Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 13

Söndagskrönika: USA:s ryssfobi

Efter första världskriget dömdes Tyskland att betala ett gigantiskt krigsskadestånd som ledde till att den tyska ekonomin kollapsade i början av 30-talet. Det var en av anledningarna till att Hitler kom till makten. I ett tal till den tyska riksdagen våren 1933 fördömde han Versaillesfördraget och sa att det var ett brott att beröva ett folk de ekonomiska resurser som är nödvändiga för dess existens. Därefter ställde han in betalningarna. Förnedringen skapade en längtan efter upprättelse och revansch bland tyskarna. Konsekvensen blev ännu ett världskrig.

Efter att Tyskland återigen hade besegrats utdömdes inget krigsskadestånd. Istället hjälpte USA via Marshallplanen Västtyskland och Europa att komma på fötter. På så sätt ville USA inte bara förhindra ett tredje världskrig utan framför allt att, i den misär som följde efter kriget, begränsa Sovjetunionens och kommunismens inflytande och lockelse. Hjälpen erbjöds också till Östeuropa, som tackade nej därför att Stalin och Sovjetunionen inte ville riskera att Östeuropa knöts till västblockets marknadsekonomi.

Den amerikanske nationalekonomen Jeffrey Sachs, som har varit inflytelserik rådgivare till många stater i kris, har berättat att när Polen befriade sig från det sovjetiska oket, rekommenderade han USA att stödja landet ekonomiskt. Det gjorde USA. När Sovjetväldet något år senare bröt samman anlitades Jeffrey Sachs av Boris Jeltsin som flera gånger direkt till honom framhöll att Ryssland nu skulle bli ett land som passade samman med Västvärlden. Demokratiskt, med frihandel och vänskapliga relationer.

Jeffrey Sachs framhöll för Bush-administrationen att detta var ett gyllene tillfälle. USA kunde bidra till att Ryssland demokratiserades. Men den här gången satte sig USA på bakhasorna. Ryssland var arvfienden och att hjälpa dem på fötter var otänkbart. Så är det fortfarande. På en för mig obekant norsk blogg läser jag en kommentar som passar in:

Idag är Ryssland förmodligen lika kapitalistiskt som många Nato-länder. Ja, nästan allt har förändrats, men russofobin finns kvar. Nu är inte kommunismen problemet med Ryssland. Problemet är att Ryssland är Ryssland och att ryssar är ryssar och fortfarande farliga.

Det amerikanska rysshatet är tudelat, eller jag kanske snarare borde skriva dubbelt. Dels handlar det, i synnerhet under Sovjetimperiets dagar, om stormakter som konkurrerar om världsherraväldet, dels handlar det om två gentemot varandra oförsonliga politiska ideologier: kommunism och kapitalism.

Jag tar stormaktsperspektivet först. Många historiker brukar förlägga det kalla krigets start till krigsslutet 1945. Antagligen är det mer relevant att förlägga starten till att NATO bildades 1949, som en försvarsallians med ursprungligen tolv medlemsländer. Den var direkt riktad mot Sovjetunionen och kommunismen som statsskick. När Västtyskland 1955 blev medlem rågades måttet. Andra världskriget hade kostat Sovjetunionen 20 miljoner liv och ett beväpnat Västtyskland var oacceptabelt. Sovjetunionen bildade ett motförbund, Warszawapakten. Uppgiften var densamma som för NATO. Om ett medlemsland attackerades så skulle samtliga medlemsländer försvara det. Warszawapakten fick emellertid en annan uppgift, den blev ett medel för Sovjet-regimen att hålla samman medlemsländerna. 1968 invaderade Warszawapakten Tjeckoslovakien för att stoppa ”Pragvåren” och Alexander Dubčeks politiska liberaliseringsreformer.

Tillbaka några år i tiden. 1961 höll Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov ett tal där han påstod att kommunismen skulle segra över kapitalismen – dock inte genom krig, utan genom en serie revolutioner i Asien, Afrika och Latinamerika. USA svarade med att försöka invadera Kuba, som ett par år tidigare hade blivit kommunistiskt genom en revolution under Fidel Castros ledning. Invasionen misslyckades och blev USA:s största politiska och militära fiasko under hela det kalla kriget.

1962 upptäckte amerikanska spaningsplan att det byggdes avfyringsramper för medeldistansrobotar på Kuba. Från dessa kunde Sovjetunionen, som Kubas nära allierade, nå nästan hela USA med kärnvapen. President Kennedy beordrade den amerikanska flottan att lägga Kuba i karantän och krävde i ett dramatiskt TV-tal att ramperna omedelbart skulle monteras ner. Han hotade med att varje raket som sköts upp från Kuba skulle mötas med en massiv vedergällning. Samtidigt var sovjetiska fartyg med vapenutrustning på väg mot kubanskt farvatten. Inför risken av ett kärnvapenkrig vände de sovjetiska fartygen. Sovjet förband sig att inte placera robotvapen på Kuba och USA förband sig att inte störta Fidel Castro eller invadera Kuba.

Som i synnerhet den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer påpekat finns det starka likheter mellan USA:s vägran att släppa Sovjet nära sin gräns och Rysslands vägran att släppa NATO nära sin gräns. Det är sådana säkerhetshot som får stormakter att gå i krig. I Kuba-krisen hade USA gjort det, om Sovjet inte hade backat. På samma sätt reagerade Ryssland efter maidanrevolten, som gav Ukraina en västvänlig regim. På sikt kunde den leda till att NATO byggde ramper på Krim, den halvö i Svarta havet som inte bara är etniskt rysk till över 90 procent utan också härbärgerar Rysslands Svartahavsflotta. Det var lika otänkbart som det var för USA med ryska kärnvapen på Kuba. Efter flera misslyckade försök att få Nato att backa invaderade Ryssland Ukraina.

Vid det här laget förstår antagligen den nuvarande Biden-administrationen att Ukraina inte kan besegra Ryssland, inte ens med USA:s och Natos support, men allt som kan skada och försvaga fienden är av godo. Det fanns också hos både EU och USA en övertygelse om att de ekonomiska sanktionerna skulle försvaga Ryssland så kraftigt att Putin-regimen skulle falla. Som bekant har sanktionerna skadat Västvärlden mer än de skadat Ryssland. Jag tror att i Sverige har vi inte fullt ut förstått hur Putin lyckats bygga upp världens största land från att vara en nation totalt på dekis till att återigen bli en stormakt, låt vara en bra bit efter både USA och Kina.

Det här är stormakternas kamp, som jag inte tänker skriva mer om i den här texten därför att jag vill fortsätta med det ideologiska perspektivet, kampen mellan ont och gott.

1900-talets största och vackraste berättelse handlar om det klasslösa paradiset. Där intar Karl Marx samma plats som Gud i den kristna berättelsen. Berättelsen förblir vacker trots att vi där hittar vi några av världshistoriens mest skrämmande folkmördare: Lenin, Stalin och Mao. Attraktionen finns kvar trots att den har kostat kanske så många som 100 till 150 miljoner människor livet. Också i dag förförs ungdomen av den socialistiska retoriken. SJW, Woke, Metoo och BLM är några av dessa godhetens akronymer under vilka tyranniet på nytt tar form. Gammalt vin i nya läglar. Den vackra lögnen växer sig åter stark.

Kapitalismen har ingen berättelse som kan konkurrera med kommunismens. Det är till och med tveksamt om kapitalismen förtjänar att kallas för en ideologi, eftersom den inte vill något särskilt med samhället, utom möjligen att bevara det som fungerar bra.

Får vi tro kommunismen så är kapitalismen ett statssystem som gör kapitalisterna rika, på folkets bekostnad. Deras lösning är planekonomi där staten äger produktionsmedlen. Det är inte lönsamheten som ska styra produktion och konsumtion utan mantrat ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Jättebra, med den invändningen att planekonomin inte fungerar. I verkligheten är planekonomi liktydigt med hård diktatur och fattiga medborgare.

Kommunismen blir med ett amerikanskt perspektiv inte bara en fientlig stormakts ideologi utan också en inre fiende som hotar att besegra det kapitalistiska USA på det sätt som Chrusjtjov förklarade i sitt tal: genom att det amerikanska folket befriar sig från den kapitalistiska utsugningen.

Den revolutionen inleds med att intellektuella tar till sig den kommunistiska läran. Det tydligaste uttrycket är Frankfurtskolan som grundades i Weimarrepubliken under mellankrigstiden. Sex veckor efter att Hitler kom till makten i Tyskland 1933 stängde nazisterna deras Institut für Sozialforschung. De påstod helt korrekt att det var en kommunistisk organisation som bedrev statsfientlig verksamhet. Många av dess medlemmar flydde till USA och fick en ny bas vid Columbia University i New York. Som oförsonliga kritiker av både nazism och den sovjetiska kommunismen utvecklade de där den marxistiskt grundade samhällskritik, som ledde till studentrevolterna 1968. Därefter blev vänsterliberalismen en standardmodell för en västlig kulturelit.

Redan från början avfärdade Frankfurtskolan den värderingsfria samhällsforskningen. Den vetenskap de själva förespråkade prioriterade ett etiskt förhållningssätt, annars skulle forskarna bidra till att skapa och upprätthålla samhälleliga orättvisor. Moraliska och politiska positioneringar blev viktigare än traditionella vetenskapliga metoder. Likaså var det viktigare att förhålla sig kritiskt till det etablerade samhället än att sträva efter objektivitet. Traditionell samhällsforskning beskrevs som borgerlig och utan visioner om ett bättre samhälle.

Frankfurtskolans forskningsobjekt framför andra var antisemitismen, som definierades som en västerländsk sjukdom. Detta är bakgrunden till att psykologiska förklaringar och termer som homofobi, xenofobi och islamofobi slagit igenom. De sjukförklarar ”fel” åsikter.

Med ”The New York Intellectuals” fick Frankfurtskolan fick ett slags amerikansk lokalavdelning. Dessa var oerhört framgångsrika. Under flera decennier kom deras tänkande att utgöra normen för avancerat intellektuellt tänkande i såväl Europa som USA. Trots att medlemmarna av denna grupp ofta råkade i luven på varandra, kan man urskilja en gemensam plattform:

De betraktade samhällsvetenskap genom ett etiskt filter, vilket innebar att vetenskapliga rön förkastades, om de etiskt inte höll måttet.De ansåg att moralen står över estetiken.De odlade en allt överskuggande skepticism gentemot generaliseringar rörande verklighetens natur.De uppfattade empirisk samhällsvetenskap som majoritetens instrument för kontroll och förtryck.De förkastade en majoritet som hyllar gemensamma värden.De förnekade existensen av en nationell kultur.De ansåg att vissa minoritetsgrupper och minoritetsintressen axiomatiskt var moraliskt värdefulla.De odlade en intellektuell snobbism, som innebar att grupper föraktades, som inte var lika intellektuellt sofistikerade.De bejakade en dubbelmoral i den meningen att när medlemmar av majoriteter hyllade andra värden än de själva gjorde, sågs det som en sjukdom och dessa utsattes för radikal kritik. Minoritetsgrupper hyllades däremot för sin frigörelse.De var utpräglat urbana och förknippade urbant liv med internationalism, kulturell tolerans och avancerat tänkande. Landsbygdsbor var mindre värda, särskilt om de tillhörde den västerländska majoritetsbefolkningen (white trash).

De New York-intellektuella inledde sina karriärer som revolutionära kommunister men tron på en revolution bleknade efterhand. Gruppen kom i stället att prioritera globalism och antinationalism. Tillsammans med Frankfurtskolan lade dessa New York-intellektuella grunden för vår egen tids intellektuella och politiska vänsterrörelser, i synnerhet postmodernism och mångkulturalism. Berömda medlemmar var författaren Norman Mailer och sociologen Seymour Martin Lipset. Några, som journalisten Irving Kristol (the godfather of neoconservatism), filosofen Sidney Hook och den politiske skribenten Norman Podhoretz kom att utveckla neokonservatismen, den riktning som i dag har makten över USA:s demokratiska parti och som står bakom kriget i Ukraina.

På sätt och vis fick Chrusjtjov rätt. Kommunismen gjorde i USA en inre resa. Vi kan via dess transformeringar känna igen de ideologiska ättlingarna: antirasisterna, de kränkta minoriteterna, postmodernisterna, mångkulturaktivisterna, universitetens wokestudenter och den djupa statens neokonservativa. Under hela den resan har hatet mot Ryssland förblivit intakt. Att det som var den egentliga anledningen, kommunismen, havererade för tre decennier sedan, det spelar ingen roll. En amerikansk maktelit fortsätter att med alla medel bekämpa fienden Ryssland. Jag satsar en slant på att USA:s demokratiska elit inte förstår att de i dag är rödare än de ryssar som de vill förgöra.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Sånt där kan vi väl inte skriva om!

Först ett erbjudande. Jag är lite för förtjust i fina klockor, men har inte råd med originalen. Jag har två helt nya superklonade Rolex som jag inte borde ha köpt. Är du intresserad så maila: koarnstberg@gmail.com

På nätet finns en halvtimmeslång youtube-video från New Dehli i början av mars i år där Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov på engelska förklarar för debattledaren Sunjoy Joshi varför Ryssland invaderade Ukraina.

Det är en saklig och kristallklar beskrivning av hur Ryssland tvingats förhålla sig till en västvärld som varken håller muntliga eller skriftliga avtal och inte ens respekterar sin egen lagstiftning. Där finns inte ett spår av vare sig propaganda eller fluffig politisk retorik. Vid ett tillfälle säger Lavror till debattledaren ”I fail to understand why you don’t understand”. Det är en fråga jag ofta ställt mig i debatter. Ett exempel är när Jimmie Åkesson debatterat med företrädare för vänsterblocket. Ett annat är en debatt mellan Carl Bildt och den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer. När jag hör Bildts repliker så förstår jag inte varför Bildt inte förstår det som Mearsheimer säger.

Lavrov lär mig mycket som jag tidigare inte visste, trots att jag vid det här laget är rätt väl inläst på Ukrainakriget. Till exempel visste jag inte att de ukrainska nationalisternas förföljelse av den ryska minoriteten i Ukraina var så intensiv. Allt ryskt skulle utrotas.

När Sunjoy Joshi, den indier som leder samtalet, insisterar på att Ryssland måste inleda fredsförhandlingar konstaterar Lavrov att det vill inte väst. USA och Nato är helt inriktat på att först måste Ukraina vinna kriget. Det är till och med så att Zelinski i september förra året skrev under ett dekret som gjorde det till en kriminell handling att förhandla med Ryssland, så länge som Putin var president.

Jag tänker att denna halvtimme med Lavrov är guld värd för svenska journalister som vill ha en förklaring till Rysslands invasion. Problemet är att det vill de inte. Jag säger som Lavrov: jag förstår inte att de inte förstår.

När etablerade svenska medier kritiserar alternativa medier för att sprida hat och gör utfall mot nätets fria kunskapsförmedling och debatt (censur, censur!) kunde man förvänta sig att de själva gjorde ett bättre jobb – i synnerhet med tanke på alla de resurser som står dem till buds. Så är det inte. De undviker systematiskt nyheter som kan vara kontroversiella, hur angelägna de än är. De aktar sig också för att vara först på bollen, eftersom det kan visa sig vara rena självmordet.

Och vissa bollar byter man helt enkelt ut. När gasledningarna i Nordstream 2 sprängdes, var det ett attentat som drabbade Europa och i synnerhet Tyskland hårt. Ett halvår senare gav den mycket ansedde amerikanske journalisten Seymour Hersh en detaljerad och trovärdig redogörelse för hur sprängningen gick till, baserad på information från ett anonymt vittne. Han publicerade den på sin blogg. Det fanns ingen stor amerikansk eller annan tidning som ville ta in den.

Svenska medier höll tyst. De påstod inte ens att Hersh pratade strunt. Frågorna stod som spön i backen. Det fanns ingen annan enskild händelse i världen som både var viktigare att få svar på och hade större nyhetsvärde än denna. De etablerade mediernas totala tystnad är onekligen ett starkt stöd för hypotesen att hela MSM går i maktens ledband. Och makten i det här sammanhanget löper från en redaktionsledning till ägarna, som i sin tur inte bara är lojala med USA-administrationen, utan också i viss utsträckning kontrollerar den.

Den 7 februari 2022 sa USA:s president på ett möte med journalister, där också Tysklands förbundskansler Olaf Scholz deltog: ”There will be no longer a Nord Stream 2. We will bring an end to it.” Hur reagerar svenska medier, när det visar sig att det inte var ett tomt hot? Förstår de att de just fått veta att Tyskland, Europas starkaste stat, är ett lydrike till USA? Förstår de det oerhörda i att tyska folket inte reagerar utan finner sig i detta, att de tillåter detta landsförräderi, trots att det är huvudanledningen till att Tyskland hamnar i recession? Här finns ett fantastiskt nyhetsstoff att gräva i, men etablerade media gräver inte. Absolut inte!

I ett videoklipp från ett middagssamtal mellan Jens Stoltenberg och Donald Trump ges en förklaring. Det visar sig handla om rent rysshat från USA:s sida. Trump menar att USA via Nato skyddar Europa, i synnerhet länder som Tyskland och Frankrike. Tysklands försvarsbudget är cirka en procent, medan USA:s är 4,2 procent från en mycket större ekonomi. Att Tyskland mot den bakgrunden köper 60 till 70 procent av sin energi billigt från Ryssland är ett dubbelt svek. USA får betala för Tysklands försvar via Nato samtidigt som landet stärker den ryska ekonomin och gör sig beroende av Ryssland. Tyskland borde vara solidarisk och inte göda fienden. Den energi landet behöver bör de istället köpa från USA.

Det finns en logik i resonemanget så länge man inte frågar vilka Europa behöver USA:s hjälp att skyddas mot. Att Ryssland skulle förklara krig mot och försöka invadera t.ex. Tyskland eller Frankrike är en ren fantasi. Den enda stormakt som går i krig snart sagt var som helst i världen är USA.

Och här är ”den utbytta bollen”: Den 7 mars i år publicerade New York Times och Washington Post en ny hypotes för Nordstream-sprängningen, vilket i sig var konstigt eftersom de så totalt höll truten förra gången. De påstod att attentatet mot Nordstream hade utförts av sex personer på en hyrd segelbåt. Det var en generande dålig berättelse men den hade två egenskaper som gjorde den publicerbar. Den första och viktigaste var att den inte anklagade USA och den andra var att den inte kom från en fristående journalist utan nu var det makten som talade. Medier över hela världen, också i Sverige, publicerade, helt okritiskt.

Det så kallade Minsk-avtalet är ytterligare ett exempel. Den 5 september 2014 signerades ett avtal om vapenvila mellan Ryssland och Ukraina i Belarus huvudstad Minsk. De fyra länder som deltog var Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike. Tyskland och Frankrike stod som garanter för att avtalet var seriöst och giltigt. Men vapenvilan respekterades inte. En ny vapenvila ingicks den 12 februari 2015, också den i Minsk. Inte heller den respekterades.

