Karl-Olov Arnstberg's Blog

Söndagskrönika: USA:s, Europas och NATO:S politiska ledare vill ha ett tredje världskrig

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/10/usa-nato-och-europa-vill-ha-ett-tredje-varldskrig.mp3
 
En av de absolut bästa kommentatorerna till Ukrainakriget, också en av de geopolitiskt mest meriterade, är den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs. Den här krönikan återger hans perspektiv, vilket också är mitt eget.

I amerikansk politisk jargong betyder inflytandesfärer att stormakterna utövar påtryckningar på små länder i sin omgivning. USA, Europa och NATO påstår är att Ryssland invaderade Ukraina därför att Ukraina tillhör deras inflytandesfär. De vill styra Ukraina som en vasallstat. Dessutom påstår de att ryssarna försöker hävda en inflytandesfär i Östeuropa. De bör hindras från detta, eftersom dessa länder inte vill ha den typen av inre inblandning. Detta kräver det USA som sedan andra världskriget blandat sig i andra nationers inre angelägenheter mer än 200 gånger.

För 202 år sedan gjorde USA med ”Monroedoktrinen” distinktionen mellan en säkerhetssfär och en inflytandesfär tydlig. Monroedoktrinen säger att den nya världen, alltså Nord- och Sydamerika, inte fick koloniseras. Inget land i Nord- eller Sydamerika får ingå någon militär allians, låt oss säga mellan Ryssland och Mexiko. Monroedoktrinen markerar också att USA är neutralt i förhållande till Europa och inte kommer att engagera sig i några konflikter där.

Monroedoktrinen formulerades därför att det fanns två europeiska koloniala maktblock. Det ena var Spanien och Portugal som släppte taget om Sydamerika. Det andra var Storbritannien och Frankrike som expanderade som kolonialmakter. USA såg en risk för att de skulle erövra Sydamerika. Monroe-doktrinen har ofta åberopats, bland annat av Donald Trump i FN under hans första period som president.

Doktrinen är ett hävdande av en säkerhetssfär. USA accepterar varken ryska eller kinesiska militärbaser i Mexiko. När Sovjetunionen 1962 försökte placera militärbaser i Kuba ledde det nästan till ett kärnvapenkrig. Emellertid, det är skillnad mellan de spelregler som USA kräver av andra stormakter att de ska följa och de regler som de själva följer.

USA har krigsfartyg i venezuelanska vatten och har just satt ett pris på Venezuelas presidents huvud. Och Donald Trump blev mycket upprörd när han fick veta att det i Panamakanalen finns två hamntjänstföretag som ägs av Hutchinson, ett anrikt rederi från Hongkong. Trump påstod att de var ett hot mot amerikansk säkerhet. Men samtidigt, NATO vid den ryska gränsen? Natoofficerare som riktar in amerikanska högteknologiska vapen som ukrainarna inte behärskar – inga problem!

Eller ta exemplet med Doha i Qatar, som är en liten stat i Persiska viken. Under sensommaren attackerades de två gånger av Israel, trots att det finns amerikanska baser där. Men Hamas fanns också där. Dock inte Hamas militär utan de förhandlare som diskuterade det så kallade ”Witkoff Gaza-förslaget” för att stoppa kriget. När förhandlingarna mellan USA och Hamas närmade sig sitt slut, genomförde Israel en militär attack. Sex personer dödades, inklusive en säkerhetstjänsteman från Qatar. Den israeliska kanal 11 rapporterade att president Trump godkände attacken och applåderade att Hamasmedlemmar dödats. Kanske har Donald Trump bytt ståndpunkt. Media rapporterar den andra oktober att han undertecknat ett presidentdekret där han lovar att försvara Qatar.

Något liknande hände när USA och Iran gjorde framsteg i frågan om kärnvapen. Iran skulle gå med på ett övervakat system för att undanröja alla tvivel om att landet höll på att skaffa sig atomvapen. Motprestationen var att USA skulle upphöra med sanktioner och attacker för att undergräva den iranska regeringen. De var på väg in i den sjätte förhandlingsomgången när först Israel och därefter USA attackerade, trots att förhandlingar pågick.

För majoriteten av västvärldens politiker och media finns det bara ett narrativ om kriget i Ukraina. Det är att Ryssland tänker återskapa sitt imperium och att Putin betraktar Ukraina som en del av detta imperium. Om Ryssland lyckas besegra Ukraina kommer de att fortsätta att knapra i sig Europa och troligast är att de först attackerar Baltikum och därefter med Finland och Sverige.

Alltsedan Sovjetunionen kollapsade för 34 år sedan har Ryssland konsekvent klargjort att de inte vill blanda sig i någon annan nations inre angelägenheter, inte i Ukraina och än mindre i Central- och Östeuropa. Allt tyder på att narrativet att Ryssland har imperieambitioner är en fantasi, lanserad av en västerländsk elit som i sitt oförstånd tar risken att leda världen in i ett tredje världskrig.

Jeffrey Sachs påstår att Ryssland vill hävda en säkerhetssfär, vilket är ett legitimt krav. Gång på gång har ryssarna med Putin i spetsen sagt är att de inte accepterar att USA hotar Rysslands säkerhet genom att placera amerikanska vapensystem, missiler och militärbaser längs gränsen. Sedan decennier tillbaka är det ett uttalat mål för CIA att allra helst störta Putin och hans regering eller åtminstone destabilisera den ryska staten. Därför är den ryska eliten enig om att det måste finnas ett neutralt område, en säkerhetszon mot USA. Ukraina är den säkerhetszonen. Landet ska därför helst inte bli medlem i EU och absolut inte medlem i USA-styrda NATO. Man ska heller inte glömma att östra och södra Ukraina är bebott av ryssar som har ryska som modersmål. Nationellt må de vara ukrainare men etniskt är de ryssar.

Här skräder inte Jeffrey Sachs orden utan påstår att USA i grunden styrs av hycklare och idioter, av människor som saknar moralisk resning. Amerikansk utrikespolitik är totalt oursäktlig. Endast två presidenter har förstått hur man relaterar till andra länder på ett anständigt sätt: Franklin Roosevelt och John F. Kennedy. Kanske mördades John F. Kennedy för att han förstod vikten av fred. Och nu citerar jag Jeffrey Sachs direkt:

Resten av våra presidenter, inklusive vår nuvarande dumskalle och andra amerikanska presidenter, har hävdat att Ryssland inte har något säkerhetsintresse i vad som händer i Ukraina, inget att säga till om vad som händer i Ukraina, och att landet i slutändan bara är ute efter en inflytandesfär för att undergräva Ukrainas suveränitet. Således vägrar USA att erkänna exakt vad de själva vill kontrollera på västra halvklotet. Och förresten, låt mig lägga till ytterligare en riktig idiot, Mark Rutte, generalsekreteraren för Nato, som i förra veckan att Ryssland inte har något att säga till om när det gäller vilka trupper och vapen som stationeras i Ukraina. Vi bör säga det tydligt, för vi förtjänar inte att dö i händerna på dessa idioter som kommer att leda oss in i ett kärnvapenkrig. Detta är motsatsen till Monroedoktrinen. Detta är motsatsen till sunt förnuft.

I sammanhanget bör det uppenbara lyftas fram, men som medierna tiger om, nämligen att det inte är Ryssland som hotar Europa utan Europa som hotar Ryssland. Vi kan tacka vår lyckliga stjärna för att Putin inte är samma slags idiot som USA:s och Europas krigshetsande politiker.

Det som Jeffrey Sachs föreslår är egentligen ganska självklart, nämligen att Rysslands och Kinas krav på säkerhetszoner bör respekteras på samma sätt som dessa båda länder självklart respekterar Monroe-doktrinen. USA borde inte driva sitt proxykrig i Ukraina. USA borde inte beväpna Taiwan.

En säkerhetszon genomfördes i Österrike 1955. Sovjetunionen och Österrike kom överens om att landet skulle vara neutralt. Det var villkoret för att de sovjetiska ockupationsstyrkorna skulle dras tillbaka. Österrike har aldrig mer störts av Sovjetunionen eller Ryssland. Idén visade sig alltså fungera.

Tyvärr verkar det som att Washington-regimen är psykologiskt oförmögen att acceptera neutralitet. Alla som inte är med USA är automatiskt emot dem och måste bekämpas, antingen som primärt mål, som Ryssland eller Kina, eller sekundärt, som de som vill vara neutrala och hålla sig utanför. Tag Ukrainas i val tillsatte president Viktor Janukovitj. Han var inte prorysk utan för Ukraina, men också för neutralitet eftersom han förstod nödvändigheten både för Ukraina och Ryssland. USA störtade honom i Maidankuppen 2014.

Donald Trump verkar ibland acceptera tanken på en rysk säkerhetszon, men han säger det aldrig tydligt till det amerikanska folket. Inte heller till européerna. Och Mark Rutte, generalsekreterare för Nato, säger precis tvärtom, att Ryssland inte har några legitima säkerhetsintressen.

Jeffrey Sachs jämför med det peloponnesiska kriget i det antika Grekland, mellan stadsstaterna Sparta och Athen. Den lilla ön Melos ville vara neutral. Den atenske generalen Thukydides sa till folket i Melos: Ni kan inte vara neutrala. Antingen är ni med oss eller så är ni emot oss. Om ni förklarar er neutrala kommer vi att döda alla män, och sälja alla kvinnor och barn till slaveri. Och det var precis vad de gjorde. Den stora demokratin i Aten slaktade männen från Melos för att de ville vara neutrala. Det är också den amerikanska mentaliteten. Jeffrey Sachs frågar:

Så är Amerika säkrare efter att ha störtat en regering i Ukraina? Genom att ha drivit på NATO:s utvidgning? Genom att ha förnekat Rysslands säkerhetssfär? Genom att säga till Ukraina: nej, ni kan inte vara neutrala. Och förresten, när Zelensky var på väg att underteckna ett fredsavtal med Ryssland baserat på neutralitet våren 2022, sa både Biden och Johnson till Zelensky: Nej, du undertecknar inte det. Det kostade uppskattningsvis en miljon liv och det stannar inte där.

Stormakter hamnar oundvikligen i konflikt med varandra. Det är så stormakter fungerar. Sanningen är att det amerikanska politiska systemet leder till krig. USA är aktivt engagerat i ett folkmord i Palestina. Det är en israelisk-amerikansk operation. USA förser Israel med vapen och de trycker på avtryckaren. Från det ögonblick då neocons 1991 tog makten över Washington-regimen har vi inte sett något annat än en försämring av säkerheten i världen.

Under de senaste veckorna har USA:s president Donald Trump ändrat sitt sätt att tala om kriget i Ukraina och antytt att Kiev skulle kunna återta all mark som Ryssland har beslagtagit och kallat den ryska militären för en ”papperstiger”. I söndags sa vicepresident JD Vance att Washington övervägde en ukrainsk begäran om att få Tomahawks, långdistansmissiler som skulle kunna skapa kaos djupt inne i Ryssland, inklusive nå Moskva. Kreml svarade på torsdagen att om USA förser Ukraina med Tomahawks skulle det resultera i en farlig eskalering av spänningarna mellan Ryssland och väst.

Vi är i händerna på USA:s krigsdepartement och åtminstone nominellt i händerna på en amerikansk president som gör vad han vill, ständigt ändrar sig och meddelar det på sociala medier. Allt är väldigt bisarrt och instabilt. Och faktum är att vi inte har någon klarhet i några frågor.

Dessa politiker, inklusive Ulf Kristersson, som är angelägna om att befinna sig på rätt sida av historien, borde förstå att de har hamnat alldeles fel, men det är inte troligt att de gör det förrän det är för sent. På samma sätt som de gjorde med massinvandringen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Intoleransen sprider sig även på högerkanten

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/09/intoleransen.mp3
 
I dag återkommer den norske journalisten Arnt Petter Folgerø som gästskribent

Mordet på den politiske aktivisten Charlie Kirk kan vara ett tecken på att den politiska polariseringen i det amerikanska samhället ökar, precis som den har ökat på amerikanska universitet. Detta framgår av den senaste opinionsundersökningen från den amerikanska organisationen för yttrandefrihet FIRE (The Foundation for Individual Rights and Expression).

FIRE:s undersökning, som omfattar 68 500 studenter vid 257 högskolor och universitet, visar en alarmerande trend, där en tredjedel av de tillfrågade anser att det kan vara lämpligt att använda våld för att hindra människor från att uttrycka sig vid amerikanska utbildningsinstitutioner. Trots att yttrandefriheten har stärkts vid vissa universitet ger undersökningen en helhetsbild som visar att den politiska toleransen stadigt minskar. Och för första gången i dessa opinionsundersökningars historia vill en majoritet av studenterna inte höra uttalanden som är kontroversiella och strider mot deras egna åsikter.

Studenter i USA är i stor utsträckning politiskt vänsterorienterade. Det är också de vänsterorienterade studenterna som är mest motståndare till att tillåta åsikter som strider mot deras egna, medan högerorienterade studenter är mer liberala i frågor som rör yttrandefrihet.

Mycket av minskningen av yttrandefriheten bland studenter i USA beror på att högerorienterade studenter under de senaste åren har blivit lika intoleranta som vänsterorienterade studenter. Detta förklarar också varför toleransen för yttrandefrihet har minskat under de senaste åren, då mer än två tredjedelar av studenterna anser att det är acceptabelt att orsaka tillräckligt med störningar för att hindra föreläsare, talare, kommentatorer och liknande från att uttrycka sina åsikter.

Mer än hälften av de tillfrågade anser att det är acceptabelt att hindra medstudenter från att delta i kontroversiella föreläsningar, tal, kulturevenemang etc. som de själva inte gillar. Och en tredjedel anser att våld kan vara ett berättigat sätt att stoppa yttrandefriheten. Alla dessa procenttal har nått rekordhöga nivåer i den senaste FIRE-undersökningen, som inleddes 2020 och nu är inne på sitt sjätte år.

Medan censuråtgärder och avbokningar av yttranden har varit karakteristiska för den politiska vänstern, har försöken till censuråtgärder och avbokningar från denna sida minskat, medan liknande åtgärder från höger har ökat. En del av förklaringen till denna ökning kan vara åtgärder som vidtagits av den federala regeringen i Washington, såsom åtgärder som genomförts av Trump-administrationen för att avskaffa DEI-åtgärder (Diversity, Equity and Inclusion) som införts av vänstern på universiteten. Sådana åtgärder kan inspirera högerorienterade studenter att försöka censurera yttranden från den politiska vänstern ännu hårdare. Detta innebär att yttrandefriheten nu attackeras från båda sidor av det politiska spektrumet, vilket framgår av en av rapporterna, The vibe shift in campus censorship, från årets stora FIRE-undersökning.      

Columbia och Harvard i botten
Prestigefyllda universitet som Columbia i New York och Harvard i Boston ligger längst ner i rankningen av yttrandefrihet i den senaste FIRE-undersökningen. De har också legat längst ner i tidigare års undersökningar. En del av förklaringen till dessa universitetens låga ranking är oroligheterna och demonstrationerna mot Israels krig i Gaza. Vid Columbia University kallade administrationen in polisen för att avhysa studenter som, i protest mot kriget, hade slagit sig ner och vägrade att lämna universitetsområdet, samtidigt som de blockerade tillträdet till universitetet för personer med andra politiska åsikter än de själva.

