Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 23

Postmodernismen på femton minuter

Postmodernismen föds inom litteraturvetenskapen på 1950-talet, då amerikanska kritiker lite luddigt börjar använda begreppet för att beskriva vad de uppfattade som en estetisk nyordning. Jag misstänker att de inte riktigt visste vad de talade om utan i första hand blev förtjusta i begreppet, eftersom det signalerade att de befann sig vid den litteraturvetenskapliga fronten, hade koll på det nyaste av det nya. Efterhand börjar beteckningen också användas för så olika fenomen som stilblandande arkitektur och anti-teatralisk fridans. Den tidiga postmodernismen var just inte mer än en uppmaning att försöka avstå från modernismens konventioner, att tänka nytt.

Det dröjde till början av 1980-talet innan termen fick något genomslag i kulturdebatten. 1979 gav den franske filosofen och litteraturvetaren Francois Lyotard ut La Condition postmoderne. Rapport sur le savoir. Det var ett beställningsjobb för Quebecs regering i Kanada. Den tes Lyotard förde fram var att vetenskapen inte längre kunde göra anspråk på den enda och legitima sanningen. Det finns inte bara en stor berättelse om samhället, i Lyotards språk metanarrationen, utan många berättelser, varvid de mindre berättelserna är förtryckta. Rapporten handlar dock inte om litteraturens tillstånd utan om den vetenskapliga kunskapens villkor. Politiskt befann sig Lyotard långt ut på vänsterkanten. Han var trotskist och deltog aktivt i studentrevolten i Paris 1968.

Det dröjde några år innan Lyotards rapport kom ut i engelsk översättning, vilken kan ha berott på att den marxistiske amerikanske litteraturvetaren Fredric Jameson först skulle förse den med både ett långt förord och ett appendix, där han sökte besvara frågan vad postmodernism är för något. Hans appendix finns för övrigt med i en svensk antologi som publicerades så tidigt som 1986: Postmoderna tider? Det året och även påföljande år diskuterades postmodernism livligt i både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Viktigast var ändå litteraturtidskriften Kris som redan från slutet av 1970-talet förde in en rad franska tänkare: Jacques Derrida, Roland Barthes och Maurice Blanchot.

Alla var inte lika förtjusta i postmodernismen. Dagens Nyheters kulturchef Arne Ruth ansåg att det var ett begrepp för kulturskribenter. De lyfte fram sig själva som invigda i dess mysterier. Författaren Stig Larsson sa avfärdande att det var ett nytt lite kul ord som folk svängde sig med i massmedia. Den dåvarande akademiledamoten Knut Ahnlund var hårdare. När Horace Engdahl, som chefredaktör för Kris starkt förknippad med postmodernismen, 1997 valdes in i Svenska Akademien skrev Ahnlund att det var en kvasilära som med obegriplig arrogans snyltat sig in på en rad vetenskaper. Horace Engdahl svor sig fri:

Postmodernismen är ett hjärnspöke som hemsöker företrädesvis konservativt lagda professorer. Att jag skulle vara postmodernist är ett komiskt missförstånd. Jag har praktiskt taget aldrig använt termen och har aldrig gått i bräschen för åsikter som på något rimligt vis kan beskrivas som postmoderna. Det är skrattretande att utnämna mig till postmodernist. (Göteborgsposten 20/12-97).

Som Victor Malm 2019 konstaterade i sin doktorsavhandling om Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning verkade det finnas något pinsamt och generande med begreppet.

Fredric Jameson är den andre av de båda tidiga tänkare som står ut. Han är född 1934, lever fortfarande och är verksam vid Duke University i Durham. Två av hans svenska lärjungar är DN-skribenten och etnicitetsprofessorn Stefan Jonsson och den avlidna akademiledamoten Sara Danius. I en presentation beskrev hon Fredric Jameson som inte bara en av vår tids mest betydande kulturteoretiker utan påstod också att han ”gjort mer för den historiskt inriktade förståelsen av konst och kultur än någon annan samtida forskare”. Det stannade inte där, utan Sara Danius hävdade dessutom att Jameson hade förnyat den marxistiska kulturteorin mer än någon annan samtida intellektuell:

I dag är Jameson en kulturteoretiker som rör sig obehindrat mellan samtida koreansk film, Ricoeurs hermeneutik, Rem Koolhaas senaste byggnader, Aristoteles poetik, nordamerikansk science fiction, Hegels dialektik, Liszts symfonier, modern kinesisk lyrik, Godards tidiga filmer och Sjöwall-Wahlöös polisromaner.

I tidskriften New Left Review publicerade Fredric Jameson 1985 sin för postmodernismen mycket viktiga essä Postmodernism, or The Cultural Logic of Late Capitalism. Han målade där upp en dystopisk bild av vår samtid. Kapitalismen hade segrat inte bara över andra produktionsformer utan också totalt tagit makten över vårt tänkande. Resultatet är att det inte längre skapas originell och djup konst utan sådant som det går att tjäna pengar på, det vill säga själlösa massproducerade konsumtionsprodukter. De stora moderna konstnärerna. var revolutionära och såg inte som sin uppgift att måla vackert utan att provocera, som exempelvis Duchamp med sin pissoar. Modern kan man bara vara i förhållande till något omodernt och till skillnad från äldre konst var den moderna fientlig gentemot den samhällsordning den existerade under. På samma sätt revolterar postmodernismen mot det moderna. Hur det går till är inte lätt att svara på men resonemanget landar – för vilken gång i ordningen – i en kritik av kapitalismen.

Fredric Jameson argumenterar för att med de moderna museer som växer fram runtom i västvärlden så kliver modernisterna ner från barrikaderna, för att ta plats i borgerlighetens salonger. I dag är dessa museer populära och lönsamma masskulturella centra och utställningarna marknadsförs som kommersiella varor. Picasso, Kahlo, Matisse och Kandinskij tillhör borgarsamhällets kanon.

Lyotard och Jameson må vara aldrig så viktiga postmodernistiska tänkare. Det är ändå två andra namn som betyder mer, av dem som förs fram inom postmodernismen. Det har sitt intresse att ingen av dem kallade sig för postmodernist. Den ena är Jacques Derrida (1930-2004), den andra är Michel Foucault (1926-84).

Derrida blir central inom postmodernismen med begreppet dekonstruktion. Det mest berömda citatet från honom är ”Det finns inget utanför texten”. Om verkligheten finns så kommer vi inte åt den. Allt är texter, allt är konstruerat. Eftersom texter är konstruktioner kan de dekonstrueras. Det låter ju logiskt korrekt, åtminstone om man accepterar utgångspunkten. Dekonstruktionen syftar till att visa hur alla texter bär på motsägelser som kan ligga dolda, men vad som ska bli resultatet av dekonstruktionen svarar Derrida aldrig på – inte olikt när ett barn plockar sönder en klocka utan att kunna tala om poängen.

Filosofen och historikern Michel Foucault är det andra riktigt stora namnet inom postmodernismen. Som de övriga stod han politiskt långt till vänster, var också aktivist och utnämnde kapitalismen till sin huvudfiende. Till en del handlade det om hans personliga uppror. Han kom från en burgen överklassmiljö och sattes i de finaste skolorna. Förhoppningen var att han skulle gå i sin fars fotspår och bli läkare. Nå, det gick rätt bra för honom ändå. Pernilla Ouis, lektor vid Malmö högskola, skrev i tidskriften Axess (nummer 2/2010):

Foucault är Gud i den svenska universitetsvärlden, inte profet, utan Gud fader själv. /…/ Varje student som aspirerar på högre studier måste begripa hans storhet och förhålla sig till hans tankar. Att kritisera dem är en omöjlighet i den akademiska världen.

Särskilt lycklig var Foucault emellertid inte. Han hade tidigt tankar på att ta livet av sig och gjorde flera försök. Förmodligen var det relaterat till hans homosexualitet, sadomasochistiska böjelser och förkärlek till ynglingar.

Foucaults bidrag till den postmoderna soppan är att alla sociala relationer handlar om makt. Det finns två slag makt: den förtryckande och den normaliserande. Repressiv makt är det vi vanligtvis tänker på som maktutövning. Det är det som utövas i domstolar och den ordning poliser upprätthåller, om nödvändigt med hjälp av sina batonger eller andra vapen. Repressiv makt tvingar oss att göra det vi inte vill göra medan normaliserande makt får oss att vilja göra det som vi ändå måste göra. Den normaliserande makten har en hjärntvättande effekt eftersom vi inte märker hur vi lyder den. Den som verkligen har makten behöver knappast ens göra några markeringar. I synnerhet handlar vetenskaplig kunskap, enligt Foucault, om maktutövning.

Det är samhället och makten som tar form genom medborgarna och Foucault ansåg inte att det finns någon person bakom dessa maktens avtryck. Han visar hur statens normaliserande makt växer fram, i synnerhet under 1800-talet. Synsättet passar som hand i handske samman med vänsterns uppfattning att allt det som kriminella och våldsverkare gör egentligen är samhällets fel. Det är samhället som misslyckats i utövandet av sin normaliserande makt. Tillspetsat: Det finns inget personligt ansvar därför att det inte finns någon person bakom människors handlingar.

Många traditionella historiker är kritiska mot Foucault därför att hans studier inte är förutsättningslösa. Foucault använder den historiska empirin för att visa hur makten fungerar under olika epoker. Det blir en slags historiens motsvarighet till vår tids agendajournalistik. Urvalet och presentationen har ett politiskt syfte. Tre dystra år läste han som doktorand i Uppsala, men fick sitt avhandlingsutkast om vansinnets historia utdömt som ”konstlad litteratur” av handledaren professor Sten Lindroth. Det ledde till att han istället disputerade i Paris.

Kärnan i postmodernismen är att det inte finns någon kärna. Alla mönster och konstruktioner är i sig slumpartade och de ordnas genom maktutövning. Inget har någon nödvändighet av naturen, allra minst människan. Det finns inga färdiga former utan det vi kallar för verklighet är ett maktens illusionsmakeri, som äger rum i språket. Allt är påhitt. Allt är sociala konstruktioner och allt kan därför dekonstrueras. I en lång artikel om identitetspolitik i tidskriften Respons skriver Fredrik Agell 2016:

Ursprungligen en angelägenhet för små akademiska kotterier har fundamentala trossatser spritts och förvanskats till den grad, att det i dagens identitetspolitiska mainstream-offentlighet är en odiskutabel sanning att västerländska samhällen är kännetecknade av ett strukturellt förtryck av sexuella minoriteter, trosriktningar, etniska grupper.