I en intervju den 7 december 2022, publicerad i den tyska dagstidningen Die Zeit, avslöjade Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel att Minsk2-avtalet för Västsidan aldrig var på allvar. Ukraina tänkte aldrig hålla överenskommelsen. Det handlade om att vinna tid åt Ukraina att bygga upp sin armé, för att kunna återta Krim och Donbas. USA och NATO fick extra tid för att träna ukrainska trupper och förse dem med modernt krigsmateriel. När Putin tog del av Merkels erkännande att avtalet var ett bedrägeri sa han att det var helt oväntat och nedslående. Västvärlden och NATO hade lurat Ryssland.

Det var inte första gången, men det kunde medierna inte rapportera, eftersom det skulle visa upp västvärlden som både ohederlig och opålitlig. Hade det avtalet respekterats så hade Ryssland aldrig invaderat Ukraina.

Inte heller berättar svenska medier att den ryska ekonomin går bra, trots de sanktioner som många hoppades skulle sänka Ryssland. De har lyckats styra om sin försäljning av olja och gas österut och har inga problem med avsättningen. Dessutom expanderar det ryska jordbruket och Ryssland producerar mat tillräckligt både för egna behov och viss export. Medan inflationen i länder som Sverige, Tyskland och Storbritannien ligger mellan 8 och 10 procent, så ligger Rysslands på drygt fem procent. Trots det kostsamma kriget i Ukraina och de västliga sanktionerna så ökar välståndet i Ryssland, vilket det absolut inte gör i Västeuropa.

USA och Väst har förlorat sitt viktigaste vapen när det gäller kontrollen över den globala ekonomin, nämligen sanktionsvapnet. Det är också en enorm förtroendeförlust utanför västvärlden. Länder i Asien, Sydamerika och Afrika har på grund av Ukrainakriget tappat förtroendet inte bara för USA och EU utan också för viktiga globala organisationer som FN. De konstaterar att de västliga systemen inte längre fungerar. Var kan man läsa om det? I varje fall inte i Dagens Nyheter. Och självklart är det inget nyhetsmaterial för SVT.

Ibland blir det rent parodiskt, som när svenska medier dag efter dag har Sveriges Nato-ansökan som en av de första nyheterna, trots att ingenting nytt har hänt. Däremot undviker de sorgfälligt debatter och frågor som visar det djupt egendomliga i att Sverige överger neutralitetsprincipen. Rädslan för att Putin och Ryssland ska anfalla Sverige är ju helt ogrundad. Och hur möter svenska politiker detta pseudoproblem? Jo genom att gå med i den organisation som bedriver ett proxykrig gentemot Ryssland. För säkerhets skull skickar vi också vapen till Ukraina, trots att alla som vet något i frågan är överens om att Ukraina inte kan vinna detta krig. Det hjälper inte att USA öser in miljarder dollar i Ukraina. Ryssland vinner i alla fall.

Det är lockande att ställa upp en mycket trovärdig och samtidigt oerhört chockerande hypotes. Detta med en Nato-ansökan är ingenting som svenskarna länge har krävt och som politikerna därför bejakar. Det är heller inte något som sakkunniga och rådgivare har kommit fram till och föreslagit för regeringen. Svenska politiker både till vänster och höger lyder helt enkelt order. Det är Natos överlägset starkaste medlem, USA, som gett svenska politiker order om att söka medlemskap i Nato. Och varför vill USA ha med Sverige i Nato? Svaret är att det ökar trycket på Ryssland. Sverige lyder USA. Tyskland gör det också. Är vi lydländer?

Det vore väl en fråga för Sveriges Radio och SVT att utreda och ge ett trovärdigt svar på. Eller?

Medan morgontidningarna begränsar sig till att rapportera ukrainska framgångar och i övrigt hålla tyst, så sprider kvällstidningarna rent missledande dravel. Medierna har inget som helst intresse av någon seriös bevakning av detta krig, trots att det fullständigt möblerar om i världspolitiken och – om det vill sig riktigt illa – utlöser ett tredje världskrig, kanske också ett kärnvapenkrig. Det är som om journalisterna är dårar (på riktigt) eller barn. Uppenbart är hur som helst att ansvarstagandet inför medborgarna är lika med noll.

Konsekvensen av att medierna inte berättar sanningsenligt och sakligt om Ukrainakriget är att hundratusentals unga ukrainare och ryssar dör en meningslös död. Vi har sett det förut. I Vietnamkriget dödades 58 000 amerikanska soldater och mångdubbelt fler vietnameser. Ingenting uppnåddes och så här i efterhand kan vi konstatera att det var ett helt meningslöst krig. Detsamma kan vi säga om USA:s tjugo år i Afghanistan. Inte lika många dödades men det blev USA:s dyrbaraste krig efter andra världskriget. Samma resultat, ingenting uppnåddes utom att de som hade aktier i USA:s vapenindustri fick allt fetare bankkonton. Är detta något som man får veta av svenska medier?

Skattefinansierade Sveriges Radio och SVT, när det gäller att tiga om sådant som är viktigt är de – om möjligt – mer kompetenta än morgontidningarna. Hellre än att leverera saklig, trovärdig och viktig samhällsinformation så sänder de dravel i form av lekprogram och musikunderhållning som kommersiella medier klarar av minst lika bra. Av ren slöhet har jag sedan jag kom tillbaka till Sverige för tre veckor sedan haft morgonradion inställd på P3 och det är rent förbluffande vilken mängd av gangstarap dessa unga programledare tror att svenskarna gärna vill ha till frukost. ”Skaka rumpan, lilla stumpan”, varvat mot angrepp på i synnerhet polisen.

Kombinerat med mediernas förakt och totala tystnad inför de åsikter och insikter som seriösa dissidenter levererar och som finns för envar att hämta på nätet, är deras undermåliga rapportering vidrig. Jag skulle vilja hitta ännu hårdare ord! Jag skulle vilja skriva att jag kräks inför dessa landsförrädare som kontrollerar det offentliga samtalet. Ni är så djävla … förbannade …. satans!!!

Det spelar egentligen ingen roll vad jag skriver. Ingen makthavare läser. Ingen bryr sig. Det är som när man stoppar ner handen i ett glas vatten och rör runt. När man dragit upp handen är det precis likadant som innan man försökte åstadkomma något.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: De nödvändiga gränserna.

En av mina vänner föreslog att jag skulle skriva en krönika om gränser och jag tände på idén. Han skickade mig några egna texter samt ett utdrag ur en nyskriven text av sociologen Frank Furedi. Det är ett angeläget ämne för honom. För några år sedan gav Furedi ut boken Why borders matter (2020).

Varför har jag aldrig skrivit på det temat, annat än i begränsade (sic!) sammanhang, som grindsamhällen? Svaret infann sig rätt omgående. Gränser är ”allt”. För att överhuvud kunna tänka eller agera måste man dra en gräns mot ”allt annat”. Om man inte avgränsar det som ska hanteras så finns det inte. Det gäller för doktoranden som ska välja sitt ämne, det gäller för nybyggaren som ska röja en åker. Det gäller för tennisspelaren som måste sätta sina bollar innanför gränsmarkeringarna. Gränser dras mellan man och kvinna, mellan barn och vuxen, mellan det privata och det offentliga, mellan mitt och ditt och ditt och datt, mellan adel, präster, borgare och bönder.

Intresserar man sig för Sverige i historisk tid så är jordskiftena (enskifte, storskifte, laga skifte) av fullständigt avgörande betydelse. Det var lantmätarna som mätte upp böndernas jordar och ritade in gränserna på sina kartor. Få personer var så samtidigt viktiga och kontroversiella. Lantmätare som mätt fel var dömda till att som osaliga skälvrängare (skäl= gräns eller råmärke) för evigt gå längs den orätta markgränsen och flytta de pinnar som stod fel. Det sägs att man kunde höra dem mumla, ”Här är rätt, här är orätt” när de flyttade pinnarna.

Gränser är en nödvändig förutsättning för att något ska kunna ordnas. Det går inte att säga att ”före gränserna” rådde kaos. Däremot går det att säga att när gränserna upplöses, så uppstår kaos, som är en form av ordning (inte så attraktiv).

Med det perspektivet kan man fråga varför någon överhuvudtaget kan vara motståndare till gränser. Svaret är att det finns ett överordnat värde, frihet. För att ge ett väldigt konkret exempel: sätter man en person i fängelse, så begränsar man hans eller hennes frihet. Förbjuder man, som det forna DDR, medborgarna från att lämna landet, så är det också en begränsning.

Återigen, en gräns kan vara något positivt. Den demokrati som föddes i det klassiska Atén var intimt förknippad med stadsmuren. Utan stadsmur ingen demokrati. Under tidig medeltid byggdes Europas städer bakom ringmurar. Avsikten med den gränsdragningen var inte att begränsa stadsbornas frihet utan att ge dem trygghet och skydd mot fiender. Detsamma gäller givetvis för nationsgränser. De markerar ut det geopolitiska revir som tillhör medborgarna i ett land, för övrigt den största enhet där demokratin kan fungera.

Den liberale filosofen John Locke såg avgränsningen av rummet som grunden för politisk suveränitet och en förutsättning för att den politiska ordningen skulle kunna upprätthållas. Medborgarskapet är ett privilegium, beviset på att man tillhör en gemenskap med preciserade rättigheter och skyldigheter. Som filosofen Hannah Arendt påpekat finns det inte något sådant som världsmedborgarskap. Det vore inte en politisk landvinning utan tvärtom slutet på alla medborgarskap.

Nationsgränser är ofta en fråga om krig och fred. När detta skrivs så har Nato just beslutat att skicka 700 soldater till Kosovo, en stat som brutit sig loss ur Serbien, med problematiska konsekvenser. Vidare, hur många liv har inte den olyckliga gränsdragningen mellan Irland och Storbritannien på Nordirland kostat? Det pyr fortfarande under ytan. Ett annat minst sagt aktuellt exempel: 1954 skänkte den ukrainskt uppväxte sovjetledaren Nikita Chrusjtjov Krimhalvön som en gåva till ukrainarna. Den formella anledningen var att man firade något historiskt minne. Gesten var betydelselös eftersom Sovjetunionen var en överordnad ägare. I dag är Krim, om det ska höra till Ukraina eller till Ryssland, en av anledningarna till det blodiga kriget i Ukraina.

Ok, gränser är jätteviktigt, kanske det viktigaste som finns. Så vilket är problemet? Svaret är att alla inte gillar gränser. Vi lever i en tid då gränser är starkt ifrågasatta i alla möjliga sammanhang. Gränser mellan nationer testas ständigt av politiker, arméer, internetleverantörer, företag, smugglare och, naturligtvis, migranter. Ingen gräns är bortom allt tvivel.

Tendensen att betrakta nationsgränser – och även andra starkt markerade distinktioner och gränser – i ett negativt ljus, är utbredd i dagens populärkultur. Kritikerna hävdar att nationsgränser är sociala konstruktioner som är både konstlade och godtyckliga. Det är svårt att inte hålla med om detta, när man ser en världskarta. Många av Afrikas gränser är dragna med raka linjer, vilket vittnar om den koloniserande maktens brist på intresse för afrikanernas egna gränslinjer.

Förespråkare för gränslöshet fördömer nationellt medborgarskap som alltför exklusivt och kritiserar det för att inte ge samma moraliska status och omsorg till människor som bor i en annan del av världen. Men gränser är inte bara konstgjorda sociala konstruktioner. Talar vi om nationsgränser är de förankrade i verkligheten och rotade i samhället. Förespråkare för öppna gränser avterritorialiserar människors identitet och försöker också att avnationalisera medborgarskapets status. På så sätt berövar de medborgarskapet dess moraliska innehåll och undergräver medborgarnas förmåga att agera som ett folk.

Att identifiera sig som ”post-border” eller ”beyond borders” framställs ofta som en dygd. Den är inte begränsad till den mest kända ”Läkare utan gränser”. Det finns också andra yrkesgrupper som stoltserar med sin status av att vara ”utan gränser”: ingenjörer, musiker, kemister, veterinärer, chefer, bibliotekarier, byggare, rörmokare, civilekonomer, advokater, astronomer, kreatörer, journalister, rabbiner, örtspecialister, akupunktörer och clowner. Frank Furedi gjorde en sökning och hittade ett sextiotal.

En annan sådan rörelse är ”Ingen människa är illegal”, som sedan 1997 verkar för en gränslös värld, där människor kan bosätta sig och leva var de vill. Det är ett obegripligt slagord. Människor är varken legala eller illegala. Däremot kan deras handlingar vara det, med referens till de lagar och regler som råder i det land där de befinner sig. Den som utan uppehållstillstånd befinner sig i Sverige, eller vilket land som helst, är naturligtvis där illegalt. När man med det luddiga slagordet som vägledning förnekar detta, så förnekar man också att det landets lagar och regler gäller. På samma sätt fungerar ”No borders”-nätverket, som sedan år 1999 finns i många europeiska städer, också i Stockholm där de för drygt ett år sedan ordnade en minifestival:

I samarbete med Queers Against Fascism och DJ-duon Fantasia bjuder vi in till en två dagars minifestival i solidaritet med Kyiv Pride och människor på flykt. Alla intäkter går oavkortat till Kyiv Pride och Ingen människa Illegal.
Krig och konflikt drabbar minoritetsgrupper hårdare än andra och kriget i Ukraina och det hårdare politiska klimatet i Ryssland är inget undantag. Tillsammans arrangerar vi nu NO WARS NO BORDERS, två dagar fyllda med de bästa Cinema Queer-filmerna och en storslagen solidaritetsfest. Intäkterna går till Kyiv Pride och till Ingen människa Illegals viktiga arbete för en värld utan nationsgränser, en värld där ingen människa är illegal.

En kommentar på Flashback:

I mina öron låter det som att de vill påpeka att Achmeds blotta existens inte är olaglig snarare än att det inte är olagligt att han befinner sig i Sverige utan lov. Men det har jag överseende med eftersom jag vet att rödingar har en mycket liten hjärna. Med en så liten hjärna behöver man en enkel catchphrase att upprepa hela dagarna för att få ett mål i livet. Sen kan den smitta av sig till andra rödingar med lika liten hjärna.

När han var statsminister gjorde Fredrik Reinfeldt sig till talesman för en gränslös värld, där människor fritt kan bosätta sig var de vill. Förstod folk att han därmed upplöste svenskarnas privilegium att äga sitt eget land? ”Mitt Europa bygger inga murar”, sa statsminister Stefan Löfven i ett tal i september 2015. Med en klassisk grekisk syn sa denne mycket svenske politiker att hans Europa inte ville ha demokrati. Stora ord i en liten mans mun.

Några veckor senare presenterade han, tillsammans med en gråtande vice statsminister, ett drastiskt åtgärdspaket inom flyktingpolitiken med bland annat gränskontroller, begränsad familjeåterförening och fler temporära i stället för permanenta uppehållstillstånd.

Och så det landsförräderi (rätt beteckning) som alla läsare av den här bloggen vet om: Under många år har det varit möjligt att passera Sveriges gräns, att välkomnas in i Sverige, om man inte har några identitetspapper i form av förslagsvis ett pass, att visa upp.

Covid fick den fluffiga debatten om nationsgränser att kraschlanda i verkligheten. Stenhårda gränser drogs också innanför många nationsgränser. Vid utbrottet befann jag mig i Thailand och gränsen mellan de båda provinserna Trang och Krabi stängdes. Så var det i många länder. I Australien stängdes gränsen mellan Victoria och New South Wales. Värst var det givetvis i Kina där gränsen mellan ute och inne stängdes. Medborgarna tilläts inte att lämna sina bostäder.

Det land i EU som håller hårdast på landets och medborgarnas rätt att bestämma vilka som får respektive inte får komma in i landet, Ungern, är också hårdast kritiserat för detta. När Viktor Orbán säger att Ungern är ungrarnas land beskylls han för att ha infört diktatur. Och när han säger att hela Europa är hotat blir han inte förstådd:

Det som står på spel för oss i dagens Europa är livsstilen för europeiska medborgare, europeiska värderingar, överlevnad eller undergång för de europeiska nationerna och, för att vara exakt, deras förvandling till oigenkännlighet. I dag är frågan inte bara vilket slags Europa vi vill leva i, utan om allt det vi ser som Europa alls kommer att existera.

Massinvandringshösten 2015 krävde EU att Orbán skulle tillåta migranter att fritt passera Ungern på sin väg mot Tyskland och Sverige. Han kunde ha bejakat detta och till och med per buss transporterat migranterna till gränsen, på samma sätt som grannarna Serbien och Makedonien gjorde. Det skulle ha varit lätt, eftersom migranterna inte var intresserade av att stanna i Ungern. Genom att istället bygga stängsel och hävda Schengenområdets yttre gräns begränsades flyktingvågen och Schengenreglerna kunde upprätthållas.

För detta inhöstade han inga applåder utan tvärtom drog han på sig hård kritik inte bara från länder som Sverige, Danmark, Tyskland och Österrike, som upphävde Schengenreglerna, utan vänsterliberaler över hela världen protesterade. 

Globalisterna anser att nationer inte bör välja sina egna lösningar därför att staterna inte bara har sina egna medborgare att ta hänsyn till utan också flyktingar och ekonomiska migranter. Det hjälper inte att Viktor Orbán är den EU-politiker som bäst förstått att se inte bara till sitt eget folks intressen utan också, faktiskt, till EU-ländernas. Det hat som majoriteten av EU:s politiker hyser mot honom säger mer om dem själva än om honom.

Identifikation med människor som fötts in i en gemensam och avgränsad värld är grunden för solidaritet mellan människor. Människor som utövar sina medborgerliga rättigheter har gemensamma intressen som skapar deras interna solidaritet. Om de berövas dessa intressen minskar deras förmåga att agera som ansvarsfulla medborgare. Och utan ansvarstagande medborgare finns det ingen demokrati. Det är en läxa som EU måste lära sig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Evolutionen satt ur spel

Havssköldpaddor lägger sina ägg i sanden och är inte närvarande när deras ungar föds. Efter att den heta sanden ruvat och kläckt äggen så kravlar de nyfödda sköldpaddorna mot havet, vägledda av vågornas glitter. Om allt går som det ska så klarar sig tillräckligt många från de rovdjur som kalasar på dem under deras färd mot havet. De blir vuxna och kapabla sköldpaddor, utan hjälp från föräldrar eller andra vuxna sköldpaddor. På engelska finns begreppsparet nature – nurture. Havssköldpaddorna är enbart nature.

Människan är, som det förefaller, havssköldpaddans antites, enbart nurture. Vi föds helt hjälplösa och ska inte bara matas och hållas rena utan också under många år fostras till vuxna individer och medlemmar i flocken. Medan sköldpaddan föds med all behövlig kunskap inprogrammerad, verkar människan födas som en tom tavla där vad som helst kan skrivas in, en tabula rasa. Den uppfattningen går tillbaka till antikens Grekland: Aristoteles och stoikerna. Senare namn och anhängare är filosoferna John Locke och Jean-Jacques Rousseau.
Det är på denna grund som två av Sveriges viktigaste dogmer vilar:

Alla människor kan bli vad som helstAlla människor är lika mycket värda

Samma tanke ligger bakom den socioekonomiska förklaringen. Eftersom människan kan bli vad som helst, så måste det vara den sociala gemenskapens och samhällets fel när vissa människor blir kriminella. Det är en förklaring som inte bara används för kriminalitet utan för allt möjligt som anses ha gått snett – boendesegregation, skolresultat, psykisk ohälsa etc.

