Söndagskrönika: Rättsväsendet

Som jag ser det kan demokratin i egenskap av statsskick beskrivas som sju operativa system: Rättsväsendet (1), medborgarna/väljarna (2), riksdag och regering (3), kommun- och regionspolitiken (4), myndigheterna (5), konsulterna/experterna (6), Offentligheten/medierna (7). Min avsikt är att granska dessa i glest återkommande krönikor. Fungerar de som det var tänkt eller är de korrupta – i latinets betydelse förfallna/i ett fördärvat tillstånd?

Det första operativa systemet inom en demokrati är det fristående och av politikerna oberoende rättsväsendet, det vill säga polis, åklagare, domstol och kriminalvård (i Sverige heter det ju inte straff).

Ansvaret för rättskipningen i en demokrati ligger hos självständiga domstolar. För Sverige markeras det tydligt i regeringsformen: ”Ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet.” Att Rättsväsendet är fristående är dock inte helt sant eftersom det är politikerna som både bestämmer kriminalpolitiken (regeringen) och stiftar lagarna (riksdagen). Dessutom styr de rättsväsendets ekonomi.

En av mina vänner inom rättsväsendet beskrev för några år sedan i ett mail till mig hur domstolarna syn på sin roll i samhället har förändrats:

Bara för ett 10-tal år sedan såg man som sin uppgift att upprätthålla lag och ordning i landet. Man såg sig således som en garant för detta och den uppfattningen är nog den vanliga i många länder. På senare har man nog mer uppfattat sin uppgift som att ”upprätthålla mänskliga rättigheter” och att rollen består i att ”pröva åklagarens bevisning”. Man ser sig som en mellanlänk mellan åklagare och försvarare. Idén om att man är en grundbult i samhället uppfattar jag mer man släppt. Detta betyder att domarna ser sin roll som att ”döma rätt” men ser inte sig själva som en garant för statens stabilitet. Därmed är man heller inte särskilt intresserad av hur folk uppför sig eller beter sig än på annat sätt än att man kan genomföra en rättegång. Kommer inte folk till en rättegång vänder man sig till åklagaren och förväntar sig ett svar på ”hur man ska göra”.
Domstolsverket undervisar dagens domare i ”bemötande” och att alla ska känna sig ”välkomna” när man kommer på rättegång. Det hela börjar med att domaren presenterar sig själv och sedan de tre nämndemännen som skall döma. Man lämnar en beskrivning över hur processen går till och avslutar med att fråga om den åtalade har ”förstått” eller ”har några frågor”? Det hela blir således närmast ett informellt möte där alla skall känna sig bekväma. Naturligtvis måste det hela te sig som ett barnkalas om man kommer från Mellanöstern eller Nordafrika.
Ett annat lustigt fenomen man upplever är om man är på kurser och seminarier mm med kollegor från andra landsändor. Man sätter då upp en namnskylt och ställer framför sig vilket är bra. På dessa skyltar skriver man numera bara sitt förnamn. Det står således ”Karin”, ”Eva” eller ”Sven” o.dyl. Detta har naturligtvis sitt ursprung i den nuvarande generationen och dess uppväxt med dagis, skola mm där man curlats igenom livet och styrts undan från alla vad obehagligheter man som ung kan möta. Att man är på plats i egenskap av en yrkesutövande tjänsteman eller företräder intressen utöver sina egna uppfattar man nog som förlegat.
Naturligtvis kan dessa personer inte hantera personer som kommer från en machokultur och där det gäller att uppvisa makt och styrka genom sitt agerande. Muslimerna mm känner naturligtvis förakt när dom möts av dessa människor. Särskilt ökar föraktet när man ska hanteras av kvinnor, som utgör majoriteten i rättsväsendet numera.

Under 2010-talet har migrationsverket och migrationsdomstolarna i snitt beviljats 115 000 uppehållstillstånd per år, nästan alla permanenta. Under 2023 har till och med juli drygt 64 000 uppehållstillstånd, beviljats totalt. För hela 2000-talet rör det sig om drygt 2,3 miljoner beviljade uppehållstillstånd. Som en följd har Sverige kring de större städerna fått segregerade mångkulturella förorter med hög kriminalitet och våldsbrottslighet. Polisväsen hinner varken med att utreda brottsligheten eller att alltid och konsekvent upprätthålla våldsmonopolet. Det senare är särskilt allvarligt, vilket jag skrivit om i en tidigare krönika.

Sverige har invandrarförorter där man inte erkänner svensk lag. Många av de dödskjutningar och sprängdåd som i en våldsvåg plågat Sverige handlar om hämnd. När också gängmedlemmars anhöriga blir måltavlor är det blodshämnd. Mordet på en 60-årig mamma till en gängkriminell var med all sannolikhet en hämnd för en skjutning i Istanbul. En blodskuld kan inte gottgöras med böter eller fängelse utan bara hämnas med blod.