Den brittiska kulturkritikern Helen Pluckrose sätter upp postmodernismens teori i en punktlista. Även om den i stort sett dött ut inom akademiska kretsar så lever den vidare bland aktivister:

Det finns inget sätt att nå objektiv kunskap på. Allting är kulturella och sociala konstruktioner.Samhället domineras av makt- och privilegiesystem som medborgarna accepterar som normala och sunt förnuft. Dessa ser olika ut i olika kulturer och subkulturer. Inget av dem är korrekt eller överlägset något av de andra. De kategorier vi använder för att förstå såväl fakta som fiktion, förnuft och känsla, vetenskap och konst, manligt och kvinnligt är falska. De i själva verket maktsystem som behöver brytas ner och analyseras.Språket har total makt över våra sinnen och används för att konstruera förtryckande sociala realiteter, vilket gör att språkliga begrepp måste kritiskt granskas, i syfte att frilägga maktens diskurser.Det en talare för fram har inget företräde framför åhörarnas tolkning.Idéen om en autonom individ är en myt eftersom också individen är en kulturell konstruktion, formad av sin relation till makten.Idéen om en universell mänsklig natur är också en myt. Den är konstruerad av makthavare som bestämt att detta är det rätta sättet att vara på. Det är därför som den mänskliga naturen är vit, västlig, maskulin och heterosexuell.

I dag har postmodernismen samma roll i offentligheten som politisk korrekthet. Den är en regerande och destruktiv tankegestalt, samtidigt som själva beteckningen är pejorativ. Det finns mig veterligt inte längre någon betydande tänkare som kallar sig postmodernist, lika lite som någon av våra mest offentliga personer vill kalla sig politiskt korrekt. Till detta vill jag lägga min personliga uppfattning:

Postmodernismen är så verklighetsfrämmande och totalidiotisk att man bleknar. Den säger att allt är kaos utanför språket, men det är ju tvärtom! Allting är ordnat och strukturerat, både i den biologiska och den mänskligt sociala världen. Och att påstå att objektiva sanningar är oåtkomliga i en tidsålder då i synnerhet vetenskapen utifrån sin förmåga att förstå sig på verkligheten byggt upp en tidigare okänd närmast science fictionartad värld, hur fasen kan man ens tycka att det är en tanke som är värd att intellektuellt ens pröva? Postmodernisterna borde ha stannat i sin franska sandlåda. Tyvärr gjorde de inte det.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Fy fan vad mycket pengar!

Först en upplysning: Nu har ett nytryck av PK-männen och PK-kvinnorna kommit från tryckeriet. Är du snabb att beställa så kommer den före jul. Samma pris som tidigare: 500 kr, swish eller plusgiro. Maila mig därefter och meddela vart böckerna ska skickas. Och nu, något helt annat:

Ali Moalim är 38 år när han år 2006 beviljas uppehållstillstånd som anhörig, eftersom han är gift med en somalisk kvinna i Lindesberg. De har inga barn tillsammans och två år senare upphör äktenskapet. Ali Moalim har två söner med en annan kvinna, i Somalia. Han tar dem till Sverige år 2009, när de är 13 och 14 år gamla. 2016 flyttar Ali Moalim till Örebro medan sönerna bor kvar i Lindesberg tillsammans med den före detta frun, som alltså inte är mamma till barnen.

År 2012 diagnosticeras Ali Moalim med sjukdomen Spinocerebellär ataxi typ III. Det är en ovanlig genetisk sjukdom som kännetecknas av att den som drabbats har svårt att samordna sina rörelser. Ataxi är grekiska och betyder ”brist på ordning”. Den sjuke blir gradvis allt sämre, aldrig bättre.

Överläkaren Susanne Karlsson Tivenius ställer diagnosen. Två år senare är Ali Moalim så sjuk att han inte klarar sig själv. Det görs en så kallad ADL-bedömning av arbetsterapeuten Inger Börjesson och sjukgymnasten Terese Gustafsson. I den tar man reda på hur patienten klarar sitt dagliga liv. Nedan den utförliga redogörelse för det grava handikapp som fick försäkringskassan att bevilja assistansstöd.

/…/ sedan Ali Moalim blivit upplyft ur sängen av två personer hänger han stående på ett ståbord, varefter de två personer som hjälper honom flyttar fram gåbordet korta sträckor och flyttar däremellan fram Ali Moalims fötter – en procedur som upprepas tills de når toalettdörren. Det anges vidare att Ali Moalim inte har förmåga att gå i trappor och att han måste ha hjälp att trycka på hissknappar om han behöver använda hiss. Avseende på- och avklädning anges att Ali Moalim inte kan klä av eller på sig sina kläder, att han får hjälp i alla delmoment i aktiviteten och att han inte heller kan medverka för att underlätta. Avseende personlig hygien anges att Ali Moalim inte kan tvätta händer och ansikte och att han inte kan duscha på egen hand utan får hjälp med alla delar i aktiviteten. Vid observationstillfället var det två personer som hjälptes åt att duscha honom. Det anges också att Ali Moalim inte kan kamma sig, borsta tänderna eller utföra manikyr och pedikyr. Som en sammanfattande bedömning avseende ADL-aktiviteterna anges i huvudsak att Ali Moalim inte kan utföra några sådana aktiviteter självständigt, att han har ett stort hjälpbehov och att han vid förflyttningar behöver stöd av två personer.

Ali beviljades assistansersättning med i genomsnitt 126 timmar per vecka. Sammanlagt har han under sex års tid fått hjälp av ett tjugotal personer, alla somalier. Fem av dem har mera stadigvarande fått ersättning från försäkringskassan för sitt assistansarbete.

I februari i år häktas Ali Moalim och två månader senare konstaterar försäkringskassan att Ali Moalim inte är så sjuk som han påstår och därför aldrig haft rätt till denna ersättning. Därför åläggs han att betala tillbaka sammanlagt över 12 miljoner kr för ersättning till assistenter under sex år.

I början av december döms Ali Moalim av Örebro tingsrätt till fyra års fängelse för grovt bidragsbrott. Fem av hans assistenter åtalas också. Fyra av dem döms, två villkorligt och två – Alis båda söner – till fängelse i ett år och 3 månader respektive ett år och sju månader. Samtliga döms mot sitt nekande. En 57-årig kvinna som varken kan läsa eller skriva, men också hade kvitterat ut bidrag, frikänns.

Det finns i domen en ytterst komplicerad redogörelse för hur dessa somalier relaterar till varandra. I utdraget nedan, observera formuleringen ”när han reser”. Denne mycket sjuke man har nämligen varje år alltsedan år 2008 företagit långa resor till både Somalia och Etiopien. På åtminstone en av dessa resor hade han med sig fyra assistenter. Den senaste utlandsresan gjorde i oktober – december 2020.

Abaji Jaama hade han inte kontakt med utanför jobbet, d.v.s. utanför den tid då Abaji Jaama arbetade som assistent åt honom. Han kände inte Abaji Jaama innan denne började arbeta som assistent åt honom mer än att de båda var från samma område i Lindesberg. Abaji Jaama tog hand om honom även innan denne blev assistent åt honom. Han tycker om att ha med sig Abaji Jaama när han reser. Han kände Mohamed Ainashe innan denne började arbeta som personlig assistent åt honom. Mohamed Abdalla är hans kusin. Seynab Mohamed Fodey bodde i samma område som honom men hon är förvirrad just nu och har psykiska problem. Han var vän med Bruce Amanis pappa och Bruce Amani är som en son för honom. Abdirashid Ahmed Gedi är en vän som han umgicks med och var en av de personer som brukade hjälpa honom. Han är släkt med Deeqa Cawad Jamals make och han kände henne innan hon anställdes som assistent. Han kände Abdullahi Daahir Baashal innan denne anställdes som assistent och de bodde i samma område. Han är inte släkt med Mohamed Saad men de lärde känna varandra i Sverige. Mohamed Saad tolkade åt honom i kontakterna med assistansbolaget och kunde även sköta hans myndighetskontakter om han bad om det. Mariam Mohamad har barn tillsammans med Mohamed Saad. Han kallas farbror av hennes barn och kan inte säga att han endast kände henne innan hon blev assistent åt honom. Majid Ahmed hjälpte honom, bl.a. i samband med toalettbesök och dusch, redan innan Majid Ahmed började arbeta som personlig assistent åt honom. Majid Ahmed hjälpte honom även i kontakter med läkare och tandläkare eller när han behövde åka någonstans. Han kände Nawal Muhammed Ahmed innan hon började arbeta som personlig assistent åt honom.

Den hundrasidiga domen är rörig och svårläst. Till en del beror det på att de åtalade säger i stort sett vad som helst, för att klara sig. När det avslöjas att Ali Moalim inte alls är så sjuk att han behöver assistans, säger han exempelvis att han bokat tid på sjukhus för att berätta om sitt förbättrade hälsotillstånd, men att han dessförinnan blev häktad och därför inte hann med att berätta om förbättringen. Han påstår också att hans två söner hela tiden har hjälpt honom utan att få betalt. De arbetade ofta nätter och kvällar som assistenter åt honom, samtidigt som de studerade på distans.

Rättegången pågick i 19 dagar (Örebro tingsrätt, mål nr B958-21) Förundersökningen är på 7.000 sidor. Det är förbryllande eftersom bedrägeriet var mycket enkelt, både att genomföra och att avslöja. Det senare skedde efter polisspaning i december 2020. Ur domen:

Av videoklippen framgår bland annat att Ali Moalim vid ett tillfälle sitter självständigt och utan ryggstöd på en bänk i en busstation och att han sedan på egen hand kliver upp från bänken och börjar gå. Att Ali Moalim har förmåga att gå utan stöd av någon annan människa framgår av flera av videoklippen, även om det syns att han har en viss balansstörning och att han håller i en krycka, som han dock inte verkar aktivt stödja sig mot. I ett av filmklippen går Ali Moalim på egen hand upp för trapporna på en buss. I ett annat klipp sitter han på en bänk utan ryggstöd och pratar i en telefon som han håller i ena handen samtidigt som han röker en cigarett som han håller i andra handen. På ytterligare ett filmklipp kör Ali Moalim en vagn som är lastad med resväskor. När Ali Moalim kommer fram till en trottoar lyfter han först vagnens främre del upp på trottoaren och därefter även den bakre delen, innan han kör vagnen vidare; allt utan hjälp av någon annan person. Sammantaget framträder genom videoklippen bilden av en person som rör sig och klarar sig på ett sätt som är helt oförenligt med den beskrivning som ges i de ovan redovisade medicinska underlagen från 2013 och 2014.

