Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 86

Det sura seendet

Vintern 2013 började jag skriva på en text som jag inte visste riktigt var den skulle landa. Det var ett slags dagbok med kommentarer över en svensk offentlighet som jag inte längre var helt säker på att jag gillade. Men jag kom inte så långt. Efter ett fyrtiotal sidor rann projektet ut i sanden. I dag, när jag letade efter en formulering, så hamnade jag på denna snart tre år gamla text och blev förbluffad över hur aktuell den fortfarande var. Jag har nedan saxat en passus om näthat, det som överheten i dag diskuterar, därför att de vill ha någon form av förbud. Det är alltid något som misshagar dem som förfinat sina tankar. Är det inte jazzmusik, så är det videovåld. Och är det inte videovåld så är det näthat. Ungefär som att har man en hammare så är det väldigt mycket som liknar spikar. Men först en liten passus ur inledningen:

I Odalbonden skriver Geijer ”Var plåga har sitt skri för sig men hälsan tiger still”. Ungefär så kommer väl den här texten att ta form. Ett antal daterade skrik, oftast rätt ilskna. Och vem är det som skriver? En gubbe som går omkring med skallen insvept i ett surmoln? Ja, jag måste erkänna att så är det väl ibland … ganska ofta … lite för ofta. När jag prövar att skriva om sådant som gläder mig blir det så märkvärdigt likgiltigt. Det positiva har ett drag av enfald. Det är ett annat slags moln än surmolnet. Inte precis ett dummoln och inte ett sötmoln heller, men något slag av hybrid.

Kan man bli glad av att läsa sura texter? Ja, faktiskt tror jag det. Man förstår att också andra ser sådant som man själv ser. Ibland får man också hjälp på traven i sin förståelse av samhället. Det är kanske där sura texter fungerar bäst. Medan kärleken är blind så är kärlekslösheten och surheten seende.

2013.03.04

Den 6 februari 2013 när jag kom hem på kvällen så var min livskamrat tyst och allvarlig. Jag undrade om det hänt något. Det som hänt var att hon hade sett Uppdrag Gransknings program om det näthat som riktas mot kvinnor, i synnerhet vänsterpolitiskt engagerade kvinnor. Den som gjort kanske starkt intryck på henne var Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Åsa Linderborg påstod i Uppdrag Granskning samma sak som hon har fört fram flera gånger tidigare, såväl i kampanjer i sin egen tidning som på nätet, nämligen att näthatet kommer från Sverigedemokraterna och debattsajten Avpixlat. Robert Aschberg lovade att betala tiotusen kronor till den som avslöjar en ”näthatare”. Jan Guillou har framfört samma åsikt som Åsa Linderborg i en TV-sändning från Aftonbladet:

Jag påstår inte att alla sverigedemokrater är sexuellt frustrerade näthatare. Det tror jag absolut inte. Däremot tror jag att alla sådana näthatare är sverigedemokrater … De sexuellt frustrerade näthatare som ger sig på kvinnliga journalister – de är Sverigedemokrater.

Såväl SVT som Aftonbladet och ett antal andra media gjorde med andra ord sitt bästa för att få svenska folket att tro att näthatet har sin grund i att Avpixlat existerar. Det har väl inte sagts rätt ut men nog anser många att Sverige blev ett bättre land om Axpixlat tvingades att stänga.

Det är skandalöst men nu kommer det ännu mer skandalösa: när Sveriges journalister drog igång sin kampanj mot näthatet så avstod de från att tala om att polisen redan tagit fast Sveriges störste näthatare, just den person som för övrigt skrivit en del av hotelser som gavs stort utrymme i media (Det fanns givetvis ett kommersiellt värde i att återge dessa. Ytterst handlar det alltid om att kränga tidningar). Inte SVT och heller inte Aftonbladet berättade sanningen, eftersom den inte passade samman med deras dramaturgi.

Den värste näthataren var som sagt avslöjad och uthängd på ett antal av de sajter som journalisterna bekämpar. Som sägs på en av dessa sajter i en kommentar riktad direkt till Åsa Linderborg:

Din och dina kollegors tystnad avslöjar er inte bara som hycklare utan som riktiga skitstövlar. Ni har inget intresse av att komma åt något ”näthat”, ni vill bara visa hur mycket ni hatar Sverigedemokrater och alternativa medier.

Redan i oktober 2012 greps en man efter att han skickat hundratals hotbrev och mail till människor i hela landet. Polisen kunde gripa honom efter långt tids arbete och spaning. Han knöts bland annat till breven via DNA. Efter att ha fått brev från honom vågade exempelvis Blondinbella (Isabella Löwengrip) inte bo kvar hemma och fick sömnsvårigheter. Dessutom måste hon gå i terapi. Även kvinnor i Sverigedemokraterna har fått brev och mail från honom.

Ett brev till bloggerskan Tyra Sjöstedt var undertecknat med ”Jonas Ransgård”, kommunalråd för Moderaterna i Göteborg. Men den riktige Ransgård hade inte skrivit breven.

Mannen som erkänt att han skrivit alla dessa sjuka brev och näthatat kvinnor sedan 2009 heter Marcus Arnesson. Han är svart (hudfärgen är relevant därför att bland annat Jan Guillou påstod att det var unga vita rasister som stod bakom hoten), född i Lissabon, adopterad till Sverige som treåring och efter att först varit moderat bytte han partifärg och blev socialdemokrat. På sin facebooksida är han med i grupperna ”Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack!”, ”Inga rasister i våra parlament!” och ”Rör inte min kompis”. Han har en blogg, han är aktiv på twitter och han har en facebooksida. Samma källa som ovan citerats skriver:

Redaktionen på Uppdrag Granskning kan inte ha varit ovetande om den här mannens identitet. Dessutom har de med största sannolikhet känt till hans politiska uppdrag, först i moderaterna och sedan som kampanjarbetare för socialdemokraterna. Inte heller redaktionen på Aftonbladet kan ha varit ovetande om mannens identitet. Frågan är hur mycket Åsa Linderborg visste om detta. Det vore mycket obehagligt om Linderborg, när hon medverkade i kampanjen mot ”näthatet”, kände till vem som låg bakom hotbreven som de medverkande kvinnor läste upp. Den här händelsen visar att förtroendet för journalister inte bara är lågt, det borde vara ännu lägre, det borde vara obefintligt.

Varför tog varken Janne Josefsson, Jan Guillou eller Åsa Linderborg upp att den person som skrivit flera av de sjuka brev som lästes upp i TV redan var infångad av polisen och hade erkänt? Var det möjligen därför att han inte alls passade samman med deras politiska agenda? Var det kanske därför att denna mediakampanj inte handlade om näthatet utan om att attackera de fora som finns på nätet och som lever upp till det publicistiska ansvar som numera endast är retoriska blaffor för Sveriges journalister? Alla dessa mediakonsumenter som inte söker efter andra ”sanningar” än de som journalisterna servererar: ni blir lurade!

Läser en tidning. Fastnar i en hyllningsartikel till journalisten och ledarskribenten i Sydsvenskan, Per T. Ohlsson. Han fyller 55 år och artikeln är naturligtvis devot. Det är ju en journalist som hyllar en annan journalist. Jag läser ingressen där Per T. Ohlsson kallar Sverige ”den politiska besinningens land, där det aldrig går helt över styr”. Kul med särskrivningen av överstyr bland skrivarproffs, tänker jag och sedan sätter jag påståendet i halsen. Sverige, den politiska besinningens land? Vore det så väl!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Satsa på vinnaren!

Europa delas i ett väst som beskriver massmigrationen till Europa som en flyktingkatastrof, där det gäller att ställa upp. Tyskland öppnar sina gränser och Angela Merkel har sagt att Tyskland är såväl berett som kapabelt att ta emot 500.000 migranter per år. Sverige ställer sig vid Tysklands sida. Nu råder ett katastrofläge och det krävs en exceptionell insats. Just nu!

I öst är reaktionen den motsatta, med Ungern i spetsen. Trots att de flesta av migranterna bara vill komma vidare, därför att de föredrar Tyskland, England och Sverige, så skärps gränskontrollerna. För Ungern handlar det inte bara om ett inflöde av migranter utan om att skydda den egna kulturen. Ungern är ett land för ungrare.

President Viktor Orbán säger:

Det som står på spel för oss i dagens Europa är livsstilen för europeiska medborgare, europeiska värderingar, överlevnad eller undergång för de europeiska nationerna och, för att vara exakt, deras förvandling till oigenkännlighet. I dag är frågan inte bara vilket slags Europa vi vill leva i, utan om allt det vi ser som Europa alls kommer att existera.

Vid sekelskiftet 1900 fanns det omkring femtiotusen muslimer i Europa. I en folkräkning i Sverige år 1930, sista gången det frågades om religionstillhörighet, angav 15 personer att de var muslimer. Antalet muslimer i Europa var politiskt försumbart fram till femtiotalet. De flesta bodde i Frankrike. I dag bor det ungefär sex miljoner muslimer i Frankrike och lika många i Tyskland. Om Tyskland håller sitt löfte att ta emot ytterligare säg två miljoner migranter under de kommande fyra åren, så stiger antalet med minst lika många miljoner, eftersom ungefär 80 procent av migranterna är muslimer och flera av dem kommer att ta sina anförvanter till Tyskland.

Till nykomlingarna ska läggas att den naturliga befolkningsökningen är ungefär 1,6 procent per år bland muslimer som redan bor i Tyskland. Flera fruar är vanligt bland muslimska män. I exempelvis Berlins Neukölln-distrikt har en tredjedel av de muslimska männen två eller flera fruar.

Muslimska män i Tyskland drar rutinmässigt fördel av välfärdssystemet genom att ta med sig två, tre eller fyra kvinnor från den muslimska världen till Tyskland, och gifter sig med dem i närvaro av en imam. När de väl är i Tyskland begär kvinnorna socialbidrag, och bidrag för separata hem åt dem och deras barn eftersom de hävdar att de är ”ensamstående med barn”.

Enligt ett program i RTT, ett av Tyskland ledande mediebolag, är det en offentlig hemlighet att muslimska män hårdexploaterar välfärden. När jag letar på nätet, så hittar jag en återkommande uppgift om att hela 80 procent av de turkiska muslimerna lever på bidrag och att 70 procent av deras barn aldrig går klart grundskolan.

För fjorton dagar sedan skrev Johan Juhlin en artikel på SVT Nyheter med rubriken ”Merkel markerar mot hatet”. Han rapporterade från en presskonferens som Angela Merkel hållit efter sitt sedvanliga hösttal, där hon bland annat sa att Islam är en naturlig del av Tyskland. Det har hon sagt vid flera tillfällen tidigare, exempelvis den 1 juli, då hon efterlyste en större tolerans och respekt för Islam, inte bara i Tyskland utan också i Europa.

Ännu tydligare sa hon det i Dresden i januari. Hon riktade sig till PEGIDA-rörelsen (Patriotische Europäer gegen die Islamisierung des Abendlandes). Då refererade hon till att den förre tyske presidenten Christian Wulff sagt detsamma fem år tidigare. Den gången hade Wulffs påstående utlöst en hätsk tysk debatt.

Några månader senare riktade också den holländske politikern Gert Wilders sig till PEGIDA och sa ”Er kansler, fru Merkel har sagt att Islam tillhör Tyskland och jag frågar er om hon har rätt?” Därpå besvarade han frågan själv: ”Hon har inte rätt.”