För snart femtio år sedan publicerade biologen E.O. Wilson sin både hyllade och kritiserade bok Sociobiology. Temat var biologins betydelse för det mänskliga beteendet. En annan viktig forskare var Richard Dawkins med Den själviska genen (1976). Sociobiologerna hävdade att det finns en genetisk bakgrund till många mänskliga beteenden – vi är mer lika havssköldpaddorna än vi begriper. I dag är begreppet sociobiologi föråldrat men forskningen har fortsatt under andra beteckningar, främst evolutionspsykologi, evolutionsbiologi och neurovetenskap.

Denna forskning kolliderar med de båda ovan nämnda dogmerna. Den som säger att människor är medfött olika kan göra sig skyldig till ett brott, även om konstaterandet har stöd i forskningen. Nyligen friades dåvarande SD-politikern Bertil Malmberg i Högsta Domstolen, efter att i tingsrätt och hovrätt ha fällts för hets mot folkgrupp. Han påstod att sydsudaneser har lägre intelligensnivå än andra folkgrupper. HD friade, men inte därför att påståendet var korrekt utan därför att vi har en lagfäst yttrandefrihet i Sverige. Domstolen ansåg fortfarande att påståendet var nedsättande. Att det har stöd i forskning var irrelevant.

Jämför med att Bertil Malmberg hade sagt att hundar har fyra ben och blivit fälld för det, därför att vi har en samhällsdogm som påstår att hundar bara har tre ben. Då hade friandet i Högsta domstolen inte handlat om fyra-bens-hundar utan om yttrandefriheten. Det är tillåtet att säga att hundar har fyra ben, även om det för hundarna är nedsättande med ett sådant påstående. Hur många ben hundarna egentligen har är inte relevant.

I dag går det vetenskapligt att slå fast att Tabula Rasa-teorin inte håller. Alla människor kan inte bli vad som helst och eftersom människor inte är lika, så kan de heller aldrig bli lika mycket värda. Därmed hamnar de båda dogmerna i ett annat ljus. De avser att styra människor i riktning mot socialt ansvarstagande, ett gott liv och väl fungerande samhällen. Men, tänk om det förhåller sig tvärtom, att de är skadliga, därför att de går emot både hur evolutionen fungerar och den mänskliga naturen.

Jag ska exemplifiera med könsroller och börjar med det mest grundläggande, att människan förökar sig sexuellt och att det krävs två kön, som både fysiskt och psykiskt skiljer sig från varandra. När vi föds är vi biologiskt programmerade för komplementära uppgifter. Männens huvuduppgift är att skydda samhället, kvinnorna och barnen mot olika faror. De har också huvudansvaret för att skaffa mat. Det är därför männen är starkare och fysiskt tåligare än kvinnorna. Kvinnorna har huvudansvaret för barnen och samhällets inre kvaliteter. De behöver inte vara lika fysiskt starka. Däremot behöver de vara emotionellt mer utvecklade.

Det finns mängder av iakttagelser som visar på skillnaderna. Jag har funderat över kvinnor som tittar förtjust på en månadsgammal bäbis och fäller repliker som ”Men han är ju morbror Einar upp i dagen”. Jag ser inte sådant och misstänker starkt att de fantiserar. Jag ser bara en bäbis och för mig är de i stort sett likadana trots att jag, när det begav sig, var en högst närvarande bäbisfarsa och kompetent blöjbytare. Andra skillnader som har en genetisk grund: män är inriktade på karriärer, kvinnor på familjen, män intresserar sig för saker, kvinnor för människor. Kvinnor har gröna fingrar och får krukväxterna att blomma, männen gillar att köra traktor.

Självklart finns det också män som föredrar krukväxter framför traktorer, liksom traktorförtjusta kvinnor men det falsifierar inte den könsrollsdifferentiering som alla kan se. Att det med evolutionsbiologiska ögon är funktionellt med en kompetensöverlappning betyder inte att rollerna är utbytbara.

Under barnens uppväxt är det männens och kvinnornas gemensamma uppgift att göra pojkarna till män och flickorna till kvinnor. Det är ett jobb som genetiskt har medvind. Det är lätt att lära flickor att leka med dockor och pojkar med bilar. Tvärtom är svårare. När min äldste son gick på dagis förbjöd personalen vapenlekar. Han och hans kompisar tuggade fram pistoler ur knäckebröd och sköt på varandra med dem. Att pojkar och flickor lär sig olika roller är naturens sätt att optimera artens överlevnad.

När det gäller sexuella preferenser attraheras kvinnorna främst av män med status, dvs. män som har makt över andra män – antingen det nu beror på att de är starkare, klokare eller har ledarroller på grund av sin släkttillhörighet. Dessa män har bäst förutsättningar att ge kvinnorna ett bra liv och barnen en tryggad uppväxt.

Kvinnornas status är givetvis också av betydelse för männen men framför allt attraheras männen av ungdom och skönhet därför att det optimerar deras möjlighet att få starka och friska barn. Kvinnor kan naturligtvis uppröras av männens dreglande över ”lammkött” men det handlar inte desto mindre om en genetisk programmering: Unga kvinnor är mer fertila än något äldre och skönhet signalerar goda gener.

Åtrå, njutning och förälskelse kan sägas vara evolutionismens verktyg. Biologiskt är attraktionen mellan könen nödvändig för att det ska födas barn som ersätter de människor som dör. Det handlar också om biologi när män vill ligga med så många kvinnor som möjligt. Konkurrensen med andra män som vill samma sak leder till ett genetiskt urval – darwinismens logik. Männen har för denna uppgift av naturen försetts med en spermieproduktion med större ”overkill” än kungskobrans gift. Varje sekund producerar en frisk manskropp ungefär 1 800 spermier, att jämföra med att under hela sin fertila tid producerar en kvinna 500 ägg. Det senare låter ju inte så imponerande men också det är en överproduktion, långt fler ägg än de barn som en kvinna kan föda.

För kvinnor ser evolutionslogiken annorlunda ut än för männen. De måste vakta sin sexualitet, så att de inte blir gravida med fel män i fel sammanhang. Var männen är när barnen föds, det kan man inte veta, men kvinnorna är obönhörligen på plats, med en framkrystad hjälplös och krävande varelse som måste tas om hand.

Den kvinnliga sexualiteten blir med den genetiska differentieringen en form av kapital som kontrolleras gemensamt av männen och kvinnorna. Det gäller att inte slösa bort det genom vårdslöshet eller felaktiga ”inköp”. Det bör investeras klokt på så sätt att två släkter genom rätt giftermål knyts samman med varandra. Det förloras när ett stamfolk går i krig med ett annat och erövrar de besegrades kvinnor. Det blir orättvist fördelat när en stark hövding lägger beslag på stammens kvinnor. Lite mindre orättvist men ändå inte rättvist är islam, som begränsar mannens maximala kvinnokapital till fyra.

Den kristna kärnfamiljen, liksom vår tids successiva monogami, blir med detta synsätt en form av evolutionär demokrati. En kvinna åt varje man och en man åt varje kvinna. Inga fler eller andra kvinnor åt mannen! Inga andra män åt kvinnan. Skilsmässa är synd. Otrohet är synd. Mannen och kvinnan är varandras egendom med det tillägget att mannen har myndighet över kvinnan. Han är primus inter pares. Medborgarna i ett samhälle underordnar sig ett regelsystem. Vem som helst får inte när som helst gå och lägga sig med vem som helst, då faller samhället sönder.

Nu hoppar jag fram till PPA-tiden (P-pillret, Pessaret och Aborten). Den kvinnliga frigörelsen och jämlikheten får sitt definitiva genombrott under 1960-talet. Kvinnornas dominerande livsprojekt, att hitta en lämplig man att bilda familj med, får konkurrens. Istället för att fastna innanför hemmets väggar kan kvinnor utbilda sig och göra yrkeskarriär. Det blir normalt att skaffa barn när kvinnorna är över 30 år och inte längre lika fertila. De vill sällan ha fler än ett eller två barn. Dessutom, när kvinnorna har en utbildning och karriär i bagaget så minskar drastiskt de män som framstår som attraktiva. Vi får ett Incel-problem, som jag ska återkomma till.

Opinionsbildande kvinnor kan nu utveckla en ny kvinnoroll, med feminismen som sitt främsta verktyg. Alla människor kan bli vad som helst. Därför kan kvinnor göra så gott som allt som män gör. Och eftersom alla människor är lika värda så måste kvinnor ha samma möjligheter som män. Något annat vore orättvist! Det betyder att det blir kvinnorna som byter familjebilens däck mellan sommar och vinter (nej, jag bara skämtade).

Med det synsätt jag använder ovan får kvinnorna möjlighet att öppna egna sexuella bankkonton. De kan bejaka sin sexualitet utan att riskera att få barn med fel man. Därmed får sexualiteten en annan huvudroll i människors liv. Det angår inte längre männen hur kvinnorna hanterar sitt sexuella kapital. Den brittiske skådespelaren Ian McKellan berättade 2017 i en föreläsning om hur kvinnor på 1960-talet som sökte jobb i branschen ofta skrev bokstäverna DRR under fotot på sina meritförteckningar. Det betydde ”Directors Right Respected” vilket i sin tur betydde att ”om du ger mig ett jobb så får du ligga med mig”.

De kan också gå den motsatta vägen, som när metoo-drevet drog igång efter att kvinnor offentliggjort den amerikanske filmmogulen Harvey Weinsteins många övergrepp. I Sverige ledde metoo till häxjakter varav en del var väldigt egendomliga. Efter en polisutredning hamnade programledaren Martin Timell inför domstol, anklagad för våldtäkt. Han hade tio år tidigare på en skärgårdsfest suttit i en badtunna tillsammans med en ung kvinna och då, påstod hon, fört in två fingrar i hennes underliv. Han friades men att detta övergrepp, om det nu alls ägde rum, blev en rättssak är djupt märkligt. Det finns flera sådana exempel. KD-politikern Sara Skyttedal riktade för ett par månader sedan liknande kritik mot partiet sekreterare, efter en alkoholblöt fest i maj 2014. Observera att det inte handlar om några fullbordade övergrepp utan det är mera som att ”du försökte stjäla en tusenlapp ur min plånbok för nio år sedan och när jag tänker efter så får det mig fortfarande att må dåligt, så jag går till polisen och anmäler dig”.

I könsrollerna ingår att männen gör inviter och kvinnorna nobbar eller visar sig intresserade. Som talesättet lyder: ”Rädda/snälla/blyga pojkar får aldrig kyssa vackra flickor”. Med ett evolutionistiskt perspektiv är det stor skillnad mellan att avvisa männens närmanden och att många år senare dra dem inför rätta, därför att de försökt lägga beslag på något som var kvinnans egendom.

När risken för oönskade barn är i det närmaste obefintlig för den som vill ha sex och förstår att skydda sig, så lyfts njutningen fram som det väsentliga. Den sexuella frigörelsen gör sexualiteten till en drog vid sidan av andra droger. Det har den visserligen alltid varit i form av prostitution och onani men när den blir åtkomlig som porr på nätet försvinner problemet med könssjukdomar och de risker som är förknippade med prostitution (avslöjas, rånas, polisanmälas etc.). Det blir möjligt för såväl män som kvinnor att avnjuta sexualiteten utan partner. Det finns en amerikansk undersökning som visar att ungefär 30 procent av alla nedladdningar på nätet är porr. 40 miljoner amerikaner besöker regelbundet porr-sajter:

Idag påverkar porrberoende, eller problematisk pornografianvändning, cirka 3 % till 6 % av den vuxna befolkningen. Upp till 65 % av unga vuxna män och 18 % av unga kvinnor rapporterar att de tittar på pornografi minst en gång i veckan, men den siffran kan vara mycket högre.

Det nya regelverket gör inte bara kvinnorna svårtolkade och männens uppvaktning riskfylld utan det uppmanar männen att söka en ny mansroll, en som förhoppningsvis ger dem en lättare och säkrare tillgång till kvinnokapitalet. En del män prövar att kopiera kvinnorna på samma sätt som kvinnorna kopierar männen. Det är dem vi ser på den berömda/beryktade bilden med fackföreningsmän i fittmössor. (Säkert är det många av dem som ångrar att de ställde upp – det där var ju bara ”en kul grej”).

Mjukismännen är ett misstag, därför att även om kvinnor säger att de gillar snälla och empatiska män så tänder de inte sexuellt på den kvinnliga mansrollen. Den är en dålig mansstrategi för att komma åt det så eftersökta kvinnokapitalet. Författaren Johan Heltne reflekterar över en relation där kvinnan ville korrigera honom:

För ett par år sen träffade jag en tjej som redan efter några dagar undrade om jag inte kunde ”anstränga mig lite med bordsskicket”. Jag satt en bit från bordet, det ena benet över det andra, åt mest med gaffeln med kniven liggande bredvid tallriken – en stilla revolt mot min pappas Lundsbergsuppfostran. Veckorna gick och tjejen – vi kan kalla henne Jasmine, psykiater med jungiansk läggning – kunde liksom inte låta bli att kommentera och vilja korrigera både det ena och det andra hos mig. Kvinnoondskan började jag kalla detta förunderliga begär till att underkasta världen sina principer (jag hade sett liknande beteende hos flera tjejkompisar). Med sin kärva humor började Jasmine själv använda begreppet, på samma gång förtjust över förmågan att få som hon ville och skrämd av hur dominant hon kunde vara: hennes stora skräck var att bli som sin mamma. /…/ I ett och ett halvt år kryssade jag lovingly mellan skären av ”kvinnoondska” innan jag satte ner foten och ställde ett ultimatum – antingen fick hon betrakta mig inte bara som en förströelse, utan som en pojkvän med en gemensam framtid, eller så fick det vara. Då fick det vara, tyckte Jasmine. Men varför? undrade jag. Hennes svar: Du är för anpasslig.

Ett annat förhållningssätt tillämpas av incelmännen (Involuntary Celibacy). Deras avståndstagande och avsky för kvinnor liknar det feministiska manshatet, med den skillnaden att kvinnorna hatar männen utifrån uppfattningen att kvinnor är lika bra eller bättre än männen. De exploaterar på så sätt manssamhällets bild av kvinnor som finare varelser än män. En engelsk ramsa:

What are little boys made of? Frogs and snails and puppy dog tails.
What are little girls made of? Sugar and spice and all things nice.

Incelmännen kan också sägas vara offer för ett kvinnligt Winner takes it all, där kvinnorna drar en skarp gräns nedåt mot män som inte duger. De reserverar sitt kapital för vackra högstatusmän och finns det inte tillräckligt många av dem, så hellre än att vara tillsammans med en lågstatusman väljer de att leva singel eller med en kvinnlig partner. Längre tillbaka i historien var fler kvinnor än män tvingade att leva i ett ofrivilligt celibat. Med de nya könsrollerna är det männens tur.

Relaterar vi dessa nya könsroller till det darwinistiska idealet, så leder de inte till lyckligare människor och bättre fungerande samhällen utan till det motsatta. Feministiska kvinnor är arga på männen och vaktar på sina rättigheter. De är ofta missnöjda med både det ena och det andra. Incelmännen vänder kvinnorna ryggen och mjukismännen hamnar i ett reellt underläge. Riktiga män leker inte med barnen i sandlådan. Invandrade män talar lite föraktfullt om fega och mesiga ”svennar” som inte lever upp till det traditionella mansidealet. Män är ju krigare!

Den biologiska toleransen är stor men den är inte oändlig. Med ett evolutionspsykologiskt perspektiv så finns det i grunden två risker med extrema avvikelser från den genetiska instruktionen. Den ena är olyckliga, ångestfyllda och deprimerade människor och psykiska besvär. Den andra är att dessa människor slutar att föröka sig. Den livsform de valt är inte evolutionärt acceptabel. I likhet med andra icke livsdugliga ”mutationer” visar den sig vara ett misstag och går under.

Transrörelsen hamnar där med sitt påstående att könet är en social konstruktion. Som ett av feminismens stora namn, Germaine Greer, fritt översatt formulerade det:

Du blir inte kvinna genom att klippa av dig kuken och dra på dig en klänning. Om jag ber min läkare att ge mig långa öron och leverfärgad nos samt klär mig i en brun rock så blir jag ändå inte någon jävla cockerspaniel.

År 2014 uppskattades Japans befolkning till 127 miljoner. Denna siffra förväntas minska till 107 miljoner år 2040 och till 97 miljoner år 2050, om den nuvarande demografiska trenden fortsätter. Fertilitetstalet ligger på endast 1,42. Det minsta talet för en befolknings reproduktion är 2,1. Många skyller denna drastiskt låga siffra och befolkningens åldrande på Soshoku Danshi, de växtätande herbivoremännen (vilket dock inte nödvändigtvis betyder att de är vegetarianer). Begreppet myntades av författaren Maki Fukasawa, som ville beskriva en ny form av maskulinitet, vänliga och milda unga män som brydde sig mera om sitt eget utseende än om kvinnor. Den blev mycket uppmärksammad i media, med en negativ innebörd. Alla som med ett västerländskt perspektiv har tittat på japanska eller koreanska popvideor vet att den populära bilden av män i Asien, är mer feminin än macho, full av smink, stiliserade frisyrer och koreograferade danssteg.

2009 släpptes i Japan ett tevedrama, The Single Lady, där en av huvudpersonerna kämpar med att förstå sexuella inviter, till exempel när en kvinna bjuder in honom att ligga med henne. Samma år höll sångaren och låtskrivaren Gackt en rockkonsert för män i ett försök att stärka ”männens sexualitet” i det japanska samhället.

I Japan är arbete och äktenskap sammanlänkade. Fast arbete ses som ett tecken på mognad, eftersom männen ska vara familjeförsörjare. Synen på frilansare som oansvariga och omaskulina stämmer väl överens med många av de egenskaper som förknippas med herbivoremännen. Dessa unga män gjordes med sin förlorade manlighet inte bara ansvariga för Japans sjunkande födelsetal utan också för landets stagnerande ekonomi.

Dagens japanska män är omanliga – och ännu värre är att de inte verkar besväras av det. Den kvinnliga motsvarigheten är de självsäkra och aktiva carnivorous women. Manliga växtätare och kvinnliga köttätare. Med andra ord, ombytta könsroller.

Herbivorerna är inte bara allmänt passiva när det gäller kärlek utan de håller sig gärna för sig själva även om de har något att säga. ”Jag gillar inte riktiga kvinnor”, sa en kille på Japans 2channel, världens största och mest aktiva anslagstavla på Internet. ”De är för kräsna nuförtiden. Jag har mycket hellre en virtuell flickvän.” Relationer är mendokusai, dvs. tröttsamma och besvärliga. Det är bättre att göra andra saker, som att koncentrera sig på sin karriär eller spela spel på smarta telefoner.

För de unga kvinnorna är det val som presenteras ett antingen-eller-förslag. Vill du ha en karriär eller ett äktenskap och en familj? Du kan inte ha både och. Många japanska flickor har växt upp med ett familjeliv där deras mamma arbetade hårt hemma och tog hand om familjen, medan deras pappa var en slags drönare, som arbetade långa dagar och försörjde familjen men var socialt frånvarande. På kvällarna träffade han sina manliga vänner och på helgerna ägnade han sig åt sina egna intressen, till exempel att spela golf. Det livet lockar inte unga kvinnor.