Under rättegången får överläkaren Susanne Karlsson Tivenius se polisens videofilmer. Hon kan inte säga annat än att Ali Moalim har grundlurat henne. Den person som syns på videoklippen behöver inte personlig assistans. Möjligen behöver han tillsyn och hjälp med att handla och liknande, och eventuellt rullstol för att lättare ta sig fram, men han har inte rätt till personlig assistans. För arbetsterapeuten Inger Börjesson kan man läsa:

Sedan hon under vittnesförhöret fått se några av videoklippen av Ali Moalim från polisens spaning har hon uppgett att hon har blivit grundlurad och att hon blir väldigt upprörd. Hon har uppgett att den person som syns på videoklippen har helt andra förmågor än den person som hon träffade vid ADL-bedömningen. Detta är enligt henne en person som på det stora hela klarar sig själv; det skulle exempelvis ha varit helt omöjligt för Ali Moalim att gå i trappor vid ADL-bedömningen.

Under de nio månader han har suttit häktad har Ali Moalim också kunnat gå, skött sina toalettbesök och ätit på egen hand. Även om det inte skett obehindrat så har han klarat sig själv.

Det som gjorde att Ali Moalim åkte fast var att hans dåvarande fru år 2017 anmälde honom till polisen för bedrägeri. Enligt honom själv var det en hämnd för att hon inte fick följa med på en resa till Somalia.

Föga förvånande finner domstolen att Ali Moalim genom att simulera svår funktionsnedsättning gjort sig skyldig till ett grovt bedrägeri. Hans assistenter har naturligtvis vetat detta. Han har ju inte behövt deras hjälp. Samtidigt som de arbetat med annat och även studerat har de kvitterat ut assistansbidragen. I domen kan man läsa hur den ena sonen vid ett stort antal tillfällen påstått att han arbetat som personlig assistent när han i själva verket spelat fotboll eller befunnit sig i Stockholm eller Göteborg. Han har också redovisat assistentarbete i Sverige, när Ali Moalim befunnit sig utomlands.

Eftersom Ali Moalim aldrig har haft behov av personlig assistans torde någon sådan inte heller – objektivt sett – ha utförts. Den huvudsakliga frågan vid prövningen av åtalen mot assistenterna är således om Ali Moalim kan ha lurat dem att tro att han varit i behov av omfattande hjälp. Det framstår dock redan i utgångsläget närmast som uteslutet att det skulle kunna vara på det sättet. Det skulle nämligen innebära att Ali Moalim under stora delar av dygnet och i drygt sex års tid frivilligt utsatte sig för att bli matad, hjälpt vid toalettbesök och att inte kunna förflytta sig utan ständigt omfattande hjälp m.m.

Ali Moalim verkar ha haft god kännedom om hur sjukdomen kan fortskrida och har uppträtt efter ett förväntat mönster. När det gäller Abas Awes, Mohamed Awes, Majid Ahmed och Abaji Jaama konstaterar tingsrätten att de måste ha förstått vad de var delaktiga i. Det finns inga förmildrande omständigheter och enligt tingsrättens bedömning är omständigheterna sammantaget så försvårande att vart och ett av deras brott ska ses som grovt bidragsbrott. I domen kan man läsa:

Samtliga tilltalade har deltagit i brottsupplägget. De har tillsammans och i samförstånd gjort sig skyldiga till i första hand grovt bidragsbrott avseende hela det belopp som utbetalats i assistansersättning gällande Ali Moalim de månader respektive assistent redovisat att assistenten utfört arbete.

Naturligtvis kan man bli förbannad på dessa somalier som så framgångsrikt har genomfört detta skamliga bedrägeri, men när jag läser domen så börjar jag fundera i en annan riktning. Läkaren borde rimligen ha sett att Ali hade muskler som dög att använda. Hur kom det sig att hon inte gjorde det? Och varför gör inte Försäkringskassan en egen utredning, innan de betalar ut så stora summor som det här är frågan om. Vidare, var är den återkommande kontrollen som de rimligen borde ha gjort? Varför väckte inte alla dessa utlandsresor några misstankar?

Det går ett par för skattebetalarna dyra år mellan att Ali Moalims fru polisanmäler honom och polisen filmar hans rörlighet. Varför det? Och varför denna enorma förundersökning där hållbara bevis ska samlas för bedrägeriet? Det räcker väl med polisens filmning plus en läkarundersökning och ADL-bedömning som är mer kompetent än den som gjordes av dessa tre godtrogna och lättlurade kvinnor.

12.200.000 kr lurade Ali Moalim till sig. Jag vet det inte, för sådant kostnadsberäknas inte, men jag misstänker att polisundersökningen och rättegången blev ännu dyrare. Bara advokatkostnaderna för de sex åtalade belöpte sig till närmare 5 miljoner.

Tre av de åtalade ska nu sitta i fängelse i närmare sju år. Vad kostar det? Låt oss säga att det efter straffreducering handlar om fyra år. Det kostar närmare fem miljoner. Och varför utvisas inte Ali Moalim efter avtjänat straff. Han är visserligen svensk medborgare, men han har kvar sitt somaliska medborgarskap och eftersom han reser dit vartenda år så kan det knappast föreligga något skyddsbehov. Han har heller inte kommit till Sverige som flykting utan som anhörig till en kvinna som han inte har några barn med och skiljer sig från efter ett par år.

Och det kanske allra mest absurda: När Ali Moalim är frigiven, i vilket skick är han då? Jag håller inte för otroligt att han då beviljas assistans utan att behöva fuska. Om inte detta för kostnader totalt stendöva samhälle brakat samman innan dess.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Om ”dubbelbarn” och kriminalitet

I dag är gästas bloggen av Gunnar Sandelin, med statistik särskilt framtagen av ”Affes statistikblogg”.

Vi har tidigare på sajten Det goda samhället diskuterat brottsstatistiken för män som är i sin mest brottsaktiva ålder. 1970 var andelen av utrikesfödda män från Norden i åldern 15 – 44 år runt 60 procent av denna grupp. De som hade sin bakgrund i Afrika och Asien låg på drygt tre procent. 50 år senare, år 2020, är rollerna ombytta. Överrepresentationen vad gäller brottsmisstankar för våra nordiska grannar ligger mycket lågt på skalan. Högst är den bland dem som kommer från Afrika och Västasien/Mellanöstern.

Såväl DGS´ som Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste stora studier om invandrare och brottslighet, som sträcker sig fram till och med 2017, visar att för första gången är andra generationens invandrare högst överrepresenterade vad gäller misstanke om brott – särskilt grov kriminalitet som misshandel, dråp och mord. Länder/områden med stor majoritet dubbelbarn är också de som toppar tabellen vad gäller överrisk för brott.

Detta trendbrott borde leda till följdfrågor om såväl familjebakgrundens sammansättning som föräldraansvaret. Varför är barn till två utrikesfödda föräldrar, här kallade ”dubbelbarn”, de mest kriminella? Detta till skillnad från ”enkelbarnen”, som har en svenskfödd förälder.

Eftersom detta är en brottslighet som främst gäller männen, har kvinnorna inte tagits med i den statistik som redovisas nedan. Jag vill emellertid börja med en kort beskrivning av hur den typiska assimilationsprocessen ser ut, för att kunna relatera statistiken till normalbilden av hur assimilationen går till.

När immigranter – vare sig det handlar om flyktingar eller välfärdsimmigranter – bosätter sig i ett nytt land startar en assimilationsprocess som vanligen löper över tre generationer. Att vara assimilerad betyder därvid inte bara att man med avseende på rättigheter och skyldigheter är fullvärdig medborgare utan också att man inte blir uppfattad som en främling – och således inte heller blir tillfrågad om varifrån man kommer.

För första generationen gäller därvid att man mycket väl kan lära sig språket och bli en aktad samhällsmedlem, men man identifieras inte som svensk och känner sig heller inte svensk, om det nu är Sverige som är det nya hemlandet. Etnisk tillhörighet är något man föds in i.

För andra generationen, som alltså är födda i Sverige, har givetvis assimilationen gått längre, vilket i familjen kan skapa en annorlunda situation, därför att barnen är mer kompetenta i att ”leva svenskt” än föräldrarna.

För att tredje generationen inte ska bli fullt ut svensk krävs det rätt mycket. Av en minoritet, vare sig den nu är etnisk eller religiös, krävs det att den praktiserar endogami, alltså giftermål inom den egna gruppen. Det har varit mycket svårt att göra det över tre generationer i Sverige, eftersom svenskarna själva inte ägnar sig åt endogami annat än i ytterst begränsad uppfattning. Den gängse uppfattningen är att vem som helst kan gifta sig med vem som helst – huvudsakligen är att de blir lyckliga.

Vanligen krävs det också av minoritetsmedlemmarna att de på olika sätt begränsar umgänget med företrädare för majoritetskulturen. Det stannar dock inte där, utan de måste dessutom behålla kontrollen över den primära socialisationsprocessen, det vill säga möjligheten att skola in i sina barn i den egna kulturen. Med andra ord, det krävs rätt mycket för att en etnisk minoritet ska kunna etablera ett minoritetskap som sträcker sig över fler än tre generationer.

Vi kan exemplifiera med den finska arbetskraftsinvandringen till Sverige. Under tre år från år 1968 kom det drygt 111.000 finländare till Sverige, till största delen för att arbeta inom svensk industri. Ungefär hälften av dem kom att stanna livet ut. De flesta av den generationens invandrade finländare är i dag ålderstigna, många är avlidna. Ändå är män med finsk bakgrund den största etniska gruppen av sitt slag med närmare 200 000 personer.

När det gäller frågan hur pass väl andra generationen anpassar sig, så visar det sig att de följer det generella assimilationsmönstret. Det framgår av hur snabbt de så kallade enkelbarnen kommer att dominera över dubbelbarnen. En svenskfödd förälder underlättar förutsättningarna för integration/assimilering och därmed ett mer anpassat och skötsamt liv i det svenska samhället. Med andra ord, assimilationsprocessen följer det förväntade mönstret.

Studerar vi samma förhållande för Norge, så är siffrorna för dubbelbarnen ännu lägre. Bara åtta procent av andra generationens män har föräldrar som båda är utrikes födda, medan drygt nio av tio har en förälder som är svensk.

För de jugoslaver som fram till 1970-talet kom som arbetskraftsinvandrare ser bilden inte riktigt likadan ut. (Observera, nedanstående statistik tar inte med dem som kom efter att Jugoslavien år 2003 upphört att existera). Här kan vi se att proportionerna börjar bli de omvända i flera avseenden. Två tredjedelar av andra generationens män idag med familjebakgrund i Jugoslavien är dubbelbarn. Brottsmisstankarna är också högre än för våra nordiska grannländer (inklusive Danmark). Överrepresentationen/överrisken för personer födda i ex-Jugoslavien i förhållande till svenskar är 2,6 gånger totalt sett.

En jämförelse med somalier under samma period visar att denna trend fortsatt. Av de somaliska männen är en majoritet utrikes födda, men här är det inte enkelbarnen som ökar, utan dubbelbarnen. Detta visar på att den tidigare assimilationsprocessen, som exempelvis gällde de nordiska ländernas invandrare, inte längre fungerar utan istället tycks gravitera mot endogami. Här spelar också skillnaden mellan arbetskrafts- och asylinvandring en viktig roll. Den senare genererar en ännu större anhöriginvandring och möjlighet till ”nyetablerade relationer”, vanligen brudimport från hemlandet.