Varför säger Angela Merkel detta? En förklaring är att tyska kvinnor föder för få barn. Snittet ligger så lågt som 1.4 barn per kvinna och utan invandring så är drygt åttio miljoner tyskar bara 65 miljoner år 2050. Då kommer också ungefär halva befolkningen att inte längre vara yrkesaktiv. Angela Merkel anser att Tyskland behöver det befolkningstillskott som migranterna erbjuder. En annan förklaring är att hon tillhör den överhet som anammat globaliseringsagendan och gärna ser framväxten av ett låglöneproletariat i Tyskland. En tredje är att spänningarna i Tyskland nu nått en nivå där ansvarsfulla politiker måste göra allt de kan för att gjuta olja på vågorna. Angela Merkel säger det hon finner politiskt nödvändigt, alldeles oberoende av vilken uppfattning hon egentligen har.

Jag har sparat den – åtminstone för mig – mest chockerande tolkningen till sist: Angela Merkel menar inget särskilt med sitt konstaterande. Hon konstaterar bara faktum:

Islam är en del av Tyskland. Muslimer möter i dag inget motstånd när de vill sätta sina barn i muslimska skolor. Vad de lär sig där har tyskarna dålig koll på. Det är troligt att rätt många får en rejäl dos muslimsk ideologi i den undervisning som ges av radikala muslimer. Att flera av Tysklands förbundsländer, inbegripet Bayern, Nordrhein-Westfalen och Hessen, har infört islamska studier i sina kommunala skolor verkar inte vara någon politiskt het fråga. Hessen erbjuder för övrigt muslimsk religionsundervisning redan från första klass. I Hamburg kräver muslimska radikaler att såväl lärarna som eleverna i ett dussintal icke-muslimska skolor ska följ islamiska normer. I Wuppertal har radikala muslimer utnämnt sig själva till ”shariapoliser” och delar ut flygblad med den islamiska uppförandekoden i de av stadens områden som domineras av muslimer. I Bremen har myndigheterna med stadens muslimer skrivit på ett avtal där de förbinder sig att erkänna tre muslimska helgdagar och muslimsk representation i statliga institutioner. Muslimerna ska också ha rätt till halalmat på fängelser och sjukhus och inte stöta på något motstånd, när de vill bygga nya moskéer. Med andra ord, Tysklands muslimer är inte intresserade av att assimileras utan de stärker sin minoritetsstatus. Många talar inte tyska och känner sig inte som tyskar, trots att inte bara de själva utan också deras föräldrar är födda i landet.

Observera, Angela Merkel förklarar inte för oss att muslimer har rätt att leva i Tyskland, att det råder religionsfrihet och sådant där, utan hon talar om islam. Det hon faktiskt säger är att sharia är en naturlig del av det tyska rättsväsendet. Hon säger också att islams syn på kvinnan som en varelse mindre värd än mannen, tillhör den tyska normaliteten. Pressar man påståendet lite, så menar hon också att det är ok att salafister står på tyska järnvägsstationer och värvar anhängare i migrantströmmen. Salafisterna, det finns ungefär sjutusen av dem i Tyskland, bekämpar aktivt demokratin och är en av de starkast växande extremriktningarna inom islam. Hon kommer också farligt nära tredje rikets nazism, när hon med sitt påstående också accepterar islams syn på judar, med tillägget att det också gäller avfällingar icke-troende. ”Död åt dem!”

Ja, jag vet att det är tillspetsat men får vi tro Angela Merkel tillhör det den tyska normaliteten att tänka så. En sorgset sarkastisk kommentar hittar jag på nätet: Sorry, men det är så vi gör här i Tyskland. Vi accepterade nazismen. Därefter demokratin. Nu är det islams tur. Det är vår akilleshäl. Sorry! Vi ses på slagfältet!

Angela Merkel konstaterade redan 2010 att det politiska projekt som syftade till att införa mångkultur i Tyskland hade misslyckats. Hon syftade då på de turkiska arbetare som importerades i form av gästarbetare redan i början av sextiotalet.

Slutsats: mångkulturen är en flopp men eftersom islamiseringen är så framgångsrik, låt oss importera flera muslimer. Många fler!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Massinvandring, några noteringar för och emot

Vilka är för Sveriges ledande roll i Europa, som mottagarland för massinvandringen?

Svar:

Samtliga riksdagspartier utom ett, Sverigedemokraterna, som är svårt mobbade i den offentliga debatten. Varför? Därför att de vill att massinvandringen ska begränsas till en europeisk normalnivå samt att flyktingar hellre bör hjälpas på plats än importeras till Sverige. Att Sverigedemokraterna är på väg att bli Sveriges största riksdagsparti ändrar inte övriga riksdagspartiers politik, förutom att de genomför åtgärder som sätter demokratin ur spel, främst den så kallade Decemberöverenskommelsen.
Samtliga ledande politiker, utom Sverigedemokraternas politiker (och väljare).
Samtliga universitet och relevanta universitetsinstitutioner.
Samtliga fonder och andra forskningsfinansiärer.
Alla fackliga organisationer.
Alla arbetsgivarorganisationer.
Samtliga större medier: tidningar, tidskrifter, radio, teve.
Med ytterst få undantag, samtliga kända opinionsbildare.

2. Vilka är mot Sveriges ledande roll i Europa som mottagarland för massinvandringen?

Svar:

De tidigare nämnda Sverigedemokraterna.
Färre än fem kända och på grund av detta mobbade opinionsbildare, exempelvis Marcus Birro och Herman Lindqvist. Ingen av dem vill stå på barrikaderna och Marcus Birro har förlorat sin plats i offentligheten. Det finns några till som vid enstaka tillfällen ”läckt” sina åsikter, men tystnat när de fått känna på motpartens makt och repressalier (att det alls finns repressalier, förnekas i den offentliga debatten).
Nättidningar som Avpixlat och Fria tider (förbjudna att referera till för Main Stream Media).
En spridd skara av dissidenter, många pensionerade och flera anonyma, som främst för fram sina åsikter på nätet. Eftersom de inte bara är upprörda utan också frustrerade av den offentliga debatten (läs icke-debatten, eftersom alla som finns på den offentliga scenen har samma åsikt) buntas de ihop som rasister och näthatare. Det har blivit en juridisk fråga hur de ska kunna tystas. De anses utgöra samhällets ”mörka krafter” och det gäller att få stopp på deras etablissemangskritik, om yttrandefriheten ska kunna upprätthållas (sic!).

3. Vilka är massinvandringens fördelar?

Svar:

Flera maträtter och brödsorter.
Ett bredare underhållningsspektrum, i synnerhet när det gäller musik.
Ett fackligt svagt låglöneproletariat (positivt endast för arbetsgivare).
Ett mer internationellt Sverige (lite oklart vad det är som är bra med det, men vänstern verkar av tradition för ökad internationalism) .
Förser vänsterpolitiker med fler väljare.
Många migranter behöver ”de godas” hjälp och omvårdnad (gör på det sättet det känslomässigt meningsfullt att bejaka massinvandring).
Ger ett antal migranter ett bättre liv.
Ger Sverige en demografisk föryngring. (Dock oklart om detta är en fördel när den vägs mot nackdelarna. Att gängbildningen fullkomligt exploderat är till exempel ingen positiv konsekvens av föryngringen).

4. Vilka är massinvandringens nackdelar?

Svar:

Kostnader som på sikt slår undan benen för välfärdssamhället (men inte för högskattesamhället).
Ökad kriminalitet: organiserad brottslighet, våldsbrottslighet, våldtäkter.
Ökad segregation i form av utanförskapssamhällen och ”no-go”-zoner.
Spänningar och konflikter, inte minst mellan olika grupper av invandrare. Resulterat i lagstiftning som ”hets mot folkgrupp”, en lagstiftning som gör undantag för den svenska majoritetsgruppen.
Religiösa konflikter.
Risk för terrorattentat.
Försämrade skolresultat
Ökade sociala kostnader.
Svårare bostadsbrist.
Eroderar den sociala tilliten mellan medborgarna.
Ökat antal fattigpensionärer.
Intresse- och fokusförskjutningar från svenskar till ”flyktingar” (samlingsbegrepp för människor som av många olika orsaker väljer en framtid i Sverige framför andra länder). Det är exempelvis politiskt och känslomässigt mer belönande att värna om ensamkommande ungdomars välbefinnande och trygghet än om svenska pensionärers.

Fråga: Varför vinner massinvandringens förespråkare?

Svar:

I vårt sekulariserade samhälle är det svårt att hitta verksamhetsfält där viljan att vara god kan realiseras. Massinvandringen är ett sådant område. Förutom alla de medborgare som på ett eller annat sätt är anställda i omvårdnadsindustrin och på så sätt har ekonomiskt intresse av massinvandringen, ger den som inget annat område medborgarna möjligheten att för sig själva och varandra demonstrera att de är goda människor och medborgare. Opinionsbildare älskar globaliseringen och en framtid utan nationsgränser. Det är också en framtid utan demokrati.

Fråga: Varför förlorar massinvandringens förespråkare?

Svar:

Enkelt uttryckt så hinner verkligheten i kapp ideologin. Massinvandring och mångkultur leder inte till en mera rättvis och harmonisk värld utan till en fattigare och farligare värld, en värld med större skillnader mellan vinnare och förlorare, en värld med fler konflikter. Allt fler medborgare blir på det klara med att politiker och journalister lurar dem.

Utan omskrivningar: Mångkultur är ingen fungerande ideologi och med massinvandringen blir Sverige ett annat land, ett sämre land. Förespråkarna har blivit väldigt högljudda och utnyttjar varje tillfälle för att föra fram sin propaganda. Eftersom deras budskap motsägs av en kontinuerligt försämrad verklighet, leder detta till att allt fler efterhand inser att de blivit bedragna av sina politiker och ledare. De väljer att rösta på Sverigedemokraterna inte för att de själva har blivit mer rasistiska och främlingsfientliga utan för att mångkulturen och massinvandringen har förödande konsekvenser.

Frågan är om inte det här är överspelat: I Sverige har vi haft möjligheten att under flera hundra år utveckla ett etniskt enhetligt land där medborgarna har tillit och förtroende för varandra. Ett land med en fungerande demokrati, ett bra socialt skyddsnät och ett avancerat välstånd. Detta kan migranter få ta del av, men bara om de inte kommer i alltför stora skaror, utan har möjlighet att assimileras. Det förutsätter att de är beredda att anamma svenska värderingar och västerländsk livsstil. Kommer de i sådan mängd att de kan bilda egna samhällen och dyrkar en religion (läs islam) som mer eller mindre förbjuder dem att assimileras, så förstörs det Sverige som inte bara är attraktivt för oss, utan också för nykomlingarna.

Se vad som händer och se den ojämna fördelningen mellan förespråkare för massinvandringen och dess motståndare. Sverige behöver inte bara ett folk som protesterar. Dit är Sverige på väg, men det är långt kvar tills nästa val. Sverige behöver kulturpersoner och intellektuella, opinionsbildare och politiker som slutar flyta medströms, slutar bejaka hyckleriet och lögnerna. Sverige behöver en motståndsrörelse.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den förfalskade godheten

På nättidningen Avpixlat skriver ekonomidocenten Jan Tullberg om mobbningsprivilegiet. Han konstaterar att även om Main Stream Media (MSM), i och med att invandringspolitiken gått upp på första problemplats, förlorat problemformuleringsprivilegiet till alternativa media, så har de kvar ett mobbningsprivilegium, som de själva utvecklat. Det innebär att istället för att möta sina meningsmotståndare i en debatt där argumenten ställs mot varandra, så tiger man och undviker frågorna. Istället skändas och demoniseras meningsmotståndare – allt det där med att kritikerna är rasister, inte erkänner människors lika värde, är sjuka i huvudet (islamofobi) etc. Paradexemplet är givetvis journalistkårens nyligen genomförda karaktärsmord på den mycket lästa bloggaren Julia Caesar.

