Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 12

Söndagskrönika: Hijabofobi

Googlar man begreppet Hijabophobia får man av ”The Oxford Handbook of European Islam”
veta att det är religiös och kulturell diskriminering av muslimska kvinnor som bär hijab, alltså en underavdelning till islamofobi. Någon svensk översättning har jag inte hittat men jag myntar en här: hijabofobi.

Hösten 2022 exploderade hijabofobin i Iran. Kvinnor slet av sig sina slöjor, fäste dem på stavar och viftade utmanande och hånfullt med dem. För tevekamerorna visade de plakat med paroller som ”Mitt hår, mitt val” och ”Visste du att i Iran är det är ett brott att låta håret flyga fritt i vinden?” De eldade upp sina hijabs och dansade, alltmedan folkmassor hejade vilt på dem. Vecka efter vecka marscherade iranska ungdomar och drabbade samman med säkerhetsstyrkor och Irans moralpolis, Guidance Patrol.

Det var inte första gången. Under ett tidigare uppror, år 2018, mot Irans obligatoriska hijabkrav intervjuade BBC en av demonstranterna. Hon sa ”När jag bär en hijab är jag är förtryckt. När jag inte bär hijab är jag är fri”.

Det som återigen utlöste den folkliga protesten mot teokratin var Mahsa Aminis död, en 22-årig kvinna från iranska Kurdistan. Irans moralpolis, vars främsta uppgift är att se till att kvinnor är korrekt beslöjade, arresterade henne i Teheran den 13 september för att hon inte bar hijab. Hennes bror fick veta att hon skulle föras till en polisstation för att informeras om vikten av att täcka sitt hår. Två timmar senare fördes hon till ett sjukhus. Då befann hon sig i koma. Tre dagar senare dog hon. Enligt polisen berodde hennes död på naturliga orsaker. Hennes familj var övertygad om att hon dog efter att ha utsatts för våldsam misshandel.

Under de fem månader som demonstrationerna och protesterna varade dödades minst 520 personer. 60 av dem var kvinnor. Ännu fler skadades svårt. Ett av de första offren var Mahsa Aminis mamma. Hon sköts med flera skott i nacken och ryggen. Ett foto som blev viralt visar Mahsas syster Roya stående vid mammans grav. Hon bär ingen hijab, har rakat sitt huvud och håller sina hårlockar i händerna.

Säkerhetsstyrkorna siktade ofta på ögonen eller genitalierna. Också barn sköts. En sextonårig youtubare, Sarina Esmailzadeh, slog poliser ihjäl med sina batonger. Många kvinnor begick självmord efter att ha blivit gripna och våldtagna.

När poliser 2020 dödade George Floyd i Minneapolis ledde det till veckor av gatuprotester runt om i världen. Även i Sverige demonstrerades det, trots att folksamlingar var förbjudna på grund av covid. Vid en BLM-demonstration delades det ut flygblad med krav på att helt avskaffa den svenska polisen. Längst ner stod ACAB (All Cops Are Bastards) Black Lives Matter och FTP (Fuck The Police). En kommentar på Twitter: ”Det är lite märkligt att BLM vill avskaffa polisen. Till vem hade de tänkt anmäla all rasism dom säger sig utsättas för? En egen myndighet? Expo, AFA? Exakt hur hade de tänkt att detta skulle fungera?”

När iranska säkerhetsstyrkor dödade hundratals människor för brottet att kräva jämlikhet och frihet var Västvärldens reaktioner dämpade och ersattes snabbt av andra aktuella frågor, som transrättigheter och klimatpropaganda (alltid finns det extremväder någonstans i världen). Inga fotbollsspelare som gick ner på knä, inga svartmålade rutor på Instagram, inga kraftfulla uttalanden om ”rättvisa” från storföretagen och glest med kändisprotester. Varför? Ett svar är Västvärlden är fokuserad på vad som händer i USA, inte i Iran, men framför allt tror jag kvinnornas hijabuppror i Iran krockade med Västvärldens överordnade kamp mot alla former av rasism. Att kritisera hijaben är fobiskt, rasistiskt och högerextremt.

Hijaben är en symbol och för symboler gäller att de kan ges precis vilken mening som helst. Lika gärna som slöjan signalerar underkastelse och lydnad inför Allah, så kan den vara en världslig frihetssymbol. Den kan till och med vara båda sakerna samtidigt. Egypten levererar ett bra exempel. Går vi femtio år tillbaka i tiden var slöja ett föråldrat klädesplagg, något som bondkvinnor bar – inte olikt det som gällde för äldre kvinnor i Sverige. Under 1970-talet dammades slöjan av och kom tillbaka som en muslimsk symbol. Saudiarabien inspirerade, wahhabister missionerade och gästarbetare tog med sig seden tillbaka till Egypten.

1981 blev Hosni Mubarak Egyptens president. Han såg det som viktigt att hålla tillbaka islamiseringen. Under hans långa tid vid makten, fram till år 2011, var därför slöjan förbjuden i många offentliga sammanhang. Kvinnor fick till exempel inte bära hijab eller niqab i teve. När Mubarak störtades återkom slöjan, nu både som en frihetssymbol, i glädjen över att diktatorn Mubarak var störtad, och som en symbol för islam.

Det kan vara värt att notera att något stöd för hijab faktiskt inte finns i koranen. Tre suraställen nämner kvinnors klädsel (7:26, 24:31, 33:59). De bör vara anständigt klädda och framför allt täcka barmen. De ska sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet. ”Och låt dem inte gå med svajande gång för att dra uppmärksamheten till sina dolda behag”. 

Oavsett vad som står i koranen har hijaben blivit en så stark muslimsk symbol att den till och med förärats en egen dag. Wikipedia:

Internationella hijabdagen är ett årligt evenemang som grundades av Nazma Khan år 2013. Evenemanget äger rum den 1 februari varje år i 140 länder världen över. Dess uttalade syfte är att uppmuntra kvinnor i alla religioner och bakgrunder att bära och uppleva hijab. Arrangörer av evenemanget beskriver det som en möjlighet för icke-muslimska kvinnor att uppleva hijaben. Internationella hijabdagen syftar även till att öka förståelsen för slöjan.

I år firades den svenska hijabdagen i Sundsvall där Maha Al Haddad berättade hur viktig den är för hennes identitet. Arrangör var Ibn Rushd Studieförbund, kritiserat för att motarbeta integration av muslimer i Sverige.

Frankrike är det land i Europa som tydligast tagit ställning mot hijab. Inför VM, i juni i år, förbjöd Frankrike kvinnliga fotbollsspelare (Les Hijabeuses) att bära hijab. DN citerar den franske inrikesministern som sa:

Jag hoppas innerligt för republiken att /domarna/ upprätthåller neutralitet på idrottsplatser. Man bör inte bära religiösa kläder när man sportar … när man spelar fotboll behöver man inte känna till religionen hos personen framför sig.

Går vi tillbaka i tiden, till det algeriska kriget (1954–62) skulle algerierna assimileras, vilket inte bara innebar att hijab var förbjudet utan också att de skulle anta franska seder, tala franska och bejaka den katolska kyrkan. De blev franska medborgare, Frankrike har aldrig gillat mångkultur. Medborgarskapet är den främsta förklaringen till Frankrikes stora muslimska banlieues (förorter). Som någon fransman suckade om algerierna: Först kastade de ut oss och sedan följde de själva efter.

Svenska myndigheter agerar helt motsatt de franska. Poliser i uniform får bära hijab och andra religiösa huvudbonader. År 2017 accepterade Skolverket till och med heltäckande slöja även om de ansåg att det kunde vara en olämplig klädsel under kemilektioner.

I december 2022 fastslog Högsta förvaltningsdomstolen att det var tillåtet för svenska skolelever att bära religiösa klädesplagg. Här går Sverige emot praxis inom EU. Hijab har prövats ganska många gånger i Europadomstolen. Samtliga fall har medfört förbud för både lärare och elever. Ett av argumenten mot hijab är att elever kan känna sig tvingade av sina föräldrar trots att de själva inte vill bära slöja utan bara smälta in och vara som alla andra. Juridikprofessorn Reinfold Fahlbeck är inte nådig i sin kritik av domstolen. Han skriver: ”Domen är påtagligt simplistisk, rentav uppseendeväckande i sin kategoriska enkelhet.”

Den som vill orientera sig i hur slöjan ses i den svenska offentligheten möter en vänsterelit och ett politiskt etablissemang som öppet ställer sig på muslimernas sida. Sveriges Unga Muslimer är en förening som lever på statliga bidrag. De bjuder in kontroversiella föreläsare och kritiseras för kopplingar till extremistiska rörelser. En föreläsare som återkommit är imamen Muadh Zamzam. I en föreläsning på Youtube säger han:

En sa till mig, varför ska en tjej när hon är 12 – 13 år gammal höra att om hon täcker sig kommer hon till paradiset, om hon inte täcker sig kommer hon till helvetet? Jag sa, för att det är så här det funkar. Ska vi ljuga för henne?

När jag läser följande i en två år gammal riksdagsmotion från KD tar jag mig för pannan – inte över förslaget som är sunt och riktigt utan över vad det avslöjar. Observera att det framför allt vänder sig mot ”niqab eller burka eller annan heltäckande slöja”, alltså inte mot hijab.

Inom hederskulturen råder bland annat ett oskulds- och kyskhetsideal som syftar till att kontrollera och begränsa kvinnors och flickors sexualitet. Hijab eller heltäckande klädsel som niqab och burka är både ett verktyg och en symbol för det. Med plagget kommer även skyldigheter och förpliktelser. I många förorter är det inte ovanligt att små flickor så unga som 2–3 år tvingas bära hijab både utomhus och på förskolan. Minderåriga som lever i religiös kontext har även mycket svårt att hävda en egen vilja. Göteborgs-Posten publicerade en kartläggning 2018 som visade att personalen i nästan sju av tio kommunala förskolor i utsatta områden i Göteborg, Stockholm och Malmö kunde tänka sig att aktivt kontrollera och tvinga barn att bära slöja mot deras vilja. Denna könssegregering och dessa begränsningar av unga flickor genom påtvingade plagg hör inte hemma i svensk barnomsorg eller i klassrummen. Därför vill vi förbjuda hijab, niqab och burka på barn i barnomsorg och på lågstadiet. /…/ Föräldrar ska kunna se personalen man lämnar sina barn till, en patient ska kunna se den vård- och omsorgspersonal som hon vårdas av och ett brottsoffer ska kunna se den polisanställda eller tjänsteman inom rättsväsende som hon söker hjälp ifrån.

På nätet hittar jag en muslimsk teatergrupp, Svenska Hijabis. Med ekonomiskt stöd från Postkodlotteriets Kulturstiftelse bedriver de ”communityteater”, vad nu det är. Vad de gjort under de senaste åren vet jag inte men den sjätte mars år 2016 höll de ett seminarium på temat ””Hijab som politiskt motstånd”, initierat av vänsteraktivisten America Vera-Zavala. Hijaben diskuterades med ett postkolonialt perspektiv och förklarades vara ett politiskt verktyg i kampen mot rasism. Muslimska kvinnor är det vita patriarkala samhällets offer i dubbel mening: dels som muslimer, dels som kvinnor.

America Vera-Zavala skrev i DN: ”Ett gigantiskt mått av vardagligt verbalt och fysiskt våld som samhället för länge sedan hade tagit krafttag mot om det inte varit så att de drabbade var muslimska kvinnor.” Hon målade inte bara upp muslimerna som värnlösa offer för västerländsk terror (sic!) utan också som idioter. De går bara runt i vårt Sverige och råkar vara lite annorlunda, vilket utlöser de onda och rasistiska svenskarnas vrede.

Det som en muslimsk kvinna i Sverige signalerar genom att bära slöja är att hon är medlem av den muslimska umman. Detta med frivillighet och tvång är en underordnad fråga. Att bära slöja kan vara en personlig markering, men det behöver inte vara det. Det kan lika gärna betyda att en kvinna vill slippa att göra ett personligt val. Många muslimska kvinnor bär slöja, därför att om de inte gjorde det, så skulle det inom den egna gemenskapen tolkas som en markering. Hijab signalerar också ”jag är inte mångkulturell”. Islam är inte bara en religion utan också en politisk ideologi som inte har något till övers för ett mångkulturellt samhälle, inte i Sverige och inte heller någon annanstans. I Indien befinner de sig i konflikt med hinduerna sedan år 711, i Egypten gör de sitt bästa för att utrota de kristna kopterna. I Pakistan bränner de ned kristna kyrkor.

Jag undrar om America Vera-Zavala som vänsterpartist är bekant med Noureddin Kianouri, som var ledare för det iranska kommunistpartiet. Han levde i exil tillsammans med sin hustru, Maryam Farman Farmaian. De återvände till Iran efter revolutionen 1979. Det finns en bild på henne från slutet av 90-talet. Hon har täckt sitt tjocka vita hår med en rysk sjal som rätt generöst visar hennes lugg, i likhet med hur många andra iranska kvinnor brukar göra. Att låta håret skymta fram ett sätt att protestera mot det islamska, teokratiska styret.

Liksom sin make gjorde hon det fatala misstaget att tro att den islamiska revolutionen kunde ges en sekulär inriktning, präglad av hennes feministiska livsideal om jämlikhet mellan män och kvinnor. Hon arresterades, torterades och sattes i husarrest, en husarrest som varade fram till hennes död 2008. Hennes begravning övervakades av den islamiska republikens säkerhetspolis.

En av mina favoriter, den engelske evolutionsbiologen och ateisten Richard Dawkins, har flera gånger sagt att islam är ”den mest onda religionen” och ordet islamofobi avfärdar han som dåraktigt och ”ett icke-ord … ett påhitt för att tysta intellektuella som honom själv”. Vad han tycker om begreppet hijabofobi vet jag inte men gissar att det är ungefär detsamma.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den samhällsupplösande liberala demokratin

För ett drygt år sedan skrev jag en krönika där jag varnade för begreppet liberal demokrati. Anledningen var att när Viktor Orbán och hans parti Fidesz vunnit en jordskredsseger i det ungerska valet påstod Dagens Nyheter och flera andra svenska medier att den liberala demokratin hade monterats ner. Hur tänkte dom? Vad är det för skillnad mellan demokrati och liberal demokrati?

Bestämt behöver jag få en mer precis definition av liberal demokrati. Jag går till svenska Wikipedia men blir just inte klokare. Wikipedia anger att i en liberal demokrati regleras de folkvaldas politiska makt i grundlagar och lagar och att individens yttrande-, mötes- och religionsfrihet garanteras. Och sedan lite allmänt blaj som att i liberala demokratier strävar politiker ofta efter tolerans och pluralism.

För att få reda på vad illiberal demokrati är går jag in på engelska Wikipedia och får svaret att begreppet stå för något dåligt men de vet inte om det finns några illiberala stater:

En illiberal demokrati är ett statsskick som döljer sina icke-demokratiska metoder bakom formellt demokratiska institutioner och förfaranden. Det saknas konsensus bland experter om den exakta definitionen av illiberal demokrati eller om sådana ens existerar.

Jaha?! Begreppet liberal demokrati står för det goda statsskicket medan illiberal demokrati står för det onda.

Det är konstigt att Ungerns medborgare, efter att ha levt med en ond partiledare och hans onda parti i tolv år, åter väljer den onde statsledaren framför hans konkurrenter. Antingen är det något fel på definitionen av ”liberal demokrati” eller så är ungrarna ett ont folk.

Intressant i sammanhanget är att Viktor Orbán själv definierar sin politik och Ungerns framtid som illiberal. Han menar att begreppet liberal står för det mångkulturella, globalistiska och (faktiskt) demokratifientliga byråkratstyre som Europa med EU har hamnat i.

När jag söker efter en mer precis definition så går jag bet. Här är en apokalyptisk som nog Greta Thunberg och Miljöpartiet skulle gilla:

Västerländsk liberal demokrati, inspirerad av Newtonsk vetenskap, uppmuntrar en slösaktig livsstil och massiv konsumtion, vilket resulterar i en global miljökris som hotar mänskligheten med utrotning. För att säkerställa kommande generationers välfärd är en reformering av systemet, baserad på en ekologiskt holistisk världsbild, nödvändig.

Hej och hå! Alla dessa världsförbättrare som vill skapa en bättre värld men inte frågar sig hur det ska gå till och vem/vilka som ska anförtros denna totala makt över världen?

Särskilt intressant är det resonemang som George W. Bush-administrationen förde innan de, utifrån medvetet lögnaktiga påståenden om massförstörelsevapen, år 2003 invaderade Irak. De använde flera beteckningar som ”demokratisk realism”, ”nationell säkerhetsliberalism” och ”demokratisk globalism”. Bush Jr påstod att liberal demokrati är det som medborgarna helst vill ha, att det är den bästa lösningen. Han har också sagt att han, som en form av amerikansk säkerhetspolitik, ville sprida den liberala demokratin runt om i världen:

Som i Europa, som i Asien, som i alla regioner i världen, leder frihetens frammarsch till fred. /…/ Demokrati och reformer kommer att göra gör världen säkrare genom att undergräva terrorism vid dess källa. /…/ USA kommer aktivt att arbeta för att ge hoppet om demokrati, utveckling, fria marknader och frihandel till varje hörn av världen.

