Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 19

Söndagskrönikan: Vem sköt vilka, med vilket motiv?

I juni 2022 publicerade forskare vid Nordicom, Göteborgs universitet, en genomarbetad rapport där de slår fast att svensk Public Service i sin nyhetsrapportering är opartisk. Efter att forskarna gått igenom ett stort material, där det mesta handlar om hur public media bevakat allmänna val, drog de slutsatsen att det inte finns någon systematisk slagsida i den politiska journalistiken, varken åt vänster eller höger. Detta stöds också genom Mediaakademins så kallade Förtroendebarometer, där Sveriges Radio och SVT brukar ligga i topp bland svenska medier.

I synnerhet är bokens första kapitel intressant. Bengt Johansson är tydlig i sitt svar att det inte finns något empiriskt stöd för att innehållet i public service-medierna är vänster- eller högervridet. Dock petar han in en brasklapp i sin redovisning:

Att forskningens svar är att det inte förekommer någon systematisk partiskhet som kan förstås i termer av höger- eller vänstervridning betyder inte att förekomst av politisk partiskhet i public serviceutbudet kan uteslutas. Allt är ju inte undersökt! Studierna jag har redogjort för handlar i första hand om valrörelser, med fokus på nyhetsmaterial och partiledarintervjuer. Dessutom har intresset mest riktats mot hur politiska partier behandlats (beröm, kritik, avbrott i intervjuer m.m.), även om vissa analyser av dagordningen och andra innehållsdimensioner också har diskuterats. Men frågan om partiskhet i public service-mediernas utbud är, om sanningen ska fram, bra mycket större än så. Det finns debatter, fördjupningsprogram, granskningar och annan samhällsbevakning som forskningen inte har studerat med samma intresse, åtminstone inte utifrån frågan om partiskhet.

Journalister älskar att få veta att forskare anser att de är objektiva, vilket inte är så svårt att förstå. De får ju veta att de gör ett bra jobb. Jag blir emellertid misstänksam, eftersom jag tydligt urskiljer fyra slags styrningar:

Språkbruket . Exempel: Nu börjar det svänga men medierna har under många år föredragit att kalla Sverigedemokraterna för det pejorativa högerextrema istället för det korrekta nationalkonservativa. Tabuerade områden , de som journalisterna undviker därför att det för dem innebär ett risktagande. Exempel: Massinvandringen (ett förbjudet men högst relevant begrepp) och dess samhällsdestruktiva konsekvenser. Förnekandet av samband . Exempel: Skjutningar, gängbildningar och kriminalitet hanteras som fenomen i sig, utan att – vilket vore det korrekta och mer informativa – kopplas samman med migrationen från mellanöstern och Afrika, i synnerhet Somalia. Urvalet som gäller både vad som får sägas och vilka källor som får användas. Exempel: det finns en växande och viktig analytisk dissidentlitteratur som ligger långt före den politiskt korrekta litteratur som Main Stream Media väljer att informera om. Där är tystnaden total. Vid enstaka tillfällen skändas den. Såväl författarna som böckerna kallas genomgående för nazistiska, främlingsfientliga etc. Journalister tycker dessutom att vänsteraktivistiska Expo är en utmärkt källa.

Till detta kan man lägga den moraliserande kontexten som många nyheter placeras i. Konsumenterna får inte bara en mediagodkänd version vad som hänt utan också anvisningar på hur de ska förstå händelser och de personer som är involverade. Här är paradexemplet bevakningen av det amerikanska val där Donald Trump blev president. Svenska journalister, som ägnat mycket energi åt att i sin nyhetsrapportering skriva ner honom, blev totalt överraskade när Trump blev vald till president. Hade de gjort ett bra jobb så hade de bättre kunnat förutse valresultatet.

Jag befann mig på Centralstation i Stockholm, väntade på ett tåg och blev slumpmässigt tillfrågad av utsända journalister från SVT:s Rapport vem jag trodde skulle vinna. Jag svarade att jag höll på Trump. När de i Rapport sände det korta klippet passade de på att beskriva mig som högerextremist. Så stod det till med den sakliga rapporteringen.

Nu ska jag berätta om virtuella fårstängsel och jag tror att läsarna av denna blogg omgående förstår varför jag anför detta i en diskussion om mediernas opartiskhet.

I en hage på Gotland har tio får försetts med ett halsband som först ger dem tre ljudvarningar, om de inte håller sig inom ett bestämt område. Därefter, om de ändå försöker ta sig förbi det virtuella stängslet, får de en stöt. Halsbanden laddas kontinuerligt genom solceller och styrs via en app i mobilen eller i datorn. Förbluffande snabbt lär de sig var de är tillåtna att vara. Det finns inga synliga hinder för dem, men eftersom de straffas när de rör sig på fel område, så håller de sig där bonden vill att de ska vara. Överlag är den gotländska gårdens lantbrukarpar nöjda med testerna.

Jag är övertygad om att fåren glömmer bort det virtuella stängslet. De håller sig på rätt plats utan att reflektera över det.

Journalistflocken gör sitt jobb innanför sina virtuella stängsel. Det är självklart för dem vad de får skriva om och hur de får skriva. Lika lite som fårflocken ser de stängslet. Hur skulle de kunna göra det när stängslet finns innanför deras pannben? Men de kan nog alla berätta om kollegor som ignorerat stängslet och de vet hur illa det gick för dem.

Nu ska jag ge mitt eget lilla empiriska exempel på hur stängslet fungerar. På bilradion fick jag en förmiddag veta att två personer mördats och elva skadats i ett skjutdrama i centrala Oslo. Jag spetsade öronen och den fråga jag först av allt vill få svar på av medierna var: Vem sköt vilka och med vilket motiv?

Den Sverigedemokratiska nyhetskanalen Riks, som finns på Youtube, gav följande koncisa svar. Det levererades på 43 sekunder:

Natten till lördag mördades två personer och elva skadades vid en gaybar i centrala Oslo då en person började skjuta med ett vapen. En muslimsk invandrare, 42-årige Zaniar Matapour greps nära platsen och är misstänkt för attacken. Ett vittne har uppgett till norska Dagbladet att Matapour vrålade ”Allahu Akbar” i samband med attacken. Zaniar Matapour är norsk medborgare. Han kom till Norge som 12-åring från kurdiska delen av Iran. Matapour är dömd för flera brott. Det har också framkommit att han är känd för norsk säkerhetspolis och är radikaliserad muslim med kopplingar till islamistiskt nätverk under många år. Zaniar Matapour har en historia av psykisk ohälsa. Han har i en tidigare dom konstaterats lida av paranoid schizofreni. Norsk polis utreder attacken som ett hatbrott och uppger att Mataours syfte var att ”sprida fruktan”.

Jag menar inte att det är tillräckligt med denna information men den besvarar den första fråga som de flesta ställer sig. Nedan ska jag visa att denna i sin objektivitet saklighet och informationsmättnad är överlägsen den information som levereras av SVT, Sveriges Radio, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet.

SVT rapporterar:

Enligt den norska polisen är den misstänkta gärningsmannen 42 år, norsk medborgare med ursprung i Iran och bosatt i Oslo. Han är nu misstänkt för mord, mordförsök och terrorbrott. Det sistnämnda baserar polisen på antalet skadade och döda.
– Utifrån en samlad bedömning menar vi i nuläget att det finns grund att anta att han har haft för avsikt att skapa allvarlig fruktan hos befolkningen, säger Christian Hatlo på norska polisen.
Den misstänkta mannen är känd av såväl polisen som säkerhetspolisen sedan tidigare, bland annat för narkotikabrott. Han har hittills inte velat svara på några frågor. Motivet är oklart, men polisen utreder flera tänkbara hypoteser – bland annat psykisk ohälsa och hatbrottsmotiv.

Det enda som den rapporteringen – i jämförelse med Riks rapportering – tillför är att mannen inte velat svara på några frågor. I övrigt är Riks rapportering överlägset informativ. Där får man också veta mannens namn, att han enligt norsk säkerhetstjänst är en radikaliserad muslim, att han enligt ett vittne ropat ”Allahu Akbar” och att han kom till Norge som 12-åring från den kurdiska delen av Iran. Han har också kopplingar till ett islamistiskt nätverk och i en tidigare dom har han konstaterats lida av paranoid schizofreni. Det kan tilläggas att både Riks och SVT har samma källa, det vill säga det som den norska polisen informerat om.

Sveriges Radio är betydligt sämre än SVT i sin rapportering.

Av dem får man veta att gärningsmannen är norsk medborgare med iranskt ursprung och sedan tidigare känd av både norsk polis och säkerhetspolis. De fyller på med att han är misstänkt för mord, mordförsök och terrorbrott – helt överflödig information, eftersom något annat hade varit ytterst förvånande. Sveriges Radio tycker också att det är viktigt med en politisk blajkommentar. Det är Stortingets talman Masud Gharahkhani som säger ”Vi får aldrig tillåta att vi splittras som nation av dem som genomför hatbrott”.

Så här skrev Dagens Nyheter i ett ledarstick:

Den chockartade nyheten kom natten till lördag. Två personer har dödats och ett 20-tal skadats i skjutningen i Oslo, som ägde rum vid ett känt uteställe för hbtq-personer. I skrivande stund vet vi ingenting om gärningsmannens motiv, bara att han var känd för polisen och säkerhetstjänsten sedan innan.
Men vi vet att handlingen utreds som ett islamistiskt terrorbrott. En attack på en gaybar kvällen innan Prideparaden gör att ”många påminns om det hat som alltför ofta riktas mot hbtq-personer”, med statsminister Magdalena Anderssons ord.
Hon har redan erbjudit sitt fulla stöd till Norge. Och den norske statsministern Jonas Gahr Støre vände sig direkt till Norges queera under lördagsmorgonen: ”alla står enade med er i det här”.
Polisen har nu kallat in all tillgänglig förstärkning. Paraden är inställd men aktivister understryker redan vikten av att den genomförs vid en annan tidpunkt.
Det är ljusglimtar att hålla fast vid under en i övrigt nattsvart dag.
Att hbtq-personer fortfarande är en utsatt grupp är dådet en tragisk illustration av. Men det norska samhällets reaktion visar också vilka enorma landvinningar som har gjorts på bara en generation.
Årets festival firades med särskild högtidlighet eftersom det var 50 år sedan sex mellan män avkriminaliserades i Norge. På 60- och 70-talen skrev aktivisterna som drev igenom avkriminaliseringen pamfletter och drack öl i undangömda lokaler i Oslos ruffigare gränder.
Nu vajar regnbågsflaggor över hela huvudstaden. En hel nation samlas bakom vad som för bara ett par decennier sedan var en utstött och förkastad minoritet.
För detta finns Pride till. Låt arrangörens budskap eka över Norge: ”Vi kommer snart att vara stolta och synliga igen.”

För Dagens Nyheter är indoktrineringen viktigare än nyhetsrapporteringen. I en artikel inne i tidningen får vi också veta att den misstänkte är en 42-årig norsk medborgare, bosatt i Oslo. Han har funnits på säkerhetstjänsten PST:s radar sedan 2015. Han kom från Iran som flykting i början av 1990-talet och har rört sig i islamistiska kretsar. Sedan tidigare finns han i brottsregistret.

Så här skrev Svenska Dagbladet:

Två dödades och flera skadades svårt när en man öppnade eld bland barer i centrala Oslo. Lördagens prideparad ställs in – och nu höjs den bedömda terrorhotnivån i Norge.
”Vi ska tillsammans fortsätta kampen att få älska den man vill, och vara den man vill”, säger statsminister John Gahr Störe.
Det här är vad man får veta om förövaren:
Enligt den norska polisen är den gripne mannen 42 år och norsk medborgare och bosatt i Oslo. Han misstänks nu för mord, mordförsök och terrorbrott. Mannen är känd av polisen sedan tidigare och även av säkerhetspolisen PST.
”Han har en lång historia av våld och hot. PST har haft kännedom om gärningsmannen sedan 2015”, säger PST-chefen Roger Berg på en pressträff. /…/ Enligt PST har 42-åringen ingått i ett extremt islamistiskt kontaktnätverk och säkerhetspolisen har sedan 2015 misstänkt att han radikaliserats.

Aftonbladets rapportering var sämst:

Den misstänkte gärningspersonen greps fem minuter efter att larmet inkommit, uppger polisens insatsledare Tore Barstad enligt VG. Dådet rubriceras inte som ett terrorbrott i nuläget. Motivet är ännu okänt.

Det är som jag befarade, alltså inte någon överraskning. Main Stream Media, inklusive Public Service, levererade en sämre rapportering än pyttekanalen Riks. Eftersom jag länge följt och jämfört hur Fria Medier klarar konkurrensen från de största och etablerade medierna vet jag att så här ser det vanligen ut. Journalisterna är fårskallar, de håller sig innanför det virtuella stängslet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den svarta tårtkvinnan och negerkungens återkomst

Den 19 april 2012 deltog den moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth i firandet av World Art Day, som anordnades på Moderna museet av Konstnärernas Riksorganisation. Till denna begivenhet hade konstnären Makode Linde bakat en stor tårta i form av en svart kvinna. Konstverket kom senare att kallas för Painful Cake. Han gjorde tårtan i form av en svart Venus från Willendorf, men med sitt eget huvud sminkat som en klassisk karikatyr av svarta personer, en så kallad golliwogg.

Kulturministern leddes ovetande fram till tårtan och blev uppmanad att skära för sig en bit ur tårtskulpturen, vilket hon gjorde. Konstnären själv tillhörde installationen och jämrade sig högt varje gång någon skar i tårtan. Bilder spreds över världen, journalister från andra länder hörde av sig och Makode Linde fick sina ”15 minutes of fame”.

Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) kritiserade tårtkalaset och krävde kulturministerns avgång. Däremot ville de inte kritisera konstnären. Makode Linde, som är utbildad konstnär, är visserligen född i Stockholm men har något mörkare hudfärg än de flesta andra svenskar. Ordförande för ASR, Zakaria Zouhir, sa att ”Konst är konst och det är någonting som konstnärerna själva får diskutera.” Han sa också:

Nu har vi ett black face och en afrikansk kvinnokropp. I min värld ska man visa respekt för de här kvinnorna, och hänsyn, och inte bete sig på det där sättet att man står och skrattar åt deras lidande.

Tebogo Monnakgotla, en cellist och tonsättare som är född och uppvuxen i Uppsala, ville delta i debatten. Att hennes pappa flydde från Sydafrikas apartheidregim på 1960-talet förbättrade säkert hennes chanser att bli publicerad. I Dagens Nyheter skrev hon den 24 maj år 2012 att afrosvenskarna devalverade ordet rasism:

Första gången jag hörde talas om Afrosvenskarnas riksförbund var när de polisanmälde afrosvenska komikern Marika Carlssons föreställning ”En negers uppväxt” för hets mot folkgrupp. En självbiografisk föreställning där hon driver med rasistiska föreställningar. Att organisationen nu går ut och kallar Makode Lindes tårtinstallation rasistisk är föga förvånande, men rätt sorgligt, och visar på ett obehagligt sätt hur man ser på afrikaner. /…/ När Kitimbwa Sabuni deltar i en debatt i TV 4 förmedlar han mest av allt bilden av den afrosvenska gruppen som ett gäng kuvade Onkel Toms som ska vara glada att de har vältalige Sabuni som kan ge luft åt deras tankar och känslor. Som självständigt tänkande subjekt (eller som person med annan åsikt än Sabunis) ingår konstnären Makode Linde inte i gruppen afrosvenskar utan är i den världsbild Sabuni vill göra gällande endast talesman för sig själv.

Tebogo Monnakgotla kunde gärna ha satt punkt där, men en saklig kommentar bör i en kulturartikel följas av en passus som visar att författaren är moraliskt anständig. Så här kommer den:

Det får mig att tänka att koldioxidskatt kanske inte är det bästa verktyget för att få oss svenskar att leva mer miljövänligt, kanske skulle Thailandsresandet minska betydligt om det innebar en tio timmar lång flygresa med avgrundsvrål från dem som får ta de faktiska konsekvenserna av växthuseffekten. Kanske skulle inte så många köpa en Iphone i julklapp till sin tioåring om telefonerna utrustades med en app som var femte minut informerade barnet om vilka kinesiska arbetare som begått självmord i fabrikerna i Kina till följd av arbetsvillkoren under tillverkningen.

Enligt Wikipedia tog Makode Linde efter installationen resterna av tÃ¥rtan med sig hem. Man ska ju helst inte slänga mat. Efter den stora uppstÃ¥ndelsen postade Makode Linde ett inlägg där han skrev ungefär ”Jag har lite tÃ¥rta om nÃ¥gon kommer över med nÃ¥gra Valium”, pÃ¥ vilket Lena Adelsohn Liljeroth svarade ”Tack, jag är mätt”. Makode Linde och Lena Adelsohn Liljeroth hade aldrig nÃ¥gon konflikt om händelsen och blev vänner pÃ¥ Facebook.