Tullberg ger också ett intressant exempel på hur oförmögna MSM är att argumentera för sin syn på invandringspolitiken:

Någon tid efter att min bok Låsningen kom ut för ett drygt år sedan fick jag ett intressant mail. Personen hade en fråga som kan tyckas lite oväntad. Han berättade att han hade som regel att innan han började läsa en bok så läste han först en positiv och en negativ analys/recension av boken. Med det som introduktion var han förberedd på vad som var kontroversiellt och speciellt med boken och han fick ut mer av sin läsning.

Min bok är kontroversiell och han hade hittat många positiva analyser på nätet, men hade inte, trots avsevärda ansträngningar, hittat någon som formulerat en läsvärd kritik. Han tyckte att detta var väldigt konstigt. Kunde jag möjligtvis tipsa honom om en negativ analys? Det kunde jag inte. Jag berättade att tystnaden förvånade också mig. Finns det inga motståndare med intellektuella ambitioner? Finns det inga som törs ta debatten?

Utöver mobbningsprivilegiet för Tullberg fram ytterligare två mediaprivilegier, som kan ses som underavdelningar: etiketteringsprivilegiet, i stort sett är samma sak som mobbningskriteriet, dock med ett förtydligande:

Man saknar argument men etiketterna har viss manipulativ kraft. Kritikerna är rasister eftersom vi kallar deras åsikter för rasistiska. De kritiska åsikterna är rasistiska eftersom vi kallar dem som har åsikterna för rasister. Cirkelbeviset snurrar runt.

Det tredje av Tullbergs kriterier är indignationskriteriet:

Man är så kränkt, så arg, så orolig, så engagerad att man inte kan hitta argument, utan ens indignation får bli ett substitut för sådana. Den reflekterande läsaren eller lyssnaren kan tycka att de indignerade låter väldigt mycket som hatmobb; de både mobbar och hatar. Men personer i etablissemanget ser inte eget hat som det äkta hat det är, utan beskriver det överslätande som ett hat mot hatet. De inser inte heller att de fungerar på samma sätt som åsiktspoliser i valfri diktatur. Det stora jobbet görs inte av säkerhetstjänsten utan av självcensur och kollegial övervakning. De är stolta över sitt frilansande som åsiktspoliser.

Så långt Jan Tullberg. I en mailväxling föreslår en bloggläsare ett fjärde privilegium, som han kallar för godhetsprivilegiet:

Om du beskriver dig själv som ”den gode” måste din meningsmotståndare vara ond. Och mot en ond människa behöver man inte argumentera, bara vifta med epitet och diagnoser. I rollen som ”den gode” behöver man inte heller motivera sin position som makthavare, vilket är den egentliga agendan.

För att bekräfta maktens legitimitet finns offergrupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer. När någon kritiker ställer frågan varför det är de goda som är goda, så skjuts genast offergrupperna fram. På så sätt hamnar kritikern i underläge och måste förklara att han eller hon inte är rasist, sopsorterar, har vänner som är homosexuella, har döttrar och därför inte hatar kvinnor etc. För den som får tillgång till någon massmedial plattform är det dessutom klädsamt att utföra den obligatoriska hovnigningen, som innebär att man ska säga att man hatar Sverigedemokraterna eller åtminstone inte är Sverigedemokrat, eller att man är för fri invandring. Det man då gör är att bekänna att, även om man är kritisk mot den ena eller andra dogmen, så är man inget hot mot etablissemanget.

Det där med att man inte hotar etablissemanget tyckte jag var en särskilt intressant iakttagelse, vilket jag skrev till min ”mailvän”. Han svarade att om det nu är riktigt att man bygger sin makt på godhetsföreträdet, så ger det ju också uppslag till hur det nuvarande etablissemanget kan störtas. När medias godhetsgloria fallit har de inget att komma med längre!

Det är välkänt, att de allra som godaste idékomplex kan ha katastrofala konsekvenser. Kommunismen är givetvis paradexemplet. Resten av det här blogginlägget ägnas därför åt att visa att de goda inte är goda utan snarare emotionellt inkontinenta. Dock vill jag inleda med att konstatera att för den som varken har en röst i offentligheten eller någon annan maktposition som är relevant för invandringspolitiken, så består ”äkta” godhet i en personlig uppoffring. Att exempelvis ta emot någon som beviljats asyl i sitt hem, eller på annat sätt ställa upp för honom/henne/familjen, är givetvis godhet. Att hjälpa människor, som nekats asyl, att illegalt stanna kvar i Sverige är inte godhet, inte ens när det innebär ett personligt engagemang. Det är en godhet med destruktiva konsekvenser, eftersom den undergräver lagstiftningen. Ett land där medborgarna inte anser sig behöva följa lagarna, styr mot laglösheten.

Det är givetvis godhet att skänka pengar till människor som oförskyllt drabbats av en jordbävning eller annan katastrof. Däremot är det inte godhet att skänka pengar till migranter, för att underlätta deras möjligheter att hitta ett land att antingen söka asyl i eller bosätta sig illegalt i. Dessa människor har valt att försätta sig i en besvärlig situation, därför att de vill ha något som enskilda personer inte kan ge dem: rätten att få leva i ett välfärdssamhälle, med alla de förmåner som där finns, men som de inte på något sätt har varit medskapare till.

För makthavare och opinionsbildare är det inte godhet utan ondska att:

Lura medborgarna att invandringen är ekonomiskt lönsam, eftersom den inte är det.
Att inte vidta nödvändiga åtgärder för att upprätthålla de lagar som stiftats av Sveriges riksdag. Det innebär exempelvis att så kallade ensamkommande flyktingbarn ska ålderstestas, eftersom det så uppenbart förekommer fusk.
Att ljuga för medborgarna och till exempel påstå att de som beviljats asyl är mer välutbildade än de i själva verket är.
Att tiga om, dölja eller förneka invandringens negativa konsekvenser, till exempel i form av sjunkande skolresultat, livslånga bidragsberoenden och ökad brottslighet.
Att inte negligera den samhällsfarliga utveckling det innebär att med utanförskaps.områden och ”no-gozoner”.
Att inte inse att bristande förtroende såväl för politiker som mellan olika med.borgarkategorier, är en allvarlig försämring av livskvaliteten för en majoritet av medborgarna.
Att inte inse att stora diasporiska grupper splittrar och segregerar samhället.
Att inte inse att islam skapar såväl rädsla för attentat som klyftor mellan olika grupperingar.
Att mobba och skända meningsmotståndare.
Att inte släppa fram meningsmotståndare på den offentliga scenen och där bemöta dem med sakargument. Ett land som endast tillåter en offentlig uppfattning är inte en demokrati utan en totalitär stat.
Att skänka bort skattemedel till människor som man anser lider.
Att inte kontrollera identiteten på dem man beviljar asyl.

Den som är god

skänker bara bort av sina egna pengar.
sätter i Sverige svenska medborgares intressen i första rummet.
mobbar ingen och ägnar sig inte åt karaktärsmord.
ljuger inte, döljer inte, hycklar inte.
släpper fram sina meningsmotståndare i offentligheten.
bemöter sina meningsmotståndare med sakargument och behandlar dem respektfullt.
hanterar varje fråga efter bästa förstånd och i samråd med expertis, vilket inte är liktydigt med diverse komiker och högljudda journalister.
har ingen agenda, varken dold eller synlig.
inser att nationen är demokratins förutsättning och agerar därefter.

Kolla av själv, är du en medborgare som är god på riktigt?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

När den svenska underklassen blev osynlig

Det här är en text som Marika Formgren och jag har hållit på med sedan i våras. Vi är journalister från två olika generationer och har båda sett hur den svenska underklassen, som den svenska journalistkåren förr slutit till sitt bröst, blivit osynlig i media till förmån för en ”rasifierad” journalistik. Här försöker vi förklara varför.

Marika var tidigare ledarskribent på Corren och Barometern, men slutade sedan hon fått skrivförbud på Corren vad gäller invandring, feminism och familjefrågor. Därför lämnade hon journalistiken. Hon utbildar sig numera till dataingenjör. Hennes blogg hittar ni här: http://www.marikaformgren.se/#home

Gunnar Sandelin

Fyra dagar före riksdagsvalet 2010 publicerar Emelie Holmquist på sin blogg ett inlägg med rubriken ”Sveket”. Texten handlar om att Emelies mor, Annica Holmquist, som är sjuk i akromegali, har blivit utförsäkrad från sjukförsäkringen och uppmanats av socialförvaltningen att sälja sin bostadsrätt för att få pengar till mat.

Blogginlägget är välskrivet och gripande. Emelie Holmquist har inte bara en viktig personlig berättelse att förmedla, som politiskt engagerad på vänstersidan är hon också starkt kritisk till den sittande alliansregeringens förändringar av sjukförsäkringen. Genomslaget blir enormt. Samtliga riksmedier hakar på och gör reportage om Annica Holmquist, och i den direktsända slutdebatten kvällen före valet får de borgerliga partiledarna många tuffa frågor om sjukförsäkringen och Annica Holmquist.

Alliansen vinner valet, men förlorar den riksdagsmajoritet man vunnit fyra år tidigare. Socialdemokraternas interna mätningar visar att partiet ökade sitt opinionsstöd från 28 procent till valresultatet 30,7 procent under de allra sista dagarna före valet. Flera opinionsanalytiker spekulerar i om de rödgröna skulle ha vunnit valet ifall blogginlägget hade publicerats ett par veckor tidigare.

Forskare som intresserar sig för samspelet sociala medier – politik har redan fördjupat sig i Emelie Holmquists blogginlägg och dess betydelse för valutgången 2010. Vi vill ställa en annan fråga. Förr i tiden gjorde medierna den här typen av socialreportage på eget initiativ, utan att en bloggare först visade var storyn fanns och hur den skulle berättas. Hur ofta dagens medier än kallar sig ”agendasättande” är det uppenbart att den som satte agendan för slutspurten i valrörelsen 2010 var Emelie Holmquist, inte någon av chefredaktörerna och ansvariga utgivarna på våra rikstäckande medier. Vad var det som hände när svenska medier gav upp socialjournalistiken, varför hände det och hur gick det till?

Vi har inte det fullständiga svaret på dessa frågor, men som journalister från två olika generationer har vi tillsammans erfarenheter av såväl socialt arbete som socialjournalistik under en tidsperiod som sträcker sig från mitten av 70-talet fram till realtid och vi har sett en påtaglig scenförändring under det tidsspannet.

Vi menar att den svenska socialjournalistiken har blivit ”rasifierad”. När de breda medierna (dagspress, radio och tv) nuförtiden rapporterar om orättvisor och utsatta och marginaliserade människor så är det i princip aldrig infödda svenskar som skildras. Den som följer Sverige genom våra stora medier får bilden av ett land där inga olyckor eller orättvisor någonsin drabbar de infödda med svensk bakgrund, men där däremot asylsökande, tiggare på mer eller mindre tillfälligt besök samt andra invandrare dagligen utsätts för orättvis och förnedrande behandling från både myndigheter och privatpersoner.

Vi anser att det är en olycklig utveckling att orättvisor som drabbar infödda svenskar i de lägsta socialgrupperna blir osynliggjorda. Vi ska återkomma till varför, men först vill vi gå igenom våra idéer om när, hur och varför som den svenska socialjournalistiken blev ”rasifierad”. Det finns fem spår, som delvis griper in i och påverkar varandra, som man kan följa för att förstå utvecklingen. Dessa är:

Journalistrollen och medieetiken
Utvecklingen av asyl- och anhöriginvandring till Sverige
Allmänhetens förändrade syn på fusk och utnyttjande av socialförsäkringarna
Den svenska politiska vänsterns förvandling
Journalistikens utveckling från samhällskritik till kommersialism

Journalistrollen och medieetiken

Som journalister utbildade under tidigt 1980- respektive sent 1990-tal fick vi båda lära oss yrkeskoden att ”ställa sig på den lille mannens sida”, bland annat i bemärkelsen att göra gripande reportage när någon marginaliserad person inte får ett samhällsstöd som hon borde få. Journalisternas uppgift hade ju sedan slutet av 60-talet varit att mer eller mindre uttalat stå på den inhemska underklassens sida. Solidaritet med dem som befinner sig på välfärdssamhällets skuggsida var närmast en förutsättning för den som ville bli reporter inom public service eller på en större tidning. Som en röd tråd i medieetiken löpte att journalisten vid våra public-servicekanaler i etern och i daglig press skulle vara ombud för dem som inte hade någon röst i samhället.

