Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 22

Demokratin måste lagas

Det borde inte vara så, men det går bra för socialdemokraterna. De är inte bara Sveriges överlägset största politiska parti, utan med sin nya partiledare (inte vald av folket utan av partiet) så stärker de sin position. Också för det näst största partiet, moderaterna, går det bra. Jag kan undra varför. Journalisten Jens Ganman skriver om hur dessa dominerande politiska partier prioriterat maktinnehavet när de, istället för att se till medborgarnas intressen, för att kunna behålla makten tagit stöd i ett litet extremistparti:

I tolv långa år har de andra partierna med S och M i spetsen dansat efter de Gröna Galningarnas pipa. Pipan har varit stoppad med kraftig jazztobak och det är (delvis) därför vi står där vi står: med skyhöga dieselpriser, skyhöga elräkningar och ett antal “utanförskapsområden” som aldrig – jag upprepar – aldrig kommer att krympa utan bara äta sig utåt i takt med att våra politiker häller in fler fattiga, icke-svensktalande, icke-kulturkompatibla människor i dem.

Och så här skriver Bitte Assarmo på bloggen ”Det goda samhället:

Just nu delas ett videoklipp på Ann Linde, där hon visar upp sina engelska språkfärdigheter på ett sätt som får befolkningen – i alla fall den del som vistas på sociala medier – att ömsom gapskratta, ömsom skämmas. Denna kvinna, som arbetat inom politiken i åratal, pratar nämligen sämre engelska än de flesta elever i årskurs 2. /…/ Hur är det möjligt att en människa som sannolikt inte skulle klara att beställa in en öl på en engelsk pub utan tolk kan komma i fråga för posten som utrikesminister? Ställs det inga som helst krav på politikerna nuförtiden? Tydligen inte. Ann Linde är ju inte ensam om att vara totalt hopplös. Hon har gott sällskap av andra som är påfallande olämpliga på sin post – Morgan Johansson, till exempel, och Anders Ygeman. Mannen som är ansvarig för den största digitala läckan i Sveriges historia blir digitaliseringsminister. Det är sinnessjukt.

Rimligen borde såväl socialdemokraterna som moderaterna ha fått göra sällskap med liberalerna och miljöpartiet till ett väljarstöd under riksdagsspärren, men så fungerar det uppenbarligen inte. Det verkar inte finnas något samband mellan hur medborgarna röstar och den nytta respektive skada ett politiskt parti tillfogar sina egna väljare, medborgarna och landet. Det vi har är en kakistokrati, som enligt Wikipedia är:

… ett styre av de sämsta eller minst kvalificerade människorna, en form av regering där de värsta människorna sitter vid makten. Kännetecken för en kakistokrat kan vara dåliga politiska beslut, beslut som försämrar nationalekonomin, försämring av internationella relationer.

Så jag skriver det som inte får skrivas: Väljarna är idioter. De väljer att fortsätta på den inslagna vägen mot en samhällskollaps framför att till riksdag och regering rösta fram politiker, som värnar deras intressen. Följdfrågan är riktigt giftig: Är idiotin en konsekvens av den så unisont hyllade demokratin som statsskick?

När frågan ställs på det sättet låter det som att det finns en annan och bättre styrelseform. Det gör det mig veterligt inte. Alternativet är olika former av totalitarism, alltså att flytta ur askan in i elden. Det handlar därför inte om att hitta någon annan styrelseform utan om att frilägga ”fel” i demokratin som den praktiseras, och som en konsekvens genomföra förändringar. Demokratin måste lagas. Det är inte enkelt, jag vet inte ens om det går. Men istället för att med en näst intill religiös iver fortsätta att hylla demokratin, är det nödvändigt att vi intresserar oss för dess svagheter. Förstår vi inte vad det är som har gått fel, så kan vi ingenting göra.

Filosofen Karl Popper, som många anser är den politiskt viktigaste av 1900-talets filosofer, har framhållit att en fungerande demokrati förutsätter upplysta väljare. Det har vi inte i Sverige. Låt mig ge ett exempel.

Ungefär tio procent av väljarna röstar på Vänsterpartiet utan att det bekymrar dem att kommunistisk politik hittills undantagslöst landat i totalitärt förtryck, fattigdom och ofta också folkmord. I partiprogrammet från 2021, det år då Vänsterpartiet fick 5.000 nya medlemmar, framhåller de att programmet är partiets viktigaste dokument. Det innehåller de värderingar, teoretiska utgångspunkter och principiella ställningstaganden som ligger till grund för partiets praktiska politik.

Under rubriken ”Gemensamt ägande och ekonomisk demokrati” påstås att kapitalismen ”per definition är odemokratisk”, dock utan att det förklaras på vilket sätt. Vinstjakten visar på ”ett ökande behov av samhällelig, demokratisk samordning av ekonomin”:

Kapitalets makt måste brytas för att demokratin ska kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former. /…/ Ur medborgarperspektivet är det samhälleliga ägandet avgörande. Genom kommunalt eller statligt ägande ges de demokratiskt valda församlingarna ett övergripande ansvar för produktion av varor och tjänster. Därmed blir det möjligt att låta samhällsnyttan styra verksamheten i stället för kortsiktigt vinstmaximerande.

Det finns ett namn på den samhällsmodell som Vänsterpartiet föreslår: planekonomi. Det finns också flera exempel på hur detta ekonomiska system fungerar, bland dem Sovjetunionen. Vad Vänsterpartiet underlåter att meddela är att planekonomi och demokrati är oförenliga storheter, eftersom väljarna, om de får chansen, röstar bort planekonomin. Den kan nämligen inte konkurrera med marknadsekonomin, när det gäller att skapa välstånd. Sovjetunionens ledare förstod inte detta och imperiet gick under. Kinas ledare förstod och införde i praktiken marknadsekonomi några år efter Mao Tse-tungs död. Vänsterpartiets påstående att kapitalism inte är förenligt med demokrati är ett kategorimisstag. Kapitalismen är inte knuten till ett visst politiskt system.

För Sverige, vars välstånd bygger på stora och framgångsrika exportindustrier, är planekonomi rena dödsdomen. Det har inte Vänsterpartiet förstått. Eller kanske har de ändå det, eftersom de underlåter att använda beteckningen planekonomi i sin presentation. Inte heller ser svenska journalister någon anledning till att upplysa väljarna. Vem orkar för övrigt läsa något så urbota trist som partiprogram?

Politikerna vill ha väljare som är både okunniga och ointresserade av politik. De vill inte ha de upplysta väljare som Karl Popper säger är en förutsättning för att demokratin ska fungera. Eller mer brutalt (även om de aldrig skulle erkänna det): De vill ha väljare som är idioter – också till priset av en samhällskollaps.

Detta kräver i sin tur en förklaring. Det är varken för att politikerna är onda eller inkompetenta som de ser risker med upplysta väljare. Det är för att de kan hamna på kollisionskurs med politiskt engagerade väljare. De är svåra att styra och det kan till och med gå riktigt illa. Mussolini sköts av partisaner och kroppen hängdes upp på ett torg till allmän beskådan. Rumäniens Ceaușescu mötte samma öde, tillsammans med sin fru.

I valet mellan upplysta och vilseförda väljare föredrar demokratiska politiker det senare. Lyssna till politiker som är medlemmar i ett parti som det inte går särskilt bra för. De säger aldrig någonsin ”Vi har en dålig politik och vi ska försöka ändra den, så att den leder till ett bättre samhälle.” Istället säger de: ”Vi har misslyckats med att nå ut med vårt politiska program”. Med andra ord: det gäller att manipulera väljarna så att de röstar på ”rätt parti”. Ju mer okunniga och ointresserade väljarna är, desto större förutsättningar har det politiska budskapet att gå hem.

När detta skrivs har LO meddelat att de inför årets val satsar minst 40 miljoner på socialdemokraternas valkampanj. Detta trots att numera är mindre än hälften av LO:s medlemmar socialdemokrater. Det är självklart att pengarna ska gå till olika reklambyråer och köpt mediautrymme. Så fungerar det för alla politiska partier i alla länder som anordnar demokratiska val. De satsar pengar på valkampanjer. Jag skulle lika gärna kunna skriva att demokratiska politiker runt om i världen ägnar sig åt att lura sina väljare. De behöver väljarna för att sitta kvar vid eller nå makten och bäst lyckas indoktrineringen om väljarna är okunniga och i grunden politiskt ointresserade.

Detta problem, med väljare som är idioter, var grekerna medvetna om. Bara fria grekiska män röstade – alltså inte slavar, inte kvinnor och heller inte perser, makedonier eller traker, för att nämna några minoritetsmedlemmar som också bodde i Aten.

Den ursprungliga tanken med demokratin, som ett alternativ till tyranniet, var aldrig att det skulle skapas en särskild yrkesnisch för politiker. I antikens Grekland valde männen sina ledare för en begränsad tidsperiod. Under denna levde de i stort sett samma liv som innan de blev valda. Detta är direktdemokrati och så fungerar det fortfarande i Schweiz, som avviker från Europas övriga länder med ett mycket tunt skikt av professionella politiker. Dessa utgör inte, som de gör i Sverige, en modern form av adel, en härskande klass.

Vi knyter demokratin till Grekland men idén att ansvariga män röstar i viktiga frågor har nog mycket länge funnits bland många folk. I 1200-talets Sverige, under den äldsta så kallade lagbildningsperioden, förde lagmännen i samråd med folket fram lagen på tinget. Kungen skulle sedan se till att lagarna upprätthölls, men det var inte alltid överläggningarna på tingen gick konungens väg utan folket – det vill säga de markägande bönderna – hade ett reellt inflytande.

Vid sekelskiftet 1900 hade färre än sju procent av svenskarna rösträtt. Alla män under 21 år och alla kvinnor var uteslutna. Dessutom krävdes en hög årsinkomst, alternativt att de män som var röstberättigade ägde eller arrenderade en fastighet över ett visst taxeringsvärde. Det fanns givetvis en tanke bakom detta, nämligen att de som valde landets ledare skulle vara ansvarstagande och betrodda medborgare som förstod hur viktigt det var att tillsätta goda ledare. I valet mellan optimal rättvisa och bästa möjliga politiker var det senare viktigast.

Det som i Sverige mer än kanske något annat gjorde att rättviseperspektivet segrade var Verner von Heidenstams Medborgarsång med den bärande strofen ”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner, att medborgarrätt heter pengar”. Den publicerades i Svenska Dagbladet den 22 september 1899, samma dag som det var val till riksdagens andrakammare. Därefter citerades den i riksdagsdebatter, trycktes som illustrerat särtryck och såldes i massupplaga. Den tonsattes också och sjöngs vid rösträttsmöten.

I dag är ansvarsperspektivet helt borta. Den demokratiska processen handlar enbart om rättvisa, med avseende på medborgarna. Så många som möjligt måste få vara med och rösta! Att kvinnorna fick rösträtt sent, i synnerhet i Schweiz, tolkas enbart som en orättvisa, ett patriarkalt förtryck. Ingen törs så mycket som ens andas om att förklaringen var att kvinnorna som kollektiv tänker alltför emotionellt och som ett resultat tillsätts inte de bästa politikerna. I värsta fall får vi det Sverige har i dag: en kakistokrati.

Det finns en väg ut ur detta, nämligen att ställa krav på väljarna. Precis som vi tvingar dem som vill köra bil att lära sig trafikregler och genomgå ett körkortsprov innan vi släpper ut dem i trafiken skulle vi kunna ha en utbildning och ett ”körkort” för väljarna. Denna utbildning måste då givetvis vara totalt oemottaglig för ”kapningar”, på det sätt som exempelvis skett med våra ”röda” universitet och journalisthögskolor.

Är mitt förslag upprörande? Ogenomförbart? Odemokratiskt? I så fall, kom med andra. Se problemet!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Slavmoralens seger

Friedrich Nietzsche hade sin kreativa period under endast två decennier. År 1868, vid 24 år ålder, blev han professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel. År 1889, när han var som mest produktiv, drabbades han av ett slaganfall och blev därefter sinnessjuk. Det är i sin sista och ofullbordade skrift, Viljan till makt, som han tydligast skiljer mellan herremoralen – med de homeriska grekerna som främsta exempel – och den judisk-kristna slavmoralen. Herremoralen skapas ur kontrasten mellan vad som är bra och dåligt, som yttre och konkreta tillstånd. Slavmoralen skapas utifrån vad som är gott och ont, som inre och moraliska tillstånd. De kristna ser medlidande och offervilja som de viktigaste dygderna.

Nietzsche menar att detta är att förneka livets grundläggande kraft. Gott är det som säger ja till livet och livets krafter. Det är den starka människan som bör forma världen.

Den judisk-kristna religionen kom till som en överlevnadsstrategi, efter att judarna på grund av en hungersnöd flytt från Kanaans land till Egypten. De mottogs som flyktingar, men under en ny faraos herravälde gjordes de till slavar. Där utformade de den moral som syftade till att ”Israels barn” skulle överleva.

Är du slav måste du lyda din herre. Du måste hålla tillbaka dina naturliga impulser – tiga och lyda. Du ska vara undergiven, oaggressiv, tålmodig, förlåtande och tolkande av vad din herre vill. I annat fall riskerar du livet. Det blev den moral som judiska föräldrar tränade sina barn i. Villkoren förändrades visserligen när Moses ledde sitt folk tvärs över Röda havet och ut ur Egypten, men då var den judisk-kristna moralen redan implementerad. Underkastelsen flyttades över från Farao till Gud. Uppfattningen att vi är alla Guds barn skulle lika gärna och kanske ännu mer trovärdigt kunna ersättas med konstaterandet att de kristna inte är Guds avbild utan Guds slavar. Ett sådant synsätt löser framför allt teodicéproblemet, där frågan är varför ondska och lidande alls finns, med tanke på att Gud både är allsmäktig och god. Svaret blir då att om slavar lider eller inte, det spelar ingen roll. De är ju bara slavar.