För personer födda i Somalia gäller en överrisk för kriminalitet på 4.5 och för Turkiet 2.7. Högst upp ligger Afghanistan med en överrisk på 5.1 och med över 90 procent dubbelbarn i andra generationens män i Sverige. Då har vi inte räknat med de ”ensamkommande barnen”, som har sina föräldrar i hemlandet. Syrien har en överrisk på 3.8 och närmare 90 procent manliga dubbelbarn. Eritrea har en överrisk på 4.0 och lika stor andel dubbelbarn av manligt kön som Syrien. Nedan kan ni se motsvarande data plus mer utförlig statistik för Irak, och har en överrisk som ligger på 3.9.

Det som sammanfattningsvis är signifikativt och illavarslande för dem som har sin bakgrund i de asylrelaterade länderna (vi har gått igenom närmare 200 länder) är kombinationen av bakgrund i muslimska länder, stor andel dubbelbarn och därmed sämre möjligheter ”att leva svenskt”, samt högre överrisk för brott hos föräldrarna. Man undrar varför det inte finns någon forskningsråds- eller på annat sätt statsfinansierad forskning på detta område.

Kan det möjligen bero på att våra politiker, myndighetschefer, journalister och rent allmänt den kulturella eliten undviker fakta som kan störa karriären i den humanitära stormakten. Att ”inte se det komma”, inte oroa sig för sitt lands framtid och att demonisera invandringskritiker som högerextrema, tycks ha blivit en avledningsmanöver för dem.

Nedan, proportionerna för de tjugo största populationerna i den andra generationen.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Om ”dubbelbarn” och kriminalitet

I dag är gästas bloggen av Gunnar Sandelin, med statistik särskilt framtagen av ”Affes statistikblogg”.

Vi har tidigare på sajten Det goda samhället diskuterat brottsstatistiken för män som är i sin mest brottsaktiva ålder. 1970 var andelen av utrikesfödda män från Norden i åldern 15 – 44 år runt 60 procent av denna grupp. De som hade sin bakgrund i Afrika och Asien låg på drygt tre procent. 50 år senare, år 2020, är rollerna ombytta. Överrepresentationen vad gäller brottsmisstankar för våra nordiska grannar ligger mycket lågt på skalan. Högst är den bland dem som kommer från Afrika och Västasien/Mellanöstern.

Såväl DGS´ som Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste stora studier om invandrare och brottslighet, som sträcker sig fram till och med 2017, visar att för första gången är andra generationens invandrare högst överrepresenterade vad gäller misstanke om brott – särskilt grov kriminalitet som misshandel, dråp och mord. Länder/områden med stor majoritet dubbelbarn är också de som toppar tabellen vad gäller överrisk för brott.

Detta trendbrott borde leda till följdfrågor om såväl familjebakgrundens sammansättning som föräldraansvaret. Varför är barn till två utrikesfödda föräldrar, här kallade ”dubbelbarn”, de mest kriminella? Detta till skillnad från ”enkelbarnen”, som har en svenskfödd förälder.

Eftersom detta är en brottslighet som främst gäller männen, har kvinnorna inte tagits med i den statistik som redovisas nedan. Jag vill emellertid börja med en kort beskrivning av hur den typiska assimilationsprocessen ser ut, för att kunna relatera statistiken till normalbilden av hur assimilationen går till.

När immigranter – vare sig det handlar om flyktingar eller välfärdsimmigranter – bosätter sig i ett nytt land startar en assimilationsprocess som vanligen löper över tre generationer. Att vara assimilerad betyder därvid inte bara att man med avseende på rättigheter och skyldigheter är fullvärdig medborgare utan också att man inte blir uppfattad som en främling – och således inte heller blir tillfrågad om varifrån man kommer.

För första generationen gäller därvid att man mycket väl kan lära sig språket och bli en aktad samhällsmedlem, men man identifieras inte som svensk och känner sig heller inte svensk, om det nu är Sverige som är det nya hemlandet. Etnisk tillhörighet är något man föds in i.

För andra generationen, som alltså är födda i Sverige, har givetvis assimilationen gått längre, vilket i familjen kan skapa en annorlunda situation, därför att barnen är mer kompetenta i att ”leva svenskt” än föräldrarna.

För att tredje generationen inte ska bli fullt ut svensk krävs det rätt mycket. Av en minoritet, vare sig den nu är etnisk eller religiös, krävs det att den praktiserar endogami, alltså giftermål inom den egna gruppen. Det har varit mycket svårt att göra det över tre generationer i Sverige, eftersom svenskarna själva inte ägnar sig åt endogami annat än i ytterst begränsad uppfattning. Den gängse uppfattningen är att vem som helst kan gifta sig med vem som helst – huvudsakligen är att de blir lyckliga.

Vanligen krävs det också av minoritetsmedlemmarna att de på olika sätt begränsar umgänget med företrädare för majoritetskulturen. Det stannar dock inte där, utan de måste dessutom behålla kontrollen över den primära socialisationsprocessen, det vill säga möjligheten att skola in i sina barn i den egna kulturen. Med andra ord, det krävs rätt mycket för att en etnisk minoritet ska kunna etablera ett minoritetskap som sträcker sig över fler än tre generationer.

Vi kan exemplifiera med den finska arbetskraftsinvandringen till Sverige. Under tre år från år 1968 kom det drygt 111.000 finländare till Sverige, till största delen för att arbeta inom svensk industri. Ungefär hälften av dem kom att stanna livet ut. De flesta av den generationens invandrade finländare är i dag ålderstigna, många är avlidna. Ändå är män med finsk bakgrund den största etniska gruppen av sitt slag med närmare 200 000 personer.

När det gäller frågan hur pass väl andra generationen anpassar sig, så visar det sig att de följer det generella assimilationsmönstret. Det framgår av hur snabbt de så kallade enkelbarnen kommer att dominera över dubbelbarnen. En svenskfödd förälder underlättar förutsättningarna för integration/assimilering och därmed ett mer anpassat och skötsamt liv i det svenska samhället. Med andra ord, assimilationsprocessen följer det förväntade mönstret.

Studerar vi samma förhållande för Norge, så är siffrorna för dubbelbarnen ännu lägre. Bara åtta procent av andra generationens män har föräldrar som båda är utrikes födda, medan drygt nio av tio har en förälder som är svensk.

För de jugoslaver som fram till 1970-talet kom som arbetskraftsinvandrare ser bilden inte riktigt likadan ut. (Observera, nedanstående statistik tar inte med dem som kom efter att Jugoslavien år 2003 upphört att existera). Här kan vi se att proportionerna börjar bli de omvända i flera avseenden. Två tredjedelar av andra generationens män idag med familjebakgrund i Jugoslavien är dubbelbarn. Brottsmisstankarna är också högre än för våra nordiska grannländer (inklusive Danmark). Överrepresentationen/överrisken för personer födda i ex-Jugoslavien i förhållande till svenskar är 2,6 gånger totalt sett.

En jämförelse med somalier under samma period visar att denna trend fortsatt. Av de somaliska männen är en majoritet utrikes födda, men här är det inte enkelbarnen som ökar, utan dubbelbarnen. Detta visar på att den tidigare assimilationsprocessen, som exempelvis gällde de nordiska ländernas invandrare, inte längre fungerar utan istället tycks gravitera mot endogami. Här spelar också skillnaden mellan arbetskrafts- och asylinvandring en viktig roll. Den senare genererar en ännu större anhöriginvandring och möjlighet till ”nyetablerade relationer”, vanligen brudimport från hemlandet.

För personer födda i Somalia gäller en överrisk för kriminalitet på 4.5 och för Turkiet 2.7. Högst upp ligger Afghanistan med en överrisk på 5.1 och med över 90 procent dubbelbarn i andra generationens män i Sverige. Då har vi inte räknat med de ”ensamkommande barnen”, som har sina föräldrar i hemlandet. Syrien har en överrisk på 3.8 och närmare 90 procent manliga dubbelbarn. Eritrea har en överrisk på 4.0 och lika stor andel dubbelbarn av manligt kön som Syrien. Nedan kan ni se motsvarande data plus mer utförlig statistik för Irak, och har en överrisk som ligger på 3.9.

Det som sammanfattningsvis är signifikativt och illavarslande för dem som har sin bakgrund i de asylrelaterade länderna (vi har gått igenom närmare 200 länder) är kombinationen av bakgrund i muslimska länder, stor andel dubbelbarn och därmed sämre möjligheter ”att leva svenskt”, samt högre överrisk för brott hos föräldrarna. Man undrar varför det inte finns någon forskningsråds- eller på annat sätt statsfinansierad forskning på detta område.

Kan det möjligen bero på att våra politiker, myndighetschefer, journalister och rent allmänt den kulturella eliten undviker fakta som kan störa karriären i den humanitära stormakten. Att ”inte se det komma”, inte oroa sig för sitt lands framtid och att demonisera invandringskritiker som högerextrema, tycks ha blivit en avledningsmanöver för dem.

Nedan, proportionerna för de tjugo största populationerna i den andra generationen.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kontraktsparlamentarism

År 2003 förde statsvetarna Torbjörn Bergman och Nicholas Aylott i Riksdagens årsbok fram begreppet kontraktparlamentarism för de formella avtal som ingås mellan ett regeringsparti och dess stödpartier. Ett exempel är hur socialdemokraterna samregerat med miljöpartiet och i riksdagen haft centerns och vänsterpartiets stöd. Ett annat är hur moderaterna 2010 – 2014 kunde samregera med centern, liberalerna och kristdemokraterna.

I dag är det helt annorlunda. Den borgerliga alliansen har gått med Davids höns under isen och moderaterna har gjort upp en budget där sverigedemokraterna och KD är med. Överspelad är Fredrik Reinfeldt, som deklarerade att han hellre avgick än att ge sverigedemokraterna något som helst politiskt inflytande. Centern står ensam kvar i det som de definierar som mitten och liberalerna siktar på en framtid som utomparlamentarisk minoritet och envist renläriga SD-mobbare. Många hoppas att också miljöpartiet ska välja samma väg – från sex poster i regeringen till hur många poster som helst, utanför såväl regering som riksdag. Det som liberalerna och miljöpartiet har gemensamt är ett så intensivt SD-hat att det liknar en psykisk sjukdom. Därför är det bra om de tvingas lämna riksdagen. De som fått förtroendet att styra Sverige ska sätta förståndet och verklighetskontakten före känslorna.

