Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 21

Söndagskrönika: Identiteter

Som tonåring läste jag små häftade billiga böcker som presenterade stora filosofer på svenska. Bland annat stiftade jag då min första bekantskap med Schopenhauer och fastnade särskilt för följande lakoniska beskrivning av människan i universum:

Otaliga lysande klot i det oändliga rummet, runt vilka ett dussintal mindre, starkare belysta snurrar, heta på insidan, överdragna med en stelnad, kall skorpa, på vilken ett mögeltäcke har alstrat levande och medvetna varelser – detta är den empiriska sanningen, det reala, världen. Men för en tänkande varelse är det en obehaglig situation att stå på ett av dessa otaliga fritt svävande klot i den gränslösa rymden utan att veta varifrån eller varthän och bara vara en av oräkneliga liknande varelser, som tränger, driver och plågar varandra, rastlöst och raskt uppkommande och förgående i en tid utan början eller slut: och i detta inget beständigt utom materien och återkomsten av samma skiftande organiska former, genom vissa vägar och kanaler som nu råkar finnas där.

Jag kunde inte annat än hålla med, det är onekligen obehagligt att vi varken vet varifrån vi kommer, vart vi tar vägen när vi dör, eller vad som är meningen med alltsammans.

Det tog tid för Schopenhauer att bli uppskattad. Största delen av sitt liv betraktades han som en bitter misogyn ensling och han belönades aldrig med någon avlönad tjänst. Det mesta av första upplagan av hans stora verk Världen som vilja och föreställning såldes som makulatur och lär ha använts för att paketera korv. Men sent omsider kom uppskattningen och när han dog år 1860 var han Europas mest berömda filosof.

Nå, tillbaka till frågan vad som är meningen med livet. På sitt skrivbord hade Schopenhauer en liten staty av Buddha och med lite god vilja kan han ses som Europas förste buddhist. Han läste de indologiska översättningar som började göras vid denna tid och i buddhismen hittade han anknytningar till sin egen filosofi.

Även om Schopenhauer själv absolut inte skulle hålla med om det, kunde han givetvis också ha hittat svaren i kristendomen, eller kanske i islam, av den enkla anledningen att religionerna visserligen inte har sanningarna men de har svaren. De ger livet en mening och förankrar oss varelser, som virrar runt på det mögliga klotet. Religionen ger oss en gemensam förståelse av vår existens.

Likt många andra filosofer utgår Schopenhauer från sig själv som individ. I dagens moderna värld är individcentreringen mer eller mindre självklar men det var den knappast för ”vanliga” människor, som var samtida med Schopenhauer. De föddes in i en kollektiv existens där kristendomen höll dem i ett fast grepp. Gud fanns, himlen fanns och det gjorde också djävulen med sitt helvete. Därutöver var existensen såväl geografiskt som socialt bestämd. Böndernas barn blev bönder och den by där de var födda, där var också bondens föräldrar och barn födda. Folk i gemen valde inte sina identiteter. Den möjligheten stod bara särlingar till buds. En filosof som Schopenhauer, en musiker som Mozart, en fysiker som Newton, en konstnär som … ja, ni förstår.

Socialforskare har ett bra begreppspar för de två slagen av identiteter: de tillskrivna och de förvärvade. Även om det är så för de flesta, finns det ingenting som säger att en tillskriven identitet måste vara viktigare än en förvärvad. Jag tror till exempel att för Zlatan Ibrahimović är den förvärvade identiteten som fotbollsspelare mer betydelsefull än den nationellt tillskrivna, som svensk.

Tillskrivna identiteter:

KönSläkt/familjEtnicitetNationalitetReligion

Förvärvade identiteter:

FotbollsspelareLäkareDjurgårdareRaggareSocialdemokrat

Förvärvade identiteter följer i dag samma princip som på Schopenhauers tid, men det gäller inte längre för de tillskrivna identiteterna. Dessa kan underkommuniceras, väljas bort eller förändras, på det sätt som gäller för förvärvade identiteter. Den legalt viktigaste relationen i Sverige knyts inte längre mellan en person och dennes familj och släkt utan mellan staten/kommunen/landstinget och individen. Staten kan till exempel ta ifrån föräldrar deras barn och placera dem i vad staten anser är lämpligare familjer. På senare tid har det som bekant varit särskilt upprörande för muslimer. Det är också sedan år 2011 förbjudet för föräldrar att själva undervisa sina barn. Skolplikten är mycket sträng och jag undrar om jag verkligen inte missuppfattat, när jag läser att socialdemokraterna också vill införa obligatorisk förskola från två års ålder.

Några fler exempel:

Neolokal bosättning är idealet för unga vuxna, det vill säga de förväntas bryta upp från sitt föräldrahem, skaffa en egen bostad som individer, par eller nya kärnfamiljer. Etnicitet och nationalitet är besudlade identiteter. Den som lyfter fram sin etniska tillhörighet är rasist och den som bejakar sin nationella tillhörighet nazist. Religion förväntas vara individens val, eller bortval. Till och med könet är ifrågasatt och valbart, för den som känner sig som född i fel kropp.

