Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 5

Söndagskrönika: Mänskliga rättigheter eller folkens rättigheter?

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/12/manskliga-rattigheter-eller-folkens-rattigheter.mp3

Liberalismen som filosofisk tradition tar sin början i upplysningstiden, närmare bestämt med filosofen John Locke (1632 – 1704). Mest känd är han kanske för sin tabula rasa-teori, det vill säga att barnet föds som ett oskrivet blad, utan förutbestämda egenskaper, och att alla våra egenskaper förvärvas under livets gång. Med den politiska liberalism han presenterade i sitt verk ”Two Treatises on Government” (1690) inspirerade han till USA:s konstitution samt andra västerländska demokratiers politiska system. Ett par decennier in på 1700-talet översattes boken också till svenska och trycktes av det kungliga tryckeriet. På så sätt spelade den roll under den s.k. frihetstiden, då den kungliga makten minskade och Sverige fick sina första politiska partier.

De centrala principerna var: individualism, demokratiska val, fria marknader, folklig suveränitet, åtskillnad mellan kyrka och stat samt en stark betoning på jämlikhet och frihet, yttrandefrihet och ett antal andra medborgerliga rättigheter.

Observera att dessa centrala principer är abstraktioner, således en ideologi. För att tillägna sig en ideologi krävs det inga studier och ingen faktisk livserfarenhet. Det finns flera sarkastiska definitioner som utgår från att ideologier är till för människor som inte kan eller vill tänka själva. I sitt stora och fortfarande mycket läsvärda verk ”Democracy in America” kritiserar den franske historikern Alexis de Tocqueville (1805-59) ideologier för att vara en samling färdigpaketerade lösningar på komplexa problem. En motsägelsefull verklighet tvingas in i ”allmänna idéer”, det vill säga en generaliserad abstraktion:

Allmänna idéer vittnar inte om styrkan i den mänskliga intelligensen utan snarare om dess otillräcklighet, för i naturen är varelser inte exakt likadana; det finns inga identiska fakta, inga regler som kan tillämpas löst och på ett liknande sätt på flera objekt samtidigt. Allmänna idéer har den förunderliga egenskapen att de gör det möjligt för det mänskliga sinnet att snabbt bedöma ett stort antal idéer på samma gång. Å andra sidan förser de alltid bara sinnet med halvfärdiga föreställningar som förlorar lika mycket i precision som de vinner i räckvidd.

Trots sin ömsesidiga fientlighet tillhör liberalismen och marxismen i grunden samma ideologiska universum och båda är arvtagare till 1700-talets upplysningstänkande. De delar samma fokus på individen, samma dröm om universell jämlikhet, samma rationalism, samma ekonomiska primat, samma betoning av arbetets frigörande värde, samma tro på framsteg, samma idé om ett historiens slut. Liberalismen har bara mer effektivt förverkligat de mål som den delar med marxismen.

Det liberala tänkandet ställer en autonom ekonomi mot den moral, den politik och det samhälle som produktionen tidigare var inbäddad i. Varje hantverk hade sitt eget skyddshelgon och det fanns inget rent ekonomiskt liv. Det fanns en arbetsteologi som innebar att allt produktivt arbete, från sadelmakeri till glasblåsning, sågs som ett uttryck för ”det sanna” och utifrån detta bedömas som antingen gott eller dåligt, mänskligt eller omänskligt. Liberalismen klippte av detta band. ”Det heliga” uteslöts från alla områden av livet utöver det som officiellt betecknades som religiöst. På så sätt föddes den marknadsekonomi som i vår tid muterat till det marknadssamhälle där det ekonomiska värdet är kärnan i allt samhällsliv. Världen, som den ser ut idag, styrs av pengar och media.

Den franske filosofen Bertrand de Jouvenel (1903-87), visar i sin avhandling ”On Power: The Natural History of Its Growth” (1948) att den liberala demokratins opersonliga karaktär är grunden för maktens tillväxt. Om statsmakten skriver han:

Förr kunde den ses, manifesterad i kungens person, som inte förnekade att han var den herre han var, och i vilken mänskliga passioner kunde urskiljas. Nu, maskerad i anonymitet, hävdar statsmakten att den inte har någon egen existens och att den bara är det opersonliga och passionslösa instrumentet för den allmänna viljan.

Moderna liberala och socialistiska ideologier uppvisar samma plan att utplåna nationernas mångfald och skapa en universell och global mänsklighet. Emellertid, den typen av människa finns inte. Alla människor har sin mänskliga natur gemensam, utan vilken vi inte skulle kunna förstå varandra, men vi finns endast som födda in i olika kulturer med sina språk, sina preferenser och traditioner. Idén om ett ursprungligt ”naturtillstånd”, som bland andra Locke trodde på, där autonoma individer skulle ha kunnat samexistera, är också den ren fiktion.

Den mänskliga existensen är oskiljaktig från de samhällen och sociala grupper i vilka den uppenbarar sig. Det kan inte finnas något subjekt som föregår sina associationer.

Vi finns också som individer med våra olika personligheter och egenheter. Till detta ska man lägga att vi finns i en bestämd tid och på bestämda platser. I fantasin kan vi vara vilka som helst, var som helst, när som helst. Men i verkligheten kan vi inte det. Vi är lika fast i vår faktiska existens som träden i skogen.

Ett folk är inte summan av individer inom ett bestämt territorium utan en ständigt pågående återförening av arvtagarna till en specifik del av mänsklighetens historia, som på grundval av sin känsla av en gemensam identitet utvecklar viljan att fortsätta sin egen historia och ge sig själva ett gemensamt öde. När nationens folk ska samsas, med mångkulturen som överordnat ideal, leder det till att de förstörs. Mångkultur som ett alternativ till nationerna med sina olika folk är ett recept för utrotning av kulturer. Kvar blir individer som berövats den gemenskap och den kulturella rikedom som ger dem meningen med livet.

Mångkultur som ett alternativ till nationerna med sina olika folk är ett recept för utrotning av kulturer. Kvar blir individer som berövats den gemenskap och den kulturella rikedom som ger dem meningen med livet.

Det konstaterandet står inte i motsättning till att mänskligheten oåterkalleligen är pluralistisk: mångfald är en del av dess själva väsen. Mångfald är något positivt, eftersom all äkta rikedom vilar på den. Världens mångfald ligger i det faktum att varje folk och varje kultur har ett ramverk vars inre ordning inte kan ändras hur som helst utan att andra delar förändras.

Det som gäller för mänskligheten gäller också för den politiska abstraktionen ”Mänskliga rättigheter”. Lika rättigheter är en rent teoretisk hypotes. En sådan jämlikhet skulle bestå av en enda lagparagraf: ”Alla människor har samma rättigheter”. Varje tillägg skulle innebära en differentiering som sa emot grundsatsen. Absolut lika rättigheter innebär därför en negation av själva rättssystemet.

Det som finns är ”folkens rättigheter”, som ser olika ut i olika länder och kulturer. Individen får sina rättigheter när han eller hon träder in i ett förhållande till sina medmänniskor, det vill säga från det faktum att han och hon lever i samhället. I kraft av sin natur har människan därför inga rättigheter som föregår samhället, och inte heller några rättigheter som kan åläggas samhället. Individuella rättigheter kan endast uppstå som ett resultat av en juridisk status för det samhälle där individen lever. Det finns inga andra rättigheter än de som samhället ger individen.

Den liberala ekonomin har omvandlat framstegsideologin till en tillväxtreligion. Konsumtionens ”ännu mer” ska leda mänskligheten till lycka. Även om det är obestridligt att den moderna ekonomiska utvecklingen har tillfredsställt primära behov hos ett mycket större antal människor än vad som tidigare var möjligt, är det inte mindre sant att i en värld med ändliga resurser slutar den artificiella ökningen av vad människor längtar efter och anser sig behöva oundvikligt i en återvändsgränd.

I och med att människan har blivit mer ensam har hon också blivit mer sårbar och utblottad. Hon har blivit frånkopplad från mening, eftersom hon inte längre kan se sin egen plats i samhällets stora berättelse och eftersom det inte längre finns något sätt för henne att förstå sin plats i den sociala helheten. Individualismen har lett till att människor inte längre känner samhörighet, att de separeras, att de avinstitutionaliseras – familjen socialiserar alltså inte längre – och att det sociala bandet tas över av statliga byråkratier. I slutändan har den moderna frigörelsens stora projekt endast resulterat i en generaliserad alienation. Liberalismen reducerar folken till individer som upplever varandra som främlingar och inte längre har något ömsesidigt förtroende.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Kan jag byta ras?

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/12/kan-jag-valja-ras.mp3

Om biologiska markörer upphör att vara meningsfulla, och vi kan välja vårt kön, kan vi då också välja vår ras? Rachel Dolezal heter en kvinna som var representant för NAACP (National Association for the Advancement of Colored People) i Washington. Hon utbildades på en institution vid Howard University som traditionellt sett är förbehållen afroamerikaner. Hon undervisade vid Eastern Washington University i följande kurser: ”The Black Woman’s Struggle”, ”African and African American Art History”, ”African History”, ”African American Culture” och ”Introduction to African Studies”. Hon var solbränd och håret i dreadlocks och bejakade rent allmänt koderna för att vara ”svart”. Hon blev förmyndare för sin bror, som är svart och hade adopterats av hennes föräldrar. Hon gifte sig med en afroamerikansk man och fick barn som av det amerikanska samhället betraktades som svarta. Hon betraktades alltså som svart och presenterade sig själv som svart. Även om det inte längre har någon juridisk status, räcker det med ”en enda droppe svart blod” för att definieras som svart. Många människor med något mörkare hud klassificeras som ”svarta”, vilket inte skulle vara fallet i Sydeuropa.

År 2015 avslöjade Dolezals bror att hon var född vit (och blond) i en vit familj. Resultatet blev en skandal. Hon anklagades för att vara en rasbedragerska och förlorade allt. Hon fick sparken från sitt jobb, kastades ut ur NAACP, hennes man tog ut skilsmässa och hon blev tvungen att betala tillbaka ett antal bidrag och lån. Hon försvarade sig med att hon var transrasial på samma sätt som andra är transsexuella. Hon hade gjort ett fritt val att identifiera sig med svarta människor och påstod – vilket är sant – att ras har en svagare biologisk grund än kön och att hon inte förstod varför transrasialitet var så totalförbjudet när transsexualitet accepterades. Argumentet övertygade inte. Hon fördömdes från alla håll, från domstolarna till de svartas organisationer, progressiva rörelser och, naturligtvis, också av den konservativa högern. För media var och förblev hon en bedragerska.

Hur ska vi förstå denna skenbara motsägelse? I båda fallen utmanas ett biologiskt givet tillstånd (kön eller hudfärg) i det fria valets, den personliga känslighetens och erfarenhetens namn. Det givna ”flyter”, överges och rekonstrueras (vid behov genom kirurgi eller pigmenteringstekniker) för att biologin ska kunna underordnas den upplevda och valda identiteten. Denna kodas sedan genom beteenden som anses tillhöra den nya identiteten, på samma sätt som konvertiter gör med sin nya religion. I teorin hade Rachel Dolezal rätt men det hjälpte inte.

För att förstå varför det ena accepteras men inte det andra kan vi granska argumenten hos dem som fördömer J. K. Rowlings vägran att betrakta transkvinnor som kvinnor och de som fördömer Dolezal för att hon vill bli erkänd som svart. De förstnämndas huvudargument, att Rowling utsätter transpersoner för ”lidande”, används också av de sistnämnda. Den centrala frågan är kopplingen mellan lidande och identitet.

En kvinnlig afroamerikansk författare intervjuade Dolezal och skrev två artiklar om henne för två olika webbplatser. De flesta kommentarerna handlade inte om henne, utan om den bristande förståelsen för svarta kvinnors identitet. Det var det som gjorde att diskussionen kring Dolezal blev smärtsam för många svarta kvinnor. Dolezal förstod inte det lidande som det innebär att vara svart. När Dolezal talar om sig själv som svart, så talar hon också om sig själv som medlem av en ras som upplevt slaveriet och fortfarande utsätts för rasism.

Dolezal ägnar sig åt kulturell appropriering, hon lånar en identitet utan att förstå vad som är kärnan i denna identitet, nämligen lidandet. För henne är det en narcissistisk njutning att vara svart, inte att känna empati för en människogrupps öde. Transsexuellas lidande är ett individuellt lidande som inte är rotat i en kollektiv historia av förtryck.

Här kommer vi till en annan omtvistad punkt i det nya tänkandet: rasifiering. För i verkligheten håller rasen på att bli flytande. Amerikanska folkräkningar har övergivit den svart/vita tvådelningen. Människor kan identifiera sig som svarta och vita eller välja från en ständigt föränderlig lista över raser och/eller etniciteter; idén om blandras är nu accepterad, och så vidare. Ras erkänns inte i lagen, och de som kräver att positiv särbehandling ska upphöra göra det i antirasismens namn (ras ska inte beaktas, varken positivt eller negativt). Ändå påstås rasismen vara mer aktiv än någonsin i USA, liksom i Europa, i polisens attityder, diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden och så vidare. Det är här som begreppet ”rasifiering” är meningsfullt, eftersom det bekräftar att diskrimineringen och rasismen snarare är en social än en biologisk fråga.