Det är två frågor som statsvetarna lyft fram med begreppet kontraktparlamentarism. Den ena är de politiska konsekvenserna för minoritetspartierna. Där är forskarna någorlunda överens om att det för deras del kostar mer än det smakar, i form av minskat väljarförtroende och väljarunderlag. Den andra frågan är i vilken utsträckning stödpartierna kan ställas till ansvar – i synnerhet när partierna inte ingår i regeringen utan endast ger sitt stöd till statsbudgeten och i specificerade frågor. Stödpartier blir nämligen en typ av ”pseudo-opposition”, eftersom de samtidigt ju är med och styr regeringspolitiken. Därmed kommer de undan riksdagens granskning av regeringens arbete. Det finns också en tredje fråga som helt överskuggar dessa båda. Till den ska jag återkomma.

Alltsedan sverigedemokraterna år 2010 kom in i riksdagen har vi fått se hur svaga samlingsregeringar i svårförutsägbara allianser har styrt Sverige. Det som skapat denna odemokratiska cirkus är den allt övergripande ambitionen att utestänga Sverigedemokraterna, och därmed också deras väljare, från alla former av parlamentariskt inflytande.

Strategin har varit att utmåla SD som politiska skunkar och ett hot mot demokratin, i förhoppningen att väljare därmed ska hindras från att ge dem sitt stöd. Det skulle vara vanhedrande både att bli medlem i partiet och att ge dem sin röst. Därutöver har det varit viktigt att i så många politiska sammanhang som möjligt hindra dem från politiskt inflytande. Stefan Löfven sa sig vara villig att förhandla med ”alla demokratiska partier” men uteslöt då sverigedemokraterna. Här passar ett citat in, som tillskrivits Voltaire: ”Det är farligt att ha rätt i frågor där de etablerade auktoriteterna har fel.”

Inom EU är det framför allt två partier som utsatts för denna typ av politisk isolering: Belgiska Vlaams Belang och sverigedemokraterna. Detta till skillnad från exempelvis Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet som både accepterats som stödpartier och kunnat ingå i regeringskoalitioner.

I en lördagskrönika på Youtube för också libertarianen Henrik Jönsson fram begreppet kontraktsparlamentarism. När sverigedemokraterna kom in i riksdagen prioriterade flera partier att till varje pris isolera dem. De satte därmed den parlamentariska demokratin ur spel, eftersom uppgiften att spegla folkets åsikter i det politiska arbetet blev en underordnad fråga. Centerpartiet såg det till exempel som viktigare att stödja socialdemokraterna än att släppa fram en borgerlig regering som gjort upp med sverigedemokraterna i de frågor där man är överens. En konsekvens blev oundvikligen att förtroendet för demokratin sjönk i de grupper som stängdes ute. Henrik Jönsson konstaterar att det tvingar

helt inkompatibla partier att gemensamt rösta fram en regering som endast är enig om vad de inte vill. Eftersom denna typ av regeringskonstruktion saknar en gemensam ideologisk inriktning måste allt reformarbete formuleras i kontraktsform, där helt oeniga parter köpslår om sina divergerande hjärtefrågor. Denna typ av maktordning kallas ibland för kontraktsparlamentarism, eftersom den ersätter naturlig ideologisk gemenskap med just kontrakt. Det är denna kontraktsparlamentarism som gör Sveriges politik så ryckig, reaktiv och osammanhängande eftersom de kontrakt som maktens terrorbalans vilar på är stelbenta och oförmögna att hantera en dynamisk och föränderlig verklighet. Kontraktpartnernas olika framförhandlade ideologifragment kolliderar med varandra och verkligheten. Bortom de kontraktsparlamentariska avtalen förekommer nämligen inget sammanhållet ansvarstagande alls. Varken ideologiskt, politiskt eller ekonomiskt. Kontraktsparlamentarismen skapar en form av atomiserad ansvarsfrihet där ingen part tar ansvar för helheten.

I Expressen konstaterar ledarskribenten Anna Dahlberg att det partipolitiska systemet inte har klarat av att hantera Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Några av kontraktsparlamentarismens mer allvarliga konsekvenser:

Sverige hade ett av världens bästa elsystem – stabilt och fossilfritt – med vattenkraften i norr och kärnkraften i söder på väl uttänkta platser.Sverige toppar numera listan över dödsskjutningar i Europa. Ungdomsrånen har fördubblats på fem år.Rika personer är numera särskilt utvalda måltavlor för gängen. Vårt pensionssystem undermineras i både ord och handling. Varenda valrörelse framöver kommer att urarta i en budgivning om pensionerna. Budgetprocessen håller på att bli lika ifrågasatt. 18 procent av svenska elever blev inte godkända i läsförståelse i den senaste Pisa-undersökningen, trots den stora exkluderingen av nyanlända. Vi riskerar att bli en nation med fickor av halv-analfabetism.Bland kvinnor i åldersgruppen 20 – 24 år uppger 26,9 procent att de utsattes för sexualbrott under 2020, enligt den senaste Nationella trygghetsundersökningen (NTU).Var sjätte niondeklassare numera lever under hedersförtryck i storstäderna liksom att det finns flickor i svenska förskolor som inte får visa benen eller håret. På Södermalm i Stockholm svarar 75 procent att man kan lita på de flesta politiker medan motsvarande siffra i Rosengård i Malmö ligger på 24 procent, enligt den senaste Tillitsbarometern.

Magdalena Andersson har när detta skrivs just presenterat sin nya och helt socialdemokratiska regering, efter att miljöpartiet, vänstern och centern lagt ner sina röster i riksdagen. Denna extremt svaga regering ska regera med kontraktsparlamentarism och på sina borgerliga motståndares budget. Jag stirrar på skaran av ministrar och funderar över varför varken partiet eller medierna gör en genomgång av dessa våra högsta befattningshavare och visar på vilket sätt de är kompetenta att axla sitt ministeransvar. Vilka är Mikael Dambergs ekonomiska meriter? Såvitt jag kan utröna är han socionom. Varför har vi en justitieminister som inte är jurist? Och Annika Strandhäll ger starka Mona Sahlin-vibbar – det vill säga hon kan ingenting särskilt, inte ens hålla ordning på sin egen ekonomi. Och vilken kompetens har Anders Ygeman för den mycket krävande uppgiften som integrations- och migrationsminister? Hans högskoleutbildning inskränker sig till en termin i ämne kriminologi. Däremot har han, som så många i regeringen, varit SSU-ordförande. Jag kan inte hindra tanken att Sverige styrs av ett antal sekter, varav ingen har landets bästa för ögonen. Och just nu är kompissekten socialdemokraterna ensamma vid rodret. Herreminje!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Moralmästerskapet

För några veckor sedan påminde mig en läsare om en text jag skrivit och helt gömt bort. Kanske inte så underligt eftersom den publicerades redan år 2007, i tidskriften Axess, som jag skrev i på den tiden. Nedan följer den in extenso. Mina känslor är dubbla. Det är ju bra att jag redan på den tiden visade min uppfattning. Samtidigt är det sorgligt att det som då kunde publiceras i en respekterad tidskrift idag tillhör sådant som inte längre får sägas. Med några kommentarer finns texten också på Robsten blog.

***

För den nya eliten är det viktigare att demonstrera sin höga moral än att föra en ansvarsfull ekonomisk politik. Kritiker av den förda invandringspolitiken stämplas automatiskt som fördomsfulla och rasistiska.

Under tre månader 1992 gick bussar i skytteltrafik från Kosovo till Sverige. Tiotusentals kosovoalbaner släpptes in helt utan kontroll. I Kosovo rådde fred, så skälet var inte att de behövde asyl. Däremot behövde de försörja sig. Det fanns ingen politisk idé bakom mottagandet, det var bara klantigt, i synnerhet med tanke på att det var under denna tid Sverige gick igenom efterkrigstidens största ekonomiska politik. Kronan befann sig, för dem som minns, i fritt fall och statsskulden växte explosivt.

Historiedocenten Åke Wedin skrev senare ett brev till den då ansvariga invandringsministern, folkpartisten Birgit Friggebo, och ställde en rad frågor om flyktingpolitiken under hennes tid som minister, bland annat om dessa kososovalbaner. Birgit Friggebo svarade: Tack och lov satt jag i en regering som inte lät humaniteten följa den ekonomiska konjunkturen. Konjunkturer kommer och går men humaniteten består.

Med andra ord: för Birgit Friggebo var det viktigare att demonstrera att hon tillhörde Sveriges moraliska elit än att föra en ekonomiskt ansvarsfull politik. Socialantropologen Jonathan Friedman gör följande analys:

De nya eliterna, både den politiska och kulturella, förankrar sin identitet i en rad metaforer relaterade till öppenhet, transnationalitet, mångkulturalism och globalisering. Allt detta kopplas samman med en alltmer förvirrad uppfattning om demokrati. De nya demokraterna är eliter, som gör anspråk på att vara demokratiska i alla avseenden. Demokrati blir på det sättet inte längre en beskrivning av en politisk process utan ett attribut till individer.

I invandrarfrågor riktar den moraliska eliten sin kritik åt två håll. När inte företrädarna själva sitter i samma båt kritiserar de politiker och myndigheter för grym och byråkratisk okänslig hantering av de asylsökande. Den tyngsta kritiken riktas dock mot de medborgare som ifrågasätter den förda invandringspolitiken. Dessa demonstrerar bara sina fördomar och de som är mest högljudda i sin kritik stämplas som rasister.

Den norske socialantropologen och vänsterpolitikern Ottar Brox diskuterar i en bok som kom för femton är sedan hur en nations moraliska elit fungerar i förhållande till invandringen. Han för fram begreppet ”moralmästerskap” och menar att grundstrukturen är ungefär densamma som i en idrottstävling. Det gäller att visa fram sina moraliska kvalitéer effektivt och i kontrast till andra uppfattningar. I ett moralmästerskap gäller det att vinna genom att vara godast.

Med utgångspunkt hos Brox går det att ställa upp en fallande skala:

Finast är de som talar om att landet måste ta sitt ansvar och hjälpa dem som bäst behöver hjälp. Goda människor är oegennyttiga. Det betyder att de är så gott som oåtkomliga för den som har invändningar. Om vi inte hjälper andra människor i nöd så kan vi inte heller påräkna någon hjälp själva, om vi råkar illa ut. Kritikerna avslöjar sig som kortsynta egoister.

När den beräknade merkostnaden för invandringen 2006 skenade iväg till mer än tre miljarder sa miljöpartiets Gustav Fridolin att ”visar det sig att det behövs ännu mer pengar är vi villiga att lyssna på Integrationsverket” och vänsterpartisten Kalle Larssons kommentar var att ”en värdig mottagning av människor under första tiden i landet måste få kosta”.

