Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 9

Söndagskrönika: Krigshetsen

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.files.wordpress.com/2024/03/krigshetsen.mp3

Neocons är beteckningen på den grupp som styr Washingtonregimen och fortfarande förhindrar fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland. I en tidigare krönika har jag lite motvilligt översatt beteckningen neocons till nykonservativa. Motvilligt, därför att de inte är konservativa i ordets egentliga mening. Förenklat är missuppfattningen densamma som i svensk politik: eftersom de är mot vänster så är de höger.

Neocons ”ideologi” svarar rätt bra samman med en passus i inledningen av en bok som den politiske manipulatören och finansmannen George Soros skrev och gav ut år 2004: The Bubble of American Supremacy:

Efter det kalla krigets slut är USA utan tvekan den dominerande makten i världen. Landet har därför kapacitet att påtvinga världen sina åsikter, intressen och värderingar. Världen skulle tjäna på att anamma amerikanska värderingar, eftersom den amerikanska modellen har visat sin överlägsenhet. Under de tidigare administrationerna misslyckades dock USA med att utnyttja sin makts fulla potential. Detta måste korrigeras. USA måste hävda sin överlägsenhet (supremacy) i världen.

Neocons anser att det pågår en kamp mellan ont och gott av kosmiska dimensioner. Det onda i världen kan bara utrotas om USA utan att tveka använder sin militära överlägsenhet. USA har en moralisk skyldighet att sprida demokrati i världen, med vapenmakt.

När Ronald Reagan var president (1981-1989) ansåg hans administration att förhandlingar och diplomati med Sovjetunionen var meningslöst. Sovjetledarna styrdes helt av sin ideologi. De gick därför bara att påverka med militär och ekonomisk makt. När Reagan tog kontakt med Sovjets ledare Michail Gorbatjov, så ansåg den tidens neocons att det var både meningslöst och oseriöst. När det visade sig att han hade framgång med att bromsa den militära upprustningen, påstods det att han på grund av ålder inte klarade att visa upp den nödvändiga hårdheten. När Reagans diplomati faktiskt visade sig fungera och han lyckades avsluta det kalla kriget, tvärvände dessa neocons och hävdade att Reagan följt deras råd, trots att det var tvärtom.

Under George W. Bush (2001 – 2009) stärkte neocons kontrollen över utrikespolitiken. Bristen på diplomati resulterade i den felaktiga uppfattningen att Saddam Husein hade massförstörelsevapen och det var huvudorsaken till USA:s invasion i Irak. Flyttar vi fram till nutid var USA:s första reaktion på Hamas besinningslösa mordorgier på försvarslösa israeler inte att nu måste en medling ske, utan att sända mer vapen till redan välförsedda Israel.

Att diplomatin för USA är överspelad syns tydligast i Ukraina. I december 2021, efter sju års inbördeskrig i Donbass och mer än 14 000 döda, försökte Putin att få kontakt med USA:s nyvalde president Joe Biden för att förhandla fram ett stopp för Natos expansion. Biden vände ryggen till. USA, Nato och för den delen också Israel förhandlar inte. De vill vinna krig.

För USA handlar det ytterst om att inte förlora sitt världsherravälde, att vara den enda supermakten. För att upprätthålla den krigsindustri som ger världsherraväldet legitimitet måste USA, om nödvändigt, till och med uppfinna sina fiender. I den meningen kom Putin med det allt starkare Ryssland som en skänk från ovan. Det är av samma skäl spänningarna ökar mellan USA och Kina.

Att Ryssland på något sätt skulle hota Nato och USA är en fantasi. Däremot har de all anledning att se ett ukrainskt medlemskap i Nato som en överträdelse av den rödaste av alla säkerhetsgränser. Geografiskt är det den vägen som Ryssland alltid hotats, av Karl XII, av Napoleon och av Hitler. Säkerhetsmässigt är det med ett ryskt perspektiv lika oacceptabelt med Nato i Ukraina som det 1962 var för USA med sovjetiska missilramper på Kuba. Stormakter går i krig om de känner sig hotade. Säkerheten är viktigare än allt annat. Det är bland annat därför de skaffar kärnvapen, trots att dessa kan avsluta mänsklighetens existens.

Anledningen till att Ryssland i februari 2022 inledde sin ”speciella militära operation”, som de sent omsider börjat kalla för krig, var inte att de ville besegra och införliva Ukraina med Ryssland utan de ville tvinga landet till förhandlingsbordet. Zelensky svarade omedelbart med att bejaka förhandlingar om Ukrainas neutralitet. Inom en månad fanns ett första utkast till förhandlingsavtal där Ryssland och Ukraina var överens. Ryssland skulle dra sig tillbaka om Ukrainas neutralitet garanterades. Nato fick inte expandera längre österut.

Boris Johnson dök helt oväntat upp och stoppade förhandlingarna, på Bidenadministrationens uppdrag. De hade inget intresse av neutralitet och fred. De hoppades att bli av med Putin och att besegra eller åtminstone försvaga Ryssland och om det var ukrainska soldater istället för amerikanska som dog, var det rena drömläget. Dels var de övertygade om att Ukraina skulle vinna kriget, eftersom de hade stora starka Nato bakom ryggen, dels trodde de att de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland skulle ge resultat. Inget av detta inträffade.

Det visade sig att den ryska vapenindustrin var mer avancerad än Natoländernas och den ryska militärmakten har efter två års krig i Ukraina långt högre kompetens än Nato. Den som kanske var först med att se detta var FN:s förre vapeninspektör Scott Ritter. Särskilt pekade han ut den tyska krigsmakten som ett skämt, bättre på att skrävla och bälga i sig öl än att kriga, vilket är begripligt eftersom de aldrig gjort det.

Natoländerna rustar nu för fullt, både i USA och Europa. Fler vapen och mer ammunition! Det finns stor risk för att Nato gör samma misstag som Sovjetunionen gjorde: militarisering. Det var det som Sovjet prioriterade i kapprustningen med USA, i synnerhet under 1970- och 80-talet. Som bekant ledde till det till Sovjetunionens kollaps.

USA och västvärlden bär sig i dag långt mer svekfullt åt än under kalla krigets dagar. En av konsekvenserna är att Ryssland vänder inte bara USA utan också Europa ryggen. Den ryska eliten har alltid beundrat och vänt sig mot Europa men jag tror den kärleken tar slut. Varför skulle Ryssland sitta och vänta på att Europa nyktrar till? Ekonomiskt hamnar Europa i recession medan Ryssland kan byta Europa mot Indien och Kina, långt större marknader. Europa behöver Ryssland. Inte bara därför att Ryssland med Nord Stream levererade energi till låg kostnad utan därför att Ryssland också var en viktig partner när det gällde investeringar, handel och industri. Ryssland behöver inte Europa lika mycket som Europa behöver Ryssland.

Krigshetsen riskerar att ekonomiskt sänka Europa. Om vi tror den danske fredsforskaren Jan Öberg handlar det inte bara om Europa, utan om att hela det västliga imperiet, med USA i spetsen, förlorar sitt världsherravälde. Han talar om MIMAC, som ska uttydas som USA:s MilitärIndustriella-Media-Akademiska Komplex. MIMAC:s maktutövning och krigshets är på intet sätt demokratiskt förankrad. En amerikansk politisk och ekonomisk elit leder USA samma väg som Sovjetunionen tog. De producerar vapen, de säljer vapen, de använder vapen. De anfaller och förstör länder med misshagliga regimer. Väldiga belopp är i omlopp och ägarna till vapenindustrin gör sig förmögenheter. Där MIMAC verkar är de folkens fiender. Se vad som händer i Ukraina, se vad som händer i Gaza. Det är inte i första hand folken som krigar med varandra, det är eliterna. Vapen, militarism och rustning handlar om makt och pengar.

Amerika ägnar sig inte längre åt diplomati men det betyder inte att krig är effektivare. Det krig mot terrorismen som inleddes efter 9/11 har kostat miljoner människor livet men vi har fortfarande terror. Längre tillbaka i historien har vi sett det gång på gång. Nu ser vi det i Ukraina och Israel-Hamas-kriget. Krig löser inte utan fördjupar konflikter.

I en artikel i The Atlantic magazine skriver Phillips Payson O’Brien, professor i strategiska studier, att Nato löper stor risk att kollapsa nästa år, på grund av växande motsättningar mellan framför allt USA:s republikaner och Europas natomedlemmar. Drar USA in sitt stöd till Ukraina, och mycket talar för att de rätt snart tvingas att göra det, så landar huvudansvaret på Europa, såväl för Ukrainas ekonomiska som militära stöd. Frågan är då varför alla de små länder som utgör majoriteten i Nato ska stanna kvar.

Jag kan undra varför ingen efterträdare är utsedd till Jens Stoltenberg. Han övertalades att fortsätta leda Nato. Nu kommer han ändå att avgå i höst. Kan det möjligen vara så att jobbet inte är särskilt attraktivt, att de som är insatta inte bara ser en USA-kontrollerad krigsmaskin utan också förstår att Nato tillhör en förgången tid, är en skräcködla som inte borde ha överlevt.

Nu är vi medlemmar i Nato. Under den långdragna processen har medierna serverat oss hjärndöda rapporter om vad som händer även när ingenting händer. Vi vill vara med därför att vi är rädda för att kriget i Ukraina ska sprida sig till Sverige. Men varför skulle det göra det? Vi saknar landgräns mot Ryssland. Relationen var tidigare inte direkt vänskaplig men heller inte problematiskt spänd. Dessutom, världen behöver det fåtal neutrala stater som finns. Det är nämligen där fiender kan träffas och förhandla med varandra. I sin bok ”La défaite de L’occident” (2023) skriver den franske antropologen och historikern Emmanuel Todd:

När det gäller föreställningen att Ryssland skulle kunna angripa Sverige måste jag säga det rakt ut och på ett välbekant sätt: det är en vanföreställning. Även om det är tänkbart att finnarna gjorde ett misstag i sin analys, eftersom de drogs in i NATO av Estland, deras språkliga kusin, måste vi i fallet med svenskarna, som inte ens delar gräns med Ryssland, psykiatriskt diagnostisera dem som att de har drabbats av vansinne.

Det är nästan som i Kejsarens Nya Kläder. Ett barn skulle kunna ställa den förbjudna frågan varför vi ska vara med i en organisation som driver ett proxykrig med Ryssland. Därmed blir vi ju Rysslands fiender!

Före medlemskapet i Nato ingick Sverige i slutet av förra året ett extremt långtgående avtal med USA. Beslutet fattades utan debatt och utan att svenska folket hade någon möjlighet att göra sin röst hörd. USA får tillgång till hela 17 militärbaser i Sverige. Avtalet har inga begränsningar och hindrar således inte ens USA från att föra in kärnvapen. Argumentet är att det gör Sverige säkrare och att landet kan få ett tidigare och snabbare stöd av USA, vid exempelvis ett isolerat angrepp på Gotland.

Varför Ryssland eller någon annan stat skulle angripa Gotland är helt obegripligt, ett argument totalt utan verklighetsunderlag. Däremot, med alla dessa USA:s militärbaser kan vi vara rätt säkra på att Ryssland – för att värna den egna säkerheten – för in Sverige i hotbilden. Om USA i norra Sverige etablerar vapensystem som kan nå den ryska flottbasen i Murmanskområdet kommer Ryssland att svara med motåtgärder. Som Sverigedemokraternas sparkade försvarsexpert Roger Richthoff konstaterar skulle Sverige kunna bli ett nytt Ukraina, där USA bedriver ett proxykrig mot Ryssland på svensk och finsk mark, med förödande förluster för oss. Att Sverige genom vår politiska elits helt förryckta politik kommer att framstå som ett hot mot Ryssland tycks inte bekymra regeringen.

Jag skulle vilja veta om denna politik, där Pentagon kommer att avgöra Sveriges framtida öde, är vår försvarsminister Pål Jonsons payback till USA och Nato för den kostsamma utbildning vid amerikanska Georgetown University, som avslutades med en PhD i krigsvetenskap vid starkt Natoanknutna Kings College i London. Är Pål Jonson en Nato-lobbyist som sätter USA:s intressen före Sveriges? Kommer Pål Jonsson att gå till historien som mannen som avskaffade Sveriges neutralitet och gjorde landet till ett kärnvapenmål?

Det är nästan Watergate-vibbar på den frågan. Den borde vara lockande för många journalister att gräva i. Och de finns nog, men inte på SVT, inte på Sveriges radio, inte på Aftonbladet, DN, SvD eller Expressen. Lika lite som på någon av Sveriges alla övriga medlöpande tidningsredaktioner.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Ukrainsk nationalism

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.files.wordpress.com/2024/03/ukrainsk-nationalism.mp3

När påven den 10 mars i år sa att Ukraina för att spara människoliv borde ha modet att hissa vit flagg och förhandla fylldes ukrainska sociala medier av upprörda protester. En rektor i Kiev frågade om påven bara var okunnig eller en cynisk kuppmakare. Zelensky tackade ukrainska militärpräster för att de bistår armén med både böner och konkreta handlingar. Ukraina kämpar tappert för sin överlevnad och har stöd av hela västvärlden. I kampen mellan David och Goliat får Goliat inte vinna.

I mediernas propaganda framstår Ukraina som ett land som visserligen ännu inte riktigt når upp till de krav som Nato och EU ställer på sina medlemmar, men som var på god väg, när Ryssland för drygt två år sedan invaderade landet. Kriget målas upp som en kamp mellan Ukraina, som vill bli ett modernt europeiskt land, och ett imperialistiskt Ryssland som hellre förstör Ukraina än släpper landet till EU och Nato.

Jag vill berätta en annan historia om Ukraina, med stöd i den franske antropologen och historikern Emmanuel Todds pinfärska bok ”La défaite de L’occident” (Västerlandets nederlag, tack Ingvar för översättningen till svenska!). Han ser kriget i Ukraina som följden av en misslyckad ukrainsk nationalisering.

För tjugo år sedan kunde vi läsa en av Todds böcker på svenska: Låtsasimperiet. Om det amerikanska systemets sönderfall. Där driver han tesen att USA istället för att vara en global förebild iscensätter en teatralisk militarism, som ska skrämma världen till lydnad. Även om han inte tidsfäster den, så förutsäger han i den boken också USAs finanskris år 2008.

Men nu handlar det om Ukraina. Antagligen borde jag börja år 1917 då en kortlivad Ukrainska folkets republik bildades, men bara fem år därefter blev landet en sovjetisk republik.

Den ukrainska nationalism, som slog ut i full blom efter maidankuppen 2014 har sina rötter i nazismen. Dess största namn är Stephen Bandera. Hans parti OUN samarbetade med Nazityskland och efter att Polen invaderats deltog de i förföljelsen av judar, etnisk rensning och pogromer. Efter Tysklands invasion av Sovjetunionen utropade Bandera en självständig ukrainsk stat. Det blev för mycket för tyskarna och Gestapo arresterade honom. Han satt i fängelse när hans parti deltog i massakrerandet av polacker. Upp till 60 000 obeväpnade män, kvinnor och barn dödades i Volynia under våren och sommaren 1943.

Bandera och hans parti drömde om ett etniskt rent Ukraina med ett enda styrande parti. Judar, ryssar, polacker, ungrare, romer och andra minoriteter skulle inte få finnas i Banderas Ukraina. 1959 mördades han i München av KGB-agenter.

Varje år, på nyårsdagen, marscherar och hyllar ukrainska nationalister sin idol. Till hundraårsdagen av Banderas födelse 2009 trycktes ett frimärke med hans porträtt. Året därpå tilldelades Bandera postumt titeln Ukrainas hjälte av dåvarande presidenten Viktor Jusjtjenko. Det var kontroversiellt. I ryskspråkiga östra och södra delen av Ukraina ses inte Bandera som någon befrielsehjälte utan som den fascistledare och nazistkollaboratör han var, skyldig till massmord på polacker och judar under andra världskriget.