När USA invaderar andra länder är det således för att tvinga dem att byta ut sina auktoritära styresskick mot liberal demokrati. Det är den vackra retoriken. I själva verket har USA:s invasionskrig aldrig lett till någon liberal demokrati. Det finns inte ett enda lyckat exempel. För de länder som USA invaderar är det ett katastrofrecept. Stater ruineras och kostnaden i form av döda människor blir skrämmande hög. Över en miljon irakier fick sätta livet till efter den amerikanska invasionen. USA har en vacker ansiktsmask men bakom den hittar vi ett monster. Vi känner igen fenomenet från kommunismens framfart. Vackra ord som landar i en samhällskatastrof.

För någon månad sedan skickade en bloggläsare mig ett 14 minuter långt klipp ur en föreläsning av den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer. I sina försök att förstå den liberala demokratin tar han sin utgångspunkt i människans dubbla identiteter – vi är både individer och sociala varelser.

Frågan är om människor i grunden är sociala djur som skapar sig utrymme för sina individuella identiteter eller om det är tvärtom, att vi i grunden är individer som bygger sociala gemenskaper? Med referens till våra dubbla identiteter menar Mearsheimer att det finns två grundtyper av statsskick. Den ena, den liberala demokratin, utgår från individen. Alla människor på planeten har samma rättigheter, alla är lika mycket värda. Därmed landar den liberala demokratin i universalism. Individualism plus mänskliga rättigheter ger universalism.

Den universella staten går antingen mot en kollaps, på det sätt som gäller för Sverige i dag, eller så landar den i ett totalitärt samhälle som visserligen kan utse sina ledare i allmänna val, men där varken ledarna eller deras partier styr samhället. Bakom demokratiretoriken styr den djupa staten som i sin tur styrs av de globala jätteföretagen (big finance, big media, big food, big pharma, big tech etc). Dessa i sin tur styrs av sina ägare, de globala oligarkerna.

Det nationella styresskicket utgår från kollektivet, vilket gör det partikulärt. Alla människor är inte lika mycket värda utan det egna landets invånare är mest värda. Nationalisterna är ovilliga att förkasta århundraden av värdefulla traditioner, värderingar, kultur och sammanhållning till förmån för världselitens utopi, där just den prisade mångfalden leder till sönderfall och interna konflikter.

Eftersom jag sommartid lever i Sverige med sin liberala demokrati och vintertid i Thailand, som är nationalistiskt, känner jag omedelbart igen mig i Mearsheimers distinktion. Jag är född i etnostaten Sverige, där begreppet svensk i etnisk respektive nationell mening var samma sak. Sverige hade några små och mängdmässigt försumbara nationella minoriteter. Alla människor var absolut inte lika mycket värda. För att ta ett bland många exempel så steriliserades över 60 000 personer i Sverige under perioden 1930 – 1975. Det som motiverade steriliseringen var ofta den vaga diagnosen ”sinnesslöhet”.

I dagens mångkulturella Sverige är dessa steriliseringar en skam, liksom förtrycket av de nationella minoriteterna. Den liberala demokratins mest omhuldade dogm är att människor är lika mycket värda, oavsett etnisk tillhörighet, kön, vilka de än är och var någonstans på jorden som de bor. I nyhetsflödet underkommuniceras därför alla distinktioner.

Det lika värdet gör emellanåt samhällsdebatten infantil. Man får exempelvis inte av svenska medier veta att skjutningar och sprängningar väsentligen görs av barnen till invandrare från Afrika och Mellanöstern. Att människor utan pass och visum lätt kan ta sig över den svenska gränsen beror också det på att människor är lika mycket värda. Invandrare har självklart samma rättigheter som infödda. När det gäller rätten till akut tandvård är det till och med så att de som illegalt uppehåller sig i landet (eufemismen papperslösa) får vård till lägre pris än landets egna invånare. Oavsett vilken vård som utförts kostar den femtio kronor. Om den papperslöse är under 18 år är den gratis. Eller, gratis är den ju inte. Vården bekostas av medborgarna.

I etnostaten Thailand är gränsen mot omvärlden stenhård. Har du inte pass och giltigt visum kommer du inte in i landet. Samma rättigheter? Glöm det! Eftersom jag är farang får jag inte äga mark och heller inte jobba med precis vad jag vill. Inte ens i domstol är det självklart med samma rättigheter. Här och var råder rena apartheid. Ska jag åka färja eller besöka en badanläggning så riskerar jag få betala betydligt mer än thailändare.

Den thailändska nationalismen är stark. Nationalsången spelas morgon och kväll i alla offentliga högtalare och då förväntas alla thailändare ställa sig upp, som en hyllning till kungen. Vi faranger har ibland svårt att förstå att den ovärdige man som nu är Thailands kung får denna hyllning. Det är emellertid inte kungen som individ utan som symbol för nationen som hyllas.

Även om jag tycker det är lite löjligt reser jag mig också upp. I gengäld slipper jag utsättas för propaganda av det slag som ständigt översköljer mig i Sverige, där det offentliga samtalet är helt indränkt i moraliska budskap och godhetssignalering. Ett färskt exempel är när den svenska försvarsmakten inför årets Prideparad lät smida en prideflagga i pansarstål (ja, det är sant!) och köpte helsidor i svensk press för att visa upp den. För säkerhets skull fanns en bilagd förklaring, som jag misstänker att till och med Goebbels hade applåderat:

Vi har tillverkat den här flaggan av pansar. Den är lika oförstörbar som vårt försvar av mänskliga rättigheter, allas lika värde och vår rätt att leva som vi själva väljer.

Försvarsmakten meddelar något som medborgarna inte frågat efter, inte har med försvarets uppdrag att göra och vi inte behöver veta.

Resultatet av den ständigt malande propagandan blir hypnotiserade medborgare. Jag möter dem i medierna snart varje dag. Den onsdag jag skriver detta beskriver den sympatiske kompositören och pianisten Niklas Strömstedt sig själv i Svenska Dagbladet som ”ständigt nyfiken”. Några rader längre är han glad för att hans pappa, Expressens chefredaktör Bo Strömstedt, slapp uppleva ”SD:s trollfabrik”. Han kallar Sverigedemokraterna för ”ett nationalistiskt och främlingsfientligt populistparti grundat av nazister”.

Inte fan hade han tänkt ut det själv! Det är ord som varit i säck innan de kom i påse. Det är propaganda. Det är inte Niklas Strömstedts nyfikenhet utan den liberala demokratin som styr hans tunga.

Jag har alltid tyckt att det är konstigt att nationalism framställs som något ont, bara för att nazisterna missbrukade den termen. De var ju fullblodsimperialister, vilket är raka motsatsen till nationalism. Det är som att säga att demokratin är ond med referens till att kommuniststater kallade sig demokratiska.

De liberala demokraterna klumpar ihop sina olika kritiker och avfärdar dem som företrädare för en knippe ismer: nationalism, populism, fascism, nazism. För de liberala demokraterna är alla fiender lika, men givetvis inte lika mycket värda.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Mina två morgontidningar

Onsdagen den 9 augusti börjar jag dagen med att som vanligt läsa Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. DN:s förstanyhet är skadorna efter skyfallet Hans. Deras klimatredaktör Peter Alestig meddelar att skyfallen är en tickande svensk klimatbomb. Är det? Sist vi hade ett skyfall med liknande skador var för två år sedan, då Gävle drabbades av omfattande materiella skador, men ingen dog eller skadades allvarligt. Inte nu heller, vad jag vet. Vad är en tickande klimatbomb? Är det att få källaren översvämmad?

Herr klimatredaktören påstår också att ”den svenska klimatkrisen är en direkt effekt av människans utsläpp”. Några belägg för att det förhåller sig så ger inte Peter Alestig av den anledningen att det inte går. På sin höjd kan man säga att det är en trovärdig hypotes. På DN vet journalisterna uppenbarligen det som ingen annan vet.

Jag undrar varför DN inte kan skriva om ett skyfall utan att samtidigt köra ner klimatreligionen i halsen på läsarna.

Det finns andra kopplingar som DN nogsamt undviker. Till exempel den mellan dödsskjutningarna/sprängdåden och massinvandringen från Afrika och Mellanöstern. Gårdagens mord skedde på eftermiddagen söder om Stockholm, i Sätra centrum. För DN är sådant inte längre någon förstasidesnyhet och rapporteringen går på rutin. Polisen säger att det är alldeles för tidigt för att säga något. Journalisten skriver att mordet förmodligen är gängrelaterat. Fast man skriver ju inte mord utan ”skjutning” eller ”skottlossning” (låter som ägglossning). Från årsskiftet fram till den 31 juli i år hade 213 ägglossningar rapporterats. 25 människor miste livet och 69 har skadats. Journalisten Jens Ganman skriver i ett av sina ”Brev från Dårkolonien”:

Lite som med Sverige och mångkulturen som blivit en ändlös julkalender där vi varje dag öppnar en lucka och hittar nåt nytt och roligt bakom: en klanuppgörelse mellan arabiska familjer, ett eritreanskt inbördeskrig, en påskintifada, en felskjutning, ett terrordåd, ett påskupplopp, en skottlossning inne på ett köpcentrum, en knivslakt på en buss, ett polismord, ett oprovocerat överfall på ett barn i Brunnsparken eller i Skellefteå …

I rapporteringen om alla mord och bomber följer aldrig någon kommentar som förklarar varför vi alls har det problemet. Ingen skriver att ”mördandet är en direkt effekt av invandringen från Afrika och Mellanöstern”. Vi får heller inte veta att skjutningarna och sprängningarna är ”tickande bomber”.

I ett ledarstick får Sverigedemokraterna sin sedvanliga snyting. Den här gången är det Richard Jomshof som skrivit något kritiskt om islam (i DN:s språk föraktfullt). Det får man inte göra, trots att islam förespråkar teokrati, antisemitism och ett öppet kvinnoförtryck. Kritik är förbjudet därför att islam är en religion och vi har ju religionsfrihet. Att vara islamofob (vilket djävla ord!) är nästan lika skamligt som att vara nazist. Detta trots att islam inte bara är en religion utan också ett statsskick och som sådant krockar med svensk demokrati – lika totalt som nazismen. Nationalencyklopedin skriver:

islamisk stat, benämning inom den muslimska världen på en stat vars statsskick, administrationssystem och rättsväsende baserar sig på religionens regelsystem och som får sin legitimitet genom hänvisning till Koranen och till det föredöme som profeten Muhammed och hans tidiga efterföljare har lämnat.

Muhammed ett föredöme? Jo, jag tackar jag!

Riksdagsledamoten Björn Söder har gjort något ännu värre. Han har kopplat samman Pride med pedofili. För detta får han mycket stryk trots att det ju inte är ideologi utan en empirisk fråga. Det jag som läsare av DN vill veta, är om kopplingen är berättigad. Men sådant grävande är totaltabu för DN:s ledarskribenter. De har inte ett journalistiskt utan ideologiskt uppdrag.

Jag minns att Kjell Rindar som kämpat för pedofilers rätt att ha sex med barn, var en av de tre personer som invigningstalade på Pride 2011. I DN hyllades Kjell Rindar som ”en av förgrundsgestalterna i kampen för homosexuellas lika rätt i samhället”. Fria Tider skrev:

Så sent som 1999 talade han sig varm om sexförhållanden mellan småpojkar och äldre män. Trots att informationen fanns lättillgänglig mörkades Rindars förflutna helt i svensk media.

Pride är oantastligt. Det är den starkaste kollektiva godhetssignaleringen som Sverige förfogar över. I årets parad deltog både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson. Efteråt hade statsministern HBTQ -mingel i sin Prideflaggdekorerade tjänstebostad.

Är politikerna totalt ovetande om att Pride är ett angrepp på familjen, den institution som är ett fungerande samhälles viktigaste byggsten? Albert Einstein lär ha kommit fram till att det finns två saker som är gränslösa, universum och mänsklig dumhet. Men om det förstnämnda var han inte helt säker.

Dagens Nyheters rysshat är denna onsdag förlagt till kulturdelen. Science fiction-författaren Dmitrij Gluchovskij har lämnat Ryssland och kan inte kan återvända därför att han dömts till åtta års straffkoloni för det han skrivit om invasionen i Ukraina. Visst är det upprörande men ingenting tyder på att han har någon relation till Sverige eller skrivit just för DN. Varför har då DN översatt och publicerat hans upprördhet? Därför att han beskriver den ryska statens ondska:

Den är en maffiaorganisation som har erövrat makten, som styr landet med bedrägeri och våld, tvingar människor till underkastelse och driver dem till förtvivlan med sina skamlösa lögner, mutar de intellektuella med titlar och belöningar. Men denna stat är inte fosterlandet, det är ett gäng skurkar som har konspirerat för att gripa makten.

Jag går vidare till Svenska Dagbladet och storknar nästan när jag läser att ”Höstvädret riskerar att sinka Ukrainas offensiv”. Varför skriver de inte att Ukraina visste att de skulle förlora tiotusentals soldaters liv i det som först kallades för en våroffensiv. Därför dröjde de in i det längsta med ”offensiven”. Som man kunde förvänta sig misslyckades den totalt.

Anledningen till att Ukraina, trots att de visste att det skulle gå åt helvete, drog igång motoffensiven var att de måste visa västländerna att de använde alla tanks och andra vapen som de fått. Under de första veckorna av motoffensiven förlorade Ukraina 20 % av sina Nato-stridsvagnar och pansarfordon.

I rysk rapportering har 26 000 ukrainska soldater mist sina liv. Det är 433 dödade ukrainska soldater varje dag. Till dessa ska man lägga de dödade ryska soldaterna, inte lika många men det är också unga liv som går till spillo. Skriver svenska media om detta? Nej. Sådant skriver varken Svenska Dagbladet eller DN om. Empatin är vidrigt selektiv!

Jag fortsätter att läsa min morgontidning. Migrationsminister Malmer-Stenergard har tidigare i SvD skrivit en artikel med rubriken: ”Skuggsamhället ska inte tillåtas att fortsätta växa.” Där anger hon det som egentligen ingen vet, att i detta skuggsamhälle hittar man 100 000 illegala migranter (f’låt, papperslösa).

Tre forskare blev upprörda och skrev en artikel med rubriken ”Ministern har fel om de papperslösa”. De kan väl inte vara så många? Allra mest upprörda är de dock över ett förslag i Tidöavtalet: ”Att tjänstemän i välfärdssektorn ska rapportera papperslösa till polis eller Migrationsverket.” Det skulle bland annat försvåra skolgången för ”papperslösa barn”, vilket de enligt lag har rätt till. Forskarna påpekar att det också skulle drabba de myndigheter som betalar ut försörjningsstöd, lånar ut böcker, ger vård, utbildning eller brottsofferstöd till papperslösa. De använder eufemismen ”irreguljär migration” och med påståendet att ”det demokratiska samhället är komplext” försöker dölja det djupt egendomliga i att svenska skattebetalare försörjer människor som inte har rätt att befinna sig i landet.

Varför publicerar SvD en ren ideologiartikel som forskning? Skribenterna presenteras av SvD som forskare och skriver själva ”Vi som forskar … ”. De använder sina akademiska titlar för att stärka det de vill säga. Det är ohederligt.

Jag undrar varför inte alla, politiker som journalister och andra opinionsbildare, är överens om att människor som av Migrationsverket nekats uppehållstillstånd ska utvisas? Så fungerar en rättsstat.

Varför varför varför?

Varför levererar våra mest seriösa morgontidningar dagligen denna massiva indoktrinering? På redaktionerna bestäms inte bara vad nyhetsflödet får innehålla utan också vad man ska hålla tyst om. I alternativmedia skrivs ibland om de lata MSM-journalisterna som inte längre gräver eller på annat sätt tar reda på hur det förhåller sig. Jag tror inte de är lata utan har följande tre alternativ:

Gör som du blir tillsagd, gör ditt jobb i ”felsäkert läge”. Gräv aldrig och vid intervjuer, ställ inga följdfrågor. Var en del av yrkeskåren och gör som ”alla andra” journalister. Du kanske inte får några applåder men ingen kommer att kritisera dig för att du gör ett dåligt jobb. Och framför allt, du riskerar inte att få sparken. Det skulle vara en katastrof, inte bara med tanke på din försörjning utan också det som händer när du inte kan betala månadsavgiften för ditt flera-miljoner-kronor-höga bolån. Om du gräver själv, läser alternativa media, fördjupar och tar reda på ”sanningen” blir du visserligen kapabel att göra ett mycket bättre jobb men riskerar att hamna i en personlig kris. Ska du, i strid med vad du vet, fortsätta med ljugandet, undanglidandet och tystnaden, det vill säga att medvetet göra ett undermåligt jobb? Om du fortsätter att luras riskerar du att inte klara av att se dig själv i spegeln. Så kan du förstås vara aktiv och driva ”rätt” journalistik. Som agendajournalist skriver du framför allt om hoten mot demokratin, de kränkta minoriteterna och de högerextrema trollen på nätet. Hata Orbán, hata Putin och hata Trump! Nationalism och högerextremism är samma sak. Din uppgift är också att skända dem som har invändningar mot den rådande journalistiska ordningen. De är nazister, fascister, främlingsfientliga – ja rent allmänt pissränneskribenter. Du får applåder. Du blir en högavlönad ”stjärnjournalist”.

