Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 10

Söndagskrönika: Nationalism versus imperialism

Nationalism är inte en högerextrem politisk sjukdom som hotar det öppna demokratiska samhället, vilket många i västvärlden nuförtiden tycks tro. Nationalism är en ideologi som påstår att världen mår bäst av att vara indelad i nationer, som styrs av suveräna stater, vilka bejakar den egna nationens kultur och traditioner.

Nationalismen har varit Europas norm och ideal alltsedan reformationen och westfaliska freden, fram till andra världskrigets slut. Den är grunden inte bara för den moderna demokratin utan också för marknadsekonomin, rättsstaten och individuella rättigheter. Så sent som under andra världskriget trodde många fortfarande att principen om nationell frihet var nyckeln till en rättvis, mångfaldig och relativt fredlig värld. Men Hitler förändrade allt detta. Idag lever vi i efterdyningarna, där en förenklad och ständigt upprepad berättelse hävdar att ”nationalism orsakade två världskrig och Förintelsen”. Vem vill vara nationalist om nationalism innebär att stödja rasism och blodsutgjutelse i ofattbar skala?

Motsatsen till nationalism är imperialism, som vill ge fred och säkerhet åt världen genom att så långt det går ena mänskligheten under en gemensam politisk regim. Imperialism och nationalism är konkurrerande ideal, som i det förflutna stridit mot varandra. Visst handlade andra världskriget om att tyskarna skulle ta över världen men inte desto mindre var ”Tredje Riket” ett imperialistiskt projekt. Nationalstaten är – och detta är viktigt – per definition ointresserad av att erövra andra nationer. Det betyder inte att det är idel harmoni. Två grannfolk kan avsky varandra men trätorna handlar inte om att det ena ska erövra det andras land.

Sovjetunionen var en imperialistisk statsbildning som upplöstes i ett antal nationalstater varav Ryssland var den överlägset största. Som jag ser det är det Ryssland, som invaderat och för krig i Ukraina, en nationalstat som vill säkra sina geopolitiska gränser, efter att Nato mer eller mindre omringat landet med missilramper. Ukrainas president påstår att det handlar om ett nytt imperiebygge. Det har han all anledning att göra eftersom han annars inte skulle få samma stöd från väst, som han faktiskt får. Putin får inte vinna därför att efter att ha tagit Ukraina kommer Ryssland att fortsätta med att invadera exempelvis Litauen. Sveriges och Finlands regeringar är av samma uppfattning. Varför skulle de annars söka sig till Nato? Emellertid, när man tar del av vad Putin och ett antal kunniga statsvetare och militärer i Väst påstår, så finns det inget stöd för uppfattningen att Putin är i färd med ett imperiebygge.

För att stanna kvar på hemmaplan finner jag det djupt märkligt att våra ledande politiker förblir okunniga i en fråga som riskerar att landa i ett tredje världskrig. Varför gör de inte sin hemläxa och tar reda på varför Ryssland känt sig så hotat av Nato och USA att de invaderade Ukraina? Det här handlar inte politiska ställningstaganden utan om sakpolitik. Vilka svek har Nato och USA gjort sig skyldiga till gentemot Ryssland, efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning?

När kampen mot kommunismen var över och det sovjetiska imperiet gått i graven inriktade sig västvärldens ledare på två nya imperialistiska projekt. Det ena var den Europeiska Unionen, som gradvis har ”befriat” medlemsländerna från många av de befogenheter som vanligtvis förknippas med nationalstatens politiska oberoende. Det andra är Den amerikanska världsordningen, i vilken nationer som inte följer internationell lag ska tvingas att göra det med amerikansk militärmakt.

Sedan 1990, då Margaret Thatcher ställde sig tveksam till EU-projektet och avsattes av sitt eget parti, har ingen ledande politiker i vare sig Amerika eller Europa ifrågasatt detta dubbla imperiebygge. Den offentliga debatten om den nya världsordningen har uteblivit. Den lilla diskussion som ändå förts är fylld med politiskt nyspråk och eufemismer: en ny världsordning, det öppna samhället, global styrning, gemensam suveränitet, universell jurisdiktion, det internationella samfundet, den liberala demokratin, transnationalism, en unipolär värld, historiens slut, rätt sida av historien etc.

Idag har många kommit att betrakta lojalitet mot nationalstaten och dess oberoende inte bara som historiskt överspelat utan även som moraliskt suspekt. Europas politiska elit anser inte längre att nationella lojaliteter och traditioner är en sund grund för att bestämma vilka lagar vi ska leva efter, hur ekonomin ska regleras och vilka beslut vi ska fatta om försvar och säkerhet. Inte heller ska nationalstaten bestämma vilka som får bo var i världen. Som en tidigare statsminister sa: ”Mitt Europa bygger inga murar”.

Vi kan se den kampen utkämpas mellan EU och Ungern, vars ledare Viktor Orbán är EU:s svarta får. Massinvandringshösten 2015 krävde EU att Orbán skulle tillåta migranter att fritt passera Ungern på sin väg mot Tyskland och Sverige. Han kunde ha bejakat detta och till och med per buss transporterat migranterna till gränsen, på samma sätt som grannarna Serbien och Makedonien gjorde. Det skulle ha varit lätt, eftersom migranterna inte var intresserade av att stanna i Ungern. Genom att istället bygga stängsel och hävda Schengenområdets yttre gräns begränsades flyktingvågen och Schengenreglerna kunde upprätthållas. För detta inhöstade han inga applåder utan tvärtom drog han på sig hård kritik från länder som Sverige, Danmark, Tyskland och Österrike, som upphävde Schengenreglerna.

Genom att vara en klassisk företrädare för nationalstaten utgör Viktor Orbán en konstant provokation för EU vars själva kärna är antinationalistisk. Vi ser det också i Sverige där ilskna ledarskribenter och politiker tävlar om att skända Ungern och Viktor Orbán. De vill bli av med Ungern och beklagar att EU-domstolen saknar befogenheter att slänga ut nationalistiska länder. Ungern svarar som bekant med att försvåra Sveriges ansökan om att bli medlem i Nato-imperiet.

”Upplysta” människor skulle aldrig ens komma på tanken att beskriva Nato som ett imperiebygge. I sak felaktigt kallas Nato för en försvarsallians och det var naturligtvis för att försvara sig som Nato bombade Serbien 1999 (obs, ironi). Det är i fredens namn som Nato placerar ut kärnvapenkapabla missilramper längs gränsen mot Ryssland.

Inte heller får EU kallas för ett imperiebygge. Det handlar om europeisk gemenskap, vilket inte bara ska förstås som en sund politik utan också som det enda moraliskt anständiga. Den nya värld EU-ledningen framgångsrikt bygger är en värld där liberala teorier och en internationell regim försvagat nationalstatens makt. Det ska ersätta den gamla protestantiska ordningen, baserad på självständiga nationalstater. Det är således imperiet (även om det ordet är totalförbjudet) som ska rädda oss från nationalismens ondska.

Men har anhängarna av den nya imperialismen korrekt beskrivit vad nationalism är och var den kommer ifrån? Har de rätt i att tillskriva nationalismen det senaste århundradets största ondska? Och är en förnyad imperialism verkligen lösningen?

Även om reaktionen har varit senfärdig och motarbetad, så växer det i Europa och USA nu fram politiska och i grunden nationalistiska motståndsrörelser. I Storbritannien vann Brexit. Trumps ”America First” fick gehör liksom Berlusconis ”Forza Italia” och Orbáns ”Ungern åt ungrarna”. I Holland vann Gert Wilders valet förra året, i Tyskland är AFD näst största parti, på samma sätt som SD är det i Sverige. Båda partierna växer. Och det är inte otroligt att Frankrikes nästa president heter Marine Le Pen.

Etablissemanget kallar den nya nationalismen föraktfullt för populism och tolkar den som en återgång till ett mer primitivt skede i historien. Offentliga personer, journalister och akademiker har i mycket hårda ordalag beklagat nationalismens återkomst till den offentliga debatten.

Det som globalisterna är mer eller mindre blinda för, alternativt ser som primitivt och överspelat, är medborgarnas behov av kollektivt självbestämmande. En majoritet av oss tillhör en gemenskap som är ordnad i en kollektiv skala med den egna familjen först, därefter släkten, vännerna, grannskapet, kommunen/staden och nationen. Dessa kollektiv är för de flesta människor en integrerad del av dem själva. Det är deras kulturella förankring, deras revir, och där vill se det egna kulturella arvet växa i styrka och inflytande. Mänskliga varelser föds och gifter sig in i sådana kollektiv, eller antar dem senare i livet. De är knutna till dem med starka band av ömsesidiga erkännanden och lojaliteter. Det är ansvar eller skyldigheter som vi har, inte till oss själva som individer, utan till ett utvidgat ”jag”, som medlemmar av vår familj, vår hembygd, vår nation.

Nationalismen förespråkar den kollektiva identiteten medan imperialismen med nödvändighet lyfter fram den individuella identiteten. Själva kärnan i individualismen är att det är individen och inte kollektivet eller kulturen som bestämmer. Begrepp som ”alla människors lika värde” och ”individens frihet” är därför i grunden imperialistiska. Som individ kan man välja i stort sett allt, inklusive att vara starkt antinationalistisk. Man kan ställa sig var som helst på höger-vänsterskalan. Retoriskt låter det bra att man är fri att välja, men i praktiken gör det många människor olyckliga. Vi vill inte välja därför att risker är förknippade med valet. Man kan välja fel, man kan bli ratad. Vi vill inte välja. Vi vill tillhöra.

Också som individer bestämmer sig de flesta bland oss för att tycka och tänka detsamma som ”alla andra”. Även om individualism och kollektivism formellt står mot varandra, så är också individer konformister. Tur är väl det. Äkta individualism, att inte bry sig om vad andra tycker och tänker, gör vi det så får vi ett individhälle, något som inte finns. Det går inte ens att föreställa sig hur ett individhälle skulle fungera. Därför finns heller inte ordet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Är demokratin roten till Västs vansinne?

Vi västerlänningar får absolut inte tänka att vi är bättre än andra – det är rasism. Och eftersom vi nu under så många hundra år både förtryckt andra folk och minoriteter i våra egna länder så är det dags för oss att kompensera, att göra bot för vår rasism. Jag ser en video där vita kysser BLM-mäns kängor.

Mångkulturen påstås vara berikande. Det är inte sant – den löser upp samhörigheten, det kitt som håller nationalstaten samman. Annat nonsens är hävdandet att alla människor är lika mycket värda – utom vita män förstås. Kvinnorna angriper männen – nu är patriarkatets tid över. Samhällseliten traskar med i de homosexuellas kärnfamiljsfientliga Prideparader. Det finns rörelser som tror att det finns många fler kön än två.

Ja, så där skulle jag kunna hålla på ett bra tag till med att räkna upp stolligheterna i den självdestruktiva västerländska politiken. Jag och många med mig river sig i skallen. Vafan, har dom fått nippran, helt tappat verklighetsförankringen?

Eftersom smittan inte verkar sprida sig till folk och länder utanför den västerländska sfären har jag funderat över om den kan ha något med demokrati som statsskick att göra. Visserligen ”uppfanns” demokratin redan av de gamla grekerna och borde därför vara beprövad, men det handlade om små stadsstater och direktdemokrati, där bara de fria männen fick rösta. Inte kvinnor, inte slavar, inte främlingar.

Stora nationalstater med representativ demokrati är bara begreppsligt släkt med den grekiska demokratin. Mellan oss och dem ligger bland annat en månghundraårig kristen teokrati. Dessutom, de ansvarsfulla medborgare som selekterades fram i den nutida demokratins barndom har föga gemensamt med det alla-medborgare-får-rösta som i dag gäller. Det är inte bara kvinnor som har den rätten utan livstidsfängslade mördare, terrorister och ointegrerbara muslimer, för att inte tala om alla andra minoriteter som, i det mångkulturella samhället, enbart ser till sina egna intressen. Ibland får jag bilden framför mig av nationen som ett magert och döende rådjur översållat med fästingar.

Att enbart se till sina egna intressen gäller också för politiska partier. Socialdemokraterna är Sveriges överlägset största parti. Inte i retoriken men i praktiken är svenskarnas framtid inte lika viktig för dem som muslimernas, eftersom de är beroende av muslimernas röster. Under hösten 2023 har olika situationer gjort det tydligt att socialdemokraterna går väldigt långt för inte att förlora muslimska väljare. SvD-journalisten Torbjörn Nilsson räknade efter, om det var en befogad rädsla:

Andelen muslimer i Sverige brukar anges till någonstans mellan 5 och 8 procent av befolkningen. Räknar man generöst, och slarvigt utgår från att samma muslimska andel skulle gälla i valmanskåren, blir det runt 600 000 röstberättigade muslimer. Det är många väljare det. Och om hälften av dem brukar rösta på Socialdemokraterna men plötsligt skulle sluta göra det, ja då skulle det sannolikt avgöra ett riksdagsval.

Olika statsskick leder fram till olika plågor. Kommunismen, som ju avser att befria folket från kapitalisternas tyranni, landar skrämmande ofta i både tyranni och blodbad. Teokratier leder till andra övergrepp och former för förtryck. Se hur Irans moralpolis både torterar och dödar kvinnor som inte döljer sitt hår.

Demokrati är däremot ett reservationslöst hyllat statsskick. Också länder som inte är ett skit demokratiska vill därför gärna hävda att de är det. Vi som har några år på nacken minns Deutsche Demokratische Republik, totalstyrt inte av folket utan av Sovjetunionen. Vår tids praktexempel är givetvis Demokratiska folkrepubliken Korea, som är ett ärftligt tyranni. Närmast ett kritiskt förhållningssätt kommer Winston Churchill, med sitt salta konstaterande att demokrati är det minst dåliga av de statsskick som finns att välja på.

I tonåren hörde jag ett uttryck, som jag inte minns att jag stött på i vår tid, nämligen att idealet för ett land är att ha en diktator som med järnhand ordnar allting till det bästa och när det är klart så kan demokratin ta vid. Jag tyckte då att det lät väldigt bra, plus att det rymde en insikt som sällan eller aldrig tas upp i den svenska offentliga debatten, nämligen demokratins svaghet. Ingen järnhand där inte, snarare dåligt koordinerade fingrar.

Tänk er att Sverige hade en diktator som, helt likgiltig för mänskliga rättigheter, lät avrätta de värsta kriminella mördarna, satte andra i fängelse, totalstoppade nyrekryteringen och utan vidare prut slängde ut både kriminella och deras familjer. Efter att ha ”rensat upp”, så trädde han tillbaka och sa ”Så … nu är det bra igen, nu kan ni återgå till ett demokratiskt styre av landet.”

Kan det vara så att Västerlandets sekelgamla demokrati är roten både till tidens vanstyre och vansinne? Det är en fråga som inte får ställas. För om det skulle visa sig vara så, vilket är alternativet?

Det som skiljer en demokratiskt tillsatt ledare från en diktator är valprocessen. En demokratisk ledarkandidat måste övertyga väljarna om att han eller hon och det egna partiet är bäst lämpat att styra landet. Det gör han eller hon främst genom löften. Därefter får ledaren/partiet en valperiod – i Sverige fyra år – på sig att infria sina löften. Går det vägen, så får partiet med sin ledare förnyat förtroende.

Här finns två svagheter. Den första är att partierna och partiledarna inte behöver vara regeringskompetenta utan enbart skickliga i att presentera sig som kompetenta. Vill det sig illa blir det ”tjusigheten” och retoriken som väljarna belönar, inte kompetensen. Barack Obama är här ett utmärkt exempel. Den amerikanske statsvetaren Thomas Sowell påstår att han är den sämsta presidenten USA haft i modern tid. Obama lyckades inte med just någonting men han var en fantastisk retoriker. När han tillträdde år 2009 ärvde han fyra krig från sin företrädare. I valkampanjen hade han lovat att avsluta det ”onödiga kriget” i Irak, och att fullborda ”det nödvändiga” i Afghanistan. Han lovade att reparera USA:s relationer med den islamiska världen, nystarta förbindelserna med Ryssland, ta steg mot en kärnvapenfri värld och bekämpa klimatförändringar.