I en undersökning från 2011 bland japanska flickor i åldern 16 – 19 år beskrev 59 procent sig själva som likgiltiga eller ovilliga att ha sex, medan siffran för pojkar i samma åldersgrupp var 36 procent. I en undersökning i en provgrupp på 1 000 ogifta män mellan 20 och 30 år svarade 378 män att de var herbivorer. 45,9 % av de svarande klargjorde att även om de inte uttryckligen skulle definiera sig som växtätare föredrog de hellre den beteckningen än att klassas som köttätare.

Det finns tecken på att Västvärlden går samma väg som Japan. I sin bok ”iGen – Why Today’s Super-Connected Kids Are Growing Up Less Rebellious, More Tolerant, Less Happy—and Completely Unprepared for Adulthood—and What That Means for the Rest of Us (2017)” skriver sociologen Jennifer Twenge att den ”smartphone generation” som föddes efter 1995, och således aldrig har levt i en värld utan internet, har en senare sexuell debut, bor längre hemma, är mindre promiskuösa och har inte sex lika ofta som föregående generation.

På nätet finns begreppet sojapojke (soy boy) som beteckning på män som saknar maskulina kännetecken. Det är ett skällsord från höger som riktas mot politiskt korrekta unga män som gillar mångkultur, tycker djurens rättigheter är viktigt, bryr sig om klimatet, är veganer och inte dricker riktig mjölk utan soja. Det senare är en referens till ett av de slagord som förknippas med Trumps kampanj för att bli president: Real men drink milk”. Här är en bild där det inte är svårt att se varifrån inspiration en kommer:

Blev det rörigt och du undrar vad jag egentligen vill ha sagt? Två saker. Det ena är att det straffar sig att ignorera evolutionismens spelregler. I både Västerlandet och Asien föds det för få barn för att befolkningarna ska reproducera sig. Det problemet har inte drabbat Afrika och Sydamerika, med mer traditionella könsroller. Och det andra: Vi hade ett system som evolutionärt fungerade utmärkt: kristendomens monogama parbildning och kärnfamiljen som samhällets byggsten. Var det för tråkigt? Kanske, men evolutionen är inte hemfallen åt att skämta.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Det kortlivade matriarkatet

Det är svårt för feminister att svälja men det är ett historiskt och antropologiskt faktum att matriarkatet inte är ett fungerande alternativ till patriarkatet. Det handlar inte om politik och heller inte om kultur utan om att evolutionen har försett männen och kvinnorna med olika men kompletterande egenskaper. Dessa är i hög utsträckning överlappande – kvinnor kan sköta manliga sysslor och vice versa – men det betyder inte att de är utbytbara. Könsrollerna är visserligen – som det brukar heta – sociala konstruktioner, men de vilar på en biologisk grund – vilket feministerna och genusaktivisterna tenderar att glömma bort eller förtränger. Hur viktigt könet är visas bland annat genom de två frågor som föräldrar först ställer om nyfödda barn. Den ena gäller om barnet är friskt och allting är på rätt plats, den andra är vilket kön barnet har. Svaren är avgörande för barnets framtid.

I Sverige har feministerna haft och fortsätter att ha en sådan framgång – i synnerhet på universiteten, inom statlig byråkrati och i media – att det finns fog för att fråga om vi inte befinner oss i ett maktskifte, i den betydelsen att kvinnliga intressen har företräde också inom traditionellt manliga intressesfärer. Med andra ord, vi är på väg in i ett matriarkat. En kort notis från en vän, när jag skriver denna text: ”Var ute på universitetet förra veckan. 85 procent kvinnor i matsalen (vegansk). Jag rös av obehag. Vi har att förvänta oss mer av denna vara i framtiden.”

Den kvinnliga dominansen på universiteten och i offentligheten aktualiserar frågan vad det är i det kvinnliga tänkandet som inte fungerar i förarsätet. Observera att det inte handlar om kvinnor som individer utan om vad det kvinnliga tänkandet ser som viktigt och premierar, liksom vad män prioriterar men kvinnor är blinda för.

En numera från Harvard pensionerad evolutionsbiolog, Joyce Beneson, har skrivit flera böcker om hur manligt och kvinnligt skiljer sig åt. En av dem bär den talande titeln Warriors and Worriers: The Survival of the Sexes (2014). Till skillnad från andra primater där båda könen i stort gör samma saker har mänskliga honor och hanar olika beteeendepreferenser. Den fråga Beneson ställer är: Hur bär sig kvinnor respektive män åt för att bli framgångsrika i sin könsroll, ytterst för att överleva?

Beneson har visserligen schimpanskompetens på sin meritlista men framför allt har hon intresserat sig för barn, från det att de är små och upp i tonåren. Genetiska skillnader visar sig i tidig ålder, både i barnens lekar och intressen, men ofta också som ett motstånd mot en fostran som ignorerar vad i synnerhet pojkar gillar för lekar. Vad flickorna tycker om är inte lika motarbetat, eftersom barnen i förskolan ofta fostras av kvinnor som missförstår sin uppgift och har könsneutrala barn som ett ideal. I praktiken landar det i att kvinnliga egenskaper har företräde. Som väl är motverkas detta av att barnen, i synnerhet pojkarna, fostrar varandra. De har inte vuxna utan något äldre barn som förebilder.

Flickorna har två överordnade intresseområden, som knyter an till deras kommande vuxna liv. De är intresserade av sitt eget och andra flickors utseende. Frisyrer, smycken och väldigt feminina kläder intresserar de flesta småflickor. Har de tillgång till smink så prövar de. Många små flickor vill också ha hål i öronen för örhängen. Mitt barnbarn Hanna som nu är sex fick sina hål gjorda för två år sedan. Efter att ha genomlidit den första håltagningen så fick hon ta sats inför den andra. Det gjorde ju ont, väldigt ont och det blödde! Men hon backade inte.

Den andra rollen är den vårdande, där dockorna är deras barn. Som i den här barnvisan:

God dag min fru, jag ser min fru, ni Lillan har i famnen
O ja min fru, o ja min fru, jag tvättar henne nu.
Oj, oj, oj, oj, oj, oj ett sånt besvär man har.
Att mata och mata och mata lillan sin.
/…/
God dag min fru, men säj mej nu, nog blir ni trött på Lillan?
O nej min fru, o nej min fru, nej aldrig i min dar.
Ni ser ju, ni ser ju att visst besvär man har,
men Lillan hon är ju det käraste jag har.

Redan vid tre års ålder är flickorna intresserade av att laga mat, städa och hålla bebisar vid liv. De har vanligtvis inget emot att leka med pojkar, vilket inte är ömsesidigt. Lekarna ska vara snälla och gärna kreativa. Flickorna leker med play-doh och pärlplattor, de ritar sagofigurer, prinsessor, enhörningar, sjöjungfrur och små hästar.

För flickor är en förtrogen ”bästis” väldigt åtråvärt. Socialt skapar de grupper med ”tvåsamheter”, alltså egentligen inte en kollektiv vänkrets utan flera dualistiska. Vänskapen är djup och de flickor/kvinnor som är med i gemenskapen delar med sig till de andra om sådant som är väldigt privat, relationer med pojkvänner, personlig osäkerhet etc. De berättar inte om sin nya Volvo, som männen gör, de berättar om och utreder relationer. De kvinnor som är utanför den egna lilla kretsen är potentiella fiender. Därför har kvinnor svårare att expandera sin grupp, vilket män inte har. Andra kvinnor kan inte komma in på egen hand men däremot kan de naturligtvis stjäla medlemmar som egna bästisar, eller till den egna gruppen. De mer djupgående relationerna hindrar dock inte kvinnorna från att skapa och bryta vänskapsrelationer oftare än pojkar.

Beneson skriver att kvinnor är genetiskt kodade för ett vuxenliv i en framgångsrik mans harem. Det är bättre och säkrare för kvinnan och hennes barn att vara hustru nummer fyra eller fem till en man med hög status än att vara en lågstatusmans enda kvinna. Det synsättet förklarar tonårsflickors hysteri inför sina idoler. Se framför er en tonårsidols framträdande och flickorna som trängs vid kravallstaketet, sträcker armarna mot honom och skriker hysteriskt. Vad är det egentligen de gör? De ser en åtråvärd man och ropar ”ta mej, ta mej!” De står där kollektivt men de relaterar inte till varandra utan individuellt till den åtrådde mannen.

Kvinnorna i haremet har att välja mellan att sjunka i hackordningen allteftersom yngre och mer åtråvärda kvinnor kommer dit och att forma ett jämlikt kollektiv där de inte bara stöder varandra utan också hjälps åt med barnen. Det senare är naturligtvis en mer attraktiv lösning och det är denna form av gemenskap som utgör den evolutionära grunden för kvinnlig vänskap. När de hjälps åt med barnen, så måste de verkligen ha förtroende för varandra eftersom det inte finns något mer värdefullt än barnen.

När en kvinnas tävlingsnatur utlöses av en yngre och mer attraktiv kvinna, kommer hon att använda vapen som mobbning och ett föraktfullt eller inlindat språkbruk. Beneson skriver att kvinnor säger snälla saker till andra kvinnor utan att mena det, i motsats till männen som säger elaka saker till andra män utan att mena det. Flickorna slåss emellertid inte fysiskt därför att samhället har inte råd att förlora kvinnor på samma sätt som det har råd att förlora män. Därför är kvinnor också mer smärtkänsliga än män. Eftersom en kvinnas primära roll är att uppfostra sina barn är hennes välbefinnande, både fysiskt och psykiskt oerhört viktigt. Ingen annan tar hand om ett barn lika bra som dess biologiska mor.

Den maskulina konflikten är konfrontativ, den feminina manipulativ. Det är därför kvinnor vanligen gråter i situationer där män tar till våld. Gråten är ett skydd mot våld. När hotet upphör kan de ofta sluta gråta, som om någon har slagit av en strömbrytare. Likaså, när en överraskande fara hotar, så brukar kvinnor skrika till – det betyder att de vill ha hjälp. Männen däremot är vanligen tysta, försöker göra sig osynliga och tänker intensivt – hur ska den här faran hanteras?

Kvinnor ser inget värde i utmaningar som gör att de riskerar livet eller blir skadade. En man kan ägna sig åt att tämja krokodiler eller ormar. Det är en ”utmaning” som är det kvinnliga psyket främmande. Gör ett så enkelt test som att gå in i en skolklass och fråga hur många som har klättrat upp på ett högt tak. Det blir ett antal pojkar som sträcker upp handen. Flickor gör inte sådant. Dessa mönster diskvalificeras givetvis inte av att det finns kvinnor som är mer som män, liksom det finns män som är mer som kvinnor.

Kvinnor har en mycket kortare barn- och ungdom än män. De blir könsmogna tidigare, gifter sig tidigare, de får barn tidigare. De ansvarar mer än männen för barnens och familjernas överlevnad. Man kan se det redan i förskolan. När de leker så handlar det ofta om överlevnadsfärdigheter. Männens liv är inte lika ansvarsfullt, eftersom de inte står i frontlinjen för att ta hand om någon som kan dö när som helst. I princip har kvinnor ett jobb som aldrig tar slut. När de fött barn är de i stort sett fast för resten av livet. De lagar mat, de städar, de tvättar och ser till att familjemedlemmarna är hela och rena. De gör läkarbesök, de hjälper barnen att göra sina läxor. Kvinnorna håller inte bara sina egna familjemedlemmar vid liv, de hjälper också sina barnbarn och andra närstående. Över hela världen arbetar kvinnor ”hela tiden”. Männens jobb kan vara fysiskt mer krävande men deras arbetstid är utmätt, och därefter är de fria. I urbana miljöer stöter man på ”mansflockar” i olika åldrar. Är de upptagna med något, så är det inte arbets- utan nöjes- och lustrelaterat. Vissa ter sig hotfulla, andra inte. Det är sällsynt med ”kvinnoflockar” av motsvarande slag.

Evolutionärt sett är männen inte lika värdefulla som kvinnorna. Männen riskerar livet i en helt annan utsträckning än kvinnorna behöver göra, både för att utvidga eller försvara det egna samhället och när det gäller att skydda sina kvinnor och barn. Ett samhälle kan förlora väldigt många män utan att vara hotat av undergång, eftersom en man kan befrukta många kvinnor. Ja mer än så, han är evolutionärt inriktad på polygami. För biologisk överlevnad räcker en man till väldigt många kvinnor. Har han tävlat med och vunnit över alla andra, så är han inte bara stark och listig utan han har förmodligen också förstklassiga gener.

Männen är kodade för att bli goda krigare och medlemmar av en armé. Både individuellt och kollektivt konkurrerar de med andra män. Män premierar rationalitet därför att i strid vinner den som kan kontrollera sina känslor (av rädsla t.ex.). Kvinnor är känsloorienterade av samma skäl. De behöver betydligt bättre känselspröt för att lyckas med sin barnuppfostran.

I förskolan slåss pojkarna, de brottas och de tävlar med varandra. Vem kan hoppa högst, vem kan spotta längst? Individuellt handlar det om förberedelser för att kunna konkurrera med andra män om kvinnorna. Kollektivt är det förberedelser för uppgiften att försvara det egna samhället. Därför är pojkarnas lekar oftast våldsamma. De skapar sig låtsasfiender som ska besegras. Det kan vara tigrar, hajar, dinosaurier, utomjordingar eller nästan vad som helst. Att besegra fiender är männens grundläggande uppgift. Därför ser pojkarna fiender överallt.

Pojkar i fem- sexårsåldern vill sällan vara med flickor, de aktar sig för ”tjejbacillerna”. De undviker också vuxna och trivs bäst i grupper av pojkar. Det är vanligt att de drömmer om att fly med sina kamrater. Bara andra pojkar, kanske en avlägsen vårdare och en eller flera otvivelaktigt onda fiender. Tom Sawyer i Huckleberry Finn.

Pojkar är mer sociala än flickor och bättre på kollektiv vänskap, vilket går emot gängse uppfattningar. Se exempelvis fotbollssupporters som är utpräglat manliga grupperingar. Lika utpräglat kvinnliga supportergrupper saknas. En sammanhållen grupp är nödvändig för att bekämpa fiender. Redan som små pojkar kan män därför bortse från eller förlåta sådant som får vänskapen mellan flickor att krascha. De kämpar inom sin grupp om dominans, men när det krävs lägger de den interna kampen åt sidan och bildar en enad from gentemot fiender. Manlig vänskap är allianser för män med gemensamma intressen. De kan både bildas och upplösas utan att det blir djupt problematiskt.

Och det här är viktigt: pojkarna accepterar att dessa grupper är hierarkiskt uppbyggda. Med rätt ledare optimeras möjligheten att vinna en strid. För männen är alltså inte det lika värdet något meningsfullt ideal.

Eftersom kvinnor inte i samma utsträckning som män är fysiskt hotade, organiserar de sig med andra kvinnor i jämlika grupperingar. De kämpar för att bli klassade som ”lika bra som alla andra”, inte som männen efter att bli bäst. Flickor och kvinnor är istället inbäddade i en generationshierarki: mormor, mamma, dotter, äldre och yngre syskon.

Männens två uppgifter är att göra kvinnorna gravida och att trygga kvinnorna, barnen och samhället mot hot både inom samhället och mot fiender som vill anfalla. Det är därför männen förfogar över våldskapitalet. Våldskapitalet kommer också till användning vid jakt och inte bara i försvars- utan också anfallskrig. Dessutom, vilket feministerna förtränger i sin kritik av männens våldskapital, de goda männen måste bekämpa samhällets dåliga män.

Här hittar vi en av anledningarna till att matriarkatet inte överlever. De goda männen är desarmerade och kan inte stävja de dåliga männens våld. Det är just detta vi nu ser i Sverige. ”Dåliga män” erövrar mer och mer makt. Polisen är underdimensionerad. Väntetiderna vid landets domstolar är långa. Rättssamhället arbetar för högtryck med att bygga fängelser. Många och stora!

Vad behöver ett land mest, stränga lagar eller goda människor? När jag var barn var Sverige ett land där medborgarna med få undantag var goda. Det var inte bara portarna som var olåsta i den folkhemsförort där jag växte upp, utan det gällde också för ytterdörrarna. Skurkarna var inte skjutglada mördare som langade knark. Våra makthavare utformade därför ett ”snällt” rättsväsen med milda straff. Kriminalitet är visserligen alltid ett problem, men det kan vara stort som i dagens Sverige, eller litet som i gårdagens. Det som nu sker är att Sveriges inte längre ”goda människor” tvingar landet att byta till ett rättssystem som klarar att hantera ”onda människor”. De inte längre fullt så goda medborgarna tvingar fram en repressiv stat.

Att svenska män har vanvårdat sitt våldskapital och inte klarar att hålla de dåliga männen stången beror till stor del på att männen anpassat sig efter kvinnliga ideal, vilket de gör för att komma åt det sexuella kapital som kvinnorna kontrollerar. Kvinnor vill nämligen inte ha våldsamma män. De vill ha snälla män och fred på jorden – ungefär. De förstår det manliga våldets värde först när hotet är på riktigt. De vet hur ett gott samhälle ska se ut men de vet inte hur det skapas.

Det finns ett känt rättsfall som jag för många år sedan skrev om på bloggen. En man försvarar sig själv men framför allt hustru och barn mot en granne som anfaller med kniv. Grannen hotar att våldta kvinnan och barnen tänker han sprätta upp. Mannen försvarar sin familj med en hammare och slår förövaren så många gånger och så illa att tingsrätten dömer honom till ett års fängelse för grov misshandel samt att betala 80 000 kr i skadestånd. Tingsrätten ansåg att den anklagade borde ha riktat slagen mot andra kroppsdelar än huvudet, samt slutat slå så fort angriparen satt sig ner. Han dömdes också i hovrätten och det var först i HD som mannen frikändes. Det satt således långt inne. Det som särskilt intresserar här är kvinnans kommentar: ”Om jag hade haft en gubbe som lämnade barnen och sprang till skogs i det läget så hade jag blivit allvarligt bekymrad.”

Efter detta försök att utreda hur kvinnor och män evolutionärt skiljer sig åt är det dags att besvara frågan om varför matriarkatet både är sällsynt och kortlivat. Utgångspunkten är därvid att kvinnorna av någon anledning tar över makten från männen. Det kan bero på att männen, i synnerhet män med ledaregenskaper, saknas. Skälet är krig.

Här är Aristofanes komedi Lysistrate, skriven år 411 f.Kr, intressant. Kvinnorna i Aten och Sparta är trötta på det peloponnesiska kriget som har pågått i tjugo år. Därför kärleksstrejkar de och det tänker de fortsätta med tills männen slutar kriga. Med andra ord, de använder sitt sexuella kapital för att kontrollera männens våldskapital.