Är det politikerna som styr journalisterna?

Visst förstår politiker värdet i att äga medier som för fram deras budskap. Men de är på reträtt därför att de inte klarade lönsamheten. Det som skett under det senaste halvseklet är dels tidningsdöden – lokala röster tystnar – dels att lönsamma medier köpts upp av storfinansen.

Istället satsar stat och myndigheter på kommunikatörer. Det finns flera tusen i statlig tjänst. De köper också tjänster utifrån för statlig opinionsbildning. SIDA satsar 60 miljoner i år. I SvDs ledare, skriven av Mattias Svensson, hittar jag morgonens enda guldkorn:

Kampanjer för att uppfostra befolkningen och förändra våra värderingar går emot demokratins grundläggande princip. I demokratin är det medborgarnas uppfattningar som styr staten. Att staten försöker styra medborgarnas uppfattningar är den raka motsatsen.

Det är ett stort jobb att klarlägga hur hjärntvätten av medborgarna går till, eftersom alla inblandade förnekar den, men vi ser på den skrämmande likriktningen att det förhåller sig så.

Den enda förklaringen till att Ryssland invaderade är ryssarnas och Putins ondska. Alla medier applåderar Zelenskyj och tycker det vore bra om Ukraina blev medlem både i Nato och EU. Risken för ett tredje världskrig? Äsch! Alla medier håller käften om att USA sprängde Nordstream. Alla medier vill att Sverige går med i Nato. Inga medier skriver om massinvandringen som orsaken till gängvåldet. Inga medier utreder varför det svenska välfärdssamhället havererar. Ingen förklarar varför den svenska kronan försvagas. Ekonomiska experter tycker på sin höjd att det är lite konstigt.

Den som kontrollerar medierna styr hur majoriteten tänker. Den globala storfinansen har förstått det. Än en gång citerar jag mångmiljardären Warren Buffett: ”Visst pågår det ett klasskrig, men det är min klass, den rika klassen, som för kriget och vi vinner”.

Min hypotes är att de globala oligarkerna styr innehållet i mina båda morgontidningar – liksom andra media. Jag vet inte hur det går till men samstämmigheten talar sitt tydliga språk. De skriver om samma saker, de serverar samma lögner. De håller gemensamt tyst om viktiga händelser och samband. Alla hyllar demokratin men den är bara en kuliss. Vi går in i oligarkernas tidevarv.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Sveriges politiska resa in i NATO

Stefan Lindgren heter en författare och ryskspråkig översättare som skrivit flera böcker om Afghanistan. Han har varit redaktör för Gnistan och ger ut nyhetsbrevet Ryska Posten. För mindre än ett år sedan publicerade han på det återuppståndna Oktoberförlaget (bildades på 1960-talet av Kommunistiska förbundet) ut en informativ bok med titeln ”Dö för Nato?”.

Med tanke på att medierna snart sagt varje dag, sedan Sveriges ansökan blev offentlig, rapporterat om Nato borde Lindgrens bok vara en bestseller men när jag googlar den, så är den så gott som knalldöd. Det finns en knappt tjugo minuter lång video från förlagets boksläpp. Den ligger ute på nätet och när jag sist kollade så hade den 416 visningar.

Jag hittar också på hemsidan för lobbygruppen Bevara Alliansfriheten

en recension där Mats Björkenfeldt är svalt uppskattande men också skriver att boken är ensidig och bör läsas med ett kritiskt öga. Man bör givetvis alltid läsa kritiskt, men kritiken känns obefogad. Framställningen är kunnig, saklig och med föredömliga källhänvisningar. Det är också mig veterligt den enda av en knippe nypublicerade böcker om Nato som skildrar det politiska dubbelspelet kring Sveriges neutralitet och ansökan om att gå med i Nato.

Ytterligare en recension har skrivits av Håkan A. Bengtsson på Dagens Arena. Han dömer ut boken totalt därför att ”Lindgren står helt och hållet på den ryska sidan i kriget i Ukraina”. På vilken sida Bengtsson står är uppenbart. Som ett argument för att ta avstånd för Lindgrens bok anför Bengtsson följande helt korrekta sats: ”Just nu pågår en osedvanlig propagandakampanj mot Ryssland kopplad till Natos eskalerande krigföring i Ukraina. USA, som själva inte undertecknat Romstadgan, applåderar schizofrent nog ICC:s arresteringsorder mot Putin och Storbritannien skickar radioaktiv ammunition till Ukraina.”

Bengtsson tycks inte förstå att om man vill förklara varför Ryssland invaderade Ukraina, så måste man se invasionen med ryska ögon. Min egen kritik är att boken är så späckad med sakuppgifter att den är svårläst.

När Nato bildades 1949 gick Norge och Danmark omedelbart med. För alliansfria Sverige var det inte relevant. Under kalla kriget fanns en bred politisk uppslutning om alliansfriheten och neutralitetspolitiken. Första gången Sverige behövde ta ställning till Nato var 1958 då Sveriges riksdag beslöt att Sverige inte skulle ha kärnvapen i sitt försvar. Det handlade ju bara indirekt om Nato men var en viktig fråga. Kärnvapenmotståndet hade starka förespråkare alltifrån 1960-talet, först med nedrustningsminister Alva Myrdal i spetsen och därefter lett av nedrustningsambassadör Maj-Britt Theorin, båda socialdemokrater.

Under samma tid växte en Nato-vänlig lobby fram bland borgerliga politiker. Den hade stöd inom Sveriges försvarsmakt, i synnerhet marinen. När en rysk ubåt i oktober 1981 gick på grund i Karlskrona skärgård fick Nato-anhängarna vatten på sin kvarn. Två år senare lade den så kallade ubåtsskyddskommissionen, ledd av Carl Bildt, fram sin rapport där Sovjet utpekades som ansvarigt för ubåtskränkningarna i Hårsfjärden, (anklagelser som senare visat sig vara ogrundade). Tolv sjöofficerare skrev i Svenska Dagbladet att Olof Palme inte tog ubåtskränkningarna på tillräckligt allvar.

Den raka formuleringen ”militär alliansfrihet, syftande till neutralitet i krig” ersattes 1992 med den luddigare ”Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”. Med andra ord, utanför närområdet var det fritt fram. Den nya formuleringen gjorde det möjligt för en internationell svensk styrka att i internationella kriser bidra med ”fredsfrämjande” insatser. Eftersom FN saknade resurser ställdes den under Nato-kommando. Den 6 september 1994 slöt Sverige ett säkerhetsavtal med Nato. Det är hemligstämplat men vi vet att Sverige blev medlem i Nato Light – Partnerskap för fred. Vi ser resultatet:

1995 deltog en svensk skyttebataljon i en ” fredsframtvingande” Natostyrka i Bosnien.1999 bidrog Sverige med en skyttebataljon på ca 800 man till Nato:s intervention i Kosovo. 2002 anslöt sig Sverige till Nato:s ockupationsstyrkor i Afghanistan. Felaktigt påstods det att den svenska truppen skickats till Afghanistan på FN:s begäran. 2011 deltog Sverige med spaningsflyg och 140 man i Natos angreppskrig mot Libyen.

Under kalla krigets andra hälft utbytte Sverige informationer och samarbetade militärtekniskt med USA, men inga förberedelser gjordes för att ta emot Nato- eller USA-trupp i Sverige. År 2002 slopades ordet ”neutralitet” i svenska regeringsförklaringar, men Sverige beskrevs fortfarande som alliansfritt.

Allmänt gäller att försvarsfrågan efter att Sovjetunionen kraschat inte var någon stor politisk fråga. Statsminister Fredrik Reinfeldts påstående år 2013, att försvaret är ett särintresse, blev beryktat. Tre år tidigare lades värnplikten i malpåse. I krigsläge skulle 50 000 man kunna mobiliseras. Jämför det med de 800 000 man som skulle kunna mobiliseras under det kalla kriget.

I slutet av december år 2012 förklarade ÖB Sverker Göranson att Sverige inte kan klara sig mer än en vecka mot ett angrepp, ett uttalande som underblåste krav på Nato-anslutning Senare har Göranson medgett att han i flera år arbetat för en svensk Nato-anslutning. Jag undrar varför riksdag och regering har tolererat en oblyg Nato-propaganda från höga officerare. Ska dessa inte vara opartiska företrädare för det alliansfria Sverige? Stefan Lindgren skriver:

En del i den hotbild som skapats för att möjliggöra ett Nato-inträde har skapats av den svenska militären. Trots att antalet gränskränkningar inte har ökat talar man om ”det försämrade säkerhetsläget i Östersjön”. Hur kan detta ha försämrats när Östersjön praktiskt taget blivit ett Nato-innanhav? Borde det inte ha förbättrats enligt Nato-anhängarnas logik?

I december 2016 antog FN:s generalförsamling en resolution om ett kärnvapenförbud. Det handlade om att förhindra spridning till fler stater än de fem som redan hade kärnvapen: USA, Ryssland, Storbritannien, Kina och Frankrike. Israel har inte officiellt erkänt att de har kärnvapen. Ett andra krav var att kärnvapenmakterna rustade ned.

123 stater röstade ja, 16 avstod och 38 röstade nej, Sverige röstade ja och i augusti 2017 skrev Sveriges dåvarande utrikesminister Margot Wallström i Svenska Dagbladet:

Kärnvapen är det enskilt största hotet mot mänskligheten och vapnets fortsatta existens måste ses som ett internationellt misslyckande… Därför var det viktigt för regeringen att rösta ja till den konvention om ett kärnvapenförbud som lades fram i FN i somras. Historien har visat att det inte finns någon annan väg att gå.

USA:s försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis skrev direkt ett brev till den svenska regeringen. Det hemligstämplades men så mycket är känt om innehållet att USA krävde att Sverige skulle upphöra med stödet för ett kärnvapenförbud. När FN den 20 september 2017 öppnade för medlemsländerna att formellt ansluta sig till konventionen vek Sverige ner sig inför USA:s krav. Därefter har Sverige anammat Natos syn på kärnvapnen. I riksdagens korta och enda Nato-debatt 10 juni 2022 sa kristdemokraten Gudrun Brunegård ”Det bästa vapnet är det som aldrig behöver användas. Kärnvapen hör verkligen dit”. Hon verkade ha glömt att kärnvapen redan använts, i Hiroshima och Nagasaki. Tror hon det uppskattades av invånarna?

Den 5 november 2019 sa försvarsministern Peter Hultqvist på socialdemokraternas kongress i Göteborg: ”Det blir inga ansökningar om nåt medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering”. Som Peter Hultqvist själv förklarat såg han ljuset först till frukosten kl. 8.15 måndagen den 11 april 2022, och började då arbeta för Nato-inträde.

Den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 erbjöd det gyllene tillfälle som Nato-lobbyn hade väntat på. Marken var förberedd och det gällde att handla snabbt innan opinionen skulle nyktra till. Framför allt ville regeringen undvika att ställas inför kravet på en folkomröstning. Ann Linde sa till TT att det inte skulle bli någon folkomröstning om Nato. ”Det är ett riktigt dåligt förslag” påstod hon, därför att en folkomröstning polariserar och river upp sår i befolkningen. Stefan Lindgren kommenterar:

I högtidstal försäkras ofta att Nato bygger på stabila folkmajoriteters önskningar. Men så icke i Sverige. Här körs landet in i Nato utan ett tydligt stöd av en folkmajoritet och i öppet förakt för grundlagen. Sedan väl s-ledningen fattat sitt beslut har statens resurser satts in för att trumma ut hyllningar till vår sköna, nya pakttillvaro. Våra barn intalas på en officiell hemsida att ett svensk Nato-medlemskap inte berörs av Nato:s kärnvapen, vilket är direkt lögnaktigt. Med sådana metoder vill regeringen bättra på opinionssiffrorna för att ge Nato-beslutet sken av legitimitet.

Samma morgon som Peter Hultqvist påstod att han ändrat sig meddelade The Times i London att ”Finland och Sverige går med i Nato redan i sommar”. Tidningen redogjorde för samtal som förts mellan alliansens utrikesministrar och företrädare för Sverige och Finland under föregående vecka.

Peter Hultqvist – försvarsminister åren 2014 till 2022 och dessförinnan ordförande i försvarsutskottet – har systematiskt skrivit under på den falska bilden att Ryssland hotar Sverige och drivit landet allt närmare Nato, samtidigt som han lögnaktigt försäkrat att en socialdemokratisk regering aldrig skulle ansöka om Nato-medlemskap. Först såg han till att driva igenom Carl Bildts ”värdlandsavtal” med Nato 2016. Året därpå anslöts Sverige till Nato:s snabbinsatsstyrka Joint Expeditionary Force (JEF). Därefter sköts den svenska kärnvapenpolitiken i sank genom beslutet 2019 att Sverige inte skulle ratificera konventionen om kärnvapenförbud. Den egna lögnen – att en s-regering aldrig ska ansöka om Nato-medlemskap – skyller Hultqvist på Ryssland.

I juni 2022 hade utrikesminister Ann Linde en informell träff med företrädare för den svenska fredsrörelsen. Hon sa att Sverige efter ett Nato-inträde i stort sett som tidigare skulle kunna fortsätta att arbeta mot kärnvapen. Det var vilseledande. Som Stefan Lindgren skriver kan man inte ansluta sig till världens enda kärnvapenpakt och samtidigt säga sig vara emot kärnvapen, lika lite som man kan tillhöra en förbrytarliga och samtidigt säga sig arbeta för lagefterlevnad. Den 5 juli 2022 meddelade utrikesminister Ann Linde Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg att

Sverige accepterar Nato:s inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Nato:s militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag.

Därmed undanröjde hon alla illusioner om att Sverige skulle försöka ställa sig utanför Nato:s kärnvapenverksamhet. Hon gjorde inte som Spanien, som på 1980-talet höll en folkomröstning om landet skulle stanna kvar i Nato. Det blev ja med tre förbehåll:

Att stå utanför Nato:s militära strukturFörbud mot installation, lagring eller införsel av kärnvapen på spanskt territoriumEn gradvis minskning av USA:s militära närvaro i landet.

Därefter gick det fort. Samma dag som Sverige villkorslöst sökte medlemskap bjöds Sverige och Finland in att bli medlemmar i Nato. Stefan Lindgren får sista ordet:

Ansvariga politiker försäkrade hela tiden att nedmonteringen av neutraliteten inte skulle göra oss till medlemmar i Nato, Men det var precis vad den gjorde och det måste ha funnits en medveten kraft i hela denna process som haft målet Nato-medlemskap klart från första början. Detta har dolts för det svenska folket som hela tiden intalats att målet varit ett annat.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Det nya klassamhället

I slutet av 60-talet och under det röda sjuttiotalet var klassbegreppet centralt både vid universiteten och i samhällsdebatten. Vanligen fick sociologernas klassbegrepp stå tillbaka för det marxistiska, som skilde mellan två klasser: kapitalister och proletärer. Kapitalisterna ägde produktionsmedlen, dvs fabrikerna, bankerna etc. De (alltid) utsugna proletärerna levde på att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna. Kommunismens utopi, det klasslösa samhället, kunde förverkligas först efter att arbetarna gjort revolution och erövrat produktionsmedlen.

Socialdemokraterna tänkte likadant, minus revolutionen. Produktionsmedlen skulle istället erövras genom att arbetarna tog makten i demokratiska val och i lämplig takt förverkligade det klasslösa samhället. Det styresskick som förde dem till makten kan kallas för demokratisk pluralism. Högern förlorade mot arbetarpartiet därför att de inte kunde samla lika många anhängare. Det var inte ”de bästa” som anförtroddes makten utan ”de flesta”.

Det sociologiska klassbegreppet var tredelat: arbetarklass, medelklass, överklass. Dess fokus var inte makt utan att man skulle veta vilka man forskade om. Wikipedia anger att sociologerna ibland skiljer mellan objektiv och subjektiv klass:

Objektiv klass avser den klassificering av människor som görs utifrån mått såsom utbildningsnivå, inkomst och bakgrund. Subjektiv klass definieras däremot utifrån en persons upplevda klasstillhörighet; denna kan till skillnad från den objektiva klassen vara helt godtycklig. Exempelvis skulle Carl XVI Gustaf kunna känna sig som en del av en lägre klass än vad han i själva verket tillhör.