När Zelensky 2019 kandiderade för att bli president i Ukraina sa han i en radiointervju att Bandera var en hjälte. Det sa han också tre år senare om den 25-årige bataljonschef som kallades Da Vinci. Han var Ukrainas hjälte. Da Vinci hade en varg som husdjur och skämtade gärna med besökande reportrar om att hans soldater matar den med ben från rysktalande barn. När Da Vinci dödades i slaget om Bakhmut hedrades han med en statsbegravning. Också Finlands statsminister Sanna Marin deltog i begravningen av denne högerextremist och nazist. Antagligen visste hon inte vem han var. Att veta vad man gör är inte högprioriterat bland nordiska toppolitiker.

Det västliga Ukraina har sina historiska rötter i Österrike-Ungern och Polen. I väst finns den bördiga svarta jorden och majoriteten är bönder. Lviv (tyska Lemberg) är dess största urbana centrum, med en ultranationalistisk elit. De tvingades med i Sovjetunionen när gränserna efter andra världskriget ritades om. Sina nuvarande gränser fick Ukraina i mitten på 1950-talet då Krim kom att tillhöra landet. Det var ingen viktig gränsförändring eftersom Ukraina var en del av Sovjetunionen. Att jag alls nämner den beror på att den gränsdragningen skapade ett land där två stora etniska grupper efterhand har hamnat i en allt skarpare motsättning – ukrainarna och ryssarna.

Efter att Sovjetunionen upphört att existera följde ett katastrofdecennium för både Ryssland och Ukraina. När Putin kom till makten 1999 började Ryssland att resa sig. Sämre gick det för Ukraina. Landet dominerades av oligarker och korruptionen nådde extrema nivåer. Todd lyfter särskilt fram att Ukraina blev det förlovade landet för billiga surrogatmödraskap. Allt verkade vara till salu.

Åren 1991 till 2021 förlorade Ukraina ungefär 20 procent av sin befolkning. Till en del berodde det på Ukrainas mycket låga födelsetal men utflyttningen spelade större roll. Det demografiska mönstret är att ryssarna flyttade till Ryssland och etniska ukrainare västerut. Judarna, som utgjorde en betydande del av medelklassen, flyttade till Israel. Deras högre utbildningsnivå har sin bas i en religion som alltid har ansett att utbildning är av avgörande betydelse. I Ukraina talade judarna ryska och jiddisch. Ukrainska var böndernas språk. År 1970 fanns det cirka 800 000 judar i Ukraina. 2010 var de ungefär 70 000.

Hur många medborgare som i dag finns kvar i Ukraina är inte känt, lika lite som hur många som dött och skadats i kriget. Ytterligare en ödesfråga är hur många som efter kriget har lust att stanna kvar och bygga upp landet. Med mellan tolv och nitton förbjudna politiska partier är Ukraina numera inte ens embryot till liberal demokrati. Statens budget är inte längre skattefinansierad utan består av subventioner från västvärlden. Ukraina är vad som i facklitteraturen kallas för en failed state. Västerländska mediers okritiska hyllning av Ukraina saknar verklighetsunderlag.

Existensen av ett ryskt och ett ukrainskt Ukraina kan ses med förbluffande tydlighet på hur rösterna fördelade sig i valet 2010. Ett västligt och centralt Ukraina röstade ukrainskt, på Porosjenko. I syd och öst röstade invånarna ryskt, på Janukovitj. Rösterna för honom låg kring 90 procent, lägst på Krim där han fick 78,24 procent. I de västra provinserna Lviv, Ternopil och Ivano-Frankivsk fick Janukovitj i snitt bara 8 procent av rösterna. Trots att oligarkerna, som ägde TV-kanalerna, helt rättvisande påstod att Janukovitj var både korrupt och megaloman så blev han president.

Mellan det ukrainska och ryska Ukraina finns ett centralt Ukraina, inklusive huvudstaden Kiev. Det är enligt Todd inte en plats för statsbyggande utan den plats där centralmakten kollapsar. Det var här oligarkernas ekonomiska och politiska manipulationer utspelade sig före kriget. Det var här den orangea revolutionen och maidankuppen ägde rum. Todd beskriver centrala Ukraina som anarkistiskt.

Med maidankuppen 2014 bevittnade vi den ukrainska nationens verkliga födelse, riktad mot den russofila delen av landet. Ryssland svarade med att ta tillbaka Krim. Ett inbördeskrig bröt ut i Donbas mellan separatister, som backades upp av Ryssland, och hårdföra ukrainska nationalister, med öppet nazistiska inslag. Konflikten utvecklades till ett skyttegravskrig. I februari år 2022, när Ryssland invaderade Ukraina, hade omkring 14 000 människor fått sätta livet till: 6 500 pro-ryska separatister, 4 400 ukrainska militärer och 3 400 civila på båda sidor om frontlinjen.

Under dessa sju år, mellan maidankuppen och Rysslands invasion, byggde Ukraina med USA:s och NATO:s hjälp upp en armé med över en halv miljon soldater och officerare. De tränades av Nato och CIA samt försågs med moderna vapen. Det var uppenbart att Ukraina tänkte återerövra Krim och Donbas men också att de ville bli av med allt ryskt i Ukraina. De etniska ryssarnas val stod mellan att låta sig nationaliseras som ukrainare och att lämna landet.

I Ukraina var det ryssarna och judarna som var välutbildade, urbana och stod för högkulturen. De verkliga stadskärnorna ligger i öst. Förutom Kiev var de största städerna i Ukraina vid tiden för självständigheten Odessa, Dnipro, Donetsk och Charkiv, alla i de södra och östra regionerna, som också är de regioner där den rysktalande befolkningen är störst.

På den högsta samhällsnivån och inom administrationen var ryska det helt dominerande språket. Ryskan var också Ukrainas kulturspråk, på samma nivå som tyska, franska eller engelska. Ukrainska som kulturspråk är snarare jämförbart med flamländska.

Zelenskys regering, som ursprungligen var rysktalande, trappar ständigt upp kulturkriget. Under de senaste åren har den antagit allt hårdare nationaliserande lagar. Sedan 2022 och krigets början är det förbjudet att studera ryska författare i skolan, akademiker som använder ryska i undervisningen kan bli avskedade. De tjänstemän som är näst intill tvungna att använda ryska, riskerar att bötfällas. På initiativ av Zelensky har parlamentet just infört en lag som kräver att ukrainska statstjänstemän skall behärska engelska. Däremot inte ryska.

I dag har östra och södra Ukraina övergivits av sin medelklass och där landet inte är ockuperat av den ryska armén är det ett samhälle som inte längre fungerar. Todd beskriver det som anomiskt, det vill säga ett samhälle utan regler och utan normer. Han menar att det knappast är förvånande att nationaliseringen misslyckades. Det krävs en gemensam kultur och ett gemensamt språk för att en nationalstat skall kunna födas. Det räcker inte med bönder och en aktivistisk maktelit utan det är nödvändigt med en medelklass som är koncentrerad till städerna. Det är den som binder samman den styrande eliten med folket. Todd skriver:

I de mänskliga samhällenas historia bildar medelklassen, tillsammans med andra grupper, ett urbant nätverk. Det är tack vare en konkret urban hierarki, befolkad av en utbildad och differentierad medelklass, som staten, nationens nervsystem, kan växa fram.

Moskva begärde tre saker för att avbryta invasionen. För det första att få behålla Krim, som är strategiskt viktigt för dess flottas säkerhet och till och med existens i Svarta havet, för det andra att den ryska befolkningen i Donbas skulle få en acceptabel situation och för det tredje att Ukraina skulle ges neutral status. En ukrainsk nation som var säker på sin existens och sitt öde i Västeuropa skulle ha accepterat dessa villkor. Ja mer än så, den skulle till och med vara tacksam för att slippa Krim och Donbas.

Ukraina kunde ha låtit de ryska regionerna bryta sig loss från landet och koncentrerat sig på att bygga en ukrainsk nationalstat, erkänd av alla. Istället fortsätter de kriget för att återerövra Krim och Donbas. Det är egendomligt. Nationaliseringen handlar ju om att bli av med allt ryskt! Men istället för att släppa ifrån sig det ryska Ukraina, som man inte vill ha och som hellre ville tillhöra Ryssland, så väljer Ukraina att begå självmord. Todds förklaring är att Ukrainas egentligen vill fortsätta att vara knutna till Ryssland. Att återerövra Donbas och Krim är på sätt och vis att fortsätta att vara ryssar.

Som stöd för sin överraskande hypotes tar Todd upp det forna Östtyskland och Ungern. I Östtyskland är en viss nostalgi för kommunismen fortfarande påtaglig inom en minoritet av befolkningen, och stödet för Ukraina är svagare än på andra håll i förbundsrepubliken. Ungern, under ledning av Viktor Orbán, är fientligt inställt till EU:s proukrainska hållning och har för avsikt att fortsätta samarbeta med Ryssland. Ändå är det just dessa två länder som mer än några andra kämpade mot Ryssland under perioden av sovjetiskt herravälde: 1953 i Östtyskland med massiva strejker; 1956 i Ungern med en revolution som Röda armén dränkte i blod. När östtyskarna flydde från DDR fick de hjälp av Ungern, som hade öppnat sin gräns mot Österrike. Därmed var den ryska dominansen över sfären över. Att dessa två regioner eller länder nu är de minst fientligt inställda till Ryssland är förbryllande.

Det är en intressant tankegång men för mig är ändå den mest troliga förklaringen till att Ukraina till och med kriminaliserat förhandlingar med Ryssland att USA säger nej. Ukraina styrs av en militär och polisiär organisation som finansieras av Washington, USA:s vasallstater – till vilka Sverige numera får räknas – och EU. Drar de in sitt ekonomiska stöd går Ukraina bankrutt inom ett par veckor. Vad som därefter händer vet ingen. Och det vet Zelensky.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Socialdemokratin och makten

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.files.wordpress.com/2024/03/sondagskronika-socialdemokratin-och-makten.mp3

Att folket inte styr den svenska demokratin kan vi framför allt se på det bedrövliga tillstånd som Sverige befinner sig i idag. Inte fan ville de ännu för femtio år sedan totalt dominerande etniska svenskarna att bortåt en miljon muslimer skulle bosätta sig i landet, lika lite som de ville ha en betydande folkökning från länder som Syrien, Afghanistan, Somalia och Eritrea. Det är svårt att tro att de längtade efter att det skulle sitta rumänska och bulgariska tiggare utanför var och varannan livsmedelsaffär. De röstade inte för gängbrottslighet eller rent allmänt för en explosiv ökning av kriminaliteten, där en majoritet av förövarna är invandrare. De ville inte få sämre skolor, usla vägar, större bostadsbrist och längre köer till sjukhusvård. Inte heller ville de ha en så markant polisbrist att merparten av småstölder och andra mängdbrott helt enkelt måste läggas ner. Så där skulle man kunna fortsätta och räkna upp alla misslyckanden som staten bär huvudansvaret för.

När man bedömer hur staten förvaltat sitt uppdrag kan man också utgå från konstaterandet att dess viktigaste uppgift är att skydda landet, medborgarna och deras egendom mot yttre hot. Det är därför staten har våldsmonopolet, med de exekutiva myndigheterna försvaret, tullen, polisen och rättsväsendet.

Innanför landets gränser ska lag och ordning gälla. Självklart kan inte vem som helst släppas in, staten ska ha järnkoll. Det är därför djupt egendomligt att under många år har det varit möjligt att komma in i Sverige och söka asyl om man kastar sitt pass och andra identitetshandlingar.

Staten har släppt skyddet och kontrollen av landets gränser med argumentet att vi har ett moraliskt ansvar att ge flyktingar en fristad. Begreppet flyktingar har därvid givits bredast möjliga definition, som om staten var förpliktad att sätta de egna medborgarnas intressen i andra eller tredje hand.

När jag ändå är i gång, en tredje fråga som visar på statens grava inkompetens. Försvaret började skrotas under regeringen Persson vid millennieskiftet. Ett stort antal förband och staber lades ner. Moderaterna, som traditionellt anser det viktigt med ett starkt försvar, följde i socialdemokraternas fotspår, minst lika ivriga i att skrota försvarsmakten. Istället för ett invasionsförsvar fick Sverige ett insatsförsvar, som skulle kunna skickas till världens olika oroshärdar.

I januari år 2013 sa ÖB Sverker Göransson att Sverige inte klarade att försvara sig mer än en vecka mot ett begränsat militärt angrepp. I den debatt som följde gjorde statsministern Fredrik Reinfeldt sitt chockerande uttalande att försvarsmakten var ett särintresse. Det fanns inte något militärt hot som motiverade ett territoriellt täckande försvar för landet.

Ungefär samtidigt beslöt riksdagen att Sveriges insatsförsvar skulle göra en FN-ledd insats i Mali. Den varade i nio år och notan hamnade på över fem miljarder kronor. Jag undrar hur många svenskar som ens kan peka ut Mali på en karta över Afrika. Fem på hundra? Nej, det är nog för optimistiskt. Visst, FN och allt det där men Mali, varför ska den svenska försvarsmakten befinna sig i Afrika? Inte var det till någon glädje för Mali i varje fall. Den ryska Wagnergruppen tog över. Utrikespolitiska institutet rapporterade i november förra året:

Tillbakadragandet har genomförts under delvis kaosartade former. Utrustning som FN inte har fått föra ut ur landet har förstörts och regeringen har nekat trupperna flygunderstöd vid förflyttning. Minst en FN-konvoj har attackerats i samband med uttåget.

Skrotandet av det svenska försvaret är anledningen till att Sverige i dag har givit upp sin alliansfrihet och gått med i NATO, med pesudoargumentet att det ökar Sveriges säkerhet. Allt tyder på att staten inte på egen hand klarar av sin viktigaste uppgift, att skydda landet mot yttre hot. Detta är ett renodlat politiskt misslyckande, extra anmärkningsvärt med tanke på att Sverige ligger i det absoluta toppskiktet av världens försvarsindustrier. Vi är en ingenjörsnation som är kusligt bra på att tillverka vapen men staten klarar inte ens att skydda landets egna gränser.

Hur blev det så här? Varför har den svenska staten visat sig vara så formidabelt inkompetent?

Går vi långt tillbaka i tiden, så var nationen kungens, adelns och överhetens åtagande och mest värdefulla ”ägodel”. Sverige brukar visserligen skryta med att svenska bönder aldrig var livegna, men det var ändå så att gränsen mellan folk och överhet var mycket skarp.

Bönderna var överhetens egendom, inte landets ägare. Visst, de försörjde överklassen, men på överklassens villkor. Dessutom var de regionala skillnaderna stora. Även om Gustav Vasa tillskrivs valspråket ”Varer Svenske” så var den nationella identiteten inte särskilt starkt förankrad. Det visas bland annat genom dialekterna, som var näst intill olika språk. Det var väldigt svårt för en dalmas och en skåning att förstå varandra. Bondeklassen och de egendomslösa identifierade sig lokalt, inte nationellt.

Stockholms medeltida överklass talade nog hellre tyska än svenska. Vid Gustav III:s hov var svenskan starkt uppblandad med franska. Går vi till det samtida Frankrike talade de franska bönderna bretonska, picardiska, flamländska, provencalska och lokala dialekter. Franska talades i stort sett bara i Paris. Den ryska adeln talade franska, de estniska och lettiska hoven talade tyska. Det var främst bönderna som talade ryska, estniska eller lettiska. I förindustriella agrara samhällen finns det ingen nationellt enhetlig kultur.

