Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 16

Söndagskrönika: Dogmer är aldrig vetenskap

Så här skriver Lundaprofessorn Dick Harrison i Svenska Dagbladet den 6 november i år, i en recension av Ola Larsmos bok ”Lektion 11: en bok om rasbiologi” (Kaunitz-Olsson 2022):

Låt oss konstatera det direkt: rasbiologin, med dess förutfattade grundmening att det är skillnad på olika mänskliga raser, är nonsens, vetenskapligt sett på samma nivå som astrologi. Forskningen har övertygande bevisat att Homo sapiens utgör en synnerligen homogen art och att de variationer som finns i hudfärg inte på något vis återspeglar skillnader i våra tankemönster och beteenden. Det finns bara en människoras. Punkt slut.
Detta kan jag skriva i dag utan att riskera mothugg från andra än tokstollar på yttersta högerkanten.

”Jaha du”, tänker jag, ”det innebär bland annat att BLM är tokstollar på högerkanten”.

Det kanske de är, frågan tål att prövas, men det är inte längs den linjen Dick Harrisson tänker och skriver. Sedan kan man ju undra varför jag ska bry mig om vad Dick Harrison skriver. Han är historiker och ingen vetenskaplig auktoritet när han uttalar sig om raser.

Ställ en typisk inuit bredvid en typisk ugandier. För båda gäller att de sedan ett oräkneligt antal generationer tillbaka vuxit upp och levt i en arktisk respektive tropisk miljö. Pröva trovärdigheten i det här uttalandet: ”Vetenskapen påstår att det inte är någon skillnad på dessa båda människor därför att alla människor är av samma ras”. Är det vad dina sinnen talar om för dig? Eller kan det möjligen vara så att vetenskapen (ännu) inte klarat att förklara de skillnader som finns?

Det är helt orimligt att tro att två helt olika ekologiska miljöer, som alltså kräver helt skilda typer av anpassning, skulle resultera i att människorna där har samma tankemönster och beteenden. Det är just det som Dick Harrison påstår. Emellertid, att det inte är möjligt att genetiskt belägga skillnaderna betyder inte att vetenskapen därmed har gett en förklaring. Tvärtom, det betyder att vetenskapen har misslyckats med att förklara skillnaden. Är det något som Dick Harrison borde veta, trots att han ”bara” är historiker, så är det att vetenskap inte gör anspråk på att ha levererat slutgiltiga svar.

På individuell nivå går det inte att säga: ”Så där tänker du därför att du är vit/svart/gul”. Däremot finns det på kollektiv nivå avgörande skillnader, som vi också ser i konsekvenserna:

Varför ligger en av de högteknologiska frontlinjerna i Taiwan och inte i Peru? Är det en slump?Är det en slump att infrastrukturen var av högre kvalitet och kriminaliteten lägre i Sydafrika under apartheid, än vad som är fallet i dag? Är det en slump att den industriella revolutionen började i England? Kunde den kanske lika gärna ha startat i Uganda? Är det en slump att det inte var Sverige utan Singapore som knep alla tre förstaplaceringarna i PISA-undersökningen 2015?Är det en slump att det är judar och inte kurder som är överrepresenterade på Wall Street?Är det en slump att östasiater och judar lyckas bäst bland immigranterna i västvärlden och att grovt sett araber och afrikaner lyckas sämst?

Visst, det här är politiskt tabuerade frågor men vetenskap som inte ger sig i kast med viktiga frågor därför att de är politiskt olämpliga gör både forskningen och mänskligheten en otjänst. Andra iakttagbara skillnader är inte lika politiskt infekterade, trots att också de ger kraftiga signaler om att vi inte är utbytbara med varandra:

Är det en slump att kenyaner oftare än andra vinner marathon?Är det en slump att de tio bästa hundrameterslöparna genom tiderna är svarta (fyra av dem kommer från Jamaica)? Ishockey är världens vitaste sport. Beror det på rasism eller beror det på att det är en extremt tankesnabb sport där vita människor lyckas bäst, av samma biologiska skäl som gör att svarta lyckas bäst inom många andra idrotter?

När jag skriver detta är det givetvis inget försvar för rasbiologi eller eugenik. Jag har ingen dold agenda och heller inget behov av att rangordna olika ”raser”. Det är en protest mot att forskning missbrukas i avsikt stärka en ideologisk positionering. Det är också ett försvar för det som våra sinnen och erfarenheter med stor tydlighet talar om för oss. Att förneka att det finns raser är inte fullt ut lika absurt som att förneka att det finns biologiska kön, men bra nära.

Ras är såväl biologiskt som kulturellt och socialt en hårt klassificerande variabel i människors liv runtom på jordklotet. Observera att när jag skriver det så vill jag inte att det ska vara så. Vad jag vill respektive inte vill är för övrigt helt irrelevant. Det som gäller är det som är, inte hur det borde vara. Vetenskap handlar om beskriva, analysera och förklara verkligheten, som vi känner den genom våra sinnen.

Därmed har jag absolut inte tagit avstånd från den normativa etiken, men gränsen bör vara knivskarp. Det finns moraliska frågor vi alla bör förhålla oss till. Var det till exempel rätt av USA att avsluta kriget mot Japan genom att fälla bomberna över Hiroshima och Nagasaki? Är det en mänsklighetens olycka att atombomber kan tillverkas? Dessa är viktiga frågor, men de är inte vetenskap. Däremot är kompetensen att tillverka en atombomb vetenskaplig.

Varför bryr jag mig om detta? Svaret är väldigt enkelt: När offentliga personer som både har kapacitet och kompetens för att tala sanning inte gör det, förgiftas det offentliga samtalet. Jag har också en personlig grund för min upprördhet. När jag läste antropologi i slutet av 1960-talet fick jag lära mig att kulturrelativismen var ett vetenskapligt verktyg: ”Ingen kultur är överlägsen någon annan därför att alla kulturella fenomen bör förstås och bedömas utgående från sina standarder, värden, villkor och sammanhang.” Det tog tid för mig att förstå att det inte var vetenskap utan ett moraliskt förhållningssätt, en dogm. Hade någon lärare sagt att ”Pröva kritisk om det här påståendet håller”, hade jag troligtvis upptäckt orimligheten men så går inlärningen inte till, utan man får lära sig att respektera vissa högt uppsatta lärofäder. Som doktorand får man ett ambivalent förhållningssätt – man ska vara skarpsinnig och analytisk men man ska också hålla sin egen disciplin högt och respektera dess grundsatser.

Jag är fortfarande förbannad på de lärare och läroböcker som lurade mig, inte minst därför att det var en dogm som jag själv förde vidare i undervisningen. Plocka ner kulturrelativism till verkligheten, så blir den för övrigt ofta omoralisk. Fotsnörning i Kina och kvinnlig könsstympning i Afrika är plågsamma seder som har förstört livet för många människor. I läroboken ”The Elements of Moral Philosophy ” (1986) skriver filosofen James Rachel:

Antag att ett samhälle förklarade sina grannar krig, i syfte att ta slavar. Eller anta att ett samhälle var våldsamt antisemitiskt och dess ledare bestämde sig för att förgöra judarna. Kulturrelativismen skulle hindra oss från att säga att någon av dessa handlingar var fel. Vi skulle inte ens kunna säga att ett samhälle som är tolerant mot judar är bättre än det antisemitiska samhället, därför att det skulle förutsätta någon sorts transkulturell jämförelsestandard (min övers.)

Kulturrelativismen öppnar dörren för intellektuellt ohederliga jämförelser. Hedersmord jämförs med svartsjukemord, efter receptet att alla män är likadana. Polygami inom islam jämförs med polyamorösa förbindelser bland etniska svenskar. Som Devid Rexvid skriver i Göteborgsposten:

Barnäktenskap likställs med tonårsgraviditeter. Könsstympning jämställs med intimkirurgi och skönhetsoperationer. Hijab och burkini jämförs med minikjol, bh, stringtrosor och våtdräkt. Halalbad liknas vid tjejfotboll eller könsuppdelade omklädningsrum. Mödomshinneoperationer och oskuldskontroll jämförs med Jehovas vittnen och blodtransfusion.

Dogmer är aldrig vetenskap. Påståendet att det inte finns några raser är inte vetenskap utan en dogm. Påståendet att alla kulturer är lika mycket värda är också en dogm, liksom påståendet att alla människor är lika mycket värda. Den här typen av påståenden blir absurda om man kontextualiserar dem.

Är Adolf Hitler lika mycket värd som Nelson Mandela?Är den gamla nordiska sedvänjan att mörda oönskade barn moraliskt likställd med p-pillret?Är att diagnosticera sjukdomar i kycklingars inälvor jämställt med blodanalyser?Ligger astrologi och astronomi på samma förklaringsnivå?

Pröva med att översätta ”lika värda” till ”lika bra”. Jag känner rätt många som kämpar för att bli bäst på någonting, men inte någon som har som målsättning att bli ”lika bra” som alla andra. Och om jag behöver hjälp av någon expert, inte letar jag efter någon som är ”jämlikt bra” utan jag vill naturligtvis engagera den som är bäst, åtminstone om inte kostnaden sätter stopp.

Höjer vi sedan blicken och frågar efter mänsklighetens landvinningar, så blir det lika värdet en näst intill löjeväckande målsättning. Vad handlar världens sju underverk om? Knappast om att allt ska vara lika bra. Alla dessa konstnärer vars verk vi beundrar och som betingar ofantliga summor, är de resultatet av en strävan efter att bli ”lika bra”? Var det vad Anders Zorn ville bli? Rembrandt, Monet? Och Alfred Nobel, när han instiftade nobelpriset, inte tänkte han väl att det skulle gå till någon som var ”lika bra” eller ”lika mycket värd”.

Pröva tanken att människan slutade upp med denna ävlan och tävlan. Istället arbetar vi precis så mycket som behövs för att tillfredsställa våra grundläggande behov. Det är just det som djuren gör. Filosofen Francis Fukuyama skriver i ”Historiens slut och den sista människan” (1992) att om människan når fram till ett samhälle i vilket hon har lyckats avskaffa orättvisan, kommer hennes liv att likna hundens. En hund är nöjd med att få ligga i solen och sova hela dagen under förutsättning att den får mat och en daglig promenad. Den är inte missbelåten med sig själv, lika lite som den bekymrar sig över att andra hundar har det bättre eller att dess karriär som hund har stagnerat, eller att hundar förtrycks i en avlägsen del av världen. Detta är en tankelek – det är svårt att tänka sig att människan någonsin hamnar där. Det jag vill åskådliggöra är att ”människans lika värde” är skadlig också som norm.

Förnekandet av att det finns raser är en dogm och precis som när det gäller kulturrelativism och påståendet om människors lika värde så står invändningarna som spön i backen. Jag vill inte säga att de vetenskapligt sett är osanna – det är mycket svårt att visa att abstraktioner är osanna. Däremot vill jag bestämt hävda att dessa påståenden inte på något sätt är vetenskapligt bekräftade. Den som påstår det har en ideologisk bias, vilket är en dödssynd inom vetenskapen. Om de är osanna vet jag som sagt inte, men jag vet att det är både fult och omoraliskt att lura sina medmänniskor.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den nödvändiga systembyggarkompetensen

I en tidigare söndagskrönika prövade jag tanken att huvudorsaken till att våra politiker – såväl till höger som till vänster – gör ett dåligt jobb inte är att det är fel personer som får jobbet utan att vårt svenska välfärdsbygge har blivit så komplicerat och svårhanterligt att de helt enkelt inte kan bättre. Eller lite mer tillspetsat: Det är normalt för politiker och tjänstemän att inte klara av jobbet.

Energikrisen är givetvis paradexemplet. Ytterst är detta ingen politisk utan teknisk fråga som en tidigare generation av politiker, myndigheter och ingenjörer löste på ett förträffligt sätt. Vattenkraft i norr och kärnkraft i söder gav Sverige pålitlig energi till lågt pris.

I följetongen med ideologiskt baserade och inkompetenta energibeslut bör särskilt tankeförbudet om kärnkraft uppmärksammas. Det infördes 1987 av Socialdemokraterna, efter Tjernobyl: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” År 2006 skrotades själva förbudet men det vänsterpolitiska motståndet fortsatte att vara kompakt. År 2018 påstod Lise Nordin som energipolitisk talesperson för Miljöpartiet att det aldrig funnits något förbud och ”att tro på ny kärnkraft är en intellektuell härdsmälta. Det är dags att lägga kärnkraftsmyterna bakom sig och inse att framtiden är förnybar”.

Många i denna energikrisens dagar minns nog också när Annika Strandhäll i början av året i SVTs Aktuellt fick frågan hur många kärnkraftverk som lagts ner. Vår klimatminister svarade: ”Åh herregud, det här borde jag ha koll på. Har vi stängt ner två, och har tre i drift? Nej, jag är osäker faktiskt.” (Rätta svaret är sex nedstängda, sex i drift).

Bristande kompetens är också den enda rimliga förklaringen till att systemfel inte rättas till utan fortsätter år efter år. Det finns hur många som helst. Alldeles innan jag började skriva den här krönikan så var första nyhet på SVTs Rapport att läkare som skriver ut stora mängder av narkotikaklassade läkemedel inte stoppas. Reportern besöker en läkare som första gången blev anmäld för tjugo år sedan. Svenska apotek gör 200 anmälningar varje år till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Just ingenting händer.

I ett samtal på Hotspot med Marco Strömberg jämför den grävande journalisten och socialdemokraten Johan Westerholm våra stora politiska projekt som pensionssystemet, skattesystemet, socialförsäkringen etc. med bilmotorer. Han talar om att trimma dem, vilket betyder att fel måste korrigeras utan att andra fel uppstår. Systemen måste också hållas uppdaterade. För att klara av detta jobb så räcker det inte med systemförståelse utan på myndigheterna måste finnas vad Johan Westerholm kallar för systembyggarkompetens. I annat fall vet de ansvariga politikerna och myndighetscheferna inte vilka konsekvenserna blir när de gör olika ingrepp. Ett exempel är den så kallade Transporstyrelseskandalen som inleddes redan år 2011 då Riksrevisionen uppmanade svenska myndigheter att köpa mer av sin IT externt. Kostnaderna skulle kunna minskas med ”outsourcing”.

År 2015 tillträdde meteorologen Anna Ågren som generaldirektör för Transportstyrelsen. Hon hade regeringens uppdrag att outsourca hanteringen av fordons- och körkortsregistret. Där fanns alla körkortsinnehavares personuppgifter samt information om alla fordon i Sverige, alltså även polisens och militärens. IBM fick jobbet och utförde det i Östeuropa, bland annat i Tjeckien och Serbien där IT-tekniker alltså fick tillgång till sekretesskyddad information. I Konstitutionsutskottet sa hon ”Jag förstod inte allvaret”. Hon sa också att ingen av de personer som hon informerade på näringsdepartementet reagerade särskilt när hon berättade om de avsteg från lagar som hon hade gjort.

Maria Ågren fick sparken därför att hennes hantering lett till skada för rikets säkerhet. Hon dömdes också att betala 70 000 kr i dagsböter (2019 fick hon upprättelse i Arbetsdomstolen). Det blev fler än Maria Ågren som fick se sig om efter ett nytt jobb, eftersom de inte förstått allvaret och därför inte vidtagit några åtgärder. Skandalen hamnade på regeringsnivå och två ministrar tvingades avgå: inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson. Försvarsministern Peter Hultqvist klarade sig kvar, med nöd och näppe. En som också klarade sig undan var Ann Linde. Snart var Anders Ygeman tillbaka som minister och även Anna Johansson har det gått bra för. Ann Linde blev utrikesminister. Transportstyrelseskandalen visade att sossetopparna framför allt var bra på att skydda sig själva.

Med Johan Westerholms synsätt var bristande systembyggarkompetens förklaringen till att varken politiker eller tjänstemän förstod vilka misstag de gjorde förrän skadan redan var skedd. Sarkastiskt säger han att det kan bli så när den offentliga debatten drivs av idealism, twitter och oneliners.

Johan Westerholm menar, och jag håller med honom, att den nödvändiga systembyggarkompetensen skapades i det svenska utredningsväsendet, som i år fyller hundra år. Under den tid det fungerade som det var tänkt fattade regeringen beslut efter utredningar från parlamentariskt tillsatta expertgrupper som vanligen fick tre år på sig. Deras förslag redovisades i ”Statens Offentliga Utredningar” (SOU). Det systemet skolade fram de politiker och tjänstemän som byggde det svenska välfärdssamhället.

Treåriga utredningstider passade dåligt samman med regeringars fyra år vid makten. Göran Persson började därför med ettårsutredningar och gick ifrån den parlamentariska representationen En utredare fick uppgiften att ”titta på det här och kom igen om tolv månader med ett förslag, tack!” Ofta hade dessa utredare också ett annat jobb att sköta samtidigt, så de gjorde utredningen lite vid sidan om. Under regeringen Reinfeldt sattes en ännu lägre standard, sexmånaders- och tremånaders utredningar. Politiseringen fortsatte under regeringen Löfven. I en interpellation 2017 skrev moderaten Johan Hultberg:

När regeringen nu utser särskilda utredare tycks det vara meriterande att bära Socialdemokraternas eller Miljöpartiets partinål. Den miljöpartistiska riksdagsledamoten Agneta Börjesson fick i uppdrag att utreda hyresgästernas ställning. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Anna-Lena Sörenson utreder apoteksmarknaden. Miljöpartiets tidigare partisekreterare Anders Wallner har efter många års politiskt arbete för införandet av friår nu fått i uppdrag att just utreda om ett sådant bör införas, och Maria Ferm, Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson och gruppledare i riksdagen, utreder frågan om lagliga vägar in i Europa. Nyligen meddelade regeringen också att även Åsa Romson, tidigare vice statsminister och miljöminister i Stefan Löfvens regering, och alltjämt riksdagsledamot för Miljöpartiet, ska utreda hur Sveriges miljöövervakning fungerar och ska se ut i framtiden.