Jag tvivlar starkt på att vår kung känner sig som något annat än kung. Ett bättre exempel: För många journalister som självklart tänker och röstar vänster, är kapitalismens urhem, det vill säga USA, mycket mer lockande än exempelvis Belarus. När detta skrivs sänder SVT Drömlandet med journalisten Carina Bergfeldt och kocken Tareq Taylor. I den korta presentationen kan man läsa att Carina Bergfeldt, som tänker och röstar vänster, drömmer om att flytta till USA med sin familj. Den kognitiva dissonansen stör henne lika lite som den stör andra journalister.

I dag är inget av dessa klassbegrepp särskilt centralt, varken i den politiska debatten eller inom sociologisk forskning. En anledning till att det utmönstrats ur politiken är säkert att många vet att det kommunistiska klasstänkandet, om det förverkligas, landar i en diktatur. Tag en av Marx (och Mona Sahlins) älsklingsfraser (som Marx snodde från den franske socialisten Louis Blanc): ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Låter det bra? I så fall, tänk ett varv till. Hur ska det genomföras i praktiken? Det krävs en tvingande stat, alltså en diktatur. Är du beredd att arbeta övertid för att få råd med en Porsche? Det bestämmer väl inte du! Den vackra kommunistiska frasen skulle, om den förverkligades, göra medborgarna till Statens slavar.

I början av 2000-talet förlorade den demokratiska pluralismen sin makt över politiken. ”Partidemokratin är överspelad”, skrev Peter Mair i Ruling the Void: The Hollowing of Western Democracy (2013). Fyra eliter – den politiska, den ekonomiska, den mediala och den kulturella – smälte nu samman till en enda, som tog plats i regeringar, företagsledningar, universitetsstyrelser och mediahus. I The New Classwar (2020) skriver den amerikanske samhällsforskaren Michael Lind:

Det nya klasskriget, i dess internationella dimension, är inte en klassisk marxistisk kamp med postnationella kapitalister mot en global arbetarklass. Det är inte heller ett verk av rotlösa ”globalister” av den typ som populister ibland fördömer. Dagens västerländska maktelit låtsas ofta vara världsmedborgare och signalerar sin dygd genom att förakta den demokratiska nationalstaten som inskränkt eller anakronistisk. Detta trots att de flesta av dem är djupt rotade i sina hemländer.

Den nya eliten har allt mindre kontakt med folket. I det samhälle där det marxistiska klassbegreppet var relevant var borgare och arbetare beroende av varandra. De delade vardag både socialt och fysiskt. Direktörerna måste emellanåt lämna sina flotta tjänsterum och besöka verkstadsgolvet. I de fastigheter där de hade sina paradvåningar bodde de mindre lyckosamma på vinden eller i gårdshuset. Borgare och arbetare levde segregerat i en gemensam verklighet.

Så är det inte längre. Nu lever de helt åtskilda. I de stora städernas centra finns inte några fabriker och där har arbetarna inte längre råd att bo. Har borgarna tjänstefolk så hämtas de gärna från andra länder – illegala barnflickor, lågavlönade städare och trädgårdsmästare. Tar vi USA som exempel så drar den förmögna vita överklasseliten personlig nytta av massinvandring och en slapp tillämpning av invandringslagarna. Nästan hälften av alla hushållsanställda är invandrare och enligt Michael Lind är över 90 procent av barnflickorna (nannies) i New York svartavlönade. Ett annat tecken på den rika överklassens bristande samhällslojalitet är att ungefär en fjärdedel av världens ekonomiska tillgångar är undanstoppade i skatteparadis: Bermuda, Irland, Luxemburg. Holland och Schweiz (Uppskattning av den förre chefekonomen vid McKinsey Company, James. S Henry).

Den bristande samhällslojaliteten hittar vi också i den svenska samhällseliten. Jag drar mig till minnes att när Fredrik Reinfeldt bildade regering år 2006 fick moderaten Maria Borelius bara vara handelsminister i åtta dagar. Orsaken vara att familjen, som bodde i fashionabla Djursholm, i flera år hade haft barnflickor som betalades svart. I källaren bodde den filippinska hushållerskan.
Magdalena Anderssons städhjälp är en färskare skandal och kanske mer vanhedrande, med tanke på att hon är socialdemokrat:

En illegal invandrare, en kvinna från Nicaragua, greps av polis vid statsminister Magdalena Anderssons (S) privata adress i Nacka några dagar före julafton. Kvinnan var där för att städa enligt uppgifter till Expressen när ett larm utlöstes i bostaden. När kvinnan greps var hon efterlyst och skulle utvisas från Sverige. Under lördagen meddelade Magdalena Andersson att hon avslutat alla kontakter med städfirman som hade uppdraget att städa.

Michael Lind ställer den högutbildade urbana eliten mot resten av det amerikanska folket. I amerikanskt språkbruk: hubs mot heartlands. Merparten av den fysiska produktion som finns kvar i västländerna, såsom tillverkning av konsumtionsvaror, jordbruk och gruvdrift, inklusive utvinning av fossila bränslen, sker långt från de fashionabla stadskärnorna och de välbärgade förstäder där de flesta i den styrande urbana eliten bor och arbetar.

Till den nya elitens nya moral hör kampen mot jordens uppvärmning. Det kostar dem inte så mycket att bejaka stränga miljöbestämmelser eftersom de som alla andra betalar via skattsedeln. Det är det glesa och utspridda stadslandskapets invånare med låga löner som i första hand drabbas. De är särskilt känsliga för miljöpolitikens kostnader och olägenheter. De behöver sina bilar för pendling, för att göra sitt jobb, för att skjutsa barnen till skolan, för sjukhusbesök, shopping och rekreation.

De franska gula västarnas upplopp vintern 2018-19 visade hur klass och plats korsar varandra i miljöpolitiken. Trots att Frankrike står för en försumbar del av de globala utsläppen av växthusgaser, höjde president Macrons regering skatten på dieseldrivna person- och lastbilar. Han ville ge Frankrike ett moraliskt ledarskap i kampen mot den globala uppvärmningen. Kostnaderna för denna godhetssignalering drabbade dem oproportionerligt hårt, som för sin försörjning var beroende av sina fordon. De spontana protesterna eskalerade till månader av våld i Paris och andra franska städer. Macrons regering tvingades att överge den kostsamma miljöpolitiken.

I vår tid är det populismen som för demokratins kamp. Populism är en desperationens strategi, riktad mot den nya klassens konsensusvälde, ett uppror mot deras åsiktskorridorer och självpåtagna rätt att avgöra vad som är en legitim politisk diskurs. I synnerhet har populisterna gett röst åt folkliga farhågor om invandring, som i årtionden har ignorerats av den styrande klassen. Som en motkultur definierar den sig själv i opposition till etablissemanget. Den hade haft större möjlighet att ta makten om den var ett motetablissemang med en egen ekonomi, egna experter och egen stark röst i offentligheten.

I den demokrati som gått förlorad blir det allt svårare för populisterna att få igenom sina önskemål. Brexit är det stora undantaget. Dessförinnan hade holländska och franska väljare 2005 och irländska väljare 2008 i folkomröstningar avvisat EU:s växande centralisering av den politiska makten. I alla tre länderna lyckades den politiska eliten senare manövrera så att folkomröstningsresultaten ogiltigförklarades. Politiska insiders vinner nästan alltid över populistiska outsiders.

Oligark är ett begrepp som vi förknippar med Ryssland, men begreppet är också relevant för den superrika världselit som inte bara kontrollerar världsekonomin utan med sina resurser påverkar och styr politiken. Bill Gates, Jeff Bezos och Warren Buffett äger tillsammans mer än halva USA:s befolkning. En av världens största humanitära fonder, The Bill & Melinda Gates Foundation tar med sina enorma ekonomiska resurser mer eller mindre över kontrollen av WHO. George Soros verkar med sin Open Society Foundation politiskt i 37 länder. Som demokraternas förre presidentkandidat Bernie Sanders konstaterade stoppar de inte sina pengar i madrassen. De använder dem för att påverka politiken och på så sätt skydda sina förmögenheter och bli ännu rikare.

Världspolitiken styrs i elitens tankesmedjor där de största elefanterna inom politiken och mediavärlden kan stämma samman sin makt med oligarkernas. När ett paket med reformer av välvilliga miljardärer, och de politiker som miljardärerna subventionerar, överlämnas från bergstopparna i Davos eller Aspen, blir det på det mest förödmjukande sätt tydligt att det inte är väljarnas behov och intressen som sätter agendan.

Oligarkerna kontrollerar det mesta av rikedomarna, expertisen och det politiska inflytandet. De dominerar medierna, universiteten och den ideella sektorn. 2006 sa mångmiljardären Warren Buffett till en journalist: ”Visst pågår det ett klasskrig, men det är min klass, den rika klassen, som för kriget och vi vinner”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Transspektaklet

I Svenska Dagbladets sommarläsning 2023 blickar kända personligheter tillbaka på sina liv – händelserna, erfarenheterna och människorna som format dem. Texterna är hämtade ur det senaste årets svenska utgivning av självbiografier och memoarer. Den 15 juli publicerades ett utdrag från den amerikanska före-detta soldaten och aktivisten Chelsea Mannings bok ”Readme.txt” (bokförlaget Atlas, 2023), där hon bland annat skriver om sina erfarenheter från en fängelsevistelse:

De andra intagna stöttade mig i min kamp för att få byta kön, inte direkt för att de kände ett djupt engagemang för transpersoners rättigheter utan för att de såg det som ett sätt att slå tillbaka mot fängelset att tvinga regeringen att tillåta mig ta hormoner. En seger för mig skulle vara en seger för dem. Till sist fick jag tillåtelse av fängelset att bära kvinnliga underkläder, men det var en så liten eftergift att det kändes som en förolämpning. Jag ville ha hormoner – en fullständig förändring av min kropp och min biologiska funktion – och de gav mig ett klädesplagg med en lite annorlunda skärning. Det var som om de förlöjligade min begäran, mitt lidande. Byt underkläder, men byt inget annat, Manning.

I sin essäsamling ”A Heretics Manifesto” (2023) skriver den brittiske författaren Brendan O’Neill att vi måste tala om ”her penis” därför att begreppet så tydligt fångar in tidens vansinne. Sammanställningen av det kvinnliga possessiva pronomenet hennes med det manliga substantivet penis är helt enkelt omöjlig. Eller borde vara det. Om någon försöker säga att kulturkriget är en myt, visa dem ”her penis”.

Begreppet dyker regelbundet upp i nyhetsrapporteringen, också i de mest etablerade medierna som The Times och BBC. Några exempel:

”En Glasgowfödd sexförbrytare har erkänt att hon blottade sin penis” meddelade Daily Record i april 2022. En annan tidning, Teesside, Live fyllde på om samma ”kvinna” att hon satt i ett fönster och onanerade.I september 2021 meddelade Daily Mail att en person «exponerade sin penis” på ett spa i Los Angeles och att hennes penis delvis var erigerad. (Är det ännu ett bevis på att det inte finns något av det som män gör, som inte också kvinnor kan göra). I september 2022 tog den amerikanska college-simmaren Lia Thomas fram sin penis i omklädningsrummet för kvinnor. I mars 2022 rapporterade New York Times om en ”83-årig kvinna från Brooklyn” som misstänktes för att ha mördat och halshuggit en 68-årig kvinna. Långt inne i artikeln avslöjades det att 83-åringen i tidigare domar angetts som man men att han nu identifierar sig som kvinna. År 2018 publicerade Daily Mirror en hyllande artikel om en ”kvinna som spenderade tusentals pund på att omvandla sin kropp”, men som beslutade sig för att behålla sin penis”. Hon insåg sedan att hon var lesbisk. (En kvinna med penis som har sex med andra kvinnor måste väl vara en heterosexuell man?).Lite kul var det för några år sedan när en kvinna hölls kvar på en flygplats efter att hon gått igenom säkerhetskontrollen. En kvinna med penis var en anomali och att släppa henne ombord på ett flygplan bedömdes vara en säkerhetsrisk.

En person som är född man men identifierar sig som kvinna, hur ska han definieras i domstol? Under 2019 skickades förfrågningar till brittiska polismyndigheter om deras inställning. Sexton polismyndigheter uppgav att de registrerade uppgifter i enlighet med den anklagades självdeklarerade kön snarare än hans eller hennes födelsekön. Åtta av dessa polismyndigheter svarade att de gör detta även när brottet i fråga är våldtäkt. Också Storbritanniens National Police Chiefs Council har rekommenderat att personer ska benämnas med sitt självidentifierade kön snarare än sitt födelsekön.

Det var således helt enligt regelverket när Karen White skickades till ett kvinnofängelse efter att ha fällts i domstol för att bland annat ha våldtagit en gravid kvinna. I fängelset förgrep hon sig sexuellt på två intagna. Vid rättegången som följde på dessa övergrepp beskrev åklagaren Whites hur ”hennes penis var erigerad och stack ut under trosorna”. Till och med i en rättssal, där man ska säga sanningen och ingenting annat än sanningen, tas sammansättningen ”hennes penis” på allvar.

Alla exemplen ovan är lögner, maskerade som nyheter. Kvinnan i Teesside som exponerade sin penis och oanerade inför främlingar var en man som kallar sig Chloe Thompson men som heter Andrew McNab. Den person som påstods ha exponerat sin delvis erigerade penis på ett spa i Los Angeles – det var en man vid namn Darren Agee Merager. Simmaren Lia Thomas, som hade tagit fram sin penis i damernas omklädningsrum är en man vars ursprungliga namn var Will Thomas. Han gick från att vara en genomsnittlig manlig amerikansk collegesimmare till att bli en av de bästa kvinnliga collegesimmarna. Karen White som våldtog kvinnor i kvinnofängelset är en man vid namn Stephen Terence Wood.

Den 9 juli I år rapporterade den engelska dagstidningen Daily Mail att välgörenhetsorganisationen Jo’s Cervical Cancer Trust uppmanar anställda inom sjukvården att använda ordet bonushål (bonus hole) eller fronthål istället för vagina, för att undvika att kränka transpersoner. Jag undrar varför de inte reflekterade över att vanliga kvinnor kunde känna sig kränkta över att ha förlorat sina vaginor och istället försetts med bonushål? Dessutom, den person inom sjukvården som har problem med att kalla en vagina för en vagina borde själv söka vård.

Det är det märkliga med det tidiga 21:a århundradet, att vi genomlever både ett kulturkrig och en allvarlig förnekelse av kulturkriget. När domarna i skönhetstävlingen ”Miss Nederländerna” nyligen korade en man till vinnare, varför inbillade de sig att denna biologiska man de hade framför sig, med sina XY-kromosomer, sin mansröst och sin penis, i själva verket var en kvinna? Till och med den politiska klassen har fallit till föga. Vissa kvinnor föddes med penisar”, påstod Stella Creasy, parlamentsledamot för Labour. Hon förtydligade med att ”de allra flesta kvinnor… inte har någon penis” (JK Rowling is wrong. A woman can have a penis, Daily Telegraph 27 maj 2022).

Ofta är det de människor som är mest nitiska med att rensa ut de gamla, förnuftsbaserade sätten att förstå världen på, och ersätta dem med nya former av korrekt tänkande, som påstår att det absolut inte pågår något kulturkrig. Det är ett påhitt av extremhögern. Snacka om gaslighting!

President Biden har, såvitt jag vet, inte tagit frasen ”hennes penis” i sin mun, men han tror uppenbarligen på transgendersekten, eftersom han påstår att också transpersoner är skapade till Guds avbild. Biden har sagt sig vilja kämpa för transpersoners rättigheter i klassrummet, på fotbollsplanen, på jobbet, inom militären och våra bostads- och sjukvårdssystem. ”Om din son säger att han är en flicka, acceptera det.” (New York Post 31 mars 2022).

I delstaten New York har Kommissionen för mänskliga rättigheter (CHR) publicerat juridiska riktlinjer som föreslår att arbetsgivare och hyresvärdar ska bötfällas om de underlåter att använda en persons föredragna pronomen. Om en hyresvärd eller arbetsgivare ”avsiktligt och konsekvent” ignorerar en persons föredragna pronomen, bör han eller hon böta upp till 250 000 dollar, föreslår CHR.

Under 2017 genomförde CNN en reklamkampanj som riktade in sig på Donald Trumps ”post-sanning”-tänkande. Annonsen innehöll ett foto av ett äpple. ”Det här är ett äpple”, stod det i texten. ”Vissa människor kanske försöker säga att det är en banan. De kanske skriker banan, banan, banan om och om och om igen. De kanske skriver BANANA med stora bokstäver. Du kanske till och med börjar tro att äpplet är en banan. Men det är det inte. Det är ett äpple!

