Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 90

Follow the money!

I det föregående blogginlägget – Frihet från förtryck – anger jag sex olika block som måste vinnas – och har vunnits – för ett politiskt korrekt tänkande. I detta inlägg går jag med hjälp av en dom i Migrationsdomstolen vidare med några reflektioner kring ett av dessa block, rättssystemet. Juristerna, och då i synnerhet advokaterna, är vid sidan av journalisterna den yrkesgrupp som har störst glädje av ett Sverige med hög kriminalitet – låt vara att det inte är viktigt att det är just invandrare som står för brotten. Det gäller för journalister att ha något att skriva om, sensationer att föda en lösnummerköpande läsekrets med. Breivik? Alla morden i Göteborg? Fantastiskt, sådant kan många journalister livnära sig på! Järnrörsskandalen? Oj vilken mustig och lönsam soppa det gick att koka på den spiken.

För juristerna ger massinvandringen och den därmed åtföljande höga brottsligheten en ständig högkonjunktur. Som en bloggläsare skriver:

Utan massimporten blir det massarbetslöshet i ”kriminalvården”. Se Interpols sida över de mest eftersökta misstänkta brottslingarna i landet. Av 45 stycken är 6 stycken ”svennar”. 

Härliga tider, strålande tider! Det är kanske inte så underligt att Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg på sin blogg skriver så här om den politik som prioriterar sjuklöverpolitikernas eget maktinnehav framför demokratins spelregler:

Decemberöverenskommelsen kan diskuteras ur flera aspekter; Konstitutionellt, politiskt, taktiskt och innehållsmässigt. Partierna har dock, enligt min mening, genom överenskommelsen tagit ansvar när det gäller att neutralisera det ytterlighetsparti som uttryckligen förkunnat sig komma att fälla alla regeringar som inte följer dess ideologi och som uttryckligen verkar för att riksdagen ska lagstifta i strid med de värderingar som regeringsformen föreskriver är ansvarsfullt. Överenskommelsen syftar till att återskapa ett fungerande parlament.

Därefter serverar Anne Ramberg sitt urval av motioner från Sverigedemokraterna som hon ogillar. Oavsett vad man tycker om dem, så är det möjligt att göra en lista över mer eller mindre stolliga förslag från samtliga partier. Något sådant ligger emellertid inte i Anne Rambergs intresse. Varför skulle hon vända sig emot den massinvandring som stoppar många blanka lusidorer i advokaternas fickor?

Motionerna handlar om allt från införandet av spartanska fängelser för utländska medborgare, förbud mot böneutrop, åldersbestämning av immigranter, invandringssystem enligt ett poängsystem, avskaffandet av tolkservice för invandrare vid myndighetskontakter, förbjudande av religiösa attribut inom polisen, registrering av intagnas ursprungsnationalitet och invandrarbakgrund, förbud för polisen att verka för ökad rekrytering av minoriteter eller visst kön, till förbud mot dubbelt medborgarskap. För att beviljas svenskt medborgarskap ska den sökande vidare bedömas bli en tillgång för Sverige.

En av Anne Rambergs bloggläsare kommenterar hennes minst sagt lättsinniga syn på den så kallade decemberöverenskommelsen:

Det du gör nu är att återupprepa de misstag som varit en av förklaringarna till att SD växt sedan de kom över 2-procentsspärren och de inte längre kunde betecknades som ”övriga partier” i SIFO- mätningarna. Nämligen att du inkompetensförklarar de som röstar istället för att bemöta i sak. Du säger i princip att ”eftersom ni är så dumma så ger det oss rätt att göra vad vi vill även om det råkar vara odemokratiskt”. Det är faktiskt så fascister resonerar.

Anne Rambergs agerande och politiska ställningstaganden förtjänar en grundlig granskning. Hon är en person som har – eller skulle kunna ha – en klar uppfattning av hur invandrares kriminalitet drabbar Sverige. Det ligger alldeles uppenbart inte i hennes intresse. Hon vill eller kan inte förstå den systemkollaps som Sverige styr mot, förmodligen därför att hon i sitt överklassliv inte ens prövar tanken att också hon kan drabbas. Hon föredrar att solidarisera sig med de politiker som bäddat och fortsätter att bädda för den kriminella högkonjunkturen och därmed också för advokaternas ekonomiska bas. Follow the money!

Nog om detta. Det jag egentligen vill skriva om var en annan fråga, där kostnaderna tycks vara helt försumbara för de ansvariga juristerna. Så här:

Den 27 februari i år hölls en rättegång i Migrationsdomstolen/Förvaltningsrätten i Göteborg. En romsk familj från Serbien förde talan mot Migrationsverket, efter att ha under mer än tio år flera gånger blivit nekade uppehållstillstånd. Migrationsverket förlorade. Fadil Cikaric och Rada Stankovic beviljades permanent uppehållstillstånd tillsammans med sina tre barn Daniela, Hanna och Emilija.

Fadil Cikaric ansökte första gången tillsammans med en numera vuxen dotter om asyl i Sverige år 2003. De fick avslag och reste därför till Finland för att söka asyl. Finland skickade dem tillbaka till Sverige och de sökte återigen asyl.

Hustrun Rada Stankovic och dottern Daniela sökte asyl första gången i oktober 2005. De fick avslag. Familjen lämnade därefter in en ansökan om verkställighetshinder som avslogs av såväl Migrationsverket som migrationsdomstolen. Nästa dotter, Hanna, föddes i Sverige i december 2006. Hennes ansökan om asyl avslogs och utvisningsbeslutet vann laga kraft i maj 2008. Familjen lämnade in flera ansökningar om verkställighetshinder. Alla avslogs, den senaste av Migrationsverket i februari 2009. Familjen sökte därefter asyl i Norge i november 2009, där också yngsta dottern Emilija föddes.

Familjen sökte på nytt asyl i Sverige och anförde nu att de varit tvungna att lämna Serbien på grund av en blodshämnd som fadern Fadil trodde hade sitt ursprung i något som hans far har gjort. Vad visste han emellertid inte. På grund av konflikten hade två bröder till Fadil mördats. Han och hans familj har utsatts för attentat och hot. Den dotter som fadern första gången sökte asyl med, påstods ha kidnappats. Den nioåriga dottern Hanna hade mordhotats. Familjen hotades även på grund av att Fadil och Rada gift sig trots att Fadil är muslimsk rom och Rada är kristen serb. Därutöver hotades familjen på grund av Fadils tidigare politiska aktiviteter.

Migrationsverket avslog återigen familjens ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd och beslöt att utvisa familjen. i första hand till Serbien. De ansåg inte att påståendet om blodshämnd var trovärdigt. Första gången Fadil sökte asyl, år 2003, nämnde han inte denna blodshämnd och att det fanns ett dödshot riktat mot honom. I domen kan man läsa:

Fadil Cikaric har tidigare lämnat ett antal förklaringar till varför det skulle ha uppstått hot mot honom i hemlandet, bl.a. att han har deserterat och att han har varit medlem i en maffiaorganisation och blivit anklagad för att ha stulit narkotika samt att familjen är romer och att han har varit hotad på grund av sitt medlemskap i ett politiskt parti. I samband med tidigare ansökningar har Fadil Cikaric hörts ett flertal gånger. Dessutom har ett antal inlagor från biträdena lämnats in avseende hans asylskäl och anmälningar om verkställighetshinder. Det är orimligt att Fadil Cikaric skulle ha varit hotad av blodshämnd på det sätt han nu anför utan att han vid något tillfälle under denna långa tid skulle ha nämnt det som asylskäl.

Familjen kan inte tala om vilka det är som hotar dem och heller inte varför de är hotade. Det finns ingen bevisning och uppgifterna är knapphändiga, oprecisa och detaljlösa.

Det som familjen framför allt åberopar år 2015 i migrationsdomstolen är att det föreligger synnerligen ömmande omständigheter, eftersom deras barn under en längre tid gått i skola i Sverige och Norge. De är förankrade och riskerar att få leva ”ett turbulent liv” om de återvänder till hemlandet. Daniela är tretton år och har levt större delen av sitt liv i Sverige. Åttaåriga Hanna är född i Sverige och femåriga Emilija är visserligen född i Norge men halva sitt liv har hon bott i Sverige. Dessutom lider Hanna av epilepsi och har en hörselnedsättning.

Allt detta som familjen anför och som Migrationsverket inte tyckt varit vare sig trovärdigt eller tillräckliga skäl för permanent uppehållstillstånd får nu gehör hos Migrationsdomstolen som anser att man inte kan avfärda blodshämndsfrågan så kategoriskt som Migrationsverket gjort. Och om de ömmande skälen skriver de:

Generellt sett är det inte negativt för ett barn att återvända till hemlandet med sina föräldrar. Omständigheten att Daniela och Hanna har levt en betydande tid av sin barndom i Sverige innebär emellertid att de har fått en påtaglig förankring till Sverige, såväl språkligt som kulturellt och socialt. Daniela och Hanna kan enligt migrationsdomstolens mening inte heller anses ha några egentliga band till Serbien annat än genom sina föräldrar. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet och särskilt med beaktande av barnets bästa, anser migrationsdomstolen att det beträffande Daniela och Hanna föreligger sådana särskilt ömmande omständigheter som avses i 5 kap. 6 § UtlL och att de därför ska beviljas permanent uppehållstillstånd på denna grund.

Migrationsdomstolen anser vidare mot bakgrund av det som har kommit fram om Danielas respektive Hannas anknytning till Sverige och situation i hemlandet att en utvisning av dem till Serbien får anses vara oproportionerlig enligt artikel 8 i Europakonventionen. Det innebär att även Fadil Cikaric och Rada Stancovic ska beviljas uppehållstillstånd enligt 5 kap. 6 § UtlL för att kunna stanna i Sverige med sina barn. Eftersom såväl Fadil Cikaric som Rada Stankovic har beviljats uppehållstillstånd ska även Emilija Cikaric beviljas uppehållstillstånd.

En medlem av domstolen, rådmannen Kristina Aurell, ville inte skriva under det domslutet. Kärnan i hennes argument lyder  så här:

Både Daniela och Hanna har levt ett antal år i Sverige men familjen har bott på olika orter under de år de har varit i Sverige. Deras vistelse här har även avbrutits för en tid om nästan tre år då de levde tillsammans med sin familj i Norge och i Serbien. Det har inte kommit fram något om Danielas och Hannas fritidsaktiviteter eller övrigt socialt nätverk utöver det som de naturligen har fått genom sin skolgång. Det har inte heller kommit fram annat än att de pratar serbiska. Såväl Daniela som Hanna har även vistats under i vart fall tio månader i Serbien och det har inte – utöver att Hanna var med om en trafikolycka – kommit fram något som tyder på att de har mött betydande svårigheter i hemlandet.

Den bloggläsare som försett mig med domen och sina egna kommentarer tog kontakt med Migrationsdomstolen och fick veta att ett överklagande faktiskt lämnats in men att det dragits tillbaka. Det förefaller obegripligt eftersom det finns tre ganska färska överklaganden i Migrationsöverdomstolen. Migrationsverket vann samtliga och i alla dessa tre fall var skälen starkare för att de sökande skulle beviljas uppehållstillstånd. Bloggläsaren skriver:

När jag först frågade Migrationsverket om man överklagat migrationsdomstolens beslut fick jag beskedet från den handläggare som undertecknat överklagandet, Yvonne Bengtsson, att ”Migrationsverket har avstått att överklaga domen. Om du vill veta skälen hänvisar vi till rättschefen Fredrik Beijer, som beslutat om detta.”  