För psykiskt starka människor kan det vara en befrielse att slippa ifrån de tillskrivna identiteternas förankring. De kan själva välja sina liv. Men kostnaden är hög för de svagare människor som välfärdssamhället påstår sig värna om. Förlusten av tillskrivna identiteter skapar många olyckliga människor.. Enligt SCB tyckte år 2013 68 procent av alla äldre än 16 år att de var lyckliga för det mesta eller hela tiden. Fem år senare låg siffran på 65 procent.

De tillskrivna identiteternas försvagning öppnar också dörren för tidens accelererande identitetspolitik. Ytterst handlar det om att skaffa sig nya förankringar, istället för dem som gått förlorade. Mest allvarlig är förmodligen religionens förlust, vilket visar sig genom alla de pseudoreligioner som knackar på dörren. Politisk korrekthet, som är en frukt från studentupproren och det politiserade 1970-talet. Wokerörelsen, som bärs fram av nästa generation, barnen till de politiskt korrekta. Det gäller också för alla de rättighets- och bokstavsrörelser som ploppat upp i tiden: SJW, BLM, HBTQ och allt vad de heter.

Inte ens könet är absolut tillskrivet. Sverige har en ny lagstiftning som låter människor välja kön, oavsett biologi. Det är också så att myndigheterna blir alltmer könsneutrala och undviker ordet kvinna. Det har försvunnit ur flera lagar och förordningar. En aning absurt är det, med tanke på att feminismen är tidens viktigaste identitetsrörelse. Den har till och med erövrat regeringen och Sverige påstås bedriva en feministisk utrikespolitik. Antagligen betyder det att Sverige har statsfeminism, på samma sätt som statsindividualism. För de frälsta finns det ett rejält tilltaget smörgåsbord:

SärartsfeminismLikhetsfeminismQueerfeminismLiberal feminismRadikalfeminismSocialistisk feminismPostkolonial feminismAntirasistisk feminismIntersektionell feminism

I synnerhet vet många unga människor inte längre vilka de är. Ett växande antal förefaller desperat söka efter en trovärdig identitet. Andra vaccinerar sig mot de stora och olösta frågorna genom konsumtion:

Ja, jag tror att jag har hört att det är krig i Ukraina, men jag har köpt nya leggings! Vi vet varken varifrån vi kommer, vart vi tar vägen när vi dör, eller vad som är meningen med alltsammans – men det är stort raveparty på Långholmen på lördag.

Karl Marx klassiska sammanfattning i Kommunistiska Manifestet: Allt fast och beständigt förflyktigas har sent omsider fått ett syskon: Allt fast och beständigt förytligas.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Journalisterna och politiken

Man skulle kunna tro att mediernas politisering är ett nutida fenomen, inte olikt vad som skett med våra myndigheter. Så är det emellertid inte. Tidningarna är politiskt nischade i stort sett redan från början. När den första svenska tidningen, Ordinari Post Tijdener, gavs ut 1645, var det en propagandaskrift, startad av drottning Kristina i samråd med Axel Oxenstierna. Den bytte senare namn till Post- och Inrikes Tidningar. Aftonbladet, som grundades 1830, var en liberal tidning. De socialdemokratiska tidningar som kom i början av 1900-talet startades av partiet.

Under större delen av 1900-talet fanns det lokala tidningar i en helt annan utsträckning än nu och chefredaktörerna var nästan alltid politiskt engagerade. Så sent som 1970 satt 40 procent av Sveriges chefredaktörer med i kommunfullmäktige.

Journalister gillar att se sig själva som den tredje statsmakten. Den första makten är regeringen, den andra riksdagen och medierna den tredje, med den självpåtagna uppgiften att granska de två andra. Ett tidigt belägg hittar man i Östgöta Correspondenten 1838. Att journalisterna är förtjusta i begreppet tredje statsmakten är inte så svårt att förstå. Det ger dem inte bara en viktig samhällsroll utan också privilegier:

Frihet från offentlighetsprincipen och insyn på redaktionerna.Tryckfrihetsförordningen, som ger alla rätt att förse medierna med material.Källskydd, journalisterna har inte rätt att lämna ut sina källor, om dessa begärt det.Förbudet mot efterforskande av källa inom offentlig förvaltning.

1960 förde radiojournalisterna Åke Ortmark och Herbert Söderström fram begreppet skjutjärnsjournalistik och bröt med den underdånighet gentemot politiker och andra makthavare, som var journalistisk praxis. Inför kommunalvalet 1966 ställde journalisttrion Lars Orup, Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona raka frågor och krävde svar på sådant som politikerna helst ville undvika. Mest berömd är nog den teveutfrågning de gjorde med Tage Erlander om bostadskön. Statsministerns oförmåga att svara på frågorna var antagligen huvudorsaken till att partiet i valet fick det sämsta resultatet sedan mellankrigstiden.