Afrosvenskarnas riksorganisation är en liten grupp med aktivister som påstår sig representera 150 000 afrosvenskar. Antagligen är den siffran i underkant. Tobias Hübinette anger att det finns 350 000 afrosvenskar i landet. Åren 2011 till 2017 lyckades de få årliga organisationsbidrag på cirka en kvarts miljon från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Längre tillbaka, år 2001, fick de 300 000 kr i bidrag från Integrationsverket, efter att ha uppgivit att de hade 1 226 medlemmar. En intern rapport angav siffran 47. Enligt Wikipedia antogs i en revision dessutom varje kvinnlig medlem ha tre barn. Dessa schabloniserade barn räknades som medlemmar oavsett om de existerade eller ej. På sin blogg skriver Rebecca Weidmo Uvell 2 juli 2020:

Det är ändå beklämmande hur lätt det är för framför allt ”antirasist”-organisationer att få vänsterpolitikers öra, pengar och politiska beslut. Jag skriver ”antirasist” för tesen många av dem driver inte alls är antirastisk. Att vilja fokusera MER på hudfärg och dela in människor i olika grupper är nämligen inte det.

Så är det ofta i aktivistkretsar. Ett fåtal, kanske bara en handfull engagerade medlemmar, lyckas skrämma politiker, myndighetspersoner och diverse arrangörer genom att påstå att dessa inte fullt ut deltar i den heliga kampen mot rasismen. Det brukar löna sig.

Det var samma grupp som år 2007 kallade seriealbumet Tintin i Kongo för rasistiskt. Hoppar vi lite fram i tiden, till år 2020 så var det då på modet bland vänsteraktivister och antikolonialister att kritisera statyer som ansågs rasistiska. ASR:s talesman Kitimbwa Sabuni – eh, förlåt, talesperson – drog sitt strå till stacken genom att ifrågasätta Gustav III:s staty på Skeppsbron, eftersom kungen hade köpt den lilla ön Saint Barthélemy från Frankrike. Redan vid köpet fanns slaveri på ön, men antalet slavar ökade under det svenska styret. Fy på sig, Gustav III!

Tillbaka till tårtan. Makode Linde sa att ASR missförstått hans verk. Tårtan var en del av hans konstverk som syftade till att ställa västerländska föreställningar om Afrika i kontrast till den verkliga bilden av slaveri och förtryck. Nu utbröt en av alla dessa pseudodebatter som i synnerhet älskas på kulturredaktioner. Dagens Nyheters kulturskribent Stefan Jonsson såg sig föranlåten att yttra sig och tyckte liksom ASR att kulturministern var olämplig och borde avgå. När hon inte förstod att hon borde ha avstått utan skar i tårtan, så hade det likheter med hur vita människor skändar mörka kroppar i krig:

Nu har alltså Linde visat att en vit kvinna som skär i en svart kvinna är en vit kvinna som skär i en svart kvinna. Och då ser vi plötsligt: den vita skär i den svarta. Samt att vår kulturminister deltar och att detta är en del av ordningen, en naturlig del av ordningen, att vita människor skrattande skär sönder en attrapp av en svart kvinnokropp. Vilket i sin tur betyder att rasismen är en del av ordningen. Men vi har upphört att märka den. Det fordrades att Linde gjorde sin aktion. Den svarta kvinnan är fejkad och hennes lidande fejkat. Men de flabbande och fnissande vita ansiktena är på riktigt. Äkta är kamerornas iver att dokumentera alltsammans, liksom ministerns nervösa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan.

Man skulle kunna tro att Stefan Jonsson befann sig på plats. Han förefaller ju med egna ögon ha sett vad som hände, exempelvis ministerns nervösa njutning. Han eldar upp sig själv och jämför med det koloniala förtrycket. Han talar om för oss att han minsann vet vad han talar om, för han har tillgång till ett åttabandsverk om bilden av svarta i västerländsk konst. Han har sett en utställning i Paris om uppfinnandet av vilden:

Bör kulturministern avgå? En person som så aningslöst deltar i en ceremoni med sådan innebörd är knappast lämplig som kulturminister. Och innebörden är ju inte okänd. På mitt bord ligger den nya, avslutande delen av åttabandsverket The Image of the Black in Western Art från Harvard University Press. I Paris såg jag nyligen den pågående utställningen L’Invention du sauvage, uppfinnandet av vilden. Det är bara de senaste i raden av alla inventeringar av västvärldens brutala nyfikenhet på och behandling av de mörka undersåtarnas kroppar. Upphör kavalkaden någonsin? Människor fångas in, misshandlas, exponeras, beundras, piskas, skändas, lynchas; kropparna dissekeras, konserveras, stoppas upp, reproduceras, bakas om och ställs ut på nytt i ett rysligt kretslopp. I stället för att tala om detta svängde Lena Adelsohn Liljeroth hanteringen ytterligare ett varv.

Men hallå, vad är det som har hänt? Utanför Stefan Jonssons överhettade hjärna, alltså. En minister har förletts till att skära för sig en bit ur en tårta. Om hon nu åt av den, vilket vi får anta, blir hon då också en kannibal? Hon kanske borde ha anat argan list och avstått därför att tårtan var formad som en svart kvinna men eftersom det handlade om konst och de närvarande verkade tycka att hon skulle ta för sig av tårtan, så gjorde hon det. Som en annan av DN:s dåvarande kulturskribenter, Kajsa Ekis Ekman, konstaterade:

Hur groteska bilderna på en vit person som står och skär i en svart person än ter sig, så var Adelsohn Liljeroth i detta fallet inte mer än en bricka i ett konstnärligt spel. Hon kom till Moderna, gavs en tårtspade, tänkte förmodligen ”underligt” men gjorde som hon blev tillsagd. Det hela säger inte särskilt mycket om hennes karaktär. Att börja ropa avgång för det är som att kräva att en skådespelare sparkas för att rollfiguren är osympatisk. Det är inte bara missriktat. Det är framför allt elakt. Just därför att någonstans vet de flesta att det var en oöverlagd handling från kulturministerns sida, att om något visade hon oförmåga att tänka snabbt. Hon blottade en mänsklig svaghet snarare än någon medveten rasistisk politik. Och jag blir oroad när människorättsförsvarare som Afrosvenskarnas riksförbund och humanister som Stefan Jonsson så instinktivt attackerar någons svaga punkter. På symboliska fiender snarare än verkliga.

I januari år 2016 var det tänkt att Makode Linde skulle ställa ut på Kulturhuset i Stockholm. Han hade döpt utställningen till Negerkungens återkomst. Kulturhusets chef Benny Fredriksson var orolig för hur titeln kunde uppfattas och ville byta ut namnet men det gick inte Makode Linde med på. Han menade att han ju valt titeln därför att den var problematisk och gick att tolka på olika sätt:

Jag bestämmer titeln på mitt verk, tack så mycket! Jag vet inte vad folk fått för sig att min konst är någon slags demokratisk process där kreti och pleti ska liksom kunna få tycka till som någon slags eurovisionsschlagerfestival där det populäraste alternativet vinner. Och det går inte att komma ifrån att det är en vit man som talar om för mig att jag inte får använda n-ordet.

Benny Fredriksson gav emellertid inte med sig. Godkände han namnet kunde det uppfattas som att Kulturhuset legitimerade rasistiska begrepp. Han gick dock med på att Makode Linde kunde använda titeln inne i utställningen.

Den här striden vann Benny Fredriksson. Namnet ändrades till det koncisa Makode Linde. Det löste namnfrågan men inte själva utställningen där två anställda på Kulturhuset anmälde sina chefer till diskrimineringsombudsmannen. De ansåg sig ha tvingats arbeta med utställningen mot sin vilja.

Även om dessa båda på ideologisk grund verkade ha härsknat till så verkar det ha varit en rolig utställning. I DN skriver Birgitta Rubin med den sedvanliga lite kryptiska kulturjargongen:

Den svarta ”rånarluvan” med röd mun, som besökare erbjuds att maskera sig med, räckte bara till en handfull i pressuppbådet. I stället för att bli en del av Lindes pågående projekt ”Afromantics”, med black face-mask på allt och alla, fick vi ljusbruna pappkassar att dra över huvudet. Med valfritt stora ögonhål. /…/ Effekten är omedelbar. Symboliskt får man ”skygglappar”, världen begränsas och sikten skyms även konkret, som för burkabärare. Samtidigt är man gömd bakom huvan eller ”filtret”, anonym likt en Klu klux klan-anhängare, hårdför aktivist eller ett nättroll. /…/ Här kryllar det av tankeväckande, skojiga och svidande inlägg – svarta dockor i folkdräkt eller med snara runt halsen, en svart hand som höjer en vit flagga mot ett (slav)skepp med svarta segel, styckade och lynchade kroppar, en totempåle med grinande black face-figurer. /…/ En basketboll kedjad som ett ben till en fotboja, är en slagkraftig passning till föreställningar om alla svarta som idrottsatleter. Han kan också kommentera skilda livsbetingelser med materialval som korrugerad plåt på en typisk svensk stuga och saxa in siluetten av den afrikanska kontinenten i en överklassig medaljongtapet. /…/ Som vitskalle kan jag aldrig fullt ut förstå hur detta känns eller alla nivåer i debatten. Så jag är tacksam över den omedelbara videon ”Maid in black” som avrundar utställningen, en gerillaperformance i Venedig i fullt dagsljus. Linde och pojkvännen är utklädda till ett stort, svart gosedjur med fylliga röda läppar och afroflätad päls, som sopar turiststråk och Markusplatsen med en trasa. Man både skrattar och gråter.

I maj 2017 befinner sig Negerkungens återkomst i Malmö, omdöpt till Galerie Neger. Både utställningen och galleriet polisanmäldes för hets mot folkgrupp.

Jag ser Makode Linde som en skojfrisk kusin till den islamfientlige aktivisten Rasmus Paludan. Han provocerar den svenska kultursekten på samma sätt som Paludan provocerar muslimer. Han gör det inte med någon koranbränning utan med begreppet neger, detta ord som är så giftigt att det endast får refereras till med språkliga missfoster som n-ordet. Han frilägger hur löjlig, distanslös och ideologiskt skitnödig den svenska kulturvänstern är. Birgitta Rubin är ett undantag genom att tillåta sig att ha kul på Makodes utställning, men också hon är väl medveten om vikten av att hålla tungan rätt i munnen. Minsta felsteg eller snubbel kan leda till en ny debatt och risken att bli utsparkad från åsiktskorridoren.

Svenska kulturskribenter skulle kunna lyfta blicken och diskutera de stora samhällsfrågorna med flera infallsvinklar. Det gör de inte. De är en bedrövlig PK-sekt, paniskt livrädd för att bli beskylld för rasism. Samtidigt är de rovlystna, beredd att lyncha kättare. Det vet svenska politiker och säkrar sig genom att ge ekonomiska anslag till öppet rasistiska aktivistgrupper som Afrosvenskarnas Riksförbund. Det räcker med att dessa påstår sig bekämpa rasismen. Jag lyfter på hatten för Makode Linde, men de svenska kulturdebattörerna vänder jag ryggen, i förakt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den svarta tårtkvinnan och negerkungens återkomst

Den 19 april 2012 deltog den moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth i firandet av World Art Day, som anordnades på Moderna museet av Konstnärernas Riksorganisation. Till denna begivenhet hade konstnären Makode Linde bakat en stor tårta i form av en svart kvinna. Konstverket kom senare att kallas för Painful Cake. Han gjorde tårtan i form av en svart Venus från Willendorf, men med sitt eget huvud sminkat som en klassisk karikatyr av svarta personer, en så kallad golliwogg.

Kulturministern leddes ovetande fram till tårtan och blev uppmanad att skära för sig en bit ur tårtskulpturen, vilket hon gjorde. Konstnären själv tillhörde installationen och jämrade sig högt varje gång någon skar i tårtan. Bilder spreds över världen, journalister från andra länder hörde av sig och Makode Linde fick sina ”15 minutes of fame”.

Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) kritiserade tårtkalaset och krävde kulturministerns avgång. Däremot ville de inte kritisera konstnären. Makode Linde, som är utbildad konstnär, är visserligen född i Stockholm men har något mörkare hudfärg än de flesta andra svenskar. Ordförande för ASR, Zakaria Zouhir, sa att ”Konst är konst och det är någonting som konstnärerna själva får diskutera.” Han sa också:

Nu har vi ett black face och en afrikansk kvinnokropp. I min värld ska man visa respekt för de här kvinnorna, och hänsyn, och inte bete sig på det där sättet att man står och skrattar åt deras lidande.

Tebogo Monnakgotla, en cellist och tonsättare som är född och uppvuxen i Uppsala, ville delta i debatten. Att hennes pappa flydde från Sydafrikas apartheidregim på 1960-talet förbättrade säkert hennes chanser att bli publicerad. I Dagens Nyheter skrev hon den 24 maj år 2012 att afrosvenskarna devalverade ordet rasism:

Första gången jag hörde talas om Afrosvenskarnas riksförbund var när de polisanmälde afrosvenska komikern Marika Carlssons föreställning ”En negers uppväxt” för hets mot folkgrupp. En självbiografisk föreställning där hon driver med rasistiska föreställningar. Att organisationen nu går ut och kallar Makode Lindes tårtinstallation rasistisk är föga förvånande, men rätt sorgligt, och visar på ett obehagligt sätt hur man ser på afrikaner. /…/ När Kitimbwa Sabuni deltar i en debatt i TV 4 förmedlar han mest av allt bilden av den afrosvenska gruppen som ett gäng kuvade Onkel Toms som ska vara glada att de har vältalige Sabuni som kan ge luft åt deras tankar och känslor. Som självständigt tänkande subjekt (eller som person med annan åsikt än Sabunis) ingår konstnären Makode Linde inte i gruppen afrosvenskar utan är i den världsbild Sabuni vill göra gällande endast talesman för sig själv.

Tebogo Monnakgotla kunde gärna ha satt punkt där, men en saklig kommentar bör i en kulturartikel följas av en passus som visar att författaren är moraliskt anständig. Så här kommer den:

Det får mig att tänka att koldioxidskatt kanske inte är det bästa verktyget för att få oss svenskar att leva mer miljövänligt, kanske skulle Thailandsresandet minska betydligt om det innebar en tio timmar lång flygresa med avgrundsvrål från dem som får ta de faktiska konsekvenserna av växthuseffekten. Kanske skulle inte så många köpa en Iphone i julklapp till sin tioåring om telefonerna utrustades med en app som var femte minut informerade barnet om vilka kinesiska arbetare som begått självmord i fabrikerna i Kina till följd av arbetsvillkoren under tillverkningen.

Enligt Wikipedia tog Makode Linde efter installationen resterna av tårtan med sig hem. Man ska ju helst inte slänga mat. Efter den stora uppståndelsen postade Makode Linde ett inlägg där han skrev ungefär ”Jag har lite tårta om någon kommer över med några Valium”, på vilket Lena Adelsohn Liljeroth svarade ”Tack, jag är mätt”. Makode Linde och Lena Adelsohn Liljeroth hade aldrig någon konflikt om händelsen och blev vänner på Facebook.

Afrosvenskarnas riksorganisation är en liten grupp med aktivister som påstår sig representera 150 000 afrosvenskar. Antagligen är den siffran i underkant. Tobias Hübinette anger att det finns 350 000 afrosvenskar i landet. Åren 2011 till 2017 lyckades de få årliga organisationsbidrag på cirka en kvarts miljon från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Längre tillbaka, år 2001, fick de 300 000 kr i bidrag från Integrationsverket, efter att ha uppgivit att de hade 1 226 medlemmar. En intern rapport angav siffran 47. Enligt Wikipedia antogs i en revision dessutom varje kvinnlig medlem ha tre barn. Dessa schabloniserade barn räknades som medlemmar oavsett om de existerade eller ej. På sin blogg skriver Rebecca Weidmo Uvell 2 juli 2020:

Det är ändå beklämmande hur lätt det är för framför allt ”antirasist”-organisationer att få vänsterpolitikers öra, pengar och politiska beslut. Jag skriver ”antirasist” för tesen många av dem driver inte alls är antirastisk. Att vilja fokusera MER på hudfärg och dela in människor i olika grupper är nämligen inte det.

Så är det ofta i aktivistkretsar. Ett fåtal, kanske bara en handfull engagerade medlemmar, lyckas skrämma politiker, myndighetspersoner och diverse arrangörer genom att påstå att dessa inte fullt ut deltar i den heliga kampen mot rasismen. Det brukar löna sig.