När bloggläsaren vill få ett vettigt svar på frågan varför Migrationsverket inte överklagat, så avspisas han med juridisk formalia. Han skriver, samtidigt som han frågar om detta inte är ett ärende för JO:

Jag kan inte dra annan slutsats av dessa besked än att rättschefen Fredrik Beijer personligen inte var intresserad av att låta migrationsöverdomstolen pröva ärendet eftersom han misstänkte att domstolen skulle gå på Migrationsverkets linje och alltså undanröja migrationsdomstolens beslut. Därför instruerade han sina medarbetare att omgående återkalla överklagandet.

Varför rättschefen agerade på detta sätt lär vi aldrig få veta. Men jag undrar om han är klar över vad det handlar om för utgift för staten? Vi vet inte varför denna romska familj har valt just Sverige och varför de fortsätter att med stor skicklighet och envishet arbeta för ett permanent uppehållstillstånd. Men som jag ser det finns det två möjliga skäl, som inte kolliderar med varandra:

Det finns en romsk gemenskap i Sverige som de vill ansluta sig till.
De vill trygga sin försörjning. Som det heter i ett torrt konstaterande från en bloggläsare: Till USA åker man för att starta eget, till Tyskland för jobba och till Sverige för att leva på bidrag.

Delegationen för romska frågor rapporterade till regeringen år 2010 att ungefär 80 procent av romerna i Sverige är arbetslösa. I egenskap av delegationens ordförande meddelade Maria Leissner också att varje rom som är arbetslös under hela sitt liv kostar staten 14 miljoner kronor.

Om vi är generösa och räknar halva beloppet för föräldrarna, så kostar detta icke överklagade beslut att bevilja familjen uppehållstillstånd svenska skattebetalare runt femtio miljoner. Om Fredrik Beijer är medveten om sin generositet vet jag inte. Men jag vet att han inte behöver bry sig. I Sverige har vi inget tjänstemannaansvar, det avskaffades i grundlagsreformen 1974. Och det är ju inte Fredrik Beijer som står för fiolerna.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Frihet från förtryck

En bloggläsare har skickat mig fyra PDF-dokument skrivna på svenska av Nikodemus Ungh och för ett par år sedan utgivna vid Ludwig von Mises-institutet. Titeln är ”Frankfurtskolan och Västmarxismen”. Bloggläsaren skriver att artiklarna nu är raderade och inte längre finns tillgängliga på Internet. Jag läser dem ganska omgående – detta är ett ämne som intresserar mig. Ungh bjuder på en del lysande formuleringar. Några smakprov:

Att få människor att tänka på ett visst sätt, utan att verkligen ha tänkt, tycks vara varje totalitärt systems målsättning.

Ingen var lyckligare, friare och hade fog för att ha större framtidstro än sovjetmedborgaren. I dag säger man att ingen är friare än den människa som lever i en modern demokrati med stora institutioner och överstatliga myndigheter som både garanterar vår frihet samtidigt som den beskyddar oss från farliga idéer, åsikter och människor – allt finansierat med vårt arbete.

Den svenska staten har under 1900-talets andra hälft utvecklats till ett politiskt korrekt matriarkat där välfärdsstaten ser på medborgarna som sina ”barn” och fördelar resurser så att alla blir omhändertagna. Staten ömmar för dem som har svårt att arbeta, svårt med språket, svårt med sin sexuella identitet och ser det som särskilt allvarligt om något av barnen känner sig kränkt och särbehandlat.

Inte allt men mycket av det som Nikodemus Ungh skriver är mig välbekant. Hur som helst triggar det igång mina funderingar. Ungefär så här blev det:

Marx och Freud är de två viktigaste samhällskritikerna från modernismens barndom. De kommer att sätta sin prägel inte bara på 1900-talet utan även på vår egen tid. Det som förenar dessa båda tänkare är att de vill befria människorna från förtryck. För Marx handlar det om kapitalismens och borgarnas förtryck av arbetarklassen. För Freud handlar det om den västerländska kulturens och i synnerhet de sexuella normernas förtryck.

Det som Frankfurtskolan gör är att föra samman dessa tänkare i en ny teoribildning. Bakgrunden är just den som tidigare tagits upp på lite olika sätt på bloggen men som kanske är tydligast hos Steve Moxon (se vidare inlägget “Bra frågor och inte lika bra svar”), nämligen att Marx hade fel. Efter första världskriget stod det klart att arbetarna aldrig skulle göra någon marxistisk revolution.

Detta var en fråga som engagerade två marxistiska teoretiker: Antonio Gramsci i Italien och Georg Lukács i Ungern. Lukács kom fram till att det var den västerländska kulturen som satte stopp för det marxistiska klasslösa samhället. Folket måste läras att tänka annorlunda. De måste, som Gramsci uttryckte det, lära sig att inse sina klassintressen. Det är Gramsci som är pappa till begreppet hegemoni och han skriver om hur det borgerliga samhället ska övervinnas genom ”den långa marschen genom institutionerna”. Det är inte bara folket som måste lära sig, utan också myndighetsföreträdarna. Jag vet inte om Gramsci gick vidare med just den tanken, men de som måste lära sig är samhällets sex maktblock:

folket
myndigheterna
rättssystemet
medierna
politikerna
näringslivet

För de marxistiska ideologerna handlade det först och främst om folket. Om människorna inte uppför sig enligt regelboken, så måste de hjälpas att göra detta. Det var inte marxismen som hade fel, utan folket med sitt bristande klassmedvetande. Hur lär man folket att se förtrycket? Och hur lär man folket att söka befrielse?

För Frankfurtskolan, som har marxismen som utgångspunkt, kommer inspirationen från Freud att leda bort från Marx´ syn på historisk utveckling som en dialektisk kamp mellan klasser. Frankfurtskolans forskningsobjekt framför andra var antisemitismen, som definierades som en västerländsk sjukdom. Detta är bakgrunden till att psykologiska förklaringar och termer som homofobi, xenofobi och islamofobi slagit igenom. Psykoanalysen kunde göra den västerländska människan frisk. Och i grunden gällde det att komma till rätta med det borgerliga samhällets deformerade sexualitet.

En av de ledande företrädarna, Herbert Marcuse, skriver redan på 1930-talet om vikten av sexuell frigörelse. Det blir vid sidan av antisemitismen ett ledande tema för Frankfurtskolan. Det sexuella förtrycket i ett kapitalistiskt samhälle skapar en neurotisk personlighet. Här är arvet från Freud tydligt. Målet är en befriad mänsklighet som förverkligar sin kreativitet och sitt libido. Det är inte förvånande att Marcuse kom att spela stor roll för 68-generationen.

Detta med den befriade sexualiteten är det överlägset mest attraktiva av befrielsebudskapen. Eftersom det är familjerna som upprätthåller den sociala kontrollen så hamnar den borgerliga familjen i fokus för kritiken. Inte minst gäller befrielsen kvinnorna vars sexualitet var hårt reglerad. Med p-pillret och möjlighet till abort kunde kvinnan ta plats som en jämbördig motpart till mannen, som ett självständigt sexuellt subjekt. Därmed öppnades också dörren för de sexuella minoriteterna.

Man kan säga att Frankfurtskolan triggar igång vår egen tids stora befrielsetema. Det brukar sägas att modernismen rymmer ”den stora berättelsen” men att postmodernismen har befriat sig och inte har en utan har många berättelser. Inget kunde vara mindre fel. Detta är Västerlandets kanske största berättelse någonsin, berättelsen om den totala befrielsen, som gäller:

Det borgerliga konventionella samhällets sexuellt förtryckta (RFSU, upplysning).
Kvinnorna, vilket betyder att det patriarkala samhället måste bekämpas (feminism)
Barnen vars frigörelse förutsätter att utbildningen måste skifta från inlärning av exempelvis psalmverser och kungalängder till förståelse och ett korrekt tänkande.
Nationella och förtryckta minoriteter som judar, samer, tornedalingar, romer.
Invandrare

Observera att denna upprors- och befrielseretorik är odelat positiv. Det finns ingen motpart annat än människor som inte vill ha ett bättre samhälle, alternativt skyddar sina egna intressen. Arbetarna begrep egentligen inte varför de skulle göra revolution men det tankemönster som Frankfurtskolan mer än andra tankesmedjor är upphov till, det kan ju alla som vill ha ett bättre samhälle ställa upp på. Det är för övrigt framsteget, viljan till ett bättre samhälle, som gör att Frankfurtskolan underkänner traditionell samhällsvetenskap. Borgerlig vetenskap vill ju bara registrera och analysera, inte ta ansvar och skapa ett samhälle med fria medborgare.

Gå tillbaka till de sex blocken jag nämnde ovan och då mer preciserat till folket, vilket nu betyder ungdomen. Och då handlar det inte enbart om 68-generationen utan det är ett massivt ungdomsuppror som också tar sig uttryck i att den revolutionära pop-, rock- och proggmusiken skapas. Med John Lennons ord:

Imagine there’s no countries

It isn’t hard to do

Nothing to kill or die for

And no religion too

Imagine all the people

Living life in peace

You may say that I’m a dreamer

But I’m not the only one

I hope that some day you’ll join us

And the world will be as one

Filmen spelar naturligtvis också stor roll. James Dean i Ung rebell blir en tröskel till ett nytt ungdomsliv vars kännetecken är upproret. Hollywoodtiteln ”Rebel without a cause” är nästan för bra för att bara sann. Ett drygt decennium senare kommer hippies att bli det tydligaste uttrycket för detta frihetssökande som livsideal.

Dessa ungdomar växer upp och alla blir inte hippies. En del blir jurister, en del marknadsförare, andra socialarbetare. Åter andra blir … ja, ta hela samhället. Med hjälp av popmusiken, filmen, konsten, litteraturen, kroppsestetiken, ungdomsmodet … you name it … får frihetsbudskapet äntligen det som Gramsci bara kunde drömma om: en näst intill total hegemoni. Det är tveklöst västerlandets mest framgångsrika kraft och ideologi: befrielsen från alla tänkbara sorters förtryck.

Nå, vad är problemet? Befrielsen är väl fortfarande lika attraktiv! Vem vill leva under förtryck? Det är väl bättre med intelligenta och befriade barn som själva söker kunskap och låter sin kreativitet blomma! Det är väl bättre med dugliga kvinnor som bidrar till att skapa det goda samhället och håller tillbaka de aggressiva männen. När de senare får för mycket makt så leder det ju till krig! Varför ska invandrare betraktas som sämre folk (rasism). Detsamma med de nationella minoriteterna (mera rasism).

Budskapen fortsätter att vara attraktiva. Det är därför en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning och så gott som alla som anser sig upplysta och tänkande säger att så här ska ett bra samhälle se ut. Statsministern är feminist och ledande politiker går med i Pridefestivaler.

Problemet är att detta tänkande varken tål att ifrågasättas eller klarar av det kritiska motstånd som leder till utveckling. När de sex blocken, som i Sverige, är helt erövrade, så måste befrielsen försvaras. De som talar om problematiska konsekvenser, om dubbelmoral, hyckleri och sprickor i godhetsretoriken måste fostras och lär de sig inte att tänka rätt, så måste de lämna gemenskapen. Det offentliga samtalet tystnar när det gäller invändningar mot godhetsretoriken, dels därför att det finns ju bara onda åsikter, som alternativ till de goda, dels därför att när konsekvenserna av att tänka onda tankar blir tydliga i form av sociala uteslutningar och att folk blir sparkade från jobbet, så lär sig långt många fler att när det gäller frihetsfrågorna så får man inte tänka ”fel”. Framför allt måste man lära sig hålla käften.

Sedan, det allra viktigaste ryms nog i det citat från Nikodemus Ungh som jag inledde med:

Att få människor att tänka på ett visst sätt, utan att verkligen ha tänkt, tycks vara varje totalitärt systems målsättning.