Under sin första dag i Vita huset gav han order om att stänga fängelset i Guantánamo, men det skedde inte. Ord, ord, ord. När Obama 2017 lämnade ämbetet var USA direkt inblandat i sju krig. Fredspristagaren blev en krigspresident.

Obama vann på sitt utseende, sin vackra röst och sin förstklassiga retorik. Därmed kommer vi in på den andra svagheten med allmänna val, nämligen att det krävs upplysta väljare för att rätt ledare ska anförtros makten i demokrati. Problemet är att väljarmajoriteten är politiskt både ointresserad och okunnig. De får ingen draghjälp av politikerna därför att dessa har noll intresse av engagerade väljare, som lägger sig i både det ena och det andra. Politiskt engagerade medborgare är besvärliga. Det räcker fullt ut med korselden från politiska motståndare. Talet om folkstyre är enbart retoriskt. Det är den politiska eliten som styr. Det är heller inte folket utan medierna som kröner respektive detroniserar ledarna.

Det gränssnitt som betyder allt för demokratiska politiker är medierna. Politiker kan inte, som i en stadsstats demokrati, tala direkt till och med folket utan de måste använda sig av mellanhänder, varav medierna är viktigast. Det visas bland annat av att både politiska partier, organisationer och myndigheter anställer presstalesmän. Ofta är de utbildade journalister, experter på en korrekt retorik. Denna är mest snygg retorik därför att det viktigaste inte är att informera medborgarna utan att inte göra misstag. De vet hur medierna fiskar efter nyheter och gärna stort slår upp misstag och felsägningar.

För snart tjugo år sedan berättade dåvarande jämställdhets- och integrationsministern Jens Orback om en avlägsen släkting som levde tillsammans med en häst. Han ville på så sätt bemöta kritiker som påstod att han var homofob. För honom fick människor ha vilka partner som helst, utan att det bekymrade honom.

– Men var hon tillsammans med hästen?
– Nej, men det sas just att de hade en nära relation som var lyckosam för båda.

Jättekul och mums för medierna. En otydlighet som var relevant för vad? På journalisthögskolorna vet jag att man, åtminstone förr i tiden, brukade lyfta fram ”man bet hund” som en nyhet medan ”hund bet man”, inte var någon nyhet.

Begreppet nyhet är i sig signifikativt. Det är det nya i betydelse ”det avvikande som just hänt” som ligger i fokus för medierna. En stor olycka, en jordbävning, ett brott, en skandal – sådant reagerar medierna på. Likaså är det viktigare att vara först än att ha helt rätt. Wikipedia skriver:

Scoop är ett branschuttryck inom tidningsvärlden för en sensationell nyhet med stort allmänintresse, med andra ord ett reportage som förväntas öka lösnummerförsäljningen. Underförstått är att en redaktion är ensam om nyheten. Skandaler är ofta scoop.

Samtidigt som journalister gärna vill vara först med en nyhet, så är de anmärkningsvärt kollektiva. Stora nyheter rapporteras nästan alltid samtidigt i alla medier och körsången tycks inte bekymra journalister. Hundra andra journalister säger precis detsamma. I synnerhet visar sig mediernas kollektiva styrka i drev. Det är en armé som anfaller. Jag har vid ett par tillfällen i mitt liv utsatts för sådana. De kulturjournalister som skrev om min bok ”Svenskar och zigenare” hann givetvis inte själva läsa och kolla vad som stod där, när de hängde på drevet. Inte heller felaktigheter bekymrade dem, lika lite som kränkande och ogrundade påståenden, som att jag var nazist. Hade jag kontaktat dem och sagt att påståendet var felaktigt, så hade jag inte fått någon ursäkt: ”OJ, förlåt, vi ska genast ta den journalist i örat som skrev det och så på lördag samlar ihop sådant som blivit fel och inför en rättelse”.

Jag övervägde att stämma Dagens Nyheter men en erfaren juristvän sa att det var ett mål jag säkerligen skulle förlora. De skulle påstå att jag var en offentlig person och som sådan får man tåla en del hårda ord – ”den som sig i leken ger han får leken tåla”.

– Men är inte Dagens Nyheter intresserade av att rätt ska vara rätt?

Min juristvän log lite mot mig och sa att varken Dagens Nyheter eller den domstol som ska döma, har något som helst intresse av sanningen. Det behöver inte finnas något samband mellan det mer eller mindre offentliga personer säger eller skriver och det som medierna rapporterar.

Nähä.

Det var inget särskilt med drevet mot mig. Det var som de flesta andra drev, dvs. medierna följde den genuint fascistiska principen ”Är det någon som ska ha stryk så hjälper vi gärna till”. Viktigast verkade det vara att inte komma på efterkälken, vilket för mig till nästa konstaterande, nämligen att nyheter kallnar. Det gäller, som ordstävet säger, ”att smida medan järnet är varmt”. Nyheter har ett kort bäst-före-datum. Vad är det för poäng med att vara kvar på arenan när matchen är över?

Mediernas trovärdighet fungerar också efter en speciell logik. De gånger jag har kunnat ta del av sådant medierna skrivit/sagt om mig, så har jag undantagslöst hittat flera fel, inte renodlat negativt, utan också en del positivt, men likförbannat fel. Likaså, om de skriver om ett ämne som jag är insatt i och jag ser att de är totalt okunniga eller har en egen agenda och därför skriver långt bort i tok, så spiller det inte över när jag vänder blad i tidningen. Jag gör inte det enda rimliga, det vill säga drar slutsatsen att om det de skriver på ett ställe är totalt felaktigt, nonsens eller missvisande, så gäller det väl också för det mesta annat som de skriver – intill dess motsatsen bevisats. Bladvändandet återställer mediernas trovärdighet.

Detsamma gäller för mediernas egna påstående, att de fungerar som en tredje statsmakt. De har inte någon egen agenda. Objektivt serverar de sina läsare och folket sann, relevant och trovärdig information i viktiga frågor. Sveriges Radios programförklaring rimmar illa med deras benägenhet att klä sina medarbetare i en vänsterpolitisk tvångströja:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Varken Sveriges radio eller några andra av Sveriges stora medier tar objektivitetskravet på allvar. De har heller inget som helst intresse av att servera läsarna/tittarna/lyssnarna en relevant och ansvarig rapportering av vad som händer i Sverige och världen. De har ägarnas krav på sig att vara lönsamma. Till det ska man lägga att journalisterna har sin egen vänsteragenda, som de lär sig på journalisthögskolorna.

Visserligen är vissa medier mer trovärdiga än andra, liksom att de under vissa tider bättre lever upp till sina egna ideal, men jag vill påstå att när jag skriver detta i slutet av år 2023 ligger svenska mediers rapportering längre bort från objektiviteten än någonsin. Lika skickliga som medierna är på att undvika rena lögner lika skickliga är de på att undvika besvärande sanningar, det vill säga de håller tyst, och vid intervjuer ställer de inga följdfrågor i infekterade ämnen.

Ämnet är långt ifrån utrett. Det finns mycket mer att säga. Några slutsatser så här långt:

Demokratiskt tillsatta politikerna styrs av medierna och eftersom medierna fokuserar på nyheter och inte på processer och konsekvenser behöver inte politikerna stå till svars för sina fattade beslut. Demokratier är svaga eftersom de politiker som har makten måste ta hänsyn till vad motståndarna säger. Viktigast av allt är inte hur det går för samhället utan hur det går i valet för det egna partiet.Medierna fiskar ständigt efter sådana nyheter som säljer lösnummer och ger många klick. Politikerna tränar sig i en retorik utan blottor. De anställer också pressekreterare som vet hur medierna arbetar. Sanningen (verkligheten) är underordnad retoriken. Varken politiker eller medier har något intresse av kunniga och aktiva väljare. En majoritet röstar alltid som de gjort tidigare. De får inte mycket hjälp av medierna att ta reda på vilket eller vilka partier som bäst tillgodoser nationens intressen. Demokratier reagerar inte bara alltför svagt utan också alltför sent på vad politiska beslut leder till. I demokratier är det normalt att politikerna är sist på bollen. Därför har Sverige nu försörjningsplikt för en miljon invånare. Därför brottas landet nu med en invandringsrelaterad och extremt hög kriminalitet. Därför kan Sveriges assistansbedrägerier pågå år efter år.Godhetssignalering lönar sig. Fina och hjärtevarma uttalanden gör sig i medierna och väljarna belönar goda makthavare. Tänk vad mycket gott Sverige gjort genom att öppna sina gränser för alla dessa flyktingar som lämnat krig, död och elände bakom sig och fått en ny chans i Sverige – den humanitära stormakten.Okunnighet är inte diskrediterande. Paradexemplet är när samtliga politiska partier år 1975 tog beslutet att Sverige skulle vara mångkulturellt. Medierna drev på och ingen försökte förutse konsekvenserna. Journalisterna tvingar inte politikerna att relatera till verkligheten. De vet också riskerna med att trampa fel i språket. Hellre gör journalisterna ingenting alls än ta risken att göra fel. Plus att de har sin egen agenda.Det demokratiska statsskickets centrala aktörer – både politiker och journalister –känner inget ansvar för vart politiska beslut för landet. Och så det viktigaste: varken politiker eller journalister är särskilt intresserade av sanningen. Huvudsaken är att det låter bra. Det är inte bara ett skämt när de säger ”Kolla aldrig en bra story”.

Det är det vetenskapliga sanningssökandet och den ackumulerade kunskapen som gav Västerlandet dess ledande position. Den fantastiska perioden i mänsklighetens historia är över. Ett alltmer komplicerat samhälle styrs av allt dummare människor. Hypotesen att det demokratiska styresskicket är medskyldigt till att vi nu åter lever i sagornas och lögnernas tid är svår att avfärda.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Demokrati och diktatur

Om jag säger att det finns två slags länder i världen – diktaturer och demokratier– så håller nog de flesta med. I en diktatur bestämmer en militärmakt (Myanmar), ett prästvälde (Iran), ett enda parti (Kina) eller en enda person (Nordkorea). Där finns inte fria medier, inte mänskliga rättigheter och heller inget oberoende rättsväsende. I demokratier tillsätts ledarna genom allmänna val. De mera pålästa skulle kunna lägga till att i demokratier finns ett oberoende rättsväsende, en stat som respekterar mänskliga rättigheter, fria medier samt åsikts- och yttrandefrihet. Ytterst är det i demokratier inte regering och riksdag utan lagarna som styr samhället.

Talar man om demokrati kontra diktatur, så är det liktydigt med gott mot ont, men praktiken är ofta mer komplicerad. Ett land med ett demokratiskt styrelseskick kan hotas av kaos eller ett inbördeskrig, varvid en militärjunta tar över för att rädda landet. Trots att landet slipper inbördeskrig, är det då ondskan som segrar? Ytterligare ett exempel: Hitler blev rikskansler efter valet 1932. Ett drygt år senare förbjöds alla andra partier och all politisk aktivitet, förutom nationalsocialismen. Tyskland blev en enpartistat och vi vet vad som hände därefter. Hade det inte varit bättre om president Hindenburg, som avskydde ”den lille österrikiske korpralen”, med odemokratiska medel hade kunnat förhindra att Hitler blev rikskansler?

Också demokratiska länder styrs av en elit, alltså uppifrån. Och det är undantagslöst så att eliten betraktar sig som överlägsen sina väljare, hur engagerade de än är i den retorik som påstår att vi allihopa är lika mycket värda. Människor söker sig till politiken därför att de vill ha makt och anledningen till att de vill ha makt är att de tror sig om att kunna göra någonting bra – för landet, för partiet, för det egna kollektivet och (oftast) för sig själva. Har de inte den övertygelsen så saknas själva motivet för att syssla med politik. Frågan är därför inte om det finns en klyfta mellan den styrande eliten och folket utan hur stor denna klyfta är.

Att det är folket som har makten i en demokrati är politisk standardretorik (läs: struntprat). Det finns inga stater med fungerande folkstyre. Däremot finns det politiska ideologier som odlar paradisdrömmar, i den meningen att de låter alldeles fantastiskt bra. Emellertid, av tusen skäl kan de inte förverkligas, inte minst därför att de förutsätter att makteliten frivilligt delar med sig, eller till och med släpper makten. Sådant händer inte. Kommunismen är paradexemplet. Ett annat är libertarianismen, som förespråkar en stat som minimerar sin makt till förmån för civilsamhället. Libertarianernas dilemma ligger i att det krävs makt för att förändra samhället och libertarianismen ogillar maktkoncentration. Anarkosyndikalismen är en tredje paradisdröm. Beteckningen anarkism ska inte förstås som en idealisering av tygellös anarki, utan som de grekiska orden an-archos: ”utan ledare”. Rörelsen avvisar alltså den hierarkiska styrningen uppifrån och ner. I stället förespråkar den ett samhällsbygge som styrs nerifrån och upp, med sin bas i mindre kooperationer, så kallade syndikat.

Närmast folkstyre kommer Schweiz med sin direktdemokrati, regionalt självbestämmande och återkommande bindande folkomröstningar. Men även om centralmakten är ovanligt svag så leds landet av en samlingsregering där de stora politiska partierna bestämmer. För övriga Europa är inte Schweiz något föredöme. Statsskicket beskrivs av kritiker som majoritetens tyranni. Paradexemplet är givetvis att landet var sist med att genomföra kvinnlig rösträtt.

Om jag släpper på ont och gott i form av diktatur och demokrati, så är det enda rimliga kriteriet på bra ledare inte att de är tillsatta efter demokratins spelregler utan att medborgarna tycker att de gör ett bra jobb – vilket är mätbart i form av ordning, framsteg och välstånd samt skickligt navigerande mellan olika intressen. Demokratin som styresskick bör inte bedömas moraliskt (som det goda mot det onda) utan instrumentellt.

Det räcker inte med att hylla människors lika värde utan tågen måste också gå i tid, vägarna underhållas, skolan fungera etcetera etcetera. Visst ska politiken utvärderas (den svenska riksrevisionen gör vanligtvis ett jättebra jobb) och de som missbrukar förtroendet bör ställas till ansvar (här ligger Sverige i absoluta botten). Ändå, de enda som ytterst kan bedöma om politikerna gjort ett bra jobb är medborgarna. Den besvärliga frågan kring demokrati är när demokratiska politiker, som gör ett uselt jobb, ställs mot diktatorer som gör ett bra jobb och för detta får folkets applåder och lojalitet.

Som romaren Cicero skrev är folkets väl den högsta lagen: Salus populi suprema lex esto. Det borde vara en plattityd, men så är det tyvärr inte. Sveriges näst största politiska parti, sverigedemokraterna, sätter svenskarnas intressen i första rummet. Får vi tro socialdemokraterna så är sverigedemokraterna därmed odemokratiska. Deras farliga idéer gör dem odugliga att sitta i en regering. Förflyttar vi oss till USA så blev Donald Trump president med kontroversiella slagord som ”Make America Great Again” och ”America first”. Av sina politiska motståndare kallades han ett hot mot demokratin.

När Jimmie Åkesson sa att det borde gå att riva moskéer där islamistiska idéer odlas, vilket jäkla liv det blev på alla de övriga politiska partierna och deras företrädare. Så får man verkligen inte säga! De trodde sig kunna plocka politiska poänger och struntade helt i frågan vad som var bra för Sverige och svenskarna. Det gjorde inte väljarna utan Sverigedemokraterna klättrade några pinnhål i opinionsmätningar. Svenska folket är på Jimmie Åkessons linje. Det stämmer för övrigt med vad som hände i Schweiz när politikerna år 2010 frågade folket om de accepterade minareter (för böneutrop). Nej, det ville de inte ha!

Rysslands president tillsätts i allmänna val men dessa har utformats på ett sådant sätt att ingen utmanare har chans att vinna över honom. Alltså är Vladimir Putin diktator. Den uppfattningen stärks dessutom av att han i omgångar varit Rysslands president och premiärminister sedan augusti 1999. År 2024 går Ryssland till val och Putin har meddelat att han ställer upp för omval. Det valet kommer han att vinna. Det är bara hans hälsa som kan hota honom.

