Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 93

Fredens religion?

På den kanadensiska bloggen ”Celestial Junk” kan man läsa om två kvinnor och deras relation till islam. Den första, Mubarka, har pakistanska föräldrar men växer upp med en västerländsk uppfostran.

Hon tar en universitetsexamen i företagsekonomi och får en viktig position på ett företag som sysslar med transporter. Mubarka är vacker och ytterst medveten om sin attraktivitet och utstrålning. Hon är välorienterad i den västerländska värld hon är född och uppvuxen i och kan diskutera allt möjligt i timmar, från kanadensisk politik till popmusik. Så är det dags för henne att gifta sig. Redan när hon var barn valde hennes föräldrar ut en djupt troende pakistanier till make. Hon har aldrig ens träffat honom före giftermålet.

Det blir dags för henne att klä sig i hijab och respektera muslimska sedvänjor. Som kvinna är hon helt underordnad sin man. Det är självklart för henne att bli aktivt religiös och hon deklarerar att det är Muhammed som hädanefter ska styra hennes liv. Naturligtvis ska hennes barn i första hand uppfostras till muslimer. Hennes kanadensiska identitet kommer i andra hand.

Den andra kvinnan heter Hardi och hon beskrivs som den mest behagliga person man kan tänka sig. Hon arbetar på ett äldreboende och är där mycket uppskattad för sitt varma och kärleksfulla sätt. Hon har nära till skratt och ger intryck av att vara lycklig. Det är bara att konstatera, denna kvinna är en ängel.

De som möter henne kommer ändå först att lägga märke till något helt annat, nämligen att hon från hjässan till fotabjället är invirad i färggranna plagg, på indonesiska muslimers vis. Det enda man ser av henne är händerna och ansiktet. Hardi är en så hängiven muslim att hon blir illa till mods om någon exempelvis ger henne en julklapp, därför att det kolliderar med hennes muslimska tro. Frågar man henne så får man också klart för sig att hon obetingat är för sharia. För Hardi är islam helt enkelt sanningen.

Såväl Mubarka som Hardi är medlemmar av vad som brukar kallas för den fredliga muslimska majoriteten. Jag känner några av deras sort, främst kanske en arbetskamrat till en anhörig. Hon har ett bra jobb och har lyckats förhållandevis bra i Sverige. Ändå är det tydligt att för henne kommer islam före det svenska. Hon håller social distans till sina arbetskamrater, hur nära hon än är dem i sitt yrkesliv. Så långt det bara är möjligt undviker hon att knyta vänskapsband. Hon och hennes man bjuder aldrig hem någon som inte är muslim. De har fyra barn, som alla lyckats med sina svenska karriärer. Problemet är att de har lyckats så väl att de lämnat islam. De är högutbildade, har svenska vänner, svenska partners och kan inte tänka sig att leva muslimskt. För deras föräldrar är detta en stor sorg. Visst har de lyckats med sina barn men ändå misslyckats. Att vara en god muslim är viktigare än att vara exempelvis en god läkare. I den större muslimska gemenskapen pratar föräldrarna inte gärna om sina ”misslyckade” barn. Någon annan gemenskap där de kan vara stolta över sina framgångsrika barn har de inte.

I den svenska och mycket etnocentriska förståelsen av islam görs en rad misstag. Det största misstaget är jämförelsen med kristendomen. De båda religionerna ligger onekligen nära varandra men vad vi kristna och ateister med ett kristet kulturarv har svårt att förstå är islams kollektiva karaktär. Kristendomen har anpassat sig till vetenskap och modernitet genom att individualiseras. Om jag vill tro på gud, på ”någonting större” eller ”ingenting alls” har inte andra med att göra. Om jag inte särskilt vill så behöver det inte påverka min livsstil. När vår statsminister och kulturminister förklarar att de är ”troende” så betyder det ingenting särskilt för mig, utom möjligen att de inte är särskilt tränade i kritiskt tänkande. De anpassar sig till etablerade sanningar och för mig signalerar det att de förmodligen inte heller klarar att se förbi migrationsdebattens dogmer. Men i övrigt, som kristna behöver de inte göra något särskilt för att övertyga andra om att de håller sig till den rätta läran. De behöver inte ens gå i kyrkan om söndagarna.

För muslimer är det kollektiva ansvaret helt annorlunda beskaffat. Om du som muslim vill ha ett gott anseende så måste du visa det för andra muslimer genom att besöka moskén, genom flitigt umgänge inom ditt eget muslimska släkt- och nätverk. Du umgås inte med icke-muslimer, du umgås helst inte heller med muslimer av ”fel sort”. Du lever med ständiga markeringar till de egna: jag är en god muslim! I detta att vara en god muslim ingår att ha en make eller maka som är en lika god muslim och barn som är goda muslimer. Om man lyckas få barn som är mycket aktiva i sin muslimska tro, så är det givetvis en stolthet för föräldrarna, trots att det största hotet lurar här, nämligen att barnen blir extremister, terrorister, jihadister, självmordsbombare eller något annat som är en familjekatastrof men inte desto mindre ärofullt muslimskt.

Det hindrar inte att det finns en mängd misslyckade muslimer i Europa, barn till muslimer som, om vi använder svenskt byråkratspråk, hamnat i utanförskap. De kallar sig muslimer men lever inte muslimskt. Deras muslimska arv kan sägas ligga i träda. Ibland aktiveras det, kanske under en fängelsevistelse. Islam blir vägen till ett anständigt liv, tillbaka till gemenskapen. Det finns då ett muslimskt kollektiv att ansluta till. Det finns mötesplatser, främst moskéerna. Om de skulle välja den andra vägen till anständigt liv, den icke muslimska, så finns det inte någon västerländsk gemenskap att träda in i. Också den måste skapas, eftersom den västerländska livsstilen är individualiserad.

Kristna västerlänningar kan göra snart sagt vad som helst med sin religion, alltifrån att ansluta sig till någon kristen sekt till att inte göra ett skvatt. För en muslim ser det annorlunda ut. Kollektivet styr tänkandet. Det innebär exempelvis att hur fredsälskande du än är, hur mycket du än uppskattar att leva i ett västligt land framför ett muslimskt, så kan du inte ta avstånd från sådant som hotar den västliga kulturen, om inte ditt kollektiv gör det. Du kanske inte gillar sharia men om ditt kollektiv bejakar sharia, så kan du inte gå emot det. När muslimska terrorhandlingar begås måste du inte applådera utan du kan hålla tyst, men du kan inte protestera aktivt därför att då är du en avfälling. Detta är huvudanledningen till att muslimer nästan aldrig tydligt demonstrerar gentemot olika muslimska illdåd. Hur illa man än tycker om halshuggningar i islams namn, om mord på karikatyrtecknare som ritar provocerande bilder av Muhammed, så måste man hålla tyst eller på sin höjd muttra lite i skägget (förlåt). Man har rätt att kritisera det som beskrivs som västerländsk islamofobi, man har rätt att uttrycka oro för hur det ska gå för muslimerna i Europa, men man har inte rätt att säga: ”Så här ska väl för fan inte vi muslimer hålla på!” Hur fredlig och harmlös man själv än är, så kan man inte säga detta. Risken är stor att man får sin rättrogenhet ifrågasatt, att man sänker eller till och med förstör sitt sociala anseende. Det vill säga, det är kollektivet som anger spelreglerna. Inte ens imamerna kan bryta sig loss därför att de i så fall skulle gå emot de heliga skrifterna.

I den svenska offentligheten får de fredsbejakande muslimerna just inget utrymme alls därför att när journalister och politiker vill veta vad muslimer anser om det ena eller andra så söker de sig till organisationer och muslimska representanter. Dessa är utan undantag aktiva muslimer, ofta medievana och tränade till att aldrig låta sig ställas mot väggen. Om vi fortsätter med sharia som exempel måste de inte säga att de önskar sig ett samhälle med sharia, men de skulle aldrig kunna säga att sharia utmanar det västerländska rättssystemet och därmed också ett av fundamenteten till den västerländska demokratin. De glider åt sidan. Vi vet också att sanningen är endast till för de rättrogna. Det är inget brott att ljuga för de otrogna, i synnerhet inte om det gagnar islam. Sätt alltid islam i första rummet! Alltid! Gör du inte det väntar inte bara guds straff utan också kollektivets. Individens relation till kollektivet och på så sätt också till islam är svår att ta till sig för västerlänningar som tänker och agerar mot en fond av individualism.

Det finns också ett annat drag som är viktigt att lyfta fram för att rätt förstå varför den muslimska identiteten är så stark, nämligen individens förhållande till gud och Muhammed. En rättrogen muslim klär sig inte bara rätt (framför allt kvinnorna) och är flitig med att gå till moskén, i synnerhet till fredagsbönen, för att träffa ”de sina”. En god muslim förstår världen i termer av rent/orent. Viss mat är ren, annan oren, många djur är orena etc. Men framför allt: en rättrogen muslim ska lägga sig på knä, helst på sin medhavda bönematta, sätta pannan mot marken och demonstrera inte bara sin tro utan framför allt sin underkastelse. Detta ska göras fem gånger om dagen. Nu är detta naturligtvis inte möjligt för alla muslimer som lever i icke-muslimska länder, men detta är normen, idealet. Med andra ord, som muslim har du en ständigt aktiv relation till din gud.

För att återvända till de båda kanadensiska kvinnorna Mubarka och Hardi så är de oanfrätt starka i sin tro, sin underkastelse och sin tillhörighet till det muslimska kollektivet. Detta trots att de är födda och uppvuxna i ett samhälle som tillerkänner kvinnor en mycket större frihet. När de väljer snäva muslimska normer framför mer toleranta västerländska blir de medlemmar av det muslimska hotet mot västvärlden. Om och om igen får vi det demonstrerat i västvärlden att när muslimer får en chans, så väljer de den förmoderna muslimska värld (med sharia) som västerlandet alltsedan renässansen bekämpat.

Oavsett religion, etnisk tillhörighet och kultur är en majoritet av de människor som bor på planeten Jorden fredliga. Att när ett illdåd begåtts påpeka att en majoritet av muslimerna är fredliga är ingenting annat än desinformation. Den avgörande gränsen går inte mellan snälla och fredliga muslimer och stygga aktiva terrorister utan mellan de som bejakar islam och de som vänder sig mot religionen därför att den hotar att föra mänskligheten tillbaka till medeltiden. Var finns islams dissidenter? Vad händer med dem, lyckas de påverka (modernisera) denna religion? Svaret är tyvärr nej. Om de tillhör offentligheten, riskerar de livet genom sitt avfall.

Stridigheterna inom islam handlar inte om att vara för eller emot de religiösa dogmerna utan om hur dessa ska tolkas. Om islam tillbads av små grupper av svärmare och sekterister, skulle västerlandet inte ha några problem med att värja sig. Det som gör islam farligt är just dess bas av hängivna och fredliga muslimer. Det är därför ytterligare en etnocentrism att dra en gräns mellan fredliga muslimer och terrorister/jihadister. De bekänner sig till samma religion och är ingenting annat än olika slags kugghjul och delar i det gigantiska religiösa maskineri som islam utgör.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vargen kommer!