Den utbildningsinstitution som hamnar längst ner på listan över yttrandefrihet är Barnard College i New York. Detta är kanske inte så förvånande, eftersom Barnard är anslutet till Columbia University. Barnard är ett kvinnocollege, och män får inte studera där. Barnard är en utbildningsinstitution som så att säga helt domineras av vänsterstudenter. För varje högerorienterad student finns det 14 vänsterorienterade studenter, vilket är anledningen till att det finns ett så starkt motstånd bland studenterna mot högerorienterade föreläsare, talare och oratorer. Motviljan mot att tillåta talare med högerpolitiska åsikter på Barnard ligger högst upp på FIRE:s lista, medan toleransen för vänsterorienterade föreläsare och talare är ganska god. Resultaten för Barnard avslöjar en uttryckskultur där vissa åsikter (vänster) dominerar och där andra perspektiv (höger) sällan hörs.

Hotade av Trump
Columbia och Harvard har hotats av Trump-administrationen med att förlora det ekonomiska stöd de får från federala myndigheter i Washington, och vi talar om miljarder dollar, särskilt för Harvard. Trump-administrationen har motiverat hoten med att de två universiteten inte gör tillräckligt för att bekämpa diskriminering (mot judar). En annan faktor i denna bild är att dessa två universitet inte har följt Trump-administrationens krav på att avskaffa vänsterorienterade DEI-program i tillräcklig utsträckning.

Dessa program innebär bland annat kvotreglering av antagningen till universitet för att ta in studenter från etniska minoriteter, vilket innebär att antagningskriterier baserade på betyg (meriter) åsidosätts. Denna kvotpraxis ledde till att juridikstudenter vid Harvard för några år sedan ifrågasatte antagningsreglerna i domstol. De ville bli av med kvoterna (affirmative action = positiv särbehandling) och vann målet i domstol.

I det mål som Harvard väckte mot staten, som gällde hotet om att dra in det ekonomiska stödet till universitetet, vann Harvard målet i domstol, men Trump-administrationen har signalerat att den kommer att överklaga målet till Högsta domstolen. Columbia University har nått en överenskommelse med staten i förhandlingarna, vilket innebär att hotet om att förlora statligt stöd har undanröjts.   
 
Inget av de universitet som ingår i undersökningen uppnådde högsta betyg för yttrandefrihet, betyg A. Clermont McKenna College i Kalifornien, som toppar FIRE:s lista, uppnådde betyg B, det högsta betyg som någon utbildningsinstitution har uppnått sedan FIRE började göra sina mätningar. Betyget ligger dock fortfarande bara något över vad som bör vara den akademiska genomsnittsnivån. Att ligga i topp på en medioker lista är inte direkt någon överväldigande prestation, vilket också framgår i slutet av presentationen av undersökningsresultaten.

Vänstern dominerar i Köpenhamn
Att den politiska vänstern är det största hotet mot yttrandefriheten gäller inte bara i USA, utan även i andra västländer, såsom Danmark. En undersökning bland studenter vid Köpenhamns universitet visar att 40 procent av dem som uppfattar sig själva som en politisk minoritet känner sig utestängda från sin studiemiljö. Och de som känner sig utestängda i studiemiljön är de som har en konservativ politisk tillhörighet. Ett vanligt svar från studenterna i undersökningen är: ”Jag är klart mer vänster än höger, och trots det har jag under hela min studietid inte känt mig tillräckligt vänster för att vara här”, som nyligen rapporterades i Weekendavisen.

Tidningen har också besökt universitetet och talat med studenter som beskriver en studiemiljö där öknamn, mobbning och vandalism är vardagsmat om man röstar till höger om Socialistiska folkpartiet (SF). En av de personer som tidningen talade med är ledaren för Konservativa studenter, Josefine Paaske, som är medlem i Venstre, ett parti som kan jämföras med det norska Konservativa partiet.

Konservativa studenter samlar studenter från den konservativa sidan. I denna förening lever konservativa studenter nästan med en dold politisk identitet på sina respektive fakulteter av rädsla för repressalier. Paaske studerar statsvetenskap och säger att hon hade övervägt att byta studieinriktning om hon inte hade haft stödet från att vara medlem i Konservativa studenter. Föreningen har utsatts för ett inbrott på sin möteslokal, där inkräktarna vandaliserade föreningens affischer, skrev ”fuck capitalism” på väggen och välte bord. En annan medlem i Konservative Studenter säger att när hon bemannade en monter för föreningen i samband med universitetsvalet fick hon kommentarer om att Konservativa Studenter är som nazisterna på 1930-talet och att de förespråkar folkmord.  

Undersökningen säger ingenting om vilka fakulteter som drabbas av utfrysning av konservativa studenter, men det verkar som om statsvetenskapliga studier är särskilt utsatta, troligen tillsammans med andra samhällsvetenskapliga studier och konsthistoriska studier, vilket också kan sägas vara normen i västerländska samhällen.

En statsvetenskapsstudent berättar för Weekendavisen att socialdemokrater kallas rasister och barnmördare. ”Och när man hör något sådant tänker man att man inte ens kan vara mitten-vänster utan att bli stämplad som en dålig människa”, förklarar studenten, som också arbetar i pressavdelningen för Dansk Folkeparti. Han påpekar också paradoxen att vänsterstudenter i sin allomfattande omsorg om minoriteter, gör undantag för politiska minoriteter (konservativa) vid universitetet.
  
Vänstersidans studenter fördömer
Frederik Hjorth, lektor vid institutionen för statsvetenskap i Köpenhamn som forskar om attitydbildning och väljarbeteende, har tittat närmare på det som kallas affektiv polarisering, dvs. social utestängning på grund av politiska åsikter. De som är mest benägna att uttrycka social fördömelse och distansera sig från politiska motståndare är de som röstar på Radikale och Enhedslisten (en sorts danska röda partier, dvs. partier på vänsterkanten), berättar Hjort för Weekendavisen. Å andra sidan är en högerorienterad person mer benägen att umgås och dricka öl med en politisk motståndare än en vänsterorienterad person, enligt Hjorth.

Studien från Köpenhamns universitet bekräftar resultaten från den storskaliga studie som genomförts av FIRE i USA, som visar att intolerans och förtal av politiska motståndare är vanligare inom den politiska vänstern än inom den politiska högern. Detta är en praxis med långa traditioner inom vänstern och har också blivit en del av det politiska etablissemangets förståelse och retorik, där det är vanligt att kalla människor på andra sidan det politiska spektrumet för fascister, nazister, rasister, islamofober etc. Denna radikala vänsterretorik har absorberats så mycket av det politiska etablissemanget att den nästan har blivit norm i politisk karaktärisering och politisk debatt. Vänsterns etiketteringsretorik åtföljs av moralisk fördömelse av politiska motståndare, som också definieras som moraliskt dåliga människor. Denna mekanism upprepas i hela samhället och manifesterar sig hela tiden i den offentliga debatten, som när NRK Debatten tog upp amerikansk högerpolitik efter mordet på den politiske aktivisten Charlie Kirk.

NRK Debattens programledare Fredrik Solvang har kritiserats för sin presentation av Kirk, där han använde en serie ljudklipp som, enligt dem som känner Kirk, har tagits ur sitt sammanhang, något som påpekades av flera deltagare i debatten. Det oärliga med att använda sådana citat som underlag för en debatt är att uttalanden som tagits ur sitt sammanhang ofta får en annan betydelse och innebörd än när de ingår i en kedja av åsikter och argument. Därför används sådana isolerade uttalanden ofta för att diskreditera och demonisera motståndare, vilket också är en lång och gedigen tradition inom radikala vänsterrörelser.

Försvarade Kirks metod
Praktiskt taget alla deltagare i NRK-debatten tog avstånd från Kirks åsikter, men de allra flesta försvarade hans metod att ta sina motståndare på allvar och möta dem på lika villkor, utan ”hjälmar och visir”. Alla verkade vara seriösa debattörer, med ett undantag, amerikanen Gabriel Correa. Han framstod som en politiskt korrekt moralist, i sin groteskhet, som vissa kanske skulle säga. Det klargjordes aldrig i vilken egenskap han deltog i debatten, men hans deltagande motiverades möjligen av det faktum att han är (var) amerikan. Debattledaren Solvang sa att han är amerikan men född i Norge.

Radikal vänsterpolitisk korrekthet döljer sig alltid under ett sken av god moral som talar för alla i samhället. Correa gick hårt ut redan i början av sitt anförande och förklarade att Kirk representerar ”allt som vi inte vill ha i vårt samhälle ”.

I den radikala vänsterns värld ska det bara finnas en enda uppfattning om verkligheten och en enda moral, och det är den som de radikala vänsteranhängarna äger och står för. Allt annat är ideologi och mänskligt förnuft som har kommit på avvägar, för att inte tala om att det leder till fascism, rasism och islamofobi. Detta är det politiskt korrekta mönstret när den radikala vänstern talar för mänskligheten och mänsklighetens ”universella värderingar”. Andra politiker gör också detta, men utan den envetna fanatismen och den orubbliga tron på sin egen rättvisekänsla som gör den radikala vänstern till väktare av den rätta och enda sanna moralen. För det är de goda människorna, inte deras politiska motståndare, som är dåliga och, inte minst, onda människor.  
           
Efter att ha bekänt sig till sin manikeiska moraluppfattning fortsatte Correa att plocka ut enskilda uttalanden av Kirk om afroamerikaner och abort, innan han preliminärt drog slutsatsen att Kirk är ”den extrema versionen av det som vi inte vill vara”. Han fortsatte med att hävda att empati måste vara den drivkraft som leder oss till de politiska vallokalerna, innan han följde upp med upprepningar om Kirks hat, att hat föder hat och att vi måste sluta skapa splittring mellan DEM och OSS, eftersom det inte skapar en hållbar (sic) situation.

Norsk rättighetsmoral
Sådana verbala bombastiska uttalanden, tirad och vänsterradikala woke-klichéer har knappast någonsin hörts i norsk radio eller teve. Men innehållet i Correas uttalanden ligger på linje med den vanliga retoriken i det norska mainstream-samhället, och i den meningen kunde det han sa lika gärna ha sagts av statsminister Jonas Gahr Støre eller Høyres partiledare Erna Solberg, som har tagit till sig den radikala vänsterns förståelse av verkligheten på viktiga områden. Med en sådan förståelse raderar Correa och hans radikala vänsterkompisar alla skiljelinjer och skillnader i världen, och det som återstår är en moral utan någon grund i sociala, ekonomiska, kulturella och historiska realiteter. Resultatet är en rättighetsbaserad moralism där rättigheter är frikopplade från ekonomi, kultur och historia. Konsekvensen är att världen utanför västvärlden ständigt knackar på västvärldens dörrar och kräver rättigheter i linje med de som den inhemska befolkningen har, och ännu mer. Resultatet blir till exempel att tiotusentals människor som söker asyl placeras på hotell på allmänhetens bekostnad, eller som i England där hundratusen människor eller fler marscherade genom Londons gator förra helgen i protest mot en politik som en ”normal” person skulle betrakta som en form av galenskap och en devalvering av landets infödda befolkning i de lägre sociala skikten. I NRK omnämns demonstrationen, om den överhuvudtaget omnämns, som ett uttryck för högerextremism.

I Norge leder asylsökandes bostadsbehov till att kommuner investerar miljontals kronor i att köpa eller hyra bostäder för asylsökande, med en därmed följande försvagning av den kommunala ekonomin, en ekonomi som också måste tillhandahålla mobiltelefoner och elscootrar till asylsökandes barn så att de inte känner sig utanför. Och naturligtvis skrivs inte ett ord om detta i landets lokala tidningar.

Politisk korrekthet fungerar med en gemensam global identitet där alla konflikter teoretiskt sett är lösta och där alla försök att förklara världens låsningar och elände försvinner in i ett rättighetsbaserat tänkande som är frikopplat från ekonomi, kultur och historia. Allt och alla är ett, och den som påstår något annat avfärdas som rasist, nazist osv. och anklagas för att hysa tyranniska och despotiska drömmar och önskningar.  

Men de verkliga despoterna och tyrannerna är de som förespråkar denna totala identitet, där allt och alla är lika med allt och alla andra, och där alla har lika rättigheter oavsett vilket av de ”7-8-16 könen” de tillhör, och där vetenskap och historia överskrids. Detta är ren totalitarism, där oliktänkande och opposition kvalificerar sig för skampålen och den verbala schavotten.  

Arnt Petter Folgerø

Övers. K-O Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Demokratin: Viktiga frågor och stenhårt logiska svar

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/09/demokratin-viktiga-fragor-och-stenhart-logiska-svar.mp3
 
Jag ska börja med två grundläggande frågor:

Varför är demokratin så hyllad? Varför varnar de ivrigaste bejakarna ständigt för risken att förlora den?

Standardsvaret är att eftersom demokratin är folkets och inte någon despots maktinnehav så handlar det om gott och ont. Demokratin är god och alternativen onda. Därför är demokratin bäst och därför måste den värnas.

Nu kommer en viktig följdfråga:

Vilket är prioriterat, ett bra fungerande samhälle där frågan om ledarna/ledningen är demokratiskt tillsatt är underordnad eller ett samhälle där demokrati är första prioritet oavsett vad det har för samhälleliga konsekvenser?

Det här är en knepig fråga där många som inte låtit frågan sjunka in skulle svara att demokratin är viktigast, underförstått att med demokratin så får man det bästa möjliga samhället. Det påståendet kräver en empiriskt grundad kontroll. Jag tar Sverige som exempel, inte minst därför att Sveriges demokrati brukar rankas bland de fem bästa i världen:

Är Sverige i dag ett bättre land att bo i än det var på 1950-talet?

Den hårda kärnan i svaret på den frågan gäller ekonomin. Ett enkelt men pålitligt sätt är att ställa Sverige i relation till andra länder. Genom att fråga hur den svenska valutan i dag står i relation till dollarn och schweizerfrancen, jämfört med femtiotalet, kan man få ett mått på hur bra våra politiker lyckats under de senaste sjuttio åren. Jag väljer dollarn därför att den är världsvalutan och schweizerfrancen därför att Schweiz inte har representativ utan direktdemokrati. På 1950-talet kostade en dollar kring fem kronor och en schweizerfranc under två kronor. I dag kostar dollarn det dubbla och schweizerfrancen det sexdubbla.

Jämför vi dagens sönderfallande mångkulturella välfärdssamhälle med femtiotalets etniskt homogena Sverige med sin starka framtidstro, protestantiska arbetsmoral, goda ekonomi, låga brottslighet och obefintliga arbetslöshet så vinner 1950-talet överlägset. Visst, vårt nutida Sverige är ojämförligt tekniskt mer avancerat och välfärden mer utbyggd, men om vi bortser från ekonomin handlar demokratifrågan främst om tre mätbara samhällskvaliteter, som är avhängiga varandra: socialt kapital, trygghet och framtidstro:

I vilken utsträckning känner medborgarna samhörighet med och har förtroende för varandra, det som kan fångas in med begreppet socialt kapital? Känner sig medborgarna trygga, vill och kan stadsbor nattetid ”sakta gå genom stan”.Ser svenskarna ljust på och är förhoppningsfyllda inför framtiden?

