Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 87

Feminist, javisst?

Jag brukar aldrig nedlåta mig till att försäkra att jag minsann visst inte är rasist, men nu bär det av till ett vilt och farligt landskap: manligt och kvinnligt tänkande. Där finns de feministiska vakthundarna och de har vassare tänder än de anti-rasistiska. Så bäst att jag talar om att jag har anpassat mig till den ideala mansrollen i vårt samhälle:

I mitt privatliv finns det ingen med kön korresponderande uppdelning i bättre och sämre. Jag har aldrig haft problem med kvinnliga chefer och några av mina mest briljanta doktorander har varit kvinnor.

Åtminstone en tänkte bättre än jag, som jag minns. Det var jag enbart glad för. Jag har bytt blöjor på mina ungar i samma utsträckning som mina två fruar (successiv polygami) och vem som ska städa, tvätta, laga mat och punkterade cykeldäck bestäms inte av könet, även om ingen av mina båda fruar någonsin lagat en punktering. Jag är med andra ord, åtminstone i mina egna ögon, som en man ska vara i ett modernt emanciperat västerländskt samhälle. Till en del beror det på att jag är formad av det sena sextiotals- och tidiga sjuttiotalsidealet, då svenska könsroller låg mycket nära varandra. Männen skulle inte vara macho och kvinnorna skulle vara starka och självständiga. Jag tycker tjejer i alltför högklackade dojor ser pantade ut och smink är överflödigt (vacker utan spackel). Botoxanknäbb är fult. Långa och häftigt lackerade naglar är inte erotiskt utmanande utan bara lite läskigt.

Om jag släpper det privata och tar sats i det som vetenskapen lärt mig så är kvinnor och män inte lika. De är biologiskt designade för olika uppgifter och ansvarstaganden och tänker därför inte på samma sätt. Det hindrar inte att män på många sätt kan agera och tänka kvinnligt, och vice versa. Att ett såväl manligt som kvinnligt synsätt finns hos oss alla, handlar biologiskt sett om att optimera överlevnaden. Om kvinnorna strukit med måste männen kunna ta hand om barnen. Om inga män finns tillhands, måste kvinnorna bygga husen. Det är därför ytterst en kulturell fråga vilket synsätt som tillåts dominera inom en bestämd folkgrupp. Med det tillägget att det är ”normalt” att det manliga synsättet dominerar.

Det manliga tänkandet är rationellt och systematiskt. Intellektet styr. Det kvinnliga tänkandet sätter känslorna i första rummet och är individualiserande, värnande och skyddande. Ofta är det så att det kvinnliga förnuftet inte kan träda in förrän det manliga har gjort sitt. Det går exempelvis inte att ordna ett trevligt hem om det inte finns någon uppbyggd bostad. Det går inte att upprätthålla ett välfärdssamhälle, om man inte bevakar gränserna mot en hårdare omvärld. Det manliga blir på så sätt det kvinnligas förutsättning.

Idealt sett harmonierar det manliga och kvinnliga perspektivet på tillvaron. Det problematiska är att harmonin utformas på männens villkor, vilket leder till kvinnors underordning. Männen bestämmer. Det blir ett nollsummespel; stor manlig makt leder till lite makt för kvinnor (förtryck), nota bene att männen agerar ut sin manliga sida och inte den kvinnliga. Männens överläge är grunden för konkurrens mellan könen. Kvinnorna måste bekämpa männen, för att få möjlighet att utforma ett liv efter egna villkor.

Det betyder att vi i det svenska samhället i synnerhet, och det västerländska i allmänhet, lever med ett ständigt pågående och lågskaligt krig mellan manligt och kvinnligt. Medan manligt i andra sammanhang är mer aggressivt än kvinnligt, så är kvinnorna mer aggressiva i själva könskampen. Aggressivitetens mylla är deras upplevelse av sig själva som förfördelade och underkastade patriarkatets diktatur. Det är ingen slump att feministernas främsta måltavla är ”medelålders vita män”, dvs. de som genom att prioritera intellektet starkast utmanar det kvinnliga förnuftet.

Nu finns det givetvis en tudelning även där. Det finns typiskt manliga respektive kvinnliga områden inom politiken. Socialpolitik är i grunden kvinnligt. Kommunikationspolitik är manligt. För att bli en bra socialarbetare måste man behärska ett kvinnligt tänkesätt och för att bli en bra väg- och vatteningenjör måste man tillämpa ett manligt tänkesätt.

Min uppfattning är att det moderna samhället, inte överallt, men inom viktiga sektioner, genomgått ett paradigmskifte. Det är inte längre det manliga utan det kvinnliga förnuftet som styr. Paradigmskiftet visar sig tydligast i att ledande politiker är mer eller mindre tvungna att kalla sig feminister, oavsett vilket kön de tillhör. På så sätt meddelar de att det är ”det kvinnliga” som har makten över deras tänkande. Anledningen till att detta skett är vänsterpolitikens rättvisetänkande. Det är orättvist att männen styr och att det inte bara drabbar kvinnor utan alla som är svaga i samhället. Männens makt måste reduceras och de enda som kan göra detta är kvinnorna.

Att det västerländska samhällets män är komprometterade behöver vi inte tvivla på. Först genom kolonialismen, och därefter två världskrig. Män bygger inte bara samhällen, de dödar också sina motståndare och förstör samhällen. Män är soldater. Vilka ska kontrollera männen om inte kvinnorna? Här taggar vänsterpolitiken in. Den fastslår männens skuld och visar feminismens legitimitet. Västerländska män är bekymrade över sin makt och alla de offer som den producerat.

För att komma vidare i detta resonemang postulerar jag att, även om det finns kvinnliga områden inom politiken (se det feministiska socialdemokratiska mantrat : vård, skola, omsorg) så är politik i grunden ett manligt ansvarsområde. Det är männen, eller mer preciserat; det manliga förnuftet, som ska bygga samhället.

Enligt samma sätt att resonera tänker journalister kvinnligt. De är feminister, de är vänsterpartister, de är miljöpartister. I sin utbildning lär de sig att förhålla sig kritiskt till makten, dvs. till ”det manliga”. De växlar ner politiska beslut till konsekvenser för individer. De kritiserar den förda politiken genom att visa fram individuella exempel, som avser att väcka mediakonsumenternas empati och rättvisepatos.

Man kan säga att den kvinnliga journalistiken vunnit över den manliga politiken, i den meningen att den desavouerar män som vill ha en manlig politik. Jag ska ge fyra exempel och därefter ska jag som avslutning rikta mig direkt till männen:

Som bekant har Australien stängt möjligheten för migranter att ta sig dit över havet. Båtar med migranter stoppas och bogseras tillbaka, alternativt förs de till flyktingläger som har det gemensamt att de inte ligger i Australien. Detta sägs ofta i europeisk debatt vara grymt. Om det kan man tycka vad man vill, men migranterna dör inte längre i sina försök att ta sig till Australien. 

I Europa växer antalet migranter som försöker ta sig till Europa över Medelhavet så snabbt att politiker och samhällsforskare börjar se det hela som en folkvandring. Europeiska fartyg plockar upp nödställda flyktingar, så att de inte ska dö. I skrivande stund får jag veta att det svenska fartyget Poseidon räddat livet på sammanlagt 5.000 flyktingar. De förs därefter inte tillbaka till Afrikas kust utan till europeiska flyktingläger. Man kan säga att därmed räddar Europa liv, men lika gärna kan man säga att europeiska politiker dödar människor, som anser det värt risken att ge sig ut på Medelhavet. Förra året kom cirka 170.000 migranter till Italien över Medelhavet. 3.419 människor beräknas ha drunknat på vägen. Sedan årsskiftet har i snitt mer än 100 flyktingar och migranter drunknat per vecka utanför Libyens kust. Dessutom leder det till att flyktingsmugglarna tjänar grova pengar.

Med ett kvinnligt perspektiv måste liv räddas, till varje pris. Till och med om det på sikt leder till att Europa byter befolkning. Med ett manligt perspektiv måste migranterna stoppas. På så sätt räddas liv.
Likt många andra plågas jag av romernas tiggeri i svenska samhällen. Kåkstäder, nerskitning i bokstavlig mening och kompletterande brottslighet, gör att jag anser att tiggeri bör förbjudas. Ändå, när jag går förbi en rom, i synnerhet om det är en kvinna som visar alla tecken på att leva i misär, måste jag stålsätta mig för att inte slänga ner några tior i hennes mugg. Det kvinnliga inom mig manar: ”hjälp henne!” Det manliga talar om för mig att det här är en affärsverksamhet och bästa sättet att bli av med tiggarna är att se till att tiggeriet inte lönar sig. Då ser tiggarna ingen mening med att bege sig till Sverige. Så länge tillräckligt många medborgare lyder sin inre ”kvinnliga röst” lär vi få behålla tiggeriet.
 
Så gott som alla icke-muslimer är överens om att IS är fasansfullt. Det kvinnliga sättet att reagera på är att säga att ”vi måste hjälpa alla som flyr därifrån”. Den manliga säger: ”Vi måste på alla sätt bekämpa IS, inte minst för att våra egna länder inte ska behöva utsättas för den anstormning av flyktingar som nu är fallet.”
 