I det förra blogginlägget redovisade Gunnar befintlig statistik från de nordiska migrationsverken, SCB och Eurostat. Hans prognos visar att Sverige kommer att bevilja cirka 120.000 uppehållstillstånd för asylsökande och deras anhöriga per år framöver. En majoritet av dem som kommer är lågutbildade muslimer från dysfunktionella stater.

I Sverige får man som bekant inte måla fan på väggen och inte heller ropa ”vargen kommer” förrän det verkligen är befogat. Men nu är det inte bara dags (det har det varit länge) utan nödvändigt! Vi måste på allvar börja ta itu med den säregna, grandiosa och specifikt svenska kombinationen av högmod och enfald och istället för att försöka uppfostra resten av västvärlden lära oss från den. Bilden är nämligen i stort densamma överallt för de tusentals muslimska parallellsamhällen som finns inte bara i Europa utan också i Australien och Nordamerika.

Islam har besegrat alla stora civilisationer, utom den kinesiska Han-dynastin och vår västliga civilisation. Buddhistiska, kristna och judiska civilisationer har av islam förpassats till den ideologiska begravningsplatsen. Det persiska riket, en gång världens främsta stormakt, gick också den vägen. Det erövrades av det arabiska kalifatet kring år 650.

Egypterna kristnades efter faraonernas välde, men de kristna egyptierna besegrades i sin tur av muslimerna och förlorade sitt territorium. I dag finns de kvar som en koptisk minoritet. Muslimerna besegrade Indiens hinduer och härskade över dem i åttahundra år, innan dessa kom tillbaka. Nu vinner muslimerna åter terräng. I mitten av 1900-talet var ungefär 10 procent av Indiens befolkning muslimer. I dag är de cirka 15 procent. Därmed ligger Indien trea på listan över världens muslimska länder. Tvåa ligger Pakistan och etta Indonesien, världens största muslimska nation. Där fick buddhister och hinduer se sig besegrade. Hälften av den lilla turistön Bali är fortfarande hinduisk, det är i stort sett allt som är kvar av det forna väldet.

Håller vi oss till vår egen tid leder hög muslimsk invandring till framväxten av muslimska ghetton. Och för samhället som helhet gäller: hög våldskriminalitet, jihadism och konflikter såväl mellan muslimerna och majoritetsbefolkningen, som internt mellan olika muslimska fraktioner. Det är inte säkert att det stannar där. Exempelvis varnar den franske författaren Éric Zemmour för ett inbördeskrig i Frankrike, eftersom miljontals muslimer vägrar att acceptera en fransk livsstil.

De som tror att detta är en överdrift bör kolla upp vad som händer när muslimerna blir i majoritet inom ett område. Runt om i Europa finns ghetton där muslimerna mer eller mindre tvingat icke-muslimer att flytta. Längre söderut i Thailand än jag befinner mig pågår sedan flera år ett lågskaligt inbördeskrig mellan armén och muslimer, som hellre vill höra till det muslimska Malaysia än till det buddhistiska Thailand.

Det är våra makthavares förbannade skyldighet (förlåt kraftuttrycket men det är befogat) att se till att vi inte får fler utanförskapssamhällen i Sverige än vi redan har. Om de statistiska prognoserna är korrekta så kommer ett monumentalt svenskt misslyckande med avseende på integration att förvandlas till en samhällelig katastrof. Ett Sverige med ännu fler laglösa parallellsamhällen, där makten ligger hos arbetslösa och kriminella muslimer, är liktydigt med dödsstöten inte bara för välfärden utan också för tillit och sociala trygghet. Sverige blir inte bara ett fattigt utan också ett farligt land.

Integrationsbabblet som våra politiker är så förtjusta i passar särskilt illa samman med muslimer. För att ta det enkelt och övertydligt: muslimer vill absolut inte integreras. Samhällsvetaren Samuel P. Huntington skrev i ”The Clash of Civilizations …” att den muslimska identiteten visat sig ta över alla nationella identiteter. Han använde bokstaven U som metafor och menade att de två staplarna beskrev hur muslimer relaterar dels till sin umma, det vill säga den världsomspännande muslimska gemenskapen, dels – den andra stapeln – hur de förhåller sig till andra muslimer i samma geografiska områden. Längst ner i rundeln av U:et befinner sig den nationella identiteten. För västerlänningar är U:et uppochnervänt. Högst upp befinner sig den nationella identiteten, medan religionen och grupptillhörigheten är av sekundär betydelse.

Som Nancy Kobrin, författare till boken ”The Banality of Suicide Terrorism: The Naked Truth About the Psychology of Islamic Suicide Bombing (Potomac Books 2010)”, konstaterar: om inte Väst vågar möta dessa problem och markera tydliga gränser för islams påverkan av samhället som helhet, så kommer muslimerna att döda oss (”otherwise they will kill you”). Hon beskriver islam som den perfekta religionen för underdogs. Den fångar upp och transformerar det hat och den bitterhet som finns bland muslimer runt om i Europas urbana utanförskapsområden. Islam är inte bara en religion som står högre i rang än kristendomen utan den gör det legitimt att hata och bekämpa kristna, judar, USA och rent allmänt västerlänningar. Det sägs att det är en religion som ger självkänsla och stolthet åt sina tillbedjare. Ett annat sätt att uttrycka det på är att, som Nancy Kobrin gör, kalla det för en form av paranoia.

Detta påstående är hämtat från en relevant och mycket bra text som en bloggläsare skickat oss. Den beskriver psykologiska skillnader mellan ”Westerners” och muslimer” och är skriven för fem år sedan av den danske psykologen och terapeuten Nicolai Sennels. Han utgår från egna erfarenheter från terapi med framför allt unga muslimer i danska fängelser.

Huvudfrågan är varför det finns så mycket kriminalitet bland muslimer och varför så manga radikaliseras när de kommer i kontakt med andra muslimer under sin fängelsevistelse? Detta visade sig inte vara någon tillåten fråga ens i det jämfört med Sverige friare Danmark. När Sennels år 2008 skulle tala om dessa frågor på en stor integrationskonferens (Mangfolidhed og tryghed i byen) belades han med munkavle, efter att ha sagt att kriminaliteten och våldet i första hand kom från unga muslimer. Mellan skål och vägg kunde han få ett erkännande från andra psykologer, som själva inte vågade ta i dessa frågor. Offentligt fick han dock inte något som helst stöd utan kritik från alla håll. Hans högste chef gjorde klart för honom att antingen slutade han att använda stigmatiserande förklaringar eller också kunde han se sig om efter ett annat jobb. Sennels var tvungen att hitta ett annat jobb.

2009 publicerade Sennels forskningsrapporten ”Blandt kriminelle muslimer”. Det är en saklig, empiriskt grundad och övertygande redogörelse för hur kriminella muslimer tänker och fungerar. Sennels har haft terapi med 150 unga muslimer som sitter i fängelse och 100 danska dito, med i stort sett samma bakgrund och i samma ålder. Även om man tar hänsyn till utbildning och ekonomi så är muslimer mer kriminella än någon annan grupp. Sju av tio interner var muslimer i det ungdomsfängelse där Sennels arbetade.

Det hindrade inte att Sennels rapport möttes med massiv kritik, bland annat för sidospår som felaktiga titlar och ett kreativt CV. Det danska vetenskapsministeriet klassade boken som ”videnskabelig uredelighet”. Den blev snabbt utsåld från förlaget men fackkritiken gjorde antagligen att förlaget inte tryckte några fler upplagor. Däremot kan den köpas som E-bok.

Sennels huvudförklaring till de unga muslimska männens våld är att medan danska barn uppfostras till att ta ansvar för sina egna känslor, så får muslimska barn lära sig att deras känslor har yttre orsaker. Om de är arga och upprörda handlar det om att något i den yttre världen hänt. De lär sig inte att granska sig själva och på så sätt få kontroll över sitt känsloliv. Den som har konflikter med sina vänner, lärare och kanske polisen bär ingen egen skuld utan det är samhällets rasism, lärarna och poliserna som är ute efter honom. Detta menar Sennels är grundorsaken till den dåliga impulskontrollen bland muslimer och, som en konsekvens, följer den våldsinriktade kriminaliteten. Kollisionen sker redan i skolan. Muslimska elever förväntar sig klara regler och tydliga påföljder vid regelöverträdelser. Danska pedagoger vill hellre tala om det som hänt och ge förövare ytterligare en chans. Sennels förklarar (min översättning):

I västlig kultur är vredesutbrott och hot förmodligen det snabbaste sättet att mista ansiktet på. Den som tappar humöret i diskussioner har automatiskt förlorat och jag misstänker att de flesta bland oss har upplevt känslan av skam och förlusten av social status, som en följd av aggressionsutbrott på jobbet eller hemma. I muslimsk kultur är aggressivt beteende, särskilt hot, allmänt sett accepterade, till och med förväntade sätt att hantera konflikter och sociala skillnader på. Om en muslim inte svarar på ett hotfullt sätt på en förolämpning eller en händelse som är socialt irriterande, uppfattas han som vek (aldrig hon, eftersom muslimska kvinnor förväntas vara undergivna och oagressiva). Det är en person som riskerar att tappa ansiktet och som man inte kan förlita sig till.

För de flesta västerlänningar är det omoget och barnsligt att markera ogillande med ett hotfullt beteende. Ett danskt talesätt lyder: ”Bara små hundar skäller. Stora hundar behöver inte det.” Talesättet är djupt rotat i vår kulturella psykologi, som en vägvisare för civiliserat socialt beteende. För oss är aggressivitet ett tydligt tecken på svaghet. Det signalerar att man inte har kontroll över sina känslor och därför också saknar förmåga att hantera situationen. Vi tolkar människors förmåga att bibehålla sitt lugn som självförtroende, något som gör det möjligt för dem att upprätta en konstruktiv dialog. Faktakunskaper, tillämpat sunt förnuft och förmågan att leverera giltiga argument ses som ett tecken på styrka. /…/

Denna kulturella skillnad är mycket viktig när man har med muslimska regimer och organisationer att göra. Vårt sätt att hantera politiska meningsskiljaktigheter går via diplomatisk dialog och vi uppmanar muslimska ledare att använda medkänsla, kompromisser och sunt förnuft. Detta fredliga förhållningssätt uppfattas av muslimer som svaghet och bristande handlingskraft. Att undvika risken för en verklig strid är inte bara vekhet utan i muslimsk kultur är det en inbjudan till exploatering.

Ulla Lauridsen, som anmält Sennels bok på Snaphanen skriver (min rätt fria översättning):

Djupast sett tror inte Sennels att en stor muslimsk minoritet någonsin på ett oproblematiskt sätt kommer att ingå som en del av det danska samhället eller Europa. Den kommer ständigt att presentera fler krav på kompromisser med traditionella europeiska majoritetsbefolkningar. Ghetto-områdena kommer att bli allt tydligare muslimska parallellsamhällen. Varje motstånd mot denna utveckling kommer bland muslimerna att upplevas och beskrivas som förtryck. Deras känslor av att vara offer kommer att leda till hämndaktioner i form av bränder, överfall på polis och brandkår, etniska upplopp med mera.

Sennels får sista ordet:

Utifrån mina erfarenheter efter att ha haft terapi med 150 muslimer, uppfattade bara en handfull av dem sig själva som danskar. De flesta såg sig själva som somalier, turkar, marockaner, pakistanier och irakier som nu bodde i Danmark. I stort sett ingen av dem såg sig själv som integrerad i det danska samhället. De kände sig alienerade och i opposition till Danmark och danskarna. De kände sig inte hemma här.