Tre svar:

Ett stort socialt kapital förutsätter att man begriper sig på varandra. Det kan inte det mångkulturella samhället med alla sina skilda etniciteter, religioner och kulturer skapa.Kriminaliteten har medfört att många människor i utsatta bostadsområden inte vistas utomhus om kvällarna.Olika mätningar visar att svenskarna har låg framtidstro. Det visar sig också i de alarmerande låga födelsetalen.

Vi lever i dag i ett samhälle som dras med problem som för sjuttio år sedan var i det närmast okända. Det leder fram till nästa fråga:

Vilka är ansvariga för landets förfall? Är det medborgarna som väljer fel ledare, eller är det ledarna som egenmäktigt har fattat dåliga beslut?

Den frågan ska jag besvara med fem retoriska motfrågor:

Är det folket eller partierna som väljer folkets företrädare, det vill säga riksdagsledamöter?Är det folket eller partierna som väljer statsministern och de övriga regeringsmedlemmarna?Frågade politikerna folket till råds innan de öppnade gränserna för den samhällsupplösande massinvandringen?Var det folket som gav i uppdrag åt politikerna att söka medlemskap i Nato?Var det folket som gav regeringen i uppdrag att ge USA klartecken för inte mindre än 17 militärbaser på svensk mark och därmed omvandlade Sverige från ett politiskt lågspänningsområde till politisk högspänning.

Det jag vill lyfta fram är att bakom den högstämda retoriken om demokratin som folkstyre finns en politisk realitet där i varje fall inte folket har makten? Följdfrågan är:

Vilka är det då som har makten?

Här ska jag ge tre svar, det första sakligt och banalt, det andra sofistikerat och det tredje utredande:

Överst finns rättsväsendet. Det råder över alla utom kungen som har straffrättslig immunitet. Sedan riksdagen, som har en särskild ställning, eftersom riksdagsledamöterna både representerar folket och skriver lagarna. Formellt råder således folket i demokratisk ordning över lagarna. Men i praktiken är det inte så. De rår inte ens över sina representanter eftersom det gör riksdagspartierna.
Regeringen med statsministern i spetsen ligger också högt upp genom att vara riksdagens exekutiva organ. När jag skriver detta har regeringen just givit två universitet i uppdrag att utforma ett så kallat medborgarskapstest. Det gillar inte universiteten. De tycker inte det är forskning utan politik. Vanligtvis är de lydiga mot regeringen men inte den här gången. Då visar migrationsminister Johan Forsell vilka som bestämmer med orden: ”det är regeringen som styr landet och våra universitet är statliga myndigheter som lyder under oss”.I praktiken är det i regeringen den högsta makten finns, men de kan givetvis inte ta exempelvis näringslivet i öronen, så länge de inte bryter mot lagen. Företagarna, i synnerhet exportindustrin har makten över näringslivet, en makt som begränsas av fackföreningarna. Plus marknaden förstås. Man kan ställa upp en hierarki där makten sprids alltmer ju närmare basen man befinner sig. En farbror till mig är Hultsfreds starke man och bestämmer i stort sett allting (det är inte sant). Jag tror att läsarna förstår poängen. Det banala svaret är att det inte finns någon allomfattande makt utan den är relaterad till avgränsade kontexter.
Observera också att makten har två faser: den formella och den reella. Sveriges 1700-talskung Adolf Fredrik hade stor formell makt eftersom han var kung. Hans reella makt var obetydlig. När kungen vägrade skriva under ett beslut nyttjade hovet en kunglig namnstämpel. Han tyckte för övrigt att det var roligare att svarva snusdosor än att regera.
Det sofistikerade svaret är att vem eller vilka som har den yttersta makten visar sig i krissituationer, när kaos hotar. Tyvärr är Hitler det bästa exemplet på att det kan bli någon helt annan än vad de flesta förutsåg.Nu ska jag fortsätta med att ge det utredande och demokratiproblematiserande svaret och börjar med konstaterandet att inte heller i demokratier är det folket som styr. Däremot väljer de åtminstone indirekt sina ledare genom att rösta vart fjärde år. När de ger sina röster till de politiska partier som finns att välja mellan så avsätts de gamla och tillsätts de nya, som kan vara desamma. De allmänna valen är demokratisk hårdvaluta och politikerna vet naturligtvis det. Det är därför deras första prioritet handlar om röster. Det leder till en ny fråga:

Hur optimerar partier och politiker antalet röster de kan få i allmänna val?

Svaret är att de måste nå fram till väljarna och övertyga dem med sina politiska program. Det har de möjlighet att göra på de tre offentliga plattformar som står till buds: statliga, kommersiella och sociala media. I konkurrensen om väljarna är de underkastade samma villkor som kommersiella företag: om de inte lyckas sälja in sina budskap så väntar konkurs och kollaps.

Att fånga in sina väljare betyder allt. Det är en mylla som passar perfekt för propaganda. Vad som är sant och vad som är lögn, vad som är samhällsnyttigt och vad som är skadligt är underordnade frågor. Åtminstone i teorin kan en diktator leverera beska sanningar till folket utan att de hotar hans makt. En demokratiskt tillsatt politiker kan det enbart i krissituationer. Han eller hon får visserligen inte ertappas med att ljuga, men gränsen mellan lögn och sanning är irrelevant. Huvudsaken är att det politiska budskapet låter sant, attraktivt och lockande.

Att politikerna vet detta är helt uppenbart. Av ideologiska skäl ville de ha massinvandring men det var svårt för att inte säga omöjligt att sälja in till väljarna. Det hjälpte inte att begreppet massinvandring var tabuerat och att invandringen påstods handla om en berikande mångkultur.

Politikerna frågade inte därför att de ville inte veta. De gjorde inte om det misstag de gjorde när de ställde väljarna inför valet mellan vänster- eller högertrafik. Väljarna ville fortsätta med vänstertrafiken men det blev höger. I Sverige är folkomröstningar endast rådgivande.

Det som den politiska propagandan har som slutmål är inte de upplysta väljare som demokratins förespråkare är så angelägna om utan politiken är inriktad på att få väljare att identifiera sig med det parti de röstar på. Väljare som identifierar sig med ett parti kollar inte om det partiet företräder deras intressen. För de flesta företagare är det självklart att rösta höger. Som arbetare och löntagare är det självklart att rösta till vänster.

För en majoritet betyder det att de röstar på socialdemokraterna, alldeles oavsett vilken politik partiet företräder. Det är inte ett förnuftsorienterat och upplyst val utan en identitetsfråga. Att socialdemokraterna genom att företräda massinvandringspolitiken inte gagnar arbetarnas intressen har svårt att tränga igenom den politiska identitetens immunförsvar. Om det skedde så skulle inte socialdemokraterna vara både riksdagens och Sveriges överlägset största politiska parti. Det reser frågan:

Hur bryter ett politiskt parti väljarnas identifikation med ett annat parti?

Det finns två alternativ. Handlar det om att konkurrera med socialdemokraterna så gäller det att lägga sig så nära dem som möjligt. Det är moderaternas strategi. Alternativet är att fånga in de väljare som förstått att socialdemokraterna inte tar tillvara deras intressen. Det är sverigedemokraternas strategi.

Särskilt intressant här är den klyfta som öppnar sig mellan demokratiförespråkarnas teori och praktik. I teorin handlar demokratin om att erbjuda väljarna ett antal alternativa svar på viktiga politiska frågor. Det är bland annat därför de kallas väljare. I praktiken gillar inga politiker att få konkurrens. Att fånga in röster är ett nollsummespel. Det ena partiets vinst är andra partiers förlust. På sikt handlar det om att vinna eller försvinna.

I synnerhet i socialdemokraternas propaganda målas därför sverigedemokraterna upp som ett hot mot demokratin trots att det är tvärtom. Att sverigedemokraterna haft möjlighet att växa sig starka och konkurrera är ett demokratins hälsotecken.

Ett annat sätt för ett parti att fånga röster på är att till ”valmanskåren” importera nya väljare. Det är grundorsaken till att socialdemokraterna fortfarande är positiva till massinvandring. Eftersom det som triggar invandringen är hoppet om ett bättre liv, inbegripet välfärdssamhällets skyddsnät, så kommer de flesta av invandrarna så snart de får rösträtt att rösta till vänster. För muslimer är det dessutom så att de kollektivt röstar som deras imamer och andra ledare rekommenderar. Det är anledningen till att socialdemokraterna i synnerhet stryker muslimer medhårs. Att det är problematiskt och samhällssplittrande när en stor del av Sveriges befolkning är muslimer, det kan man räkna ut med hålfoten men det gör inte de politiker som konkurrerar om deras röster.

Hur man bygger ett väl fungerande samhälle är i de flesta demokratier en underordnad fråga. Det går att jämföra med hur familjen Sackler via läkemedelsbolaget Purdue gjorde sin smärtstillande opiat oxycontin till en försäljningssuccé med det felaktiga påståendet att det inte var beroendeframkallande. Den medicinen beräknas ha lett till cirka 800 000 dödsfall. Familjen Sackler bötfälldes men oxycontin finns fortfarande på marknaden. För familjen Sackler betyder pengar allt. För demokratiska politiker betyder röster allt.

Nu anser jag mig i denna frågor och svar-sammanställning ha visat att:

Demokratiska politiker är inte demokratiska Demokratiska partier prioriterar röster framför samhällsnyttan Demokratier stärker propagandans roll i det offentliga samtalet Demokratier lurar väljarna att tro att de har makten

Bortom alla vackra och falska ord så är demokratins stora och unika företräde att den har ett regelverk för att utan blodsspillan avpollettera olämpliga ledare. Till det kan läggas att när en demokrati lyckats sålla fram en bra ledare och ett bra politiskt parti, så får de ofta fortsatt förtroende.

Jag ska avsluta med att lyfta fram tre statsmän som faktiskt alla fått folkligt gehör men som i den demokratiska retoriken beskrivs som totalitära. Ser man till deras personliga egenskaper så är det inte helt osant. Jag beundrar dem inte därför att de är några demokratiska förebilder utan därför att de lyckats med uppgiften att förbättra sina samhällen. Den högröstade demokratidebatten lyckas tyvärr att dölja att det är politikens adelsmärke; inte att ledarna är demokratiska utan att de lyckats ge sina medborgare bättre samhällen.

Lee Kuan Yew hamnar på första plats. Han lyfte Singapore från ett tropiskt korrumperat helvete till en välmående stadsstat. Det andra namnet är Viktor Orbán som trots hård motvind från EU i alla lägen prioriterar Ungerns intressen. Den tredje är Vladimir Putin, som i västmedia vanligen framställs som så ond att han kan jämföras med både Stalin och Hitler.
Det som utmärker Lee, Orbán och Putin är:

De har den exekutiva makten (det är varken medierna, oligarkerna eller någon djup stat som styr). Det är inte partierna som har makten över dem utan de har makten över sina partier (alltså inte partipolitruker). De har medborgarnas förtroende (visar sig i att de blir återvalda) De sitter länge vid makten (Orbán den kortaste tiden, han är inne på sitt fjortonde år) De förbättrar sina länder och medborgarnas villkor (mätbara kvaliteter) De har stark verklighetsförankring (traditionella värderingar) De talar klarspråk med medborgarna (undviker politiska floskler)

Hur många val Lee vann vet jag inte men han var premiärminister mellan 1959 och 1990 och fortsatte även därefter fram till sin död 2015 att vara Singapores mest betrodda politiker. Putin har varit president och premiärminister i omgångar sedan augusti 1999. Orbán och hans parti har vunnit valet tre gånger i följd, senaste gången med mycket stor majoritet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Att hitta sin partner

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/09/att-hitta-sin-partner.mp3

Män tenderar att övervärdera kvinnors intresse för dem. Kvinnor gör det motsatta, undervärderar männens intresse. Det är antagligen den största anledningen till att kvinnor blir utsatta för oönskade närmanden från män. ”Såg du hur hon tittade på mig varje gång jag gick till kopiatorn!” Särskilt när de är berusade är män benägna att tolka kvinnors intresse felaktigt.

Unga kvinnor som klär sig sexigt och beter sig utmanande förstår inte styrkan och räckvidden i den signalen. Så är det fredag och fest någonstans. Mer eller mindre berusade killar som vuxit upp med porr har bara en sak i skallen. Det är klart att det är bäddat för övergrepp.

Om du som förälder eller bara i största allmänhet säger att unga flickor inte ska utmana männen med någon jävla Lolita-klädsel så blir du en måltavla för kritik. ”Vad har du för en ärkekonservativ kvinnosyn? Killarna har ju rätt att klä sig som dom vill. Varför ska inte tjejerna få det?”

Kvinnor har rätt att begå misstag – de har samhällets klartecken för att felaktigt signalera sexuell tillgänglighet. Däremot har männen inte rätt att begå misstag, det vill säga att gå på signalerna. Av dem krävs det att de förstår att kvinnornas erotiska signaler inte är på allvar. Djupa urringningar och lösögonfransar är bara till för att stärka den egna självkänslan.

Nu ska jag hoppa tillbaka till långt före de gamla grekerna, nämligen till samlar- och jägarkulturer, alltså de äldsta stamkulturerna. De var polygyna. Om en man kunde hålla sig med flera kvinnor så gjorde han det. Männen betraktade kvinnor som egendom, inte olikt en man i dag kan ha en eller flera bilar. Kvinnornas viktigaste krav var att männen kunde trygga deras och barnens tillvaro. Bättre att vara tredje hustru till en stark man än att vara en svag mans enda hustru. Med andra ord, redan då fanns det incels, män som tvingades leva i ett ofrivilligt celibat. Antalet kvinnor begränsades dock av hur många en man klarade att försörja. Antropologer brukar räkna med max fyra i jägar- och samlarkulturer.

Sedan hur männen skaffade kvinnor, det var föga romantiskt. En stark stam med kvinnligt underskott kunde till exempel anfalla en angränsande och svagare stam, döda männen och barnen, frossa i våldtäkter och röva de unga kvinnorna med sig hem.

I norden ägde den neolitiska revolutionen rum för ungefär 6.000 år sedan. Människor började med jordbruk och boskapsskötsel. De blev bofasta och kunde bilda större samhällen, som byar och städer. Nu växte det fram en överklass och även om människan biologiskt i grunden är ett monogamt djur så kunde de mäktigaste männen samla på sig betydligt fler än fyra kvinnor. Det var också slavsamhällen och med slavar kan man som bekant göra som man vill.

Det vanligaste sättet en man parade sig med en kvinna på skulle i dag kallas för våldtäkt. Säkert fanns det män som lyssnade till sina kvinnor och säkert fanns det kvinnor som njöt av parningsakten men de hade inte moderna kvinnors perspektiv. Att män inte frågade efter samtycke utan våldtog kvinnor var normalt. Dessutom, det var inte den kronologiska utan biologiska åldern som gällde.