Under 70- och 80-talet var det dessutom inte ovanligt att journalister hade praktisk erfarenhet av någon form av socialt arbete innan de gick vidare till de dåvarande journalisthögskolorna. Det var inte någon redaktör som höjde på ögonbrynet om journalistpraktikanten berättade att han eller hon var lite äldre och exempelvis också var socionom i botten. Samhället skulle ju förändras underifrån! Långt innan begrepp som rasifiering, papperslösa, båtflyktingar eller EU-migranter var kända hoppades många inom journalistkåren på att kunna medverka till ett mer socialistiskt orienterat folkhem. Därför slöt de gärna den inhemska arbetarklassen och lägre medelklassen till sitt bröst. I denna grupp som var föremål för medias välvilja fanns både svenskar och invandrare som bidragit till att bygga upp välfärden i samhället.

En av oss, Gunnar Sandelin, arbetade som nyhets- och samhällsreporter/producent på SVT från mitten av åttiotalet till början av nittiotalet. Under den tiden gjorde han, liksom många andra reportrar, reportage om utsattheten och orättvisorna som drabbade människor i de lägre samhällsskikten. Listan kan göras lång, men här är några exempel på hans produktion från den tiden från programmen Aktuellt, 20:00 och Norra Magasinet (föregångare till dagens Uppdrag Granskning):

Familjer som drabbades av arbetslöshet i glesbygd när exempelvis gruvor, fabriker och sjukhus lades ned.
Situationen för psykiskt sjuka eller funktionshindrade som skrevs ut i samband med psykiatrireformen som innebar nedläggning av institutioner.
Arbetsskador på bland annat andningsorgan som drabbade exempelvis skogsarbetare och asbestsanerare
Missförhållanden inom fosterhemsvården när den privatiserades, ibland utanför socialtjänstens kontroll
Ensamma gamla och sjukas behov av empati i hemtjänsten.

Många gånger följdes sådana inslag upp med studiodiskussioner med berörda parter. Denna hantering var representativ för det dåvarande programutbudet, detta var också i brytpunkten innan arbetsmarknadsreportage byttes ut mot ekonominyheter.

Utvecklingen av asyl- och anhöriginvandring till Sverige

Fram till slutet av 1960-talet dominerades invandringen till Sverige av arbetskraftsinvandrare. Dessa blev, beroende av yrke, en del av den svenska arbetarklassen, tjänstemannaklassen eller akademikerklassen. Utifrån ett socialjournalistiskt perspektiv kan man anta att dessa invandrare sågs som företrädare för sin samhällsklass, snarare än som företrädare för kollektivet ”invandrare”.

När invandringen till Sverige från 1970-talet alltmer kom att präglas av asyl- och anhöriginvandring förändrades den bilden. Dels för att asylinvandrare, till skillnad från arbetskraftsinvandrare, ur ett journalistperspektiv kan förväntas sitta på en berättelse om krig och/eller politiskt förtryck. Dels för att asylinvandrarna och deras anhöriga kommit att utgöra en allt större andel av det som nya Moderaterna kallar ”utanförskapet”, det vill säga människor som står utanför arbetsmarknaden.

När ”utanförskapet” växer är det inte längre arbetarklassen som är de mest utsatta och marginaliserade i samhället, utan människorna i utanförskap. På så vis är det naturligt att socialjournalistiken i dag ofta handlar om personer med utländsk bakgrund. Men: det finns också infödda svenskar i utanförskap, och det finns fortfarande orättvisor och elände som drabbar arbetarklassen.

Vi ser alltså ett direkt samband mellan att den inhemska underklassen förlorade sin mediala status som samhällets olycksbarn, och den kraftiga ökningen av asyl- och anhöriginvandringen, som tidigare bara var en bråkdel av vad den är idag. Därför fanns det förr ett klart mindre fokus på flyktingfrågan. Invandring hade inte hunnit bli någon större medial fråga, exempelvis lyste Dagens Nyheter internt i mitten av 80-talet ut en tjänst som invandrarreporter, men ingen anmälde intresse, så man fick helt enkelt övertala en medarbetare. (Inte heller idag sköts denna rapportering av reportrar med specialkompetens, det är mestadels ledarskribenter med ideologisk inriktning, krönikörer och allmänreportrar med begränsad kunskap om den komplicerade asylhanteringen som står för informationen till allmänheten, där kändisar av olika slag får uttala sig om vad de anser vara främlingsfientlighet, inskränkthet och rasism).

Vår slutsats är att paradigmskiftet där vita svenskar på samhällspyramidens botten i journalisternas ögon förvandlades från klassamhällets offer till SD-anstruket ”white trash” började successivt någon gång i slutet av det individuellt orienterade 80-talet. Vi har tittat igenom en del av SVT:s nyhetssändningar från senare delen av 80-talet fram till de första åren in på 90-talet. Där kan vi se att nyhetsrapporteringen alltmer började innehålla inslag om ökade strömmar av asylsökande och attentat mot flyktingförläggningar utförda av skinnskallar och liknande grupper. Just dessa attentat är en markör. Här börjar ordet rasism för första gången användas på ett mer frekvent sätt i nyhetsrapporteringen.

En bit in på 90-talet blev förändringen av vilka som enligt medierna är samhällets offer än skarpare, vilket berodde på den ökade asylinvandringen till följd av oroligheterna på Balkan. När inbördeskriget i det forna Jugoslavien bröt ut med full kraft, kulminerade strömmarna av asylsökande under 1993-94 för att sedan sjunka dramatiskt igen till bara en bråkdel av volymerna.

Sverige ligger nu sedan många år i topp vad gäller asylmottagande per capita inom EU. 2013 beviljade vi också flest uppehållstillstånd totalt sett och passerade därmed Tyskland, som har åtta gånger fler invånare än Sverige. 2014 utfärdades sammanlagt 111 000 uppehållstillstånd. 36 000 personer av dessa fick asyl, vilket är tre gånger fler än vad övriga nordiska länder beviljade tillsammans. Asylinvandringen fördubblas över tid med den efterföljande anhöriginvandringen.

Vi vill hävda att detta enorma inflöde och den demografiska förändring som blir följden i grunden har förändrat den svenska socialjournalistiken. Det förekommer i dag i svenska medier i princip bara undantagsvis rapportering om ”marginaliserade” eller ”förtryckta” människor som är etniska svenskar. Kanske också för att det är så laddat att ens försöka definiera begreppets innebörd.



Allmänhetens förändrade syn på fusk och utnyttjande av socialförsäkringarna

En annan faktor som sannolikt har påverkat socialjournalistikens utveckling är att allmänhetens syn på fusk och utnyttjande av socialförsäkringarna förändrades. För att förklara vad som hände får vi backa till valrörelsen 2006, fyra år före Emelie Holmquists blogginlägg och när Göran Persson fortfarande regerade.

Några år tidigare hade Alf Svensson talat om ”fusk” och ”överutnyttjande” av sjukförsäkringen, och kritiserats starkt för att han var en hjärtlös man som inte respekterade sjuka. 2006 var tongångarna plötsligt annorlunda. Reinfeldt talade om ”arbetslinjen” och att ”det ska löna sig att arbeta”, och alla som brydde sig om att läsa allianspartiernas program (eller lyssna på deras politiska motståndare) insåg att det – utöver jobbskatteavdragen – handlade om att strama åt a-kassa och sjukförsäkring så att sjukskrivna och arbetslösa skulle få mindre pengar. Det är logik på förskolenivå: Det finns bara två sätt att göra det mer lönsamt att arbeta. Det ena är sänkta skatter för de arbetande (jobbskatteavdrag). Det andra är sänkta ersättningar till dem som inte arbetar (sänkt a-kassa och sjukpenning, eller – vilket var lättare att genomföra i Sverige just då – hårdare trösklar och regler för både a-kassa och sjukpenning).

Uppenbarligen var Reinfeldts timing rätt. När Alf Svensson några år tidigare andades om fusk var det tabubelagt, när Reinfeldt lade fram en politik som i praktiken handlade om att göra livet surt för fuskare så vann han val. Något hade hänt under de där åren. Ser vi till våra personliga erfarenheter så var det då bekanta och kollegor av skilda politiska valörer plötsligt började muttra om grannen som var långtidssjukskriven för utbrändhet samtidigt som hon hade länets mest pedantskötta trädgård. Det var då som även LO-lojalister började svära om att a-kassa faktiskt inte är till för ungdomar som snorklar i Thailand eller jobbar svart i Norge. Det var då kollegor började förtala den där arbetskamraten som alltid jobbat deltid – och dessutom vabbat en hel del – men som plötsligt gick upp till heltid: ”Jaha, hon planerar att bli sjukskriven och få full valuta”. Inte sällan fick de rätt, när kollegan påpassligt blev sjukskriven för stressyndrom när hon precis arbetat heltid tillräckligt länge för att få ersättning för heltidsarbete.

Tiden var helt enkelt mogen. Tillräckligt många svenskar såg fuskande och utnyttjande av välfärdssystemen i sin direkta närhet för att välja bort de gamla trygga sossarna och välja in alliansen, som lovade att sätta dit fuskarna och göra livet lättare för alla plikttrogna som släpade sig till jobbet varje dag. Nu skulle de slippa att försörja de lättsinniga.

Exemplen ovan är bara personliga anekdoter från vår omgivning. Men vi upplevde attitydförskjutningen även som journalister. Några år in på det nya millenniet gick socialreportage enligt standardmallen plötsligt inte hem hos publiken. En text om en småbarnsfamilj som nekades ett visst bidrag kunde plötsligt ge upphov till arga reaktioner om ”snyftjournalistik”, ”helt utan granskande ambitioner”, ”utan proportioner och känsla för de fattigpensionärer som har byggt detta välfärdsland”. Andra socialreportage möttes däremot inte av samma motvilja, utan endast av den förväntade indignationen och upprördheten över samhällets orättvisor. Det framstod i våra reporterögon som att läsarna/lyssnarna/tittarna plötsligt utvecklat en kritisk inställning till socialreportagen, och gjorde sin egen bedömning från fall till fall om det handlade om någon det var synd om ”på riktigt”, eller någon som försökte lura till sig förmåner på skattebetalarnas bekostnad. Försäkringsbolagens smygfilmande av sjukskrivna men raska personer i full aktivitet lades ut i nyhetssändningarna till allmän beskådan.