Detta kom som en chock för mig. Många av mina muslimska klienter var andra eller till och med tredje generationens immigranter, men ändå kände de sig inte danska. I själva verket föreföll många av dem mer religiösa och hatfulla gentemot icke-muslimer än föräldragenerationen. Det var klart för mig att de såg sig själva som helt annorlunda och till och med bättre än icke-muslimer. Unga danskar som visade intresse för islam fick omedelbart positiv uppmärksamhet även från icke-praktiserande muslimer. Likadant var det med mer dogmatiska muslimer. Kraftfälten uppstod alltid kring de mest troende, fanatiska och kraftfulla. De som var överlägset mest populära bland muslimerna var de hårda islamisterna. Den allmänna bilden av en sådan person är en man med välansat skägg, eleganta glasögon, arrogant attityd, förfinat sätt och vårdad klädsel, en man som har koranen och CD-skivor med böner liggande på nattygsbordet. Det typiska är att de lär sig en handfull konspirationsteorier som bevisar att väst, i synnerhet USA och de få miljoner judar som finns kvar på jorden, är orsaken till alla problem i den muslimska världen.

Nej förresten. Sennels får inte sista ordet. Det vill jag ha:

Allt tyder på att den muslimska massinvandring som nu och i framtiden förväntas ske till Sverige får katastrofala följer. Nu handlar det inte om ett ställningstagande för eller emot invandring i allmänhet, lika lite som för eller emot det mångkulturella samhället. Detta är ingenting mindre än en ödesfråga för alla som bor i Sverige!

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sverige och de nordiska nivåerna

Nuvarande prognoser och beviljandegrad pekar på runt 120 000 beviljade uppehållstillstånd knuta till asylprocessen per år. Ansvaret för de kraftigt och kontinuerligt ökade volymerna ligger hos den politiska och mediala elit som tycks vara helt påtända av den mångkulturella drogen och som vill förvandla Sverige till en humanitär stormakt. De är i sitt hypnotiska, sekteristiska tillstånd i full färd att avskaffa det skattefinansierade välfärdssamhället och förstår inte att vi åtminstone måste minska asylintaget ner till övriga nordiska genomsnittsnivåer.

Ovanligt tidigt har Migrationsverket kommit med uppgifter om antalet beviljade uppehållstillstånd 1980-2014. Ur denna översikt kan man utläsa att Sverige under 34 år gett närmare två miljoner människor tillstånd att få stanna här, varav cirka en halv miljon är asylinvandrare. Av de senare har bara 12 procent flyktingstatus och nästan häften av dem som fått asyl har kommit under 2000-talet. Ser vi till nettoinvandringen (invandring minus utvandring) halveras siffrorna, men cirka hälften av alla utvandrare är svenskar.

Enligt Migrationsverket kommer det nu runt 100 000 asylsökande varje år framöver. Med dagens beviljandegrad på 60 procent så innebär det att cirka 60 000 av dem årligen kommer att få stanna. I runda tal kommer därtill uppskattningsvis en anhörig per person, vilket ger runt 120 000 permanenta uppehållstillstånd knutna till asylprocessen under ett år. Denna anhörigstatistik är (avsiktligt?) mycket svårtolkad. Migrationsverket redovisar nämligen bara dem som kommer under två år. Dessutom utgör nyetablerade relationer cirka 70 procent av de anhöriga. Därutöver tillkommer ett okänt antal så kallade papperslösa.

Kärnfrågan är om Sverige kommer att klara av denna massiva invandring av människor från dysfunktionella länder med inbördeskrig, förföljelse och kaos i sin vardag. Cirka 60 procent av dem som beviljas asyl har ingen eller kort skolgång. Men Sverige är ett extremt högteknologiskt land: bara drygt två procent av jobben här är till för okvalificerad arbetskraft jämfört med EU-snittet på 17 procent. Vi har också redan ett sysselsättningsgap på 27 procent mellan inrikes och utrikes födda i ålderspannet 25-64 år. Sverige befinner sig dessutom i sin egen division genom att bevilja lika många uppehållstillstånd till asylsökande som Storbritannien, Frankrike, Spanien och de andra nordiska länderna gör tillsammans. 2014 beviljade Sverige 35 500 personer asyl jämfört med cirka 12 000 positiva asylbeslut för de övriga nordiska länderna tillsammans. Det bör också uppmärksammas att cirka 90 procent av de asylsökande sedan mer än tio år tillbaka inte har pass eller andra originalhandlingar som klart visar vilka de är och varifrån de kommer.

Migrationsverket har emellertid utvecklats från myndighet till en ideologifabrik som istället för asylprövning enligt lagen med politikers fulla stöd arbetar efter devisen ”se migrationens globala kraft”. Av den information som jag har fått av anställda på Migrationsverket som arbetar med asylprocessen, är cirka 70 procent av dem som beviljas asyl muslimer. Det är en siffra som inte går att fastslå exakt, eftersom vi inte för någon sådan statistik, men hemländerna (Syrien, Somalia, Afghanistan, Irak etc.) gör denna uppgift trovärdig. Det handlar således om att varje år får cirka 80 000 muslimer stanna i Sverige. Det behövs ju bara att någon promille har jihadistiska sympatier så kan vi vara illa ute.

Den bristfälliga kontroll och den verklighetsflykt som politiker och media år ut och år in ägnar sig åt, visar sig genom deras eviga fokusering på den misslyckade integrationen, vilken ligger i botten på OECD. Detta fiasko är ett redan ett faktum och det är minst sagt hög tid för dem nu istället att ta itu med roten till det onda: volymerna och asylbedrägerierna. Finland, som lyder under liknande lagar och samma konventioner som Sverige, har de senaste fyra åren tagit allt hårdare tag mot kriminella invandrare medan Sverige går motsatt väg. Detta trots att vi beviljar emot uppemot 30 gånger fler uppehållstillstånd åt asylsökande. Samtidigt genomgår vi en demografisk förvandling utan historiskt motstycke. Över 90 procent av befolkningsökningen under 2000-talet består av personer med utrikes bakgrund.

En person med bakgrund i Mellanöstern skriver till mig apropå att allt fler kristna i Sveriges snart 200 så kallade utanförskapsområden inte vågar visa sin tro och sina symboler, senast under julhelgen:

Man har tänkt att fanatikerna skall försvinna som en buljongtärning i kokande vatten. Det blir tvärtom i en mjäkig miljö, de tar snabbt mer och mer plats. Människor från Mellanöstern känner instinktivt ett auktoritetsvakuum, och de som har ont i sinnet kan ta för sig i det löjliga Sverige, som vill ge psykhjälp åt mördare.

 

Gunnar Sandelin

 

Källor: De nordiska migrationsverken, SCB, Eurostat.

Denna debattartikel har refuserats av Dagens Samhälle, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten

 

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den perverterte ytringsfriheten

När det gäller invandringspolitiken avviker Sverige från resten av Europa dels med sin extrema politik, dels med sin extrema politiska och mediala konsensus om denna politik. Men det är endast en gradskillnad, inte en artskillnad.

Som framgår av nedanstående text – och som det kan vara bra att emellanåt bli påmind om – odlas den stora samhällslögnen om invandringens förtjänster och den egna befolkningens rasism överallt. 

Trots att hela Europa är på dekis och fattigdomen redan en realitet för stora befolkningskategorier, finns inte den nödvändiga handlingskraften hos Europas politiker. Istället för att skydda sina egna befolkningar från en invandring som förvärrar situationen, odlar Europas makteliter samma stora samhällslögn som vi känner från Sverige.

Arnt Folgerö är en pensionerad journalist. Han är välinformerad, skriver om angelägna frågor och är en god stilist. Men inte heller i Norge räcker det. Nedanstående artikel lyckades han inte få publicerad i norska media.

Är du ovan vid att läsa norska, pröva ändå. Det här är en konkret och lättläst text.

Karl-Olov Arnstberg

 

Arnt Folgerø

Den perverterte ytringsfriheten

Ordskiftet om ytringsfrihet etter drapene i Charlie Hebdo-redaksjonen kan gi inntrykk av at  kjernen i ytringsfriheten er retten til å ”krenke” religioner som islam. I NRK-programmet ”Debatten” torsdag 8 januar ble satire og humor trukket fram som viktige elementer i et ytringsfrihetlig samfunn. Omkvedet var at religiøse må tåle å bli krenket, men det ble også advart om ”mobbing” av grupper med henvisning til hva som skjedde med jødene i forrige hundreåret.

Likvideringene i Paris har gjort at mediefolk, politikere og flosklene deres i den siste tiden nærmest har stått i kø for å verne om ytringsfriheten.

– Drapene i Paris var et angrep på oss alle! De var et angrep på våre verdier! Det frie ordet er det åpne samfunnets fundament! Europa må vise at vi står for det frie ordet!

I denne svadastrømmen kan det være gode grunner til å spørre seg hva ytringsfrihetens riddere legger i sin forståelse av ytringsfriheten, og ikke minst, hvordan de selv praktiserer den. Mannen, som med rette ble beskyldt for å ha sveket både Norge og ytringsfriheten sist den var hovedsak i mediene etter Jyllandspostens publisering av Mohammed-tegningen i 2005, Ap-leder Jonas Gahr Støre, framstår i dag med et mer ”edruelig” forhold til saken. Ja, han berører kjernen i denne friheten når han, i motsetning til ”krenkelsesteoretikerne”, påpeker at ytringsfrihet først og fremst er retten til å kritisere politisk makt. Og forsker Henrik Syse påpekte i Aftenposten nylig et svært viktig, men forsømt poeng i ytringsfrihetsdebatten: ”Ved å gjøre visse dogmer uangripelig i det offentlige rommet, lukker man i praksis døren for den reelle ytringsfriheten”.

NRK-programmet ”Debatten” illustrerer en ytringsfrihetsforståelse mer eller mindre på avveier, mens Gahr Støres maktperspektiv er et bra grunnlag for å drøfte ytringsfrihetens grunnpilarer. Og Syses uttalelser er et godt utgangspunkt for å bedømme om ytringsfriheten bortenfor de religiøse krenkelsene er reell i det norske samfunnet.

Rapporten ”Status for ytringsfriheten i Norge”, som ble lagt fram i siste halvdel av november i fjor, preges i stor grad av de temaene og den ytringsfrihetsforståelsen som dominerte det nevnte tv-programmet, ”Debatten”, i NRK. Sentrale spørsmål i rapporten er hvor villig folk er til å uttale seg krenkende om religioner som kristendom og islam og om innvandrere og homofile. Rapporten viser at det er frykt for å bli oppfattet som mobber, frykten for å såre andre og frykten for beskyldninger om rasisme som er de viktigste grunnene til at folk ikke sier sin mening. Ytringsfrihet kan, ifølge denne rapporten, oppfattes som et spørsmål om hvor villig folk er til å uttale seg nedsettende (krenkende) om visse religiøse, etniske og seksuelle grupperinger. Den blir derfor i mindre grad en frihet til å ytre seg kritisk til politiske avgjørelser og spørsmål.