Den oxenstiernska modellen för svensk statsförvaltning tillhör nu historien. Det finns fyra slag av tjänstemän som leder våra myndigheter och handlägger de löpande uppgifterna. Först idealet: Den kompetente tjänstemannen som har fått sitt jobb genom att erövra det i konkurrens med andra lämpliga konkurrenter och fattar beslut enligt lagar och regelbok.

Det bästa och antagligen mest kända exemplet är den systembyggarkompetenta och modiga Inga-Britt Ahlenius. Hon har bland annat varit generaldirektör för Riksrevisionsverket, arbetat på finansdepartementet och haft internationella uppdrag i FN och i Europa. När socialdemokraten Khashayar Farmanbar utsågs till ny energiminister höll hon inte tyst utan sa som det var, att han inte hade en susning om Sveriges situation på energiområdet och uttryckte sig som en charlatan. I början av året skrev hon i Svenska Dagbladet om systembyggarkompetens, även om hon inte använde just det begreppet:

Varför diskuteras och skrivs det inte om demokratins arkitektur? Varför är intresset så litet för hur staten är reglerad och uppbyggd? Näringslivet har sina rosa sidor och varje dag är det nyheter och diskussioner om vad som rör sig inom näringslivet. Varför bryr sig ingen om staten? Gangstermaffian infiltrerar kommunal förvaltning, skurkar och banditer rånar välfärdsstaten. Regeringen har en tillbakalutad hållning, den akademiska världen är fullt upptagen med att förfina vänsterns identitetspolitiska idéer med vithetsnorm och andra centrala frågor för landets utveckling, medierna koncentrerar sig på det politiska spelet.

Nummer två är de avdankade politikerna, dvs de politiker som inte längre av skilda skäl platsar inom politiken, alternativt vill ha ett annat toppjobb som belöning för lång och trogen tjänst. Carin Jämtin som ledare för Sida är här ett utmärkt exempel, denna myndighet som genom enprocentsmålet får orimligt mycket pengar från den rika svenska statens allt fattigare medborgare, för att fördela mellan fattiga staters rika medborgare. Timbro skriver i sin utredning Enpartistaten:

I april 2017 avgick Carin Jämtin från posten som Socialdemokraternas partisekreterare och riksdagsledamot. I maj samma år utsågs hon till ny generaldirektör för biståndsmyndigheten Sida. Detta trots att hon inte hade sökt tjänsten och saknade de kvalifikationer som regeringen ställt upp som krav för tillsättningen. Regeringen menade sig vidare ha fått in 28 ansökningar till sista ansökningsdatum i oktober 2016, men utnämnde ingen ny generaldirektör när det tidigare förordnandet gick ut vid årsskiftet, utan väntade tills Jämtin avgick.

Nummer tre är de politiskt korrekta som är överrepresenterade till vänster men också finns till höger. Patrik Engellau ger några träffande exemplifieringar på bloggen Det goda samhället och skriver:

Sölvesborg uppvisar ett fint exempel på att de att partierna numera är lekbollar för den politiska korrekthetens diktat. Sverigedemokraterna fick nästan fyrtio procent av rösterna i kommunalvalet men blev ändå dumpade av sina gamla samarbetspartners, framför allt moderaterna med 15 procent. En ledande moderat motiverar enligt DN sitt beslut med att det handlar om ”mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och att få älska vem man vill”. För dessa moderater är statsfloskeln om alla människors lika värde viktigare än folkets mening enligt valurnorna. /…/ Detta är en ständigt pågående politisk propaganda som inte har sin grund i något av de etablerade politiska partiernas ideologier. Det handlar varken om konservatism, liberalism eller socialism eller om någon variant av dessa. Det handlar bara om politisk korrekthet vilket är den lära som värnar om statens intressen.

Den fjärde och sista sortens tjänstemän är de som med en näst intill religiös iver driver sina övertygelser: tjänstemannaaktivisterna.

Det finns sex grundläggande principer i det som kallas för den statliga värdegrunden: Demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt samt effektivitet och service. Aktivisterna bryter särskilt mot tre av dem:

Demokrati: Som statsanställd arbetar du på medborgarnas uppdrag och ser till att de beslut som riksdagen och regeringen fattar blir verklighet. Du ska uppträda på ett sätt som bidrar till att bygga och bevara förtroendet för myndigheterna och staten.

Legalitet: Du känner till och följer de lagar och regler som gäller. Legalitetsprincipen betyder att den verksamhet som myndigheterna bedriver är rättssäker.

Objektivitet: Alla måste kunna lita på att du som är statsanställd agerar sakligt och opartiskt. Du måste därför vara uppmärksam på de intressekonflikter som kan uppstå. Det innebär bland annat att du anmäler bisysslor och jäv till arbetsgivaren och att du självklart inte agerar korrupt.

Hösten 2018 åtalades industrimannen och jägaren Karl Hedin, misstänkt för att ha skjutit en varg. Beviset var ett avlyssnat telefonsamtal. Han häktades och satt frihetsberövad under 31 dagar. Så här berättade han om häktestiden:

Det jag utsattes för kan bäst beskrivas som tortyr. Fyra kala väggar och en plastöverdragen madrass, lakan och filt men ingen kudde. Det är allt som finns. En taklampa som tänds och släcks av vakterna utanför cellen. En gång i timmen öppnas en slamrande lucka i dörren. /…/ Jag fick diffusa svar om hur det blev med den advokat jag begärt vid inte mindre än tre tillfällen. En gång blev jag inskickad i rastgården med bara några plusgrader ute. 15 minuter utomhus klädd i endast t-shirt och dessutom blev jag ett antal gånger kvarglömd på rastgården i som mest en halvtimme. I fem dygn höll de på så i ett försök att knäcka mig. Det var ingen tillfällighet och inget slarv, det blev uppenbart att det är så man arbetar.

Förundersökningen kring Karl Hedins påstådda jaktbrott pågick i två år innan han friades av en enig tingsrätt. I domen skrev tingsrätten: ”En tilltalads åsikter eller politiska ställningstaganden kan som regel inte medföra att han eller hon gjort sig skyldig till brott. (…) Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal.”

I en enkätundersökning 2019 vid Örebro universitet ställdes ett antal miljöfrågor till 700 kommunala tjänstemän. Det visade sig att mer än var tionde var miljöaktivist.

Också mångfalds- och genusaktivister söker sig till myndighetsvärlden. Nykterhetsrörelsen trivs på socialdepartementet och hos polisen och på Justitiedepartementet hittar man motståndare till privat vapenägande. Det avskaffade tjänstemannaansvaret ger aktivister stora möjligheter till missbruk. Stat, kommuner och landsting blir med sina myndigheter plattformar för ideologiskt beslutsfattande.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Vem vill byta, och bli en äcklig brunråtta?

Denna söndagskrönika handlar om politiska motsättningar. Varför är vi svenskar och andra västerländskt moderna människor så oförsonliga och hatiska mot våra politiska fiender? Identitet är därvid ett centralt begrepp, i synnerhet i sina sammansättningar, till exempel ”identitetspolitik” och ”etnisk identitet”.

Språkligt kommer begreppet från latinets idem som betyder samma. Idem et idem betyder ”om och om igen”. Idem är på så sätt en markering att något är varaktigt över tid. Detta något/någon ser likadant ut i dag som i går och därför förmodligen också i morgon. Idem kan också översättas till ”densamma som” och användas om en person som kopierar en annans persons utseende eller tankar – i modernt språkbruk ”identifierar sig med”.

Stater vill veta medborgarnas identitet, vilka de är. Redan romarna förde anteckningar om befolkningen. ett s k census som innefattade folkräkning, mantalsskrivning, skattskrivning och militär rullföring. De som bodde i det romerska rikets provinser var lägre rankade. Slavar räknades inte men en frigiven slav kunde efter ett antal år i frihet erhålla romerskt medborgarskap utan inskränkningar. Barnen till frigivna slavar fick alltid fullvärdigt medborgarskap. Censorerna prövade medborgarnas vandel. De som misskötte sig kunde förlora rösträtten eller flyttas ned till en mindre ansedd ställning. Förtjänta personer kunde av censorerna göras till riddare, det vill säga medlemmar av samhällsklassen Equites, det fornromerska rytteriet som bestod av rika medborgare.

Det svenska ståndssamhället identifierade fyra grupper som politiskt relevanta: adel, präster, borgare och bönder. Den största gruppen fanns inte med: De egendomslösa, den tjänande klassen, alla pigor och drängar. Ståndscirkulationen var i det närmaste obefintlig men också här kunde särskilt förtjänta medborgare belönas – främst genom att adlas.

Registreringen var kyrkans uppgift. I Sverige kom det första påbudet om kyrklig personregistrering 1608, en uppgift som sköttes av kyrkan fram till år 1991. Vilka föddes, vilka dog, vilka döptes, vem gifte sig med vem? Vilka födde oäkta barn? Vilka var självspillingar och skulle inte begravas på kyrkogården? Den som tog sitt eget liv betraktades som mördare ända fram till tidigt 1900-tal.

Det påstås ibland att Sverige har världens äldsta folkbokföring, men det är inte korrekt. De äldsta bevarade kyrkoböckerna är italienska och från början av 1300-talet. Där registrerades även bannlysning – straffet för villolära, ogudaktigt leverne eller ohörsamhet mot kyrkan. Varken romarna eller det svenska ståndssamhällets politiska elit skulle ha förstått den svenska värdegrunden och den patologiska fixeringen vid alla människors lika värde.

Inte heller den kinesiska makteliten gör det utan har infört ett statligt belönings- och bestraffningssystem där varje medborgare tilldelas ett digitalt konto. Sköter de sig, konsumerar rätt och umgås med rätt människor får de pluspoäng. De som inte betalar sina räkningar i tid, går mot rött ljus, umgås med fel personer eller är kritiska mot regimen får minuspoäng. Höga pluspoäng betyder en mängd förmåner, rabatter och resemöjligheter. Systemet kopplas till miljontals gatukameror med ansiktsigenkänning. Kineserna lär inte ha så mycket emot det, vilket är det som skrämmer mig mest.

Varför vill stater veta vilka medborgarna är?

Det finns flera svar på den frågan. Ett är att stater för de ständiga krigen behöver rekrytera soldater. Staten behöver lojala medborgare. Utan att protestera ska de finna sig i statens maktutövning. Det betyder att de måste formateras så att de utan knot till och med accepterar krigstjänst, med risk att dödas i en konflikt som de inte personligen har någon del i. I dag är det en huvudfråga i Ryssland. Hur många män i vapenför ålder är beredda att bli kanonmat i Ukraina? Känner inte staten sina invånare kan det sluta illa för makteliten, som det gjorde i den franska revolutionen och som det förhoppningsvis nu gör i Iran.

Håller vi oss till den svenska välfärdsstaten är huvuduppgiften att med hjälp av skattesystemet skapa ett rättvist samhälle genom att ta från de starka och ge till de svaga. Det är en omöjlig uppgift om man inte vet vilka de starka och svaga är. Vilka är det staten ska försörja med skattemedel och vilka ska staten till en ännu högre kostnad sätta i fängelse, för att ta två ytterligheter. Vilka ska få tolkhjälp och vilka ska utvisas?

Den svenska välfärdsstaten har satt upp ett utopiskt mål: Ett samhälle där alla människor är lika mycket värda. Till exempel behöver man inte ens kunna tala svenska för att bli svensk medborgare. Alla medborgare får också rösta, även de som sitter i fängelse för statsfientliga handlingar och de senila, vilket inte kan förstås som annat än att det är viktigare att inte göra skillnad på medborgarna än att landet får en kompetent regering.

Med covid började staten ställa krav på medborgarna. Därmed bröts den viktiga principen att inte göra skillnad på folk. Kanske kommer den växande segregationen att tvinga fram differentieringar. I Danmark har staten börjat göra skillnad på västliga och icke-västliga invandrare, för att bekämpa ghettoiseringen.

Vissa identifieringar är förbjudna i Sverige. Religions- och folktillhörighet må vara självklart för människor i gemen men för den svenska stat finns de inte, i synnerhet inte ras. Något som är totalförbjudet, men som Nazityskland urskilde, är ”den judiska rasen”. Det är bakgrunden till att etnisk kartläggning är kriminaliserat i Sverige. När Malmöpolisen för bortåt ett decennium sedan kartlade romska familjer och brottslighet slog Dagens Nyheter larm och det ledde inte bara till att registren raderades utan också till skadestånd. Romer som inte ens visste att de stod med i detta register kunde efter Justitiekanslerns beslut kvittera ut 5 000 kr.

Statens olika identifikationer går inte nödvändigtvis i takt med varandra. Biologiskt/medicinskt är det inte tillåtet att byta kön före 18 års ålder. Juridiskt går det emellertid snart att byta kön redan vid 16 års ålder. Ingenting förändras utom att staten då tillåter män att identifiera sig som kvinnor och tvärtom. Som en av mina mailvänner kommenterar under rubriken ”Sverige är fantastiskt”:

Regeringen vill sänka åldern för att själv få ändra kön från 18 till 16 år. Så vid 16 år förväntas man vara mogen nog att själv ta beslutet om vilket kön man vill vara. Fyra år senare, två år efter man har blivit myndig, betraktas man som mogen nog att köpa en flaska vin på systemet… Fantastiskt!

I könsdifferentierade sammanhang kan det juridiska könet ställa till problem. Biologiska män/juridiska kvinnor, får de duscha tillsammans med kvinnorna? Och hur ska man inom idrotten hantera att biologiska män som juridiskt är kvinnor framgångsrikt tävlar med och mot det svagare (?) könet?

Nu följer det som är kärnan i mitt resonemang kring identitetsfrågan.

Vi har tre olika sätt att förvärva våra identiteter på. De första och mest grundläggande är de identiteter som vi föds in i. Vi väljer dem alltså inte och även om det ibland går så är de svåra att byta ut: familj/släkt, kön och etnisk tillhörighet. Till dessa kan vi lägga medfödda biologiska avvikelser, som också kan vara ohjälpligt identitetsgrundande. En mycket kort person som kallas för dvärgen, en förståndshandikappad som kallas för idioten.

Det andra slaget av identiteter är de som samhället tillskriver oss. De överensstämmer ofta, men inte alltid med dem som vi föds in i. En man kan till exempel vara svensk medborgare, men känner sig inte som svensk, eftersom han etniskt är kurd. Det betyder att identiteterna kan krocka. Var har svensken/kurden sin solidaritet?

Det tredje slaget identiteter är de förvärvade. Ta Zlatan som exempel. Nationellt är han svensk, lokalt är han från Malmö, etniskt och kulturellt är han bosnier efter sin pappa och kroat efter sin mamma. Han har ett mångetniskt ursprung men framför allt är han fotbollsspelare. I mer än två decennier har han spelat klubbfotboll i Sverige, Spanien, Italien, Frankrike, England och USA, vilket givetvis format honom. Zlatan har med andra ord en mycket komplex identitet, samtidigt som han i offentligheten i stort sett bara har en: fotbollsspelare. Det är det liv och det yrke som mer än något annat talar om vem han är, både för honom själv och oss andra.

Förflyttar vi oss tillbaka till tiden före industrialismen och en svensk dräng, torpare eller småbonde så är identitetsproblematiken en icke-fråga. Han är bunden till sin religion, sin familj, sitt jordbruk, sin ställning i byn etc. Hans identitet är såväl given som kollektivt bestämd och ingenting han eller någon annan funderar över. Vad skulle det tjäna till? Han är den han är.

Tänk er nu ett tidsspann mellan drängen, där identiteten för gemene man går från att vara en icke-fråga till att i vår tid utgöra en så avgörande fråga att den till och med kan gälla för det egna könet. För därefter identitetsvalen samman med en socialpsykologisk grundtes, nämligen att all identitetsbildning är kontrastiv. Eller i vardagsspråk: När man väljer en identitet, så gör man det mera genom att peka ut vem man inte vill vara, än att definiera vem man är.

Min hypotes är att det är vår tids problematiserade identitetsval som utgör grunden för den klyfta som löper genom samhället inte bara i offentligheten utan också i privatlivet. Syskon, liksom föräldrar och barn blir osams, eller så vill de inte ha med varandra att göra. Band klipps och det hjälps inte att det är väldigt smärtsamt för alla inblandade. Många bland oss lyssnar inte längre till varandras argument. Var och en drar sig tillbaka till den egna identitetsbubblan. Där stoppar vi fingrarna i öronen, vilket inte hindrar vissa från att göra utfall mot de politiska identiteter som lett fram till deras egna ställningstaganden. ”De andra” ses inte som individer utan degraderas till ”kommunister, woke och PK-dårar” (från höger till vänster). Och från vänster till höger som ”fascister, nazister och äckliga brunråttor”.

Ett exempel: När Sverigedemokraterna släppte en vitbok gav de sina politiska motståndare ny ammunition. Vänsterliberala Dagens Nyheter excellerar i att hata och förakta dem. Inget tillfälle får gå förlorat. Så här skrev t.ex. Annika Ström Melin, vilket inte kan tolkas på annat sätt än som ett djupt förakt också för de 20 procent av de svenska väljarna som tydligen är fullblodsnazister:

Sverigedemokraterna bildades av en samling stenhårda nazister och rasister som tyckte att de behövde ett parti för att förverkliga sina långtgående politiska planer. /…/ I stora delar av Europa har alla med indirekta eller direkta förbindelser till nazism, fascism och kommunism av begripliga skäl hittills hållits på armlängds avstånd av övriga. Det handlar också om framtiden. Rötter som inte klipps av kan plötsligt växa sig starka igen.