Samma förhållningssätt gäller för asylsökande i vårt land. Det är kvinnligt att vägra diskutera volymerna. Alla som behöver hjälp måste få det! En manlig insikt säger att asylhanteringen kommer att skapa allt större konflikter. Vi ser det nu tydligt i Tyskland och vi kommer att få se det också i Sverige. Romska kåkstäder och flyktingförläggningar angrips. Sverigedemokraterna växer till en folkrörelse. Motsättningarna kommer att öka och fortsätter makthavande svenska politiker att okontrollerat släppa in människor som söker sig till Sverige, finns det risk för att vi landar i ett inbördeskrig. Den kvinnliga rösten inom mig säger ”Det kommer aldrig att hända”. Den manliga säger: ”begränsas inte asylinvandringen, så är risken stor”.

Och nu till de män som läser den här bloggen: det är alldeles åt pepparn med den feministiska politik som styr landet. Det finns tre manliga områden där det är nödvändigt med förändring. Stöveln i bordet och näven i backen, eller hur det nu var. Detta är mansgöra och inget att tjafsa om:

Bygg för helvete bostäder, eller skapa sådana villkor att bostäder blir byggda. Ungarna ska inte behöva bo kvar hemma hos morsan och farsan! Och ni vet, Sverige är ett vinterland. Den som inte har nånstans att bo går under.
 
Satans, se till att landet har ett försvar! Minns den klassiska devisen att ett land alltid har en armé. Sin egen eller någon annans.
 
Sluta släppa in obehöriga i landet! En del som har det alldeles för djävligt måste vi naturligtvis hjälpa, men inte hela djävla resten av världen!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Dum, dummare, lojal

Det roligaste med att börja blogga igen är de kommentarer som strömmar in. Litteraturtips, inblickar, små berättelser. Ett och annat felfinnande men aldrig några hatmejl. Den pensionerade filosofiprofessorn Bertil Rolf har skrivit dagens inlägg. Han har tidigare förekommit på bloggen, men om jag minns rätt så har jag då citerat honom anonymt. Ofta består hans kommentarer av en yrkesfilosofs invändningar, alternativt kompletteringar. Det händer också att han tycker att jag skrivit bra. Den här gången fick jag godkänt. Så här skriver han:

Utmärkt blogginlägg om politikers dumhet den 25 augusti.

Jag håller helt med om att Löfven – med nedanstående reservationer – visar dumhet. Men jag skulle tillägga att dumhet är närmast ett tjänstekrav som måste uppfyllas för att han ska kunna inta den position han har. Och i det mediaklimat som råder i Sverige är dumhet ett tjänsteåliggande i många av riksdagens partier. Det är dock en selektiv dumhet, som främst gäller de frågor som Du ägnar Din blogg.

För att behålla sitt jobb kan det vara smart att vara dum.

Om dumhet har jag haft anledning att tänka en hel del under mina 30 år i staten. Dumhet är ju baksidan av sådan kunskap och kompetens som jag hela min yrkesbana forskat och undervisat om.

Så till en yrkesfilosofs synpunkt på Din definition, särskilt ”Den som påstår något som inte är sant är okunnig. Den som mot bättre vetande håller fast vid sin version är dum.”

Jag skulle precisera det till att dumhet består i ovilja eller oförmåga att enligt bästa praxis i viktiga ärenden inhämta information, att begreppsligen ordna den eller att dra slutsatser för bedömningar och beslut.

Så min definition kommer nära Din. Min definition av dumhet är så att säga motsatsen till vad Kant avser med upplysning, alltså en självförvållad oförmåga eller ovilja att bruka sitt förstånd.

Jag vill inte använda dumhet om småbarn, senila eller förståndshandikappade, utan dumhet är alltså ens alldeles egna ansvar. Det är därför man med gott samvete skrattar åt de dumma men beklagar dem som utan egen förskyllan inte kan bruka sitt förstånd.

Ett frapperande och förvånande forskningsrön inom källorna bakom modern kompetensforskning är upptäckten av den energi och systematik som ligger bakom yrkesmässig dumhet. Det fordrar en kraftansträngning att uthålligt kunna tänka i strid med uppenbara fakta. Ofta fordras särskild utbildning, inskolning, socialisering eller on-the-job-training för att man ska orka att framgångsrikt framhärda i sin självförvållade okunnighet. Lågutbildade grupper har därför sällan någon chans att uppnå högre grader av systematisk, verklighetsförnekande dumhet.

I systematik och energi ligger därför de dumma ofta hästlängder före de kloka. De dumma har ofta någon mindre krävande akademisk utbildning som låter dem svarva fantasifulla fraser som oinvigda inte kan skilja från äkta kunskap. Det är i många avseenden närliggande att beundra de dumma och sätta in dem som ledare eller opinionsbildare i samhällets nyckelpositioner.

Dumhet är avgörande för att politiska system ska fungera i vissa kritiska lägen. Hur annars kan man veta vem man ska lita på? Om folk följer sitt eget förstånd, så hotar de att bli illojala så snart som faktaunderlaget för en politik viker.

Ett av de tydligaste exemplen på hur viktig dumhet kan vara är ordförande Maos simtur i Yangtze. Kort före kulturrevolutionen tog Mao enligt kinesiska medier denna simtur som varade cirka 1 timme under vilken han avverkade cirka 15 km. Den då 73-årige ordföranden uppnådde en hastighet cirka 3 gånger olympiska rekordtider. Vågorna i floden gick också höga, vilket gör prestationen än mer imponerande.

Rapporteringen i kinesiska medier har rimligen haft till syfte att identifiera illojala element som inte okritiskt, fullt ut litade på den offentliga versionen. Bara de som sväljer den grova offentliga lögnen kan man helt lita på.

Receptet att hantera kritiska situationer för en politisk ledare är att servera en uppenbar, väsentlig lögn rakt i ansiktet på anhängarna. Därigenom kan han få veta vilka av dem som är fullt ut lojala. De dumma är dem han tryggt kan förlita sig på.

Utan detta slags dumhet skulle antagligen politisk verksamhet avstanna i vissa kritiska lägen. Som i Kulturrevolutionens Kina eller i Invandringspolitikens Sverige. De dumma är pålitliga, de kloka opålitliga.

De som gapflabbar åt Maos simtur eller åt Löfven bland flyktingbarnen får politikerna se upp med. Eller de som i likhet med Dig upprörs av den fräcka, uppenbara lögnen.

Så Löfvens visade dumhet är kanske smart i den politiska verklighet som är Sveriges. Själva avsaknaden av offentlig indignation och offentliga gapflabb inför bilden av Löfven visar att dumheten fungerar som tänkt, även i Sverige. Och att mediafolk i stort sett är mycket lojala, det vill säga antingen så kan de inte tänka eller så vill/vågar de inte.

Bertil Rolf

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Hur dum får man bli?

I våras besökte statsminister Löfvén en förläggning för ensamkommande flyktingbarn. Då togs nedanstående bild, med den unga kvinnan i förgrunden.

Här blir beteckningen ”barn” direkt löjlig. Detta är unga vuxna, alternativt ungdomar. En kommentar på Facebook: ”Det enda barn som jag kan se på bilden är statsministern!”

Det är för övrigt inte heller så att de är ”ensamkommande”. Till Sverige anländer de antingen med hjälp av flyktingsmugglare eller så har släktingar gjort en insats. Pengar har det kostat, ibland ganska mycket. Några av dem har redan anhöriga i Sverige, andra tänker sig att så småningom via anhöriginvandringen ta hit sin familj – vilket gör att de på nätet ibland kallas för ankarbarn. Det är ett ord som ligger bra i munnen. Mer korrekt vore det att kalla dem för ankarungdomar. Och det där med flyktingar, det kallas ju alla som söker asyl i Sverige. Men kanske flyktingbarn betyder att de är barn till flyktingar? Strunt samma. Det språkliga haveriet inom migrationspolitiken ingår i migrationspolitikens haveri.

Ännu en möjlig kategori är de som verkligen är under 18 år och tagit sig till Sverige utan hjälp av vare sig släktingar eller smugglare. Faktiskt tror jag att det är en tom kategori. Jag tvivlar starkt på att det överhuvudtaget finns några ”ensamkommande flyktingbarn”.

Likaväl som det förmodligen finns en kategori som inte innehåller några ensamkommande flyktingbarn, så finns det en kategori som seglar under falsk nationalitetsflagg: afghanska ensamkommande flyktingbarn som inte kommer från Afghanistan utan från Iran. Merit Wager var uppmärksam, när Sveriges Radio berättade i P1 om två afghanska pojkar, Ali och Jamshid, som mot alla odds kommit in på gymnasiet. Där säger reportern att de för bara några år sedan sydde läderväskor i Teheran. Merit Wager skriver:

Ärligt talat, Sveriges Radio, lite mer måste man kunna vänta sig av er! Att bidra till att sprida ”solskenshistorier” om personer som anser att det är rätt att komma till Sverige, påstå att de har asylskäl och därigenom få ”gratis” utbildning, egen lägenhet, alla omkostnader betalda, är så otillständigt att man baxnar.