Rasismen är inte längre grundad i förekomsten av biologiska raser och ojämlikheten dem emellan, utan det handlar om att se den andra som svart. Ras är verkligt eftersom valet bara kan göras i en riktning: Du kan vara extremt ljushyad och fortfarande vara svart, men du kan inte vara extremt eller ens måttligt mörkhyad och någonsin behandlas som vit. Ingen visuell förändring skulle göra Dolezal delaktig i det nedärvda trauma och den socioekonomiska nackdel som rasförtrycket innebär.

Det som gör det möjligt för Dolezal att välja är hennes privilegium som vit person. Det är anledningen till att transrasialitet inte är tillåtet. Medan transsexualitet handlar om vem man vill vara så handlar transrasialitet om hur den andre reagerar och agerar. Detta sätt att se är också en produkt av historien, av ett förflutet som fanns på riktigt. Minoriteter existerar, även om det är svårt att definiera ”majoriteten” eftersom majoriteter numera uppfattar sig själva som hotade av minoriteterna. De innebär ett lidande också att vara majoritetsmedlem.

Identitet är nu en fråga om val, förvisso av individen själv, men också, och kanske ännu mer, av andra, genom deras sätt att se på mig, eller genom de kategoriseringar som finns på identitetsmarknaden. Dolezal använde en kod för svarthet; hon sa att hon sågs som svart av vita människor. Men i den ovan nämnda intervjun med Dolezal börjar den svarta intervjuaren med att säga: ”Jag sitter mitt emot Rachel Dolezal och hon ser vit ut. Inte lite vit, inte rasmässigt tvetydig. Dolezal ser verkligen, verkligen vit ut.”

De båda personer som samtalar i den här intervjun ser den andra som en kvinna som försöker beröva henne hennes identitet, vilket för den ena innebär tyngden av ett gemensamt förflutet och för den andra hennes frihet.

I dag anses identitetsbaserat personligt lidande ofta vara den mest oacceptabla sociala sjukdomen, och det är därför som den politiska mobiliseringen i allt högre grad har övergått från klasskamp till kamp om platser, raser och ansikten, liksom om identiteter i allmänhet. Igår var fabriken platsen för kampen, idag är det kroppen. Det övergripande resultatet är en neutralisering av den socioekonomiska politik som stod i centrum under 1900-talet.

Den franske filosofen Olivier Roy skriver i sin bok The crisis of culture (2024) att insisterandet på lidande och alla typer av försoning och kompensation innebär att frågan om makt inte tas upp. Aktörerna hävdar alla att de bekämpar ett organiserat maktsystem, det vill säga ”systemisk rasism”, ”patriarkatet” etc. De är besatta av makt men den verkliga makten förblir osynlig. Den politiska arenan är numera inte mer än en teater där narcissistiska skådespelare uppträder för en allt äldre och allt glesare publik.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Pål Jonson, en NATO-lobbyist som svensk försvarsminister

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/12/nato-lobbyist-som-forsvarsminister-ljud.mp3

I ett antal tidigare krönikor har jag lyft fram något som alla med intresse för politik kan se, nämligen att demokratin som styresskick långt ifrån alltid lyckas med att sålla fram politiker som prioriterar nationen och sina väljarens intressen. I första hand är de lojala med sina partier och ideologiskt identifierar de sig med mäktiga intressen någon annanstans i världen. För Sveriges del utgör den moderate försvarsministern Pål Jonsson ett utmärkt exempel. Han är mer än någon annan den drivande politikern bakom tre för Sveriges framtid avgörande politiska beslut:

Han övertalade Sverigedemokraterna att ändra sitt ”nej till NATO” till ”ja till NATO”.Han är en av huvudaktörerna bakom Sveriges anslutning till NATO.Han är pappa till Sveriges DCA-avtal.

Jag börjar med två kommentarer på Flashback:

Den här äckliga fäblessen de har inför USA kommer bli vår död. Pål är trevlig, vad jag minns och har hört, men nog fan skiter han i oss svenskar precis som Fredrik Reinfeldt gjorde och inte gjorde Pål något motstånd mot Reinfeldts rent svenskfientliga politik inte.

Verkar som karln håller på att sälja ut svensk suveränitet till ett USA styrt av krigshetsande profitörer utan att över huvud taget få något i gengäld. Å då menar jag Sverige och svenskarna, som inte får något i gengäld. Själv kommer han med all säkerhet bli rikligt belönad på ett eller annat sätt efter ett väl avslutat värv.

Pål Jonson är född 1972 och uppvuxen på släktgården Grinsbol utanför Arvika. Där är han fortfarande skriven men han bor i Stockholm med sin japanska fru och tre barn. Motivet för att fortsätta vara skriven på släktgården är att han då kan kvittera ut en fet månatlig extra ersättning för dubbelt boende. För riksdags- och regeringspolitiker är detta helt ok. För oss ”vanliga” medborgare är det mygel.

Som ung verkar Pål Jonsson inte ha varit särskilt intresserad av politik. I en intervju säger han: ”Jag är något av en late bloomer i politiken och var aldrig engagerad i partipolitiken under ungdomsåren. Det berodde delvis på att jag gick i ett idrottsgymnasium och spelade bordtennis. Men intresset för samhälls- och försvarsfrågor har jag haft med mig länge.” Sin värnplikt gjorde Pål Jonson som kustjägare och attackdykare. 

Även om det politiska intresset kom sent, så befinner sig Pål Jonson bland svenska politiker i en klass för sig, när det gäller utbildning. Hans meritlista inom politiken är inte heller fy skam.

Utbildning:

1997: Fil.kand i internationell politik, Georgetown University, Washington

1999: Magisterexamen i Europapolitik, College of Europe, Brygge

2005: Fil.dr. (PhD) i krigsvetenskap, Kings College London

Politiskt relevanta uppdrag:

2000 – 2005 Säkerhetspolitisk analytiker, Totalförsvarets forskningsinstitut

2005 – 06 Chef, Moderaternas Brysselkansli

2006 – 07 Politiskt sakkunnig, Försvarsdepartementet

2007 – 12 Sakkunnig utrikespolitik, Moderaternas riksdagskansli

2009 Gästforskare vid NATO Defence College, Rom

2010 – 12 Förbundsordförande för moderaterna i Värmland

2010 – 22 Ledamot, kommunfullmäktige, Arvika

2013 – 16 Kommunikationsdirektör, Säkerhets- och försvarsföretagen

2014 – 16 Generalsekreterare i Svenska Atlantkommitten som engagerar sig i säkerhetspolitik med särskild tonvikt på Sveriges roll som partnerland till NATO, inan Sverige blev medlem. Svenska Atlantkommittén är medlem av Atlantic Treaty Association, som är baserat i Bryssel, och representerar 37 nationella föreningar i Europa och Nordamerika. En av dem är Atlantic council, som är NATO:s tankesmedja.

2016 – 2022 Riksdagsledamot för moderaterna

2019 Moderaternas europapolitiske talesperson

2019 Moderaternas försvarspolitiske talesperson

2020 – 2022 Ordförande i riksdagens försvarsutskott

2021 Ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien

2022 Försvarsminister

Den första frågan är hur i all sin dar Pål Jonson hamnade på mycket exklusiva Georgetown University och den andra är hur den svindyra utbildningen bekostades. Svaret på den senare frågan har jag inte, men när det gäller den första så är svaret tveklöst Ingemar Dörfer (1939-2009).

Dörfer var en tyskfödd statsvetenskaplig forskare som tillhörde pappans jaktlag och inte bara hade doktorerat på en avhandling om Viggenprojektet vid Harvard University, med ingen mindre än Henry Kissinger som handledare, utan också gick som barn i huset i Pentagon. Dörfer var verksam vid Försvarets forskningsanstalt (FOA) och dess efterföljare.

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Det var inte bara Pål Jonson Dörfer fungerade som mentor för, utan också Carl Bildt. Båda dessa moderatpolitiker är lojala med den globalistiska världsordning som USA representerar, med vapenindustrin, CIA, FBI och de ”neocons” i den djupa staten som drivit Ryssland till att invadera Ukraina.

Frågan är också hur det kom sig att Pål Jonson fortsatte sin akademiska utbildning vid starkt NATO-anslutna Kings College i London. Flera av lärarna där är knutna till MI6, Storbritanniens motsvarighet till CIA. Jag skulle vilja veta om den politik, där Pentagon kommer att avgöra Sveriges framtida öde, är vår försvarsminister Pål Jonsons payback till USA och NATO. Är Pål Jonson en NATO-lobbyist som sätter USA:s intressen före Sveriges? Kommer Pål Jonsson att gå till historien som mannen som avskaffade Sveriges neutralitet och gjorde landet till ett kärnvapenmål?

Som sakkunnig i försvarsfrågor skrev Pål Jonson 2017 en motion i riksdagen och argumenterade för att Sverige skulle söka medlemskap i NATO. Han påstod att det skulle öka vår egen säkerhet och ha en stabiliserande effekt på den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde. Hur det skulle gå till förklarade han emellertid inte. En av moderaternas kärnfrågor var sedan många år tillbaka att Sverige skulle gå med i NATO.

Tidösamarbetet, som äntligen skulle ge Sverigedemokraterna politiskt inflytande, förutsatte att Sverigedemokraterna sa ja till NATO. Det gjorde de. Sverigedemokraternas kunnige försvarspolitiske talesman Roger Richtoff avpolletterades när han pekade på att NATO-anslutningen för Sverige var en säkerhetsmässigt vansinnig politik. Richtoffs kommentar:

”Syftet med hela NATO-processen är att framställa sig som duktiga inför Natolobbyn, inte att arbeta för Sveriges bästa. Då hade man valt att säga nej till NATO.”

På så sätt tvingade Pål Jonson med stöd av Sverigedemokraternas partiledning fram en politisk förändring som allvarligt försämrade relationen med Ryssland. I en färsk intervju som Svenska Dagbladets Gunilla von Hall gjort med Rysslands vice talman i ryska överhuset Konstantin Kosatjev blir det tydligt vilket politiskt misstag det var för Sverige och Finland att gå med i Nato:

– Tyvärr fattade både Sverige och Finland ett väldigt dåligt beslut vid en kritisk tidpunkt. De var rädda för Ryssland. Men det var ett totalt missförstånd.
Han säger att Ryssland aldrig har haft eller kommer att ha några aggressiva planer mot Sverige eller andra Natoländer.
– Alla sådana tankar är falsa­rier.
I samma andetag tillägger Kosatjev att Sverige som Natomedlem blir måltavla.
– När amerikanska eller tyska vapen placeras i Sverige på sätt som hotar den ryska säkerheten kommer de att bli möjliga mål för ryska angrepp. Så ser verkligheten ut.

Ryssland hotade inte Sverige. Vi hade visserligen inte de allra bästa relationerna med Ryssland, men det saknades motiv för att försämra dem. Kort sagt: med NATO-anslutningen markerade vi att vi var Rysslands fiender, något som också både bekräftades och stärktes när vi började sända vapen och pengar till Ukraina. Cirka 50 miljarder av svenska skattepengar har hällts ner i Ukrainas slukhål och lika mycket till är utlovat, Dessutom ska Sverige enligt Pål Jonson medverka till att bygga vapenfabriker i Ukraina. Varför det? Hur ligger det i Sveriges intresse?

År 2022 gav Svenska Freds Pål Jonson sitt pris ”Årets Vapenvärvning”. Det är ett skampris som går till den person som under året gjort den tydligaste övergången från politik- eller myndighetsvärlden till vapenindustrin, eller vice versa. Året innan tillföll priset Christer Ahlström, som karriärhoppade från generaldirektör för vapenexportkontrollmyndigheten ISP till senior advisor för Sveriges största vapenföretag – Saab.

Innan han blev försvarsminister var Pål Jonson anställd som kommunikationsdirektör på Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF) – vapenföretagens lobbyorganisation. Bland annat har SOFF arbetat emot att Sverige skriver under FN:s förbud mot kärnvapen, emot ett demokratikriterium för vapenexport och för att regelverket ska öppnas upp för större möjligheter för företagen att exportera krigsmateriel till länder i väpnad konflikt. Enligt prismotiveringen ger Jonsons nya roll som försvarsminister ”en mycket värdefull kontakt” till vapenindustrin, med potentiellt stora vinster för deras lobbyarbete.

Någon kommentar från Jonson eller regeringen fick inte Svenska Freds. När Linda Åkerström, Svenska Freds policychef, hösten 2022 i P1:s Konflikt uppmärksammade Jonsons kopplingar till vapenindustrin fick de svar från regeringen att det i princip inte innebar några problem. 

NATO-anslutningen, som efter åratal av svenska bemödanden blev giltig den 7 mars 2024, var ett politiskt beslut som togs över huvudet på medborgarna. Ett löfte Pål Jonson gav var att svenska soldater och svensk militär inte skulle skickas ut för att strida för Nato i andra länder men så helt plötsligt i en intervju med Sveriges radio, efter att vi blivit med i Nato, så säger han att efter att vi nu är allierade så kan försvaret påbörjas utanför Sverige. Att det gynnar NATO är uppenbart men hur stärker det Sveriges försvar? Sverigedemokraternas avpolletterade försvarsexpert Roger Richtoff kommenterar:

Sverige kan sätta in två brigader (10 000 man) under NATO:s befäl som ska kunna användas av NATO i exempelvis Baltikum om en konflikt provoceras fram där. Det blir kanonmat vilket inte bekymrar Natolobbyn. Svenska barn och ungdomar som växer upp idag kan bli en generation som tvingas delta i krig.