De flesta människor anpassar sig till att vara slavar utan något starkt inre motstånd. Men det gäller inte alla utan det finns alltid en minoritet som inte accepterar slavmoralen och vill göra uppror. De hatar inte bara sina herrar utan de hatar också sig själva, eftersom de för att överleva tvingas göra det som deras herrar befaller.

En slavmoral innebär inte enbart att man lever under yttre förtryck utan också att det skapas ett inre förtryck – det som vi känner igen som ”samvetets röst”. När vi, istället för att lyda och göra det föreskrivet goda, följer våra omedelbara impulser och sätter olydnad eller den egna njutningen i första rummet, så slår samvetet till. Vi mår inte bra. Enligt Nietzsche blir de som har svårast att acceptera slavmoralen, men som inte tycker sig ha något val, den nya religionens prästerskap, förkunnarna och uttolkarna av Guds budskap, den ideologi som alla måste underkasta sig.

Detta skulle jag nog tycka var ett rätt krystat resonemang, om jag inte övertygats om att det var just det som skedde. När kejsar Konstantin år 313 lät sig döpas, var det efter kristendomens oavbrutna tillväxt, trots flera hundra år av förföljelser. Men det är inte så att det nya narrativet slår ut ett äldre och livskraftigt. Den romerska religionen hade redan stelnat till ritualer och var döende.

År 385 blev kristendomen statsreligion i det romerska riket. Andra religioner förbjöds. Kristendomen vann genom att ta avstånd från en oansvarig romersk njutningsmentalitet och på så sätt fånga in folkmajoriteten. De kristna företrädde inte bara en överlägsen moral utan lyckades undvika en del konfrontationer genom att definiera om flera förkristna trosföreställningar. Goda andar blev änglar och de onda blev demoner, som samarbetade med djävulen. Det som väntade den västerländska världen var ett och ett halvt årtusende av den judisk-kristna slavmoralens herravälde.

1800-talets mitt är en intressant tid. Då utformas två sätt att förstå tillvaron på, som fortfarande är mycket övertygande. Den ena är kommunismen. Karl Marx och Friedrich Engels ”Det kommunistiska manifestet” ges ut 1848 i London. Det andra är evolutionismen. Första upplagan av Darwins ”Om arternas uppkomst” ges ut 1859. Båda ”lärorna” är starka berättelser som angriper och underminerar kristendomen.

1882 deklarerade Nietzsche att Gud är död. Det finns ingenting bortom vår verklighet, inte någon platonsk idévärld, inte något kristet himmelrike. Jorden är människornas enda hem. Kommunisterna ansåg detsamma, men medan Nietzsche framför sig såg ett samhälle där människorna själva axlade ansvaret och makten, ville kommunisterna sätta in Staten som den nya gudomen.

Såväl kristendomen som kommunismen lyfter fram och glorifierar svaghet och behov. Båda vänder sig bort från världen som den är, dvs hård, ojämlik och orättvis. Båda flyr till en utopi där framtiden ger de kuvade rättvisa. I det ena fallet är det Gud och i det andra Staten som skapar det goda samhället. Också kommunismen är en slavideologi. Den säger att man ska underkasta sig och lyda, men som sagt inte Gud utan Staten.

Medan kristendomen är upptagen med att frälsa eller fördöma syndarna, så angriper kommunisterna de herrar som de kallar för kapitalister och placerar sin totalitära utopi på jorden. Den är minst lika världsfrånvänd som kristendomens himmelrike. I novellen Harrison Bergeron berättar Kurt Vonnegut Jr om det jämlika samhälle som år 2081 äntligen blivit verklighet. Människorna där är inte bara lika inför Gud och lagen, de är lika på varje tänkbart sätt. Ingen är smartare än någon annan. Ingen ser bättre ut än någon annan. Ingen är starkare eller snabbare än någon annan. All denna jämlikhet är lagfäst i tilläggen nr 211, 212 och 213 till den amerikanska Konstitutionen och det åligger The United States Handicapper General att se till att jämlikhetslagarna efterlevs. Vonnegut målar upp det absolut jämlika samhället som en mardröm. De som är starka får släpa runt på tunga vikter. Folk gör sig dummare än vad de är, eller så döljer de sina förmågor, av rädsla att bli straffade. De som ser bra ut tvingas bära förfulande masker, de som är intelligenta måste lyssna på radio i hörlurar så att oväsendet hindrar deras tänkande. Äntligen är jämlikheten förverkligad, men till priset av frihet och individualism.

Den som tycker att satiren här går för långt bör veta att i Nordkorea delar regimen till medborgarna gratis ut radioapparater, som inte går att stänga av. Propagandan strömmar ut dag och natt och den som drar ur kontakten riskerar att straffas mycket hårt.

En äldre författare, K.G. Chesterton, var inne på samma tema när han i Christendom in Dublin skrev om vilken konsekvensen blir när alla är befriade från det egna könets tyranni. Det kommer varken att finnas kvinnor eller män utan bara fria och jämlika kamrater. Den enda tröstande tanken var att detta idealtillstånd inte skulle kunna sträcka sig längre än en generation.

Inte heller den satiren är helt orealistisk. I feminismens Sverige föder de etniska svenskarna inte tillräckligt många barn för att reproducera sig. På samma sätt ser det ut i många andra västerländska länder.

Man behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att också se demokratin som en form av slavideologi. Det är inte några förtryckande herrar som ska ha makten. Endast de ledare som folket väljer har legitimitet. Att jämlikhet och jämställdhet är dessa folkvalda ledares överordnade prioriteringar är självklart.

Än mer gäller slavmoralen för den välfärdsideologi som är statsreligion i Sverige och många andra västländer. I postmodernismens tidevarv blir den dessutom, med sin fokusering på alla axiomatiskt förtryckta minoriteter, rent patologisk. Mönstret är tydligt: Egyptierna/Romarna/De otrogna/Kapitalisterna/De vita männen. Det är sannerligen hög tid att folket – i jämlikhetens namn – gör sig kvitt sina förtryckare. Eller?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Politruktänkande

I Luleå förlorade Ulf Karlström, nyvald som fackordförande inom IF Metall på SSAB, sitt förtroendeuppdrag. Skälet var att han på sin fritid i kommunen politiskt företräder Sverigedemokraterna.

Den första av de båda nedanstående dialogerna utspelade sig mellan en icke namngiven journalist på Sverigedemokraternas Youtubekanal Riks och Jesper Pettersson, som är pressekreterare för IF Metall. Det är ett intressant samtal, eftersom det förs mellan en påläst journalist som ställer de frågor man kan förvänta sig och en pressekreterare som istället för att gå in i ett äkta samtal levererar sina politruksvar. Den andra dialogen har jag hittat på.

När jag lyssnar på det riktiga samtalet förstår jag varför politiskt korrekta politiker och andra maktpersoner vanligtvis undviker att svara på kritik. Det landar i att de förlorar debatterna. De är visserligen indoktrinerade och verkar tro på det som de säger, men så totalt pantade är de inte, att de inte begriper när de hamnar i underläge. Det vi får höra är ett samtal ”mellan förnuft och makt”. Nästan aldrig resulterar den typen av meningsutbyten i att maktens företrädare börjar tvivla på sina egna ideologiska ståndpunkter, som en konsekvens av att ha blivit intellektuellt besegrade.

Om Jesper Pettersson skulle föra en dialog på riktigt, istället för att bara framföra IF Metalls argumentering, misstänker jag att det skulle leda till att han antingen fick sparken eller blev omplacerad. Nu tvivlar jag starkt på att han på egen hand fördjupat sig i de frågor samtalet gäller. Han levererar de svar som anses vara ”de rätta” inom det kollektiv han tillhör. Nedan har jag transkriberat dialogen. Första repliken är Jesper Petterssons:

Det är ett ärende där han fråntas sina förtroendeuppdrag. Det handlar om ställningstaganden … om hur man ser på människor som har annan etnicitet, annan religion och annan härkomst än den typiskt svenska och vi är ett förbund som har medlemmar från precis hela världen. Våra medlemmar kommer precis som svenska industriarbetare … människor med annan härkomst har precis lika stor betydelse, är ett ovärderligt inslag i vår medlemskår och då måste man som förtroendevald … våra medlemmar ska kunna känna sig trygga med att deras förtroendevalda representerar dem, oavsett var de kommer ifrån. För oss är det helt klart att Sverigedemokraternas grundsyn går emot våra paragrafer som handlar om alla människors lika värde. Det är på det som det här beslutet grundar sig.Mmm, men kan du då peka ut någonstans i Sverigedemokratisk politik där man är emot detta på något sätt?Alltså, nu tänker jag inte sitta och debattera Sverigedemokraternas politik i partiprogramspunkter här, men för oss är det uppenbart att uttalanden som gjorts av sverigedemokratiska företrädare inte /ohörbart/ med våra grundvärderingar.Så ni står så pass mycket upp för era demokratiska värderingar att ni är villiga att utesluta människor från det demokratiska samtalet?/… ohörbart/ Det här handlar om vår förening och våra företrädare. Vilka som ska representera oss. Ja, och han har ju blivit vald av sina medlemmar, vad jag förstår. Det är ju dom människorna han jobbar med, som har valt honom.(Lång paus) Eh … ja, och där måste ju så klart … vi som organisation vara klara och tydliga med våra värderingar och ta den diskussionen på arbetsplatserna. Men … vi … att ha förtroendeuppdrag i både partiet Sverigedemokraterna och IF Metall gör att man … som vi ser på saken så är man inte valbar, helt enkelt.Har du något konkret du kan peka på i den socialdemokratiska politiken som gör det omöjligt för en Sverigedemokrat att sitta med som fackordförande?Jag kan inte säga något konkret på rak arm så här men det kan jag säkert hitta … det handlar ju om det breda ställningstagandet, var man ställer sig på den politiska skalan och man är ju till exempel för en kraftig återvandring och …Det är ju faktiskt socialdemokraterna också. Anders Ygeman stod ju senaste i går och pratade om återvandring och väl … han satt i Sveriges radio för någon vecka sedan och pratade om att vi måste ha en stor återvandring. Så socialdemokraterna … ska ni börja utesluta dem också?(Kort torrt skratt) Som vi ser det så har sverigedemokraterna en särställning i svensk politik. Ok, så om jag ska fatta det här rätt, så kan du inte peka på någon form av sverigedemokratisk politik som är egentligen odemokratisk eller så, utan du har vaga ställningstaganden eller resonemang inom IF Metall som du förhåller dig till?Eh … vi precis … (Här klipps dialogen).

Jag tror inte att Jesper Pettersson behöver stå till svars inför sina arbetskamrater på IF Metall. Även om det inte gick så bra med argumenteringen, så har han ju levererat ”rätt svar”. Att han förlorade debatten betyder ingenting, dels eftersom Riks är en pyttekanal ingen behöver bry sig om, dels eftersom detta meningsutbyte inom IF Metall säkerligen definieras som politiskt och det betyder att motståndarna har fel, alldeles oavsett hur bra argument de har. SD har fel värdegrund och de har fel grundsyn på sina arbetskamrater.

I SVT:s Rapport den 27 januari 2022 säger förbundets ordförande näst intill ordagrant detsamma som pressombudsmannen, men här ställer inte någon intervjuande reporter några följdfrågor. Hans påståenden om att Sverigedemokraterna inte anser att alla människor är lika mycket värda och, lite inlindat, att de är främlingsfientliga, får stå oemotsagt:

Det här handlar inte om enskilda uttalanden hit och dit, utan det handlar naturligtvis om värdegrunden och alla människors lika värde. Våra medlemmar kommer från olika delar av världen och ska ju naturligtvis känna sig lika välkomna i våran förening.

Att också Sverigedemokraterna är ett parti både med vanliga arbetare och med många invandrare som medlemmar, förändrar inte saken. Sverigedemokraterna har inte bara fel utan de är också fel, genom att inte vara socialdemokrater.

Föreställ er nu att Jesper kommer hem till sin familj, där han bor granne med pappan, som efter att nästan hela livet röstat på socialdemokraterna ser hur illa det går för Sverige och därför har bytt politisk åsikt – något han inte precis är ensam om bland äldre manliga socialdemokratiska arbetare. Jag tänker mig att i samtalet med pappan kan Jesper inte axla rollen av politruk, i så fall finns det risk för att relationen kraschar. Här följer nu min påhittade dialog. Pappan inleder samtalet. Man bör därvid minnas inte bara att sonen Jesper bor och verkar i Stockholm utan också att IF Metall med sina 300 000 medlemmar definierar sig som ett feministiskt fackförbund. Den fullständigt omotiverade markeringen om feminism i självpresentationen visar att Jesper Pettersson företräder en djupt ideologiserad organisation.