De tar kontroll över den byggnad där statskassan förvaras, så att männen inte ska ha råd att fortsätta kriga. Lysistrate leder kvinnorna. Pjäsen brukar i vår tids uppsättningar tolkas feministiskt men det gjorde inte Aristofanes. Han framställde kvinnorna som pilska och irrationella varelser som hade väldigt svårt att upprätthålla kärleksstrejken. Pjäsen slutar inte med att kvinnorna tar makten, men väl i att det blir fred. I den meningen har kvinnorna har framgång med sin kärleksstrejk.

Förflyttar vi oss till vår egen tid, så pågår ett könskrig därför att kvinnorna anser sig förtrycka av männen, också när de inte är det. Feminister vill inte leva i ett patriarkat. Därmed inte sagt att de vill ta makten utan de vill framför allt skapa rättvisa samhällen. De kämpar för att bli lika mycket värda som männen. Emellertid, det som sker är inte att ”nu är vi färdiga och har skapat ett jämställt samhälle” utan i att kvinnorna tar över mer och mer makt, tills männen säger stopp. Om de nu säger stopp, det är inte självklart.

Här finns en koppling till Lysistrate i den meningen att kvinnornas sexuella kapital kan tämja männen. Bara de får sex och kärlek så är många (inte alla) beredda till bli de snälla huskatter som kvinnorna gör dem till. Men motsatsen gäller också, och det är just det som kvinnorna är rädda för. Männens kan använda sitt våldskapital för att tvinga kvinnorna, både till sex och i andra sammanhang. Som skribenten Lasse Isaksson lakoniskt konstaterar i en artikel på Nätsajten Frihetsnytt under rubriken ”Feministernas tankevurpa”:

Antingen styrs alltså samhället av de egna männen eller så styrs det av kvinnorna och blir snart så svagt att det tas över av andra män. Och så är det återigen ett patriarkat.

Han säger också något annat viktigt nämligen att det feminismen gör är inte att skapa kvinnliga samhällen utan ”Den kastrerar bara de egna männen och gör landet försvarslöst mot andra att ta över.”

Vad är det då för kvinnliga preferenser som försätter samhället i den prekära situationen? Först och främst att det kvinnliga kollektivet är känslostyrt. Med kvinnorna vid makten får vi ett samhälle där hjärtat styr hjärnan och där hyckleriet belönas, ett godhetstyranni.

Vi får ett samhälle totalt fixerat vid ”människors lika värde.” Rättvisa och jämställdhet är prioriterat för kvinnor, vilket i sin tur betyder att alla förtryckta grupperingar måste få upprättelse. På så sätt öppnar kvinnorna dörren inte bara för orättvist förtryckta minoriteter som samer och tornedalingar utan alla möjliga extremgrupperingar: känslodallrande klimatfanatiker, rasistiska BLM, bigotta litteraturrevisionister, queerteoretiker, misandriska kvinnor som hatar det CIS-normativa samhället, normkritiker, transrörelsen, pridedansande militärer och … jag kan fortsätta uppräkningen ett bra tag till. Pedofilerna får ännu inte ta plats bland de förtryckta som måste få upprättelse men jag väntar bara på den dagen då jag får höra/läsa repliken: ”Som svart kvinna, sexuellt orienterad mot prepubertala pojkar är jag tredubbelt förtryckt!”

Med en evolutionsforskares perspektiv så har det stora vansinnet brutit ut. Feminismen leder inte till ett samhälle med ett kvinnligt och bättre regelverk. Det leder till en samhällskollaps. Det kan bara räddas av att männen återigen tar över. Men vilka dessa män är och hur de kommer att behandla kvinnorna, det är en öppen fråga.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Religion och moral

Mänsklighetens naturliga tänkande, det som vi tränats i och tillämpat under mer än 99 procent av vår existens, är animistiskt och symboliskt. Animistiskt betyder att naturen är besjälad. Det finns en ande i varje träd, i varje vattenfall och berg. Animismen binder människor till deras habitat. Andra människors platser har andra och främmande gudar. Sådana man inte känner och därför inte vet hur man ska blidka.

Att det mänskliga tänkandet är symboliskt innebär att allting som är och allting som händer, är meningsfullt. Tingen är laddade med innebörder och måste därför tolkas. I synnerhet är det som människor säger meningsfullt. Språket är människans främsta och mest utvecklade symbolsystem. Det som inte kan namnges finns nog egentligen inte. Språket är handlingarnas eviga följeslagare, ibland på efterkälken men oftast framför handlingen, och vägledande. Handlingar kan vara rätt utförda eller felaktiga. I det senare fallet kan det gå illa. Exempelvis kan ett självmord eller fel riter vid en begravning leda till att de döda kommer tillbaka som spöken, mylingar, zombies – varelser som vill oss ont.

Mänskligheten tar steget från animism till religion i Mesopotamien för högst tiotusen år sedan. De första religionerna var polyteistiska och härskarna var gudarnas ställföreträdare. I Thailand, där jag befinner mig när jag skriver detta, är buddhismen rejält tryfferad med animism. Det är normalt att tro på spöken. När jag pekar på en ganska modern femton våningar hög hotellbyggnad i provinshuvudstaden Trang och frågar varför den är övergiven och håller på att förfalla, får jag veta att det finns spöken där. Läskiga varelser som lurat två hotellgäster att ta sina egna liv. Därefter ville ingen längre bo på det hotellet. Inte heller gick byggnaden att sälja, det spökar ju där och det vet alla!

Bland antropologer står begreppet nyckelsymboler för det allra heligaste. Vad som helst kan fungera som en nyckelsymbol, precis vad som helst. Solen, en sjukdom, en stark ledare, ett språk, ja till och med ett land. Den kristna beteckningen på det bibliska Palestina är som bekant ”Det heliga landet”. Judarna talar istället om ”Det förlovade landet” – andemeningen är densamma. För muslimer är tempelberget, Haram ash Sharif, den tredje heligaste platsen, efter Mecka och Medina. Jerusalem är världens heligaste stad och tempelplatsen i Jerusalem världens heligaste plats. Hit kom Abraham för att offra sin son. Här uppförde Salomo sitt tempel. Här dog Jesus och här gav Allah profeten Muhammed direktivet att muslimerna skulle be fem gånger per dag.

Av de nu levande världsreligionerna är antagligen hinduismen den äldsta, med ena foten kvar i animismen. Den har ingen stiftare, ingen gemensam helig skrift, inget övergripande prästvälde. Men den har ett högsta väsen, Brahman. Jag ska inte följa detta spår längre, det är lätt att gå vilse, utan nöjer mig med att nämna några andra av religionens starka och samlande nyckelsymboler: Buddha, Jesus och Muhammed. Om de någonsin funnits? Antagligen, men strunt i det. Deras reella makt är överspelad, den symboliska makten världsomspännande. Deras moraliska direktiv backas upp med de starkast möjliga av sanktioner. Vad är väl att hamna i en fängelsehåla för att ha gjort fel, eller kanske hängas, jämfört med helvetets eviga plågor?

Det finns två slags nyckelsymboler: summerande och utredande. Att symbolerna är summerande betyder att de likriktar en mängd olika känslor och uppfattningar, så att många människor kan samlas kring dem. Flaggan är en typiskt samlande nationell symbol. Det kan handla om en högtidsdag då medborgarna för att hylla sitt land hissar och viftar med sina flaggor, men det kan lika gärna handla om krig. Under en gemensam flagga kan en armé anfalla sina fiender.

För att människor ska avstå från att granska religionernas orimliga påståenden och sagor, för att de ska låta sig övertygas, krävs utöver heligheten en kollektiv uppslutning. Summerande symboler gör det möjligt för människor att samla sig i långt större antal än stammen och klansamhället medger. En sådan likriktad folkmassa kan bygga pyramider och katedraler. Den kan bokstavligt talat förflytta berg, om det anses nödvändigt. Eller sätta världen i brand.

Hitler var en fantastiskt potent summerande nyckelsymbol under 1930-talets uppladdning inför andra världskriget. Inte bara i Tyskland utan runt om i världen betraktades han som en av de största statsmän som funnits. När vi, dagens människor som sitter med facit, ser gamla journalfilmer där Hitler eldar massorna, är det inte bara skrämmande utan också omöjligt att se Hitler som en hjälte, någon att beundra. Han är ondskan inkarnerad alternativt parodiskt löjlig, något chaplinskt.

Hitler har bytt från att utgöra en samlande symbol för det germanska folkets överlägsenhet till att fungera som en utredande nyckelsymbol för ondskan. Nazismen och Hitler återkommer som varningssignaler för vår egen tid. Opinionsbildare förklarar för oss att trettiotalet är tillbaka, Hitlers och stöveltrampets tid. Nazismen ligger på lur.

Vi samlas kring sådant som vi håller för heligt. Men vi kan också samlas i vårt avståndstagande, vår avsky för det som en gång varit heligt. Om vi inte tar varningarna på allvar och gör motstånd, kommer den ondska som utlöste andra världskriget att återvända. Det må vara att historien aldrig upprepar sig, det är vetenskapens perspektiv. Den symboliska värld, där tidens styrande moral skapas, är cyklisk, med ständiga återkomster. Där pågår en evig strid mellan det goda och det onda. Gud och Djävulen i nya gestalter – och Hitler som en av de värsta i Djävulens entourage.

Observera att den moraliska dimensionen inte delar upp existensen i något objektivt ont och gott. När Storbritanniens mest kända konvertit till islam, Yusuf Islam (tidigare sångaren Cat Stevens), i ett tv-program tillfrågades om han skulle ge Salman Rushdie skydd om han skulle dyka upp vid hans dörr svarade Yusuf Islam: ”Jag skulle försöka ringa ayatollah Khomeini och berätta exakt var den här mannen befinner sig.” På frågan om han kunde tänka sig att gå till en demonstration där en bild av Rushdie brändes, svarade han: ”Jag hade hoppats att det skulle vara på riktigt.” Romanförfattaren Fay Weldon satt mitt emot Yusuf Islam när han kommenterade och sa att hon var förvånad över att en polischef, som också befann sig i studion, inte reste sig och arresterade sångaren för uppvigling till mord.

Förmågan att ledas och förledas av nyckelsymboler är en mänsklig kvalitet eller egenhet, som medger att människan tar det första steget bort från sitt ursprungliga tänkande, höjer sig över stamfolkets nivå. Jag syftar på religionernas födelse. Det är också steget bort från animismen, vilket betyder att de som tar detta första steg inte längre via religionen är bundna till sitt habitat. Religionerna blir därmed också globalismens vagga, ett perspektiv som jag dock inte tänker utveckla den här gången.

Det må vara att religionerna utgör sagor som ingen vettig människa kan sätta någon tilltro till. Med det perspektiv som jag vill föra fram här, är att deras syfte inte är att förklara existensen, lika lite som att ge människor evigt liv, utan att organisera människor i nationer och riken, kollektiv över stamsamhällets nivå. Men inte till vilket slags gemenskap som helst utan till moraliska gemenskaper. Det kan handla om ”vi mot dem”, om den egna gemenskapen som det utvalda folket. Men framför allt handlar religionerna om rätt och fel, om gott och ont. Med andra ord, de är moralläror.

Moralen tillhör inte förnuftets region utan det sakrala. Moral är en meningsprovins där individens intressen är underordnade kollektivet. En av sociologins fäder, fransmannen Émile Durkheim, myntade uttrycket Homo Duplex för att beskriva dels det profana, som är individens egendom, dels det sakrala eller heliga som är kollektivets tillgång och som får människan att fungera unisont på ett sätt som i sin omfattning är okänt i djurvärlden (exempelvis att bygga nationer). Utan en gemensam moral faller kollektivet samman. Det är intressant att två 1700-talsfilosofer som Kant och Voltaire båda, utan att vara troende, insåg religionens uppgift som en sammanhållande kraft. Det hindrade inte Voltaire från att avsky kyrkan.

Tio Guds bud är en morallära. Du ska inte dräpa, du ska inte stjäla, du ska inte begå äktenskapsbrott etc. Observera att det inte finns något förbud mot att ljuga. Det närmaste är åttonde budet som säger att du inte ska vittna falskt mot din nästa. Nu tror jag inte det förhåller sig så, men jag frestas till tanken att ett förbud mot att ljuga inte skulle fungera, eftersom religionen i sig självt är en härva av lögner, fantasier som inte tål att plockas ner på jorden.

Visst finns det forskare som också är religiösa, tror på ett högre väsen i en eller annan form, men vetenskapen som profession är religionens antites, vilket fångas i de båda begreppen tro och vetande. Det betyder att religionen inte kan överges som något överspelat. Hur stort, framgångsrikt och omfattande vårt vetande än blir, så finns det religiösa behovet kvar, inte därför att vi måste tro på tomtar och troll, utan därför att vi behöver en kollektiv moral och moralen tillhör inte den profana utan den sakrala existensen. Förnuftet, vetenskapens viktigaste verktyg, har ingen moralisk dimension, tvärtom, det reducerar människan till ett djur bland andra djur.

Gud och religion kan inte försvaras med hjälp av logik och vetenskap, men när religionen avlägsnas från samhället blir vi förvirrade och olyckliga. Religioner är prosociala och förmodligen nödvändiga för ett fungerande samhälle. De minskar stressen, de främjar anpassningsbara och nödvändiga beteenden, som att skaffa barn. Det finns forskning som visar att religiösa människor är friskare och lever längre än ateister.

Tro börjar med väckelse. Traditionella väckelser äger vanligtvis rum i kölvattnet av krig och katastrofer, perioder av förhöjd stress och dödlighet. De leds ofta av neurotiska och ångestfyllda personer vars störda mentala tillstånd lindras genom de mycket känslomässiga religiösa upplevelserna. Unga kvinnor är framträdande i sådana väckelserörelser. När en väckelse väl har kommit igång uppstår en slags snöbollseffekt, där mer mentalt stabila personer ansluter sig.

Här är det viktigt att se skillnaden mellan positiv coping, som ger de troende möjlighet att bli förlåtna och renade och negativ coping, som innebär att man vill straffa sina meningsmotståndare. I det senare fallet är ledarna fientligt inställda mot dem som förhåller sig kallsinniga och tål inte att utmanas. BLM-upploppen är ett bra exempel. Anhängarna är övertygade om att världen styrs av rasister som vill hålla oskyldiga svarta människor nere. Vita människor kan aldrig riktigt förlåtas för sin rasism. Demonstranterna känner sig överlägsna ”rasisterna” och är övertygade om att de verkar för en ny och bättre värld, fri från förtryck.

Ett vanligt förhållningssätt är ”det räcker inte med att bara tro, man måste veta”. Jag skulle vilja vända på det och säga att ”det räcker inte med att bara veta, man måste tro”. I Sverige tror vi att demokratin är nödvändig för ett bra samhälle, vi tror att människor blir lyckligare av att leva i ett välfärdssamhälle, vi tror att utbildning och kompetens styr människors placering i samhällshierarkin och vi tror att de flesta människor är kapabla till ett självständigt tänkande. Dessa grundvalar är falska men vi behöver dem att tro på, eftersom de främjar samhällsmoralen. Räcker de? Durkheim skulle svara nej.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Ibland blir det bara för mycket!

Först har vi ett samhälle med låg brottslighet, skötsam arbetande befolkning, basservice och låga skatter. Så ska välfärdssamhället byggas och det kostar multum. Under några årtionden har vi ett fungerande välfärdssamhälle, visserligen med svår bostadsbrist men sjukvård, skola, polis etc. fungerar. Så bygger vi sovjetiskt storskaligt och importerar en sjuhelvetes massa människor som arbetsmarknaden ratar men som måste försörjas med bostäder, sjukvård, skolor, polis etc. Välfärden raseras så sakteliga och eftersom den måste ”lagas” så kostar det ännu mera pengar. Skatter och olika statliga avgifter rusar i höjden samtidigt som välfärden rasar i botten. Till slut står vi där med ett skitsamhälle där man varken kan lita på att tågen går, bilen får behålla katalysatorn eller att barnen kan få sina tandhälsa kollad. Unga kriminella skjuter ihjäl varandra och på akuten är väntetiderna ofta tvåsiffriga, räknat i timmar. Det enda som riktigt fungerar är beskattningen. Förresten … i det växande skuggsamhället är skatter en perifer fråga. Där är det väl bara exploateringen som fungerar.

Jag tillhör ett litet antal människor som haft turen att få behålla förståndet. Vi protesterar genom att peka ut eländet. Istället för att lyssna till oss som identifierar problemen så att de kan åtgärdas kallar journalister och opinionsbildare oss för nazister, rasister och annan lögnaktig skit. De går hellre hem och stryper grannens katt än att publicera något av det vi slår larm om. Yippee, va bra det blev!

Medierna skriver om den berikande invandringen, politiker som Bengt Westerberg säger att 700 000 invandrare går till jobbet varje dag och när en fullkomlig tsunami av invandrare drabbar Sverige så kläcker den socialdemokratiske statsministern ur sig att hans Europa bygger inga murar. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har båda visat sitt stora förakt för det svenska, utan att av det skälet bli avsatta. Det är helt jävla cocko, men efterhand har vi som har förståndet i behåll förstått att det är normalt att ledande politiker är idioter. Det enda fotfäste de har är i det egna partiet.

Alla medier skriver om den hemska svenska rasismen och påminner ständigt om alla människors lika värde. Det är rena väckelserörelsen! Nja … väckelse kanske inte är rätt beteckning. Hjärntvätt? Hyckleri? Godhetsposering?

Det vågar inte fan protestera. Då kan man bli uthängd på fejan. Vänner och släktingar tar avstånd. Mor- och farföräldrar som längtar tillbaka till en svenskare gårdag får inte träffa sina barnbarn. Den som inte håller tand för tunga på firmafesten riskerar att mista jobbet. Hur ska man då klara bolånet och ansvaret för familjen? I synnerhet ligger journalisterna illa till. Slut med spetsiga följdfrågor från journalister i känsliga frågor. Rättning i ledet! Rädslan tar befälet.

***

Bara modiga Katarina Sandström frågade i SVT:s Rapport dåvarande justitieministern Morgan Johansson om det finns ett samband mellan invandringen och alla mord och sprängdåd som de senaste åren drabbat Sverige? (Nej, det frågade hon inte).

***

Henrik Jönsson lockar många lyssnare med sin genomarbetade och alltid intressanta lördagskrönika på Youtube. Lördagen den 30 april inledde han en krönika om ”klimatreligionen” med:

Om man säger dom saker jag säger så blir man inte populär. Både jag och min familj lever därför sedan flera år tillbaka med skyddad identitet. Detta är beklagligt men gör i mina ögon det än viktigare att diskutera just dessa frågor.

Jag tänker att Henrik Jönsson borde ha ett samhälleligt skydd, men inte som en ”outcast” utan som en av regeringens viktigaste rådgivare.

***

I Sydsvenskan läser jag om en lärare i Örebro som ville få sin bil såld. Det var en ganska ny Mercedes och läraren hade ett sjuårigt lån, som kostade honom 3 500 kr i månaden. En romsk man erbjöd sig att hjälpa mannen att sälja bilen till ett visst pris och hämtade den. Efter en tid sa han att bilen hade beslagtagits av polis och att läraren måste registrera bilen på honom så han kunde hämta ut den och sälja den vidare, enligt deras överenskommelse. Det gjorde läraren, varefter den romske mannen for till Sundsvall och sålde bilen till en bilfirma. Han fick 70 000 kr i kontanter plus en billigare bil. Läraren från Örebro fick behålla sitt lån på 3500 kr i månaden. Journalisten i Sydsvenskan avslutade med att beklaga att medierna enbart förde fram romer som förtryckta. Han hade ringt upp läraren som för journalisten förklarat att han inte ville vara fördomsfull och dessutom var övertygad om ”allas lika värde”. (Nej, detta har jag inte läst i Sydsvenskan utan det var det en domstolsjurist som berättade för mig).