På många sätt har EU och medierna förstärkt det grundlösa påståendet att Rysslands nästa mål, efter att Ukraina erövrats, kommer att bli Baltikum, Polen eller kanske Finland. Det gäller därför att till varje pris stödja Ukraina. Om de inte vinner är Europa hotat. Pål Jonson upprepar gång på gång att Ryssland är den stora fienden. Det är de inte, men kan mycket väl bli det, om krigshetsande politiker som Pål Jonson och Carl Bildt får hållas.

Narrativet att Ryssland hotar Europa har ingen som helst grund och är heller inte trovärdigt. Varför fick det ett sådant genomslag? Kanske det var så enkelt som att där många tänker likadant blir det inte mycket tänkt.

I december 2023 undertecknade Pål Jonson och USA:s försvarsminister Lloyd Austin det så kallade DCA-avtalet, som ger USA tillträde till inte mindre än 17 svenska militärbaser. Där kommer amerikansk lag att gälla för amerikanerna. Många har uppmärksammat och kritiserat att det i avtalet inte finns något förbud mot kärnvapen på svensk mark – vilket Norge har med i sina avtal med NATO och USA. Pål Jonsons argument är att det inte behövs något sådant eftersom amerikanerna inte visat sig intresserade av att placera ut kärnvapen i Sverige. Med andra ord, avtalet är en total utförsäljning av Sveriges integritet och säkerhet.

Likaväl som man frågar varför Sverige lägger sig platt inför NATO och USA kan man ställa frågan varför USA är så intresserade av Sverige. Skälet är förmodligen att från norra Sverige kan USA med robotar nå den ryska flottbasen i Murmansk. Ett krig i vår region som NATO eller USA kan tänkas provocera fram riskerar att orsaka en ren katastrof om de militära strategerna får som de vill. Sverige skulle kunna bli ett nytt Ukraina, där USA bedriver ett proxykrig mot Ryssland på svensk och finsk mark. Pål Jonson och den svenska regeringen ger bort vårt försvar till en ockupationsmakt vars politiska och militära mål är att erövra fler länder och provocera fram fler krig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Demokratin är odemokratisk

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/12/demokratin-ar-odemokratisk.mp3

Under det senaste året har jag läst ett tiotal böcker som har det gemensamt att de visar att det inte är så mycket bevänt med demokratin i demokratiska länder. Också demokratin är en form av diktatur.

Den som nog var först i Sverige med att upptäcka detta var den både ilskne och mycket folkkäre författaren Vilhelm Moberg. Den 14 december 1965 skrev han en artikel i DN, med rubriken ”Sverige – en demokratur?”. Mot slutet i artikeln skriver han ”Vi kan lämpligen utöka ordet demokrati med en bokstav och kalla den för demokratur. Genom det nya ordet markeras progressiviteten i Sveriges nuvarande politik.” Vad betyder då ordet? En diktatur som kallar sig för demokrati.

Flera statsvetenskapliga författare skiljer mellan vad de kallar för hård totalitarism, det vill säga nazism, fascism och kommunism, och mjukt totalitära samhällen, där medborgarna väljer sina ledare men i övrigt inte har något inflytande över politiken. Demokrati, liberalism, frihet och jämlikhet är en rökridå, klichéer som är utformade för att maskera de parlamentariska systemens moraliska och politiska bankrutt. Så här skriver till exempel libertarianerna Frank Karsten och Karel Beckman i ”Beyond Democracy” (2012).

Den demokratiska tron ​​har blivit så djupt rotad att demokrati för de flesta är synonymt med allt som är (politiskt) rätt och moraliskt. Demokrati betyder frihet (alla får rösta), jämlikhet (varje röst räknas lika), rättvisa (alla är lika), enhet (vi bestämmer alla tillsammans), fred (demokratier startar aldrig orättfärdiga krig). I detta sätt att tänka är diktatur det enda alternativet till demokrati. Och diktatur representerar förstås allt som är dåligt: ​​brist på frihet, ojämlikhet, krig, orättfärdighet.

Frågan är om demokratin inte är det mest sataniska statsskicket. Det lurar medborgarna att tro att de har en makt som de inte har. Maktens fundament är inte folkviljan utan folkbedrägeriet. Med propaganda, åsiktskorridorer, värdegrundstyranni, censur och tystandet av kritiker tar partipolitikerna makten. De kallar sig demokrater och med hjälp av medierna gör partiernas politiker sitt bästa för att folk ska tro att de talar sanning.

Finns något land där demokratin fungerar? Svaret är ja – i Schweiz. De har direktdemokrati och alla 26 kantoner röstar var för sig. Jag har tidigare skrivit om ”Demokrati á la Schweiz” på bloggen och ska inte upprepa mig men en relevant fråga är varför Schweiz aldrig har varit föredöme för andra länder.

Svaret är att inga valda politiker i något annat land är intresserade av att släppa från sig makten. I sig är det talande – den representativa demokratin är inte demokratisk.

 Vad som också är besvärande är att när jag letar efter politiker som förtjänar att kallas statsmän, så kommer tre ”totalitära” namn upp. Först Lee Kuan Yew (1923 – 2015) som lyfte Singapore från ett tropiskt korrumperat helvete till en välmående stadsstat. Det andra namnet är Viktor Orbán som i alla lägen prioriterar Ungerns intressen och nu senast Vladimir Putin, som i västmedia vanligen framställs som så ond att han kan jämföras med både Stalin och Hitler.

Putins kvaliteter är för mig en helt ny upptäckt. Fram till för ett år sedan såg jag honom som en osympatisk diktator, dock utan att ha några särskilt starka åsikter. När jag läst in mig på honom så upptäcker jag en klok statsman som suttit vid rodret under ett kvarts sekel och lyft Ryssland till ett nytt välstånd. Efter Sovjetregimens kollaps var landet under 90-talet totalt korrumperat. I likhet med Lee och Orbán har Putin folkets förtroende. Anledningen är generande enkel, för att inte säga självklar: han sätter Ryssland och medborgarnas intressen i första rummet.

Det bör tilläggas att alla tre har blivit sina länders ledare genom demokratiska val och därefter blivit återvalda gång på gång. De har mer eller mindre krossat sina politiska motståndare. Jag vill inte påstå att det skett på ett juste sätt. Politik är ingen söndagsskola utan en hård kamp om makten och alla som tävlar mot varandra slår under bältet. Men det går ändå inte att komma ifrån att de tre nämnda och deras partier är vinnare.

Det räcker givetvis inte, de måste också visa sig vara värdiga att utöva makten. Därför är återvalet mycket viktigt. Hur många val Lee vann vet jag inte men han var premiärminister mellan 1959 och 1990 och fortsatte även därefter fram till sin död 2015 att vara Singapores mest uppskattade politiker. Putin har varit president och premiärminister i omgångar sedan augusti 1999 och Orbán och hans parti har vunnit valet tre gånger i följd, senaste gången med absolut majoritet.

De tre nämnda statsmännen är alla starka på ett sätt som skiljer sig från den i västerländska demokratier regerande politikerflock som inte har sin egentliga väljarbas bland medborgarna utan bland partikamraterna. Det som utmärker Lee, Orbán och Putin är:

De har den exekutiva makten (det är varken medierna, oligarkerna eller någon djup stat som styr)De har medborgarnas förtroende (visar sig i att de blir återvalda)De sitter länge vid makten (Orbán den kortaste tiden, han är inne på sitt fjortonde år) De förbättrar sina länder och medborgarnas villkor (mätbara kvaliteter)De har stark verklighetsförankring (traditionella värderingar)De talar klarspråk med medborgarna (undviker politiska floskler)

Emellertid, lika lite som Schweiz utgör en förebild, så är dessa tre politiker det. Lee är helt okänd i Sverige och tillhör dessutom en tidigare era. Putin beskrivs som ondskan inkarnerad. Den som ändå råkar värst ut i västerländska media är Orbán. När han fick stenhård kritik för att han på eget bevåg sökte skapa fred mellan Ryssland och Ukraina undrade jag hur det ser ut i skallen på västerländska politiker och opinionsbildare.

Jag leker med tanken att någon klok och känd person i Sverige startar ett parti som vill införa direktdemokrati i Sverige. Denna skulle med Schweiz som förebild vara knuten till kommunerna. Bort med riksdagen, bort med statsministern och bort med nationella politiska partier. Lägg den reella politiska makten i maktpyramidens bas, inte i dess topp.

Till att börja med måste den personen och det partiet ha en plattform i offentligheten. Enklast är väl att köpa ett par tidningar, t. ex. Dagens Nyheter och Aftonbladet. Det måste också till en kampanj och ett antal valarbetare som knackar dörr. Reklamfilmer naturligtvis. Inte desto mindre, inte en chans att det skulle fungera. Jag tror på fullt allvar att det partiprogrammet snarare skulle bli hånat och förlöjligat än hatat och fruktat.

Alltså, bort med direktdemokrati, det är nog svårare att förverkliga än ”proletariatets diktatur”, som kommunisterna också i Sverige länge förespråkade och längtade efter. Nästa fråga är kanske närmare verkligheten, nämligen om det är möjligt att hitta en väg inom den representativa demokratin som bäddar för starka ledare, som de ovan nämnda. Det svåra är därvid att erövra makten, inte att behålla den, därför att när väljarna förstår att de har lyckats få fram en statsman, så röstar de inte bort honom eller henne i nästa val.

Grundproblemet är att de politiska partierna inte premierar starka och egensinniga politiker utan de vill framför allt ha partilojala ledare. Politiska partier är inte primärt inriktade på att lyssna till folkviljan. De har ideologier i botten och partiprogram att följa. Politiker i europeiska länder måste också passa samman med EU. Få politiska ledare är beredda att driva vad de uppfattar som det egna landets intressen, om dessa inte harmonierar med EU:s policy. Det sker istället som ett slags ”trial and error”. Partierna hoppas att de ledare som de valt och det program som de lägger fram ska locka väljarna. Det går aldrig motsatt väg, att de mycket omsorgsfullt tar reda på vad väljarna vill ha, och formar sitt program därefter, pragmatiskt, utan att bry sig om ideologierna.

När glappet till väljarna blir för stort, så bildas nya partier med bättre markkontakt. Det gällde på 1990-talet för Ny Demokrati och det gäller för Sverigedemokraterna. Problemet är att det är de reguljära partierna och tunga ekonomiska intressen som styr medierna. Ny demokrati desarmerades rätt snabbt och nu har vi en regering där det parti som fick flest röster i valet av dem som bildat regering inte ens får sitta med i regeringen. Däremot får pyttepartier som Liberalerna och Kristdemokraterna göra det. Inte heller får landets största parti leda regeringen. Varför? Därför att det är partierna som bestämmer, inte väljarna. I representativa demokratier har partierna makten och ingår koalitioner utan att bry sig om folkviljan.

Gå tillbaka till de tre nämnda statsmännen. Det är inte så att de lyder sina partier utan det motsatta gäller – deras partier lyder dem. Lee skapade sitt parti ”People’s Action Party” (PAP) och det har styrt Singapore ända sedan 1965. Val äger rum vart femte år. Putins politiska parti heter ”Enade Ryssland” och presidenten utses vart sjätte år genom direktval. Nu är den gentemot Putin mycket lojale Dmitrij Medvedev partiledare. Också Victor Orbán har grundat sitt parti Fidesz och val äger rum vart fjärde år. Det är nog så det ser ut. För att slå igenom med ett politiskt alternativ, så måste man grunda sitt eget parti.

Sverige har i modern tid haft en ledare som varit större än sitt parti, Olof Palme. Han är samtidigt den minst folkliga. Palme, som har sina rötter i en flerspråkig överklass, företrädde ett etniskt svenskt arbetarparti. Det var han som gav grönt ljus åt mångkulturen, det var han som gick till vänster om sitt eget parti och använder det som startramp för en internationell vänsterpolitisk karriär. Sveriges internationellt mest framgångsrike politiker är den som vände sitt eget folk ryggen. Efter honom har socialdemokraterna aldrig haft någon stor politiker. Idel partilojala politruker.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den gemensamma kulturen omvandlas till individuella val

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/12/den-gemensamma-kulturen-omvandlas-till-indivuella-val.mp3

När jag var barn åt jag svensk mat, det gjorde alla. Strömming med potatismos, köttbullar och stuvade makaroner, på torsdagar ärtsoppa och pannkaka, på söndagar, om kassan tillät det, stek eller kyckling, sås, potatis och gelé. Överklassen åt finare och dyrare mat, men den var också svensk. Oxrullader och smörgåsbord. I Norge fick man ingen god mat, kokt torsk och karbonader. I Danmark hade de smörrebröd, ost som luktade bajs och den där läskigt röda korven.

Visst var det viktigt att maten var god men så särskilt sofistikerat var det inte. Alla barn tyckte bättre om tunnpannkakor än fläskpannkaka. Någon avskydde korvkaka som serverades i skolbespisningen. Den innehöll inte korv utan korngryn och lever. Det var förresten en rätt från Västergötland och så var det med många rätter, att de hade en lokal hemhörighet. Surströmming var mums i Hälsingland, där åt man inte svartsoppa. Längre norrut åt man palt och kams. Kåldolmar var ett undantag. De hade Karl XII tagit med sig från Turkiet.