Men Jesper, vad håller ni på med? Ulf Karlström är ju inte vald av LO eller IF Metall utan av sina arbetskamrater. Så kommer du och dina kompisar här i Stockholm och talar om för dom att den person inte är valbar, som de har störst förtroende för. Skälet är inte att han sagt eller gjort något dumt utan att han är politiskt verksam som sverigedemokrat. Tycker du det är schysst?Schysst och schysst farsan, det vet väl du också att det finns inga jobb där man är fri att tycka och tänka vad man vill. Oavsett om det är ett industrijobb eller om man, som jag, jobbar fackligt så måste man vara lojal. Annars finns det risk för att man får sparken.Men är det inte det som fackligt arbete handlar om? Arbetare som sköter sig och gör sitt jobb ska inte få sparken för exempelvis sina åsikter. När jag var ung, då gick jag med i facket för att få den trygghet som du nu är med om att spoliera. Farsan, det där låter sig sägas, men när du var ung så kunde du få ett nytt jobb. Det var inte svårt. Det är snart femton år sedan jag hade ett vanligt jobb. I dag är jag för gammal och jag har varit borta för länge. Jag skulle bli arbetslös. Och den tvårummare som du och morsan hyrde och som jag växte upp i, inte fasen hade ni satt er i skuld för flera miljoner för att kunna bo där. Jag skulle få sälja huset, familjen skulle hamna på bar backe! Gjorde jag bort mig på jobbet … då väntade rena katastrofen. Så även om jag tycker det var fel att sparka Ulf Karlström, jag har inget val! Tycker du det var fel?Förstår du inte pappa, vad jag tycker spelar ingen roll.Det spelar roll för mig. Om jag pratar med dig, så är det min son jag vill prata med, inte någon som är anställd på IF Metall! Precis som jag antar att när du pratar med mig, så vill du prata med mig och ingen annan. Det är ju en sak vad du måste säga i rollen som presstalesman och en annan när du är Jesper … bara Jesper.Jag förstår inte skillnaden. Men vill du veta, så tycker jag djävligt illa om sverigedemokrater. Dom är ju för fan nazister!Och hur vet du det?Det vet alla! Det är ju därför vi inte gillar dom, varken inom förbundet eller partiet.Så du är beredd att ringa upp Ulf Högström och säga att han inte kan vara förtroendevald därför att han är nazist? Betyder det att dom som valt honom också är nazister, tror du?Men pappa, jag vet väl ingenting om just honom! Faktiskt tror jag inte att han är nazist, men tydligen har det inte hindrat honom att gå med i ett nazistiskt parti. Det är ju sådant som betyder något.Hörru, Sverigedemokraterna fanns inte när nazismen var en politisk realitet. Vilket politiskt parti i Sverige tror du var mest tillmötesgående mot de riktiga nazisterna under andra världskriget? Vet du något om tysktågen och transiteringen av krigsmaterial genom Sverige? Där fattade socialdemokratiska regeringen ett enhälligt beslut, utan att ens tillfråga riksdagen. Över två miljoner tyska soldater fick fri lejd genom Sverige. Och för all järnmalm och alla vapen som Sverige sålde till Hitler fick vi betalt i guld. Som jag har förstått det förlängde sossarna och svensk industri andra världskriget med ett till två år.Pappa, du kan väl inte komma dragande med sådant där gammalt mög. Vad som hände i Hedenhös spelar väl ingen roll!Alltså, du vet inget om vad socialdemokraternas historia och du vet ingenting om sverigedemokraterna i dag. Du vet egentligen bara vad dina kompisar på IF Metall tycker. Det räcker tydligen för att ni ska göra er av med en ombudsman som medlemmarna röstat fram, bortåt hundra mil från Stockholm. I Expressen läste jag att IF Metalls klubbordförande på SSAB i Luleå, sossepolitikern Tomas Karlsson, hade pratat med Ulf Karlström och han ansåg inte att det var något fel på hans grundvärderingar.Jamen, det är ju sverigedemokraternas grundvärderingar det är fel på!Jesper, jag hörde ju i intervjun att du fick frågan hur de var fel och att du inte kunde svara på den.Pappa, det här är ett hopplöst samtal. Folk som är med i facket får väl ha vilka åsikter de vill men ska de företräda förbundet så går det inte. Ulf Karlström borde inte ens ha varit valbar. Enligt oss står inte SD upp för allas lika värde. Något mer har jag faktiskt inte att säga i frågan!Jag ska bara säga en sak till, innan vi stänger butiken. När man som skäl för att sparka den som röstar på SD, anger att han eller hon inte står upp för allas lika värde, då har man ju i praktiken visat att man själv inte står upp för allas lika värde. Förstår du, Jesper?Nej faktiskt, det fattar jag inte. Du håller på och klyver hårstrån farsan!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Rätt lag måste vinna!

Att politiker är förtjusta i ordet demokrati det vet vi, inte minst genom de beskyllningar för att utgöra ett hot mot demokratin, som de brukar rikta mot sina politiska motståndare. Däremot är de inte särskilt förtjusta i att praktisera demokrati, vilket betyder att fatta politiska beslut i enlighet med folkviljan. Här är deras avsky för Ungerns Victor Orbán talande. Han är tillsatt genom allmänna val och med en förkrossande majoritet i ryggen tillgodoser han och hans parti väljarnas intressen, när han gör motstånd mot såväl globalisering som islamisering. Med andra ord, ungrarnas och nationens intressen hamnar i första rummet, och då inte bara som lite varmluft han blåser ut över populasen. Orbán är avskydd inom EU och påstås av EU-ledare. som aldrig erövrat sina positioner i något allmänt val, vara både totalitär och odemokratisk.

Man skulle kunna tro att journalisterna hade invändningar – speaking truth to power – men så är inte fallet. De har politikernas bästa framför ögonen.

Av de svenska riksdagspartierna har socialdemokraterna drivit maktprioriteringen längst. För inte alltför många år sedan månade de om äldrevårdens gamlingar och skjutsade dem till vallokalerna, så att de kunde rösta på ”rätt” parti. Ännu tydligare blir maktprioriteringen när arbetarna sviker. Sossarna, vänstern och miljöpartiet har förstått att bidragsinvandring ger partiet nya väljare. Som tack och tillbakakaka röstar till exempel muslimerna kollektivt på det parti som imamerna rekommenderar. Till bilden hör att socialdemokraterna sedan många år tillbaka manipulerar statistiken över arbetslöshet och invandrares bidragsförsörjning. Listan på vad de tillåter sig, för att inte förlora makten, kan göras nästan hur lång som helst.

Inte fan vill svenska politiker vara folkets ombud, det gör bara deras yrkeskarriärer osäkra. De ser till att få behålla sina platser vid köttgrytorna; dumma vore de väl annars!

För någon vecka sedan, när jag slötittade på SVTs Rapport, fick jag veta att mellan 60 och 70 procent av USAs republikaner, med Trump i spetsen, fortfarande var övertygade om att det var valfusk när Joe Biden blev vald. En kvinna i övre medelåldern, som visserligen ogillade Trump men röstade republikanskt, intervjuades. Hon var övertygad om att valet var riggat till Bidens fördel. Inslaget avslutades med att journalisten påstod att frågan om valfusk hade undersökts mycket noga och det inte fanns några som helst bevis för att något sådant hade förekommit. Som om det självklart fanns en objektiv och lättåtkomlig sanning!

Varför var journalisten så säker? Vad visste väl han om möjligheterna för dem som har obegränsad tillgång till både pengar och avancerad högteknologi att både manipulera ett valresultat och sopa igen spåren efter sig? Som jag ser det finns det tre tolkningsalternativ.

Antingen är den här reportern lite dum, som rätt av köper de försäkringar om att allt gått rätt till, som det politiska motståndarlägret levererar. I den dumheten får inräknas en god portion folkförakt. Journalistens egen trosvisshet inte kan tolkas på annat sätt än att han betraktar en majoritet av de republikanska väljarna som mindre vetande konspirationsteoretiker. Eller så säger han det enda han tror att han måste säga, om han vill behålla sitt jobb. Det gör honom till en hycklare.Det tredje alternativet har också med dumhet att göra. Det är den cyniska dumheten, nämligen att han skiter i hur det förhåller sig.

Det finns en liknande misstanke om att det svenska valresultatet 2018 manipulerades. Valmyndighetens servrar gick ner när SD låg på 23 procent och efter omstart rasade de till 17 procent medan MP, som låg på 3.2 procent steg till 4.2. Notera också att det var första gången Skatteverket ansvarade för valet. Ska man infiltrera, sker det nog enklast vid just en omorganisation. Var det valfusk? Ingen vet utom DN, som under rubriken Faktiskt helt fel att val.se-kraschen betydde valfusk skrev:

Faktum är dock att Sverigedemokraternas resultat fortsatte ligga på runt 20 procent åtminstone fram till 21:30-tiden, när drygt 500 distrikt räknats. Det var dessutom först runt den tiden som Miljöpartiet klev över fyraprocentsspärren. Val.se hade alltså legat nere i över en timme när resultatet början likna det som kom att bli slutresultatet för valnatten. SD:s nedgång och MP:s uppgång gick gradvis, och inte plötsligt, vilket arkiverade versioner av rösträkningen bevisar.

Samma iver här att påstå att allt gick korrekt till. Mediehusen fick ju siffror i realtid trots att Val.se låg nere. Men hur vet vi att siffrorna kom från Val.se? Min datorkunskap är begränsad men så mycket vet jag att det tekniskt är ganska lätt att koppla in en annan källa, som levererar ”bättre” siffror. Det är ju inte bara besynnerligt att servern kraschar med sådan utsökt tajming utan också resultatet väcker frågor. Men inte fasen har jag sett att några etablerade journalister har varit intresserade av att gräva i den frågan. Och varför skulle de göra det? Resultatet var ju glädjande! SD fick inte så många röster som de var oroliga för och MP åkte inte ur riksdagen.

Inte vet jag mer än någon annan i dessa frågor men kan inte undgå att lägga märke till att journalister inte är särskilt angelägna om demokratin. Har de frågor och invändningar så håller de ändå tyst. Det är långt viktigare att de politiker som man hejar på vinner, än att värna om de demokratiska procedurerna.

Sverige har en mycket stark och tydlig lagstiftning när det gäller yttrandefriheten, som i konkurrens med de allmänna valen är demokratins kronjuvel. Emellertid, för såväl politiker som journalister är den mera att likna vid en sten i skon, något som skaver och man vill bli av med. Här är lagen ”Hets mot folkgrupp” bra att ha. Staten finansierar Näthatsgranskaren som finkammar nätet efter de som uttrycker sig regimkritiskt. Det är väl mest en tidsfråga innan det också blir kriminaliserat att kritisera politiker. I praktiken gäller många HMF-åtal redan nu politisk kritik. Politiker, journalister och jurister bildar en ohelig allians i kampen mot det fria ordet.

Det finns emellertid en offentlig plattform där det ännu går inte bara att föra en viktig samhällsdebatt utan också att kritisera allehanda av tidens galenskaper: Nätet. Men också där dras snaran åt.

För drygt ett år sedan stängdes Swebbteve ned från Youtube. Att de till och med hade en ansvarig utgivare hjälpte inte. Observera att då raderades inte bara misshagliga inslag. Hela Swebbteves katalog med flera hundra inslag togs bort. Det var alltså inte ett tillslag mot enskilda programinslag utan det var en snabbt växande alternativ tevekanal som tystades på Youtube. Svenska makthavare var naturligtvis angelägna om att slippa en misshaglig röst. Youtube kunde ha svarat med att de stängde ner hatretorik, men det gjorde de inte utan de gick den svenska regeringen till mötes. Det gör det legitimt att använda begreppet censur. Någon insyn medgavs inte och Youtube ansåg sig inte behöva motivera sitt beslut.

Inte heller upplyser Youtube sändarna om att deras program kommer att raderas. De bara försvinner. I stort sett samma sak hände med Granskning Sverige som stängdes ned på Youtube efter påtryckningar från Bonniermedia. Jeanette Gustafsdotter på Tidningsutgivarna (TU) blev överlycklig:

Då har Google hörsammat svenska mediehus kritik och man har tagit sitt ansvar. Målet är att stänga ned samtliga konton som gör olagligheter. Det blir en form av självreglering i stället för att man går in med lagstiftning. Men detta är det bästa sättet att hantera olagligheter.

Självreglering? Olagligheter? Det som Granskning Sverige gjorde var att ringa upp journalister och ställa dem mot väggen. Sedan lade de ut dessa uppringningar på Youtube. Ujujuj, att dra ner byxorna på journalister, så får man inte göra! Expressens chefredaktör Thomas Mattsson påstod att detta varken handlade om yttrandefrihet eller var någon form av medborgarjournalistik utan ”trakasserier av samhällsbärande yrkesgrupper”.

Google, som äger Youtube, har utformat ett repressivt system för att tysta misshagliga röster. De kan utdela strikes (varningar) för att kontoinnehavare brutit mot någon av Youtubes community guidelines. Efter tre varningar blir kanalen permanent bortplockad. Det händer också att konton plockas bort utan direkt, utan varningar. Demonitized kallas det när Youtube stänger ner reklamen och därmed förhindrar kanaler att tjäna pengar på sina inslag. Shadow banning gör det svårare att hitta videos som lagts ut. Limited state gör att innehållet inte går att klippa in i andra texter, inte går att dela och heller inte går att tjäna reklampengar på. Allmänt gäller att dessa begränsningar drabbar kanaler som bedöms ha ett politiskt inkorrekt innehåll, som alltså ifrågasätter makthavare och etablerades mediers nyhetsförmedling och samhällsbeskrivning.

I september i år är det som bekant val igen. Google har tillsatt en ny censurmyndighet ledd av 42-åriga Sara Övreby, bosatt på Södermalm. Hon kallas för samhällspolitisk chef och hennes uppdrag sägs vara att ”överbrygga gapet mellan teknik och politik”. Vad det betyder meddelade hon som inbjuden föreläsare på ”Folk och Försvars” nyligen timade rikskonferens: ” När nu många vänder sig till Google och Youtube för att hitta information kring valet är det extra viktigt att våra plattformar inte missbrukas.” Hon har också sagt att det mesta av det censurerade materialet plockas bort redan innan det läggs ut på Youtube.

Inför valet år 2018 köpte socialdemokraterna plats på Google, så att deras politiska kommentarer hamnade överst och gav ”bästa träff” för den som googlade ”Sverigedemokraterna”. En kommentar på Flashback: ”Är någon förvånad i vår Demokratur? De kryllar som kackerlackor i en Södermalmsvänsterhåla…”

I år intensifierar Google samarbetet med både ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap” och ”Myndigheten för psykologiskt försvar”. Att de stora nätaktörerna är angelägna om att vara svenska myndigheter till lags förvånar inte. Det var skattepengar som kom till bruk när de gav Facebooks serverhallar i Luleå ett etableringsstöd på 140 miljoner kr.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kulturkriget

Som etnolog är jag utbildad till att ha ett professionellt perspektiv på migration och massinvandringens konsekvenser. Jag har därmed också fått upp ögonen för politisk korrekthet som en form av inautentisk och ”hjärntvättad” bild av samhället. En av konsekvenserna är att jag slutat att diskutera migrationsfrågor med dem som är politiskt korrekta. Varför ska jag diskutera med pratmaskiner som för fram en politisk ideologi, oemottagliga för förnuft och logiska resonemang?