När vi nu befinner oss i det postmoderna samhällets patologiska stadium (min hypotes är att alla samhällsideologier hamnar där och att det går fortare och blir mer extremt ju mindre motstånd de möter) slår samhällets institutionellt grundade repression till med full kraft. Men det är mot en gles och maktlös skara av dissidenter, definierad som rasister, fascister och fobiker. Det folkliga uppror som snabbt växer, har ingen intellektuell förtrupp.

Sveriges ambition att utgöra en humanitär stormakt uttrycker befrielseretorikens patologiska stadium. Patologi är ett sjukdomsbegrepp. Det känns rätt att använda den beteckningen. Att tänka på det sättet har jag lärt mig av Frankfurtskolan. Nikodemus Ungh får sista ordet:

Den politiska korrektheten kan ses som en ständigt pågående kulturrevolution som censurerar kontrarevolutionära åsikter. Kontrarevolutionära åsikter, som även inbegriper värde- och kulturkonservatism, associeras i sin tur med fascismen. Dess anhängare ser de politiskt korrekta idéerna inte bara som en bättre teori bland flera teorier utan dessutom som en slags ”terapi” mot politiska vanföreställningar, fobier och åsikter vilka borde behandlas genom bland annat pedagogiska insatser i skola och socialtjänst.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Våldtäkter och statistik

När våldtäkterna i ett samhälle rusar i höjden är det en stark signal om att det pågår en upplösning. Det kan handla om krig och soldater som tar sig friheter. När Röda armén våren 1945 intog Berlin våldtog soldater och officerare i stort sett alla kvinnor de kunde hitta. Ofta misshandlades, torterades och avrättades kvinnorna. Men ryssarna var inte ensamma:

De allierades ockupation av Tyskland efter andra kriget har ofta generaliserats i folkmun som att ryssarna var våldtäktsmän och amerikanerna befriare. I dag visar nya undersökningar att en hel del av de hundratusentals våldtäkterna efter kriget begicks av amerikanska och franska soldater. Sexuellt våld stod på dagordningen i hela landet under de första ockupationsveckorna i maj 1945. Forskarna uppskattar att upp till 15 000 kvinnor kan ha våldtagits i den amerikanska ockupationszonen.

Våldtäkterna är segrarnas ”belöning”. De är väl medvetna om att det inte finns något rättssamhälle som straffar dem. Det kan också handla om våldtäkter som ett vapen, avsett att sätta skräck i fienden. Nedanstående citat gäller Isis och nutid.

Och nu får vi höra rapporter om massvåldtäkter. Rapporter om att kvinnor förblöder på grund av de skador som åsamkas dem. Gruppvåldtäkter och jakt på ”vackra” unga kvinnor att tillfångata. Än en gång används kvinnor som redskap och deras kroppar blir ett medel för att demoralisera fienden. /…/ Isis våldtar dem för att därefter släppa dem på befallning att kvinnorna berättar för andra hur de behandlats. Det är skrämseltaktik och det är barbari.

Förflyttar vi oss till Sverige så kan vi konstatera att män som kommer från muslimska samhällen till Sverige bland annat byter sexuella samspelsregler. Muslimska könsroller säger – enkelt uttryckt – till männen att ”ni får ta för er”. Balansen i hemländerna sköts på så sätt att kvinnorna vaktas rigoröst av sina familjer och släktingar. De ska inte klä sig så att de väcker lust hos männen eller signalerar lättsinne, de ska aldrig vara ensamma med andra män än sina närstående. Utomhus är transportsträckor mellan säkra ”rum”. Muslimska kvinnor ska idealt sett tillbringa sina liv inomhus. I många muslimska länder bygger man också husen så att männen på gatan inte ska ha någon möjlighet att se in på kvinnorna. Kvinnorna är manlig egendom och anses inte själva kunna kontrollera sina sexuella lustar eftersom de är enklare varelser än männen (se där en kvinnosyn som borde uppröra svenska feminister).

I Sverige har vi andra könsroller. Det förväntas att såväl män som kvinnor klarar att behärska sina lustar. Vi har dessutom en lagstiftning som ger kvinnor (och i och för sig även männen) rätt att ångra sig och säga nej till och med när de just tänker genomföra ett samlag. Lättsinnig klädsel må vara lockande och en stark erotisk signal men det ger den attraherade motparten inga som helst sexuella rättigheter. En man får naturligtvis inte heller förgripa sig på en berusad kvinna. I ett sådant samhälle som Sverige behövs därför ingen ”yttre” bevakning av det slag som genomsyrar muslimska samhällen.

Emellertid, för män som kommer med den muslimska modellen för sexuellt samspel till Sverige, så öppnar den svenska friheten nya sexuella möjligheter. Underbart, men svenska flickors kläder och fria umgängesregler är samtidigt föraktliga. Det är ju så som slampor beter sig och mot slampor kan män ta sig friheter. Det är inte sådana kvinnor som man inleder fasta förbindelser med.

Det skapas med andra ord en ”scen” för sexuella övergrepp. Med ett muslimskt perspektiv är det svenska samhället svagt och antagligen befinner det sig i upplösning eftersom det inte klarar att skydda kvinnorna och sätta upp samspelsregler som förhindrar sexuella övergrepp. Det är den troliga huvudförklaringen till att våldtäkterna i Sverige rasat i höjden, i takt med att landet importerar lågutbildade muslimer från dysfunktionella stater. I en studie från år 2010 jämförs elva EU-länder. Där konstateras:

I Sverige anmäls 46 våldtäkter per 100.000 invånare. Det är dubbelt så många som i England och Wales, fyra gånger fler än i de övriga nordiska länderna, Tyskland och Frankrike och upp till 20 gånger fler än vissa länder i Syd- och Östeuropa. /…/

Sverige har inte bara flest anmälda våldtäkter i Europa utan ligger dessutom illa till när det gäller att klara upp våldtäktsbrott. Går vi något år framåt i tiden är bilden fortfarande mörk:

2011 polisanmäldes 6 509 våldtäkter i Sverige – men bara 392 i Danmark som har ungefär hälften av Sveriges befolkning. I Sverige gör myndigheterna allt för att dölja våldtäktsmännens ursprung, men siffror från Danmarks Statistik visar att mer än hälften av de dömda våldtäktsmännen 2010 hade invandrarbakgrund. Under sju år visade det sig att mer än var tredje våldtäktsmän var en invandrare eller en invandrares barn: 156 av 450 dömda hade invandrarbakgrund, trots att invandrare endast utgör cirka 10 procent av befolkningen. Särskilt vanligt förekommande bland de dömda våldtäktsmännen var irakier, iranier, turkar och somalier.

BRÅ har nyligen offentliggjort sexualbrottsstatistiken för år 2014. 19.700 sexualbrott anmäldes, varav 6.620 rubricerades som våldtäkt. Senast dessförinnan en BRÅ-undersökning gjordes (år 2005) var utrikes födda överrepresenterade fem gånger i förhållande till inrikes födda och ”invandrares barn” hade en dubbelt så stor överrepresentation. Sedan dess har BRÅ inte vågat göra en liknande mätning igen (än mindre med inriktning på förövarens nationella härkomst). Som oftast är fallet med BRÅ:s statistik är den inte helt lättolkad. Tack och lov finns Affes statistikblogg, där den intresserade kan få vägledning.

1975 anmäldes 762 våldtäkter. Av dem var 341 våldtäktsförsök och 421 fullbordade våldtäkter. 39 år senare anmäldes 403 våldtäktsförsök. En ökning med 18 procent sedan 1975. Fullbordade våldtäkter har en något annorlunda trend. Ökningen sedan 1975 är hela 1395 procent.

I ett mail ger Affe också följande kommenterar:

Våldtäktsstatistiken är bedräglig. När man talar om anmälda ”våldtäkter” antar nog de flesta att det handlar om fullbordade våldtäkter. Ett våldtäktsförsök är, vågar jag påstå, ingen våldtäkt i det allmänna medvetandet. Ett våldtäktsbrott möjligen, men inte en våldtäkt.

Våldtäktsförsöken ingår i kategorin: ”våldtäkt inkl. grovt”, och detta hade inte varit något problem om det inte hade varit för den extremt annorlunda trenden för våldtäktsförsök jämfört med fullbordade våldtäkter.

Till exempel: Anmälda våldtäkter (där både fullbordade och försök ingår) har sedan 1975 ökat med 772 procent. Delar man upp det i våldtäktsförsök och fullbordade våldtäkter blir det en ganska annorlunda bild.

Anmälda våldtäktsförsök har ökat med 18 procent sedan 1975.

Fullbordade våldtäkter har ökat med 1395 procent sedan 1975.

Även i kortare tidsperspektiv blir det, på grund av de olika trenderna, missvisande när man som Brå gör redovisar våldtäktsförsök och fullbordade våldtäkter tillsammans. Brå:s siffror gällande ökningen av anmälningar:

2013-2014 = 11 procent

2007-2014 = 40 procent

2004-2014 = 77 procent

blir för fullbordade våldtäkter:

2013-2014 = 12 procent

2007-2014 = 47 procent

2004-2014 = 89 procent

Man kan med fog säga att våldtäktsförsöken friserar statistiken för ”våldtäkter”. De borde på grund av de olika trenderna aldrig redovisas tillsammans som Brå gör. Någon förklaring till de märkligt olika trenderna för våldtäktsförsök och fullbordade har jag aldrig sett från Brå.

Statsminister Löfven säger att regeringen värnar om de svagaste i samhället. Mors! Finns det något mer utsatt än ett våldtäktsoffer? Ett samhälle som inte klarar att skydda kvinnorna är absolut inget folkhem och heller inget välfärdssamhälle. Lägger man till att det handlar om ett samhälle som helst vill mörka eller åtminstone tiga om de höga och stigande våldtäktstalen, då har vi ett samhälle som ljuger grovt om sig självt, när det gör anspråk på att vara en humanitär stormakt. Om man sedan toppar med en kvinnorörelse som föredrar att ägna sig åt antirasistiskt tungomålstalande, ja … kan det gå mera fel?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Dubbelliv

Signaturen Memento har skickat mig en länk.

Jag är svag för den här typen av lågmälda texter, baserade på egna erfarenheter. Därför bestämde jag mig för att översätta den till svenska, så att den skulle vara mer lättillgänglig för bloggläsarna. 25-åriga Haifa lever två liv, ett som muslim och ett som ateist. Hon tror inte längre på Gud men törs inte överge islam. Därför lever hon ett dubbelliv där hon ljuger om var hon är och med vilka hon är tillsammans. I hopp om att det en dag inte längre ska vara ett tabu att överge islam berättar hon sin historia.

Jag är född i Danmark, men gick inte på dagis så jag började i folkskolan utan att kunna ett ord danska. Mina klasskamrater var alla invandrare – kanske var det en eller två danskar i min klass. Då jag senare bytte till en arabisk friskola, hade jag bara arabiska klasskamrater och de flesta av lärarna var muslimer. Två gånger i veckan fick jag koranundervisning i den lokala moskén, där jag skulle lära mig koranen utantill, och varje gång jag lärde en ny vers så gav mina föräldrar mig en present. I friskolan sa lärarna att de var tvungna att lära oss om evolutionen och The Big Bang, men att vi skulle komma ihåg att det bara var en teori och att naturligtvis Gud hade skapat jorden. Jag minns att jag gick hem från skolan och berättade för min mor om allt det jag lärt om världens tillkomst och om människan, som i verkligheten var en utvecklad apa. Hon blev rasande. ”sådant tror vi inte på” sa hon och tvingade mig att lova att aldrig nämna Darwin och aporna igen. Det gjorde jag inte heller men jag började att läsa böcker som handlade om vetenskap.