Annika Ström Melin är helt oförmögen att koppla Sverigedemokraternas framgång som en reaktion på det vänsterstyrda samhällets förfall. Hon kan bara se ett kollektiv som hon hatar, föraktar och är rädd för. Att hon förutsättningslöst skulle lyssna till ”nazisternas” argument, det vore att utsätta den egna identiteten för alltför stora påfrestningar. Det skulle inte betyda att hon bytte identitet till det andra lägret utan till något mycket värre, att hon inte längre skulle veta vem hon är. Sådant utsätter sig ingen människa frivilligt för. Hellre skiljer man sig, eller förbjuder morföräldrarna att träffa sina barnbarn. Att hata sina politiska motståndare stärker den egna identiteten. Och när argumenteringen är svag så höjer man rösten.

Identitetspolitiken lyfter till en kollektiv nivå upp det som är ett knippe livsavgörande individuella val av vem man själv och vilka de andra är. Det är politik baserad på gruppidentitet. Det är aggressiva och känslomässiga utfall, istället för förnuftsbaserade och välinformerade ställningstaganden mellan olika alternativ. På individuell nivå leder det långtgående kravet att välja identitet till förvirring och till att banden klipps mellan människor som hör ihop och behöver varandra. På kollektiv nivå så lägger det inte bara grunden för krig och inbördeskrig utan det är också tonarten för det västerländska samhällets svanesång.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Sveriges vanvårdade genpool

Idag lär det finnas cirka 380 vargar i Skandinavien, varav runt 300 i Sverige – alla ättlingar till fem vargar som invandrat från Finland och Ryssland. En av konsekvenserna är att kullarna blir mindre. Forskare inom det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv har visat att antalet valpar minskar med 1,2 för varje tiondel som inavelskoefficienten ökar. Svenska vargar har också ofta missbildningar på kotorna, vilket misstänks vara en effekt av inaveln. Genpoolen är problematiskt liten.

Så långt Sveriges vargar. Hur står det då till med Sveriges människor? Svaret är inte att den svenska genpoolen är för liten men att den dras med andra problem, som resulterar både i fysiska och psykiska sjukdomar, personlighetsförändringar samt sjunkande IQ. Jag är nog inte ensam om att fundera över vår tids allergier, bokstavsdiagnoser, könsdysfori, identitetsproblem, fetma, drogberoende, psykiska instabilitet och hyperkänslighet hos i synnerhet ungdomar. Är en försämrad genpool en av förklaringarna?

Tänk tanken att en försommardag sätts 100 wokeungdomar ut i storskogen – den där sortens prinsessa-på-ärten-personer som häckar på universiteten och behöver både triggervarningar och säkra rum för att inte känna sig skändade och rasa ner i djup olycka. Där står de, utan sina mobiler, mitt i skogen med ingenting annat än kläderna på kroppen och hjärnan upptagen med att klura ut strategier mot patriarkatet och rasismen. Hur många av dessa psykiskt sköra ungdomar har fram på höstkanten överlevt och kunnat förbereda sig så att de också klarar vintern? Frågan är naturligtvis omöjlig att besvara men de flesta inser nog att vår tids urbaniserade människor är förvekligade varelser. Det jag skulle vilja veta är hur mycket av denna oförmåga att klara av hårda villkor som är förankrat i generna.

I årtusenden levde våra förfäder i små, isolerade grupper, vilket gjorde dem särskilt utsatta för låg genetisk variation: De utväxlade bara partner med sina närmaste grannar, och på grund av den lilla genpoolen ökade risken för att genetiska fel skulle spridas. Alla nu levande människor lär härstamma från mindre än 10 000 individer. Det gör att vår genvariation är lägre än exempelvis schimpansernas. Det ökar risken för människor att ärva muterade gener.

Genom mutationer förändras genpoolen vid varje generationsbyte. Logiken är enkel. Det naturliga urvalet leder till att såväl reguljära som muterade gener hamnar i genpoolen. De flesta av mutationerna är skadliga, i synnerhet de som beror på kopieringsfel i DNA:et eller yttre påverkan som strålning och kemikalier. På något sätt måste dessa mutationer kontinuerligt avlägsnas från genpoolen, annars finns det risk för att miljö och genetisk disposition ömsesidigt förstärker varandra, fram till en mutationshärdsmälta (Mutational Meltdown). Populationen riskerar genom mutationer som inte rensas bort att få en så usel genpool att den inte överlever.

För de flesta är den industriella revolutionen och den därpå följande näst intill science fictionartade utvecklingen rätt självklar, ingenting som det är något konstigt med. Den bara ”kom”. Men varför hände detta och varför ägde den framför allt rum i norra Europa, med England som ledande nation? Här finns en evolutionsbiologisk historik som är långt viktigare att känna till än kungalängderna.

Efter romarrikets fall och efter de mörka århundradena inleds den på 1100-talet med stadsbyggande och nationsbildande. Den når krönet under 1800-talets slut och kan ges rubriken ”survival of the richest”. Rika människor är generellt sett smartare än fattiga människor. Det är huvudanledningen till att mellan år 1100 och 1870 så är intelligensen på tillväxt.

Detta är en tid då ungefär hälften av alla barn dör innan de når vuxen ålder och kan sprida sina gener. De barn som är genetiskt svagare, som har ett sämre immunförsvar, slås ut. Rika människor såg därför till att skaffa många barn och på det sättet säkra att de fick arvingar. Under 1700-talet födde den rikare halvan av Englands befolkning dubbelt så många barn som den fattigare halvan.

Detta är också religionens och äktenskapets tid. För den kvinna som inte var gift och inte hade en priviligierad ställning var det både en social och ekonomisk katastrof att få barn. Religionen hindrade effektivt att fattiga människor födde barn. Också dödsstraffet spelar roll. I England avrättades ungefär två procent av den manliga befolkningen i varje generation. Våldsamma unga män gavs inte chansen att sprida sina gener.

Till detta ska man lägga epidemier, framför allt 1300-talets pest. Den tog kål på mellan en tredjedel och 40 procent av Europas befolkning. För den fattigare halvan var procenttalet för dem som strök med förmodligen så högt som 80 procent. Lägg till klimatförsämringen. I slutet av 1200-talet började temperaturen att sjunka. ”Lilla istiden” inleddes. Det var en kallperiod som skulle pågå i ett halvt årtusende. Dessutom blev klimatet mer varierat, med år av både av extrem nederbörd och torka, vilket ledde till svältkatastrofer. Det krävdes högre intelligens för att överleva.

Dessutom leder ett krävande klimat till ökad gruppselektion. Etnocentriskt starka grupper konkurrerar ut lösligare och svaga grupper. Det gäller inte bara för folkgrupper och etniska gemenskaper utan också för starkt religiösa grupper. De håller samman och framkallar genetiskt fredliga och samarbetsvilliga gemenskaper.

Industrialismen och jordbrukets mekanisering gör stora delar av landsbygdsbefolkningen arbetslös. Många emigrerar till Amerika. I städerna byggs fabriker som drar till sig dem som inte längre kan få jobb på landsbygden. 1800-talets senare del blir en rotlöshetens tid. Bättre levnadsstandard och mindre religion bäddar för de lägre klassernas promiskuitet. När barnadödligheten på grund av bättre hälsovård minskar, så vänds det som var huvudanledningen till intelligensens tillväxt alltsedan 1100-talet. De rika planerar sina liv och föder färre barn. De fattiga klarar det sämre och föder fler oplanerade barn. Den positiva korrelationen mellan fertilitet och hög IQ vänds kring sekelskiftet till sin motsats. Stora familjer och låg IQ blir det nya normala.

I en föreläsning som ligger ute på Youtube menar den orädde och därför kontroversielle forskaren Edward Dutton att intelligensen kan ha sjunkit med så mycket som 15 enheter mellan år 1880 och 2000. Den verbala kompetensen har från år 1870 sjunkit så att den i dag ligger på samma nivå som år 1700. Vid århundrades slut kanske vi västeuropéer har samma IQ som år 1100. Det här är hypoteser, inte forskningsresultat, men det hindrar inte att de är ytterst illavarslande.

En annan och mer respekterad forskare, James R. Flynn, har visat att intelligensen mellan åren 1930 och 1990 stigit med 2,5 punkter per årtionden. En trolig förklaring är att det handlar om de två tiondelar av intelligensen som inte är ärftlig utan beroende av sin omgivning. Inom detta fält kan man prestera på topp, eller underprestera. 1900-talet kommer att ställa helt andra intelligenskrav på befolkningen som helhet. Skolutbildning och bildningsträvanden blir kännetecknande också för arbetarklassen. Omkring år 1990 möts den sjunkande ärftliga intelligensen och den avklingande förvärvade intelligensen. Flynneffektens tidsperiod är över och intelligensen som helhet sjunker. Det här kunde man för fem år sedan läsa i tidskriften Forskning och framsteg:

… i en ny artikel i tidskriften Intelligence så visar James Flynn att IQ nu minskar i de skandinaviska länderna. Norge, Danmark och Finlands utveckling är påtagligt lika under sent 1900-tal och tidigt 2000-tal. Det handlar om en genomsnittlig förlust på 0,23 IQ-poäng per år sedan 1990-talet. Inte mycket per år – men på sikt en kraftig effekt. Både Finland och Norge har alltså tappat flera poäng sedan 1990-talet. I Danmark är minskningen något mindre. Sverige saknar data för senare år, men har legat mycket nära grannländerna i mätningarna under 1990-talet. James Flynn tror därför att det sker en motsvarande minskning även i Sverige.

År 2006 beräknade intelligensforskaren Richard Lynn Sveriges kvot till 104. Smartast var tyskarna med en IQ på 107. Holländarna kom tvåa med samma IQ. Polen var trea med 106. Britterna hade 100, Fransmännen 94 och i Europas botten hamnade bulgarer, rumäner, turkar och serber med en genomsnittlig kvot på 89.

År 2022 ställde ett forskarlag under samme Richard Lynns ledning upp en rankinglista för hela världen. Hongkong och Singapore hamnade i toppen med en IQ på 108. Den svenska snittkvoten hade sjunkit till 97. På sin hemsida skriver professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson:

I tidskriften Intelligence (var annars) kan man läsa om hur tonåringar världen över, inte minst i Skandinavien, blir allt dummare för varje generation. Effekten är stor. I ett trettioårigt perspektiv handlar det om ungefär sju steg på IQ-skalan i fel riktning. Detta är ett enormt tapp sett som ett medelvärde och tappet sker dessutom inte likformigt över alla begåvningsnivåer. Det är främst i det högre skiktet som försämringen sker och innebär därför att de yngre medlemmarna av den så kallade eliten inte längre har alla flingorna i paketet. De som förväntas styra och ställa i världen, hitta på de nya fiffiga uppfinningarna och i största allmänhet hålla reda på saker och ting börjar bli som folk är mest.

Har Richard Lynn rätt har Sveriges snittintelligens under 16 år sjunkit med hela sju punkter. Fortsätter intelligensen att sjunka i samma takt så har svenskarna år 2038 en snittintelligens på 90, vilket en annan intelligensforskare, den danske psykologen Helmuth Nyborg, anger som gränsen för när en demokrati kan upprätthållas. År 2054, ytterligare 16 år senare, har Sveriges IQ-snitt sjunkit till 83.

Det finns på Youtube ett tre minuter långt klipp ur en intervju med den kliniske psykologen Jordan Peterson rörande intelligens. Han förklarar där varför en IQ på 83 eller lägre diskvalificerar dig som soldat i USA:s krigsmakt. Det är inte bara i krigstid som USA vill rekrytera så många soldater som möjligt utan det gäller också i fredstid. Krigsmakten måste underhållas. En av tio medborgare kan inte rekryteras som soldat, därför att han eller hon håller inte måttet kognitivt. Det är bokstavligt en fråga om liv och död men tyvärr är alltför låg intelligens inte ett problem som går att lösa genom att tillsätta mer pengar för träning och utbildning. Påståendet att ”det tar längre tid att lära sig, men det går om man kämpar” är fel. Data är entydiga.

Att det således handlar om en dramatisk sänkning är ett understatement. Varför sjunker då snittintelligensen? Jag kan se fem möjliga och samvarierande förklaringar:

Med sin framgångsrika kamp mot spädbarnsdödligheten mutationsackumulerar Sverige. År 1800 dog ungefär hälften av alla barn före vuxen ålder. 1950 dog drygt 20 spädbarn per 1 000 levande födda i Sverige. I dag är siffran drygt två och Sverige tillhör de tio länder i världen som har lägst spädbarnsdödlighet. Hög invandring från länder med avsevärt lägre IQVälfärdsstaten anpassar bidragens storlek för bidragsförsörjda barnfamiljer. Detta ger dem ett försteg framför självförsörjande familjer, där ekonomin blir mer ansträngd ju fler barn de har. Dysgeniska fertilitetsmönster. Lågutbildade kvinnor föder fler barn än högutbildade. De mest intelligenta och mest högutbildade kvinnorna föder extremt få barn. Det innebär att de gener som gjorde kvinnorna högintelligenta försvinner från genpoolen.Immigranter från länder med låg IQ föder fler barn än etniska svenskar.

Intelligensen i en population minskar när de mest intelligenta människorna är subfertila och när intelligensskadliga mutationer ackumuleras. De gener som har gjort populationen intelligent kommer att minska i varje generation – först som andel av genpoolen och sedan som absolut förekomst. Ska denna skrämmande utveckling hejdas måste skadliga mutationer misslyckas med reproduktionen. I annat fall kontamineras genpoolen.

I sin vid det här laget närmare femtioåriga klassiker ”Den själviska genen” visar Richard Dawkins på att det sämsta för genpoolen är egoisterna, de som bara tänker på sig själva. En sådan grupp dör snart ut. Det bästa för gruppen är en grupp med altruister. Moral lönar sig både för kollektivet och för de gener som kodar för moraliskt beteende. Den själviska genen för altruism sprider sig i gruppen och altruism blir den dominerande strategin.

Jag har svårt att se vår tids låga födelsetal och sjunkande IQ som något annat än egoism. Högutbildade människor – i synnerhet kvinnor – visar sig prioritera mer belönande aktiviteter än att föda barn, för att därefter ta hand om dem. Dagens Nyheter har när detta skrivs haft en serie artiklar där barnlösa människor intervjuats. Där finns inte ens en antydan om att det som de inte vill kalla för barnlöshet utan barnfrihet skulle vara problematiskt ur ett genetiskt perspektiv.

Samtidigt som evolutionsbiologin är en hård vetenskap – det här är så långt från fluffiga åsikter som man kan komma – så är det moralfilosofi, ett svar på frågor som ”Varför ska jag vara moralisk?” och ”Varför ska jag försaka mitt eget omedelbara goda för något högre gott?”

Mot bakgrund av ovanstående ska jag avsluta med att säga något som, om det rycks ur sitt sammanhang, verkar tyda på ett praktfullt dåligt omdöme hos mig, nämligen att inte människorna men mänskligheten kanske behöver den klimatkatastrof som påstås vara på väg. För mig framstår klimataktivisterna som en religiös sekt men om jag har fel, och klimatkatastrofen blir så allvarlig som de värsta olyckskorparna varnar för, är det ändå svårt att tro att den kommer att ta kål på hela mänskligheten. Däremot riskerar den att medföra både massdöd och ytterst hårda villkor för dem som överlever. Det som hotar att bli mänsklighetens största katastrof kan samtidigt genetiskt bli dess räddning.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Varför kollapsar samhällen?

Det finns egentligen bara ett svar på rubrikens fråga. Samhällen kollapsar därför att den styrande makteliten inte går iland med sin uppgift. Det leder naturligtvis vidare till frågan varför de inte klarar jobbet. Som jag ser det finns det sex svar:

En naturkatastrofEn övermäktig fiende har anfallit och förstör samhälletMakteliten är ideologiskt vilsefördInkompetenta ledareSamhällsbygget är för avancerat och att styra det överstiger ledarnas förmågaLedarna har förlorat folkets förtroende – utlöser ofta en revolution

I den här texten ligger fokus på den femte anledningen. Sexan kommenterar jag inte särskilt, eftersom den är en konsekvens av ett misslyckande. Ettan behöver väl knappast kommenteras, även om den upptar mest mediautrymme i form av varningar för den klimatkatastrof som anses hota världen. För tvåan är en viktig fråga om samhället kan återuppbyggas. Kartago gick under och återuppbyggdes aldrig. Tyskland är idag, mindre än hundra är efter att landet gått under i andra världskriget, åter Europas starkaste nation.

I företagsvärlden finns begreppet ”kreativ förstörelse” som syftar på att förstörelse kan bana vägen för något nytt som fungerar bättre. Att tillämpa det på samhällen som kollapsar är cyniskt med tanke på det oerhörda lidande det handlar om. Inte desto mindre kan det vara relevant. Den franska revolutionen utlöstes av ett degenererat feodalt system som vägrade reformera sig självt tillräckligt för att anpassa sig till förändrade förhållanden och livsvillkor.

Trean, att makteliten leder samhället mot en kollaps därför att den styr samhället med hjälp av ideologiska dogmer är kanske den vanligaste kritiken. Det var orsaken till att det sovjetiska imperiet gick under och det är orsaken till den pågående revolutionen i Iran. Denna handlar givetvis inte bara om slöjan utan om en religiös maktelit som skapat levnadsvillkor som blivit alltför förtryckande.

Två politiska läger konkurrerar om makten inte bara i Sverige utan i hela Västvärlden. Man kan kalla dem höger och vänster, konservativa och liberaler, nationalister och globalister – det finns många rubriceringar som sammantagna ger en ganska god bild av de båda ideologierna. Det ena lägret påstår att det andra är inkompetent: ”Bara vi kommer till makten så ska vi rätta till alla de misstag som gjorts”. Klyftan mellan de båda lägren är i vår tid oförsonligare än någonsin och skär också in i privatlivet.