Sydsvenskan skrev för inte så länge sedan en solskenshistoria om ett ensamkommande

flyktingbarn som tagit studenten. Han berättar glädjestrålande att han just talat med sin mamma i telefon. Hon och hans familj bor i Iran, där han är uppvuxen.

En annan artikel i Sydsvenskan i samma veva låter oss få veta att Morteza Salmani var en av de första att flytta in på transitboende i Hököping. Det är en intressant artikel i den meningen att den visar hur väl informerade flyktingsmugglarna är. Men först om flykten:

22-årige Morteza Salmani föddes i Iran och bodde tillsammans med sin mamma, pappa och tre yngre syskon i de södra, fattiga, delarna av Teheran, Irans huvudstad. Dit hade föräldrarna flytt från Afghanistan

– Men vi afghaner har inte det så bra i Iran. Det fanns ingen trygghet i Iran och vi bestämde oss för att fly, säger Morteza Salmani.

Familjen tog en buss som gick så långt norrut i Iran, som man kunde komma. Sedan vidare till fots mot Turkiets gräns, där de fick kontakt med flyktingsmugglare, som verkar ha förstått att Morteza hade en god chans att få asyl i Sverige, men att det inte gällde för familjen som helhet. Eftersom familjen hade fyra barn, så var det kanske också så, att de inte hade råd att skicka iväg mer än ett barn till Sverige. Eller att de andra tre barnen var för små. Journalisten Maria Lovén skriver att Morteza på egen hand tog sig till Sverige. Detta är svårt att tro på, inte minst därför att Morteza tittar ner i bordet när han berättar. Det är inte sant, men han vet att det är sådant han måste säga. Morteza åkte buss till Istanbul, flera dygn på en båt till Grekland och vidare med bil till Danmark. Det var en resa som han säger tog mer än tre månader.

Gjorde Morteza den resan på egen hand? Man måste nog vara bra godtrogen för att svälja det påståendet.

Med ovanstående tre exempel vill jag påminna om det som vi alla egentligen vet. Så gott som alla asylsökande har gjort en rad överväganden och antingen sökt relevant information på egen hand eller lagt sitt framtida öde i flyktingsmugglares händer. Eftersom Sverige saknar landgräns mot Syrien, Eritrea, Irak och Somalia, de länder varifrån de flesta asylsökande i dag kommer, så är direktflykt till Sverige inte möjligt. Det krävs med andra ord planering och en rad frågor som måste få svar:

I vilka länder finns det ett välfärdssystem som minimerar risken hamna i misär?
Varifrån bör man säga att man kommer?
Måste man visa upp avslöjande passhandlingar?
Vilka berättelser godtas av migrationsmyndigheten i det utvalda landet?
Om det finns ett land dit vi kan skicka något av barnen, kan vi andra i familjen komma efter?
Eller så försöker vi skaffa honom (nästan aldrig henne) ett bättre liv än som förunnats oss själva.
Vad krävs av anhöriginvandrare?
Hur skaffar man ett arbetstillstånd som möjliggör att man släpps in?
Kan man ta sig in illegalt och sedan, när man finns i landet, söka asyl?
Om man nekas asyl, vilka möjligheter finns det att stanna kvar?
Var kan jag få hjälp med att ta mig dit och vad kostar det?
Om jag inte har pengarna nu, finns det möjlighet för mig att betala på annat sätt?
Hur hög är risken för ett misslyckande?

Säkert finns det många frågor som jag glömt. Jag vill bara visa att det inte alls är svårt att göra en lista över hur det ska gå till och vad man bör tänka på om man vill ta sig till Sverige och få sin asylansökan beviljad. Det är en fördel att vara så ung att man kan hävda att man är under 18 år. Det är också en fördel att vara syrier. Men alla syrier som söker sig till Sverige är inte flyktingar från Syrien. Det räcker med att man kan göra trovärdigt att man kommer från Syrien. Man behöver ju inte skriva Migrationsverket på näsan att man bott i exempelvis Turkiet eller Libanon de senaste åtta åren.

En bloggläsare med en bekant som arbetar på Migrationsverket skriver i ett mail att det kommer så många, att systemet inte klarar av att hantera dem. ”Dammluckorna är öppna”, skriver han. Den av hans bekanta som arbetar på Migrationsverket berättar att de har strikta order att inte ifrågasätta de asylsökandes berättelser. ”Säger dom att dom blir hotade av Aliens i sitt land får vi inte fråga om det stämmer eller inte”. Dessutom, de som blir avvisade kan återkomma med nya berättelser.

Som Groucho Marx sa: ”Those are my principles, and if you don’t like them … well, I have others.”

Om vi nu går vidare till svenska politiker och opinionsbildare så brukar de i försvar för den havererade migrationspolitiken säga att de asylsökande är flyktingar som söker sig till Sverige och att ”vi måste hjälpa människor som flyr för sina liv”. Stefan Löfven säger det, Morgan Johansson säger det, Fredrik Reinfeldt sa det, alla etablerade media säger det.

Min och många andras omedelbara reaktion är att det måste handla om dumhet. En minoritet av dem som söker asyl är flyktingar. Och i ordens egentliga mening är det nog ingen av dem som flyr för sitt liv. Den flykting som flyr för sitt liv hamnar nämligen inte i Sverige, inte i första vändan.

Lite mer definitionstragglande: Den som påstår något som inte är sant är okunnig. Den som mot bättre vetande håller fast vid sin version är dum. Den samhällsvetenskapliga definitionen av fördomar ser ut på samma sätt. Fördomar är oresonliga föreställningar, sådana som man håller fast vid, trots att man fått veta att de inte håller. Om man dessutom gör skillnad på folk, då brukar man i det ideologiska vänsterlandskapet kallas för rasist.

Slutsats: Om våra politiker och opinionsbildare mot bättre vetande hävdar att alla som beviljas asyl i Sverige är flyktingar, så är de fördomsfulla. De vet ju, eller borde veta, att det inte är sant. Om de sedan beskriver dessa asylsökare som värnlösa offer och inte som intelligenta och strategiskt planerande medmänniskor, så gör de skillnad på vi och dem, eftersom de aldrig skulle beskriva sig själva på det sättet. Gör det dem till rasister? Ja, i varje fall om vi går efter deras eget sätt att använda detta omhuldade invektiv.

Jag vill på fullt allvar hävda att när våra högt uppsatta politiker och opinionsbildare beskriver asylhanteringen som att det är flyktingar som flyr för sina liv, så visar de inte enbart upp sin egen enfald, utan de frånkänner också de asylsökande den nödvändiga intellektuella kompetens och resursoptimering som krävs för att de, eller kanske något av familjens barn, ska klara att ta sig till Sverige och presentera en berättelse som gör att de beviljas permanent uppehållstillstånd.

Ideologer har bestämt sig för att tolka verkligheten med hjälp av en ideologisk karta. När det skär sig mellan karta och verklighet bestämmer sig de ideologiskt vilseförda för att det är kartan som gäller. Om det ska kallas fördomsfullhet och rasism, det är lite av en lek med ord. Men det är ingen lek med ord när jag skriver att det är dumhet, en dumhet som borde förhindra politiska uppdrag.

Titta en gång till på bilden ovan. Där står en dokumenterat dum man med en grupp ungdomar, som det inte finns något skäl att tro annat om, än att de är normalintelligenta. Den dumme mannen är vår statsminister.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Månen är en ost

Mitt förra blogginlägg handlade om hur de som har makten över pengarna, orden och tänkandet ideologiserar sitt budskap till svenska folket. Med ett rakare språkbruk: ljuger, luras och döljer. I förbigående stänkte jag lite förakt över alla samhällsforskare som ägnar sig åt ideologi istället för att göra sitt jobb – det vill säga de flesta. I dag tänker jag inte bara stänka. Nu tar jag till den största skopa jag kan hitta och öser mitt förakt över nationalekonomen och migrationsforskaren Joakim Ruist. I lördags meddelade han nämligen i en stort uppslagen artikel i Svenska Dagbladet hur bra allting var, när det gäller migrationen. Rubriken var ”Tala med stolthet om Sveriges insats”.

Jag ska gå igenom denna korrupta text och börjar redan med rubriken:

1. Tala med stolthet om Sveriges insats.

Vem riktar sig Ruist till? Alldeles uppenbart inte till de medborgare som är på väg att göra Sverigedemokraterna till Sveriges största politiska parti. Inte heller till den majoritet av landets arbetare som föredrar Sverigedemokraterna framför sossarna. Absolut inte till landets alla fattigpensionärer. Förmodligen inte till de ungdomar som kan titta i månen efter en egen bostad. Inte till de kommunalpolitiker som ser hur kostnaderna för asylsökande och migranter okontrollerat rakar i höjden. Inte till de poliser, ambulansförare och brandsoldater, som blir attackerade när de har ärende in i något av det växande antal bostadsområden som styrs av kriminella. Kanske till alla de landets socialarbetare som ledsnat på att vara socialarbetare? Knappast. Eller till landets lärare som ser hur elevernas skolresultat i PISA-mätningen sjunkit från en tätposition 1965 till i senaste mätningen under snittet för OECD-länder? Svårt att tro det.