Schalen

Båda mina föräldrar är extremt konservativa och enormt religiösa. De kommer från en liten stad som är starkt sunnimuslimsk och flyttade på grund av min fars politiska engagemang. Att de praktiserar sin religion här i Danmark har hållit deras relation till Mellanöstern levande. Ju mera de ägnar sina liv åt religionen, desto närmare känner de sig sitt hemland, säger de. När min mor och far bedömer sig själva som föräldrar ser de på om jag har blivit en god muslim. En god muslim tror inte på evolutionen och ställer inte frågor om sin tro. En god muslim bygger sitt liv på islam och ett hedersbegrepp som danskarna aldrig kommer att förstå. Jag kände hur jag avlägsnade mig från allt det som hörde till mitt liv, då jag började tro på vetenskapen och ställde frågor till koranen: Bildas mannens säd verkligen i ryggraden? Varför är en mans åsikter dubbelt så mycket värda som en kvinnas? Varför får kvinnor inte delta i begravningar och varför ger koranen männen lov att hålla slavar?

Alla flickorna i klassen tog på sig schalen när de blev tolv-tretton år. Jag väntade tills jag var fjorton. Jag ville inte gå med schal men trodde att jag skulle ha mer gemensamt med flickorna i klassen om jag tog på den. Alla var så stolta över mig och sa att jag var så söt med schal. Jag slutade att gå i åtsittande byxor. Jag såg ut som en som var övertygad i sin tro men inom mig fortsatte jag att tvivla. Jag berättade för en väninna om allt det som jag inte förstod hos islam och hon gav mig en bok om koranens vetenskapliga mirakler. Det var en sådan bok som man ger till tvivlare. Jag hade anledning att tro på det som stod där, eftersom avfällingar inte är något värda i den gemenskap jag kommer ifrån. Rädslan för helvetet var planterad i mig sedan jag var helt liten – det är dit de otrogna kommer – och varje gång jag undrade över något, så härjade Satan i mitt bakhuvud. Då jag flyttade hemifrån och började på en utbildning som låg i en annan stad så gav jag mina tvivel mer utrymme. Jag läste igenom koranen med nya, kritiska ögon och för första gången i mitt liv så slutade jag med att identifiera mig som muslim.

Den hemlige pojkvännen

Ryktet spred sig snabbt. Människor jag aldrig hört talas om ringde till min far och frågade varför han lät mig flytta hemifrån utan en man och varför han tillät mig att gå utan schal. Det sista hade han riktigt svårt för. I flera veckor talade han överhuvudtaget inte med mig, men jag försvarade mig med att det inte någonstans i koranen står att kvinnor ska bära schal. Jag sa att jag fortfarande trodde på Gud men sanningen var att jag påbörjat en lång och ensam process. Att överge islam var inte något som jag visste hur det skulle gå till. Ingen som jag kände hade gjort det före mig. Jag trodde inte längre på gud.

Jag fick en pojkvän som flyttade in hos mig men det var mycket hemligt. Ingen fick veta något. Liksom jag hade han muslimsk bakgrund men trodde inte heller längre på gud. Vi började ett liv som ateister. Vi åt bacon för att bevisa att vi inte längre var muslimer, jag drack alkohol och fick homosexuella vänner. Min hjärteväns familj var inte lika troende som min, så han valde att berätta att han blivit ateist medan jag inledde ett dubbelliv. På många sätt var han ett stöd, men på andra sätt gjorde vi olika erfarenheter. Jag kunde inte och kommer aldrig att kunna berätta för mina föräldrar att jag övergett islam, medan han kunde leva ett fritt liv som ateist. Jag var mycket noga med vad jag lade ut på Facebook för hela min familj är mina ”vänner” och håller ögonen på vad jag gör. Min familj kommer aldrig oanmäld på besök men om de gör det en dag så vet jag att jag har två minuter på mig från att det ringer på dörrklockan tills de står inne i min lägenhet. På två minuter hinner jag att gömma sådant de inte får se och skicka människor som de inte får träffa ut på altanen. Jag befinner mig alltid i högsta beredskap men trots detta var det en dag nära att gå galet:

Jag lånar aldrig ut min dator och är vanligtvis noga med att inte lämna några digitala spår efter mig. Men en dag när en gammal bekant var på besök och hon ville visa mig något på internet startade datorn på en engelsk artikel om muslimska avhoppare. Jag stängde ner sidan och sa att jag inte hade läst historien, utan bara råkat klicka in den eftersom den låg på Facebook. Hon sa ingenting men gick efteråt till mina föräldrar och frågade om jag övergett islam? De avvisade det som en ren fantasi. Varför skulle deras dotter inte längre vara muslim? Varför skulle någon lämna islam? I den lokala miljön fortsatte ryktena och männen krävde att min far gjorde något åt saken. Det kunde antingen betyda att han tog sin hand ifrån mig eller satte mig på plats med våld. Jag har sett min far när han är våldsam och vet vad han är i stånd till. Så jag sade att ryktena var falska och att jag fortfarande var en god muslim. Min far andades lättare. Någon var tydligen avundsjuk på hans duktiga och kloka dotter, sa han.

Livet är större utanför islam

Förra året hamnade jag på sjukhus på grund av ångest och depression, Jag klarade inte att leva två helt skilda liv och fick panikångest. Min familj var på resa så de visste inte att jag i flera månader låg inlagd på en psykiatrisk avdelning. Jag längtade efter att någon satt och höll mig i handen och sa att jag var en god människa. Två gånger försökte jag att ta mitt liv med tabletter. Naturligtvis vet jag att det är ett dumt sätt att ta livet av sig på och jag vet också att man inte nödvändigtvis dör utan bara skadar sin lever. Men för mig var det ett sätt att få tyst på alla mina tankar. Som inlagd skulle jag ligga i en säng och bara tänka på att bli frisk. Det var enkelt. Därute var det komplicerat. Där var jag en minoritet inom en minoritet. En invandrare utan religion.

I Danmark finns det inte något forum för avhoppade muslimer så jag ägnade mycket tid åt en brittisk on-line-gemenskap för människor som lämnat islam. Nyligen hittade jag en annan dansk där som skrev att han hade fått nog av livet. I ett privat meddelande skrev jag att han skulle ringa mig och det gjorde han. Vi träffades ett par dagar senare. Han talade om att han tillhörde en muslimsk gemenskap i London som äter, sover och lever hela livet under samma tak. Intill nyligen var han djupt religiös, hade långt skägg och hörde varken musik eller talade med flickor. Liksom jag hade han slutat att läsa de verser i koranen som han hade svårt att tro på. I dag bor han i Danmark och träffar inte längre sin familj. De vill inte se honom och tror att deras egen son kommer att brinna upp i helvetet. Han har flera gånger övervägt att säga att han har börjat tro igen, så att han kan få lov att återse sin familj. Hade vi känt varandra lite tidigare så hade det kanske inte varit så svårt. Då hade vi kunnat övertyga varandra om att livet är större än islam. Att överge fundamentet för hela sitt liv är hissnande och jag kan fortfarande, när jag är ensam, tvivla och tänka: Har jag tagit det rätta beslutet?

Ett hårt liv

Jag är dömd att leva ett dubbelliv. Jag tror inte på någon religion men kan inte säga det till min familj. När jag är ensam kan jag bekänna mig till ateismen men det kommer alltid att förväntas av mig att jag till det yttre uppför mig som en god muslim. Jag kan leva utan gud, men jag kan inte leva utan min familj och även om jag inte tror på koranens ord, så accepterar jag att hedersbegreppet spelar en avgörande roll för mina föräldrar. Jag kommer inte att kunna överbevisa dem om att jag kan vara en god människa och en god dotter utan islam. Om jag visade mig som jag är så skulle folk skämmas över att känna min familj. Alla skulle sätta en press på min far. Moskén, familj och grannarna och om min far inte gjorde något så måste andra agera. Så ser tanken ut. I deras värld måste jag straffas till varning för andra så att de förstår att det jag gjort inte är ok.

Jag drömmer ofta om att flytta långt bort. Det här livet är för hårt. Det är svårt att vara ensam om att vara annorlunda men om vi är flera kan det kanske bli så att det en gång i framtiden inte längre kommer att vara så farligt att bryta med islam. Fram till dess kommer jag alltid att se mig själv över axeln och ljuga om allt. Var jag befinner mig, vad jag gör och vem jag är tillsammans med. Min far har prövat att ringa till mig de två senaste dagarna men jag har inte svarat. Jag har inte haft någon färdig lögn till hands.

Översatt av

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det här mitt land!

När jag googlar ”Det här är mitt land” kommer Mikael Wiehes insjungning av Woody Guthries ”This Land is Your Land” upp som första referens. Det är en superpatriotisk sång som skrevs 1940. I Mikael Wiehes översättning heter det.

Det här är ditt land

Det här är mitt land

från Ales stenar

till Norra Lappland

från Bohus klippor

till Gotlands raukar

Landet, det tillhör

dej och mej

När jag undrar vad Wiehe egentligen menar med ”dej och mej” så hittar jag svaret på hans egen hemsida:

”This Land Is Your Land” har kallats det arbetande amerikanska folkets inofficiella nationalsång. När jag på den antinazistiska manifestationen på Globen i januari 2001 såg svenska artister av alla raser, färger, kön och åldrar förena sig i den här sången kändes det som om ”Det här är ditt land” skulle kunna fylla en liknande funktion i Sverige.

I Mikael Wiehes Sverige hyllas inte arbetaren utan ”alla raser, färger, kön och åldrar”. Det är kanske inte att förvåna eftersom den svenske arbetaren petats ner från piedestalen. Sedan, en svensk cover som nationalsång? Mja, har den förhoppningen inte med rätt god marginal passerat prettogränsen, med tanke på det skäligen enkla musikhantverket?

Här finns en glidning som jag undrar om Mikael Wiehe alls är medveten om. Woodie Guthrie tillhörde en vänster som hyllade det arbetande folket, närmare bestämt det arbetande amerikanska folket. Woodie Guthrie sjunger inte: ”Det här är allas land”. För det amerikanska folket hade det varit djupt egendomligt: ”Va? Menar han att Amerika är nazisternas land också?”

Det är kanske på den enda punkt där jag tror att Woody Guthrie och Mikael Wiehe skulle ha kunnat mötas: Sverige är inte nazisternas land. Eller, som jag är rätt övertygad om att Mikael Wiehe menar (jag vill inte kalla detta att tänka):

Sverige är allas land men inte nazisternas och inte rasisternas och inte islomofobernas etc. Sverige tillhör alla som tycker som jag. Sedan spelar det ingen som helst roll varifrån de kommer, eftersom jag gillar mångkultur. Papperslösa flyktingar (dvs. illegala immigranter) hör givetvis också dit. De är kapitalismens och nationalismens offer.

Det är det verkligt skrämmande med vänsterteori. När man känner dess grundstruktur så är det bara att peta in orden på plats. Det blir ungefär som de där punktfigurerna som fanns i barntidningar (jag har inte sett dem på länge). Dra raka streck i ordning mellan siffrorna så framträder en figur. Hitta inte på något eget, då blir det bara fel.

Om man säger ”Det här är mitt land” så blir en följdsats naturlig: ”Det här är inte ditt land”. Begreppet ”mitt” är ett possessivt pronomen och sådana används istället för substantiv för att beskriva ägande eller tillhörighet. Vill man säga att Sverige är allas land, så ska man naturligtvis säga det. Då förhindrar man också följdsatsen ”Det här är inte ditt land”.

När Sverigedemokraten och dåvarande riksdagsmannen Erik Almqvist 2010 under en festnatt på Kungsgatan i Stockholm till komikern Soran Ismail säger ”Nej, det är inte ditt land, det är mitt land” och detta kommer fram i media några år senare så tar det bokstavligt talat hus i helvete. Och Soran Ismail säger:

“Att Erik (Almqvist) sa “blattelover” och “babbe” bleknar för mig i jämförelse med att han sa: “Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det är mitt land”. Det är dessa åsikter som är problemet.”