Punkt 4 utsäger bara att ledarna är inkompetenta, vilket de givetvis kan vara av många skäl. Det jag här har i åtanke är att de politiska partiernas kamp om makten selekterar fram ledare med fel egenskaper till hierarkins topp. Den som vill bli regeringschef i en europeisk demokrati måste klara karriären i det egna partiet. Det betyder att han eller hon för det första måste vara obrottsligt lojal och för det andra machiavelliskt kompetent i kampen om makten. Det är emellertid helt andra egenskaper som krävs av en statschef. Den första och viktigaste är att sätta det egna folket och de egna väljarna i första rummet. I dagens Europa är Victor Orbán det främsta exemplet. Han har de egenskaper väljarna kan förvänta sig och har därför ett mycket starkt väljarstöd. Att han också är den politiker som är hårdast kritiserad av sina kollegor inom EU säger något om deras (in)kompetens.

Ju mer avancerat ett samhällsbygge är, desto mer kräver det av sina ledare. Det är stor skillnad i kompetenskraven för ledare av stamsamhällen och ledare av västerländska välfärdsdemokratier. Om detta vet vi ganska mycket, eftersom vi har kunnat se hur det gått för samhällen som avkolonialiserats. Den komplexa samhällsbyggnad med infrastruktur och rättsordning som skapades av de europeiska kolonisatörerna har inte kunnat upprätthållas utan länderna har fallit tillbaka till mer primitiva organisationsformer. Sydafrika är ett skrämmande exempel. Efter att makten gått från apartheidregimen till ANC har samhällsutvecklingen löpt i en enda riktning, brant nedåt. Från en moraliskt förkastlig men fungerande stat har Sydafrika under svart ledning, trots en inledningsvis stark ekonomi, trots omvärldens applåder och stöd, trots en ledare av Nelson Mandelas kaliber, misslyckats. Många svarta som minns den tiden skulle, om det var möjligt, gärna återvända till apartheid. Som dramatikern Bertold Brecht formulerade det måste magen vara full innan man bryr sig om moraliska frågor: Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral”

Tre forskare, som alla blivit mycket hårt kritiserade för sin forskning, Helmuth Nyborg, Tatu Vanhanen och Richard Lynn, har lyft fram den låga snittintelligensen som en förklaring till varför afrikanska samhällsbyggen fungerar så dåligt. Ett begrepp som IQ-psykologin arbetar med är smart fraction, som gäller för den del av det testade kollektivet som ligger över 108 och därmed, med ett annat psykologiskt begrepp, förfogar över det kognitiva kapitalet. Om det är denna kategori som har makten i ett land kan givetvis ett samhälle med ett snittvärde under 90 ha en fungerande demokrati.

Det är dock mindre troligt att det räcker för att bygga upp en välfärdsstat, eftersom en sådan förutsätter välutbildade medborgare, som både klarar av att hantera en komplex statsapparat och att med sina tjänster och produkter konkurrera på en global marknad. Det saknas helt enkelt tillräckligt många medborgare som är tillräckligt intelligenta och därmed välutbildade för att utgöra den kritiska massan för ett kvalificerat samhällsbygge med ekonomiska framtidsutsikter. Samhället simplifieras, då medborgarna inte längre är kapabla att bibehålla den komplexitet som utgjorde grunden för dess tidigare välmående. De krav som samhället ställer motsvarar inte befolkningens begåvningsprofil.

I forskningsrapporten The Genius Famine (2015) skriver Edward Dutton och Bruce G. Charlton att i ett samhälle med sjunkande intelligens kan vi förvänta oss

ökande brottslighet/våldkorruptionlägre valdeltagandesämre hälsaökad fetmamer av det instinktiva, särskilt sexstörre politisk instabilitetminskad demokratihögre nivåer av sociala konfliktermer själviskheten växande arbetslös underklasssjunkande utbildningsstandardett minskande intresse för utbildning

Invånarna tvingas inrätta sig efter ett vardagsliv med många hinder. Fordon som går sönder eller får slut på drivmedel, otillförlitliga elsystem med frekventa avbrott, tåg som är inställda eller försenade, flygolyckor, vägar som inte repareras, människor som inte infinner sig till möten eller kommer för sent utan att bry sig etc.

Detta gnisslande samhällsmaskineri drabbar inte stater med högre snittintelligens. Singapore är ett exempel som visar på intelligensens obönhörliga giltighet. Efter att ha kastat av sig det koloniala oket har Singapore utvecklat en mycket avancerad välfärdsstat. Detsamma gällde för Hongkong, men det vi nu ser är att när Hongkong hamnar under ett ideologiskt välde, så flyr de stora företagen. Ofta väljer de Singapore istället. Hongkong sjunker tillbaka men inte på grund av medborgarnas bristande intelligens utan på grund av makthavarnas ideologiskt grundade styre.

Här är kärnan i mitt resonemang: För Sverige förefaller det vara så att socialdemokraterna har byggt upp en så stor och komplicerad välfärdsstat att dagens makthavare inte klarar av att styra den, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig. Det finns ett stort antal systemfel som inte bara stannar kvar år efter år utan också förvärras. Kriminaliteten och våldsbrottsligheten är det främsta exemplet. Även om det spelar in, så har det inte i första hand med ideologisk förvillelse att göra. Inte heller handlar det om att partiapparaten premierar fel slags personligheter (även om det är sant att den gör det). Mycket talar för att våra politiska ledare och myndighetsföreträdare helt enkelt inte kan bättre än så här.

Trots att det var möjligt att förutse att detta problem skulle följa med immigrationen från några av världens sämst fungerande länder, så gjorde de det inte. När våldsbrottsligheten växte, så förnekades den – och i synnerhet dess koppling till immigrationen – så länge det var möjligt. Nu säger politikerna att de ska bekämpa den ”ända in i kaklet” men det är mest prat. De har varken kompetensen eller effektiva verktyg till sitt förfogande. Ett annat systemfel som inte kommer att åtgärdas – det är till och med tveksamt om våra nuvarande riksdagspolitiker ens känner till det – var det som jag skrev om i föregående söndagskrönika, nämligen att välfärdsstaten avsiktligt selekterar fram ett negativt urval av barn genom att ge ekonomiska fördelar till socialbidragsförsörjda familjer när de skaffar sig fler barn. Ett tredje exempel är assistansbedrägerierna som bara fortsätter, år efter år.

För att klara av att styra vår i förhållande till befolkningen gigantiska och gigantiskt kostsamma stat skulle vi behöva ha en urvalsprocess som förde en begåvningselit till makten. Kanske en smart fraction med ett IQ minimum på 130?

Högintelligenta ledare är nödvändigt, men det räcker inte. Det finns bara ett sätt att vara dum på, men intelligensen kan ta många vägar. Därför är ledarnas personlighet av kanske än mer avgörande betydelse.

Femfaktorsteorin är allmänt accepterad bland psykologer, även om det inte är någon hård vetenskap, på samma sätt som IQ-testerna. En enkel presentation:

Öppenhet/slutenhet. Människor är mer eller mindre kreativa, känslomässigt öppna, intellektuellt nyfikna och villiga att pröva på nya saker. Samvetsgrannhet. De frågor som ställs här försöker fastslå noggrannhet, pliktkänsla och självdisciplin. Vilka planerar sitt beteende och vilka agerar spontant?Extrovert/Introvert Den som är extrovert tycker om att göra saker tillsammans med andra människor. De extroverta är entusiastiska, pratar mycket, är ivriga att få saker gjorda och hävdar sig gärna. Motsatsen, de introverta engagerar sig inte lika mycket i andra människor. De är ofta tysta och lågmälda vilket inte bör tolkas som blyghet eller depression. De flesta människor är båda delarna. I vissa situationer är de extroverta, i andra introverta.Tillmötesgående, dvs hur pass empatiska och samarbetsvilliga människor är.
De är mer eller mindre hänsynsfulla, snälla, generösa, pålitliga, hjälpsamma.Neuroticism. Detta handlar om hur känslomässigt stabila och stresståliga människor är. Neurotiska personer tolkar ofta vanliga situationer som hotande och förlorar lätt humöret.

Dessa olika personlighetsdrag är samkorrelerade och kan därför föras samman i en enda variabel, en General Factor Personality (GFP). På samma sätt som man kan ha en hög eller låg IQ kan man ha en hög eller låg GFP. En person med hög GFP-nivå är socialt extrovert, empatisk och intresserad av andras känslor, samvetsgrann och självdisciplinerad, strävar efter socialt godkända mål, har ett stabilt känsloliv och är öppen för nya idéer.

Låter det utopiskt att sålla fram ledare med så hårt meritokratiska metoder? Det är emellertid just det som regeringspartiet PAP i Singapore gör, med det tillägget att de väljer sina myndighetschefer bland ledare som redan genom sina framgångar inom andra samhällsområden visat sina ledaregenskaper.

Det är nödvändigt att öppna åsiktskorridoren för diskussioner kring intelligens, kompetens och ledarskap, inte minst därför att Sverige efter millennieskiftet beviljat bortåt två miljoner migranter uppehållstillstånd. De flesta kommer från länder med låg IQ. Detta lyfter nya problem inte bara rörande politiska ledare utan också långt ner i befolkningen. Här på bloggen berättade psykiatern och läkaren Ann Gardner för fem år sedan om fyra invandrarkvinnor som utbildats till sjuksköterskor i Sverige och som hon behandlade för depression. För en av dem visade en ADHD-utredning ett IQ på omkring 70:

De hade inte klarat det första arbete de fick efter examen, trots handledning från första arbetsdagen som skulle fortsätta minst en månad. De skulle slippa självständiga arbetsuppgifter under tiden. Två av dem insjuknade redan efter 2 veckor som ovannämnda patient, en efter 4 månader och en efter 1 år, i vad som visade sig bli en icke behandlingsbar svår depression. /…/ Kanske hade deras förmågor till att börja med inte räckt för sjuksköterskeyrkets krav. För deras del blev resultatet personliga tragedier, såväl som studieskulder för ett yrke de inte klarade av.

När det i Sverige har visat sig svårt att rekrytera polisrekryter har kraven sänkts, på mindre än ett decennium inte mindre än fyra gånger:

2014 sänktes de fysiska antagningskraven. Två år senare sänkte man även IQ-kraven. Polisutbildningens begåvningstest har en niogradig skala och en normalbegåvad sökande får en fyra, femma eller sexa på testet. Förut krävdes minst en fyra för att komma in på polisutbildningen. Och nu har kravet alltså sänkts till en trea. I januari 2022 plockades kravet på godkänt gymnasiebetyg i historia bort, och i maj samma år sänktes IQ-kraven igen.

Det finns ett rätt stort antal studier som har det gemensamt att de varnar för en sjunkande intelligens. Den så kallade Flynneffekten, namngiven efter intelligensforskaren James R. Flynn, som visade att intelligensen steg under 1900-talet, har stannat av. Sedan mitten av 1990-talet rapporterar forskarna en sjunkande intelligens i Skandinavien, Australien, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Jag tror mig veta varför den sjunker. Det är en fråga jag ska återkomma till.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Problematiska personligheter

I slutet av 1990-talet föreslog den amerikanska beteendegenetikern David Lykken att de som ville skaffa barn först måste godkännas och få en licens på samma sätt som den som vill köra bil först måste ha ett körkort. I synnerhet bekymrade sig Lykken över tonårsgraviditeter: ”Det är inte barn som föder barn längre – det är barn som föder sociopatiska monster. De förvandlar USA till ett Clockwork Orange-samhälle.”

Licensiering skulle beviljas mogna gifta par som var ekonomiskt trygga, utan brottsregister eller försvagande psykiska sjukdomar. Innan licensen utfärdades skulle de blivande föräldrarna genomgå en grundkurs i föräldraskap på ett lokalt ”community college”. Staten skulle också bestämma hur många barn de fick sätta till världen. De som dömts i domstol för andra gången skulle steriliseras. Att bli gravid utan licens skulle vara ett brott, och abort var i de flesta fallen den bästa lösningen. Fick olicensierade kvinnor barn så skulle de tas ifrån dem och placeras i fosterhem, i väntan på adoption.

Förslaget var givetvis politiskt omöjligt att genomföra men innan man avfärdar Lykken som en nazistfascistisk galning kan det vara av visst intresse att förstå varför denne också bland politiker respekterade forskare förde fram ett så drastiskt förslag. Lykken hävdade att det var det enda effektiva sättet att minska brottsligheten och andra patologier hos den växande amerikanska underklassen. Alternativet var att bygga fler fängelser.

Jag vet inte hur många amerikaner som på Lykkens tid satt i fängelse men år 2022 är de ungefär 1 400 000. Många av dem skulle ha blivit skattebetalande medborgare och goda grannar om de, istället för att växa upp med föräldrar som inte var vuxna uppgiften, hade fötts eller adopterats av ett moget och självförsörjande gift par. Antagligen hade Lykken rätt.

Drygt 60 år före Lykken var socialdemokraterna Alva och Gunnar Myrdal inne på samma spår när de i boken Kris i befolkningsfrågan ville förhindra att olämpliga föräldrar satte barn till världen. Det handlade inte om rasbiologi av nazitysk modell, utan om individer. De menade att samhället inte behövde medborgare som var dysfunktionella. Så här skrev de:

Bortser man nämligen från den bottensats av psykiskt undermåliga individer, vars fortplantning det är ett samhällsintresse att förebygga ur de synpunkter som nyss angivits, sakna vi helt och hållet tillförlitlig anledning att draga upp arvsbiologiska värdeskillnader mellan samhällsklasserna i vårt land.

Under perioden 1930 – 1975 steriliserades över 60 000 personer i Sverige. Initiativet togs av läkare, socialarbetare och kuratorer. De flesta var kvinnor som sökte abort. De fick sina äggledare blockerade i samband med ingreppet. Det som motiverade steriliseringen var ofta den vaga diagnosen ”sinneslöhet”. Det hände också att kvinnor anmäldes av grannar, arbetskamrater eller anhöriga och steriliserades med motiveringen att de var ”sexuellt hållningslösa”. I dag betraktas dessa steriliseringar som ett av de största övergreppen i Sveriges moderna socialhistoria.

Ytterst bygger sterilisering, liksom annan kontroll av barnafödandet, på tanken att samhället är viktigare än individen, därför att på så sätt kommer framtidens människor att få ett bättre samhälle. Det sättet att tänka är inte bara stötande utan näst intill förbjudet i en västvärld som sätter likhetstecken mellan demokrati och mänskliga rättigheter. I Sverige blir det dessutom extra omöjligt, eftersom detta sätt att bekymra sig över samhällsutvecklingen kolliderar med dogmen om alla människors lika värde.

Under min barndom och uppväxt var Det sociala arvet ett viktigt begrepp i samhällsdebatten. Det myntades av barnpsykiatern Skå-Gustav (Gustav Jonsson 1907 – 94) och refererade till barn som ärvde ett asocialt beteende från sina föräldrar. Jag minns hur vi halvvilda ungar av både föräldrar och andra vuxna kunde hotas med att vi skulle hamna på Skå, om vi inte skötte oss.

Barnbyn Skå var Skå-Gustavs hjärtebarn, där han 1947 startade ett alternativ till dåtidens uppfostringsanstalter där barnen kunde få stryk för ganska små förseelser. På Skå skulle pojkar och flickor i åldrarna 7 – 15 år med neurotiskt, psykopatiskt och antisocialt beteende utan fysiska bestraffningar fostras till goda samhällsmedborgare, ibland tillsammans med sina föräldrar. Samhället tog alltså över ansvaret inte bara för de barn som misskött sig utan för kommande generationer – det gällde att stoppa det sociala arvet.

För att se hur Det sociala arvet klarat sig, i en tid där ansvaret för såväl barns som vuxnas tillkortakommanden måste läggas på samhället, googlar jag begreppet och konstaterar att det är iskallt. I en antologirecension skriver sociologen Caroline Dahlberg år 2007 att begreppet för tankarna till något närmast deterministiskt, något som kan placeras nära det biologiska eller genetiska arvet. Det sociala arvet lägger ett orimligt stort ansvar på föräldrarna, eftersom de får bära skulden inte bara för att ha misslyckats med sina barn utan också bär skuld för vad som händer med deras barn. Det är ju inte de, i varje fall inte enbart, som är skyldiga. Det är samhället som bär det största ansvaret.

Ser ni vad som hänt? Den oroande samhällsutveckling som makarna Myrdal och David Lykken försökte stoppa med sina radikala begränsningar av barnafödandet, handlade om samhällsutvecklingen. Trots att vi i dag lever i ett Sverige, där en skrämmande våldsbrottslighet skenar är det inte tillåtet att peka ut problematiska individer/föräldrar, därför att alla människor är ju lika mycket värda. De som styr vårt samhälle, från politiker till poliser, står handfallna till och med inför unga människor som skjuter ihjäl varandra.

Svenska forskare tog ett myrsteg tillbaka mot att förstå en dysfunktionell relation mellan föräldrar och barn när de år 2010 i en mycket stor undersökning visade att det är dubbelt så vanligt med störningen ADHD hos barn till mammor med låg utbildning, jämfört med de universitetsutbildade. Även hos familjer med socialbidrag var det vanligare att skolbarnen fick medicin för ADHD, jämfört med dem som inte hade socialbidrag. (A Hjern: ” Social adversity predicts ADHD-medication in school children – a national cohort study” Juni 2010, Acta Paediatrica).

För fem år sedan redovisade Statistiska centralbyrån statistik som visar att ungdomar med arbetslösa föräldrar löper nästan 70 procent högre risk än andra att hamna utanför både arbetsmarknad och studier. De skriver att ”Det sociala arvet (sic!) är viktigt och ibland styr det oss utan att vi vet om det. Inom arbetsmarknadsområdet visar bland annat brittisk forskning att barn som växer upp med arbetslösa föräldrar själva tenderar att hamna utanför arbetsmarknaden.”