Maten ingick i en nationell kultur. Som svensk åt man svensk mat, det fanns just inte något alternativ. Visst hade fint folk mer att välja på och det franska köket dominerade, men det följde också fasta regler. Det vi åt var med andra ord både kulturellt och socialt reglerat. Går man till den tidens kokböcker så hade maträtterna ett koncist namn och så följde ett recept.

Så är det ju inte längre. I Sverige liksom många andra länder kan vi, i synnerhet när vi äter ute på restaurang, välja mellan olika ”kök”: indiskt, thai, libanesiskt eller italienskt med pizza och pasta. Har vi gott om pengar så kan vi gå till en restaurang där en stjärnkock serverar helt nya och påhittade rätter: siciliansk tempura, burgundisk couscous, normandiska piroger, furikake masala etc. Olika element från olika kök sätts samman på nytt för att skapa det som kallas fusionsmat. ”Äta bör man, annars dör man” men att äta handlar numera om individuell njutning.

I den njutningen ingår också att maten måste vara vacker och raffinerat beskriven. Med andra ord så konkurrerar diskursen om maten med själva maten. Ett experiment genomfördes vid Ithaca College i New York där lunchgästerna fick välja mellan två rätter som i själva verket var identiska, men hade olika beskrivningar och priser. Den ena beskrevs så här: ”Skinnfritt ugnsrostat kycklingbröst med fyllning. Serveras med vildris, sås och grönsaker”. Den andra beskrivningen lät så här ”Citrusmarinerat skinnfritt kycklingbröst fyllt med räkor och krabbkött, grillat över en hickory-eld, serverat med en söt och kryddig persikosås från Georgia, vildris med saffran och färska grönsaker”. De flesta matgästerna valde den mer sofistikerade och dyrare rätten, trots att maten på tallriken var identisk.

Maten måste inte bara vara språkligt aptitretande. Den måste också göra sig på bild, så att den kan fotograferas och läggas ut på Facebook. ”Mat måste vara vacker för att bli älskad”, konstaterar New York Times matkritiker Peter Wells. Han oroar sig för att grillbiffen till slut kommer att försvinna från menyerna eftersom den inte är tillräckligt vacker.

När maträtterna varken är kulturellt eller socialt förankrade, så blir matlagningen något man kan tävla med. Det blir också teveunderhållning på en helt annan nivå än när stjärnkocken Tore Wretman i radioprogrammet ”Novisen vid spisen” 1951 lärde svenska husmödrar något riktigt exotiskt, nämligen att koka spagetti. Mediernas matspalter riktar sig inte längre till hemmafruar, de publicerar inte längre recept och metoder som är reserverade för specifika användare och tillfällen, utan de visar på ett sätt att krydda själva livet.

Detsamma sker med viner. På särskilda vinprovningar kan man under en sommeliers ledning lära sig att urskilja smak och doft. Den som varken känner smaken av smultron eller doften av brynt smör i sin bourgogne är underlägsen de andra. Det handlar inte bara om att smak och doft fångas in av språket utan också om att vissa smaker föreskrivs. Så här ska ett gott vin smaka!

Den franske statsvetaren Olivier Roy har i en nyutkommen bok The Crisis of Culture ett begrepp för det som hänt med maten. Den har dekulturerats. I vissa fall har det skett i två eller flera steg. Det första är att en maträtt som är typisk för ett land eller en provins deterritorialiseras. Indisk mat serveras inte bara i Indien utan det kan man äta på många ställen i världen. I nästa steg anpassas detta ”befriade” kök till sina nya villkor, vilket betyder att just den menyn serveras i många av världens städer men ingenstans i Indien. Maten har också desocialiserats och individualiserats. I ett tredje steg kanske en krögare i Delhi, Calcutta eller Bombay öppnar en indisk restaurang som serverar detta för indier okända men internationellt gångbara indiska kök.

Därmed har jag förhoppningsvis fångat in de fyra begrepp som Olivier Roy gör sin samtidsanalys med: dekulturation, deterritorialisering, desocialisering och individualisering.

I tidigare böcker har han visat hur religionen dekulturaliserats, dvs. den har omvandlats från att vara den gemensamma kulturens fundament till att vara ett individuellt val och därmed hamna utanför de krafter som formar samhället. Observera, den ersätts inte av en annan religion, som när kristendomen konkurrerade ut asatron och protestantismen konkurrerade ut katolicismen i norra Europa. Den har flyttat över, från kollektivet till individens val.

Ett konkret exempel. Går vi femtio år tillbaka i tiden var hijab i Egypten ett föråldrat klädesplagg, något som bondkvinnor bar – inte olikt det som gällde för äldre kvinnor i Sverige. Under 1970-talet dammades hijaben av och kom tillbaka som en muslimsk symbol. Saudiarabien inspirerade, wahhabister missionerade och gästarbetare tog med sig seden tillbaka till Egypten. Det kan vara värt att notera att något stöd för hijab faktiskt inte finns i koranen. Kvinnor bör vara anständigt klädda och framför allt täcka barmen. De ska sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet. Som det står någonstans: ”Och låt dem inte gå med svajande gång för att dra uppmärksamheten till sina dolda behag”.

1981 blev Hosni Mubarak Egyptens president. Han såg det som viktigt att hålla tillbaka islamiseringen. Under hans långa tid vid makten, fram till år 2011, var därför slöjan förbjuden i många offentliga sammanhang. Kvinnor fick till exempel inte bära hijab eller niqab i teve. När Mubarak störtades återkom slöjan, nu både som en frihetssymbol, i glädjen över att diktatorn Mubarak var störtad, och som en symbol för islam. 

Hijaben har blivit en så stark muslimsk symbol att den till och med förärats en egen dag. År 2022 firades den svenska hijabdagen i Sundsvall. Maha Al Haddad berättade hur viktig den är för hennes identitet. För henne och många andra muslimska kvinnor i Sverige är den en individuell identitetsmarkör: ”Jag är muslim”. Den säger i sig ingenting om kvinnans religiositet.

Vi kan ta ett helt annat område, finkulturen, som ännu på 1960-talet var kollektivt ägd och omhuldad av den bildade medel- och överklassen. För att kunna räkna sig som tillhörig denna elit skulle man ha läst vissa stora författare, vara någorlunda bevandrad i klassisk musik, konst och arkitektur, uppskatta teater etc. Medlemmar av eliten delade en gemensam kunskapsmassa och referenser, ungefär motsvarande vad studenter förväntades lära sig på gymnasiet, innan de specialiserade sig på en studieinriktning på universitetet. Olivier Roy menar att denna medelklassens och elitens allmänbildning har ersatts av ett à la carte-system utan hänvisning till en helhet. Kultur uppfattas som en samling flytande markörer och inte som ett socialt krav för medlemskap. Balett, konst, litteratur etc. går från att vara en kollektiv egendom till att bli specialintressen, hobbies bland många andra alternativ. Latin, gitarr, filmstudier och kinesiska är alla individuella val och utbytbara alternativ.

Oliver Roy skriver underbart sarkastiskt om det han kallar för UNESCO-kultur. Sedan den grundades 1945 har FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur bedrivit två projekt. Det ena är att vidga högkultursprojektet till att innefatta hela världen. Den västerländska världen ska inte ha monopol på högkultur. Stora museer som MoMA i New York har omformat sina samlingar så att konsthistorien inte längre begränsas till västvärlden. I Göteborg har världskulturmuseet byggts just med den ambitionen.

Den andra strömningen i Unescos politik går i motsatt riktning: den handlar om att definiera mänsklighetens gemensamma arv genom att välja ut platser, hus, anläggningar, föremål och praktiker som är av ”exceptionell universell betydelse”. Sverige har femton anläggningar med på den materiella världsarvslistan, däribland Drottningholms slottsområde och Engelsbergs bruk. Så har Sverige också ett antal immateriella kulturarv. Här finns knyppling, kallbadskulturen, grynostkokning, annandagsbandy, sjunga snapsvisor och tappa björksav. Olivier Roys egna tre favoriter är ”den napolitanska pizzaiuolokonsten”, ”Oshi Palav, en traditionell måltid och dess sociala och kulturella sammanhang i Tadzjikistan” samt ”ölkulturen i Belgien”. Själv fastnar jag för ”Räkfiske till häst i Oostduinkerke (Belgien)”.

Vad som kännetecknar listan är att platser, anläggningar och företeelser lyfts ur sitt sammanhang. Ändå har listan lett till kontroverser som gjort vissa urval omöjliga. I oktober 2008 ville Fadi Abboud, ordförande för Association of Lebanese Industrialists, stämma staten Israel för att ha stulit libanesisk matkultur genom att definiera hummus och tabbouleh som israelisk mat, trots att de var traditionella libanesiska rätter.

Från exemplifieringen till den stora rörelsen i tiden. Olivier Roys The Crisis of Culture är anmärkningsvärd för sin ambitiösa formulering av en ”Grand theory” i en tid då samhällsvetare ofta nöjer sig med teorier på mellannivå och/eller provinsiella fallstudier. Det som driver den kulturella upplösningen är den politiska liberalismen, som sätter sig över kultur och religion. Det är här konservativa och liberaler går skilda vägar. Liberalismen ser sina grundläggande principer som universella: sekularism, rättsstatsprincipen, lika rättigheter, moralisk autonomi, individuell frihet. Konservativa anser att värderingar är knutna till en viss kultur och att liberalismens grundprinciper är abstraktioner; de finns inte i verkligheten. Det finns ingen universell människa utan det som finns är svenskar, värmlänningar, fruntimmer, gubbar etc.

Liberalismens analysenhet, individen, och dess primära projekt, att maximera individens frihet, står i motsatsställning till gruppers kultur, sammanhållning och kontinuitet. Detta leder till att liberalismen tror sig om att behärska kulturen genom att privatisera och individualisera den, precis som den framgångsrikt privatiserat och individualiserat religionen. Dekulturation är således en integrerad del av det liberala projektet. Allt som återstår blir en lista över förment gemensamma värderingar som feminism, frihet, antirasism, demokrati etc. I den verkliga verkligheten finns de inte. Detta ger upphov till en rad floskler som varvas med inkonsekvenser. Olivier Roy skriver att ett bra exempel är det ”startpaket” för familjer som flyttar till den belgiska regionen Flandern, som den regionala regeringen har tagit fram för att uppmuntra invandrare att anamma den flamländska livsstilen. Den definieras i en rad korta meningar:

Flamländare gillar lugn och ro. Inget buller är tillåtet efter kl. 22.00. En traditionell flamländsk familj består av en far, en mor och barn Flamländarna äter kyckling, fisk, nötkött och fläskkött. Vissa människor är vegetarianer. Flamländarna äter också frukt och grönsaker, potatis, pasta och ris.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Civilisationernas krig

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/11/civilisationernas_krig.mp3

1996 publicerade den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington sitt magnum opus, ”The Clash of civilizations and the remaking of world order”. Den tes han driver är att det finns nio civilisationer i världen och att dessa värderingsmässigt bekämpar varandra. Det är alltså inte ekonomier som konkurrerar, vilket är grundtanken i marxismens materialism, inte heller är det ideologier eller nationalstater utan det är det mest omfattande, civilisationer i form av kulturer, religioner och levnadssätt sammantaget. De civilisationer Huntington urskiljer är:

Väst, kristen
Öst, ortodox
Islamisk
Buddistisk
Hinduisk
Afrikansk
Latinamerikansk
Kinesisk
Japansk

Lägg märke till att civilisationerna urskiljs med olika kriterier. Väst är en mängd länder med kristendom som gemensamt historiskt ursprung. Buddismen har inget kärnområde och är dessutom delad i två. Den afrikanska civilisationen är geografiskt belägen söder om Sahara och den japanska är ”one of a kind”, dvs den finns ingen annanstans än i Japan.

Huntingtons bok är tjock, kompakt skriven och svårgenomtränglig. Jag har under en dryg veckas tid försökt läsa den men ska erkänna att även om den är välskriven, så är den för mastig. Det spelar också roll att den har närmare trettio år på nacken och alltså hör hemma i en tid då Sovjetunionen hade kollapsat och USA:s nu vacklande världsherravälde inte var på nedgång.

Att jag ändå på nytt intresserade mig för Huntington beror på att vår västliga civilisation för ett trefrontskrig för både världsherraväldet och sin överlevnad. Såväl kriget med Ryssland i Ukraina och Israels USA-stödda krig mot den islamska världen stämmer med Huntingtons tes om civilisationernas sammandrabbning. Den tredje fronten är ännu inte ett krig, men tveklöst är det så att USA spänner musklerna och allvarligt överväger att utmana Kina.

Jag är nära att ge upp läsningen av Huntington men släpper inte taget och får ett slags belöning med det avslutande kapitlet ”The Future of Civilizations”, som diskuterar dels hur civilisationer dör, men också ställer frågan om den västliga civilisationen är av ett helt annat slag. Huntington tvivlar på att det är så:

Normativt innebär den västerländska universalistiska tron att människor över hela världen bör anamma västerländska värderingar, institutioner och kultur, eftersom de förkroppsligar mänsklighetens högsta, mest upplysta, mest liberala, mest rationella, mest moderna och mest civiliserade tänkande. I den framväxande värld som präglas av etniska konflikter och civilisationskrockar har den västerländska tron på den västerländska kulturens universalitet tre problem: den är falsk, den är omoralisk och den är farlig.