Näst finast är de som talar om den kulturella mångfalden. Landet bör räddas från grå enhetlighet och tråkighet, till förmån för en mångfald av kulturyttringar, maträtter, åsikter, etc. Det land som har många invandrare blir ett roligare och trevligare land än det som har få invandrare. Mångfald är ett plusvärde. Anledningen till att denna motivering inte är lika fin som den första är att här har man redan börjat argumentera: godheten måste motiveras. Här är det också möjligt att resa invändningar. När det gäller konsumtion är mångfalden visserligen attraktiv men när det gäller identitet fungerar det inte på det sättet. Där är det otvetydigt att vi – och för den delen vilka människor som helst – gillar de människor bäst, som är av samma slag. Med ett identitetsperspektiv är inte mångfald lika med rikedom utan med socialt sönderfall.

Det demografiska argumentet är nummer tre. Landet behöver invandrare för att den egna befolkningen åldras. Vem ska ta hand om alla framtidens gamlingar om vi inte släpper in nya människor i landet? Här har förespråkarna börjat se till egennyttan, om än efter receptet att detta är till gagn för såväl de egna medborgarna som för invandrarna.

Som nummer fyra kommer det argument som ledde till att Sverige tog emot så många arbetskraftsinvandrare under i synnerhet sextiotalet, nämligen att invandrare tar de jobb som landets medborgare anser sig för fina att utföra. Utan invandrare stannar landet. Man kan undra, stannar verkligen länder som Norge och Sverige utan invandrare? Kommer åldringar att dö i vanvård? Är det sant att ingen städar arbetsplatserna om det inte finns invandrare? Kommer restaurangköken att dränkas i odiskade tallrikar? Som Ottar Brox lite salt kommenterar: ”Det är naturligtvis inte nödvändigt att ha Nobelpriset i ekonomi för att inse att detta är nonsens.”

Den moraliska elitens företrädare har svårt att ge sig in i debatter med sina motståndare och vinna dem. Efter att Mona Sahlin våren 2007 i TV 4 ”tagit debatten” med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson verkade ledande politiker vara ganska överens om att det fick bli en engångshändelse. Det argument som lyftes fram var att man inte skulle ge främlingsfientliga krafter utrymme. Det som inte sades lika tydligt var att riksdagspolitikerna inte klarar av att ge tillfredsställande svar på enkla och samtidigt tunga frågor. Exempelvis:

Varför har Sverige tagit emot så många fler invandrare i förhållande till den egna folkmängden än andra europeiska länder?Varför har svenska folket inte fått rösta om invandringens omfattning?I vilken utsträckning lever invandrare i så kallade utsatta förorter på bidrag?Hur går det med integrationen?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

I en domstol ska alla känna sig välkomna

En av mina mailkontakter skickar mig ett twitterinlägg från en åklagare vid namn Paulina Brandberg. Hans inledande kommentar lyder: ”Då omsorgskärringarna tillåtits ta befälet över samhället och domstolarna blir detta följden!” Så här lyder twitterinlägget:

Förra hösten hade jag tillsammans med en kollega en tre månader lång förhandling som i media kom att omskrivas som ”kaosmålet”. Under förhandlingen blev jag och kollegan kontinuerligt hånade, trakasserade och hotade av de åtalade.
Vi blev kallade ”mammaknullare”, ”systerknullare”, ”horbarn” och diverse andra otrevligheter. Jag fick även höra att jag skulle ”straffknullas” och att min dotter skulle ”rida en av de åtalades kuk.”
Att under tre månader ha detta som arbetsmiljö var givetvis oerhört påfrestande. Jag hade dock även en annan stark känsla, nämligen skam. Jag skämdes så oerhört mycket för vårt rättsväsende under denna tid.
Det var så fruktansvärt ovärdigt att sitta i en rättssal som förvandlades till de åtalades lekstuga. När jag nu läser om de okvädingsord som uttalas i polismordsrättegången i Göteborg kommer denna känsla tillbaka.
När som i detta fall är fråga om en förhandling där det sitter djupt sörjande anhöriga blir känslan givetvis ännu större. Att detta beteende inte möter större konsekvenser är ett stort hån mot dessa människor.
Såvitt jag har förstått ser det inte alls ut så här i andra länders domstolar. När jag i rättssalen möter människor som är bosatta i andra länder upplever jag också att dessa generellt uppvisar en större respekt för rättens aktörer än vad många som bor i Sverige gör.
Domare måste få de verktyg som krävs för att avskräcka från respektlöst beteende i rättssalen (dagens hot om penningböter räcker ofta inte på långa vägar). Det är sedan viktigt att verktygen också används när dessa situationer uppstår.
Varje gång ett respektlöst beteende i rättssalen passerar utan konsekvens förflyttas gränsen för vad som uppfattas som godtagbart. Det är nu hög tid att dra i nödbromsen.

Min mailkontakt skriver också:

Hur vore det med avbruten rättegång och 1 års fängelse direkt med “vatten och bröd” plus straffarbete i något stenbrott?
Vägrar de arbeta = ingen mat, alternativt skorpor och vatten. Vägrar de äta detta, ja men – svält ihjäl då.
Tror juristerna att det är predestinerad boskap de har att göra med, alla dessa omsorgskärringar? Den människosynen har då inte jag.
Människan är läraktig och lär sig fort. Vissa förstår “androm till varnagel” särskilt bra.
De andra busarna skulle bli som lamm efter ett par utdömda straff – där de med egna ögon fått se hur de fångarna har det!
Antagligen räcker det med färre än 10 sådana domar för att få lugnt i domstolarna.
Och “stackarna” kommer ju ut om 1 år – vältränade.

I Thailand, där jag nu befinner mig, skulle staten aldrig drömma om att slarva bort sitt våldskapital. Den som hamnar inför domstol får inte ens sitta med benen i kors under förhandlingarna. Vad som skulle hända om han eller hon kallade någon i domstolen för mammaknullare är det väl ingen som vet. Sådant händer helt enkelt inte.

Jag skickar mailet till en av mina vänner som är domstolsjurist. Han skriver:

Detta beror dels på att vi har fått ett feminiserat samhälle, något som du och jag talat om flera gånger tidigare, men det rör sig även om att domstolarna ändrat uppfattning om sin roll i samhället. Bara för ett tiotal år sedan såg man som sin uppgift att upprätthålla lag och ordning i landet. Den uppfattningen är inte längre självklar.

Ett exempel som illustrerar hur vår repressiva statsapparat idag fungerar: En ”svenne” som var inne i ett kraftigt narkotikamissbruk hade fått ett ”spel” och hotat sin mor till livet. Hon stängde in sig i huset och ringde polisen. ”Busen” hade då låst in sig i en lekstuga och när polisen kom ville han inte komma ut. Den patrull som var på plats ringde efter en förstärkningsstyrka från den större staden tio mil bort. Den kom och lyckades övertala honom att komma ut. Jag frågade några pensionerade poliser hur dom skulle gjort? De skrattade och sa att de naturligtvis hade brutit upp dörren och hämtat ut ”busen”, försett denne med handbojor och åkt till polisstationen. Det hela hade tagit cirka 20 minuter. Nu hölls det på i timtal med olika övertalningsförsök innan den misstänkte gav sig frivilligt.

På senare år har man nog mer uppfattat sin uppgift som att ”upprätthålla mänskliga rättigheter” och att domstolens har som uppgift att ”pröva åklagarens bevisning”. Man ser sig som en mellanlänk mellan åklagare och försvarare. Idén om att man är en grundbult i samhället har försvunnit. Detta betyder att domarna ser sin roll som att ”döma rätt” men inte sig själva som en garant för statens stabilitet. Därmed är man heller inte särskilt intresserad av hur folk uppför sig eller beter sig, än på annat sätt än att man kan genomföra en rättegång. Kommer inte folk till en rättegång vänder man sig till exempel till åklagaren och förväntar sig ett svar på ”hur man ska göra”.

Domstolsverket undervisar dagens domare i ”bemötande” och det är viktigt att alla ska känna sig ”välkomna” när de kommer på rättegång. Det hela börjar med att domaren presenterar sig själv och sedan de tre nämndemännen som skall döma. Man lämnar en beskrivning över hur processen går till och avslutar med att fråga om den åtalade har ”förstått” eller ”har några frågor”? Det hela blir således närmast ett informellt möte där alla skall känna sig bekväma. Naturligtvis måste det hela te sig som ett barnkalas om man kommer från Mellanöstern eller Nordafrika.

Ett annat lustigt fenomen man upplever är om man är på kurser och seminarier med kollegor från andra landsändor. Alla sätter då upp en namnskylt framför sig vilket är bra. På dessa skyltar skriver man numera bara sitt förnamn. Det står således ”Karin”, ”Eva” eller ”Sven”. Detta har naturligtvis sitt ursprung i den nuvarande generationen och dess uppväxt med dagis, skola mm där man curlats igenom livet och styrts undan från alla vad obehagligheter man som ung kan möta. Att man är på plats i egenskap av en yrkesutövande tjänsteman eller företräder intressen utöver sina egna uppfattar man nog som förlegat.

Dessa jurister kan inte hantera personer som kommer från en machokultur där det gäller att uppvisa makt och styrka genom sitt agerande. Muslimer och många andra känner naturligtvis förakt när dom möts av dessa människor. Särskilt ökar föraktet när man ska hanteras av kvinnor. De utgör numera majoriteten i rättsväsendet. Polisen går i dessa kretsar under benämningen ”aina” som är ett vedertaget begrepp. Nästa gång jag träffar en kriminell blatte ska jag naturligtvis fråga honom om detta men min teori är att man ser det svenska polisväsendet som en samling kärringar.

Jag googlar aina. Tillmälet kommer ursprungligen från det turkiska slangordet aynasiz, vilket betyder ”utan spegel”. Det syftar på att polisen inte har någon skam i kroppen. Poliser är så skräckinjagande att de inte vågar se sig själva i spegeln. Det låter inte särskilt träffsäkert för svenska poliser.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

DN. Från allsidig och korrekt nyhetsförmedling till agendajournalistik

Med den här helsidesannonsen i veckopressen (kapad på mitten) ville Dagens Nyheter 1957 värva nya prenumeranter. Tidningen profilerade sig som Sveriges största tidningsredaktion som ”har resurser att ge en allsidig, korrekt och snabb nyhetsförmedling”. Läsaren skulle vara trygg med att såväl världshändelser som fakta presenterades fullödigt och objektivt på hemmaplan. Folk i landsorten erbjöds ”en verkligt initierad och fullständig bild av vad som diskuteras i riksdagen och den centrala förvaltningen uppe i Stockholm.”