Eller menar Ruist kanske att vi ska vara stolta över de tiotusentals asylsökande som fått permanent uppehållstillstånd, men inte kan räkna med att få en egen bostad? Eller riktar han sig till alla dem som inte nu och aldrig någonsin kommer att få ett jobb i Sverige?

Kan det möjligen vara skattebetalarna som ska vara stolta över att de får försörja alla dessa bostads- och arbetslösa migranter, som snabbt växer i antal?

Egentligen är frågorna ovan retoriska för jag vet vilka Ruist riktar sig till. Han riktar sig till landets politiker och opinionsbildare. Han vet vad de vill höra, så då säger han det. För dem är det Gefundenes Fressen med forskare som stöder dem i deras ideologiska förblindelse. ”Ruist bör få mera forskarpengar! Han är vår man!” Att han inte bryr sig det minsta om asylhanteringens konsekvenser för medborgarna, är ingen relevant invändning. Det är en likgiltighet som han delar med majoriteten av dem som gör sig hörda i offentligheten

Ruist tycker att makthavarna ska vara stolta över att de hjälper världens flyktingar. Han tycker att de ska försöka övertyga andra makthavare inom EU om att Sverige är en fördömlig moralisk stormakt (ja, så tycker han faktiskt!). Antagligen vet han inte att nittio procent av dem som beviljats asyl i Sverige under perioden 1980 – 2015 inte är flyktingar, åtminstone inte om man följer Genèvekonvention och den svenska utlänningslagen. Eller också vet han, men låtsas inte om det.

2. Ruist påstår att om resten av Europa följt Sveriges exempel, så skulle det ha löst ”migrantkrisen”. Argumentet är att under de senaste tio åren har EU tagit emot 740.000 migranter. Om övriga EU-länder hade tagit emot lika många som Sverige hade siffran istället varit sex miljoner. Då hade kapaciteten varit tillräckligt för att matcha mängden migranter.

Den första invändningen är, att om övriga EU-länder hade varit lika generösa som Sverige, så hade med stor trolighet antalet asylsökande varit av helt andra dimensioner. Mängden människor som försöker hitta en bättre framtid i Europa, hänger givetvis samman med möjligheten att lyckas. Hur många som skulle ha sökt sig till ett mer välkomnande Europa under samma period vet vi av naturliga skäl ingenting om.

Den viktiga frågan är inte hur det har varit utan hur trycket på Europa kommer att se ut framöver. Tretusen personer har samlats i läger i Calais. På alla tänkbara och en del otänkbara sätt tänker de försöka ta sig till England. Makedonien har utlyst undantagstillstånd. Ungern bygger stängsel mot Serbien. 12.000 asylsökande ungdomar beräknas i år sikta på Sverige. Från 2013 till 2014 steg antalet asylsökande i Europa från 431.000 till 626.000. Och har ändå räknandet mer eller mindre brakat samman i Italien och Grekland. Siffran fortsätter snabbt att rusa i höjden. Tyskland räknar med bortåt 800.000 asylsökande bara i år. Det är fyra gånger fler än som sökte asyl i Tyskland förra året. Allt talar för att asyltrycket på Europa kommer att mångdubblas under de närmaste åren.

Inse vad som håller på att hända! Asyltrycket bäddar för en större europeisk katastrof än 1900-talets båda världskrig. Den utveckling som leder till att Europa byter befolkning är nämligen såväl irreversibel som irreparabel. En världsdel som skiftar befolkning förlorar sin civilisation. Det går att formulera som en paradox: det liberala samhälle och den välfärd som fungerar som en magnet för invånare i diktaturer och klanstyrda dysfunktionella stater kommer inte att överleva anstormningen. Jag har läst flera kloka personer som menar att massinvandringen är inledningen på en ny form av världskrig.

Ruist är stolt. Över vad? Över att Europa har kniven mot strupen?

3. Bostadsbristen har förvärrats, skatteintäkter per capita har minskat, socialbidragsutgifter har ökat. Flyktingars prestationer på arbetsmarknaden är dyster läsning och lär så förbli. Men detta betyder inte nödvändigtvis att flyktinginvandringen och/eller integrationspolitiken på något sätt är misslyckanden.

Ett signum för forskning är det exakta språket. Ursäkta att jag är tjatig men ”Flyktingars prestationer” och ”flyktinginvandring”, det betyder att migrationsforskaren Ruist utesluter nio tiondelar av dem som fått permanenta uppehållstillstånd i Sverige. Eller väljer han att skriva bedrägligt därför att det lönar sig? I Sverige gäller nämligen att så länge man ljuger i politisk medvind så får man inte sparken utan applåder. Också blajandet fortsätter. Han säger att flyktinginvandringen inte på något sätt är ett misslyckande. Han kan ju fråga de syrier som flyr om de inte tycker att det är ett misslyckande. Inte på något sätt? Likadant med integrationspolitiken. Det är just ett misslyckande det handlar om, ja mer än så, integrationspolitiken är ett haveri.

Det bör tilläggas att ett samhälles kvaliteter inte bara kan bedömas efter skatteintäkter, sociala kostnader och andra mätbara fenomen. Kvaliteten visar sig i förutsägbarhet och den tillit medborgarna känner i mötet med varandra, i tryggheten på offentliga platser. Kvaliteten ligger i det gemensamma språket, i den diffusa men avgörande känslan av att vara av samma slag.

4. Flyktinginvandringen har varit en kostnad, men den kostnaden har inte varit högre än att det fortfarande går väldigt bra för Sverige. Vi har fortfarande en av Europas starkaste ekonomier.

Det är sant att statens ekonomi internationellt sett är stark. Det beror på att vi har ett elaborerat avgiftssystem, världens högsta skatter och en mycket kompetent skatteindrivning. Med andra ord, den svenska stat och de myndigheter som i så många andra sammanhang verkar ha förlorat förståndet, är fortsatt såväl kompetenta som effektiva när det gäller att pungslå medborgarna. Men, med hänsyn till den försörjningsbörda Sverige genom migrationen dragit på sig, är det föga troligt att våra politiker har hittat modellen för en stark ekonomi också i framtiden. Vi är på väg mot ett samhälle som är fortsatt effektivt i skatteuppbörden, men allt sämre klarar att leverera den välfärd som medborgarna har rätt att kräva. Och som talesättet lärt oss: när krubban är tom bits hästarna.

5. Inte heller har relationerna mellan infödda och invandrare försämrats i någon tydlig grad av denna höga flyktinginvandring. Vissa mått indikerar en försämring, andra ingen alls. Vi är långt ifrån 1990-talets protestdemonstrationer.

Med en dåres envishet: Sverige har ingen särskilt hög flyktinginvandring och den vi har är inte ifrågasatt. Håller vi oss till huvudfrågan, relationerna mellan infödda och invandrare, så undrar jag om Ruist vet något om segregation och utanförskapsområden? Sverige är ett av Europas hårdast segregerade länder, vilket knappast tyder på att de svenskar som kan välja, gillar att dela vardag med nykomlingarna. Att Sverige genom segregation minimerar de öppna konflikterna är nog klokt, men den stora frågan med avseende på försämringar är givetvis vilket förtroende medborgarna har för sina politiker och opinionsbildare. Det skrivs mycket om näthatet i dessa dagar. Ruist, kolla Flashback, Avpixlat och Fria Tider. Kom sedan och tala om för mig att lugn råder och att allt är i sin ordning. Ser just på Facebook att ett antal upprörda medborgare vill ordna en demonstration den 15 september. De vill att regeringen ska avgå. Det kanske inte blir en så imponerande demonstration. Eller så blir det. Ruist verkar inte ha någon koll på hur det jäser i folkdjupet.

6. Sverige har visat att en radikalt mycket högre flyktinginvandring än de flesta andra länders är ekonomiskt och socialt möjlig.

Ruist envisas med sitt felaktiga språkbruk. Med ”flyktinginvandring” menar han asylinvandring. Med det konstaterandet är hans påstående en så grov lögn att den inte förtjänar något bemötande. Den ligger på samma nivå som påståendet att månen är en ost.

7. Men debatten blir också så ensidigt negativ som den är när de som med auktoritet skulle kunna säga något positivt, såsom att en radikalt höjd flyktinginvandring inte alls ruinerar ett samhälle, väljer att hålla tyst. Om Sverige i stället talade och lyckades påverka hela Europa i riktning mot att ta ett större moraliskt ansvar, då men inte förr vore vi faktiskt en moralisk stormakt.

Vem är ”Sverige” som ska säga något positivt? Och varför då? Jag föredrar hederliga och kunniga skribenter, med sanning och trovärdighet som ledstjärnor.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Tryggare kan ingen vara

Det är dags att börja blogga igen. Men först vill jag tala om att nu är jag färdig med mitt feriejobb: ”Romer i Sverige”, en bok på 345 sidor. Den kommer att finnas ute på marknaden om en månad. Är du intresserad så hör av dig till koa[@]arnstberg.se.