Två av nationalismens främsta teoretiker, Benedict Anderson och Ernest Gellner, kopplar nationalismens uppkomst till industrialismen och moderniseringen. Nationens ägare, det vill säga kungen, adeln och en framväxande borgerlighet, utmanas av en politiskt efterhand allt starkare arbetarrörelse. Men observera, arbetarna ville ha makten, men inte nationen. Kommunismen, socialismen och socialdemokratin är inte bara internationell utan uttalat antinationalistisk. Vi får den motsättning som kom att prägla hela 1900-talet. En klassorienterad vänster (arbetarna) mot en nationellt orienterad höger (borgarna).

Sovjetunionen ägnade sjuttio år åt att försöka skapa en kosmopolitisk ”homo sovjeticus”, som lade både den religiösa och etniska identiteten bakom sig. Det misslyckades. När Sovjetunionen 1991 bröts upp i sina unionsrepubliker återuppstod både religionen och de nationella identiteterna. Idag finns det inga ”sovjeter”. På samma sätt har Europeiska Unionen försökt skapa ett postnationellt europeiskt medborgarskap. Inte heller det har gått särskilt bra. Däremot har vänstern varit framgångsrik i att erövra och behålla såväl den politiska makten som makten över offentligheten.

I Sverige kom socialdemokraterna till makten 1932 och regerade Sverige fram till år 1976, alltså obrutet under 44 år. Fram till i dag har de innehaft makten under 74 år. De borgerliga har under samma period haft regeringsmakten under sammanlagt 18 år. Socialdemokraterna har marinerat svenskarna i sitt politiska tänkande. Även nu, när de befinner sig i opposition, är socialdemokraterna det överlägset största partiet. I praktiken innebär det att socialdemokraterna sätter agendan för alla riksdagens politiska partier, också Sverigedemokraterna. Det är ingen tillfällighet att Sveriges konservativa parti kallar sig för moderater. Deras politiska alternativ handlar om att moderera den socialdemokratiska politiken.

Att det mest maktfokuserade av Sveriges riksdagspartier ser det starkast nationellt orienterade partiet som sin största fiende har således historiska rötter. Men inte bara det, jag menar att det är vänsterns antinationalism som bäddat för Sveriges inkompetenta politiska elit och nationella haveri. Nationen skit samma, men makten! Makten är inte bara viktig för vänstern. Den är allt. Det blir därför samtidigt absurt och politiskt logiskt att socialdemokraternas hårdaste argument mot Sverigedemokraterna är att de är odemokratiska. Enligt socialdemokratisk logik hotas demokratin när folket röstar ”fel”.

Det är för vänstern djupt problematiskt, att när folket tvingas välja, så föredrar de sin nationella framför sin klasstillhörighet. Det är inte så konstigt. Det nationella kapital som vänstern vill segra över består av språk, religion, utbildning, traditioner, symboler, delade historiska minnen och gemensamma kulturella referenser. Dessa skapas inte bara av makten utan lika ofta underifrån av poeter, filosofer, religiösa ledare, författare, skulptörer, bildkonstnärer, musiker och andra medborgare utan direkt tillgång till politisk makt.

Den politiska elit som inte respekterar befolkningens nationella tillhörighet är rent definitionsmässigt inkompetent att leda landet. Nationsbyggandet är förutsättningen för ett kompetent statsbyggande. Det svenska haveriet visar detta.

Det är det som vi ser hända runtom i Europa, hur nationalismen än en gång segrar. Vänstern har fortfarande makten över offentligheten och kan därför kalla det växande och i grunden nationella, folkliga och demokratiska motståndet för högerextremism. Det är en kamp som de varje gång tidigare förlorat. Det kommer de att göra också den här gången. I takt med haverierna så vaknar medborgarna. Sent, kanske för sent, men de vaknar. Något annat än inte möjligt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Var Rysslands invasion i Ukraina oprovocerad?

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.files.wordpress.com/2024/03/ukraina-oprovocerad.mp3

Jack Matlock Jr var USA:s ambassadör i Sovjetunionen 1987- 91. Dessförinnan var han senior chef för europeiska och sovjetiska frågor i Ronald Reagans nationella säkerhetsrådsstab och åren 1981-1983 USA:s ambassadör i Tjeckoslovakien. Han talar inte bara flytande ryska utan också ukrainska, georgiska och tjeckiska. Vid 83 års ålder doktorerade han i slaviska språk vid Columbia University.

I år fyller Jack Matlock 95 och ser lite darrig ut men till skillnad från den 13 år yngre Joe Biden är han kristallklar och fortfarande en aktiv analytiker av USA:s utrikespolitik. Jag har med stor behållning läst en bok som han gav ut 2010: “Superpower Illusions: How myths and false ideologies led America astray—and how to return to reality.” Där finns underlaget för min krönika. Den är inte precis smickrande för amerikansk utrikespolitik. Däremot förstärks min uppfattning att ryssarna kan tacka sin lyckliga stjärna för att landet leds av Vladimir Putin. Hans största misstag var att alltför länge tro att det gick att lita på USA. Det gör han inte längre. Som statsvetaren John Mearsheimer varnar:

Som jag ser det är USA en hänsynslös stormakt. Ryssarna borde aldrig litat på USA. Inget land på den här planeten borde lita på amerikanerna /…/ Eftersom Putin inte var så stenhård som amerikanerna förväntade sig trodde de att de kunde köra med honom (push him around).

Clintonadministrationen (1993-01) utvidgade NATO österut och bombade Serbien utan att bry sig om att få ett godkännande från FN:s säkerhetsråd. Ändå bemödade sig den tillträdande presidenten Georg W. Bush om att upprätta en personlig relation till Vladimir Putin. Efter deras första möte i juni 2001 sa han, enligt Vita husets pressrelease:

Jag såg honom i ögonen. Jag tyckte att han var väldigt rak och pålitlig. Vi hade en väldigt bra dialog. Jag fick en glimt av hans själ; en man som är djupt engagerad i sitt land och sitt lands bästa. Och jag uppskattade mycket vår uppriktiga dialog.

För detta uttalande förlöjligades Bush och påstods vara naiv. De flesta av journalisterna och andra kritiska kommentatorer missade en viktig nyans, nämligen att när politiska ledare talar om en ”uppriktig dialog” betyder det att de har haft allvarliga meningsskiljaktigheter i flera frågor. I Bushs fall handlade det om att Ryssland inte hade fria medier och det krig de förde mot separatisterna i Tjetjenien (där för övrigt al-Qaida var aktivt). För Putin handlade det om Natos expansion, amerikanska planer på ett utökat missilförsvar och den amerikanska kritiken av Rysslands interna politik.

Tre månader senare, den 11 september 2001, tycktes dessa meningsskiljaktigheter vara som bortblåsta. När tvillingtornen och Pentagon attackerades var Putin den första utländska ledaren som ringde Bush och erbjöd sitt stöd, i kampen mot al-Qaida-terroristerna. Han såg attacken mot USA som en öppning för att bygga upp ett närmare förhållande till USA. Al-Qaida var en lika stor fiende till Ryssland som till Förenta staterna. Putin stod vid sitt ord och samarbetade med USA när de jagade talibanerna och Usama bin Ladin i Afghanistan, utbytte underrättelser, tillät militära överflygningar och motsatte sig inte tillfälliga amerikanska baser i två av de tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien, baser som behövdes för att stödja den amerikanska invasionen av Afghanistan.

Putin gick till och med ännu längre för att signalera att Ryssland var berett att samarbeta med USA. Han stängde den ryska flottbasen i Cam Ranh Bay i Vietnam och basen på Kuba, som hade upprätthållits under hela 1990-talet. USA tackade för det genom att expandera Nato österut, till de tre baltiska länderna, Slovakien och Slovenien, och därefter till Rumänien och Bulgarien. Det fanns också planer på att flytta de stora amerikanska militärbaserna i Tyskland till Rumänien och Bulgarien.

USA drog sig också ur fördraget om antiballistiska missiler ABM, som var den nödvändiga hörnstenen i avtalen om att minska kärnvapnen. Detta trots att Putin hade erbjudit sig att ändra avtalet så att det blev tillåtet att bygga sådana försvar mot skurkstater. Efter att ha lämnat ABM-avtalet började USA expandera sitt missilförsvar och planera för att modernisera sina kärnvapen och till och med utveckla några nya. Ryssarna svarade med att också utveckla nya förbättrade kärnvapen. Även om Bushadministrationen höll med om att de strategiska kärnvapnen borde minskas ytterligare, vägrade de att ingå ett avtal med kontrollbestämmelser. De tillkännagav också att vissa missiler som tagits ur aktiv tjänst – emot vad som överenskommits i tidigare avtal – inte skulle förstöras, utan hållas i lager. De, eller deras delar, kunde behövas senare.

USA offentliggjorde också en doktrin om nationell säkerhet som tillät amerikansk militär att invadera alla länder som bedömdes utgöra ett potentiellt hot mot landet samt en doktrin om rymdförsvar, för att säkerställa USA:s dominans i yttre rymden. Därefter invaderade USA Irak, trots ryska, franska och tyska invändningar. De hävdade att Irak fortfarande hade massförstörelsevapen. Det var inte sant.

Putin accepterade motvilligt alla dessa USA:s aktioner och provokationer. Även om han motsatte sig den amerikanska invasionen av Irak, försökte han inte samla andra länder mot den, vilket Frankrikes president Jacques Chirac gjorde. Putin var på det klara med Rysslands svaghet och prioriterade att hålla samman det väldiga landet och värna landets ekonomiska tillfrisknande. Han mål var att Ryssland inom några decennier skulle komma ikapp den europeiska levnadsstandarden och återfå regimens förmåga att skydda landet.

En framgångsrik integration i den globaliserade världsekonomin skulle bland annat kräva att Ryssland tilläts gå med i Världshandelsorganisationen (WTO). Men förhandlingarna drog ut på tiden och de krav som USA ställde på Ryssland översteg dem som ställdes på Kina, som hade blivit medlem 2001.

Tillbaka i tiden. År 1974 hade den amerikanska kongressen antagit ett tillägg till handelslagen, som förbjöd normala handelsförbindelser med alla ”länder utan marknadsekonomi” som begränsade emigrationen. Syftet var att tvinga Sovjetunionen att tillåta sina judiska medborgare att lämna landet, om de så önskade. Från och med år 1990 avskaffade Sovjetunionen hindren för emigration och Ryssland under Putin har aldrig haft några sådana restriktioner. Ändå är detta tillägg fortfarande i kraft, och så länge det är det, tillåts inte Ryssland att bli medlem i WTO.

Den snabba stegring av energipriserna som inträffade strax efter det att Putin år 2000 blev president gjorde det möjligt för honom att återställa en stor del av Rysslands ekonomiska inflytande, utan att vänta på medlemskap i WTO. Ryssland blev världens näst största oljeexportör och Europas främsta leverantör av naturgas. Fram till finanskrisen år 2008 hade Ryssland en mycket gynnsam valutabalans, ett budgetöverskott och en ekonomi som växte med ungefär 7 procent per år. Energi- och annan råvaruexport gjorde det möjligt för Putin att återupprätta Ryssland som en av världens stormakter.

Den första offentliga markeringen av att Ryssland rest sig efter Sovjetunionens upplösning var när Putin vid en konferens i München i februari 2007 framförde en svidande kritik av USA:s ”unipolära” beteende. Han anklagade USA för att på alla sätt ha överskridit sina nationella gränser och tvingat på andra nationer sin ”ekonomiska, politiska, kulturella och utbildningspolitiska linje”. Hans ord var särskilt bittra när det gällde Natos utvidgning:

Jag anser det uppenbart att Natos utvidgning inte har något samband med moderniseringen av själva alliansen eller med att garantera säkerheten i Europa. Tvärtom utgör den en allvarlig provokation som minskar det ömsesidiga förtroendet. /…/ Vad hände med de löften som våra västliga partner gav efter upplösningen av Warszawapakten? Ni bröt dem.

Den här gången citerade han inte utrikesminister James Bakers privata löfte till president Michail Gorbatjov och utrikesminister Eduard Sjevardnadze, utan ett offentligt uttalande av Manfred Wörner, från den tid när han var Natos generalsekreterare. I ett tal i Bryssel 1990 hade Wörner sagt att ”Det faktum att vi aldrig kommer att placera en NATO-armé utanför tyskt territorium ger Sovjetunionen en fast säkerhetsgaranti.”

Putin fördömde också USA:s planer på att placera ett missilförsvarssystem i Polen och Tjeckien och varnade för att det kunde leda till en förnyad kapprustning. Han räknade upp flera andra klagomål på USA:s och västs politik, inklusive försöken att dölja fientliga handlingar under täckmanteln ”främjande av demokrati”. Putins tal var dock inte enbart kritiskt. Han balanserade sina klagomål med beröm för samarbetet med USA på sådana områden som produktion av kärnbränsle och ansträngningarna för att förhindra ytterligare spridning av kärnvapen.

USA:s försvarsminister Robert Gates svarade på den skarpa tonen med anmärkningen att Putins ord påminde honom om det kalla kriget, och att ”ett kallt krig är tillräckligt”. Han lovade att åka till Moskva och förklara att den amerikanska politiken inte var riktad mot ryska intressen. Det gjorde han också. Och enligt internationella nyhetsbyråer förtydligade president Bush:

Kalla kriget är över. Ryssland är inte vår fiende. Vi arbetar oss fram mot ett nytt säkerhetsmässigt förhållande till Ryssland, som inte bygger på hotet om ömsesidig förintelse.

Emellertid, den politik som hade provocerat Putin förändrades inte. Problemet med Ryssland var inte brist på kommunikation, utan Bushadministrationens vägran att ta ryska intressen och attityder på allvar.

Planerna på att placera ut missilramper i Polen fortsatte, och USA pressade sina NATO-allierade att godkänna ”handlingsplaner” för att föra in både Georgien och Ukraina i NATO. I april 2008, på Natos toppmöte i Bukarest, markerade Natos ledning att de välkomnade Ukrainas och Georgiens ”Euro-Atlantic aspirations for membership”. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov varnade för att Ryssland inte skulle komma att acceptera en Nato-utvidgning ”utan åtgärder”. Alla som vet något om stormakter och säkerhetspolitik förstod att detta skulle leda till krig.

I augusti samma år hade Putin fått nog och ryska styrkor invaderade den georgiska republiken, ockuperade utbrytarregionerna Sydossetien och Abchazien och gav dem officiellt erkännande som självständiga länder. De krossade den georgiska armén, som hade tränats och utbildats av USA. Den ryska åtgärden fördömdes allmänt som en direkt aggression mot ett litet demokratiskt land. Frågor väcktes, särskilt i Europa och USA, om Ryssland hade för avsikt att med våld återta delar av det forna sovjetiska imperiet. Så var det emellertid inte. Efter blixtkriget drog sig Ryssland tillbaka. Invasionen handlade om att stoppa Natos utvidgning, ingenting annat. Här borde USA och Nato lagt ner sina ambitioner att göra Ukraina till ett Natoland. Ukraina är långt mer betydelsefullt än Georgien och nu visste de att Ryssland svarade med en invasion. Istället fördubblade USA och Nato sina ansträngningar och löften gavs till Ukraina om ett Natomedlemskap som folket aldrig hade frågat efter eller sökte. De ville framför allt vara neutrala, vilket ju också var det som Ryssland krävde.

Den bild av striderna mellan Georgien och Ryssland som västmedia förmedlade var både förvrängd och ofullständig. När vi ser närmare på de viktigaste orsakerna till de växande spänningarna mellan USA och Ryssland visar det sig att varje fråga har djupa, sammanflätade historiska rötter som så gott som alltid ignoreras i mediernas rapportering. Det är inte möjligt att göra en välgrundad bedömning av Putinregimens avsikter och förmåga utan att förstå bakgrunden.