Europa är ”källan – den unika källan” till idéerna om individuell frihet, politisk demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och kulturell frihet. Detta är europeiska idéer, inte asiatiska, afrikanska eller från Mellanöstern, annat än genom adoption. De gör den västerländska civilisationen unik, och den västerländska civilisationen är värdefull inte för att den är universell utan för att den är av ett alldeles speciellt slag. De västerländska ledarnas främsta ansvar är följaktligen inte att försöka omforma andra civilisationer till västvärldens avbild, vilket ligger bortom deras minskande makt, utan att bevara, skydda och förnya den västerländska civilisationens unika egenskaper. Det är synnerligen viktigt eftersom den västerländska civilisationen hotas av sönderfall, det som historikern Arnold Toynbee kallade för ”odödlighetens hägring”. Det betyder att den styrande eliten inte förstår vad som händer när de går under. Så var det med romarriket, abbasidkalifatet, mogulriket och det ottomanska riket. Samma sak gällde när Pax Britannica vid sekelskiftet 1900 nådde sin höjdpunkt.

Är västvärlden ett undantag från detta mönster? Är den västerländska civilisationen i en klass för sig, ojämförligt annorlunda än alla andra civilisationer som någonsin har existerat och därför kan fortsätta att avancera ”för evigt”?

De flesta västerlänningar är benägna att svara jakande på frågan om den västliga civilisationens odödlighet. Och kanske har de rätt. Men i det förflutna tänkte folken i andra civilisationer likadant och hade fel. Västvärldens utveckling har dessutom hittills inte avvikit nämnvärt från de evolutionära mönster som är gemensamma för civilisationer genom historien. Emellertid, västvärldens gradvisa och oregelbundna nedgång, som inleddes i början av 1900-talet, kan fortsätta under decennier och kanske århundraden framöver. Eller så kan västvärlden genomgå en period av förnyelse, vända sitt minskande inflytande i världsfrågor och åter bekräfta sin position som den ledare som andra civilisationer följer och imiterar.

I tidigare civilisationer har denna fas av lycklig guldålder med sina visioner om odödlighet slutat antingen dramatiskt och snabbt, med undergång i ett krig eller långsamt och lika smärtsamt med internt sönderfall.

Historikern Carroll Quigley har i ”The evolution of civilizations” (1961) hävdat att civilisationer går under när de slutar att investera sitt överskott i förnyelse. Istället för att investeras används överskottet för konsumtion. Människor lever av sitt kapital och civilisationen förfaller. Som av en händelse läser jag samma dag som jag skriver detta en stor artikel i Dagens Nyheter av nationalekonomen Lars Calmfors. Den talande rubriken: ”Under mina fem decennier som ekonom har behoven av investeringar aldrig varit större”.

Huntington beskriver sönderfallet som en period med ekonomisk depression, sjunkande levnadsstandard, starka spänningar mellan olika särintressen och växande analfabetism och sammanfattar i fem punkter:

Ökat antisocialt beteende, såsom brottslighet, droganvändning och våld i allmänhet.Familjens sönderfall, inklusive ökad skilsmässofrekvens, tonårsgraviditeter och ensamstående föräldrar. En minskning av det ”sociala kapitalet”, dvs. medlemskap i frivilliga sammanslutningar och det mellanmänskliga förtroende som är förknippat med sådant medlemskap. En allmän försvagning av ”arbetsetiken” och en ökning av en kult av personlig njutning; Ett minskat engagemang för lärande och intellektuella aktiviteter, vilket manifesteras i lägre nivåer av skolprestationer.

Samhället blir svagare och svagare. Fåfänga försök görs att stoppa slöseriet genom lagstiftning. Nedgången fortsätter och invånarna slutar vara lojala med de religiösa, intellektuella, sociala och politiska nivåerna i samhället. Nya religiösa rörelser börjar svepa över samhället. Det finns ett växande förakt för politiker och en bristande lojalitet, bland annat för beskattningen. När samhället inte längre är vare sig villigt eller kapabelt att försvara sig är det dags för ”barbariska inkräktare” att ta över.

Det är frestande att skriva in lilla Sverige i detta scenario. Välfärden har stannat av och skolan fungerar allt sämre. Kriminaliteten är explosiv, fängelserna proppfulla. Den bristande lojaliteten riktas i allt högre grad mot välfärdssamhället, i form av korruption och olika bedrägerier. För politiker verkar makten ofta vara viktigare än moralen och de attackerar samhällsdebatten genom att beskriva den som hat och hot mot demokratin. Nya religiösa rörelser som klimatalarmismen, militant feminism och de sexuella minoriteternas revolt stjäl mycket samhällelig energi. Muslimerna kan mycket väl visa sig bli de ”barbariska inkräktare” som demografiskt hotar de etniska svenskarna.

Intressant är också att Huntington pekar ut Västlandets självkritik som destruktiv. Det är inte det ärorika utan våra missgrepp som lyfts fram: slavhandeln, kolonialismen, rasismen och det patriarkala förtrycket av kvinnorna. Vi västerlänningar, i synnerhet männen, ska inte vara stolta över det vi och tidigare generationer åstadkommit utan vi ska skämmas. Den offentliga debatten domineras av flagellanter som har det gemensamt att de anfaller från vänster. Huntington ställer den enkla men väldigt klargörande frågan varför vi ska försvara vår civilisation om vi inte är stolta utan skäms över den? Det Huntington skriver om USA är också giltigt för Europa och Sverige:

Under slutet av 1900-talet har båda delarna av den amerikanska identiteten utsatts för ett koncentrerat och ihållande angrepp från ett litet men inflytelserikt antal intellektuella och publicister. I mångkulturalismens namn har de angripit USA:s identifikation med den västerländska civilisationen, förnekat existensen av en gemensam amerikansk kultur och främjat rasistiska, etniska och andra subnationella kulturella identiteter och grupperingar. De har fördömt, som det heter i en av deras rapporter, den ”systematiska fördomen mot europeisk kultur och dess derivat” inom utbildningen och ”dominansen av det europeisk-amerikanska monokulturella perspektivet”. Multikulturalisterna är, som Arthur M. Schlesinger, Jr, sade, ”mycket ofta etnocentriska separatister som inte ser mycket i det västerländska arvet annat än västerländska brott”.

Av Huntingtons resonemang framgår också att det som främst skiljer civilisationerna åt är religionen. Som sekulära konsumenter, som reducerar alla värden till mätbara i pengar, skiljer vi oss inte särskilt mycket från varandra. Är det dessutom så att vi tillbringar vår mesta fritid med att stirra på våra mobiler, det vill säga samma tiktok, samma instagram, samma facebook etc. så reducerar det vår civilisatoriska egenart ytterligare. Den amerikanske psykologen Jonathan Haidt har i en färsk forskningsrapport – The Anxious Generation: How the great rewiring of childhood is causing an epidemic of mental illness – visat på hur barnen skadas mentalt när de byter ut lek och kompisliv mot skärmaktiviteter. Det är en väldigt skrämmande tanke att människor över hela klotet förenas och blir alltmer lika (läs tomma) inte i sina skapande utan i sina destruktiva aktiviteter.

Huntington lyfter också fram mångkulturen som förödande. Det går inte att skapa ett land med ”många civilisationer”, det vill säga ett land utan kulturell kärna. Historien visar att inget land som är uppbyggt på detta sätt särskilt länge kan bestå som ett sammanhängande samhälle: ”Ett USA med många civilisationer kommer inte att vara USA, det kommer att vara Förenta Nationerna”. Huntingtons varning får avsluta den här krönikan:

Den centrala frågan för västvärlden är om den, helt oberoende av yttre utmaningar, kan stoppa och vända de interna förfallsprocesserna. Kan västvärlden förnya sig eller kommer en ihållande intern förruttnelse helt enkelt att påskynda dess undergång och/eller underordning under andra ekonomiskt och demografiskt mer dynamiska civilisationer? Långt mer betydelsefulla än ekonomi och demografi är problemen med moraliskt förfall, kulturellt självmord och politisk splittring i västvärlden.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: USA:s liberala hegemoni

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/11/usas-liberala-hegemoni.mp3

I början av 1990-talet, efter att ha vunnit det kalla kriget och Sovjetunionen kollapsat, hade USA näst intill vänskapliga relationer med både Ryssland och Kina. De hade en mer världsomspännande makt än till och med romarriket en gång hade. Man kunde ha trott att USA skulle krympa sin väldiga krigsmaskin och istället satsa på att maximera välstånd och välbefinnande på hemmaplan. Istället gick de motsatt väg och utökade sitt omfattande nätverk av allierade, klientstater, militärbaser och säkerhetsåtaganden. Det reser två frågor:

Varför trappade USA upp sina intressen runt om i världen i stället för att se sin främsta rivals nederlag som en möjlighet att minska sina globala bördor?Hur lyckades det utrikespolitiska etablissemanget övertyga det amerikanska folket om att stödja en politik som varken var nödvändig eller framgångsrik?

Nyckelbegreppet för USA är ”liberal hegemoni”. Liberal hegemoni vilar på ett antal övertygelser om att liberala demokratier:

inte utkämpar krig mot varandra utan är starkt benägna att samarbeta i viktiga frågor.maximerar handel med varandra och utländska investeringar, vilket optimerar den totala ekonomiska tillväxten.Inte äventyrar de ekonomiska band som deras välstånd är beroende av.

I mitten av 1990-talet verkade historien gå i USA:s riktning och det var lätt att sprida dessa principer. De amerikanska ledarna var övertygade om att en marknadsorienterad demokrati erbjöd den säkraste och snabbaste vägen till välstånd och fred. De trodde att en universell önskan om frihet, rikedom och komfort skulle ersätta gammaldags oro för status, makt och identitet. Traditionell realpolitik skulle inte längre vara en användbar guide för statskonst. Stormaktsrivaliteterna skulle blekna eller försvinna.

På nationell nivå handlar det om demokrati, rättsstatsprincipen, religiös och social tolerans samt respekt för grundläggande mänskliga rättigheter. På internationell nivå kännetecknas en liberal ordning av ekonomisk öppenhet, det vill säga få och låga hinder för handel och investeringar, att relationerna mellan stater regleras av lagar och institutioner som FN, Världshandelsorganisationen (WTO) och multilaterala allianser som NATO.

Genom att framställa amerikanska värderingar som en idealisk modell för andra och tilldela Washington det primära ansvaret för fred, välstånd och framsteg, vädjade strategin till amerikanernas självaktning. Den gav också den utrikespolitiska gemenskapen i Washington ett nytt och högt syfte, samtidigt som den fick dessa idealistiska mål att verka lätta att uppnå.

Strategins utlovade fördelar var onekligen tilltalande: Vem vill inte leva i en värld där krig är sällsynta, där varor, investeringar och människor kan röra sig fritt, där onda människor hålls i schack eller, ännu bättre, straffas och där mänskliga rättigheter respekteras i allt högre grad – särskilt om alla dessa underbara saker kunde uppnås till låg kostnad eller risk? Med tanke på hur de flesta amerikanska utrikespolitiska experter såg på världen efter det kalla kriget hade det kanske varit mer förvånande om USA inte hade gett efter för dessa idealistiska visioner.

Bill Clinton fångade den rådande optimismen perfekt under presidentvalskampanjen 1992, när han förklarade att maktpolitikens cyniska kalkyler är illa lämpade för en ny era. De håller helt enkelt inte. Det var dags att överge gammalt hat, atavistiska etniska lojaliteter och irriterande lokala gräl och i stället börja bli rik i en globaliserad värld, en värld vars utmärkande drag var made-in-America och underbyggd av amerikansk makt.

Förespråkarna för liberal hegemoni trodde inte att liberala ordningar uppstår spontant eller upprätthåller sig själva automatiskt. Tvärtom ansåg de att sådana ordningar krävde ett aktivt ledarskap. I praktiken vilade därför den liberala hegemonin på två grundläggande övertygelser:

USA måste förbli mycket mäktigare än något annat land. USA bör använda sin överlägsenhet för att försvara, sprida och fördjupa liberala värderingar runt om i världen.

Den utrikespolitiska eliten såg USA som den enda för världen ”oumbärliga nationen”, unikt kvalificerad att sprida liberalismen till andra länder och att föra in andra stater i ett nät av allianser och institutioner som utformats och leds av USA. Förespråkarna såg inte bara USA:s företräde och utvidgningen av en övervägande liberal världsordning som avgörande för USA:s säkerhet och välstånd; i deras ögon är detta mål också bra för resten av världen.