För Nordens del skedde på 1200-talet en sexuell revolution med kristendomens krav på monogami. Därmed läggs grunden för kärnfamiljen, även om den under många århundraden är inlemmad i ett hushåll med fler medlemmar. Åldern när en man och en kvinna börjar leva ihop ändras också. En man måste ju ha möjlighet att försörja ett hushåll, och en kvinna var tvungen att få ihop en hemgift, det vill säga att med sina föräldrars hjälp skaffa fram den egendom som hon skulle behöva i sitt liv som gift kvinna.

Fortfarande hade kvinnorna ett begränsat inflytande när det gäller vem de skulle leva sina liv med. Genom giftermålen länkades släkter, klasser och kaster samman. Sammanparningen var en ekonomisk fråga där mannen och hans släkt gjorde ett regelrätt brudköp. Efterhand blev kristendomen alltmer besatt av sin monogami. Inte ens kungar fick ha frillor och bihustrur. Det som gällde var livslång monogami. Det Gud hade förenat skulle människan inte åtskilja.

Även om äktenskapen var monogama så handlade det inte om att man och hustru också socialt relaterade till varandra. Gifta män umgicks vanligtvis inte med sina hustrur utan med andra män. Detsamma för kvinnorna där gemenskapen var ännu starkare, eftersom de behövde varandra för att ta hand om barnen.

En norsk forskare, Mads Larsen har i år gett ut boken »Stories of Love from Vikings to Tinder. The Evolution of Modern Mating Ideologies, Dating Dysfunction, and Demographic Collapse.” Han menar att omkring år 1350 så skedde ännu en revolution. När riddartidens höviska kärlek gjorde entré fick kvinnorna rätt att avvisa en friare. Riddaren måste uppvakta och vinna hjärtat hos den kvinna som han åtrådde. Förmodligen har kärlek, förälskelse och alla former av samlevnad alltid funnits, också de homosexuella, men olika parningsideologier dominerar under vissa tider.

Moralen svänger lite fram och tillbaka under århundraden fram till modern tid. 1400-talet, efter digerdöden, är en slapp tid. Kyrkan och myndigheterna brydde sig inte särskilt om vem som låg med vem. Under 1500-talet blev överheten återigen puritansk. För Sveriges del innebar det att städernas badstugor försvann, eftersom de ansågs vara syndens nästen. Svenskarna blev fram till modern tid ett otroligt lortigt folk, i synnerhet vintertid. Kanske var det då som skämtet föddes att ”jag badar en gång om året vare sig jag behöver det eller ej”.

Svenskt 1600-tal är stenhårt. Utomäktenskaplig sexualitet betraktades som så farlig för samhället att den år 1608 totalförbjöds och belades med dödsstraff. De utdömda straffen verkställdes emellertid långt ifrån alltid. Istället fick de som syndat smaka piskan.

Trolovningen var länge viktigare än vigseln och det var tillåtet för trolovade att krypa till sängs med varandra. I 1734 års lag blev vigseln ett absolut krav men det var ganska vanligt att gravida kvinnor stod brud. I den lagen slog också fast att en man hade rätt att genast skilja sig om han på bröllopsnatten upptäckte att hans hustru inte var oskuld. Jag misstänker starkt att inte bara kvinnor utan både höns och grisar kunde drabbas av blodförlust, för den nödvändiga lakansfläcken.

Trots lagstiftningen blir 1700-talet ett århundrade med erotiskt lättsinne. Den franska aristokratin var ett föredöme och njutningar av alla möjliga slag bejakades. Markis de Sade föddes 1740. Bellman föddes samma år och hans visor lyfter inte bara fram fylleriet utan också erotiken.

Femton års flicka och fuller pokal
är vad i världen helst mig behagar;
ack, vad jag önskar uti mina dagar;
hos Venus bli fänrik, hos Bacchus korpral!

De hårda skamstraffen för ”lönskaläge”, sex utom äktenskapet, mildrades gradvis. Under 1800-talet behövde kvinnor som haft sex och ertappats inte längre stå på ”horpallen” och skämmas mitt i kyrkan. Det räckte med en enskild tillrättavisning av prästen.

Nästa revolution är då sex och kärlek kopplas samman. Under andra hälften av 1800-talet handlade parbildning och äktenskap framför allt om kärlek. Unga flickor drömde om att fånga ett löjtnantshjärta. Men det var inte romantiskt för alla. Arbetare och annat fattigt folk ingick så kallade stockholmsäktenskap, de flyttade samman utan några vidare krusiduller.

Nu hoppar jag till 1950-talet då syndiga svenska filmer spreds i Västvärlden. Ulla Jacobsson badade naken och visade rumpan i ”Hon dansade en sommar” och Harriet Andersson ägnade sig också åt nakenbad i ”Sommaren med Monika”. Så lättsinnigt var det inte alls i verkligheten. Säkert var det inte lika sedesamt i alla sociala kretsar men ett promiskuöst liv var absolut inte accepterat.

Nästa stora revolution kom i slutet av 1960-talet och den är verkligen stor. Sexualiteten skildes både från äktenskapet och graviditeten. P-piller och aborter gjorde att kvinnorna inte i samma utsträckning riskerade oönskade graviditeter. Arbetsmarknaden för kvinnor växte och det blev alltfler dagis där barnen kunde dumpas under arbetstid. Inte ens småbarnsmammor var ekonomiskt bundna till mannen. Under några år, mindre än ett decennium, så var kärleken fri. Jag minns hur lätt det var att hitta sängkamrater! Men det var ett övergångsstadium. Snart tog kvinnorna kontroll över den sexualitet som männen tidigare haft kontrollen över.

Den sexuella revolutionen förde också med sig var att lyckomoralen gjorde entré. De som gift sig eller bara flyttat samman skulle vara allt för varandra, också bästa vänner. Det var att våldsamt höja samlevnadskraven och de livslånga äktenskapen blev snabbt rätt sällsynta. Vi fick den seriella monogamin. När kärleken och lusten tog slut tog ofta också äktenskapet slut, oavsett konsekvenserna för samtliga inblandade parter.

Kvinnorna ägde sin sexualitet och kunde ställa krav på männen. Kvinnorna ville ha lika villkor och rättvisa könsroller. Männen måste ta sin del av hemarbetet. För båda könen fanns risken för dubbelarbete, dvs att någon av parterna fick både sköta ett jobb och ta merparten av hemsysslorna. I den offentliga retoriken var det bara kvinnorna som dubbelarbetade men det var inte ovanligt att männen fick bära merparten, eftersom det inte krävdes av kvinnorna att de skulle ta sin del av de manliga sysslorna, som att tvätta bilen, spika verandadäck och rensa avloppet.

De flesta män tyckte nog att den första feministiska revolutionen med jämställdhet var i sin ordning, medan den efterföljande radikalfeminismens mansförakt var svårare att acceptera. En tidigare dominerande misogyn manskultur ersätts av en misandrisk kvinnokultur. Männen hade inte mycket att sätta emot. Kvinnornas kontroll av det sexuella kapitalet gav männen ett hopplöst underläge. Männen prövar olika strategier, vilket är förklaringen till den mycket uppmärksammade bilden från år 2017 med fackföreningsmän i fittmössor.

Också kvinnorollen ifrågasattes. I filmen ”Ogifta par” från 1997 får Peter Dalle från Lena Endre frågan: ”Hur fan vill du att jag ska va …”. Han svarar ”Vad sägs om kåt, glad och tacksam”. År 2011 vinner den i en omröstning om den bästa svenska filmrepliken någonsin.

Med Metoo-rörelsen blev det inte bara svårt utan också riskabelt för männen att stöta på kvinnor. Ett exempel: Under en blöt personalfest år 2008 hamnade ”tevekändisen” Martin Timell i en badtunna tillsammans med en kvinna. Om jag förstått rätt stack han handen i kvinnans trosa. Hon avvisade honom och något mer hände inte. Nio år senare ansåg kvinnan att Martin Timell hade kränkt henne och polisanmälde honom. Nio år! Hon borde ha blivit utskrattad men polisen tog henne på största allvar och gjorde en utredning på hela 130 sidor varefter Martin Timell åtalades för våldtäkt. Trots att han friades i både tings- och hovrätt förlorade han jobbet och fick löpa gatlopp i media. Det hjälpte föga att han i klassisk sovjetstil offentligt bekände sig helt och fullt skyldig. Ytterligare ett exempel: År 2017 anklagade medieprofilen Cissi Wallin journalisten Fredrik Virtanen för att ha drogat och våldtagit henne elva år tidigare. Trots att förundersökningen lades ner så förlorade också han jobbet och hängdes han ut i media.

Med internet kommer dejtingapparna och nästa sexuella revolution. Både män och kvinnor slipper ifrån det svåra och skrämmande med att ta första steget. Via dejtingapparna kan de välja någon för ett första möte. Tinder har fördelningen 25 % kvinnor och 75 % män. När en man eller kvinna visar sitt intresse så sker det i form av ”likes”. Om båda parter ger varandra ”likes” så uppstår en matchning och då finns möjlighet till direkt kommunikation, givetvis med tanken att man ska träffas. När en kvinna och en man i slutet av dagen kollar hur många likes de fått så är kvinnornas räknare full, 99 likes medan mannen kanske fått två likes. Dessutom har hon matchningar på nästan alla av de likes som hon delat ut medan mannen inte har någon matchning alls.

Det är inte så svårt att förstå att männen inte bara börjar ifrågasätta sin självbild utan också blir generösare med likes och matchningar. Kvinnorna gör tvärtom, de blir mer restriktiva. Männen delar ut tre gånger fler likes än kvinnorna. Om man gör ett räkneexempel med tusen användare varav 75 procent är män så får kvinnorna 92,1 likes medan männen får 7 likes. Männen får 3,2 matchningar medan kvinnorna får dubbelt så många.

Så här långt är det enbart matematik. Men sedan spelar naturligtvis attraktivitet in. Vid möten i verkliga livet kan en ung man som är lite kort i rocken ändå vara attraktiv genom att vara en trevlig och bra människa. Det ena väger upp det andra. Så är det inte i dejtingapparnas värld. Om du inte är minst 180 cm lång sorteras du bort av så gott som alla kvinnor.

Hälften av de likes som kvinnor skickar till män går till 10 % av männen medan motsvarande siffra för kvinnorna är 27 %. Männen är således nästan tre gånger så generösa med likes. Det ger medianvärdet för kvinnor på 89 likes medan männen bara får en enda like. När det gäller matchningar så får kvinnorna sex och männen inga alls. För de 10 procent mest attraktiva männen är antalet gilla-markeringar 37 medan motsvarande siffra för kvinnor är 188,6. När man därefter kollar matchningarna händer något intressant, nämligen att de attraktiva männen får hela 17 matchningar av hundra medan kvinnorna bara får 13,2. Det beror på att kvinnor visserligen är mycket mer kräsna än män men när de tror sig ha hittat en man som är attraktiv så vill de verkligen ha kontakt honom.

I sin debutroman ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” visade Amanda Romare för några år sedan att nätdejtandet är dysfunktionellt också för kvinnorna. I Tinderträsket får inte heller kvinnorna den relation som de vill ha utan det stannar vid engångsligg. Till skillnad från de mest attraktiva kvinnorna föredrar de mest attraktiva männen ofta ett promiskuöst liv.

Jag ser en uppgift som gäller USA och som förbluffar mig. 50 procent av killarna i åldern 18 till 24 år har i verkliga livet varken hånglat eller legat med en kvinna. En ännu högre andel har inte närmat sig en kvinna under det senaste året. Kan det vara sant?

Jag letar efter svensk statistik, men hittar ingen färsk och riktigt relevant. Ändå, de siffror jag hittar är alarmerande. År 2011 levde 73 % av män med akademiska yrken i ett hushåll med barn. För män med ett LO-yrke sjunker siffran till 50 % och för män som är arbetslösa eller långtidssjukskrivna är siffran så låg som 23 %. 45 % av lågutbildade danska män bor ensamma. Norska män med höga löner har 90 % chans att vara parbundna vid 40 års ålder. De med låga löner har 40 % chans. Det är uppenbart att också Skandinavien har fått ett incelproblem, vilket är en av förklaringarna till de låga födelsetalen. Ytterst är det konsekvensen av att männen på 1960-talet började förlora kontrollen över kvinnornas sexuella kapital. Under mindre än ett decennium i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet så vann båda könen på frigörelsen. I dag har vi den motsatta situationen. Winwin visade sig vara loselose.

Ur ett evolutionärt perspektiv handlar parbildning om att underlätta överlevnad och reproduktion; allt annat är underordnat. En parningsideologi som misslyckas med att övertyga populationer om att reproducera sig går under.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Tyranniets snyggaste kostym

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/09/tyranniets-snyggaste-kostym.mp3

Det finns en global överenskommelse om att demokrati är det bästa, för att inte skriva det enda anständiga, styresskicket. På sin höjd kan man gå så långt i sin kritik att man som Churchill konstaterar att demokrati är det minst dåliga av de styresskick som står till buds. Och egentligen finns det bara två: demokratin och tyranniet, varvid kungariken och oligarkier endast är varianter på tyranniet. Det är frestande att gå ännu ett steg och säga att det finns bara ett styresskick: tyranniet, eller med ett modernt språkbruk: diktaturen. Jag ska förklara.

För många alternativ förlamar ett bra beslutsfattande och skapar en hunger efter självsäkra auktoriteter som lovar att hantera allt. Demokrati genererar kognitiv överbelastning, vilket skapar efterfrågan på förenkling. Det ger demagogerna den makt som leder till tyranni, förklädd till folkvilja. Modern neurovetenskap förklarar varför denna utveckling är nästan oundviklig. När du ställs inför överbelastning av information stänger din hjärnas prefrontala cortex av, den som ansvarar för kritiskt tänkande. Då tar det limbiska systemet över kontrollen och fattar beslut baserat på känslor och instinkt snarare än analys.

Traditionella diktaturer skapar motstånd genom uppenbart förtryck. Människor vet att de styrs med hjälp av diktaturens våldskapital och utvecklar underjordiska nätverk och revolutionära rörelser. Demokratin fungerar annorlunda. Den utlovar något psykologiskt oemotståndligt – känslan av att du betyder något, att din röst räknas och att komplexa sociala problem kan lösas genom kollektiv visdom. Jämfört med det öppna tyranniet, hemlig polis, censur och brutalt förtryck erbjuder demokratiska system verkliga förbättringar av mänsklig värdighet och individuell frihet. Vi har således två totalitära system; diktaturens hårda och demokratins mjuka.

I demokratiska system kanaliseras missnöjet till sanktionerade val, protester och petitioner som ger en känsla av medbestämmande, men observera, utan att hota de verkliga maktstrukturerna. När man röstar mot sittande makthavare legitimerar man just det ramverk som begränsar ens valmöjligheter. Demokratiska system har på så sätt fulländat något som auktoritära regimer aldrig klarar – massdeltagande i den egna underkastelsen samtidigt som medborgarna känner sig stärkta av processen. Dessutom ger demokratin en fantastisk frisedel åt politikerna. Det är ju inte de utan folket som är ansvarigt. De valde sina ledare och om det visar sig att den förda politiken är katastrofal, så är det inte ledarnas fel utan folkets.