Anledningen till att Erik Almqvist säger att det inte är Soran Ismails land är att Soran Ismail må vara svensk medborgare men han är inte svensk. Han är etnisk kurd och född i Irak. Är det något som borde vara begripligt för en kurd så är det idén om ett eget land. Det är nämligen kurdernas främsta mål. På Wikipedia kan man läsa:

Trots kurdernas mångåriga kamp för en egen nation har Kurdistan aldrig erkänts som en suverän stat. Vissa kurdiska organisationer, som etniskt företräder den största folkgruppen i respektive område, har under många år fört en kamp med politiska och/eller militära medel för att vinna kurdisk autonomi eller för att skapa en kurdisk stat.

Men nu befinner vi oss i Sverige och här är det inte tillåtet för en svenskfödd politiker att säga det Erik Almqvist sa. Som bekant blev det omöjligt för honom att fortsätta som riksdagsman. Han till och med lämnade Sverige.

Går vi ytterligare två år framåt så säger Sveriges nyss avgångne statsminister Fredrik Reinfeldt på julafton 2014:

För mig är det en grundläggande fråga, vad är Sverige för land; ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller dom som hittat på en gräns eller är det ett öppet land som består av dem som kommit hit mitt i livet, kanske födda i ett annat land, och det är vad dom gör av Sverige som är Sverige. Och för mig är det givet att det är det senare. Och det måste få konsekvenser, jag måste stå upp mot dom som hävdar att det här är ett land som stängdes för tre generationer sedan och ingen annan är välkommen och kommer dom hit måste dom anpassa sig, aldrig räcka upp handen, aldrig säga något som är avvikande. För mig är det ett ohållbart samhälle.

För att ta det demagogiska anslaget först så finns det ingen seriös opposition som hävdar att Sverige är ett land som borde ha stängts för tre generationer sedan och att ingen är välkommen hit. Det är ett så oförskämt påstående att man häpnar över att han i svenska medier får stå i stort sett oemotsagd.

Vi går vidare till påståendet att Sverige är ett ohållbart samhälle om de som kommer hit aldrig får säga något avvikande. Eftersom detta inte är tillåtet för landets egen befolkning kan man undra hur Reinfeldt tänker när han säger att detta måste vara tillåtet för dem som kommer hit.

I klartext betyder det att invandrare är fria att kritisera Sverige och svenskarna. Däremot är svenskarna inte tillåtna att kritisera vare sig invandrarna eller den invandringspolitik som ger invandrare företräde till det fria ordet. Och i synnerhet är det förbjudet att kritisera eller driva med islam. Följande kan man läsa på SVTs regionala nyhetssajt efter att flera Muhammedkarikatyrer satts upp på Malmö högskolas anslagstavla:

Studenten Lina Bu Zarour var den som upptäckte nidbilden för fyra veckor sedan.

– Först var jag chockad, jag trodde inte att man skulle se det på Malmö högskola. Jag hade blandade känslor, jag var arg, ledsen och chockad, säger Lina Abu Zarour.

Bilden som hängde på anslagstavlan var en Muhammedkarikatyr gjord av Kurt Westergård och som publicerats i danska Jyllands-Posten. Det är bara en i raden av flera nidbilder som muslimska studenter reagerat på.

Skolan vet fortfarande inte vem som har hängt upp bilden. Men Laid Bouakaz, lektor på högskolan, är inte förvånad. /…/

Händelsen anmäldes till Malmö högskolas dekan Anders Linde-Laursen i mitten av januari. Sedan dess har minst fyra liknande teckningar hittats i högskolans lokaler.

– Det är ingenting som skall hända här, säger Anders Linde-Laursen.

Lina och hennes vänner valde att bemöta händelsen med kärlek och kunskap. De bjöd bland annat på baklawa och informerade samtidigt om islam.

– Det blev en succé. Vi delade ut citat som profeten har sagt på små papper, ihopknytna med en baklawa på och delade ut till studenter på Malmö högskola. Många kände till händelsen och kom dit för att stödja oss, säger Lina Abu Zarour.

En upprörd kommentar på Facebook under rubriken ”Demokrati med undantag”:

Det går bra att karikera Jesus Kristus utan påföljd. Det går bra att karikera statsminister Löfven utan påföljd. Det går bra att karikera partiledare Jimmie Åkesson utan påföljd.

Grova karikatyrer tillhör demokratins möjligheter. Men att rita en karikatyr av profeten Muhammed går inte för sig. Någon på Malmö högskola hade så gjort, och den demokratiska möjligheten kallas då för ‘trakasserier mot muslimska studenter’.

Det hela blir till dagens nyhet på Sydnytt/SVT. Högskolans dekan Anders Linde-Laursen har nu gett skolans personal i uppdrag att jaga förövaren. Vad som är en demokratisk rättighet för någon är för dekanen trakasserier. Och en av skolans elever är som på beställning kränkt och upprörd. Hon får nu tillfälle att på skoltid presentera det ‘fredsälskande och fridfulla Islam’.

Samtidigt som detta sker har Saudiarabiens stormufti, Sheikh Abdul Aziz bin Abdullah, citerat Muhammed och kommit fram till att alla kyrkor på den arabiska halvön måste förstöras. Därom nämner dekanen och den kränkta studenten inget. Eller tror de likt Sahlin och Wallström att stormuftins uttalanden inte har något med islam att göra?

Eftersom jag befinner mig i Thailand så är det frestande att göra jämförelser med Sverige. Att ”faranger” eller burmeser, andra grupper onämnda, i något som helst sammanhang skulle ha försteg framför thailändare är en fullkomligt vanvettig tanke. Jag har inte gjort det och kommer inte heller att göra det, men skulle jag ställa frågan vilka som har rätt att kalla Thailand för ”mitt land”, skulle jag inte bli förstådd. Om jag lyckades förklara hur det är i Sverige och vad t.ex. Sveriges nyss avgångne statsminister hade att säga i frågan, då skulle jag inte heller bli förstådd. Möjligen skulle jag bli gratulerad till att vi blivit av med en sådan galning. Thailand tillhör thailändarna. Sverige tillhör svenskarna.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Har min dotter blivit våldtagen? Det var då ett jävla samhälle!

Brottsförebyggande rådet och diverse myndighetsföreträdare brukar hävda att kriminaliteten inte ökar utan det handlar om benägenheten att anmäla brott etc. När man konstaterar att det är väldigt många invandrare som sitter i fängelse, så beror det på rasismen. Polisen stoppar mycket hellre unga invandrare som åker runt i en svart BMW än svenskar som åker runt i sina Volvobilar. Svenskar åker alltså inte dit lika mycket som invandrare. När jag diskuterar brottsligheten med en juristvän säger han att ”Det förstår du väl att om det inte var invandrare som satt i våra fängelser, så skulle det sitta svenskar där istället.” Jag tänker att tur då för svenska skurkar att det så ofta är invandrare som åker dit, men det säger jag inte.

En bloggläsare skriver:

Av en väninna fick jag veta att en flicka blivit våldtagen av fem somalier. Bra att man får veta nationaliteten, så att unga flickor kan ta långa omvägar runt sådana gäng. Min dotter blev för tio år sedan väskryckt på Mariatorgets t-banestation. Ett gäng killar tog hennes väska. Hon kastade sig in i tåget och slet till sig väskan. En av killarna sparkade på hennes arm så att den bröts. Hon är säker på att det var somalier. En annan gång, vid Sankt Eriksplan stod hon med en kamrat och väntade på nattbussen. Ett gäng invandrartjejer, troligen muslimer, bad om en cigarett. Min dotter röker inte, och när flickorna inte fick någon cigarett tog de tag i min dotters huvud och dunkade med busskurens glasvägg tills hon nästan svimmade.

Varför berättar jag det här? Jo, för att säga att jag tror att många invandrarungdomar hatar ”svennar”. Det är ett stort problem. Sen har döttrarna förstås vänner med ickesvensk bakgrund, bl.a. muslimer. Men det är människor som är väl integrerade i det svenska samhället, som pratar perfekt svenska, har jobb, eller pluggar och har god självkänsla. Och då blir bakgrunden en helt annan femma.

När myndighetsföreträdare och opinionsbildare tvingas inse att det finns ett samband mellan massinvandringen och kriminaliteten – i synnerhet när det gäller våldsbrottslighet, inbegripet våldtäkter – läggs skulden vanligtvis på samhället. Är det inte brist på ungdomsgårdar så är det strukturell rasism eller utanförskap.

Jag har kontakt med en jurist (inte samma som ovan) som ger mig lite inblickar i vad som händer i våra domstolar. Där håller det inte att ställa samhället till svars utan det handlar om gärningsmän och förövare. Där dribblas inte heller med statistik utan där behandlas varje fall för sig och det vill till att samhället lägger ner stor energi på att fostra juristerna till pk-soldater, när en kriminell verklighet grinar dem i ansiktet. Det verkar funka, att döma av vad juristen skriver ” Våra yngre storstadsåklagare är oerhört politiskt korrekta.”

Några smakprov från denne jurist som rätt ofta ger mig inblickar. Jag tror inte det i första hand beror på att han vill veta vad jag tycker, utan det handlar om hans mentala hälsa. Han anser sig leva i totalsnurrig värld och behöver skriva av sig. Det är han inte ensam om.

Idag har man haft förmånen att avsluta en härva som började med att en afrikan förskingrade 1,6 miljoner kr av en man i nittioårsåldern. Mannen dömdes för grov förskingring till 1 år 4 månader. Sedan hade pengarna lämnats till hans bor. Brodern blev några månader senare angripen av “tjuvens” kompisar som försökte råna denne och hans familj. 2,5 års fängelse. Idag hade vi brodern och hans sambo som var åtalade för grovt häleri. Tredje rättegången.

I morgon har jag två “araber” som stulit metaller från ett industriområde. Den ene hade endast varit i Sverige fem dagar då det hela inträffade.

I morse två orientaler anhållna. Den ene hade stulit pengar från en kvinna vid en uttagsautomat. Den andre hade “knivat” ett flertal personer i centrala Mora. Rubricerat som bl.a mordförsök.

Vi jobbar i stort sett mångkulturellt numera varenda dag!!

Fick nyss ett samtal från en kollega som haft jour i östra området. Han meddelade att av de senaste 18 vidtagna åtgärderna avsåg 16 sådana där man saknar de fyra sista siffrorna i personnumret. I går var jag i Stockholm där gick vi igenom en bedrägeridom där en nigerian i Trollhättan under de senaste fyra åren systematiskt levt av organiserade bedrägerier. Oerhört avancerade och hade inbringat 2 miljoner på två år. Blev naturligtvis inte utvisad eftersom han varit här så länge. Samtidigt påpekades att vi numera inte skall använda termen “Nigeriabrev”. Det ska heta MMF-brev,( Mass Marketing Frauds). Nu ska jag iväg och ta itu med nya “utmaningar”

Den lilla staden Söderhamn är mest känd för “tingshusmorden” 1971 då “gammpojken” Gunnar Bengtsson berövade domare, advokat och motpart livet efter att “sol och vårats” av en parant storstadskvinna. Idag har morden aningen mera oromantisk karaktär. De senaste två morden begicks dels av en alban som yxmördade sin rival i ett äktenskapsdrama och dels en irakier som mördade en landsman med kniv med förmodligen liknande motiv.

Så här uttrycks det att 14 bulgarer anhållits i Sverige samt naturligtvis endast är här på “besök”:

Polisens presstalesman Mikael Hedström vill inte säga om de misstänkta är hemmahörande i länet.

– De kan vara skrivna här och ha anledning att vistas här, men vi behöver tolkar för att kunna höra dem.