Det var samma grupp som år 2007 kallade seriealbumet Tintin i Kongo för rasistiskt. Hoppar vi lite fram i tiden, till år 2020 så var det då på modet bland vänsteraktivister och antikolonialister att kritisera statyer som ansågs rasistiska. ASR:s talesman Kitimbwa Sabuni – eh, förlåt, talesperson – drog sitt strå till stacken genom att ifrågasätta Gustav III:s staty på Skeppsbron, eftersom kungen hade köpt den lilla ön Saint Barthélemy från Frankrike. Redan vid köpet fanns slaveri på ön, men antalet slavar ökade under det svenska styret. Fy på sig, Gustav III!

Tillbaka till tårtan. Makode Linde sa att ASR missförstått hans verk. Tårtan var en del av hans konstverk som syftade till att ställa västerländska föreställningar om Afrika i kontrast till den verkliga bilden av slaveri och förtryck. Nu utbröt en av alla dessa pseudodebatter som i synnerhet älskas på kulturredaktioner. Dagens Nyheters kulturskribent Stefan Jonsson såg sig föranlåten att yttra sig och tyckte liksom ASR att kulturministern var olämplig och borde avgå. När hon inte förstod att hon borde ha avstått utan skar i tårtan, så hade det likheter med hur vita människor skändar mörka kroppar i krig:

Nu har alltså Linde visat att en vit kvinna som skär i en svart kvinna är en vit kvinna som skär i en svart kvinna. Och då ser vi plötsligt: den vita skär i den svarta. Samt att vår kulturminister deltar och att detta är en del av ordningen, en naturlig del av ordningen, att vita människor skrattande skär sönder en attrapp av en svart kvinnokropp. Vilket i sin tur betyder att rasismen är en del av ordningen. Men vi har upphört att märka den. Det fordrades att Linde gjorde sin aktion. Den svarta kvinnan är fejkad och hennes lidande fejkat. Men de flabbande och fnissande vita ansiktena är på riktigt. Äkta är kamerornas iver att dokumentera alltsammans, liksom ministerns nervösa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan.

Man skulle kunna tro att Stefan Jonsson befann sig på plats. Han förefaller ju med egna ögon ha sett vad som hände, exempelvis ministerns nervösa njutning. Han eldar upp sig själv och jämför med det koloniala förtrycket. Han talar om för oss att han minsann vet vad han talar om, för han har tillgång till ett åttabandsverk om bilden av svarta i västerländsk konst. Han har sett en utställning i Paris om uppfinnandet av vilden:

Bör kulturministern avgå? En person som så aningslöst deltar i en ceremoni med sådan innebörd är knappast lämplig som kulturminister. Och innebörden är ju inte okänd. På mitt bord ligger den nya, avslutande delen av åttabandsverket The Image of the Black in Western Art från Harvard University Press. I Paris såg jag nyligen den pågående utställningen L’Invention du sauvage, uppfinnandet av vilden. Det är bara de senaste i raden av alla inventeringar av västvärldens brutala nyfikenhet på och behandling av de mörka undersåtarnas kroppar. Upphör kavalkaden någonsin? Människor fångas in, misshandlas, exponeras, beundras, piskas, skändas, lynchas; kropparna dissekeras, konserveras, stoppas upp, reproduceras, bakas om och ställs ut på nytt i ett rysligt kretslopp. I stället för att tala om detta svängde Lena Adelsohn Liljeroth hanteringen ytterligare ett varv.

Men hallå, vad är det som har hänt? Utanför Stefan Jonssons överhettade hjärna, alltså. En minister har förletts till att skära för sig en bit ur en tårta. Om hon nu åt av den, vilket vi får anta, blir hon då också en kannibal? Hon kanske borde ha anat argan list och avstått därför att tårtan var formad som en svart kvinna men eftersom det handlade om konst och de närvarande verkade tycka att hon skulle ta för sig av tårtan, så gjorde hon det. Som en annan av DN:s dåvarande kulturskribenter, Kajsa Ekis Ekman, konstaterade:

Hur groteska bilderna på en vit person som står och skär i en svart person än ter sig, så var Adelsohn Liljeroth i detta fallet inte mer än en bricka i ett konstnärligt spel. Hon kom till Moderna, gavs en tårtspade, tänkte förmodligen ”underligt” men gjorde som hon blev tillsagd. Det hela säger inte särskilt mycket om hennes karaktär. Att börja ropa avgång för det är som att kräva att en skådespelare sparkas för att rollfiguren är osympatisk. Det är inte bara missriktat. Det är framför allt elakt. Just därför att någonstans vet de flesta att det var en oöverlagd handling från kulturministerns sida, att om något visade hon oförmåga att tänka snabbt. Hon blottade en mänsklig svaghet snarare än någon medveten rasistisk politik. Och jag blir oroad när människorättsförsvarare som Afrosvenskarnas riksförbund och humanister som Stefan Jonsson så instinktivt attackerar någons svaga punkter. På symboliska fiender snarare än verkliga.

I januari år 2016 var det tänkt att Makode Linde skulle ställa ut på Kulturhuset i Stockholm. Han hade döpt utställningen till Negerkungens återkomst. Kulturhusets chef Benny Fredriksson var orolig för hur titeln kunde uppfattas och ville byta ut namnet men det gick inte Makode Linde med på. Han menade att han ju valt titeln därför att den var problematisk och gick att tolka på olika sätt:

Jag bestämmer titeln på mitt verk, tack så mycket! Jag vet inte vad folk fått för sig att min konst är någon slags demokratisk process där kreti och pleti ska liksom kunna få tycka till som någon slags eurovisionsschlagerfestival där det populäraste alternativet vinner. Och det går inte att komma ifrån att det är en vit man som talar om för mig att jag inte får använda n-ordet.

Benny Fredriksson gav emellertid inte med sig. Godkände han namnet kunde det uppfattas som att Kulturhuset legitimerade rasistiska begrepp. Han gick dock med på att Makode Linde kunde använda titeln inne i utställningen.

Den här striden vann Benny Fredriksson. Namnet ändrades till det koncisa Makode Linde. Det löste namnfrågan men inte själva utställningen där två anställda på Kulturhuset anmälde sina chefer till diskrimineringsombudsmannen. De ansåg sig ha tvingats arbeta med utställningen mot sin vilja.

Även om dessa båda på ideologisk grund verkade ha härsknat till så verkar det ha varit en rolig utställning. I DN skriver Birgitta Rubin med den sedvanliga lite kryptiska kulturjargongen:

Den svarta ”rånarluvan” med röd mun, som besökare erbjuds att maskera sig med, räckte bara till en handfull i pressuppbådet. I stället för att bli en del av Lindes pågående projekt ”Afromantics”, med black face-mask på allt och alla, fick vi ljusbruna pappkassar att dra över huvudet. Med valfritt stora ögonhål. /…/ Effekten är omedelbar. Symboliskt får man ”skygglappar”, världen begränsas och sikten skyms även konkret, som för burkabärare. Samtidigt är man gömd bakom huvan eller ”filtret”, anonym likt en Klu klux klan-anhängare, hårdför aktivist eller ett nättroll. /…/ Här kryllar det av tankeväckande, skojiga och svidande inlägg – svarta dockor i folkdräkt eller med snara runt halsen, en svart hand som höjer en vit flagga mot ett (slav)skepp med svarta segel, styckade och lynchade kroppar, en totempåle med grinande black face-figurer. /…/ En basketboll kedjad som ett ben till en fotboja, är en slagkraftig passning till föreställningar om alla svarta som idrottsatleter. Han kan också kommentera skilda livsbetingelser med materialval som korrugerad plåt på en typisk svensk stuga och saxa in siluetten av den afrikanska kontinenten i en överklassig medaljongtapet. /…/ Som vitskalle kan jag aldrig fullt ut förstå hur detta känns eller alla nivåer i debatten. Så jag är tacksam över den omedelbara videon ”Maid in black” som avrundar utställningen, en gerillaperformance i Venedig i fullt dagsljus. Linde och pojkvännen är utklädda till ett stort, svart gosedjur med fylliga röda läppar och afroflätad päls, som sopar turiststråk och Markusplatsen med en trasa. Man både skrattar och gråter.

I maj 2017 befinner sig Negerkungens återkomst i Malmö, omdöpt till Galerie Neger. Både utställningen och galleriet polisanmäldes för hets mot folkgrupp.

Jag ser Makode Linde som en skojfrisk kusin till den islamfientlige aktivisten Rasmus Paludan. Han provocerar den svenska kultursekten på samma sätt som Paludan provocerar muslimer. Han gör det inte med någon koranbränning utan med begreppet neger, detta ord som är så giftigt att det endast får refereras till med språkliga missfoster som n-ordet. Han frilägger hur löjlig, distanslös och ideologiskt skitnödig den svenska kulturvänstern är. Birgitta Rubin är ett undantag genom att tillåta sig att ha kul på Makodes utställning, men också hon är väl medveten om vikten av att hålla tungan rätt i munnen. Minsta felsteg eller snubbel kan leda till en ny debatt och risken att bli utsparkad från åsiktskorridoren.

Svenska kulturskribenter skulle kunna lyfta blicken och diskutera de stora samhällsfrågorna med flera infallsvinklar. Det gör de inte. De är en bedrövlig PK-sekt, paniskt livrädd för att bli beskylld för rasism. Samtidigt är de rovlystna, beredd att lyncha kättare. Det vet svenska politiker och säkrar sig genom att ge ekonomiska anslag till öppet rasistiska aktivistgrupper som Afrosvenskarnas Riksförbund. Det räcker med att dessa påstår sig bekämpa rasismen. Jag lyfter på hatten för Makode Linde, men de svenska kulturdebattörerna vänder jag ryggen, i förakt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Glappet

På nätet finns en bok från 2015 av Edward Dutton och Bruce C. Charlton med titeln The Genius Famine. Att översätta famine till svenska är i sammanhanget inte helt enkelt men underrubriken förklarar alldeles utmärkt vad det handlar om: Varför vi behöver genier, varför de dör ut och varför vi måste rädda dem. För fyra år sedan skrev jag om boken här på bloggen, men hade då bara tillgång till en recension. Nu har jag också läst boken.

Edward Dutton (född 1980) är adjungerad professor i religionsantropologi vid Uleåborgs universitet i Finland. Han dras till kontroversiella ämnen som intelligens, ras och religion och beskrivs av sina kritiker som en högerextrem excentriker. Bruce G Charlton är en pensionerad professor i teoretisk medicin. Åren 2003 till 2010 var han redaktör för Medical Hypotheses, en månatlig internationell tidskrift som publicerade kontroversiella och ibland roliga idéer och teorier inom och utanför medicinen. Jag har med stor behållning läst några små tunna böcker han skrivit om politisk korrekthet, framför allt Thought Prison – The Fundamental Nature of Political Correctness (University of Buckham Press 2011).

Den definition Dutton och Charlton gör av ett potentiellt geni är att det är en person med hög intelligens, inre motivation och intuitivt tänkande. De kallar dessa tre egenskaper för Den kreativa triaden och menar att den förklarar varför européerna står bakom majoriteten av alla viktiga vetenskapliga och konstnärliga prestationer mellan klassisk tid och 1950. Folken i nordöstra Asien kommer på andra plats, men deras bidrag är relativt litet. Detta trots att de har en högre genomsnittlig intelligens än européer. Förklaringen är förmodligen att de saknar eller socialt inte bejakar det intuitiva tänkandet. Kravet på social anpasslighet var mycket hårdare än det var i Europa.

När Dutton och Charlton skriver att kopplingen mellan den kreativa triaden och genialitet är potentiell markerar de att det inte finns något absolut samband mellan de nödvändiga förutsättningarna och vilka som faktiskt gör något gott för mänskligheten. Att det handlar om att göra gott är en viktig markering, eftersom populärkulturens genier ofta är onda. Dutton och Charlton menar att verklighetens genier är altruistiska. De vill göra tillvaron bättre.

Dutton och Charlton lyfter fram att genier har en endogen personlighet. Begreppet kommer från de grekiska orden endo och gen, som betyder innanför och produktion. I vardagsspråk: drivkraften kommer inifrån. Exogen är motsatsen och står för något som genereras utifrån. Exogena personligheter söker hög status och världslig framgång och det som driver dem är belöningar som pengar, sex, berömmelse och popularitet. Exogena personligheter anpassar sitt beteende till gruppens normer.

Endogena personer framstår ofta som nördar eftersom de sysslar med sådant som ingen eller få andra är intresserade av. Många av dem visar upp drag som ligger inom autistspektrat. För att formulera sig metaforiskt så är de ointresserade av att färdas på vägar som redan byggts. De är helt upptagna med att bygga nya vägar. När det behövs går de motströms och utmanar konventioner. Ofta har de en extremt utvecklad förmåga inom ett avgränsat område men är mindre skickliga inom andra områden. Einstein, till exempel, var tidigt så matematiskt avancerad att han redan som tolvåring utvecklade ett originellt bevis för Pythagoras sats. Hans språkliga förmåga var dock ännu så bristfällig att han inte klarade inträdesprovet till det federala tekniska institutet i Zürich.

Tyvärr är endogena personer ofta asociala och besvärliga, ibland till och med obehagliga. De är dåligt synkroniserade med vår tids alltmer byråkratiserade och forskningsfientliga universitet. Det är till exempel svårt att tänka sig att den matematiske fysikern Paul Dirac skulle kunna bli forskare vid ett av dagens prestigeuniversitet, som Cambridge eller Harvard. Han sa nästan aldrig något. Eller ta filosofen Ludwig Wittgenstein som vägrade att umgås eller ens äta med sina kollegor och bara undervisade sina studenter och doktorander efter eget huvud. Vad andra filosofer kunde tänkas bidra med var han helt ointresserad av. Alan Turing är ytterligare ett knepigt geni, som jag ska återkomma till. Det har skrivits ett antal böcker om honom, liksom gjorts åtminstone en väldigt bra film, The imitation game. Turing hade just inga vänner, var mycket skygg, saknade social kompetens och hanterades rätt illa av sina kollegor. Att han var dem skyhögt överlägsen som matematiker och logiker gjorde honom inte precis populärare. Jag ska inte dra hans levnadshistoria, den är välkänd och lättåtkomlig, utan bara peka ut att han trots allt fick verka i en akademisk miljö, både Princeton och Cambridge. Det är inte alls säkert att han skulle beredas en plats vid något universitet i dag.

Dagens akademiska rutiner, med sina peer reviews, betygsjakter, konferenser och publicerandet av svårlästa uppsatser som bara de närmast sörjande läser, bygger inte miljöer som gynnar framväxten av genier. Varken Francis Crick eller James Watson, de två genier som upptäckte strukturen hos DNA-molekylen, skulle i dag få något stöd i den akademiska världen. Runt om i västvärlden frossar högskolor och universitet i politisk korrekthet. Längst har det gått i USA men svenska högskolor ligger inte så långt efter.

Dutton och Charlton påstår att senmedeltidens och renässansens Europa blev rena växthuset för genier. Denna tillväxt ledde i England, och senare på andra håll i Europa, till 1700- och 1800-talens agrara och industriella revolution. Resultatet blev en enorm ökning av effektivitet och produktion, baserad på ånga, järn och stål, maskiner och transporter.

Genombrott kräver genier, även när dessa geniers identitet är okänd eller osäker, vilket ofta var fallet inom jordbruket. Från slutet av medeltiden och genom renässansen – särskilt från omkring 1600 och framåt – blev genialiteten mer och mer uppenbar inom europeisk vetenskap, konst, musik, litteratur, matematik och filosofi. De med bäst gener överlevde och muterande gener klarade sig inte lika ofta som de gör i dag. Intelligensen höjdes – ungefär 80 procent av intelligensen är lagrad i generna. Detta fortsatte in på 1900-talet, särskilt inom vetenskaperna – med en särskilt häpnadsväckande konstellation av genier inom fysiken. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hittar vi namn som Clark Maxwell, Albert Einstein, Ernest Rutherford, Werner Heisenberg, Erwin Schroedinger, Max Planck, Niels Bohr, Paul Dirac och många fler.

Samma utveckling ser vi ännu tydligare i den klassiska musiken – pÃ¥ 1800-talet fanns Beethoven, Schubert, Schumann, Mendelssohn, Chopin, Debussy, Berlioz, Weber, Verdi, Wagner, Mahler och Brahms. Listan kan göras lÃ¥ng. I början av 1900-talet finns det nÃ¥gra fÃ¥ musikaliska genier som Schönberg, Stravinsky och Richard Strauss. Lite senare Shostakovitch. Därefter nästan inga alls.

Dessa genier stod inte bara för de ojämförligt största och snabbaste framstegen i människans historia utan ocksÃ¥, paradoxalt nog, för fördumningsprocessen. Det finns nämligen flera skäl att tro att intelligensen sjunker, och detta har blivit allt tydligare frÃ¥n mitten av 1900-talet tills det nu är svÃ¥rt att förneka det – eftersom det finns mycket fÃ¥ erkända genier överhuvudtaget. Det är inte bara antalet genier som har minskat utan även deras genialitet.