Jag tror mig veta vilken brittisk forskning SCB refererar till. Det är en rapport som handlar om ”anställningsresistenta personligheter”, ett begrepp SCB nogsamt undviker, vilket nog är klokt. Det skulle totalkrascha i mötet med den svenska dogmen om alla människors lika värde.

Adam Perkins är neurobiolog och forskar vid Kings College i London. Hans doktorsavhandling handlar om hur generna styr personligheten. År 2015 skrev han boken The Welfare Trait. How State Benefits Affect Personality. Han hävdade att människor med aggressiva, regelbrytande och asociala personligheter är överrepresenterade bland dem som är långtidsförsörjda via socialbidrag. Perkins skriver:

Vår attraktivitet på arbetsmarknaden beror inte bara på hur intelligenta vi är, utan också på hur angelägna vi är att dyka upp i tid på jobbet, göra det vi blir tillsagda att göra, vara artiga mot kunder, samarbeta med kollegor, följa arbetsplatsföreskrifter etc. Kort sagt, våra anställningsmöjligheter påverkas av de två dimensioner av personligheten som i personlighetsforskningens jargong betecknas som samvetsgrannhet (conscientiousness) och samarbetsvilja (agreeableness).

Så här lyder resonemanget: Välfärdsstaten gör det möjligt för bidragsförsörjda hushåll att skaffa fler barn än självförsörjande familjer, eftersom fler barn ger högre bidrag. Medan en bidragsförsörjd familj med tre barn kan leva rätt gott och ekonomiskt ännu bättre med fem barn, så har en trebarnsfamilj med lönearbetande föräldrar det tufft ekonomiskt. Hellre abort än fler barn.

De bidragsförsörjda hushållen formar ofta barnen till vuxna med en ”anställningsresistent personlighet”. I vardagsspråk: De gör ett dåligt jobb och de är otrevliga mot sina arbetskamrater och därför blir de i praktiken oanställningsbara. Eftersom de växer upp i dysfunktionella familjer, lär de sig ett dysfunktionellt förhållningssätt till samhället. Det handlar både om ett biologiskt och ett socialt arv. Genom att på det sättet vanvårda sitt eget humankapital sågar välfärdsstaten på sikt av den gren den själv sitter på. Välfärdssamhällets praktik kolliderar med dess ekonomi, som baseras på en befolkning där ”alla” är arbetsdugliga och arbetar.

Först väckte Perkins bok ingen uppmärksamhet i medierna, men en planerad föreläsning vid London School of Economics ställdes in på grund av protester från funktionshindrade aktivister. För dem var Perkins avhandling inte något annat än eugenik. Det är emellertid inte korrekt därför att Perkins argumenterar varken för steriliseringar eller någon föräldralicens. Det han säger är något som också gäller för Sverige, nämligen att det är ett systemfel att belöna dysfunktionella föräldrar för att de föder barn. Ett stopp skulle både minska rättsväsendets kostnader och samhällets sociala utgifter.

Perkins påståenden fick naturligtvis inte stå oemotsagda. Motståndarna hävdade att det inte går att förutsäga vilka som kommer att misshandla och försumma sina barn och att en bättre välfärd absolut inte leder till ett dysfunktionellt föräldraskap. Det är ju tvärtom! Även om det skulle vara sant att barn till de mest utsatta människorna i samhället löper en högre risk än genomsnittet att bli släppta vind för våg, eller på annat sätt försummas, bör samhällets insats inte bestå i att skära ner på det ekonomiska stödet. Det ökar ju stressfaktorerna för sådana familjer! Det som krävs är ett mer rigoröst barnskydd och tidiga ingripanden vid tecken på vanvård. Det är inte föräldrarna utan fattigdomen som leder till att barn far illa. Välfärden mildrar sådana effekter.

Adam Perkins förutsåg kritiken genom att i förordet skriva att det fanns risk för att hans forskningsrapport, trots sitt vetenskapliga och icke-moraliserande språk, skulle komma att missuppfattas som en demonisering av välfärdsstatens klienter. Men det hjälpte föga.

På vänsteraktivistiska RationalWiki – ett slags engelsk motsvarighet till Expo – kallas Perkins för pseudoforskare och utnämns både till rasist och islamofob, efter att han på Twitter skrivit att ”länder med en muslimsk majoritetsbefolkning tenderar att vara överrepresenterade i brotts- och arbetslöshetsstatistik” och att ”Somalier är problematiska och lyckats inte väl (don’t perform well) på någon sida av Atlanten”. Det hjälper inte att båda påståendena är empiriskt prövbara och stämmer rätt bra med verkligheten. Sådant får helt enkelt inte utsägas.

Tänk om det, antingen genom sterilisering eller föräldralicens, fanns möjlighet att hindra dessa åsiktspoliser från att föda ännu fler av samma sort, människor som tar till vilka medel som helst för att tysta sina meningsmotståndare. Genom att skända visselblåsarna och ljuga bort verkligheten är de långt mer samhällsskadliga än de dysfunktionella familjerna.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Darwinism, intelligens och välfärdssamhället

Det finns ett antal frågor rörande intelligens som intresserar mig och som jag på olika sätt varit inne på, alla mer eller mindre giftiga – inte vetenskapligt men politiskt:

Finns det ett samband mellan låg intelligens och oförmågan att bilda väl fungerande samhällen?Finns det ett samband mellan intelligens och ras/etnicitet?Finns det ett positivt samband mellan intelligens och politisk korrekthet?Finns det ett negativt samband mellan hyperintelligens och politisk korrekthet?

I dag tänkte jag ta upp ännu en fråga om samband, det mellan darwinism och välfärdspolitik. Min utgångspunkt är något som jag länge funderat över, nämligen om välfärdssamhället motarbetar darwinismens credo ”Survival of the fittest” (Ja, jag vet att det inte är Darwin utan Herbert Spencer som är pappa till den formuleringen).

Darwins utvecklingslära ser jag som naturvetenskapens absolut största bedrift. Samtidigt ser jag skapandet av den demokratiska välfärdsstaten som den största politiska bedriften. Min motvilliga och nattsvarta hypotes är att de inte är kompatibla utan konkurrerar med varandra. För att uttrycka det utan kringelikrokar: Den mänskliga naturen trumfar på sikt över välfärdsstaten, varför dess bejakare måste tvinga människor att leva efter dess normer. Vi har sett det gång på gång hända – det krävs både ett totalitärt styre och våld för att välfärdsstatens grundtanke, kampen för rättvisa och jämlikhet, ska kunna upprätthållas. Skälet: Den mänskliga naturen är inte inrättad för en rättvis och jämlik existens. Det är ”Survival of the fittest” som gäller.

Aposematisk färgteckning är något som vi hittar bland insekter, groddjur och ormar. Istället för att vara så osynliga som möjligt varnar de predatorer genom en gräll och i högsta grad synlig färgteckning: ”Om du äter upp mig kommer du att få ångra det. Jag är giftig och du kommer att bli sjuk, kanske till och med dö.” Emellertid, det är bara sant för vissa djur. Andra härmas bara, de är inte alls giftiga.

Religionsantropologen Edward Dutton tar i en ganska färsk video avspark i detta fenomen och ger en tankeväckande förklaring till varför en del unga personer färgar sitt hår ilsket blått, gallgrönt eller lila. Han kallar det för psykologisk aposematism och menar att också det är en varnande färgsättning. Det de här personerna signalerar är ”Akta dig, jag är farlig”. Ytterst handlar det om mental ohälsa, vilket ju också är ett slags giftighet. Dutton för också fram andra avvikelser från den evolutionära normen som tyder på att något är mentalt i oordning, som extremt många och synliga tatueringar, veganism och polyamori, det vill säga att ha flera samtidiga kärleksrelationer.

Resonemanget ansluter till en bok som Edward Dutton gav ut 2018: “How to judge people by what the look like”. Så här lyder förlagets presentation:

’Du kan inte döma människor efter hur de ser ut!’ Det har trummats in i oss som barn och, som den här boken bevisar, är det fullständigt fel. I denna mycket läsvärda analys av vad forskarna kommit fram till visar Dutton hur vi har utvecklats för att bedöma människor utifrån hur de ser ut. Vi kan mycket tillförlitligt bedöma människors personlighet och intelligens utifrån utseendet och ganska ofta är det nödvändigt att vi gör det, om vi vill överleva. Kroppsform, hår, bredd mellan ögonen, fingerlängd, till och med hur stora bröst en kvinna har … Dutton visar att detta, och mycket annat, berättar både om personlighet och intelligens.

Tillbaka till ungdomarna med extremfärgat hår. Edward Dutton tolkar dessa starka signaler som en kombination av dåligt självförtroende och narcissism. De som extremfärgar håret signalerar kroppsligt (alltså inte verbalt) att de inte alls är så obetydliga och underlägsna som de egentligen känner sig, utan att de är överlägsna, djärva och intressanta personer. Men det är fusk. Det är ungdomar utan en stark personlighet som prövar den här genvägen för att tala om att de är intressanta och har karaktär, trots att de inte har det.

Jag läser videons kommentarsfält. Där finns en kommentar som föreslår att den extrema färgsättningen signalerar en genetisk avvikelse. I ett äldre samhälle med hög barnadödlighet skulle den personen ha slagits ut. Detta är människor vi, genom att så gott som helt ha utrotat barnadödligheten, har räddat från att dö redan som barn. Med andra ord, vårt välfärdssamhälle leder till att mutationer med låg kvalitet överlever. Genpoolen försämras.

Här vill jag ansluta till förstklassig och hyllad forskning som redovisas av ekonomhistorikern Gregory Clark i hans ”A Farewell to Alms: A brief economic history och the world” (2008). Clark visar hur det naturliga urvalet formar den europeiska befolkningen på ett sådant sätt att den blir kapabel att genomföra den industriella revolutionen. Det medeltida Europa var grogrunden inte bara för människor med hög intelligens utan också en stabil personlighetstyp. De blev samvetsgranna, empatiska, lydiga, bra på att jobba på regelbundna arbetstider och kom överens med sina grannar.

De som inte var fysiskt starka, som inte hade ett starkt immunförsvar, de som hade låg intelligens och som inte kunde arbeta i långa arbetspass, dog redan som barn. Alternativt fick de inga egna barn och förde därför inte sina sämre gener vidare.

Under nästan hela mänsklighetens historia, fram till för ungefär tvåhundra år sedan, filtrerades såväl nya som ärvda skadliga mutationer bort från befolkningen genom denna mycket hårda form av naturligt urval. De fattiga födde få barn medan de rika födde många, som ett slags försäkring för att något eller några skulle överleva sin barndom. Det var endast en minoritet som överlevde och fortplantade sig.

I England verkade den intellektuella medelklassen under flera hundra år ha lyckats bäst med reproduktionen. Deras ättlingar ärvde sina förfäders höga intelligens och ökade i proportion till den engelska befolkningen som helhet. Clark hävdar att detta hårda naturliga urval resulterade i att den genomsnittliga intelligensen kulminerade med den industriella revolutionens genombrott. Samhället var som helhet tillräckligt intelligent för att kunna upprätthålla och utveckla industrialismen. Dessutom utvecklade arbetskraften en personlighetstyp som passade samman med behoven hos storskalig industri och en komplex social organisation.

I våra dagar är det tvärtom, utvecklingen går i motsatt riktning. Socioekonomisk status är negativt förknippad med fertilitet, särskilt bland kvinnor. Högre social status, rikedom och utbildning leder till lägre reproduktiv framgång. Denna dysgenik har den brittiske psykologen Richard Lynn dokumenterat i ”Dysgenics: Genetic Deterioration in Modern Populations” (2011). Han konstaterar att reproduktionsmönstret upphör att filtrera bort gener som leder till olika funktionsnedsättningar och ett dåligt immunförsvar. Den moderna medicinen gör att genetiskt skadade människor kan fortplanta sig. Det leder till att fler skadliga gener överlever, vilket negativt påverkar intelligensen.

Eftersom intelligens är korrelerad med genetisk kvalitet innebär denna mutationsackumulering på befolkningsnivå att den genomsnittliga intelligensen sjunker och det har den gjort ända sedan inledningen av den industriella revolutionen. Bland annat visar det sig genom att reaktionstiderna har blivit betydligt långsammare sedan slutet av 1800-talet, då man började mäta reaktionstiderna för första gången. Precis som en bil med många hästkrafter blir snabb, så reagerar en hjärna med hög intelligens snabbt. Sammanfattningsvis verkar det som att intelligensen först ökade på grund av naturligt urval under medeltiden och sedan minskade på grund av förändringarna i det naturliga urvalet, efter den industriella revolutionen.

Det är ett drygt halvsekel sedan Neil Armstrong blev först med att sätta sin fot på månen. Månfärderna upphörde och frågan är om människan i dag klarar uppgiften, trots en fantastisk teknologisk utveckling sedan dess, i synnerhet av artificiell intelligens. Varför är det inte självklart att det i dag är möjligt att föra människor till månen när vi klarade det för över ett halvsekel sedan. Har vi blivit för dumma? Robert Frost, instruktör och flygledare vid Nasa förklarar i en artikel från år 2015 med den talande titeln ”How we lost the ability to travel to the moon” att när man arbetar på gränsen till det omöjliga går tusentals och åter tusentals timmar åt till att testa och justera. Utvecklings- och driftsteamen skaffar sig en expertis som ingen annan på planeten har. NASA:s Saturn V-raket hade över tre miljoner delar. Kommandomodulen, servicemodulen och månmodulen bestod av ytterligare miljoner delar. En enskild person kan inte överblicka den mängd detaljer som krävs för att montera och driva dessa farkoster. Det krävs ett kollektiv med både väl fungerande personligheter och hög snittintelligens.

När Apolloprogrammet avslutades stängdes fabrikerna. Verktygen demonterades och formarna förstördes. Teknikerna, ingenjörerna, vetenskapsmännen och flygledarna fick andra jobb. Amerikanska Nasa planerar att åter genomföra bedriften år 2024 men ännu vet ingen om de klarar det.

Jag kan också undra. Det är ingen enkel uppgift att ta fram ritningar och börja bygga en ny raket. Varken fabriker, verktyg, material eller kunskap finns. Som Robert Frost skriver:

Vi har inte expertisen för att förstå hur det verkliga fordonet skiljer sig från ritningarna. Vi har inte expertisen för att använda fordonet. Vi måste ersätta moderna material. Det förändrar fordonet. Det ändrar massan, det ändrar påfrestningarna och spänningarna, det ändrar interaktionerna. Det förändrar de möjliga funktionsstörningarna. Det förändrar fordonets kapacitet.

Det man kan läsa mellan raderna i Robert Frosts beskrivning är att människan kanske inte längre förfogar över den kollektiva intellektuella kapacitet och de stabila personligheter som krävs för att återigen förverkliga ett så avancerat projekt. Jag tänker vidare och skulle vilja ha svar på en omöjlig fråga: Hade den industriella revolutionen alls ägt rum med dagens amerikanska befolkning?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: PK/woke och hyperintelligens

Nästan alla bland oss känner igen intelligens när vi möter mycket klyftiga personer. De har krävande jobb, de är analytiska och de kan förklara komplicerade samband. Vissa har en språklig förmåga att nyansera och precisera sina tolkningar, andra (eller samma personer) kan systematiskt och logiskt steg för steg förklara hur de kommit fram till sina slutsatser, vare sig det nu sker med hjälp av språket, matte, diagram eller något annat. De väjer inte för abstraktioner och de väljer sina ord med omsorg. Ofta, men inte alltid, har de också framgång i sina karriärer. De avlägger doktorsexamen, blir specialister, uppfinnare, forskare och forskningsledare. De blir välbetalda chefer i näringslivet. Västerlandets framgång bygger på sådant som smartisar tänkt ut och gjort. Av det följer emellertid inte att den som är hyperintelligent också

är modighar självinsiktär kreativär visär omdömesgillär moraliskt överlägsen

Om du har hyperhög intelligens så gör det dig kapabel att lösa avancerade kognitiva problem, ingenting annat. Det betyder inte att du gör det. Du kan ha personlighetsdrag om hindrar dig från väldigt mycket av det som hög intelligens öppnar dörren till. Det är inte självklart att den som är hyperintelligent kan konkurrera med andra människor utanför det fält som kräver högt intellekt. Du kan till exempel vara en schackspelare i världsklass men av det följer inte att du självklart klarar att leva ditt liv på egen hand. Och eftersom hög intelligens tenderar att samvariera med låg emotionalitet, så ligger redan där en defekt med i bagaget. Det är också stor skillnad mellan intelligens och medvetenhet. Människor kan vara tillräckligt smarta för att förstå ett komplicerat sammanhang, men de kan inte se helheten eller tänka ”utanför boxen”.

Under en tid har jag varit intresserad av debatten – eller jag kanske hellre borde skriva ”den offentliga tystnaden” – om intelligens. Samtidigt som IQ-tester är ett av psykologins vetenskapligt sett mest tillförlitliga instrument, så är diskussionen om dessa tester, och rent allmänt om intelligensens betydelse i olika sammanhang, tabuerad. Det gäller i synnerhet när intelligens kopplas till ras.

Det finns två anledningar till mitt intresse. Den ena är vilka konsekvenserna blir när vi till Sverige ”importerar” människor från länder med problematiskt låg snittintelligens (I övertydlighetens namn: Det betyder inte att vi på förhand kan veta något om individers intelligens). Här finns två perspektiv att välja mellan. Det ena och förhärskande är att politiker, journalister och andra opinionsbildare definierar nykomlingarna som flyktingar. Antingen de nu flyr från ett pågående krig, inbördeskrig eller ett samhälle som är gravt dysfunktionellt, så är tanken att vi via flyktingbegreppet inte bara ska förstå att de lämnar ett djävla elände bakom sig utan också att de drar en vinstlott och kan starta ett nytt liv i ett mycket bättre land, dvs. Sverige.