I ett mail får jag statistik över brottsligheten i Sverige, hämtad ur Rättsstatistisk årsbok och Statistisk årsbok. Eftersom Rättsstatistisk årsbok inte längre finns och BRÅ har samhällets uppdrag att föra statistik över kriminaliteten, så är källorna oklara. Men om jag utgår från att det inte är en ren fantasi så tror jag att det handlar om anmälda brott, något som jag vet att Brottsförebyggande Rådet inte gillar. Folk kan ju anmäla vad som helst så de gillar bara riktiga brott. Nu vet ju inte heller de så mycket om verkliga brott utan de riktiga brotten vaskar de fram från en rad olika källor, kompletterat med en enkätundersökning som är rätt lös i köttet. Det blir inte bättre av att BRÅ:s huvuduppgift inte är att föra statistik utan det brottsförebyggande arbete som de bedriver. Det gör trovärdigheten problematisk, eftersom statistiken därmed blir ett slags redovisning av hur väl de lyckas; lite som att uppdra till den skurk som gjort något fuffens att leda brottsplatsundersökningen.

Varje år mellan 1990 och 2014 finns med och brottsutvecklingen är solklar, enligt Rättsstatistisk årsbok och Statistisk årsbok. Nedan några årtal. Man kan naturligtvis säga att vi har blivit fler i Sverige och då går siffrorna upp. Men om vi tar den första kolumnen, så har vi ju inte på ett kvartssekel blivit nära tre gånger fler. Dessutom är det väl så att läkarvetenskapen har gått framåt och räddar fler liv i dag än år 1990. Ändå tycker jag siffran är konstig. 317, det är ungefär tre gånger så många som i andra redovisningar jag sett. Ser vi på nästa kolumn så kan inte ökningen av misshandelsfall förklaras med att vi blivit dubbelt så många. Och när det gäller våldtäkter har siffrorna fyrdubblats.

 

Fullbordade mord, dråp,

misshandel med dödlig utgång

Misshandel, grov

misshandel

Våldtäkt inkl. grov
1990

 

121

 

40.690

 

 

1.410
2000

 

175

 

58.846

 

 

2.024
2014

 

317

 

83.324

 

 

6.697

Går jag till Brottsförebyggandet Rådets (BRÅ) statistik för anmälda brott mot liv och hälsa, omfattar den alla nivåer av misshandel, mord, dråp och vållande till annans död. Där har det skett en fördubbling sedan 1990. Ser man sedan på statistiken över narkotikabrott och organiserad brottslighet är bilden ännu mörkare. När det gäller våldtäkter visar statistiken på en fyrdubbling. Här har BRÅ slagit samman våldtäktsförsök och fullbordade våldtäkter och kallar det för våldtäkt inkl. grov. Men då trenderna är uppseendeväckande olika är det ohederligt att göra så. Det hade varit bättre att redovisa fullbordade våldtäkter för sig, trots att det ser illa ut. Då handlar det nämligen inte om en fyrdubbling utan om en sexdubbling.

Det går att få fram fler ”positiva” bilder med BRÅ:s statistik, om man vill:

2014 dödades ”bara” 87 personer.
allt färre misshandlas eller drabbas av övrigt våld
sexualbrotten ökade visserligen år 2013 men har i övrigt legat still sedan 2005

Det senare är den statistiska bild som Brottsforskaren Staffan Landin lyfter fram på sin blogg. Han kommenterar på följande sätt:

Samtliga brott visar en stabil eller minskande trend utom bedrägeri som tycks öka. Brottsofferundersökningar är som regel betydligt mer pålitliga för att bedöma den verkliga brottsligheten än till exempel antal anmälningar som polisen upprättar. Tillsammans med andra datakällor, (som ex. SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF), sjukvårdens data om vårdade pga våld) visar de att brottsligheten inte skenar på det sätt som den allmänna debatten ibland ger sken av. Tvärtom är sannolikt de senaste 7 – 8 åren på många sätt de tryggaste som Sverige har upplevt.

Det här är den typ av forskningsresultat som etablerade nyhetsmedia älskar. Får jag tro Dagens Nyheter så är jag lurad, om jag känner mig otrygg. Då är jag lika korkad som klimatförnekarna. Förnekelse är annars något som jag kopplar samman med de etablerade mediernas rapportering om invandringen och dess konsekvenser. Ändå fram till att Fredrik Reinfeldt sa att den svenska kassakistan var tömd, så förnekade de att invandringen kostar pengar. De förnekar att islam är våldsamt och den som har en annan uppfattning kallas för islamofob. De förnekar att människor har olika värde. Alla sägs vara lika mycket värda, vilket på något konstigt sätt bör tolkas som att svenska skattebetalare har ansvar för människor som aldrig ens har varit i närheten av att bygga upp den svenska välfärden. Ja, vi har till och med ansvar för människor som nekats permanent uppehållstillstånd, men stannar kvar illegalt i landet.

Ställer man nyhetsrapporteringen mot opinionsbildarnas försäkran om att landet är tryggt, blir bilden rent schizofren. I en anonym kommentar till den ovan citerade Staffan Landins påstående om ett tryggare Sverige, ges en lista över sommarens våldsbrott, med upplysningen att våldtäkter, misshandel och knivskärningar har sållats bort, eftersom uppgiftslämnaren annars antagligen inte skulle ha varit klar innan årsskiftet. Så här ser det trygga Sverige ut, om man går efter nyhetsrapporteringen:

1 juni: En privatperson skadas när skott avlossas mot entrédörren till polisstationen i Borås.

3 juni: En man skottskadas i huvudet i Rosengård i Malmö sedan någon skjutit mot hans bil.

7 juni: Ett bostadshus i Rosengård i Malmö beskjuts.

8 juni: Skottlossning bryter ut i Rosengård i Malmö. Allt inleds med beskjutning av en lägenhet och sedan sker flera separata skjutningar.

11 juni: En person avlossar skott mot en annan person vid Hässelby torg i Stockholms kommun. Två utomstående kvinnor skadas lindrigt.

11 juni: En person skottskadas i benet vid en skottlossning i Tensta i Stockholms kommun.

12 juni: Ett fyraårigt barn och tre vuxna dör i en bilexplosion i Torslanda i Göteborg. En av de vuxna har koppling till gängstrider.

12 juni: Två förbipasserande män skadas lindring vid en detonation i Seved i Malmö.

13 juni: Fyra unga män skottskadas i Seved i Malmö.

15 juni: En person skjuts i benet i närheten av en skola i Alby i Botkyrka kommun utanför Stockholm.

20 juni: En man i 20-årsåldern träffas i benet vid en skottlossning på Söderkulla torg i Malmö.

20 juni: Två skarpa handgranater kastas mot ett hyreshus i bostadsområdet Kroksbäck i Malmö. De detonerar inte.

20 juni: I Vivalla i Örebro vittnar flera personer om hur en man jagar och skjuter mot en annan man.

22 juni: Vid skottlossning i Rosengård i Malmö avlossas skott mot en lägenhet.

23 juni: En man i 20-årsåldern i centrala Södertälje skjuts i båda benen.

24 juni: En handgranat hittas i ett garage i Kroksbäck i Malmö. Samma fastighet attackerades den 20 juni.

26 juni: En sprängladdning orsakar en kraftig explosion utanför ett flerfamiljshus i Helsingborg.

27 juni: En kvinna i Skiftinge i Eskilstuna skottskadas i huvudet.

3 juli: En man i 30-årsåldern skottskadas i Hästveda utanför Hässleholm.

5 juli: En 20-årig man skjuts till döds i Arlöv utanför Malmö.

5 juli: En 21-åring skottskadas vid en skjutning i Vivalla i Örebro och avlider senare av sina skador. Två andra män skottskadas vid samma tillfälle

8 juli: En 62-årig man skjuts i benet i Skinnskatteberg.

8 juli: En man i 25-årsåldern med skottskador kommer in till akuten i Malmö.

10 juli: En 21-årig man skjuts i knäet på Möllevången i Malmö.

13 juli: En entrédörr till en hyresfastighet i Augustenborg i Malmö sprängs bort. Delar av en handgranat hittas på plats.

14 juli: Skott avlossas från en mc mot en bil i Arlöv.

15 juli: En kraftig explosion orsakad av en handgranat sker nattetid vid ett bostadshus i Arlöv.

18 juli: En man skottskadas på Möllevången i Malmö. Senare skadas en man vid skottlossning i Slottsstaden.

21 juli: En explosion sker utanför en föreningslokal i Malmö. En person får splitter i benen.

22 juli: En 19-årig man skjuts i ett grönområde mellan Rinkeby och Bromsten i Stockholm. Han dör på sjukhus.

23 juli: En detonation, förmodligen från en handgranat, sker under en parkerad bil i Limhamn i Malmö.

24 juli: En handgranat detonerar utanför entrén till Malmö stads kontor för individ- och familjeomsorg.

24 juli: En 16-årig pojke dör på sjukhus efter att ha skjutits vid en bensinstation på Brommaplan i Stockholm.