På vissa områden finns det inga genier alls. Detta trots ett mycket större befolkningsunderlag, bättre ekonomiska trygghet och mycket högre materiell standard. Dutton och Charlton skriver att när det gäller intelligens befinner sig den genomsnittliga engelsmannen från år 1900 bland de 15 procent av befolkningen som ligger i topp år 2000. Skillnaden skulle vara ännu större om vi extrapolerade tillbaka till omkring år 1800.

Vad finns det då för samband mellan de problematiskt låga födelsetalen och bristen på genier? Dutton och Charltons förklaring ser ut så här: Före den industriella revolutionen fungerade vad som i ett brutalt darwinistiskt språk kan kallas för det naturliga urvalet. Till skillnad från i dag – barnadödligheten i västländerna ligger kring en procent – dog upp emot hälften av barnen innan de var vuxna, men detta drabbade i första hand samhällets mindre bemedlade. De rika och mer framgångsrika skaffade ändå flera barn än de fattiga, i medvetande om att långt ifrån alla nådde vuxen ålder. Fler av deras barn överlevde än barn med fattiga föräldrar.

En delförklaring är också att pesten på 1300-talet dödade bortåt hälften av Europas befolkning. Detta ledde till att den europeiska intelligensen fick en betydande skjuts uppåt, eftersom de mest intelligenta klasserna och grupperna hade den lägsta dödligheten.

I dag är situationen helt annorlunda. Högt utbildade och framgångsrika människor avstår ofta från att skaffa barn. När de har barn så är det ett eller två, vilket inte är tillräckligt för att de ens ska reproducera sig själva. Särskilt skrämmande är statistiken när det gäller högintelligenta och högutbildade kvinnor. Ju intelligentare och mer välutbildad en kvinna är, desto färre barn kommer hon att föda. I Tyskland är 30 procent av alla kvinnor barnlösa. Av tyska kvinnor med universitetsutbildning är 40 procent barnlösa, vilket inte bara gäller Tyskland. Frankrikes president Macron var väl medveten om detta när han sa: ”Visa mig en välutbildad kvinna som har bestämt sig för att skaffa sju, åtta eller nio barn.”

Eftersom den allmänna intelligensen till cirka 80 procent är ärftlig leder detta att de mest intelligenta människorna (särskilt de mest intelligenta kvinnorna) skaffar så få barn till att den genomsnittliga intelligensen minskar. Vid varje generationsskiften dräneras genpoolen på högintelligenta gener.

Också andra faktorer spelar roll. Den förlängda formella utbildningen till mitten och slutet av tjugoårsåldern resulterar i sena familjebildningar. Det sänker födelsetalet. Den genomsnittliga åldern för kvinnor när de får sitt första barn ligger i Västvärlden nu kring 30 år, vilket inte gagnar familjer med många barn.

Det finns också en snedfördelning mellan sekulariserade och religiösa grupperingar. Religiösa människor tenderar att ha större familjer, eftersom antalet barn inte är föräldrarnas val, utan ”Guds vilja”. Svenska kvinnor födde enligt SCB 2021 i snitt 1,62 barn men då handlar det alltså om snittet för alla svenska kvinnor. Där ingår muslimska kvinnor Jag har sett en uppgift om att deras snitt ligger på 2,8 men den uppgiften kommer inte från SCB.

P-pillret och andra effektiva sätt att hindra oönskade graviditeter har givetvis också sin betydelse. Tillgången är god och i sekulariserade miljöer är de socialt accepterade. Många svenska skolor och ungdomsmottagningar delar ut gratis p-piller och kondomer. Det är troligt att de används effektivare av de mer intelligenta och välutbildade. Legaliseringen och massanvändningen av abort är ännu en faktor som sänker födelsetalen.

Summan av kardemumman är att sedan mitten av 1960-talet har nativiteten inte bara i Europa utan också i andra delar av världen sjunkit under reproduktionsnivån, som brukar anges till 2,1 barn per kvinna. Och för att spetsa till det så är det inte längre de smartaste bland oss utan de dummaste som står för återväxten.

Jag har en invändning mot Dutton och Charltons resonemang, men en allvarlig sådan, nämligen att de kanske letar efter genierna på fel ställe. Efter kriget var Turing en av frontfigurerna inom utvecklingen av världens första elektroniska, programlagrande datorer och han var också en pionjär inom ämnena artificiell intelligens och artificiellt liv. Varför lämnar de Turing, datoriseringen och den artificiella intelligensen utanför sitt resonemang? Datoriseringen är kärnan i vad som ibland kallas för Den tredje industriella revolutionen.

Någonstans har jag läst att bland datanördarna i Silicon Valley ligger IQ på minst 130 och jag misstänker att under de senaste tre decennierna har det drällt av genier där. Steve Jobs och Bill Gates är de mest framträdande namnen. De står båda för världsomvälvande uppfinningar. Steve Jobs kan visserligen beskrivas som en nörd men det gäller knappast för Bill Gates. Hans geni har egentligen inte legat så mycket i programkonstruktion som i marknadsföring och i att göra pengar på andras idéer. Ett annat geni är Elon Musk, som blivit världens rikaste man (om inte Putin är det) genom att förverkliga spetsforskningen inom artificiell intelligens. SpaceX och Tesla (döpt efter ännu ett av världshistoriens stora genier) är de mest välkända resultaten av hans genialitet.

Det som redan inletts är en fjärde industriell revolution. Snart sagt alla verksamheter digitaliseras i ett globalt samordnat system där artificiell intelligens har kontrollen. Ta till exempel machine learning, maskiner som genom komplexa datorsystem blir självlärande, intelligenta och vet när det är dags för underhåll, att byta ut komponenter och liknande. Människan blir inte längre överordnad utan reduceras till en av flera komponenter i ett system där komponenterna kommunicerar med varandra i realtid. Oavsett vad man tycker om detta är det svårt att tro att den fjärde industriella revolutionens spetskompetenser är korkade.

Antalet genier kanske minskar, men i världen finns det ändå tillräckligt många supersmarta människor för att tillgodose behovet. Dessutom är det möjligt för dem att arbeta i team, de är inte längre ”one-of-a-kind”, som Duttons och Charltons genier.

Det verkliga problemet är inte bristen på genier utan att vanligt folk blir allt dummare. Vi får ett expanderande glapp mellan en global världselit som på världsmarknaden köper den intelligens de anser sig behöva och nationella befolkningar som blir allt dummare och som inte förstår att värna sina egna intressen. Ett exempel är smartphone, ett genialt verktyg som ger oss alla möjlighet att ha hela världens kunnande i fickan. Men som Maria Ludvigsson skrev i ett ledarstick i SvD den 14 juni i år: ”Människan fick allt, men hon valde porr, Johnny Depps rättegång och att fotografera sig själv.” Glappet mellan det geniala och normala växer. Det är det stora problemet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Glappet

På nätet finns en bok från 2015 av Edward Dutton och Bruce C. Charlton med titeln The Genius Famine. Att översätta famine till svenska är i sammanhanget inte helt enkelt men underrubriken förklarar alldeles utmärkt vad det handlar om: Varför vi behöver genier, varför de dör ut och varför vi måste rädda dem. För fyra år sedan skrev jag om boken här på bloggen, men hade då bara tillgång till en recension. Nu har jag också läst boken.

Edward Dutton (född 1980) är adjungerad professor i religionsantropologi vid Uleåborgs universitet i Finland. Han dras till kontroversiella ämnen som intelligens, ras och religion och beskrivs av sina kritiker som en högerextrem excentriker. Bruce G Charlton är en pensionerad professor i teoretisk medicin. Åren 2003 till 2010 var han redaktör för Medical Hypotheses, en månatlig internationell tidskrift som publicerade kontroversiella och ibland roliga idéer och teorier inom och utanför medicinen. Jag har med stor behållning läst några små tunna böcker han skrivit om politisk korrekthet, framför allt Thought Prison – The Fundamental Nature of Political Correctness (University of Buckham Press 2011).

Den definition Dutton och Charlton gör av ett potentiellt geni är att det är en person med hög intelligens, inre motivation och intuitivt tänkande. De kallar dessa tre egenskaper för Den kreativa triaden och menar att den förklarar varför européerna står bakom majoriteten av alla viktiga vetenskapliga och konstnärliga prestationer mellan klassisk tid och 1950. Folken i nordöstra Asien kommer på andra plats, men deras bidrag är relativt litet. Detta trots att de har en högre genomsnittlig intelligens än européer. Förklaringen är förmodligen att de saknar eller socialt inte bejakar det intuitiva tänkandet. Kravet på social anpasslighet var mycket hårdare än det var i Europa.

När Dutton och Charlton skriver att kopplingen mellan den kreativa triaden och genialitet är potentiell markerar de att det inte finns något absolut samband mellan de nödvändiga förutsättningarna och vilka som faktiskt gör något gott för mänskligheten. Att det handlar om att göra gott är en viktig markering, eftersom populärkulturens genier ofta är onda. Dutton och Charlton menar att verklighetens genier är altruistiska. De vill göra tillvaron bättre.

Dutton och Charlton lyfter fram att genier har en endogen personlighet. Begreppet kommer från de grekiska orden endo och gen, som betyder innanför och produktion. I vardagsspråk: drivkraften kommer inifrån. Exogen är motsatsen och står för något som genereras utifrån. Exogena personligheter söker hög status och världslig framgång och det som driver dem är belöningar som pengar, sex, berömmelse och popularitet. Exogena personligheter anpassar sitt beteende till gruppens normer.

Endogena personer framstår ofta som nördar eftersom de sysslar med sådant som ingen eller få andra är intresserade av. Många av dem visar upp drag som ligger inom autistspektrat. För att formulera sig metaforiskt så är de ointresserade av att färdas på vägar som redan byggts. De är helt upptagna med att bygga nya vägar. När det behövs går de motströms och utmanar konventioner. Ofta har de en extremt utvecklad förmåga inom ett avgränsat område men är mindre skickliga inom andra områden. Einstein, till exempel, var tidigt så matematiskt avancerad att han redan som tolvåring utvecklade ett originellt bevis för Pythagoras sats. Hans språkliga förmåga var dock ännu så bristfällig att han inte klarade inträdesprovet till det federala tekniska institutet i Zürich.

Tyvärr är endogena personer ofta asociala och besvärliga, ibland till och med obehagliga. De är dåligt synkroniserade med vår tids alltmer byråkratiserade och forskningsfientliga universitet. Det är till exempel svårt att tänka sig att den matematiske fysikern Paul Dirac skulle kunna bli forskare vid ett av dagens prestigeuniversitet, som Cambridge eller Harvard. Han sa nästan aldrig något. Eller ta filosofen Ludwig Wittgenstein som vägrade att umgås eller ens äta med sina kollegor och bara undervisade sina studenter och doktorander efter eget huvud. Vad andra filosofer kunde tänkas bidra med var han helt ointresserad av. Alan Turing är ytterligare ett knepigt geni, som jag ska återkomma till. Det har skrivits ett antal böcker om honom, liksom gjorts åtminstone en väldigt bra film, The imitation game. Turing hade just inga vänner, var mycket skygg, saknade social kompetens och hanterades rätt illa av sina kollegor. Att han var dem skyhögt överlägsen som matematiker och logiker gjorde honom inte precis populärare. Jag ska inte dra hans levnadshistoria, den är välkänd och lättåtkomlig, utan bara peka ut att han trots allt fick verka i en akademisk miljö, både Princeton och Cambridge. Det är inte alls säkert att han skulle beredas en plats vid något universitet i dag.

Dagens akademiska rutiner, med sina peer reviews, betygsjakter, konferenser och publicerandet av svårlästa uppsatser som bara de närmast sörjande läser, bygger inte miljöer som gynnar framväxten av genier. Varken Francis Crick eller James Watson, de två genier som upptäckte strukturen hos DNA-molekylen, skulle i dag få något stöd i den akademiska världen. Runt om i västvärlden frossar högskolor och universitet i politisk korrekthet. Längst har det gått i USA men svenska högskolor ligger inte så långt efter.

Dutton och Charlton påstår att senmedeltidens och renässansens Europa blev rena växthuset för genier. Denna tillväxt ledde i England, och senare på andra håll i Europa, till 1700- och 1800-talens agrara och industriella revolution. Resultatet blev en enorm ökning av effektivitet och produktion, baserad på ånga, järn och stål, maskiner och transporter.

Genombrott kräver genier, även när dessa geniers identitet är okänd eller osäker, vilket ofta var fallet inom jordbruket. Från slutet av medeltiden och genom renässansen – särskilt från omkring 1600 och framåt – blev genialiteten mer och mer uppenbar inom europeisk vetenskap, konst, musik, litteratur, matematik och filosofi. De med bäst gener överlevde och muterande gener klarade sig inte lika ofta som de gör i dag. Intelligensen höjdes – ungefär 80 procent av intelligensen är lagrad i generna. Detta fortsatte in på 1900-talet, särskilt inom vetenskaperna – med en särskilt häpnadsväckande konstellation av genier inom fysiken. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hittar vi namn som Clark Maxwell, Albert Einstein, Ernest Rutherford, Werner Heisenberg, Erwin Schroedinger, Max Planck, Niels Bohr, Paul Dirac och många fler.

Samma utveckling ser vi ännu tydligare i den klassiska musiken – på 1800-talet fanns Beethoven, Schubert, Schumann, Mendelssohn, Chopin, Debussy, Berlioz, Weber, Verdi, Wagner, Mahler och Brahms. Listan kan göras lång. I början av 1900-talet finns det några få musikaliska genier som Schönberg, Stravinsky och Richard Strauss. Lite senare Shostakovitch. Därefter nästan inga alls.

Dessa genier stod inte bara för de ojämförligt största och snabbaste framstegen i människans historia utan också, paradoxalt nog, för fördumningsprocessen. Det finns nämligen flera skäl att tro att intelligensen sjunker, och detta har blivit allt tydligare från mitten av 1900-talet tills det nu är svårt att förneka det – eftersom det finns mycket få erkända genier överhuvudtaget. Det är inte bara antalet genier som har minskat utan även deras genialitet.

På vissa områden finns det inga genier alls. Detta trots ett mycket större befolkningsunderlag, bättre ekonomiska trygghet och mycket högre materiell standard. Dutton och Charlton skriver att när det gäller intelligens befinner sig den genomsnittliga engelsmannen från år 1900 bland de 15 procent av befolkningen som ligger i topp år 2000. Skillnaden skulle vara ännu större om vi extrapolerade tillbaka till omkring år 1800.

Vad finns det då för samband mellan de problematiskt låga födelsetalen och bristen på genier? Dutton och Charltons förklaring ser ut så här: Före den industriella revolutionen fungerade vad som i ett brutalt darwinistiskt språk kan kallas för det naturliga urvalet. Till skillnad från i dag – barnadödligheten i västländerna ligger kring en procent – dog upp emot hälften av barnen innan de var vuxna, men detta drabbade i första hand samhällets mindre bemedlade. De rika och mer framgångsrika skaffade ändå flera barn än de fattiga, i medvetande om att långt ifrån alla nådde vuxen ålder. Fler av deras barn överlevde än barn med fattiga föräldrar.

En delförklaring är också att pesten på 1300-talet dödade bortåt hälften av Europas befolkning. Detta ledde till att den europeiska intelligensen fick en betydande skjuts uppåt, eftersom de mest intelligenta klasserna och grupperna hade den lägsta dödligheten.

I dag är situationen helt annorlunda. Högt utbildade och framgångsrika människor avstår ofta från att skaffa barn. När de har barn så är det ett eller två, vilket inte är tillräckligt för att de ens ska reproducera sig själva. Särskilt skrämmande är statistiken när det gäller högintelligenta och högutbildade kvinnor. Ju intelligentare och mer välutbildad en kvinna är, desto färre barn kommer hon att föda. I Tyskland är 30 procent av alla kvinnor barnlösa. Av tyska kvinnor med universitetsutbildning är 40 procent barnlösa, vilket inte bara gäller Tyskland. Frankrikes president Macron var väl medveten om detta när han sa: ”Visa mig en välutbildad kvinna som har bestämt sig för att skaffa sju, åtta eller nio barn.”

Eftersom den allmänna intelligensen till cirka 80 procent är ärftlig leder detta att de mest intelligenta människorna (särskilt de mest intelligenta kvinnorna) skaffar så få barn till att den genomsnittliga intelligensen minskar. Vid varje generationsskiften dräneras genpoolen på högintelligenta gener.

Också andra faktorer spelar roll. Den förlängda formella utbildningen till mitten och slutet av tjugoårsåldern resulterar i sena familjebildningar. Det sänker födelsetalet. Den genomsnittliga åldern för kvinnor när de får sitt första barn ligger i Västvärlden nu kring 30 år, vilket inte gagnar familjer med många barn.