Det här är samma CNN som kritiserade JK Rowling för att hon sa att kvinnor är kvinnor. CNN påstod att det också finns ”transkvinnor”, som ” vid födseln tilldelades en manlig könstillhörighet men identifierar sig som kvinnor” (CNN 10 juni 2020, Kristen Rogers).

Den engelske komikern Stewart Lee sa en gång att politisk korrekthet bara är ”institutionaliserad artighet”. Emellertid, det här har ingenting att med artighet att göra. Det handlar om underkastelse. Barnboksförfattaren Gillian Philip blev utan vidare dumpad av både sin litterära agent och sin förläggare för att hon uttryckte solidaritet med JK Rowling.

Att ”hennes penis” dyker upp lite varstans – från seriös press till domstolsförhandlingar och överläggningar hos polismyndigheter som utreder anklagelser om våldtäkt, är ett övergrepp. Människors subjektiva vanföreställningar trumfar över objektiva sanningar. Osanningen i ”hennes penis” blir på så vis en återspegling av de många osanningar som vi alla tvingas leva med, i denna era av språkligt och moraliskt tyranni.

Transspektaklet handlar om att sätta kättare på plats, att tvinga människor att kapitulera inför nya ortodoxier, även om jag inte tror att det någonsin kan bli särskilt många som föredrar begreppet ”individer med livmoderhals” framför ”kvinnor”. Det handlar om att få oss att tvivla på vårt eget förnuft. Biologi är kätteri.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Romantisera inte Volodomyr Zelenskyj!

Svenska Wikipedia har en lång och utmärkt saklig artikel om Zelenskyj. Där får man bland annat veta att han föddes 1978 som enda barn till ashkenazisk-judiska föräldrar i dåvarande ”Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken”. Hans far är universitetsprofessor och dataingenjör. Hans mor är också ingenjör. Sedan tjugo år tillbaka är Zelenskyj gift med skolkamraten Olena. De har två barn som han av säkerhetsskäl inte träffat sedan den ryska invasionen i februari 2022. Zelenskyj har en juridisk examen men har aldrig arbetat som jurist utan valde en bana som komiker och skådespelare. År 2003 grundade han produktionsbolaget Kvartal 95 som producerar film, tv-serier, och tecknade filmer. År 2015 –19 spelade han huvudrollen som Ukrainas president i det egna bolagets tv-serie Folkets tjänare. År 2018 bildade hans medarbetare ett politiskt parti med samma namn som tv-serien. År 2019 ställde han upp i presidentvalet. Hans två viktigaste politiska löften var att stoppa inbördeskriget i Donbass och att göra slut på korruptionen inom myndigheter och statsförvaltning.

Det vanliga är att konsten imiterar verkligheten. I det här fallet var det tvärtom, verkligheten imiterade konsten. Att först under flera år göra en teveserie där en vanlig skollärare blir Ukrainas president och löser nationens stora problem, inte minst korruptionen, och att omgående därefter ställa upp i presidentvalet – det är genialt. Zelenskyj belönades med en jordskredsseger. Han fick över 73 procent av rösterna.

Ritters video
En bloggläsare har skickat mig en färsk video där FN:s förre vapeninspektör, den amerikanske marinsoldaten Scott Ritter, granskar Zelenskyj. Jag hade just skrivit klart en första version av denna krönika och skyndar mig att se den drygt halvtimmeslånga genomgången, betitlad ”Agent Zelenskyj”.

Hans hypotes är att USA inte bara ligger bakom Majdanrevolten 2014 utan också bakom att Zelenskyj blev president. Han är en amerikansk agent. I sådana fall är han en egensinnig agent. När detta skrivs har han under NATOs toppmöte i Vilnius retat upp både England och USA genom sin bristande tacksamhet för det stöd han får. Det blir inte bättre om den förre CIA-agenten Larry Johnson har rätt när han i en intervju påstår att Zelenskyj är en storkonsument av kokain.

På Youtube ligger ett stort antal videos med Scott Ritter. Mina känslor inför hans löpande rapportering och kommentarer till Ukrainakriget är blandade. Tveklöst är han kunnig. Dessutom har han en betydande analytisk förmåga. Problemet är att han öppet tagit ställning för Ryssland, så långt att jag ibland undrar om han avlönas av Putin. Att han är en rysk agent, för att spinna på samma tema.

Ritters video om Zelenskyj gör mig en aning besviken. Den är rätt tunn och det mesta känner jag redan till. Kanske det blir mer fullmatat i den utlovade del 2? Bäst är redogörelsen för alla Zelenskyjs lyxbostäder, till ett sammanlagt värde av cirka 50 miljoner dollar – alltså mer än en halv miljard svenska kronor. Där finns bland andra en villa i Miami, ett lyxigt sommarhus i Forte dei Marmi i Italien och en våning i London.

Alldeles i början av sin video låter Scott Ritter den rysk-amerikanske filmproducenten Igor Lopatonok jämföra Zelenskyj som president med en flygplanspilot: Tänk dig att du stiger in i ett flygplan och upptäcker att den som ska flyga planet inte är en pilot utan en skådespelare som spelar rollen av pilot. Det är en rätt usel jämförelse eftersom det krävs ingen särskild kompetens för att bli president för ett land. Skådespelaren Ronald Reagan räknas till en av USA:s bästa presidenter. Jag tror också att Arnold Schwarzenegger gjorde rätt bra ifrån sig som guvernör för Kalifornien, eftersom han blev omvald. Dessutom är världen full av proffspolitiker som kör sina länder åt helvete. ”Sleepy old Joe” (Biden) får nog räknas till dem. Han har varit politiker i hela sitt yrkesliv.

Våroffensiven
För dem som följt kriget på själva slagfältet har det länge stått klart att Ukraina inte kan vinna, trots den massiva support de får från NATO, USA och Europa, inbegripet Sverige. Hoppet har stått till den så kallade våroffensiven, där Zelenskyj utlovade en vändning, som skulle föra Ukraina till seger. Den dröjde och dröjde. Många frågade sig om det verkligen skulle bli någon våroffensiv. Så drog den äntligen igång, om än tveksamt, i början av juni. Zelenskyj såg sig tvingad att ge NATO, USA och västvärlden valuta för pengarna. Varför skulle de skicka ammunition, tanks och andra stridsfordon, fylla på krigskassan och utbilda soldater, om det inte blev någon motoffensiv?

När jag skriver detta den 12 juli rapporterar Rysslands försvarsminister Sergei Shoigu att i den motoffensiv som startade den 4 juni har Ukraina efter drygt en månad förlorat mer än 26 000 soldater. Om alla dessa mist sina liv eller om det både är de som dött och de som skadats så att de inte längre kan strida, framgår inte. Över 3 000 ”items of military hardware” har försatts i icke stridbart skick. Specificerat handlar det om 21 flygplan, fem helikoptrar, 1.244 stridsvagnar och andra pansarfordon, 17 tysktillverkade Leopard tanks, fem franska AMX tanks och 12 USA-tillverkade Bradley tanks. På det följer en redovisning av förstörda luftförsvarssystem, kanoner, granatkastare och maskingevär.

Visst, möjligheten finns att de ryska siffrorna är överdrivna men de stämmer rätt väl med annan rapportering. Dessutom, i det här kriget är det främst västsidan som levererar ljusblå fantasier och rena lögner.

Dessa förluster har Ukraina åsamkats utan att de återtagit mer än några byar och militärt likgiltiga mindre landområden. Zelenskyj förklarar den uteblivna framgången med att skylla på Västsidans bristande vapenleveranser.

Korruption
Wikipedia anger Zelenskyjs ekonomiska tillgångar år 2018 till 1,2 miljoner SEK. Det är antagligen gravt i underkant. I oktober 2021 avslöjades i den s.k. Pandoraläckan att Zelenskyj tillsammans med Ukrainas säkerhetschef ägde ett nätverk av offshorebolag på de brittiska Jungfruöarna, på Cypern och i Belize. Några av dessa bolag ägde i sin tur exklusiva fastigheter i London. Före presidentvalet 2019 överlämnade Zelenskyj sina aktier i offshorebolagen till affärsmannen Serhiy Sefir, med upplägget att Zelenskyjs familj skulle fortsätta att få sin försörjning från dessa bolag.

Den amerikanske journalisten Seymour Hersh, som på sin blogg tidigare mycket trovärdigt, med en anonym källa, redogjort för hur USA sprängde Nord Stream 2, har också påstått att minst 400 miljoner dollar av det ekonomiska stöd som USA skickat till Ukraina i kriget mot Ryssland har försvunnit ned i fickorna på Zelenskyj och kretsen kring honom. Hans källor är tjänstemän vid CIA, anonymiserade.

Den som läser Hersh blogg får också veta att CIA-chefen William Burns reste till Kiev för att reda ut frågan på plats. Burns gav Zelenskyj en lista på 35 generaler och höga tjänstemän och politiker vars korruption var känd både av CIA och den amerikanska regeringen. Zelenskyj avskedade tio av de mest skrytsamma men gjorde just inget därutöver. Hersh anonyma källa berättar om en stämning som i en maffiafilm från 50-talet och att ”de tio han gjorde sig av med skröt vitt och brett om pengarna de hade – medan de körde runt i Kiev i sina nya Mercedes-bilar”.

Extremhögerns makt
Vi i väst har fått för oss att Zelensky har sitt folks totala stöd. Men hur kan vi veta det? Oppositionspartier och oppositionella medier har förbjudits i Ukraina. Zelenskyj håller inga presskonferenser där han riskerar att ställas inför problematiska frågor. Män i militär ålder – i Ukraina mellan 18 och 60 år – arresteras om de försöker lämna landet. Unga män grips på gatan och skickas mot sin vilja till krigfronten. Sådana åtgärder skulle inte behövas om alla var ivriga att slåss. Ukrainare som öppet motsätter sig att kriget fortsätter riskerar också att dödas av extremhögern.

År 2019, i sitt installationstal sa Zelenskyj att han var beredd att frånträda sitt ämbete om det krävdes för fred. Bara en vecka senare uppgav en ledare för extremhögern i en publicerad intervju att om Zelenskyj genomförde sina planer skulle han inte bara förlora sitt ämbete utan också sitt liv. Han skulle hängas i ett träd. Zelenskyj förstod att det inte var tomma ord. Ukrainska ultranationalister, nynazister och andra på yttersta högerkanten är välorganiserade och beredda att använda våld. De har ett mycket stort inflytande på beslutsfattandet i Ukraina.

Hoten om våld mot Zelenskyj och hans regering fortsatte. Det handlade både om direkta hot mot Zelenskyjs liv och våldsamma ultranationalistiska och nynazistiska demonstrationer där presidentbyggnaden skändades. Zelenskyj kapitulerade. Han gav upp sin fredsplattform och antog en politik som var acceptabel för extremhögern. Han började hävda att Donbass-krisen i själva verket inte var en civil konflikt utan helt och hållet ett resultat av rysk inblandning och intervention. Det var den yttersta högerns ståndpunkt.

De som hotade Zelenskyj till livet åtalades inte, vilket säger en hel del om extremhögerns inflytande i Ukraina. Inte heller skyddade polisen och domstolarna Zelenskyjs anhängare och kolleger när de förespråkade fred. Lika oroande är att det ukrainska folket inte reste sig för att kräva att polisen, domstolarna och andra statliga institutioner skulle ge Zelenskyj tillräckligt skydd. Vid första anblicken är detta svårt att förstå, med tanke på hans jordskredsseger i valet och det faktum att det vid tidpunkten för hans val fanns minst 70 fredsbevarande grupper som var aktiva i Ukraina. Varför omvandlades inte detta folkliga stöd för fred till demokratiska påtryckningar för att skydda Zelenskyj och hans regering från våld? En viktig faktor var utan tvekan att många människor fruktade den yttersta högern. De visste att deras liv kunde sättas på spel om de talade ut. Den yttersta högerns tvångsveto utsträcktes till medborgarna.

Men problemet går djupare än så. Många i Ukraina har ett ambivalent förhållande till extremhögern. Under delar av 1940-talet kämpade beväpnade nationalistiska grupper under ledning av Stephan Bandera och Roman Shukhevych mot Sovjetunionen i Ukraina. Eftersom de anses ha kämpat för Ukrainas självständighet är Bandera och Shukhevych hjältar i dagens Ukraina. Gator och skolor är uppkallade efter dem.

För att bekämpa Sovjetunionen samarbetade Banderas fraktion av ”Organisationen för ukrainska nationalister” öppet med nazisterna när de invaderade Ukraina 1941. De hjälpte nazisterna att genomföra sin totalitära politik och folkmordspolitik. Den grupp som leddes av Shukhevych, ”Den ukrainska upprorsarmén”, begick massmord på civila. Denna grupp dödade inte bara etniska ukrainare utan också tiotusentals polacker och judar. Men eftersom Bandera och Shukhevych kämpade för ett fritt Ukraina fortsätter många ukrainare att hålla dem högt. När Zelenskyjs liv och regering hotades, reste sig följaktligen inte det ukrainska folket för att stödja honom. För övrigt verkar Banderas vara en hjälte också för Zelenskyj. När han kandiderade för att bli president i Ukraina sa han i en radiointervju: ”Det finns obestridliga hjältar. Stephan Bandera är en hjälte för vissa ukrainare, och det är normalt och coolt. Han var en av dem som försvarade Ukrainas frihet.”

I slutändan hade Zelenskyj inte en chans att uppfylla sina vallöften. Han ville verkligen ha fred och, åtminstone inledningsvis, fullföljde han sin agenda. Emellertid, Zelenskyj saknade modet, karaktärsstyrkan och det nödvändiga stödet från sitt eget folk, för att kunna genomföra det. Därför är Zelenskyj en tragisk figur.

Orimliga krav och farliga förslag
Men vi måste också kritisera Zelenskyj direkt, som en förstörare av sitt land. Zelenskyj använder en aggressiv retorik och vägrar att förutsättningslöst inleda fredsförhandlingar. Hans krav är att först måste Ryssland dra sig tillbaka och återlämna all ockuperad mark, också Krim. I praktiken innebär det att Ukraina först måste besegra Ryssland. Det fördjupar och förlänger kriget.

Zelensky har också vidtagit åtgärder som kunde ha lett till att NATO drogs in i ett direkt krig med Ryssland. När till exempel en ukrainsk luftvärnsrobot kraschade i Polen hävdade Zelensky att det var en avsiktlig rysk robotattack mot Polen. Han ljög i syfte att dra in NATO i en direkt strid med Ryssland, med hög risk för kärnvapenupptrappning.

I ett tal till en australiensisk tankesmedja, Lowy Institute, gav Zelensky dessutom en rekommendation som, om den följdes, direkt skulle leda till kärnvapenkrig med hundratals miljoner eller till och med miljarder människors död. Han föreslog att väst skulle inleda en förebyggande attack mot Rysslands kärnvapenarsenal. Vissa har hävdat att Zelensky blev missförstådd, att han förespråkade ekonomiska sanktioner. Men hans egna ord säger något annat.

Zelenskyj kunde ha förhindrat detta krig genom att bara säga några avgörande ord: Ukraina kommer inte att gå med i NATO. Han kunde också ha slutit fred i mars och april 2022, bara några veckor efter krigsutbrottet, när samtalen med Ryssland pågick och var framgångsrika. Men han gav efter för västvärldens påtryckningar om att avsluta förhandlingarna – och så fortsatte kriget och trappades upp. Resultatet har blivit att hundratusentals ukrainare har dödats eller lemlästats, miljoner har flytt och fördrivits. Ukraina har förlorat över tjugo procent av sitt territorium. Samma siffra gäller för befolkningen.

En krigsförbrytare
Sammanfattningsvis: Zelenskyj framstår som extremt stresstålig, superintelligent (vilket är mer än väldigt intelligent), girig (vilket inte är så lyckat för en politiker som ska bekämpa korruption), maktlysten och prestigebunden. Han är socialt skicklig och kan när han vill koppla på en betydande charm (instrumentellt). Han är också en man som säljer sin egen farmor, om det gagnar hans intressen.

Så långt hans personlighet. Zelenskyj är också en statsledare som inte klarade pressen utan svek sina vallöften, att stoppa korruptionen och få slut på inbördeskriget i Ukraina. Han ställdes inför en svår prövning. Kunde han sätta sitt lands och folks intressen före sin egen säkerhet och sin önskan att behålla makten? Klarade han att hålla USA på avstånd? Svaret är nej. Han misslyckades totalt.