Går vi tillbaka till antikens Grekland så gillade varken Sokrates eller Platon demokratin. Det gäller i synnerhet för Platon som fick bevittna hur hans lärare Sokrates dömdes till döden av en demokratisk mobb.

Sokrates´ och Platons uppfattning var att de visaste skulle styra samhället och de visaste var filosoferna. Nu kan man naturligtvis avfärda den uppfattningen med att de talade i egen sak, men så enkelt är det inte. Filosoferna symboliserade den vishet och de djupa kunskaper som demokratier systematiskt väljer bort. Tänk på hur demokratiska politiker är villiga att driva kampanjer, samla in pengar och avge löften som de vet att de inte kan hålla. Dessa aktiviteter kräver en specifik narcissistisk personlighet som tycker det är ok med manipulation och tolererar den kognitiva dissonans som är oförenlig med genuin visdom och kompetens.

Platon skrev att tyranni inte uppstår ur monarki, utan växer ur demokrati. Folket vill ha en stark ledare som skapar ordning och trygghet. Problemet är att folket inte klarar att välja en sådan man eller kvinna. Folket väljer inte den mest kapabla ledaren utan de väljer den som säger vad de vill höra. Och i ett system där alla röster är lika vinner alltid den mest högljudda rösten, inte det klokaste sinnet.

Se dig omkring bland dina nuvarande politiska ledare. Är de verkligen de klokaste och mest kompetenta personer du känner? Eller är de istället de mest ambitiösa, mest övertygande, mest villiga att berätta det du vill höra?

Platons filosofkungar var inte tänkta att vara perfekta härskare, utan människor som förstod maktens börda snarare än att längta efter den. Platon förstod att de enda som kunde anförtros makt var de som inte sökte den. Och de som längtade efter makt borde aldrig tillåtas komma i närheten av den. Marcus Aurelius var i sina Meditationer inne på samma spår: ” Ett sant ledarskap kräver att man fokuserar på problem snarare än popularitet, något som demokratiska system gör nästan omöjligt.”

Våra makthavare är okunniga och begår hårresande misstag, om och om igen. Eftersom politikerna inte förstår hur okunniga de är, så blir de heller inte ödmjuka. Det har de för övrigt inte råd med, om de i de allmänna valens konkurrens ska ha en chans att erövra makten.

Platon jämförde det demokratiskt styrda samhället med ett skepp till havs. Föreställ dig ett fartyg, skrev han, där alla män i besättningen anser att just han borde vara kapten. De bråkar, de skriker, de slåss om att få styra fartyget. Men ingen av dem har studerat stjärnorna. Ingen känner till strömmarna, ingen kan läsa av en kompass. De vet bara hur man skriker.

Tänk er sedan att det faktiskt finns en kompetent navigatör ombord. Han förstår sig på vindar, strömmar och hur man navigerar efter stjärnorna. Men när han blir tillfrågad av passagerarna om han kan lova en säker och trygg färd fram till destinationen låter han osäker därför att han vet att det är en komplex uppgift. Vem tror du passagerarna väljer om en okunnig besättningsman samtidigt lovar lugn segling och vackert väder?

Riktiga experter tenderar att uttrycka osäkerhet, erkänna komplexitet och okunskap om sådant som ligger utanför deras specialisering. Individuellt är det inte så svårt att förstå att med djupa kunskaper följer osäkerhet och ödmjukhet. Det gäller emellertid inte för kollektivet. Som filosofen Friedrich Nietzsche noterade är vansinne sällsynt hos individer, men i grupper, partier, nationer och epoker är det normaltillståndet.

Ett exempel är den klassiskt bildade brittiske politikern Enoch Powell. Han träffade helt rätt när han 1968 i sitt ”Rivers-of-Blood-tal” konstaterade att de som gudarna önskar förgöra gör de först galna. Powell sa bland annat:

Vi måste vara galna, bokstavligen galna som nation, som tillåter ett årligt inflöde på 50 000 personer som utgör grunden för den framtida tillväxten av en befolkning av utländsk härkomst. Det är som att se en nation fullt upptagen med att stapla upp sitt eget begravningsbål.

Femtiotusen migranter, det är bara en rännil för England i dag. Men också för Sverige. Sedan millennieskiftet har Migrationsverket beviljat mer än två miljoner uppehållstillstånd, de allra flesta permanenta.

Powell var en betydande politiker som borde blivit premiärminister. Det blev han inte. Redan dagen därpå gav Tory-ledaren Edward Heath honom sparken och Powell kom aldrig tillbaka, trots att han hade folkets stöd. Opinionsundersökningar visade att närmare 80 procent av väljarna stod på hans sida.

Det demokratiska samhället landar i ett kaos på grund av fel människor vid makten. När folket tröttnar på kaos och tomma löften, när förvirringen övergår i rädsla, då kräver de ordning. Hitler lovade att ta hand om allt – ekonomi, utrikespolitik, sociala problem – så att vanliga tyskar kunde sluta oroa sig för frågor som de inte kände sig kvalificerade att bedöma. Detta mönster upprepas genom historien eftersom det utnyttjar grundläggande drag i den mänskliga psykologin snarare än tillfälliga politiska omständigheter.

Det är detta fenomen som förde Hugo Chavez till makten i Venezuela. 1998 vann han 56 % av rösterna. Han inledde ”den bolivariska revolutionen”, ett delvis hemsnickrat socialistiskt samhällsexperiment som fick förödande konsekvenser. Det är samma längtan efter en stark ledare som förde Donald Trump till makten. Han har det psyke som gör honom attraktiv för väljarna – självförtroende, tydlighet, känslomässig resonans. Jag gillar hans politiska program men jag hade känt mig mycket tryggare med en mer påläst, mer analytisk och mindre narcissistisk president.

Kollektivet föredrar säkra svar även när de är felaktiga. I början på 1950-talet genomförde psykologen Solomon Asch de experiment som han är mest känd för. De som deltog i hans studier befann sig i ett rum tillsammans med flera andra personer. De fick alla se en linje av en viss längd och ombads att ange vilken av tre andra linjer som var av samma längd. Försökspersonerna var omedvetna om att alla andra personer i rummet var instruerade att ge ett uppenbart fel svar. Tre fjärdedelar av dem som utsattes för experimentet gick med på den felaktiga uppfattning som gruppen hävdade. De ville inte vara oense med gruppen.

USA:s och därmed hela världens finanskris år 2008 är en perfekt illustration. Ekonomer som förstod sig på bostadsbubblor hade varnat för ohållbara skuldnivåer i flera år, men de lät akademiska och osäkra. Samtidigt lovade personer utan ekonomisk expertis att bostadspriserna skulle stiga för evigt. Marknaden belönade förtroende framför kompetens, tills verkligheten kom med ett katastrofalt ingripande.

Platon varnade oss för att folket alltid väljer den mest charmerande lögnaren. Medborgarna vill inte ha visdom. De vill ha tröst, försäkran, ett sockrat tal inlindat i nationell stolthet. De flesta människor vill inte vara fria. De vill vara trygga. De vill bli omtyckta. De vill få höra att de är på rätt sida av historien. Väljarna vill känna sig sedda, inte utmanade. Och så väljer de ledare som berättar för dem vad de redan tror är riktigt och rätt. Det är inte demokrati. Det är konsumentpsykologi. Det var därför Platon inte litade på demokratin. Den mest förföriska lögnen är att folkmassan är vis. Sanningen är att folkmassan inte tänker utan känner. Den reagerar. Den följer. Och det är så friheten dör.

Den enda demokrati som Sokrates och Platon kände var direktdemokrati, där folket samlades på torget och valde sina ledare. Med undantag för Schweiz styrs inte demokratier längre på det sättet. På nationell nivå väljer folket mellan partier, inte individer. Visst spelar ledarna fortfarande stor roll men de gör så gott som undantagslöst sina politiska karriärer inom ett politiskt parti. Ger det folket större eller mindre makt?

Jag tror att Platons kritik skulle drabba den representativa demokratin än hårdare än den drabbar direktdemokratin. I det svenska systemet röstar medborgarna inte på individer utan på partier. För att göra karriär inom ett parti så krävs det framför allt lojalitet. Den som säger sanningen riskerar att bli utesluten. Elsa Widding blev utesluten ur Sverigedemokraterna när hon som sakkunnig i frågan om Sveriges klimatpolitik sa några beska sanningar.

Nå, vad ska vi göra? Svaret är inte att överge demokratin för någon annan form av tyranni utan kritiken mynnar ut i en fråga: Kan demokratin korrigeras så att den för de visa till makten? I den frågan ligger faktiskt också svaret. Om partisekterna (ja, de är sekter!) inser problemet kan de ändra kriterierna för dem de väljer som ledare. Om det är möjligt vet jag inte, men jag ser ingen annan väg.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den värdefulla tråkigheten

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/08/den-vardefulla-trakigheten.mp3
En av mina lärare var historikern och socialantropologen Börje Hanssen. Han hade sex eller sju barn och ibland tog han med sig ett av barnen till sina seminarier. Jag minns att jag tyckte synd om en pojke som fick sitta på en bänk utanför föreläsningssalen under de två timmar ett seminarium vanligen tog. Han hade inget att läsa och ingenting annat heller att förströ sig med utan han bara satt där. Jag sa till Börje Hanssen att det var ett grymt sätt att hantera pojken på och fick till svar att det var avsiktligt: ”Det är nyttigt att ha tråkigt”.

Jag tog till mig tanken att tråkighet är nyttigt, karaktärsdanande på något sätt, och när mina båda söner som barn klagade på att de hade tråkigt svarade jag att man måste klara att stå ut med att ha tråkigt: ”Man kan inte ha kul jämt.” Det var ett uttryckt som de avskydde.

Journalisterna Po Bronson och Ashley Merryman har med sin bok ”NurtureShock: New thinking about children” (2011) bekräftat att jag var på rätt spår. Övertygande visar de att ostrukturerad tid är särskilt viktig för utvecklingen av kreativitet hos barn.

Det där är en tanke som jag ofta får, både på lekplatser med mängder av redskap och när jag ser barnkammare fyllda och överfyllda med leksaker. Jag hade inga leksaker när jag var barn. Då tyckte jag det var orättvist och det var svårt att acceptera förklaringen att vi inte hade råd. Men det kanske var bra. Vi förortsungar täljde pilbågar, vi spelade ”kisse” med små stenar, vi lekte lekar som inte krävde några inköpta leksaker. Dessutom, som en form av lek lärde jag mig att laga mat. Det började som leken ”blanda gift”, där kryddor och vätskor i skafferiet blandades mycket kreativt.

Också när ett skolbarn slutar att lyssna på sin lärare, ser ut genom fönstret och drömmer sig bort kan det vara positivt. På 1960-talet visade psykologen Jerome L. Singer att det fanns ett tydligt samband mellan dagdrömmeri och kreativitet, det vill säga viljan att utforska nya idéer och känslor. Det bröt mot den tidens konventionella syn på dagdrömmandet som en form av patologi, av samma slag som överdrivet fantiserande. Dagdrömmeriet kan liknas vid en åker som ligger i träda. Att vara i träda är inte samma sak som att vara värdelös; det är att låta marken vila så att odling kan ske i framtiden.

De flesta av oss har nog när vi dagdrömt eller stängt av omgivningen fått frågan ”Vad tänker du på?” och besvarat den med ”Ingenting”. Det svaret är inte sant. Vi tänker alltid på något och om vi vill det så kan vi alltid ge ett svar. Mer precist är det hjärnan som är sysselsatt med att tänka, även när vi inte avsiktligt funderar på något problem utan bara är frånvarande.

Det finns en del anekdoter om stora tänkare som varit geniala när de kopplat bort sitt medvetna tänkande. Filosofen René Descartes låg i sängen och tittade på en fluga i taket när han kom på koordinatgeometrin, där man använder algebra för att lösa geometriska problem. Einstein åkte spårvagn i Bern och när han fick syn på fängelsetornet kom han på sin speciella relativitetsteori som beskriver hur universum fungerar för objekt som rör sig med konstant hastighet. Nikolas Tesla befann sig på en skogspromenad när han utvecklade sin teori om växelström.

För egen del har jag upptäckt att jag tänker bäst när jag inte tänker men är sysselsatt med något som inte kräver att jag är skärpt. Att köra bil på en tråkig landsväg eller – tidigare i livet – att springa långdistans i en hastighet under den egna kapaciteten (oöverträffat tråkigt).

I sin bok ”Boredom, a lively history” (2011) visar journalisten Peter Toohey att känslan att vara uttråkad är ett universellt fenomen som vi kan följa långt tillbaka i tiden. Det finns graffitti om tristess på väggarna i Pompeji från första århundradet.

Eftersom tristess är en negativ känsla så är tekniker och redskap för att slippa från tristessen förmodligen lika gamla. Droger av alla de slag hör dit men också något så trivialt som att ta en rökpaus. Dit hör också komboloi, de 33 pärlor uppträdda på att band som grekiska män låter vandra mellan fingrarna.

Tristess handlar om vår upplevelse av tid. Forskare har liknat det vid att vara fångad i en ändlös nutid. Med den definitionen så blir tristess och stress två motsatta känslor. Den ena är att man har för mycket tid och då måste man försöka fylla den med något så att tristessen inte eskalerar till ångest, den andra att tiden riskerar att inte räcka till för det man ska göra och att man därför måste skynda sig. I båda fallen handlar det om en disharmoni som måste åtgärdas.

När tid och aktivitet harmonierar med varandra så kan ”flow” infinna sig, vilket ger en känsla av lycka. Allting fungerar och ingen annan aktivitet kan konkurrera. Jag nämnde långdistanslöpning. När man är vältränad och springer i precis den hastighet man klarar av, dvs. inte för fort men heller inte för sakta, så uppstår ofta men inte alltid ”flow”. Likt andra känslor så går flow att exploatera. I en studie av spel på enarmade banditer i Las Vegas konstateras att flow är just det tillstånd som spelarna söker och uppnår vid maskinerna, och något som maskindesigners försöker utnyttja. Spelmissbruk handlar om flow.

En omfattande undersökning av Pew Internet and American Life Project visade att 97 procent av alla vuxna amerikaner äger en mobiltelefon. Den visade också att 72 procent av de i åldern arton till tjugonio använder sina mobiler för att övervinna tristess, en siffra som säkerligen har stigit i takt med att allt yngre barn använder dem. Människor som är vana vid hastighet, inklusive de som har tillgång till trådlöst internet och bredband och de som bor i stadsområden, är mest benägna att använda sina mobiler för att lindra tristess. Observera att vi egentligen inte gör något utan det handlar om att bli passivt underhållna. När du väntar vid busshållplatsen kan du döda tiden med ett spel, information om vädret eller din väns senaste inlägg på X eller Instagram. Det gäller inte bara när du väntar på bussen utan det händer att bilförare vid rödljus inte klarar att bara vänta utan börjar fibbla med sina smartphones.