Det finns också en snedfördelning mellan sekulariserade och religiösa grupperingar. Religiösa människor tenderar att ha större familjer, eftersom antalet barn inte är föräldrarnas val, utan ”Guds vilja”. Svenska kvinnor födde enligt SCB 2021 i snitt 1,62 barn men då handlar det alltså om snittet för alla svenska kvinnor. Där ingår muslimska kvinnor Jag har sett en uppgift om att deras snitt ligger på 2,8 men den uppgiften kommer inte från SCB.

P-pillret och andra effektiva sätt att hindra oönskade graviditeter har givetvis också sin betydelse. Tillgången är god och i sekulariserade miljöer är de socialt accepterade. Många svenska skolor och ungdomsmottagningar delar ut gratis p-piller och kondomer. Det är troligt att de används effektivare av de mer intelligenta och välutbildade. Legaliseringen och massanvändningen av abort är ännu en faktor som sänker födelsetalen.

Summan av kardemumman är att sedan mitten av 1960-talet har nativiteten inte bara i Europa utan också i andra delar av världen sjunkit under reproduktionsnivån, som brukar anges till 2,1 barn per kvinna. Och för att spetsa till det så är det inte längre de smartaste bland oss utan de dummaste som står för återväxten.

Jag har en invändning mot Dutton och Charltons resonemang, men en allvarlig sådan, nämligen att de kanske letar efter genierna på fel ställe. Efter kriget var Turing en av frontfigurerna inom utvecklingen av världens första elektroniska, programlagrande datorer och han var också en pionjär inom ämnena artificiell intelligens och artificiellt liv. Varför lämnar de Turing, datoriseringen och den artificiella intelligensen utanför sitt resonemang? Datoriseringen är kärnan i vad som ibland kallas för Den tredje industriella revolutionen.

Någonstans har jag läst att bland datanördarna i Silicon Valley ligger IQ på minst 130 och jag misstänker att under de senaste tre decennierna har det drällt av genier där. Steve Jobs och Bill Gates är de mest framträdande namnen. De står båda för världsomvälvande uppfinningar. Steve Jobs kan visserligen beskrivas som en nörd men det gäller knappast för Bill Gates. Hans geni har egentligen inte legat så mycket i programkonstruktion som i marknadsföring och i att göra pengar på andras idéer. Ett annat geni är Elon Musk, som blivit världens rikaste man (om inte Putin är det) genom att förverkliga spetsforskningen inom artificiell intelligens. SpaceX och Tesla (döpt efter ännu ett av världshistoriens stora genier) är de mest välkända resultaten av hans genialitet.

Det som redan inletts är en fjärde industriell revolution. Snart sagt alla verksamheter digitaliseras i ett globalt samordnat system där artificiell intelligens har kontrollen. Ta till exempel machine learning, maskiner som genom komplexa datorsystem blir självlärande, intelligenta och vet när det är dags för underhåll, att byta ut komponenter och liknande. Människan blir inte längre överordnad utan reduceras till en av flera komponenter i ett system där komponenterna kommunicerar med varandra i realtid. Oavsett vad man tycker om detta är det svårt att tro att den fjärde industriella revolutionens spetskompetenser är korkade.

Antalet genier kanske minskar, men i världen finns det ändå tillräckligt många supersmarta människor för att tillgodose behovet. Dessutom är det möjligt för dem att arbeta i team, de är inte längre ”one-of-a-kind”, som Duttons och Charltons genier.

Det verkliga problemet är inte bristen på genier utan att vanligt folk blir allt dummare. Vi får ett expanderande glapp mellan en global världselit som på världsmarknaden köper den intelligens de anser sig behöva och nationella befolkningar som blir allt dummare och som inte förstår att värna sina egna intressen. Ett exempel är smartphone, ett genialt verktyg som ger oss alla möjlighet att ha hela världens kunnande i fickan. Men som Maria Ludvigsson skrev i ett ledarstick i SvD den 14 juni i år: ”Människan fick allt, men hon valde porr, Johnny Depps rättegång och att fotografera sig själv.” Glappet mellan det geniala och normala växer. Det är det stora problemet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Asyl i första klass

En äldre släkting hade en favorithistoria som han flera gånger berättade för mig. Det var en man som skulle fria och tog med sig sin fulaste kompis. ”Varför ska jag följa med”, frågade han. ”Jo, därför att när hon ser dig så tar hon mig”. Så där jäkla kul var den nu inte, i varje fall inte fjärde gången jag fick höra den, men den passar in på ämnet för dagens krönika: kvotflyktingar.

När hundratusentals varje år beviljas asyl, trots att de ofta inte ens har några identitetshandlingar att visa upp, ter sig det som kallas för kvotflyktingar som en föredömlig form av flyktinginvandring. När jag googlar begreppet hittar jag nästan ingen kritik alls, varken i mainstream eller sociala medier. Detta trots att det verkar gå sämre för kvotflyktingar att integreras och hitta ett arbete. Det är begripligt – de som på eget bevåg och med en stark drift att skaffa sig ett bättre liv på egen hand tar sig till Sverige är nog – om uttrycket tillåts – av bättre virke.

Läser man Migrationsverkets presentation, så förstår man varför så gott som ingen kritik alls riktas mot kvotflyktingar. Det är ordning och reda. UNHCR gör urvalet, de flygs till Sverige och de kommuner där de hamnar förbereder mottagandet och ordnar boendet, så att det är klart när flyktingen anländer.

Dock har ukrainakriget strött grus i maskineriet. I mitten på mars i år krävde moderaterna att Sverige omedelbart fryser mottagandet av kvotflyktingar för att kunna lägga alla resurser på flyktingar från Ukraina. Integrations- och migrationsminister Anders Ygeman menade att det var för tidigt att tala om ett stopp, men att ett sådant alternativ inte kan uteslutas.

Föga förvånande var Sverigedemokraterna först. Inför valet 2018 krävde de att kvotflyktingarna stoppades och att man istället satsade en miljard på återvandring. Detta till skillnad från moderaterna som då ville plussa på antalet kvotflyktingar. Så sent som 2015 ville också SD öka antalet kvotflyktingar för att ”poängtera att det finns lagliga vägar till Sverige”.

Redan år 1950 började Sverige att ta emot kvotflyktingar. Den siffra som gäller i dag är 5.000 per år. Det låter ju inte så mycket men det gör Sverige världens fjärde största mottagarland av kvotflyktingar, efter USA, Kanada och Tyskland. På grund av covid fylldes inte kvoten under år 2020 men det reparerades året därpå. 2021 tog Sverige emot 6 411 kvotflyktingar. Omkring hälften av dem var kvinnor och barn. Närmare 70 procent kom från Syrien, Afghanistan och Kongo. Danmarks kvot har legat kring 200 per år.
I december 2019 reste DN:s agendajournalist Niklas Orrenius tillsammans med fotografen Lotta Härdelin till Nairobi för att göra ett reportage om Peter Wandeka, en utfattig 27-årig homosexuell man från Uganda, som levde i Nairobis stinkande slum. Varför han blivit utvald är oklart, men förmodligen beror det på att hans partner blivit knivhuggen till döds och själv var han också nära att stryka med. Niklas Orrenius skriver:

Fotograf Lotta Härdelin och jag träffade Peter första gången i december, på FN-kontoret i Nairobi. Han satt i väntrummet och fingrade på en svensk flagga som tjänstemän från Migrationsverket hade hängt upp på väggen. I knät hade han en fotobok med Sverigebilder som någon tjänsteman lagt ut i väntrummet. Peter bläddrade bland foton av skärgård, röda stugor och skog.

Niklas Orrenius och Lena Härdelin var också med under Peter Wandekas första timmar i Sverige, en februarimorgon med kall blåst. Han får en flygande start in i det svenska samhället. Som FN-utvald kvotflykting slipper han vänta på en flyktingförläggning och oroa sig för ett avslag på sin asylansökan. Flyktingsamordnaren Anders Lindström möter honom på Landvetter och säger ”Vi måste fixa en jacka åt dig”. Snart befinner han sig utanför sin nya lägenhet i västgötska Viskafors. På postfacket står hans namn och han förses med en nyckel till sitt nya hem. Det är viktigt att han känner att den är hans, att han bor där. Enrummaren, som ligger i ett ombyggt äldreboende, är möblerad. Flyktingsamordnaren har laddat kylskåpet med ägg, mjölk, yoghurt, smör och juice. I skafferiet finns ris, pasta, te, frukt och ett paket kakor. I frysen ligger köttfärs. På köksbordet står en ros i en kruka och ett kort med texten ”Welcome Peter”. Niklas Orrenius skriver:

Peter går in i sitt nya badrum. På handfatet ligger tandborste, tandkräm och tvål – Anders verk igen. Peter ler stort när han får syn på duschen. I slummen var det svårt att hålla sig ren. När regnen kom blev allt lerigt.

Det är ett solskensreportage. Säkert är det många som läser det och känner sina svenska hjärtan klappa av stolthet över det fina mottagande som Peter Wandeka får av sitt nya hemland. Det gäller emellertid inte för frilansjournalisten Thorsten Fridlizius som skriver ett mail till Niklas Orrenius:

Hej Niklas,
Studsade för den enorma uppslagsbilden på Peter Wandeka. Intressant också att du fångat upp honom i Kenya och följt honom från Landvetter till den fina lilla lägenheten i Viskafors. Du redovisar ett välfyllt kylskåp och en shampoflaska som väntade. Var det presenter från kommunen?
Ändå saknas det som majoriteten svenskar frågar: Vad kostar resan, vad kostar lägenheten och vad får han för bidrag (med återbetalningsplikt som ett studiebidrag?) Vad finns för tandläkarbehov och vad betalar han för den servicen om nu tänderna skulle vara angripna. Varför detta avståndstagande till ekonomiska realiteter? Ekonomi i form av löner, bidrag och skatter är ju en väsentlig del i svenskarnas tillvaro. Alltså; vad kostar en kvotflykting som nu gratis flyter in i vårt nu ansträngda samhälle. Hen får ju tydligen allt. Fortsätt alltså med historien om Peter Wandeka – och hans ekonomiska situation i Sverige. Du skulle med en sådan redovisning kunna bli en tydlig och ärlig journalist i motsats till dina kolleger som inte vågar knysta om denna realitet. Egendomligt nog är kostnaden för vår invandring tabu hos journalistkåren. Inte tillräckligt gulligt kantänka.
Fint också om du och Lotta kan fortsätta att berätta om hans första besök hos arbetsgivaren. Peter verkar vara en ambitiös kille som både vill lära sig svenska och skaffa sig ett jobb enligt egen utsago.
Tro nu inte att jag är rasist för att jag vågar ta upp det för våra stora medier tydligen känsliga ämne: Invandringens kostnader. Under flera år satt jag i styrelsen för KESFA, Kenya Sweden Friendship Association och samlade pengar till en dövskola, Hola vid Tana river. Det blev en mönsterskola som tydligen senare har kopierats av regeringen. Och säkert många barn, utslagna genom sin dövhet, har istället blivit nyttiga medborgare utan att komma till Sverige för att uppleva arbetslöshet och svåra anpassningsproblem. Skall bli spännande att läsa om ert förnyade möte med Peter. Säg om ett par år.
Bästa hälsningar
Thorsten Fridlizius

PS Min dotter flaxade genom 23 eller var det 25 andrahandslägenheter innan hon kunde köpa en egen för svarta pengar. Hon arbetade extra för att finansiera studierna men fick ändå en mindre studieskuld att betala av under åren. OK hon bodde inte i slum och var inte jagad med knivar, men fick varken bostad, bostadsbidrag eller fickpengar från samhället. Konstigt om inte många, många unga tittar på Peter Wandekas lägenhet med avund, helt oförstående inför ett samhälle som bara ger bostäder till invandrare. Skriv gärna om det.

På det mailet får han inget svar och skriver därför i slutet av juli år 2020 till Borås tidning:

Hej Borås Tidning,
I DN:s lördagsbilaga jag tror det var den 21 mars fanns en enormt stort uppslagen artikel om en kille som hämtats från Kenya, Peter Wandeka. Niklas Orrenius och den kvinnliga fotografen beskrev i detalj resan och hans nya miljö ända in i kylskåp och badrum. Kommunen hade till och med en egen anställd som skulle se till att etableringen skulle gå smidigt.

Jag var förvånad då det inte med ett enda ord stod vad det hela kostade och vem som stod för kostnaderna: kommunen, staten eller någon privatperson? Jag ansåg att kostnaderna var av stort intresse för svenska folket och skrev till Niklas om detta (bifogas), speciellt i dessa tider med stor arbetslöshet. Jag fick inte svar. Möjligen upplever han sig själv som en stor journalist i landets största morgontidning och som inte skall och bör låta sig påverkas. Tydligen gillade han inte att jag skulle gräva i dessa kostnader. Och hans egna (?)

Då Peter Wandeka uppenbarligen var en kvotflykting eller snarare en kvotinvandrare och svenska regeringen åtagit sig att ta hand om 5 000 försökte jag hjälpa Niklas med några ekonomiska uppgifter. Bland annat kostnaden för flygbiljetten som han borde ha koll på själv (bifogas).

Då jag inte hörde något från Niklas tog jag kontakt med Borås kommun för att se om de kunde hjälpa till med information. Kvotinvandringen är ju något som kommer att beröra de flesta av landets kommuner. Speciellt nu då många går på knäna på grund Coronapandemin. Kommunen var inte ovänlig men jag fick känslan av att ”det där har du inte med att göra”. Hoppas att jag har fel!

Idag googlade jag på Peter Wandeka och fick reda på att adressen var Källebergsgatan 31. Jag hade också hoppats på att han blivit anställd och pluggade på SFI. Om detta fanns ingen uppgift däremot fick jag reda på att adressen hyste 16 boende med ”främmande” namn. Inklusive Peter Wandeka. Borde inte det här utredas? Vem äger huset? Kan det vara så att staten betalar hyra och omkostnader för dessa? Eller är de etablerade och försörjer sig själva?

Bifogar ocksÃ¥ en liten (gammal) artikel om mannen med de tre fruarna. Vill med denna visa det problematiska med invandringen och framförallt; skall den stora slanten läggas här med magert resultat eller utomlands med stort resultat. Det verkar som nuvarande regering lunkar pÃ¥ i gamla fotspÃ¥r – med förhoppningen att allt skall ordna sig – utan att förstÃ¥ konsekvenserna.
Tycker
Thorsten Fridlizius
Freelancer

Inte heller på det mailet fick han något svar. Thorsten Fridlizius skrev ännu ett mail till Niklas Orrenius:

Hej Niklas,
jag har tittat på flygbiljetter från Kenya. Fanns bara till Sthlm ej Landvetter. Den billigaste kostade 25 733 kronor. Om nu 5 000 kvotflyktingar kommer från Kenya innebär det en kostnad på 128 miljoner 665 tusen kronor (128 665 000:-)
Anser du att jag är ute och cyklar får du gärna redovisa Peter Wandekas biljettkostnad och vem som betalade.
Och Peters lägenhet; vad kostade den med möbler och service? Ett genomsnittspris på lägenheter i Sverige kanske ligger på 3 miljoner. Om så är fallet kostar lägenheterna för de fem tusen 15 miljarder (15 000 000 000:-) Den kostnaden är sannolikt liten i jämförelse med vad bidrag, fickpengar, läkarvård, skola osv kräver.
Som jag ser det gör du dina läsare en otjänst genom att inte redovisa kostnader. Spekulationerna och mumlet hos större delen av svenska folket kommer bara att öka. De får ju inte veta. Och de som försöker diskutera får bara glåpord i den mån diskussioner tillåts.
Själv gråter jag när jag ser hur alla dessa invandrarmiljarder förvandlas till anpassningssvårigheter, arbetslöshet eller passivitet och kriminalitet om man så vill. Tänk vad många skolor och sjukhus med lyckliga människor det kunde blivit av alla dessa miljarder.
Tyvärr är vi svenskar otroligt okunniga om hur vi skall hjälpa dem med behov. Ofta har vi dessutom perfida idéer. Bodde tre år på Sri Lanka när en familj kom ner för att lära lankeserna demokrati, för så hade regeringen bestämt. Bara det att statschefen hade placerat 300 släktingar på de viktigaste posterna. Hur intresserade av demokrati var dessa?!
Oj vad mycket det finns att skriva om.
Bästa hälsningar och lycka till.