Domstolarna hinner inte med. Utvisningssystemet fungerar dåligt. Fängelserna räcker inte till. Under det närmaste decenniet planerar Kriminalvården att bygga ett 15-tal nya stora fängelser. Risk finns för att det inte räcker. Talande är följande lakoniska kommentar från polisen till att en fjortonåring, som tros ha planerat ett mord, kördes hem efter polisförhör: ”Det är fullt i våra arrester, det är fullt i våra häkten, det är fullt hos Kriminalvården, det är fullt på Sis-hemmen, det är fullt på HVB-hemmen”.

Parallella normstrukturer och laglöshet i våra segregerade förorter vänds i grovt våld mot poliser, ambulanspersonal och helt vanliga medmänniskor. Denna typ av brottslighet är systemhotande. Det svenska rättssystemet har inte klarat politikernas massimport av människor från världens sämst fungerande samhällen.

Rättssystemet kan korrumperas på flera olika sätt. Nedan tre exempel. Det första är vänskapskorruption, det andra aktivism och det tredje HMF-lagstiftningen, som begränsar svenskarnas grundlagsfästa yttrandefrihet.

Hilda är ett feministiskt nätverk som består av ett femtiotal kvinnliga jurister i framskjutna positioner. Det skapades 2006 på initiativ av Advokatsamfundets dåvarande generalsekreterare Anne Ramberg, som jag inte tvekar att kalla för extremist. När Sverige hösten 2015 tappade kontrollen över massinvandringen och det diskuterades vad som måste göras, twittrade hon ”Det strider mot lagen att ens komma på tanken att man skulle stänga gränserna”. Hon har också vojat sig över ”de ensamkommande flyktingbarnen” och anser att de bör få ta hit sina släktingar.

Även om Anne Ramberg gärna hyllar yttrandefriheten, tycker hon att de med fel åsikter bara ska hålla sin trut. Det visade hon mycket tydligt när hon på Twitter skrev följande om den frispråkige dåvarande moderate riksdagsmannen Hanif Bali: ”Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor.” Det kan i sammanhanget vara värt att minnas att för juristerna ger massinvandringen och den därmed åtföljande höga brottsligheten en ständig högkonjunktur.

Hildas stöd till kvinnliga jurister i höga befattningar sker vanligen genom lunchträffar med föreläsare, ofta radikala feminister. Det motsvarande manliga nätverket Ruben ska också det stödja kvinnorna. Gemensamt krav för medlemskap i Hilda och Ruben är rätt värderingar, dvs politisk korrekthet. Åsiktsdominans inom rättsutövningen är visserligen inte förbjudet men djupt stötande. Risken är uppenbar. Är det fler aktivister än traditionella domare i en domstol så kan vad som helst hända.

Swebbteves ledarkommentator Magnus Stenlund kallar Ruben för en självmördarklubb. Dessa jurister har ju som uppgift att hjälpa fram dem i karriären som inte har samma kön som de själva. Han använder också en träffande rubricering för det som kännetecknar de båda nätverken, vänskapskorruption, eftersom de riskerar att vid tjänstetillsättningar sätta de meritokratiska kriterierna ”förtjänst och skicklighet” ur spel. Det är nog ingen slump att trots att färre kvinnor än män år 2016 sökte chefstjänsterna på Sveriges domstol så utnämndes fler kvinnor än män. Och när det gäller utnämningen till domare, som sköts av domarnämnden, så kan ju kvinnodominansen bero på att en överväldigande majoritet antingen är medlemmar i Hilda eller i Ruben.

Sedan 1909 har Sverige ett lagråd, bestående av jurister som gör det som Högsta domstolen gör i många andra länder – de granskar de lagförslag som politikerna lägger fram. Under massinvandringen till Europa år 2015 kom det till Sverige ungefär 163 000 immigranter. 35 000 av dem påstod att de var under 18 år och definierades därför som ensamkommande barn. Mottagningssystemet havererade och under 2017 argumenterade asylaktivister för en amnesti för dessa ”barn”. Vänsterpolitiker i riksdagen snickrade samman ett lagförslag som kom att kallas för ”Nya gymnasielagen”. Ungdomar som sökt asyl och väntat på migrationsverkets beslut i över 15 månader föreslogs att få förlängt uppehållstillstånd, om de studerade på gymnasial nivå. Trots att lagrådet i sitt yttrande skrev att de ”anser att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas” drevs lagen igenom av riksdagen och trädde i kraft den 1 juli 2018. Den som kom att fälla avgörandet var Centerpartiets ledare Annie Lööf. Med andra ord, politikerna körde över juristerna och som en konsekvens fick 9 000, huvudsakligen unga män, möjlighet att stanna. Konsekvenserna i form av kriminella gäng med hemlösa afghaner i Stockholm, Uppsala och Västerås är kända. En annan konsekvens var oro och övergrepp i gymnasieskolorna. En kommentar på Flashback: Gymnasielagen är i mitt tycke den största politiska korruptionsskandalen i modern tid.