Rimligen vet Zelenskyj bättre än de flesta att Ukraina inte kan vinna detta krig mot Ryssland, lika lite som Karl XII, Napoleon eller Hitler kunde det. Han är därför inte en hjälte utan vid sidan av Putin och Biden en krigsförbrytare. Det verkar som att allt fler inser detta. Under NATOs toppmöte i Vilnius demonstrerade hundratals bulgarer i Sofia mot ett ukrainskt NATO-medlemskap. En av de slogans de skanderade var ”Zelenskyj killer of Ukrainians””.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: USA:s neocons

Natos uppgift, alldeles efter att organisationen skapats år 1949, fångades av generalsekreteraren Lord Ismay i en trerading:

Keep the Russians out
The Americans in
and the Germans down

Keep the Russians out syftade på kommunismens spridning. USA var långt mer oroade över kommunismen än de någonsin var över nazismen. The Americans in hade också en bestämd betydelse, nämligen att amerikanerna skulle stanna kvar i Europa och hålla samman de båda västliga maktblocken på var sin sida om Nordatlanten. USA fick absolut inte vända Europa ryggen, som de gjorde med isolationspolitiken efter första världskriget.

And the Germans down handlade om att Ryssland och Tyskland på inga villkor fick gå samman, därför att det skulle betyda en ny stormakt som kunde utmana USA. Det var huvudanledningen till att USA 1955 tog in Västtyskland i Nato. Tanken var att landet skulle vara så insyltat i den västliga sfären att en allians med Sovjetunionen blev omöjlig. 1959 var Eisenhower till och med inne på linjen att förse Västtyskland med kärnvapen.

Med referens till Lord Ismays tre rader har ett besläktat uttryck myntats i nykonservativa kretsar:

Keep Russia down,
The US in,
and China out

Här är tolkningen mer problematisk. Vad betyder Keep Russia down? Att landet ska besegras i Ukrainakriget? Eller kanske, vilket var en idé som florerade bland nykonservativa på 1980-talet, att det väldiga landet skulle styckas upp i småstater som mest bråkar med varandra och därmed blir helt harmlösa i världspolitiken? Och vad betyder The US in? Situationen i dag är en helt annan än efter första världskriget. USA är redan med alla sina militärbaser inne i stora delar av världen. Det finns i praktiken inte någon möjlighet för dem att dra sig ur.

Kanske And China out är tydligare? Det är större risk för att Kina gör gemensam sak med Ryssland än risken efter andra världskrigets slut att Ryssland och Tyskland skulle gå samman. Emellertid, varken Ryssland eller Kina låter sig styras eller på något sätt kontrolleras av USA.

Neoconservatives, förkortat neocons, är en politisk gruppering som tar fart i USA på 1950-talet, dels som demokrater, dels som en högerfraktion i Socialist Party of America och dess efterföljare Social Democrats. De avskydde ryggradslösa politiker, militär svaghet och amerikansk isolationism. Framför allt ville de förgöra det kommunistiska och totalitära Sovjetunionen. För dem stod kommunismen för en monstruös ondska. Deras motto: The United States is the greatest force for good among the nations of the earth.

Leo Strauss
Det finns två personer som USA:s neocons tagit djupa intryck av, även om ingen av dem kallade sig neokonservativ. Den ena är ”nykonservatismens fader”, den tyskjudiske filosofen Leo Strauss (1899-1972). I början av 1930-talet fick han ett Rockefellerstipendium och emigrerade från Berlin till USA. Leo Strauss var filosof men också verksam som professor i statsvetenskap vid University of Chicago. Kritiker menar att han med utgångspunkt i Platons Staten gjorde sina studenter till både elitister och imperialister. En av dem, Nicholas Xenos, sa att:

”Strauss ville återvända till en äldre förliberal tidsålder med blod och ära, med imperialistisk dominans och auktoritärt styre, det vill säga med ren fascism.”

Wolfowitzdoktrinen
En av Strauss elever vid University of Chicago, Paul Wolfowitz, senare biträdande försvarsminister under Bush Jr-administrationen och därefter chef för Världsbanken, skrev den så kallade Wolfowitzdoktrinen. Ett första utkast läckte ut till New York Times i mars 1992. Det imperialistiska tonfallet ledde till ett offentligt ramaskri. Där stod bland annat:

Vi kommer att … avskräcka och, vid behov, försvara oss mot hot mot vår säkerhet och våra intressen och att utöva det ledarskap som krävs, inbegripet avgörande användning av militära styrkor när så är nödvändigt för att upprätthålla en världsmiljö där samhällen med gemensamma värderingar kan blomstra.

Om USA:s regering ansåg att en nation inte uppfyllde deras definition av demokrati, fria marknadsinstitutioner och en miljö där ”gemensamma värderingar kan blomstra” kunde USA med militärt våld åsidosätta det landets rätt till suveränitet och självbestämmande. Med andra ord tog sig USA:s regering rätten att bestämma vilken form av politiskt styre och ekonomiskt arrangemang som är bäst för vilken nation som helst i världen. Egentligen var det ingen nyhet. USA hade också tidigare banat vägen för brutala diktatorer, där man kan undra över de gemensamma värderingarna. Vad hade Carter-regimen för delad värdegrund med mujaheddin när Sovjet invaderade Afghanistan? Eller Eisenhower-regimen med Iran under shahens terrorvälde, som var beryktat för sina tortyrkamrar och världsledande med avseende på genomförda dödsstraff?

Efter den CIA-ledda kuppen i Iran 1953 ökade det totala amerikanska och multinationella biståndet och krediterna niofaldigt. USA:s Iran-specialist Eric Hoogland kommenterade shahen: ”Ju mer diktatorisk hans regim blev, desto närmare blev relationen mellan USA och Iran”. Kuppen i Chile 1973, som installerade den mordiska Pinochetregimen, följdes av en femdubbling av USA:s ekonomiska bistånd. Reagans åtta år vid makten (1981-89) ledde till ett enormt blodbad när Washington slussade pengar, vapen och förnödenheter till diktatorer och de högerorienterade dödspatruller som härjade i Centralamerika. Dödssiffrorna under den perioden var svindlande: mer än 70 000 politiska mord i El Salvador, mer än 100 000 i Guatemala och 30 000 dödade i USA:s Contras-krig mot Nicaragua (David Edwards & David Cromwell: Guardians of power, The myth of the liberal media 2006).

Det som gav USA legitimitet var myten om gott och ont. I den internationella politiken representerade USA alltid det goda och hade därför en skyldighet att ingripa och jaga ondskan på flykten. Det är ett klassiskt exempel på vad psykologer kallar för the fundamental attribution error, tendensen att rationalisera egna försyndelser som orsakade av svåra omständigheter, samtidigt som andras synder är uttryck för deras onda och illvilliga natur.

Brzezinski
Zbigniew Brzezinski (1928-2017) är den andre av nykonservatismens ”fäder”. Han föddes i Warszawa och tillbringade en del av sin barndom i Frankrike och Tyskland innan hans diplomatpappa med familjen flyttade till Kanada. 1953 doktorerade han i statsvetenskap på Harvard där han också kom att bli lärare. 1960 flyttade Brzezinski över till Columbia University, som ledare för det nygrundade Institutet för kommunistiska angelägenheter (Institute on Communist Affairs).

Madeleine Albright var en av Brzezinskis elever. I en intervju återgiven i Newsweek konstaterades att fler barn hade dött på grund av de amerikanska sanktionerna mot Irak än i Hiroshima (en siffra jag sett är 500 000). Madeleine Albright, då USA:s utrikesminister, svarade på frågan om om detta var försvarbart: ”Jag tycker att det är ett väldigt svårt val men vi tycker det är värt priset”. Det hugger till i maggropen på mig. Irak utsattes för sanktioner och invaderades av fel skäl. Det fanns inte något samband med 9/11 och Saddam Hussein hade inga massförstörelsevapen.

Brzezinski hjälpte tillsammans med Henry Kissinger David Rockefeller att 1973 bilda Trilateral Commission med syftet att i årligen återkommande möten föra samman en västlig världselit inom politik, media, företag och finans, ungefär som för Bilderberggruppen. På 1960-talet var han rådgivare i John F. Kennedys presidentkampanj. 1964 stödde han Lyndon Johnsons presidentkampanj. Han blev Jimmy Carter-administrationens nationella säkerhetsrådgivare och också en viktig rådgivare åt både Hillary Clinton som utrikesminister och Barack Obama som president.

En machiavellisk personlighet
Redan på de första sidorna i Brzezinskis magnum opus The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives (1997) står det klart att Brzezinski är besatt av imperialism och inte kan föreställa sig en värld där inte supermakter konkurrerar om världsherraväldet. Han såg världens nationer och folk som pjäser på ett spelbräde och var en av de personer som mer eller mindre lurade Sovjetunionen att i slutet av december 1979 invadera Afghanistan. Enligt den officiella historieskrivningen började USA inte att stödja mujaheddin förrän efter Sovjetunionens invasion. I verkligheten började stödet ett halvår tidigare, med avsikten att provocera fram en sovjetisk invasion, vilket ju också skedde.
I en intervju med den franska tidskriften Le Nouvel Observateur 1998 fick Brzezinski frågan om han ångrade att han bidrog till detta grymma och meningslösa krig. Han svarade:

Ångra vad? Den hemliga operationen lyckades ju. Syftet var att locka in ryssarna i den afghanska fällan (Afghanistan har beskrivits som imperiernas kyrkogård). Varför skulle jag ångra det? Samma dag som Sovjet gick över gränsen till Afghanistan skrev jag till president Carter: ”Det här är vår chans att ge Ryssland ett eget Vietnam”.

Resultatet blev att den progressiva afghanska regeringen kollapsade. Afghanistan fick 40 år av krig och kaos. Världen fick talibaner och al-Qaida.

Eurasien i fokus
Att miljoner människor fick sätta livet till i det krig som Brzezinski initierade i Afghanistan bekymrade honom inte. Inget pris var för högt när det gällde kampen mot Sovjetunionen. När Putin kom till makten kallade Brzezinski honom omväxlande för en ny Hitler, Stalin, en ligist och en maffiagangster.

Bakom hans hat låg övertygelsen att den som behärskar Eurasien också behärskar världen. Cirka 75 procent av världens befolkning bor i Eurasien och där finns också merparten av världens råvaru- och energitillgångar. Ukraina med sin veteproduktion och sina hamnar i Svarta Havet spelar därvid en nyckelroll.

I en debattartikel publicerad av Washingtontidskriften Politico den 2 maj 2014 upprepade Brzezinski sin uppfattning att USA är exceptionellt och har rätt och skyldighet att dra bort Ukraina från den ryska intressesfären, baserat på premissen att den som styr Eurasien styr världen.

Brzezinskis betydelse för den djupa staten och Washingtons hökar är svår att övervärdera. När man intresserar sig för USA:s utrikespolitik hittar man honom och senare också hans son Mark Brzezinski i många sammanhang. Mark Brzezinski är nu USA:s ambassadör i Polen. Åren 2011-15 var han USA:s ambassadör i Sverige.

Exceptionella stater
Tillbaka i tiden. På 1960-talet ogillade de nykonservativa att USA med Vietnamkriget tappade fokus på Sovjetunionen. I gengäld älskade de Israel, som en utpost för demokrati och västlig civilisation, ständigt hotad av fientliga och barbariska grannar. De såg USA och Israel som moraliskt exceptionella. Ingen av dessa båda stater skulle behöva underkasta sig internationella normer eller organisationer som FN:s säkerhetsråd. Deras möjlighet att skydda sig själva fick på inget sätt begränsas. De agerar suveränt. För att kunna göra detta måste USA och Israel vara starka och överlägsna militärmakter.

Ronald Reagan var inte nykonservativ men vissa nyckelpersoner i hans omgivning var starkt påverkade, t.ex. CIA-chefen William Casey. Han var övertygad om att terroristgrupper över hela världen, som PLO, Provisoriska IRA och Baader-Meinhof i Tyskland, ingick i ett terroristnätverk som kontrollerades av Sovjetunionen. En del av den propaganda som enligt Casey bevisade att det förhöll sig så hade CIA själva hittat på, för att smutskasta Sovjetunionen. Det här var en tid då försvarsutgifterna ökade kraftigt utan hänsyn till underskott. Militär hjälp gavs till diktatorer som sa de magiska orden ”Jag bekämpar onda kommunister”.

När Bill Clinton 1993 blev president riskerade de nykonservativa att hamna helt utanför det politiska spelet. De samlade ihop sig och skrev en gemensam programförklaring ”The project for a new American Century”. Där slog de fast att USA till varje pris måste behålla sin ställning som världens enda supermakt.

Terrorister istället för kommunister
När Bush junior och republikanerna efterträdde Bill Clinton och demokraterna ändrades inte utrikespolitiken trots att ett viktigt inslag i Bush juniors presidentvalskampanj var att USA skulle undvika militära interventioner i andra länder. Så kom 9/11 och Bush-regimen antog en ny utrikespolitik som blev rena drömmen för de nykonservativa. Många av dem som var verksamma under Reagan återkom. I sitt State of the Union-tal i januari 2002 kallade Bush Jr Irak, Iran och Nordkorea för ondskans axelmakter. Den så kallade Bushdoktrinen gav USA rätten till ”förebyggande krig” och det påstods lite spydigt av ordet ”kommunist” helt enkelt ersattes med ”terrorist”.

En krigsförklaring
På NATO:s toppmöte i Bukarest i april år 2008 annonserade USA:s utrikesminister Condoleezza Rice USA:s ambition att göra Georgien och Ukraina till medlemmar av NATO. Hon sa ”Om det tidigare fanns en öppen dörr så är den dörren nu vidöppen”.

Tyskland och Frankrike ledde en grupp europeiska länder som protesterade. De ansåg att beslutet var en onödig provokation mot Rysslands tillträdande president Dmitrij Medvedev. William J. Burns, tidigare USA:s ambassadör i Ryssland skrev följande i ett brev till den amerikanska regeringen:

Ukrainas inträde i NATO är en överträdelse av den rödaste av alla gränser för den ryska eliten. Från grottmänniskorna i Kremls mörkaste skrymslen till Putins hårdaste liberala kritiker, jag har ännu inte hittat någon som ser Ukraina i NATO som något annat än en direkt utmaning mot ryska intressen.

Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel, som kommer från Östtyskland, talar ryska och bättre än andra politiska ledare i Väst vet hur ryssarna tänker, har senare kallat denna NATO-inbjudan för rena krigsförklaringen mot Ryssland.

Ryssland invaderar Georgien
För att sätta stopp för Georgien som NATO-land invaderade Ryssland den 8 augusti samma år. Det blev en snabb historia. Tio dagar senare meddelade Rysslands president Medvedev att Ryssland drog sig tillbaka från Georgien. På ett NATO-möte dagen därpå kommenterade Condoleezza Rice:

Men kanske viktigast av allt, jag tycker att deklarationen tydligt visar att Nato har för avsikt att stödja Georgiens territoriella integritet, oberoende och suveränitet, och att stödja dess demokratiskt valda regering, dess demokrati, och att förneka Ryssland det strategiska målet att underminera denna demokrati. att göra Georgien svagare eller att hota Georgiens territoriella integritet. I det avseendet kommer ett antal åtgärder att vidtas för att stödja Georgien …

Det visade sig emellertid mest vara tomma ord. Fortfarande kontrollerar Ryssland utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien och Georgien är inte medlem av NATO.

Ryssland räknade Georgien till sin säkerhetszon men framför allt var det för dem otänkbart att Ukraina gick med i NATO. Det är längs den geografiska korridoren som Ryssland gång på gång under sin långa historia blivit invaderat. Ryssarna vill därför till varje pris ha ett neutralt Ukraina som buffert mellan sig och Väst. Emellertid, Ukraina vill inte vara neutralt. Ukraina vill vara medlem av Nato.

Nykonservatismen sammanfattad
I januari 2009, i slutet av president George W. Bushs andra mandatperiod, lyfte Jonathan Clarke, en framträdande kritiker, fram nykonservatismens främsta kännetecken:

Ser världen i binära gott/ont-termerLåg tilltro till diplomatiberedskap att använda militärt våldbetoning på USA:s unilaterala agerandeförakt för multilaterala organisationerfokus på Mellanöstern

Victoria Nuland
Så kom ett nytt bakslag när Barack Obama tog över. Med undantag för några få politiskt viktiga sakkunniga, bland dem Brzezinski, hade han inget till övers för de nykonservativa och höll dem borta från Vita Huset under sina åtta år. Det hindrade dem inte från att ha stora framgångar på nivån under, det som kom att kallas för The Deep State. Det kan illustreras med Victoria Nulands politiska karriär.

Hon är född 1961 i USA, som dotter till en ukrainsk/judisk kirurg och brittisk mamma. I politiska sammanhang blir hon först synlig under Bill Clintons demokratiska regim, som personalchef hos vice utrikesministern Strobe Talbott. På grund av sina rötter i Östeuropa anlitas hon som sakkunnig på det inte längre existerande Sovjetunionen. Mellan 2003 och 2005 är hon rådgivare åt vicepresident Dick Cheney, där hon spelade en viktig roll när Irak invaderades. Hon fortsatte som Bush Juniors Natoambassadör i Bryssel. Vi möter henne därefter som talesperson för Hillary Clinton. Under Obama avancerade hon till USA:s biträdande utrikesminister för europeiska och eurasiska frågor.