Troligen upplevde fler journalister och mediechefer samma förändring i publikreaktionerna som vi gjorde, eftersom socialjournalistiken i dag ser helt annorlunda ut. Men den nya trenden är inte att försöka skilja dem som verkligen råkat illa ut från fuskare och simulanter – i stället har journalistkåren helt slutat att göra socialreportage om infödda, vita svenskar. I dag spelar det ingen roll om sjukskrivne Göran, 58, har pajat ryggen på jobbet på riktigt eller om han bara fejkar, eller om fattigpensionären Elsa, 86, verkligen lever på konserver eller om hon har en undangömd förmögenhet – ingen av dem syns i våra stora svenska medier. Och det är lika skevt åt andra hållet: när asylsökande Abu från Syrien påstår sig vara utblottad är det ingen journalist som ställer en kontrollfråga, trots att vi vet att flyktingsmugglarna som hjälper människor till Sverige kan ta 100 000 kronor i betalning och trots att så kallade miggor (anonyma beslutsfattare på Migrationsverket) på Merit Wagers blogg berättat om hur vissa asylsökande vill ha hjälp att gömma undan sina förmögenheter så att de kan få socialbidrag från svenska skattebetalare. När tiggaren från Rumänien talar ut i pressen om att svenskarna måste ge mer hjälp åt sådana som han är det bara läsarna i kommentarsfältet (som oftast blir bortplockade efter en stund) som noterar att han enligt bilden i tidningen har en bil i 200 000-kronorsklassen och alltså knappast kan vara så fattig som han utger sig för att vara.

Eftersom vi själva var med om det förstår vi att allmänhetens attitydförändring påverkade socialjournalistiken. Det svider för en journalist som tror sig ha skrivit en gripande skildring av utsatta att få mejlkorgen fylld av (ofta grovt formulerade) ifrågasättanden. Men vi menar att det var ett felslut att ”rasifiera” rapporteringen. Vi tror att läsarna/lyssnarna/tittarna vill att journalisterna gör en kritisk bedömning även av dem som anser sig vara utsatta för orättvisa – inte sorterar dem för publicering eller papperskorg utifrån hudfärg.

Den svenska politiska vänsterns förvandling

Trots att det gick nästan två decennier mellan våra respektive journalistutbildningar, och mycket hann förändras i samhället under denna tid, så minns vi båda en stark vänstertendens bland studenter och lärare på journalistutbildningen. Det är inte ett dugg förvånande. Eftersom journalistrollen i mycket handlar om att ”stå på den lille mannens sida”, och medieetiken om att ”granska makthavarna underifrån”, så är det naturligt att det är fler med vänstersympatier än högersympatier som söker sig till journalistutbildningen. Men det innebär också att när den politiska vänstern förändras, så förändras journalistiken.

Om vänstern förr såg arbetarklassen som gruppen man kämpade för och ekonomisk utjämning som målet, så slåss dagens vänster för andra underordnade grupper: ”rasifierade”, invandrare, muslimer, hbtq-personer och kvinnor. I detta intersektionella myller av förtryckta minoriteter har samtidigt målet för kampen blivit luddigare. Det talas inte så mycket om ekonomisk utjämning som om kvotering, positiv särbehandling, representation samt – kanske mest av allt – språk, ordval och bilder i det offentliga samtalet. Varför vänstern har gjort denna förflyttning förtjänar en egen text, men vi kan kort konstatera att kommunismens fall och den postmoderna diskursen inom akademien (med ämnen som genusvetenskap, kritisk vithetsforskning och postkoloniala studier) troligen har spelat stor roll.

Det är därför paradoxalt att borgerliga debattörer anklagar svensk journalistik för att vara vänstervriden. Visst är den det, om man utgår från den ”nya” vänstern. Men svensk journalistik är inte ett dugg vänstervriden om man utgår från den traditionella arbetarklassvänstern. Även den som sympatiserar med alliansregeringens åtstramningar av a-kassa och sjukförsäkring inser att när fuskarna ska sättas dit så hamnar också helt oskyldiga människor som har haft otur mellan stolarna. Deras öden skildras inte i svenska medier i dag. Likaså är det väldigt sällan man i dag får ta del av reportage om människorna som blir friställda när ett företag flyttar eller går i konkurs, eller de multisjuka äldre som inte får den vård och omsorg de rimligen har förtjänat efter ett långt arbetsliv.

Journalistikens utveckling från samhällskritik till kommersialism

Vi har redan nämnt att arbetsmarknadsreportage ersattes av ekonominyheter. Detta är ett exempel på ett större trendbrott inom journalistiken som helhet. Den förändrade socialjournalistiken kan ses som en del av denna större trend.

Journalister som Björn Häger och Erik Fichtelius har berättat om hur den granskande journalistiken i Sverige först visade sig i konsumentjournalistiken. Då var det högstatus för en journalist att arbeta med konsumentfrågor, och public service höll sig med flera olika konsumentmagasin. Vid millennieskiftet sade en bitter Häger till en grupp journaliststudenter ungefär att ”sedan kom yuppieeran och så lade de ned Konsumentekot och startade Ekonomiekot i stället”. Det är en sanning med modifikation eftersom yuppieeran anses ha varit under 1980-talet, Konsumentekot lades ned 1992 och Ekonomiekot startade 1985. Men Häger har ändå en poäng. Att Sveriges Radio startade det flashigare Ekonomiekot och lade ned det mer foträta Konsumentekot kan nog ses som effekter av den nyliberala våg som svepte över Sverige i skiftet 1980/90-tal. Något liknande kan sägas om SVT:s Aktuellt som startade A-ekonomi och lät arbetsplatsreportaget sjunka in i glömskan.

Ulla B Abrahamsson skriver i ”I allmänhetens tjänst” hur den svenska public service-journalistiken under 1960- och 70-talet styrdes av en ”samhällskritisk regim”, som under 1990-talet ersattes av en ”kommersiell regim” (ordet ”regim” ska här utläsas som en övergripande journalistisk ideologi. Ett anekdotiskt exempel på utvecklingen är att medan många journaliststudenter i början av 1980-talet hade socionombakgrund, så var det många journaliststudenter i slutet av 1990-talet som förklarade att ”jag siktar egentligen på en karriär som skådespelare/musiker/konstnär/författare, men med en journalistutbildning kan jag försörja mig tills det lossnar”).

Kanske är utvecklingen mot en ”rasifierad” socialjournalistik även ett uttryck för denna förflyttning från samhällskritisk till kommersiell journalistik. Så länge det överordnade idealet var samhällskritik kunde journalisterna rapportera om underbetalda vårdbiträden, missbrukare i misär och industriarbetare som blev av med jobbet – utan att fråga sig om det var detta publiken ville ha. Om journalistiken nu har blivit mer kommersiell och konkurrensinriktad så kanske redaktionscheferna helt enkelt tänker att det är ”sexigt” (i bemärkelsen klickvänligt och publikdragande) med minderåriga gravida tiggare och överfulla asylboenden, men helt osexigt med infödda, vita svenskar som drabbats av orättvisor och olycka. Det skulle i så fall vara ett specialfall av sådan ”andrafiering” och ”exotisering” som postkoloniala och vithetskritiska akademiker brukar intressera sig för.

*****

En hypotes är att fallet Annica Holmquist fick så stark effekt på grund av socialjournalistikens ”rasifiering”. För första gången på länge fick vanliga svenskar möjligheten att sympatisera med någon de kunde känna igen sig i, någon som de kunde tänka ”hon kunde varit jag” om. När däremot Rapport, Aktuellt, Ekot, TV4 Nyheterna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen dag efter dag lägger alla sina socialjournalistiska muskler på syrier, somalier, rumänska romer, afghaner, eritreaner, papperslösa, båtflyktingar och så vidare så misstänker vi att den genomsnittlige nyhetskonsumenten till slut tröttnar och reagerar på ett av två sätt: 1) ”Det var väldigt sorgligt, var är mina chips” (detta om reportaget handlar om hemskheter i annan del av världen. Cyniskt, men så fungerar människan, det är därför journaliststudenter får lära sig redan första veckan att ”närhet” är ett av de viktigaste nyhetskriterierna). 2) ”Jaha, så den skattefinansierade maten på asylboendet behagar inte herrskapet. Men vem tror de betalar kalaset???” (detta om reportaget handlar om den strukturella rasism och negativa särbehandling som alla utlänningar enligt svenska journalister utsätts för i Sverige).

Om vi har rätt är den ”rasifierade” socialjournalistiken kontraproduktiv. Inte för att den genomsnittlige nyhetskonsumenten skulle vara ointresserad eller oberörd av flyktingöden eller människor som har utsatts för rasism.

Men när journalisten vill visa att den rasistiska vägran att öppna fler fritidsgårdar i invandrardominerade förorter får ungdomarna att bete sig destruktivt och försvårar deras integration, så sitter Svensson framför teven och gnisslar tänder för han vet att om det var epatraktorkillarna vid kiosken som brände bilar och attackerade ambulanser så skulle etablissemanget inte visa samma förståelse. Om det var Linus, Simon och deras grabbgäng som utsatte en redlöst berusad minderårig tjej för gruppvåldtäkt så skulle medierna inte tiga om förövarnas etnicitet. Om det var Anna Svensson, 16, som hade hoppat av skolan, dragit till ett annat land och blivit gravid så skulle reportern inte snyfta om vilka skattebetalare som är skyldiga att betala hennes förlossning, utan kritisera hennes landsting för att de inte erbjuder kostnadsfria preventivmedel till alla under 30 och hennes före detta skola för att hon inte har fått ta del av RFSU:s utbildningsprogram om p-piller och aborter. Dessutom undrar nog många mediekonsumenter varför det inte rapporteras om infödda svenska socialbidragstagare, fattigpensionärer, brottsoffer och andra utsatta.

Om du inte tror oss behöver du bara surfa in på exempelvis Flashback eller Avpixlats kommentarsfält. Där uttrycker bittra mediekonsumenter sin avsmak och trötthet inför de dubbla måttstockar som präglar den svenska socialjournalistiken.

Ett färskt exempel på vad vi menar är de stora riksmediernas rapportering efter Ikeamorden. I vanliga fall brukar dramatiska dödsfall genom mord eller olyckor följas av gripande personporträtt på offren samt rörande bilder av teddybjörnar, ljusmarschaller, blombuketter och hälsningar som människor lägger vid brotts-/olycksplatsen. Offren för Ikeamorden har förblivit märkligt anonyma och abstrakta i riksmediernas rapportering. I stället fokuserade medierna snabbt på en hypotetisk hotbild mot asylboendet där den misstänkte gärningsmannen bodde, vilket signalerar att det största problemet är svenskarnas rasism. Likaså har medierna efter morden jobbat hårt på att sätta bilden att våldsbrottsligheten minskar och att Sverige blir allt tryggare, trots att nationalekonomen Tino Sanandaji visat att tillgänglig statistik går att tolka precis tvärtom. Som grädden på moset meddelade DN i en huvudledare att den som inte håller med om att Sverige blir allt tryggare är en ”förnekare”. Det är svårt att komma ifrån misstanken att DN med detta ordval vill associera människor som efter Ikeamorden anser att Sverige är ett otryggt land med förintelseförnekare.

Vi är bekymrade över socialjournalistikens rasifiering av två skäl. För det första för att ingen längre ”står på den lille mannens sida”, om den lille mannen råkar vara infödd underklass med svensk bakgrund. Det är faktiskt journalistikens plikt att granska makt och maktmissbruk, men när sämre lottade svenskar i dag behandlas illa eller hamnar i kläm så verkar journalistkårens föraktfulla inställning vara att det handlar om ”white trash” som borde ta sig i kragen, klippa sig och skaffa sig ett jobb. På ”politiska” skulle man kunna säga att journalister ser på otursdrabbade etniska svenskar med nyliberala glasögon: de är lata och oföretagsamma och får skylla sig själva att de har hamnat i svårigheter. När samma journalister ser på människor med utländsk bakgrund är det med postmarxistiska glasögon: de har inget eget ansvar utan när de hamnar i svårigheter beror det på underordning och orättvisa maktstrukturer.

I grunden vilar en sådan syn på en förskjutning av relationerna mellan medierna och den politiska eliten till något som närmast liknar en sammansmältning. När journalisterna tidigare granskade hur den inhemska underklassen på olika sätt for illa, ställdes makthavarna till svars. Idag är den dominerande delen av journalistkåren överens med det politiska frälset om att rikta udden mot de svenskar som kan uppfattas som främlingsfientliga eller rasistiska. Lite tillspetsat kan man säga att media har övergått från att granska makten åt folket till att granska folket åt makten.