Denna USA:s strävan efter liberal hegemoni har förgiftat relationerna med Kina och Ryssland, lett till resursslukande krig i Afghanistan, Irak, Ukraina och flera andra länder. Den har kostat miljoner liv och flera miljarder dollar. Det finns inte ett enda exempel på att USA framgångsrikt tvingat ett annat land att anta ett liberalt styresskick. USA:s utrikespolitiska elit har med alla sina krig orsakat stor skada för andra och avsevärd skada för USA självt. Så varför antog USA en ”grand strategy” som fungerade så dåligt, och varför fortsatte de tre mycket olika presidenterna Bill Clinton, George Bush och Barack Obama med denna strategi även efter att dess misslyckande blivit uppenbart? Svaret i sju punkter:

Den liberala hegemonin syftade till att omforma världspolitiken till USA:s avbild och till USA:s fördel. Idén att det finns en universellt giltig strategi som passar lika bra i alla länder är i grunden etnocentrisk. Det hade tagit århundraden för någorlunda stabila demokratiska institutioner att växa fram i Västeuropa och Nordamerika, och den långa processen hade varit omstridd och ofta våldsam. Att tro att USA skulle kunna skapa liberala ordningar på Balkan, i Afghanistan, Irak eller på andra håll i Mellanöstern på några få år var en ren skrivbordsprodukt. USA tvekade inte att bryta mot reglerna (eller ensidigt skriva om dem) när behov uppstod. Relationerna med Ryssland försämrades till stor del på grund av att USA upprepade gånger ignorerade ryska varningar och hotade Moskvas vitala intressen. Det viktigaste steget var beslutet att utvidga Nato österut, med början i Polen, Ungern och Tjeckien 1999, därefter Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien 2004. År 2008 bjöd USA in Ukraina och Georgien att förbereda ”handlingsplaner” för Nato-medlemskap. Upptäckten att amerikanska tjänstemän hade godkänt tortyr, extraordinära överlämnanden och riktade mord, och avslöjandena om övergrepp mot fångar i Irak, Afghanistan och det amerikanska fängelset i Guantanamo fick amerikanska klagomål om andra staters agerande i fråga om mänskliga rättigheter att framstå som i bästa fall omotiverade och i värsta fall som hyckleri. Den liberala hegemonins världsordning var alltför beroende av USA och därmed potentiellt sårbar för den amerikanska inrikespolitikens nyckfullhet. I stället för att uppmuntra regionala makter att själva lösa sina meningsskiljaktigheter och utveckla rutiner som inte krävde amerikansk närvaro, hade amerikanska ledare skapat en världsordning som snabbt skulle upplösas om USA slutade bära de globala bördor som landet en gång ivrigt hade tagit på sig.Att ändra ett helt styrelseskick skapar oundvikligen vinnare och förlorare, och de senare tar ofta till vapen för att motsätta sig den nya ordningen. Samtidigt skapar regimskiften ett maktvakuum som underlättar dessa motståndshandlingar. Lokala källor till identitet, lojalitet och förpliktelser – oavsett om de är nationella, etniska, tribala, sekteristiska eller andra – försvinner inte plötsligt när en tyrann störtas. Många av de människor som USA försökte hjälpa ogillade USA:s hårdhänta inblandning och var villiga att slåss och dö för att göra motstånd. Ju mer USA försökte sprida sina liberala principer, desto mer motstånd skapade man.Amerikanska tjänstemän i länder som Afghanistan, Irak, Jemen och Libyen saknade den initierade lokalkännedom som krävdes för att vägleda ett framgångsrikt statsbyggande. De ansvariga för dessa insatser visste inte vilka lokala ledare de skulle lita på eller stödja. De förstod inte de komplexa och subtila nätverk av lojalitet och auktoritet som de försökte arbeta i och trampade oundvikligen på lokala seder och känslor. En befälhavare i den amerikanska armén tvingades år 2016 att be om ursäkt för att han hade delat ut antitalibanska flygblad där koranverser hade kombinerats med bilder på hundar, en kombination som var djupt stötande för afghanska muslimer. USA hade stridit i Afghanistan i ett och ett halvt decennium, men de högsta befälhavarna förstod fortfarande inte viktiga delar av den kultur som de verkade i. Med tiden förvärvade vissa amerikanska befälhavare och diplomater en del av den kunskap som kunde ha hjälpt dem att bli mer framgångsrika. Men sedan tog deras tjänstgöringsperiod slut och deras ersättare fick lära sig samma läxor igen. Sedan andra världskriget, och i synnerhet sedan 1993, har USA haft lyxen att kunna ingripa var man vill och sedan dra sig tillbaka om det går dåligt – som i Vietnam, Irak, Somalia och Libyen – och lämna lokalbefolkningen åt sitt öde.

Det var höjden av hybris för amerikanerna – som trots allt bara utgör 5 procent av världens befolkning – att tro att de hade upptäckt den enda fungerande modellen för ett modernt samhälle och den enda möjliga planen för en hållbar och fredlig världsordning. Det var naivt av dem att tro att de kunde skapa stabila och framgångsrika demokratier i djupt splittrade samhällen som aldrig tidigare hade varit demokratiska. Det var rent av illusoriskt att anta att detta mål skulle kunna uppnås snabbt och till låg kostnad. Det var orealistiskt att tro att andra stater inte skulle bli oroade av USA:s ansträngningar att omforma världspolitiken och att anta att motståndarna inte skulle komma på effektiva sätt att omintetgöra USA:s planer. Och det var envist på gränsen till vansinne att fortsätta att jaga samma svårfångade mål efter så många upprepade bakslag. Eftersom medlemmar av den utrikespolitiska eliten aldrig ställs till svars kunde och kan de göra samma misstag om och om igen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Dagens Nyheter havererar

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/11/dagens_nyheter_havererar.mp3

Bilden föreställer DN:s journalistkår, efter att Donald Trump vunnit presidentvalet 5 november 2024 (Eller kanske studenter i Berlin 1933, på väg till ett bokbrännarbål).

Dagens Nyheter 7 november 2024, efter att Trump vunnit presidentvalet i USA. Här finns allt samlat: föraktet inte bara för Trump utan också för väljarna och den regim som tillträder i Washington. Det journalistiska haveriet är totalt, sida upp och sida ner. Självinsikten inom den största morgontidningens journalistkår, liksom insikten att ha gjort ett dåligt jobb, är också total – dvs. totalt frånvarande.

Som framgår av flera av citaten nedan varnar DN:s journalister för fascismens och nazismens återkomst. Det finns paralleller med nazismen, men inte de som journalisterna varnar för. Som det hette när jag var barn: ”Den som sa’t han va’t”.

Ledaren: Trumps återkomst – och sättet han gör den på – innebär att marken skälver under oss alla.

Ledaren Isobel Hadley-Kamptz: Jag vet att man i min position förväntas vara sval och distanserad. Kanske kan man unna sig ett svart skämt innan man ger en torr analys av läget och börjar tänka konstruktivt framåt. Det finns dock ett problem med modellen: läget är tyvärr så fasansfullt att torra analyser inte räcker.

Ledaren Susanne Nyström: På ett dygn har det säkerhets­politiska läget i vår del av världen försämrats rejält.

DN Debatt Leif Lewin: Men trots dessa reservationer talar mycket för att västvärlden fått en fascist som världsledare.

DN Nyheter Karin Eriksson: Donald Trump kan tacka sina lydiga partikamrater – och tondöva politiska motståndare, för segern i presidentvalet.

DN Nyheter Björn af Kleen: DN träffade nya republikanska kärnväljare i Florida morgonen efter valtriumfen. /…/ Forgatio Blow är en ansiktstatuerad rappare från sydöstra Florida med en fet guldkedja dinglande runt halsen. /…/ Förkroppsligar Forgatio Blow den nya republikanska Trumpväljaren i Florida?

DN Nyheter Björn af Kleen: Hans sakpolitiska program inför tillträdet är som kapitel i en roman om hämnd. Han ska driva igenom lagändringar som gör att han kan avskeda för självständiga byråkrater. Statsapparaten och våldsmonopolet – FBI, Justitiedepartementet, Skatteverket och militären – ska mobiliseras mot hans politiska fiender.

DN Nyheter Torbjörn Petersson: Latinamerikanska män lät de rasistiska orden om puertoricaner och mexikanska våldtäktsmän framförda i presidentvals­kampanjen rinna av dem som om inget hänt.

DN Nyheter Linn Jönsson (intervju): Zunes tillhör den breda skara akademiker som menar att ytterligare en mandatperiod med Trump vid makten innebär ett demokratiskt hot. – Jag fyllde 68 på valdagen. Det här är första gången i mitt liv som jag är djupt oroad för den amerikanska demokratin.

DN Nyheter Michael Winiarski: Oavsett vilket är det ingen god nyhet för de som hoppas att världens mäktigaste land överlever som demokrati.

DN Nyheter Marianne Björklund: I Donald Trump får Kina visserligen en ledare som är irrationell och oförutsägbar som motpart. Men samtidigt är Trump med sin auktoritära stil en personlighetstyp som de kan känna igen sig i.

DN Nyheter Niklas Orrenius: Ukrainarna vaknade på onsdagen till nyheten som många fruktat: Donald Trump blir USA:s nästa president.

DN Nyheter Emma Bouvin: Utrikesminister David Lammy har tidigare beskrivit Trump som en ”nynazistisk sociopat”. Men ­efter Trumps seger skickade Lammy gratulationer och skrev på X: ”Vi ser fram emot att samarbeta med dig och JD Vance framöver”. /…/ Brasiliens nuvarande president, vänsterpolitikern Lula da Silva, har ännu inte uttalat sig om valsegern, men inför valet stödde han Kamala Harris och menade att en Trumpseger skulle göra att ”fascismen och nazismen återkom i en annan skepnad.”

DN Nyheter Carl Johan von Seth: Lojaliteten med ledaren är snart total. /…/ Den här gången följer undergivna jasägare med in i Vita huset.

DN Nyheter Anna-Lena Laurén: ”Räkna med det värsta”, skrev Der Spiegel redan tidigt onsdag morgon, medan Kamala Harris ännu hade chansen att bli USA:s president. Det värsta skedde – ur tysk synvinkel. Problemet med Donald Trump som USA:s president är inte att han personligen ogillar Tyskland. Sådana saker går att hantera. Det som oroar Berlin är att Trump är oförutsägbar …

DN Nyheter Ylva Hallberg, intervju med Ulf Kristersson som säger: Statsminister Ulf Kristersson (M) ser inget omedelbart positivt för Sverige med att Donald Trump blir USA:s nästa president. Däremot ser han flera risker. Det handlar i första hand om säkerhet, handel och klimatet.

DN Nyheter Ewa Stenberg om ett öppet brev, undertecknat bland andra av Anna Wieslander, Nordeuropa­chef för tankesmedjan Atlantic Council: Det öppna brevet varnar för ”Trumps München”, en jämförelse med det avtal som träffades med Nazityskland 1938, och som lät tyskarna ta över de så kallade Sudetländerna i Tjeckoslovakien mot att de inte skulle ta fler territorier. Men ett år senare gick Tyskland in i Polen och andra världskriget var i gång.

Också Magnus Christiansson, lektor vid Försvarshögskolan intervjuas: Ett mardrömsscenario vore, enligt Christiansson, att Trump redan innan han tillträtt går ut med att bara de nationer i Nato som lägger minst två procent av BNP på sitt försvar kan räkna med amerikanskt stöd. – Då har han krossat Nato utan att formellt sett lämna organisationen.

DN Nyheter Tomas Ramberg: Men den svenska debatten om USA:s roll i världen blir bistrare. Dels för att den amerikanska politiken kan förändras i en riktning som ogillas av svenska och europeiska politiker. Men också för att Trump och hans rörelse är så illa omtyckt av både partier och väljare.

DN insändare Tomas Ågren: Efter valet i USA är det hög tid för EU att växla upp. Vi måste kunna stå upp mot en omvärld som är alltmer inställd på auktoritära styren som vill ändra världen till en för vanliga människor sämre plats.

DN insändare Arne Henriksson: Jag läste nyheterna och såg till min besvikelse att Vita huset återigen verkar få en samling riskabla människor som inneboende. Den kriminelle narcissisten Donald Trump har obegripligt nog på nytt vunnit folkets gunst i USA. /…/ Men dagen kan komma då även dessa får ångra sig, för ingen vet vad denne instabile och hämndlystne fascist kan hitta på.

DN insändare Anders Wirfält: Härvid kom jag att minnas hur den norske freds- och konfliktforskaren Johan Galtung redan i början av 1980-talet /…/ fruktade en fascistisk utveckling i USA kring 2025. I en intervju i DN 2010 vidhöll han sin prognos, men hade då tidigarelagt den till 2020. Vi hoppas ännu att hans ursprungliga spådom också var fel!

DN insändare Iwan Langermo: Nu går skam på torra land – igen.

DN:s kulturchef Björn Wiman: Är det så här demokratin dör? Inte med en smäll, utan med ett klick på en pekskärm. /…/ Chocken från 2016 ersatt av en inre tomhet. Vad gäller den man som blir vald till president är alla invektiv redan använda. Alla brott, mot både lagar och mänsklig moral, konstaterade. Skamlösheten. Smaklösheten. /…/ Den som nu återvänder till Vita huset är segerrusig samt turboladdad med revansch- och hämndbegär, kringgärdad av fega sykofanter och fanatiska dårar. /…/ Det vi kommer att se är en kollaps för rättsstaten, ett uppsving för rasistiska organisationer, omänskliga villkor för migranter och deras familjer, okontrollerat hat mot kvinnor, en accelererande katastrof för klimatet och vetenskapen, en ohejdad korruption och – inte minst – en stor triumf för Vladimir Putin och Rysslands imperialistiska expansionsplaner. /…/ Och Amerika var på väg att kröna sin tyrann.