***

SVT:s nyhetsprogram Aktuellt rapporterar med utgångspunkt i SBC:s statistik att om invandringen fortsätter i samma takt kommer svenskarna år 2053 att vara i minoritet i sitt eget land (nej, den SVT-reporter som försökte redovisa dessa siffror skulle garanterat bli hindrad av sin redaktionschef. Det är Gunnar Sandelin som redovisar dem i Riks nyhetssändning med Richard Sörman, på Youtube).

***

Patrick Moore, som är en av Greenpeace grundare, säger att klimatkatastrofen är en ovetenskaplig bluff som går ut på att roffa åt sig pengar. Enligt Moore är nätjättarnas faktagranskare ”posörer” utan sakkunskap. De vet inte vad de pratar om. Moore har rätt mycket på fötterna. Han har en doktorsexamen i ekologi och har skrivit boken Fake invisible Catastrophes and Threats of Doom (2021) som Bonniers har köpt rättigheterna till och i svensk översättning tänker marknadsföra i alla sina tidningar (Det trodde du väl ändå inte på!). Säkert har Elsa Widding läst honom. Jag ser att hon har blivit politisk vilde efter att inte fått sitt partis stöd när liberalen Mats Persson twittrade (sant):

Widding visar prov på ett kunskapsförakt som inte anstår en riksdagsledamot. Det är allvarligt att ge stöd till konspirationsteorier om klimat, vaccin och Förintelsen. Hon måste nu visa att hon står upp för vetenskap.

Aftonbladets Anders Lindberg skyndade sig att skriva att Elsa Widdings problem inte är ovetenskapligheten utan tvärtom, att hon är sakkunnig i energi- och klimatfrågor. Det är av just den anledningen som hon sitter i Riksdagen men hon klarar inte det politiska finliret. Däremot behärskar hon sakfrågan, vilket tyvärr inte fungerar i dagens klimatreligiösa svenska offentlighet. (Att man kan få läsa något sådant i Aftonbladet, glöm det).

***

Centerpartiets Muharrem Demirok twittrar:

Vet ni vad jag är riktigt j.vla trött på? Äldre, priviligerade och, dare I say it, vita män. De slänger ut sig påståenden, gissningar och rena osanningar som de hävdar är fakta, sen blir de kränkta när man ifrågasätter eller rent av motbevisar deras ”perfekta” tes.

I DN ger ledarskribenten Lisa Magnusson en syrlig kommentar: ” Att han inte kan stava till priviligierade, säger det något om Centerpartiets bildningsnivå? Sedan, vill han slippa de äldre vita männen så finns ju länder med en övervägande ung svart befolkning. Varför inte flytta dit, till Nigeria eller kanske Sudan? (Nej, något sådant skrev hon förstås inte).

***

I Sveriges Radios program Medierna, som enligt sin egen programförklaring spanar in i framtidens medielandskap, berättar Martin Wicklin om hur besviken Věra Jourová, vice ordförande för EU-kommissionen, är på Elon Musk därför att han inte gillar EU:s censurkrav. Myndigheterna har infört en regel om ”otillåtet yttrande” som är så vag att ingen vet om polisen kommer att knacka på din dörr klockan fyra på morgonen för att du har sagt något olagligt. Vad som är olagligt bestämmer myndigheterna från fall till fall eller person till person, beroende på de politiska vindarna. Om Musk tillåter yttrandefrihet på Twitter riskerar han att plattformen förbjuds inom EU. Bland de censurerade plattformarna finns också Facebook, Google, Instagram, TikTok, Wikipedia och YouTube. Dansar de sammanlagt 19 företagen inte efter Bryssels pipa riskerar de inte bara ett förbud utan kan också tvingas lämna över upp till 6 procent av sina globala intäkter. Martin Wicklin är mycket upprörd och säger att totalitära regler alltid presenteras som motsatsen till vad de är avsedda att uppnå. Lagen om digitala tjänster marknadsförs således som en strävan att skydda yttrandefriheten. (Nej, det var inte Sveriges Radio och Martin Wicklin som rapporterade detta utan det gjorde Lars Hedegaard på danska Snaphanen).

***

Nu ska jag tala om varför jag skrev denna pyttipanna-krönika. När medierna är tysta alternativt vilseleder eller ljuger i viktiga frågor och medborgarna samtidigt på nätet och i alternativa media kan få den information de frågar efter, så blir situationen alltmer ohållbar för medierna. De gräver sin egen grav. Nätet och dess vilda flora av röster tar alltmer över.
Joe Rogan, vars podcast numera ligger på Spotify, jämförde sig nyligen med CNN, det världsomspännande multinationella tv-bolaget med flera dygnetruntsändande nyhetskanaler. Det här är CNN:s huvudkontor i Atlanta:

Joe Rogan har bara en studio men han har fler lyssnare än CNN. En annan av nätets giganter som inte reguljära medier kan hantera är psykologen Jordan Peterson. När han får frågan varför Joe Rogan blivit så stor svarar han precis som det är: ”Därför att han inte ljuger och alltid respekterar sina lyssnare”.

OK, nätet tar över, då är väl problemet löst? Nej det är det inte. Nätet kan inte ersätta det offentliga samtalet. Ett lands överhet och opinionsbildare måste i en demokrati ha kontakt med väljarna. De måste kunna förklara sina handlingar och åsikter. De måste också få medborgarnas uppfattning förmedlade av journalisterna. Medierna är denna kanal eller med ett modernare ord, det gränssnitt som gör att den politiska och opinionsbildande överheten kan stämma av sin politik med medborgarnas åsikter och intressen.

Medierna älskar uttrycket Speaking truth to power (Google: 359 miljoner nedslag) men minst lika viktigt är Speaking truth to public. När jag googlar, så får jag inga nedslag därför att Google formulerar om det till Speaking truth to power. Mina ord finns inte ens för Google. Jag prövar med Speaking truth to people och Speaking truth to citizens. Detsamma sker, jag hamnar på Speaking truth to power.

Tappar medborgarna i ett land förtroendet för medierna därför att dessa tiger, vilseleder och ljuger i viktiga frågor, så tror jag på fullt allvar att staten i det landet inte klarar sig. Sovjet och DDR ljög systematiskt via medierna för medborgarna. Dessa stater finns inte längre, vilket vi ska vara tacksamma för.

Varför censurerar, vilseleder och ljuger medierna i rapporteringen om det egna samhället? Det enda rimliga svaret är att om journalisterna slutade ljuga och luras, om medborgarna serverades en verklighetsnära och hederlig bild av tillståndet i landet, skulle konsekvenserna bli oförutsägbara? Fast man vet förstås att en del huvuden skulle rulla. Men i övrigt, applåder eller gatukravaller? Ingen i makteliten vet och ingen vill heller veta.

Ska det svenska välfärdssamhället, som Sovjet och DDR, hamna på kyrkogården för misslyckade samhällsexperiment? Det är nämligen dit vi är på väg. Nu den riktigt svåra frågan: Ska vi vara tacksamma för det?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Toxisk maskulinitet

En av mina vänner skickar mig en länk till sociologiprofessorn Frank Furedis blogg Roots & Wings som har den upplysande varudeklarationen ”Ett alternativ till den västerländska kulturens infantiliserade och narcissistiska ideal.” Där finns en nyskriven artikel om toxisk maskulinitet, som Furedi menar är ett dehumaniserande begrepp.

I sin ursprungliga betydelse syftar toxicitet på en genom sin giftighet farlig och förorenande substans. När begreppet lättvindigt och tanklöst förs över från kemi och ekologi till mänskliga relationer så blir det ett nytt sätt att beskriva egenskaper. Människor framställs som ansvariga inte bara för att förgifta miljön utan även för att förgifta varandra. Naturens förorening och den moraliska föroreningen löper parallellt med varandra. I stort sett alla manliga beteenden kan beskrivas som toxiska. Furedi skriver:

En genomgång av akademisk litteratur om maskulinitet visar att manligt beteende rutinmässigt framställs som giftigt i sig självt. Det är svårt att hitta studier som neutralt diskuterar maskulinitet, och det är inte förvånande att läsarna drar slutsatsen att män är moraliskt lägre stående än kvinnor. Begreppet giftig maskulinitet har blivit ett samlingsbegrepp för att beskriva mäns känslor av berättigande, ilska och sårbarhet och deras behov av att dominera och skrämmas, med öppna eller dolda medel.

Första gången begreppet toxisk användes för relationer mellan människor var förmodligen 1975 i US Department of Health’s Schizophrenia Bulletin där det kopplades samman och förklarade destruktiva beteenden som resultatet av toxiska familjekonstellationer. Familjen och olika former av intima relationer beskrivs därefter allt oftare som en generator av både psykisk sjukdom och toxiska beteenden. 1989 publicerade Susan Forward sin bestseller Toxic Parents, ett slags självhjälpsbok som skulle hjälpa läsarna att befria sig från föräldrarnas inflytande. Idén om familjen som en toxisk förmedlare av dysfunktionalitet fick ett stort genomslag inom den amerikanska populärkulturen. I böcker som Narcissistic Mothers och You’re not crazy – it’s your mother preciserades på vilket sätt en förälder kunde vara toxisk.
På nätet hittar jag en hel skrälldus med råd om hur man ska befria sig från sina föräldrars toxiska inflytande. Ett exempel:

Sluta försöka vara dem till lagsSätt upp tydliga gränser för vad föräldrarna får lägga sig iFörsök inte få dina föräldrar att ändra sigTänk efter innan du delger dem någotKänn dina föräldrars begränsningar och försök runda dem – men bara om du själv villSe till att du alltid har en strategi för att lämna samtalet eller samvaronFörsök inte att resonera med demUndvik att bli deras springpojke/flicka och hjälpare i alla situationerDu behöver inte tillbringa semestern med dina föräldrarSköt om dig själv, ät hälsosamt och sov, så att du orkar med dina föräldrar

Under varje punkt finns det en förklarande text. Så här ser den exempelvis ut under punkt 7:

Det finns inget sätt att resonera med någon som är irrationell, känslomässigt omogen eller berusad. Så lägg inte någon energi på att försöka få dina föräldrar att se din synvinkel. Det kan vara sorgligt och frustrerande att acceptera att du inte kan ha en sund och mogen relation med dem, eftersom de är trångsynta eller känslomässigt provocerade. Ha självförtroende i frågor som är viktiga för dig, men förvänta dig samtidigt inte att dina föräldrar bryr sig om eller förstår din åsikt. Undvik att dras in i diskussioner eller maktkamper som urartar till aggressioner, fula tillmälen och andra respektlösa beteenden. Som jag har sagt tidigare, du behöver inte bry dig om allt som dom säger. Engagera dig inte.

År 2018 utsåg Oxford English Dictionary toxic till årets ord på grund av den stora variation av sammanhang där det letat sig in – från samtal om miljögifter till klagosånger över dagens giftiga politiska diskurs till #MeToo-rörelsen, med dess fixering vid begreppet ”giftig maskulinitet”. Manliga vita män är högerextrema och rasistiska, det vill säga bärare av den toxiska manligheten.

Nå, vad är det som utmärker den tydligen så problematiska manligheten? På nätet hittar jag en top-ten-lista. Toxisk manlighet är:

StoiskhetPromiskuitetHeterosexualitet som den enda normenVåldsamhetDominansSexuell aggressivitet mot kvinnorVisar inga känslorInte kompis med feministerRisktagandeDeltar inte i hushållsarbetet och omsorgen

Uj! Spontant frågar jag vad det är för skillnad på stoiskhet och att inte visa känslor? Och det är vilseledande att betrakta promiskuiteten som en moralisk defekt eftersom den har en biologisk förklaring. Männens drift är att sprida sina gener. De starkaste och biologiskt sett bästa männen ska idealt sett få flest barn. Vidare, det där med att heterosexualitet är den enda normen? Min uppfattning är att manliga män har lättare att acceptera homosexualitet än mindre manliga män, därför att de inte känner att de måste övertyga omgivningen och sig själva om sin manlighet.

Heterosexualitet är inte något orättvist manligt påfund, utan den ordning som människans existens bygger på. Det må vara att människosläktet uppvisar ett spektrum av sexuella preferenser, men det går inte ta sig förbi att sexuallivet handlar om att göra barn och att både kvinnor och män behövs, såväl när barnen tillverkas, som för deras fostran till vuxna och ansvarstagande samhällsmedborgare. Med andra ord är heterosexualitet och familjebildning normalt, nödvändigt och en självklar prioritering i alla livsdugliga samhällsbildningar.

Den sista punkten – hushållsarbete och omsorg – är traditionellt ett kvinnligt både kompetensområde och ansvarstagande. I många samhällen ses det som ett avvikande manligt beteende att göra kvinnosysslor. Gör det alla män som följer normen toxiska?

Bestämt är det här en typisk kvinnlig lista. Den är mer känslomässig än strukturerande. Och jodå, så här beskriver de sig:

Aurora New Dawn är en feministisk välgörenhetsorganisation som ägnar sig åt att få slut på våld mot kvinnor och barn och dolt våld. Sedan 2011 har Aurora New Dawn erbjudit säkerhet, stöd, opinionsbildning och bemyndigande till överlevande av övergrepp i hemmet, sexuellt våld och förföljelse. Vi erbjuder en mängd olika tjänster och är involverade i att stödja feministiska kampanjer för att stoppa manligt våld mot kvinnor.

Jag kollar om Bokus har något att erbjuda mig på temat toxic masculinity. Och minsann, under rubriken Genusvetenskap: män, sexuellt beteende finns en sprillans ny genomgång, Toxic Maculinity, skriven av engelsmännen John Mercer och Mark McGlashan. Den senare är ”Gender and Sexuality-professor” i Birmingham. Enligt förlaget ställer författarna kritiska frågor om hur maskulinitet, makt och marginalitet relaterar till varandra i vår kulturellt och socialt föränderliga tid. Boken är inte billig, 190 sidor i häftad utgåva kostar 499 kr.

Fri Tanke är en svensk tankesmedja som arbetar i upplysningens och förnuftets tjänst. De har ett eget bokförlag med samma namn och där har de nu givit ut en bok av den amerikanske evolutionspsykologen David Buss: ”Toxisk maskulinitet”. Enligt förlaget avslöjar han de dolda rötterna till ”kriget mellan könen” och visar hur dessa utvecklats evolutionärt över lång tid. Om man får tro förlaget är det både en nyskapande teori om könskonflikter och en praktisk rådgivare för män och kvinnor som vill undvika dem.

Jag förmodar att det är en översättning av Buss senaste bok Bad Men: The Hidden Roots of Sexual Deception, Harassment and Assault (2021) där han skriver att mäns sexuella våld gentemot kvinnor är världens största och mest spridda mänskliga-rättigheter-problem. Maskulinitet framställs som något sjukligt, något som både skadar unga mäns självkänsla och kränker kvinnor.

Jag ogillar starkt att begreppet toxisk maskulinitet på det sättet etableras inom evolutionspsykologin. För mig är det politiskt alltför kontaminerat (toxiskt). Därför ska jag mansplaina och tar till storsläggan. Men först är det säkert bäst att jag försäkrar att jag förstår att mäns våld mot kvinnor är ett problem på alla nivåer. Främst givetvis för kvinnorna och barnen, men också för männen och samhället.

Analytiskt är begreppet toxisk manlighet totalt värdelöst, eftersom det som sägs vara manliga egenskaper måste knytas till en bestämd kontext innan man kan säga om de är positiva eller negativa. Manlig aggressivitet kan vara ett skydd för kvinnor som hotas i ett krig. Däremot är det negativt när män är aggressiva mot kvinnor.

Eller, vänta! Det finns kvinnor som gillar när män är aggressiva mot dem, åtminstone i sexuella sammanhang. Jag vill inte påstå att det är vanligt, det vet jag ingenting om, men sado-masochistiska relationer är något som finns på riktigt. För att illustrera att sexualitet är ett komplicerat område letar jag efter ett uttalande som jag en gång citerat men hittar det inte. Hur som helst, så här var det:

En kvinna träffar och lever med en man som har alla de eftersträvansvärda egenskaperna. Han är snäll och uppmärksam mot henne, de delar på alla sysslor och han kallar sig till och med för feminist. I sängen frågar han alltid hur hon vill ha det och är ivrig att tillfredsställa henne. Snart spricker det mellan dem därför att han bär sig inte åt som en man. Han visar upp en toxisk maskulinitet i den meningen att den är avtändande för en kvinna han vill behaga.

Feminismen har fått mansidealet totalt om bakfoten. De flesta kvinnor attraheras av manliga män, helt ekvivalent med att de flesta män attraheras av kvinnliga kvinnor – det är evolutionens idé med två kön och sexuell fortplantning. Lyssna till Lill Lindfors hyllning av manligheten:

Åh, han går som en karl
Han ser ut som en karl
Med en kropp som en karl
Och han kysser som en karl ska

Han har charm som en karl
Han är fräck som en karl
Nonchalant som en karl
Och han rör sig som en karl ska

Men djupt därinne
Har han ett barnasinne
Och jag ska ge allt vad jag har
Till denna underbara karl
Så han blir min för hela livet
Visst kan han som en karl
Se vad kvinnorna har
Och han ger när han tar
Med en styrka som en karl har

Jo, han ljuger ibland
Och han dricker ibland
Men det struntar jag i
För jag vet ju vad den karln har

Och när jag vaknar
Är det hans famn jag saknar

Ja, jag ska ge allt vad jag har
Till denna underbara karl
Så han blir min för hela livet

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: På jakt efter den svenska fegheten

För några år sedan fick jag ett förslag om att lägga in MediaLinq på bloggen, ett donationssystem som ger möjlighet till små betalningar. Jag nappade direkt, eftersom jag är dålig på att påminna läsarna. För mig känns det som att tigga, trots att det ligger både kostnader och arbete bakom de texter jag publicerar. Dessutom, jag har ju angett både Swish och Plusgiro så att den som vill kan sätta in en slant. Men vill några supporters hjälpa mig att få lite mer betalt för mitt arbete, jättebra!

För ett par veckor sedan fick jag en påminnelse från MediaLinq. Det var inte första gången. De vill vända den tröga donationskulturen inom alternativmedia. De skrev: Visa tydligt att du vill ha donationer!

Inte vet jag om det flyter in mer på andra bloggar men tydligen tycker de att mina läsare ger för lite. Hur som helst, de hjälpte mig med ett slags upprop. Så här skrev de:

Alternativmedia har blivit proffsigt. Skribenterna har oftast hög kompetens och skriver om viktiga ämnen. Betydelsen har ökat när mainstream media MSM uppenbart inte klarar sin roll att ge korrekt, ofiltrerad och opartisk information. Vi läsare återvänder dagligen till våra favoriter för att ta del av viktig kunskap och reflektioner som vi aldrig hittar i MSM. 