I synnerhet efter Rysslands invasion av Ukraina beskrivs Putin i västvärlden som ondskan själv. Hamnar vi i ett tredje världskrig så är skulden hans mer än någon annan av världens ledare. För att dra ett kort ur högen, så här skriver en kristen bloggare:

Putin är ett vilddjur. Han ljuger och bedrar, han stjäl, slaktar och förgör. Han är en fördärvets man. Han fattar beslut som leder till många tusen människors död. Bibelns klassiska analys av ondska och despotiska härskare, är tillämpbar på en despot som agerar i vår tid.

Nu kommer det problematiska: Enligt opinionsundersökningar har Putin ett stöd på omkring 80 procent. Han är alltså sams med sina väljare i en omfattning som ingen europeisk ledare kommer ens i närheten av.

Under det närmare kvartssekel Putin suttit vid makten har han gjort ett fantastiskt bra jobb. Efter Sovjetunionens fall var Ryssland fullständigt på dekis. I slutet av 90-talet, medan fylltratten Boris Jeltsin fortfarande var president, ledde jag en forskargrupp inriktad på Östeuropa. De forskare jag samarbetade med berättade om rövarkapitalism och allt förfärligt som hände i ett land där demokratin inte fungerade. Jag gjorde bl.a. fältarbete i Kaliningrad (Nej, jag kan inte ryska, jag hade tolk). I flottbasen låg de ryska stridsfartygen och rostade sönder, de fabriksskorstenar som inte hade rasat stod på sniskan och någon reguljär transport för att ta sig mellan flygplatsen och centrum fanns inte. Sovjeternas hus byggdes aldrig klart utan låg öde. Som jag minns det hade grunden satt sig. Kaliningrad var ett monument över den sovjetiska statens sammanbrott.

Så är det inte längre. Under Vladimir Putins despotiska hand är Ryssland ett välmående och väl fungerande land, låt vara att det inte är demokratiskt i västerländsk mening. Hade Ryssland fått en ”äkta” demokrati, på ungefär samma sätt som i Sverige, hade det fungerat ens tillnärmelsevis lika bra? Sådant kan man inte veta, men jag tvivlar starkt.

Jag lyfter fram Putin, inte därför att jag gillar vare sig honom eller Ryssland (det gör jag inte) utan därför att han är en ledare som får högsta betyget av sitt eget folk. Det måste rimligen vara mera värt än att man anförtros ledningen enligt demokratins spelregler, för att därefter svika sitt folk (Reinfeldt och Löfven).

Ännu ett exempel är Viktor Orbán och hans politiska parti Fidesz. Orbán är tillsatt i demokratiska val. Vad är det för fel på ungrarna som gång på gång väljer om honom? I det senaste valet vann han till och med en jordskredsseger. Att han gör det som varje politisk ledare bör göra, nämligen sätter det egna folket i första rummet, är djupt provocerande för EU:s globala och demokratifientliga (Nej, jag har inte skrivit fel) elit.

I en osignerad ledare kallar DN den 15 december i år Viktor Orbán för halvautokrat, skrupelfri femtekolonnare i Kremls tjänst, smådesperat skojare och en klåpare utan plan. DN:s ledare avslutas med ”Orbán för sin del vandrade ut ur rummet. Det bästa vore om han blev kvar ute i kylan för gott.”

Så skriver Sveriges största morgontidning om den av Europas nationsledare som har det största folkliga stödet. I det senaste valet fick han och hans parti Fidesz absolut majoritet. Han hade då varit Ungerns ledare i tolv år, så ungrarna visste vad de fick när de röstade på honom. Så mycket för DN:s respekt inför demokratin.

När jag skriver detta så föreslås Ukraina och Moldavien börja EU-förhandla. 26 av EU:s 27 medlemsländer har sagt ja. Jag lämnar Moldavien utanför – men Ukraina? Den EU-elit som vill ställa Putin inför rätta och har väldiga bekymmer med Orbán gullar med Zelensky, en politisk ledare som fört sitt land till undergångens rand.

Ser ni inte vad Zelensky gjort???? Ukraina tävlar nu om platsen som världens vidrigaste diktatur. Jag tänker då inte bara på att landet har infört en lag som förbjuder fredsförhandlingar med Ryssland. Inte heller tänker jag på de folkomröstningar som har flyttats till en obestämd framtid, att politiska partier och fria medier är förbjudna, att korruptionen frodas som aldrig förr, vilket gäller också för Zelensky. Nej, framför allt tänker jag på de värvningspatruller som åker runt i Ukrainas städer och när de ser en man i stridbar ålder (från 18 till 60) så kan de trycka en inkallelseorder i händerna på honom. Välkommen att dö i ett krig som Ukraina inte kan vinna.

Detta land anses värdigt att bli medlem i EU.
Jag tar mig för pannan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Djuret människa, iakttagelser och frågor

I ett äldre samhälle kontrollerade männen kvinnornas sexualitet. Det var kvinnorna som blev valda. Det är en ”game changer” när västvärldens kvinnor på 1960-talet – genom att sex före äktenskapet blev ok, genom aborter och skyddsmedel – tar kontrollen över den egna sexualiteten.

När kvinnorna äger sin egen sexualitet expanderar den kategori män som ratas av kvinnorna. Evolutionärt slussas de ut, de betyder ingenting genetiskt. Dessa mäns svar är att ta stora risker för att få en chans att hamna bland de män som får lämna sina bidrag till genpoolen. Det i sin tur medför att kriminaliteten skjuter i höjden och rent allmänt blir samhället mer instabilt. Det är vanligare att ogifta än att gifta män begår brott. Intressant är att tydligen ökar männens benägenhet att begå brott också om deras kvinnor överger dem eller dör. Män gör nästan vad som helst för att få kvinnor – de följer kvinnorna – medan det motsatta inte gäller. Kvinnor kan givetvis vara superlojala med sina partners, men kvinnor gör inte vad som helst för att få en man.

Monogama äktenskap tämjer männen och har förmodligen också en hormonell effekt, i den meningen att männens testosteronproduktion sjunker. Samma fenomen kan man finna också hos andra däggdjur. Mannens viktigaste uppgift är att skydda sin familj och han ska därför inte vara riskbenägen eller otrogen, vilket har samband med testosteron. Han ska inte hamna i slagsmål så att han dör och barnen inte längre har någon far. Om han är skild så ska han ju ut på äktenskapsmarknaden och dejting, så testosteronhalten höjs. Då kanske han stjäl pengar så att han kan köpa en flott bil som imponerar på kvinnor o.dyl.

Kulturen påverkar biologin. I ett samhälle med månggifte går inte männens testosteron ner när de gift sig, eftersom de fortfarande är kvar på marknaden. Det betyder att muslimska män som är gifta är mer aggressiva än monogama män som är gifta.

På 1950-talet började antropologer sätta samman en databas ”The Ethnographic Atlas”. Den innehåller över 1200 samhällen. Där kan man få veta att i 85 procent av alla kända samhällen så kan elit- och högstatusmän ha flera hustrur. I jägar/samlar-samhällen är siffran något högre, 90 procent, men en man lägger sällan beslag på alla kvinnor. Vanligtvis handlar det om två eller tre, väldigt sällan fler än fyra, eftersom det ju också är ett ekonomiskt ansvarstagande. Mannen måste kunna försörja sina kvinnor och sina barn. Det kunde Usama bin Laden. Han hade 22 hustrur och med dem fick han 54 barn.

Män kan ha flera kvinnor på en gång men kvinnor kan ju bara bli gravida med en man i taget så evolutionärt sett har kvinnorna inget att vinna på att ha flera män. I den etnografiska atlasen är samhällen med polyandri, där en kvinna har flera män, väldigt sällsynta. Fyra av sammanlagt 1.231 samhällen. Dit hör också tibetaner i Nepal och delar av Kina där två eller flera bröder är gifta med samma kvinna. Det finns ekonomiska skäl. Familjens mark förblir intakt och odelad. Om varje bror gifte sig separat och fick barn, skulle familjemarken delas upp i så små andelar att de inte gick att försörja sig på.

Kvinnorna har ett alternativ eller en turordning när det gäller att bilda familj. De kan utbilda sig och det finns en arbetsmarknad för dem, som de delar med männen. Skillnaden mot männen är att dessa inte behöver offra barnalstrandet. Högstatuskvinnor med hög utbildning begränsar sin egen marknad av män de är intresserade av, samtidigt som deras sexuella värde sjunker på grund av ålder. De kanske bara har ett fönster på fem tio år att bli gravida och det är inte under kvinnornas mest fertila period (35-45). Hellre än att sänka sina krav, dvs. att hitta en högstatusman, så förblir de singel och barnlösa.

I välfärdssamhället gör skyddsnäten det möjligt att leva individuellt. Kvinnor behöver inte längre gifta sig av försörjnings- och trygghetsskäl. Det som är en kulturell frihet verkar vara en evolutionär sorg. Västerländska ogifta och barnlösa kvinnor mellan 40 och 45 använder mest antidepressiva mediciner. Hypotes: Individualismen leder till olyckliga människor. Droger, depressioner, extrema sekter etc. Enligt FN:s statistik är det fler som äter ihjäl sig än svälter till döds.

När folk talar om biologi tänker de ofta på gener men genetik är ett särskilt ämne med en särskild logik. Biologi är bredare och kultur har biologiska konsekvenser. Se exemplet ovan, med testosteron i månggifte. Ett annat är vad läskunnighet gör med hjärnan. Läskunnigheten sprids med protestantismen eftersom alla ska kunna läsa bibeln på sitt eget språk, inte bara höra prästerna mässa på latin. Det finns ett liknande tidigt krav bland judar, men där var det bara ett krav för pojkarna, att de skulle kunna läsa toran. Läskunnigheten öppnar också för diskussion av politiska och religiösa frågor, dvs. tränar intellektet. Så den tidiga läskunnigheten bland protestanter och judar öppnar dörren för deras framgångar. De ligger i frontlinjen när den moderna västerländska världen skapas.

Att lära sig läsa är biologiskt en ny färdighet. Hjärnan påverkas biologiskt, corpus callosum blir tjockare. Egentligen är det inte konstigt eftersom det i grunden är detsamma som sker med fysisk träning. Vill du ha rutor på magen och stora biceps så kan du få det genom fysisk träning. På samma sätt är hjärnan receptiv för psykisk träning.

Tillgången till en mobil påverkar minnet, som inte alls får samma träning. Du kan se det på att många unga människor inte kan räkna ut enkla tal i huvudet. De sträcker sig efter mobilen och tränar inte den delen av hjärnan. Ett annat är att vi inte längre behöver lägga telefonnummer på minnet. Och google maps hjälper oss att navigera, så vi behöver heller inte memorera hur vi tar oss från en adress till en annan i en stor stad. Mycket av den högteknologi vi alla lever med i dag handlar om att avlasta hjärnan. Vi behöver inte anstränga oss och blir därför obönhörligt dummare. Om AI slår igenom hur dumma blir vi då?

Skam och skuldkulturer. I skamkulturer är det många fler regler, eftersom människor inte styrs av sin inre skuldkänsla utan av hur de framstår för sin omgivning. Det viktigaste i en skamkultur är inte att göra rätt utan att det framstår att man gör rätt. I en skuldkultur behövs inte lika många regler därför att där styr samvetet. Tag exemplet att en man i en skamkultur vill äta hälsosamt men faller för att äta en stor pizza med en starköl istället för sallad och vatten. När han gör det så är det viktigt att inte bli avslöjad, bli sedd av någon som vet att han skrutit med sin salladskost. Går han iland med det, så är det ok. I en skuldkultur får pizzaätaren ångest och skäms för att han inte klarar att äta ”rätt”.

Tänk er nu att den svenska kulturen är en utpräglad skuldkultur och så importerar vi människor från Menaländer och Afrika, med utpräglade skamkulturer. Tänk er sedan unga afrikaner där det är hedersamt att ha mördat någon, därför att då skaffar man sig respekt. De känner ingen skuld, därför att det inte är relevant. Hur ska makthavarna med sitt skuldtänkande komma till rätta med en manlig tonårskultur som perverterat och vänt bakfram på sitt heder- och skamtänkande?

Omkring år 1 000 var Kina och de muslimska länderna högst utvecklade. I norr var det vita barbarer. I söder var det svarta barbarer. Vad är det då som startar resan mot de vitas globala dominans? Får vi tro Joe Henrick, evolutionsbiolog vid Harvard, var det kärnfamiljen. Samhället är uppbyggt av små enheter istället för stora släktnätverk. Det gör att människor accepterar att leva bland främlingar, som de inte är släkt med. Det i sin tur gör det lättare att bygga de institutioner som behövs. Soldater, poliser, skofabriker, produktion och distribution av livsmedel. Det är normalt att agera med främlingar. Så är det ju inte i de samhällen som byggs upp av stora släktnätverk, där männen bara finner det meningsfullt att interagera med den egna gemenskapen. Kärnfamiljsmannen blir också fredligare, det där med testosteronnedgången.

Främlingar kan bygga städer tillsammans och det är just vad de gör. WEIRD-samhällen (Western Educated Industrialized Rich Democratic) accelererar förbi tidigare högkulturer därför att dessa är inte lika innovativa. Tag ett yrke som smed. I ett samhälle som består av stora nätverk så lär fadern yrket till sin son, det är självklart. Men i ett samhälle med små familjer och med män som individer kan en smed anta lärlingar, som alltså inte är släkt med honom. På så sätt kan färdigheter spridas och utvecklas på ett helt annat sätt. Kärnfamiljer är också mer rörliga än släktnätverk. En familj med fyra medlemmar flyttar mycket lättare till en annan stad än ett släktnätverk på kanske hundra människor.

Om du tillhör ett släktnätverk har du en mängd förpliktelser. Om din morbror dör är du ansvarig för att han blir begravd på rätt sätt. Om han blivit mördad och rättvisan skipas via blodsfejd så måste du hämnas. Släkten är också ett försäkringssystem. Blir du skadad när du ska hämnas en oförrätt så tar släkten hand om dig. Likadant, när du blir gammal blir du omhändertagen. Du är en kugge i en stor motor och det är inte lätt att lämna den. I ett samhälle där plikterna främst är knutna till den lilla kärnfamiljen är människor mycket friare, precis som de givetvis är i ett nutida samhälle som Sverige, där inte ens kärnfamiljen är särskilt stark.

Vi är skapta för att leva i en liten gemenskap där vi är släkt med eller känner i stort sett alla. Vi är inte skapta att omges av främlingar. Om du var omgiven av främlingar så var risken stor att du blev dödad. På nationell nivå löser vi detta genom att tillhöra samma etniska gemenskap. Vi lever i samma värld, har tillgång till samma offentlighet, talar samma språk med varandra. Att tillhöra samma grupp blir på det sättet ett slags släktskap, i synnerhet därför att vi vet att det finns de som är främlingar på riktigt, som vi inte ens kan tala med.

Om man nu löser upp detta kollektiv och blir en individ som alltid är omgiven av främlingar då kan man bygga sig en liten grupp av vänner, som man tillhör. Ett slags fuskfamilj. Men om man nu inte kan det, därför att det kräver sociala talanger som man inte har (är man släkt behöver man inte förvärva närheten) så är risken stor för att man blir olycklig.

En fråga: Vilka klarar bäst att vara omgivna av främlingar, kvinnor eller män? Och i grupp, en ensam man bland kvinnor, känner han sig mer malplacerad än en kvinna bland män? För en attraktiv kvinna är det belönande att sola sig i männens gunst. Mannen kan naturligtvis känna så men oddsen är höga att han istället blir förvirrad eftersom könsrollsspelet är att det är männen som tar initiativet medan kvinnorna passivt (eller manipulativt passivt) låter sig väljas.

En skillnad mellan släkt och vänskap är att vi blir vänner för ett syfte. Vi ska vinna en strid, vi ska göra något särskilt. Att bara vara vänner för vänskapens skull är inte självklart, vänskap är en spin off-effekt av något man gör tillsammans. Så funkar det för män, men kvinnor skaffar sig bästisar. Betyder det något för alfakvinnor?