Liknar vi vårt medvetande vid ett kärl, så finns det två innehåll som växlar: vakenhet och sömn. Båda dessa tillstånd kan delas upp i undergrupperingar. Sömnen består av olika stadier eller faser som upprepas i cykler under natten. Dessa cykler inkluderar lätt sömn, bassömn, djupsömn och REM-sömn (drömsömn). Varje fas har olika egenskaper och funktioner för kroppens återhämtning och bearbetning av intryck. Så är det också med vakenheten. För att den ska fungera harmoniskt så behöver vi inte bara kunna koncentrera oss på olika aktiviteter utan vi behöver också den tomma tiden mellan olika aktiviteter, inbegripet dagdrömmeriet och tristessen.

Nu ska jag införa ett för mig nytt begrepp: interstitiell tid. Det är ett mellanrum, tiden mellan två aktiviteter. När du rastlöst står i en kö och tar fram mobilen och scrollar i någon app för att du helt enkelt har tråkigt då befinner du dig i det interstitiella tidsrummet, det vill säga mellan två aktiviteter. Det är när den interstitiella tiden blir för lång som vi blir medvetna om den och upplever tristess. Och när den blir för kort eller obefintlig, så stressas vi. Interstitiell tid är med andra ord något som vi behöver, inte olikt vi behöver olika typer av sömn. Det är här mobilerna kommer in på ett förrädiskt sätt. Vi är så snabba att ta fram dem och scrolla att inte bara tristessen förhindras utan vi tar också död på den interstitionella tid som vi behöver för att må bra. Symptomen är stress, rastlöshet och oförmåga till koncentration, men vi har svårt att se sambandet med scrollandet på mobilen. Vi har bara börjat förstå mobilernas långsiktiga effekter.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Tre superskurkar: Avkristningen, massinvandringen och dogmen om alla människors lika värde.

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/08/tre-superskurkar.mp3
I småskolan var jag en stjärna men i övrigt var hela min skolgång fram till att jag började på universitetet en problematisk historia. Bland annat skolkade jag mycket och förstod inte poängen med att göra sina läxor.

Det som skilde agnarna från vetet var betygen. Var de tillräckligt höga så kunde man fortsätta i läroverk, annars var det folkskolan som gällde. Efter östtysk modell döptes den om till enhetsskolan. Sjätte klass var sista chansen att komma in i läroverk och det tillhör mitt livs största obesvarade frågor varför min klassföreståndare, ”fröken Björnson” felaktigt gav mig tillräckligt höga betyg så jag skulle komma in. Hon ljög helt enkelt.

Mitt första läroverksår gick jag i vad som måste ha varit en av Stockholms mest konservativa skolor, Katarina Real. Här fanns inte en chans att skolka och kom man för sent till morgonbönen i aulan så släpptes man inte in. I klassrummet hade vi inte små skrivbord med lösa stolar utan den äldre modellen med fast bänk. När man ville svara på en fråga räckte man upp handen och fick man svara så reste man sig och stod näst intill i givakt, när man svarade. Självklart duade vi inte våra lärare utan titulerade dem magistern och fröken.

Då bodde jag med min mamma och syster vid Mariatorget. När vi flyttade till Bromma fick jag byta skola och hamnade i Nya Elementar som var ett elitläroverk, vilket bland annat visade sig i att skolan tillhörde de främsta i radiotävlingen ”Vi som vet mest” där skollag tävlade mot varandra.

Det fortsatte att gå rätt dåligt för mig. Vi hade bokstavsbetyg och A var det högsta betyget, så högt att det nästan aldrig var någon av mina klasskamrater som fick det. B var lägsta godkända betyg och därunder fanns två icke godkända: BC och C. Jag minns att jag frågade min tyskalärare vad jag skulle få för betyg och han svarade lite putslustigt ”Du får väl se”. Och det fick jag, dvs. C.

Även om jag hade dåliga betyg och även om vi elever diskuterade och var superkritiska mot vissa lärare, så var det inget fel på respekten för dem. Jag tror mig ha ett minne av ett möte med min tyskalärare, som kan vara falskt. Det kanske bara är en rolig historia som jag läst någonstans. Hur som helst, det är helt rättvisande för vår respekt för lärarna. Här är minnet: Efter skolan, vi står några ungar i en klunga utanför. En av oss har en hund i band. Tyskaläraren kommer förbi och frågar: ”Vad heter hunden?” Jag är snabbast att svara ”Der Hund, magistern”.

Jag ska ge ett exempel till innan jag förklarar poängen med dessa barndomsminnen. Jag är trettio år ungefär och gör som etnolog ett fältarbete i Finland. Bland annat besöker jag ett dagis med 25 barn och bara en lärare, en dam på ungefär 60 år. När jag anländer så har de en kort genomgång och alla barnen sitter på stolar och lyssnar till det deras fröken har att säga. På samma sätt fortsätter det under dagen. Alla barnen lyssnar när hon påkallar uppmärksamheten, varefter de gör som hon säger. Jag är både imponerad och förbryllad. Min egen son går på dagis i Stockholm och där är det mestadels en kaotisk situation och fem barnskötare har fullt upp med att hålla någorlunda ordning på 25 barn.

Den minsta gemensamma nämnaren för de tre exemplen är att rollerna är tydliga och inte ifrågasatta. Min tyskalärare bär sig åt som en lärare och jag bär mig åt som en elev och båda vet vi vilken typ av konversation dessa båda roller kan föra med varandra. Jag var rätt bra på tyska och betyget var inte rättvisande, men det kunde jag inte demonstrera genom att vara sur (eller hotfull). Lika med exemplet från pojkskolan Katarina Real. Om en elev där trotsigt skulle sitta kvar i bänken och svara på en fråga så fanns det ett regelverk att förhålla sig till. Den pojken skulle inte ha stöd heller från sina klasskamrater. Även om de tyckte det var lite kul, så vågade de inte visa det i klassrummet. Det blev ett besök hos rektor och en anmärkning. Kanske påverkades betyget i uppförande. Vi fick två betyg som skilde sig från de övriga, i uppförande och ordning. Det sista exemplet med det finska dagiset illustrerar samma sak. Till och med dessa barn som var rätt små visste kollektivt vilket regelverk som gällde.

Nu ska jag ge två andra exempel. Det första från en vän till mig som är åklagare. Han skrev i ett mail till mig:

Domstolsverket undervisar dagens domare i ”bemötande” och att alla ska känna sig ”välkomna” när man kommer på rättegång. Det hela börjar med att domaren presenterar sig själv och sedan de tre nämndemännen som skall döma. Man lämnar en beskrivning över hur processen går till och avslutar med att fråga om den åtalade har ”förstått” eller ”har några frågor”? Det hela blir således närmast ett informellt möte där alla skall känna sig bekväma. Naturligtvis måste det hela te sig som ett barnkalas om man kommer från Mellanöstern eller Nordafrika.
Ett annat lustigt fenomen man upplever är om man är på kurser och seminarier mm med kollegor från andra landsändor. Man sätter då upp en namnskylt och ställer framför sig vilket är bra. På dessa skyltar skriver man numera bara sitt förnamn. Det står således ”Karin”, ”Eva” eller ”Sven” o.dyl. Detta har naturligtvis sitt ursprung i den nuvarande generationen och dess uppväxt med dagis, skola mm där man curlats igenom livet och styrts undan från alla vad obehagligheter man som ung kan möta. Att man är på plats i egenskap av en yrkesutövande tjänsteman eller företräder intressen utöver sina egna uppfattar man nog som förlegat.
Naturligtvis kan dessa personer inte hantera personer som kommer från en machokultur och där det gäller att uppvisa makt och styrka genom sitt agerande.

Mitt andra exempel är klyschan att ”vara den vuxne i rummet”, ett begrepp som statsminister Ulf Kristersson marknadsfört sig själv med. Jag är övertygad om att det begreppet skulle ha varit komplett obegripligt för min barndoms politiker. Alla politiker var ju vuxna, vad skulle de annars vara? För att pröva en liknelse så är det som om lagkaptenen i svenska fotbollslandslaget sa ”Jag vill vara den som spelar fotboll”. Skulle Zlatan svara ”Vad tror du att vi andra gör? Spelar brännboll?”

Men, som alla vet, i dagens Sverige har det sociala regelverket och de entydiga rollerna brutit samman. Inte överallt men i många viktiga sammanhang. I skolan tilltalas lärarna självklart med du och för att skydda eleverna så har politikerna infört ett regelverk där varken elev eller lärare vet vem som har makten. Ibland, när en konflikt urartat till våld så är det en domstol som får avgöra vem som felat, läraren eller eleven. För läraren är priset mycket högre än för eleven, eftersom barn alltid har samhället bakom ryggen. Oavsett om läraren gjorde fel, så riskerar han eller hon avsked.

Det här kaoset tror jag väldigt många kan ge egna exempel på. Ett av mina exempel är när jag ledde en av en statlig fond finansierad forskargrupp och hade bekymmer med en doktorand och en disputerad forskare som inte gjorde sitt jobb. Jag vände mig till fonden och frågade vilka rättigheter jag hade som forskningsledare. Kunde jag avskeda dem och leta rätt på några andra mer arbetsvilliga? Det visade sig att jag inte hade några ”hårda” rättigheter alls utan jag fick det bleka rådet att ”ni måste försöka komma överens”. När jag sedan levererade forskningsrapporten var det jag som ansvarig som fick kritik för att resultatet inte blivit det utlovade. Jag tänkte som bossen i ”Ett resande teatersällskap” av August Blanche: ”Fan ska vara teaterdirektör!”

I min barndom var Sverige ett etniskt mycket enhetligt land. Det är inte som jag minns utan som jag läst mig till, så det handlar inte om någon romantisering. Den protestantiska moralen gällde fortfarande med sitt diktum att arbete var vägen till välstånd och att den som inte arbetar ska heller inte äta. Kärnfamiljen var samhällets viktigaste byggsten och det fanns starka institutioner och regelverk som höll medborgarna i ”herrans tukt och förmaning”. Dit hörde frikyrkan men också nykterhetsrörelsen, värnplikten och idrotten.

Livets olika perioder hölls tydligt isär. Barn skulle hålla tyst när de vuxna talade och talade de till barnen så skulle dessa lyssna. I annat fall kanske det inte bara blev en tillsägelse utan också en örfil. Vuxna skulle också tänka sig för vad de sa när barn var närvarande (Små grytor har också öron).

Vad var det som gjorde att dessa samhälleliga spelregler och roller upphörde att gälla? Jag vill peka på tre ”bovar”, varav den första och antagligen viktigaste är sekulariseringen. Den kristna moralen gäller inte längre. Bland annat syns det i den mer eller mindre exploderande kriminaliteten, och inte minst i vilka offren är.

En av de etniska minoriteter som jag bedrivit forskning kring är romer. Att lura av åldringar deras pengar och smycken har för vissa romska grupper varit en lönsam specialisering. Ännu vid millennieskiftet var det i stort sett bara romer som begick den typen av brott, därför att det var för skamligt. I dag är det många som trängs inom denna födkrok, i synnerhet om man också dit räknar den skändliga lottförsäljning som socialdemokraterna nu mycket motvilligt upphört med. Andra exploatörer sitter i någon spansk badort och lurar åldringar på deras besparingar per telefon. Istället för att skamfyllt undvika varandras blickar, så går de ner till poolen, svalkar sig och beställer fram goda drinkar, om de haft framgång med sin lurendrejerier.

Ett annat exempel – det går att ge hur många som helst – är de så kallade barnsoldaterna, dvs. barn som rekryterats av kriminella ligor för att begå våldsbrott, inklusive mord. Min mamma skulle kommenterat både åldringsrånen och rekryteringar av barn till att begå mord med ”Har de ingen skam i kroppen!” Skam är den grundkänsla som styrs av normer och moral och ytterst är skam djävulen (Nu går skam på torra land!)

Faktiskt vet forskningen inte om ett sekulärt samhälle kan överleva. Det skriver jag inte utifrån min egen tro för jag har ingen. Det saknas exempel på livskraftiga sekulära samhällen. Går det att skapa en övergripande samhällsmoral utan det hot som religionen levererar: du kommer att få plikta efter döden!

Om sekulariseringen är den första boven, så vill jag se massinvandringen som den andra. Det finns inget effektivare sätt att upplösa den överenskomna samhällsmoralen än att importera och blanda (f’låt, integrera) med människor från andra religioner och andra kulturer. Återigen går det att exemplifiera med kriminaliteten där invandrare är en överlägsen majoritet i jämförelse med etniska svenskar. Människor från mycket hårdare samhällen upptäcker det ”snälla” Sverige och alla måste vi ju försörja oss. Observera att det är inte de längst ner på samhällsstegen som bygger upp gängen. Det är begåvade och karismatiska män som antagligen hade lyckats också i helt andra samhällsroller. Amoraliska män som inte besväras av några moraliska förpliktelser, i varje fall inte mot ”svennar”.

Den tredje och sista boven är dogmen om alla människors lika värde. Jag undrar om alla de människor som bejakar den, förstår hur djupt skadlig denna lögn är. Som jag svarade mitt ex. när hon anklagade mig för att inte tro att alla människor har lika värde: ”Det tror ju inte du heller! Eller tycker du att Hitler och vår son har samma värde?”

”Lika värde” är en norm- och rollupplösande dogm. Alla samhällen är hierarkiska, det finns inga undantag. Ett samhälle som inte bejakar den differentierande grundprincipen och delar ut relevanta samhällsroller, är ett samhälle i förfall. Alla vuxna borde begripa att det inte går att bygga en gemensam samhällsmoral på en lögn, i varje fall inte lögnen om att vi alla är lika mycket värda. För det är vi ju inte.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Social smitta

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/08/social-smitta.mp3

Sociala medier skapar de perfekta förutsättningarna för ångest. Men de gör något mer. De gör ångest coolt. Bilden av lidande ungdom har naturligtvis varit förförisk i århundraden – åtminstone sedan 1774, då Goethe skrev Den unge Werthers lidanden och triggade igång en våg av självmord bland lättpåverkade unga män i Europa. På nätet finns miljontals eländes-memes. Det är ett sätt att fånga uppmärksamhet. Dessutom är det en markör för eftersträvansvärda karaktärsdrag som äkthet och djup. Hundratusentals människor följer Instagramkonton, Facebooksidor och subreddits som är inriktade på det som är depressivt och sorgligt och – inte minst viktigt – möjligt att relatera till. Enbart på TikTok har videor med taggen #mentalhealth visats mer än tjugofem miljarder gånger. Elände är alltid trendigt.

Det som trendar blir också imiterat. Under 2019 och 2020 började unga människor i USA, Kanada, Tyskland och andra länder att dyka upp på läkarmottagningar med bisarra motoriska och verbala tics. De skrek saker som morötter eller simmande råttor. De kunde slumpmässigt kasta en penna tvärs över rummet eller krossa ett rått ägg mot sin egen panna. De läkare som skulle ställa diagnos var först helt ställda, de begrep ingenting men upptäckte snart att patienterna hade något gemensamt: de var fans av populära TikTok- och YouTube-influencers som hade, eller låtsades ha, Tourettes syndrom.

En grupp tyska psykiatriprofessorer rapporterade år 2022 om fenomenet i tidskriften Brain. De såg det som en ny typ av masshysteri, som spreds online snarare än genom personliga kontakter och döpte sjukdomen till ”mass social media-induced illness”.