Grunnlaget for det Gahr Støre kaller maktkritikk er slått fast i en egen grunnlovsparagraf (§110). Til tross for denne formelle adgangen finnes lite eller ingenting av det man kan kalle systemkritikk i Norge, noe som henger sammen med den brede politiske konsensusen i det norske samfunnet og medienes lojalitet til denne konsensusen. Det er derfor få som stiller spørsmål om det norske demokratiet fungerer etter hensikten. Gahr Støres ideal om ytringsfrihet som maktkritikk har altså dårlige kår. Det finnes knapt noen prinsipiell kritikk av maktens innflytelse på flere viktige områder i det norske samfunnet. Norge mangler med andre ord en kritisk offentlighet. De eneste som på en seriøs måte utfordrer den politiske konsensusen, er dissidenter som i stor grad henvist til nettsteder som document.no og rights.no. Det som karakteriseres ytringsfrihetstilstanden i Norge, er altså at visse områder er løftet ut av den politiske debatten og gjort til uangripelige dogmer, slik Syse advarer mot.

Et eksempel på politiske spørsmål som er dogmatifisert i Syses forstand, er innvandringspolitikken og flyktning- og asylinstituttet som i sin tid ble opprettet med tanke på situasjonen i etterkrigstidens Europa. Den gangen var det andre konflikttyper enn dagens som rådde, og dagens verden med 7 milliarder mennesker med store økonomiske, sosiale, kulturelle forskjeller spunnet sammen i et globalisert økonomisk nett, var noe man ikke kunne forestille seg.

Det finnes klare, samfunnsrasjonelle argumenter for å stanse innvandringen til Norge og Europa og for en omlegging av asylinstituttet, som i dag stort sett er et instrument for å sikre arbeidsopphold i Europa for unge menn fra den tredje verden. Men tabuene mot innvandringskritiske argumenter gjør det nesten umulig å få slike argumenter artikulert i den norske opinionen. De kan dog finnes i en slags forskjønnet form, slik Brochmann-rapporten er eksempel på. En reportasjeserie i Finansavisen i fjor presenterte, med utgangspunkt i beregninger fra Statistisk sentralbyrå, en mer nådeløs kritikk som viste at innvandring, særlig fra den tredje verden, er en alvorlig trussel mot velferdsstaten og at den er et økonomisk tapsprosjekt.

Innvandringen til Europa savner sidestykke i historien. Den skjer til en verdensdel der et flertall av landene er i knestående og på retur økonomisk sett, og der arbeidsledighet og fattigdom brer seg slik at stadig flere faller utenom. Land som Spania og Hellas har over 50 prosent ungdomsledighet, og Sverige sender ungdom til et oljeland på retur. Ifølge den britiske økonomen Ida Pape fikk nesten en million mennesker i Storbritannia i 2013 mat fra såkalte matbanker. Komikeren Eddie Izzard har vært med på å gi matvarehjelp i den tredje verden mens han jobbet for FN, men han har ikke kunnet forestille seg at det skulle skje i hans hjemland i det 21. hundreåret. I Frankrike tjener omtrent hver sjette arbeidstaker mindre en den lovfestede minstelønnen.

Det vi ser i praksis, er at en hel ungdomsgenerasjon er i ferd med å bli ekspropriert økonomisk, sosialt og politisk. Men de som problematiserer denne utviklingen og setter den i sammenheng med innvandrings- og asylpolitikken, blir raskt slått til jorden med moralsk fordømmelse og med beskyldninger om rasisme, om fremmedfiendtlighet, om islamofobi, om fremmedfrykt og –angst, ofte ledsaget med beskyldninger om moralsk forkvakling, i likhet med dissidentene i Sovjetunionen. Til forskjell fra dem blir ikke dagens dissidenter satt bak lås og slå, men blir gjerne sparket fra jobben. Det skjedde med Ole Jørgen Anfindsen som ble forvist fra Det norske Veritas på grunn av politisk ukorrekt artikulasjon, og Anders Ulstein fra Actis på grunn av en artikkel på document. no etter 22.juli-massakren.

I den grad et kritisk syn på innvandrings- og asylpolitikken vinner gehør og oppslutning i opinionen, trer det andre mekanismer enn moralsk fordømmelse i kraft, slik det gjorde da Sverigedemokraterna i fjor ble det tredje største partiet i Riksdagen. Svensk innvandrings- og asylpolitikk er fra flere synsvinkler den rene galematias, men hvis kritikken får et organisert uttrykk, slik det har fått i Sverige, førte det altså til at de svenske etablissementspartiene inngikk en avtale seg imellom med sikte på å uskadeliggjøre kritikken. Denne måten å hindre et parti i å arbeide for et politisk mål som er innenfor konstitusjonens rammer, er i strid med den svenske konstitusjonens ånd og en framvisning av det liberale demokratiets illiberalitet og dets stygge, ukonstitusjonelle ansikt. Dette viser hvor langt de politisk korrekte elitene er villig til å gå dersom noen truer deres multikulturelle prosjekt, som de mener er fundamentert på menneskerettighetene.

Tyskland har en enorm tilstrømming av muslimske asylsøkere, flyktninger og arbeidsinnvandrere til et land som allerede huser millioner av muslimer. Ifølge en rapport fra London School of Economics lever 15 prosent av Tysklands befolkning i fattigdom. Nesten en femdel av arbeidsstokken i landet tjener under 450 euro i måneden uten rett til pensjon, dagpengeopptjening eller feriepenger. I denne situasjonen dukket protestbevegelsen Pegida opp. Den ble gjenstand for forbundskansler Angela Merkels oppmerksomhet i hennes nyttårstale der hun sa at populismens viktigste næring er følelsen av at noen ”der oppe” styrer over hodene på folk. Det hun så bort fra, er at hun dermed ga næring til elitære oppfatningene om at folkelig kritikk er basert på følelser som hat og frykt, og at ”populistiske” argumenter befinner seg hensides all fornuft.

Og her er Merkel helt samstemt med de øvrige, politisk korrekte elitene i Europa, også den norske, som i dagene før og rundt redaksjonsdrapene i Paris rykket ut med ”brannslokkings- kronikker” av såkalte Tysklands-kjennere i flere av hovedstadsavisene. Der fikk de vist hvor ”fremmedfiendtlig, innvandrerfiendtlig, nazistisk og fryktreden bevegelsen Pegida er. Den politisk korrekte professor Noralv Veggeland skrev en kommentar i Klassekampen at Pegida er en rasistisk organisasjon som dyrker nasjonalisme, kristendom og antiparlamentarisme ved å fremme folkeavstemninger som alternativ til parlamentarisme. I Aftenposten skrev litteraturprofessor (sic) Elin Nesje Vestli en kronikk med tittelen ”Pegida er ikke Tyskland”. Hun beskriver bevegelsens tilhengere i vanlig psykologiserende vendinger, altså at de er drevet av angst og skepsis mot alt som er nytt og annerledes, og hun mante fram faren fra høyrepopulistiske bevegelser som en trussel mot demokratiet.

Til Aftenpostens ”forsvar” skal det dog sies at de norske medienes ”ytringsfrihetsmaskot”, Hege Storhaug, fikk slippe til med et motinnlegg der hun påpekte at Pegida er mot hatpredikanter, mot sharia og parallellsamfunn. Ifølge Storhaug frykter nesten tre av fire tyskere den pågående utbredelsen av islam i landet. Hvorfor vil ikke etablissementet ta innover seg islams problemer med å tilpasse seg moderne samfunn, og hvorfor ønsker man å å fortsette en inhuman, økonomisk asylinnvandring drevet fram av organiserte, skruppelløse menneskesmuglere?, spurte Storhaug. Hun får neppe svar.

Beskrivelsene foran viser at ytringsfriheten, som grunnleggende maktkritikk, kun er en formalitet i de tre nevnte landene, Norge, Sverige og Tyskland. Tilstanden er neppe forskjellig i resten av EU-området. Europas politiske eliter eliminerer altså kritikk ved å suspendere ytringsfriheten som politisk maktkritikk. Ytringsfrihet er for dem knapt retten til å krenke og kun aktuell i festtaler, eller som skuebrød, når folk fra den nymuslimske vekkelsesbevegelsen likviderer redaksjonsmedlemmer i Frankrike eller kapper hodet av saksløse folk. Den alvorligste trusselen mot ytringsfriheten kommer ikke fra den globale islam-vekkelsen, men fra de politisk korrekte elitene i Vesten. De representerer en pervertert ytringsfrihet som har klare likhetstrekk med den ”ytringsfriheten” som eksisterte i sovjetsamfunnet. Og de anvender stalinismens ultimate argument når opinionen murrer. Da trekker de fram ”grumsete udemokratiske krefter” og gjenferdet av Holocaust som skal få alle kritiske stemmer mot elitenes ”framtidsrettede” og globalistiske ”tusenårsrike” til å forstumme.

Yttrandefrihet modell Sverige

Sverige imponerar som ingenjörsnation. Sverige imponerar också som musikland. När det gäller skönlitteratur är många svenska författare i världsklass och så har det varit länge. Däremot, när det gäller intellektuell resning och försvar av den demokratiska välfärdsstat som byggdes upp efter andra världskriget, är Sverige ett u-land. Antalet intellektuella som inte rätar in sig i PK-leden, som under eget namn hävdar rätten till det fria ordet överstiger inte femtio. Undantagsvis får en och annan bland dessa publicera sig i main stream media men reguljärt kan de bara publicera sig på nätet. Kunde makt- och medieeliten hindra dem, så hade inte heller nätet stått till deras förfogande.

Demokrati och yttrandefrihet tillkommer enbart de länder där de intellektuella har modet och kraften att försvara sina och alla medborgares rättigheter. Sverige tillhör inte dessa länder.

Yttrandefriheten handlar inte bara om rätten att föra fram åsikter utan att censureras utan också om rätten att kunna göra det utan att riskera bestraffning. Det betyder att när svenska politiker ger verk och myndigheter i uppdrag att utarbeta och fastställa en giltig värdegrund för medarbetarna, gör de sig av med en av demokratins grundbultar. Som en kuriositet kan man konstatera att staten därmed också bryter mot ”lika-värdes-doktrinen” eftersom medborgare i statens tjänst inte är lika mycket värda, om de har fel värdegrund.

Även om det förnekas av makt- och medieeliten är det ett faktum att i dagens Sverige löper den som för fram ”fel” åsikter, oavsett om det sker under arbetstid eller ej, en allvarlig risk att förlora sitt arbete eller åtminstone att skickas på ”vidareutbildning”, en statlig bestraffning som tveklöst bryter mot den lagfästa yttrandefriheten. Men vem i makt- och medieeliten bryr sig? Några exempel från bloggläsare:

Själv tillhör jag en av dem som blev osakligt uppsagd 1998 som kanslichef för XXX. Detta för att jag ”inte delade arbetsgivarens värdegrund”. Jag hade bara sakligt och utan några personliga åsikter svarat på en insändare i Hallandsposten – under eget namn. Där hade skribenten krävt samma sak som Fredrik Reinfeldt nyligen gjorde, då han flugit över Sverige och sett att landet hade plats med minst tiotals miljoner fler invandrare.