Männen fäster sig inte lika djupt vid varandra därför att risken finns att när de jagar (lejon och andra skitfarliga djur som män alltid jagar, eller?) så blir en eller flera av dem dödade. De blir också dödade av andra män. Den risken är inte lika stor för kvinnor. Fokus i deras gemenskap är inte det man ska göra tillsammans utan de delar information med varandra. De ska ju behärska det inre livet, fostra barnen, hantera männen etc. De behöver därför lära sig av varandra. Medan männen kontrollerar sin tillvaro via våldskapitalet, så blir kvinnorna manipulativa, både mot varandra och mot männen, för att minimera risken att drabbas av männens våld.

Företag som ska kämpa sig till en plats på marknaden behöver aggressiva och konkurrenskapabla alfahannar som ledare. Myndigheter har större glädje av kvinnliga egenskaper, som social skicklighet och manipulativ kompetens. Duktig-flicka-syndromet. ”Om jag ska arbeta med dig som ledare så vill jag inte att du ska vara the big bully, jag vill att du ska vara en socialt skicklig person som också är informativ så att jag kan både respektera dig och lära mig något av dig.” Kvinnorna vinner.

Universiteten är byråkratier som ska fungera utan gnissel. De har svårt att hantera sina manliga genier. Kvinnorna tar över, samtidigt som nydanande forskning avtar i mängd och kvalitet. Det har med riskbeteendet att göra. När det kvinnliga tar överhanden så minskar riskbenägenheten. Det blir t.ex. omöjligt att forska om sådant som är socialt kontaminerat. Ras är en realitet men om din forskning handlar om vilken form av realiteter som byggs kring rasbegreppet så är risken stor för att du inte bara blir utan forskningsbidrag utan att du blir definierad som rasist och avstängd.

Kvinnor som har manliga chefer ser om de har utstrålning. Har de självförtroende, rör de sig som om de äger scenen så är de mer attraktiva. Män bryr sig mindre om kvinnors utstrålning. De har (nästan) bara en bedömningsgrund: är de attraktiva eller inte? Det gjordes en studie där en psykolog visade två bilder för kvinnor. Den ena en snygg karl som jobbar på McDonalds, den andra en inte särskilt snygg karl i skräddarsydd kostym, med Rolexklocka på handleden. De flesta kvinnor valde Rolex-mannen. När män utsattes för samma experiment så såg de enbart till utseendet. Om kvinnan jobbade på McDonalds eller Wall Street var irrelevant.

Dominanshierarkier är ett bra ord. Kvinnorna kan klättra i samma dominanshierarkier som männen. Olika egenskaper efterfrågas i olika dominanshierarkier. Manlig konkurrens eller kvinnlig samarbetsvilja? Företag på marknader kan vara ganska otrivsamma arbetsplatser så länge de levererar den vinst som ägarna efterfrågar.

Myndigheter där det är trivsamt drar till sig den goda personalen. En skola eller socialbyrå har större glädje av socialt avancerade ledare med manipulativa skickligheter än av ledare som trycker till eleverna och tvingar dem (eller?). Vilket är viktigast, medarbetare som presterar väl på grund av att de trivs, eller medarbetare som presterar väl, oavsett om de trivs eller inte?

En ledare måste kunna vara hård och grym därför att människor måste styras, kontrolleras, straffas och även avskedas. Att vara arbetstagare är en form av slaveri. En bra ledare måste också klara att minimera sin grymhet, den är ett vapen som ska användas så lite som möjligt. Men, kapaciteten måste finnas där. Det betyder att alfakvinnor också måste ha kapaciteten till hårdhet och grymhet, egenskaper som skiljer dem från kvinnor i gemen och gör dem lika männen. De kan här, genom sin mer utvecklade emotionella intelligens och större träning i att manipulera (istället för att ta till våld), till och med utkonkurrera männen. I synnerhet passar kvinnor i myndighetssammanhang och i PK/Woke-världen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Företagens sociala ansvar

En av Hollywoods mest ikoniska repliker är när Gordon Gekko i filmen Wall Street från 1987 påstår att Greed is Good. Girighet är den bästa drivkraften för honom, i rollen som riskkapitalist på Wall Street. För han kan väl inte mena att girighet är något som är generellt bra, också för samhället?

Faktiskt gör han det. Det var också nationalekonomen Milton Freemans uppfattning. Låt marknaden vara fri så att kapitalismen kan göra sitt jobb. Sedan är det statens jobb att reglera och fördela vinsterna. Med andra ord, blanda inte ihop rollerna. Det är framför allt det han propagerar för i den bok som gav honom ekonomins nobelpris: Capitalism and Freedom (1988). Går vi tillbaka till 1970 varnade han i New York Times Magazine för att om näringslivet tog till sig doktrinen om företagens sociala ansvar så skulle det underminera grunden för ett fritt samhälle. Det är en nästan skrämmande klarsynt förutsägelse, vilket jag hoppas kunna visa i denna krönika.

Alla ekonomer höll inte med Freeman. I synnerhet gjorde inte Klaus Schwab det, World Economic Forums grundare och ordförande. År 1973 skrev Schwab den första versionen av det så kallade Davosmanifestet, där han efterlyste en ny etisk kod för företagsledare. Företagsledare skulle inte längre bara sträva efter avkastning för företagets aktieägare, utan utvidga ansvaret till omsorg om sina anställda och, inte minst, omsorg om samhället. Ledordet blev just socialt ansvar.

Så i januari varje år träffas en världselit av företagare, politiker och andra makthavare på en skidort i Davos för att lägga ut riktlinjerna för en etisk marknadskapitalism. Definitionen på ett bra företag ska inte begränsas till att det är vinstgivande för aktieägarna utan att det axlar ansvaret som förvaltare av både miljön och världens tillgångar för framtida generationer.

Det här tänkandet passade Europa bättre än USA och länge var det, i synnerhet i USA, inte ett konkurrenskraftigt alternativ till det reguljära marknadstänkandet.

Så kom finanskrisen 2008. Storbankerna hade så mycket makt på finansmarknaden att de av den amerikanska regeringen ansågs vara ”too big to fail”. Det ska uttolkas som att det var omöjligt att bedöma vilka konsekvenser skulle bli av en konkurs för en eller flera av de största bankerna. Kanske hela samhället skulle rasa samman, som ett korthus? Med andra ord, det krävdes en skattefinansierad räddningsaktion. USA:s finansminister Hank Paulson, som tidigare var VD för Goldman Sachs, valde sina favoriter. Han lät rädda Goldman Sachs samtidigt som han lät rivalen Lehman Brothers gå i konkurs. Någon av de stora måste ju offras!

Än idag har varken Paulson eller andra beslutsfattare gett en tillfredsställande förklaring till varför de räddade vissa stora investmentbanker men inte andra. Det var kompiskapitalism (crony capitalism) när den är som värst. Hank Paulson blev också personligen mycket förmögen genom att hitta ett kryphål i lagen, som gjorde att han slapp skatta för sina aktier i Goldman Sachs. Medborgarna var av förståeliga skäl upprörda över att behöva göda bankirer, som, under den kris de själva bar skulden till, tjänade mer pengar än de gjorde under goda tider. Kapitalism hade redan ett dåligt rykte. Nu sjönk det ner till bottennivå, vilket öppnade dörren på glänt för ett socialistiskt alternativ. Senatorn och blivande presidentkandidaten Bernie Sanders lyfte fram den skandinaviska socialdemokratin som förebild. Han kallar sig själv för demokratisk socialist.

Socialismen beskriver kapitalismen som ett nollsummespel. De rika blir rika på de fattigas bekostnad. Generellt sett är detta inte sant men om vi håller oss till finanskrisen år 2008, så var det precis på det sättet. Många fick gå från hus och hem medan de rika kunde beställa fram ännu mer champagne. Härliga tider! Strålande tider!

Kapitalisterna behövde höja sitt anseende, framför allt för att hålla socialism och andra hot mot den fria marknaden borta. Att bli ”lite mer socialistiska” går inte eftersom socialismen förespråkar planekonomi. Det blir ju inte lättare med det ömsesidiga hatet mellan kapitalismens och socialismens förespråkare. Socialismen kan inte konkurrera med kapitalismen som ekonomiskt system. Planekonomi korrumperar, skapar varubrist och gör människor fattiga. Kapitalism är dålig moral men bra ekonomi, socialism är bra moral men dålig ekonomi. Plus att det där med bra moral inte gäller i praktiken.

Men det fanns en annan ideologisk rörelse med hög svansföring: Woke. För Woke var det inte kapitalisterna som var problemet. Det var inte onda företag som skulle bekämpas utan patriarkatet, det vill säga de onda vita heterosexuella männen. De är de verkliga förtryckarna som har utnyttjat sin makt, inte bara sedan kapitalismens födelse utan under hela den moderna mänsklighetens historia.

Med woke-logiken belönar kapitalismen vita framför svarta människor. Denna orättvisa är inbyggd i det kapitalistiska system som alls gör företag möjliga. Alla företag som drar nytta av USA:s kapitalism bidrar därför till ”den systemiska rasismen” och är skyldiga att åtgärda den. In kom Wokekapitalismen. Genom att anamma dessa nya värderingar fick USA:s företagsledare en unik möjlighet att ta steget från destruktiva kapitalister till moraliskt högtstående och lojala samhällsbyggare. Företagen fanns inte längre bara till för aktieägarna utan för samhället i stort, och då särskilt för de förtryckta, dvs ”people of colors”, kvinnor, HBTQ-personer och offren för klimatförändringarna. Klaus Schwab-folket svängde ut i ytterfil och körde om Milton Friedman-folket.

När Wall Street inledde sin kärleksaffär med Wokerörelsen handlade det inte om äkta kärlek utan om ett resonemangsäktenskap där båda parter såg fördelarna. Greed is good var som valspråk lika bankrutt som Lehman Brothers. Wall Street behövde demonstrera att också de ansåg att social rättvisa var angeläget. Woke och det sociala ansvarstagandet fungerar helt enkelt som en företagens ryktestvätt. Goldman Sachs predikar mångfald för att kunna stå längst fram i kön vid nästa statliga räddningsaktion. AstraZeneca talar vältaligt om klimatförändringar så att de kan säkra statliga kontrakt på flera miljarder dollar för vaccinproduktion. State Street Corporation betalar för feministiska statyer och avleder uppmärksamheten från sin lönediskriminering av kvinnliga anställda.

Woke-sekten spetsade öronen, intressant! De ville sprida sina budskap. Om de kröp till sängs med storfinansen, så kunde de rentav ta över hela världen. Emellertid, ett äktenskap där båda parter i hemlighet föraktar den andra kan inte sluta väl.

Nå, vad är det för fel med att företagen blir mer samhällsmedvetna? Är inte det bra? Svaret är att jovisst är det bra, bra för företagen. Den som har guldet bestämmer reglerna. Tidigare var det så att dessa regler var begränsade till finansiella transaktioner. Tack vare äktenskapet mellan woke och kapitalism blev själva moralreglerna till salu.

För vanliga dödliga är det mängden pengar som begränsar vad de kan köpa. Men för mångmiljardärer, som Mark Zuckerberg, Elon Musk och Jack Dorsey, är begränsningen en annan. Det är inte den summa pengar de har, eftersom den i praktiken är oändlig. Vad mer går det att köpa? Elon Musks köp av Twitter (nu X) ger svaret: Makt. När allt går att köpa kan visa sig bli värre än tidigare århundraden med rövarbaroner som John D. Rockefeller och Andrew Carnegie.

Woke öppnade slussportarna. Gordon Gekkos arvtagare behöver inte längre begränsa sig till att söka makt på marknaden utan deras makt läcker över också till andra av samhällets arenor, just det som Milton Freeman varnade för. Dessutom, när woke-kapitalisterna skapar ett system där företagsledare avgör moraliska frågor öppnar de dammluckorna för skrupelfria kollegor att missbruka den nyvunna makten. Och det finns långt fler vd:ar som under woke-fanan är ivriga att roffa åt sig pengar och makt än det finns vd:ar som bryr sig om rättvisa.

Det var företagen som tog initiativet till detta äktenskap, och de arrangerade det för att avleda uppmärksamheten från sig själva efter finanskrisen. Om folk pratar om identitetspolitik så kommer de att sluta prata om socialism. ”Ja, storföretagen är ett problem men vad kan man förvänta sig när de styrs av vita män? Vi vet alla att patriarkatet är det verkliga problemet, tillsammans med rasismen.”

Robin DiAngelo är en vit kvinna som i bestsellern White Fragility (2020, svensk översättning 2021) informerar sina vita medmänniskor om att de är rasister och rekommenderar både tagelskjorta och piskor så de kan sona, inte sina brott men väl sin själva existens. Hon är inget hot mot storföretagen. Men Karl Marx är det. Det går att hitta mer av samma medicin i Ibram X. Kendis böcker om mångfald. En heter How to Be an Anti-Racist (Svensk översättning finns, Så blir du en antirasist). I den skriver han att om du påstår att du är rasist är du uppenbarligen det. Om du hävdar att du inte är rasist så döljer du din rasism, vilket är ännu värre. Med andra ord, det föreligger ett moment 22. Det är en av mångfaldens paradoxala teser, att alla är rasister, analogt med katolicismens ”vi är alla syndare”.

Goldman Sachs kan betala mångfaldskonsulter för att hålla seminarier på Wall Street om hur dåligt det är med vithet. Det är mycket svårare att köpa principfasta marxister, och bankerna gillar inte de seminarier som de skulle ge. Så företagen omfamnar woke för att skydda sig själva från kritiken efter finanskrisen och för att rikta ilskan mot vita män i stället för mot kapitalismen.

Under sken av att göra gott döljer företagen de dåliga saker som de gör. Coca-Cola underblåser en epidemi av diabetes och fetma bland svarta amerikaner genom några av de produkter som företaget säljer. Istället för att ta itu med den frågan inhandlar Coca-Colas chefer en antirasistisk utbildning som lär deras anställda ”att vara mindre vita”, och de betalar en smärre förmögenhet till välbeställda mångfaldskonsulter som sprider sitt nonsens.

I sin bok Woke, Inc. Inside the Corporate Social Justice Scam (2022) skriver Vivek Ramaswamy att taxiföretaget Uber donerat miljoner för att bekämpa rasism:

Företaget meddelade att det skulle marknadsföra svartägda företag på sin app för samåkning och knyta chefernas löner till ”mångfaldsmål”. Slutligen skrev företagets VD Dara Khosrowshahi: ”Låt mig tala tydligt och otvetydigt: Svarta liv är viktiga.” Veckorna därefter lovade han att Uber skulle vara ett ”antirasistiskt företag”. Samtidigt bedrev han aggressiv lobbyverksamhet i Kalifornien för att få igenom Proposition 22, som tillåter Uber att klassificera sina förare som oberoende entreprenörer snarare än som anställda. Uber sa att de skulle gå i konkurs om de var tvungna att anställa sina förare. /…/ Otaliga andra företag gjorde exakt samma sak, ända ner till de exakta ord de valde. Det var som om de alla hade anlitat samma PR-konsult för att kopiera och klistra in samma text för olika kunder (s. 58).

Myndigheter, medier och politiker lever i korrupt symbios med miljardärer och investmentbolag. De censurerar sina kritiker och bolagen tillåts berika sig på allt, från Ukrainakriget till globala vaccinprogram. Chefklassens makt sprider sig som en farsot också i Sverige. Den drabbar regeringar, ideella organisationer, universitet och till och med sjukhus. Det är en kulturell cancer som hotar var och en av dessa institutioner inifrån.

Woke är mest förödande på högskolorna, där nästa generations elit utbildas. Högskolornas huvuduppgift är att förmedla den bästa kunskapen i olika ämnen. Eller kanske inte? En analys från 2014 visade att USA:s högskolesektor mellan 1987 och 2012 ökade med mer än en halv miljon administratörer, en fördubbling i förhållande till den akademiska lärarkåren. Maktbalansen vid universiteten har förskjutits från forskarna och lärarna till administratörerna, som alltmer kontrollerar den akademiska politiken. Så det verkliga problemet med woke-äktenskapet är inte bara att kapitalisterna vinner och ”vanliga människor” förlorar. Det är att dumheten och inkompetensen sprider sig. Verklig kunskap och verklig expertis får ge plats åt intellektuellt undermåligt men identitetsstärkande nonsens.