Att innehållet i alternativmedia är bra innebär dock inte att ekonomin är detsamma. Belöningen begränsas ofta till symboliska likes men donationerna är få trots att vi tusentals läsare ständigt återkommer till våra favoriter. MediaLinqs betalsystem gör det enkelt att visa uppskattning från 1 kr eller mer. Genom att hellre ge lite än inget så bidrar du till att dina favoritskribenter fortsätter prestera på högsta nivå.

I en tidigare krönika skrev jag om svenskarnas passivitet och avslutade med tio förslag på förklaringar. En läsare som jag hyser stor respekt för ansåg att jag hade glömt den viktigaste förklaringen: fegheten. Svenskarna är inte bara ”så in i helvete fega” utan de vet också att andra svenskar är fega. Han menade att fegheten var ett nationaldrag:

Det händer ju egentligen ingenting när man bråkar med överheten, men ändå börjar de kringståendes blickar att flacka, när man sätter igång att jävlas. Det är inte som det var i DDR att du kunde mista jobbet, åka i buren och dina ungar stängdes av från gymnasiet. Det enda som händer i Sverige är att fegdjuren slutar att ha med dig att göra – och det är väl öppet om det är ett straff eller belöning. /…/
Därför finns i allmänhet ingen botten i svenskar, där de av hederskänsla känner att de måste ta fajten här och nu om de inte ska kräkas av självförakt. De slickar till och med ner sådant som Reinfeldts eller Sahlins dumheter om svenskheten. I varje annat land jag känner till hade deras uttalanden varit politiskt självmord.

Jag börjar fundera på om det är sant, att feghet är kännetecknande för oss svenskar. Kan det vara förklaringen till att vi låter våra politiker och andra makthavare vansköta sina uppdrag så till den milda grad? Folk som är fega styrs varken av vänskapen, plikten eller förståndet utan främst av sin inre rädsla.

På vilka grunder kan man slå fast att svenskar är fega? Jag kan naturligtvis rada upp en rad exempel där svenskar visat sig vara fega, men det går ju också att hitta händelser där svenskar utmärkt sig för mod och djärvhet. Dessutom, det är svårt att arbeta med ett så laddat begrepp. Är det inte bättre att hitta något mer neutralt, som konfliktundvikande? Emellertid, vid närmare eftertanke vill jag inte släppa den moraliska dimensionen. Feghet – mod är inte bara ett laddat utan också ett omedelbart begripligt och väl inarbetat motsatspar.

Svagt minns jag att jag på bloggen varit inne på temat förut och när jag kollar så ja, jag har jag tidigare skrivit om fega svenskar. Emellertid, det är väsentligen en transformering av en engelsk text. Även om den är läsvärd, så handlar den ju inte specifikt om svensk feghet.

Jag hittar också några kommentarer från bloggläsare. Två exempel:

Jag är som många andra rädd att säga vad jag tycker rakt ut till vem som helst, och jag skäms för detta. Vill helst komma ut ur garderoben! Jag kan ju inte förlora jobbet (tror jag) då jag inte rumlar runt bland finakademiker, utan torra tekniker. Det är väl en rädsla (skapad av PK) att mina (helt normala) tankar ska misstolkas av vänner och min sons förskolepersonal (syriska och irakiska kvinnor till stor del). Detta är ju helt sjukt. Jag är rädd som alla andra, att tala om massinvandringens konsekvenser. Jag är rädd trots jag är en person som har vaknat och inser hur slutresultatet troligen kommer att se ut för min son … MÖRKER.

Hej, läste din krönika med sorg i hjärtat. Tyvärr är det för de allra flesta svenskar viktigare att befinna sig mitt i åsiktskorridoren än att värna om sina barn. Finns det ett fegare folk där barnen är offerkycklingar på altruismens altare, där äldre som byggde upp samhället inte får syrgas, där så kallade ”nyanlända” bor bättre än värdfolket, där kraven på poliser, brandmän, körkortet, allt sänks till ulandsnivå för att behaga våra nya herrar? Vansinnet bara fortsätter, jag kan ta mig härifrån när jag inte står ut längre men det valet har de flesta inte.

I hopp om att hitta någon kvantitativ undersökning googlar jag den svenska fegheten, men feghet är inget som samhällsforskarna har varit särskilt intresserade av. Jag hittar åtminstone en underökning om svenskars rädsla för näthat. Hela 66 procent av de ettusen personer som tillfrågats undvek att ta ställning eller dela sina åsikter i samhällsfrågor, på grund av rädsla att mötas av hatiska kommentarer och för vad andra på nätet tyckte.

Av skådespelaren Ola Rapace får jag veta att svenskarna är ett fegt, skitsnackande folk. Det är bland det första han skriver när han inleder en ny blogg. Jag hittar också en blogg där en arbetslivspsykolog med många års erfarenhet under rubriken ”Ack ni fega svenskar!” bekymrar sig över att svenskar är så fega på jobbet. När det uppstår konflikter så blir de flesta väldigt rädda:

Så snart två medarbetare hamnar i oenighet och höjer rösterna mot varandra, kallar man in företagshälsovården, facket, prästen och hade det bara gått hade man kallat in FN för att försöka lösa konflikten. /…/ Man bryter in i konflikten för tidigt. Långt innan medarbetarna har kommit till den tidpunkt då de börjar använda sin kreativitet och sin ofta tillräckliga problemlösningsförmåga för att hitta nya lösningar på sin oenighet. Att låta konflikter blomstra skapar inte sällan mervärden.

Jag kollar också Flashback, där jag lite oväntat hittar en hyllning av den svenska fegheten:

Man kan ju fråga sig vad man föredrar, ett samhälle fullt av störda våldtäktsaraber eller mesiga svenssons? För mig är valet självklart. Mellanösternkulturen suger och en stor del av planeten är ett uppenbart bevis på det. Primitivt, våldsamt och dekadent. Att det finns konfliktsökande kaxiga turkar eller araber blir inte på något sätt ett argument för invandrare, utan snarare emot. För att vi har levt i fred i 200 år, hållit oss utanför två världskrig, byggt upp ett tyst och lugnt samhälle med en stark icke-konfrontativ konsensuskultur där man löser konflikter genom diplomati.

Jag gör en litteratursökning. Vad har skrivits om svenskars feghet under senare år? Hittar en bok av Ann Heberlein: ”Det var inte mitt fel” (2008). I SvD berättar hon att hon skrev boken på tre veckor i ett slags raseri och att den handlar om den svenska massflykten från ansvar.

Vems fel är det att jag sumpade skolan? Att mitt äktenskap sprack? Att jag är arbetslös? Att jag är överviktig? Att jag blev gravid? Det är i alla fall inte mitt.

Är det feghet att inte kunna ta ansvar? Ja, det är det nog.

Överlägset mest mediautrymme fick psykiatern David Eberhard med sin bestseller ”I trygghetsnarkomanernas land: om Sverige och det nationella paniksyndromet” (2016). Det som en gång var ”ärans och hjältarnas folk” är i dag ett land befolkat av ynkryggar som knappt vågar gå ut därför att därute väntar läskiga saker. Skulden lägger Eberhard på myndigheter och experter som ständigt hittar nya faror att varna och skydda oss stackars hjälplösa offer för.

Jasså, jaha, det är den svenska staten som har gjort oss fega? Politikerna kanske gillar medborgare som inte vågar stå upp för det dom tycker och tänker? Förhållandet är inte helt okänt. Det antika Greklands spartaner höll sig med slavar, heloter. Innan spartanerna skulle dra ut i krig anordnade de en pristävling bland heloterna. De fick bland sina egna välja vilka de såg upp till. Dessa kröntes med blommor för att därefter avrättas. På så sätt minskade spartanerna inte bara risken för uppror under sin bortovaro utan de kunde också vara lite tryggare med att lämna kvinnorna hemma, med de underkuvade slavarna.

Mod kan vara ett samhällsideal. Både Platon och Aristoteles avhandlade modet utförligt. Stoicismens credo var att människan inte ska ge efter för sina känslor och klaga på det ena eller andra, utan uthärda såväl naturens prövningar som diverse orättvisor. Känsloutspel och jämmer över orättvisor, det var sådant som kvinnor ägnade sig åt, inte ett beteende som stod särskilt högt i kurs.

Antikens greker ansåg att säkerhet inte var ett primärt utan sekundärt värde och såg därför risktagande och att möta faror som moraliskt lovvärda. Nietzsche förespråkade också denna klassiska inställning till livet. Han hyllade Perikles, den atenske statsmannen som i sitt berömda begravningstal för stadsstatens döda försvarare lyfte fram atenarnas likgiltighet och förakt för säkerhet, kropp och liv. ”För tro mig”, skrev Nietzsche, ”hemligheten med att skörda de största frukterna och tillvarons största glädje är att leva farligt. Bygg era städer på Vesuvius’ sluttningar, skicka era skepp ut i obekanta farvatten. Snart kommer den tid att vara förbi då ni kan nöja er med att leva gömda, som skygga hjortar.”

Uppenbart är att mod inte är en premierad egenskap i dagens Sverige, i synnerhet inte om man jämför med antikens Grekland. Hur är det historiskt, har svenskarna alltid varit fega? Går vi långt tillbaka, till vikingarna, så verkar inte feghet ha varit ett utmärkande drag. Inte heller gäller det för svenskarna under stormaktstiden. De var tvärtom särskilt fruktade för sin blodtörst och sin grymhet. Och Karl XII, en fegis? Nja, enda sättet att få honom att ge sig var en kula i skallen. Går vi till finska kriget 1808-09, då Sverige förlorade Finland, så hyllade Runeberg till och med den korkade Sven Dufva för hans mod. Men det förstås, han var ju inte riktigt svensk utan finne. Hur som helst, I Europa finns det en soldat- och nationalromantik ännu under 1900-talet början. Den fick unga män att sjungande söka sig till första världskrigets skyttegravar, och sin förtidiga död.

Efter två världskrig var krigsromantiken knalldöd och har aldrig återigen fått fäste. Dock kunde inte liberalernas partiledare Nyamko Sabuni sitta kvar, efter att hon våren 2022 sagt att om det blev krig i Sverige skulle hon fly till Norge. Jag misstänker att hon inte var särskilt inläst på liberalismens största namn, John Stuart Mill. Han skrev så här:

En man som inte har något som han är villig att kämpa för, inget som han bryr sig mer om än sin personliga säkerhet, är en eländig varelse. Han har inte någon chans att vara fri, om han inte befrias eller hålls fri genom kampen från män som är bättre än han själv.

Folkpartisterna skämdes och det hjälpte inte att Sabuni påstod att hon blivit missuppfattad. Hon förlorade jobbet som partiledare. När jag googlar för att få lite kött på benen hamnar jag på en tjugo år gammal artikel i Aftonbladet där journalisten Belinda Olsson är inne på samma tema. Hon skriver:

Skulle du dö för Göran Persson? Skulle du döda för Leif Pagrotsky? Skulle du skicka i väg robotar för att bomba sönder ett bostadshus i en främmande stad i kungafamiljens namn? Är du beredd att offra ditt liv för ditt land? I så fall är du dum i huvudet.

Jag undrar om Belinda Olsson har samma uppfattning i dag. Är Ukrainas soldater dumma i huvudet när de kämpar för sitt lands frihet?

Nu har jag det! Det säkraste lackmustestet på om svenskarna är fega får man genom att se på hur det går för de modiga, de som gör uppror mot tidens politiska vansinne. Vilket folkligt stöd får visselblåsarna och sanningssägarna, dissidenterna? Har de journalisterna med sig, dessa som i sina högtidstal brukar framhålla att deras främsta uppdrag är att granska makten? Frågar förlagen efter deras pamfletter och förklaringar till att det ena eller andra är käpprätt åt skogen? Har de något folkligt eller medialt stöd i offentligheten?

Av egen erfarenhet vet jag vad som händer – eller mera precist: Vad som inte händer. Det vet också min skrivarkollega Gunnar Sandelin. Det vet modiga Ingrid Björkman, Fabian Fjälling och Elsa Widding. De som etablerade medier slår ner hårdast på är andra journalister, när de inte rättar in sig i ledet. Pseudonymen Julia Caesar är ett exempel, Marika Formgren ett annat, Ingrid Carlqvist ett tredje. Och naturligtvis, Joakim Lamotte. Han lämnade SVT och publicerade texter och direktsände videos på Facebook. 2019 hade han 200 000 följare. 2021 var han enligt Maktbarometern den mäktigaste opinionsbildaren på Facebook. I juni 2022 avslutade hans sin journalistik, på grund av de hot som inte bara riktades mot honom utan också mot hans familj.

Många dissidenter har stora skaror med beundrare och följare. Hyllnings- och stödmail rasar in. Men när makt eller media proppar till dem, då står de ensamma. Offentligt så lyser det folkliga modet med sin frånvaro när dreven går. Här tas inga risker! En kommentar på Flashback: ” Svenne Banan är som en hund som skäller på sin tomt men är feg utanför tomten.”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Språktvätt och mångkultur

I dag gästas bloggen återigen av den norske journalisten Arnt Folgerø. Artikeln är tidigare publicerad på norska:
Om å realisere det multikulturelle samfunnet gjennom språkomlegging (inyheter.no)

I en nyskriven artikel berättar den brittiske sociologen Frank Furedi en 14-årig historia om hur han besökte sin mamma som låg på sjukhus. På sjukhuset presenterade han sig som Frank Furedi, son till Clara, som drabbats av en stroke. Den kvinnliga sköterskan tittade på honom och sa: ”Du menar att du är hennes vårdare?” ”Nej, det är jag inte. Jag är hennes son!” Men sjuksköterskan gav sig inte och svarade: ”Nej, du är hennes vårdare.”

Senare förklarade en kontorsanställd på sjukhuset att de inte använde traditionella ord som mamma när patienterna fick besök av nära släktingar, utan hellre ordet vårdare (carer), eftersom ord som mamma diskriminerar dem som inte har en mamma. Vårdare är ett mer inkluderande ord. Det inkluderar även personer som inte är släkt med patienterna på sjukhuset, fick han veta.

I sin artikel diskuterar Furedi den språktvätt som görs av regeringar och institutioner i västvärlden och som nyligen uppmärksammades i samband med att den brittiske författaren Roald Dahls böcker ska rensas från nedsättande ord och fraser. De ersätts med mer neutrala ord och fraser som väcker andra och mer politiskt korrekta tankar än Dahls ”diskriminerande” skildringar av människor.

För Furedi hjälpte upplevelsen på sjukhuset honom att förstå hur nyuppfunna och politiskt korrekta ord kan användas för att förändra människors självuppfattning och tvinga dem att acceptera nya värderingar i samhället. Människor kan se sig själva som en familjemedlem, en son, dotter, mor eller far, men enligt sjukhusets administrativa blanketter och vokabulär är de vårdare. ”Detta är en ganska obehaglig påminnelse om att andra människor, med ett språkligt diktat och med stöd av en statlig myndighet, ska bestämma vem du är”, skriver Furedi.

I Australien har landets hälsoministerium beslutat att alla som vårdar sjuka och sköra människor ska kallas vårdare, oavsett om de är släkt med den person som vårdas eller inte. Ordet vårdare kan vara inkluderande, men om förhållandet mellan mor och son förvandlas till en byråkratisk typologi har man förlorat en del av det vardagliga språket och den verklighet som är viktig för de flesta människor, skriver Furedi.

MÅLET: DET NYA VI

Det som en gång i tiden var en ”normal” språkutveckling, i linje med sociala förändringar, har i dagens västerländska samhällen mer eller mindre blivit en systematisk och kontrollerad omorganisation av språket, i regi av de politiska och kulturella eliterna. Syftet med denna begreppsföreskrivande språkpolitik är att undanröja det som enligt den rådande politiskt korrekta ideologin definieras som diskriminering och ojämlikhet och som står i vägen för det mångkulturella jämlikhetssamhället, ett mål som i Norge kallas ”Det nya vi” av statsminister Jonas Gahr Støre.

Som en del av genomförandet av denna språkpolitik har antidiskrimineringsklausuler införts i strafflagen i flera västländer, så att rättssystemet kan användas för att rensa bort oönskade ord i det offentliga rummet. Dessutom utarbetar regeringar och institutioner språkliga riktlinjer som förbjuder användningen av ord som anses diskriminerande och inför nya och mer neutrala ord som ersätter de ord som är oacceptabla, enligt den rådande politiskt korrekta ideologin.

Länderna i den anglosaxiska världen utmärker sig särskilt genom att publicera språkmanualer, i en sådan utsträckning att språkrensningen i det närmaste har blivit en självgående process. Enligt Furedi publicerar kulturinstitutioner, utbildningssystem och den offentliga tjänstesektorn en ständig ström av förteckningar över tillåtna och otillåtna ord och uttryck i publikationer som kallas Inclusive Language Guide.

Local Government Association of Great Britain (LGA) har till exempel tagit fram en sådan språkguide som förbjuder ord som mum, dad, homeless, ladies, gentlemen och uttryck som ”deprived neighbourhoods”, ”second generation” (invandrares barn) och ”economic migrants”. Som ersättning för ordet mum föreslår LGA ”birthing parent”. LGA har ännu inte föreslagit någon ersättning för ordet pappa, men vänta bara, säger Furedi, det kommer att komma. Snart kommer organisationen att föreslå ”non-birthing parent” som nytt ord för pappa.

SPRÅKRENSNING I USA

I USA är det framför allt universiteten som leder arbetet med att rensa språket från diskriminerande ord och fraser. I den inkluderande språkguiden för University of Washington varnas för användningen av ord som frisk och normal eftersom de diskriminerar människor som inte uppfyller den nuvarande definitionen av frisk och normal. Och språkvägledarna vid University of Washington ligger antagligen en hästlängd före de andra, när det gäller att motivera varför de vill ta bort ord från språket som en gång var vanliga och okontroversiella. Ordet housekeeping föreslås till exempel bli avskaffat eftersom det kan uppfattas som sexistiskt när det används i samband med kontorsarbete.

Brandeis University trodde nog att de gjort ett riktigt fynd när de hittade en historisk motivering för att förbjuda ordet picknick. Språkkonstruktörerna vid universitetet menade att ordet picknick tidigare förknippades med lynchning av svarta i USA, eftersom vita åskådare förr i tiden påstods ha tagit med sig mat som de åt under lynchningar och därför kallades för picknick.

American Medical Association har publicerat en 54-sidig guide för ett inkluderande språk där de bland annat föreslår att ordet kön (han, hon och andra kön …) ersätts med det kön som bokförts vid födseln. Det valet förefaller redan vara i bruk på flera institutioner. Läkarföreningens praxis med detta ord är på sätt och vis mainstream, men när de kallar funktionshindrade missgynnade personer för ”historiskt utestängda” ger de sig längre in i den politiska språktvätten. Jag vet inte om Den norske legeforening har en språkpolicy, men det skulle inte förvåna mig om de hade det.