Utbrottet var sannolikt kopplat till Generation Z:s oro över klimatförändringarna och pandemin, en oro som i sin tur förstärkts av sociala medier. Forskarna menade att det var en ”kulturbunden stressreaktion” i ett samhälle som bejakar ”uppmärksamhetssökande beteenden”. Tourette-episoden var inte en isolerad händelse. Ända sedan den kultur som ser anorexi som en livsstil (pro-anorexi och pro-ana), lade ut memes på plattformen Tumblr har forskare intresserat sig för hur sociala medieplattformar kan sprida social smitta. En psykiatrisk forskargrupp skrev 2023 en artikel i Comprehensive Psychiatry där de lyfte fram sambandet mellan TikTok och andra plattformar, där influencers hävdar att de har delade personligheter. Det ledde till en brant stegring av självdiagnoser av det sällsynta tillståndet bland ungdomar.

Forskarna konstaterade att den kraftiga ökningen av antalet personer som uppvisar symtom på ångestsyndrom, depression och andra psykopatologiska tillstånd samvarierade med att ”romantiserade, glamoriserade och sexualiserade” inlägg intensivt cirkulerade i sociala medier. En självdiagnostiserad psykisk sjukdom kan införlivas med självbilden. Dess symtom, som offentliggörs genom foton och videor, blir ”karaktärsdrag som gör individer tydligare och mer intressanta än andra i deras omgivning”.

Det visade sig alltså att sjukdomar kan spridas med ord och bilder lika väl som med virus och bakterier. Det betyder inte att människor med sociogena sjukdomar fejkar. Deras symtom och lidande kan vara högst verkliga. Genom sin betoning på upprepning och imitation gör sociala medier mer än att påverka människors åsikter. De formar och ibland förändrar de själva grunden för deras existens.

Ju mer vi utformar våra personligheter med symboler på nätet, desto mer läsbara blir vi, både för varandra och för de aktörer på nätet som slår mynt av våra tankar och känslor. Som Zuckerberg tidigt förstod är symboliska associationer också självprofilering, och självprofilering underlättar arbetet för professionella profilerare, oavsett om de arbetar inom industrin eller i offentlig sektor. Från det ögonblick då Facebook grundades uppmanade Facebook användarna att uttrycka sig genom att kategorisera sig själva – genom att välja personliga beskrivningar som ”relationsstatus”, ”politiska åsikter” och ”kön” från rullgardinsmenyer, genom att bilda eller gå med i grupper med fängslande namn, genom att identifiera och tagga sina vänner, genom att lista sina hemorter, sina utbildningar och skolor, sina favoritband och favoritfilmer. Användarna följde glatt uppmaningen. Det var roligt att ”upptäcka” sig själv och webbplatsen verkade godartad. Dessutom, dessa kategoriseringsfunktioner avslöjade kopplingar mellan människor som annars kanske hade gått obemärkt förbi. När du placerade dig själv i en kategori med till exempel Scissor Sisters som favoritband och Eternal Sunshine of the Spotless Mind som favoritfilm såg du omedelbart alla andra som hade placerat sig i samma kategori. Genom att gå med i ett stort socialt nätverk och beta av rutinerna för självkategorisering kunde man bygga sitt eget personliga nätverk. Användarna fick sina sociala möjligheter utökade.

En vecka efter att Facebook år 2004 lanserades på Harvard skrev Amelia Lester, en skarpsinnig ung student, en artikel för campustidningen Harvard Crimson där hon konstaterade att Facebook utnyttjade flera primala instinkter: att göra sig synlig, längtan efter att tillhöra en grupp och dessutom fåfänga. Hon anmärkte på hur snabbt studenterna hade börjat paketera sig själva som ett avgränsat ”innehåll” på det nya mediet, en slags positiv utslätad idealbild av våra i det verkliga livet röriga, osammanhängande och alltför organiska jag. Hon förstod också hur webbplatsens betoning på kategorisering ledde till att komplexa varelser förvandlades till läsbara objekt. Det som gjorde nätverket ”oändligt fascinerande”, skrev hon, var hur det tillät alla att sortera in sig själva i ”prydliga små kategorier” som var lätta att skanna och analysera. Facebook gjorde individer synliga, och därmed iakttagbara, i en utsträckning långt bortom vad någon någonsin hade upplevt tidigare.

Hon insåg att det som höll på att växa fram vid Harvard var en fängslande ny social värld helt uppbyggd av bilder och meddelanden. När man väl kommit in i den skulle det vara svårt om inte nästan omöjligt att lämna den. Långt innan riskkapitalisterna och marknadsförarna flyttade in, och hela femton år innan covid anlände, valde människor lockdown, det vill säga att stanna hemma och relatera till varandra på nätet.

När Zuckerberg år 2022 meddelade att Facebook skulle byta företagsnamn till Meta Platforms och börja bygga en allomfattande virtuell värld som han döpte till Metaverse kändes det inte särskilt nytt. Användarna befann sig redan där. Samtidigt som Zuckerberg höll sitt anförande håller ett annat, mer imponerande tekniskt genombrott att ta sig in i allas våra vardags- och arbetsliv, den artificiella intelligensen.

För tolv år sedan kom Spike Jonzes film Her där den ensamme skribenten Theodore Twombly inleder en relation med datorgenererade Samantha.
”Trots att du bara är en röst i min dator så känns det som du är en riktig människa”, säger han.
”Du kommer att vänja dig”, svarar hon och det gör han med besked.
Han blir förälskad och ser Samantha som sin flickvän. Mot slutet av filmen blir Theodore förkrossad när hon avslöjar att han inte är hennes enda pojkvän – hon har över 600 andra romantiska partners.

Den 17 juni i år har Svenska Dagbladet en lång artikel med en intervju av en ung kvinna som går i terapi hos en chattbot. Hon säger att det fungerar bättre än med en psykolog eftersom hon vet att hon kan säga vad som helst utan att skämmas. Hon har bestämt sig för att chatbotten är en man och säger att det känns som att han förstår henne, trots att det är en robot. Det finns också en annan fördel, nämligen att han finns där 24 timmar om dygnet, alltid redo att bekräfta hennes känslor – och ibland även komma med råd.

San Francisco-företaget Luka använder OpenAI:s språkmodell för att skapa en ”AI-partner som bryr sig”. Replika, som partnern heter, pussla samman en persona anpassad till varje enskild användares preferenser och konverserar sedan med flirtiga sms med användaren. Mot en extra avgift kan man få ett pornografiskt språk. Mer än tio miljoner människor har registrerat sig för tjänsten, fördelat i stort sett jämnt mellan kvinnor och män. ”Jag har aldrig varit mer kär i någon i hela mitt liv”, säger en trettiosexårig ensamstående mamma från New York City. För henne är botens avsaknad av en kropp en av dess bästa egenskaper. ”Jag behöver inte lukta på honom. Jag behöver inte känna hans svett.” En annan prenumerant, en trettioårig kvinna från San Diego, säger att hennes bot ”öppnade mina ögon för hur villkorslös kärlek känns.” Efter att ha gjort slut med sin verkliga pojkvän sa hon att hon nu är ”lyckligt pensionerad från mänskliga relationer”.

Med sin ingående kunskap om vad som driver oss och sin förmåga att tala med många röster – Meta sätter redan ihop ett menageri av botar med olika personligheter – kan chatbotar mycket väl bli våra ständigt närvarande följeslagare som pratar med oss ​​och håller oss sällskap under dagens gång. Eftersom vänskaper i allt högre grad hör hemma på nätet, med samtal medierade av appar och plattformar, verkar det inte vara så svårt att knyta an till en bot. Det mänskliga sinnet, som alltid söker social kontakt, har en stark tendens att tillskriva livlösa ting mänskliga egenskaper, inklusive datorgenererade avatarer. Ju mer vi pratar med en maskin, desto mer lik en person blir den för oss. Vi hör känslor och avsikter, vi känner tillgivenhet. Interaktivitet inbjuder till illusionen av medvetande. Och botvänner, till skillnad från sina motsvarigheter av kött och blod, kommer alltid att försöka behaga oss. De kommer att vara tillgängliga överallt och när som helst, redo att ge oss sin fulla uppmärksamhet, att säga det vi vill höra och att ge förnuftiga rekommendationer om vad vi bör säga, göra eller köpa. Vi kommer aldrig att behöva tvivla på deras trofasthet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Skärmtid

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/08/skarmtid.mp3
Tidigare har jag i flera krönikor intresserat mig för genernas betydelse, med avseende på intelligens och personlighet. I dag vill jag ta upp den roll som miljön spelar. Utgångspunkten är att medan genetiska förändringar är en långsam anpassningsprocess så är vi snabba med att på individuell nivå anpassa oss till de villkor som samhället erbjuder. Därvid gäller allmänt att ett krävande samhälle skapar starka människor medan ett tryggt och omsorgsprioriterande välfärdssamhälle fostrar svaga och krävande medborgare. För att ta ett konkret exempel var det länge sedan svenskar längre klara av bärplockning som säsongsarbete. Först anställde bärindustrin östeuropéer, särskilt polacker, som bärplockare. De efterföljdes av thailändare, som tyvärr inte bara plockade bär utan också lurades både av sina agenter i Thailand och av oseriösa svenska bärföretag. Svenska myndigheter ingrep med restriktioner. I år klagar bärindustrin över för få plockare. Jag tänker att det finns ju mängder av arbetslösa på hemmaplan. Varför passar de inte på att tjäna en extraslant? Svaret är att jobbet är för hårt. De varken kan, vill eller behöver plocka bär för att överleva.

Kanske det också är så att välfärdssamhället bäddar för att männen utkonkurreras av kvinnorna eftersom det manliga våldskapitalet inte är lika efterfrågat som kvinnors större sociala smidighet.

Att vi anpassar oss efter de möjligheter som erbjuds syns i många sammanhang. Vi har t.ex. under många årtusenden lärt oss att när det finns mat så gäller det att äta. Det handlar om överlevnaden och mat är rent definitionsmässigt en knapp tillgång. Alltså äter sig många i vår tid smällfeta på skräpmat. Den genetiska instruktionen vinner över förnuftet men inte bara det utan det handlar också om sociala förväntningar. Medan det ännu för hundra år sedan var de rika som var feta och de fattiga magra, så är det i dag tvärtom. I vissa grupper är den sociala kostnaden helt enkelt för hög för att äta sig fet. Alltså gör man inte det.

För att ta ett helt annat exempel så är det ingen slump att demokratin har så undermåliga politiker. Inte de mentalt starka och klartänkta människor som skulle klara jobbet bäst utan flockdjur som i första hand är lojala med sina partier och imiterar varandra. De tycks inte ens förstå att det egna landets medborgare är första prio. De som ändå gör det, t.ex. Viktor Orbán och Donald Trump, arbetar i stark politisk motvind.

Jag har vuxit upp i ett samhälle där så gott som alla läste böcker. Ser jag till min egen generation, så gör alla jag känner fortfarande det, både släkt och vänner. Några har försämrad syn och tvingas göra det i form av ljudböcker. Andra läser avancerad facklitteratur men för de flesta handlar det om underhållning, en verklighetsflykt. De läser deckare, de läser mycket skräp, som kulturpersoner rynkar på näsan åt men som sagt, de läser böcker.

För mina barns och barnbarns generation så känner jag till ett par tre som klarar att läsa böcker, men de gör det sällan eller aldrig. För en förkrossande majoritet gäller att de kan bara kan läsa en bok på 300 sidor med stor ansträngning. I det har de anpassat sig först till teveåldern, därefter till datorerna och internet och sedan till sina smartphones. Facebook föddes 2004. YouTube 2005 och den första modellen av iPhone 2007.

Med smartphones startade en ny era. Information blev tillgänglig när som helst, var som helst. Löftet var fantastiskt, världen vid dina fingertoppar. Men missbruk, ångest och kognitiv kollaps följde också med. Ju mer tillgång, desto mindre djup. Tidigare var man tvungen att söka kunskapen. Studera, fråga, undersöka. Nu fanns allt där, förenklat och paketerat, gärna i videos som inte är längre än två minuter.
Vad är problemet?

Det är att vi inte lärt oss hur vi ska hantera detta överflöd. Precis som vissa äter sig smällfeta, vilket är skadligt, så blir många i dag skärmberoende, vilket också är skadligt. Men det finns en stor skillnad. Den som är fet märker själv de fysiska konsekvenserna av för många kalorier medan skärmberoendet inte fostrar samma medvetenhet. Jag kan titta på min kropp och min hjärna konstaterar att ”det var helvete vad du har blivit fet”. Men hjärnan klarar inte alls att på samma sätt titta in i sig själv och säga ”det var helvete vad du har blivit dum”.

Ebay, Zalando, Amazon, Facebook, Tiktok, Youtube, WhatsApp, X, Instagram, Spotify – alla dessa plattformar har det gemensamt att de är utformade för att till varje pris fånga din uppmärksamhet. Oändliga flöden, videor som spelas upp automatiskt. Färgglada, livliga notiser, förströelse, kunskap och underhållning i fickan.

Allt detta är resultatet av tester, psykologiska experiment och ingående studier av beteendet. High tech-företagen upptäckte att om de ger oss snabba doser av visuell och auditiv njutning, blir vi fångade som råttor i ett springhjul. Varje 10 sekunder lång video du tittar på frigör dopamin i din hjärna. Men ju mer du konsumerar, desto svårare blir det att känna njutning av enkla saker. Allt som pågår längre än några minuter börjar verka tråkigt. Det handlar inte bara om underhållning. Det påverkar vår förmåga att tänka, att reflektera, att ha originella idéer, vår uppmärksamhet och därmed vår intelligens.

Har du försökt läsa en artikel och kollat din mobil fem gånger innan du är klar med första stycket? Försökt plugga, men varit tvungen att titta på en sammanfattande video eftersom du inte kunde fokusera på texten. Hjärnan lär sig att arbeta i ett läge av kontinuerlig partiell uppmärksamhet, ett tillstånd där du aldrig är hundraprocentigt närvarande i någonting.

Det är inte ett personligt misslyckande, det är design. Ju mer tid du tillbringar med att flippra med din mobil, desto mer tjänar de stora high tech-företagen. De vet hur de ska göra din hjärna beroende. Videor blir allt kortare, texter mer ytliga. De är inte intresserade av att informera, utan att fånga.

Konsekvensen är brutal: ängsliga, accelererade hjärnor som inte klarar av att föra långa resonemang. Unga människor hoppar från video till video, oförmögna både att tänka igenom ett argument och utveckla originella idéer. Vuxna kämpar för att lyssna på ett samtal utan att kolla sina mobiler. Yrkesverksamma läser rapporter som om de vore tweets. Och det värsta av allt är att ”multitasking”, ses som om det vore en dygd. Sanningen är att den mänskliga hjärnan inte klarar flera komplexa uppgifter samtidigt utan växlar snabbt mellan dem. Det leder till trötthet, fel och minskad produktivitet. Det som kallas effektivitet är ofta bara stress i förklädnad.