Förhör hölls under måndagseftermiddagen och kvällen.

Uppdatering 01:45:

Samtliga 14 personer har anhållits efter beslut av åklagare.

Efter en journatt i mellersta Sverige kan det kännas skönt att få lämna en liten och obetydlig exposé över en vanlig måndag i Moder Svea från Dalälven och nedåt. Det kan väl anmärkas att nedan angivna information i nuvarande stund är föremål för s.k “förundersökningssekretess” varför man denna vecka behandlar uppgifterna med viss “försiktighet”. ( När tiden gått ett tag kan det däremot vara “fritt fram” )

Rätt tidigt aktiverades ett ärende i en mindre mellansvensk stad där en polispatrull av en tillfällighet passerat en adress där lastning av gods pågick. Vid närmare kontroll visade det sig att i en lägenhet, bebodd av en svensk kvinna, den senaste tiden hyst 14 bulgariska medborgare som nu var i färd med att resa till Polen med två fullastade bilar. Samtliga greps och anhölls och lämnade diverse olika uppgifter om att man kommit till Sverige för att jobba och så vidare, fått möjligheter att bo i lägenheten och så vidare, och delar av godset hade inköpts på olika sätt. Igår kunde konstateras att 300 mobiltelefoner, 20 bärbara datorer samt c:a 100 000 kr i kontanter beslagtagits. Naturligtvis finns det mer gods att nämna men detta axplock får duga.

Nästa ärende ringdes in från Ludvika. En polispatrull hade skickats till en av kommunens fem förläggningar. Där hade anmälan gjorts av en syrisk kvinna som i ett fönster sett hur en etiopisk man misshandlat hennes sjuårige son med en bandyklubba. Märken på pojken fanns att iaktta. När patrullen anländer framkom uppgifter att den syriska familjens dotter, även hon sju år, 14 dagar tidigare hade misshandlats av samme man med ett rep på ryggen. Eftersom endast en patrull arbetade i området gick hela passet till dramat.

En stund senare var det Rättviks tur. Även där ett flertal förläggningar. I en av dessa hade bråk i matkö uppstått mellan ett syriskt par och en eritrean. Eritreanen hade stått för nära syrianens hustru och bråk uppstått. Eritreanen gav kvinnan en örfil med den naturliga påföljden att han angreps av den syriske mannen med strypgrepp mm. Patrull på plats och anmälningar upptogs utan några gripanden. Några timmar senare var det dock dags igen. Den eritreanske mannen stod utanför sin länga och rökte då syrianen fick syn på honom, hotade på arabiska att beröva honom livet och angrep sedan med tre rejäla knytnävsslag. Samma patrull på plats igen och nu greps syrianen och anhölls. Eritreanen blödde och hade synliga skador.

Även Kalix fick förmånen att delta. Dit hade två libyer begett sig i stulen personbil. Båda var specialiserade på att i Mellansverige gå in på badinrättningar, idrottsanläggningar mm och bryta upp klädskåp, stjäla ur dessa och då även bilnycklar. Så hade nu skett i Vilundabadet i Upplands Väsby. Båda hade sedan i en stulen bil begivit sig till en kusin som bodde i Kalix där de greps av polis. Man hade bl.a “tjuvtankat” på OK i Kalix och fanns på övervakningsfilm. På den ene fanns beslut om utvisning men jag förklarade för polisen att sådant endast var att betrakta som “Pro Forma” i Sverige och som papperslös garanterades man både skolgång och sjukvård. Ett flertal s.k “öppna ärenden” fanns på herrarna i Mellansverige.

Idag har man roat sig med tre bulgariska romer varav en begärdes häktad. Problemen med dom är att målsägarna ljuger lika friskt som dom misstänkta. I ett av fallen uppgavs målsägarna blivit “mutade” att ta tillbaka sina uppgifter vilket dom även gjorde och två fick gå hem.

I övrigt kan nämnas att ett “krimmare” berättade att Köpmannaföreningen i en mindre svensk stad vill ha ett möte med polisen. Butikstölderna har gjort att flera överväger att sluta sin verksamhet. Vi konstaterade att hur många möten som helst med polisen inte kommer att förändra ett dugg!!

I denna stad har det bott c:a 100 bulgariska romer på campingen cirka ett år nu. Dieselstölderna är enorma. Dessutom har man naturligtvis flyktingar mm som alla andra. Moder Svea är i fritt fall och våra politiker och journalister “mörkar” naturligtvis allt som händer.

Då det gäller rättsväsendet skulle det finnas en oas att ösa ur. Det känns nästan omöjligt att veta var man skall börja. Jag skickar dig lite ”hintar” om hur det ser ut i mitt län och jag vet inte ens om vi tillhör de mest belastade i Sverige. Jag skulle dock kunna lova att fick folk veta fullt ut om vad som sker skulle dom bli vansinniga det kan man nog försäkra. Utvecklingen har i princip skenat på senare tid.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bra frågor och inte lika bra svar

En bloggläsare skriver: Jag är forskare utomlands inom teknik, men allmänt intresserad av debatten i Sverige kring invandring och dess ekonomiska och sociala effekter.

Jag följer din blogg och har läst Invandring och Mörkläggning I & II flera gånger, men den avslutande förklaringsmodellen i den senare boken – eliternas införande av nattväktarstat – har alltid känts otillfredsställande. Jag har några funderingar kring detta som jag vore tacksam om du kunde kommentera.

Om vi har en bra skattning av (säg) Reinfeldts målsättningar, så borde rimligen ett första test vara att jämföra hans faktiska agerande med hur en rationell person som vill uppfylla de skattade målsättningarna agerat i hans situation. Det är här som varken jag eller Tullberg i nyliga krönikor får agerandet att gå ihop:

http://www.friatider.se/stridshingsten-g-r-igen

http://www.friatider.se/stridshingsten-som-etnisk-masochist

Första frågan:

Det finns mycket en statsminister kan göra för att skapa en låglönemarknad med stort arbetsgivarövertag, t ex arbeta mot avskaffande av LAS, årslånga provanställningar, minskad facklig makt och fler arbetsgivarspecifika skattelättnader. Men det tycks mig som om den svenska arbetsmarknadsmodellen till stor del lämnades lagstiftningsmässigt intakt av Alliansen.

Svar:

Ja, det var väl en medveten väljartaktisk idé att lägga sig så nära den socialdemokratiska välfärdsstaten som möjligt. I övrigt känns det som moderaterna koncentrerat sin politiska energi på skattesänkningar.

Det Gunnar och jag ägnat oss åt är ett slags kremlologi. Vi har utifrån ett ganska magert material försökt gissa vad Reinfeldt men kanske i synnerhet moderaterna vill ha för samhälle. När det gäller retoriken så tycker vi nog fortfarande att det finns fog för påståendet att nattväktarstaten är ett lockande ideal. Däremot, när det gäller praktiken ser ju också vi att det inte fungerar på det sättet. Och när det sedan gäller Reinfeldt, så är inte ens hans egna ställningstaganden konsistenta utan krockar med varandra. Det är direkt egendomligt att ingen ännu – vad vi vet – gjort en ordentlig analys av honom som politisk person. Varför har han med sitt tydliga och för en statsminister direkt chockerande avståndstagande från sitt eget folk fått behålla sin politiska heder? Nätets mest upprörda debattörer ser honom ju som en landsförrädare. För en statsminister finns det väl knappast någon hårdare dom? Filosofen Bertil Rolf lanserar i det senaste blogginlägget hypotesen att Reinfeldt gärna vill gå till historien som en moralisk ledare istället för att framstå som en kylig taktiker. Kanske är det så men det räcker inte som förklaring.

Fråga två:

En fundamental del av den traditionella nattväktarstaten är ett starkt försvar, om inte annat som garant för elitens fortsatta kontroll över landet. Men Reinfeldt tycks obekymrat ha avskaffat den rest av försvaret som fanns kvar.

Svar:

Att försvaret skulle dras ner, om än inte skrotas, tycks det ha funnits en enighet om över partigränserna. Det finns ett försvarspolitiskt betänkande från år 2007 där samtliga sju riksdagspartier är överens. Den politiske journalister Claes Arwidsson skriver i november 2010 under rubriken ”Evig fred råder”:

I betänkandet från den historiskt eniga beredningen stod alla sju riksdagspartierna bakom slutsatsen att den globala uppvärmningen var landets fiende nummer ett. På andra och tredje plats kom massförstörelsevapen respektive smitta och hälsorisker. Den handlingsstrategi som pekades ut för det militära försvaret var att fortsätta ”transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser”. Kort sagt, vi skulle själva välja vilka strider vi vill utkämpa – i långt-bort-i-stan.

När SR/Sifo inför valet 2008 frågade svenska folket vilka politikerområden som var viktiga fanns inte ens försvarspolitiken med bland de 19 olika förslag man hade att välja på.

Kanske är det så enkelt som att det är viktigare med politisk konsensus än med ett starkt försvar. De politiska aktörer som inte vill lägga särskilt mycket pengar på försvaret har ju haft goda argument. Sverige har inga direkta politiska fiender, har klarat sig undan världskrigen och under ett par hundra år har försvarsviljan inte fått just någon näring alls. På nätet kan man inte så sällan se beteckningen ”fredsskadat land” om Sverige. Att dra ner på försvaret har också varit ett bra sätt att spara pengar. Från vänsterhåll har det till och med setts som moraliskt angeläget. I Fi:s program från år 2013 kan man läsa:

Fi ska verka för en utveckling av global mänsklig säkerhet, bort från föreställningar om militär säkerhet. Det förutsätter stopp för militär upprustning, ett aktivt nedrustningsarbete, stopp för vapenexport samt omställning av krigsmaterielproduktion till civil produktion.

Sverige ska som bekant inte vara en militär utan humanitär stormakt. Till detta kan man lägga att i dag verkar svenska politiker göra lite som de vill, alldeles oavsett vad väljarna tycker och oavsett vad politikerna angivit i sina partiprogram. Som den avhoppade moderate kommunalpolitikern Björn Schaerström konstaterar i ett mail: ”Svenska skattebetalares resurser går till stor del till helt andra saker än det vi ’beställt’ och till sådant som inte går att utläsa i några partiprogram. Däri består det stora bedrägeriet och landets allt raskare färd mot kaos och ruin!”

Fråga tre:

Invandrare från tredje världen röstar, som Tino Sanandaji påpekar, till övervägande del på partier som förespråkar en stor omfördelande välfärdsstat. I er bok beskrivs det som att den kosmopolitiska nattväktarstaten är välfärdsstatens motsats, men med en bibehållen demokrati verkar det troligare att utfallet blir en stor dysfunktionell välfärdsstat som ineffektivt för över resurser från en minskande andel produktiva till små grupper av priviligierade improduktiva, som politiker. Att Reinfeldt underlättat migration från tredje världen har troligen gjort det svårare att få till en liten stat.

Svar:

Det är en sak med ideal, en helt annan sak med förverkligandet. Se till exempel det mångkulturella samhället som ter sig som en befrielse och förhoppning av samma slag som det klasslösa samhället, men i verkligheten landar i något helt annat. Se på den kommunistiska retoriken som fortfarande lockar idealistiskt lagda ungdomar. Det verkar vara mänsklighetens öde att ständigt sätta fantasierna framför verkligheten. I Sverige med sitt ointresse av historia och besatthet av de framtida idealen har destruktiva ideologier särskilt lätt att få fäste.

Det troligaste framtidsscenariot är inte alls nattväktarstaten utan ett välfärdssamhälle som i praktiken blir allt sämre på att leverera den välfärd som utlovas som ersättning för de höga skatterna. Detta leder till en vänstervridning, vilket också Reinfeldt måste ha förstått. Den bidragsförsörjda och lågutbildade befolkningen blir kvar. Vart skulle de flytta? De är inte välkomna någonstans. De högutbildade och mer välbeställda medborgarna lämnar Sverige.