Jag inledde med några profetiska ord av Milton Freeman. Jag vill därför avsluta med ett ännu mer profetiskt uttalande som Georg Orwell gjorde långt tidigare, redan 1946 (citerad i den ovan nämnda Woke, Inc.) Den Burham som Orwell hänvisar till är James Burnham. Fem år tidigare gav han ut bestsellern The Managerial Revolution. Så här skrev Orwell:

Kapitalismen håller på att försvinna, men socialismen ersätter den inte. Vad som nu uppstår är en ny typ av planerat, centraliserat samhälle som varken kommer att vara kapitalistiskt eller, i någon accepterad mening av ordet, demokratiskt. Det nya samhällets härskare kommer att vara de företagsledare, tekniker, byråkrater och soldater som Burnham buntade ihop under namnet ”chefer”. Dessa kommer att eliminera den gamla kapitalistklassen, krossa arbetarklassen och organisera samhället så att all makt och alla ekonomiska privilegier förblir i deras egna händer (s. 89).

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Enligt amygdala är främlingar läskiga

Nihal Arthanayake är en 52-årig brittisk journalist, DJ och rapmusiker vars föräldrar är Sri lankeser. Själv är han född och uppvuxen i Essex. Han har varit anställd på BBC Radio i över tjugo år. På en journalistisk mångfaldskonferens i London i november i år konstaterade Arthanayake att arbetet i en ”överväldigande vit” miljö på BBC Radio 5 var deprimerande och påverkade hans mentala hälsa: ”Det stör mig verkligen att allt jag ser är vita människor. … Det svåraste är att gå in i ett rum, se sig omkring och ingen ser ut som jag”.

Riktigt sant är det nog inte eftersom bara 58 procent av de som arbetar på BBC är vita, alltså betydligt färre än vad som gäller för England och Wales, där 82 procent är vita. Han klagade också över att det på hans BBC-avdelning inte fanns någon muslim med en ledande position. När han vid flera tillfällen påtalat problemet för sina kollegor svarade de honom att så farligt var det väl inte, eftersom de alla var antirasister.

Hur reagerade hans kollegor på konferensen? Talade de om för honom att Storbritannien var en vit nation? Sa de att det inte var BLM utan BBC som var hans arbetsgivare? Påminde de honom om att BBC till och med förbjudit vita människor att söka vissa utlysta tjänster, för att skapa den så efterlängtade mångfalden. Sa de att detta var tvättäkta rasism och att han borde skynda att säga upp sig, istället för att vänta på att bli uppsagd (vilket han ännu inte blivit)? Sa någon att det var väl bäst att han flyttade till Sri Lanka, så att han slapp ifrån den mentala stress det tydligen medförde för honom att arbeta på en övervägande vit arbetsplats? Varnade någon honom för misstaget att döma folk efter vilken färg deras skinn hade?

Nä, inte på konferensen. Däremot blev hans problem med vita människor stort uppslaget i brittiska media. De spydiga kommentarerna haglade. Här är en: ”Jag har aldrig varit i Sri Lanka men jag är villig att satsa samma belopp som hans höga årslön, 150 000 pund, på att väldigt få människor i Sri Lanka skulle ranka ”att behöva gå in i ett rum där ingen ser ut som jag” högst upp på sin lista över sådant som är riktigt svårt. Och vad mera är, om jag skulle flytta till Sri Lanka skulle jag bli rätt besviken om den son som jag och min fru fostrat, växte upp och klagade på att Sri Lankas nationella radio huvudsakligen hade anställt bruna människor”.

Det är klart att killen borde få sparken, men jag undrar om det verkligen handlar om att han som löjligt självupptagen narcissist anser sig förtryckt och illa behandlad. Han säger ju något mer generellt, något som de flesta människor har varit med om, nämligen det illabefinnande som infinner sig när man befinner sig bland främlingar. En kommentar på nätet fångar bra vad jag vill åt:

Han säger bara det som alla naturligtvis vet, men populärkultur och politik i dag ihärdigt förnekar. Alla människor gillar att vara bland sina egna, med utflykter till något annat. Om du inte är av en färg eller trosuppfattning som gör att du får säga det, kommer du att bli utbuad och skändad. Tack Nihal för att du sa vad som är en grundläggande sanning, även om du inte insåg det.

En av de evolutionsteoretiker jag gärna lyssnar till, Edward Dutton, gjorde ett kort inlägg på Youtube där han prövade tanken att det handlar om evolutionär missanpassning. Om du träffar en främling av din egen ras reagerar din hjärna väldigt annorlunda än när du träffar en främling av en annan ras. I det senare fallet aktiveras amygdala – den del av hjärnan, som hanterar rädsla. I vår evolutionära historia har vi utvecklats till att fungera med främlingar som är genetiskt lika oss själva. När vi befinner oss bland främlingar som inte är lika oss själva blir vi stressade, spända, deprimerade och – om det vill sig riktigt illa – mentalt skadade.

En av kommentatorerna påminner om en dikt av Rudyard Kipling: Främlingen. Kipling är en av min barndoms författaridoler. Långt innan Disney släppte Djungelboken kunde jag de flesta karaktärerna. Fortfarande och självklart vet jag varför elefanten har en lång snabel istället för näsa. Och Rikki-Tikki-Tavi, som räddade lille Teddy från att bli biten av Nagina, vilken hjälte!

Jag läser lite på måfå om Kipling på nätet. Jag visste att han var född i det då brittiska Indien men inte att han fick nobelpriset (1907). Och inte hittar jag någon förklaring till att han tackade nej till att bli adlad. Så snubblar jag över den dikt, The Stranger, som fick mig att googla honom. Mig veterligt har den aldrig översatts till svenska. Den fångar in det främlingskap som är temat för denna krönika. Så jag översätter den.

Men först en kommentar. Vanligen är det något i alla översättningar som inte funkar. Här är det ”Stadsporten” som nämns på första raden i första och tredje strofen. Det är en översättning av ”The Stranger within my gate” som i sin tur syftar på det två månader långa slaget 1683 om Wien, som den turkiska armen förlorade. Enemy at the gate betyder att Europa räddades från islam. Se vidare Andrew Wheatcraft: “The Enemy at the Gate. Habsburgs, Ottomans and the battle for Europe (2009)”. Kipling skriver om främlingen innanför stadsporten, den som tog sig in.

Främlingen
Främlingen innanför stadsporten
Han kan vara ärlig eller vänlig
Men han talar inte mitt språk
Jag kan inte känna hans sinne
Jag ser ansiktet, ögonen och munnen
Men inte själen bakom

Männen av min egen stam
De kan bete sig illa eller bra
De ljuger för mig på ett sätt som jag är van vid
Och de är vana vid mina lögner
Vi behöver inga tolkar
När vi vill köpa eller sälja något

Främlingen innanför stadsporten
Han kan vara ond eller god
Men jag kan inte säga vilka krafter som styr
Vad som påverkar hans sinnesstämning
Inte heller när gudarna i hans avlägsna land
skall återkräva hans blod

Männen av min egen stam
Bittert usla kan de vara
Men de hör åtminstone det som jag hör
Och ser det som jag ser
Och vad jag än tänker om dem och deras sort
Det tänker de om sådana som jag

Detta var min faders övertygelse
Och det är också min
Låt säden växa upp till en enda kärve
Och druvorna bäras av en enda vinranka,
Låt inte våra barns tänder vässas
Av bittert bröd och vin

Det är en passande dikt också för vår tid. Vi har glömt något som våra förfäder förstod: att människor till sin natur är tribala. Oavsett om det handlar om deras egen stam, klan eller släkt, etniska grupp, religion eller nation, så tenderar de att söka sig till och trivas bättre med sin egen sort. När svenska politiker talar om den nödvändiga men misslyckade integrationen så undrar jag hur de föreställer sig ett integrerat och någorlunda harmoniskt mångkulturellt samhälle. Jag känner till ett, men där har de engelska som ett gemensamt övergripande språk och de bor segregerat. Det är heller inte 86 utan bara fyra grupperingar det handlar om – kineser, tamiler, malajer och expats Dessutom lever de i Asiens högsta välstånd, som grundades under en man som jag betraktar som världens främste politiker någonsin, Lee Kuan Yew. I övrigt är harmoniska mångkulturella samhällen ungefär lika vanligt förekommande som den omtalade tulipanarosen.

Mångkulturalism är ett experiment inte med utan mot den mänskliga naturen. Det krävs tvång för att människor av olika sort ska leva blandat med varandra. Europas nationer har en etnisk historia. De bygger på en folkgrupps mer eller mindre totala dominans, vilket är en grundförutsättning för ett demokratiskt styre. Så fungerar inte imperier. De rymmer många slags människor som tvingats samman. Och de är alla auktoritära: det romerska, det bysantinska, det arabiska, det mongoliska, det ottomanska, det österrikisk-ungerska, det brittiska, det sovjetiska imperiet.

En viktig orsak till att Sovjetunionen – som territoriellt sett var en fortsättning på det ryska imperiet – föll sönder var att icke-ryska nationalistiska etniska grupper ville ha kulturell och nationell självständighet. Mångkulturella stater som Jugoslavien och Tjeckoslovakien föll också sönder i sina etniska grupperingar.

I västvärlden har mångfaldsexperimentet lett till övervakning, elitstyre och inskränkningar i yttrandefriheten. I en färsk rapport visas att i 22 länder har hela 78 procent av lagändringarna, prejudicerande rättsfall och andra liknande åtgärder mellan 2015 och 2022 naggat yttrandefriheten i kanterna. I Sverige infördes för ett år sedan en lag som gjorde det brottsligt att lämna ut uppgifter som kan vara till ”allvarligt men för Sveriges förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation”. Nu diskuteras en lag mot koranbränningar. I en tid då det är viktigare än någonsin att försvara det fria ordet väljer våra styrande i stället allt oftare att inskränka det.

Den klassbaserade politik, som är så omhuldad av vänstern, är bara möjlig i ett homogent samhälle. När alla eller de flesta människor är likadana är det lätt att rikta människors uppmärksamhet mot klassfrågor och ekonomiska orättvisor. Ett mångkulturellt samhälle omöjliggör den typen av politik och fokuserar andra frågor: diskriminering, rasism, etniska och kulturella konflikter samt, i allt högre grad, en tribal oro för att den egna etniska/kulturella gruppen skadas eller till och med går under, i mötet med andra konkurrerande etniska/kulturella grupper. Också, det europeiska självskadebeteendet frodas i det mångkulturella samhället. Alla dessa tidigare förtryckta minoriteter måste ju kompenseras!

Den mångkulturella politiken kommer på sikt att förvandla västvärlden till en fragmenterad, dysfunktionell och korrupt version av stora delar av tredje världen. Där handlar politiken i allt väsentligt om etniska konflikter – vilka som har eller tar kontrollen över makten.

Det fanns en tid – i början av 1900-talet – då till och med liberaler förstod detta. Det var därför som den amerikanska liberala vänstern stödde upplösningen av det misslyckade mångkulturella, multietniska österrikisk-ungerska imperiet. De förstod att nationer och separata etniska grupper var den bästa lösningen. Så är det inte längre. Idag vill den europeiska nyliberala eliten skapa små mångkulturella imperier inom gränserna för varje västeuropeisk stat. Vad detta leder till har vi i Sverige fått en försmak av, med den kriminella exploateringen av välfärdssamhället, med statens dåliga värn av våldsmonopolet, gängkrigen med skjutningar och sprängningar samt, vilket är ett växande problem, bristen på kvalificerad arbetskraft, trots att tio procent av landets medborgare är bidragsförsörjda.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Läckande offentligheter

Sverige har, på samma sätt som andra moderna länder, ett antal offentligheter. Den största och mäktigaste är mediernas offentlighet, där journalisterna presenterar ”nyheter”. Där hamnar vissa personer på piedestal. Andra sparkas ner i avgrunden. Forskarna har en annan offentlighet. Kulturen, finansen, sporten etc. har sina respektive arenor. Ett tag tänkte jag att det går att frilägga och systematisera vilka dessa offentligheter är, men gav upp den tanken. Dels blir det en komplicerad hierarki, dels kom jag bara på fler och fler. Hur som helst, för den här krönikan behöll jag själva grundtanken, att dessa offentligheter idealt sett har tydliga gränser och de som släpps in på respektive arena är proffs.

Idrott är en sådan offentlighet. Fotboll är en underavdelning. Black Lives Matter-rörelsen är en annan offentlighet. Någon direkt koppling mellan dem finns inte. Ser jag en fotbollsmatch på teve, är det därför förbryllande om fotbollsspelarna knäböjer innan matchen, i solidaritet med BLM. Det är inte riktigt lika konstigt som om de, för att protestera mot jordens uppvärmning, drog ner brallorna (det blir svettigt). Men närapå.

Det finns olika begrepp för att beskriva vad det handlar om. Man kan säga att fotbollssporten har kidnappats av aktivister, eller att de knäböjande spelarna smittats av ett PK-virus. Kanske helt enkelt att sporten blivit politiserad. Man kan också – och nu refererar jag till bilden av avgränsade offentligheter – säga att fotbollssporten inte lyckats hålla gränsen mot den politiska offentligheten. Kanske fotbollsspelarna i framtiden inte heller klarar att hålla gränsen mot ”äta-rätt-aktivisterna” utan bestämmer sig för att inleda eller avsluta matchen med att protestäta, knästående med neddragna brallor. Och varför då inte välja mat som passar BLM-rörelsen, som stekt kyckling och majsbröd. Eller vänta, det blir kanske rasistiskt? Vita fotbollsspelare som äter typisk afro-amerikansk mat, det blir väl en form av appropriering?

Löjligt? Javisst, men de skilda offentligheterna är numera fulla med hart när obegripliga och löjeväckande sammanblandningar. Tavistock Centre, en psykiatrisk klinik i London, uppmanade sin personal att i sina e-postmeddelanden lägga till en banner som visade BLM-emblemet, med en uppsträckt knytnäve, mot en bakgrund av en regnbågsfärgad prideflagga.

Det är till och med så att aktiviströrelser drabbas. Akronymen LGB (lesbiska, gay och bisexuella) kompletterades först med ett T, som står för transsexuella. Därefter har den vuxit till LGBTQQIP2SAA som står för ”lesbian, gay, bisexual, transgender, queer, questioning, intersex, pansexual, two-spirit (2S), androgynous, and asexual.” Questioning betyder att man är osäker på sin egen sexuella läggning och/eller könsidentitet. Pansexual betyder att man är sexuellt eller emotionellt attraherad av hela bunten av könsidentiteter. Two-spirit är enligt Wikipedia ett samlingsbegrepp för personer som tillhör ursprungsbefolkningen i Nordamerika och avviker från ”tvåkönsnormen”. En person som är two-spirit anses ha både en manlig och en kvinnlig ande.

Ja, herregud!

Anledningen till dessa funderingar över läckande offentligheter är att en av mina favoritförfattare, Karl-Ove Knausgård, fått Jan Myrdalspriset och till min och många andras överraskning tackade han ja. Knausgård är ingen vänsterpolitisk aktivist, lika lite som han är politiskt naiv. Han har skrivit om både Lenin och Hitler, vilket han för övrigt visade genom att kalla sitt stora självbiografiska verk för ”Min Kamp”. Inte heller behöver Knausgård pengarna. I hans kassakista är hundratusen närmast småpengar. Han har tveklöst förstått att han skulle utsättas för en störtflod av kritik. Den får han också från mig. Hur i helvete tänkte han? Jag vill veta, varför tog han emot priset?

För att förstå upprördheten kan man börja med konstaterandet att priset i sig självt är en sammanslagning av två offentligheter, vilket i sig är komprometterande. Litterära priser ska inte både handla om framstående skriftställeri och politik. I synnerhet ska inte den extrema kommunistiska politik som Lenin och Jan Myrdal står för, hedras av framstående författare. För två år sedan, när feministikonen Nina Björk fick priset (då var det fortfarande främst en hyllning till Lenin) skrev jag en krönika med rubriken Dubbelmoral.

Den var självklart kritisk, eftersom Lenin är en av världshistoriens mest avskyvärda mördare.
Till Göteborgsposten sa Nina Björk: Jag har tagit emot priser från liberala tidningar utan att vara liberal och skulle nog ta emot pris från kungen utan att vara rojalist. Jag tycker inte att Lenin var en bra förebild och jag tycker att Sovjetunionen skadade socialismens sak.