Våren 2022 får han faktiskt svar:

Hej Thorsten,
Bra idé med en uppföljning. Jag har tillbringat större delen av våren i Ukraina, och bevakar nu Sveriges inträde i Nato. Det sker stora saker i vår turbulenta tid. Ska se om jag kan hinna besöka Peter i höst, kanske.
Bästa hälsningar
Niklas Orrenius

Så nu väntar vi spänt på nästa Orreniusartikel i Dagens Nyheter. Hur går det i Viskafors för Peter Wandeka? Och hur mycket har han så här långt kostat svenska skattebetalare?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Asyl i första klass

En äldre släkting hade en favorithistoria som han flera gånger berättade för mig. Det var en man som skulle fria och tog med sig sin fulaste kompis. ”Varför ska jag följa med”, frågade han. ”Jo, därför att när hon ser dig så tar hon mig”. Så där jäkla kul var den nu inte, i varje fall inte fjärde gången jag fick höra den, men den passar in på ämnet för dagens krönika: kvotflyktingar.

När hundratusentals varje år beviljas asyl, trots att de ofta inte ens har några identitetshandlingar att visa upp, ter sig det som kallas för kvotflyktingar som en föredömlig form av flyktinginvandring. När jag googlar begreppet hittar jag nästan ingen kritik alls, varken i mainstream eller sociala medier. Detta trots att det verkar gå sämre för kvotflyktingar att integreras och hitta ett arbete. Det är begripligt – de som på eget bevåg och med en stark drift att skaffa sig ett bättre liv på egen hand tar sig till Sverige är nog – om uttrycket tillåts – av bättre virke.

Läser man Migrationsverkets presentation, så förstår man varför så gott som ingen kritik alls riktas mot kvotflyktingar. Det är ordning och reda. UNHCR gör urvalet, de flygs till Sverige och de kommuner där de hamnar förbereder mottagandet och ordnar boendet, så att det är klart när flyktingen anländer.

Dock har ukrainakriget strött grus i maskineriet. I mitten på mars i år krävde moderaterna att Sverige omedelbart fryser mottagandet av kvotflyktingar för att kunna lägga alla resurser på flyktingar från Ukraina. Integrations- och migrationsminister Anders Ygeman menade att det var för tidigt att tala om ett stopp, men att ett sådant alternativ inte kan uteslutas.

Föga förvånande var Sverigedemokraterna först. Inför valet 2018 krävde de att kvotflyktingarna stoppades och att man istället satsade en miljard på återvandring. Detta till skillnad från moderaterna som då ville plussa på antalet kvotflyktingar. Så sent som 2015 ville också SD öka antalet kvotflyktingar för att ”poängtera att det finns lagliga vägar till Sverige”.

Redan år 1950 började Sverige att ta emot kvotflyktingar. Den siffra som gäller i dag är 5.000 per år. Det låter ju inte så mycket men det gör Sverige världens fjärde största mottagarland av kvotflyktingar, efter USA, Kanada och Tyskland. På grund av covid fylldes inte kvoten under år 2020 men det reparerades året därpå. 2021 tog Sverige emot 6 411 kvotflyktingar. Omkring hälften av dem var kvinnor och barn. Närmare 70 procent kom från Syrien, Afghanistan och Kongo. Danmarks kvot har legat kring 200 per år.
I december 2019 reste DN:s agendajournalist Niklas Orrenius tillsammans med fotografen Lotta Härdelin till Nairobi för att göra ett reportage om Peter Wandeka, en utfattig 27-årig homosexuell man från Uganda, som levde i Nairobis stinkande slum. Varför han blivit utvald är oklart, men förmodligen beror det på att hans partner blivit knivhuggen till döds och själv var han också nära att stryka med. Niklas Orrenius skriver:

Fotograf Lotta Härdelin och jag träffade Peter första gången i december, på FN-kontoret i Nairobi. Han satt i väntrummet och fingrade på en svensk flagga som tjänstemän från Migrationsverket hade hängt upp på väggen. I knät hade han en fotobok med Sverigebilder som någon tjänsteman lagt ut i väntrummet. Peter bläddrade bland foton av skärgård, röda stugor och skog.

Niklas Orrenius och Lena Härdelin var också med under Peter Wandekas första timmar i Sverige, en februarimorgon med kall blåst. Han får en flygande start in i det svenska samhället. Som FN-utvald kvotflykting slipper han vänta på en flyktingförläggning och oroa sig för ett avslag på sin asylansökan. Flyktingsamordnaren Anders Lindström möter honom på Landvetter och säger ”Vi måste fixa en jacka åt dig”. Snart befinner han sig utanför sin nya lägenhet i västgötska Viskafors. På postfacket står hans namn och han förses med en nyckel till sitt nya hem. Det är viktigt att han känner att den är hans, att han bor där. Enrummaren, som ligger i ett ombyggt äldreboende, är möblerad. Flyktingsamordnaren har laddat kylskåpet med ägg, mjölk, yoghurt, smör och juice. I skafferiet finns ris, pasta, te, frukt och ett paket kakor. I frysen ligger köttfärs. På köksbordet står en ros i en kruka och ett kort med texten ”Welcome Peter”. Niklas Orrenius skriver:

Peter går in i sitt nya badrum. På handfatet ligger tandborste, tandkräm och tvål – Anders verk igen. Peter ler stort när han får syn på duschen. I slummen var det svårt att hålla sig ren. När regnen kom blev allt lerigt.

Det är ett solskensreportage. Säkert är det många som läser det och känner sina svenska hjärtan klappa av stolthet över det fina mottagande som Peter Wandeka får av sitt nya hemland. Det gäller emellertid inte för frilansjournalisten Thorsten Fridlizius som skriver ett mail till Niklas Orrenius:

Hej Niklas,
Studsade för den enorma uppslagsbilden på Peter Wandeka. Intressant också att du fångat upp honom i Kenya och följt honom från Landvetter till den fina lilla lägenheten i Viskafors. Du redovisar ett välfyllt kylskåp och en shampoflaska som väntade. Var det presenter från kommunen?
Ändå saknas det som majoriteten svenskar frågar: Vad kostar resan, vad kostar lägenheten och vad får han för bidrag (med återbetalningsplikt som ett studiebidrag?) Vad finns för tandläkarbehov och vad betalar han för den servicen om nu tänderna skulle vara angripna. Varför detta avståndstagande till ekonomiska realiteter? Ekonomi i form av löner, bidrag och skatter är ju en väsentlig del i svenskarnas tillvaro. Alltså; vad kostar en kvotflykting som nu gratis flyter in i vårt nu ansträngda samhälle. Hen får ju tydligen allt. Fortsätt alltså med historien om Peter Wandeka – och hans ekonomiska situation i Sverige. Du skulle med en sådan redovisning kunna bli en tydlig och ärlig journalist i motsats till dina kolleger som inte vågar knysta om denna realitet. Egendomligt nog är kostnaden för vår invandring tabu hos journalistkåren. Inte tillräckligt gulligt kantänka.
Fint också om du och Lotta kan fortsätta att berätta om hans första besök hos arbetsgivaren. Peter verkar vara en ambitiös kille som både vill lära sig svenska och skaffa sig ett jobb enligt egen utsago.
Tro nu inte att jag är rasist för att jag vågar ta upp det för våra stora medier tydligen känsliga ämne: Invandringens kostnader. Under flera år satt jag i styrelsen för KESFA, Kenya Sweden Friendship Association och samlade pengar till en dövskola, Hola vid Tana river. Det blev en mönsterskola som tydligen senare har kopierats av regeringen. Och säkert många barn, utslagna genom sin dövhet, har istället blivit nyttiga medborgare utan att komma till Sverige för att uppleva arbetslöshet och svåra anpassningsproblem. Skall bli spännande att läsa om ert förnyade möte med Peter. Säg om ett par år.
Bästa hälsningar
Thorsten Fridlizius

PS Min dotter flaxade genom 23 eller var det 25 andrahandslägenheter innan hon kunde köpa en egen för svarta pengar. Hon arbetade extra för att finansiera studierna men fick ändå en mindre studieskuld att betala av under åren. OK hon bodde inte i slum och var inte jagad med knivar, men fick varken bostad, bostadsbidrag eller fickpengar från samhället. Konstigt om inte många, många unga tittar på Peter Wandekas lägenhet med avund, helt oförstående inför ett samhälle som bara ger bostäder till invandrare. Skriv gärna om det.

På det mailet får han inget svar och skriver därför i slutet av juli år 2020 till Borås tidning:

Hej Borås Tidning,
I DN:s lördagsbilaga jag tror det var den 21 mars fanns en enormt stort uppslagen artikel om en kille som hämtats från Kenya, Peter Wandeka. Niklas Orrenius och den kvinnliga fotografen beskrev i detalj resan och hans nya miljö ända in i kylskåp och badrum. Kommunen hade till och med en egen anställd som skulle se till att etableringen skulle gå smidigt.

Jag var förvånad då det inte med ett enda ord stod vad det hela kostade och vem som stod för kostnaderna: kommunen, staten eller någon privatperson? Jag ansåg att kostnaderna var av stort intresse för svenska folket och skrev till Niklas om detta (bifogas), speciellt i dessa tider med stor arbetslöshet. Jag fick inte svar. Möjligen upplever han sig själv som en stor journalist i landets största morgontidning och som inte skall och bör låta sig påverkas. Tydligen gillade han inte att jag skulle gräva i dessa kostnader. Och hans egna (?)

Då Peter Wandeka uppenbarligen var en kvotflykting eller snarare en kvotinvandrare och svenska regeringen åtagit sig att ta hand om 5 000 försökte jag hjälpa Niklas med några ekonomiska uppgifter. Bland annat kostnaden för flygbiljetten som han borde ha koll på själv (bifogas).

Då jag inte hörde något från Niklas tog jag kontakt med Borås kommun för att se om de kunde hjälpa till med information. Kvotinvandringen är ju något som kommer att beröra de flesta av landets kommuner. Speciellt nu då många går på knäna på grund Coronapandemin. Kommunen var inte ovänlig men jag fick känslan av att ”det där har du inte med att göra”. Hoppas att jag har fel!

Idag googlade jag på Peter Wandeka och fick reda på att adressen var Källebergsgatan 31. Jag hade också hoppats på att han blivit anställd och pluggade på SFI. Om detta fanns ingen uppgift däremot fick jag reda på att adressen hyste 16 boende med ”främmande” namn. Inklusive Peter Wandeka. Borde inte det här utredas? Vem äger huset? Kan det vara så att staten betalar hyra och omkostnader för dessa? Eller är de etablerade och försörjer sig själva?

Bifogar också en liten (gammal) artikel om mannen med de tre fruarna. Vill med denna visa det problematiska med invandringen och framförallt; skall den stora slanten läggas här med magert resultat eller utomlands med stort resultat. Det verkar som nuvarande regering lunkar på i gamla fotspår – med förhoppningen att allt skall ordna sig – utan att förstå konsekvenserna.
Tycker
Thorsten Fridlizius
Freelancer

Inte heller på det mailet fick han något svar. Thorsten Fridlizius skrev ännu ett mail till Niklas Orrenius:

Hej Niklas,
jag har tittat på flygbiljetter från Kenya. Fanns bara till Sthlm ej Landvetter. Den billigaste kostade 25 733 kronor. Om nu 5 000 kvotflyktingar kommer från Kenya innebär det en kostnad på 128 miljoner 665 tusen kronor (128 665 000:-)
Anser du att jag är ute och cyklar får du gärna redovisa Peter Wandekas biljettkostnad och vem som betalade.
Och Peters lägenhet; vad kostade den med möbler och service? Ett genomsnittspris på lägenheter i Sverige kanske ligger på 3 miljoner. Om så är fallet kostar lägenheterna för de fem tusen 15 miljarder (15 000 000 000:-) Den kostnaden är sannolikt liten i jämförelse med vad bidrag, fickpengar, läkarvård, skola osv kräver.
Som jag ser det gör du dina läsare en otjänst genom att inte redovisa kostnader. Spekulationerna och mumlet hos större delen av svenska folket kommer bara att öka. De får ju inte veta. Och de som försöker diskutera får bara glåpord i den mån diskussioner tillåts.
Själv gråter jag när jag ser hur alla dessa invandrarmiljarder förvandlas till anpassningssvårigheter, arbetslöshet eller passivitet och kriminalitet om man så vill. Tänk vad många skolor och sjukhus med lyckliga människor det kunde blivit av alla dessa miljarder.
Tyvärr är vi svenskar otroligt okunniga om hur vi skall hjälpa dem med behov. Ofta har vi dessutom perfida idéer. Bodde tre år på Sri Lanka när en familj kom ner för att lära lankeserna demokrati, för så hade regeringen bestämt. Bara det att statschefen hade placerat 300 släktingar på de viktigaste posterna. Hur intresserade av demokrati var dessa?!
Oj vad mycket det finns att skriva om.
Bästa hälsningar och lycka till.

Våren 2022 får han faktiskt svar:

Hej Thorsten,
Bra idé med en uppföljning. Jag har tillbringat större delen av våren i Ukraina, och bevakar nu Sveriges inträde i Nato. Det sker stora saker i vår turbulenta tid. Ska se om jag kan hinna besöka Peter i höst, kanske.
Bästa hälsningar
Niklas Orrenius

Så nu väntar vi spänt på nästa Orreniusartikel i Dagens Nyheter. Hur går det i Viskafors för Peter Wandeka? Och hur mycket har han så här långt kostat svenska skattebetalare?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Detta djävla virus!

2016 bildade några elever vid Konstfack i Stockholm ett anonymt konstnärskollektiv som kallade sig Brown Island. De beskrev sig som ett separatistiskt POC-kollektiv. POC ska därvid uttolkas som Person of Color. Namnet syftade på hur det kunde kännas att vara rasifierad (utpekad på grund av sin avvikande ras) på konsthögskolan. I form av en brun ö seglade de runt i ett vitt människohav.

Som konstnärskollektiv har Brown Island varit flitiga. De har kurerat utställningar, arrangerat offentliga samtal samt publicerat en handbok för ”rasifierade på konsthögskolor”. Eftersom de har förblivit anonyma är det svårt att veta om de som i dag är aktiva ens går kvar på skolan.

I en 13 sidor lång skrivelse väckte de 2018 frågor om strukturell rasism, diskriminering och hur Konstfacks gemensamma utrymmen kunde upplevas som exkluderande. Bland annat föreslog de att Konstfacks samlingsplats och utställningslokal Vita havet skulle byta namn, eftersom namnet var förtryckande och rasistiskt.

Namnet Vita havet på Konstfack utställningssal har emellertid ingen som helst koppling till rasism. Det tillkom i början av 1950-talet när skolan låg på Mäster Samuelsgatan. Högst upp i huset fanns en större lokal som emellanåt delades upp i mindre ateljéer med hjälp av masonitväggar. För att släppa in mer ljus revs väggarna och salen målades vit. Spontant kallades lokalen för Vita havet, kanske som en republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet, med samma namn.

Förslaget om namnbyte hörde hemma i den identitetspolitik som likt ett virus spritts över västvärlden och i synnerhet fått fäste på universitet och högskolor. I dag är den politiska korrektheten och woke-rörelsen vid Europas och USA:s konsthögskolor så väl etablerad att den kan kallas för mainstream. Kritiken mot provocerande konst och krav på censur kommer inte längre från en upprörd allmänhet utan inifrån konsthögskolorna. Såväl lärare som elever vill ha mer obligatorisk queerteori, feminism, antirasism, antikapitalism, postkolonial teori och icke-västliga konstformer. Det är särskilt viktigt att släppa fram BIPOC-konstnärer (Black, Indigenous and People of Colour).

På Konstakademin i Köpenhamn hade en gipsbyst av kung Fredrik V, akademiens grundare, skruvats loss från sin plats i festsalen. Gruppen Anonyma bildkonstnärer dumpade den därefter i Köpenhamns hamninlopp, där den lösts upp.

Aktionen videofilmades och i den förklarande text som följde med videon påstods det vara en solidaritetshandling med alla de konstnärer och studerande som ”varit tvungna att leva i efterdyningarna av den danska kolonialismen”. Rektorn fick sparken.

Konsthögskolan i Oslo hade för mer än tio år sedan köpt in ett fotografi av Vanessa Beecroft utan att det var något särskilt med det. Det pekades i samma veva av studenter och lärare ut som sexistiskt och rasistiskt.

Mer än 130 studenter undertecknade ett öppet brev som krävde bland annat obligatorisk BIPOC-representation i utbildningen. En grupp doktorander kopplade bilden till Black Lives Matter och skrev i ett brev till ledningen om vikten av att ta bort kolonialistiska och rasistiska monument: ”Protester och krav om att få slut på institutionell rasism och polisvåld sker över hela världen.” Rektorn sade upp sig.

Den här typen av identitetspolitiska utspel skedde också på andra platser. Sommaren 2020 skrev en grupp anställda på Sveriges Radio ett upprop där de pekade ut sin arbetsplats som rasistisk. Ett annat exempel är hur speedwaylaget Indianerna blev anmälda till diskrimineringsombudsmannen och bytte namn. De följde i spåren på klubbar i USA, Edmonton Eskimos och Washington Redskins, som bytt namn.