I syfte att tränga djupare in i frågorna har jag dels tillsammans med Gunnar Sandelin, dels själv, skrivit ett antal böcker på två teman: migration och politisk korrekthet. Tonvikten har legat på det senare, därför att politisk korrekthet för mig har framstått som en mental gåta, som det rimligen borde gå att ge en förklaring till. Det har därvid inte varit helt lätt att inse att politisk korrekthet inte handlar om dumhet utan om det allmänmänskliga behovet av att kunna identifiera sig med ”det rätta och goda”.

När jag gav mig in på att utreda och söka svar på frågor där jag, på grund av min utbildning och forskning, tror mig om att veta mer än de flesta, så hände framför allt två saker. Den ena var att jag inte längre betraktades som en forskare, värd att lyssna till. Jag kallades för aktivist, extremist och ännu värre saker. Efter att den första chocken och illabefinnandet hade lagt sig förstod jag att jag gjort mig skyldig till blasfemi och att det därför för de rättrogna blev legitimt både med brunsmetning och att stänga mig ute från det offentliga samtalet.

Det andra som hände var att jag klumpades ihop med andra ”aktivister”. Jag hamnade i samma läger som dem som de rättrogna kallar för klimatförnekare och antivaxxare. Emellertid, detta med klimatet och vaccin är inga stora frågor åt någotdera hållet för mig, därför att där har jag ju ingen egen expertis. Visst, jag har åsikter men insikterna saknas. Jag sitter i samma båt som alla andra.

Efterhand klarnade bilden. Det pågår ett slags ideologiskt krig. Människor vill ha mening och krig ger mening. Ett bokstavligt krig eller ett kulturkrig, vilken typ av krig som helst, det spelar ingen roll. Vissa av oss behöver fiender för att definiera sig själva och sin världsbild. Det är en egenskap hos den mänskliga naturen.

Som en av frontsoldaterna strider jag för de revolterande och svagare dissidenterna. Även om vi har bättre förstånd, så har vi mycket sämre vapen än våra motståndare. Allt tyder på att detta krig kommer vi inte att vinna.

Hur kan jag då veta att den sida av kulturkriget som jag själv hamnat på är den förlorande? Det är lockande att tänka sig att förr eller senare måste logik, förnuft och verklighetsförankring vinna, att min sidas underläge bara är temporärt. Emellertid, kriget handlar inte om vilka som är mest förnuftiga och verklighetsförankrade utan båda sidor bör betraktas som lika ideologiska. Tillsammans med andra aktivister propagerar jag för gårdagens narrativ, det om vetenskap, välfärd och myten om framsteget.

Myten om framsteget är ytterst en religiös idé som målar framtiden i utopiska nyanser och snedvrider synen på historien. Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright skrev på 90-talet en bok med just den titeln, ”Myten om framsteget”. Den myten påstår att vi är på väg mot den fulländade och befriade människa som också nazister och kommunister en gång sökte. Myten om framsteget är myten om människans oberoende och självtillräcklighet.

I det kulturkrig som pågår anser vi dissidenter (berättigat) att det stora vanvettet har brutit ut. Vi ser hur vår västerländska högkultur raseras utan att det finns några som helst vinster därmed. Vi kan inte förstå annat än att vår samhällssyn är ”den enda som fungerar”. Vi vill därför inte se oss själva som ideologidrivna, på det sätt som gäller för våra ”hjärntvättade” motståndare. Vad vi varken förstår eller vill se är att vi försvarar gårdagens narrativ mot vår tids pågående försök att skapa ett nytt och giltigt narrativ.

Här är det av avgörande betydelse att ”det nya” inte har besegrat ”det gamla” utan att det gamla har tömt ut sig självt. Vi dissidenter gör det misstag som Einstein formulerade i aforismen ”Du kan aldrig lösa ett problem med samma slags tänkande som skapade problemet.”

Sanning, förnuft, logik och verklighetsförankring är våra viktigaste vapen, i kampen om makten över samhället. Dessa vapen riktar vi inte bara mot fiendelägret utan vi använder dem också för övertyga oss själva. Jag skriver detta lite övertydligt därför att jag vill föra analysen utifrån hypotesen att de båda stridande parterna i detta kulturkrig är lika ideologiska.

Att det förhåller sig så visas bland annat av att två av förnuftets och framstegets viktigaste förskansningar, universiteten och biblioteken, glider över i fiendens händer. Forskarna och de boklärda, dessa förnuftets och upplysningens forna försvarare, befinner sig fortfarande vid fronten – men nu inte för att försvara de värden som fått oss dissidenter att revoltera, utan för att tysta och skända oss.

Vi dissidenter tror på en ideologi och våra motståndare tror på en annan. I kampen om herraväldet använder vi inte samma slags vapen – våra motståndare hänvisar inte till sanning, förnuft, logik och verklighetsförankring. De anser inte att det finns absoluta sanningar utan att dessa är relativa. De anser också att kampen legitimeras av målet: ett jämlikt samhälle, samtidigt som de själva har privilegier som de aldrig skulle avstå ifrån. Deras viktigaste vapen heter ”demokrati”, feminism, mänskliga rättigheter, antinationalism, antirasism och värdegrunden. Det går inte att besegra dem med förnuft och fakta. De ser det som angrepp på sin självkänsla och världsbild. Om de accepterar obekväma fakta blir konsekvensen att deras världsbild och självkänsla är en lögn. Det kan de inte acceptera. De har investerat för mycket i sin tro.

De håller sig till sitt narrativ, även om konsekvensen blir att de förlorar allting som är viktigt för dem. Det kan liknas vid hypnos, vilket jag gjorde i det föregående blogginlägget. De avgränsar allt ovidkommande och fokuserar mycket snävt på det som ger dem känslan av att tillhöra ett kollektiv.

Att jag ovan satt demokrati inom citationstecken betyder att de påstår sig kämpa för demokrati, men att detta inte är sant i sin egentliga betydelse. De använder begreppet för att också för varandra dölja att det handlar om att bygga upp ett totalitärt samhälle. Vi har sett det ske förut. För Östtyskland var och för Nordkorea är begreppet demokrati knutet till totalitära samhällsskick.

En viktig skillnad mellan oss dissidenter och våra fiender är att vi representerar ett samhällsskick och en ideologi som bevisligen åstadkommit underverk för mänskligheten. Det går att belägga att när vår ideologi satt vid makten skapades ett fantastiskt samhälle. Inte desto mindre så är den förbrukad, efter två världskrig och förintelsen.

Ingenting säger att det nya paradigmet är bättre än det gamla. Tvärtom, vi känner igen denna strävan efter jämlikhet som något som tidigare störtat samhällen i fördärvet. Paradexemplet är naturligtvis kommunismen. Den som tror att det bara var igår som det gick åt helvete bör ta reda på vart Kina är på väg. Det finns också ett antal andra katastrofala samhällsskick att välja mellan. Till exempel iscensatte de röda khmererna under Pol Pots ledning mellan åren 1975 och 1979 sitt jämlikhetsexperiment i Kambodja.

De skulle nu införa den fullständiga, klasslösa kommunismen i ett enda svep. Kanske var det därför de döpte om landet till Kampuchea. De såg städerna som symboler för kapitalism och intellektuella, välutbildade motståndare. Därför tömdes städerna på invånare som hänsynslöst drevs ut på landsbygden för att där arbeta med jordbruk och konstbevattning.

Det kommunistiska experiment som iscensattes i Kambodja fick samma blodiga konsekvenser som vi sett tidigare. Av Kambodjas befolkning på 8 miljoner dödades ungefär två miljoner och hälften av landets alla barn blev föräldralösa.

Den fråga som plågar mig och som borde vara en huvudfråga för alla dissidenter är, om våra motståndare med hjälp av ett nytt narrativ tänker upprepa gårdagens misslyckade samhällsexperiment, i värsta fall med ännu ett folkmord på dem som inte passar in i den ideala mallen.

Den första förutsättningen, en tillräcklig stark stat, håller på att uppfyllas med covidvaccinet. Varningstecken är rätt tydliga. Många länder är rätt långt inne i apartheid med antivaxxare som en kategori som berövats flera av sina medborgerliga rättigheter.

Ser vi till klimatfrågan har våra svenska makthavare iscensatt en ohyggligt kostsam och verkningslös symbolpolitik, för att förhindra att världen går under. Nästan alla är övertygade om att klimatkatastrofen är här. Också den behöver en stat med starka muskler, som har kraft att tvinga medborgarna till en dyrbar asketisk livsstil. Bort med köttätandet, bort med bilkörande, bort med pruttande kossor, bort med flyg till andra länder. Syndigt leverne skambeläggs.

Också detta slag av religiösa krav känner vi sedan tidigare. År 1226 fastställde påven karmelitordens stadgar. Enligt dessa ska bröderna bo i skilda celler, ägna sig åt bön och handarbete, leva i fattigdom, avstå från att äta kött och iaktta tystnad under en stor del av dagen. Ett annat exempel: Fransiscanermunkarna fick inte bygga sina kyrkor i lyxigt tegel utan måste använda gråsten.

Klädd i antirasism och feminism, iscensätter våra motståndare samma gamla dödsdrift som tidigare. Utopin om det jämlika samhället reser sig som fågel Fenix ur askan av elden den brann upp i. Som det heter i den visa som ofta sjöngs när jag var barn, Vi går över daggstänkta berg fallera:

Så gladeligt hand uti hand, fallera,
nu gå vi till fågel Fenix land, fallera.
Till ett sagoland som skiner
av kristaller och rubiner,
nu gå vi till fågel Fenix land, fallera.

Jag tuggar på frasen ”Till ett sagoland som skiner av kristaller och rubiner.” Men Fågel Fenix land, vad är det om inte något nedbränt och obeboeligt? Det ligger närmare till hands att sjunga om hur vi går över blodsbestänkta berg, fallera.
Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Social formatering

I ett närmare 90 minuter långt samtal mellan den belgiske psykologen Mattias Desmet och den amerikanske filosofen Aubrey Marcus diskuteras frågan om en befolkning kan masshypnotiseras. Svaret blir, knappast förvånande, att det inte bara går utan att det sker om och om igen. Det finns ett antal begrepp som refererar till det som sker: masspsykos, grupptänkande, hjärntvätt, kollektiv hypnos etc. Det som används i det här samtalet är engelskans mass formation, som jag här översatt till dels massformatering, dels social formatering. Formatering är en bra beteckning, även om den känns lite ovan. Jag associerar till hur man formaterar en hårddisk, så att den kan förses med rätt program för den uppgift som man vill att den ska utföra.

Det är inte så att de klyftigaste klarar sig bättre i en massformateringsprocess utan den drabbar alla typer av grupper. Vi vet inte vad det är som gör att det ändå finns en kategori som ser konsekvenserna, bevarar sitt förnuft och sin förmåga till logiskt tänkande. Ungefär 30 procent av den befolkning som drabbas av denna massformateringsprocess hypnotiseras. Så var fallet både i Sovjet och Nazityskland. 40 procent av befolkningen hänger därefter på denna första grupp. De vill inte gå emot strömmen. Det är både svårt och för farligt. Resterande 30 procent gör motstånd. Lyckas denna sista grupp föra fram sina protester tillräckligt kraftigt för att ta ledningen, då följer 40-procentsgruppen med dem. ”Fiskstimmet” vänder och formateringshypnosen är över, om man får tro den belgiske psykologen Mattias Desmet.

En skillnad mellan massformatering och hypnos är att i hypnos så hypnotiserar hypnotisören aldrig sig själv medan massformatering drabbar alla som tillhör de trettio procenten. Det finns inte alltid någon hypnotisör utan det är ofta en självgående process. Däremot söker formateringsprocessen starka ledare, som Stalin, Hitler och Mao; ledare som har kraft nog att legitimera de nödvändiga ritualerna och genomföra de aktioner som krävs.

För att jag ska kunna ta mig vidare i detta resonemang behövs begreppet narrativ, det vill säga en för ett kollektiv gemensam och enande berättelse, som svarar på frågan vad som är meningen med livet. Det finns dock ett problem med beteckningen narrativ/ berättelse, nämligen att den är för passiv. Den enande berättelsen är inte bara en berättelse utan framför allt en uppfordran till kamp mot Ondskan och De Onda, som kan se helt olika ut i olika narrativ.

Viktigt här är att förstå att det handlar om en kamp som aldrig kan vinnas, därför att själva kampen är ett pseudofenomen. Det överordnade syftet är att bygga identiteter. Massformatering skapar alltid nya offer eftersom det är ångest och meningslöshet som ligger bakom och det är spänningslösande när man ”upptäcker” att det finns något slags fiende som måste attackeras och besegras.

Narrativet riskerar att få ett så starkt grepp om de hypnotiserade att de till och med dödar sina egna. Det angriper den logiska tanken, förnuftet och till och med självbevarelsedriften. Häxjakterna under 1600-talet är ett skrämmande exempel. Kampen mot den onde satan drevs i vissa schweiziska byar så långt att nästan inga kvinnor alls fanns kvar. Såväl kvinnor som män blev extremt fokuserade på själva uppgiften, blinda för konsekvenserna, blinda för det lidande de iscensatte när de levande brände de kvinnor som tidigare varit deras grannar och nära vänner.

1900-talets paradexempel är Stalins Sovjetunion, Hitlers Nazityskland och Maos Kina. 15 procent av de lojala kommunisterna i Sovjetunionen avrättades på 1930-talet utan att folkets dyrkan av Stalin rubbades. Något liknande hände 1945 när Tyskland drev upp morden på judar. Tvärt emot vad man skulle kunna tro var det då som motståndet bland tyska dissidenter var som svagast. Under Maos ”Det stora språnget” under åren 1958 – 62 beräknas 45 miljoner människor ha dött. De flesta misshandlades, svalt eller tvingades arbeta sig till döds. Varken Stalin, Hitler eller Mao avsattes av de egna folk som de utsatte för mord och massdöd. Att alla tre satt kvar vid makten fram till sin död säger något om hur ett narrativ kan behålla makten.