Observera, detta skrevs av en amerikansk toppdiplomat i en bok som publicerades år 2010, alltså fyra år innan Majdankuppen. Att USA:s plan var att använda Ukraina, som en icke-medlem av Nato, för att slåss med och försvaga Ryssland klargjordes helt öppet av USA:s försvarsminister Chuck Hagel: ”Vi vill försvaga Ryssland och vi gör det genom att pumpa in vapen och träna Ukrainas militärmakt, så att de kan vinna åt oss.” Vad han inte sa, men som var det verkligt fina i kråksången, var att på det sättet behövde USA inte spilla några Natosoldaters liv. Fredsforskaren Jan Öberg kommenterar:

Det är otroligt för mig att se att europeiska och amerikanska ledare nu lever så helt i sin egen avskilda värld. De tror att de genom att pumpa in ännu mer vapen och ammunition i ett land som har betalat ett enormt pris i människoliv, nämligen Ukraina, ska vinna över Ryssland. De tänker att de kan använda Ukraina för att besegra sin motståndare utan att förlora några egna liv. Det här är i praktiken det mest cyniska förfaringssätt som jag har upplevt under min livstid. Och jag står helt och hållet på det oskyldiga ukrainska folkets sida. De är offer för spelet mellan Nato och Ryssland. Så där är vi. EU fortsätter att tala om att ytterligare beväpna Ukraina och därmed förorsaka ytterligare blodsutgjutelse, istället för att säga att det är dags för oss alla att rädda liv och prata med ryssarna. Vi har isolerat ryssarna. Vi har avbrutit nästan av alla relationer med Ryssland. Oavsett vad man tycker om Rysslands invasion av Ukraina så var det fel politik. Sanktionerna var en felaktig politik, eftersom invasionen inte var oprovocerad.

Ännu starkare ord är motiverade: Invasionen var inte bara förväntad, den var framtvingad. Några månader dessförinnan försökte Putin få kontakt med både Joe Biden och Jens Stoltenberg. De vände ryggen till. Jens Stoltenberg har senare erkänt (52:06):

… och han till och med sände ett utkast till ett fredsfördrag där han krävde att Nato skulle avge ett löfte om att inte utvidga Nato. Det var vad han sände till oss och det var en förutsättning för att han inte skulle låta invadera Ukraina. Naturligtvis skrev vi inte under det.

Unprovoced, my ass!
Непровоцировано, моя задница!
Безпровокаційно, моя дупа!
არაპროვოცირებული, ჩემი ტრაკი!
Oprovocerat, aldrig i helvete!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Ryskt och amerikanskt, en kulturkrock.

Från och med i dag kan du också välja att lyssna till mina krönikor.
https://morklaggning.files.wordpress.com/2024/02/kronika-23-febr-2024.mp3

Vi brukar beskriva Rysslands invasion i Ukraina för två år sedan som ett överfall. Ibland påstås det vara oprovocerat vilket är en grov lögn. Men det går inte att förneka att det var Ryssland som invaderade Ukraina och att invasionen ganska snart växte till ett fullskaligt krig. Ukraina försvarar sig.

Det ryska perspektivet är ett annat. De ser invasionen som Rysslands försvar mot en attack från västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet. Kriget inleddes egentligen inte 2022 utan långt tidigare, med att Georgien år 2008 ville bli medlemmar i Nato. Av säkerhetsskäl var det lika oantagbart för Ryssland som ryska missiler på Kuba var för USA år 1962. Med ett blixtkrig invaderade de Georgien, för att dra sig tillbaka när risken för Nato-medlemskap var undanröjd.

Nästa nivå på den konflikt som ledde till den ryska invasionen i Ukraina var den så kallade Maidanrevolten i Kiev 2014, iscensatt av USA. Ukrainas demokratiskt tillsatte ryskorienterade president Viktor Janukovytj avsattes. Den nya ledningen var splittrad i sina politiska mål och saknade länge en tydlig ledare, men kristallklart var det en oantagbar provokation mot Ryssland, som svarade med att annektera halvön Krim och staden Sevastopol. De anordnade en folkomröstning där en majoritet av befolkningen röstade för att tillhöra Ryssland. Inte så konstigt, de var ju ryssar.

Inbördeskrig följde, där västliga Ukraina attackerade östliga Ukraina, med dess ryska befolkning. Vladimir Zelensky vann valet 2019 och blev president. När han ville ansöka om medlemskap i både Nato och EU, var snart måttet rågat. I februari 2022 inledde ryssarna den speciella operation som de trodde snabbt skulle få Kiev-regimen på andra tankar. De misstog sig.

Med USA och Nato bakom ryggen var Ukraina övertygade om att de kunde vinna över Ryssland. De fredsförhandlingar, som en månad efter Rysslands invasion inleddes i Istanbul, nobbades av Väst, men framför allt var Ukraina ointresserat. De ville ha krig. Nu djävlars skulle ryssarna kastas ut!

Hela västvärlden ställde upp på Ukrainas sida, som bekant också Sverige som skickat vapen till ett värde av mer än 22 miljarder. Nu planerar Sverige att sända mer militärt material och annat stöd, för motsvarande 7,1 miljarder kronor. Det är småpengar i jämförelse med de drygt 74,2 miljarder kronor som Norge lovat Ukraina i långsiktigt stöd. Samtidigt har EU utlovat 50 miljarder euro.

Jag förstår inte den totala uppslutningen kring vansinnet. Jag är utilitarist, det vill säga om en handling är god eller ond kan man bara avgöra genom att se på konsekvenserna. Mera pengar och mera vapen får inte Ukraina att vinna. Det leder till ännu mer förstörelse och att ännu fler dör. Det är ren ondska att förlänga kriget och ingen tycks förstå det, i varje fall inte inom politiken och i medierna.

Ungerns premiärminister Victor Orbán fällde en intressant kommentar i den intervju den amerikanske journalisten Tucker Carlson gjorde med honom förra året. Han sa att Biden-administrationen helt missförstår ryssarna. Västvärlden vill försvaga Ryssland, men så fungerar det inte. De stärks och de kommer inte att döda eller avsätta Putin. De kommer aldrig att ge upp. Ryssarna sluter sig samman och försvarar landet. Om vi investerar mera, så gör de det också. Om vi sänder teknisk utrustning, så producerar de ännu mera. Underskatta inte ryssarna.

Demokratiska friheter och mänskliga rättigheter är första prioritet i västvärlden men så är det inte i Ryssland utan landets säkerhet kommer i första hand. Ryssarna har därför inga problem med att köpa drönare från Iran och ammunition från Nordkorea. Statens helt överordnade uppgift är att hålla samman det väldiga landet.

Putins Ryssland klarar inte bara av västvärldens ekonomiska bestraffningar utan har också en stark och växande ekonomi. Det var inte Ryssland utan Europa som hamnade i recession. Ryssland visade sig också klara att producera fler och mer avancerade vapen än USA. En delförklaring är att 23 procent av ryssarna i högre utbildning studerar teknik, jämfört med 7 procent i USA.

I sammanhanget ska man inte glömma att Putin har fyra framgångsrika krigsoperationer bakom sig: det andra Tjetjenienkriget, blixtkriget mot Georgien 2008, den snabba och bland ryssar omåttligt populära invasionen av Krim 2014, samt året därpå ingripandet i Syrienkriget. Nu var det inte längre något muslimskt ökenland som Irak eller Afghanistan som USA utmanade. Ryssland är en av världens mest avancerade militära stormakter.

För att sammanfatta: Ryssland vinner både på slagfältet och det ekonomiska kriget. Västvärlden, och framför allt USA, EU och Ukraina, hade gravt överskattat sin förmåga att vinna över eller ens försvaga Ryssland.

Från Ryssland till USA. Med sina 800 militärbaser runt om i världen ser USA sig som garanten för en världsordning med marknadsekonomi, mänskliga rättigheter och demokrati. De anser sig ha ett moraliskt uppdrag och både invaderar och bekämpar länder med misshagliga regimer. USA har blandat sig i andra länders inrikespolitik i en omfattning som saknar historiskt motstycke. Vanligtvis har de slutat i kaos eller så har amerikanerna blivit utkastade. Miljoner människor har mist livet.

Det finns en hisnande dogmatism hos hela den västerländska eliten, ett slags ideologiska skygglappar som hindrar dem från att se världen som den faktiskt är.

Ett stort och växande problem är därvid att USA:s styrande elit tappat fotfästet i verkligheten. Som globalister känner de ingen stark samhörighet med den amerikanska nationen eller det amerikanska folket. Mera än en nationalstat är USA ett nihilistiskt imperium, i ständig revolt mot egna traditioner och sitt eget förflutna. Det finns en hisnande dogmatism hos hela den västerländska eliten, ett slags ideologiska skygglappar som hindrar dem från att se världen som den faktiskt är.

HBTQ-revolutionen är ett paradexempel. Mellan 2005 och 2015 legaliserade i stort sett alla länder under amerikanskt inflytande enkönade äktenskap. De flesta gick ännu längre, genom att normalisera och påskynda transgenderism. Sverige, Europas mest USA-orienterade land, traskar patrullo. Julian Assange kallade träffande Sverige för feminismens Saudiarabien.

En förkrossande majoritet av världens länder är homofoba och har en strikt patriarkal familjestruktur, något som också har evolutionärt stöd. De har inte ett smack till övers för västerlandets moraliska irrfärder. Hur ska samhällen, vars grundläggande strukturer bygger på skillnaden mellan manligt och kvinnligt kunna acceptera en ideologi där en man kan bli en kvinna och vice versa? Reaktionen är att västvärlden har blivit galen.

Under det första skedet av Vladimir Putin-eran, var Ryssland öppet för alla slags samarbeten med väst. Rysk politisk kultur var pragmatisk, teknokratisk och auktoritär. Nu intar den en mer ideologisk hållning. Putin-regimen ser västvärlden inte bara som en geopolitisk fiende utan också som bärare av en destruktiv moralisk och kulturell smitta.

I slutet av förra året stämplade Rysslands högsta domstol den internationella HBTQ-rörelsen som en extremistisk organisation. Kreml förbereder nu en lag som innebär att alla utlänningar som kommer in i landet måste underteckna ett lojalitetsavtal. Det blir straffbart för besökare att förespråka sexuella idéer utan traditionell förankring.

Regionala tjänstemän har föreslagit förbud för unga kvinnor att bära byxor. Det kommer knappast att gå igenom men säger något om ryska traditioner. En av dumans ledande politiker ivrar för en undervisning där pojkar lär sig att använda verktyg och flickor att laga traditionella maträtter som borsjtj. Rödbetssoppan ingår också på annat sätt i ett politiskt spel. Ukraina har lyckats få den med på UNESCOs lista över hotade immateriella kulturarv. Ryssland protesterar eftersom ”hotad” relaterar soppan till det ryska anfallskriget. Soppornas krig?

Medan Västerlandet alltsedan millennieskiftet befinner sig i utförsbacken, oavsett regim och oavsett land, så har Ryssland under Putins ledning gjort en fantastisk karriär. Från år 2000 till 2017 sjönk den ryska dödligheten till följd av alkoholism från 25 till 8 per hundratusen, självmord från 39 till 13, och mord från 28 till 6. Spädbarnsdödligheten, som är en måttstock på ett lands utvecklingsnivå, sjönk under Putin från 19 till 4,4 per ettusen levande födda. Den amerikanska siffran är för närvarande 5,5.

Innan den amerikanske journalisten Tucker Carlson intervjuade Putin hade han aldrig varit i Moskva. I väntan på att få träffa Putin strövade han runt i staden. Han gick in i ett stort snabbköp och såg att hyllorna var fulla, trots sanktionerna också med choklad och annat västerländskt godis. Förundrad konstaterade han att Moskva är renare, säkrare och estetiskt vackrare än någon storstad i USA. Till skillnad från New York, där många avstår från att åka tunnelbana på grund av risken att bli rånad, misshandlad eller till och med våldtagen, så är tunnelbanan helt säker i Moskva. Tucker Carlson förmodade att det är sådana kvaliteter som till vardags spelar långt större roll än vilken regim som styr landet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Alla dessa enfaldiga skribenter

DN har en sagolikt korkad och klimatreligiös kulturchef, Björn Wiman. Jag läser honom aldrig men jag ser ju rubrikerna. En söndag: ”Med en regering som denna väntar fula vintrar utan snö”. Det kanske är något vitsigt men jag tänker inte kolla. Så kollar jag i alla fall. Det var ingen vits, utan tokskallen tror på allvar att den svenska regeringens klimatpolitik spelar roll för hur snöfattiga vintrar vi får. Med tanke på att Kristerssons regering ju suttit över denna hårda och snörika vinter, var har han sin tajming?

Vänder blad och läser en ny rubrik ”Kulturen är kanske det enda som kan hålla förnuftet vid liv i en förvriden tid.” Nej, det är precis tvärtom, i varje fall för DN:s kultur. Är det något som är kroniskt frånvarande på den redaktionen så är det förnuftet.

Jag minns när Dagens Nyheter för sju åtta år sedan drog igång en av sina återkommande kampanjer mot nätet – rubricerad som kampen mot näthatet. Björn Wiman inledde med att attackera Facebook och andra stora nätföretag. Han ansåg att det var obegripligt att de inte ”rensar upp i träsket av sexism, rasism och grova våldshot”. Eftersom man kan hitta precis vad som helst på nätet gav han några riktigt chockerande exempel (”… hård kula i nacken, den satans pisshoran”) och skrev sedan, som om den typen av debattföring är utmärkande för nätet:

Jag ber om ursäkt om jag spolierar den goda smaken på söndagskaffet, men så ser umgängesformerna ut i dagens digitala storstuga – exemplen är nämligen inte hämtade från någon av nätets anonyma hatsajter eller avloppstunnlar, utan från vårt numera mest älskade sällskapsrum, Facebook.

Märk begreppet ”avloppstunnlar”. Det är vad en etablerad kulturjournalist anser om nätets diskussionssajter. Undrar om Björn Wiman någonsin funderat över sitt eget och sina kollegors hat? Tänk tanken att de lyckades tysta nätdebatten. Inga dissidenter, inga whistleblowers, inget X, Instagram eller Facebook, inga bloggare som ger andra perspektiv, inga alternativa nyhetssajter.

Jag ska ge två exempel. I nättidningen Kvartal har journalisten Lars Åberg och researchern Johan Frisk gjort en sammanställning som visar att under 25 år har Sverige gett över 133 miljarder (ja, du läser rätt!) i bistånd till de muslimska länder som nu kampanjar mot Sverige. Återpubliceras denna politiskt chockerande nyhet i mainstream media? Alls inte, de är självklart regeringslojala. Jag tänker att alla hårt beskattade svenska hushåll som kämpar för att få ekonomin att gå ihop, detta bör ni få veta.

Exempel nummer två är av ett lite annorlunda slag. I en intervju med Sveriges Radios Ekot säger Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att Sveriges första uppgift som Natomedlem blir att bidra till att hindra Putin från att vinna kriget i Ukraina. Det är ett helt ok inslag men varför följer inte Sveriges Radio-journalisten upp med den självklara följdfrågan: ”Kan Natomedlemskapet innebära att vi skickar unga svenska män och kvinnor till Ukraina, som inte är med i Nato, för att slåss mot ryssarna?” I Swebbteve ställs den frågan både av förra SVT-journalisten Chris Forsne och av riksdagsledamoten Elsa Widding som sa ”För mig känns det som om vi ska vara en bricka i det här spelet mellan USA och Ryssland. Tack men nej tack.” Tydligen är Natomedlemskapet något helt annat än ett skydd om vi blir angripna.

Det är väl därför Mainstream-journalisterna är så förbannade. De vill ha tillbaka full kontroll över nyhetsflödet.