DN Kultur Åsa Wikforss: Hur är det möjligt att amerikanerna väljer en auktoritär och öppet antidemokratisk kandidat till president? /…/ Trump vinner bland väljare med låg utbildning och förlorar bland de högutbildade. Kunskap är det bästa skyddet mot desinformation. Låg utbildning utgör därför en sårbarhet för en demagog som ohämmat ljuger och sprider konspirationsteorier. /…/ Man väljer med vett och vilja en president som lovar att nedmontera demokratin. /…/ Det republikanska partiet har det yttersta ansvaret för den katastrof som USA och världen nu står inför.

DN Kultur Vera von Otter i en redovisning av hur kändisvärlden reagerade på att Donald Trump vann presidentvalet. Här finns en överraskande röst. Alexandra Pascalidou pekar ut att en av anledningarna till att Kamala Harris inte vann var att hon tydligt signalerade sin olämplighet som USA:s president: Kamala var aldrig ens ett tro­värdigt alternativ. Inte enbart pga sitt kön och hudfärg utan pga sin politik och retorik, sina inövade svar och skratt oavsett fråga och hennes oförmåga att adressera de riktiga och viktiga frågorna i tider av djup alienation och förtroendeförluster. Det svaret kontras med ett från ”Succession”-skådespelaren Dagmara Dominczyk: Trump vann för att majoriteten av amerikanerna är tillräckligt okunniga för att välja en korrupt, störd brottsling som är född med en silversked i sin otäcka mun framför en färgad kvinna. Så var det bara. Inget annat spelade någon roll för dem. Det är äckligt, skamligt och klart som dagen.

Sammanställt av

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den narrativa gemenskapen

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/11/den-narrativa-gemenskapen.mp3

Jag har lite blandade känslor inför begreppet narrativ, därför att det används i flera helt olika sammanhang. Enkelt kan det översättas till ”berättelse”. Ett narrativ är en berättelse. Det betyder att exempelvis en roman är ett narrativ. Emellertid, det är inte i den betydelsen jag vill använda begreppet – trots att litteraturvetare gör det. En roman är något mer eller mindre påhittat som en ensam människa skrivit ihop på kammaren. Jag vet, också av egen erfarenhet eftersom jag skrivit ett antal sådana. Vi köper, säljer och konsumerar berättelser. I marknadssamhället är storytelling storyselling.

En roman är den kommersiella versionen av ett narrativ. Den kan inte återskapa den eld kring vilken människor samlades för att berätta historier för varandra. Den riktar sig inte till ett kollektiv av lyssnare utan till individuella konsumenter. Även om det för den enskilde läsaren går att leva i en bra roman så bildar de ingen gemenskap. Inte heller kan de berättelser som delas på sociala medier fylla det narrativa vakuumet. De är mest former av självpresentation eller självpromotion. När alla dyrkar jaget, är präster för sig själva, när alla spelar för galleriet, ger en föreställning om sig själva, kan ingen stabil gemenskap bildas. Att publicera, gilla och dela innehåll är konsumtion.

Människor som sitter samlade kring en lägereld och lyssnar till någon som berättar ”Det var en gång …”, en berättelse som de ärvt från föregående generation och hört flera gånger tidigare, det är den betydelsen i ordet narrativ som jag vill lyfta fram. Narrativet är inte bara en berättelse som vi lever i utan den ger också instruktioner om vad vi ska göra – och det vi gör gäller oss alla. Ett narrativ förutsätter uppmärksamma lyssnare, som en del av helheten. Narrativet får oss att känna oss hemma i världen, det förser livet med en mening.

Som barn läste jag sagosamlingen ”Tusen och en natt”. Scheherazade ska tillbringa en natt med den persiske storkungen Shahriâr, för att avrättas i gryningen. Wikipedia:

För att undgå döden berättar Sheherazade en saga för kung Shahriâr. Skickligt väver hon in en saga i en annan, och när gryningen kommer är kungen så spänd på hur det ska sluta att han låter Scheherazade leva ytterligare ett dygn. Hennes sagor varar enligt många versioner i 1001 nätter, varefter Shariâr kapitulerar och gifter sig med henne. Det är också därifrån det nutida namnet till samlingen har kommit.

För mig var denna sagosamling av samma slag som en roman, dvs. böcker som stod i vår bokhylla, tillsammans med andra böcker. Någon, antagligen min morfar, hade köpt dem. Men deras ålder och spridning plus att de bär spår av såväl persiska, arabiska, beduinska, egyptiska som indiska berättelser visar att de en gång varit lägereldens berättelser, narrativ i den mening som jag vill lyfta fram.

Det är också viktigt att skilja narrativet från information. Skärvor av information kan inte knytas samman till en berättelse som det går att leva i. Det sammanhang ur vilket händelserna får sin mening ger vika för ett meningslöst ”sida vid sida” och ”efter varandra”. I information finns det ingen ”narrativ horisont” som lyfter oss över det blotta livet. Information är det tillfälliga, flyktiga och tidsbundna som medierna översköljer oss med. Informationen styckar upp tiden till en sekvens av ögonblick som inte har kraften att förvandla världen utanför mig till mitt hem. Mitt i tsunamin av information uppstår ett underskott av mening, identitet och orientering, det vill säga ett behov av att rensa den täta skogen av information där vi riskerar att förlora oss själva.

Den narrativa gemenskapen är en gemenskap av någon som berättar och förtrollade lyssnare. Men vi saknar alltmer tålamod för uppmärksamt lyssnande, till och med tålamod för berättande. När allt blir tillfälligt, flyktigt och oavsiktligt, och allt som binder och förenar upplöses – det vill säga i den nuvarande stormen av tillfälligheter – uppstår en berättelsebrist. Storytelling kan inte förvandla det orienterings- och meningslösa informationssamhället till ett stabilt narrativt samhälle. Filosofen Byung-Chul Han, som jag ska återkomma till, skriver: ”På drift i ett hav av information och data söker vi ett narrativt ankare.”

Religioner är narrativ. Kristen religion är en metaberättelse som når in i livets alla skrymslen och vrår. Själva tiden blir laddad med berättelser, som berättar bort det oförutsedda. I den kristna kalendern är varje dag meningsfull. Söndagen inte bara är en vilodag utan också en dag då vi går till kyrkan, lyssnar på gudstjänsten och sjunger till Guds, Jesus, änglarnas och himmelrikets ära. Vi sjunger bort världens ondska. Året är tryfferat med religiösa högtider. Någon är nyss passerad men snart kommer en ny.

Hur viktig berättelsen är, vilken rikedom den är laddad med, framgår om man tar bort alla de ritualer och högtider som religionen försett kalenderåret med. I den franske filosofen Jean-Paul Sartres brevroman Äcklet (på svenska 1949) finns en passage som visar fattigdomen ”utanför narrativet”:

Ingenting händer när man lever. Landskapet förändras, människor kommer in och går ut, det är allt. Det finns inga begynnelser. Dagar läggs till dagar utan rim och reson, som ett oändligt, monotont tillägg. Då och då gör man en delsummering. Man säger: Jag har rest i tre år, jag har varit i Bouville i tre år. Det finns inte heller något slut … processionen börjar om, man börjar lägga ihop timmar och dagar: Måndag, tisdag, onsdag. April, maj, juni. 1924, 1925, 1926.

Utan ett narrativ finns det inga högtider – inga festliga stämningar med sin intensifierade känsla av att vara tillhörig. Allt som återstår är arbete och fritid, produktion och konsumtion.

I veckodagarna skymtar också asatron, en förlorad berättelse. Tisdag är Tyrs dag, Onsdag är Odins dag, torsdag är åskguden Tors dag. Fredag är lite knepigare. Vissa språkforskaren menar att den är uppkallad efter Odens hustru Frigg. Andra menar att Freja, som eventuellt var samma gudinna som Frigg, har gett dagen dess namn. Asatron var ett starkt narrativ, eftersom den förenade människornas och gudarnas värld. Sin egen värld kallade nordborna för Midgård. I mitten av Midgård låg Asgård som var gudarnas hemvist. Människornas och gudarnas värld utgjorde världsalltets centrum och var omgiven av en enorm mur som uppförts av gudarna. Området utanför muren kallades för Utgård och bestod av en vildmark, befolkad av jättar och demoniska väsen. Innanför muren, i Midgård, var det tryggt och hemma. I Utgård var det okänt och farligt.

Likväl som det finns stora berättelser så finns det små. Familjer har berättelser om ”vår släkt”, gifta par har berättelser om sina liv, gemensamma minnen, ”berättelsen om oss”. Vid en skilsmässa blir den berättelsen otillåten. Syftet med berättelser är att föra samman människor. Efter en skilsmässa blir de förenande berättelserna, de gemensamma minnena, ett område som inte längre får beträdas. Minnen trivialiseras och förs över till likgiltighetens revir, men också smärtans och sorgens.

Jag hade en morbror som blev mycket gammal och slutade äta därför att han inte ville leva längre. Ingen fanns kvar. Alla som betydde något var döda. Man skulle kunna säga att det narrativ som han levt i dog före honom och då blev hans liv meningslöst.

Fotografier skiljer sig från minnesbilder genom sin avsaknad av en narrativ insida. Fotografier representerar det som finns i ögonblicket, men utan att internalisera det. Fotografier betyder ingenting i sig själva även om de kan ingå i minnets förankringar. Till skillnad från fotografiet är minnet godtyckligt och ofullständigt. Minnet baseras på ett narrativt urval. Det utvidgar eller förkortar tidsavstånden. Det utelämnar år eller decennier. Narrativitet står i motsats till fotografiets fakticitet.

Den sydkoreanske filosofen Byung-Chul Han, som bor i Berlin och skriver tunna essäböcker på tyska (några av dem översatta till svenska, de flesta finns på engelska) har i år gett ut ”The crisis of narration”, vilket enkelt kan översättas till ”Berättandets kris”. Där framhåller han att när man lever i ett narrativ som verkar med full kraft – exempelvis en religion – så ser man det inte som ett narrativ. Allt prat om narrativ tyder på att de inte fungerar. Begreppet är distanserande, vi använder det för att urskilja en berättelse som förlorat sin magi:

Så länge tillvaron var ett berättande talades det aldrig om berättande eller narration. Inflationen i användningen av sådana begrepp börjar just när narrativen förlorar sin ursprungliga kraft, sin gravitation, sin hemlighet och magi. När de ses som något konstruerat förlorar de sin inre sanning. De betraktas som villkorliga, utbytbara och modifierbara. De är inte längre källan till det som binder oss till varandra, till det som förenar. De förankrar oss inte längre i tillvaron. Trots den nuvarande hypen kring berättelser lever vi i en post-narrativ tid. Det narrativa medvetandet, som påstås ha sina rötter i den mänskliga hjärnan, är en föreställning som endast är möjlig i en post-narrativ tid, det vill säga utanför den narrativa förtrollningen.

Moderniteten var besjälad av framstegstro, en atmosfär av uppbrott, av att göra rent hus och börja om på nytt, och av revolutionens anda. Också det kommunistiska manifestet är en berättelse om framtiden. Det revolterar mot den traditionella ordningen. Bort med familjen, bort med kyrkan och bort med hela det borgerliga samhället! I det kommunistiska manifestet talas det om ”den våldsamma omvälvningen av alla existerande sociala förhållanden”. Det är en storslagen berättelse om det kommande samhället. Moderniteten har, för att använda ett uttryck som myntades av Bertolt Brecht, en utpräglad ”känsla för berättelsens början”.

Till skillnad från moderniteten, med dess berättelser om framtid och framsteg – dess längtan efter ett annat sätt att leva – har vår postmoderna tid inte något revolutionärt patos för det nya eller för en ny början. Berättelsen om vår egen tid saknar inte bara en anda av uppbrott utan den har också förlorat det narrativa modet, modet att skapa en berättelse som förbättrar världen. Istället har vi en dystopisk berättelse om tidens ondska. För att nämna några: rasismen, fascismen, islamofobin och det patriarkala förtrycket. Vi kämpar också mot en övermäktig klimatkatastrof, som vi själva skapat.

Byung-Chul Han påstår att livet i vår postmoderna tid är pornografiskt. Det saknar narrativ fantasi. Det har inte något hölje, den slöja som väver sig runt tingen. Omslag och slöja är väsentliga för berättandet. Pornografin berättar ingenting. Den går rakt på sak, medan berättandets erotik hänger sig åt tillfälliga detaljer.

Gemenskaper ersätts av digitala skärmar som vi tittar på nästan hela tiden. Jag har suttit med tio släktingar kring ett middagsbord på en restaurang. Vi ska träffas och umgås men de flesta stirrar på sina mobiler. De är fysiskt närvarande men mentalt frånvarande. Etymologiskt sett är en skärm en barriär. En skärm ersätter verkligheten och skyddar oss på så sätt från den. I den digitala postmoderniteten döljer vi nakenheten – avsaknaden av mening i våra liv – genom att ständigt posta, gilla och dela. Bruset av kommunikation och information ska se till att livets skrämmande tomhet förblir dold. Anledningen till att människor tvångsmässigt tar selfies är inte narcissism. Snarare är det inre tomhet. Det finns ingen mening som kan stabilisera egot. Ställt inför sin inre tomhet producerar egot ständigt sig självt. Selfies reproducerar jaget i dess tomma form.