Det här är en glansperiod för saklig svensk journalistik. Tyvärr blev den kort. 1962 startade staten journalisthögskolorna i Stockholm och Göteborg. Det var ett initiativ som skulle visa sig vara förödande, genom den vänsterpolitiska radikalisering som blev följden. En vän till mig, före detta DN-journalist, skriver i ett privat mail att när hon gick Journalisthögskolan i slutet av 1960-talet var alla utom två i klassen stalinister. Hon var den ena. Den andre en operaintresserad, som senare blev chef för Konserthuset. Journalisten Janne Josefsson säger att han gick ”kommunisthögskolan”. Antagligen var den politiska skolningen där relevant, eftersom han också har berättat att när han på 1970-talet började på Sveriges Radio, så var redaktionen inte delad mellan höger och vänster utan mellan Moskva och Peking.

1969 startade TV2, ”den röda kanalen”. Det var inte bara en konsekvens av journalisthögskolorna och 68-vänstern utan politiseringen hade också medvind från regeringen. Det sägs att Olof Palme ville ha en journalistkår som låg till vänster om politiken, så att de politiska positionerna kunde flyttas åt det hållet. I en minnesartikel i Expressen konstaterade den liberala journalisten Bo G. Eriksson lite spydigt att det var knappt att journalisterna hade tid att göra program, på grund av alla stormöten. Det handlade inte om någon politisk barnsjukdom. Så sent som år 2009 lär man, enligt Åke Ortmark, ha samlats på TV2 och tänt ett ljus framför Lenins porträtt.

Det bör i ärlighetens namn tilläggas att vänsterjournalisterna från slutet av 1960-talet och ett par decennier framåt gjorde en hel del bra samhällskritisk journalistik. Paradexemplet är när Jan Guillou och Peter Bratt 1973 i tidskriften Folket i Bild avslöjade IB, en hemlig spionorganisation som på regeringens uppdrag ägnade sig åt åsiktsregistrering samt infiltrerade fackliga och politiska rörelser.

I början av 1980-talet slog idén om en helt partipolitiskt obunden journalistik igenom inom skrået och det gjordes skillnad mellan tidningarnas ledarredaktioner, och övriga redaktioner, som skulle göra självständig och oberoende journalistik. Det var inte partiernas ideologier utan journalistikens egna nyhetsvärderingar som skulle gälla. Samtidigt skulle journalistiken vara neutral i kontroversiella frågor.

Det var ju lysande men programförklaringar är tyvärr en sak, den journalistiska vardagen något annat. Journalisterna gick åt motsatt håll. De nöjde sig inte med den neutrala förmedlaruppgiften utan de börjar alltmer själva bli synliga och aktiva deltagare i sina olika inslag. I studiointervjuer framträder de som experter och kommentatorer. De frossar i åsiktsjournalistik och tolkar aktörernas intentioner och känslor, liksom händelsernas mening och innebörd. Mer formaliserat går det att urskilja fyra styrningar av mediernas innehåll och form:

Medieredaktionernas traditioner, ett slags tyst kultur som kan beskrivas som ”det sitter i väggarna”.Journalisterna politiska preferenser, som jag ska återkomma till. Upplagestorlekar, tittar- och lyssnarsiffror. Materialet ska vara så attraktivt att de kommersiella medierna går med vinst. För public service gäller ungefär samma villkor. De måste fortsatta vara attraktiva för att staten ska vilja finansiera dem. Kort sagt, ägarna ska vara nöjda. Stat och stora tidningshus framställs regelmässigt som icke-styrande, som att de inte lägger sig i redaktionsarbetet utan att i ett demokratiskt land som Sverige är journalistiken självklart fri. Så förhåller det sig emellertid inte. Ägarna styr det journalistiska innehållet genom att tillsätta chefer med rätt värderingar och rätt politisk hållning. Ett exempel är Aftonbladet, som till 91 procent ägs av Schibsted och till bara 9 procent av LO. Genom avtal med Schibsted har LO ändå rätt att bestämma vem som ska vara chefredaktör för ledar-, debatt- och kulturavdelningen. Ett annat exempel är när Peter Wolodarski av Bonniers 2013 fick jobbet som chefredaktör på Dagens Nyheter. Hans uppfattning av hur DN:s journalistik skulle utformas kan knappast ha kommit som en överraskning för ägarna. Vid tillträdet sa Wolodarski: ”Vi kommer att satsa mer på agendajournalistik”, vilket betyder att medierna inte längre ska nöja sig med att sakligt rapportera om ”verkligheten” utan filtrera och skapa den. Dessutom ska de koncentrera sig på ett fåtal frågor, så att mediekonsumenterna förstår att dessa ämnen är viktigare än andra. Två frågor har näst intill helt politiskt dominerat DN, efter Wolodarskis tillträde: klimatfrågan samt att med snart sagt alla medel skända och motarbeta Sverigedemokraterna.