En av DN:s flitigare ledarskribenter, Isobel Hadley-Kamptz, är helt gräslig. Hon skriver i DN: ” Det är lätt att avfärda tänkandet hos en Jordan B Peterson …”

Jaha? Gör det då! Det är inte bara så att Peterson är en av världens mest uppmärksammade offentliga tänkare utan han uttalar sig också i väldigt många frågor. Jag faller inte pladask inför honom, i synnerhet inte för hans religiösa sida, men han är nästan alltid intressant. Problemet med många åsiktsmånglare är att de är för dumma för att få syn på den egna dumheten. Isobel Hadley-Kamptz är ett praktexempel.

DN:s Per Svensson är ingen dumskalle i betydelsen korkad men han vränger verkligheten, som när han skriver ”Här hos oss är vi toleranta, också mot högerextremister …” Är beteckningen högerextremist, ett av DN:s favoritbegrepp för meningsmotståndare, ett tolerant begrepp?

Som sagt, jag lider av all jävla dumhet. Som när SvDs politiske chefredaktör Tove Lifvendahl skriver ”Ukraina behöver få stöd för att kunna vinna kriget och besegra Ryssland. Det betyder att vi måste göra mer”. Hur kan en politisk journalist i ledande position vara så formidabelt okunnig och naiv? Är det inte hennes jobb att vara påläst?

För det första, Ryssland förlorar inte. Karl XII misslyckades, Napoleon misslyckades. Hitler misslyckades och nu misslyckas USA/Nato/Europa. Alla som är insatta vet att kriget hade varit slut för länge sedan om inte västvärlden med USA i spetsen pumpat in vapen och pengar. Det är ett helt meningslöst krig. Inte ens med Nato bakom sig kan Ukraina vinna. Varför vet inte svenska journalister det? Eller ljuger de?

Men om det nu hade varit så att Ryssland skulle vara på väg att besegras, minns att landet har kärnvapen. Plus att Putin sagt att de kan man tänka sig att använda först om landet håller på att gå under. Vill Tove Lifvendahl att detta ska ske? Ryssland kommer inte att besegras heller den här gången, vilket inte bara vi svenskar har all anledning att vara tacksamma för.

Innan det blev klart att Viktor Orbán gav med sig frågade Ingmar Nevéus i DN vad det är som driver Viktor Orbán att försöka sätta stopp för EU:s gigantiska ekonomiska bidrag till Ukraina. Han skriver att det handlar om Ukrainas överlevnad som nation och om Sveriges säkerhet. I förlängningen om hela Europas överlevnad och säkerhet:

Ett svar man ofta hör är att han helt enkelt är köpt av Ryssland, att han agerar på order av sin vän i Kreml. Han framställs som en europeisk mini-Putin, en trojansk häst som har lyckats ta sig in i fiendelägret. Det stämmer att Orbán agerar på ett sätt som gynnar Putinregimen. Ju mindre pengar som går till Ukraina, desto bättre för den ryska krigsmakten. Och ju långsammare NATO utvidgas, desto gladare blir de styrande i Kreml.

Det är ett narrativ som upprepas på alla nivåer. Smaka på det här som SvDs Peter Wennblad skriver i en ledare på Alla hjärtans dag:

I en uppmärksammad intervju i tidningen Jyllands-Posten (9/2) menar till exempel Danmarks försvarsminister Troels Lund Poulsen att Ryssland numera inte bara har en vilja att angripa Nato, utan också avsikt och förmåga. En liknande varning kom häromdagen också från Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Källkritik tack! Herr Poulsens rädsla räcker inte. Och Stoltenberg säger vad som helst, utom en sak, att Ukraina inte kan besegra Ryssland. Fredagen den 2 februari läser jag om hur Ryssland hotar Europa på fyra ställen i Dagens Nyheter. På DN Debatt skriver fem Centerpartister med partiledaren i spetsen att Sverige måste skicka mer pengar till Ukraina:

Ska Ukraina vinna måste stödet vara långsiktigt och EU ta höjd för ett kontinuerligt, kraftfullt arbete för att stärka Ukraina, under och efter kriget. I det läget är det inte klädsamt att Sveriges regering är stolt över att vara snålast i EU. 

Det är också så jävla dumt att man bleknar. Som Rysslands utrikesminister kommenterade på en rundabordskonferens den 30 januari:

I dag har Förenta staterna samlat 54 länder i ett läger som pumpar Ukraina fullt med vapen och skickar olika militära specialister och experter till landet. De hjälper till med att rikta in långdistansvapen. Allt detta görs för att förhindra Rysslands seger. De säger rakt ut att om Ryssland vinner och driver igenom sina intressen i detta krig kommer de baltiska länderna, Sverige och Finland att stå näst på tur. USA:s president Joe Biden sade detta. Det absurda i sådana uttalanden är uppenbart för alla som är det minsta bekanta med historien och målen för vår särskilda militära operation i Ukraina, som vi förklarade öppet, utan att dölja någonting.

Dessutom, det är ingen fotbollsmatch där man ska välja sida som pågår. Det är ett massmördande. Och Sverige är ett av många länder som ser till att detta kan fortgå. SLUTA SKICKA PENGAR OCH VAPEN TILL UKRAINA SÅ TAR KRIGET SLUT INOM NÅGRA VECKOR. Jamen då har ju Ryssland vunnit! Fast det gör de ju i alla fall, så hur många hundratusen ska helt meningslöst mista livet?

Till den journalistiska dumheten måste man föra den ansvarslösa tystnaden. Skrämmande mycket av det som är både viktigt och infekterat håller journalisterna truten om. I slutet av januari meddelades att USA tänker placera kärnvapen i Storbritannien, tre gånger så kraftiga som den bomb de fällde i Hiroshima. En rysk riksdagsledamot, Alexey Zhuravlev, förslår att Ryssland svarar med att placera ryska kärnvapen, mer avancerade än USA:s, i något vänligt sinnat land som Kuba, Venezuela eller Nicaragua. Om detta hittar jag inget i svenska medier.

Inte heller hittar jag något om att EU och USA gemensamt vill ge de 300 miljarder dollar som de beslagtagit från Rysslands Centralbank (CBR) till Ukraina. Centralbanksreserver har aldrig beslagtagits tidigare och anses allmänt vara heliga. Huvuddelen, cirka 210 miljarder dollar, finns i Europa. Ryska utrikesdepartementets taleskvinna Maria Zakharova varnar:

Det här är stöld. Det är att lägga beslag på något som inte tillhör er. Med tanke på att vårt land betraktar detta som stöld kommer vårt gensvar att bli det som gäller för tjuvar. Inte som politiska manipulatörer, inte som omdömeslösa teknokrater, men som tjuvar.

Lyckas de stjäla de ryska pengarna blir det en krigsförklaring mot Ryssland, vilket i sin tur antagligen betyder att vi inlett tredje världskriget. Men sådana ”nyheter” intresserar tydligen inte svenska medier.
Nog om Ukraina där inte bara enfalden och okunnigheten utan också krigshetsen firar dagliga triumfer i svenska medier.

Läser i en ledare skriven av Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg:

Sanningen är att böneutrop är lika mycket del av svensk kultur som allt annat som människor i Sverige ser som sin kultur. Det mesta av det som idag är ”urgamla svenska traditioner” är varken urgamla eller svenska.

Går vidare till Flashback där det finns en 64 sidor lång tråd om honom, där det mesta är hat. Väljer lite på måfå:

Anders Lindberg är fullständigt dum i huvudet. För en normal människa är det direkt farligt för hälsan att läsa så mkt som ett ord av vad han skriver då man blir så ledsen och förbannad att man riskerar att få ett slaganfall.

Jag håller inte med. Även om Anders Lindberg är något av en dramaqueen blir jag snarare uttråkad än upprörd, därför att han är så förutsägbar. Jag lär mig just ingenting genom att läsa Anders Lindberg (han kan ju inte något) och i sin trivialitet provocerar han mig inte heller. Det är därför en smula förbryllande hur illa omtyckt han är. Kanske det ändå beror på att han inte ser några som helst problem med att ljuga i sitt ämbete. Jag vill minnas att han på Twitter på fullt allvar påstått att invandringens kostnader inte är något problem, eftersom de bekostas av staten. Det var också på Twitter han påstod att 52 procent av britterna är fascister, eftersom de röstat för Brexit. Det var väl samma britter som DN:s dåvarande kulturjournalist Hynek Pallas den 24 juni 2016, också på Twitter, beskrev som ”Äldre vita gubbar med kissfläckar i byxorna”.

SVT:s klimatreporter Erika Bjerström är en av dem som starkt bidragit till att många människor i Sverige, i synnerhet barn och ungdomar, bär på en ångest inför klimathotet och tror att klimatförändringarna leder till att världen kommer att gå under. I sitt nyårstal 2019 sa hon:

När vi skålar in 2020 har vi exakt tio år på oss att bryta utsläppskurvorna neråt. 2020 är också året som världens länder ska offentliggöra sina höjda ambitioner på nästa klimattoppmöte, då i Glasgow. Än går att bromsa en skenande uppvärmning med hjälp av ”omedelbara och drastiska åtgärder” enligt IPCC- forskaren Hoesung Lee.

Exakt tio år? Det betyder att nu har vi bara sex år kvar. Hur i all världen kan man veta en sådan sak? Erika Bjerström borde ha lärt sig av tidigare domedagsprofetior. Varken Maldiverna eller Manhattan ligger under vatten, vilket de borde ha gjort, enligt IPCC;s prognoser och gissningar. Och vi har visst alltid tio år på oss, innan katastrofen är här.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Världens bästa Carlson

I dag blir det ett amerikanskt fokus, men krönikan är precis lika giltig för Sverige, med det tillägget att tyvärr har vi ingen journalist av Tucker Carlsons slag i Sverige. Det finns några som är på samma linje, men svenska media ignorerar dem, vilket inte amerikanska mainstream media kan göra med Tucker Carlson. Sedan hans tid som nyhetsankare på Fox News är följarskaran för stor.

Tucker Carlson har när detta skrivs på sin egen webbsida släppt en två timmar och sju minuter lång intervju med Vladimir Putin. Den har föregåtts av ett stort mediarabalder. Amerikanska mainstream media kallar Tucker Carlson för förrädare och Putinälskare. Hillary Clinton kallar honom för Kremls nyttiga idiot. Carlson har tidigare försökt åka till Moskva för en intervju, men påstår att han då stoppades av USA:s regering. Man kan undra varför det är så upphetsande att han intervjuat Putin. Det är ju sådant journalister gör – eller förväntas göra. Dan Rather intervjuade Saddam Hussein, Robert Fisk intervjuade Osama bin Laden och Barbara Walters intervjuade både Fidel Castro och Moammar Khadaffi. Även SVT:s Stina Dabrowski intervjuade Khadaffi.

Putin har också tidigare flera gånger intervjuats av amerikanska journalister. John Daniszewski gjorde det för AP News 2014, Charlie Rose gjorde det året därpå för 60 Minutes och Megyn Kelly 2017 för NBC. Till det kan man lägga filmregissören Oliver Stones intervjuer. Det finns fler exempel, alla dock före invasionen i Ukraina.

I ett kort inslag från Moskva, som Tucker Carlson lagt ut på sin egen webbsida, säger han att han inte gör intervjun för att han älskar Putin utan för att han älskar Amerika och att det är sådant som en journalist ska göra, nämligen informera i viktiga frågor. Kort, men också skoningslöst, konstaterar han att journalistkåren är korrupt när den enbart serverar det amerikanska folket regeringslojal propaganda. Det är därför amerikaner i gemen inte har en aning om varför Putin invaderade Ukraina och inte heller vad han vill uppnå. De har rätt att få korrekt information om ett krig som de dragits in i och som de bekostar. Tucker Carlson avslutar med ”Du har rätt till fri och korrekt information så att du som en fri medborgare, inte någons slav, kan fatta dina egna beslut.”

Stora CNN, som sänder nyheter dygnet runt, kallar Tucker för en ”far right journalist” och rapporterar väldigt hånfullt att intervjun ger Putin en chans att sitta ner med en stor beundrare. Jag kollar de första tio av 6 765 kommentarer och de går alla i Tuckers favör. Några exempel:

Rengöringsmedel och toalettpapper bör finnas i stora mängder på liberala medieredaktioner, eftersom de sprider sin verbala diarré över hela USA.

Om CNN:s nyhetsjournalist: Den här damen lutar sig hårt mot hoppet att hennes publik är okunnig om anledningen till att det pågår ett krig i Ukraina. Hennes bitterhet kan också förklaras av att Tucker får fler visningar per video än CNN:s dagliga tittare.

Han är inte en Putin-supporter, han är en opartisk journalist, vilket ni inte är, han ger båda sidor av historien och tar reda på vad folket behöver. Det gör inte er propaganda.

Jag kollar också hur en annan stor mediekanal rapporterar, MSNBC. Även de sänder nyheter dygnet runt. Också där är kommentarerna föraktfulla. När Bidens politiske rådgivare Jen Psaki släpps fram i rutan: Den där kvinnan behöver inte dö i dessa krig. Hon är helt ok med att skicka andra människors barn till ändlösa och meningslösa krig.

Den amerikansk-polska journalisten Anne Applebaum, som Dagens Nyheter kulturredaktion beundrar djupt och gärna publicerar, twittrar: Tucker Carlson har varit användbar för Viktor Orbán, eftersom han hjälper honom att dölja sin korruption bakom begreppet ”kulturkrig”, vilket jag skrev om i september. Nu är Carlson i Moskva och gör samma tjänst för en mycket blodigare och ännu farligare autokrat.

Aftonbladet är också kritiskt och citerar en norsk statsvetarprofessor som kallar Tucker Carlson för en antivästlig ultranationalist: Vem hade trott att den amerikanska högersidan skulle gå över politiskt till USA:s ärkefiende de senaste 80 åren? Det är som att pissa på Ronald Reagans grav.

Under rubriken ”Sparkad tv-profil intervjuade Putin” publicerade DN i torsdags TT:s meddelande om att Kreml bekräftat att Tucker Carlson intervjuat Putin. Sista meningen: Han är känd för att ha spritt konspirationsteorier och falska uppgifter om covid-19 och kapitoliumstormningen.

Västliga journalister har näst intill frossat i helt okritiska och beundrande intervjuer med Zelensky samtidigt som inte en enda av dem lyckats få intervjua Putin, efter att kriget startade för två år sedan. Zelensky upprepar så gott som varje gång sitt viktigaste argument för att få stöd i form av vapen och pengar: ”Vinner Putin så är Europa hotat.” Det tror fan att han säger så, men varför är det han och inte Putin som blir intervjuad? Det finns väl ingen som bättre än Putin kan förklara varför Ryssland invaderade Ukraina.

Vi vet för övrigt vad Putin krävde för att underteckna ett fredsavtal en dryg månad efter invasionen. Israels premiärminister Naftali Bennet förhandlade i Istanbul fram ett fredsavtal. Ryssland skulle dra sig tillbaka om de fick fortsatt kontroll av en del av Donbassregionen och hela Krim, dvs. etniskt ryska och ryskspråkiga delar av östra och södra Ukraina. I utbyte skulle Ukraina lova att inte söka medlemskap i Nato. Ett möte mellan Putin och Zelensky var på väg att arrangeras, där de förväntades skriva under detta avtal. Då dök Englands premiärminister Boris Johnson upp, som gubben i lådan. På USA:s uppdrag uppmanade han Zelensky att hoppa av, eftersom Putin var en krigsförbrytare. Dessutom hotade USA och England att vända Ukraina ryggen. Inga mer pengar. Det gjorde valet lätt för Zelensky.

Boris Johnson är medskyldig till att hundratusentals unga människor får sätta livet till i ett krig som Ukraina aldrig haft någon chans att vinna, trots Nato, trots EU:s stöd, trots stora starka USA. När jag skriver detta så dödas eller skadas över tusen ukrainska soldater varje vecka.