Uj, så snälla formuleringar! Lenin kanske inte var en bra förebild, varför då? För att han var massmördare och lika obekymrad som Djingis Khan över vilka han hade ihjäl? Och att Sovjetunionen skadade socialismens sak; skulle Nina Björk på samma sätt kunna säga att Nazityskland skadade nazismens sak?

Jag var djupt föraktfull mot alla dessa offentliga författare och kulturpersoner som tackat ja till Leninpriset. Kritiken riktades mot Nina Björk givetvis, men också mot Mattias Gardell, Jan Guillou, Sven Wollter, Göran Therborn, Maj Wechselmann, Roy Andersson, Stefan Jarl, Mikael Nyberg, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall, Mikael Wiehe, Kajsa Ekis Ekman och Carl-Göran Ekerwald.

Det hedrade därför Susanna Alakoski när hon år 2008 tackade nej till Leninpriset. Att hon själv politiskt befinner sig till vänster var inget skäl för henne till att tacka ja. Så här motiverade hon sitt ställningstagande i en DN-intervju:

Min släkt bor tre kilometer från den ryska gränsen, nära Viborg. För oss som levt med förtrycket som granne är faran på riktigt. Jag vill aldrig någonsin förknippas med totalitära ideologier eller regimer. Ja, det är mycket pengar men det finns också rötter och en historia att visa respekt för och dra slutsatser utifrån …

De är värt att notera att hon därmed inte drog på sig just någon kritik. Trots alla dem som tackat ja till priset, så är och förblir priset en skam i Sveriges litterära offentlighet. När Mattias Gardell mottog det första priset svarade Peter Englund med att satiriskt instifta ”Pol Pot-priset”.

Nu, efter att Knausgård fått priset, går jag tillbaka till Nina Björk och noterar att hon redan i inledningen till sitt tacktal säger att hon studerat Marx men inte Lenin. Det är att smita. Björk har bland annat skrivit en bok om Rosa Luxemburg, som beundrade och uppskattade Lenins intellekt. Huvuddelen av Björks tacktal består av en kritik av kapitalismen och den socialdemokratiska regering som Nina Björk anser inte gör tillräckligt för klimatet: ”Så länge vi har denna ekonomi är vi oförmögna att hantera klimathotet. Vi måste välja: kapitalism eller ett levbart klimat? (intellektuellt skräp, gäsp).”

Vad sa då Karl-Ove Knausgård i sitt tacktal? Först Lenin, som han bara nämner på ett ställe och avfärdar ”som en diktator som närmast egenhändigt inledde en epok av ändlösa mord i Ryssland”. Det är inte Lenin utan Jan Myrdal, som Knausgård vill hylla. De har visserligen aldrig träffats men Myrdal har haft ett mycket stort inflytande på Knausgårds eget författarskap. Han kommenterar i en fiktiv dialog:

Jag känner protesterna som ligger i luften. Skam? Sanning? Vad pratar du om? Myrdal ljög väl? Ljög han inte om sin mor och om sin far och om hela sin uppväxt, och om kulturrevolutionen i Kina och om Pol Pot?

Senast i torsdags fick Knausgård en snyting av Janne Josefsson i DN. Han skriver att Knausgårds stiligt slingrande tal på priskommitténs årsmöte var som en fars som filmats och lagts ut på nätet. Priset och pristagarna är en skam. Som Knausgård själv konstaterar är skam det vanligaste ordet i kritiken.

Vad kritikerna missar är att Knausgård står i tacksamhetsskuld till Jan Myrdal, inte för hans politiska gärning utan därför att Myrdal brottades med tidens stora frågor. Framför allt har Knausgård tagit djupt intryck av ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” som publicerades 1964. Det är en bok som enligt Knausgård befinner sig i det allra mest intima, en människas tankar om sig själv. I likhet med ”Barndom” är den skoningslöst sanningssökande – vilket inte betyder att Myrdal landar i ”det som är sant”. Knausgård skriver:

Inte för att sanningen är subjektiv, och Jan Myrdals version därför är lika sann som alla andras, utan därför att sanningen som sådan, sanningen som fenomen, blir undersökt och satt på spel i hans verk.

Den beskrivningen kunde lika gärna gälla för Knausgårds egen svit ”Min kamp”, i synnerhet del 2. Den skulle också kunna gälla för ett annat av världslitteraturens mästerverk, Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt.”

Knausgård måste bestämma sig. Ska han göra det som både den politiska och litterära offentligheten förväntar sig, det vill säga tacka nej och därmed slippa risken att hamna i onåd? Nyckelmeningen i hans förklaring till att han tackar ja är lätt att glida förbi: Hur kan vi leva vidare som förr, när vi vet att vi sviker? Flera författare är förtrogna med den typen av val. Så här svarade Astrid Lindgren med ord hon lägger i Jonatans mun i ”Bröderna Lejonhjärta”: … det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

För egen del har jag tänkt att det är den enda motståndshandling som står oss alla till buds. Att inte vika ner sig utan sätta sig på tvären. Vägra att sälla sälla till de PK-korrekta galningarna. Peka ut vansinnet och ta sitt straff. Gunnar Sandelin och jag gjorde det när vi år 2013 publicerade den första volymen av ”Invandring och mörkläggning.” Det kostar att vägra sjunga med änglarna. Men det kostar också att sjunga med i den galna kören. Man blir bara en liten lort.

Och nu vill jag återknyta till inledningen. Det som Karl-Ove Knausgård gör är inte bara att ta möjligheten att hylla en författare som har betytt mycket för honom. Han stärker också gränsen kring den litterära offentligheten genom att ta emot ett politiskt kontaminerat pris som renodlat litterärt. Ytterst handlar det om att inte ge vika för tidens politisering av snart sagt allt och alla. Han kräver inte av Jan Myrdal att han, utöver att vara en betydelsefull författare också ska vara politiskt och moraliskt klanderfri. Knausgård är ett litterärt proffs som hyllar ett annat litterärt proffs. Något därutöver är det inte.

Världslitteraturen rymmer rätt många frånstötande författare. Jean Jaques Rousseau, som skrev uppfostringsromanen ”Emile”, fick fem barn. Så snart de föddes sände han dem allesammans till barnhem och en förtidig död, så att han i lugn och ro kunde sitta och tänka och skriva om bland annat idealisk barnuppfostran. När Charles Dickens misslyckades med att få sin fru intagen på ett dårhus tog han de tio barnen från henne trots att han egentligen inte ville ha dem. Gertrude Stein, som skrev ”Alice B. Toklas självbiografi”, den gavs ut i en svensk nyöversättning för bara ett par år sedan, tyckte att Hitler borde få Nobelpriset. Vildmarksförfattaren Jack London fyllde alla dagens kriterier på en tvättäkta rasist. Den amerikanske kultförfattare Philip Roth var en riktig skitstövel. Roald Dahl också. Han är något av ett praktexempel. Hans första fru gav honom smeknamnet ”Roald the Rotten”. Han var både kolossalt otrevlig och fick ofta vredesutbrott på sitt förlag. Alla där var jätterädda för honom. Dessutom var han öppen antisemit och tyckte att Hitler gav judarna vad de förtjänade. Ändå tillhör hans verk fortfarande barnlitteraturens guldkorn. Kanske var det Roald Dahls otrevlighet som gjorde det möjligt för honom att producera sådana skruvade klassiker som ”Kalle och chokladfabriken” (1964) och ”Häxorna” (1983)?

Skulle vi ”cancellera” alla verk som skrivits av moraliskt tvivelaktiga författare, blev Västerlandets kanon så tunn att den knappast skulle vara värd att läsa alls.

Knausgård vägrade att böja knä på fotbollsplanen. Han satte inget BLM-emblem eller någon prideflagga på sitt föreläsningskoncept. Han var inte fegt och försiktigt avståndstagande, som Nina Björk, utan avfärdade Lenin som den massmördare han var. När han tog emot Myrdalspriset var han en författare som hyllade en annan författare som betytt mycket för honom. Ingenting därutöver. För majoriteten av Sveriges alla PK-infekterade författare förlorade han sin heder. För mig var det tvärtom. Jag tycker visserligen fortfarande att han borde tackat nej. Det är och förblir ett skamligt pris. Samtidigt imponeras jag. Karl-Ove Knausgård visade att han inte var någon liten lort.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Det demografiska trilemmat

En affärskvinna står frustrerad vid bagagebandet på en europeisk flygplats. Hennes väska kommer inte. Hon är på väg att bli försenad till sitt affärsmöte. Hon kommer ändå att få bestämma en ny tid, eftersom hennes senaste flyg var inställt. I en förort i närheten sitter en man ensam i sin lägenhet. Han har inte sett någon annan människa på flera dygn. Han tycker det blir allt svårare att själv klara av de nödvändiga rutinerna i sitt liv. Men även om det var möjligt för honom att hitta hjälp så är han inte säker på att han har råd. Lite längre bortom stadsgränsen ligger en övergiven by. Dess sista invånare, en kvinna och hennes dotter, har flyttat efter att deras granne dött. En varg stryker kring ruinerna efter det som en gång var byns skola. På en busstation i Lagos väntar en ung man med några få ägodelar och hoppet om att en morbror ska kunna erbjuda honom en säng för natten och kanske presentera honom för en vän som kan hitta ett jobb åt honom. Få av livets händelser har bara en orsak, men när du väl börjat se den orsak som den här föreläsningen handlar om, så ser du den överallt …

Så inleder den engelske demografen Paul Morland en TED-föreläsning som bygger på hans senaste bok ”Tomorrows People. The future of humanity in ten numbers” (2022). De tio ”numren” handlar om spädbarnsdödlighet, befolkningstillväxt, urbanisering, fertilitet, åldrande, ålderdom, befolkningsminskning, etnisk förändring, utbildning och livsmedel.

I slutet av sin föreläsning ansluter Morland till inledningen. I morgondagens samhälle råder en obalans mellan de människor som arbetar och de som inte gör det, vare sig det nu beror på att de är gamla och pensionerade eller inte uppfyller arbetsgivarnas krav. Det senare är en bild som blir allt tydligare för den svenska arbetsmarknaden. Samtidigt som långtidsarbetslösheten är skrämmande hög, så har, enligt Tillväxtverket, drygt tre av tio företag svårt att hitta lämplig arbetskraft eller kompetens. Det anges vara ett stort hinder för deras tillväxt.

Morlands budskap är att befolkningskollapsen, det vill säga att stora delar av världens befolkning inte föder tillräckligt många barn, är ett långt allvarligare existentiellt hot mot världen än klimatförändringen.

Samtidigt som vi blir allt fler på jorden, så sjunker födelsetalen. Det som händer just nu och det som väntar jordens befolkning är således två skilda fenomen. Det är lite som att titta på en avlägsen stjärna på himlen. Den lyser starkt för våra ögon men på grund av den tid det tar för ljuset att nå våra ögon, så kanske den inte längre ens existerar. Det som väntar jorden är alltså inte så enkelt som en evig ökning av befolkningen utan en åldrande och minskande befolkning. Morland talar om det demografiska trilemmat, där tre komponenter samspelar:

Egoism, vilket betyder att medborgarna inte utgår från vare sig traditionen eller vad staten anser är önskvärt, när det gäller att skaffa barn. Det är helt och hållet deras egen fråga: Ett barn, flera barn eller inga barn alls. Ekonomisk bärkraft, det vill säga att tillräckligt många arbetar för att samhällets tillväxt ska vara säkrad (alternativet till tillväxt är inte jämvikt utan att det går åt andra hållet).Etnisk kontinuitet, vilket betyder ingen eller ytterst begränsad invandring.

För vi ner detta resonemang till en konkret verklighet, så utgör Japan ett dystopiskt exempel, det land som först mycket framgångsrikt tog upp kampen med Väst när det gäller produktionen av bilar och andra viktiga varor.

Japan har en extremt restriktiv invandring. I Morlands terminologi har de valt etnisk kontinuitet. Eftersom de samtidigt har valt egoism, dvs små familjer eller inga familjer alls så åldras befolkningen. Också, avancerad sjuk- och hälsovård leder till att människor lever längre. 1950 hade landet ett hundratal medborgare som var hundra år eller äldre. I dag är de närmare etthundratusen.

När Japans befolkningsmängd uppåt passerade 100 miljoner invånare så hade de fem eller sex arbetande medborgare per pensionär. När de inom en inte alltför avlägsen framtid passerar 100 miljoner invånare, på väg nedåt, så har de mindre än en arbetare per pensionär. Konsekvensen är att staten får bära orimligt höga kostnader för pensioner och samhällsservice åt en befolkningsmajoritet som inte längre arbetar. Det är ingen tillfällighet att Japan är det land i den rika världen som ar den högsta statsskulden per capita. Japan är på väg mot vad landets egen premiärminister kallar för a ”civilizational collapse”.

Också Storbritannien har sedan början av 70-talet små familjer. Tack vare en stor arbetsinvandring så har de klarat den ekonomiska tillväxten. Kostnaden är en etnisk upplösning. I London är etniska britter i minoritet.

Den svenska lösningen skiljer sig från den brittiska i negativ mening. Massimmigrationen av asylinvandrare istället för arbetsinvandrare har givit oss en orimligt stor försörjningsbörda för människor som inte är anställningsbara på marknaden. En stor del av dem är dessutom muslimer vilket leder till segregerade och ointegrerbara (hårt formulerat men tyvärr sant) muslimska samhällen, i synnerhet i de större städernas periferier. Ungerns Viktor Orbán har träffande kallat dem för ”Mini-Gaza”.

Välfärden, som är så viktig i Europa, förutsätter solidaritet mellan ett samhälles invånare. Den som är ung ska vara villig att betala för de äldres välfärd. Om det inte innebär en alltför stor inskränkning i din ekonomi så är du beredd att göra det, när det handlar om dina egna far- och morföräldrar. Men om de gamla som du ska försörja tillhör en helt annan folkgrupp, hur villig blir du då att arbeta för deras välfärd? Hur villiga kommer Ahmed och Muhammed att vara att betala för Magnus och Hannas pensionärsliv? Det är svårt att tro annat än att massinvandringsländer som Sverige har oroliga tider framför sig.

I Grekland har etthundra far- och morföräldrar inte fler än 42 barnbarn, vilket betyder att släktträdet har vänts upp och ner. Är det troligt att alla de skulder som 100 personer drar på sig kommer att betalas av deras 42 barnbarn? Detta har också konsekvenser i andra sammanhang. Om du som företagare bygger ett köpcentrum med parkeringsplats för hundra bilar och det bara kommer 42 bilar, om du bygger ett kontor för 100 människor och det bara finns 42, det är inte så svårt att förstå att det inte kommer att bära sig ekonomiskt. Demografin påverkar allt och är obeveklig.

För ett annat land i Europa, det fattiga Bulgarien, beräknas befolkningen år 2080 ha minskat med 55 procent. Landet har en försumbar immigration kombinerat med hög emigration. Den arbetsföra befolkningen söker sig till rikare länder. Det är mer attraktivt att hitta ett jobb i Wien än i Sofia. Bulgarien är ju medlem av EU så bulgarerna kan flytta hur de vill, dit där jobben finns. Observera att ju äldre ett lands befolkning är desto lägre blir födelsetalet, också som ett biologiskt faktum. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många kvinnor i fruktbar ålder.

I Singapore ligger födelsetalet under ett. Det innebär att varje kommande generation blir bara hälften så stor som föräldragenerationen. Och det drabbar inte bara Singapore. Du kan resa hela vägen från Johor Bahru, gränsstaden i Malaysia mot Singapore, till Gibraltar, det vill säga andra änden av den euroasiska landmassan, utan att passera ett enda land med ett tillräckligt högt födelsetal för att landets befolkning i längden ska klara att bevara sig självt. Den låga återväxten drabbar inte bara rika städer som Singapore utan också fattiga som Addis Abeba i Etiopien och Calcutta i Indien. Faktum är att födelsetalet endast är obetydligt högre i Calcutta än i Singapore och Indien har just peakat. Landet befinner sig nu under återväxttalet. 2,1.