Det andra perspektivet är mer krasst, alltså sanningsenligt. Utgångspunkten är att det är ett misstag att separera samhället från sina invånare. Människor skapar sina samhällen och vice versa, samhället skapar dem. De så kallade flyktingarna lämnar med andra ord inte bara ett dysfunktionellt samhälle som de är medskapare till utan de tar också med sig detta samhälle till sitt nya hemland. Den amerikanske statsvetaren S.P Huntington ställde år 2004 i boken Who Are We? The Challenges to America’s National Identity frågan vad som skulle hänt med USA om skaparna och majoritetsbefolkningen inte hade varit engelsmän och protestantiska nordeuropéer utan spanjorer eller portugiser. För honom var svaret givet. Då hade USA varit som Mexiko eller Brasilien.

Det finns ett empiriskt väl underbyggt påstående som är särskilt giftigt i invandringsdebatten, nämligen att om snittintelligensen för ett lands befolkning ligger under 90, så klarar inte invånarna att bygga upp ett demokratiskt välfärdssamhälle. Det betyder att immigranter från, på grund av ett alltför lågt snitt-IQ, dysfunktionella länder, är inkapabla att medverka till att upprätthålla det svenska välfärdssamhället. Deras snittintelligens är inte tillräckligt hög. De är heller inte bärare av den kulturella kompetens som krävs i ett välfärdssamhälle och som det mycket lång tid att skola in medborgarna i. Även om immigranterna beviljas svenskt medborgarskap så leder inte till att de blir svenskar, i betydelsen att de lever ett svenskt liv och arbetar för sin försörjning. De måste bidragsförsörjas och det som sker är att de skapar en svensk somalitown, en afghansk diaspora eller ett minisyrien, beroende på var de kommer ifrån.

Detta har svenska politiker, i synnerhet socialdemokraterna, upptäckt i efterhand. De har försökt komma undan med att ”det kunde man ju inte veta”. Men det var inte alls svårt att förutsäga vad som skulle ske. Det gick visst att veta. Och med ännu större säkerhet gick det att veta att dessa immigranter inte skulle integreras och att de inte skulle ha särskilt mycket att erbjuda svenska arbetsgivare.

Den andra anledningen till mitt intresse för intelligens är att jag vill förstå varför intelligenta människor lika lätt som andra – kanske till och med lättare – låter sig indoktrineras med den hegemoniska PK- och wokeideologin. Tunnelseende är vanligt, som när Dagens Nyheters kulturskribent Malin Ullgren en dryg vecka före det nyligen timade valet visade att hon inte alls förstod varför Sverigedemokraterna för många svenskar framstod som det bästa partiet. I DN:s kulturbilaga skrev hon under rubriken ”Det är ett slag i magen att det nazianstrukna partiet ser ut att bli näst störst” att Sverigedemokraterna hotar den svenska demokratin inifrån. Hon förstår inte att det är demokratins signum, att det är väljarna och inte hon och hennes meningsfränder, som bestämmer. Hennes enda intellektuella redskap är begreppet nazism. Hon skriver det inte rätt ut, men konsekvensen av hennes resonemang är att de som röstar på SD är ”nazianstrukna”. Det finns ett ord för detta förhållningssätt: folkförakt. Malin Ullgren är en intelligent kulturperson utan förmåga att förstå det som händer. Det är ett normalt flockbeteende bland kulturjournalister.

Mitt intresse för frågor om IQ ledde mig till en video, som ligger ute på Youtube, där den originelle och intressante psykologiprofessorn Edward Dutton gör en distinktion mellan intelligenta och hyperintelligenta människor. Han ställer frågan varför intelligenta människor är konformister medan hyperintelligenta människor vanligtvis sätter sig på tvären. En enkel uppdelning:

Normalintelligenta människor har en IQ på minst 90 Intelligenta människor har en IQ på minst 110 Hyperintelligenta människor har en IQ på minst 140

Så här lyder resonemanget: Intelligenta människor tenderar till att vara konformister. De använder sin intelligens för att kolla in läget. De vill begripa hur de ska bära sig åt för att ha framgång i sina karriärer och de är klyftiga nog för att förstå fördelarna med att följa den dominerade ideologin. De inte bara anpassar sig utan tänker och fungerar aktivt enligt rådande riktlinjer. På så sätt lägger de grunden för framgång både i sina karriärer och i offentligheten. I dagens samhälle med en vänsterliberal hegemoni blir de vänsterliberaler. De bejakar den ideologi som sätter upp jämlikhet som politikens viktigaste mål. På så sätt signalerar de sin ”upplysthet” och bidrar till att implementera den världsbild som gäller.

Eftersom all identitetsbildning är kontrastiv så gäller det också att skapa en fiende. De kan till exempel se Sverigedemokraterna som ett nazistiskt och för demokratin farligt parti, som måste bekämpas med en näst intill religiös iver.

Men det räcker inte med att bejaka den rådande ideologin och urskilja fienden utan för att framstå som intressanta och lite bättre än alla andra gäller det därutöver att pressa den gängse ideologin lite längre i tangentens riktning. Till exempel är homosexualitet accepterat av så gott som alla på Sveriges offentliga arena. De intelligenta kan då ta ett steg längre och visa att de accepterar könsbyten och därmed växla in sin ”intellektuella djärvhet” i godhetspoäng. Begreppet signalera har stort förklaringsvärde. De intelligenta visar sin intelligens genom en riskfri kritik av den rådande världsbilden, samtidigt som de pressar ideologin en aning längre mot det extrema – dock inte så långt att det medför en risk för att misslyckas. Det perspektivet förklarar bland annat varför PK/woke sprider sig på universiteten och i en högre medelklass.

Intelligens och social konformism trivs bra med varandra. Om vårt samhälle lutar åt vänster så lutar sig de intelligenta lite mer åt vänster. Och lutar det åt höger, så lutar de sig ännu lite längre åt höger, för att skörda statuspoäng. Intelligenta människor vet hur man bär sig åt för att göra karriär i sina respektive ”flockar”. De blir professorer på universiteten, de blir framgångsrika inom byråkratier, de blir journaliststjärnor, de blir generaldirektörer på myndigheter. Det är inte lika självklart med framgång i den privata sektorn, även om det förekommer inom vissa sektorer där intellektet premieras, framför allt inom media- och bokbranschen. I synnerhet är kulturproffsen, föga förvånande, superPK och avskyr Sverigedemokrater mer än alla andra. Så blir det när man anstränger sig att vara snobbig – lite bättre än andra på att slå fast alla människors lika värde.

Man skulle kunna tro att professorer och andra akademiker med fina titlar blivit ”tankemästare” men så är det inte. I utbildningen lär man sig att tänka som alla andra. Konformism är strategiskt smart. Konformisten sätter gruppens och samhällets intressen framför sina egna. Akademiker är en uppsättning människor som är bra på att följa regler och instruktioner, det är därför de är framgångsrika i den akademiska världen. Man kan klara sig ganska bra genom att signalera det förväntade. Den som uttalar de ”rätta” orden och fraserna har en god chans till en ledande position, även när tankeförmågan inte imponerar. Alla idéer som kommer från ett universitet och högskolor måste därför kritiseras hårt.

Bland de intelligenta finns också de som sätter sig på tvären, som inte alls är konformister. Det är de hyperintelligenta. En hyperintelligent person anser att många av de belöningar som konformism ger inte är värda att sträva efter. Hans eller hennes autentiska jag är mer värdefullt än gruppens uppskattning. Konformiteten är för hyperintellektuella personer ofta klaustrofobisk. Det är en grupp där många är mer eller mindre socialt oskickliga eller ointresserade av vad olika grupperingar tycker och tänker. Enkelt uttryckt, de sätter sanningen före grupptillhörigheten. Det som är fel är fel och sanningen är det enda som räknas.

Sanningen eller gruppen är en vattendelare inte bara för de hyperintelligenta utan för alla människor. När sanning och grupptillhörighet kolliderar så väljer en förkrossande majoritet grupptillhörigheten. Det gäller framför allt om ”sanningsvägen” för dem medför risken att förlora sin plats bland ”de respekterade”.

För en kategori hyperintelligenta är detta inget reellt val. De är intresserade av kognitiva problem, som de vill lösa. Som hyperintelligenta kan de bli överlägsna matematiker eller schackspelare, för att ge några exempel. Om man är en hyperintelligent person tycker man om och behöver konstant intellektuell stimulering. Eftersom hyperintelligenta människor tänker mycket mer än andra, så vidgas med åren klyftan till normalintelligenta och intelligenta personer. Vi blir alla mindre intelligenta med åren, men den klyfta som kanske inte syns när man är femton år kan vara dramatiskt stor när man är 70 år. Den som bara tänker ibland har en liten uppsättning kognitiva verktyg till sitt förfogande och har vid 70 års ålder kanske slarvat bort hälften av dem, medan den, som tänkandet är ett normaltillstånd för, har skaffat sig en hel verkstad.

En finlandssvensk etnologiprofessor som nu är död sa en gång till mig att det gjorde ont att tänka. Han var en bra person men inte hyperintelligent. Tänka och syssla med avancerade analyser och tolkningar är ett ingenting som de hyperintelligenta tar sats för att göra. Det betyder att vanliga problem som människor funderar över har de ofta redan löst och är därför rätt ointresserade av.

EQ, i betydelsen emotionell intelligens är inte mätbart på samma sätt som IQ men det är ändå upplysande när man påstår att människor med mycket hög IQ tenderar till att ha motsvarande låg EQ. IQ och EQ kan sägas befinna sig vid varsin ände av ett spektrum. Med avseende på emotionell känslighet kan de hyperintelligenta vara av två slag. De är antingen oförmögna till eller dåliga på att tolka andra människor, vilket är det som utmärker autister. Eller också är de kapabla till social skicklighet, men rätt ointresserade av socialt umgänge för dess egen skull, liksom av att anpassa sig till den ena eller andra gruppens uppfattning. De ser inget egenvärde i att ”bara umgås”. Det tråkar ut dem.

Hyperintelligenta människor fördjupar sig i olika ämnen, antingen de nu läser, skriver eller konstruerar något, exempelvis ett nytt datorprogram. Normalintelligenta personer pratar gärna om personer, kändisar, släktingar och människor i sina sociala nätverk. Hyperintelligenta personer lockas inte av personskvaller eller av att avhandla betydelselösa inslag i det dagliga livet. De pratar inte om vädret, kändisar, horoskop, olika spel, den senaste teve-showen eller grannens trädgårdstomtar. Istället lockas de att diskutera idéer och begrepp inom teman som konst och vetenskap. Att prata för pratandets egen skull är bara att slösa med tid.

De hyperintelligenta tenderar också att tänka mer än de talar, liksom till att vara ”överanalytiska”. De söker det bästa eller korrekta svaret på de frågor som intresserar dem. Om de påstår något så är det troligt att de granskat det som de säger från flera perspektiv och verkligen tänkt igenom om det håller. De framstår på så sätt ofta som allvarliga och rätt tråkiga. De får också ofta andra människor att känna sig underlägsna eller granskade.

När hyperintelligenta personer kritiserar den rådande ideologin gör de vanligen inte det som förespråkare för en annan ideologi utan det som styr dem är vad som är sant respektive osant. Ateism är därför kännetecknande för dessa hyperintelligenta. Några, men inte alla, har kapacitet att förstå religionens värde, kanske nödvändighet för ett samhälle, men de är själva inkapabla att tro på något som saknar förutsättningar för att vara sant. Richard Dawkins är en hyperintelligent naturvetare som är militant i sin ateism. Den kanadensiske psykologen Jordan Peterson skiljer ut sig genom att markera religionens värde. Han säger till och med att förmodligen är religionen ett nödvändigt samhällskitt, men slingrar sig undan frågan om han själv tror på Gud. Jag vet inte men misstänker starkt att han vill tro, men han kan inte.

Viktigt för de hyperintelligenta är också konsekvenstänkandet och framtidsorienteringen. Vad får olika politiska beslut för framtida konsekvenser? Det är självklart för de hyperintelligenta att dra slutsatser om framtiden utifrån tillgängliga data. Med andra ord kan de se att med det slags invandring som äger rum till Sverige så pekar allting på en framtida systemkollaps. De ”vet” att de har rätt i sin kritik och tar därför på sig konsekvenserna i form av offentlig brunsmetning, att bli utsparkade från offentligheten och kanske också tvingas till skilsmässor och avståndstagande från sina närmaste. De är framtidens segrare, därför att de är orienterade mot sanning och verklighet. Dock är det långt ifrån säkert att de blir framtidens hjältar. Endast ett litet fåtal får upprättelse. Majoriteten blir bara bortglömda, som alla andra.

Edward Duttons tes är att eftersom de hyperintelligenta är konsekvens- och framtidsorienterade och inte bryr sig så mycket om grupptrycket, så tenderar de att bli dissidenter. Det är ett påstående som dissidenter givetvis gärna tar till sig: ”Aha, det är därför att jag är hyperintelligent som jag har blivit dissident”. Tyvärr är det inte så enkelt. Det finns fler vägar till dissidentskap. Där hittar vi också personer med låg IQ och stark verklighetsförankring. De förlitar sig till sina instinkter och bryr sig inte så mycket om hur de intelligenta argumenterar. Jag känner ett antal inte särskilt intellektuella personer som är ytterst upprörda över att politikerna skänker bort svenskarnas land. Det finns givetvis också normalintelligenta dissidenter. Många av dem är rätt gamla. De blir dissidenter därför att deras syn på tillvaron formades före woke-eran. De genomskådar den politiska propagandan. Ytterligare en kategori är de intelligenta dissidenter som drabbats ett brutalt uppvaknande, som fått se sin ideologiska bejakelse kraschlanda i mötet med verkligheten. När deras barn gråter och inte vill gå till skolan därför att där är svenneföraktet kompakt, när en dotter blivit våldtagen av ett gäng invandrare eller när en åldrad förälder mitt på dagen blivit rånad av någon mörkhyad, så är det inte lätt att tycka att massinvandringen är en bra idé.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Vänsteraktivismens psykologi

En bloggläsare mailade mig och frågade om jag kände till Ted Kaczynskis manifest: Industrial society and its future. Det gjorde jag inte. Nu har jag läst och där finns en mycket intressant psykologisk analys av vänstervridning (leftism). Men innan jag går in på vad som står där är det lämpligt att presentera Ted Kaczynski, mera känd som unabombaren (Un för university, a för airline och bom för bomb). Han dömdes 1996 för mord till livstids fängelse. Såvitt jag förstår lever han fortfarande; fyllde åttio år i maj.

Mellan åren 1978 och 1995 dödade Ted Kaczynski med sina hemmagjorda bomber tre personer och skadade ett tjugotal. Det hade kunnat bli betydligt fler om den bomb han placerade på en Boeing 727 hade lett till att planet störtat. Det lyckades nödlanda med brinnande lastutrymme. FBI letade efter unabombaren i sjutton år. Hade de inte fått tips från en bror till Ted Kaczynski hade de nog aldrig hittat honom.

Det har spekulerats i vad som drev unabombaren. Kanske hans oförmåga att känslomässigt förstå andra människor hade med hans höga intelligens att göra (IQ 167). Hyperintelligens och förmåga till medkänsla ligger vid varsin ände av ett spektrum. Eller så trubbades han av när han som liten med minimal föräldrakontakt tvingades ligga på sjukhus i flera månader. En annan förklaring är att han skadades när han i början av 1960-talet var en av deltagarna i Timothy Learys beryktade experiment med drogen psilocybin (typ LSD) vid Harvarduniversitetet. Ted Kaczinsky var bara 16 år när han skrevs in som student vid Harvard.

25 år gammal anställdes Ted Kaczynski som lektor i matematik vid University of California, Berkley. Där stannade han i fem år innan han försvann och flyttade till en minimal och mycket primitiv stuga i Montanas vildmark.

1995 skickade Ted Kaczynski in vad han kallade för sitt manifest – 35 000 ord (c:a 60 sidor) – till New York Times och Washington Post, med hotet att döda någon icke namngiven, om de inte publicerade hans manifest, som var en hård och genomtänkt kritik av det moderna industrisamhället. Båda tidningarna förstod att unabombaren menade allvar. De vek ner sig inför hotet och publicerade manifestet som en bilaga den 19 september 1995.

Manifestet handlar om teknikutvecklingen i världen. Ted Kaczynski menar att teknologi bäddar för mer avancerad teknologi och därefter för ännu mer avancerad teknologi. Det tar aldrig slut och det är bara är en tidsfråga innan artificiell intelligens tar över och mänskligheten går under.

Ted Kaczynski skiljer mellan den enkla teknologi som är samhällsoberoende och fungerar oavsett om det finns något samhälle eller ej. Krukmakerikonsten fungerar så länge som det finns människor som behärskar den, även om samhället brakat samman Att köra med häst och vagn likaså. Däremot att köra bil, då måste järn och bensin produceras. Det är avancerad teknik. Historiskt sett inleds det teknologiska samhället med 1700-talets ångmaskin. I dag är både samhället och vi människor helt teknologiberoende. Industriproduktionen sköts i hög utsträckning av robotar. Självkörande bilar håller på att utvecklas och utan energi som el, gas olja etc. är livet svårt att leva. Vi ser bland annat hur kvaddat Europa blir när Ryssland stänger sina gasleveranser.

Ted Kaczinsky menar att när människan tar steget från en primitiv teknologi till en teknologi som förutsätter ett industrialiserat samhälle ställer hon sig vid sidan av den natur som hon är och förblir en del av. Människan är inte teknik utan en biologisk varelse, ett djur bland andra djur. Hon kan inte befinna sig utanför sina biologiska begränsningar, som ett slags kontrollör och domptör, utan förödande konsekvenser. Att det ständiga teknologiska framsteget leder till mänsklig olycka och på sikt till att mänskligheten går under är en helt trovärdig förutsägelse. Redan nu kan mänskligheten med hjälp av genteknik och atomvapen utrota sig själv flera gånger om.