Den enande uppgiften skänker mening åt tillvaron. Det finns undersökningar som visar att londonbor upplevde blitzkriget som den lyckligaste tiden i sitt liv. De kände verkligen att det fanns starka känslor som band dem samman, detta trots att det exploderade omkring dem, hus rasade samman och människor dog. Det är av samma anledning människor inte begår självmord när de får utstå ytterst svåra villkor. I Gulag tog man inte livet av sig. När en stark extern fara hotar sluter människor sig samman och fokuserar på att överleva. Livet blir meningsfullt och då begår man inte självmord.

I vår tids Sverige är det staten som kontrollerar det giltiga narrativet och medierna för ut det. Medierna är den hypnotiska rösten. Det sker också en medial samordning. Alla stora medier följer samma manuskript: DN, SVT, Sveriges Radio, Aftonbladet etc. Därtill kan man lägga de myndigheter som formaterats: Kyrkan, Försvarsmakten, Skolan, Förskolan. Universiteten. Och inte minst nykomlingen: Sociala media, där också oppositionen finns.

Under århundraden var kristendomen det för Västerlandet giltiga narrativet, en berättelse som under 1800-talets senare del ersattes med en materialistisk berättelse, om framsteget. 1900-talet är vetenskapens, teknokratins och materialismens tid. Efter två världskrig och förintelsen har denna berättelse förlorat sitt grepp. I dag har vi i Sverige och Västerlandet inte längre någon gemensam berättelse, som ger mening åt våra liv.

I stora städer har medborgarna inte lika starka sociala band till andra människor, som de har i små samhällen. De har sina referenser till medierna, i synnerhet i teve, istället för från sina medmänniskor. Kändisar får ersätta grannarna och de sociala banden försvagas. I en amerikansk undersökning rapporterade fem procent av befolkningen att de inte hade en enda vän. Inte en enda! Jag misstänker att den siffran är ännu högre i Sverige. Den yngre generationen blir ännu mer ensam, eftersom de i allt högre utsträckning samspelar med andra människor on line. De sitter med sina mobiler och framför sina datorer. Där har de alltmer av sitt sociala umgänge. Var och en drar sina egna slutsatser och de skapar således inte sina personligheter genom delade erfarenheter i verkliga livet. Denna brist på gemenskap är det som kännetecknar den västliga globaliserade och konsumerande människan. Detta leder i sin tur till att många människor tycker att livet saknar mening.

Det som i vår tid pågår är en desperat jakt på en ny enande berättelse, men ännu är vi inte där. Det vi i dag har är ett antal mer begränsade berättelser, som ofta omfattas av ett lands maktelit, men som inte klarar av att övertyga en tillräckligt stor majoritet av medborgarna. Det finns fyra inte tillräckligt stora berättelser. Risken är att de fogas samman till en stor dominerande berättelse, med den totalitära staten som följd:

Feminismen, som innebär att kvinnorna kämpar för lika villkor med männen. När de uppnått det kommer kampen att handla om lika utfall och ytterst om vilka som ska ha makten i samhället, männen eller kvinnorna. Det är inte så att den kampen någonsin är vunnen utan kampen leder från berättigade krav till patologi. Att vinna skulle för segrarna vara liktydigt med att åter kastas ut i meningslöshet. Globalismen, som dels handlar om anti-rasismen, dels om kampen mot nationerna. Nationella ledare som har folket med sig i värnandet av det egna landet kallas för odemokratiska. Patologin handlar i mycket om den politiska retoriken. Vad får sägas och vad får inte beröras? Vilka ord och narrativ är förbjudna och vilka är tillåtna? Kampen för klimatet, som är den berättelse som har de tydligaste religiösa dragen. Vid FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972 varnade arrangören, som blev den första chefen för FN:s miljöprogram, att världen bara hade tio år på sig att undvika katastrof. År 2004 skrev brittiska The Guardian att klimatförändringarna, om inte drastiska åtgärder vidtogs, senast år 2020 skulle ha raserat civilisationen. Stora europeiska städer skulle sjunka under havsytan. På Storbritannien väntade ett ”sibiriskt” klimat och våldsamma upplopp. Det fanns risk för att ett kärnvapenkrig skulle följa i spåren av omfattande torka och svält. Trots 50 år av förutsägelser som slagit helt fel, säljer fortfarande klimataktivister, journalister och politiker med god framgång in bilden av en nära förestående undergång, Ogrundad skräckpropaganda får verkliga konsekvenser. Ungdomar världen över lider av klimatångest. Två tredjedelar är rädda och ledsna, och nästan hälften uppger att deras oro påverkar vardagen.Kampen mot antivaxxarna. Nu i covidhysterin riskerar de så kallade antivaxxarna att bli samhällets fiende nummer ett. De förlorar jobbet, får inte gå på restaurang, inte flyga, kanske inte får åka med kollektiva transporter etc. Bortblåst är uppfattningen att alla människor är lika mycket värda. Vaccinfrågan har drivit oss längst mot det totalitära samhället, eftersom vi på grund av rädsla för spridningen och för att vi själva eller våra nära och kära ska drabbas, är beredda att ge fri lejd åt maktens begränsningar av våra liv.

För att en massformatering ska triggas igång krävs det att det finns en stor och fritt flytande ängslan och missnöjdhet. Om människor känner sig isolerade och att deras liv saknar mening så finns det en oro, som människor inte riktigt kan förankra i specifika samhällsproblem. De vet inte varför de känner som de gör. Att det förhåller sig så kan vi bland annat se på den enorma mängd med sömntabletter, medicin mot psykoser och antidepressiva läkemedel som skrivs ut och konsumeras. Detta tillstånd är enligt WHO så utbrett att det drabbar en på fem människor.

Ångesttillståndet rymmer också en fritt flytande aggressivitet. Man vet inte riktigt varför man är upprörd och aggressiv och därför söker man efter något att ansluta sig till, som kan sätta stopp för de missförhållanden man anser sig kunna urskilja. Det kan vara ”antivaxxare”, främlingsfientliga eller klimatförnekare.

Fritt flytande ängslan är ett plågsamt tillstånd. Genom att tro på ett narrativ och ansluta sig till en kamp känner människor att de är på banan igen. De upplever ett meningsfullt sammanhang. Det uppstår en ny solidaritet, nya sociala band, en ny mening med livet. Detta är skälet till att människor tror på narrativet och ansluter sig till den strategi som medierna anger, må det hela vara aldrig så absurt. Det är viktigt att inse anledningen till att de bejakar såväl story som strategi inte har med förnuft och trovärdighet att göra utan är svaret på ett psykologiskt kristillstånd. De får ett med andra människor gemensamt socialt band, en berättelse som bejakas och som det är ”rätt” att solidarisera sig med.

Människor är sociala varelser och att vara socialt isolerad är smärtsamt på riktigt. De byter från att vara socialt obundna till att få gemenskapen och känslan av att nu fungerar livet, en känsla som bekräftas av kollektivet.

Det är nu som det är bäddat för en ny berättelse, ett narrativ, som kan spridas via massmedia och som pekar på anledningen till det mentala tillstånd som man befinner sig i. Genom att formatera sig i enlighet med detta narrativ, så gör man något som kommer att förbättra tillvaron för alla människor. Massmedierna förser alltså dessa missnöjda, desillusionerade, deprimerade och aggressiva människor med en strategi.

Massformatering riskerar alltid att leda till att de hypnotiserade blir till monster. Det har vi sett om och om igen. Det här är en form av hypnos och rösten är hypnosens viktigaste redskap varför det är viktigt att de som inte drabbas om och om igen höjer sina röster för att besegra monstret. Dissidenterna har vanligtvis inte tillräckligt mycket kraft för att väcka de hypnotiserade men de kan göra hypnosen mindre djup och därmed förhindra att de hypnotiserade börjar begå sina övergrep, de som i flera fall resulterat i folkmord. Vi som klarat oss får därför inte tystna, vi måste fortsätta att göra motstånd och detta motstånd måste i första hand höras. Det sker i språket.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Gangsterrap, mord, skuld och försoning i det svenska folkhemmet

På den norska nättidningen Resett har journalisten Arnt Folgerø sökt en förklaring till att den mördade svenske rapparen Einár av svenska medier hyllats som en stor artist. Statsminister Stefan Löfven framhöll att han var en ungdom med stor betydelse för många andra unga i Sverige. Arnt Folgerøs text återpubliceras här i svensk översättning.

Det råder ingen tvekan om att Einár var populär, och hans popularitet tycks ha nått nya höjder efter att han dödades i vad som verkar vara ett ”krig” mellan kriminella invandrarungdomar i Stockholm. Einár försökte leva upp till sin image som gangsterrappare och praktiserande kriminell, med rån och dödshot på sin meritlista, innan hans liv som ”äkta gangster” vid 19 års ålder ledde till tio kulor genom kroppen och huvudet, i den fashionabla stadsdelen Hammarby Sjöstad.

Einár föddes i den svenska kulturbourgeoisin, son till den kända skådespelerskan Lena Nilsson och restaurangägaren Erik Grönberg. Hans bakgrund, såväl geografiskt som socialt, var definitivt inte en del av det ”gangsterlandskap” som ligger i nordvästra Stockholm, och där förorten Rinkeby är central. Det är en plats med ett etablerat mönster att konstnärliga och rappande, men också kriminella, invandrarungdomar rånar och skjuter ihjäl varandra, vilket uppmärksammas i media, i synnerhet efter att Einár dödats. Rapparnas våldsamma livsform sänds i konstnärlig form ut på musikmarknaden och sprids av media, till glädje för svenska medelklassungdomar som brister i autenticitet och vill ha global rättvisa. Som journalisten Diamant Salihu påpekat bidrar denna längtan efter ett liv i så kallad autenticitet bland etniska, svenska medelklassungdomar till att hålla igång våldsspiralen i Rinkeby. Han har skrivit en bok om gangstersamhället i Rinkeby, och fick nyligen Stora journalistpriset för att ha gjort det ”obegripliga begripligt”.

Hittills de senaste åren har nio personer blivit skjutna i detta ”gangsterkrig” i Järvaområdet nordväst om Stockholm, där även Rinkeby ligger. Ingen av dessa döda har enligt Diamant Salihu fått så mycket uppmärksamhet som Einár. Han tror att mordet på Einár kan bli en ögonöppnare för människor som inte bor i Rinkeby och som inte brytt sig om morden i den här delen av det svenska ”folkhemmet”. När danska Weekendavisen nyligen besökte Rinkeby, med Salihu som guide, sa Rinkebybor, som gangsterrapparen Jaffar Byn mycket tydligt att Diamant Salihus bok inte är välkommen. Dialog och öppenhet råder inte precis i dessa miljöer. De flesta förstår att de är mest betjänta av att hålla munnen stängd. De som öppnar munnen riskerar att få dela öde med Einár.

Efter mordet på Einár har flera kända artister framhållit vikten av gangsterrap för svensk musikindustri och omvänt musikbranschens roll i utvecklingen av gängkriminalitet. Rapparen Alex Ceesay, som suttit i fängelse och har ett förflutet som kriminell, menar att rap kan fungera som en språngbräda in i grov brottslighet. Till Dagens Nyheter har han sagt att våldshistorier säljer och att rapbranschen omsätter många miljoner kronor.

Prisregn över gangsterrappare
– Där det finns pengar kommer kriminella att lägga sig i. Även om man vill använda musik som en väg ut ur kriminalitet är det nästan omöjligt i dagsläget, säger Ceesay. Nytillträdde finansministern och tidigare inrikesministern Mikael Damberg vill också ha ett ord i laget och menar att rapmiljön kan vara farlig, eftersom den fungerar som en drivkraft för nyrekrytering till gängen.

Einárs popularitet visar sig bland annat genom nedladdningar på musikwebbplatsen Spotify. Efter att 2019 ha slagit igenom med låten Katten i Trakten, spelades den 11 miljoner gånger på Spotify och 2,5 miljoner gånger på Youtube under april samma år. I den svenska ”Grammygalan” vann Einár 2020 kategorierna ”Årets hiphop” och ”Årets nykomling”.

Det verkar som om den svenska kultureliten strösslar svenska gangsterrappare med priser och utmärkelser. I musikförläggargalan år 2020 fick Salah Abdulle, med artistnamnet Dree Low, priset för ”Årets Låt”. På grund av coronapandemin delades priserna för både 2020 och 2021 ut vid detta tillfälle. Rapparen Yasin (Abdullahi Mahamoud) utsågs av Sveriges Radio P3 tidigare i år till ”Bästa artist” och ”Bästa hiphop”. Det hände förresten medan han satt i fängelse, efter att han dömts för att ha deltagit i att kidnappa, misshandla och förnedra sin rappkollega Einár. Yasins mest populära inspelningar har enligt Wikipedia 30 miljoner nedladdningar på Spotify.

Pristagaren Salah ”Dree Low” Abdulle är också en av de mest spelade musikartisterna i Sverige. Det är inte bara populariteten han delar med sina kollegor. Abdulle är också mycket aktiv i Stockholms med omnejds kriminella kretsar. Den 1 november 2021 dömdes han i Solna tingsrätt till ett års fängelse för rån av en butik. Enligt polisen är Abdulle medlem i de kriminella Husby hyenor, ett nätverk med stort våldskapital, något som påverkade och förlängde straffet när domen föll. Detta nätverk tar bland annat betalt för beskydd av butiksägare och handlare, som skräms till tystnad genom våld och hot.

Rånaren Einár
Einár var i motsats till sina rappkollegor inte från förorten. Han var en aktiv kriminell, visserligen i mindre skala än många andra, men ändå part i det ”krig” som pågår mellan kriminella gäng i Rinkeby. Han var dömd för ringa narkotikabrott, rån, misshandel och olovlig körning. Tidigare år 2021 greps Einár tillsammans med några invandrarvänner efter att en man knivskurits på en restaurang i Stockholm, men de släpptes senare av polisen. 2018 dömdes Einár för väpnat rån med både pistol och en kniv mot tre pojkar. Han genomförde rånet tillsammans med två vänner med invandrarbakgrund. De tvingade bland annat till sig en märkesjacka för 10 000 kronor. Att råna ”rika”, etniska svenska ungdomar är något av en favoritsysselsättning bland invandrade unga i Sverige, och är långt ifrån ett okänt ”fenomen” i Norge heller.