Kinas befolkning beräknas vid århundradets slut vara mindre än hälften av den nuvarande. Sydkorea kommer att ha minskat med hela 63 procent. Polen och Japan med hälften. Italien och Thailand har minskat med 44 procent. Redan i mitten av detta århundrade är det enligt demograferna fler i världen som är över sextio år än som är under 14 år.

Samtidigt är födelsetalen som högst i Afrika, söder om Sahara. I Kongo, Etiopien, Nigeria och Tanzania fördubblas befolkningen för varje generation. Sedan självständigheten från Frankrike 1960 har befolkningen i Niger fyrdubblats. En av orsakerna är månggiftet. Var tredje man har flera fruar. Snittet är 8,1 barn. En av konsekvenserna är att hälften av landets invånare är under femton år. Nigeria, som i dag ligger på nionde plats bland världens mest folkrika länder, kommer enligt FN år 2050 att ha gått om USA och ligga på tredje plats.

Med befolkningsexplosionen följer urbanisering eftersom jordbruket inte kan växa på samma sätt som befolkningen. 1914 fanns det bara tolv städer i världen med mer än en miljon invånare. I dag finns det bara i Kina 120 städer med mer än en miljon invånare.

1950 var Afrikas befolkning 7 procent av världens befolkning. Vid nästa sekelskifte kommer de att vara 37 procent. I slutet av detta århundrade kommer det, om inte trenden vänder, att finnas fyra miljarder människor i Afrika söder om Sahara. Det kommer att påverka allt: migrationstrycket på Europa, maktbalansen, den globala ekonomin, internationell kultur. Men ändå, trots den afrikanska befolkningsökningen, det som väntar världen är inte en fortsatt befolkningstillväxt utan en åldrande och minskande befolkning.

Vad kan då staten i ett land göra för att förhindra befolkningsminskning? Det ena svaret är givetvis invandring, men den har ett högt pris i form av samhällsupplösning. Med massimmigration följer snabb etnisk förändring. Kring 1950 var Kaliforniens vita befolkning 80 procent. Bara 22 procent av skolbarnen är vita i dag, vilket säger något om den framtid som väntar Kalifornien. Oavsett om du gillar, ogillar eller blundar för den etniska förändringen, så äger den rum.

Dessutom, invandrare behöver också ha bostäder, transporter, mat, sophämtning, sjukvård osv. Dessa produkter och tjänster kostar arbetskraft att producera, och om invandrarna konsumerar mer arbetskraft på det sättet än de producerar, och välfärdsprogrammen står för mellanskillnaden, då kommer invandringen att förvärra bristen på arbetskraft, i stället för att lösa den. Tommy Bengtsson, Lundaprofessor i demografi och ekonomisk historia, svarar på en fråga från en journalist, att även om dagens invandring till Sverige var tre gånger så hög, och alla invandrare fick jobb direkt, skulle det inte lösa utmaningarna av en åldrande befolkning.

Alternativet till massinvandring är att staten aktivt driver frågan att medborgarna måste föda flera barn. Det gjorde Sverige i slutet av 1930-talet och det tycktes ge resultat. Under kriget, men i synnerhet efter, fick Sverige en babyboom och ett positivt födelsetal. Tyvärr kortvarigt. Frågan är bara om det var de statliga insatsernas förtjänst. Det finns ett tydligt samband mellan efterkrigstid och babyboom.

Ett annat exempel är Turkiets president Erdoğan uppmanat muslimer i Europa att åtminstone föda fem barn. Men det behövs inte så många som fem för att detta ska bli en snabbare process än folk i gemen förstår. Om tio procent av befolkningen är muslimer och 90 procent sekulära före detta kristna européer, så låter det ju inte som det skulle vara så demografiskt hotfullt. Men om européerna har ett födelsetal på 1.3 barn per kvinna och muslimernas födelsetal är 3.5 betyder det att muslimerna hinner ifatt på bara två generationer.

SCB rapporterar att år 2018 var det svenska födelsetalet 1,76 barn per kvinna. Det är högre än snittet för EU, som ligger på 1,59, men inte tillräckligt för att befolkningen ska reproducera sig själv. Utomeuropeiska kvinnor som föder barn i Sverige låg då på mellan 2,24 och 2,98 barn, vilket betyder att de – i motsats till etniskt svenska kvinnor – låg betryggande över reproduktionsgränsen.

Det mest nedslående exemplet i vår egen tid på hur svårt det är att ändra födelsetalen är Sydkorea. Landet har ett födelsetal på 0,8 och har spenderat 210 billioner dollar under de senaste 16 åren för att få sin befolkning att föda fler barn, men utan resultat.

Också Ungern har förstått problemet och där har det gått bättre, men ännu inte tillräckligt bra. Den ungerska regeringen har infört ett program med det uttalade målet att det ska födas fler ungerska barn. Flerbarnsfamiljer har möjlighet att få huslån utan att behöva betala ränta. De kan också få dessa lån om de förbinder sig att föda minst tre barn. Kvinnor som föder fyra eller fler barn är på livstid befriade från att betala inkomstskatt. Barnfamiljer kan få 80 000 kronor i bidrag till att köpa bil – men bara om den har minst sju säten. Dessa och andra införda förmåner har resulterat i att barnafödandet ökat med nästan 25 procent under det senaste decenniet, från 1,25 till 1,55 barn per kvinna. Det finns således en önskan att bevara det ungerska folket. För svenska vänsterpolitiker och debattörer är detta provocerande. Ledarskribenten Sofia Nerbrand tyckte att det var stötande ”att staten letar sig in i livmodern”. Hon skrev att ”Nu går skam på torra land” och att en ”retorik och politik som premierar det egna folket och stänger ute andra ska inte ha en plats i dagens Europa”. Hon ansåg att policyn för tankarna till Nazityskland. Den sagolikt korkade socialdemokraten Annika Strandhäll tyckte samma sak. Att Ungerns regering ilsknade till och att vice statsministern Zstolt Semjen kallade Annika Strandhäll för ”en sjuk varelse” är inte förvånande. Det omdömet förtjänade hon.

Ryssland har av tradition en förhållandevis liberal abortlagstiftning och hade så sent som för 20 år sedan högst antal aborter per kvinna i världen. Men i år har en rad ryska regioner valt att på olika sätt inskränka aborträtten. Privata kliniker har förbjudits att utföra ingreppen. Läkare kan straffas för att de ”påverkar” en kvinna att göra abort. Förmodligen är det kriget i Ukraina som gjort frågan om aborter akut.

Demografi är en hård vetenskap med väldigt mycket siffror och tabeller. Det borde betyda att demografer är väldigt bra på att förutsäga framtiden. Det är de emellertid inte. Framtiden brukar nästan aldrig följa de prognoser som görs. Också Paul Morland ansluter sig till uppfattningen bland demografer, att de är dåliga på att förutsäga framtiden.

Den som vill kan naturligtvis dra slutsatsen att ”så djävligt blir det alltså förmodligen inte”. Tyvärr kan man också dra motsatt slutsats, att det blir än värre. Oavsett, hur många vi är och vilka vi är har betydelse.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Västvärldens uppgång och fall

Mellan år 1800 och millennieskiftet dominerades världen av ett Västimperium vars kärna var Europa och USA. Dit hörde också Kanada, Israel, Australien och Nya Zeeland. Gränsen är inte knivskarp. Med lite god vilja kan man lägga till Sydamerika och Sydafrika, eftersom de hade starka kulturella, politiska och ekonomiska band med Europa och Nordamerika.

Under dessa två århundraden gick väst från att vara en av flera jämbördiga aktörer i en framväxande global ekonomi till att stå för hela åttio procent av världens produktion. Denna överväldigande ekonomiska dominans ledde till en politisk, kulturell, språklig och social omstöpning av världen. Nästan överallt blev nationalstaten, som var resultatet av Europas interna utveckling, grundpelaren i det politiska livet. Den ersatte den blandning av imperier, feodala regimer, stadsstater, kungadömen, kalifat, biskopsdömen, shejkdömen och hövdingadömen som tidigare hade funnits över hela världen. Västvärldens universitet utbildade en elit från all världens länder. Engelska blev den globala handelns språk, franska (och senare engelska) den globala diplomatins språk. Världens länder deponerade sina överskott i västerländska banker. Dollarn ersatte guldet som garanti för handeln mellan nationer. I slutet av 1900-talet var Hollywoodfilmer och europeisk fotboll den viktigaste förströelsen.

I dag är det svårt att minnas hur ljus västvärldens framtid tedde sig för drygt två decennier sedan. År 1999 nådde västvärldens andel av den globala produktionen den högsta nivå som någonsin uppmätts: en sjättedel av jordens befolkning konsumerade häpnadsväckande fyra femtedelar av världens produktion av varor och tjänster. 73 procent av världshandeln gjordes med amerikanska dollar.

Samma år, i sitt tal till nationen, förklarade USA:s president Bill Clinton att ”löftet om vår framtid är gränslöst”, och var övertygad om att de goda dagarna aldrig skulle ta slut. Muren mellan Öst- och Västtyskland var nedriven och Tyskland återförenat. Sovjetunionen hade röstat bort sig självt. I Storbritannien lanserade Tony Blairs New Labour-regering en enormt ambitiös utbyggnad av offentliga tjänster, alltmedan Europeiska Unionen förberedde sig för att välkomna stora delar av det gamla Sovjetblocket till elitklubben av västliga demokratier.

När 1900-talet gick in på sitt sista år var Amerika den moderna världens centrum. Arbetslösheten hade där sjunkit till historiskt låga nivåer och den amerikanska ekonomin – som utan konkurrens var världens största – hade upplevt den längsta tillväxtperioden någonsin, med tvåsiffriga börsuppgångar varje år. Miljontals amerikaner blev rikare för varje dag och spenderade sina vinster på konsumtion. Ekonomin sköt i höjden. USA dominerade hela världen med sitt välstånd och sina ideologiska käpphästar: individuell frihet, demokrati och fria marknader.

Sedan gick historien plötsligt i motsatt riktning. Det som mer än något annat ger välstånd är produktion. Västvärlden förlorade och/eller outsourcade många av sina industrier till Asien. Först till Japan, därefter till Kina, Taiwan och Sydvietnam. Varför? Därför att det var ekonomiskt lönsamt.

Efter Maos död 1976 tog Deng Xiaoping makten i Peking och fördrev de mer hårdföra kommunisterna i de fyras gäng, där Maos änka Jiang Qing ingick. Officiellt fortsatte Kina på den kurs som Mao hade stakat ut. Inofficiellt inledde Deng en revolution, om än försiktigt med några jordbruksreformer 1978. Regeringen liberaliserade industri och handel och ekonomin fyrdubblades på bara femton år. År 2016 var den genomsnittliga kinesen tjugofem gånger rikare än fyrtio år tidigare.

I USA utnyttjade den federala regeringen sitt inflytande över de stora bolåneinstituten och sänkte trösklarna för säkerheter för lån. Sådana åtgärder uppmuntrade till en husköpsboom. När fler människor köpte hus steg priserna, vilket övertygade dessa nya husägare om att de också var med på resan mot rikedom. Ännu fler människor uppmuntrades att köpa hus, trots att de inte hade tillräckligt höga löner för att klara amorteringarna. Det gick som vi alla vet käpprätt åt helvete.

Efter den amerikanska bankkraschen 2007-08 följde en stagnation som dramatiskt minskade västvärldens andel av den globala produktionen. Den sjönk från 80 till 60 procent och har sedan dess fortsatt att minska, om än i långsammare takt. Självtvivel och intern splittring ersatte 1990-talets robust liberaldemokratiska självförtroende i västvärlden. Samtidigt fick den kinesiska staten allt större inflytande på världsarenan, stärkt av en kinesisk ekonomi, som under de senaste fyra decennierna haft en årlig genomsnittlig tillväxt i inkomst per capita på över 8 procent.

Ändå, det räcker inte för att förklara varför maktbalansen i världen så dramatiskt svängt bort från väst. Jag ser fyra sammanvävda skeenden som fick Västvärlden att stiga ner från tronen:

Efter andra världskrigets slut öppnade Storbritannien, Frankrike och Nederländerna, sina dörrar för migranter från sina tidigare kolonier. Länder som alltid hade förlitat sig på invandring för att öka sitt arbetskraftsutbud, som USA, Kanada och Australien, vände sig alltmer till invandrare från utvecklingsländerna. Andra länder som aldrig haft några kolonier, eller som hade förlorat dem, som Tyskland, importerade ”gästarbetare”, i synnerhet från Turkiet. Dessa tänktes återvända till sina hemländer när de hade avslutat sitt arbetsliv. Men så gick det ju inte. Många ”gäster” stannade, eftersom de vid det laget hade familjer som rotat sig.
 
Sverige fick en kalasstart vid världskrigets slut eftersom våra industrier var intakta. Jobb fanns hur mycket som helst. Efterkrigstidens första generation av arbetsinvandrare bestod dels av tyska krigsflyktingar, dels kom de från södra Europa, Jugoslavien och Finland. Under ett kvartssekel blomstrade ekonomin. Men så, i början av 1970-talet, kastades Sverige in i en internationell energikris, stigande inflation och lågkonjunktur. För att möta krisen ströps arbetsinvandringen. Av ideologiska skäl kom den att ersättas med invandring från Balkan och Polen, etniska minoriteter som kurder och syrianer och politiska flyktingar från länder som Chile och Iran. Senare kom flyktingar från muslimska mellanöstern, och mer eller mindre havererade länder i Afrika, främst Eritrea och Somalia. För ett par år sedan publicerades entreprenörskapsforum rapporten ”När blir utrikes födda självförsörjande?” I den konstaterades att en majoritet av utrikes födda i arbetsför ålder under perioden 1990 till 2016 inte uppnått självförsörjning. Den genomsnittlige icke-västerländske invandraren till Sverige blir aldrig självförsörjande. Sverige gjorde en politiskt hjärndöd resa från den arbetsinvandring, som gav en turboeffekt till välståndet, till de välfärdsförsörjda utomeuropeiska ”flyktingar” som i dag ger landet en tung försörjningsbörda, andra problem inte att förglömma. Med referens till Edward Gibbons berömda mästerverk ”The History of the Decline and Fall of the Roman Empire” menar Niall Ferguson, harvardprofessor i historia, att huvudorsaken till Västvärldens pågående regression är densamma som för Romarriket, nämligen att Väst inte försvarar sina gränser. Romarriket förföll långsamt, från sin guldålder till att i praktiken ha förlorat viljan att leva. Gibbons lärdom är tydlig: Imperier som vill behålla sin makt måste värna sina förfäders religion men framför allt ha kontroll över gränserna och hålla utomstående borta. Dagens invandrare är vår tids motsvarighet till den blandning av vandaler, barbariska goter, kristna och andra som sänkte Romarriket. I takt med att Västvärldens ekonomiska otrygghet minskade, minskade också familjestorlekarna. När staten tryggade försörjningen av medborgarna på ålderns höst fanns det inte längre någon anledning till många barn, som kunde axla ansvaret. Nu kunde man också räkna med att de allra flesta av ens barn faktiskt skulle överleva. Efterkrigstidens babyboom ledde till ett kortvarigt uppsving, men snart började de rådande födelsetalen i västvärlden åter att sjunka och ligger i dag för nästan alla västländer och stora delar av Asien under reproduktionstalet 2,1 barn/kvinna.
 
Samtidigt har medellivslängden ökat dramatiskt. Vid krigsslutet 1945 levde den genomsnittlige amerikanen till 67 års ålder. År 2016 var medellivslängden 79 för män och 81 för kvinnor. I Italien ökade den förväntade livslängden från sextio till åttiotre år under samma period, medan den genomsnittlige japanske mannen ökade sin förväntade livslängd från femtiotvå till 84 år. Medellivslängden för män i Sverige var år 2016 drygt 82 år. För kvinnor var den 84 år, alltså två år högre.
 