Boris Johnsons insats var inget som svenska medier skrev om förrän SvD genom en artikel i ukrainska Pravda ett par månader senare fick kännedom om det hela. De citerade då en uppmaning från Boris Johnson den 6 april till ryska folket att lära sig sanningen om kriget. Inget tyder på att SvD-reportern Jan Majlard förstod vidden av det han rapporterade om. Han ägnade merparten av sin artikel åt hur det skulle gå för Boris Johnson i England efter ”Partygate”.

Här passar det att citera en insändare, skriven av författaren Pirkko Lindberg, från den 18:e oktober 2022 i Finlands svenskspråkiga tidning Hufvudstadsbladet:

Varför får man inte läsa om varför de två Minskavtalen försvann ut i tomma intet? Minsk I undertecknades av representanter för Ukraina, Ryssland, Folkrepublikerna Donetsk och Luhansk i september 2014. Minsk II förhandlades fram av Tyskland och Frankrike och undertecknades i februari 2015 av Ryssland och Ukraina. Det föreskrev att tungt artilleri skulle dras tillbaka från fronten mot att östra Ukraina skulle få ett större självstyre.

Varför har det inte rapporterats att Storbritanniens premiärminister Boris Johnson vid sitt oanmälda besök i Kiev den 9 april under sitt möte med president Zelensky bad honom att inte fortsätta med fredssamtalen som pågick i Turkiet, och hävdade att Putin måste besegras? Detta kunde man läsa i det ukrainska nyhetsmediet Ukrajinska Pravda, som citerade tjänstemän från den ukrainska presidentens kansli.

Varför står det inte på löpsedlarna att 66 nationer, representerande mer än hälften av världens befolkning, vid FN:s generalförsamlings möte i september, enträget uppmanade till diplomati för att avsluta kriget i Ukraina genom fredliga förhandlingar?

Varför berättar inte medierna att professorer, jurister, ekonomer och andra intellektuella från hela världen skickat ut en appell för fred. De manar till diplomati och samtal för att avvärja ett tredje världskrig med atomvapen. Det gäller också den eskalerande konflikten mellan USA och Kina.

Varför berättas det inte att Costa Ricas före detta president Oscar Arias, mottagare av Nobels fredspris, föreslår att USA och Nato erbjuder sig att dra tillbaka sina baser mot att Ryssland lämnar Ukraina i fred? /…/ Det måste väl vara möjligt att i finska medier rapportera om dylikt utan att det betecknas som rysspropaganda.

Det blev många ”varför”. Här är ett till: Varför stoppade den amerikanska regeringen Tucker Carlsons tidigare försök att få en intervju till stånd med Putin? Jag har också ett svar: Därmed riskerade Väst därmed att tappa kontrollen över narrativet. De vill inte att Tucker Carlson genom en intervju med Putin visar på deras lögner.

Den största och farligaste av alla lögner som medierna och politikerna sprider om vad Putin och Ryssland vill göra är, att om Putin vinner kriget mot Ukraina, så kommer han att fortsätta med att ta baltstaterna, Finland, Sverige och säkert hela Europa.

Det är inte sant. I så fall hade väl Putin börjat med Georgien, som fick full självständighet efter Sovjetunionens upplösning 1991. Ryssland accepterade inte Georgiens ambition att bli Natomedlem. Konfrontationen med Moskva slutade år 2008 med ett krig där Ryssland tvingade Georgien att skjuta sin ansökan om medlemskap i Nato på framtiden. Ryssland kontrollerar visserligen utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien men Georgien är fortfarande en autonom republik. Det skulle Georgien inte ha varit om det västliga narrativet om Putins imperiedrömmar hade varit sanna.

Att Ryssland inte hotar Europa bekräftas också i Tucker Carlsons intervju med Putin. Putin säger att Kreml ”inte har något intresse av att invadera Polen, Lettland eller något annat land”. Han säger också att kriget i Ukraina kan vara över om några veckor, om Väst slutar att stödja Kievregimen.

När det gäller svenska mediers totalt regeringslojala och därmed grovt lögnaktiga rapportering, så är det kanske allra mest förbryllande att de dag ut och dag in rapporterar om Sverige och Nato utan att ställa frågan vad som händer med Nato efter att Ukraina har kapitulerat? Vad är det då för poäng för Sverige och andra länder med att vara medlemmar? Två Natoländer står för övrigt redan nu mera på Rysslands än på Natos sida: Ungern och Slovakien. Jag är inte ensam om att tro att Nato är en dinosaurie som förpassas till historien. Så Sveriges så hett åtrådda medlemskap kanske blir kortvarigt.

Något som också kan rycka undan mattan för Nato är om Donald Trump vinner valet i höst. På Davosmötet i januari 2020 sa han ”USA kommer aldrig att hjälpa Europa om det attackeras. Vi kommer att lämna Nato, som redan är dött.” Att inte heller Bidenregeringen månar om Europa visade de kristallklart genom sabotaget av Nord Stream. Tyskland accepterade både mörkläggningen och den recession som landet hamnade i. När jag ser onsdagens Rapport sänder de, med anledning av att Sverige lägger ner sin undersökning av Nord Stream, ett långt inslag med den närmast löjeväckande hypotesen att attentatet genomförts med en segelbåt. SvD skriver ungefär detsamma med tillägget att det kanske är ryssarna som ligger bakom. Inte ett ord om det mest troliga, att USA genomförde terrorbombningen, efter ett löfte från ingen mindre än Joe Biden om att det skulle ske.

Israel är visserligen inte medlem av Nato men också deras krig mot Hamas hotar Nato, eftersom det finns risk för att den stora Nato-medlemmen Turkiet dras in i kriget, på Hamas sida. Med USA på Israels sida, hur går det då?

Vad av detta diskuteras i svenska media? Nada, nada, nada. Det Tucker Carlson konstaterar för den amerikanska journalistkåren gäller också för de svenska: Den är korrupt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Om att sila mygg

Många läsare minns säkert det register över flera tusen romer som skånepolisen gjorde för drygt tio år sedan. Wikipedia skriver:

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och åklagare inledde en granskning, som visade att det fanns allvarliga brister vid personuppgiftsbehandlingen i två uppgiftssamlingar inom polisens kriminalunderrättelseverksamhet. Uppgiftssamlingarna hade de facto fått karaktären av ett register över etnisk tillhörighet, vilket inte är förenligt med bestämmelserna i polisdatalagen.

Det handlade om ett så kallat särskilt utredningsregister (SUR). I ett sådant register är det normalt att personer som inte är misstänkta för brott registreras, då det kan vara relevant för att ha koll på samband. Att etnicitet registreras är inte heller konstigt, då många nätverk där brott begås har en etnisk prägel. Se till exempel Ali Khan-klanen i Göteborg och det kriminella nätverket som till och med äger tingsrättens hus i Södertälje. Att finnas med i en SUR betyder ingenting i sig och påverkar således inte en människas möjligheter i livet.

Dagens Nyheter slog larm i ett antal artiklar där skåneregistret ”avslöjades”. Det blev en jätteskandal som landade i att många av de romer som stod med i registret, men av förklarliga skäl inte visste om det, beviljades rätt höga skadestånd. Det blev också en fjäder i hatten för DN-journalisten Niklas Orrenius. Han nominerades till stora journalistpriset. Ett smakprov på hans hjärteknipande journalistik:

Jag visste att den söta tvååringen som tultade omkring hette Sara, och att polisen fört in henne i registret den 3 augusti 2011, med personnummer, postadress, lägenhetsnummer och släktband. Då var Sara tre månader gammal

I Blåljus, en nättidning som belyser polisernas vardag, skrev Martin Marmgren under rubriken ”Vad kan vi lära av det romska registret?”

Skånepolisen har uppgett att registret utgick ifrån en kartläggning av en familjefejd där brott begicks. /…/ Kartläggningen kring konflikten verkar ha växt då en del av de registrerade också i andra sammanhang var kriminellt aktiva. Skånepolisen har exempelvis nämnt organiserade bedrägerier och bostadsinbrott. Registrets omfattning försvaras med att man kommit fram till att drygt hälften av de vuxna registrerade personerna ”varit misstänkta för brott, förekommit i belastningsregister eller både och”.

När det gällde skånepolisens register över romer var Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN) en av huvudaktörerna. Det är en liten och rätt färsk myndighet – den bildades år 2007. Huvuduppgiften är tillsynen över hur staten använder hemliga tvångsmedel, exempelvis hemlig avlyssning och hemlig kameraövervakning. Svensk Juristtidning skriver:

Just det förhållandet att tvångsmedlet är hemligt ökar risken för en oriktig tillämpning av reglerna om hur hemliga tvångsmedel får användas. Allmänheten har inte någon egentlig insyn i verksamheten. Mot den bakgrunden är det viktigt att regelverket för användandet av de hemliga tvångsmedlen garanterar en rättssäker handläggning.

SIN har tillsynen över polisen, säkerhetspolisen, åklagarmyndigheten, tullverket och ekobrottsmyndigheten. Om man som medborgare känner sig felaktigt behandlad kan man vända sig till myndigheten med en begäran om kontroll.

Mest förefaller SIN vara en reträttplats för politiker och pensionerade höga jurister. Av nämndens sammanlagt 10 ledamöter anges alla utom en vara ”före detta”. När jag kollar upp myndigheten, bland annat hos Riksrevisionen, så får jag uppfattningen att den gör nytta genom att hålla efter myndigheter. Men ibland klickar omdömet.

Jag har läst en sju sidor lång och helt färsk skrivelse med rubriken ”Polisens behandling av känsliga personuppgifter i underrättelseverksamheten”. (Uttalande med beslut 2024-01-24, Dnr 75-2023). Den är undertecknad av Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens chef, f.d. överåklagaren Gunnel Lindberg. Bakom skrivelsen står också enhälligt f.d. generaldirektören Barbro Thorblad, Anti Avsan (m), Charlotta Bjälkebring Carlsson (v), Matheus Enholm (sd), Christina Linderholm (c), Olle Sandahl (kd) och Björn von Sydow (s). Ingen av dessa ledamöter ställer frågan om det är vettigt att myndigheten lägger så mycket tid (och skattemedel) på en ren struntfråga.

Myndigheten har nämligen gått igenom en ”uppgiftssamling som rör systematiska vinningsbrott” och stört sig på att en uppgiftslämnare använt ordet zigenare istället för det myndighetskorrekta romer. Polismyndigheten försvarar sig på följande sätt:

Uppgiften i det första exemplet är en signalementsuppgift som lämnats från en uppgiftslämnare till polisen. Uppgifter som har lämnats från en uppgiftslämnare bör som absolut utgångspunkt inte ändras. Orsaken till detta är att det är viktigt att informationen dokumenteras sakligt och korrekt, samt att inte riskera att informationen förvanskas genom att polisanställda lägger på egna värderingar genom att byta ut ord mot andra ord som kan anses vara mer lämpliga. En uppgift om en persons etniska ursprung kan vara av vikt i det brottsförebyggande arbetet. Inom vissa minoriteter råder hederskulturer och då förekommer det att brott sker i samråd med eller under påverkan av familjemedlemmar. Vidare kan uppgifter om etnicitet i vissa fall ha betydelse för att kunna identifiera en person. I förevarande fall bedöms uppgiften absolut nödvändig att behandla för ändamålet med behandlingen. Uppgiften behövs för att öka konfidensgraden vid identifieringen av personen.

För mig är denna förklaring helt acceptabel, ja mer än så: mönstergill. Men det tycker inte SIN som skriver:

Nämnden konstaterar att Polismyndigheten har återgett uppgifter från en uppgiftslämnare som använt ordet zigenare, trots att nämnden flera gånger tidigare har uttalat att Polismyndigheten bör välja ett annat ord vid beskrivningen av en person då ordet kan uppfattas som kränkande. Nämnden riktar skarp kritik mot Polismyndigheten för att ordet fortfarande förekommer i underrättelseverksamheten.

Lite längre fram i skrivelsen blir tonen nästan hotfull:

Polismyndigheten uppmanas att se över sina rutiner och vidta de ytterligare åtgärder som erfordras för att säkerställa att ordet inte längre förekommer i underrättelseverksamheten. Nämnden avser att följa upp Polismyndighetens arbete i detta avseende.

Jag drar lite på munnen och undrar om myndighetens chef Gunnel Lindberg, som författat skrivelsen, är medveten om att romer inte kallar varandra för romer. Begreppet zigenare förekommer däremot, ofta kritiskt ”Dom där är inga riktiga zigenare”. Sedan tänker jag tanken att jag som forskare skulle rättat och korrigerat personer som jag intervjuat. Tanken svindlar! Jag tar det ett steg till: Om jag intervjuade en rom som använder ordet zigenare (det har jag gjort många gånger) och sedan korrigerade min transkribering, eller kanske rättade honom under själva intervjun:

– Du får inte säga zigenare, det är ett förbjudet ord!

– Varför det?

– Staten förbjuder det, så jag kanske blir av med mitt forskningsanslag om jag skriver det.

– Oj, om jag kallar en zigenare för zigenare, kan jag också bli straffad?

SIN gjorde också andra graverande iakttagelser. De slog ner på att det skrivs att en person som smugglat stora partier cigaretter är assyrier. Det var också olämpligt att ange att cigarettsmugglaren är syrisk medborgare. Här backar polismyndigheten:

Vid en förnyad bedömning har Polismyndigheten funnit att den känsliga personuppgiften om etnicitet inte har, eller har haft, någon relevans för ändamålet med behandlingen. Polismyndigheten har därför avslutat behandlingen av den känsliga personuppgiften.

Det borde de naturligtvis inte ha gjort. Principen i ett materialinsamlande för att lösa ett brott bör vara ”förutsättningslöst och brett” (standardfras när poliser intervjuas). Polisen vet ju inte i förväg vad som kan visa sig vara relevant. Givetvis bör inte heller någon korrigering ske när fallet är avslutat. Det är ju inte något skamligt vare sig med att vara assyrier eller syrisk medborgare. Dessutom, detta är ingen offentlig handling.

Ytterligare ett exempel på vad som SIN betraktar som otillåten information:

… det anges att en person har flyttat till en viss adress och att stöldgods förvaras i anslutning till adressen. Vidare anges det att den personen tillsammans med en annan person dagligen missbrukar heroin på adressen. Dokumentet har rubriken ”Ny adress på missbrukare”.

Polismyndighetens svar:

Uppgiften i det tredje exemplet är ett tips rörande en namngiven person som förvarar stöldgods på adressen och som dagligen missbrukar på adressen. Känsliga personuppgifter i form av missbruk eller annan angränsande hälsouppgift kan förekomma inom personuppgiftsbehandling avseende narkotikabrottslighet. Uppgiften bedöms vara absolut nödvändig att behandla för att kunna förebygga, förhindra eller upptäcka den brottsliga verksamhet som personen ägnar sig åt, mer specifikt stöldbrottslighet och narkotikabrottslighet. De två brottsliga verksamheterna är angränsande till varandra i och med att aktuell person kan antas utföra stöld- och häleribrott i syfte att införskaffa narkotikaklassade preparat. Polismyndigheten behöver ha kännedom om personens missbruk eftersom det inverkar på dennes brottslighet.

Också här backar faktiskt SIN, samtidigt som de är fortsatt kritiska till att det i ärendets rubrik sägs att personen är missbrukare:

Vad avser det tredje exemplet har nämnden förståelse för att hälsouppgiften om personens missbruk kan vara relevant information i sammanhanget och absolut nödvändig att behandla för ändamålet med behandlingen. Med hänsyn till den restriktivitet som ska prägla behandlingen av känsliga personuppgifter gör nämnden dock bedömningen att det inte är absolut nödvändigt att även i dokumentets rubrik ange att personen är missbrukare. Nämnden uppmanar därför Polismyndigheten att avsluta behandlingen av den känsliga per-sonuppgiften i dokumentets rubrik.