Som en del av gangsterkriget mellan olika gäng ska ett pris ha satts på Einárs huvud. Förra året fördes han bort av ett fientligt gäng, frihetsberövades i en lägenhet och utsattes för våld, hotades med pistol och förödmjukades genom att tvingas bära kvinnokläder och bli pissad på. Han ska också ha blivit avtvingad tre miljoner kronor, en Rolexklocka och guldlänkar, till ett sammanlagt värde av flera hundra tusen kronor. Två andra kända rappare, den prisbelönta Yasin (Abdullahi Mahamoud) och Haval (Khalil) dömdes till fängelse i 10 månader respektive 2,5 år, för att ha deltagit i bortförandet och våldet mot Einár. Ledaren för det så kallade Västeråsnätverket, Chihab Lamour, dömdes i samma rättegång till 17 års fängelse. Einár ville inte samarbeta med polisen och vittnen i det här fallet. Han hävdade att bortförandet och förnedringen var ett PR-trick.

Einár verkar ha haft kontakt med flera av de kriminella gängen i Rinkeby, utan att vara permanent knuten till något av dem. Som etnisk svensk saknade han det starka stöd som invandrarungdomar har i sina gängmiljöer. Och som svensk ”vit” medelklass var han en hemlös svenne på drift på det ”hav” som vuxit fram i det nya mångkulturella Sverige, ett Sverige som eftersträvats och uppmuntrats av statschefer som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvén, med överväldigande stöd i folkvalda organ.

Rapparen som Kristusfigur
Einár har inte sagt så mycket om sina konstnärliga prestationer och ambitioner, åtminstone inte som man kan hitta på nätet och i media. Einárs raptexter handlar mycket om vapen, droger och kriminalitet, något som Einár har uttalat borde vara i allmänhetens blickfång. ”Jag står inte precis med en Glock (pistol) och skjuter folk, men det finns andra 16-åringar som gör det i vårt samhälle, och det är där vi är”, sa han i en intervju i Aftonbladet för ett par år sedan. Einár sa att han ville fokusera på de problem som unga i svenska förorter brottas med. Kanske kunde hans texter och musik skapa en förändring?

”Först och främst rappar jag om det jag ser, och det är det som är attraktivt för min publik. Sedan finns det också en tanke bakom att det här hörs, och att folk inser att det är ett problem och tar tag i det”, sa han i intervjun i Aftonbladet.

Om man inte hittar så mycket om Einárs konstnärliga ambitioner och intentioner i media, så har media inte varit blyga efter mordet med att uttala sig om det som kallas för den konstnärligt och kulturellt viktiga svenska gangsterrappen – inte minst om hur duktiga och sårbara (sic) kriminella rappare är. Medierna har näst intill framstått som reklamaffischer för kriminella rappare och gängledare. Expressen lade nyligen ut en intervju på nätet med rapparen Mehdi ”Dumle” Sachit, medlem i ett av gängen i Rinkeby, den så kallade Dödspatrullen. Den kvinnliga intervjuaren nämnde knappt att Sachit har dömts för våld och narkotikabrott, och inte alls att han hade deltagit i och dömts för en gruppvåldtäkt på en 15-årig flicka, en våldtäkt som var så brutal att flickan nästan dog av blodförlusten. Om det var både intervjuaren och intervjupersonen tysta. Utöver ljudintervjun fick Sachit sex sidor i tidningens pappersupplaga.

Från mediernas skildring av Einár ligger det nära till hands att tolka hans offentliga person som en bild av och uttryck för Kristusmyten. Gud steg ned till folket, till de fattiga och de utstötta, delade liv och öde med dem och tog på sig deras skuld och synder. Det är en myt som i sin ursprungliga form kan ses som en vacker och djupt moralisk berättelse, men som i sin moderna och sekulära version blir en blandning av dårskap, absurd teater och ynkedom. Denna myt ligger som en hörnsten i det tankemönster som dominerar den kristna, europeiska och politiskt korrekta medelklasskulturen och har i sin moderna version tagit en självdestruktiv form, där den lägger sig platt för främmande och importerade kulturer. Anledningen till att det sker är att Europa, enligt denna tankegång, har svikit sig själv och sina egna ideal.

Rap – synd och skuld
Den rap- och gangsterkultur som utövas av somaliska och andra invandrarungdomar i svenska förorter har väldigt lite med deras kulturella bakgrund att göra. Det är en konstform som utvecklats av svarta ungdomar i storstäder som Los Angeles och New York, där människor som poeten och jazzmusiker som Gil Scott-Heron och Grandmaster Flash, alias Joseph Saddler, varit centrala. Amerikansk rap har adopterats av afrikansk ungdom i Sverige, ett land där myndigheterna nu under en hel mansålder har bedrivit en politik som lett till att hundratusentals asylsökande och andra invandrare strömmat till Sverige och svenska förorter. I det kulturella vakuum som kännetecknar dessa förorter har unga människor anammat och odlat konstnärliga uttrycksformer med ursprung i amerikanska städer. Det är en form av kulturell appropriering som fått stöd och sällskap av ”vita” rappare, som Einár, från den svenska kultureliten. Konstnärligt ligger den svenska gangsterrappen långt efter den amerikanska rappen. De smakprov jag sett och hört på svensk gangsterrap är så dåliga att man inte kan låta bli att undra över alla priser som det ”vita” Sverige har strött över de ”svarta” utövarna de senaste åren.

Synd och skuld – det dåliga samvetet och syndens transcendens genom solidaritet med de fattiga och fördömda ligger som en djup grundstruktur hos människorna i kristna, europeiska samhällen och styr såväl gemene man som eliten.

Synd och skuld – det dåliga samvetet och syndens transcendens genom solidaritet med de fattiga och fördömda ligger som en djup grundstruktur hos människorna i kristna, europeiska samhällen och styr såväl gemene man som eliten. Detta tankemönster innehåller självdestruktiva element, vilket bland annat illustreras av Bibelns uppmaning att vända andra kinden till. Och precis som med Fjodor Dostojevskij är det bara genom erkännande av skuld med efterföljande försoning som syndaren (brottslingen) kan nå frälsning. Även Friedrich Nietzsche var medveten om kristendomens självdestruktiva element, en religion han ansåg gjorde människan till icke-autonoma individer, slavar.

Märkesjackan och rättvisan
Men vi behöver inte gå till Dostojevskij och Nietzsche för att förstå vikten av kristen skuld och försoning i den europeiska kulturen, liksom hur dessa begrepp och en medföljande praxis lever sina liv i denna förvrängda och självdestruktiva form av politisk korrekthet. Detta syns bland annat tydligt i västvärldens försök att rädda världen med hjälp av humana ingripanden. Dessa ska skapa demokrati, rättvisa och balans i fördelningen av ”världens” materiella gods, utan att bekymra sig över hur nödvändigt det är med investeringar i den materiella produktionen. Enligt kristendomen och den kantianska moral som dominerar etiken i västvärlden, räcker det med god vilja, allmosor, bistånd och u-hjälp, samtidigt som människor importeras från föråldrade, traditionella kulturer och samhällen körda i botten – med helt andra kulturer och förutsättningar än den västerländska, kristendomsbaserade och kapitalistiska civilisationen.

Den norska dokumentären Bistånd virker ikke (nrk.no) visar på att bistånd inte fungerar och att konsekvensen verkar bli att västvärlden håller på att utrota sig själv, i den politiskt korrekta godhetens namn.

Ett litet men talande exempel på det naiva och självdestruktiva element som driver de västerländska eliternas önskan att sona sina synder och erkänna skuld genom solidaritet med ”offren” för den europeiska civilisationen, är historien om när Einár och två invandrare rånade tre unga etniska svenskar från Nacka i Stockholm och bland annat tog med sig en märkesjacka för 10 000 kronor. Den politiskt korrekta ”religion” som dominerar i väst kräver inte att man offra människor till ”guden” utan är lyckligtvis så civiliserad att man kan nöja sig med en dyrbar märkesjacka som offer, i försöket att blidka ”gudarna”. Det räcker med en märkesjacka för att råda bot på ekonomiska orättvisor och skapa balans i den vita europeiska medelklassen, med sitt kroniska, dåliga samvete.

Hela den västerländska diskursen om förhållandet mellan väst och resten av världen är djupt påverkad av det kristna sättet att tänka om synd-skuld och försoning-rättfärdighet, ja så markerad är diskursen om detta sätt att tänka, att dess självdestruktiva element mer eller mindre har fått övertaget. De som kritiserar tankegestalten definieras som moraliskt korrupta människor, de stämplas som fascister, rasister och främlingsfientliga som inte har rätt att delta i det offentliga samtalet. När de vid ett sällsynt tillfälle, vid intrång, tillåts uppträda i media, möter de en skur av kränkningar och med efterföljande utfrysning och kan bli uppsagda från sina jobb. För dessa är ”onda människor” som enligt politisk korrekthet inte har rätt till liv och moral. De hänvisas därför till det politiskt korrekta samhällets åsikt på ”obskyra” hemsidor som etablissemanget återigen lägger sin själ och ekonomiska tyngd bakom, för att förstöra.

Pizzarån på La Rambla
Det förvrängda solidaritetstänk som tycks ligga i botten av rapparen Einárs konstnärliga och politiska engagemang återspeglas även med jämna mellanrum i norska medier, med norska godhetsaktörer. 2013 utkom i Norge boken Ubudne gjester (Oinbjudna gäster), skriven av NRK-journalisterna Arild Opheim och Elin Ruhlin Gjuvsland. Där finns en händelse återgiven, när de vaknade mitt i natten av att två asylsökande bröt sig in i lägenheten och höll dem nakna, bundna och instängda i två timmar. De hotade att döda dem, om de inte fick ett av offrens bankkort med medföljande koder. Journalisternas slutsats låg helt i linje med den politiskt korrekta ideologins grundlära om skuld och försoning: De fick vad de förtjänade. Det var norsk asylpolitik och som norska medborgare var de ansvariga för att de två asylsökandena inte kunde uppfylla vad de såg som helt legitima och rättvisa krav, för att få bo i Norge. Husintrånget skedde vid en tidpunkt då Oslo (även då) präglades av en våg av rån – rån mitt på gatan, rån i parker, rån på barn, rån på söndagsmorgonen och rån mitt i natten. De två politiskt korrekta journalisterna ansåg att de förtjänade att bli rånade av asylsökande, som behövde pengar för att ta sig till sitt hemland.

2005 satt en norsk biståndsforskare, Erling Holden, då gästforskare vid Oxford Institute for Sustainable Development, på en uteservering på shoppinggatan La Rambla i Barcelona och åt pizza med biståndskollegor, medan de såg strömmen av människor passera förbi. Plötsligt stod tre icke-spanska kvinnorna framför deras bord, alla med barn i famnen, och ville ha en skiva pizza. Kravet blev lite för mycket för den norska biståndsforskaren som tveksamt sa nej, men det hindrade inte en av kvinnorna från ett försök att ta en bit av pizzan. Hon uppfattade snabbt den norska biståndsforskarens tveksamhet och svaghet. Hon tog hela pizzan och gick lugnt i väg med sitt byte, medan norrmannen satt kvar, förlamad av sitt protestantiska, dåliga samvete. Tanken på att slåss om mat med tre kvinnor och deras barn var inget som tilltalade Holden. Det skulle väcka för mycket uppståndelse för en norrman, kanske med scenskräck. Han övertygade sig själv om att kvinnorna och barnen behövde maten bättre än han, och att han därför måste acceptera deras ganska oortodoxa inställning. Och, det måste sägas, det var sannerligen ingen dålig analys av en biståndsforskare vid Oxford University.

Efter att ha upplevt detta ovanliga sätt att ge hjälp på. kom Holden att tänka på Romarrikets fall, som han hade läst berodde på att romarna inte ville dela nyttigheter som vatten- och avloppsnät med perser och tyskar. Den gode forskaren kom också fram till att kampen mot fattigdom är nära kopplad till en rättvisare fördelning av varor i världen. Det var också något som Världskommissionen hade påpekat 18 år tidigare, och som Världsbanken nyligen hade gått med på. Inte ett ord från vare sig forskaren, Världskommissionen eller Världsbanken om att välstånd först och främst beror på ökad materiell produktion, på en förnuftig och effektiv organisation och kapitalistisk strukturering av ekonomin.

Instrumenten för ekonomisk tillväxt är kända från europeisk ekonomisk teori och politik. Frågan är varför inte alla använder instrumenten, särskilt efter att länder som Japan i slutet av 1800-talet bestämde sig för att bli en teknologiskt modern stat. Enligt statliga beslut för 60 år sedan blev Sydkorea en modern ekonomi. Kina dito för 30 – 40 år sedan, medan exempelvis Afrika, både norr och söder om Sahara, inte verkar ha något intresse av eller förmåga att vidta nödvändiga åtgärder.

Att ignorera betydelsen av ett lands materiella produktion och organisation som grund för ekonomisk tillväxt är något som präglar mycket av förståelsen för bistånd, i västvärldens allmänna opinion. Åsikten att en rättvis global fördelning av varor är kärnan i ekonomisk tillväxt, inte varuproduktionen, har under hela efterkrigstiden ätit sig in i medvetandet.

Blev våldtagen – kände sig skyldig
Den tolerans som de två NRK-journalisterna och biståndsforskaren visade mot de övergrepp de utsattes för är mycket spridd, men det är ändå tveksamt om inte deras solidaritet med kriminella asylsökande hamnar i skuggan av vad en medlem av det Socialistiska Vänsterpartiet kan mobilisera. 2009 våldtogs SV-medlemmen, antirasisten och feministen Karsten Nordal Hauken av en somalisk asylsökande. Nordal Hauken försvarade övergreppet med att våldtäkt är praxis när män i somalisk kultur ska visa sin makt, och att det således inte bör betraktas som en homosexuell handling. SV-medlemmen fick därefter stora psykiska problem, till och med så stora att han medverkade i en tv-serie på NRK om psykisk missanpassning. Där uttryckte han en stark känsla av skuld och ansvar. Det var hans fel att somaliern utvisades till en osäker framtid i sitt hemland, efter att ha dömts för våldtäkt. Den tolerante SV-medlemmen såg somalierns beteende som en produkt av en orättvis värld, en värld som Nordal Hauken kände sig delaktig i, och som han därför var skyldig och ansvarig för.