26 juli: Skott avlossas mot en bil i Eskilstuna.

26 juli: En handgranat detonerar på en parkering i Värnhem i Malmö.

29 juli: Flera skott avlossas i ett bostadsområde i Falkenberg. En kula går in genom ett lägenhetsfönster.

4 augusti: En skottskadad person i Bredäng i Stockholm förs till sjukhus.

4 augusti: En man i Rosengård i Malmö beskjuts med flera skott från en bil men träffas inte.

5 augusti: En bil misstänks ha blivit beskjuten i Brickebacken i Örebro.

5 augusti: En handgranat kastas in i ett socialkontor i Trelleborg.

6 augusti: Sprängdåd mot lägenhet i Trelleborg.

6 augusti: Flera bilar beskjuts på en parkering i Boden. I en av dem låg två hemlösa och sov.

8 augusti: Buss beskjuten i Umeå.

8 augusti: En man misshandlas och blir därefter beskjuten i Borås.

9 augusti: En handgranat detonerar på Möllevången i Malmö.

10 augusti: två personer knivmördas på ett Ikeavaruhus i Västerås.

Det borde vara lätt att göra brottsstatistik. Brott anmäls, brott utreds, brott lagförs, brottslingar döms. Allt detta är händelser som registreras löpande. Varför har det då blivit så svårt och rörigt?

Jag kan inte förstå annat än att politiker, myndighetsföreträdare, forskare och journalister missköter sitt jobb. De politiska partierna liknar alltmer sekter med medlemmar, som belönas frikostigt under förutsättning att de smeker partiledaren medhårs. Deras bristande verklighetsförankring smittar av sig på forskarna, som för sin finansiering är beroende inte bara av att ställa det som politikerna anser vara rätt frågor, utan också av att leverera politiskt acceptabla svar. Detta gör att forskare av mitt eget slag inte får vara med i leken. På likartat sätt förhåller det sig med journalisterna, i synnerhet de som sysslar med opinionsbildning. De måste hålla sig väl med makthavarna för att få tillgång till journalistiskt material. De är också mer intresserade av det idealsamhälle de vill leva i, än av det samhälle som de faktiskt lever i. På sina segregerade boplatser odlar de kärleken till globalisering och mångkultur, gärna över en cross-over-lunch på någon bättre restaurang. ”Va, saknas det exempel på väl fungerande mångkulturella samhällen? Nå, så låt då Sverige bli det första!”

Verkligheten får stryka på foten och det blir mer angeläget att ta spjärn mot politiska motståndare än att relatera till verkligheten. Om exempelvis Sverigedemokraterna anser att Sverige inte klarar den massinvandring som nu pågår, så tabueras begreppet massinvandring. När Sverigedemokraterna trots den konstanta mobbningen från samtliga etablerade media ändå växer så det knakar, lyder förklaringen i de ideologiska kuvöserna att svenskarnas rasism växer. Då måste värdegrunderna och det normkritiska arbetet stärkas. Ideologiska barrikadorganisationer som Expo får ökade anslag och allt fler uppdrag. Agendajournalisterna trycker på gasen så att turbosarna vrålar igång. Åsikter lever och levereras, insikter dör.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Frågan om ”ankarbarn”

Här är dagsfärsk statistik som jag har fått från pressavdelningen på Migrationsverket. Den visar hur många anhöriga till ”ensamkommande flyktingbarn” (i stor utsträckning rör det sig om unga asylsökande/unga vuxna) som har beviljats permanent uppehållstillstånd från 2012 tills idag.

Hittills i år är denna grupp nästan tusen personer. Sammantaget under hela perioden innebär denna anhöriginvandring ett påslag med 45 procent jämfört med de ”ensamkommande”.

”Siffrorna innehåller både föräldrar och syskon. Det visar då antal personer som kommit till Sverige med en anknytning till ett ensamkommande barn. Hur många ensamkommande barn som får hit sina familjer kan vi inte se, men dessa siffror ger ju ändå en fingervisning om hur det ser ut, och visar på hur stor migrationen är på just det området”, förklarar Migrationsverket i ett mejl och twittrar: ”Vår vision är ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter.”

Angående frågan om de ”ensamkommande” kan anses vara ”ankarbarn” bör givetvis ställas i relation till antalet ansökningar från efterkommande anhöriga snarare än deras beviljade uppehållstillstånd. Då ser vi att de sammanlagda ansökningarna från de anhöriga är i majoritet.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Intervju i Radio Länsman

Radio Länsman intervjuar Karl-Olov Arnstberg och mig om invandring, journalistik och om romer.

Den lyssnare som tycker att det är en för lång intervju att höra på i ett svep kan dela upp den i två delar.  Avsnittet som handlar om romer, där Karl-Olov kommer med en ny bok i höst, börjar vid 43:27.

Gunnar Sandelin

Sommarlov

Hej alla bloggläsare.

Nu tänker jag ägna mig åt annat. Återkommer i höst, om jag har något att skriva om förstås.

Jag tänker dock fortsätta att hålla mig informerad och svarar på mail:

koa@arnstberg.se

Karl-Olov Arnstberg

Avsentimentaliseringsverket

Den nye generaldirektören blickar ut över det femtiotal chefstjänstemän som tvångskommenderats till den nyinredda och eleganta föreläsningssalen, för att delta i verkets första omprogrammeringskurs. Där sitter också högt uppsatta chefer från Rädda Barnen och Röda Korset. De ser inte glada ut, men när makten kallar så lyder man.

Verkschefen harklar sig och inleder: ”Välkomna alla ni statens tjänstemän och företrädare för olika organisationer som har blivit utvalda som deltagare i vår första kurs. Avsentimentaliseringsverket, denna nyinrättade myndighet, har en lite egendomlig tillkomsthistoria, som kanske inte alla är fullt införstådda med. Det här är första gången som staten tagit intryck av det som framförts på en blogg, nämligen av pseudonymen Julia Caesar våren 2015. Så här skrev hon och plötsligt var det som myntet trillade ner hos en del politiker. Stenen som urholkar berget, ni vet!”

Sverige behöver avsentimentaliseras

I landet där alla utlänningar ses som offer, landet som dryper av sentimentalt offertänkande, är det en tuff insikt. Det tar emot. Som att svälja en igelkott motpiggs. Det är mycket lättare att klamra sig fast vid sin naivitet och tro alla om gott, tro att alla går att förändra. Men så är icke fallet.

Sveriges överskott av sentimentalitet har passerat gränsen för det patologiska. Om Sverige vore en sjuk kropp skulle den tas in för intensivvård och avprogrammering i form av avsentimentalisering. Sentimentaliteten behöver såpskuras bort ur klibbiga, kletiga vrår, och frisk luft släppas in.

Verkschefen fortsätter: ”Som alltid ligger det ju politiska intressen bakom tillkomsten och det är väl ingen hemlighet att det är Sverigedemokraterna som mer än andra riksdagspartier ivrat för vårt inrättande. Hur som helst, vi är landets 344:e myndighet. Personalstyrkan är blygsam så här i starten men vi har gott hopp om att kunna växa och göra nytta.

I denna introduktionsföreläsning ska jag tala om vad staten är och kan göra. Vi ska också tala om vad staten inte är och inte bör göra. Jag ska gärna erkänna att jag inspirerats av det som en norsk advokat, Eirik Vinje, skrev i Verldens Gang om den norska godhetsindustrin. Den liknar den vi har i Sverige, om än inte med samma proportioner. I vårt grannland är det nog inte fler än tiotusen människor sysselsatta.

I Norge såväl som i Sverige exploaterar godhetsindustrin medborgarnas empati. Det har nu tagit sådana proportioner att ett stort antal medborgare blivit godhetsknarkare. Det handlar med andra ord om ett slags missbruk av medborgarnas känslor. I detta har de gott eldunderstöd från medierna och deras sentimentaliserande verklighetsbeskrivningar. Några av er minns förmodligen när Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén för några år sedan intervjuade Badre Abdelaty, en ambassadör på det egyptiska utrikesministeriet.

Det handlade om syriska flyktingar som olagligt hade tagit sig in i Egypten. Ambassadören sa att eftersom de brutit mot lagen om olaglig migration så skulle de utvisas. Han sa också att de inte kunde tillåta människor som varken hade pass eller visum att stanna i landet. När Cecilia Uddén möter denna oförståelse börjar hon gråta. Hon talar om för ambassadören att hon träffat barn som förlorat sina föräldrar, kvinnor som förlorat sina barn. Så säger hon anklagande till ambassadören att allt han kan säga är att Egypten har sina regler. Då lutar sig ambassadören fram och stänger av Cecilia Uddéns bandspelare, förklarar intervjun avslutad och går därifrån.

Det var ingenting som Cecilia Uddén kunde acceptera. Hon sände programmet där man hör hur hon faller i gråt. Känslor säljer bäst och tyvärr har det blivit så att känslorna har blivit viktigare än förnuftet. Ni vet hur det är, när man blir upprörd och får en tjock klump i halsen, då vill man göra något! Och då är det lätt hänt att man fattar ett felaktigt beslut. Här på Avsentimentaliseringsverket anser vi att ambassadören gjorde helt rätt. Land ska med lag byggas. Egypten, som dock i övrigt inte är något föredöme precis, ska naturligtvis inte styras av gråtande utrikeskorrespondenter från Sverige.