Bitte Assarmo kommenterar på bloggen Det goda samhället:

Den som vet något alls om agendasättande journalistik inser förstås att det kan vara bland det mest olämpliga att ägna sig åt för en morgontidning som gör anspråk på att vara saklig och objektiv i sin nyhetsrapportering. Ändå valde Wolodarski alltså medvetet att omdana DN till den ledande tidningen för vinklade nyheter. /…/ DN:s ägare tycktes helt belåtna med den nya inriktningen och den infantila berusningen över frälsaren Wolodarski satte stopp för det mesta av den sakliga diskussionen kring detta publicistiska grepp. Underbarnet kunde inte göra något fel, helt enkelt, och plötsligt ville varenda nyhetskanal följa efter. Idag lider följaktligen de allra flesta mainstreammedier av agendasjukan. Och därför kan DN, med andra stora mediers stöd, fortsätta att kalla sig för seriös, sanningsenlig och saklig.

Sverigedemokraterna har i år lämnat in en riksdagsmotion där de efterlyser en större utredning om SVT, SR och UR. De föreslår att verksamheten bör bli smalare och vassare och att det inte i framtiden ska läggas pengar på sådant som ”kan tillgodoses av kommersiella aktörer”. De vill också att forskare ska kallas in för att granska om programutbudet i SVT, SR och UR verkligen är så sakligt och opartiskt, som journalisterna påstår.

Sådant gillar varken journalisterna eller deras chefer. Exempelvis skriver den förre chefen för TV4, Jan Scherman, i Dagens Nyheter den 16 mars i år att förtroendet för public service är högt, enligt SOM-institutet hela 81 procent: Så vad är problemet? Jag slås omedelbart av tanken att det är just det som är problemet.

Också SR:s chef Cilla Benkö lyfter fram resultatet, men precis som Jan Scherman tiger hon om undersökningens andra slutsats, nämligen att 4 av 10 uppfattar Sveriges Radio som vänstervridet. Bara två procent anser att public servicebolagen lutar något till höger. Det är alltså 20 gånger så många som anser att SR och SVT lutar åt vänster än som anser att de lutar åt höger.

Det stämmer rätt bra med den enkätundersökning som medieprofessorn Kent Asp gjorde för ett decennium sedan. Den visade att över 70 procent av Public services journalistkår då sympatiserade med socialdemokraterna, vänsterpartiet eller miljöpartiet. På SVT fick miljöpartiet 52 procent och på Sveriges Radio hela 54 procent av rösterna.

Den fråga som infinner sig är om journalisterna klarar att skilja mellan sina politiska sympatier och hur jobbet ska göras. Det verkar inte så. För åtta år sedan skrev journalisten Ivar Arpi i den nedlagda tidskriften NEO att journalisterna aldrig ställde kritiska frågor till miljöpartiet. En SIFO-undersökning visade att de undersökta medierna inte skrivit en enda kritisk artikel om miljöpartiet under den undersökta perioden. Ivar Arpi konstaterar:

/…/ att det sker kompisbehandling av de partier man tycker om kan man inte utesluta. I synnerhet inte när så många inom journalistkåren gillar samma politiska parti. Journalistik handlar om problemformuleringar och val av vad som är relevant. Om de flesta tittar åt samma håll går man miste om andra synsätt. Går alla åt samma håll är det svårt att påpeka när det börjar likna ett lämmeltåg.

Den av MSM-journalister mycket hårt kritiserade journalisten Joakim Lamotte, som arbetat 15 år på Public Service, skrev i ett inlägg på Facebook 2018 att det på redaktionsmötena ofta var svårt att veta om man satt på en kongress hos miljöpartiet och vänsterpartiet eller deltog i ett redaktionsmöte på SVT. På sin första anställning fick han också av en kollega veta att ”på den här redaktionen röstar man rött om man vill vara en del av gemenskapen”.

Egentligen vet journalisterna hur journalistik ska bedrivas. Problemet är att de inte gör det som de påstår att de gör. Som avslutning, sju finfina kriterier på god journalistik, formulerade av Lars Nord och Jesper Strömbäck i deras bok Den medialiserade demokratin (2004):

Tillämpning av principen två av varandra oberoende källor.Texterna ska i huvudsak vara beskrivande Tydligt skilja på fakta å ena sidan och tolkningar och spekulationer å den andra. Alltid skilja på bekräftade och obekräftade uppgifter. Vara tydlig med vilka källor som använts. Att inte dramatisera så att gränsen mellan fiktion och fakta suddas ut. Inte anspela på allmänt hållna stereotyper och fördomar och på så sätt bidra till att de sprids och förstärks.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sunday Column: The Sweden Syndrome

Translation:
We all live under the same sky
We have the same rights
Join the fight for everyone’s right to a dignified life

I do hope readers do their best to spread this column. Last week it was published in Swedish. Our politicians should not be allowed to continue to spread the image of Sweden as a well-functioning humanitarian superpower, for the simple reason that it is not true.