Brown Islands förslag om att byta ut Vita havet var ett av flera förslag på hur Konstfack skulle kunna lyfta frågan om exkludering och koloniala strukturer på skolan. Det stöttes och blöttes i nämnder och råd. En lärare föreslog till och med på fullt allvar att utställningssalen skulle döpas om till Bruna havet.

Brown Island hade rektorn med sig. 2019 tillsatte hon arbetsgruppen OSVR (Our Spaces/Våra rum). Den skulle synliggöra och motverka strukturell rasism och ojämlikhet på skolan samt komma med förslag på åtgärder.

En av högskolans professorer, Sara Kristoffersson, lät sig inte förföras av det identitetspolitiska bländverket. Det fanns ju inte någon koppling mellan namnet och rasistiskt tänkande. Hon var öppen med sin kritik och gjorde ingen hemlighet av att hon som DN-skribent tänkte skriva om kritiken mot Vita havet. Det gjorde hon också i en stort uppslagen krönika i Dagens Nyheter kulturdel, i början av februari 2021.

Namnet Vita havet på Konstfack saknar emellertid helt och hållet beröringsytor med rasism. I en föreställningsvärld där vit per automatik står för rasism spelar det dock ingen roll men kan få förödande konsekvenser. Betyder det att man inte kan drömma om en vit jul? Och vad gör vi med Beatles ”White album” och andra vita rum som rockgruppen Creams klassiker ”White room”? Raderar från låtlistan? I identitetspolitiken har känslor företräde. Vi lever i ett samhälle där ”kränkt” blivit ett mantra och ängsligheten för att kränka banar väg för orimliga eftergifter. Vithet är minströdd mark. Men för att koppla ihop vithet med mer eller mindre dolda maktstrukturer måste det kunna relateras till rasistiska tänkesätt. När det gäller Vita havet är det inte möjligt ens med livlig fantasi.

Vad konstfacksprofessorn nog inte fullt ut förstod var att de som förespråkade namnbytet hämtade sina argument från postkolonial teori, som utgår från att samhället genomsyras av rasism. Förekomsten av rasism behöver inte beläggas, den är tagen för given. Istället för sakargument påstår man att motståndarna är reaktionära eller något ännu fulare, eftersom man inte har några sakargument. Det drabbade också Sara Kristoffersson som till slut sjukskrev sig.

Sådana här ytterligt perifera frågor kan kulturskribenter frossa länge i och såväl i DN som i andra medier debatterades frågan. De flesta stod på Sara Kristofferssons sida. Här två kommentarer hämtade från DN:s kommentarsfält:

Barack Obama var modig som vågade bo i Vita Huset. Är alla vita rasister? Är vita något fult? Jag är vit och svensk och stolt över det! Varför har ni bruna eller bruna öar inte undertecknat med namn? Vågar ni inte stå för era åsikter? Jag har ett helt liv arbetat mot rasism men jag uppfattar Brown Island som rasister. Har jag rätt att vara vit och svensk i mitt eget land? Var håller rektorn till på Konstfack? Det är dags för henne att träda fram och sätta ner foten. Att låta sådana här stolligheter fortgå tyder på att rektorn behöver bytas ut och ersättas med en person som står för demokratiska värderingar där alla människor är lika mycket värda även vita, svenskar boende i Sverige talande svenska i generationer och inte engelska. Jag är inte villig att betala skatt till en så stollig skola utan en fast ledning som visar var skåpet ska stå. Tar ni inte in elever efter konstnärlig skicklighet? Missgynnas vita medelklassare, barn till Akademiker vid intagning till Konstfack?

I sin iver att göra sig av med allt rasistiskt så blir man själv rasist som ser rasistiska undertoner där de inte finns. Man kan inte se klart. Och varför använder de inte samma tänk mot människor? Borde inte alla vita avskaffas på nåt vis? Förbjuda vita att föröka sig kanske? Varför käbbla om en skitsak som ett rum istället för att gå på de som skapat rummet. De vita människorna.

I en ledare i Göteborgs-Posten skrev Adam Cwejman:

Rasaktivisterna har skapat ett slutet system där de alltid får rätt och aldrig kan ifrågasättas. Tankefiguren känns igen från maoist-vänstern från 1960-talet. Kritiker ”förnekar problem” eller ”utövar sin makt”. Det krävs därför ett speciellt sorts mod under svenskt 2000-tal för att ta risken att betraktas som rasistisk medlöpare. Att säga ifrån när kollegorna springer åt samma håll kan ha ett högt pris.

Den form av sunt förnuft som visades i kommentarerna ovan stod emellertid inte högt i kurs på konsthögskolan. Brown Island fick eldunderstöd från en nära nog enig lärarkår på Konstfack. Dagens Nyheter publicerade en text med sju undertecknare, men bakom den stod inte mindre än 44 professorer, lektorer, adjunkter och doktorander. De menade att Sara Kristoffersson förlöjligade dem genom att göra debatten offentlig. Brown Island gjorde bara vad de hade fått i uppdrag att göra. Detta var ju en intern debatt på skolan! Så här byråkratiskt, platt och föga konstnärligt formulerade de sig:

Myndigheter har en skyldighet att verka inkluderande och arbeta för att förebygga kränkande särbehandling och diskriminering. Att högskolor, och i synnerhet konstnärliga högskolor, fortfarande brottas med social snedrekrytering är ett faktum och ett demokratiskt problem. Ofta sker det här arbetet som en pålaga till det ”egentliga” uppdraget, mer sällan går vi på djupet med de tanketraditioner och organisatoriska strukturer som skapar ojämlikhet i grunden.

Att majoriteten i denna personalgrupp inte med namn vågar stå för sin uppfattning är totalt diskvalificerande. Och den sociala snedrekrytering de nämner, vad består den av? Brown Island är ju en grupp som antagits och utbildats vid högskolan. De har inte bara rektorn utan så gott som hela lärarkollektivet med sig. De framstår snarare som både respekterade och priviligierade, trots sin extremism. Den svenska ”vithet” som angrips är för övrigt inte alls densamma som i USA. Den svenska etniska identiteten (vitheten) är historiskt inbäddad i ett hav av självklar vithet (sic!): Skandinavien och Europa i alla väderstreck. Till det kan läggas att som kolonialmakt var Sverige helt värdelös. Man får verkligen pressa de få exemplen för att kunna döma ut Sverige som kolonialmakt.

I tidskriften Fokus intervjuade Nina Solomin några personer från högskolan. De var alla väldigt angelägna om att få vara anonyma. Hon tolkade det som att de helt enkelt var rädda. Den som inte rättar sig i leden och tänker identitetspolitiskt rätt får inte vara med. Mina kommentarer inom parentes.

Det vore en katastrof om det läckte att jag hade pratat med dig. Det är läskigt att en känner så, men det skulle bli oerhört ensamt. En blir utfryst. (Observera att ”man” ersatts med ”en”, som en markering mot patriarkatet).

Det är väldigt smalt, vad en får tycka och uttrycka. Tvärtemot ambitionen om mångfald. En undviker också att diskutera vissa ämnen, håller låg profil.

Hur många på Konstfack som jag vågar vara uppriktig mot? Hm. Max tre på hela bygget. Man testar gärna lite, för att kolla var den andra står. Man kanske nämner någon händelse eller något uttalande kopplat till de antirasistiska, normkritiska diskussionerna och ser hur den andra reagerar. Om hen verkar hålla med, så säger man inte vad man egentligen tycker och tänker. (Observera ”hen”)

Jag upplevde att rektorn tog parti för dem som drev den här antirasistiska agendan (det gjorde hon). Man sätter inte gränser för dem som för den kampen. Jag känner en student som blev anklagad för att vara rasist av andra elever, det var helt absurda och grundlösa anklagelser. Men läraren stod inte upp för hen, utan lät dem hålla på.

De ser rasism i saker som inte är rasism. Säger man emot blir man stämplad som rasist. Ledningen lyfter vissa grupper på bekostnad av andra. Arma män säger jag bara. Vet inte om de känner sig påhoppade. Men kritiken kan bli väldigt ensidig.

Vi brukade skoja om att ställa sig upp i rummet och säga att man är ’folkpartist’. Då skulle man bli typ stenad av kollegerna.

Jag är inte ens säker på vad den här strukturella rasismen är. Men jag fattar att det kan vara gynnsamt karriärmässigt att rida på den antirasistiska vågen. Problemet är att det här smala urvalet av åsikter som får finnas, gör att det inte alls är högt i tak, som det borde vara på en akademisk högskola.

Jag tror inte att någon sökande till Konstfack diskrimineras på grund av hudfärg. Däremot finns det gott om förakt för det smaklösa och töntiga. Ett klassförakt. Sådant tror jag är mycket farligare på konstskolor.

Åtminstone två rapporter har skrivits om Vita havet. Den första kom från tankesmedjan Tiden och är skriven av studenten Niklas Andersson: Stormen på det vita havet. En fallstudie i identitetspolitik. Han skrev att rädslan för att uppfattas som rasistisk ”låg som ett moln” över alla ”bagatellartade diskussioner”. Den andra, som kom nu i maj 2022, är skriven av professorn som utlöste debatten, Sara Kristoffersson: Hela havet stormar: fallstudie inifrån en myndighet. Det gillar svenska kulturskribenter. Nu kan de veva det här struntet ännu ett varv.

En kommentar till, från DN: Jag har en katt som heter Vitis. Det var mina barn som gav katten namnet. För katten är vit. Kritvit. Försökte lägga in en annons på Blocket för att placera om henne. Men hennes namn ansågs rasistiskt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Detta djävla virus!

2016 bildade några elever vid Konstfack i Stockholm ett anonymt konstnärskollektiv som kallade sig Brown Island. De beskrev sig som ett separatistiskt POC-kollektiv. POC ska därvid uttolkas som Person of Color. Namnet syftade på hur det kunde kännas att vara rasifierad (utpekad på grund av sin avvikande ras) på konsthögskolan. I form av en brun ö seglade de runt i ett vitt människohav.

Som konstnärskollektiv har Brown Island varit flitiga. De har kurerat utställningar, arrangerat offentliga samtal samt publicerat en handbok för ”rasifierade på konsthögskolor”. Eftersom de har förblivit anonyma är det svårt att veta om de som i dag är aktiva ens går kvar på skolan.

I en 13 sidor lång skrivelse väckte de 2018 frågor om strukturell rasism, diskriminering och hur Konstfacks gemensamma utrymmen kunde upplevas som exkluderande. Bland annat föreslog de att Konstfacks samlingsplats och utställningslokal Vita havet skulle byta namn, eftersom namnet var förtryckande och rasistiskt.

Namnet Vita havet på Konstfack utställningssal har emellertid ingen som helst koppling till rasism. Det tillkom i början av 1950-talet när skolan låg på Mäster Samuelsgatan. Högst upp i huset fanns en större lokal som emellanåt delades upp i mindre ateljéer med hjälp av masonitväggar. För att släppa in mer ljus revs väggarna och salen målades vit. Spontant kallades lokalen för Vita havet, kanske som en republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet, med samma namn.

Förslaget om namnbyte hörde hemma i den identitetspolitik som likt ett virus spritts över västvärlden och i synnerhet fått fäste på universitet och högskolor. I dag är den politiska korrektheten och woke-rörelsen vid Europas och USA:s konsthögskolor så väl etablerad att den kan kallas för mainstream. Kritiken mot provocerande konst och krav på censur kommer inte längre från en upprörd allmänhet utan inifrån konsthögskolorna. Såväl lärare som elever vill ha mer obligatorisk queerteori, feminism, antirasism, antikapitalism, postkolonial teori och icke-västliga konstformer. Det är särskilt viktigt att släppa fram BIPOC-konstnärer (Black, Indigenous and People of Colour).

På Konstakademin i Köpenhamn hade en gipsbyst av kung Fredrik V, akademiens grundare, skruvats loss från sin plats i festsalen. Gruppen Anonyma bildkonstnärer dumpade den därefter i Köpenhamns hamninlopp, där den lösts upp.

Aktionen videofilmades och i den förklarande text som följde med videon påstods det vara en solidaritetshandling med alla de konstnärer och studerande som ”varit tvungna att leva i efterdyningarna av den danska kolonialismen”. Rektorn fick sparken.

Konsthögskolan i Oslo hade för mer än tio år sedan köpt in ett fotografi av Vanessa Beecroft utan att det var något särskilt med det. Det pekades i samma veva av studenter och lärare ut som sexistiskt och rasistiskt.

Mer än 130 studenter undertecknade ett öppet brev som krävde bland annat obligatorisk BIPOC-representation i utbildningen. En grupp doktorander kopplade bilden till Black Lives Matter och skrev i ett brev till ledningen om vikten av att ta bort kolonialistiska och rasistiska monument: ”Protester och krav om att få slut på institutionell rasism och polisvåld sker över hela världen.” Rektorn sade upp sig.

Den här typen av identitetspolitiska utspel skedde också på andra platser. Sommaren 2020 skrev en grupp anställda på Sveriges Radio ett upprop där de pekade ut sin arbetsplats som rasistisk. Ett annat exempel är hur Frölundas speedwaylag Indianerna blev anmälda till diskrimineringsombudsmannen och bytte namn. De följde i spåren på klubbar i USA, Edmonton Eskimos och Washington Redskins, som bytt namn.

Brown Islands förslag om att byta ut Vita havet var ett av flera förslag på hur Konstfack skulle kunna lyfta frågan om exkludering och koloniala strukturer på skolan. Det stöttes och blöttes i nämnder och råd. En lärare föreslog till och med på fullt allvar att utställningssalen skulle döpas om till Bruna havet.

Brown Island hade rektorn med sig. 2019 tillsatte hon arbetsgruppen OSVR (Our Spaces/Våra rum). Den skulle synliggöra och motverka strukturell rasism och ojämlikhet på skolan samt komma med förslag på åtgärder.

En av högskolans professorer, Sara Kristoffersson, lät sig inte förföras av det identitetspolitiska bländverket. Det fanns ju inte någon koppling mellan namnet och rasistiskt tänkande. Hon var öppen med sin kritik och gjorde ingen hemlighet av att hon som DN-skribent tänkte skriva om kritiken mot Vita havet. Det gjorde hon också i en stort uppslagen krönika i Dagens Nyheter kulturdel, i början av februari 2021.

Namnet Vita havet på Konstfack saknar emellertid helt och hållet beröringsytor med rasism. I en föreställningsvärld där vit per automatik står för rasism spelar det dock ingen roll men kan få förödande konsekvenser. Betyder det att man inte kan drömma om en vit jul? Och vad gör vi med Beatles ”White album” och andra vita rum som rockgruppen Creams klassiker ”White room”? Raderar från låtlistan? I identitetspolitiken har känslor företräde. Vi lever i ett samhälle där ”kränkt” blivit ett mantra och ängsligheten för att kränka banar väg för orimliga eftergifter. Vithet är minströdd mark. Men för att koppla ihop vithet med mer eller mindre dolda maktstrukturer måste det kunna relateras till rasistiska tänkesätt. När det gäller Vita havet är det inte möjligt ens med livlig fantasi.

Vad konstfacksprofessorn nog inte fullt ut förstod var att de som förespråkade namnbytet hämtade sina argument från postkolonial teori, som utgår från att samhället genomsyras av rasism. Förekomsten av rasism behöver inte beläggas, den är tagen för given. Istället för sakargument påstår man att motståndarna är reaktionära eller något ännu fulare, eftersom man inte har några sakargument. Det drabbade också Sara Kristoffersson som till slut sjukskrev sig.

Sådana här ytterligt perifera frågor kan kulturskribenter frossa länge i och såväl i DN som i andra medier debatterades frågan. De flesta stod på Sara Kristofferssons sida. Här två kommentarer hämtade från DN:s kommentarsfält:

Barack Obama var modig som vågade bo i Vita Huset. Är alla vita rasister? Är vita något fult? Jag är vit och svensk och stolt över det! Varför har ni bruna eller bruna öar inte undertecknat med namn? Vågar ni inte stå för era åsikter? Jag har ett helt liv arbetat mot rasism men jag uppfattar Brown Island som rasister. Har jag rätt att vara vit och svensk i mitt eget land? Var håller rektorn till på Konstfack? Det är dags för henne att träda fram och sätta ner foten. Att låta sådana här stolligheter fortgå tyder på att rektorn behöver bytas ut och ersättas med en person som står för demokratiska värderingar där alla människor är lika mycket värda även vita, svenskar boende i Sverige talande svenska i generationer och inte engelska. Jag är inte villig att betala skatt till en så stollig skola utan en fast ledning som visar var skåpet ska stå. Tar ni inte in elever efter konstnärlig skicklighet? Missgynnas vita medelklassare, barn till Akademiker vid intagning till Konstfack?