Alla är ju rädda för att få sin “värdegrund” ifrågasatt. Som ett roligt exempel kan nämnas att i fjol blev vi rekommenderade att delta i Pridefestivalen. Jag vidarebefordrade handlingarna till en kollega med uppmaning att han omgående skulle anmäla sig. Hans reaktion kände jag till och han svarade mig argt att han tröttnat på allt jävla politiskt dravel och politisk korrekthet mm. Tyvärr hade jag aktiverat min frånvarohanterare så hans svar hamnade i en s.k registratorsbrevlåda med påföljd att man från arbetsgivaren började ifrågasätta om han inte skulle tvingas delta i någon form av “värdegrundsarbete” utifrån vad han svarat. Det är faktiskt ibland nästan obehagligt och begreppet högt i taket tror jag inte ens existerar.

Yttrandefriheten begränsas också på andra sätt. I ett antal europeiska länder, också Sverige, är det kriminellt att ifrågasätta eller ens kritiskt granska andra världskrigets folkmord på judar, det som går under beteckningen Förintelsen. Jag tillhör inte dem som ifrågasatt eller ens intresserat mig för detta folkmord men anser att det är intellektuellt stötande med all den rituellt sanktionerade skuld och helighet som ligger kondenserad i begreppet. Inga besvärliga frågor får ställas, inga kritiska granskningar tillåts. Den som i Tyskland och Österrike ifrågasätter omfattningen av mordet på judar och romer under andra världskriget riskerar upp till tjugo års fängelse.

Sverige har också en lagstiftning för hets mot folkgrupp. Kärnan är att man inte får hota eller uttrycka missaktning mot folkgrupper. Det är rimligt att vi har en lagstiftning som kriminaliserar hot, men missaktning? Och folkgrupp? Det är ett inom samhällsforskningen näst intill klassiskt exempel på en enhet som finns men där det är omöjligt att göra en entydig gränsdragning. Detta har som bekant lett till att begreppet etnisk svensk har ifrågasatts. Exempelvis berättade Elisabeth Åsbrink för några månader sedan i en krönika i DN att hon för tio år sedan ställde den frågan till ett antal medarbetare på SVT. Hon påstår att hon fick cirka 123 olika svar. Till exempel:

En som är född här

En som har föräldrar som fötts här

En som äter sill på midsommar

En som talar svenska

En som är svensk medborgare

Hon avslutar sin krönika med denna fras:

Vi definieras av vad vi vill, vart vi är på väg, vad vi strävar efter. Vi är summan av hur vi beter oss mot våra medmänniskor. Inget annat är möjligt i en demokrati, inget annat kan vara acceptabelt.

Jag skulle vilja fråga Elisabeth Åsbrink om judar finns och är nyfiken på vad hon skulle ha svarat. Jag har ytterst svårt att tro att hon skulle börja bluddra på det sätt som hon gör när det gäller svenskhet, eftersom hon i så fall också skulle förneka sin egen etniska tillhörighet. Jag vill också veta varför hon frågar just journalister, varav de flesta kombinerar sin okunnighet med sin iver att desinformera. Häromdagen använde jag rubriken ”Som man ropar i skogen” på ett blogginlägg och detsamma gäller här. Elisabeth Åsbrink får det svar hon vill ha. Det hade inte varit svårt för henne att ta del av facklitteraturen eller fråga några forskare vad etnicitet är och hur den kan definieras. Men det gjorde hon inte därför att det passade inte samman med en av hennes viktigare uppgifter som svensk journalist, att dölja och desinformera.

För att hålla fast vid frågan om yttrandefrihet: Om jag säger att jag missaktar de romer som ägnar sig åt åldringsbrott (bevisbart) begår jag då en brottslig handling? Enklare och mer generellt formulerat: är sanningen kriminell och därmed åtalbar? Eller, är det kriminellt att tycka illa om invandrare därför att deras närvaro försämrar livskvaliteten, som i följande mail från en bloggläsare:

Jag bor sedan 1969 i Ronneby. En småstad i Blekinge med över 10 % ”nya svenskar” och en flyktingförläggning mitt bland stadsbor. Här finns problem med skenande socialbidragskostnader, ökande vardagsbrottslighet (cykelstölder, inbrott, personrån, och ofredande). För bara ett par år sedan syntes inget av detta och polisen var osynlig i stan. Numera har vi besök av nationella insatsstyrkan, polispiketer och ofta grupper av 2-3 polisbilar med 6 poliser som jobbar tillsammans. För egen del har jag och andra äldre kvinnor blivit regelbundet antastade av män från mellanöstern eftersom vi inte bär slöja. Det är så sjukt. Det finns folk som flyttar härifrån pga av detta. Sedan årsskiftet finns uppgifter om att delar av Ronneby Brunn ska husera 1000 nya ”asylsökande” i en del av hotellet som kallas ”Silver Hill”.

Med andra ord, lagstiftningen rörande ”hets mot folkgrupp” är liksom värdegrundskravet ett direkt angrepp på yttrandefriheten i Sverige.

Jag tror att de flesta av Sveriges journalister inte förstår att frågan om yttrandefrihet också drabbar dem själva. De är inbäddade i sin journalistsekteristiska kokong och de bor vanligen på platser dit likasinnade sökt sig (kallas segregation och anses motverka den integration de säger sig kämpa för). Det finns emellertid ett journalistiskt medium där de får känna av denna begränsning av yttrandefriheten, hur PK-solidariska de än är, nämligen Radions ”Ring P1”. Dit ringer folk som är upprörda över det ena eller andra. De sållas visserligen innan de släpps fram i direktsändning, men inte så sällan tvingas programledaren/journalisten hantera frågor som de gärna hade sluppit. När kritik mot invandringspolitiken kommer upp kan man höra hur programledarna blir ytterst fåordiga. Vanliga repliker: ”Säger du det, Man kan tycka på det sättet också, Vilka är bevisen för det, Nu har du ju fått framföra ditt budskap”.

Programledarna måste nämligen inte bara skydda sina egna varumärken, utan också Sveriges Radios. Oavsett vad de har för åsikter så vet de att när det gäller invandrarfrågor så rör de sig på minerad mark. Säger de något olämpligt, eller håller med någon som säger sådant som inte får sägas, så riskerar de inte bara att skickas på värdegrundsutbildning utan också att utsättas för kollegornas kritik eller till och med att få sparken.

Att fel sorts sanningar inte får offentliggöras fick hela Sverige klart för sig, efter mediadrevet på Debattförlagets annons för min och Gunnars första del av ”Invandring och mörkläggning” i december 2013. Journalistkåren och diverse politiska virrpannor var eniga i att detta var rasism. De åtta statistiska påståenden som fördes fram var emellertid helt korrekta. Den enda möjliga slutsatsen är att svenska journalister anser att en PK-lögn har företräde framför en olämplig sanning.

Så finns det personer som inte längre ges plats i det offentliga samtalet därför att de inte längre har gångbara namn. Gunnar och jag hör naturligtvis dit. Även om vi skriver om viktiga saker, även om vi uttrycker oss väl, så släpps vi inte in. Vi censureras inte för det vi säger – så långt behöver inte den offentliga debattens vakthundar sträcka sig – utan för att vi är dom vi är. (Gunnar vill mildra detta. Han tror att det avgörande är att de inte vill höra vad vi har att säga. Ingen av oss vet men min uppfattning är att det är värre än så, att det räcker för en redaktör att se att det står mitt eller Gunnars namn som avsändare, för att de ska sätta tummen ned. De behöver inte ens läsa texten).

Även om vi båda tidigare kunnat göra oss hörda i den offentliga debatten, så är den tiden över. Vi har förstört våra varumärken och då slår den svenska censuren till. Obönhörligt. Observera att nu handlar det inte om gnäll för att Gunnar och jag inte platsar (den beskyllningen kommer säkert). Det handlar om hur svensk censur fungerar och hur den hindrar inte bara våra utan många andra röster. En majoritet av de som skriver till mig och Gunnar på grund av det som framförs på bloggen, vill absolut inte bli citerade, i varje fall inte under sina rätta namn. Det inbegriper ett antal välformulerade professorer och andra högutbildade medborgare – oavsett om de skrivit något kontroversiellt eller inte. Att synas på vår blogg kan räcka för att de ska råka ut för en bestraffning.

I lagens mening är detta inte censur, men i rollen av samhällsforskare vill jag hävda att Sverige utvecklats till ett land där överheten inte bara bejakar och uppmuntrar ett censurerande klimat utan också aktivt skapar de instrument som behövs för att censuren ska bli en realitet. Och det kommer antagligen mera. Nätet, med alla sina olämpliga texter, bilder och filmer, är en nagel i ögat på överheten. Gudrun Antemar, lagman i Förvaltningsrätten i Stockholm, utreder på den förra regeringens uppdrag lagarna om förtal, hot och ofredande på nätet. Den 31 januari 2016 ska hon presentera sina förslag.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Som forskarna ropar i skogen

I dag slår medierna okritiskt och stort upp vad de anser vara en positiv nyhet om den svenska invandringspolitiken. Exempelvis är DNs rubrik ”Svenskarna gillar invandring”.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet kan nämligen meddela att 72 procent av de i en stor EU-undersökning tillfrågade svenskarna är positiva till invandring.

Man kan undra vad professor Marie Demker vid SOM-institutet har för kunskaper om svensk politisk debatt när hon låter oss veta att ”Flykting- och migrationspolitik har inte varit en stor stridsfråga i svensk politik”. Missade hon möjligen att Sverige nyss med invandringspolitiken som huvudfråga var på väg mot ett nyval? Det förhindrades genom att sju av åtta riksdagspartier med den så kallade decemberöverenskommelsen beslöt sig för att – förhoppningsvis tillfälligt – skrota demokratin. Som EU-parlamentarikern Peter Eriksson konstaterade:

Här finns ett stort demokratiskt problem. Man kringgår i själva verket de vanliga demokratiska spelreglerna där majoriteten i riksdagen och de valda församlingarna skall styra.

Marie Demker sa också precis det som alla riksdagspartier utom ett (gissa vilket) ville höra:

Det som på sikt kan förändra den positiva attityden är om vi får en politik som gör att samhället inte lyckas med integrationen. Det handlar inte om mängden flyktingar.

Också här är Marie Demker totalt vilse. Hon gör Sverige som välfärdsnation stor skada genom sin försäkran om att den förda politiken svarar mot det svenska folkets vilja. Hon säger också, som den väldresserade papegoja hon också tidigare visat sig vara, att det inte handlar om hur många som släpps in i landet utan om hur väl landets politiker lyckas med integrationen. Den senare frågan är redan besvarad. Med tanke på hur intensivt Sverige har drivit integrationsfrågan och hur närmast försumbart resultatet är, så är svaret att Sveriges misslyckande är stort – mätt i förhållande till insatserna: störst i Europa. Ingenting tyder på att den bilden kommer att förändras. Jag blir generad över Marie Demker. Hon är en skam för svensk forskning (ja, jag vet, det finns massor av den sorten vid de svenska högskolorna).