Ett annat och färskare exempel är att Rädda Barnen på kuvertet till sitt senaste tiggarutskick i röd text tryckt: ”Barn på flykt till Europa ska inte behöva dö på Medelhavet”. Så långt är vi ense, men när det gäller att förhindra att de dör, så har Rädda Barnen ingen lösning, trots att det är uppenbart hur en sådan ser ut. Om ingen som försöker att illegalt ta sig in i Europa över Medelhavet släpps in utan skickas tillbaka, så dör inte barnen, därför att då upphör verksamheten. Så har Australien gjort och räddat tusentals liv. Jag ser upprörda miner och huvudskakningar hos er i salen. Nå, det var förväntat. Vi här på Avsentimentaliseringsverket kan bara hoppas att när den här kursen är genomgången ska ni alla förstå hur barn förhindras att dö på Medelhavet.

Ett helt annat exempel är de så kallade ensamkommande flyktingbarnen. Det är ju ytterst sällan det är barn som kommer. De som beviljas asyl är unga människor, färdiga att påbörja eller redan en bra bit in i sina vuxna liv. Ensamkommande flyktingbarn är ett starkt sentimentaliserande begrepp. Barn, alldeles ensamma i världen! Det är naturligtvis en första gradens angelägenhet att hjälpa dem. Bara det att de är ju inte barn. Det är ensamkommande ungdomar och att använda en korrekt rubricering bör ni se som ett viktigt inslag i avsentimentaliseringsprocessen.

Sedan, ensamkommande blir ju också lite missvisande eftersom det antyder att de tagit sig hit på egen hand. I själva verket är det flyktingsmugglare som tagit präktigt betalt av ungdomarnas släktingar eller familjer för att föra dem till Sverige. Det är långt att åka, Afghanistan och Sverige är ju inte grannländer precis. Inte Somalia och Sverige heller. Ni vet varför det sker. Dessa unga män – ja det är ju inte många unga kvinnor som kommer – har en mycket god chans att beviljas asyl här och på så sätt få en bättre framtid. Kanske kan de också ta hit sina nära och kära så småningom. Det är därför de emellanåt bland kritiker kallas för ankarbarn. Men barn och ensamkommande. Nej nej nej! Vi måste återerövra ett sakligt myndighetsspråk. Hädanefter ska de kallas asylsökande ungdomar, men bara om de är under tjugo år. Är de äldre än så ska de kallas för asylsökande, ingenting annat.

Detta är en avprogrammeringskurs. Det räcker därför inte med att ni lyssnar och antecknar vad jag säger utan nu vill jag att ni säger efter mig tre gånger: asylsökande ungdomar, asylsökande ungdomar, asylsökande ungdomar!”

Åhörarna gör det som myndighetschefen begär, inte taktfast och inte i kör. Motviljan går inte att ta miste på. Men de gör det. De är som sagt ditkommenderade och vet att om de sätter sig på tvären så kan det resultera i en plump i värdegrundsprotokollet.

”Privat kan ni förstås kalla dem för vad ni vill, men från och med nu är det inte tillåtet att i tjänsten kalla ungdomarna för barn”, slår generaldirektören för Avsentimentaliseringsverket fast. ”Som ni förstår får det konsekvenser. I avsentimentaliseringen ingår att stänga de institutioner som byggts upp för ungdomarna därför att de betraktades som barn. Och hör upp, dessa ungdomar ska hädanefter komma i andra hand. Staten har beslutat att prioritera svenska ungdomar!”

Det börjar sorla upprört i bänkarna. Generaldirektören tittar kallt på dem. Svenska ungdomar i första rummet! Nya revolutionerande idéer! Men han har sitt uppdrag och tror sig sitta säkert i sadeln.

Föreläsningen fortsätter: ”Ännu har vi inte någon lagstiftning, men vi arbetar tillsammans med Justitiedepartementet och har gott hopp om att på lite sikt kunna avsentimentalisera hela den svenska tjänstemannakåren. Åtminstone på arbetstid.

Det finns emellertid områden där jag inte riktigt vet hur vi ska gå tillväga. Facebook och Twitter har kommit att bli ett slags godhetsimperier. Här frossar medborgarna i att visa upp sin empati för varandra. Det kunde de väl få göra utan att staten måste lägga sig i, om det inte vore så att det vanligtvis landar i att de ställer krav på staten. Empatiska krav! Sentimentala krav! Det är därför nödvändigt att säga några ord om vad som är statens uppgift. Kärnverksamheten så att säga.

Staten utgör och ska utgöra ett förutsägbart system av rättigheter och skyldigheter. Staten ansvarar för territoriets säkerhet och nationens långsiktiga finansiella bärighet. Detta är grunden för det välfärdssamhälle vi lever i. Om vi vill behålla det samhället måste staten sluta att tumma på regelverket. Medborgare kan och ska vara empatiska. Nåja, med vissa begränsningar. Men det tillhör inte det statliga åtagandet. Kräv inte empati av staten. Staten har inte känslor. Staten tar inte individuella hänsyn. Staten pekar med hela handen och det är lagen som gäller.

Vi måste alla lära oss vad som är statens uppgift och här kan det inte finnas någon gråzon. Det gäller till exempel för de illegala invandrare som befinner sig i landet och som av bland annat Röda Korset och Rädda Barnen kallas för papperslösa. Ibland kallas de också för flyktingar, papperslösa flyktingar. Sentimentalt och avskyvärt som myndighetsspråk! Hur ska man veta om någon som inte har några identitetshandlingar är en flykting? Myndigheterna har fram tills nu betraktat dessa illegala invandrare som sitt problem. Det är ett sentimentalt åtagande och allt sentimentalt måste bort. Från och med nu är det de asylsökandes problem och kan de inte visa upp godtagbara identitetshandlingar, så kommer inte deras asylansökningar att prövas. De kommer helt enkelt inte in i landet.

Som avslutning innan den säkert efterlängtade kafferasten tycker jag att vi ska sjunga en liten visa ihop. Att sjunga tillsammans har alltid varit kollektivt sammanbindande, Res er och kom upp här på scenen, allihopa! Det blir trångt men nu ska vi leka. Det är en mycket gammal lek som vi med en annonsbyrås hjälp format om för våra behov. Ni kan nog alla namnet: Bro Bro Breja.

Leken handlar om att man går över en bro, blir stoppad, och får betala tull innan man får fortsätta. Förr måste bönderna alltid betala tull vid särskilda tullportar innan de fick ta in sina varor i staden. Så vi utser två tullare, två gränsbevakare. Se här Röda Korset och Rädda Barnen, kom hit! Ni ska fatta varandras händer och sträcka upp dem så att de bildar en bro. Alla ni andra håller varandra i händerna och i en lång rad går ni under bron och så sjunger allihopa:

Bro bro breja

Stockar och stenar

Alla goda renar

Ingen slipper här fram, här fram, här fram

Förrän han visar sitt pass och sitt namn

Vad heter han?

Nu åker armarna ner och fångar en av dem som vill passera. Det är ett stickprov och gränsbevakarna ska se till att ingen släpps igenom som inte kan visa upp sina pass. Ni fäller ner händerna och fångar den som visar minsta tvekan. Se så, alla ni andra, fram med era plånböcker och körkort eller vad ni nu har för identitetshandlingar. Och ni gränsbevarare, när ni fångat någon så gungar ni den infångade fram och tillbaka medan ni sjunger:

Har du inga papper du

Papper du, papper du

Har du inga papper du

Ja eller nej?

De som svarar nej får gå och sätta sig igen. De får inte vara med!”

Deltagarna ser på varandra. Det är förvirrat. Vad är det som pågår? Var är ansvarstagandet för alla världens flyktingar? För barnen? Är det nu meningen att de ska leka fnoskiga lekar?

”Sätt igång nu, sjung och köa för att komma igenom. Sjung!”

Efter en viss förvirring hittar de en ordning och minerna blir lite gladare. Faktiskt, snart är stämningen på topp. De sjunger högt och viftar med sina körkort och andra inplastade identitetshandlingar.

Den nytillsatte generaldirektören ser ut över dem. Han frågar ”Tycker ni det här är galenskaper?” Han får visserligen inget svar men det verkar inte behövas. ”Ja, visst är det knasigt”, säger han. ”Men rätt kul också, eller hur?”

”Jaaa!”

”Och inte sentimentalt?”

”Neej!”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sverige som det borde vara

På den tiden jag undervisade studenter om hur man gör fältarbete började jag ofta med att säga att ”ert jobb är att beskriva verkligheten som den är. Det är första steget. Nästa steg är att söka frilägga det regelverk som styr människor.” Det är samma förhållande som mellan det språk folk använder och den grammatik som de inte är särskilt medvetna om, men som inte desto mindre finns där.