De tre exemplen ger intrycket att rättvisa och god ekonomi är något slumpmässigt, att dessa fördelar beror på slumpmässiga privilegier för människor i västvärlden, som de norska oljefyndigheterna. Av en sådan förståelse kan det tyckas att ekonomiska fördelar är något som delas ut med en osynlig hand, att god ekonomi och välstånd är resultatet av mystiska krafter. Välfärdsstaten framstår som något som har kommit till av en slump, något som råkar hända dem som är så lyckligt lottade och privilegierade att de är födda i exempelvis Norge. Förståelsen av hur ekonomier fungerar förläggs på sätt och vis till sagornas och mystikens värld, där okända krafter eller välgörare (kungar och trollkarlar) ser till att man får chansen att leva i ekonomisk och socialt etisk anständighet. Denna lycka och anständighet är något som för med sig olycka och fattigdom till resten av världen och det är anledningen till det dåliga samvete som plågar eliten i väst.

Förövare-offer-försoning
I grova drag är detta det ekonomiska förstånd som utmärker de kulturella och politiska eliterna i Norge. I sin kärna bygger de sina föreställningar om ekonomi och rättvisa på Bibeln och folksagor, och låter dessa begrepp utgöra en modell för den moderna världen, samtidigt som produktionens nödvändighet glöms bort. ”Producera eller dö” var för övrigt ett av Vladimir Lenins slagord.

Det finns goda skäl att dra slutsatsen att det bara är i Europa som det har vuxit fram en ideologi där man, för att vara god och snäll och hjälpa andra, ägnar sig åt en form av självdestruktion. Det är tveksamt om det går att hitta liknande historiska exempel på de västerländska eliternas självplågeri och flagellantism. När rapartisten Einár eftersträvade att ”vara svart” blev han bokstavligen svart, som en form av solidaritet. Medan norrmännen i de tre exemplen ovan , också som ett slags solidaritet, tolererade och försvarade övergrepp mot sig själva, gick Einár ett steg längre på denna solidaritetsväg. Han lät sig inte bara utsättas för övergrepp utan han bortförklarade det med att det var ett PR-trick. I den einárska logiken blir förövaren offer och offret misshandlas som ett slags dialektisk försoning. På så sätt fick han ”Kristi sår på korset”, men också, till skillnad från Kristus, fick han leva ett tag till, tills den slutliga domen uppfylldes med 10 skott mot kroppen och huvudet.

Om du går med på att bli bestulen på en pizza på ett trottoarkafé i Barcelona accepterar du också och tycker till och med att du förtjänar att bli försedd med munkavle, bunden och hotad på livet av människor, som vill ha din plånbok och koden till ditt bankkonto. Då går man också med på att bli våldtagen och förnedrad och att känna sig skyldig för att den person, som har begått övergreppen, utvisas ur landet. Det sista steget i denna process är att du själv blir en förövare, för att uppfylla kravet på rättvisa för dem du ser som offer. Du blir ett med offren för ”den goda sakens skull”. Den fråga som kan ställas är: I vems tjänst agerar du då?

Källor:
Aftonbladet, Dagbladet, Document.no, Expressen, Samhällsnytt, NRK, NTB, TT, Weekendavisen, Wikipedia.

Arnt Folgerø

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vetenskap och postmodernism

Alla människor lever i två verkligheter, den objektivt föreliggande och den subjektivt uppfattade. Om vi undantar kvantmekaniken finns det bara en objektiv verklighet medan det, vilket ligger i sakens natur, finns många subjektiva verkligheter – såväl på individuell som kollektiv nivå. Det bästa exemplet på kollektivt subjektiva verkligheter är givetvis de stora världsreligionerna. Men det gäller också för kommunismen, som länge gjorde anspråk på inte bara vara en överlägsen rättviseideologi utan också på att vara vetenskapligt underbyggd. I dag vet vi att det är en ideologi som varken är särskilt förtjust i objektiv sanning eller förmår att skapa ett rättvisare samhälle. De brott som i dess namn begåtts mot mänskligheten hindrar inte den kommunistiska rättviseretoriken från att ständigt vinna nya anhängare.

Objektiv och subjektiv är två väldigt tydliga klassificeringar. Objektiva sanningar är inte beroende av vem eller vilka som håller dem för sanna utan de står på egna ben. Det kan dock vara svårt att avgöra vilken objektiv sanning som är den bästa, i betydelsen har den bästa förklaringskraften. Isaac Newton hade länge äran av att ha uppfunnit infinitesimalkalkylen, vilket gjorde en annan av tidens stora tänkare, G.W Leibniz, bestört. Han ansåg inte bara sig vara först utan visste dessutom att hans version var överlägsen Newtons. Under ett drygt sekel använde sig vetenskapen av Newtons version men på 1800-talet började matematiker åter att använda sig av Leibniz metoder, och så är det fortfarande i dag. Att Newtons version är ohjälpligt passé betyder emellertid inte att Leibniz har fått slutordet. För objektiva sanningar finns inget slutord. Det är den objektiva sanningens signum att den alltid låter sig utmanas – i längden vinner alltid bättre sanningar. Vetenskapens enda uppgift är att ge så sanna svar som möjligt på mänsklighetens alla frågor.

Matematik är ett bra område när vi vill diskutera objektiva sanningar. Det kan vara svårare när det gäller empiriska sanningar, det vill säga sådant vi erfarenhetsmässigt vet. En säker empirisk sanning är dock att alla människor dör. Erfarenhetsmässigt vet vi det. Men därefter, att vissa efter döden kommer till himlen medan andra hamnar i helvetet, då har vi hamnat på de subjektiva sanningarnas område.
Objektivt sett är det subjektiva svaret på vad som händer efter döden varken sant eller falskt. Allt vi med ett objektivt perspektiv kan säga är, att vad som händer efter döden, det vet vi ingenting om. Det hindrar inte att den objektiva kunskapen pekar i en viss riktning. Ingenting av allt vi i dag vet om världsrymden pekar på att den har skapats åt människan.

Subjektiva sanningar tål inte utmaningar – som när de politiskt korrekta i dag skändar sina dissidenter genom att brunsmeta eller tysta dem. Det är ett säkert kännetecken på att de har fel. De företräder partsinlagor som inte klarar ett ifrågasättande. Samtidigt, styrkan i att objektiva sanningar tillåter utmaningar är också deras akilleshäl. Mänskliga gemenskaper behöver en moralisk kompass och någon sådan kan inte vetenskapen förse dem med.

Modernitetens hegemoniska sanningsvälde har svårt att försvara sig mot postmodernismen, som förnekar det som är vetenskapens signum: den objektiva kunskapen. Postmodernismen påstår att allt som människor gör kan förklaras i termer av makt. Detta är emellertid inte vetenskap utan muterad ideologi (kommunism). Postmodernismen har fel, något som kommer att visa sig i det långa loppet. Frågan är bara hur stor skada den dessförinnan hinner åstadkomma.

Därmed är något också sagt om den objektiva sanningens begränsning. Den besvarar viktiga frågor och utgör mänsklighetens främsta redskap för framåtskridande och ett materiellt sett gott liv, men den är oförmögen att besvara etiska frågor. Vad är ont och vad är gott? Vad är rättvisa? Den har också svårt för estetiska frågor: Vad är vackert och vad är fult? Och allra svårast har den för meningsfrågor: Varför finns vi människor på jorden? Varifrån kommer vi? Vad är meningen med alltsammans?

Objektiva och subjektiva sanningar kan samexistera när de delar upp människors behov av att få viktiga frågor besvarade. Den ovannämnde Newton, ett av mänsklighetens absolut största genier, var kristen utan att det verkar ha varit problematiskt för honom. Det brukar också påstås att Einstein trodde på gud, även om det i hans fall är mer tveksamt. Den kanske mest berömda av hans aforismer gällde kvantmekaniken, som han själv lagt grunden till. Einsteins ”Gud spelar inte tärning” bemöttes av kvantfysikern Niels Bohr med att Einstein inte skulle blanda sig i vad Gud gjorde. Det är ett intressant svar, eftersom det markerar att Einstein med sitt påstående gjorde misstaget att ge sig in på det subjektiva meningsfältet.

Kristendomen har, åtminstone sedan upplysningstiden, varit bättre än andra subjektiva meningssystem på att acceptera vetenskapens sökande efter objektiva sanningar. Det hindrar emellertid inte religionen från att försöka återta förlorad mark. Ett nutida exempel är USA:s starka kreationiströrelse som hävdar att världen skapats av Gud och därför avvisar evolutionsteorin och vetenskapens långa tidsåldrar. I synnerhet har begreppet Intelligent Design stark attraktionskraft. Anhängarna menar att vetenskapens slutsats, att livet och människan har uppkommit av en slump, är orimlig.

Vetenskapen riktar naturligtvis också sitt objektiva sanningssökande mot människan. Hur fungerar människans psyke? Vad betyder den sociala tillhörigheten? Den kulturella? Vanligen föreställer vi oss att naturvetenskap och matematik är väldigt svåra forskningsområden. Så är det emellertid inte. De är avancerade därför att de är ”lätta”, vetenskapligt sett. För samhälls- och beteendevetenskaperna gäller det motsatta: de är svåra, vilket är förklaringen till att de vetenskapliga framstegen är så blygsamma. Inom naturvetenskap är det oftast möjligt att testa kunskaperna genom att upprepa experimenten och när forskarna kommer till samma resultat, så är kunskaperna vetenskapligt hållbara. Men hur ska vi med vetenskapliga krav ge en förklaring till att en i grunden rasistisk rörelse som Black Lives Matter (BLM) lyckas få ett sådant gensvar i hela den antirasistiska västvärlden, Sverige inkluderat? Det är en fråga som verkligen behöver besvaras men de vetenskapliga metoderna är föga utvecklade och svaren blir mer eller mindre trovärdiga hypoteser. Längre kommer vi inte. Och de religiösa ideologierna är ännu sämre på att ge trovärdiga svar.

Här öppnar sig ett meningsfält för postmodernismen, som påstår att det handlar om makt. Svarta människor är förtryckta och därför revolterar de. De lever i en hierarkisk maktpyramid där de vita ”strejta” männen befinner sig överst och således är förtryckarna.

Utgångspunkten är att alla människor är lika mycket värda och att varje människa som föds är ett oskrivet ark, något som kan kallas för ”det tomma arkets tyranni”. Som psykologen Steven Pinker för snart tjugo år sedan visade i boken The Blank Slate frodas idéerna om människan som ett tomt ark inte bara inom de totalitära ideologierna utan även i moderna demokratier.

Om utgångspunkten är en total likhet och utfallet blir ojämlikt, det vill säga orättvist, så måste det bero på att några har tillskansat sig makten och vilka det är, det kan ju alla se. Allt tal om vetenskap och objektiva sanningar är ingenting annat än västerländska – och i synnerhet de vita heteronormativa männens – ”sanningar”, inte mer objektiva än några andra.

Postmodernismens grundantagande är att alla mänskliga relationer handlar om makt och allt mänskligt beteende kan förklaras som sociala konstruktioner. Genom att dekonstruera dessa så frigörs vi från förtrycket. Någon alternativ samhällsmodell, mer eller mindre utopisk, förser oss emellertid inte postmodernismen med.

Även om det inte går att leverera ett i vetenskaplig mening sant svar på frågan varför en rörelse som BLM vinner så starkt gehör, så är vetenskapare bra på att känna igen subjektiva och vetenskapligt ohållbara sanningar. Där faller postmodernismen redan i portgången, med sitt förnekande av att det finns objektiva sanningar. Det går också att med vetenskaplig stringens visa att människor föds med olika förutsättningar, såväl genetiskt som med avseende på intelligens. Ett annat svårsmält konstaterande är att rättvisa och jämlikhet inte är begrepp som alls hör hemma i en naturvetenskaplig världsbild. Alla organiska system är utan undantag hierarkiskt ordnade.

Människan är en ytterst flexibel varelse och kan bygga fungerande samhällen som är mer eller mindre rättvisa och jämlika, men naturen sätter gränser. Det är sant att postmodernismen angriper den härskande ordningen men det är inte sant att den därmed skapar en ny och bättre samhällsordning. Den skapar oordning, kaos. Kaos är den “ordning” som är svårast att leva med.

Nu är jag framme vid det jag ville ha sagt. Modernismen formade ett samhälle där den vetenskapligt kända verkligheten och den kollektiva subjektiva bilden av verkligheten – det som ibland kallas för berättelsen eller narrativet om samhället – låg närmare varandra än i något annat känt mänskligt samhälle. Det resulterade i ett samhälle som materiellt sett mänskligheten aldrig tidigare någonsin varit i närheten av. Men allting har ett pris. Vetenskapligt förefaller frågor om rättvisa, liksom om livets mening, olösbara. Behovet av ett rättvist samhälle, liksom att få de stora frågorna om meningen med livet besvarade, finns kvar. Nu befinner vi oss i ett samhälle där klyftan vidgas mellan objektiva världsbilden och berättelsen om denna värld. Den stora fråga som hänger över oss alla, är om detta är en kamp där den objektiva världsbilden segrar och återtar sin hegemoni eller om det är vägs ände för det moderna vetenskapsorienterade samhället.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

”Brunkletning” – ett nutida påfund

Idag är Gunnar Sandelin gästskribent

2014 kom ordet ”blåbrun” med som nyord på det statliga institutet för språkvårds lista. Där säger man att begreppet sedan dess har använts i ganska stor utsträckning i media ”på ett urvattnat sätt”. Brunkletningen har i vår tids politiska meningsutbyten blivit så vanlig, att det börjar likna patologi. Ofta räcker det inte längre att stämpla någon som går emot den politiska korrektheten med epitet som främlingsfientlig, högerextrem och rasist. Idag, snart 80 år efter krigsslutet, har begreppet nazist spridit sig som ett virus i samhällskroppen. Det har färgat av sig på det politiska livet och hela samhällsdebatten, där den senaste flugan på regeringsnivå är att kalla sina konkurrenter för ”blåbruna”.