Även om det är ett sidospår ska jag genast säga något om integrationsblajet, innan jag återknyter till huvudtemat. Jag befinner mig nu på en ö i Thailand. Här bor min yngste son permanent och tidvis bor också jag här. På stranden finns tre kategorier av ungar, dels thaibarn, dels turistbarn, dels barn som har dubbel tillhörighet/språkkompetens. Mitt elvaåriga adoptivbarnbarn tillhör språkligt och kulturellt den grupp som har blandad och flerspråkig familjebakgrund. Dessa ungar delar upp sig i tre klungor som var och en leker för sig. Det beror inte på att de är rasister och det kan heller inte betraktas som ett misslyckat integrationsprojekt. Det är helt enkelt så här människor fungerar. Det gäller också i Sverige, inte bara för invandrare utan också för svenskar: man håller sig till de sina. I mitt stilla sinne tänker jag om Marie Demker att hon både som privatperson och som samhällsforskare rimligen måste veta det. När hon därför tar upp integrationen som huvudfråga, är det enfald eller hyckleri? Endast hon själv kan besvara den frågan, men oavsett vilket svar hon föredrar så är det inte hedrande för henne. Detsamma gäller för alla dessa politiker som älskar att prata om integrationen men lika självklart som ungarna på stranden väljer sitt umgänge, sitt boende och sina intressen på ett sätt som befäster segregationen. Hur ser det ut i hjärnkontoret på dem när de talar om integration som ett möjligt politiskt projekt i dagens Sverige? Slut på detta sidospår som jag i ett akut anfall av vanmakt inte riktigt lyckades hålla tillbaka.

Frågan är vad SOM-institutet fått svar på i sin mätning. Som jag ser det är det en kombination av följande fyra förhållanden.

De mäter svenskarnas okunnighet om hur extrem och katastrofal svensk invandringspolitik är.
De mäter hur effektiv makteliten (politiker och journalister) är i att dölja obekväma sanningar för svenska folket.
De mäter den politiska korrektheten.
De mäter svenskarnas vilja att aningslöst ansluta sig till det nationella godhets/välfärdsutraderingsprojektet.

Ville SOM-institutet verkligen veta vad svenskarna tycker om invandringen, så borde de ha försäkrat sig att de tillfrågade visste vad de svarade på. Nedan några exempel på bakgrundsfakta som borde tillhört frågan:

Totalt kommer Sverige inom överskådlig framtid att varje år få omkring 130.000 nya asylinvandrare (lågt räknat). Det är den ungefärliga summan av dem som beviljas asyl, anhöriga till dem som tidigare beviljats asyl samt också inberäknat dem som stannar i landet trots att de nekats asyl. De som inte är medtagna är de ”EU-migranter” (ytterligare nyspråk) som redan emigrerat hit eller har för avsikt att göra det. De som inte heller är medräknade är andra grupper inom EU, arbetskraftsinvandrare, gäststudenter och dessa gruppers anhöriga.
Av dessa Sveriges nya invånare är de allra flesta lågutbildade och saknar helt en för svensk arbetsmarknad relevant yrkeskompetens. Sverige har redan nu en arbetslöshet på över 8 procent. Oavsett vad politikerna lovar så handlar det därför för en majoritet av de nyanlända om arbetslöshet under många år. Som ledarskribenten Anna Dahlberg konstaterade i Expressen är sysselsättningsgapet störst i hela OECD: ”Mot slutet av förra året började verkligheten hinna ikapp önsketänkandet – det svenska flyktingmottagandet fungerar inte. Det saknas beredskap för att ta emot så många flyktingar som nu söker sig till Sverige. Lägenheterna är slut, kommunerna slår bakut, över 20.000 flyktingar med uppehållstillstånd väntas sitta fast på flyktingförläggningar under 2015 och sysselsättningsgapet är störst i hela OECD.”
Från Frankrike men också från andra länder i Europa vet vi att många unga arbetslösa män är liktydigt med betydande samhällsproblem. Kriminalitet, i synnerhet våldsbrottslighet och våldtäkter rasar i höjden. Dock finns det ljusglimtar, som denna från Frankrike: ” Den här nyårsaftonen var det en minskning av de anlagda bilbränderna med 12 % jämfört med tidigare år. ’Endast’ 940 bilar sattes i brand, jämfört med 1.067 bilar förra året.”
Bland unga muslimer får jihadismen lätt fäste. Många av förorterna till större städer i Sverige kommer att bli avsevärt fattigare och farligare, som ett direkt resultat av den förda invandringspolitiken.
Det finns enligt Boverket ett direkt samband mellan den akuta svenska bostadsbristen och den extremt höga invandringen.
Eftersom Migrationsverket accepterar att cirka 90 procent av de asylsökande, på inrådan av de flyktingsmugglare som för dem till Sverige, slänger pass och andra identitetshandlingar, vet vi inte vilka som beviljas asyl i Sverige. Radioprogrammet ”Granskning Sverige” kallar detta för ”den största rättsskandalen i svensk historia”. Det kan tilläggas att denna rättsskandal inte på något sätt är historia utan fortfarande pågår.
De flesta politiska misstag kan korrigeras genom att man helt enkelt bestämmer sig för en ny politisk kurs. När det gäller invandringen är detta inte möjligt. Om (läs: När) det visar sig att invandringen resulterat i att Sverige blivit ett land med förlorad välfärd men med bibehållna höga skatter, med hög arbetslöshet, med otillräckligt utbildad arbetskraft, många bostadslösa etc., så kan man inte säga: ok, det var ett politiskt misstag att bevilja asyl till så många människor från dysfunktionella utomeuropeiska stater, nu slänger vi ut dem igen! Det blir som ordspråket säger: som man bäddar får man ligga.

Sammanfattningsvis, för dig som nu vill svara på SOM-institutets fråga om vad du tycker om invandringen till Sverige:

Sverige avviker genom att bevilja fler asyl än något annat land i Europa
Sverige är ett av Europas mest segregerade länder och kommer att så förbli
Invandringen gör att kriminalitet, i synnerhet den grova våldsbrottsligheten ökar
Det finns inte jobb för dem som kommer
Det finns inte bostäder för dem som kommer
Vi vet inte vilka det är som kommer, annat än att en majoritet är lågutbildade muslimer från dysfunktionella stater.

Dina svarsalternativ är följande:

Den svenska invandringspolitiken är klok och föredömlig och bör inte ändras:
Den svenska invandringspolitiken leder landet mot en katastrof och måste ändras:
Jag vet inte något om svensk invandringspolitik och bryr mig heller inte.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Gruppmarkörer

En bloggläsare skriver att frasen ”allas lika värde” är en ideologisk markering för grupptillhörighet och solidaritet med makten. Den är inte till för att granskas eller tåla kritik.

Dumskalle eller inte så opponerar man sig inte mot en gruppmarkör. Denna gruppmarkör ingår i den svenska värdegemenskapen (fast svensk finns ju inte, i sig en paradox). Förskolelärare till generaler av olika slag använder tid och pengar för att indoktrinera oss. De vill få oss att bekänna oss lojala med den nuvarande ledningen.

Han menar att bland oss som kritiserar invandringspolitiken finns det en övertro på att media och politiker styrs av logiska och rationella beslut. Vi slutar aldrig att hoppas på att de ska ta rättelse och be om ursäkt för sina misstag.

Men det gör de ju nästan aldrig. Paradexemplet är när Sandvikens kommun i slutet av maj förra året beställde en rapport om invandringens lönsamhet. Revisionsbyrån PwC satte fingret i vädret och kom fram till att kommunen varje år gjorde en halv miljard i vinst på invandringen. DN slog upp denna ”nyhet” okritiskt och stort, som de har för vana att göra varje gång någonting tycks visa på att Sveriges extrema invandringspolitik är till gagn för landet. Det mest anmärkningsvärda är emellertid, att när flera kritiska granskare visade att lönsamheten ingenting annat var än lögn och förbannad dikt, så vägrade DN att införa en rättelse. Argumentet var att det ju inte var deras nyhet. Det var inte DN som hade beställt rapporten. De var inte precis i gott men stort sällskap. Mig veterligt gjorde inte en enda av gammelmedias journalister sig omaket att bringa klarhet i frågan.

Alla människor har lika värde och invandringen är lönsam – det är två gruppmarkörer som tycks vara omöjliga att ta död på. Vilka är de tio vanligaste gruppmarkörerna, de som tas för givna och hela tiden återkommer, hur välfärdsinkompatibla, felaktiga eller orimliga de än är? Nedan min lista, utan inbördes ordning. Om du inte bara tycker så här utan också högt och tydligt talar om det, när det finns anledning att ta ställning, så riskerar du varken att förlora dina vänner eller ditt jobb. Vem vet, kanske också makten klappar dig på axeln (minns då att en klapp på axeln bara är några decimeter från en spark i röven).

Alla människor har lika värde.
Den som kritiserar islam är islamofob.
Invandringen är lönsam, antingen på sikt eller på något annat sätt men lönsam är den.
Sverige ska ha en generös invandringspolitik.
Accelererande kostnader och sjunkande kvalitet inom vård, skola och omsorg har inte med invandringen att göra.
Det är inte volymerna som måste begränsas utan integrationen som måste lösas.
Kritik mot invandringspolitiken är rasism.
Den mycket höga kriminaliteten i vissa invandrargrupper har sociostrukturella förklaringar.
När unga män i utsatta områden tuttar eld på bilar så har de av svenskarna tvingats till utanförskap.
Alla invandrare vill försörja sig själva. När de inte gör det så beror det på svenskarnas diskriminering.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Skilj på värdighet och värde

I ett mail skriver en bloggläsare:

Tyvärr ingår frasen ”lika värde” i läroböckerna på lärarhögskolan och tycks spela en central roll i undervisningen där, men tydligen främst i betydelsen att invandrare och hbtq-personer är ”lika värda”.

En ekonom som jag har en del kontakt med mailade mig ett tillägg till den föregående bloggtexten om allas lika värde. Hans kommentar var så pass intressant att jag ringde upp honom och vi hade ett långt samtal om innebörden av ”allas lika värde”. Tillsammans med begreppet värdighet är det inskrivet i regeringsformen. Man kan undra varför denna olyckliga komplettering gjordes och till och med hamnade i den svenska grundlagen. Jag föreslog att det helt enkelt var ett misstag, en strävan efter att förtydliga som landade i en översättningsgroda. Men ekonomen som, för att inte stänga möjligheten att skriva i ”gammelmedia” vill förbli anonym, trodde inte det. ”De var inga dumskallar utan det fanns nog en tanke bakom” sa han. Han tillade också att den FN-deklaration om mänskliga rättigheter, som formuleringen i den svenska regeringsformen är inspirerad av, i sin tur går tillbaka på Kants kategoriska imperativ. I sin vanligaste formulering lyder imperativet så här:

Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag.

Kants formulering kan i sin tur föras tillbaka till ”Den gyllene regeln” som i sin äldsta kända form går att koppla till Konfucius och som finns formulerad i de flesta religioner.

För att hålla sig till Sverige så är regeringsformen en av våra grundlagar. Den antogs av riksdagen år 1974 och började gälla den första januari 1975, alltså parallellt med att Sveriges riksdag beslöt att Sverige som första land i Europa skulle bli ett mångkulturellt samhälle. I regeringsformens inledande stycke anges statsskickets grunder. Så här lyder den ofta citerade paragrafen:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Därefter följer en uppräkning av rättigheter och skydd mot diskriminering. I den första passusen kan man läsa om ”respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet”. Här finns alltså begreppet värdighet med, men bara med referens till den ”enskilda människan”. Framför allt introduceras begreppet värde, som sedan kommer att bli det helt dominerande begreppet. I den ”Introduktion till den gemensamma värdegrunden för de statsanställda” som utarbetades av Värdegrundsdelegationen och publicerade av regeringskansliet år 2014 heter det så här redan i förordet:

Inom statsförvaltningen är vi skyldiga att alltid handla med utgångspunkt i de konstitutionellt grundade principerna om alla människors lika värde, rättssäkerhet och god service till medborgarna. Det ska sitta i ryggmärgen, annars är det risk att vi som medarbetare glömmer bort vilka vi är till för när vi uppslukas av interna processer.