As is well known, the Stockholm Syndrome refers to the phenomenon of kidnap victims showing solidarity with their kidnappers, against the police who are trying to free them. The Sweden Syndrome means that a nation’s ruling politicians and opinion leaders, on behalf of the electorate, put the interests of their own country and the security and welfare of their own population second. For them it is more important to take responsibility for ”helping the world”, to shoulder the role as a humanitarian superpower. The Sweden Syndrome also means that responsible politicians in general elections are given continued confidence by voters, who have been misled by the media.

The root of the Sweden Syndrome is the same problem as characterizes the Stockholm Syndrome – both are a form of misplaced solidarity. A concrete example:

The murder of George Floyd in May 2020 led to riots in Minnesota. In Sweden, too, young people joined in the thousands and demonstrated in Stockholm and Gothenburg, despite the ban against more than 50 people gathering, due to Covid. One has to realise that Sweden has no racist history of the American kind. There is also no comparable history of conflict between Swedish police and Sweden’s black citizens. If the demonstration had concerned Swedish care for the elderly, where mass deaths happen as the result of government incompetence, then I would have understood why the young people demonstrated. Or consider actual crimes against the elderly, a related issue.

Fraud against the elderly is something of a Roma speciality. When I did research for my book, Romany in Sweden (published in Swedish, 2015), I spoke to the outgoing head of the so-called Circa group in Vårgårda in southwestern Sweden, which specialized in combating crimes against old people. The group then had eleven employees, eight of whom were police officers. The ex-Circa head said that if they had had 50 policemen instead, they would have solved twice as many of these crimes.

The situation has not changed since then, but the crimes against old people continue according to the same pattern. It is not known how many such crimes are committed in Sweden annually. Many elderly people who have been deceived are ashamed and do not report the crimes. But it amounts to several thousand cases every year.

The boss who resigned had never had contact with any of the Swedish politicians who most eagerly advocated for Roma, as an oppressed minority: Maria Leissner, Thomas Hammarberg and Erik Ullenhag. Nor had Niklas Orrenius heard from him: In 2013, he was the journalist who used Sweden’s largest morning newspaper to sound the alarm about a police force registry of Roma, which set off one of the major media hysteria campaigns of recent years. I interpreted it that these politicians and journalists were being careful not to contact the Circa group, as it would threaten their ideologically based perception of reality. For them, the Roma are always victims and they absolutely do not want to hear any other point of view.

Even though it is known in the judiciary that it is mainly the Roma who are responsible for these heinous crimes against the elderly, it is a taboo subject among both politicians and the media. Those Roma from Romania and Bulgaria who still end up in court are often sentenced to deportation after serving their sentences, but since identities are not checked at Sweden’s borders, these EU citizens are free to enter the country again.

Free movement within the EU is so important that the Swedish people also are forced to live in a country flooded with beggars. The person who more than anyone bears the blame for the first wave of invasion by beggars is Sweden’s then EU Commissioner Cecilia Malmström. I have never seen any heavy criticism directed at her. On the contrary, she was and still is much admired for her political skills and language competence.

The Sweden Syndrome mainly affects Western welfare democracies. One question is: why would this self-destructive policy be named after Sweden in particular? The answer is that Sweden is the country where the national political class’s neglect of the national interest has gone furthest, and that the country should therefore set a warning example for the rest of the world. Look, this is how bad it can get.

State individualism
From the World Values ​​Survey map often quoted in debates it appears that Sweden is a country with extreme individualism. Since individualism and collectivism are opposing concepts, it should mean that Sweden is a country with a cacophony of voices, a country where it is difficult to distinguish a common pattern in what people think of things, because most people seem to follow their own minds, instead of joining in the Swedish collective. But that is not the case at all. On the contrary, Swedes, especially those who have active in the public arena, are extremely similar to each other in their opinions and actions. Roland Huntford, who was stationed in Stockholm as a correspondent for the venerable Observer newspaper, published in 1971 an overlooked book about Sweden, The New Totalitarians. He writes:

The entire Swedish mafia of mass informers, commentators, mentors and educators acts as a collective unit and follows the trends of the moment. They are conformists to excess and only want to promote the general consensus – a tradition that is reinforced by school education. The party ideologues say that the new school system has conditioned the growing generation to think as the ideologues want them to think. Indoctrination in schools has been steadily advancing since the 1950s, and the system’s products now dominate the media.