Victoria Nuland är gift med författaren och historikern Robert Kagan, lika förvissad som hon om att USA representerar ”det goda”, med plikten att bekämpa ondskan varhelst i världen den sticker upp sitt fula tryne. Trots att de flesta av hans förutsägelser om regimskifte och krig i Irak visade sig vara helt felaktiga tas han på allvar i Washington. Kagan anser att USA har en legitim skyldighet att utvidga sin makt och ”common universal values”, vilket är en nykonservativ kod för den amerikanska versionen av demokrati och fria marknadsinstitutioner.

Victoria Nuland är en av arkitekterna bakom Maidanrevolten i februari 2014. En bild från Kiev den 11 december 2013 visar hur hon delar ut smörgåsar till ”allierade” soldater. I en läckt telefonkonversation hon för med USA:s ukrainaambassadör Geoffrey Pyatt diskuterar de vilka som bör sitta i Ukrainas nya regering. Det är begripligt att hon tycker att USA har den rätten- eftersom hon på en konferens som också ägde rum i december 2013 sagt att USA hade lagt fem miljarder dollar på att göra Ukraina demokratiskt. I dag har den summan med vapen- och ammunitionsleveranserna vuxit till närmast ofattbara 100 miljarder dollar.

Efter sprängningen av Nord Stream 2 sa hon till senator Ted Cruz, i ett vittnesmål inför den amerikanska senatens utrikeskommitté: ”​Jag är i likhet med dig, och förmodligen i likhet med hela den här administrationen, mycket nöjd med att Nord Stream 2 nu, som du brukar säga, är en hög metallskrot på havets botten.” Tidigare, före sprängningen, sa hon: “Om Ryssland på ett eller annat sätt invaderar Ukraina så kommer Nord Stream 2 att stoppas (’not move forward’).”

När Elon Musk i februari i år skrev på Twitter att ingen driver på Ukrainakriget hårdare än Victoria Nuland utsattes han för en flod av protester och anklagelser. Att han utnämndes till ”Putin’s idiot” är knappast förvånande.

Demokrater eller republikaner, det spelar ingen roll
För neocons är det inte viktigt att positionera sig politiskt, eftersom de har ett överordnat mål. De blev starka under den konservativa Bush Jr-regimen. De har vuxit sig ännu starkare under den demokratiska Biden-regimen. De amerikaner som iscensatte kuppen 2014 i Kiev är desamma som driver USA:s utrikespolitik idag: Joe Biden, Victoria Nuland och Jake Sullivan, den säkerhetsrådgivare som var länken mellan Nuland och Biden under kuppen 2014 i Ukraina. Som rapporterats av Seymour Hersh ledde Sullivan också planeringen av sabotaget mot Nord Stream.

Att neocons sprider demokrati, marknadsekonomi och liberala värden, det är den tjusiga ytan och legitimeringen. Därunder finns det som är långt viktigare, att USA:s behåller sin ställning som världens enda supermakt. Det är för dem oerhört viktigt att med en seger i Ukrainakriget visa Kina vad som händer med länder som utmanar USA, vilket Ryssland påstås göra. Neocons är mer intresserade av att konfrontera fiender än att odla vänner. De ägnar sig åt krigshets, dold i social välfärdspolitik samt den utopiska retoriken om frihet och demokrati.

Kampen för att USA ska förbli den enda superstormakten förs på alla plan och till vilka kostnader som helst. Neocons gillar krig och terrorhot, därför att om det inte finns någon synlig fiende som måste bekämpas finns risken att amerikanerna drar sig tillbaka till isolationism. För neocons finns det därför alltid en ny Stalin. I vår tid heter han som bekant Putin.

Vi är fredsälskande, vad bråkar ni om?
Neocons påstår att liberal demokrati och marknadsekonomi är det universellt bästa statsskicket för alla länder på jorden och ser det som en plikt för USA att införa detta statsskick inte bara i stater där diktatorer och socialister styr utan också att intervenera i länder som av andra skäl är dem misshagliga. Och de är beredda att göra detta med vilka medel som helst, inte bara genom krig. För dem är det helt ok att avsätta en misshaglig president i ett annat land (Saddam), att spåra upp och mörda terrorister (bin Laden) och att störta regimer, även om de är tillsatta i allmänna val (Janukovitj): ”Vi är fredsälskande och kan göra vad vi vill. Så vad bråkar ni om?”

Ont och gott
Som avslutning vill jag påminna om förra veckans krönika som handlade om USA:s militärindustriella komplex. De är mäktiga och vill ha krig. För dem samman med USA:s neocons, som också är mäktiga och vill ha krig. Konstatera därefter att USA är världens enda superstat, med den överlägset starkaste krigsmakten. Nu har de manövrerat in Ukraina och Ryssland i ett krig som visserligen kostar USA många miljarder dollar men inte amerikanska soldaters liv. Propagandan är övertygande: Ukraina är det lilla tappra landet som vill ansluta till västs demokrati och nu slåss för sin existens mot det ondaste riket av dem alla: Ryssland. Det är klart att vi alla måste hjälpa dem så att de vinner!
Det är genialt
OCH VIDRIGT

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: USA:s militärindustriella komplex

Kriget i Ukraina. Det finns ingen viktigare fråga att orientera sig i. Efter snart ett och ett halvt år av krig med hundratusentals dödade och skadade har media hemfallit till att hantera kriget som en av flera pågående händelser. Det är missvisande. Mänskligheten står vid ett vägskäl och det finns risk för att vi förintar oss själva.

För den som vill förstå vad som utlöste kriget och vad det handlar om finns det några ord och förhållningssätt som blockerar förståelsen. Ett är Putin. Det må vara att Putin har den absoluta makten i Ryssland men han har både den politiska och den militära eliten bakom sig. Han gör det som de förväntar sig att han ska göra. Kriget handlar inte om Putin och heller inte om Biden och Zelenskyj utan det är i grunden ett västligt imperium som bekämpar en potentiell östlig konkurrent.

Ett annat ord som lägger sig i vägen för förståelsen är ondska, det vill säga den ryska ondskan. Den förklarar ingenting utan anger bara att man reservationslöst bör ta ställning för Ukraina. Den leder tankarna fel därför att det går att rationellt frilägga varför Ryssland invaderade Ukraina. Det är inte för att Putin har hybris och utmanar västvärlden, det är inte för att ryssarna är onda och det är heller inte för att Ryssland är en skurkstat.

Ett ord till. Jag läser en ledare i Svenska Dagbladet av den konservative politiske kommentatorn Edward Lucas. Vanligtvis skriver han i engelska The Economist. Han kan ryska och har följt Ryssland i flera decennier. Med andra ord är han en mycket kunnig expert. I sin ledare i SvD skriver han om Ryssland att ”… de för oprovocerat krig mot ett grannland”.

Edward Lucas ljuger, han vet bättre. Detta enda ord ”oprovocerat” raserar totalt mitt förtroende för honom som politisk kommentator. Edward Lucas har hemfallit till den propaganda som riskerar att utlösa ett tredje världskrig, med kärnvapen. Så här ser det felaktiga narrativet ut:

Ryssland har oprovocerat överfallit Ukraina och stoppas de inte så fortsätter de och det finns risk för att också Sverige drabbas, Ukraina försvarar sig och får stöd av Västvärlden och Nato för att vinna detta krig. Om Ukraina lyckas besegra Ryssland, så har västvärlden vunnit över ondskans imperium. Ukraina kan bli ett västligt demokratiskt land som bejakar mänskliga rättigheter och blir medlem i Nato. Ytterst handlar det om att försvara demokratin. Om Ukraina/Nato/USA vinner:

Fråga: ”Vad gör Ryssland då?”
Svar: ”Ryssland kan dra åt helvete och dyker Putin upp i fel land, så ställer vi honom inför rätta för krigsbrott.”

Som en av mina absoluta favoriter bland politiska kommentatorer, den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs, emellanåt säger, verkar det vara skolbarn som resonerar. Därefter brukar han citera det tal som John F. Kennedy höll 1963, åtta månader efter Kuba-krisen, efter att ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen avvärjts. Sachs skrev för tio år sedan en hel bok om det talet –To Move the World: JFK’s Quest for Peace. Den mening Jeffrey Sachs särskilt lyfter fram lyder, fritt översatt ”Ställ aldrig en kärnvapenmakt inför valet mellan ett nesligt nederlag och att använda sina kärnvapen”.

Det är just denna oförlåtliga dumhet som Västvärlden gör sig skyldig till genom att gång på gång nobba förhandlingar med Ryssland. Senast skedde det alldeles efter att invasionen inletts. I mars 2022 förhandlade Ryssland och Ukraina om att stoppa kriget, utifrån ett förslag (security agreement) som Ryssland lagt fram i december 2021, alltså några månader innan invasionen ägde rum. Medlare var Israels dåvarande premiärminister Naftali Bennet. Han har sagt att de hade lagt fram den sjunde versionen och var nära en överenskommelse när Storbritanniens förre premiärminister Boris Johnson oväntat infann sig. Han hade i uppdrag från Washington att stoppa fredsförhandlingarna. Och det var det som skedde och det blev en världsnyhet! (Eller, det blev det ju inte).

Dessförinnan hade Västvärlden alltsedan revolten 2014 byggt upp och utbildat Ukrainas krigsmakt och försett dem med vapen och en tillräckligt stor krigskassa. Förhoppningen var och är fortfarande att Ukraina ska besegra Ryssland.

Fortfarande, det här är ödesfrågan: Vad gör Ryssland då?

Dwight Eisenhower var överbefälhavare för de allierade i Europa under andra världskriget och USA:s president mellan 1953 och 1961. I det tal som han höll när han lämnade ämbetet varnade han, trots att han själv var militär, för vad han kallade för det militärindustriella komplexet. En effekt av det kalla krigets kapprustning med Sovjetunionen var att USA:s vapenindustri hade blivit problematiskt mäktig. Eisenhower påstod att USA spenderade mer på militär säkerhet än nettoinkomsten från alla USA:s företag. I sitt tio minuter långa tal sa han också:

In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the military-industrial complex. The potential for the disastrous rise of misplaced power exists and will persist.

För att förstå den risk som Eisenhower varnade för – det militärindustriella komplexet är i dag inte en risk utan en realitet – bör man minnas några särskiljande drag för vapenindustrin.

Amerikanerna är konsumenter och staten är juridiskt inriktad på att skydda konsumenterna mot kartellbildningar och olika former av maktkoncentration som sätter marknaden ur spel. Dessa drabbar inte vapenindustrin, eftersom den inte säljer konsumtionsprodukter. Det är inte medborgarna utan stater som köper stridsflygplan, hangarfartyg och tungt artilleri.

Fred är problematiskt för det militärindustriella komplexet. Då förbrukas ju inte vapnen och världens olika stater behöver inte fylla på förråden. Minst lika viktigt är att i fredstid kan vapen inte tillverkas efter krigets reella förutsättningar. De behöver prövas i äkta krigssituationer för att tillverkarna ska kunna utveckla och förbättra dem. Med andra ord. Det militärindustriella komplexet gillar krig. Ja, mer än så. För dem är krig nödvändigt.

Vapenfabrikerna är underkastade marknadens lagar och logik. För att kunna konkurrera med sina produkter och sälja dem till stater runt om i världen – framför allt till den amerikanska staten – så bildar de lobbyverksamheter.

Vi får på så sätt två maktblock som är tillsatta efter helt skilda principer. Dels det militärindustriella komplexet som ägs av näringslivet och ”kapitalisterna”, dels det politiska maktblocket som ägs av medborgarna. Politikerna har fått sina ämbeten enligt demokratins spelregler och ska inte kunna korrumperas, det vill säga byta uppdragsgivare från väljarna till företagen. De ska se till folkets bästa.

I USA, kapitalismens hemvist, är gränsen mellan de båda maktblocken porös. Det finns ett talesätt ”What’s good for General Motors is good for America”. Om politikerna gör sitt bästa för att gagna företagen, så är det till godo också för medborgarna. Politikerna ska därför inte se företagen som sina fiender utan som sina vänner. Företagsamhet ska bejakas. Detta blir en svår balansgång. Politikerna och myndighetsföreträdarna ska lyssna till företagen och deras lobbyister samtidigt som de aldrig får glömma att de gör det som medborgarnas företrädare.

Det militärindustriella komplexets ägare och företrädare ställs inte inför detta dilemma. De är beredda att satsa stora summor för att kunna sälja in sina produkter och krig betyder högkonjunktur och härliga tider! De anställer gärna politiker som vill byta uppdragsgivare och de gillar att professionellt umgås med politikerna. Det är klart att det finns politiker som inte kan motstå frestelsen utan låter sig köpas på olika sätt. En kritiker nämner att det är svängdörrar mellan försvarsdepartementet, Pentagon och vapenindustrin. Såväl militära som civila makthavare flyter fram och tillbaka mellan organisationer, företag och myndigheter.

Detta är ett litet (men absolut inte försumbart) problem i jämförelse med det stora, nämligen att de valkampanjer som politikerna tillsätts i, kostar pengar. För att bli president i USA så behövs det röster, men för att kunna nå ut med valkampanjerna så behövs det pengar, många miljoner dollar.

Den globala ekonomin har koncentrerat kapitalet till vad som i amerikansk politik ibland brukar anges som en procent av befolkningen. Mera rättvisande borde beskrivas som 0,01 procent. Det är inte längre väljarna utan donatorerna som numera har den politiska makten i USA. Pengar är viktigare än röster därför att pengar köper röster, som köper makt.

”What’s good för General Motors …” gäller inte för krigsindustrin. I begränsad mening skapar den visserligen jobb men i grunden är den tärande. Det militärindustriella komplexet kostar ohyggliga summor som skulle kunna gå till den inhemska amerikanska välfärden. Jag ser en uppgift någonstans att USA lägger ner mera pengar på krigsindustrin än samtliga övriga av världens länder tillsammans. Möjligen är det sant. USA har närmare 800 militärbaser utspridda över stora delar av världen. USA:s redovisade krigsbudget ligger på 900 miljarder dollar per år. Jämför med Sveriges hela statsbudget som räknat i dollar ligger på 100 miljarder. Emellertid, för det militärindustriella komplexet gäller detsamma som för Sveriges välfärdsindustriella komplex. Vi vet inte vad det egentligen kostar. Därför, det kanske är sant när en kritiker av USA:s krigsindustri skriver “A trillion dollar every year into the machinery of mass murder”.

Nästa söndag skriver jag om neoconservatismen och de neocons som i USA kontrollerar det som brukar kallas för den djupa staten. Jag ska också försöka knyta samman dem med det militärindustriella komplexet, för att ge en sammanhängande förklaring till att USA bedriver ett proxykrig mot Ryssland, i Ukraina.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den handlingsförlamade demokratin.

Från verklighets- till ideologibaserad politik
Från den 1 juli 2023 är månadslönen för statsministern 191 000 kronor och för de övriga statsråden 150 500 kronor. Riksdagsledamöterna framstår i jämförelse rentav som lågavlönade med sina 73 000 i månaden. De som tycker det blir för knapert kan komplettera med andra uppdrag i riksdagen, för vilka de får extra betalt.

Inom näringslivet är arvodet det verktyg med vars hjälp de mest kompetenta ledarna sållas fram. Varför ska det vara annorlunda inom politiken? Naturligtvis går det att argumentera för att de som styr landet ska ha löner i paritet med näringslivets toppar. Problemet är att den viktigaste politiska kompetensen är att förstå hur ”verklighetens folk” lever och vad de behöver. Det är en fantastisk skillnad på det liv man lever längs med svångremmen och det bekymmerslösa liv man kan leva om man har gott om pengar. Dessa politiker som vi snart sagt dagligen möter i teverutan och andra medier, de ser ut och låter (i bästa fall) som vi, men det är de inte. Som min äldste son lakoniskt brukar konstatera: De rika lever sitt liv.

Sverige har gått en lång väg sedan början av 50-talet, då landets 2 775 kommuner styrdes av förtroendevalda fritidspolitiker. Efter ett antal reformer och sammanslagningar är de 390. Närmare nittio procent av landets kommuner har försvunnit. Ungefär lika många procent har också försvunnit av de förtroendevalda politikerna, de som utgjorde rekryteringsbasen för de politiska partierna. I en video som inte längre finns kvar på Youtube kommenterade socialläkaren Nils Bejerot:

Politikerna blev proffs och ungdomsförbundens drivbänkar avlöste livets hårda skola. Politikens rotsystem övergick från att vara erfarenhetsbaserat till att bli ideologibaserat. Tage Erlanders, Gunnar Strängs, Gösta Bohmans och Torbjörn Fälldins era var över.