Chefredaktör var (1946-59) den liberale publicisten, författaren och statsvetaren Herbert Tingsten, som alltid drog en lans för yttrandefriheten och den västerländska demokratin. Han var konsekvent emot totalitarism och diktatur, särskilt som den manifesterade sig i efterkrigstiden i det stalinistiska Sovjet med tillhörande östblock. Det gällde att värna vårt land och civilisations kärnvärden mot det ideologiska barbariet. Läs gärna mer om denna period i tredje och fjärde delen av Tingstens memoarer ”Mitt liv”. Där finns tankefigurerna från etablissemanget i gårdagens etniskt homogena Sverige, att jämföra med hur makt- och mediaeliten tänker och agerar idag.

Herbert Tingstens västorienterade perspektiv kastades över ända när författaren, kritikern och publicisten Olof Lagercrantz, efter att sedan tidigt femtiotal ha varit kulturredaktionens chef, som en av två chefredaktörer efterträdde Tingsten (1960-75). Lagercrantz tyckte att Sverige hade mycket att lära av Mao Tse Tungs kulturrevolution och orienterade Dagens Nyheter mot den vite mannens skuld och världens orättvisor. Han rapporterade bland annat entusiastiskt från ett besök i Kina om hur, enligt hans förmenande, de kinesiska rödgardisterna strävade efter verklig folkdemokrati. Därifrån återvände denne kulturradikal till sitt arbetsrum iförd en legendomspunnen rosa Maouniform. ”En hänryckning inför det totalitära. Arvet efter Tingsten är förskingrat”, skrev Per Ahlmark om Lagercrantz sexton Kinaartiklar.

DN:s vidare resa mot dagens massinvandringsvänliga, antinationalistiska, klimatalarmistiska, feministiska och hbtq-orienterade agendajournalistik startade 2013, då den då blott 34 år gamla Peter Wolodarski tillträdde som chefredaktör/ansvarig utgivare och krattade manegen genom att ta bort misshagliga journalister. Dessförinnan hade tidningen hjälpligt undvikit att köra ner i det intersektionella vänsterdiket. Men med Wolodarski förändrades läget: Han lovprisade tidningens nya inriktning med argument om att journalistik alltid ska vara engagerande, beskriva människoöden subjektivt och ta emotionell ställning i samhällsfrågor. Och visst: agendajournalistiken är den absoluta motsatsen till den allsidiga hållning som DN propagerade för över 60 år tidigare och som Tingsten värderade som en publicistisk grundpelare.

I agendajournalstikens postmodernistiska hållning påstås objektiviteten vara en förvillelse, istället består verkligheten av skilda narrativ. Därför gäller det att välja vilken subjektiv berättelse som man vill presentera för att träffa läsarens/lyssnarens/tittarens emotionella centrum. För DN ligger det nära till hands att skildra skeenden utifrån ett verkligt eller inbillat offerperspektiv. Istället för strikt nyhetsrapportering får vi subjektivt laddade socialreportage med offrets klagan som hjärtpunkt. DN:s stjärnreporter Niklas Orrenius anställdes av just denna anledning.

I sin bok ”PK-männen” gör etnologen Karl-Olov Arnstberg ett porträtt av bland andra Peter Wolodarski. I en av sina första texter sätter DN:s tillträdande chefredaktör ned hela sin agendasättande fot när han frågar Turkiets dåvarande president Abdullah Gül om denne vid sitt besök i Sverige är beredd att skaka hand med Jimmie Åkesson. En fråga som fångar agendajournalistiken i all sin prydno. För varför skulle inte en president vid ett statsbesök hälsa på en ledare för ett demokratiskt framröstat parti?

Frågan döljer också den outtalade agenda som DN och Wolodarski har. Bakom fasaden av humanism genomsyras tidningen av sina hjärtefrågor globalism och fri invandring. Där ingår det att nationellt sinnade partier, deras ledare och sympatisörer ska karaktäriseras som främlingsfientliga. Här finns inte ett spår av den strävan efter den allsidiga rapportering som DN såg som sitt adelsmärke 1957, även om man låtsas så. DN-läsaren Arnstberg skriver:

Att medge att det finns problem och inbilla folk att DN erkänner dessa problem är lite av tidningens specialitet. Det blir då lättare att komma fram till en slutsats som ger intryck av att vara trovärdig. För hur många problem DN än raddar upp med invandringen, så är slutsatsen alltid densamma. Alla ska få komma hit.

Länge var det självklart att Dagens Nyheter riktade sig till det svenska folket som läsare. Idag anser knappast tidningens frontfigurer att det finns något svenskt folk, bara en befolkning, vilket inte heller sägs rakt ut. Att allsidigt med fakta analysera den pågående stora demografiska förändringen, av många kallad ett folkutbyte, skulle aldrig falla DN in. Peter Wolodarski döljer sig istället bakom abstrakta fraser som ”ett större vi”, vilket kan få de svenska läsarna att känna sig delaktiga i en högre verklighet, när i praktiken deras eget land delas ut till människor från hela världen.

Detta slår mig när jag tänker på några bekanta som är erfarna skribenter på DN, men som samtidigt har mycket svårt att tåla tidningens journalistiska inriktning. De har emellertid inte råd att bita den hand som föder dem. Jag frågade en av dem om det är familjen Bonnier som styr tidningens journalistik, eftersom de tillsätter chefredaktören. Svaret blev att det är journalisternas skuld, eftersom ”talibanerna har kapat redaktionerna”. En annan medarbetare skriver i ett mejl: ”Död åt agendajournalistiken!”. Kan man våga hoppas på att det finns flera journalister av samma sort på landets största tidning?

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Dumma människor

1976 publicerade den italienske ekonomiprofessorn Carlo M. Cipolla en essä med titeln The Five laws of stupidity. Han skissar där på grunderna för det som han betraktade som mänsklighetens största existentiella hot: dumhet. Cipollas reflektioner baseras på socialt beteende, längs samma linje som John Cleese, när han i en Monty Python-sketch säger: ”I may be an idiot, but I´m no fool”.

Cipolla menade att dumma människor uppvisade ett antal gemensamma drag: De är mångordiga, irrationella och förorsakar problem för andra, utan att det betyder att de själva vinner något på det. På så sätt är de destruktiva överallt där de dyker upp. Cipolla, som dog år 2000, påvisade också att det var svårt att försvara sig mot denna dumhet. Det enda sätt på vilket ett samhälle kan undgå att förstöras av alla sina idioter, är genom att de ”icke-dumma” arbetar ännu hårdare för att motverkade dumskallarnas agerande.

Cipolla ställde upp ovanstående fyrfältsdiagram där fyra slags människor agerar med och mot varandra.

Det som de intelligenta gör är till glädje både för dem själva och kollektivetDet som banditerna gör är bara till glädje för dem själva, på de övrigas bekostnadDet som de hjälplösa gör är till glädje för andra, men på deras egen bekostnadDet som de dumma gör leder till problem för andra utan att de själva har någon glädje av det

Cipolla förklarar:

Dumma människor är farliga och skadliga därför att förnuftiga och resonabla människor har svårt att föreställa sig och förstå orimligt beteende. En intelligent person kanske förstår logiken i en bandits beteende. Det är handlingar som är rationellt begripliga. Det må vara en frånstötande och oacceptabel logik, men det handlar inte desto mindre om rationellt beteende. Banditen vill ha ett plus på sitt konto, och han kommer att producera sitt plus genom att orsaka ett minus på ditt konto. Allt detta är dåligt, men det är rationellt och om du själv är rationell så kan du begripa det. Du kan förutse en bandits handlingar och förstår därför också hur du ska försvara dig.

Med en dum person är allt detta absolut omöjligt, vilket förklaras av den tredje av de uppställda lagarna. En dum varelse kan trakassera dig utan anledning, utan fördel, vid de mest osannolika tider och platser, och detta utan att du begriper varför. Du har inget rationellt sätt att förutse om, när, hur och varför den som är dum attackerar. När du konfronteras med en dum person så sker det helt på hans villkor.

De fem lagar Cipolla ställde upp ser ut så här:

Första lagen: Alla gör ständigt misstaget att underskatta antalet dumma människor som deltar i olika aktiviteter.

De är alltid fler än du tror och anledningen är att vi gärna vill tro att andra människor i höga positioner, med fina utbildningar, titlar och hög lön inte hör till de dumma. Här kan man minnas en formulering av komikern George Carlin: ”Betänk hur korkad den genomsnittlige personen är och minns därefter att hälften av alla människor till och med är ännu dummare.” Enda sättet att hantera denna insikt är att utgå från att alla du möter är dumma, fram tills dess de visat att de inte är det. En följdsats hämtad från Mark Twain: ”Argumentera aldrig med en dumskalle. De som lyssnar kanske inte uppfattar skillnaden mellan er.”

Andra lagen: Sannolikheten för att en person är dum relaterar inte till den personens övriga karakteristika.

Cipolla ansåg att dumhet var en konstant variabel som inte kunde knytas till kön, nationalitet, folkgrupp, utbildningsnivå eller inkomst. Om de är dumma visas inte genom IQ-tester eller något liknande utan det framgår av hur de agerar socialt med andra människor. Det finns helt enkelt alltid ett visst antal dumma människor oavsett om vi talar om universitetsprofessorer, FN-delegater eller regeringspolitiker. Cipolla menar att det till och med finns dumma nobelpristagare. Det går emellertid inte ange något procenttal, eftersom det krockar med den första lagen.

Observera att detta är en lag som bromsar konspirationsteorierna. Katastrofalt agerande handlar vanligen inte om listigt uttänkta konspirationer utan har sin grund i ren och skär dumhet.

Även om man inte underskattar antalet dumma människor så riskerar man att underskatta hur dumma de faktiskt kan vara. Här passar ett Orwellcitat: ”Det finns idéer som är så verklighetsfrånvända att endast intellektuella kan tro på dem”. Ännu ett citat, av Facundo Cabral: ”Jag är inte rädd för någonting, utom dumma människor. Det finns massor av dem, och de har rösträtt.”

Tredje lagen: Dumma människor åsamkar andra människor förluster utan att det betyder att de själva drar några som helst fördelar av det. Ofta drabbas de också själva.

Det här betraktar Cipolla som dumhetens allra viktigaste kriterium, därför att när en person agerar utan att någon vinner på det, så behöver man inte tveka om att det är en dumskalle.

Fjärde lagen: De som inte är dumma underskattar ständigt hur mycket skada dumma människor kan göra.

Det gäller inte bara för de intelligenta utan också för de naiva/hjälplösa och banditerna.

Femte lagen: Dumma människor är planetens farligaste människor.

Detta betyder att de dumma är mer skadliga än banditerna, eftersom banditerna agerar rationellt och därför går att bygga upp ett försvar mot. Okunniga människor kan lära sig men dumma människor är förnuftsresistenta. Det var för övrigt något som diktaren Friedrich Schiller förstod när han skrev: ”Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves”.