And this is how the author Karl-Ove Knausgård, Norwegian but then resident in Sweden, with a Swedish wife, writes in part 2 of his autobiographical My Struggle:

Exactly how conformist the country is cannot be described. Also because the conformity proves to be an absence; in fact, there are no other public opinions than the prevailing ones. It takes time to discover such things.

If the Swedes are so extremely conformist, the question arises what kind of individualism does the World Values ​​Survey really show? The answer is that it is about State Individualism. Swedish Wikipedia gives a really excellent definition, where I have put in bold the main points:

State individualism is an ideology founded on an alliance between the state on the one hand and a free individual on the other. The statist individualist principle grew strong in Sweden during the 1960s and 1970s through reforms such as the introduction of special taxation, the construction of daycare centres and preschools, a general student support system, changed family legislation and a radicalized family policy. The relationship between state and individual in the ideology presupposes and strengthens a strong individualism and a strong state, which leads to the citizens having a stronger relationship with the state for their freedom and their livelihood, healthcare and welfare than they have with their own family circumstances or civil society.

Under the democratic surface, in Sweden it is the state that decides and sets the norms for how citizens should live their lives. This applies to child rearing, compulsory preschool with gender pedagogy, punitive taxes on fuel, cultural heritage, immigration, multiculturalism, costly symbolic policies for the climate, politicized research and the exercise of authority, electricity production without nuclear power, freedom of expression, etc.

The list can be made almost endless. A majority of the political parties in the parliament largely agree that it is the task of politicians to regulate the lives of citizens in detail. As the journalist Marika Formgren, among others, noted, it is about creating a new human being, an updated version and Swedish version of Homo Sovieticus.

Unfaithful professional politicians
The classic form of democracy is direct democracy, where political leadership is a duty of honour and politicians are elected for a limited time, directly by the citizens. This form of democracy is technically difficult to implement at the national level. The alternative solution is representative democracy, where the people choose between different political parties and their representatives. The elected leaders gather in a parliament and the political party that receives the most votes forms the government.

Switzerland is a European exception, with its direct democracy and frequent binding referendums, a policy that is essentially linked to the cantons. That form of democracy is more closely linked to the citizens than representative democracy. Italy and Australia are two other countries that have binding referendums. From 1970 to 1995, Italy had as many as 39 decisive referendums, many at the initiative of its citizens. Denmark, Ireland and France also hold decisive votes on constitutional issues.

Since 1922 and the first referendum, on prohibition of alcohol, Sweden has only had five national referendums. The most recent was on the question of EU membership in 1994. Note that, in Sweden, referendums are not binding, which means that politicians, regardless of the result, can decide how they want to handle the political issue that led to a referendum.

Two of the referendums held in Sweden – the pension vote in 1957 and the nuclear power vote in 1980 – were given three instead of two alternatives, to ensure a desired election outcome. No such thing has happened in any other Western European country during the post-war period. Researchers have been very critical. These manipulations have appeared to be a disrespectful Swedish speciality.

If we look at municipal referendums, it is even worse. In the nineties, such votes were arranged in about forty municipalities, but in none of the cases did the municipal council follow through on the referendum questions that had been passed. More than 150 popular initiatives resulted in 15 referendums between 1994 and 2011. In other cases, the council decided to reject the initiative and not to hold a referendum. Note that binding referendums are the most important corrective against the power of political parties. But, as I said, not in Sweden.

In 1975, the Social Democratic government, through prime minister Olof Palme and minister of immigration Anna-Greta Leijon, put forward a bill to make Sweden a multicultural country. The inspiration came from Canada, which later scrapped its multicultural policy. This bill, which would prove to have far-reaching consequences, was adopted without debate, by a unanimous parliament. A referendum to find out the people’s views on such a big issue was never on the cards.

This ignorance cannot be seen as anything other than grave political incompetence. It would not have been difficult to find out how multiculturalism works in other countries, where it be seen that the ethnic groupings do not mix at all into a harmonious or ”enriching” whole. They usually practice endogamy, live segregated, and are also often in conflict with each other as well as with the majority culture.

Here the Swedish ambition to constitute a humanitarian superpower shows itself. To put it bluntly, Swedish politicians are selling out their own nation, for a role in world politics. We see it in many ways. Despite the appalling consequences of the migration policy that has been pursued since 2015, politicians continue to grant residence permits to immigrants from the world’s most dysfunctional countries. In 2021, a total of about 95,000 residence permits were granted. To this must be added an unknown number of people who are in the country illegally. What this means in the form of wage dumping, crime and the growth of so-called residential areas of exclusion, where society has lost its monopoly on violence, is by now well known.

Refugees from war-torn Ukraine are now also showing how politicians and journalists abuse the concept of refugees. Of the approximately two million who have been granted asylum in Sweden since the turn of the millennium, a majority are young, strong men who have sought a permanent future in the Swedish welfare state. Genuine war refugees, such as those now arriving from Ukraine, consist mainly of women and children, with the ambition of returning to their homeland as soon as possible.