Jag har ett par kommentarer till att en tillsynsmyndighet på det här sättet ägnar sig åt att hälla bromsolja i andra myndigheters löpande verksamhet.

Det första konstaterandet är att SIN enligt den förhärskande uppfattningen om alla människors lika värde (myndighetsmantrat jämställdhet, inkludering och likabehandling) kritiserar polisen för att göra skillnad mellan människor. Problemet är att det är skillnad mellan människor. Dessutom, polisens jobb är just att göra skillnad – mellan människor som är laglydiga och människor som begår brott.

Det andra konstaterandet är att myndigheter måste visa att de är aktiva och gör sitt jobb. Små, avgränsade frågor är därför lockande. Man vet vad man ska göra och man rör sig på säker mark. SIN har dessutom tidigare (skånepolisens register) haft framgång med den här typen av granskningar. Samtidigt finns det jättefrågor som ligger inom den här myndighetens ansvarsområde. Jag ska nämna tre, som kan ses som steg på vägen mot ett auktoritärt samhälle:

Regeringen är i färd med att genomföra ett vistelseförbud på vissa platser för gängkriminella och det förbudet ska gälla även om de inte är dömda för något brott. Polisens allt mer omfattande kameraövervakning med drönare. 3Polisen har börjat använda ansiktsigenkänningsteknik på sina övervakningsfilmer.

När polisen ska bekämpa brottslighet, så är det på grund av statens regelverk i form av lagstiftning och konventioner, mänskliga rättigheter etc. alltid i underläge. Kriminella kan tillåta sig vad som helst, det får inte poliser. Det blir extra tydligt för mig när jag på Netflix ser en mycket realistisk film (The Stronghold) om polisers ojämna kamp mot knarklangarna i en förort till Marseilles. Våldsmonopolet har de redan förlorat — som Sverige fast mycket värre. När polisen gör vad de bedömer som nödvändigt, hamnar de i ett tvåfrontskrig, dels mot de kriminella, dels mot rättssamhället. De förlorar båda.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Religionens återkomst

Först en fråga: Har du en innerstadslägenhet i Stockholm och i sommar kan tänka dig att, med eller utan familj, byta bostad en månad med mig? I så fall får du bo i min stora, fullutrustade fantastiska lägenhet på Koh Lanta, i Thailand. Du får tillgång till en stor saltvattenspool med barnbassäng, välutrustat gym och en liten bar/restaurang. Aircon, internet och dricksvatten i en särskild kran i köket. Stranden och havet finns på promenadavstånd. Kolla Villa Lila på Booking.com. Du kan också gå in på https://www.facebook.com/Villalilalanta/ Min mail: koarnstberg@gmail.com

Kuru är en sällsynt, obotlig och dödlig neurologisk sjukdom, typ galna kosjukan, som var vanlig hos höglandsbefolkningen Fare i Papua Nya Guinea. Avlidna familjemedlemmar kokades och åts, som en del av begravningsritualen. Det ansågs hjälpa till att befria den dödes ande. Kvinnor och barn brukade få smaska i sig hjärnan. Sjukdomen var därför mer utbredd bland dem.

Var det medicinmän eller västerländska forskare som förklarade för Fare-stammen att hjärnan är det organ där de smittsamma prioner som överför kuru är mest koncentrerade?

En vanligare sjukdom: tandvärk. Mellandagarna år 2023 läser jag en DN-artikel om vikingarnas tandvärk. För knappt tjugo år sedan hittade arkeologerna ett gravfält i västgötska Varnhem. Runt en träkyrka från slutet av 900-talet (den finns inte kvar) ligger ett gravfält med flera tusen gravar av vilka drygt 300 undersökts. En tandläkare konstaterar att mer än hälften av de vuxna hade hål i tänderna. Många hade också infektioner i käkbenet. Kanske det är förklaringen till att vikingarna beskrivs som så vildsinta? De plågades av ständig tandvärk.

Idag kan skickliga tandläkare göra den överdjävliga pinan kort. Är det kristendomens eller vetenskapens förtjänst?

En tredje retorisk fråga: Är det tron eller vetandet som befriat oss från en tillvaro där medelåldern ligger under 40 år, där var sjätte kvinna dör i barnsäng och där hälften av alla barn dör före fem års ålder?

Så där kan man hålla på och strössla med historiens vidrigheter. I dag överlever nästan alla barn, kvinnor dör väldigt sällan i barnsäng och de flesta av oss får leva länge – större delen av livet utan tandvärk. Vad är det då som gör vidrigheterna till historia? Vi vet alla svaret: Det är vetenskapen, förnuftet och sanningen.

Alla människor har ett erfarenhetsbaserat förnuft. Vi måste dagligen avgöra om de hot vi står inför är verkliga, om de lösningar vi erbjuds kommer att göra någon nytta och om de problem vi får höra eller läser om, faktiskt är verkliga och inte pseudoproblem. Alla tvingas vi avgöra vilka av våra uppfattningar som är grundade i verkligheten och vilka som är falska, antingen de nu har lurats på oss eller att de skapats av våra egna rädslor, drömmar och förhoppningar. Att skilja verklighet från fantasi och sanning från lögn och propaganda är en evig uppgift där rädsla och längtan hotar att fördunkla det klara tänkandet.

Vetenskap är en systematisering och utveckling av förnuftet, med sanningen som ledstjärna. Förnuftet, vetenskapen och sanningen har tre fiender: känslorna, religionen och ideologierna. Men observera, även om de är förnuftets fiender så är de inte människans, utan våra eviga följeslagare. Även människor som inte tror på Gud tror på någonting. Något formar deras uppfattning av världen och ger mening åt tillvaron. En sådan tro är religiös. Lika omöjligt (och icke önskvärt) som det är att eliminera känslorna från människans psyke är det att bli av med religionen och ideologierna. Om de trycks ner i en form så återuppstår den igen i en annan form.

I en text som den amerikanske författaren Michael Crichton skrev 2003 och som i år återpublicerades av Hawaii´ Free Press pekas likheterna mellan kristendom och miljöaktivism ut. Klimat- och miljörörelsen handlar om tro. Du kan välja, att vara en syndare eller bli frälst. Vill du fortsätta att vara en av de onda eller vill du vara en av de ansvarstagande och goda människorna?

Klimat- och miljöaktivismen är i vår tid en av västvärldens starkaste religioner, den som framförallt lockar urbana ateister. För dem är människan destruktiv, en varelse som inte lever i harmoni med naturen. Det finns ett ursprungligt Eden, ett paradis, ett tillstånd av nåd och enhet med naturen.

Det finns också ett fall från nåden och som ett resultat av våra handlingar väntar oss nu en domedag. Vi är alla klimatsyndare, dömda, om vi inte söker frälsning. Hållbarhet är frälsning i miljöns kyrka. Ekologisk mat är dess nattvard, den oblat utan bekämpningsmedel som de rätta människorna med de rätta övertygelserna äter. Koldioxiden är den store Satan som kommer att föra oss till helvetet, om vi inte gör allt vi kan för att rädda planeten. Eden, syndafallet, förlusten av nåden, den kommande domedagen – detta är djupt rotade mytiska övertygelser. De kan till och med vara inprogrammerade i våra gener.

Det finns inget Eden. Det har aldrig funnits och människan har aldrig levt i harmoni med naturen, i varje fall inte av egen vilja. Kärleksfullt, fredligt, harmoniskt? Crichton påminner om att USA:s indianfolk hatade varandra. De levde med ständig krigföring och ständiga strider. Comanche, Sioux, Apache, Mohawk, Azteker, Toltec, Incas – några av dem praktiserade barnamord och människooffer. Maorierna på Nya Zeeland begick regelbundet massakrer. Dyakerna på Borneo var huvudjägare. Polynesierna, som levde i en miljö så nära paradisisk man kan komma, skapade ett samhälle som var så fruktansvärt restriktivt att man kunde förlora livet om man klev i en hövdings fotspår. Den ädle vilden har aldrig funnits. Det är en fantasi.

Naturfolk romantiserar inte naturen. De kan ha andliga föreställningar om världen omkring sig, de kan ha en känsla av naturens enhet eller alltings livskraft, men de dödar fortfarande djuren och rycker upp växterna med rötterna för att kunna äta och leva. Om de inte gör det kommer de att dö.

Och – skriver Crichton – om du prövar att leva i naturen så kommer du redan efter några dagar att vara befriad från alla dina romantiska fantasier. Ta en tur genom Borneos djungler och inom kort kommer du att ha variga sår på huden, ha insekter över hela kroppen, bitande i håret, krypande upp i näsan och in i öronen, du kommer att bära på infektioner och sjukdomar. Ett enda litet snedsteg kan visa sig vara livsfarligt. Och om du inte är tillsammans med människor som vet vad de gör så svälter du ihjäl. Den naturliga världen är inte särskilt formbar. Tvärtom kommer den att kräva att du anpassar dig till den. Naturen är en hård, kraftfull och oförlåtande värld, som de flesta västerlänningar i städerna aldrig har upplevt. Sverige hade sin sista (senaste?) svält åren 1867 – 69 och flera tusen norrlänningar svalt ihjäl. Än värre gick det för Finland, 150 000 beräknas ha svultit ihjäl, vilket var 8,6 procent av landets befolkning.

Sanningen är att nästan ingen vill uppleva riktig natur. Vad människor vill är att tillbringa en vecka eller två i en stuga i skogen. Om där finns björnar eller andra stora rovdjur, gärna med galler för fönstren. De vill ha ett förenklat liv ett tag, utan alla sina prylar. Eller en trevlig forsränningstur under några dagar, med någon annan som lagar maten. Ingen vill återvända till naturen på något riktigt sätt, och ingen gör det heller. Det är bara prat. I takt med att åren går och världens befolkning blir alltmer urban är det alltmer okunnigt prat. Stadsborna vet inte vad de pratar om. Det är bara fantasier.

Om Eden är en fantasi som aldrig existerade, och mänskligheten aldrig någonsin var ädel, snäll och kärleksfull, hur är det då med resten av de religiösa grundsatserna? Hur är det med global uppvärmning och den kommande miljödöden från fossila bränslen? Är det inte säkrast att vi alla går ner på knä, lovar bot och bättring och späker oss varje dag? Det var ju på så sätt som vikingarna fick bukt med den överdjävliga tandvärken. Eller?

Det finns inte någon känd teknik som gör det möjligt att stoppa ökningen av koldioxidhalten. Inte vindkraft, inte solenergi, inte ens kärnkraft. När FN:s klimatpanel IPCC i sina rapporter påstår att det finns alternativa tekniker som kan kontrollera växthusgaserna, så har FN fel. Det kan man läsa sig till i de mest prestigefyllda vetenskapliga tidskrifterna, såsom Science och Nature. Men det gör inte klimataktivisterna. Religiösa övertygelser utgår inte från fakta.

Ett av problemen med dessa religiösa fundamentalister är att de inte har någon distans till sig själva. De är rigida och förstår inte att deras sätt att tänka bara är ett av flera möjliga. De tror att alla andra har fel. De sysslar med frälsning och är totalt ointresserade av att pröva alternativa synsätt.

I takt med att vi har rört oss in i framtiden har domedagsvisionerna försvunnit, som hägringar i öknen. De fanns aldrig där på riktigt, men de kommer tillbaka. Som hägringar gör. Det är en hel drös av dem. Häromdagen läste jag att fyrtiotusen arter utrotas varje år. Hälften av alla arter på planeten kommer att vara utrotade år … (fyll i själv, tack). Och så vidare och så vidare och så vidare.

Med så många tidigare misslyckanden kunde man tro att miljöprognoser skulle bli mer försiktiga. Men inte om det handlar om en religion. Kom ihåg dåren på trottoaren som bär på ett plakat som förutspår världens undergång. Han slutar inte när världen inte går under den dag han förväntar sig. Han byter bara ut sin skylt, sätter ett nytt datum för domedagen och återvänder till sin trottoar. Ett av religionens utmärkande drag är att inte påverkas av fakta, eftersom tro inte har något med fakta att göra.

De religiösa klimataktivisterna tror att de vet allt, men sanningen är att vi har att göra med otroligt komplexa, föränderliga system. De som är säkra både på klimatkrisen och vad mänskligheten måste göra, visar inte upp sin förkrossande överlägsna kunskap utan sin personlighetstyp och sitt trossystem. Klimat- och miljöaktivismen är i dag djupt religiös och klimatvetenskapen lika djupt politiserad. Det är därför som ”Lyssna till vetenskapen” kunnat bli miljörörelsens slagord.

Vad vi behöver är en ny organisation som är omutlig när det gäller att få fram verifierbara resultat och som inte bara finansierar de redan frälsta utan sprider anslagen och tvingar alla inom detta område att vara ärliga. Vi måste bli av med de mytiska fantasierna och få stopp på domedagsprofetiorna. Det är hög tid att börja bedriva hård vetenskap.

I slutändan erbjuder vetenskapen oss den enda vägen ut ur politiken. Om vi tillåter att vetenskapen politiseras, då är vi förlorade. Vi kommer att gå in i en internet- och AI-version av medeltiden, en tid av skiftande rädslor och vilda fördomar. Det är ingen bra framtid för mänskligheten. Det är vårt förflutna.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: En ändlös mardröm

I SVT:s Rapport förklarar Ulrika von der Leyen att stödet till Ukraina kommer att fortsätta. Det gäller bara att hitta en omväg kring Ungern som satt sig på tvären. Ett långt inslag om vår förre socialdemokratiska utrikesministern Margot Wallström, som fått i uppdrag att reda ut krigets miljökostnader i Ukraina. Reportern frågar vad det kommer att kosta att återuppbygga Ukraina. Kanske 400 miljarder dollar? Vadå bygga upp, kriget pågår fortfarande. På något sätt är det självklart att Ukraina kommer att vinna. Rapporteringen är utan verklighetskontakt. Därför blir det i dag dels ett resebrev från Ukraina, dels en transkriberad och ganska fritt översatt intervju med Douglas MacGregor, den rapportör och kommentator om Ukrainakriget som jag har störst förtroende för.

Vem är han? Wikipedia skriver ”en pensionerad amerikansk arméöverste och regeringstjänsteman och författare, konsult och tv-kommentator.” Han har också en PhD i internationella relationer från University of Virginia. MacGregor har skrivit flera böcker om modern krigsföring, senast år 2016: Margin of Victory: Five Battles that Changed the Face of Modern War. År 2020 föreslog Donald Trump honom till amerikansk ambassadör i Tyskland men senaten blockerade nomineringen. Sanningssägare och kritiker är inte populära heller i USA.

Först reserapporten:

Jag har just kommit tillbaka från Ukraina, där jag besökte några vänner. Allt vi har hört om vad som händer i Ukraina är en lögn. Verkligheten är mörkare, dystrare och otvetydigt hopplös. Det finns inget sådant som att Ukraina skulle ”vinna” detta krig. Enligt deras uppskattningar har de förlorat över en miljon av sina söner, fäder och män; en hel generation är borta.

Även i sydväst, där den antiryska stämningen har funnits länge, är medborgarna ovilliga eller rent av rädda för att offentligt kritisera Zelensky. De löper risk att hamna i fängelse. I varje by och stad är gatorna, butikerna och restaurangerna i stort sett helt utan män. De få män som finns kvar är livrädda för att lämna sina hem, av rädsla för att bli kidnappade till värnplikt. Vissa har bett vänner att bryta deras ben för att slippa tjänstgöra.

Arméns sökpatruller kommer tidigt på morgonen, när männen lämnar sina hem för att gå till jobbet. De ligger i bakhåll och kidnappar dem från gatorna och inom 3-4 timmar blir de inskrivna i armén och förs direkt till frontlinjen med minimal eller ingen utbildning alls; det är en dödsdom. Det blir värre för varje dag. Där jag bodde hade en tandläkare precis tagits av säkerhetsstyrkor på väg till jobbet och lämnat efter sig två små barn. Varje dag fortsätter 3 – 5 döda kroppar att komma tillbaka från frontlinjerna. Mödrar och fruar kämpar med näbbar och klor mot de väpnade styrkorna, tigger och ber om att deras män inte ska föras bort. De försöker med mutor, vilket ibland fungerar, men för det mesta möts de av fysiskt våld och dödshot.