Så långt teknologikritiken. När det gäller vänstervridningen, observera att Ted Kaczynskis kritik inte kommer från höger. Han anser att också de konservativa är dårar. De klagar över att traditionella värderingar har förfallit, samtidigt som de entusiasmeras av tekniska framsteg och ekonomisk tillväxt. Uppenbarligen inser de inte att det är omöjligt att göra snabba och drastiska förändringar i ett samhälles teknik och ekonomi utan att det resulterar i andra samhällsförändringar. Till dessa hör brytningen med traditionella värderingar.

En annan konsekvens är att de band som håller samman traditionella småskaliga gemenskaper löses upp. Vårt högteknologiska samhälle förutsätter rörlighet och benägenhet att bryta upp, för att skapa ett nytt liv. Människor måste klara att flytta till nya platser, där det finns jobb. Mer avancerade utbildningar leder till globala ideal. Dessutom försvagar ett högteknologiskt samhälle familje- och släktbanden. Det krävs att individen riktar sin viktigaste lojalitet mot systemet. Den egna etniska gemenskapen eller det egna småskaliga samhället måste sättas i andra hand. I annat fall strävar de små gemenskaperna efter egna fördelar, på systemets bekostnad. På sikt leder det till en samhällskollaps.

Idén att stoppa den högteknologiska utvecklingen och vrida tiden tillbaka till före industrialismen ser jag som totalt dödfödd. Är det något som förenar socialister och kapitalister så är det bejakandet av den högteknologiska utvecklingen. New York Times och Washington Post prövade ändå att se manifestet som inledningen på ett nytt slag av kritik av industrisamhället. De döpte den till anarcho-primitivism. När jag googlar begreppet, får jag 84 000 nedslag. Som jämförelse, när jag googlar socialism får jag 318 000 000 nedslag. Jag tänker att det nog vore kul att läsa in sig på ämnet men som ideologi har anarkoprimitivsmen aldrig fått något fäste i vår tid.

Det var för att leva efter sin övertygelse som Ted Kaczynski, som en det sena 1900-talets Thoreau, lämnade det akademiska livet och flyttade ut i skogen. Det var också därför han skickade bomber till personer som var högteknologifrälsta. Om det krävdes för att rädda mänskligheten kunde han nog tänka sig att ta kål på åtskilliga miljoner. Visst, Ted Kaczinsky var en extremist och terrorist som kallblodigt mördade och skadade människor han inte hade någon relation till. Jag vill på inget sätt förringa det lidande han gjorde sig skyldig till, men det diskvalificerar inte hans analys.

Manifestets mest intressanta del – åtminstone som jag ser det – är granskningen av den aktivistiska vänsterns psykologi. Punkterna 6 och 7 i hans manifest:

6. Nästan alla håller med om att vi lever i ett mycket problematiskt samhälle. Vänstervridningen (leftism) är en av de mest utbredda manifestationerna av vår världs galenskap, så en diskussion om vänsterismens psykologi kan tjäna som en introduktion till diskussionen om det moderna samhällets större problem.

7. Men vad är vänstervridning? Under den första halvan av 1900-talet var det i stort sett liktydigt med socialism. I dag är rörelsen fragmenterad och det är inte lika klart vilka som är vänstervridna. När jag i mitt manifest skriver om vänstervridna så refererar jag till socialister, kollektivister, ”politiskt korrekta”, feminister, homosexuella, handikappsaktivister, djurrättsaktivister och liknande …

Ted Kaczinsky inleder med konstaterandet att vänsteraktivister ser sig själva som rebeller. Det är fel därför att rebeller gör uppror mot systemet och det gör de inte. Vänsteraktivister är tvärtom så lojala supporters att de anklagar den i Västvärlden hegemoniska liberala demokratin för att svika sina eget moraliska målsättningar. De kritiserar samhället, men inte för fel ideologi, utan för att det inte lever upp till sina egna ideal. Och eftersom samhället inte driver sina egna moraliska ideal tillräckligt energiskt, blir aktivismen attraktiv – en renhetspatologi där det till och med är förbjudet att tänka på ett sätt som kolliderar med västerlandets moraliska narrativ. Det är därför aktivister inte har någon humor.

När Greta Thunberg manar till klimatkamp, så vill hon inte något annat än det som samhället vill. Hon vill det bara så mycket mer och stridsropet är att samhället måste gå från ”bla bla bla” till att uppfylla målsättningarna. Detsamma gäller kampen för olika förtryckta grupper, som etniska minoriteter, HBTQ-personer och de med funktionsnedsättning. När BLM-aktivister kämpar mot antirasismen vänder de sig inte mot ett samhälle som förespråkar rasism, utan de vill att kampen ska föras med ännu skarpare medel.

BLM-aktivisterna har ett ideal som är så självklart att det inte syns. De kämpar inte för de svartas rättigheter att leva sina liv, på de sätt som de lever, utan ambitionen är att socialisera in de svarta i det vita samhället. De vill integrera de svarta i systemet, göra dem till företagsledare, advokater och forskare, precis som vita människor från den övre medelklassen. Det som gör att svarta inte lever samma välmående liv som vita är inte att de har andra preferenser utan att de är förtryckta. De ska klättra på statusstegen för att bevisa att svarta människor är lika bra som vita. Men det går ju inte så bra därför att de stoppas av rasismen. Med andra ord, BLM-aktivister lägger det vita samhällets ideal som en självklar grund för aktivismen.

Vad är det då som gör att vissa människor känner sig manade till aktivism? Vad får dem att limma fast sig på vägar för ett bättre klimat, ställa till upplopp och slå sönder skyltfönster för BLM, slåss med påstått fascistiska demonstranter, dansa nakna i Pridefestivaler för att få oss åskådare att förstå att homosexualitet är helt normalt, släppa ut minkar till en plågsam död i en natur som de inte behärskar och inte dra sig för att använda våld mot sina meningsmotståndare? Ted Kaczinsky för fram ett viktigt analytiskt begrepp när han skriver att de är översocialiserade.

Ett av de viktigaste sätten för vårt samhälle att socialisera barn är att få dem att skämmas för sitt beteende när de gör något olämpligt eller använder fula ord. Om detta överdrivs, eller om ett visst barn är särskilt mottagligt för sådana känslor, leder det till att barnet tappar självförtroendet och tycker illa om sig självt. Som vuxna blir de överdrivet lydiga för att slippa skamkänslor. De gör inte som de flesta bland oss, det vill säga ljuger emellanåt, begår småstölder, bryter mot trafikreglerna, gör bort oss på jobbet, hatar vissa människor, säger elaka saker och använder oss av något löjligt knep för att komma före den andre i en eller annan kö. Den översocialiserade personen kan inte ens tänka eller känna på ett sätt som strider mot den accepterade moralen utan att känna skuld.

Istället för att växa upp och leva sina egna liv, vilket för de flesta innebär att hålla ett så stort avstånd som möjligt till kontrollerande samhällsrepresentanter och myndigheter, så axlar de översocialiserade rollen av ”samhällets barn”. Istället för att växa upp byter de ut föräldrarna mot samhället. Det blir inte de egna individuella värderingarna som gäller utan samhällets och de ser det som sin skyldighet att förverkliga samhällsidealen. Därför agerar de som samhällets lojala förtrupp och – även om inte Ted Kaczinsky använder just den formuleringen – som samhällets barn. Precis som vanliga barn lever med ett beroende av sina föräldrar, så lever dessa översocialiserade människor med samhället som förälder. Det är samhället som ska lösa inte bara deras utan allas problem, inbegripet försörja dem som inte klarar att försörja sig själva. Det är den relation som på engelska brukar ordnas in under begreppet The Nanny State.

Ted Kaczinsky lyfter också fram sambandet mellan översocialisering och inlärning. Det gäller inte bara vad man får och inte får göra, utan också hur man ska tänka. Var får man lära sig det? Jo i samhällets alla skolor. I Sverige börjar det numera redan i förskolan, där personalen oftast är starkt ideologiskt indoktrinerad. Mina båda söner har sedan tidig ålder gått på dagis (som det då hette) och jag minns hur pojkarna där var förbjudna att leka krig. Naturligtvis fanns det inga krigsleksaker. Den äldste av mina söner tuggade med sina killkompisar fram pistoler av knäckebröd som de sprang runt och sköt på varandra med – vilket givetvis inte personalen uppskattade. Däremot, om de lekte med dockor var det helt i sin ordning.

När detta skrivs har Liberalerna just kommit med ett förslag om obligatorisk språktest för barn i tvåårsåldern som inte är inskrivna i förskolan. Partiledaren Johan Pehrson säger, sublimt tondöv för att barn biologiskt inte hör ihop med samhället utan med sina föräldrar: ”Utan svenska är det väldigt svårt att klara sig i Sverige, risken är att man dras in i förstärkt utanförskap i generation efter generation och i värsta fall blir man kanonmat för gängen.”

Ted Kaczynski konstaterar att de som blir mest samhällslojala och lydiga är de som stannar kvar längst i skolan. Det är därför vänsteraktivismen sprider sig mest och snabbast bland universitetens och högskolornas studenter. Det är också därför universitetens intelligenta och högt utbildade lärare och forskare också är de mest politiskt korrekta. De är vårt samhälles mest översocialiserade medlemmar. Tydligen räcker det inte med att vara intelligent för att genomskåda det som sker. Man måste vara hyperintelligent, som Ted Kaczynski.

Dessa översocialiserade samhällsmedlemmar plågas av att samhället inte lever upp till sina egna ideal, men känner sig maktlösa. Eftersom de aldrig vuxit upp klarar de inte att ackumulera individuell makt. Men om de sluter sig samman, om de aktiverar sig som kollektiv, då kan de påverka samhället!

Antifascistisk aktion (AFA) är rena skolexemplet. De är ett våldsbejakande vänsterextremt autonomt nätverk med en vänsterideologisk grund. De engagerar sig i gatans våld men bara som anonyma medlemmar av massan. Den höga aggressiviteten och det hat de exponerar bygger på deras känslomässigt baserade längtan efter makt. Ted Kaczynski skriver i sitt manifest att den rättvisa som de slåss för egentligen bara är en förevändning. De bryr sig föga om de grupper som de säger sig kämpa för. Aktivismen är deras sätt att hantera sin frustration över att samhället inte lever upp till sina ideal. Ted Kaczinsky påstår att om de levde i ett samhälle utan sociala problem skulle dessa vänsteraktivister vara tvungna att uppfinna problem som måste bekämpas, så att de kunde få utlopp för sin frustration. De tror själva att de slåss mot samhällets maktstruktur men ytterst handlar det om att tillkämpa sig makten. Det är makten de åtrår, inte rättvisa. Och får de makten bygger de upp ett totalitärt samhälle, eftersom de inte accepterar några andra ideal än sina egna. Se till exempel på deras förhållningssätt till censur. Så länge de inte har makten så kämpar de mot censur men om de kommer till makten så inför de själva censur.

Väldigt ofta får vänsteraktivisterna som de vill. De har vanligen media på sin sida och är det några som politikerna aktar sig för att komma på kant med så är det journalisterna. Resultatet är t.ex. att HBTQ-rörelsen omfamnas av den absoluta makteliten och att det vänsterextrema Expo, som ser som sin uppgift att utnämna meningsmotståndare till nazister, för media har ungefär samma status som Riksarkivet. Ett annat exempel är Sverige bedriver en feministisk utrikespolitik. Det är oklart vad den består av men den kompenserar kvinnoförtrycket. Det mest kuriösa är approprieringsförbudet. Här kan jag inte neka mig själv att återge ett ganska långt citat ur en krönika som chefredaktören Hugo Rehnberg skrev i en av Sveriges glassigaste tidningsbilagor, Svenska Dagbladets Perfect Guide (3 september 2022):

Låg på stranden när jag nåddes av nyheten att det schweiziska reggaebandet Lauwarm – som består av fem vita medlemmar, varav några har dreadlocks – hade fått en spelning avbruten efter anklagelser om kulturell appropriering. Schweizarna hade illaluktande hårkorvar och spelade jamaicansk musik trots att de aldrig utsatts för kolonialism. Festivalarrangören publicerade en pressrelease där de bad om ursäkt för att publiken ”inte blivit bättre skyddad”.
Skickade glatt in artikeln, ackompanjerad av en bild på de fem molokna männen, i en chatgrupp med mina kollegor. Den möttes av en isande tystnad. Inte en smiley. Några timmar senare kom ett mess från min kompanjon: ”Inte säker på att alla tycker det där är lika roligt som du”. /…/
Någon släpper in mig i en sluten Facebookgrupp där diskussionerna ofta kretsar kring moderna etikettfrågor. En kvinna postar en bild på en fransig väska hon nyss köpt, med frågan om den kan tänkas kränka någon. En annan undrar om det är okej att använda sig av kristaller eller att bära en t-shirt med elefanter på, eller om det riskerar att skymfa någon minoritet. Deras frågor får långa och resonerande svar – och jag funderar över om jag hamnat i helvetet.
”Tänk så här: den som blir kränkt har alltid tolkningsföreträde”, förklarar en annan kollega.
”Men så kan man ju inte resonera”, invänder jag försiktigt. ”Man kan ju bli ledsen för vad som helst”.
”Jaja, så är det i alla fall”.

Aproprieringsförbudet kan ses som ett slags surrogataktivism, ett av de begrepp som Ted Kaczynski lanserar i sin analys av vänstervridningen. I paragraf 84 skriver han:

… en surrogataktivitet är en aktivitet som är riktad mot ett konstgjort mål som individen eftersträvar för den ”uppfyllelse” som han får genom att eftersträva målet, inte för att han behöver uppnå själva målet. Det finns till exempel inget praktiskt motiv för att bygga upp enorma muskler, slå en liten boll i ett hål eller förvärva en komplett serie frimärken. Ändå ägnar sig många människor i vårt samhälle med passion åt bodybuilding, golf eller frimärkssamling. En del människor är mer ”andrafierade” än andra och lägger därför lättare vikt vid en surrogataktivitet bara för att människorna i deras omgivning behandlar den som viktig eller för att samhället talar om för dem att den är viktig. Det är därför som vissa människor blir mycket seriösa när det gäller i grunden triviala aktiviteter …

Här kan man använda Karin Boyes geniala formulering: ” Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Surrogataktivism ska uttolkas som att aktivisterna sätter upp ett meningslöst mål, bara för att legitimera sin kamp. Det handlar inte om att göra världen mera anständig utom om att bygga upp en kollektiv gemenskap och att tillsammans lösa inre spänningar. Det är vanligen inte de approprierade själva som driver förbudet utan vita överklassungdomar vid universiteten och mer eller mindre självutnämnda företrädare för ”de approprierade”, som på ett eller annat sätt kan dra nytta av galenskapen.

Paragraf 15 i Ted Kaczinskys manifest får avsluta den här genomgången:

Vänstermänniskor tenderar att hata allt som verkar vara starkt, gott och framgångsrikt. De hatar Amerika, de hatar den västerländska civilisationen, de hatar vita män, de hatar rationalitet. De skäl som vänstermänniskor anger för att hata västvärlden etc. motsvarar uppenbarligen inte deras verkliga motiv. De säger att de hatar västvärlden för att den är krigisk, imperialistisk, sexistisk, etnocentrisk och så vidare, men när samma fel förekommer i socialistiska länder eller i primitiva kulturer hittar vänstermannen ursäkter för dem, eller i bästa fall erkänner han motvilligt att de existerar; medan han entusiastiskt påpekar (och ofta kraftigt överdriver) dessa fel när de förekommer i den västerländska civilisationen. Det är alltså uppenbart att dessa brister inte är vänsterns verkliga motiv för att hata Amerika och västvärlden. Vänstern hatar Amerika och västvärlden för dess styrka och framgång.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Vänsteraktivismens psykologi

En bloggläsare mailade mig och frågade om jag kände till Ted Kaczynskis manifest: Industrial society and its future. Det gjorde jag inte. Nu har jag läst och där finns en mycket intressant psykologisk analys av vänstervridning (leftism). Men innan jag går in på vad som står där är det lämpligt att presentera Ted Kaczynski, mera känd som unabombaren (Un för university, a för airline och bom för bomb). Han dömdes 1996 för mord till livstids fängelse. Såvitt jag förstår lever han fortfarande; fyllde åttio år i maj.

Mellan åren 1978 och 1995 dödade Ted Kaczynski med sina hemmagjorda bomber tre personer och skadade ett tjugotal. Det hade kunnat bli betydligt fler om den bomb han placerade på en Boeing 727 hade lett till att planet störtat. Det lyckades nödlanda med brinnande lastutrymme. FBI letade efter unabombaren i sjutton år. Hade de inte fått tips från en bror till Ted Kaczynski hade de nog aldrig hittat honom.

Det har spekulerats i vad som drev unabombaren. Kanske hans oförmåga att känslomässigt förstå andra människor hade med hans höga intelligens att göra (IQ 167). Hyperintelligens och förmåga till medkänsla ligger vid varsin ände av ett spektrum. Eller så trubbades han av när han som liten med minimal föräldrakontakt tvingades ligga på sjukhus i flera månader. En annan förklaring är att han skadades när han i början av 1960-talet var en av deltagarna i Timothy Learys beryktade experiment med drogen psilocybin (typ LSD) vid Harvarduniversitetet. Ted Kaczinsky var bara 16 år när han skrevs in som student vid Harvard.

25 år gammal anställdes Ted Kaczynski som lektor i matematik vid University of California, Berkley. Där stannade han i fem år innan han försvann och flyttade till en minimal och mycket primitiv stuga i Montanas vildmark.

1995 skickade Ted Kaczynski in vad han kallade för sitt manifest – 35 000 ord (c:a 60 sidor) – till New York Times och Washington Post, med hotet att döda någon icke namngiven, om de inte publicerade hans manifest, som var en hård och genomtänkt kritik av det moderna industrisamhället. Båda tidningarna förstod att unabombaren menade allvar. De vek ner sig inför hotet och publicerade manifestet som en bilaga den 19 september 1995.