Den klassiska antropologiska metoden, deltagarobservation, består i att under lång tid leva med den grupp av människor man studerar. Det gäller att se i kraft av sitt utanförskap. När man har ”sett” tillräckligt för att begripa sammanhangen åker man hem och berättar om sina erfarenheter för sin egen stam, antropologerna. Det handlar inte bara om att studera och upptäcka ”de andra” utan också om att via kontrasten upptäcka vilka vi själva är.

Detta med att man är seende i kraft av sitt utanförskap vet de flesta som har åkt på semester till någon exotisk ort. De första dagarna springer man runt med sin kamera, gör upptäckter och funderar mycket på hur livet fungerar i detta nya hörn av verkligheten. Men stannar man kvar så blir man så småningom hemmablind. Livet på den exotiska platsen blir alltmer normalt.

Processen kan också löpa åt andra hållet. Man är kär som en klockarkatt och följaktligen blind som en mullvad. Den man är förälskad i är alldeles alldeles underbar, helt perfekt! Men så tar kärleken slut och man får syn på den andres brister. Fy fan att jag inte såg vem han/hon var! Den här växlingen mellan att vara blind respektive seende misstänker jag att de flesta av bloggens läsare är bekanta med.

Den norske författaren Karl Ove Knausgård förundrar sig över Sveriges offentliga debatt. Han har bott här i tretton år och kan sägas ha gjort ett ovanligt gediget antropologiskt fältarbete. I en lång artikel i DN skriver han kritiskt om de enögda svenskarna, cykloperna.

Observera DNs freudianska rubrik: ”Karl Ove Knausgårds rasande attack på Sverige”. Det är så medieetablissemanget upplever sig själva. De är Sverige. Men nu var det ju inte Sverige utan mediernas kulturkritik som Knausgård sköt skarpt mot.

Eftersom Knausgård är en lysande författare kan han ge ord åt sina upptäckter. Naturligtvis svarar cykloperna. Inte är väl den svenska debatten enögd! Och det var värst så känslig man kan vara. Om kulturkritiker läser in drag av pedofili och homoerotik i Knausgårds romankonst, det får han väl tåla. Skriver man som han gör så … Och repressalierna, inte är det väl så farligt. Till exempel kan en ledarskribent som DN:s Erik Helmersson formulera sig på följande sätt:

Ingenstans finns väl en konflikträdsla som här. Det jämra PK håller debattklimatet i ett punggrepp och ingenting får man säga i det här landet. Konfliktskräcken är dubbelt beklaglig eftersom den ofta saknar grund. Det är oss själva som vi skrämmer livet ur: ”Om jag skulle säga eller skriva X kommer de andra, de mäktiga, att kalla mig för Y och anklaga mig för Z.”

Och det är det en och annan som gör, visst, eftersom de inte håller med och vill ta enkla poäng i stället för svåra. Men ofta får man mycket medhåll, många ryggdunkar – och kommentarer som ”att du bara vågar…”

Men det är ju inte farligt. Det värsta som kan hända är att Lars Ohly twittrar att du är en SD-anstruken bracka och stavar ditt namn fel. Sedan går solen ned och nästa dag vaknar du och tänker att det vore gott med frukost.

Erik Helmerson har förmodligen aldrig utmanat det svenska medieetablissemanget och förstår följaktigen inte styrkan i de repressalier som drabbar den som sviker. Kanske syftar han på att inget Gestapo, Stasi eller Securitate hotar dissidenterna? Inte heller skickas de till Gulag. Men den som tror att Sverige är vaccinerat mot en sådan utveckling har fel. Det är fullt möjligt att också Sverige hamnar där en dag, om Expo, Robert Aschberg och kvällsblaskorna får fortsätta att ange färdriktningen.

Hur som helst är det allvarligt nog att förlora sitt jobb eller att inte få något (fel värdegrund), förlora sina vänner (fascistiska åsikter) och kanske också bli uthängd i medierna (rasist/nazist). Som Marcus Birro bittert skriver på Facebook:

Knausgård undrar varför det är så tyst i cyklopernas land. Det kan jag svara på. Du binds vid bygatans enda träd och förses med munkavel, sedan hånas, hatas och hotas du och till sist snor cykloperna ditt jobb ifrån dig, och sedan jobb nummer två och till sist jobb nummer tre.

Det är vad som sker.

Detta pågår tills hela den offentliga scenen är kliniskt rensad från alla skribenter, författare eller poeter som vågar ha en enda avvikande tanke eller uppfattning i en enda sakfråga.

Till sist vaggas allting in i en stelbent, korrekt klang som har som enda mål att lura folk att landet i fråga faktiskt inte rymmer några inre stridigheter alls.

Vad var det då som Knausgård sa, som utlöste dessa reaktioner? Visserligen, det är en lång artikel och man kan saxa efter behag, men jag tror att kärnan i Knausgårds provokation var följande:

Cykloperna vill inte veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara. Cyklopernas statsminister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående.

Cykloperna blir arga och kastar stora stenar efter de som säger något de inte gillar eller inte förstår. Detta skrämmer andra cykloper, för de vet att om de säger något som andra inte gillar eller inte förstår, så kommer de arga cykloperna att börja kasta sten på dem också. Cykloperna är därför antingen arga eller tysta.

Vad händer med ett samhälle som slutar förhålla sig till det som finns, men som det inte vill ha? Ett samhälle som inte ser sanningen i ögonen, utan tittar bort? Som sätter ”bör” över ”är”?

Den avslutande frågan sitter som en spik i ett sår. Svenska opinionsbildare och makthavare utgår från att livet som det borde vara är mycket viktigare än att se livet som det faktiskt är. När kungen eller någon betydande politiker gör ett statsbesök, så får de alltid ett medskick av uppfostran. Det gäller att passa på att tala om för dessa andra av världens ledare hur de borde styra sitt land. Även på lägre nivåer kan det gå till på det sättet:

Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson har tillsammans med ett antal kolleger från den svenska regeringen under flera månader haft hemliga möten med företrädare för den rumänska regeringen. Under mötena har den svenska sidan ”uppmanat” den rumänska regeringen att använda mer EU-pengar för att hjälpa landets fattigaste medborgare, det vill säga zigenarna.

Till sist blev Rumänien så irriterade på hennes skenheliga, nedlåtande, vänsterliberala skitstövelsattityd, att de avbröt samtalen och Birgitta Ohlsson fyllde därefter svenska och rumänska medier med hur ”skymfad” hon var över beslutet. /…/

… för att vara pragmatisk så är det så att Birgitta Ohlssons förslag varken kan eller kommer att kunna fungera. Politikerna vet det, 95 procent av den rumänska befolkningen (det vill säga icke-zigenarna) vet det och en del av de ideella organisationer som arbetar med romerna vet det – om än de sistnämnda väljer att inte låtsas om det. Hur kan vi veta det? Eftersom det har hänt förut.

Vad många människor (inklusive Ohlsson) vägrar att erkänna, är att den nuvarande situationen är ett resultat av den politik som tvingades på Rumänien av en annan ideolog – baronessan Emma Nicholson. När Lady Nicholson var EU-parlamentets särskilda Rumänienobservatör då landet ville komma in i EU, arbetade hon för lagstiftning som garanterade särskilda förmåner för rumänska zigenare: garanterad avgiftsfri och examensfri högskoleutbildning, garanterade platser på elitskolor (oavsett betyg), jobbmässor för enbart zigenare och så vidare och så vidare.

Ett okänt antal miljoner dollar från de rumänska skattebetalarna (detta var innan Rumänien blev EU-medlem) lades på dessa godsaker. Och i dag ser vi resultaten. Det gjorde inte minsta lilla skillnad.

Och nu kommer Birgitta Ohlsson farandes och berättar för rumänerna att de ska göra mer av samma sak. Inte undra på att de korrupta tjänstemännen i Bukarest bad henne fara och flyga. Att göra samma sak gång på gång och samtidigt förvänta sig ett annat resultat är själva definitionen på galenskap. De rumänska politikerna må vara korrupta och cyniska, men de är definitivt inte allihop galna.

Artikeln är skriven av en anonym författare. Antagligen är det en person som förstått det som Marcus Birro på ett smärtsamt sätt lärt sig, och som Erik Helmerson, som den förståndige ledarskribent han är, aldrig kommer att lära sig, nämligen att i Sverige diskuterar vi inte samhället som det faktiskt är utan hur det borde vara.

Avslutningsvis: Sverige

som det borde vara:

Asylinvandringen är lönsam

Sverige är mångkulturellt

Mångkulturen är berikande

Sverige är en humanitär stormakt

Sverige klarar av bostadssituationen

Sverige hjälper flyktingar

Svenskar gillar olika

Alla är lika mycket värda

Svenskar skiljer inte på vi och dem
som det är:

Asylinvandringen är ekonomiskt förödande

Sverige är segregerat

Mångkulturen skapar konflikter

Sverige har ett självskadebeteende

Sverige har en bostadskris

Sverige sätter svenskar i andra hand

Svenskar gillar lika

Alla är inte lika mycket värda

Svenskar skiljer på vi och dem
 

Kära bloggläsare, fyll på efter behag. Listan går att göra lång, väldigt lång.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.