I sin iver att göra sig av med allt rasistiskt så blir man själv rasist som ser rasistiska undertoner där de inte finns. Man kan inte se klart. Och varför använder de inte samma tänk mot människor? Borde inte alla vita avskaffas på nåt vis? Förbjuda vita att föröka sig kanske? Varför käbbla om en skitsak som ett rum istället för att gå på de som skapat rummet. De vita människorna.

I en ledare i Göteborgs-Posten skrev Adam Cwejman:

Rasaktivisterna har skapat ett slutet system där de alltid får rätt och aldrig kan ifrågasättas. Tankefiguren känns igen från maoist-vänstern från 1960-talet. Kritiker ”förnekar problem” eller ”utövar sin makt”. Det krävs därför ett speciellt sorts mod under svenskt 2000-tal för att ta risken att betraktas som rasistisk medlöpare. Att säga ifrån när kollegorna springer åt samma håll kan ha ett högt pris.

Den form av sunt förnuft som visades i kommentarerna ovan stod emellertid inte högt i kurs på konsthögskolan. Brown Island fick eldunderstöd från en nära nog enig lärarkår på Konstfack. Dagens Nyheter publicerade en text med sju undertecknare, men bakom den stod inte mindre än 44 professorer, lektorer, adjunkter och doktorander. De menade att Sara Kristoffersson förlöjligade dem genom att göra debatten offentlig. Brown Island gjorde bara vad de hade fått i uppdrag att göra. Detta var ju en intern debatt på skolan! Så här byråkratiskt, platt och föga konstnärligt formulerade de sig:

Myndigheter har en skyldighet att verka inkluderande och arbeta för att förebygga kränkande särbehandling och diskriminering. Att högskolor, och i synnerhet konstnärliga högskolor, fortfarande brottas med social snedrekrytering är ett faktum och ett demokratiskt problem. Ofta sker det här arbetet som en pålaga till det ”egentliga” uppdraget, mer sällan går vi på djupet med de tanketraditioner och organisatoriska strukturer som skapar ojämlikhet i grunden.

Att majoriteten i denna personalgrupp inte med namn vågar stå för sin uppfattning är totalt diskvalificerande. Och den sociala snedrekrytering de nämner, vad består den av? Brown Island är ju en grupp som antagits och utbildats vid högskolan. De har inte bara rektorn utan så gott som hela lärarkollektivet med sig. De framstår snarare som både respekterade och priviligierade, trots sin extremism. Den svenska ”vithet” som angrips är för övrigt inte alls densamma som i USA. Den svenska etniska identiteten (vitheten) är historiskt inbäddad i ett hav av självklar vithet (sic!): Skandinavien och Europa i alla väderstreck. Till det kan läggas att som kolonialmakt var Sverige helt värdelös. Man får verkligen pressa de få exemplen för att kunna döma ut Sverige som kolonialmakt.

I tidskriften Fokus intervjuade Nina Solomin några personer från högskolan. De var alla väldigt angelägna om att få vara anonyma. Hon tolkade det som att de helt enkelt var rädda. Den som inte rättar sig i leden och tänker identitetspolitiskt rätt får inte vara med. Mina kommentarer inom parentes.

Det vore en katastrof om det läckte att jag hade pratat med dig. Det är läskigt att en känner så, men det skulle bli oerhört ensamt. En blir utfryst. (Observera att ”man” ersatts med ”en”, som en markering mot patriarkatet).

Det är väldigt smalt, vad en får tycka och uttrycka. Tvärtemot ambitionen om mångfald. En undviker också att diskutera vissa ämnen, håller låg profil.

Hur många på Konstfack som jag vågar vara uppriktig mot? Hm. Max tre på hela bygget. Man testar gärna lite, för att kolla var den andra står. Man kanske nämner någon händelse eller något uttalande kopplat till de antirasistiska, normkritiska diskussionerna och ser hur den andra reagerar. Om hen verkar hålla med, så säger man inte vad man egentligen tycker och tänker. (Observera ”hen”)

Jag upplevde att rektorn tog parti för dem som drev den här antirasistiska agendan (det gjorde hon). Man sätter inte gränser för dem som för den kampen. Jag känner en student som blev anklagad för att vara rasist av andra elever, det var helt absurda och grundlösa anklagelser. Men läraren stod inte upp för hen, utan lät dem hålla på.

De ser rasism i saker som inte är rasism. Säger man emot blir man stämplad som rasist. Ledningen lyfter vissa grupper på bekostnad av andra. Arma män säger jag bara. Vet inte om de känner sig påhoppade. Men kritiken kan bli väldigt ensidig.

Vi brukade skoja om att ställa sig upp i rummet och säga att man är ’folkpartist’. Då skulle man bli typ stenad av kollegerna.

Jag är inte ens säker på vad den här strukturella rasismen är. Men jag fattar att det kan vara gynnsamt karriärmässigt att rida på den antirasistiska vågen. Problemet är att det här smala urvalet av åsikter som får finnas, gör att det inte alls är högt i tak, som det borde vara på en akademisk högskola.

Jag tror inte att någon sökande till Konstfack diskrimineras på grund av hudfärg. Däremot finns det gott om förakt för det smaklösa och töntiga. Ett klassförakt. Sådant tror jag är mycket farligare på konstskolor.

Åtminstone två rapporter har skrivits om Vita havet. Den första kom från tankesmedjan Tiden och är skriven av studenten Niklas Andersson: Stormen på det vita havet. En fallstudie i identitetspolitik. Han skrev att rädslan för att uppfattas som rasistisk ”låg som ett moln” över alla ”bagatellartade diskussioner”. Den andra, som kom nu i maj 2022, är skriven av professorn som utlöste debatten, Sara Kristoffersson: Hela havet stormar: fallstudie inifrån en myndighet. Det gillar svenska kulturskribenter. Nu kan de veva det här struntet ännu ett varv.

En kommentar till, från DN: Jag har en katt som heter Vitis. Det var mina barn som gav katten namnet. För katten är vit. Kritvit. Försökte lägga in en annons på Blocket för att placera om henne. Men hennes namn ansågs rasistiskt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Feminism och våldtäkter

I den offentliga debatten kring mordet på Fadime år 2002 visade sig två lägerbildningar. Den ena tog fasta på begreppet hedersmord och menade att Sverige och svenskarna nu på ett chockartat sätt fick klart för sig att främmande kulturer inte bara var annat slags mat, musik och likartade berikande kulturyttringar. Det handlar också om helt andra sätt att tänka och leva.

ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) gjorde en annan tolkning. I ett pressmeddelande hävdade de att heder inte hade med detta eller andra liknande mord att göra. Det handlade inte om invandrare. Det handlar om den patriarkala kultur som dominerar alla samhällen, även det svenska. Också vänsterpartiets dåvarande ledare, Gudrun Schyman, använde mordet som ett argument i den feministiska kampen. Författaren Liza Marklund spädde på i Aftonbladet. För henne relaterade mordet till de grundläggande strukturer som var desamma i det svenska och det kurdiska samhället och just hedersmord var en liten och perifer fråga. I Aftonbladet skrev fyra feministiska forskare en artikel där de kallade hedersmordsperspektivet för kulturrasism.

Sommaren 2012 föreslog Carina Ohlsson och Olga Persson från Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR) medietystnad I Aftonbladet under rubriken ”Låt oss slippa rubriker om sommarvåldtäkter”. De vände sig mot att Expressen och P4 i Sveriges radio uppmärksammat ”sommarvåldtäkter” som ett växande problem, men nämnde inte med ett ord att detta är brott där vissa invandrarkategorier var tydligt urskiljbara. De föredrog att diskutera män i allmänhet.

Att felinformerade unga tjejer blir våldtagna är uppenbarligen ett rimligt pris att betala för att Ohlsson och Persson & Co ska få kokettera med sin tolerans och antirasism. Ett antal svenska tjejer våldtas varje år i vårt land därför att journalister som Ohlsson och Persson har ljugit för dem. De har trott på den tillrättalagda kulturrelativistiska illusion som de matats med.

Man skulle kunna tro att de dogmatiska feministerna har krupit till korset och bett om ursäkt för sina misstag. För en och annan gäller det säkert men fortfarande är det många feminister som tycker det är viktigare att dölja invandrares kriminalitet än att uppmärksamma problemen. Särskilt känsligt är våldtäkter.

Inför valet 2018 släppte feministen, författaren och journalisten Anna-Lena Lodenius en rapport betitlad Antifeministerna, med underrubriken Sverigedemokraterna och jämställdheten. I avsnittet ”Kvinnan måste skyddas från invandrare” skriver hon att det saknas belägg för att invandrare är överrepresenterade när det gäller sexuellt våld och våldtäkter. Om invandrare och kriminalitet som helhet skriver hon ingenting och formuleringarna i det korta avsnittet andas motvilja. Invandrare och sexuellt våld är en fråga som hon överhuvudtaget inte vill ha utredd. Det vore att ge rasisterna vatten på sin kvarn. Hon avslutar avsnittet med följande ord: ”Men att påstå att problemen kan reduceras till invandrare, och i synnerhet då muslimer, är ohederligt och osant.”

Nu är det väl ingen som vill reducera frågan till att handla enbart om invandrare. Det som efterfrågas är vanlig okomplicerad och redovisade statistik. SCB eller Brottsförebyggande rådet skulle kunna sätta samman en sådan statistik på några timmar. Underlaget finns i form av polisanmälningar och domar. Hur är olika invandrargrupper representerade? Men lika lite som Anna-Lena Lodenius är det en fråga våra myndigheter vill ha besvarad. Brå offentliggör ingen löpande statistik över skillnader i brottslighet mellan personer födda i Sverige jämfört med personer födda utomlands.

I den studie som Brå gav ut häromåret med titeln ”Misstänkta för brott bland personer med inrikes respektive utrikes bakgrund” finns faktiskt också sexualbrott redovisade. Sexualbrott är 2,7 gånger så vanligt för utrikesfödda som för inrikesfödda med två inrikesfödda föräldrar. För våldtäkt är siffran högre, 2,9. För inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar är siffrorna 1,8 respektive 1, 7. Det här är en undersökning som länge efterfrågats, eftersom den förra undersökningen genomfördes före millennieskiftet och redovisades år 2005. Man kan säga att den nya undersökningen tillkommit under galgen och någon särskild mediadiskussion om överrepresentationen för invandrare utlöste den aldrig.

Mörkläggningen är naturligtvis väldigt upprörande, med det tillägget att när det gäller svenska feminister är tabueringen direkt egendomlig. Varför accepterar de tystnaden? De borde kräva att få veta och föra ett sjudjävla liv. Istället generaliserar de och påstår att sexuellt våld är något som alla män ägnar sig åt. Kvinnofriden borde vara överordnad, i synnerhet eftersom det här inte alls handlar om lösa antaganden och antydningar utom om något som är mätbart.

I ett tidigare inlägg har jag refererat privatpersonen, P. Jonassons genomgång av samtliga fällande domar för sexualbrott åren 2012-17.

Det intressanta är att den fanns tillgänglig när Anna-Lena Lodenius skrev sin rapport. Den förtegs visserligen i systemmedia men väckte stort uppseende i sociala media. Dessutom, Sverigedemokraternas dåvarande gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson kände till undersökningen. Vid partiets landsdagar i Norrköping i november 2017 pekade han i synnerhet ut Stefan Löfven som ansvarig för att invandrare tackar för vår gästfrihet ”genom att våldta våra döttrar”. Det var därför knappast någon svårtillgänglig kunskap. Här är en sammanfattning av rapporten:

Män med utomeuropeisk härkomst begår 84 % av de grova våldtäkterna. Svenskarna kommer först på fjärde plats, efter afghaner, irakier och somalier.Två av tre grova våldtäkter begås av asylsökande eller män som getts uppehållstillstånd.Landsgrupper med högst faktor (sannolikhet) att begå grov våldtäkt är i turordning algerier, afghaner, tunisier, marockaner och palestinier.95,6% av överfallsvåldtäkter begås av män med utländsk härkomst.Flest överfallsvåldtäkter räknat i individer begås i turordning av somalier, eritreaner, algerier, irakier och gambier.Flest överfallsvåldtäkter begås i Stockholm, Hudiksvall och Eskilstuna.90% av gruppvåldtäkter begås av män med utomeuropeisk härkomst. Var fjärde våldtäktsman som agerat i grupp är afghan.Flest våldtäktsmän som agerat i grupp har dömts i Ystad, Eksjö och Uppsala.Göteborg kommer på 11:e plats, Stockholm 16:e och Malmö 21:a.Utlänningar ofredar svenskar sexuellt i mycket större utsträckning än andra utlänningarTre fjärdedelar av dömda afrikaner har tafsat på sitt offer.En majoritet av de som döms för koppleri är rumäner.85% av de som dömts för gruppvåldtäkt mot män är afghaner.Adopterade män, oavsett land, begår sexualbrott i högre utsträckning än inte bara svenskar utan även icke-adopterade från samma landsgrupp.

Det finns också en tidigare undersökning av den välkände juristprofessorn Hans Klette som pekar i samma riktning. I Dagens Nyheter rapporterade han den 2 juni 1997 om de 24 män som åren 1989 – 91 dömts för gruppvåldtäkt. 21 av dessa var utländska medborgare. Det framgår inte av rapporten om de tre övriga var av svensk eller utländsk härkomst.

En annan undersökning som Anna-Lena Lodenius kunde ha uppmärksammat är den granskning som Expressen gjorde av gruppvåldtäktsdomar under åren 2016 och 2017.

Den publicerades i mars 2018. Sammanlagt 43 män fälldes. I snitt var de 21 år gamla när de begick brotten En tredjedel av dem hade tidigare dömts för brott i Sverige och 37 av dem var födda utomlands. Sammantaget var 40 av de 43 dömda gärningsmännen antingen utlandsfödda eller födda i Sverige med två invandrade föräldrar. Expressen redovisade inte bara statistiken utan gav också några fallbeskrivningar. Här är en av dem:

En torsdag i juni 2015 har två kvinnor i 25-årsåldern lämnat en fest i Malmberget i Gällivare kommun när en främmande man bjuder in dem att fortsätta kvällen med honom och hans vän Adam Al-Zawatia. Senare under kvällen, när bara en av kvinnorna är kvar i lägenheten tvingar Adam Al-Zawatia henne utföra oralsex på honom. Hon är rädd och gråter. Han slår henne flera gånger över näsan så hon börjar blöda. Den andre mannen kommer in i rummet och ansluter sig till akten. När allt är över springer kvinnan hem till sin vän, bankar hysteriskt på hennes balkongdörr, med blodigt ansikte och tårar som sprutar ur ögonen.

I tingsrätten hävdar männen att allting har skett frivilligt. De blir frikända. Domen överklagas och hovrätten slår fast att de två männen ”haft sexuellt umgänge med målsäganden mot hennes vilja”. Trots det frias den andre mannen. Han kan ha trott att allt skedde frivilligt. För Adam Al-Zawatia finns inga sådana omständigheter. Hovrätten dömer honom till fyra års fängelse och utvisning för grov våldtäkt. Då hade han redan försvunnit och har sedan dess undkommit den svenska rättvisan.

I augusti 2018 gjorde SVT:s Uppdrag Granskning en kartläggning av alla som dömts för våldtäkt och försök till våldtäkt de senaste fem åren. Det handlade om 843 gärningsmän. 58 procent av dem var födda utomlands. Begränsar man sig till fullbordade överfallsvåldtäkter – där offer och gärningsman inte känner varandra – är siffran ännu högre. Drygt åtta av tio dömda gärningsmän var födda i ett annat land. 40 procent av dessa hade varit i Sverige ett år eller mindre. Kartläggningen visade också att över hälften av de dömda gärningsmännen var födda utanför Europa – 427 av 843. Nästan 40 procent var födda i Mellanöstern eller Afrika. När det gäller överfallsvåldtäkter var 97 av 129 födda utanför Europa.

Ett av fallen i kartläggningen var den uppmärksammande dubbelvåldtäkten i Strängnäs 2015. Sofia Näslund våldtogs två gånger på en kväll, av olika gärningsmän. Den ena gärningsmannen var algerisk medborgare och dömdes till två och ett halvt års fängelse för våldtäkt. Den andre, en syrisk medborgare, dömdes för grov våldtäkt till fem års fängelse. Båda skulle utvisas efter avtjänat straff. Trots DNA-bevisning nekade de till att ha begått brottet.

Svenska feminister, här har ni ett betydligt värdigare ämne än att ägna er åt att bekämpa den svenske mannen. Strunta i ideologierna, strunta i om detta är en höger- eller vänsterfråga. Det är inte heller en kvinnofråga. Det är en invandrarfråga. Gör någonting, gör någonting nu!!!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.