Det territorium som ”återtagits” från ryssarna har förvandlats till ruiner och är obeboeligt. Oavsett vilket finns det ingen kvar som kan bo där och familjer på flykt kommer sannolikt aldrig att återvända.

De ser hur kriget har rapporterats, både hemma och utomlands. Det är ett ”skämt” och ”propaganda”. De säger: ”Se dig omkring: är det här vinnande?”. Än värre är att vissa har lurats att tro att när de ukrainska styrkorna är uttömda kommer amerikanska soldater att ersätta dem och ”vinna kriget”. Det finns ingen tvetydighet hos dessa människor. Kriget var förgäves – en parodi. Resultatet var alltid, och är fortfarande, tydligt.

Folket är utan hopp, fullständigt förstört och lever i en ändlös mardröm. De vädjar om ett slut, vilket slut som helst – troligen samma ”fred” som kunde ha uppnåtts för två år sedan. I deras sinnen har de redan förlorat, för deras söner, fäder och makar är borta och deras land har förstörts. Det finns ingen ”seger” som kan ändra på det
.
Missförstå mig inte, de är rasande på Putin. Men de är också rasande på Zelensky och västvärlden. De har förlorat allt, värst av allt hoppet och tron. De kan inte förstå varför Zelensky vill fortsätta på den inslagna vägen, den väg som innebär mänsklig förödelse.

Jag bevittnade inte kriget, men det jag såg var fullständigt hjärtskärande. Skam över de människor, oavsett deras avsikter, som har stött detta krig. Och skam över medierna som fortsätter att ljuga om det.

***

Douglas MacGregor.

Överste MacGregor, tack så mycket för att ni är här i dag.

Visst, det är trevligt att få vara här med dig, Stephen.

Så direkt från början vill jag fråga om något som har gjort mig förvirrad, eftersom det här är en man som borde kommentera i linje med ditt tänkande. Men han verkar gå på samma linje som generalerna på CNN (Stort TV-bolag som sänder nyheter dygnet runt). Det är en general Ben Hodges. Han säger att om NATO inte ökar produktionen och sänder mer militär utrustning kommer Vladimir Putin att anfalla, inte därför att han provoceras av NATO utan för att han ser NATO som svagt. Ligger det någon sanning i det han säger eller är det bara skrämselpropaganda?

Jag tror att vi med fullständig säkerhet kan säga att ingenting av det som kommer ur general Hodges mun är välinformerat eller sanningsenligt. Han var en trestjärnig före detta befälhavare för den lilla styrka som fortfarande fanns kvar i Tyskland i slutet av kalla kriget. Han slog sig ihop med människor som betalar honom rikligt för att säga Ukraina vinner. Han är obotligt antirysk och löjligt optimistisk. Han har sagt att med några fler missiler och några fler stridsvagnar kommer ukrainarna att återta Krim och kunna rulla in i Ryssland. Detta har pågått månad ut och månad in. Han har aldrig kommit till rätta med verkligheten och har naturligtvis inget intresse av att göra det heller, eftersom då kommer ingen att ge honom några pengar.

Ja, baserat på vem som har honom på sitt program tänker jag att han förmodligen får fem till tiotusen dollar i månaden för att säga ”Ukraina kommer att vinna. Amerikanska skattebetalares pengar är berättigade. Putin är svagare än vi tror och Ukraina kommer att ta tillbaka territorium.” /…/ Den här tanken att Vladimir Putin planerar att rulla in och ta över Berlin och Paris och andra städer i Europa är löjeväckande. Vad är din uppfattning?

För ett par år sedan, varje gång någon talade om striderna i Ukraina, fortsatte samma persongalleri av pensionerade generaler från både Storbritannien och USA samt träskvarelserna i Washington, att säga till det amerikanska folket att ryssarna är inkompetenta. De kan inte göra någonting rätt. Ryssarna förlorar och jag vet inte hur många högt uppsatta politiska personer som talade med mig inom en månad eller sex veckor efter krigets början. De frågade ”Well, vad tycker du?” Jag sa: ”Det här är en katastrof. Vi måste stoppa detta krig omedelbart” och de sa ”Verkligen?” och jag sa ”Absolut!”. De sa ”Ukrainarna vinner ju!” Jag sa: ”Nej, det gör de inte. Det här har inte ens börjat än. Hundratusentals ukrainare kommer att dö för ingenting.” Folk hade svårt att tro det jag sa, eftersom västmedierna alla predikade samma nonsens. Så det har aldrig riktigt förändrats. Inte ens nu, efter att Ukrainas riksåklagare den 7 januari i år gick ut i ukrainsk teve och berättade att Ukraina har förlorat 500 0000 ukrainska soldater. Jag har sagt det under en tid och alla sa ”Åh, det kan omöjligen vara så, det är ryssarna. De har förlorat många många fler. Jag skulle säga att relationen är en rysk soldat på sju ukrainska och att den siffran stiger. Vi har gett ukrainarna fruktansvärda råd och översvämmat dem med en massa utrustning som de omöjligt kunnat använda, eftersom det kräver många års erfarenhet. Vi försökte bygga upp en armé i flygande fläng, så i dag ligger Ukraina i ruiner. Kyrkogårdarna är fulla och de fortsätter att fyllas på. Ryssarna tar till fånga män i 70-årsåldern och pojkar i uniform på 14 och 15 år. Du vet Ukraina måste skicka ut kidnappare för att tvinga människor till den ukrainska militären. I västra Ukraina är de förskräckta nu. De ville inte bli indragna i detta, även om de alla allmänt avskyr ryssarna. Men de vill inte slåss i detta krig. Om sanningen trycktes eller offentliggjordes skulle vi ha en mycket tydligare bild av Zelensky, som en fullständig och total bedragare. Någon som inte alls representerar Ukrainas intressen. Han är upptagen med att flänga runt och försöka sälja ut sitt land med sin rika jordbruksmark till Black Rock (Världens största fondförvaltare, grundad av Larry Fink). Jag antar att Zelinsky ser fram emot en bekväm pension i en av sina villor i Italien eller Cypern. Eller förmodligen i Florida, vid någon tidpunkt. Det hela är en bluff och ukrainarna har utnyttjats skoningslöst av oss. Och sedan hör du människor säga som vår vän (den republikanske) senatorn Lindsey Graham att ”Åh, vi borde vara så tacksamma att inga amerikaner har dött.” Vi vet att någonstans mellan 450 och 500 amerikaner, oavsett om de var i uniform eller inte eller har dött i Ukraina. Men återigen, administrationen kommer inte att låta någon få veta det. Det kommer inte att publiceras, men det är sant. Jag vet inte den exakta siffran, men det är baserat på mina källor i Östeuropa. /…/ Vi har utnyttjat dessa människor för att göra något som vi tror gynnar oss. Det gör det inte. Sanningen är att Ryssland ekonomiskt sett är starkare nu än för två år sedan. Oändligt mycket mer och Ryssland leder nu en betydande del av världen i riktning mot att återinföra guldmyntfoten, vilket skulle sätta stopp för oss, eftersom vi är världens centrum för att trycka pengar. Om stora delar av världen går tillbaka till guldmyntfoten faller USA samman. Och samtidigt har ryssarna byggt upp en förstklassig armé och ett mycket förbättrat flygvapen. Deras ubåtsflotta är i utmärkt skick. Deras ytflotta är det däremot inte så mycket med, men ärligt talat behöver Ryssland ingen ytflotta. Våra egna väpnade styrkor är i fruktansvärt dåligt skick och mycket av den utrustning som skickats till Ukraina användes inte ordentligt. Så de flesta har dragit slutsatsen att vår utrustning och teknik är tredje klassens. Om något har vi gett hela världen en bild av extrem svaghet samt hänsynslös själviskhet, bedrägeri och girighet, eftersom vi har tjänat massor av pengar på detta krig. När jag säger vi talar jag om det beryktade militärindustriella kongresskomplexet, vilket är anledningen till att de fortfarande vill skicka pengar dit. De vet att varken pengarna eller utrustningen kommer att göra mycket för Ukraina, men vinsterna hamnar i folks fickor här i USA. Så ni vet att det hela är ett fruktansvärt skamligt bedrägeri. /…/ Människor dör fortfarande och det finns ingen kvar i Ukraina. Jag borde inte säga ingen, men miljoner har lämnat landet och de kommer aldrig att återvända. Så landet självt är i allvarliga svårigheter.

Ja, jag gillar hur senatens minoritetsledare McConnell sa till det amerikanska folket, särskilt republikanerna, att oroa er inte. Vi skickar inte era pengar till Ukraina. Vi skickar dem till amerikanska entreprenadföretag. Ni berättade just för oss hur detta är ett gigantiskt system för penningtvätt tillbaka till era donatorer.

Exakt, men du vet att han är en del av det så kallade träsket (the proverbial swamp) /…/Det är inte någon större skillnad mellan republikanerna och demokraterna i Washington. Oavsett vem du röstar på får du samma politiska resultat. Jag hoppas att varje amerikan förstår detta. Jag tror inte att de gör det, men jag önskar att de skulle göra det.

Volodymyr Zelensky har bett Schweiz att vara värd för fredssamtal för Ukraina. De har dock uttryckligen sagt att ingen från Ryssland får delta i dessa fredssamtal, så varför välja Schweiz? Och varför inte bjuda in ett sändebud eller en diplomat från Ryssland, om Zelensky verkligen vill att det här ska ta slut?

Till en början blev jag glad när den rapporten kom. Eftersom jag tänkte tack och lov att detta kommer att ta slut och jag blev förvånad. Men det var bara ännu en väg att få pengar. Zelensky, som är korrupt och i många avseenden en av de mest kriminella karaktärerna, har förvandlat det till ännu en ”skicka runt hatten och kasta pengar i den”, för vad han kallar reparationer. Reparationer betyder att vi ska återuppbygga Ukraina. Det är tillbaka till samma bedrägeri som jag nämnde tidigare, det som involverar Black Rock och Larry Fink och andra av dessa personer. Det är mycket tragiskt, men jag är säker på att senaten är förtjust. Jag vet att Mitch McConnell (republikansk senator) är det, eftersom han har sina händer i allt detta och han kommer utan tvekan att tjäna på det, liksom de flesta av hans kollegor. Så jag antar att det hela är en bluff. Schweizarna beslutade för första gången på århundraden att avstå från att rösta. /…/ Så Schweiz kan inte längre tas på allvar som en neutral stat, vilket är en fruktansvärd förlust för världen. Schweiz var en plats dit alla som hatade varandra kunde komma och reda ut sina meningsskiljaktigheter, eftersom Schweiz var genuint neutralt. Det är det inte längre, så även om de bjöd in ryssarna vid den här tidpunkten tror jag inte att ryssarna skulle dyka upp. Det är samma tragedi som att förlora Finland och Sverige som neutrala stater. Det var platser där krigförande parter kunde mötas och reda ut saker och ting. Men uppriktigt sagt, varför skulle ryssarna bry sig? De bryr sig varken om Zelensky eller om oss. De har vunnit kriget. Alla säger ”Men de slåss fortfarande.” Well, om Ukraina skickar 70-åringar och 15-åringar i strid, till och med gravida kvinnor dyker upp där ute, vinner de då? Jag tror inte det. Och ryssarna avancerar gradvis över hela fronten. Jag tror att de kommer att fortsätta att avancera och sedan vid någon tidpunkt, när de bestämmer sig, så kommer de att gå över Dnepr-floden. Då måste de ställa sig frågan ”hur mycket längre ska vi gå?” Det sista som folket i Moskva vill göra är att styra ukrainarna. Varför skulle de vilja göra det? De vill inte styra någon som inte är ryss. De vet att det är mycket besvärligt eftersom de gick igenom det efter andra världskriget. Warszawapakten var inte någon stor bonus för sovjeterna. En kort tid efter kriget kunde de utnyttja den och beröva de ockuperade länderna resurser och teknik, särskilt det som tidigare var Östtyskland. Men återigen, de kunde inte göra det särskilt länge och till slut blev det en börda. Kuba är ett annat exempel. Kuba var ett stort svart hål, bara en ekonomisk börda för den sovjetiska ekonomin. /…/ Ryssarna insåg till slut att detta var ett slöseri och gav sig av, och det var rätt sak att göra. De kommer inte att upprepa det. De vill framför allt göra affärer med väst och de har en bra position för det, eftersom de kommer att vara en av de viktigaste mellanhänderna i Centralasien mellan Kina och väst. Så varför skulle de vilja ha ett krig? Kineserna vill inte heller ha krig eftersom krig är dåligt för affärerna. Jag vet att alla har svårt att tro det i Amerika, men sanningen är att krig förstör landets levnadsstandard, det förstör landets valuta. /…/

Det tyska försvarsministeriet har läckt ett dokument som visar en 18-månaders tidslinje där det förutspås hur Vladimir Putin kommer att ta över Europa. Var han kommer att anfalla. Är detta bara fullständig hypotetiskt, något som de nu använder för att skrämma européer och fortsätta mjölka pengar ur dem, eller finns det någon sanning i denna 18 månaders tidslinje?

För det första finns det inget hypotetiskt med tidslinjen. Det är en bluff. Det är ett försök att rättfärdiga det som pågår i Ukraina. Människor kommer att titta på den där kartan, som är absurd, och börja frukta den nära förestående ankomsten av ryssarna. Ryssarna är inte på väg. På ett eller annat sätt kommer detta att hålla människor som Scholz och Macron och andra globalister vid makten. Jag menar, när man inte har något kvar, vad gör man då? Just nu är Scholz ungefär lika populär som pesten i Tyskland. /…/Problemet är att tyskarna inte har kunnat ta reda på vem de ska ha istället för honom. Tyskarna är lite som en strandad val som långsamt dör. Den har hamnat på grunt vatten. De avindustrialiserar sig själva, förstör i princip sig själva. Till det ska man föra de utlänningar som kommit in i landet och som tyskarna inte vill ha, inte mer än vad skandinaverna vill. Så globalisterna har framgångsrikt förstört Europa. Vissa människor tror att det är dött för alltid. Jag håller inte med om det, men det kommer att bli svårt att bota Europa. /…/ Många människor i vårt land, många människor i Västeuropa och Polen och liknande platser fortsätter att tillskriva sina medier en viss grad av legitimitet. Det borde de inte göra. De borde bara inte göra det! /…/ Om jag verkligen vill veta något om någonting i världen går jag in på Internet och börjar gräva och gå igenom och leta efter alternativa åsikter och källor, av vilka många är mycket mycket bra. De hittar aldrig sin väg till mainstream media. Liksom finanssektorn och vår regering är medierna i händerna på samma människor som driver kriget och försöker få oss att tro att detta är bra för oss. /…/

Du nämnde Black Rock ett par gånger. Presidentkandidaten R F Kennedy Jr sade i ett tal att Black Rock och andra redan äger Ukraina. Det har redan beslutats. De verkliga pengarna kommer att tjänas på detta krig när de återuppbygger Ukraina. Planerar dessa företag att tjäna miljarder eller kanske biljoner dollar av de amerikanska skattebetalarnas pengar?

Jag tror att det är planen och jag tror att Tony Blinken och hans kollegor, Larry Fink och Zelensky, de ligger i samma säng. De tillhör alla samma klass av människor och de vill alla fylla sina fickor med kontanter, om inte någon ingriper och stoppar det. Ukrainarna har blivit lurade från dag ett av den här regeringen. De utnyttjade ukrainsk nationalism, mod och tapperhet för att förstöra landet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.