Den ursprungliga tanken med demokratin, som ett alternativ till tyranniet, var aldrig att det skulle skapas en särskild yrkesnisch för politiker. Männen i en av antikens stadsstater valde sina ledare för en begränsad tidsperiod. Under denna levde de i stort sett samma liv som innan de blev valda. Detta är direktdemokrati och så fungerar det fortfarande i Schweiz, som avviker från Europas övriga länder, också genom ett mycket tunt skikt av professionella politiker.

Partilojaliteten är demokratins första problem.
Demokrati, det vet nog alla, betyder att ett land styrs av folket, via sina valda representanter. Enligt grundlagen så styrs Sverige av Riksdagen, i vilken folkets valda representanter sitter. Men så är det ju inte! I riksdagen sitter inte folkets utan de politiska partiernas representanter. Är riksdagsledamöterna inte lojala med sina partier, så hamnar de inte på valbar plats. Det största politiska partiet bildar vanligtvis regering, eventuellt tillsammans med ett eller flera andra partier, för att nå den nödvändiga riksdagsmajoriteten. Sveriges statsminister tillsätts varken av folk eller riksdag, utan av det politiska parti eller den koalition som vinner valet.

Att ledarna har folket bakom sig, det är demokratins själva essens. Emellertid, med enstaka undantag ser det inte ut så någonstans i världen. Demokratiskt valda ledare som sätter medborgarnas intressen i första rummet är väldigt sällsynta.

Jag tror mig ha identifierat två sådana ledare. De är båda tillsatta i demokratiska val och förkrossande överlägsna sina medtävlare – också i väljarnas ögon. Den ena är Ungerns Viktor Orbán, som just därför är starkt ifrågasatt av Europas politiska elitskikt. Av dem beskrivs han som ett hot mot demokratin. Vi har sett det förr. De som har makten påstår att det bara är de som representerar demokratin. Utmanare hotar demokratin.

Den andra är Singapores Lee Kuan Yew som jag skrivit om i min bok ”Efter demokratin” (2019). Bland annat är han pappa till den välfärdspolitik som kallas för Workfare. Enkelt uttryckt belönar staten de skötsamma medborgare som arbetar hårt, satsar på sina barns utbildning, vill vidareutbilda sig och är beredda att spara, vilket singaporianerna gör främst i form av bostäder och för sin pension. Singapore har mer än något annat land ett meritokratiskt ideal och satsar på en utbildning som ligger så långt som det är möjligt från den svenska flumskolan. Med andra ord ett stenhårt kunskapideal. Det är främst Lee Kuan Yews förtjänst att pyttestaten Singapore år 2015 kvalade in som trea bland världens rikaste länder, efter Qatar och Luxemburg men ovanför Brunei, Norge och Förenade Arabemiraten. Lee Kuan Yew och det parti som han med en handfull andra aktivister byggde upp, People’s Action Party (PAP), var sina konkurrenter så totalt överlägsna att omvärlden lite surt påstod att Singapore inte var någon demokrati, att landet de facto var en totalitärt styrd enpartistat. Detta trots att landet har fler politiska partier och regelbundet återkommande allmänna val.

Orbán och Lee är undantag. De politiska partierna tillsätter inte sina ledare utifrån vad som är bäst för medborgarna och landet utan deras viktigaste uppgift är att gagna partiet. Landets och medborgarnas intressen finns mest med som tom retorik. Det starkaste beviset för att det förhåller sig så är att de gjorde Sverige mångkulturellt utan att i en folkomröstning ta reda på vad medborgarna ville. Till det kan man lägga både höger- och vänsterregeringarnas ointresse för massimmigrationens och den mångkulturella ideologins kostnader och konsekvenser.

År 2017 släppte Riksrevisionen ”Lärdomar av flyktingsituationen hösten 2015 – beredskap och hantering” (RiR 2017:4). Där granskas samtliga propositioner med migrationspolitiskt innehåll från regeringen till riksdagen, mellan åren 2004 och 2015. Nästan alla saknade konsekvensbedömningar.

Väljarna är demokratins andra problem.
Sverige har ett mycket högt valdeltagande. I det senaste riksdagsvalet 2022 deltog 84,2 procent av dem som fick rösta. Att medborgarna har politiska åsikter betyder dock inte att de vet vilket parti som bäst gagnar landets intressen. Socialdemokraterna, som mer än något annat parti bär ansvaret för samhällsförfallet är, när detta skrivs, starkare än de varit på femton år. Dessutom röstar ungefär tio procent av väljarna på Vänsterpartiet. Det tycks inte bekymra dem att kommunistisk politik landar i totalitärt förtryck, fattigdom och ofta också folkmord.

För politikerna är det i sin ordning att väljarna vilseleds av den politiska retoriken. De vill inte ha de upplysta väljare som är en förutsättning för att demokratin ska fungera. De vill bedriva politik utan att väljarna lägger sig i. Därför ser de inte okunniga väljare som ett problem.

I vår tids Sverige är det staten som kontrollerar det giltiga narrativet och medierna för ut det. Medierna är den hypnotiska rösten. Det sker också en medial samordning. Alla stora medier följer samma manuskript: DN, SVT, Sveriges Radio, Aftonbladet etc. Därtill kan man lägga de myndigheter som har samma agenda: Kyrkan, Försvarsmakten, Skolan, Förskolan. Universiteten. Och inte minst nykomlingen: Sociala media, där också oppositionen finns.

Den belgiske psykologen Mattias Desmet kallar denna hjärntvätt för massformatering. Det är inte så att de klyftigaste klarar sig bättre i formateringsprocessen utan den drabbar alla typer av grupper. Ungefär 30 procent av befolkningen faller offer för formateringen. Så var fallet både i Sovjet och Nazityskland. Resten av befolkningen hänger på denna första grupp. De vill inte gå emot strömmen. Det är både svårt och för farligt. 5 procent blir dissidenter och gör motstånd. Vi vet inte vad det är som gör att de ser konsekvenserna, bevarar sitt förnuft och sin förmåga till logiskt tänkande. Lyckas denna sista grupp föra fram sina protester tillräckligt kraftigt för att ta ledningen, då vänder ”fiskstimmet” och formateringshypnosen är över, om man får tro den belgiske psykologen Mattias Desmet.

Politikernas identifiering med en global elit är demokratins tredje problem
Nationalism, patriotism, eller vad man nu vill kalla den nationella sammanhållningen för, är en av demokratins grundförutsättningar. Därför är det djupt problematiskt när toppolitiker i globalismens tidevarv också är ivriga att bli medlemmar av den globala eliten, som kontrolleras av starka ekonomiska intressen.

Om priset för att få höra dit är att de säljer ut det egna landets intressen, så är de beredda att göra det. Man kan till exempel fråga varför regeringens energi- och näringsminister Ebba Busch i början av februari 2023 var motståndare till miljöpartiets ”stålskogar av vindkraft” men svängde efter ett sammanträffande med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Därefter efterlyste hon mer vindkraft ”överallt”. I ett kommentatorsfält på Samnytt kunde man läsa den lakoniska kommentaren: ”Då har vi henne på det årliga Bilderbergsmötet snart då.”

Det bästa exemplet här är Sveriges NATO-ansökan, som sker i stort samförstånd bland svenska politiker och opinionsbildare. Varför, kan man fråga sig, eftersom NATO i Ukraina bedriver ett proxykrig med Ryssland. Sverige är inte hotat av Ryssland, men som medlemmar av NATO blir vi det.

Problemförnekelsen är demokratins fjärde problem
Demokrati handlar om retorik. Politiker skapar med mediernas hjälp inte den bild som bäst beskriver verkligheten utan den bild som bäst gagnar deras intressen. Ett politiskt parti som sitter vid makten har inget intresse av att så tidigt och korrekt som möjligt beskriva samhällsproblem. I många länder, också Sverige, är demokratin bättre på att skapa svåra samhällsproblem än att lösa dem.

För att klara av att styra väljarna i en för det egna partiet förmånlig riktning måste politikerna ha medierna på sin sida. Det har de, eftersom ägarna och toppolitikerna är bundis med varandra på den globala elitnivån.

Inför Labours val år 1994 av partiledare i Storbritannien bestämde sig tidningsmagnaten Rupert Murdoch för att backa upp Tony Blair, eftersom han var emot statlig kontroll av företag. Så alla Murdochs tidningar skrev positivt om Tony Blair vilket avgjorde valet mellan honom och Gordon Brown.

I Sverige levererar press, radio och teve samma politiskt korrekta budskap, väl synkroniserat med den politiska makt som håller de flesta av dem ekonomiskt under armarna. SVT och SR finansieras med skattemedel, nio miljarder om året är inte kattskit precis. För pressen finns det ett driftsstöd som i år landar på 700 miljoner. Stödet för lokal journalistik är 120 miljoner och distributionsstödet 60 miljoner. När covid slog till beviljades också ett tillfälligt stöd för utgivning.

Som Henrik Jönsson konstaterade i sin lördagskrönika på Youtube den 10 juni i år har medierna och makten med karaktärsmord, misstänkliggöranden och deplattformeringar. bekämpat dem som pekar ut vad som händer. Sveriges offentlighet har på så sätt fått en tystnadskultur där brott, våld och ordningsstörningar varken kunnat beskrivas eller bekämpas.

Förnekelsen fungerar fram tills dess läget blivit så allvarligt att alla kan se att det här gick ju käpprätt åt helvete. Allra hårdast är verklighetsförnekelsen inom kulturjournalistiken. Därför väckte det uppseende när Expressens kulturjournalist Jens Liljestrand nyligen bekände: ”Jag har nog haft fel, om allt. Migrationspolitiken har varit mer misslyckad än jag velat förstå. Den sociala nedrustningen av förorterna, det växande utanförskapet, fattigdomen, hopplösheten. Narkotikapolitiken, givetvis. Polisens resurser. Skolans förfall. Tillgången på vapen. Allt.”

Författaren, bloggaren och förre Sveriges Radiojournalisten Jens Ganman var skeptisk. Han skrev att det inte var något uppvaknande – bara samma gamla krokodiltårar som förr.

Meningsmotståndarna är demokratins femte problem.
Det dödliga våldet förekommer nu allt oftare på allmänna platser och oskyldiga människor drabbas. Eftersom förövarna är så unga, ibland till och med under femton år, vill regeringen skärpa straffen. Politiska reformförslag reser protester. Ska Sverige verkligen ha barnfängelser? Under rubriken ”Barn i gäng behöver skydd – inte straff” protesterar 13 sakkunniga, med vd för Fryshuset i Stockholm, Johan Oljeqvist, i spetsen. Som avslutning skriver de så här blarrigt om ”utmaningen” (alltid dessa ”utmaningar”!):

För att komma tillrätta med de utmaningar vi har så behöver vi framför allt vända på perspektivet. Vi behöver skapa en gemensam plattform där vi, med stöd av forskning och praktiska erfarenheter, tar utgångspunkt i att samhället behöver stötta och skapa möjligheter för barnen, inte straffa ut dem.

Lägg till dominansbeteenden i nöjesparker och öppet våld på sjukhusens akutmottagningar. Också badhusen har drabbats och där är huvudproblemet att unga flickor blivit ofredade av invandrarkillar. Men också där har det varit slagsmål, stök och bråk. Brottsförebyggande rådet publicerade 2020 rapporten ”Simhallar och bibliotek – En kartläggning av brott och ordningsstörningar”. Samtliga 39 tillfrågade bibliotek och majoriteten av Sveriges simhallar hade blivit utsatta för för brott och ordningsstörningar.

Det snälla samhälle som vi har lagar och arbetsmetoder för, det finns inte längre. Sverige har genom sin import av nya medborgare från konfliktfyllda och dåligt fungerande länder bäddat för en våldsutveckling som inte längre går att dölja genom problemförnekelse.

Politikerna urskuldar sig med ”Vi har varit naiva” och ”Vi såg det aldrig komma”. Förnekelsen släpper först när problemen är så allvarliga att den demokratiska staten inte har de verktyg som krävs för att återställa ordningen.

Det öppna samhället är demokratins sjätte problem.
När juristen och journalisten Paulina Neuding 2015 började skriva om gängbrottslighet på Sveriges bibliotek anklagades hon omgående för rasism, främlingsfientlighet och klassförakt av Stockholms dåvarande kulturborgarråd socialdemokraten Roger Mogert. Han tyckte synen på biblioteken som en plats där det ska vara tyst var förlegad.

Det kan låta paradoxalt men åsikts- och tryckfriheten är handlingsförlamande för de politiker som har makten.

I de flesta demokratiska länder finns det två politiska läger som är motställda och storleksmässigt rätt lika varandra. Man skulle önska att den sida som utmanar makten tog spjärn i en bättre verklighetsbeskrivning, men så är det inte. De utgår från det egna partiets ideologi.

Till detta kan man föra diverse opinionsbildare som (också) för fram sina egna intressen. Den nuvarande borgerliga regeringens ambition att stärka rättssystemet för att bekämpa våldshotet möter starkt juridiskt, moraliskt och medialt motstånd. Till exempel säger advokatsamfundet nej till nästan allt.

Myndigheter som inte gör sitt jobb är demokratins sjunde problem
Den 10 maj 2023 lägger örebropolitikern Markus Allard ut en video på Riks/Youtube med rubriken ”Därför funkar inte saker i Sverige” Som inledning säger han:

Tågen kommer inte i tid, om dom ens kommer överhuvudtaget. Vårdcentraler ringer inte upp på den tid som du blir fakturerad för. Polisen lägger ner utredningen trots att du fångat allt på film, tagit fram namn, personnummer, blodgrupp och släkttavla tillbaka till år 1414 på gärningsmannen som stal din bil i förra veckan. Energisystemet är sprängt, välfärden är fritslad (?) och skatten kommer nu att höjas i flertalet regioner. Varför funkar ingenting längre?

Markus Allards egen förklaring är att folk inte jobbar längre utan de leker att de jobbar, något han ser som något slags sjukdom. Han exemplifierar med hur han som politiker (Örebropartiet) blev kallad till ett möte där alla partier tillsammans skulle revidera det näringslivspolitiska programmet.

Fråga: Varför behöver vi revidera det gamla dokumentet. Vad är problemet?
Svar: Vi vet inte vad problemet med det gamla dokumentet är, annat än att det är bestämt att det ska revideras efter typ sex år.
Fråga: Vad är syftet med ett sådant här dokument? Vad händer om man inte har ett sådant här dokument?
Svar: Syftet är att man ska kunna visa upp dokumentet för företagare så att de vill etablera sig i Örebro. Näringslivet blir glada när dom läser dokumentet. Dom säger att det står bra saker där.
Fråga: Vad ska dokumentet innehålla? Krogtaxor, markhyra, tillståndsavgifter, direktkontakter till bygglov?
Svar: Dokumentet ska inte innehålla några som helst konkreta saker annat än en ”viljeriktning” och ”vision” som alla nio partier kan enas om.

Det betyder dokumentet kommer att innehålla skrivningar som ”Örebro kommun ska vara en attraktiv kommun för näringslivet att investera i” men inte på vilket sätt. När det gäller själva politiken är ju inte de olika partierna överens. Markus Allard kommenterar:

Det här beteendet (att leka att man jobbar) är centralt i det svenska samhällsförfallet. Försök leka elektriker, försök leka narkosläkare, ställningsbyggare eller helikopterpilot. Det är det som skiljer riktiga jobb från viktiga jobb, att de sistnämnda, de kan du leka dig igenom utan att det märks.

Riktiga jobb har en beställare eller uppdragsgivare till skillnad från viktiga jobb som ingen har glädje av och ingen har frågat efter. Markus Allard kallar dem för hittepåjobb. Att de är viktiga visas inte minst av att i den här kategorin ligger månadslönerna mellan sjuttio- och nittiotusen. Hybridjobben är en mellangrupp som ständigt löper risk att infekteras.

Riktiga jobb
Rörmokare
Narkosläkare
Brandman
ByggarbetareHybridjobb
Politiker
Polischefer
Lärare
PoliserViktiga jobb
Mångfaldsstrateg
Förnyelsedirektör
Genusvetare
Kommunikatör

 
Så vad ska vi ha för samhällssystem om demokratin är så värdelös?
När frågan ställs på det sättet låter det som att det finns en annan och bättre styrelseform. Det gör det mig veterligt inte. Alternativet är olika former av totalitarism, alltså att flytta ur askan in i elden. Det handlar därför inte om att hitta någon annan styrelseform utan om att frilägga ”fel” i demokratin som den praktiseras, och som en konsekvens genomföra förändringar. Det är inte enkelt och frågan är om det går. Men istället för att med en näst intill religiös iver fortsätta att hylla demokratin, är det nödvändigt att vi intresserar oss för dess svagheter. Eftersom demokrati i dag är den enda globalt erkända legitima formen för maktutövning, så är den också den mest missbrukade. Förstår vi inte vad det är som har gått fel, så kan vi ingenting göra.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.