Längre in i denna ”introduktion” citeras också begreppet värdighet och det är uppenbart att värde och värdighet kommit att betyda samma sak. Dessa är inte längre några begrepp som utsätts för kritiska granskningar utan helt enkelt honnörsord. Det finns inte ens en antydan om att begreppet värde skulle vara problematiskt. Som jag tidigare varit inne på är det emellertid en stor skillnad mellan begreppen. Värde är något som varierar och som förvandlar människan till en resurs, vilket var just det som Kant ville undvika. Människan är inte någon resurs utan oavsett sin placering i samhällshierarkin så har varje människa rätt till sin värdighet. När övergrepp begås så är det värdigheten och inte värdet som skändas.

Historikern Dick Harrison förstår inte denna viktiga distinktion när han ställs mot väggen för sitt påstående om att invandrarna är en vinst för Sverige. Han skriver:

Min poäng är att vi – med historiens erfarenhet som guide – skall se de människor som kommer hit som en resurs. Om vi utgår från att invandring är långsiktigt positiv för landet blir det lättare att enas kring en bättre och aktivare integrationspolitik.

Man kan ju undra varför en forskare föreslår en positiv istället för en förutsättningslös utgångspunkt, men det är en fråga som vi redan kritiserat. Nu gäller det ”resursen”. Det var just detta synsätt Kant ville undvika, med stöd i ”Den gyllene regeln”. Det är farligt att se människor som resurser. Som ekonomen förklarar för mig är människor aktörer, inte resurser. Om vi reducerar dem till att vara resurser så öppnar vi dörren för exploatering. Slavar, som Dick Harrison skrivit mycket om, behandlas inte med respekt för sin värdighet utan just som resurser. Invandrare, i synnerhet när de betecknas som flyktingar vilket ju tillhör den svenska debattens nyspråklighet, bör absolut inte ses som resurser. De skall tillerkännas sin värdighet men däremot inte bedömas i termer av värde. Således är Dick Harrison även denna gång ute och cyklar. När han hade chansen att återvinna sitt förtroende bland tänkande människor, så kliver han istället ytterligare ett steg ut i nyspråkets träskmarker.

För att efter denna ganska långa utflykt återvända till ekonomens kritik, så skriver han:

I en grundlagsrevision (som förstås inte kommer att bli av) borde begreppet alla likas värde mönstras ut ur regeringsformen. För en ekonom är begreppet besynnerligt inte minst därför att marknadsekonomin bygger på den motsatta principen om alltings olika värde. Utan det så kallade värdegapet, det vill säga att köpare och säljare värderar samma nyttighet olika skulle inga transaktioner bli av. Köparen måste göra bedömningen att nyttigheten är värd mer än priset och därför vilja avstå den resurs som representeras av priset, och säljaren måste anse att nyttigheten är värd mindre än priset och därför vara beredd att lämna ifrån sig den om han får betalt för den. Det visar att värde är ett relationsbegrepp: något har ett värde av viss storlek för den ene och ett annat värde för någon annan. Lönearbete är ett fundamentalt exempel på det, men att det ekonomiska begreppet värde i regeringsformen tillämpas på människor är likväl inte bara konstigt utan direkt obehagligt.

Också socialt är samhället byggt på principen om allas olika värde: föräldrar är ålagda att värdera sina egna barn högre än andras genom skyldighet att ta ansvar för dem (ekonomiskt, juridiskt, socialt, omvårdnadsmässigt, känslomässigt osv) men inte på samma sätt för andras barn annat än indirekt genom skattebetalning, makar är ålagda att garantera sin partner samma ekonomiska standard som sig själva men inte andras partner osv. Prioriteringar i sjukvården innebär att läkare är ålagda att värdera en patient med bättre prognos och längre återstående livslängd högre än en patient med sämre chanser om resurserna bara räcker till den ena av dem. Principen om allas lika värde borde om den togs på allvar innebära att prioriteringar i sjukvården skulle ersättas av lottning.

Nollvisioner för antalet dödsoffer i landsvägstrafiken strider mot principen om allas lika värde eftersom det inte finns nollvisioner i alla andra tänkbara sammanhang, t.ex. sjöfart. Genomförande av en generell nollvisionsprincip skulle kräva att marginalkostnaden för varje hypotetiskt räddat människoliv i olyckor skulle beräknas och resurserna styras om tills marginalkostnaden skulle bli densamma i alla sammanhang. Det skulle vara ogenomförbart i praktiken och omöjligt att försvara politiskt. Hur skulle man kunna vägra insats av en dyrbar medicin i livräddande syfte med argumentet att behandlingen då skulle bli dyrare än t.ex. en investering i skyddsutrustning i en farlig verksamhet som gruvdrift och därmed förväntat räddade människoliv? Likavärdesprincipen fungerar inte, och det framför du ju tydligt. Ändå upprepas den som en axiomatisk sanning.

Att en ekonomisk term som lika värde överförts till det moralfilosofiska planet där den inte kan fungera har kanske något att göra med den marxistiska arbetsvärdeläran, där en produkts värde inte bestäms av efterfrågan, det vill säga vad andra kan vara beredda att betala för den, utan av den produktionskostnad som nedlagts i den. I så fall blir värdet absolut och inte ett relationsbegrepp. Den föreställningen bidrog till Sovjetunionens kollaps. Den ideologiskt grundade tanken om det absoluta ekonomiska värdet är kanske en förklaring till att principen om människors okränkbara värdighet blandats ihop med denna ekonomiska term.

Varför FN-stadgans värdighet blev värde i den svenska översättningen och därmed tog plats i regeringsformen är en forskningsuppgift som någon djärv forskare borde åta sig.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Alla människors lika värde

En passus i gårdagens blogginlägg om den svenska värdegrundsdemokratin har fått några bloggläsare att reagera. I ett mail frågas om jag inte vet att begreppet är en felöversättning av FN-resolutionen. På engelska heter det “All human beings are born free and equal in dignity and rights.” Jo, det visste jag. Gunnar och jag har också skrivit om det i ”Invandring och mörkläggning II”. På franska ”dignité” och på tyska ”Würde” – dessa ord betyder på svenska inte värde utan ”värdighet”. Till skillnad från ”värde” har ”värdighet” en mer invändningsfri innebörd, nämligen att alla människor ska behandlas med en grundläggande respekt. Det står också att vi föds fria, vilket betyder att det kan hända ett och annat i livet, som sätter ett plus- eller minustecken framför det lika värdet (men inte den lika värdigheten).

En bloggläsare tycker att formuleringen är olycklig och avslutar med ”Är vi inte tillbaks till att lägga grunden till ett nazityskland där lågbegåvade avrättades?” Ännu en annan bloggläsare förstår visserligen mitt lite nonchalanta avfärdande av begreppet men skriver också:

Men när du ifrågasätter ”alla människors lika värde” gör du det utan motivering – jag tycker också att påståendet är om inte fnoskigt så till intet förpliktigande i praktiken. Förutom – vad gäller ”värdet” i juridisk mening. Det är väl det som avses ursprungligen med ”all men are equal”, som ju syftar på franska rev égalité som ju var ”likhet inför Lagen”.

Ok, det är väl bäst att jag förtydligar och börjar med det positiva: Ja, jag tycker att begreppet är bra när det används normativt och om det handlar om juridik – alla bör vara lika inför lagen. Jag tycker också begreppet är acceptabelt när det gäller de stora övergreppen, som nazisternas försök att utrota judar och romer under andra världskriget. Det kan gälla också för andra folkmord. Kanske kan det också – även om det nu blir mer komplicerat – användas som argument mot trafficking och barnarbete.

Innan jag börjar rada upp invändningar så är det nog bäst att jag skriver att jag är alldeles förfärligt emot all form av exploatering. Jag har aldrig snott mina studenters uppsatser och vi har inte ens någon städhjälp hemma trots att vi båda arbetar jämt och skulle ha råd att hålla oss med en sådan. Jag tycker inte illa om invandrare, inte illa om romer och anser inte att kvinnor är lägre stående varelser. Jag har varken flyttat till Södermalm eller Djursholm för att på behagligt avstånd kunna predika allas lika värde utan bor i en så kallad utsatt förort. Har jag glömt någon form av övergrepp eller exploatering, så påminn mig gärna så ska jag per mail meddela att jag är emot den också.

Men: För att vara denna förträffliga person behöver jag inte mantrat om människors lika värde. Jag förstår helt enkelt inte varför det alls behövs, utom möjligen i det juridiska sammanhanget. Där kan jag se att det fungerar som en ständigt relevant påminnelse. I övrigt är begreppet etiskt sett djupt problematiskt, eftersom det antyder att människan i grunden är ond. Påståendet att människor har lika värde är tänkt att utgöra ett hinder för henne att följa sina lägsta lustar … ja, eller hur man nu ska formulera det.

Nu tar vi alla invändningar och börjar med biologin. Människan är ett djur och hennes existens följer darwinismens logik på samma sätt som gäller för alla djur. Människor konkurrerar med varandra och andra djur om livsutrymmet. ”Survival of the fittest” betyder att den som är bäst anpassad vinner. Satsen om alla människors lika värde är biologiskt sett omöjlig att försvara.

Därmed har vi lämnat den normativa betydelsen och det är dags att ställa frågan om människan lever efter devisen om allas lika värde. I vissa tydligt definierade och avgränsade sammanhang kanske den varelsen finns, men i övrigt nej. Om likavärdeprincipen var giltig så skulle exempelvis alla ha samma lön. Pengar är den mest generella mätaren som finns och som bekant är lika lön ingenting som eftersträvas, annat än möjligen i betydelsen lika lön för lika arbete och lika lön oavsett kön. Men lika lön så där i största allmänhet? Absolut inte!

Höjer vi sedan blicken så ser vi att alla mänskliga grupperingar är hierarkiskt ordnade. En och annan utger sig för att inte vara det, men det är helt enkelt inte sant. Det är alltid någon som bestämmer mer än de andra, någon har högsta rangen, någon är bäst betald, någon har de läckraste privilegierna. Som det heter i P3: ”vissa får ligga, andra inte”.

Går vi ner på individnivå, så blir påståendet inte bara lika osant som på andra nivåer utan också direkt stötande. Är Hitler lika mycket värd som Erlander? Är den som lever på att råna åldringar lika mycket värd som en läkare?

Det kan också tilläggas att filosofiskt sett är de flesta påståenden som saknar motsatser innehållslösa. Om vi säger att alla har lika värde, så betyder det att alla är utbytbara mot varandra, vilket är ett annat sätt att markera att vi alla är värdelösa. Det är bara när vi vet att människor är olika värda som begreppet värde överhuvudtaget är meningsfullt.