Cipolla skrev sin artikel halvt om halvt på skämt, som en strategi för att föra fram en idé som han verkligen trodde på, men utan att vilja utsätta den för så hård kritik att den kraschade. För visst har den, trots sin enkelhet, svagheter. Är till exempel en självmordsbombare en dumskalle eller en bandit? Han passar utmärkt in på dumskallekriterierna men själv kan han ju se logiken sitt handlande, därför att han tror att detta är ett säkert sätt att hamna i paradiset.

Det finns en annan besläktad teori om dumhet uppställd av den tyske prästen och antinazisten Dietrich Bonhoeffer, som avrättades i koncentrationslägret Flossenbürg i april 1945. I likhet med Cipolla undviker han i sin Teori om dumma människor att relatera intelligens och dumhet. Han menar att dumhet inte är en intellektuell defekt utan en moralisk. Det får vi ta en annan gång.

Cipolla får sista ordet med ett generalangrepp på dogmen om alla människors lika värde:

Det är min absoluta övertygelse, formulerad efter åratal med observationer och experiment, att människor inte är lika. Vissa är dumma, vilket andra inte är. Det är en skillnad som inte bestäms av några kulturella faktorer eller krafter utan av naturen. Man är dum på samma sätt som man är rödhårig; man tillhör de dumma på samma sätt som man tillhör en blodgrupp. En dum människa är född dum. En viss andel av människorna är dumma, något som är genetiskt bestämt. Emellertid, även om jag är övertygad om att en del av människorna är dumma och att de är det på grund av genetiska egenskaper, är jag inte en reaktionär som i smyg försöker återinföra klass- eller rasdiskriminering. Jag är övertygad om att dumheten är en helt slumpmässig och proportionellt fördelad egenskap, inom alla mänskliga grupper.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Öppna sanningar

Lite förenklat finns det fyra nivåer som ett samtal kan föras på. Den mest grundläggande är att den ena parten berättar om sig själv för den andre, som svarar genom att visa att han eller hon lyssnar. Så mycket till samtal är det egentligen inte. Nästa nivå är en mer riktig dialog. Den handlar väsentligen om personer och hur de relaterar till varandra. ”Vet du vad Agda gjorde?!” ”Ja, och vänta nu ska du få höra vad Pelle gjorde då …”. Det här är en nivå där kvinnor trivs bättre än män. Den tredje nivån handlar om ting och händelser, innehållet är sakligt. Det är män som talar bilar och jakt kanske, kvinnor som talar kläder och smink. Denna nivå gillar män bäst.

Så den fjärde nivån. Den är problem- och lösningsorienterad. Det kan gälla i stort sett vad som helst. En kvinna som färgar håret förstår inte varför det inte blir som utlovat och diskuterar det med en väninna, som genom frågor kollar om hon har gjort något fel. Eller en man som inte förstår varför bromslyset strejkar på hans bil. Tillsammans med en kompis försöker han hitta felet. Det leder kanske till att de fortsätter att leta i en verkstadshandbok. Det här är den samtalsnivå som är mest engagerande. De som deltar i den tänker tillsammans. Den är också den viktigaste samtalsnivån, eftersom den vidgar vetandet. För att formulera sig dramatiskt men inte desto mindre korrekt: Om samtalet på denna nivå dör, så dör också samhällets framsteg.

Problem- och lösningsorienterade samtal kan föras om vad som helst. A frågar B: ”Varför har Sverige en så extrem invandringspolitik? Jag såg att vi har gett uppehållstillstånd till två miljoner nykomlingar sedan millennieskiftet. Har vi verkligen råd med det?”

Jag postulerar att B väljer mellan två sätt att svara. Han kan välja att tillsammans med A söka ett svar. De tänker på riktigt och de gör det tillsammans. Det blir en äkta dialog. Men B kan också välja att ge ett PK-svar, ett svar som han hämtar ur den ideologiska instruktionsboken: ”Ja men det förstår du väl, att när människor flyr för sina liv, då kan vi inte se till vad det kostar utan då måste vi ställa upp. Det är omoraliskt att värdera människoliv i pengar.”

Det svaret liknar det man kan få av en telefonsvarare. Lite tillspetsat: B är ”inte hemma”. Eller mer preciserat, B vill inte vara hemma, därför att frågan hotar hans ideologiska identitet. Kanske fortsätter A och B att tala med varandra ett tag till, men det mest troliga är att samtalet dör. Risken finns för att också vänskapen dör.

Observera att det gemensamma tänkandet dödas från båda hållen. A vill inte tala med B därför att B inte svarar på riktigt. Och B vill inte tala med A därför att A genom sitt ämnesval och sina frågor gett sig in på förbjudet område, där B inte tillåter sig att tänka själv. Man skulle också kunna säga att B är intellektuellt underlägsen, intellektuellt lat eller intellektuellt feg. Istället för att föra ett riktigt förutsättningslöst och analytiskt samtal med A, väljer B att fly. Han svarar med ideologiska standardformuleringar och plattityder.

Två personer som tänker ”på riktigt” klarar av att tala med varandra om snart sagt vad som helst, och det är naturligtvis så det helst ska vara. Två ideologiskt ”infekterade” kan också tala med varandra, men eftersom det är ett samtal som inte står med fötterna på jorden utan i ett ideologiskt dike, kan det landa var som helst. Jag minns under det vänsterpolitiska sjuttiotalet hur två totalinfekterade vänner på fullt allvar diskuterade vilka ideologiska fiender som det skulle bli nödvändigt att ta livet av. Vad den sortens samtal kan leda till, det vet vi förfärande väl. För de svårast insjuknade: det enda ideologiska fiender är värda är ett nackskott, eller kanske att få dingla i närmaste lyktstolpe.

Ser jag till mig själv, så har jag inget intresse av att tala med PK-människor – inte därför att de inte tycker som jag, utan därför att de fuskar. Det de erbjuder mig är inte sina egna tankeverksamheter utan ideologiska standardfraser som jag redan är bekant med. Och motsatt vill de inte tala med mig, därför att jag angriper deras ideologiska identitet. Samtal syftar till att komma överens och de vill inte bli överens med sådana som jag. De klarar inte att se mig som den jag är. De ser en ideologisk motståndare, någon som har (ideologiskt) fel. Kanske de till och med ser en ond varelse, någon som är främlingsfientlig eller rasist. Fy fan!

Ovanstående resonemang är ett försök att ge ett analytiskt svar på frågan varför politiska meningsmotståndare inte längre talar med varandra. Huvudanledningen till att jag har skrivit ner det är emellertid en annan –jag vill föra fram begreppet öppna sanningar. Tänker jag kanske fel? Möjligen finns det en helt annan förklaring, en förklaring som är bättre?

Det fanns ett valalternativ också för mig. När jag hade framlagt min hypotetiska förklaring, kunde jag ha stängt igen butiken. Jag skulle kunna vägra att ta del av invändningar, kanske med påståendet att alla som inte tänker som jag är idioter. Eller kanske att de är extremister av något slag, som jag inte alls vill ha med att göra. Så gör väldigt många som har tillgång till den offentliga plattformen. De svarar överhuvudtaget inte på tilltal från meningsmotståndare.

Att gå i försvarsställning lockar mig inte alls. Det finns ingenting jag vill försvara, därför att jag ”äger” inte den hypotes jag lagt fram. Den är öppen i den meningen att vem som helst kan kritisera eller nyansera den. I sökandet efter det bästa och mest fullständiga svaret hoppas jag att andra kan och vill hjälpa mig till ett bättre svar. Vem det är som kommer med invändningar är inte heller väsentligt. Mitt fokus ligger på själva resonemanget, inte på dem som för resonemanget. Jag skulle också kunna skriva att resonemanget inte längre är mitt, det har ett eget ”liv”.

När Galileo Galilei förde fram sin heliocentriska världsbild så fick han inte ett äkta svar från kyrkan. Den kolliderade med prästernas geocentriska världsbild. De gick inte in i en dialog med honom. En äkta hypotes, ett tänkande ”på riktigt” bemöttes ideologiskt. Inkvisitionen tillät inte öppna sanningar. Galileo tänkte på riktigt, men det gjorde inte de som dömde honom. Galileo var tvungen att böja sig och han satt i husarrest i resten av sitt liv. Det hindrar inte att hans världsbild vann, även om det tog längre tid än nödvändigt. Orsaken till att den heliocentriska världsbilden vann var att den förklarade verkligheten bättre. Det är det som sanningssökandet har som drivkraft: viljan att förstå verkligheten. När och om sanningssökandet upphör, så får det två mycket allvarliga konsekvenser: Samhällsskicket blir totalitärt och samhällsutvecklingen stannar av.

Nu ska jag göra en liten utvikning för att sedan försöka knyta ihop säcken.

Vi vet alla vad åsiktsfrihet är: Rätten för vem som helst att säga vad som helst (lite förenklat). Det är mindre uppmärksammat att åsiktsfriheten är tvådelad. Det handlar inte bara om rätten att föra fram sin åsikt utan också om alla andras rätt att fritt relatera till den utbasunerade åsikten. Det är visserligen oerhört viktigt med åsiktsfrihet men dialogen, det vill säga den öppna debatten, är det allra viktigaste. Meningsutbytet medger möjligheten att ”klättra på varandras tankar” och det är det slaget av dialog som för samhället framåt. Det räcker inte med att kunskapen offentliggörs utan den måste också debatteras och implementeras. Och kanske ännu viktigare: den måste förbli en öppen sanning. Kanske någon går in i en dialog med den hundra år senare – eller med ett ännu större tidsglapp.

Det var precis det som skedde med Isaac Newtons fysik. Med sin Philosophiae Naturalis Principia Mathematica gav han redan år 1687 så sanna svar, att de står sig än i dag. För den som börjar läsa fysik på universitet tillhör Newtons mekanik fortfarande grundkursen. Men det skulle visa sig att Newtons fysik inte var helt korrekt. I början av 1900-talet lade Einstein fram den berömda relativitetsteori som i själva verket består av två: Den speciella och den allmänna. Einstein tänkte ett varv till. Hade denna nya ”sanning” förbjudits, så hade mycket av den högteknologi som genomsyrar allas vår vardag inte funnits. Till exempel hade jag inte, med hjälp av Google Maps, kunnat navigera i trafiken.

Så alla ni som har tillgång till den offentliga scenen: Undvik ideologiseringar. Tänk själva och ge era meningsmotståndare så bra svar som ni bara kan. Även om ni blir aldrig så provocerade, kalla dem inte för idioter. Gå i dialog med dem som vill upprätta en seriös dialog med er. Om de tänker bättre än ni, se det inte som ett nederlag. Det är ett framsteg! Förstå att när ni ger PK-svar, smädar era meningsmotståndare eller vägrar ta debatten så är det ingen vinst. Det är inte era meningsmotståndare som åsamkas den största skadan. Det är samhället.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.