Det finns ju ingen nationell stolthet som kan hålla dem kvar, inget större intresse för att ”rädda landet”. Resultatet blir ett socialistiskt inriktat u-land med svag valuta, hög kriminalitet, stor social oro och låg tillit mellan olika medborgarkategorier. Det är det mest troliga framtidsscenariot – inget bra land alls att leva i. Det finns ett politiskt parti som kan ändra den här bilden: Sverigedemokraterna. De är jokern i en lek med idel lankor. Tyvärr betyder ”ändra” inte självklart att det blir bättre, bara att det blir annorlunda.

Fråga fyra:

När Reinfeldt säger att Sverige är vad de ”som kommit hit mitt i livet, kanske födda i ett annat land” gör av Sverige, låter det inte heller som om han haft något speciellt samhälle i åtanke med sin politik – det är mer att det får bli vad det blir. Det är svårt att för mig att tro att ett sådant kontroversiellt uttalande gjorts enbart av strategiska skäl.

En förklaringsmodell som tycks passa bättre in på Reinfeldt och hans gelikar är den som beskrivits av den brittiska journalisten Steve Moxon i en serie av välannoterade artiklar, mest nyligen ”The origin of identity politics and political correctness”. Kortfattat går modellen ut på att vänstereliterna i väst drabbats av kognitiv dissonans efter utebliven marxistisk revolution, och därför i sin besvikelse utsett ”arbetare” – icke-eliter, stereotypiskt män utan invandrarbakgrund – i sina respektive länder till syndabockar.

I den modellen blir det åtminstone begripligt varför Reinfeldt agerat och uttalat sig fientligt mot etniska svenskar som grupp. Att bara säga att Reinfeldt har hittat en ny ingrupp i den globala eliten förklarar väl inte i sig varför han måste vara fientlig mot sin ”gamla” ingrupp (vara etnisk masochist, i Tullbergs terminologi)?

Svar:

Ja, Steve Moxon är läsvärd. Hans beskrivning av hur vänstern sviks av arbetarna, som inte alls vill göra revolution och att vänsterideologerna därför måste rädda sig genom att omdefiniera förövare och offer känns trovärdig. Vänstern ersätter de onda kapitalisterna med de vita männen med makt och omdefinierar de tidigare så hyllade arbetarna till ”white trash”. Och så in med nya offer: etniska minoriteter, migranter, kvinnor, sexuella minoriteter. Om detta har jag nyligen skrivit på bloggen. Jag hade inte läst Steve Moxon men mitt perspektiv är starkt besläktat. Däremot kan jag inte se hur Moxons resonemang förklarar den politiska högerns knäfall. Där tror jag att Marika Formgrens påpekande att Sverige inte har någon värdekonservativ motkraft till vänsterns samhällssyn är tänkvärd. Hon skriver om hur också de borgerliga partierna accepterat värdegrundsperspektivet, med åtföljande konsekvenser:

Men faktum är att vår borgerliga alliansregering inte ligger långt efter vänstern i sin strävan att villkora den offentliga debatten och utnämna värdegrund snarare än åsiktsfrihet till demokratins grundförutsättning. Så skrev Bengt Westerberg i sin statliga utredning Främlingsfienden inom oss (2012) att politiker har ett särskilt ansvar för att upprätthålla det politiskt korrekta filtret över samhällsdebatten, samt föreslog värdegrundad lärarutbildning och övervakning över internet och medier. Så presenterade Erik Ullenhag 2011 en pinsam ”toleranssajt”, som påstods bemöta främlingsfientliga myter med fakta men egentligen var ganska genomskinlig opinionsbildning för regeringens synsätt. Så förkunnade regeringens utredning om män och jämställdhet att det fortfarande finns många traditionella mansnormer som politiken måste förändra. Så var Fredrik Reinfeldts kommentar efter våldsattacker mot Sverigedemokrater under valrörelsen 2010 så här avmätt: ”Den som driver upp vi- och demtänkande och grundar sig på främlingsfientliga uppfattningar ska ju inte vara förvånad när det i grunden väldigt hatfulla sättet att se på relationer mellan människor också leder till att det blir mer våld, mer hot, i det öppna samhället”.

Det var inte heller en socialdemokratisk chefredaktör på en socialdemokratisk ledarsida som i juni 2012 belade mig med skrivförbud för att jag inte var tillräckligt socialdemokratisk. Det var den liberala chefredaktören på en ledarsida med beteckningen ”borgerlig” som förbjöd mig att skriva om integration, invandring, feminism, jämställdhet och familjepolitik, eftersom jag inte låg i ”den liberala mittfåran”.

Avslutande kommentar:

För mig förblir (än så länge) Reinfeldt en politiskt obegriplig person. Din huvudfråga är ”Vad ville han att Sverige skulle bli för land?” Mitt svar är: jag vet inte. Karln är en gåta. Ännu mer gåtfullt är att han utan att drabbas av särskilt hård kritik kunnat styra både moderaterna och Sverige under närmare ett decennium. Även om nattväktarstaten är hans ideal så utgör hans politik ett direkt hinder för borgarna att återfå den politiska makten i Sverige och på så sätt förverkliga detta ideal. Jag har ingen annan förklaring än att Sverige har en bedrövligt undermålig intelligentia. Trots sin vänsterpolitiska dominans har den inte klarat att genomskåda Reinfeldt. Följaktligen har den heller inte förmått att för väljarna visa vilka värden och vilket samhällsideal Reinfeldt står för.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Skuldkomplexet – ännu ett gästspel av en bloggläsare

Om jag får komma med några små reflektioner på ditt blogginlägg ”Välfärdens patologi”. Jag undrar om det inte finns ytterligare förklaringar till den rådande situationen än de du tar upp. Jag tror en viktig aspekt är den mentalitetsförändring som ägt rum. Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet menade att ungdomsgenerationen kännetecknades av ”sentimental narcissism”. Jag tror hon har rätt men att det gäller alla från 68-generationen och framåt.

Denna mentalitet är uttryck för en omognad; man klarar inte av att acceptera hur tillvaron är. Och denna omognad är i sin tur ett resultat av välfärdssamhället. I ett mindre omhändertagande samhällsklimat förstår man att tillvaron faktisk är hård och att man primärt måste se om sitt eget hus. Det är väldigt tydligt i USA. Där råder inte alls samma gråtmilda inställning till dem som befinner sig på samhällets skuggsida som det gör i Sverige. Ytterligare en viktig faktor är det kollektiva skuldkomplex som vi skaffat oss, igen genom att vi inte klarat av att acceptera tillvaron som den är. Vi har känt skuld för att vi haft det bra (vilket förstås till en del berodde på att vi klarade av att hålla oss utanför 2:a världskriget). Det myckna charterresandet till sydligare breddgrader som började på 60-talet bidrog till skuldkomplexet eftersom vi då tydligt konfronterades med människor som levde under helt andra betingelser och att vi också kunde uppträda som valutasvin. Det här skuldkomplexet fanns på alla plan.

Jag tog studenten i slutet av 60-talet och började därefter läsa medicin. Det var en prestigeutbildning och det fordrades toppbetyg i studentexamen för att bli antagen. De allra flesta av oss hade nog arbetat allt vi kunnat för att få dessa betyg. Men se, det kunde vi inte erkänna. Vi hade dåligt samvete för att vi kommit in på denna åtråvärda utbildning som ju i stort sett var en garanti (åtminstone då) för ett välavlönat arbete. Om vi kunde undvika det, talade vi inte om att vi läste medicin, och om det ändå kom upp så kom alla möjliga ursäkter om att vi haft tur, att betygen nog inte varit rättvisa mm (i vissa fall var de nog inte heller det för rätt många av mina kurskamrater var riktiga dumbommar). För att kompensera för att vi gick på en privilegierad utbildning höjde vi sjuksköterskorna till höjderna. De var minsann så duktiga, kunde mycket mera än vi, och skulle naturligtvis ha samma lön som vi (detta betalar läkarkåren för idag när sjuksköterskorna tagit över många av ledningsfunktionerna inom sjukvården). Och skuldkomplexet kom att vidgas till att omfatta alla som på olika sätt misslyckats i livet. Därav också daltet med t.ex. brottslingar. De var det ju så synd om, och

allt var samhällets fel!

Denna känslosamhet kombinerad med skuldkomplex går igen i allt. Vi tycker synd om alla som inte har det som vi, och vi klarar inte av att fatta beslut som har obehagliga konsekvenser även om de är ack så nödvändiga. Inom asylindustrin är det extra tydligt. När familjer som inte har asylskäl ska avvisas kommer alla snyfthistorier om hur synd det är om deras barn, osv. Vårt samhälle har helt enkelt infantiliserats, och så har också våra politiker och högre tjänstemän, för att inte tala om journalisterna, som ju i mycket har till arbete att vädja till människors känslor.

Jag tror således inte att förklaringen till den rådande situationen ska sökas i att politiker och myndigheter söker nya klienter, utan att den är betydligt enklare: vårt samhälle består av omogna människor. Och anledningen till att akademiker tycks vara de värsta beror nog på att de i betydligt mindre utsträckning drabbats av mångkulturens välsignelser. Det kommer nog att ändra sig, för verkligheten tränger sig numera på också de mera välbeställda. Men när reaktionen från dem kommer är det nog tyvärr för sent för att rädda vårt samhälle.

XYZ

citerad av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Så detta med godhet … en bloggläsare kommenterar:

Jag tror att du egentligen har två föga konsistenta tankar i huvudet. Den ena är att det som sker i Sverige med invandringen drivs av godhet. Det säger du ofta. Min mothypotes som också skymtar hos dig är att den drivs av feghet och bristande integritet. Hos dig förekommer den tanken när du talar om DDR-Sverige eller när du räknar upp all slags utfrysning som bl.a. drabbat dig och Gunnar Sandelin. Exempelvis i ”De politiska bebisarna” 15/3.

Folk vågar helt enkelt inte ta kontakt med dig. De vågar heller inte ta reda på avgörande fakta, för det skulle göra så förbannat ont att känna att man inte vågar stå upp och fråga ens. För att ens överväga det du och Sandelin säger måste man överväga möjligheten av följande:

Med fortsatt politik så förstörs mycket av livskvaliteten för barn och barnbarn, mycket av kulturarvet och kulturmiljön går förlorade, ekonomin undermineras och svenskättlingar marginaliseras. Men politiken är omöjlig att förändra på kort sikt och de som försöker smädas och förföljs. Om jag inte trots obehag står upp för mina barns och barnbarns framtid så är jag en feg liten skit.

Det är detta alternativet man har att ta till sig, och det klarar man sällan. Det är modet som fattas. Man lever i förljugenhet och ond tro (enligt Sartrte) därför att det är uthärdligt. Kom ihåg vad Kant skrev om upplysning:

Aufklärung ist der Ausgang des Menschen aus seiner selbstverschuldeten Unmündigkeit. Unmündigkeit ist das Unvermögen, sich seines Verstandes ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Selbstverschuldet ist diese Unmündigkeit, wenn die Ursache derselben nicht am Mangel des Verstandes, sondern der Entschließung und des Muthes liegt, sich seiner ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Sapere aude! Habe Muth, dich deines eigenen Verstandes zu bedienen! ist also der Wahlspruch der Aufklärung.

Lärande, alltså erkännande också av obehagliga fakta, gör ont, i synnerhet om man inte upplever att man kan göra något åt saken. Erkännandet kräver mod. Därför är det också utsiktslöst att försöka lära ut obehagliga sanningar till de fega. Även om man övertygar dem så faller modet så fort man lämnar dem och de kramar åter modlöst sina bekvämare livslögner.