Within the Sweden Syndrome, priority is given to the establishment of axiomatically oppressed minority groups, both ethnic and sexual. However, this does not apply to the ethnic majority population, whose pursuit of community and political power is seen as racist, xenophobic and dangerously nationalist. The politicians of the Sweden Syndrome do not understand the connection between nationalism / patriotism and democracy.

For the politicians of the Sweden Syndrome, equality/gender equality is the most important task of politics. In Sweden, therefore, the government, foreign policy and the trade union movement are defined as feminist and have a single task, to provide rehabilitation for women oppressed by men. The politicians of the Sweden Syndrome also believe that the West must atone for a historical debt, in the form of a colonialism, racism and oppression of ethnic and sexual minorities. In theory, these politicians are obviously supporters of freedom of opinion and the press. In practice, they are politically correct and thus they affirm both censorship and oppression of opinion. They understand the world in moral terms and create a national corridor of opinion where only those who have ”right opinions” are admitted. They themselves are good and therefore do not want to have anything to do with ”the bad guys”, especially not in politics.

The ideological moulding of politicians has taken place during the post-war period, since the formation of international organizations, in particular the UN, followed by the EU. Today, there are also a number of politically powerful actors with global ambitions. These institutions and actors compete with national voters for the allegiance of Sweden’s politicians. The Sweden Syndrome means that national politicians draw their ideals from this global arena instead of putting their own people and their own nation’s interests first.

The parties are more important than the voters
During the 19th century, there were in Sweden no political parties. Members of parliament were elected on the basis of personal merit and their position in society. Eventually, various parliamentary groups emerged that cooperated. Gradually, support organizations appeared in the community, which tried to get voters to vote for the various parliamentary groups.

The Social Democrats were formed outside parliament in 1889, to give political influence to the working class, which lacked political rights. Liberals and conservatives, the forerunners of today’s Moderate Party and Liberal Parties, were, on the other hand, represented in the parliament of that time. A few years into the 20th century, the various parliamentary groups and their support organizations merged into nationwide political parties. Both the Social Democrats and the Centre Party’s predecessors had a strong connection to the popular movements of the time. Today, it is mainly the Sweden Democrats, and to some extent the Green Party, who base their policy on living popular movements.

Ahead of the election campaign in 2002, the journalist Anders Isaksson published a small book, which is still relevant today:The Political Nobility, a term he himself had coined. It referred to the transformation of the dominant Social Democratic Party from a political party, led by a popular movement, into a network of political careerists. On the one hand, leading politicians exchanged important and high-paid assignments in return for party loyalty, and, on the other hand, they were happy to let the job be passed on to the next generation. It was not uncommon for ministers’ children to end up in at the top of politics.

The former conservative Member of Parliament Anne-Marie Pålsson published the book The Button Pushing Company (In Swedish: Knapptryckarkompaniet) a decade ago. There, she accuses primarily her own party of top-down government, but also notes that members of parliament of all parties have been reduced to voting fodder for their respective party leaders. They have become “button pushers”. In other words, it is the party’s leaders, with their confidants, who have the power over members of parliament and thus also over their voters. Swedish politics is extremely top-down. For the party that also holds government power, it is a slam dunk.

Being a professional politician in Sweden means that political competence no longer concerns the interpretation of the will of the people but reflects the ability to conform to the ideology of one’s own party, which in turn draws nourishment from international political currents.

A selection of the consequences of the Sweden Syndrome:

Mass immigration and extensive social security provisionThe growth and spread of IslamA demographic development that is problematic in the long runEmotional incontinenceHigh taxes, slim welfareSegregation and areas of exclusionWeak and in some places lost state monopoly on violenceEthnic gangs and organized crimeMinorities’ contempt for, and growing violence against, ethnic SwedesLow penalties for crime but still full prisonsDeteriorated school and education systemA culture of silence within authorities and organizationsPathological anti-racismLGBTQ activismGender dysphoriaThe Woke movement at universities and collegesLimited public debateCensorship of both mainstream and free mediaLibrary censorshipGrowing dissident movements

Karl-Olov Arnstberg (Ethnologist, Ph.D, former prof., Stockholm University)

Translation to English: PNT

Printer-friendly PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Sverigesyndromet

Jag hoppas att läsarna gör sitt bästa för att sprida denna krönika. I dag publiceras den på svenska och nästa söndag kommer en engelsk version. Våra politiker bör inte ostört till omvärlden få fortsätta med att sprida bilden av Sverige som en väl fungerande humanitär stormakt.