Ett nyligt exempel: När justitie- och inrikesministern och tillika ställföreträdande statsminister Morgan Johansson intervjuades i vänstertidningen ETC. passade han på att kalla oppositionens möjliga konstellation för en ”blåbrun regering”. ”SD-leden vimlar av högerextremister och hel- och halvnazister”, förkunnade ministern vidare.

När jag tänker tillbaka på min skolgång på högstadiet och gymnasiet under senare delen av 1960-talet, slår det mig att förhållandet till nazismen var mer prosaiskt, trots att kunskapen fanns om denna ideologis rasistiska förbrytelser, och trots att det historiska avståndet var så mycket kortare än vad det är idag. Man hörde sällan ordet användas i propagandasyfte. Det som framhävdes var det nynazistiskt influerade NPD, som grundades i Tyskland 1964 men som försvann ganska snabbt ur den politiska bilden.

Det här hände bara runt 20 år sedan andra världskriget tog slut och nazismen krossades. Vänstervågen var fortfarande i sin linda innan 1968-vänstern tågade in och övertog stora delar av den mediala scenen. Visserligen fanns där några yngre skäggiga lärare i manchesterkostymer som hade börjat gå omkring med FNL-märken, men man behövde inte vara kommunist för att tycka att USA skulle dra sig ut ur Vietnam. Kommunismens illdåd var inte bortglömda; de fick samma utrymme som nazismen vad gällde förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna.

Det vore intressant om någon kunde forska i hur ofta ordet ”nazist” användes som försök till politisk stämpling av meningsmotståndare i riksdag och media under tidigt 60-tal och jämföra resultatet med hur ordet ”blåbrun” tillämpas idag. Det här blev tydligt när jag i min veckotidningssamling läste en artikel från 1960 (Allers #14) Nordens ödesstund – ett tjugoårsminne. Här handlar det i relativ närtid om riktiga nazister och deras medlöpare samt hotet mot vårt land.

Artikeln beskriver Nazi-Tysklands ockupation av Danmark och Norge, vilket skedde trots att dessa länder var neutrala; Danmark hade dessutom en icke-angreppspakt med Tyskland. Journalisten Arne Horn redogör sakligt, strategiskt och osentimentalt för ockupationen av våra grannländer och om den svenska våndan att vi skulle kunna råka ut för samma sak.

Det intressanta är textens avsaknad av ambition att vilja uppfostra läsekretsen eller sätta den under någon ideologisk lupp. Det räcker med att beskriva verkligheten som den är, utan postmodernistiskt värdegrundsfilter. Skribenten undslipper sig däremot några diskreta ironiska blinkningar i samförstånd med läsaren om ”den ädla tyska nationens” syften.

Hitler beskrivs kortfattat så här: ”Herrefolkets herre. Det var år 1940. Fem år senare gjorde Führern en ömklig sorti från livet”. Quisling får ett ampert porträtt: ”Förrädaren Vidkun Quisling proklamerade sig den 9 april som Norges regeringschef. När Norge åter var fritt blev han arkebuserad.” Däremot får den norska kungafamiljen en underförstådd hjälteroll för sitt motstånd: ”Kung Haakon, kronprinsparet och deras barn tvingades att kasta sig ner under en godsvagn när de tyska flygplanens kulsprutor började smattra.” Kungen vägrar kapitulation och att ”kompromissa med en regim som gjorde sig skyldig till sådana grymheter”.

Därefter redogörs för hur danskarna under ockupationen först lade ner vapnen för att sedan ge tyskarna ”fruktansvärda bekymmer”. Alltmedan Sverige lovade att hålla sig till ”sin strikta neutralitet”. Mobilisering, mörkläggning och devisen En svensk tiger förklaras rapsodiskt, antagligen eftersom tidningen förutsatte att alla då levande svenskar i någorlunda vuxen ålder själva visste vad som hade skett för 20 år sedan. Då skulle en svensk tiga för att inte rykten skulle spridas och åstadkomma panik:

Säkert är att de egendomligaste rykten cirkulerade man och man emellan. Man fick till exempel höra talas om att kända personer tagits tillfånga och skjutits på grund av markerad tyskvänlighet eller samarbete med den tyska ockupationsmakten i Tyskland, man fick också höra att Sverige nu de facto inte var någon demokrati utan att regeringen i hemlighet hade antagit diktaturlagar och att vem som helst kunde ställas inför hemlig ståndrätt och skjutas.

Det får mig att tänka på att dagens misstro mot PK-adeln som styr vårt land är mycket omfattande inom vissa grupper av människor som jag kommer i kontakt med. De är nästan uteslutande på ytan välanpassad medelklass, intelligenta och med ett synsätt jag delvis delar. Men de ser i princip allt som kommer från etablissemanget som bedrägeri: folkutbyte genom massmigration, mångkulturellt tvång, klimatalarmism, Big Pharma och vaccinering med inskränkningar av den personliga friheten. Är tredje sprutan en dödsspruta? Får vi kanske snart ett 5G-chip bakom örat och blir fjärrstyrda och övervakade in i minsta detalj, varför inte med medborgarpoäng som i Kina?

I det alltmer polariserade klimatet mellan politisk korrekthet och ett vidgat mentalt utanförskap kanske makteliten snart finner det nödvändigt att komma med en ny slogan som alla medborgare ska samlas kring. Lika slagkraftig som En svensk tiger en gång var.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Blasfemi

Det finns två grundläggande etiska riktlinjer som styr människors dagliga beteende. Den ena etiken, den deontologiska, har ett absolut förhållningssätt till sanningen – det är alltid fel att ljuga. Den andra etiken är den konsekventiella, som menar att kontexten avgör. I vissa sammanhang är det legitimt att ljuga, därför att sanningen är sårande.

De flesta människor följer båda dessa riktlinjer, i den meningen att de väljer. Om ens samlevnadspartner frågar: ”Tycker du att jag har blivit ful”, så är nej det självklara svaret för de flesta bland oss. Men om någon frågar ”Tycker du att det finns omständigheter när det är acceptabelt att göra sexuella inviter till barn?” så gäller den deontologiska etiken för så gott som alla. Det är aldrig ok.

Rättsväsendet förutsätter en deontologisk etik. Det är alltid fel att ljuga och om någon ska dömas eller frias beror på de bevis och motbevis som åklagare och försvar lägger fram inför domstolen. Det är ingen tillfällighet att ribban ligger högt: ”Hellre fria än fälla” och ”Bortom allt rimligt tvivel”. Domar ska inte kunna avkunnas med referens till vad domare eller jury känner. Också universiteten är tänkta att fungera deontologiskt, men i synnerhet efter millennie-skiftet har vi fått se hur en konsekventiell etik breder ut sig.

År 2005 höll Lawrence Summers, rektorn för Harvard-universitetet, en föreläsning där han lite försiktigt föreslog att könsskillnader kunde förklara varför kvinnor är underrepresenterade inom natur- och ingenjörsvetenskap. Trots att det finns en rätt stor vetenskaplig litteratur som stöder påståendet, gjorde han sig därmed skyldig till ett oursäktligt fel. Det hjälpte inte att den världsberömde Harvardpsykologen Steven Pinker försvarade Summers påståenden. Även om det Summers sa var sant, så var det synnerligen olämpligt och han tvingades lämna Harvard.

Alldeles efter att Summers hållit sin föreläsning frågade studenttidningen The Harvard Crimson Steven Pinker om Lawrence Summers påstående låg inom den legitima akademiska diskursen. Pinker svarade: ”Herregud, varför måste allting befinna sig inom den legitima diskursen, om det presenteras med vetenskapliga krav? Det är skillnad på ett universitet och en moské.” Det låter ju som ett bra svar men det var det inte. Inte alls. Det hjälpte inte heller att Harvarduniversitetet inom STEM såväl kvoterar som premierar kvinnliga studenter och doktorander. Det är alltså inte så att Harvard diskriminerar kvinnor, i varje fall inte negativt. Alla vet det, men ändå styr offernarrativet och trumfar över sanningen.

Den på grund av sina förtjänster adlade brittiske nobelpristagaren Tim Hunt höll på en världskonferens för vetenskapsjournalister i Seoul år 2015 ett skämtsamt bordstal. Han sa att tre saker kunde hända i laboratorier med både män och kvinnor: ”Du blir kär i dem, de blir kära i dig, och när du kritiserar dem så gråter de.” Han rekommenderade enkönade laboratorier för att eliminera sådana fallgropar. Han skämtade givetvis men upprördhetens tsunami var snabb och dödlig. Han tvingades lämna både London University College och European Research Council. Det spelade ingen roll att många ledande kvinnliga forskare kom till hans försvar – inte ens att Richard Dawkins, en av Storbritanniens ledande offentliga intellektuella, ställde sig på Tim Hunts sida. Att han under flera decennier verkat för fler kvinnor inom forskningen spelade ingen roll, lika lite som det stöd han fick från sin egen fru, som både är feminist och en framstående naturvetenskaplig forskare.

År 2018 fick James Damore sparken från Google efter att han skrivit ett Google memo där han påstod att medfödda könsskillnader kunde förklara varför kvinnor var mindre intresserade av en karriär inom High Tech. Han fick också sparken. Detsamma för Alessandro Strumia, fysikprofessor vid universitetet i PISA och medlem i CERN (the European Organization for Nuclear Research). Han höll en föreläsning med titeln Workshop on High Energy Theory and Gender. Där presenterade han bibliometriska analyser som ifrågasatte det offernarrativ inom fysikämnet som sa att kvinnorna var diskriminerade. Strumia fann till exempel att i 18 länder var manliga fysiker ojämförligt mer citerade än de kvinnliga, när de befann sig i jämförbara forskningssituationer. Blasfemi! Damore blev bildligt talat bränd på bål. Flera tusen forskare skrev under en petition som fördömde honom:

Vi skriver det här för att på starkast möjliga sätt slå fast att människors natur, oavsett tillskrivna identiteter såsom ras, etnicitet, könsidentitet, religion, funktionshinder, könsrepresentation eller sexuell identitet, inte är uppe till debatt.

Matt Taylor heter en astrofysiker som också råkat illa ut. År 2014 intervjuades han om den fantastiska prestation det var, när han som medlem av ett forskningsteam landade den obemannade Philae-sonden på en komet, 300 miljoner mil från vår planet. Tyvärr bar han under den direktsända intervjun en skjorta med mycket lättklädda damer i olika poser. När han kritiserades för sin olämpliga klädsel bad han om ursäkt och förklarade att det var en present från en vän, som själv designat den. Vännen, som var en kvinna, intervjuades. Hon sa att livet skulle bli väldigt tråkigt om vi alla tyckte likadant. För henne var det ett estetiskt stilgrepp och hon kunde inte se vad det var som var kränkande.

De arga feminister som ville förstöra karriären för en duktig forskare på grund av ett tanklöst skjortval är sannolikt desamma som hävdar att den manliga blicken är en form av visuell våldtäkt, de som påstår att bikinin påtvingats kvinnorna av patriarkatet. Tillsammans med kosmetika och minikjolar är bikinin de vita männens förnedring av kvinnorna. Samtidigt hävdar de att burkan befriar kvinnorna, eftersom den avvärjer den manliga blicken. Ingen satir kan tävla med denna feminism.

I ett framträdande i neuroforskaren och filosofen Sam Harris´ podcast berättade psykologiprofessorn Gad Saad om hur han tillsammans med sin fru hade tagit med deras dotter för att leka i lokal barnpark. I mitten stod några individer i heltäckande niqab. Det gick inte att se om det var kvinnor, män eller något av de alla de övriga könen. Gad Saad tyckte det var obehagligt. Han och hans fru tog dottern med sig och gick därifrån. Efter att han berättat detta blev han kritiserad för vad som påstods vara en överreaktion. I sin bok The Parasitic Mind (2020), med undertiteln ”How infectious ideas are killing common sense” skriver han:

När allt kommer omkring, vad kan vara mer engagerande och roligare än att med ett litet barn gå in på en lekplats där spöken i hotfulla svarta dräkter stirrar på henne? Säkert är det bara rasistiska och trångsynta människor som tar avstånd från denna symbol för sekularism, modernitet och sann liberalism. Naturligtvis är jag sarkastisk, eftersom det är det enda möjliga sättet att bearbeta en sådan suicidal dumhet. Synsinnet är människans viktigaste sinne. Vi har utvecklat mycket avancerade tolkningar som gör att vi får ett brett spektrum av icke-verbala ledtrådar, när vi läser av andra människors ansiktsdrag. När en persons identitet och mänsklighet är dold bakom ”fria och befriande” svarta tyger, blir de flesta vettiga människor oroliga och illa berörda (s. 39).

Alltsedan upplysningstiden har Västerlandet dyrkat förnuftet och universiteten har varit förnuftets högborg. Universitetens drivande motto är sökandet efter sanningen. I den ovan nämnda boken The Parasitic Mind går Gad Saad igenom drygt 200 universitets valspråk. Det resulterade i 128 matchningar för ordet truth, 46 matchningar för wisdom och 60 matchningar för science. Inte ett enda universitet hade med orden feelings eller emotions. Harvards motto är till exempel Veritas (sanning) och Yales är Lux et veritas (ljus och sanning).

Universiteten är platser där den deontologiska etiken måste vara hegemonisk. Men tyvärr, på många universitet och högskolor också i Sverige är inte längre sökandet efter sanningen huvuduppgiften, utan det gäller att utforma forskning, kunskapsförmedling och annan verksamhet så att inga känslor såras. Det som en gång var centra för intellektuell utveckling har blivit tillhåll för de emotionellt sköra. I USA, i Kanada, i Sverige och de flesta av västvärldens länder håller känslorna på att bli viktigare än sanningen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.