För det andra är vi övertygade om att socialjournalistikens rasifiering skapar klyftor – i värsta fall hat – mellan invandrare och svenskar. Det är ingen hemlighet att vi båda vill se en minskad asyl- och anhöriginvandring till Sverige, men oavsett om en sådan politisk förändring sker eller inte så är Sverige numera – och kommer att vara för överskådlig framtid – ett multietniskt land, där många etniciteter ska leva sida vid sida. Om journalistiken i ett sådant samhälle regelmässigt beskriver invandrare som förtryckta, diskriminerade och utsatta för rasism, medan infödda svenskar bara får framstå som förövare och aldrig som offer, då riskerar hatet att växa i båda grupperna. Bland invandrarna därför att de tror att alla svenskar glider fram på en räkmacka när de aldrig får höra talas om något annat, kombinerat med mediebilden av svenskarna som rasister. Bland svenskarna därför att de intuitivt känner att de får sin egen livserfarenhet diskvalificerad i det offentliga samtalet och att de uppmuntras till ett självskadebeteende som de inte vill ha. De vet från sin egen vardag att svenskar kan vara offer och invandrare kan vara förövare, men de får aldrig se den verkligheten skildrad i medierna.

Marika Formgren

Gunnar Sandelin

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

En samlad aktion

Det sägs att Sveriges befolkning har svängt och är för ett större flyktingmottagande nu. Partiledare och media talar om en opinion som i ett slag blivit ”mindre främlingsfientlig” och att det svenska folket som närmast en man välkomnar alla som söker sig hit. Men allt är orkestrerat uppifrån av media och politiker i vanlig symbios.

Bilden på den tragiskt drunknade lille pojken vid den turkiska kusten har satt igång ett emotionellt svall som bromsat alla ansatser till ett kritiskt tänkande vad konsekvenserna av en ny översvallande våg av asylinvandrare kommer att innebära. Den bilden tycks fungera på samma sätt som det klassiska fotot på de barn med den nioåriga nakna flickan i fokus som sprang på den vietnamesiska landsvägen svedda av napalm efter ett amerikanskt bombanfall 1972.

I samma veva kommer attacker från debattörer och politiker mot bärande bjälkar i det som återstår av reglerad asylinvandring:

de kräver att transportörsansvaret ska ses över (d.v.s. att flygbolag inte längre ska behöva vara ekonomiskt ansvariga för att flyga in asylsökanden utan passhandlingar),
de vill att FN-konventionen skrotas (som i korthet stadgar att bara en person som är förföljd av staten i sitt hemland ska klassas som flykting) och att EU istället tar över ansvaret med en ny modernare och öppnare lagstiftning
de negligerar Dublinförordningen (vilken stadgar att det bara är i det första ankomstlandet som det ska vara möjligt att söka asyl), vilket Tyskland redan omsatt i praktiken.

På mig ger det intrycket att bilden på den drunknade pojken var något som media bara väntade på. Kändisupprop, insamlingskampanjer, (Obs! jag tycker inte det är fel att stödja de som har lämnat sina länder i flyktingläger där de befinner sig, men inte ge dem pengar för att kunna ta sig hit) massintervjuer med svenskar som välkomnar alla hit är legio i tidningarna dessa dagar. Någon som hört en kritisk röst? Vad Reinfeldt inte lyckades med i sitt ”Öppna era hjärtan-tal” är media på väg att göra. Att bereda vägen för en invasion.

Gunnar Sandelin

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Propagandaweekend

Inte bara Sveriges folk utan lite varstans i Europa har muskler spänts. Många kändisar har sagt att flyktingkatastrofen är förskräcklig och att vi måste hjälpa alla dessa människor, annars går de under. Ett mindre men ändå stort antal människor har öppnat sina plånböcker och skänkt pengar, i tanke att lindra nöden. Demonstrationer har hållits för att Sverige ska ta emot ännu fler asylsökande. De som vill vinna godhetsrejset säger att vi bör ha öppna gränser och fri invandring. Det finns ju inga illegala människor och alla har lika värde. Det säger journalister, komiker och andra viktiga tänkare. För en majoritet av medborgarna gäller ändå, att de nöjer sig med att demonstrera generositeten och den stora godheten för sig själva och varandra. Visst ska vi hjälpa till!

Media har tillämpat de rutiner som de använder vid stora katastrofer, där människor dör och hamnar i nödsituationer. De gestaltar tragedin. Barn som drunknat, människor som kryper under taggtrådsstängsel. Familjer som sover på gatorna. Människor som fotvandrar genom sterila landskap. Människor som fastnat på torg och vid järnvägsstationer och inte kommer vidare. Mest barn och kvinnor. Media visar också det krig som människor flyr från. De lämnar Dödens fält. I synnerhet Syrien lyfts fram.

När journalisterna målat upp helvetet så att vi alla är övertygade om att valet för dessa migranter står mellan att bli dödade och att komma till oss, så idylliserar de. Bilder av Paradiset (Sverige) ställs mot bilder av Helvetet (Syrien). I synnerhet teve har möjlighet att spela på våra känslor. Vi får se hur bra de som beviljats asyl får det i Sverige. En familj som fått en bostad i någon förort intervjuas, samtidigt som grannar kommer med möbler och skänker dem. De som tar emot av överflödet talar om att de är väldigt glada, ja mer än så, lyckliga. Och de generösa svenskarna är glada över att kunna hjälpa. Bilder på ensamkommande flyktingbarn som verkligen är barn, helst bilder på små flickor. Vad händer med dem om de inte får asyl? Vita skolbarn hjälper svarta skolbarn – och så kramas de. ”Så gulligt” säger en närstående i soffan framför teven. Positivt och upplyftande. Sverige är fint, svenskarna hjälper! Kan migranterna bara lyckas ta sig hit, så kan vi tillsammans hoppa små grodorna kring majstången.

Allt som är problematiskt trycks undan. Nu visas inga asylsökande som sitter fast i svenska flyktingläger, därför att det inte finns bostäder. Det sägs absolut inte att har du ingen relevant utbildning och har svårt att lära dig svenska, så väntar ett livslångt bidragsberoende. Det sägs inte heller något om livet i en mångkulturell förort, där de kriminella gängen tagit över. Inget om risken för att det går käpprätt åt helvete för barnen. Det är mycket som inte sägs. Sverige är fantastiskt!

När media kraftsamlar för att medborgarna ska öppna sina hjärtan och plånböcker för migranter och asylsökande, så bör man ha klart för sig att ingenting av det som skrivs i tidningarna, sägs i radio och visas i teve bara är saklig information. För vartenda inslag har det suttit redaktioner och valt vad de vill visa, samtidigt som de valt bort annat material. De har skickat ut reportrar för att samla in material som passar samman med deras budskap.

En mailskrivare påpekar att morgontidningar, morgonsoffor och frukostklubbar styr allas våra tankar. De som sitter i teves morgonsoffor och de som får tillgång till Morgonpasset i P3 är inte några vänner utan ”ett gäng fanatiska präster i den massmediala kyrkan”. Vi tar del av de rätta åsikterna, för att sedan implementera dem med våra arbetskamrater under förmiddagsfikat eller lunchen.

Nyhetsdelen i det som rapporteras om migranterna till Europa är näst intill försvinnande liten. Informationsvärdet är också en underordnad fråga. Rubbet är designat för att vi alla ska ställa upp på en än generösare ”flyktingpolitik”. I den världsbild som media fabricerar kallas alla asylsökande för flyktingar. Också de som fått avslag på sin asyl är flyktingar, med prefixet ”papperslösa”. Det medborgarna i gemen kan göra för att hjälpa alla dessa flyktingar är att ge ekonomiska bidrag för att lindra deras nöd. Jag har inte sett att några journalister eller mediahus skänkt några pengar. De har nämligen en annan agenda: den mediala maktdemonstrationen: ”Det är vi som styr folket”, ”Det är vi som har den egentliga makten”. De får ett kvitto på detta genom att politikerna säger sådant som de ser sig tvingade till, för att kunna behålla sina positioner. De får ett annat kvitto genom storleken på de summor som Radiohjälpen, Röda Korset, Rädda Barnen och andra organisationer lyckas samla ihop.

Detta är ingen jordbävnings- eller tsunamikatastrof. Detta är en pågående och eskalerande folkvandring. De som söker sig till Europa kan få en något lättare resa om européer skänker pengar och om hjälporganisationer ställer upp. Men pengar är inte lösningen. Dessa migranter är på jakt efter ett nytt liv, i något av Europas välfärdsländer.

I år beräknas 12.000 ungdomar söka asyl i Sverige (”Ensamkommande flyktingbarn”). Är tillräckligt många framgångrika, kan antalet som söker år 2016 bli 24.000. Och året därpå 36.000. Som ordspråket säger: Krukan går så länge efter vatten, tills hon spricker. Sätter inte regering och riksdag stopp så väntar kommunernas revolt. Medborgarnas också. Hur dagens riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna, sedan ska kunna vinna tillbaka medborgarnas förtroende för sin politik, det vete fan. Det gäller också för Main Stream Media (MSM).

Ju mer Europa ställer upp, desto fler förstår att det finns en möjlighet att få ett bättre liv i Europa. Europa står inför en migrationsvåg som mycket väl kan pågå i årtionden. Dessutom, när tillräckligt många har beviljats asyl i Europa, alternativt väljer att leva här illegalt, så är det för sent med restriktioner. Europa kan inte stå emot utan förlorar kontrollen. Migrantvågen upphör först när Europa är lika fattigt och dysfunktionellt som de länder, varifrån migranterna söker sig till Europa. Lägg till att vi dessutom då har ett antal inbördeskrig. För vart ska de befolkningar som förlorat sina land fly?

Det är fel att kalla dem som söker sig till Europa för flyktingar, i synnerhet när de söker asyl i Sverige. De enda ”äkta” flyktingar som Sverige beviljar asyl är de kvotflyktingar som förs över enligt en överenskommelse med FN. År 2011, 2012, 2013 och 2014 tog Sverige emot 1.900 kvotflyktingar. Även för 2015 är flyktingkvoten 1.900 personer. Här bör man nog också räkna in de som klassas som flyktingar av FN, därför att de är förföljda av staten i det land de lever i. Åren 2011-14 handlade det om 37.000 sådana permanenta uppehållstillstånd. Övriga asylsökande har först flytt och därefter gjort ett val: det är Sverige som är målet nu när vi väljer var vi ska söka asyl. Det är därför korrekt att kalla dem asylsökande eller migranter, men inte flyktingar. Detta är inte enbart en lek med ord, därför att begreppet flykt implicerar att det inte fanns någon annan utväg, medan migranter kunde ha valt att söka sig till ett annat land än Sverige – vilket för övrigt de flesta gör. De vill helst till Tyskland eller England.

Det finns ändå en hel rad skäl att till att välja Sverige. Ett av de viktigaste är givetvis att Sverige är en välfärdsnation. De som söker asyl här garanteras att inte hamna i misär och gå under. Ett annat viktigt skäl kan vara att här redan finns släktingar och en diaspora, som gör att man kan någorlunda kan fortsätta att leva sitt gamla liv, om än på en ny plats. Det kan också vara så att man är från Syrien men bott i Libanon ett antal år och nu ser möjligheten till en bättre framtid. Eller afghanska barn som söker sig till Sverige från Iran. Det finns ett helt spektrum av bakgrunder.