Som forskare har vi tränats att försöka hitta det värsta motargumentet vi kan komma på innan någon annan gör det. Men folk är inte så funtade och i synnerhet inte i DDR-Sverige. Du och jag tillhör en grupp som är utvalda och utbildade för att orka med att lära oss att saker inte är vad vi hoppades. Det finns undantag i det offentliga livet, Janne Josefsson, Per Gudmundson, Ivar Arpi och några få till. Men feghet är det dominerande.

Istället för dina tre typer har jag följande:

Manipulatörerna. Reinfeldt står som första namn på min lista. Hans förmodade ”godhet” visade sig först 2010 när sverigedemokraterna började bli ett problem för maktinnehavet. När han talade om ”öppna er hjärtan” var det en bluff för att gå till historien som en moralisk ledare snarare än som en kylig taktiker som offrat landet och sitt parti. De märkliga dumheter han efteråt yttrat kan förklaras endast om han spelar korkad moralist, och så korkad har han aldrig varit.
Medlöparna i press. Långsamt börjar de efter valet våga peka på konkreta problem, ofta under namnet ”utmaningar”. De var helt enkelt rädda hela tiden. Att de är rädda för att synas med Vilks är begripligt men att de är rädda för att öppet resonera om dina och Gunnars fakta och hypoteser kan inte förklaras med annat än en extrem rädsla för mobbning.
De blåsta, som tror på allt som står i DN. Inte så att de har otur när de tänker, de vet inte ens hur det går till att tänka. Man måste, liksom Darwin, börja med att ta itu med de allra svåraste argumenten. Utan intellektuellt mod eller kraft skockar de sig bakom medlöparna.

För feghetshypotesen talar egentligen Sveriges meriter på mobbningsområdet, den gamla konsensusmentalitetens baksida. Zaremba har en del tänkvärda artiklar i DN. Sedan har vi behandlingen av oliktänkande, exempelvis dig och Sandelin. Paralleller i litteraturen är väl En Folkefiende, i historien Chamberlain och appeasement under 1930-talet.

Kryperiet är en typisk svensk övertygelse. Jämför också andra snarlika fenomen, exempelvis feminismen i det offentliga livet. Eller ställningstagandet till Sovjet i Sverige 1945-1990. Samma konsensus, samma förföljelse av oliktänkande, samma övergrepp mot oliktänkande. I DDR fanns åtminstone en våldsam maktapparat som upprätthöll konsensus.

De uppenbara lögnerna: om lönsamheten av invandring i Sverige, om Sveriges skyldighet att ta emot etc. Är det goda personer med integritet som ”råkar” missta sig eller är det krypare som lägger mängder av energi på att fasthålla sin – på kort sikt – bekväma inbillning?

Så tillkommer de stora flykting- och bidragssvindlerierna. Det måste i myndighetssverige ha funnits hundratals tjänstemän som direkt bedrivit projekt och handel med uppenbart kriminella och de måste ha några tusental kollegor, vänner och släktingar som känner till det. Är det godhet eller feghet som gör att de tigit? Att ”må illa” är det ord som i Sverige av idag täcker det din och min generation kallade samvete, skuld och skam. Samvetet pockar på handling, illamåendet pockar på sjukskrivning.

Fegheten är det grundläggande, den inbillade och spelade godheten är det man använder för att hålla självkänslan uppe. Ju mer orimlig och vidrig situationen i Sverige blir, desto mer måste man intala sig att det hela är gott. Man är rädd för att bli den som upptäcker att kejsaren är naken, först låtsas man att kläderna sitter perfekt men snart är man själv övertygad om att på sätt och vis är det en väldigt originell och välsittande klädsel.

Mot Godhetshypotesen:

Varför inträffade Den Stora Godheten först under Reinfeldts andra regering? Sverige tragglade länge med att nå upp till enprocentsmålet av BNP för uhjälp, nu talar vi om kostnader upp emot tre procent av BNP. Ingvar Carlssons och Göran Perssons regeringar har inte övermannats av den godhet som Sverige kommit att excellera i under Reinfeldt.

Varför är de ”goda” så onda mot sverigedemokraterna? Varför tolereras mobbning mot sverigedemokraterna, också enligt Reinfeldt själv. Eller notera hur Leif GW menar att Vilks yttrandefrihet inte bör skyddas mot islamistiska våldshot:

Ständigt omgiven av de poliser som skyddar hans rätt att uttrycka sig och till en årlig kostnad på tjugo miljoner för landets skattebetalare. Med tanke på budskapet är det faktiskt inte värt de pengarna. Varför inte bara promenera ner till Rosengård, Rinkeby eller Hammarkullen, och ta det direkt med dem som han retar sig på. Man till man, och ”åk hem med er, era dumma jävlar”. Att han sedan skulle få fraktas därifrån på bår är en annan historia men den har i vart fall inget med vår yttrandefrihet att göra.

Varför är de goda så rädda för argument om de nu är fasta i sin godhet? Varför försöker de inte omvända dig och Gunnar eller bara stillsamt lyssna och tolerera er? Varför denna ängsliga strävan efter hyperkorrekhet. (Hur ska jag bemöta min tiggare? Ska jag se honom i ögonen för att erkänna honom som människa? Eller ska jag diskret kasta till honom min slant och låtsas att jag inte varseblir hans förnedrande belägenhet?) Varför detta behov av Newspeak där illegala migranter blir till papperslösa flyktingar?

Nej, jag menar att de ”goda” är fega. Det sociala trycket mot oliktänkande ökade under Reinfeldt 2 liksom den extrema, haveristiska godheten. Man vill uppfatta sig som god hellre än att erkänna möjligheten av att man säljer ut sina barnbarn av ren feghet.

Egentligen delar du nog min hypotes när du föraktar stora delen av Sveriges opinion. Man föraktar inte dem som är äkta goda men väl dem som är fega nog att inbilla sig godhet och att överväldigas av sin egen inbillning. Du har tidigare själv påpekat att godheten är ett slags självbedrägeri.

Kanske har du och Gunnar så mycket civilkurage att Ni inte förstår hur dominerande fegheten är i svenskt intellektuellt liv. Eller så är Ni alltför socialt trubbiga för att inte se all denna ångest som enkla, obekväma sanningar ger upphov till.

Bertil Rolf

citerad av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Rättelser

I blogginlägget ”Godhet ifrågasatt” använder jag lite i förbigående uttrycket ”die dumme Schweden”. Signaturen Memento, som ofta skickar mig länkar till tyska texter, har påpekat att uttrycket är en så kallad faktoid. Wikipedia skriver:

Die dummen Schweden, de enfaldiga svenskarna (även omnämnt i den grammatiskt felaktiga formen die dumme Schweden), är ett svenskt uttryck på tyska för det mindervärdeskomplex som svenskar kan drabbas av i kontakter med utlandet. Uttrycket är en faktoid och förekommer inte i tysktalande länder. Det kan i själva verket komma från det ungerska uttrycket buta svábok = dumma Schwaber, på tyska die dummen Schwaben, ett uttryck som verkligen finns och är i levande bruk.

Jag skulle antagligen kunna komma undan med att jag använder uttrycket som det förekommer i svenskt språkbruk och att jag minsann visst känner till det som Wikipedia meddelar. Så är det emellertid inte. Även om jag någorlunda obehindrat läser tyska så är mina kunskaper rostiga. Jag har aldrig bott i något tyskspråkigt land och det är väldigt sällan jag talar tyska. Tyska akademiker är vanligen bra på engelska och då blir det språket jag väljer, när tyska borde ligga närmare till hands. Man vill ju inte försätta sig i ett onödigt underläge. Men nu vet jag och är således inte längre en fullt så dum svensk.

Den andra rättelsen är mer komplicerad. En bloggläsare skriver till mig:

SCB har faktiskt uppgifter om syriernas utbildningsnivå. Bifogar siffror jag tog fram från deras databas. Man kan notera att omkring en fjärdedel har eftergymnasial utbildning. Men huvudparten, 20 procent, kortare än tre år och då är man väl inte akademiker. Man kan också notera att andelen med eftergymnasial utbildning ökar kontinuerligt över de aktuella åren. Att ta sig till Sverige verkar utvecklas till en angelägenhet framför allt för de mer priviligierade.

Nu skulle man kunna dra slutsatsen att jag och den bloggläsare jag citerar i blogginlägget med den dramatiska rubriken ”När statsministern ljuger” har gjort ett svårt misstag. Statsministern har på fötterna när han säger att en fjärdedel av syrierna är akademiker.

Men så enkelt är det inte, inte alls! För det första måste man fråga hur underlaget för SCBs uppgifter ser ut, i synnerhet med tanke på att Arbetsförmedlingen angivit att 60 % av de nyanlända och deras anhöriga högst har en förgymnasial utbildning. Denna uppgift har de senare korrigerat till 51 procent. I en artikel på nättidningen Realtid har Tino Sanandaji kritiskt granskat uppgifterna om bland annat syriernas utbildning och konstaterar att bara tio procent av de nyanlända från Syrien har minst en treårig utbildning med examen från högskola:

Ett annat sätt att utrycka det är att 91 procent av de syrier i Sverige som inte förvärvsarbetar saknar högskoleutbildning …

En statsminister bör givetvis fråga sig vilken uppgift som stämmer och får inte bara agera efter principen ”fint, det där är en uppgift som vi kan föda väljarna med”. Detta i synnerhet med tanke på den vilseledande bild som politiker och journalister i en oskön förening tagit på sitt ansvar att leverera till Sveriges medborgare.

Som det nu är informeras medborgarna efter principen att ”vi håller så tyst som det bara är möjligt om det som är problematiskt och lyfter fram det positiva – skit samma om det är sant eller ens trovärdigt.” Det eviga trixandet leder som bekant till att en falsk bild av invandringspolitikens konsekvenser skapas.

En statsminister ska inte bara tala sanning i den meningen att det formellt sett finns ett underlag för hans påståenden utan han ska också ha en vilja att tala sanning. Det har inte Stefan Löfven och därför är det befogat att hålla fast vid påståendet att han ljuger. Han är en av de ivrigaste arbetsledarna i snickrandet på det mångkulturella luftslottet.

Det andra problemet med uppgiften att en fjärdedel av syrierna har högskolebildning har med begreppet flyktingar att göra. Vore det sant så minskade det ytterligare på trovärdigheten i att de flytt till just Sverige. Det vill säga det stärker hypotesen att de valt Sverige därför att här har de i form av bidrag en garanti för att de inte går under. När det gäller anhöriga är för övrigt Sverige ensamt om att ge denna garanti.

Det kan tilläggas att till Sverige kan man bara fly från Norge och Finland samt länder som via Östersjön gränsar till Sverige. För resten av världens flyktingar av alla de slag gäller att de först flyr till ett angränsande land och därefter väljer Sverige som ett land att resa till, alternativt att Sverige väljer ut dem via UNHCR (kvotflyktningar). I formell mening är antalet ”äkta” flyktingar till Sverige således mycket få. Detta påstående är inte enbart ett semantiskt finlir. Det ställer frågan varför de övriga väljer just Sverige som slutdestination på sin spets. Flykten till Sverige är inte något desperata människor gör för att rädda sina liv.

Världen har 193, 195 eller 246 länder, beroende på hur man räknar. I dessa länder bor 7,2 miljarder människor. Sverige har tio miljoner invånare.

Detta betyder att de som söker asyl i Sverige utifrån goda kunskaper har gjort ett medvetet val. Den fråga som ter sig angeläget att få besvarad är varför så många väljer att söka asyl just i Sverige?

Men jag tror aldrig någonsin att vi kommer att få höra Stefan Löfven säga att detta är en viktig fråga eller ens en fråga som det är berättigat att ställa. Han vill nämligen inte veta svaret.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.