PROBLEM/UTMANING

Det finns knappast något annat land än Förenta staterna, med sin långt framskridna woke-kultur, som kan skryta med en så verbal ”uppfinningsrikedom” och beslutsamhet att göra det nationella ordförrådet icke-diskriminerande och neutralt i förhållande till olika grupper och individer i samhället. Jämfört med de anglosaxiska länderna ligger Norge ganska långt efter i denna process av språklig rensning. Men även här sker språkliga förändringar i politiskt korrekt riktning, både som ett resultat av domstolsbeslut och genom processer som inte kontrolleras av den offentliga förvaltningen. De vinner terräng eftersom ledande grupper i samhället är för att avskaffa oönskade ord och ersätta dem med andra.

Ett exempel på detta är ordet utmaning (utfordring), som till stor del har ersatt ordet problem på norska. Under 2017 gjorde jag en genomgång av begreppen problem och utmaning i databasen Retriever för artiklar från åren 2006 och 2016, där Høyres ledare Erna Solberg och Arbeiderpartiets ledare och Norges nuvarande statsminister Jonas Gahr Støre fanns med i texten.

År 2006 användes ordet problem 356 gånger och utmaning 165 gånger i samband med Erna Solberg. För Gahr Støre var motsvarande siffror 464 och 228. Med andra ord användes ordet problem ungefär dubbelt så många gånger som utmaning. År 2016 hade detta förhållande förskjutits betydligt, då Solberg fick 1 373 träffar för ordet problem och 1 196 för utmaning. För Gahr Støre var motsvarande siffror 612 respektive 560. De två ordparen användes nu ungefär lika mycket.

Om man ser till perioden 01.01. 2022 till 17.03. 2023 har förhållandet ändrats ännu mer till fördel för utmaningar. Under denna period användes problem 1 961 gånger i samband med Solberg, medan utmaning användes 1 799 gånger. Motsvarande siffror för Jonas Gahr Støre är 4 271 respektive 4 130.

Siffrorna visar att ordet problem långt ifrån har försvunnit från de norska politikernas språk, men det är troligt att förhållandet skulle ha förskjutits ännu mer i riktning mot utmaning om förekomsten av orden hänvisade direkt till uttalanden av de två politikerna och inte också till texter där de två politikerna omnämns av andra och inte talar själva. I den offentliga debatten i övrigt verkar det som om ordet problem är på stark tillbakagång. Folk drar sig för att använda ordet och tar i stället till utmaning.

UTMANING DÖLJER ELÄNDE

Anledningen till att ordet problem har ransonerats i den offentliga debatten är att det uppfattas som diskriminerande, åtminstone i förhållande till människor. Att förknippa en person med problem är stigmatiserande, enligt det politiskt korrekta tänkandet. Ett problem definieras som en olöst uppgift, en svår fråga eller ett svårt problem. Ordet signalerar passivitet och maktlöshet, och det är ofta svårt att göra något åt ett problem. Ordet utmaning signalerar istället en uppgift som aktiverar lösningar. Så det är lätt att förstå varför politiker är ovilliga att använda ordet problem. Och det gäller inte bara politiker; ordet utmaning har i stort sett ersatt ordet problem och har vunnit mark i medierna, i förvaltningen och i civila organisationer, ja, i hela samhället.

Den svenske ekonomen Tino Sanandaji tar i sin bok Massutmaning. Ekonomisk politik mot utslagning och antisocialt beteende avstånd från ordet utmaning. Han menar att begreppet används för att försköna problem som utanförskap, segregation, ojämlikhet, bostadsbrist, fattigdom, arbetslöshet, bilbränder, hedersvåld, barnäktenskap, gängmord etc., det vill säga det elände som är förknippat med den enorma tillströmning av asylsökande som de etablerade partierna har möjliggjort, ett elände som de samtidigt inte vill erkänna. ”Sanningen är att det inte är utmaningar Sverige står inför. Sverige står inför problem”, skriver Sanandaji.

Med andra ord har politikerna infört ordet utmaning för att dölja importerade problem i det svenska samhället. Och det är också en viktig invändning mot den språkliga omstrukturering som präglar västländer som Sverige och Norge. Det är länder som knappast kan kategoriseras som förtrupper i denna utveckling, men där framför allt Sverige har fått känna på effekterna av en asylpolitik som helt och hållet spårat ur. Att ge problemen nya namn skymmer orsakerna till problemen och politikernas ansvar för att ha skapat dem.

HAN, HON OCH HEN

Ett annat viktigt nyord är sårbar (vulnerable), som har blivit en samlingsbeteckning för alla typer av mänsklig utsatthet och problem. För fem eller sex år sedan, enligt Frank Furedi, började ordet sårbar att etableras som en ersättning för ordet fattig i Storbritannien. Och om de ”cykliska trenderna” för politiskt korrekta nya ord stämmer, har sårbar i Storbritannien i dag förmodligen vunnit över det ”diskriminerande” ordet fattig, precis som ordet har tagit över helt och hållet i Norge som ett samlingsbegrepp för alla typer av utslagning och problem. Med andra ord har ordet fattig ersatts av ett ord som inte alls säger något om fattigdom, enligt Furedi. Att ett traditionellt ord avskaffas och ersätts med en politiskt korrekt term innebär att ett allvarligt socialt problem förskönas eller döljs.

En annan språkligt och politiskt korrekt nyskapelse är det könsneutrala ordet hen som ersätter han/hon. Hen har nu godkänts av Norges språkråd på samma sätt som han/hon. Hen kommer från svenskan via finskan och användes ursprungligen för att beteckna personer som varken känner sig manliga eller kvinnliga. Och även om orden han och hon fortfarande verkar vara okej att använda i Norge ligger det på något sätt i korten att han/hon ska försvinna ur språket. Och anledningen till detta är att med de två könsbundna orden han och hon i bruk kommer full verbal könsneutralitet inte att uppnås för hen, vilket inkluderar båda, och alla andra, kön.

Könsneutralitet kräver alltså att han och hon försvinner ur språket. Användningen av han/hon är stigmatiserande för dem som vill vara könsneutrala och vill bli kallade hen. Men man kan också säga att användningen av hen kommer att stigmatisera ”vanliga människor” som vill bli kallade han eller hon. Ett krav på att endast använda hen, dvs. fullständig könsneutralitet för detta pronomen, implicerar att man använder språket för att dölja existensen av två kön, dvs. att man bortser från något som är grundläggande för verkligheten och självuppfattningen hos samhällets stora majoritet.

BRAST I GRÅT AV NEGERKO

Även om man fortfarande kan använda orden han och hon utan att drabbas av sanktioner i det norska samhället finns det straffbara ord. Att använda ordet neger innebär risk för att bli åtalad och hamna i domstol och ådra sig böter eller kastas i fängelse för brott mot paragraf 185 i strafflagen. Nyligen greps en man av polisen på Stortorget i Tromsø för att han i berusat tillstånd hade uttalat sig rasistiskt. Polisen ville inte berätta för medierna vilket ord som mannen hade använt. Det faktum att polisen var rädd för att nämna ordet är en bra indikation på att ordet var neger. Och då är det kanske inte så konstigt att polisen inte ville nämna ordet. Polisen hade strax innan, i och med gripandet på Stortorget, visat vad man riskerar i dagens Norge när man använder det ordet.

I Norge har människor dömts för att ha använt ordet neger. Detta hände till exempel i Skien distriktsdomstol i maj 2017 när en person dömdes för att ha kallat en svart person för neger. I Sverige har ordet tagits bort från böcker om Pippi Långstrump, och samma sak har gjorts i Norge med böcker av Thorbjørn Egner. Ett mer bisarrt uttryck för oviljan att använda ordet var den starka kritiken mot Tvedestrands borgmästare Jan Dukene, efter att han i en intervju för några år sedan sagt att han behövde glasögon som passade hans egen negernäsa.

Den före detta handbollsstjärnan Kjersti Grini fick medierna att hissa röd flagga när det i vintras framkom att hon hade använt ordet ”negerko” för att beskriva en svart ko i tv-serien Farmen. Detta fick hennes medtävlare, mediekändisen och ”influencern” Øyunn Krogh, att bli så provocerad och upprörd att hon brast i gråt. Hon grät över den verbala kränkning av mörkhyade människor som hon trodde orsakades av omnämnandet av en svart ko. Ordet ”neger” har för övrigt av den politiska korrektheten döpts om och ersatts med den progressiva och neutrala termen ”melaninrik person”, ett uttryck som uppfunnits av tidens politiskt korrekta språkingenjörer. Det låter som hämtat ur en medicinsk handbok och är förmodligen i sin moraliska dårskap oöverträffat i detta land.

För många, kanske de flesta, är ordet neger en neutral term för en person med mörk hudfärg som kommer från Afrika söder om Sahara. Ordet har sin rot i latinets niger, på spanska negro, och betyder helt enkelt svart, som i flodnamnet Rio Negro i Brasilien. Det går inte att bortse från att ordet har konnotationer som hänvisar till slaveri i Amerika och europeisk kolonialism i Afrika, men det är osannolikt att det har något med ordets ”svarta” och afrikanska väsen att göra. Det finns även mörkhyade människor utanför Afrika, t.ex. i södra Indien, men knappast någon kallar dem för negrer.

AMMAR KVINNOR?

Enligt Furedi har den transsexuella rörelsen i västvärlden under de senaste åren fört nyspråket till nya höjder. De har insett att språket är ett viktigt medium för att förändra världen och människors verklighetsuppfattning genom att könsneutralisera kulturen. Och den här rörelsen håller på att få ett brett genomslag, vilket bland annat syns i en språkguide från det brittiska försvarsministeriet där det står att ”inte alla kvinnor är biologiska kvinnor”.

Ministeriet uppmanar därför människor att vara försiktiga med att kalla något kvinnligt eftersom det kan förolämpa personer med avvikande könsidentitet och transpersoner. För att avskaffa skillnaden mellan manligt och kvinnligt och införa språklig könsneutralitet har ministeriet infört termen menstruerande person som ersättning för kvinna och biologisk förälder i stället för mor. Att amma eller ge bröstet (breastfeeding) till spädbarn har omskrivits till att mata med hjälp av bringan (chestfeeding). En gravid kvinna kallas gravid person.

Den ledande medicinska tidskriften The Lancet har beslutat att en kvinna ska kallas för en ”kropp med en vagina”. Under förevändning att främja integration är detta enligt Furedi ett försök att få människor att glömma skillnader som är viktiga för en majoritet och som har betydelse för människors självuppfattning.

Och i Norge följer vi efter, men kanske inte lika helhjärtat som i Storbritannien. Direktoratet för barn-, ungdoms- och familjefrågor (Bufdir) har nyligen sammanställt en förteckning över termer som rör sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck och könsegenskaper. Listan bygger på listor med termer från organisationerna Fri, Queer ungdom och Patientorganisationen för genusinkongruens, men det verkar som om Bufdir har en lång väg att gå innan de är på samma nivå som offentliga organisationerna i Storbritannien.

RETUSCHERINGENS HISTORIA

Motståndet mot och avlägsnandet av ord från västvärldens vokabulär måste först och främst förstås mot bakgrund av den politiskt korrekta kultur av kränkningar som utvecklats av västvärldens urbana, ”vita” medelklass. Det är människor som representerar en ny hegemonisk människotyp som med en mer eller mindre förvrängd uppfattning om den västerländska humanismen har utvecklat omedvetna, destruktiva drag, i sina försök att skapa mångkulturell mångfald och rädda mänskligheten från diskriminering, orättvisor och övergrepp av alla slag.

Paragraf 185 i strafflagen infördes för att skydda utsatta grupper från diskriminerande uttalanden, eller ”hatretorik” i politiskt korrekt terminologi, och kan ses som en viktig del av den språkliga omorganisationen i Norge. Liknande lagbestämmelser har införts i andra västländer för att betona behovet av att avskaffa språklig och andra former av diskriminering och främja jämlikhet i samhället. Men som så många andra politiskt korrekta åtgärder har denna del av lagen orimliga konsekvenser. Och en effekt av paragraf 185, tillsammans med den pågående språkliga omvandlingen, är att myndigheterna inför censur genom att förbjuda traditionella ord och uttryck.

Syftet med den politiskt korrekta språkreformen är att befria ”diskriminerade” individer genom att sanera språket, men också genom att skriva om och ta bort oönskade delar av de västerländska ländernas historia (det kollektiva minnet), utan att detta sätts in i ett sammanhang.

I USA pågår sedan flera år en kamp på universiteten för att retuschera historien, det vill säga att ta bort den del av historien som med dagens mått mätt betraktas som inhuman och i strid med mänskliga rättigheter. Att avlägsna gruppers stigmatisering genom att ”vitalisera” språk och historia håller på att bli en etablerad politik i västländerna. Detta har ett antal oavsiktliga konsekvenser som här diskuteras kortfattat. Språktvätten och historieförnekelsen leder till att begreppsliga nyanser går förlorade och att historien förfalskas genom att viktiga delar tas bort från historiska böcker och läroplaner. Opinionsvärlden och den offentliga diskussionen begränsas, och demokratin undergrävs som en följd av denna begränsning, eftersom viktiga frågor inte kan debatteras.

REVOLUTIONÄR CENSUR

Att könsneutralisera och ändra språkbruket för att förhindra diskriminering är inget nytt i Norge. Ord som lärarinna sångerska, sjuksyster och förman har i jämställdhetens namn praktiskt taget försvunnit från det norska språket. Begrepp som vanför och mentalt efterblivna har också fått ge vika för begreppen fysisk och psykisk funktionsnedsättning. Det är termer som anses vara mer neutrala och som därför är avsedda att ge en större potential för utveckling och förbättring än de gamla termerna. Faran med sådana förändringar i språket är att denna potential tillåts överskugga grundläggande fakta och det finns en risk för att hamna i situationer där viktiga realiteter döljs. Det kan skapa orealistiska föreställningar om vad som är möjligt att göra och som därför också kan förhindra att problem löses.

Den språkliga omvandlingen i västvärlden idag är av en helt annan omfattning och mycket mer omfattande än tidigare. Det som en gång var en form av språklig övervakning, eller språklig kontroll, från myndigheternas sida har gradvis fått karaktären av tvång och censur, skriver Furedi. Medan tidigare språkligt tvång och censur syftade till att bevara status quo, innebär dagens politiskt korrekta språkliga omorganisation en politisk och kulturell omvandling, en form av kulturrevolutionär social förändring. För att illustrera detta kan man gå 60-70 år tillbaka i tiden till debatten om de sexuella skildringarna i Agnar Mykles och Jens Bjørneboes böcker, som på den tiden förbjöds på grund av sitt språk. Böckerna sågs som ett angrepp på den allmänna hedern och moralen, och det var framför allt kristna kretsar och det moraliska etablissemanget som reagerade på böckerna.

Dagens politiskt korrekta ordcensur har ett helt annat syfte, nämligen att ta bort ord och uttryck som hindrar politisk förändring. Istället för status quo ska språkreformen bidra till att förändra människors attityder och åsikter samt en jämlikhetspolitik som till stor del drivs av minoritetsgrupper, med stöd av de politiskt korrekta och styrande samhällseliterna. Dessa minoritetsgrupper vill utplåna de skillnader som de tror är inbäddade i språket och vill vara lika med majoriteten på alla områden. Genom en form av språklig katarsis skall språket och samhället renas och alla diskriminerande gruppskillnader neutraliseras. En jämlikhet mellan allt och alla kommer att etableras och den nya mångkulturella människan kommer att växa fram, en människa som misstänkt liknar den som beskrivs i eskatologiska berättelser om den nya människan som växer fram när en gudomlig ordning etableras på jorden.

ALDRIG EN KRITISK FRÅGA

Men jämlikhet som påtvingas en minoritet i en social verklighet där det finns verkliga och oundvikliga skillnader, innebär inte mångkulturalism utan monokulturalism. Samma sak kan sägas om en jämlikhet som påtvingas av en majoritet, som ett kulturellt diktat. Och man skulle kunna säga att kulturella diktat i slutändan landar i monokultur, oavsett vem som ställer kravet och vem som verkställer diktatet. Men ett minoritetsdiktat är farligare än ett majoritetsdiktat. Ett samhälle som sätter minoriteternas intressen i första rummet är en garant för sin egen undergång. Eller som den svenske etnologen Karl-Olov Arnstberg skriver i sin bok PK-samhället: Ett välfärdssamhälle där stora gruppers intressen försummas och där undergrupper i stor utsträckning definierar det offentliga samtalet och politiken är ett destruktivt samhälle som oundvikligen går mot upplösning.

Tillsammans med neutraliseringen och avstigmatiseringen av vardagsspråket i västvärlden mobiliserar den politiska korrektheten starkt laddade ord och begrepp för att sätta munkavle på och etikettera den lilla politiska opposition som finns i länder som Norge och Sverige. Motstånd mot asylpolitiken avfärdas till exempel rakt av med termer som främlingsfientlighet, islamofobi, hat, rasism, nazism och omänsklighet. Detta är stigmatiserande termer som hindrar den offentliga debatten från att ta sig ur sin moralistiska och politiskt korrekta bur, vilket också är avsikten.

Motståndarna till politisk korrekthet tystas ner av den oantastliga moraliska status som de berörda undergrupperna har fått av den politiskt korrekta majoriteten, en status som de har förvärvat genom de övergrepp som de anser att samhället har utsatt dem för. Dessa grupper har fått en sådan moralisk vikt att frågor om deras praxis och självförståelse har avlägsnats från den offentliga debatten. Kritiska frågor till ”utsatta” grupper och individer förekommer därför inte i mainstreammedia, vilket illustreras på ett briljant sätt i NRK:s Debatten, där företrädarna för de ”förtryckta” aldrig får en kritisk fråga.

SYSTEMATISERAD LÖGN

Den politiskt korrekta omvandlingen av samhället är inte bara ett uppror mot samhället, utan också ett uppror mot naturen, eftersom dess förespråkare och deras allierade i regeringen går emot det som kallas naturliga skillnader, såsom skillnaden mellan män och kvinnor eller mellan olika kulturer. Biologiska män som känner sig som kvinnor vill också bli accepterade som kvinnor, och med hjälp av kirurgi och hormonbehandling kan de också framstå som kvinnor. Samma sak gäller för biologiska kvinnor som känner sig som män. Med andra ord ska naturen erövras, och denna utveckling kan ses som en förlängning av människans gamla och stora projekt, att få makt över naturen genom att arbeta med den, känna till dess lagar och tvinga den på knä.

Transsexualitetsprojektet är till exempel inte bara en omarbetning och omformning av den yttre naturen, av den materiella verkligheten. Det är ett försök att återskapa en egen natur, att göra den till en mänsklig, biologisk, historisk produkt, befriad från naturens begränsningar. Med andra ord är det inte ursprungligen naturen, utan människan själv som kommer att bestämma sin identitet genom att tro sig stå över naturen. Individerna bör vara helt fria att välja sitt öde, sin identitet, i en värld där nästan allt är möjligt.

Detta är för övrigt något som ligger helt i linje med den urbana västerländska medelklassens önskan att förverkliga sig själv. Ett samhälle som tvättar språket och ideologiskt indoktrinerar sina medborgare att leva i en sådan verklighet är ett samhälle där lögnen genom att sättas i system ges gynnsamma villkor. Det kan också på ett misstänkt sätt påminna om samhällen som man inte vill jämföras med, som den politiska korrektheten så snusförnuftigt uttrycker det.

Arnt Folgerø

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.