De som kallas för flyktingar kunde också ha stannat kvar. I Sverige finns det någon form av hjältestatus över den äkta flykten. Människor som vågat livet i kulregnet, som krupit under den ungerska taggtråden är inte bara offer utan också hjältar. Det är oftast begripligt att de flyr, men så gör inte hjältar. Den som stannar kvar och bekämpar motståndarna och hoten, den som stannar kvar och hjälper till att skapa ett levbart samhälle, den är en hjälte och inte den som flyr. Hur hade det exempelvis gått för Vietnam när USA anföll, om vietnameserna hade flytt, istället för att kämpa för att få behålla sitt land. Hur hade det gått under andra världskriget om inte motstånd utan flykt hade varit lösningen när nazisterna attackerade? Vi vet hur det hade gått. Då hade nazismen segrat. I dag segrar Islamiska Fronten (IS).

Vi måste inse att de människor som tar ansvar för sitt land är de äkta hjältarna, något som också gäller för Sverige. De som ser sig själva som goda medborgare, därför att de verkar för en generös flyktingpolitik, alternativt öppna gränser är inga hjältar. De är välfärdssveriges dödgrävare. Som Peter Hitchens konstaterar i Mail Online är deras missriktade godhet djupt problematisk. Han skriver om England men texten är lika relevant för Sverige:

Vi har inte rätt att göra vad vi vill med det här landet. Vi ärvde det från våra föräldrar och far- och morföräldrar och vi har skyldighet att lämna över det till våra barn och barnbarn, helst förbättrat och naturligtvis oskadat. Det är den viktigaste av våra skyldigheter. Vi kan inte skänka bort det till fullständiga främlingar, som en impuls, bara för att det får oss att känna oss som goda människor.

Hur cyniskt det än låter går det inte att komma förbi att ju fler som Sverige beviljar asyl, desto fler söker sig till Sverige. Exempelvis kommer familjer och släkter att samla ihop de pengar som behövs och skicka någon av sina ungdomar till Sverige. Ibland kallas dessa asylsökande för ”ankarbarn”. Det är korrekt, därför att om de beviljas asyl har dessa ungdomar möjlighet att ta hit sina familjer.

På samma sätt förhåller det sig med flykten från norra Afrika över Medelhavet till Europa. Ju fler som lyckas ta sig till Europa och vidare till exempelvis Tyskland eller Sverige, desto fler kommer att försöka migrera. Det innebär inte bara att ju fler som lyckas med sin flykt, desto fler efterföljare får de, utan det innebär också att fler kommer att dö på vägen, kvävas inlåsta i fordon, drunkna i Medelhavet. När Europa, Sverige inbegripet, sätter in räddningsfartyg som plockar upp nödställda, så kan flyktingsmugglarna utnyttja situationen genom att erbjuda än sämre flytetyg. Konsekvensen är att samtidigt som fler räddas, så dör fler. Om Europa gjorde som Australien, satte totalstopp för migranter som anlände per båt, så skulle människor inte försöka ta sig till Europa den vägen – och heller inte drunkna. Det skulle också innebära stora lättnader för de länder som inte längre klarar massinvandringen över Medelhavet: Italien och Grekland.

Vi måste förstå att massinvandringen är ett större hot mot Europa än de båda världskrigen var.

Efter krigen så reste sig folken och byggde upp det samhälle som de hade förlorat. Europa klarade att många miljoner medborgare dog, att städer raserades, att länder hamnade i djupaste fattigdom. Européerna återskapade inte bara det forna Europa, de byggde ett ännu bättre samhälle. Det hot som Europa nu står inför är att byta sin befolkning. Ett land, eller en världsdel, som byter befolkning byter också civilisation. Åttio procent av dem som söker asyl i Sverige i dag är muslimer och det ser i stort sett likadant ut för hela Europa. Muslimerna assimileras inte, lika lite som de integreras. Ett Europa som byter befolkning förlorar den europeiska civilisationen. Processen har redan startat i Tyskland och England, där varje större stad har stora muslimska befolkningskategorier som tillämpar sharia. Den som tror att sharia är ett med västlig lag kompatibelt rättssystem, misstar sig grovt.

Den enda ledande politiker i Europa som tycks ha förstått vad det handlar om är Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Han säger att de inte vill ha muslimer i Ungern, att de utgör ett hot mot den ungerska och europeiska civilisationen. Han säger att Europas yttre gräns måste förstärkas. Han kritiserar Tyskland, eftersom Tyskland öppnar sina gränser.

De som kommer är uppfostrade i en radikalt annorlunda religion och representerar en radikalt annorlunda kultur. De flesta av dem är inte kristna utan muslimer.

Daniel Poohl, tidskriften Expos chefredaktör skriver:

I somras höll Ungerns premiärminister Viktor Orbán ett tal som borde ge kalla kårar för de som hoppas och tror på ett öppet Europa. Under Orbáns styre har Ungern under den senaste tiden byggt ett stängsel mot grannlandet Serbien för att förhindra flyktingar att ta sig in i landet. I sitt tal förklarade Orbán sin syn på invandringen till Ungern och Europa. /…/ Orbáns politiska ambitioner är inte bara ett hot grundläggande demokratiska principer. Det han säger får det också att vattnas i munnen på flyktingsmugglarna.

Europa är belägrat och det europeiska hjärtat blöder för angriparna. Vad kan jag och andra svenska medborgare göra? Till att börja med: genomskåda propagandan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ferlineri

I en Döddansares visor konstaterar Nils Ferlin att

Stjärnorna kvittar det lika

om någon är född eller död

Denna absoluta nollpunktsdesillusionerade insikt har ett starkt släktskap med en av vår egen tids mest omhuldade tankegestalter, nämligen att det inte får göras någon skillnad mellan vi och dom därför att alla människor är lika mycket värda. Emellertid, påståendet ”lika mycket värda” kan lika gärna skrivas som ”lika lite värda”. Således: människor kan man behandla hur illa som helst, till och med ta livet av, därför att alla människor är ju lika värdelösa.

Stjärnorna kvittar det lika är det ultimata negerandet av moraliska distinktioner. För stjärnorna är det ingen skillnad mellan en född eller död människa. Rimligen måste det också betyda att det inte heller är någon skillnad mellan en levande luffare och en död Pulex irritans?

Jag kunde ju vara en svala,

en kråka eller en snok,

en snok – eller kanske en blomma,

ett sommarstänk i en bok…

I detta filosoferande över likhet blir jag plötsligt medveten om kvittar-lika-diktens outtalade premiss. Död eller liv, det kvittar stjärnorna lika, därför att stjärnor är oförmögna till moraliska distinktioner. Det är helt enkelt en omöjlig uppgift för död materia att skilja mellan liv och död. Det betyder att den som vägrar att göra moraliska distinktioner, inte kan avgöra om vissa människor är bättre eller sämre än andra, agerar som död materia.

Om jag exempelvis påstod att människor som är spetsrövade är bättre än andra människor, därför att de kan skita i en flaska, vad skulle Palme svara? Kanske att det inte får finnas sådana människor, därför att det får bara finnas sådana som är som vi. Men då gjorde han ju sig skyldig till ett minoritetsförtryck!

Palme ljög när han sa att alla människor är lika mycket värda. Det går an. I vårt samhälle får en politiker ljuga, bara han eller hon ljuger om rätt saker. För någon vecka sedan ljög till exempel vår justitieminister Morgan Johansson när han sa i teve:

Man ska komma ihåg att de som nu kommer har ganska bra utbildning. En tredjedel ungefär av de som kommer från Syrien har högskoleutbildning. Det är läkare, det är lärare, det är sjuksköterskor, det är ingenjörer.

Enligt SCB hävdar bara 10 procent av nyanlända syrier att de är högutbildade. Och hur många är de läkare Morgan Johansson så gärna pratar om? Enligt Arbetsförmedlingen fanns det bland ungefär 50.000 nyanlända i maj i år 41 läkare som sökte arbete. Det är mindre än en promille. Om vi går efter det europeiska snittet behövs det 170 läkare för 50.000 personer.

Den viktiga distinktionen tycks inte gå mellan sanning och lögn utan mellan obehagliga sanningar och lögner som vi tycker om att höra. Morgan Johansson säger något som vi tycker om att höra. Men nu blev det konstigt igen. Varför är det viktigt för Morgan Johansson att tala om för Sveriges folk att de som kommer är högutbildade? Hur går det ihop med dogmen om allas lika värde? Han borde ju försäkra oss om att vi borde vara precis lika glada över alla de analfaber som kommer. Inte gladare för att de är många fler (vilket de är) utan precis lika glada. Alla människor är ju lika mycket värda.

Nä, nu blev spinnet för starkt. Bäst att återvända till Palme. Han refererade väl till levande människor? För tänk om han tänkte han på de döda, då hade han börjat närma sig sanningen. Som det står på ett benhus i Norberg (tidigare citerat i min bloggtext ”Pekariatets diktatur”):

Döden gör oss alla lika

Skåda här de dödas ben

Skilj sen ut bland arm och rika

En förnäm och en gemen

Man skulle också kunna säga att lika värde före döden är omöjligt. Det sägs ibland att vi alla är lika inför döden, men det är vi givetvis inte, annat än i den meningen att döden är oundviklig. Vi blir lika mycket värda först efter att vi har dött.

Äh … det var ju inte alls så här jag tänkte skriva. Ibland vet man inte riktigt var man hamnar. Det jag tänkte skriva om var det knasiga med att påståendet om allas lika värde används för att skilja mellan människor som är mer respektive mindre värda. Enligt dagens svenska värdegrund är den mera värd, som är övertygad om att alla människor är lika mycket värda, än den som tvivlar på dogmen.

Kanske vi inte ska ta påståendet som en verklighetsreferens utan som en vision? Vi lever tyvärr i en värld där människor inte är lika mycket värda, men vi måste göra denna värld bättre och det gör vi genom att ställa upp ”allas lika värde” som ett mål värdigt att sträva mot.

Den fråga som därmed uppstår, eller borde uppstå, är: hur kan det målet uppnås?

Man kan naturligtvis försöka uppfostra de tvivlande. Problemet är att, eftersom denna dogm motsägs av en pågående verklighet, så räcker det inte med uppfostran. Frågan är om det ens hjälper med hjärntvätt. Plus att de som beordrar hjärntvätten därmed blir så oerhört mycket mera värda, än de som ska hjärntvättas. Den enda möjligheten att förverkliga dogmen är antagligen att göra sig av med de människor som är kritiska, som har invändningar, som tvivlar. Det går emellertid knappast att genomföra i en demokrati, utan då behövs det rejäla tag, sådant som totalitära system brukar vara bättre på.

I vår typ av samhälle kan målet om allas lika värde bara förverkligas partiellt. De tvivlande kan nekas plats i offentligheten, de kan skändas genom att kallas för elaka saker (rasister, islamofober och sånt där). De kanske kan omplaceras eller sparkas från jobbet, nekas jobb, bli övergivna av sina partners, föraktas av sina vänner. Något måste ju göras för att åtminstone komma lite närmre ett samhälle där alla människors är lika mycket värda.

En lämplig avslutning är första och tredje versen i Ferlins dikt Fåfänglighet:

Jag har klättrat på önskningens stege,

jag har klättrat så långt att jag vet

att den stegen är hög som en himmel

och djup som en evighet …

 Men alla som tvinga dess pinnar

de springa på glödande kol,

och aldrig i levande livet

de nå sitt mål …

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sekten

För fem-sex år sedan var jag involverad i ett rättsfall, där Bertil, en drygt 60 års man häktades och i tingsrätten dömdes för ett 24 år gammalt mord. Han överklagade till hovrätten och anlitade Rättskonsulterna och juristen Trond Sefastsson, som försåg advokaterna med material som smulade sönder bevisningen. Den åtalade blev frikänd och för oss som var djupt involverade råder det ingen tvekan om att Bertil var oskyldig. Tillsammans med Trond Sefastsson skrev jag en bok om fallet (Papillarlinjerna. Debattförlaget 2011).