Byung-Chul Han hävdar att postmoderniteten inte rymmer någon längtan, ingen vision och heller inget avstånd till vår egen tid. Den saknar därför aura, det vill säga den saknar framtid. Det förflutna har inte längre någon effekt i nuet. Framtiden begränsas; den blir ett flöde av ständiga uppdateringar av det som för tillfället är relevant. Vi existerar alltså utan historia, för en berättelse är en historia. Vi förlorar inte bara förmågan att uppleva utan också förmågan att konstruera berättelser om framtiden. Vi tar oss vidare från ett nu till ett annat, från en kris till en annan, från ett problem till ett annat, ett liv som reduceras till enbart överlevnad. Att leva är mer än att bara lösa problem. Den som bara löser problem har ingen framtid. Det är bara med berättandet som en framtid öppnar sig. Berättandet ger oss hopp.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Skit i politiken!

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/10/skit_i_politiken.mp3

I sin bok ”Against Democracy” (2016) delar den amerikanske filosofen Jason Brennan in väljarna i tre kategorier: hobbitar, huliganer och vulcans.

Hobbitar är varken kunniga eller intresserade av politik. De saknar starka, fasta åsikter om de flesta politiska frågor. De är okunniga inte bara om aktuella händelser utan också om de samhällsvetenskapliga teorier och data som behövs för att utvärdera och förstå dessa händelser. Hobbitar har bara en ytlig kunskap om relevant världs- eller nationell historia. De föredrar att leva sina dagliga liv utan att ägna politiken något större intresse. I USA är den typiska icke-väljaren en hobbit.

Huliganer har starka och i stort sett fasta världsbilder. De kan lägga fram argument för sin övertygelse, men de kan inte förklara alternativa ståndpunkter på ett sätt som människor med andra åsikter skulle finna tillfredsställande. Huliganer tenderar att söka efter information som bekräftar deras redan existerande politiska åsikter. De ignorerar, undviker och avvisar utan vidare bevis allt som motsäger eller inte bekräftar deras åsikter.

Huliganer kan ha ett visst förtroende för samhällsvetenskapen, men plockar russinen ur kakan och tenderar att bara ta del av sådant som stöder den egna uppfattningen. De är överdrivet säkra på sig själva och vad de vet. Deras politiska åsikter utgör en del av deras identitet och de är stolta över att tillhöra sitt politiska lag. För deras självbild är det viktigt att vara socialdemokrat, moderat, kristdemokrat, miljöpartist eller sverigedemokrat, på samma sätt som det är viktigt för fotbollssupporters att hålla på rätt lag. De tenderar att förakta människor som inte håller med dem och anser att människor med andra politiska uppfattningar är dumma, onda, själviska eller i bästa fall djupt missledda. De flesta vanliga väljare, aktiva politiska deltagare, aktivister, registrerade partimedlemmar och politiker är huliganer.

Den tredje kategorin, vulcans, tänker rationellt om politik. Deras åsikter är grundade i samhällsvetenskap och filosofi. De har självinsikt och är bara säkra på sin sak så långt som bevisen tillåter. Vulcans kan förklara motsatta politiska ståndpunkter på ett sätt som människor med dessa åsikter finner tillfredsställande. De är intresserade av politik, men samtidigt sakliga, delvis för att de aktivt försöker undvika att vara partiska och irrationella. De tror inte att alla som inte håller med dem är dumma, onda eller själviska.

Hobbitar, huliganer och vulcans är idealtyper. De flesta medborgare är antingen hobbitar eller huliganer, alternativt hamnar någonstans i spektrumet däremellan.

John Stuart Mill, liberalismens stora namn under 1800-talet, antog att medborgarna skulle bli upplysta om de engagerade sig i politiken. I Brennans språk hoppades han att politiska överläggningar och deltagande i politiken skulle förvandla hobbitar till vulcans. Nationalekonomen Joseph Schumpeter menade tvärtom, att deltagande fördummar människor – det vill säga att det tenderar att förvandla hobbitar till huliganer.

Jason Brennan är mera på Schumpeters än Mills sida. Han anser att det politiska engagemanget gör oss till ovänner, fördummar och korrumperar oss. Politik är dåligt för oss, och de flesta av oss bör, för våra mentala hälsas skull, minimera vårt engagemang. Ett aktivt intresse av politik är på det hela taget skadligt. De flesta av oss är antingen hobbitar eller huliganer, och de flesta hobbitar är potentiella huliganer. Vi skulle må bättre – och andra skulle också må bättre – om vi höll oss borta från politiken.

För tusentals år sedan oroade sig Platon för att en demokratisk valmanskår skulle vara för dum, irrationell och okunnig för att kunna styra stadsstaten Aten. Han hävdade att den bästa regeringsformen var att styras av en ädel och vis ”filosofkung”. Nutida politiska filosofer skulle kalla Platon för en epistokrat.

Epistokrati innebär att de kunniga styr. Mer exakt är en politisk regim epistokratisk när den politiska makten formellt fördelas i enlighet med kompetens, skicklighet och förmåga att agera utifrån denna skicklighet. Aristoteles svarade Platon att även om filosofkungarnas styre skulle vara det bästa, så kommer vi aldrig att få några filosofkungar. Riktiga människor är helt enkelt inte tillräckligt kloka eller goda för att fylla den rollen, och det går inte heller att på ett tillförlitligt sätt träna dem att bli så kloka eller goda. I den verkliga världen lockar makten till sig fel sorts människor – människor som skulle missbruka en sådan maktposition för sina egna syften.

På senare år har Platon gjort comeback. Inom den politiska filosofin har epistokratin återuppstått som demokratins främsta utmanare, även om det inte är särskilt många filosofer som sätter epistokratin före demokratin. Men de är medvetna om att ett korrekt försvar av demokratin måste visa att demokratin, allt taget i beaktande, är överlägsen epistokratin. De inser också att detta inte är lätt att visa.

Ett argument för demokratin skulle kunna vara att väljarna inte behöver vara experter på politik. De behöver bara veta tillräckligt för att kunna kasta ut de sittande politikerna när de gör ett dåligt jobb. Problemet med den invändningen är att väljarna måste veta vilka de sittande politikerna är, vad de har gjort, vad de kunde ha gjort, vad som hände när de gjorde det de gjorde och om sannolikheten för att utmanarna är bättre än de sittande politikerna.

Föreställ dig hur en vulcan skulle bilda sig en uppfattning om politik. Vulcans är fullständigt rationella. Okunniga vulcans skulle veta att de är okunniga. Om de bestämde sig för att lära sig mer skulle de söka information från trovärdiga källor och anpassa sina uppfattningar till de bästa tillgängliga bevisen. Vulcans söker inte bara på bevis som talar för olika åsikter utan även bevis som talar emot dessa åsikter. Och de ändrar uppfattning när bevisen kräver det. Vulcans rådfrågar sina kollegor och tar meningsskiljaktigheter på allvar. De tar gärna emot kritik eftersom de vill undvika fel. ”Tack för att du rättade mig och påpekade mina misstag!” De skulle hålla fast vid sina övertygelser endast så långt som bevisen tillåter. Sanna vulcans är fria från fördomar.

Frågan är om det med ovanstående krav finns några vulcans. De flesta bearbetar politisk information på ett djupt partiskt, partipolitiskt och motiverat sätt snarare än opartiskt, rationellt och förutsättningslöst. De flesta människor är mycket mer lika huliganer än vulcans. Till och med hobbitarna – som saknar starka ideologier – är mer potentiella huliganer än potentiella vulcans.

Människor tenderar att ha ett dåligt epistemiskt beteende när de deltar i politiken. Som psykologen Jonathan Haidt påpekar kan detta kan bero på att den mänskliga hjärnan är mer utformad för att vinna argument och bilda koalitioner än för att söka sanningen. Resonemang leder till dåliga slutsatser, inte för att människor är korkade utan för att de systematiskt strävar efter argument som rättfärdigar deras övertygelser.

Demokratin ger varje person en lika stor grundläggande andel av den politiska makten. Men det är verkligen en liten andel. Eftersom andelen är så liten har medborgarna få incitament att använda sin makt på ett ansvarsfullt sätt. Jason Brennan jämför röstning med luftföroreningar och menar att de har mycket gemensamt. Han skriver att Washington DC, där han arbetar, är en av de mest smoggiga städerna i USA. Det finns inte mycket tung industri i området, så nästan all smog kommer från bilarna. DC:s rusningstrafik är ökänd. Förarna orsakar gemensamt föroreningarna, men ingen enskild förare gör någon betydande skillnad. Om han var den enda föraren skulle han kunna köra sin turboladdade sportbil hur mycket som helst utan att orsaka några märkbara föroreningar. Och detsamma gäller för alla andra förare. Hur mycket de tillsammans förorenar gör en enorm skillnad, men för varje person gör det ingen verklig skillnad hur mycket de förorenar. Så bilisterna har inget större incitament att sluta förorena. Jason Brennan skriver:

Jag flyger över tjugo gånger per år. /…/ Jag spelar elgitarr genom en rörförstärkare med hög effekt snarare än akustisk gitarr. Jag låter luftkonditioneringen vara på i mitt hus hela sommaren. Jag stänger nästan aldrig av någon av mina tre datorer. Av ren godhet skulle jag kunna minska min energianvändning, men vad skulle det göra för nytta? Min individuella påverkan är så liten att sådana uppoffringar inte skulle göra någon skillnad. Jag skulle lida, men det skulle inte hjälpa. Det här resonemanget gäller för var och en av oss. Som individer har ingen av oss något större incitament eller skäl att förorena mindre, även om vi alla vill att alla ska förorena mindre. Ensidiga minskningar av konsumtionen har enbart ett symboliskt värde.

Demokrati fungerar på samma sätt. Vi har alla incitament att åka snålskjuts på andras ansträngningar, externalisera kostnaden för våra fördomar till andra och förorena demokratin med våra oinformerade, felinformerade eller irrationella röster. Om argumentet för att reglera luftföroreningar är sunt, varför inte reglera röster också? Varför motiverar argumentet om kollektiva nyttigheter reglering av luftföroreningar, men inte reglering av röstföroreningar? Varför är det legitimt att reglera föroreningar för att skydda oss från oss själva, men inte legitimt att reglera röstandet för att skydda oss från oss själva?

Alla dessa hobbitar och huliganer förorenar politiken, vilket leder till inkompetenta makthavare. Utanför politiken spelar det oftast ingen större roll att du har en annan smak än jag. Jag kan tolerera dina olika preferenser eller till och med i vissa fall hylla dem, eftersom dina preferenser innebär en liten kostnad för mig. Men så fort vi gör besluten politiska blir dina olika preferenser en källa till verklig konflikt. För att du ska få din vilja igenom måste du hindra mig från att få min vilja igenom. Problemet med politiska beslut är inte bara att de flesta av oss inte får som vi vill. Det är också att dessa beslut vanligtvis påtvingas oss, mot vår vilja, genom hot om våld. Regeringar genomdriver sina lagar och regler med våld eller hot om våld.

Precis som det skulle vara fel att tvinga mig att lägga mig under en inkompetent kirurgs kniv eller segla med en inkompetent kapten, verkar det fel att tvinga mig att underkasta mig inkompetenta väljares beslut. Människor som utövar makt över mig – inklusive andra väljare – bör göra det på ett kompetent och moraliskt rimligt sätt. I annat fall borde de av rättviseskäl förbjudas att utöva makt över mig, eller så borde det finnas robusta institutioner på plats som skyddar mig från deras inkompetens.

De flesta av väljarna förblir okunniga och irrationella eftersom demokratin ger dem incitament att förbli okunniga och irrationella. Det reser frågan: Vad ska vi göra åt det?

De flesta av väljarna förblir okunniga och irrationella eftersom demokratin ger dem incitament att förbli okunniga och irrationella. Det reser frågan: Vad ska vi göra åt det? Vissa politiska teoretiker och statsvetare anser att det är viktigt att få igång politiska samtal. Om människor pratar om politik med varandra kan de övervinna sin okunnighet och irrationalitet.

Emellertid, skriver Brennan, sådana samtal tenderar att göra saker och ting värre, inte bättre. Det är mer sannolikt att politiskt engagemang förvandlar en hobbit till en huligan än till en vulcan. Och det är mer troligt att det gör huliganer till ännu värre huliganer än att det förvandlar dem till vulcans. Politiken drar isär oss, fördummar och korrumperar oss och gör oss till varandras fiender.

Politik tenderar att få oss att hata varandra, även när det inte borde vara så. Vi delar in världen i goda och onda. Vi tenderar att betrakta politiska debatter inte som rimliga tvister om hur vi bäst ska uppnå våra gemensamma mål, utan snarare som en kamp mellan ljusets och mörkrets krafter. Det är särskilt bisarrt att den politiska diskussionen är så hetsig och apokalyptisk, med tanke på hur lite som står på spel. Vänster och höger är oense om många saker, men i det logiska rummet av möjliga politiska åsikter befinner de sig inte bara i samma solsystem utan också på samma planet. De debatterar inte djupa existentiella frågor om rättvisa utan istället handlar det politiska samtalet ofta om strunt, som vem som hade fel gäst på sitt bröllop, hur en landshövding rekryterar sina medarbetare och om ett parti ska tillåtas att kränga lotter via telefonförsäljning.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.