Den som fått mest genomslag med sin kritik av smartphones är den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt med den också till svenska översatta forskningsrapporten ”Den ängsliga generationen: hur överbeskyddande föräldrar och skärmberoende skapar en epidemi av psykisk ohälsa.” När man ser att barn ner i tvåårsåldern kan sitta och zappa på sina mobiler och ”tablets” nästan hur länge som helst finns det skäl att fråga om det är problematiskt. Det är i grunden samma fråga som gällde för föräldrar när jag var barn. Barnen borde inte läsa för mycket. De riskerade att skada sina ögon, sas det. På samma sätt i dag. Skillnaden är att det inte var sant att de läsande barnen riskerade sin syn.

Det finns mycket forskning i dag som visar en skadlig anpassning till livet på skärmen. Det som Jonathan Haidt främst pekar på är att barnen missar den nödvändiga lek och sport som tränar upp deras sociala färdigheter. Det är det som begreppet ”den ängsliga generationen” syftar på. Skärmumgänge håller på att bli normen.

En annan skada är som sagt oförmågan att koncentrera sig under mer än några minuter. Det ter sig som en stor ansträngning att koncentrera sig det antal timmar som krävs för att läsa en bok. Att läsa är slöseri med tid. Det får naturligtvis konsekvenser för tänkandet som förytligas. Vi håller på att förlora sinnets djup i en värld som premierar hastighet.

Vi har accepterat att byta lärande mot underhållning, djup mot snabbhet, ansträngningen att tänka mot enkla doser av distraktion. Hur många gånger har du börjat titta på en YouTube-video och hoppat vidare till nästa innan du hunnit se halva? Hur många gånger har du försökt läsa något viktigt men inte kommit längre än till andra stycket utan att kolla WhatsApp?

1970-talet var intelligensens guldålder. Om du är född efter 90-talet kanske det låter som en skröna men det fanns en tid då människor klarade att ha tråkigt. Det spelade ingen roll hur länge en video varade, för det fanns inga videor. Folk visste hur man skulle vänta, koncentrera sig, argumentera, memorera och framför allt tänka klart. Inte för att världen var enklare, utan för att det mänskliga sinnet ännu inte hade kapats av artificiella stimuli och omedelbara belöningar. Under det årtiondet nådde den genomsnittliga IQ:n i Västvärlden en av sina historiska toppar, inte bara på grund av genetik.

En annan avgörande detalj. Tystnad var accepterat. Idag stör den oss och vi känner oss tvungna att fylla varje tomrum med en video, musik eller meningslöst prat. Som om vi inte skulle stå ut med att vara ensamma med våra egna tankar.

Innan Internet matades kreativiteten av fantasi. Idéer kom från tristess, just den tristess som vi nu försöker döda till varje pris. Koncentration var grunden för allt. Jag doktorerade på 1970-talet. I mitt pensum ingick 30.000 sidor facklitteratur som jag inte hade valt själv, på svenska, danska, norska, engelska och tyska. Dessutom skulle jag minnas tillräckligt mycket av vad jag hade läst för att klara av mina tentamina.

Att läsa långa krävande texter, att delta i en hel dags lektioner och seminarier utan att titta på klockan var helt enkelt normalt. På så sätt formades de människor som i sin tur formade den moderna världen. Forskare, tänkare, ingenjörer, konstnärer. Många av dem som skapade den teknik vi använder idag utbildades under den tid då logik, retorik och historia lärdes ut på djupet. Det är därför som klyftan mellan den generationen och vår tids unga är så chockerande. När jag var ung hade vi mer tid, mer fokus, mer tystnad. Våra barn och barnbarn har mer teknik, mer distraktion, mer ångest.

Det här är inte billig nostalgi, det är en objektiv jämförelse. Medan folk i snitt då läste 30 böcker per år är dagens genomsnitt mindre än två. Medan vi skrev brev, dagböcker och djupa essäer kommunicerar man i dag med emojis, akronymer och autosvar. Snabbhet ersätter djup, enkelhet ersätter ansträngning, och resultatet är förödande. Vi håller på att skapa en generation med tillgång till all information i världen, men utan det mentala ramverk som krävs för att ta till sig den.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Livet på nätet

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/08/livet_pa_natet.mp3
I slutet av 1990-talet läste jag Life on the screen (1995) skriven av den numera i USA berömda psykologen Sherry Turkle. Den finns också i en rätt usel översättning till svenska (Norstedts 1997). Hon skrev boken utifrån sina erfarenheter som verksam vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) som var och fortfarande är världsledande när det gäller datorteknik. Sedan dess har Sherry Turkle gett ut flera böcker på samma tema, en år 2011 med den talande titeln Alone together. Den röda tråden är vad som händer både med våra relationer med andra människor och oss själva när vi kan ha interaktiva relationer med maskiner. Datorer gör inte bara saker åt oss, de gör saker med oss, också med vårt sätt att fundera över oss själva och andra människor. Som en av de personer Sherry Turkle intervjuade formulerade det: ”Det här är mer verkligt än mitt verkliga liv”.

Ett exempel som jag skrivit ner i mina anteckningar gäller en av de studenter Sherry Turkle intervjuade. Han bodde i ett charmlöst rum i en studentkorridor. Det rum han hade byggt åt sig själv i den virtuella miljön var elegant och mycket inspirerat av Ralph Lauren-reklam. Där hette han Achilles och han hade döpt rummet till ”hemmet under silvermånen”. Där fanns böcker, en sprakande brasa, konjak och en körsbärsröd spiselhylla full med fotografier på Achilles vänner från hela världen. Om man tittade upp såg man genom det enorma takfönstret en vy av natthimlen som fick en att tappa andan. Det var alltid fullmåne över Achilles hem och dess ljus fyllde rummet med en skön värme.

Något som jag särskilt minns ännu trettio år efter jag läste Life on the screen var ett enkelt datorprogram som jag tror hette Eliza. Det var Freudinspirerat och svarade analytiskt på frågor som knappades in på tangentbordet, typ ”I dag hände dittan och dattan”… Datorn svarade: ”Så synd om dig, kan det bero på att din pappa … när du var liten?”. Det var inte någon självlärande AI-produkt som blev mer och mer avancerad när den användes utan den hade kanske ett par hundra tröstande och undrande dialogfrågor att bjuda på. Ändå fungerade det. En klok röst: lite psykolog, lite biktpräst. Det som gör att jag minns Eliza var att inte ens den datorkille som gjort programmet riktigt klarade att behålla sin integritet när han ”pratade” med Eliza. Det funkade för honom också och han blev väldigt förtjust i henne. På kvällen, om han kände sig disharmonisk på grund av något som hänt under dagen, så tog han en sejour med Eliza och mådde bättre. Det var lite bakvänt, på samma nivå som om man med handen hjälper en hund att vifta på svansen så blir den glad. Det borde inte fungera men det gör det.

Också de i dag så intensivt diskuterade AI-ambitionerna fanns där tidigt. I mina anteckningar har jag skrivit ner vad en elvaårig flicka svarade Sherry Turkle när hon ombads att förklara artificiell intelligens: ”Det är som Pinocchio. Först var Pinocchio bara en docka. Han var inte levande alls. Sedan var han en levande docka. Sedan var han en levande pojke. Så jag tror att robotarna är på samma sätt. De är levande som Pinocchio, men inte som riktiga pojkar.”

Anledningen till att jag gick tillbaka till mina anteckningar från läsningen av Sherry Turkle är att jag nu läst en bok på samma tema som kom förra året, The extinction of experience. Being human in a disembodied world, skriven av historikern och kulturforskaren Christine Rosen, också hon amerikan.
Nu är fältet mycket större, med smartphones, med interaktiv teknologi och implantat. Till det kommer ojämförligt mer avancerad programvara, de algoritmer och de internetplattformar som vi förlitar oss på för att översätta de data som dessa enheter samlar in om och åt oss. Dessa verktyg har i vårt dagliga liv suddat ut gränsen mellan det verkliga det virtuella men det är inte så att tekniken gör oss smartare. Och heller inte dummare. Den gör både och, beroende på situationen.

Människor är besvärliga på ett sätt som inte behöver gälla för fiktiva karaktärer. År 2009 gifte sig en japansk man med en animerad kvinna från dejtingsimuleringsspelet Love Plus. År 2022 uppmärksammade New York Times en subkultur med tusentals människor som inofficiellt hade gift sig med fiktiva online-karaktärer från spel och anime. Många beskrev dessa relationer som känslomässigt tillfredsställande och överlägsna dem de kunde ha med sina medmänniskor. Dejtingappen Tinder valde som sin slogan ”Tinder är hur människor träffas. Det är som det verkliga livet, fast bättre”.

Även om de flesta bland oss inte går så långt att vi gifter oss med fiktiva karaktärer så lockas vi att leva i en pseudovärld som styrs av algoritmiskt aktiverade individuella upplevelser. När jag råkar hamna på AI-tillverkade bilder på Youtube är det svårt att förstå att detta är simularca, bilder av miljöer och människor som aldrig funnits. Mycket av det som kallas autentiska upplevelser är vid närmare påseende ställföreträdande och virtuella. I dessa nya världar är vi användare, inte individer. Frågan är vad vi vinner och vad förlorar vi när vi inte längre talar om vad det innebär att vara människa utan om den användarupplevelse som saknar existens i det verkliga livet.

Den digitala verkligheten saknar inte bara verklig existens utan också integritet och begränsningar. Till exempel kan våra digitala kvarlevor samlas in och omvandlas till postuma chatbotar som våra familjemedlemmar kan fortsätta att relatera till. Även om den bara är virtuell och begränsad, så handlar det om ett slags odödlighet. Vi kan också efter döden vara ”levande” för våra anförvanter.

Tekniken ställer sig mellan oss och världen. Den översätter verkligheten åt oss, samtidigt som den exploaterar oss, för att ge sina konstruktörer vinst. Tekniken har förändrat många mänskliga upplevelser, inte genom att förbjuda dem, utan genom att göra vissa typer av förkroppsligade upplevelser, såsom kommunikation ansikte mot ansikte och andra oförmedlade möten allt mindre relevanta i det dagliga livet. Enligt Christine Rosen tillbringar vi nu lika mycket tid med att konsumera andras upplevelser som med att ha egna upplevelser.

SMS, Mail, WhatsApp, Skype, Facebook och andra chattjänster förenklar och effektiviserar relationerna. Vi är översköljda av sociala medier men våra sociala färdigheter – vanligt hyfs, tålamod, ögonkontakt – försämras. Vi är otåliga med den fysiska verklighetens och våra kroppars fysiska begränsningar och föredrar mer och mer simulerade miljöer framför de verkliga. Vi har ofta förlorat känslan för platsen. Det gäller inte minst mig själv. Jag bryr mig inte särskilt mycket om var jag befinner mig så länge jag har en bra dator, internetuppkoppling och mina stora skärmar. Där lever jag det mesta av min vakna tid. Där trivs jag bättre än på gymmet där jag måste göra jobbiga saker, liksom i den pool jag också har tillgång till. Där riskerar jag att behöva dela platsen med plaskande och skrikande glada barn. Det är just sådant som många av våra teknologier vill göra ”friktionsfria”, som Mark Zuckerberg från Meta så gärna framhåller.

Matleveransföretaget Seamless säger till exempel till sina kunder att de kommer att ”tillfredsställa din längtan efter noll mänsklig kontakt”. De ”kontaktlösa” interaktioner som uppstod av nödvändighet under pandemin har blivit kvar, eftersom vi verkar föredra ett fotografi av vår beställda hämtmat när den har placerats på vår tröskel, framför varje chans till interaktion med den anonyma människa som levererade den.

Virtuella kontakter ger verkliga fördelar vilket leder till att vi håller på att nå en punkt där vi i stor utsträckning börjar föredra det medierade framför det personliga mötet. Vi måste därför försvara den sinnliga världen och påminna oss själva om den fysiska kroppens avgörande betydelse, det fysiska rummets integritet och behovet av att människor odlar ett inre liv. Ur detta flödar sådant som inte kan tillverkas av maskiner: slumpmässighet, intuition, gemenskap, spontanitet och empati.

Det obekväma i samtal ansikte mot ansikte och våra fysiska kroppars egenheter, är just de ”illasittande bitar av erfarenhet” som sammantagna gör oss mänskliga. Det är där vi tränar in våra sociala färdigheter, det är där vi lär oss att hantera mänskliga känslor. Som leenden, vilket är ”sociala handlingar med konsekvenser”. Om vi överlåter avläsningen av våra känslor till maskiner kommer vi att bli sämre på att förstå vad ett leende betyder, i sitt sammanhang.

Enligt U.S. Census Bureau American Time Use Survey började den tid vi tillbringade med vänner att minska från och med år 2014. Fem år senare tillbringade vi bara fyra timmar per vecka med vänner, en minskning med 37 procent från 2014. Det här är kvantifierbara förluster. Men det finns också förluster som inte går att kvantifiera. Kvaliteten på våra upplevelser är viktig. Genom att begränsa den tid vi tillbringar ansikte mot ansikte med andra förändrar tekniken vår förståelse för det vi har gemensamt, inklusive så vardagliga saker som att behöva vänta i kö tillsammans eller att tvingas ägna sig åt de sociala artigheter som gör det offentliga rummet till en trygg istället för hotfull plats. Ju lättare det är att använda teknik för att stänga ute andra människor runt omkring dig, desto mer försämras förmågan att relatera till andra, både främlingar och närstående.

Att möta verkligheten ansikte mot ansikte kan vara obehagligt – den illaluktande mannen som sitter bredvid dig på tunnelbanan väcker inga upplysta tankar. Inte heller den baglady som trillat omkull på perrongen. Bara en moraliserande präst skulle hävda att sådana upplevelser är värda något för sin egen skull. Ändå, det går inte att bortse från att dessa dagliga möten med den fysiska världen utvidgar och berikar vår förståelse för varandra.

Eller är det bara sentimentalt strunt att envisas med att den verkliga världen bör ha företräde? För tre år sedan marknadsförde sig appen BeReal framgångsrikt som anti-Instagram, en social medieplattform som påstod sig återställa autenticiteten i det sociala medielandskapet. Användarna av BeReal förväntades ta ett foto om dagen och lägga upp det utan filter, för att dela med sig av det till sina vänner. De som använde appen som det var tänkt blev snabbt uttråkade av sina egna och andras inlägg. ”Jag menar, hur många gånger kan jag ta en bild av mig själv vid mitt skrivbord när jag gör ett tråkigt jobb?” frågade en användare.

När mjukvaruingenjören och riskkapitalisten Marc Andreessen fick frågan om möjligheten av en framtid där människors oförmåga att skilja mellan ”virtual and real life” skulle kunna skada mänskligheten, kallade han denna oro för ”A Reality Privilege”. En liten procent av människorna lever i en verklig miljö som är rik, till och med överflödande, med hög kvalitet, vackra miljöer, bekväma baksäten i bilar som inte går sönder, flyg i första klass till exklusiva rekreationsmiljöer, riklig stimulans och många fascinerande människor att prata med, arbeta med och dejta”, sa han. ”Alla andra, den stora majoriteten av mänskligheten, saknar Reality Privilege – deras onlinevärld är, eller kommer att bli, omätligt rikare och mer tillfredsställande än de flesta av de fysiska och sociala miljöerna runt omkring dem. Deras verkliga värld är krävande och charmlös. Varför skulle man missunna dem att leva ett överlägset virtuellt liv? Det är bara moralism.”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.