Det som gör att jag alls bryr mig om att reflektera över dogmen om allas lika värde har jag sparat till sist. Det är att den används som argument för att svenska skattebetalare ska ta ekonomiskt ansvar för människor som de inte på något sätt är relaterade till. Som juristen och förre svenske centerpolitikern Ilan Sadé formulerar det på sin blogg:

I den jargong som snurrar runt bland svenska politiker och politiska kommentatorer, finns det ett uttryck som har en särskilt framstående ställning – ja, nästan som ett slags trosbekännelse. Jag syftar förstås på devisen ”alla människors lika värde”. Detta credo anses vara silen som skiljer agnarna från vetet, de onda från de goda, i samtidsdebatten. Vilket egentligen är märkligt, ty uttrycket är obegripligt.

Jag misstänker att de flesta av er som läser Gunnars och min blogg tycker att mitt inlägg den här gången inte håller riktigt samma klass som andra. Det är riktigt. Googlar man begreppet lika värde så får man tillgång till en hel skrälldus med invändningar. Särskilt originellt är det således inte. Men jag fick ju chansen att tala om vilken bra människa jag är.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den svenska värdegrundsdemokratin

I stort sett alla vet vad demokrati är, nämligen att de som bestämmer i ett land tillsätts (och avsätts) i allmänna och fria val. Däremot, om man säger att någon person eller grupp inte är demokratisk, så menar man vanligen något mer preciserat. Bland svenska politiker finns det två synsätt som borde vara konkurrerande men som tyvärr är komplementära. Det ena och mest grundläggande är att det styrelseskick är demokratiskt som bejakar och respekterar yttrandefrihet, tankefrihet, tryckfrihet, debattfrihet religionsfrihet etc. Det andra synsättet är att bara den person eller grupp som har rätt värdegrund är demokratisk. De båda typerna av demokratiskt tänkande står som sagt inte i motsats till varandra utan inom politiken är värdegrundsdemokratin ett slags turboversion eller ”extra allt”-tillägg. Med visionen av ett jämställt, feministiskt och kosmopolitiskt samhälle som kämpar mot alla typer av förtryck anser värdegrundsdemokraterna att de har utvidgat demokratins domäner.

Detta är fel. Det som värdegrundsdemokraterna i själva verket gör är att inskränka på medborgarnas rätt att bestämma över sitt eget tänkande och sina egna liv. Värdegrundsdemokraternas normkritik presenterar sig som en förtryckande och kravfylld propaganda i snart sagt alla tänkbara sammanhang. Medborgarna mer eller mindre förbjuds att använda vissa ord, de får inte vara främlingsfientliga, inte homofoba, inte kritiska mot islam och absolut inte sitta fast i några förlegade könsroller. Myndighetsföreträdare skickas på utbildning och om de hoppar över diverse propagandistiska föreläsningar (från Expo till exempel) så finns risken att det betraktas som tjänstefel.

Här gäller det för ansvarsfulla medborgare att dra sitt strå till stacken. I synnerhet måste journalister inse sitt ansvar och det förment objektiva Sveriges Radio har gjort värdegrundsdemokratin till ett varumärke. När jag exempelvis lyssnar till ett program i P1 om de svenska speltillverkarnas framgångar så måste reportern beklaga att det inte är en jämställd arena. Kvinnorna har av olika orsaker hållits tillbaka. Därefter intervjuas en framgångsrik kvinnlig spelare. Säkert hälften av de gånger jag slår på radion så är rasism och anti-rasism med som ett huvud- eller sidotema. Det leder inte till att jag blir intresserad utan jag stänger av eller, om jag sitter i bilen, byter till P2 och om inte det heller fungerar, till en reklamkanal. Hellre reklam (därför att där fungerar immunförsvaret) än att bli fostrad till ännu en soldat i den månghövdade normkritiska skaran.

Och när jag till exempel tycker att det är ett fullkomligt fnoskigt påstående att alla människor har lika värde, så är det en mycket stark signal för värdegrundsdemokraterna om att jag är odemokratisk. Det spelar ingen roll att jag bejakar de grundlagsfästa rättigheterna. Det spelar heller ingen roll att jag (och vem som helst) lätt som en plätt vinner en argumentation om människors lika värde. Vi som hävdar att människor inte har lika värde är odemokratiska, punkt slut!

Det som värdegrundsdemokraterna gör är att släppa in ett känsloladdat och identitetsproducerande synsätt i det demokratiska regelverket. Argumenteringen blir gränslös och de politiska begreppen förvandlas från att ha ett reellt innehåll till att bli invektiv. Se till exempel hur begreppen fascism/nyfascism används i det offentliga samtalet. Ett exempel nedan från en vänsterbloggare (sådana finns hur många som helst):

Sverigedemokraterna är utan tvekan ett fascistiskt parti med medlemmar som inte har något mot våld. Man är ett odemokratiskt parti som inte har något emot att förändra grundlagen i negativ odemokratisk riktning. För sverigedemokrater så har alla människor inte lika värde. Det är dessa uppfattningar som leder till terrorism och massmord av Breiviks typ, som leder till skjutningar och mord på invandrare så som skedde i Malmö med serieskytten Peter Mangs.

Hur har det blivit så här? Låt oss gå lite tillbaka i tiden. När regeringen Carlsson den 13 december 1989 tog det så kallade luciabeslutet fanns knappast tanken med att det kunde vara odemokratiskt att begränsa invandringen till Sverige. Vad skulle kunna vara odemokratiskt med att landets regering avvärjde en ström av asylsökande som genom sitt blotta antal riskerade att försätta landet i ett problematiskt tillstånd? Så resonerade inte bara socialdemokraterna utan också moderaterna och centern.

Förmodligen ansåg Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet att luciabeslutet var odemokratiskt, eftersom de protesterade. Med deras värdegrundsperspektiv var det en irrelevant fråga om landet klarade att ta emot och ta hand om de asylsökande (på samma sätt som idag). Även om begreppet knappast fanns, så var deras politiska resonemang ”värdegrundsdemokratiskt”.

Carl Bildt resonerade på samma sätt som Ingvar Carlsson när han i maj 1990 utsattes för en halvtimmeslång grillning i teve av Aktuellt-journalisterna Lars Adaktusson och Hans Larsson, alldeles innan moderaternas partistämma (tack Ville Vessla för att du skickade en länk och en kommentar).

Den gången var det moderaterna som inte ansågs fullt ut demokratiska. Anledningen var att det hade lämnats in ett fyrtiotal motioner till stämman, som hade det gemensamt att de var kritiska till den på grund av balkankriget mycket höga invandringen. 17 av dessa motioner var skrivna av Eva Bergqvist, en känd läkare som fått en flyktingförläggning intill sin praktik. Vi har tagit upp henne rätt utförligt i del II av ”Invandring och mörkläggning”. Hon skrev en pamflett om vad som hände i västmanländska Kolbäck efter att flyktingförläggningen där öppnades år 1988.

Aftonbladets chefredaktör Gunnar Fredriksson visste inte ett smack om vad som hände i Kolbäck men som god verklighetsförnekande värdegrundsdemokrat kommenterade han Eva Bergqvists redogörelse på följande sätt:

Jag fick i min hand ett dokument som är så obehagligt att jag har svårt för att citera det. En privatläkare i Kolbäck har fått ihop en skrift som innehåller de flesta av de grovheter som i Sverige drabbar människor som flytt undan krig, tortyr, fängelse och skräck. Det är en text om ”snusk och nedskräpning”, ”stölder”, ”klädstölder”, ”cykelstölder”, ”tjuvringning, ”narkotika”, ”bileländet”, ”hotellverksamhet”, ”allmänna störningar och trakasserier” osv. Men det är inte sant, att ”flyktingar”, ”invandrare”, ”utlänningar” i dessa avseenden skulle vara sämre människor än svenskar, i varje fall inte i motsvarande sociala nödläge. /…/ Det är hjärtlösheten, okänsligheten, kylan i agitationen mot flyktingarna som är det grundläggande och värsta problemet.

Tillbaka till intervjun med Carl Bildt. När Lars Adaktusson säger att Eva Bergqvist är främlingsfientlig och att det betyder att Moderaterna innehåller främlingsfientliga strömningar svarar Carl Bildt att det måste vara legitimt att diskutera invandrarpolitik.

Adaktusson: Anser du att Eva Bergqvist och andra med hennes åsikter underblåser flyktingfientliga strömningar?

Bildt: För att svara ärligt, det tycker jag inte alls. (Höjer rösten) Det måste vara legitimt att diskutera invandrarpolitik!

Adaktusson: Håller du till och med med om dom här åsikterna och synpunkterna som hon framför?

Bildt: Det var väl inte så farligt det hon har att säga i och för sig. Vi har behandlat dom i partistyrelsen och det finns enstaka krav som hon för fram som vi har tillstyrkt, liksom vi har tillstyrkt en del som kommer från ungdomsförbundet. /…/ Vad jag vänder mig mot och vad som är farligt det är om vi försöker moralisera bort varje debatt. Om du bara sätter stämpeln invandrarfientlig, flyktingfientlig på varje person som kommer farande med en synpunkt. Invandrarpolitiken och flyktingpolitiken får inte bli något slags reservat.

Bildt ilsknar till och förklarar ytterligare en gång att man måste kunna diskutera invandringspolitiken. Han säger att Lars Adaktusson och Hans Larsson företräder en ”antiintellektuell och antirationell inställning”. Ämnet känns ändå inte särskilt laddat för honom. Han tar inte till några brösttoner om människors lika värde etc.

Adaktusson: Vi företräder ingen inställning, vi ställer frågor till dig.

Bild småler sarkastiskt och konstaterar: Åjo, åjo!

Adaktusson: Jag måste bara få avsluta det här avsnittet om flyktingpolitiken med att fråga: det finns ändå ett väldigt stort antal människor i det här landet som kanske tvivlar på moderaternas pålitlighet och demokratiska sinnelag när det handlar om flyktingar och invandrare. Kan du lugna dem just nu och säga att ni ställer upp på flyktingarnas rätt att komma till Sverige och finnas här om dom har tillstånd och så vidare?

Bildt: Vad menar du egentligen med att man tvivlar på vårt demokratiska sinnelag?

Adaktusson: Det finns kanske människor som tvivlar på att moderata samlingspartiet är rumsrent när det handlar om flyktingpolitiken.

Bildt (nu klart förbannad): Vad menar du med rumsrent? Får jag fråga, demokratiska sinnelag? Det innebär att vi skulle tvivla på demokrati. Eller rumsrent? Du menar att det ska finnas någon gräns för vad man får säga och diskutera i detta land? /…/ Jag förbehåller mig absolut rätten att föra en diskussion också i invandrarpolitiken utan att min demokratiska renlärighet ska ifrågasättas. Eller utan att jag ska bli anklagad för att företräda ett parti som inte är rumsrent i detta. Jag skulle säga att det är inte rumsrent och det är inte demokratiskt renlärigt att antyda att man inte får föra en diskussion!

Borgarna vinner som bekant valet 1991 och Carl Bildt blir statsminister. Folkpartiet och Bengt Westerberg tilldelas ansvaret för invandringspolitiken. Nu säger Carl Bildt ingenting längre om grundläggande demokratiska rättigheter. Även om hans parti varit så framgångsrikt i valet att han får bilda regering, så har värdegrundsdemokratin segrat. Därför håller han tyst. Det gäller att vårda sitt varumärke. Ett paradigmskifte har skett och vi får den värdegrundsdemokrati som än i dag plågar Sverige och svenskarna.

Karl-Olov Arnstberg

Marika Formgren myntade begreppet värdegrundsdemokratri.

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.