Längre, friskare, rikare liv med mer fritid, det är höjd livskvalitet. Tyvärr stiger därmed kostnaden för den arbetande befolkningen. Japan är ett varnande exempel. År 1960 försörjde varje ekonomiskt aktiv japan en annan person, och de flesta av dessa var barn som snart skulle ut i arbetslivet. Idag måste varje arbetare försörja två andra personer, och de flesta av dessa är pensionärer. Även om efterkrigstidens vänsterpolitiker envisades med att beskriva klassamhällets orättvisor, så förlorade klassperspektivet det mesta av sin relevans, eftersom alla fick del av den växande välfärden. Viktigt var också att rika och fattiga delade en gemensam rättslig status. 1945 gick både Labour och Tories till val på att skapa en välfärdsstat. Välfärdspolitiken spreds över hela västvärlden – om än i olika kombinationer och i olika omfattning. Politiska tvister begränsades i stort sett till hur mycket skatt som skulle betalas av vem, och exakt hur den skulle spenderas, snarare än någon grundläggande fientlighet mot det övergripande systemet. Denna guldålder av harmoni och sociala reformer har ofta tillskrivits gott politiskt ledarskap och progressiv, särskilt keynesiansk, ekonomi.
 
Den nyliberala politiken under 1980- och 1990-talen ledde till ett nytt slags klassamhälle med en globaliserad övre medelklass som vinnare och en majoritet vars försörjningsmöjligheter undergrävdes. Välgörenhetsorganisationen Oxfam visar i sin rapport Survival of the Richest att förmögenheten för världens rikaste växer samtidigt som den extrema fattigdomen ökar i världen. Enligt ekonomijournalisten Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige mer än fördubblades mellan 2019 och 2021 antalet miljardärer i Sverige, från 206 till 542. Under de senaste tio åren har 61,5 procent av all förmögenhet som skapats i Sverige hamnat hos den rikaste hundradelen av befolkningen. Som en hit från Abba döptes till: The winner takes it all.
 
Särskilt tydligt blev detta i USA. Under de fyra decennierna efter valet av Ronald Reagan var realinkomsterna för den nedre halvan av samhället mer eller mindre oförändrade, medan den övre halvan såg en tillväxt där de 10 procenten klarade sig bäst av alla, med en 30-procentig inkomstökning.

Ödesfrågan är om denna nedgång kan vändas, eller är det en utveckling som västvärlden gör bäst i att anpassa sig till? Kärnan i svaret ligger i produktionen. Det var den som före millennieskiftet gav Västvärlden sitt överläge och det är den som nu ger Kina sitt överläge. Således mer preciserat: Kan Västvärlden återerövra det enorma överläge den en gång hade i produktionen av världens nyttigheter? Ingenting tyder på det.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Rättsväsendet

Som jag ser det kan demokratin i egenskap av statsskick beskrivas som sju operativa system: Rättsväsendet (1), medborgarna/väljarna (2), riksdag och regering (3), kommun- och regionspolitiken (4), myndigheterna (5), konsulterna/experterna (6), Offentligheten/medierna (7). Min avsikt är att granska dessa i glest återkommande krönikor. Fungerar de som det var tänkt eller är de korrupta – i latinets betydelse förfallna/i ett fördärvat tillstånd?

Det första operativa systemet inom en demokrati är det fristående och av politikerna oberoende rättsväsendet, det vill säga polis, åklagare, domstol och kriminalvård (i Sverige heter det ju inte straff).

Ansvaret för rättskipningen i en demokrati ligger hos självständiga domstolar. För Sverige markeras det tydligt i regeringsformen: ”Ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet.” Att Rättsväsendet är fristående är dock inte helt sant eftersom det är politikerna som både bestämmer kriminalpolitiken (regeringen) och stiftar lagarna (riksdagen). Dessutom styr de rättsväsendets ekonomi.

En av mina vänner inom rättsväsendet beskrev för några år sedan i ett mail till mig hur domstolarna syn på sin roll i samhället har förändrats:

Bara för ett 10-tal år sedan såg man som sin uppgift att upprätthålla lag och ordning i landet. Man såg sig således som en garant för detta och den uppfattningen är nog den vanliga i många länder. På senare har man nog mer uppfattat sin uppgift som att ”upprätthålla mänskliga rättigheter” och att rollen består i att ”pröva åklagarens bevisning”. Man ser sig som en mellanlänk mellan åklagare och försvarare. Idén om att man är en grundbult i samhället uppfattar jag mer man släppt. Detta betyder att domarna ser sin roll som att ”döma rätt” men ser inte sig själva som en garant för statens stabilitet. Därmed är man heller inte särskilt intresserad av hur folk uppför sig eller beter sig än på annat sätt än att man kan genomföra en rättegång. Kommer inte folk till en rättegång vänder man sig till åklagaren och förväntar sig ett svar på ”hur man ska göra”.
Domstolsverket undervisar dagens domare i ”bemötande” och att alla ska känna sig ”välkomna” när man kommer på rättegång. Det hela börjar med att domaren presenterar sig själv och sedan de tre nämndemännen som skall döma. Man lämnar en beskrivning över hur processen går till och avslutar med att fråga om den åtalade har ”förstått” eller ”har några frågor”? Det hela blir således närmast ett informellt möte där alla skall känna sig bekväma. Naturligtvis måste det hela te sig som ett barnkalas om man kommer från Mellanöstern eller Nordafrika.
Ett annat lustigt fenomen man upplever är om man är på kurser och seminarier mm med kollegor från andra landsändor. Man sätter då upp en namnskylt och ställer framför sig vilket är bra. På dessa skyltar skriver man numera bara sitt förnamn. Det står således ”Karin”, ”Eva” eller ”Sven” o.dyl. Detta har naturligtvis sitt ursprung i den nuvarande generationen och dess uppväxt med dagis, skola mm där man curlats igenom livet och styrts undan från alla vad obehagligheter man som ung kan möta. Att man är på plats i egenskap av en yrkesutövande tjänsteman eller företräder intressen utöver sina egna uppfattar man nog som förlegat.
Naturligtvis kan dessa personer inte hantera personer som kommer från en machokultur och där det gäller att uppvisa makt och styrka genom sitt agerande. Muslimerna mm känner naturligtvis förakt när dom möts av dessa människor. Särskilt ökar föraktet när man ska hanteras av kvinnor, som utgör majoriteten i rättsväsendet numera.

Under 2010-talet har migrationsverket och migrationsdomstolarna i snitt beviljats 115 000 uppehållstillstånd per år, nästan alla permanenta. Under 2023 har till och med juli drygt 64 000 uppehållstillstånd, beviljats totalt. För hela 2000-talet rör det sig om drygt 2,3 miljoner beviljade uppehållstillstånd. Som en följd har Sverige kring de större städerna fått segregerade mångkulturella förorter med hög kriminalitet och våldsbrottslighet. Polisväsen hinner varken med att utreda brottsligheten eller att alltid och konsekvent upprätthålla våldsmonopolet. Det senare är särskilt allvarligt, vilket jag skrivit om i en tidigare krönika.

Sverige har invandrarförorter där man inte erkänner svensk lag. Många av de dödskjutningar och sprängdåd som i en våldsvåg plågat Sverige handlar om hämnd. När också gängmedlemmars anhöriga blir måltavlor är det blodshämnd. Mordet på en 60-årig mamma till en gängkriminell var med all sannolikhet en hämnd för en skjutning i Istanbul. En blodskuld kan inte gottgöras med böter eller fängelse utan bara hämnas med blod.

Domstolarna hinner inte med. Utvisningssystemet fungerar dåligt. Fängelserna räcker inte till. Under det närmaste decenniet planerar Kriminalvården att bygga ett 15-tal nya stora fängelser. Risk finns för att det inte räcker. Talande är följande lakoniska kommentar från polisen till att en fjortonåring, som tros ha planerat ett mord, kördes hem efter polisförhör: ”Det är fullt i våra arrester, det är fullt i våra häkten, det är fullt hos Kriminalvården, det är fullt på Sis-hemmen, det är fullt på HVB-hemmen”.

Parallella normstrukturer och laglöshet i våra segregerade förorter vänds i grovt våld mot poliser, ambulanspersonal och helt vanliga medmänniskor. Denna typ av brottslighet är systemhotande. Det svenska rättssystemet har inte klarat politikernas massimport av människor från världens sämst fungerande samhällen.

Rättssystemet kan korrumperas på flera olika sätt. Nedan tre exempel. Det första är vänskapskorruption, det andra aktivism och det tredje HMF-lagstiftningen, som begränsar svenskarnas grundlagsfästa yttrandefrihet.

Hilda är ett feministiskt nätverk som består av ett femtiotal kvinnliga jurister i framskjutna positioner. Det skapades 2006 på initiativ av Advokatsamfundets dåvarande generalsekreterare Anne Ramberg, som jag inte tvekar att kalla för extremist. När Sverige hösten 2015 tappade kontrollen över massinvandringen och det diskuterades vad som måste göras, twittrade hon ”Det strider mot lagen att ens komma på tanken att man skulle stänga gränserna”. Hon har också vojat sig över ”de ensamkommande flyktingbarnen” och anser att de bör få ta hit sina släktingar.

Även om Anne Ramberg gärna hyllar yttrandefriheten, tycker hon att de med fel åsikter bara ska hålla sin trut. Det visade hon mycket tydligt när hon på Twitter skrev följande om den frispråkige dåvarande moderate riksdagsmannen Hanif Bali: ”Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor.” Det kan i sammanhanget vara värt att minnas att för juristerna ger massinvandringen och den därmed åtföljande höga brottsligheten en ständig högkonjunktur.

Hildas stöd till kvinnliga jurister i höga befattningar sker vanligen genom lunchträffar med föreläsare, ofta radikala feminister. Det motsvarande manliga nätverket Ruben ska också det stödja kvinnorna. Gemensamt krav för medlemskap i Hilda och Ruben är rätt värderingar, dvs politisk korrekthet. Åsiktsdominans inom rättsutövningen är visserligen inte förbjudet men djupt stötande. Risken är uppenbar. Är det fler aktivister än traditionella domare i en domstol så kan vad som helst hända.

Swebbteves ledarkommentator Magnus Stenlund kallar Ruben för en självmördarklubb. Dessa jurister har ju som uppgift att hjälpa fram dem i karriären som inte har samma kön som de själva. Han använder också en träffande rubricering för det som kännetecknar de båda nätverken, vänskapskorruption, eftersom de riskerar att vid tjänstetillsättningar sätta de meritokratiska kriterierna ”förtjänst och skicklighet” ur spel. Det är nog ingen slump att trots att färre kvinnor än män år 2016 sökte chefstjänsterna på Sveriges domstol så utnämndes fler kvinnor än män. Och när det gäller utnämningen till domare, som sköts av domarnämnden, så kan ju kvinnodominansen bero på att en överväldigande majoritet antingen är medlemmar i Hilda eller i Ruben.

Sedan 1909 har Sverige ett lagråd, bestående av jurister som gör det som Högsta domstolen gör i många andra länder – de granskar de lagförslag som politikerna lägger fram. Under massinvandringen till Europa år 2015 kom det till Sverige ungefär 163 000 immigranter. 35 000 av dem påstod att de var under 18 år och definierades därför som ensamkommande barn. Mottagningssystemet havererade och under 2017 argumenterade asylaktivister för en amnesti för dessa ”barn”. Vänsterpolitiker i riksdagen snickrade samman ett lagförslag som kom att kallas för ”Nya gymnasielagen”. Ungdomar som sökt asyl och väntat på migrationsverkets beslut i över 15 månader föreslogs att få förlängt uppehållstillstånd, om de studerade på gymnasial nivå. Trots att lagrådet i sitt yttrande skrev att de ”anser att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas” drevs lagen igenom av riksdagen och trädde i kraft den 1 juli 2018. Den som kom att fälla avgörandet var Centerpartiets ledare Annie Lööf. Med andra ord, politikerna körde över juristerna och som en konsekvens fick 9 000, huvudsakligen unga män, möjlighet att stanna. Konsekvenserna i form av kriminella gäng med hemlösa afghaner i Stockholm, Uppsala och Västerås är kända. En annan konsekvens var oro och övergrepp i gymnasieskolorna. En kommentar på Flashback: Gymnasielagen är i mitt tycke den största politiska korruptionsskandalen i modern tid.

En av medlemmarna i Ruben är den s-märkte tidigare chefen för migrationsöverdomstolen Thomas Rolén. Han såg till att den så kallade ”Nya gymnasielagen” verkställdes, trots att praktiskt taget ingen av de 9 000 migranterna kunde styrka sin identitet. I sin senare befattning som chef för domstolsverket har han sett till att alla ansökningshandlingar till högre tjänster inom rättsväsendet hemligstämplas.

På en lägre nivå ger det avskaffade tjänstemannaansvaret aktivister stora möjligheter till missbruk. Mångfalds- och genusaktivister söker sig till myndighetsvärlden. Invandringsaktivister har sökt sig till migrationsverket. Nykterhetsrörelsen trivs på socialdepartementet och hos polisen och på justitiedepartementet hittar man motståndare till privat vapenägande. I en enkätundersökning 2019 vid Örebro universitet ställdes ett antal miljöfrågor till 700 kommunala tjänstemän. Det visade sig att mer än var tionde var miljöaktivist.

Hösten 2018 åtalades industrimannen och jägaren Karl Hedin, misstänkt för att ha skjutit en varg. Beviset var inte någon död vargkropp utan ett avlyssnat telefonsamtal. Han häktades och satt frihetsberövad under 31 dagar. Så här berättade han om häktestiden:

Det jag utsattes för kan bäst beskrivas som tortyr. Fyra kala väggar och en plastöverdragen madrass, lakan och filt men ingen kudde. Det är allt som finns. En taklampa som tänds och släcks av vakterna utanför cellen. En gång i timmen öppnas en slamrande lucka i dörren. /…/ Jag fick diffusa svar om hur det blev med den advokat jag begärt vid inte mindre än tre tillfällen. En gång blev jag inskickad i rastgården med bara några plusgrader ute. 15 minuter utomhus klädd i endast t-shirt och dessutom blev jag ett antal gånger kvarglömd på rastgården i som mest en halvtimme. I fem dygn höll de på så i ett försök att knäcka mig. Det var ingen tillfällighet och inget slarv, det blev uppenbart att det är så man arbetar.

Förundersökningen kring Karl Hedins påstådda jaktbrott pågick i två år innan han friades av en enig tingsrätt. I domen skrev tingsrätten, vilket bör tolkas som skarp kritik av åklagaren:

En tilltalads åsikter eller politiska ställningstaganden kan som regel inte medföra att han eller hon gjort sig skyldig till brott. (…) Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal.

Det hindrade inte åklagaren, som heter Lars Magnusson och är medlem av Ruben-nätverket, från att till hovrätten överklaga den friande domen. Karl Hedin friades också där. Lars Magnusson avstod från att överklaga till Högsta domstolen. Karl Hedins bittra slutkommentar var att han trakasserats i sammanlagt fyra år och utsatts för det övergrepp som inom juridiken kallas för falskt åtal.

”Hets mot Folkgrupp” är en lagparagraf från slutet av 1940-talet som tillförsäkrade minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Den har med politiska motiveringar omvandlats till en paragraf som riktar sig mot dem som i sociala media, genom att visa sitt ogillande av invandrare, kritiserar den förda politiken. Många av dem blir åtalade och fällda för hets mot folkgrupp trots att det varken handlar om hets eller om någon folkgrupp – exempelvis är muslimer ingen folkgrupp. I dag är det relevant att fråga om inte förföljelserna och skändningarna som invandrare riktar mot svenskar är ett mer elakartat samhällsproblem. Vesna Prekopic har skrivit om sin tid som rektor i en nyutkommen bok, ”Brottsplats: Skolan”. Första kapitlet inleds: ”Det konstigaste är inte att han spottar på mig, utan att hans mamma står någon meter ifrån och inte gör något, inte säger något.” Skolan är idag den vanligaste brottsplatsen i Sverige vad gäller misshandel och sexuella kränkningar. Nästan varannan elev i årskurs nio uppger numera att de utsatts för stöld, våld, hot, rån eller sexualbrott – samtidigt har hoten och våldet mot lärare och rektorer exploderat.

Där har emellertid såväl jurister som politiker slagit dövörat till. En utlänning eller invandrare kan säga eller skriva snart sagt vad som helst till eller om etniska svenskar, utan att det resulterar i något åtal. HMF är en politisk lagstiftning som riktar sig mot medborgarnas yttrande- och tryckfrihet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.