Från mina möten med Bertil och hans fru Gärd minns jag särskilt deras avsky för Aftonbladets journalist Pelle Tagesson som, efter att ha ringt såväl Gärd som en granne, snart stod med en fotograf i deras trädgård. Hon vägrade att prata med honom. Det ledde till att han åkte runt i det lilla samhället och tog kontakt med dem som kunde tänkas känna Gärd och Bertil. Det kan inte bevisas, men han måste också ha betalat polisen för att komma över material. Sådant kan journalister göra, därför att de har rätt att skydda sina källor. Sådant kan också poliser ställa upp på. De vet att de inte tar någon risk, utan kan få en slant extra. Korrupt? Nejdå, bara renodlad kommers mellan proffs.

Gärd och Bertil var inga makthavare. De var inte heller kriminella utan två vanliga medborgare som hade råkat bli indragna i rättsmaskineriet. Det var ett övergrepp, men det var inte övergreppet som intresserade Aftonbladet. De samlade material om en mördare, att sälja till läsekretsen. De ägnade sig inte bara åt renodlad kommers utan också åt renodlade trakasserier. Gärds känslor går inte att ta fel på:

Den där jävla, förbannade Pelle Tagesson, hans förbannade tidning Aftonbladet och den förbannande läckan i allt detta – jag hatar dem allihop och min tid kommer. Jag kommer inte att ge upp – den glädjen ska dom inte få! Min och vår tid kommer, var så säker!

Pelle Tagesson på Aftonbladet slutade inte med att trakassera Gärd. En polis som engagerat sig i fallet påpekade att hon kunde polisanmäla honom för ofredande. Gärd sa:

Med tanke på det svar jag fick tidigare från åklagarämbetet när det gäller den information som publiceras från utredningar och även brev så inser jag ju att det är ganska meningslöst att försöka agera mot honom med hjälp av rättsväsendet. Ett är dock säkert – och det vet han mycket väl eftersom jag noga informerat honom om detta – om han kliver in på vår tomt så får hundarna sköta resten.

Gärd och Bertil hade två stora hundar, sällskapsdjur som troligtvis inte skulle ha attackerat Pelle Tagesson och heller inte någon annan. Men det var en tanke som Gärd i sin vanmakt kunde spinna på.

För mig som inte är journalist, är det inte svårt att förstå Gärds vrede. Men så tänker inte journalister. Jag är ganska säker på att Pelle Tagesson bara ansåg att han gjorde sitt jobb. Journalister arbetar på det här sättet och det får medborgarna lov att tåla.

Fråga: Vilka säger det?

Svar: Andra journalister.

Journalister kan gå inte bara ett utan flera steg längre än vi andra. De kan ta sig rätten att såväl trakassera som hänga ut folk, om det finns pengar att tjäna. Gärd visste det och vanligt folk vet det. Också poliser, jurister, politiker och andra makthavare vet det. Journalister har helt andra möjligheter, som de utnyttjar – inte i första hand för att fungera som en tredje statsmakt och granskare av makten – utan för att kunna producera säljbart material.

Jag påminns om detta händelseförlopp när den vassa och mycket lästa nätskribenten och etablissemangskritikern Julia Caesar i nättidningen Snaphanen berättar att hon två gånger fått besök av DN:s agendajournalist Niklas Orrenius, med vidhängande fotograf. Hon vill absolut inte tala med honom. Julia Caesar bor avsides och ganska långt från Malmö, där Niklas Orrenius bor. Hon skriver dessutom under pseudonym, för att skydda inte bara sig själv utan också sin familj. Det känns därför inte särskilt trovärdigt, när Niklas Orrenius säger att han hade vägarna förbi och att han gärna vill tala med Julia Caesar. Hon säger:

Första gången öppnade jag dörren, för jag trodde att det var en väninna som knackade på, men jag stängde den omedelbart sedan jag svarat nej på frågan om jag hade tid att prata. Andra gången öppnade jag inte, sedan jag sett fotografen genom köksfönstret.

Niklas Orrenius egen förklaring till att han söker upp Julia Caesar är att han tycker det är intressant med alternativa medier och eftersom Julia Caesar är en av de mest lästa nätskribenterna vill han prata med henne. Om vad får vi inte veta. Inte heller ger han någon rimlig förklaring till att han tagit med sig en fotograf vid sina båda besök. Granskning Sverige har gjort en radiopod med en intervju med Niklas Orrenius. Där frågar de:

– Du har stått och tittat in genom fönstret och skrikit. Är det sant eller är det inte sant?

– Ja, jag var där. Jag knackade på och så såg vi att någon var hemma. Det satt någon därinne och då ville jag ha kontakt med den personen. Hon visste ju vem jag var också. Vi hade haft kontakt tidigare. För ett år sedan var jag där. Då ville hon inte prata och då gick jag därifrån och respekterade det. Sedan var jag där igen, ett år senare. Jag hade andra ärenden i dom trakterna och så tänkte jag att jag skulle titta förbi. Så det var helt enkelt så.

– Mmm, du råkade ha en fotograf med dig också?

– Nej … om hon hade velat prata, öppet och berätta, så hade vi kunnat fota henne då.

Varför skulle Julia Caesar vilja prata med Niklas Orrenius? Bara att han lyckats knäcka hennes pseudonym gjorde honom till en person som trängde sig på henne, en person som dessutom hade Sveriges mäktigaste och mest utstuderat lögnaktiga morgontidning bakom sig. Till saken hör att Julia Caesar själv i mer än tjugo år varit journalist på DN. Hon vet hur journalister fungerar och skriver i ett mail till mig att journalister har mycket svårt att tåla att de numera får sin publicistiska makt ifrågasatt på nätet. Den mediakonsument som de på redaktionsmötena föraktfullt kallar för ”Nisse i Hökarängen” kan blogga, läsa alternativa medier och samla in all den kunskap han behöver, för att förstå vad som händer i Sverige och vilket parti han som en konsekvens vill rösta på. Det är därför journalisterna numera inte bara ser på Nisse lite von oben, utan faktiskt hatar honom. Men:

Allra mest hatar journalisterna oss som varit bland dem. Att journalister som Gunnar Sandelin, Marika Formgren, Ingrid Carlqvist och jag själv angriper dem inifrån gör dem rosenrasande. Vanliga bloggare kan de alltid avfärda med att de inte vet vad de talar om, men ingen kan påstå det om oss. Vi vet precis vad vi talar om.

Julia Caesar konstaterar att leden sluts, när journalister blir ifrågasatta av sina egna. De är beredda att försvara sig med nästan vilka medel som helst, så att inga fler journalister ska komma på idén att bryta mot grupplojaliteten. På en debatt anordnad av Publicistklubben försvarar utan undantag alla journalister Niklas Orrenius´ agerande mot Julia Caesar: Anna Dahlberg, Expressen, Per Gudmundson, SvD, Per Svensson, Sydsvenskan, och Åsa Linderborg, Aftonbladet. Niklas Orrenius gör bara det som journalister gör. Det är helt normala journalistiska arbetsmetoder.

I sin försvarsskrivelse mot Niklas Orrenius och hans ”journalistiska arbetsmetoder” lämnar Julia Caesar ut numret till Niklas Orrenius´ tjänstetelefon, den som DN betalar. Det blir ett par jobbiga dygn för stjärnjournalisten. I det tidigare citerade samtalet med Granskning Sverige säger Niklas Orrenius:

– Två nätter i rad har folk ringt oavbrutet och hotat och hatat. Jag har ju inte hängt ut någon person. Det är ju hon som har hetsat folk mot mig.

– Jag är väldigt ledsen för att det har blivit så. Vad är det folk har ringt och sagt?

– Svin och att jag ska passa mig och det är kört för mig och, ja, allt du kan tänka dig.

Journalister tycks inte förstå att den folkets vrede som de råkar ut för, är ett resultat av hur de uppfattar och beskriver verkligheten. Jag har flera gånger själv känt av denna maktlöshet och frustration inför medias övergrepp. Inte en utan flera gånger har av DN anlitade skribenter kallat mig nazist, för att jag skrivit på ett sätt som de inte gillar. När det gäller nazism är jag vit som snö, men vad hjälper det. Det är en av de skändningar som DN anser sig ha rätt att göra, bara för att jag som utbildad forskare försöker få reda på sanningar, också inom förbjudna områden. När Gunnar Sandelin och jag gav ut första delen av ”Invandring och mörkläggning” illustrerade Aftonbladet sin anmälan med en bild av marscherande nynazister från år 2006. Jag frågade en juristvän om man inte kunde stämma Aftonbladet för detta och han svarade som jag befarade:

Det kan du glömma. I Sverige går det inte att vinna ett förtalsmål mot en stor dagstidning. De kan göra precis som de har lust.

Så här skriver Julia Caesar i Snaphanen, en nättidning som Aftonbladets journalistpolitruk Oisin Cantwell kallar för ”en av nätets rasistiska kloaksajter” (”apropå näthat”):

Jag bedriver samhällskritisk journalistik. Jag gör ett journalistiskt arbete som mina yngre och friskare kolleger borde göra men som de högaktningsfullt skiter i. Journalistikens uppgift är att granska makthavarna och hur de använder makten. På den tid jag har till mitt förfogande granskar jag makten inom två världar som har smält ihop till en enda: media och politik. Till skillnad från mina kolleger i gammelmedia arbetar jag helt ideellt, utan ett öre i ersättning.

Efter att ha försvarat Julia Caesar fick Marika Formgren avgå ur tidskriften NEO:s redaktionsråd. Julia Caesar själv blev uthängd med namn och bild i Expressen den 2 september.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Tio gånger så högt bidragsberoende bland utrikes födda

Sammanställningen visar hur utvecklingen för inrikes respektive utrikes födda har varit mellan 2005 och 2014.

Utrikes födda, som 2014 utgjorde 16.5 procent av den totala befolkningen hade förra året en överrepresentation med tio gånger så högt beroende av ekonomiskt bistånd jämfört med inrikes födda. Utrikes födda konsumerade 2014 två tredjedelar (66.4 procent) av försörjningsstödet, nästan nio miljarder kronor. Försörjningsstöd kallades tidigare socialbidrag. Vi har också räknat in de senaste årens statliga etableringsersättning som ersatte introduktionsersättningen.1

Sedan 2005 har dessa bidragskostnader för den utrikes födda befolkningen ökat med fyra miljarder eller 82 procent. Under hela tidsspannet 2005-2014 betalades endast 41 av sammanlagt 107 bidragsmiljarder ut till inrikes födda.

Botkyrka har inte levererat

Kommunerna rapporterar in sin bidragsstatistik till Socialstyrelsen, men det är något som Botkyrka kommun inte lyckats med sedan 2011. Både ekonomiansvariga i Botkyrkas socialförvaltning och på Socialstyrelsen uppger att datasystemet inte fungerat kompatibelt till den månadsrapportering som Socialstyrelsen numera kräver. Så har det fortgått i tre år, varför vi har använt oss av tidigare uppgifter. Att just Botkyrka inte klarat av att rapportera in sitt resultat under så lång tid är förvånande. Botkyrkas siffror är särskilt intressanta eftersom förortskommunen till Stockholm är en av Sveriges invandrartätaste med en majoritet invånare med utländsk bakgrund.

1 Bostadstillägg, barnbidrag och äldreförsörjningsstöd (ÄFS) är inte medräknade.

Källor: Socialstyrelsens statistikdatabas, Försäkringskassans etableringsersättning och SCB:s statistik över demografivariabler.

Gunnar Sandelin

Grafik Affes Statistikblogg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.