Manifestet handlar om teknikutvecklingen i världen. Ted Kaczynski menar att teknologi bäddar för mer avancerad teknologi och därefter för ännu mer avancerad teknologi. Det tar aldrig slut och det är bara är en tidsfråga innan artificiell intelligens tar över och mänskligheten går under.

Ted Kaczynski skiljer mellan den enkla teknologi som är samhällsoberoende och fungerar oavsett om det finns något samhälle eller ej. Krukmakerikonsten fungerar så länge som det finns människor som behärskar den, även om samhället brakat samman Att köra med häst och vagn likaså. Däremot att köra bil, då måste järn och bensin produceras. Det är avancerad teknik. Historiskt sett inleds det teknologiska samhället med 1700-talets ångmaskin. I dag är både samhället och vi människor helt teknologiberoende. Industriproduktionen sköts i hög utsträckning av robotar. Självkörande bilar håller på att utvecklas och utan energi som el, gas olja etc. är livet svårt att leva. Vi ser bland annat hur kvaddat Europa blir när Ryssland stänger sina gasleveranser.

Ted Kaczinsky menar att när människan tar steget från en primitiv teknologi till en teknologi som förutsätter ett industrialiserat samhälle ställer hon sig vid sidan av den natur som hon är och förblir en del av. Människan är inte teknik utan en biologisk varelse, ett djur bland andra djur. Hon kan inte befinna sig utanför sina biologiska begränsningar, som ett slags kontrollör och domptör, utan förödande konsekvenser. Att det ständiga teknologiska framsteget leder till mänsklig olycka och på sikt till att mänskligheten går under är en helt trovärdig förutsägelse. Redan nu kan mänskligheten med hjälp av genteknik och atomvapen utrota sig själv flera gånger om.

Så långt teknologikritiken. När det gäller vänstervridningen, observera att Ted Kaczynskis kritik inte kommer från höger. Han anser att också de konservativa är dårar. De klagar över att traditionella värderingar har förfallit, samtidigt som de entusiasmeras av tekniska framsteg och ekonomisk tillväxt. Uppenbarligen inser de inte att det är omöjligt att göra snabba och drastiska förändringar i ett samhälles teknik och ekonomi utan att det resulterar i andra samhällsförändringar. Till dessa hör brytningen med traditionella värderingar.

En annan konsekvens är att de band som håller samman traditionella småskaliga gemenskaper löses upp. Vårt högteknologiska samhälle förutsätter rörlighet och benägenhet att bryta upp, för att skapa ett nytt liv. Människor måste klara att flytta till nya platser, där det finns jobb. Mer avancerade utbildningar leder till globala ideal. Dessutom försvagar ett högteknologiskt samhälle familje- och släktbanden. Det krävs att individen riktar sin viktigaste lojalitet mot systemet. Den egna etniska gemenskapen eller det egna småskaliga samhället måste sättas i andra hand. I annat fall strävar de små gemenskaperna efter egna fördelar, på systemets bekostnad. På sikt leder det till en samhällskollaps.

Idén att stoppa den högteknologiska utvecklingen och vrida tiden tillbaka till före industrialismen ser jag som totalt dödfödd. Är det något som förenar socialister och kapitalister så är det bejakandet av den högteknologiska utvecklingen. New York Times och Washington Post prövade ändå att se manifestet som inledningen på ett nytt slag av kritik av industrisamhället. De döpte den till anarcho-primitivism. När jag googlar begreppet, får jag 84 000 nedslag. Som jämförelse, när jag googlar socialism får jag 318 000 000 nedslag. Jag tänker att det nog vore kul att läsa in sig på ämnet men som ideologi har anarkoprimitivsmen aldrig fått något fäste i vår tid.

Det var för att leva efter sin övertygelse som Ted Kaczynski, som en det sena 1900-talets Thoreau, lämnade det akademiska livet och flyttade ut i skogen. Det var också därför han skickade bomber till personer som var högteknologifrälsta. Om det krävdes för att rädda mänskligheten kunde han nog tänka sig att ta kål på åtskilliga miljoner. Visst, Ted Kaczinsky var en extremist och terrorist som kallblodigt mördade och skadade människor han inte hade någon relation till. Jag vill på inget sätt förringa det lidande han gjorde sig skyldig till, men det diskvalificerar inte hans analys.

Manifestets mest intressanta del – åtminstone som jag ser det – är granskningen av den aktivistiska vänsterns psykologi. Punkterna 6 och 7 i hans manifest:

6. Nästan alla håller med om att vi lever i ett mycket problematiskt samhälle. Vänstervridningen (leftism) är en av de mest utbredda manifestationerna av vår världs galenskap, så en diskussion om vänsterismens psykologi kan tjäna som en introduktion till diskussionen om det moderna samhällets större problem.

7. Men vad är vänstervridning? Under den första halvan av 1900-talet var det i stort sett liktydigt med socialism. I dag är rörelsen fragmenterad och det är inte lika klart vilka som är vänstervridna. När jag i mitt manifest skriver om vänstervridna så refererar jag till socialister, kollektivister, ”politiskt korrekta”, feminister, homosexuella, handikappsaktivister, djurrättsaktivister och liknande …

Ted Kaczinsky inleder med konstaterandet att vänsteraktivister ser sig själva som rebeller. Det är fel därför att rebeller gör uppror mot systemet och det gör de inte. Vänsteraktivister är tvärtom så lojala supporters att de anklagar den i Västvärlden hegemoniska liberala demokratin för att svika sina eget moraliska målsättningar. De kritiserar samhället, men inte för fel ideologi, utan för att det inte lever upp till sina egna ideal. Och eftersom samhället inte driver sina egna moraliska ideal tillräckligt energiskt, blir aktivismen attraktiv – en renhetspatologi där det till och med är förbjudet att tänka på ett sätt som kolliderar med västerlandets moraliska narrativ. Det är därför aktivister inte har någon humor.

När Greta Thunberg manar till klimatkamp, så vill hon inte något annat än det som samhället vill. Hon vill det bara så mycket mer och stridsropet är att samhället måste gå från ”bla bla bla” till att uppfylla målsättningarna. Detsamma gäller kampen för olika förtryckta grupper, som etniska minoriteter, HBTQ-personer och de med funktionsnedsättning. När BLM-aktivister kämpar mot antirasismen vänder de sig inte mot ett samhälle som förespråkar rasism, utan de vill att kampen ska föras med ännu skarpare medel.

BLM-aktivisterna har ett ideal som är så självklart att det inte syns. De kämpar inte för de svartas rättigheter att leva sina liv, på de sätt som de lever, utan ambitionen är att socialisera in de svarta i det vita samhället. De vill integrera de svarta i systemet, göra dem till företagsledare, advokater och forskare, precis som vita människor från den övre medelklassen. Det som gör att svarta inte lever samma välmående liv som vita är inte att de har andra preferenser utan att de är förtryckta. De ska klättra på statusstegen för att bevisa att svarta människor är lika bra som vita. Men det går ju inte så bra därför att de stoppas av rasismen. Med andra ord, BLM-aktivister lägger det vita samhällets ideal som en självklar grund för aktivismen.

Vad är det då som gör att vissa människor känner sig manade till aktivism? Vad får dem att limma fast sig på vägar för ett bättre klimat, ställa till upplopp och slå sönder skyltfönster för BLM, slåss med påstått fascistiska demonstranter, dansa nakna i Pridefestivaler för att få oss åskådare att förstå att homosexualitet är helt normalt, släppa ut minkar till en plågsam död i en natur som de inte behärskar och inte dra sig för att använda våld mot sina meningsmotståndare? Ted Kaczinsky för fram ett viktigt analytiskt begrepp när han skriver att de är översocialiserade.

Ett av de viktigaste sätten för vårt samhälle att socialisera barn är att få dem att skämmas för sitt beteende när de gör något olämpligt eller använder fula ord. Om detta överdrivs, eller om ett visst barn är särskilt mottagligt för sådana känslor, leder det till att barnet tappar självförtroendet och tycker illa om sig självt. Som vuxna blir de överdrivet lydiga för att slippa skamkänslor. De gör inte som de flesta bland oss, det vill säga ljuger emellanåt, begår småstölder, bryter mot trafikreglerna, gör bort oss på jobbet, hatar vissa människor, säger elaka saker och använder oss av något löjligt knep för att komma före den andre i en eller annan kö. Den översocialiserade personen kan inte ens tänka eller känna på ett sätt som strider mot den accepterade moralen utan att känna skuld.

Istället för att växa upp och leva sina egna liv, vilket för de flesta innebär att hålla ett så stort avstånd som möjligt till kontrollerande samhällsrepresentanter och myndigheter, så axlar de översocialiserade rollen av ”samhällets barn”. Istället för att växa upp byter de ut föräldrarna mot samhället. Det blir inte de egna individuella värderingarna som gäller utan samhällets och de ser det som sin skyldighet att förverkliga samhällsidealen. Därför agerar de som samhällets lojala förtrupp och – även om inte Ted Kaczinsky använder just den formuleringen – som samhällets barn. Precis som vanliga barn lever med ett beroende av sina föräldrar, så lever dessa översocialiserade människor med samhället som förälder. Det är samhället som ska lösa inte bara deras utan allas problem, inbegripet försörja dem som inte klarar att försörja sig själva. Det är den relation som på engelska brukar ordnas in under begreppet The Nanny State.

Ted Kaczinsky lyfter också fram sambandet mellan översocialisering och inlärning. Det gäller inte bara vad man får och inte får göra, utan också hur man ska tänka. Var får man lära sig det? Jo i samhällets alla skolor. I Sverige börjar det numera redan i förskolan, där personalen oftast är starkt ideologiskt indoktrinerad. Mina båda söner har sedan tidig ålder gått på dagis (som det då hette) och jag minns hur pojkarna där var förbjudna att leka krig. Naturligtvis fanns det inga krigsleksaker. Den äldste av mina söner tuggade med sina killkompisar fram pistoler av knäckebröd som de sprang runt och sköt på varandra med – vilket givetvis inte personalen uppskattade. Däremot, om de lekte med dockor var det helt i sin ordning.

När detta skrivs har Liberalerna just kommit med ett förslag om obligatorisk språktest för barn i tvåårsåldern som inte är inskrivna i förskolan. Partiledaren Johan Pehrson säger, sublimt tondöv för att barn biologiskt inte hör ihop med samhället utan med sina föräldrar: ”Utan svenska är det väldigt svårt att klara sig i Sverige, risken är att man dras in i förstärkt utanförskap i generation efter generation och i värsta fall blir man kanonmat för gängen.”

Ted Kaczynski konstaterar att de som blir mest samhällslojala och lydiga är de som stannar kvar längst i skolan. Det är därför vänsteraktivismen sprider sig mest och snabbast bland universitetens och högskolornas studenter. Det är också därför universitetens intelligenta och högt utbildade lärare och forskare också är de mest politiskt korrekta. De är vårt samhälles mest översocialiserade medlemmar. Tydligen räcker det inte med att vara intelligent för att genomskåda det som sker. Man måste vara hyperintelligent, som Ted Kaczynski.

Dessa översocialiserade samhällsmedlemmar plågas av att samhället inte lever upp till sina egna ideal, men känner sig maktlösa. Eftersom de aldrig vuxit upp klarar de inte att ackumulera individuell makt. Men om de sluter sig samman, om de aktiverar sig som kollektiv, då kan de påverka samhället!

Antifascistisk aktion (AFA) är rena skolexemplet. De är ett våldsbejakande vänsterextremt autonomt nätverk med en vänsterideologisk grund. De engagerar sig i gatans våld men bara som anonyma medlemmar av massan. Den höga aggressiviteten och det hat de exponerar bygger på deras känslomässigt baserade längtan efter makt. Ted Kaczynski skriver i sitt manifest att den rättvisa som de slåss för egentligen bara är en förevändning. De bryr sig föga om de grupper som de säger sig kämpa för. Aktivismen är deras sätt att hantera sin frustration över att samhället inte lever upp till sina ideal. Ted Kaczinsky påstår att om de levde i ett samhälle utan sociala problem skulle dessa vänsteraktivister vara tvungna att uppfinna problem som måste bekämpas, så att de kunde få utlopp för sin frustration. De tror själva att de slåss mot samhällets maktstruktur men ytterst handlar det om att tillkämpa sig makten. Det är makten de åtrår, inte rättvisa. Och får de makten bygger de upp ett totalitärt samhälle, eftersom de inte accepterar några andra ideal än sina egna. Se till exempel på deras förhållningssätt till censur. Så länge de inte har makten så kämpar de mot censur men om de kommer till makten så inför de själva censur.

Väldigt ofta får vänsteraktivisterna som de vill. De har vanligen media på sin sida och är det några som politikerna aktar sig för att komma på kant med så är det journalisterna. Resultatet är t.ex. att HBTQ-rörelsen omfamnas av den absoluta makteliten och att det vänsterextrema Expo, som ser som sin uppgift att utnämna meningsmotståndare till nazister, för media har ungefär samma status som Riksarkivet. Ett annat exempel är Sverige bedriver en feministisk utrikespolitik. Det är oklart vad den består av men den kompenserar kvinnoförtrycket. Det mest kuriösa är approprieringsförbudet. Här kan jag inte neka mig själv att återge ett ganska långt citat ur en krönika som chefredaktören Hugo Rehnberg skrev i en av Sveriges glassigaste tidningsbilagor, Svenska Dagbladets Perfect Guide (3 september 2022):

Låg på stranden när jag nåddes av nyheten att det schweiziska reggaebandet Lauwarm – som består av fem vita medlemmar, varav några har dreadlocks – hade fått en spelning avbruten efter anklagelser om kulturell appropriering. Schweizarna hade illaluktande hårkorvar och spelade jamaicansk musik trots att de aldrig utsatts för kolonialism. Festivalarrangören publicerade en pressrelease där de bad om ursäkt för att publiken ”inte blivit bättre skyddad”.
Skickade glatt in artikeln, ackompanjerad av en bild på de fem molokna männen, i en chatgrupp med mina kollegor. Den möttes av en isande tystnad. Inte en smiley. Några timmar senare kom ett mess från min kompanjon: ”Inte säker på att alla tycker det där är lika roligt som du”. /…/
Någon släpper in mig i en sluten Facebookgrupp där diskussionerna ofta kretsar kring moderna etikettfrågor. En kvinna postar en bild på en fransig väska hon nyss köpt, med frågan om den kan tänkas kränka någon. En annan undrar om det är okej att använda sig av kristaller eller att bära en t-shirt med elefanter på, eller om det riskerar att skymfa någon minoritet. Deras frågor får långa och resonerande svar – och jag funderar över om jag hamnat i helvetet.
”Tänk så här: den som blir kränkt har alltid tolkningsföreträde”, förklarar en annan kollega.
”Men så kan man ju inte resonera”, invänder jag försiktigt. ”Man kan ju bli ledsen för vad som helst”.
”Jaja, så är det i alla fall”.

Aproprieringsförbudet kan ses som ett slags surrogataktivism, ett av de begrepp som Ted Kaczynski lanserar i sin analys av vänstervridningen. I paragraf 84 skriver han:

… en surrogataktivitet är en aktivitet som är riktad mot ett konstgjort mÃ¥l som individen eftersträvar för den ”uppfyllelse” som han fÃ¥r genom att eftersträva mÃ¥let, inte för att han behöver uppnÃ¥ själva mÃ¥let. Det finns till exempel inget praktiskt motiv för att bygga upp enorma muskler, slÃ¥ en liten boll i ett hÃ¥l eller förvärva en komplett serie frimärken. ÄndÃ¥ ägnar sig mÃ¥nga människor i vÃ¥rt samhälle med passion Ã¥t bodybuilding, golf eller frimärkssamling. En del människor är mer ”andrafierade” än andra och lägger därför lättare vikt vid en surrogataktivitet bara för att människorna i deras omgivning behandlar den som viktig eller för att samhället talar om för dem att den är viktig. Det är därför som vissa människor blir mycket seriösa när det gäller i grunden triviala aktiviteter …

Här kan man använda Karin Boyes geniala formulering: ” Nog finns det mÃ¥l och mening i vÃ¥r färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Surrogataktivism ska uttolkas som att aktivisterna sätter upp ett meningslöst mÃ¥l, bara för att legitimera sin kamp. Det handlar inte om att göra världen mera anständig utom om att bygga upp en kollektiv gemenskap och att tillsammans lösa inre spänningar. Det är vanligen inte de approprierade själva som driver förbudet utan vita överklassungdomar vid universiteten och mer eller mindre självutnämnda företrädare för ”de approprierade”, som pÃ¥ ett eller annat sätt kan dra nytta av galenskapen.

Paragraf 15 i Ted Kaczinskys manifest får avsluta den här genomgången:

Vänstermänniskor tenderar att hata allt som verkar vara starkt, gott och framgångsrikt. De hatar Amerika, de hatar den västerländska civilisationen, de hatar vita män, de hatar rationalitet. De skäl som vänstermänniskor anger för att hata västvärlden etc. motsvarar uppenbarligen inte deras verkliga motiv. De säger att de hatar västvärlden för att den är krigisk, imperialistisk, sexistisk, etnocentrisk och så vidare, men när samma fel förekommer i socialistiska länder eller i primitiva kulturer hittar vänstermannen ursäkter för dem, eller i bästa fall erkänner han motvilligt att de existerar; medan han entusiastiskt påpekar (och ofta kraftigt överdriver) dessa fel när de förekommer i den västerländska civilisationen. Det är alltså uppenbart att dessa brister inte är vänsterns verkliga motiv för att hata Amerika och västvärlden. Vänstern hatar Amerika och västvärlden för dess styrka och framgång.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.