En av medlemmarna i Ruben är den s-märkte tidigare chefen för migrationsöverdomstolen Thomas Rolén. Han såg till att den så kallade ”Nya gymnasielagen” verkställdes, trots att praktiskt taget ingen av de 9 000 migranterna kunde styrka sin identitet. I sin senare befattning som chef för domstolsverket har han sett till att alla ansökningshandlingar till högre tjänster inom rättsväsendet hemligstämplas.

På en lägre nivå ger det avskaffade tjänstemannaansvaret aktivister stora möjligheter till missbruk. Mångfalds- och genusaktivister söker sig till myndighetsvärlden. Invandringsaktivister har sökt sig till migrationsverket. Nykterhetsrörelsen trivs på socialdepartementet och hos polisen och på justitiedepartementet hittar man motståndare till privat vapenägande. I en enkätundersökning 2019 vid Örebro universitet ställdes ett antal miljöfrågor till 700 kommunala tjänstemän. Det visade sig att mer än var tionde var miljöaktivist.

Hösten 2018 åtalades industrimannen och jägaren Karl Hedin, misstänkt för att ha skjutit en varg. Beviset var inte någon död vargkropp utan ett avlyssnat telefonsamtal. Han häktades och satt frihetsberövad under 31 dagar. Så här berättade han om häktestiden:

Det jag utsattes för kan bäst beskrivas som tortyr. Fyra kala väggar och en plastöverdragen madrass, lakan och filt men ingen kudde. Det är allt som finns. En taklampa som tänds och släcks av vakterna utanför cellen. En gång i timmen öppnas en slamrande lucka i dörren. /…/ Jag fick diffusa svar om hur det blev med den advokat jag begärt vid inte mindre än tre tillfällen. En gång blev jag inskickad i rastgården med bara några plusgrader ute. 15 minuter utomhus klädd i endast t-shirt och dessutom blev jag ett antal gånger kvarglömd på rastgården i som mest en halvtimme. I fem dygn höll de på så i ett försök att knäcka mig. Det var ingen tillfällighet och inget slarv, det blev uppenbart att det är så man arbetar.

Förundersökningen kring Karl Hedins påstådda jaktbrott pågick i två år innan han friades av en enig tingsrätt. I domen skrev tingsrätten, vilket bör tolkas som skarp kritik av åklagaren:

En tilltalads åsikter eller politiska ställningstaganden kan som regel inte medföra att han eller hon gjort sig skyldig till brott. (…) Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal.

Det hindrade inte åklagaren, som heter Lars Magnusson och är medlem av Ruben-nätverket, från att till hovrätten överklaga den friande domen. Karl Hedin friades också där. Lars Magnusson avstod från att överklaga till Högsta domstolen. Karl Hedins bittra slutkommentar var att han trakasserats i sammanlagt fyra år och utsatts för det övergrepp som inom juridiken kallas för falskt åtal.

”Hets mot Folkgrupp” är en lagparagraf från slutet av 1940-talet som tillförsäkrade minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Den har med politiska motiveringar omvandlats till en paragraf som riktar sig mot dem som i sociala media, genom att visa sitt ogillande av invandrare, kritiserar den förda politiken. Många av dem blir åtalade och fällda för hets mot folkgrupp trots att det varken handlar om hets eller om någon folkgrupp – exempelvis är muslimer ingen folkgrupp. I dag är det relevant att fråga om inte förföljelserna och skändningarna som invandrare riktar mot svenskar är ett mer elakartat samhällsproblem. Vesna Prekopic har skrivit om sin tid som rektor i en nyutkommen bok, ”Brottsplats: Skolan”. Första kapitlet inleds: ”Det konstigaste är inte att han spottar på mig, utan att hans mamma står någon meter ifrån och inte gör något, inte säger något.” Skolan är idag den vanligaste brottsplatsen i Sverige vad gäller misshandel och sexuella kränkningar. Nästan varannan elev i årskurs nio uppger numera att de utsatts för stöld, våld, hot, rån eller sexualbrott – samtidigt har hoten och våldet mot lärare och rektorer exploderat.

Där har emellertid såväl jurister som politiker slagit dövörat till. En utlänning eller invandrare kan säga eller skriva snart sagt vad som helst till eller om etniska svenskar, utan att det resulterar i något åtal. HMF är en politisk lagstiftning som riktar sig mot medborgarnas yttrande- och tryckfrihet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.