Stockholmssyndromet syftar som bekant på att kidnappningsoffer solidariserar sig med kidnapparna, mot polisen som ska befria dem. Sverigesyndromet innebär att en nations regerande politiker och opinionsbildare på väljarnas uppdrag sätter det egna landets intressen och den egna befolkningens trygghet och välfärd i andra hand. Det blir viktigare att ta sitt ansvar för att ”hjälpa världen”, det vill säga att axla rollen av en humanitär stormakt. Sverigesyndromet betyder att ansvariga politiker i allmänna val ges fortsatt förtroende av väljare, som vilseförts av medierna.

Sverigesyndromet visar upp samma förhållningssätt som utmärker stockholmssyndromet – en form av malplacerad solidaritet. Ett konkret exempel:

Polismordet på George Floyd i maj 2020 ledde till upplopp i Minnesota. Också i Sverige slöt ungdomar upp i tusental och demonstrerade i Stockholm och Göteborg, trots förbudet att på grund av covid samlas mer än femtio personer. Då bör man betänka att Sverige inte har någon rasistisk historia av amerikanskt slag. Det finns heller ingen jämförbar motsättning mellan svenska poliser och svarta medborgare. Om demonstrationen hade gällt den svenska äldrevården, där massdöd blev resultatet av myndighetsinkompetensen, då hade jag begripit varför ungdomarna demonstrerade.

Ovanstående exempel gäller medborgarna. Här är ett exempel som gäller politiker och journalister:

Bedrägerier mot åldringar är något av en romsk specialitet. När jag inför min bok ”Romer i Sverige” (2015) gjorde research, talade jag bland annat med en avgående chef för den så kallade Circa-gruppen i Vårgårda i sydvästra Sverige, specialiserad på åldringsbrott. Gruppen hade då elva anställda varav åtta var poliser. Han sa att om de i stället hade varit femtio poliser, så skulle de klara upp dubbelt så många åldringsbrott.

Situationen har inte förändrats sedan dess utan åldringsbrotten fortgår enligt samma mönster. Hur många sådana här brott som begås i Sverige är inte känt. Många äldre som blivit lurade skäms för det och anmäler inte brotten. Men det handlar om tusentals varje år.

Den avgående chefen hade aldrig haft kontakt med någon av de politiker som mest ivrigt fört romernas talan: Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag. Inte heller hade Niklas Orrenius hört av sig, den DN-journalist som år 2013 slog larm om ett polisregister över romer och drog igång ett av de senaste årens större mediedrev. Jag tolkade det som att den typen av politiker och journalister aktade sig för att kontakta Circa-gruppen, eftersom det skulle hota deras ideologiskt grundade verklighetsuppfattning. För dem är romerna alltid offer, något annat synsätt vill de absolut inte få kännedom om.

Även om man inom rättsväsendet känner till att det huvudsakligen är romer som svarar för dessa skändliga brott, så är det tabuerad kunskap bland såväl politiker som inom medierna. De romer från Rumänien och Bulgarien som ändå hamnar inför domstol döms ofta till utvisning efter avtjänat straff, men eftersom identiteter inte kontrolleras vid Sveriges gränser, så kan dessa EU-medborgare fritt ta sig in i landet igen.

Den fria rörligheten inom EU är så viktig, att svenska folket tvingas leva i ett land översvämmat med tiggare. Den som mer än andra bär skulden för den första invasionsvågen av tiggare är Sveriges dåvarande EU-kommissionär Cecilia Malmström. Jag har aldrig sett någon tung kritik riktas mot henne. Tvärtom var och är hon fortfarande mycket beundrad för sin kompetens och språkkunnighet.

Sverigesyndromet drabbar framför allt Västvärldens välfärdsdemokratier. En fråga är varför denna självdestruktiva politik bör uppkallas efter just Sverige. Svaret är att Sverige är det land som gått längst i tillämpningen och därför bör utgöra ett varnande exempel för resten av världen. Se, så här illa kan det gå!

Statsindividualism
Av den ofta i debatter anförda Word Values Survey-kartan framgår att Sverige är ett land med extrem individualism. Eftersom individualism och kollektivism är motställda begrepp borde det betyda att Sverige är ett land med en kakafoni av röster, ett land där det är svårt att urskilja mönster i vad människor tycker om saker och ting, därför att de flesta verkar fungera efter sin egen skalle, istället för att ansluta sig till det svenska kollektivet. Men så är det ju inte alls. Tvärtom är svenskarna, i synnerhet de som har tillträde till offentligheten, extremt lika varandra i sina åsikter och sitt agerande. Roland Huntford, var stationerad i Stockholm som korrespondent för den anrika brittiska tidningen Observer. 1971 gav han ut en förbisedd bok om Sverige, The New Totalitarians, där han skriver:

Hela den svenska maffian av massinformatorer, kommentatorer, vägledare och uppfostrare uppträder som en kollektiv enhet och följer ögonblickets tendenser. De är konformister till övermått och önskar bara befordra det allmänna samförståndet – en tradition som förstärks av skolutbildningen. Partiideologerna säger att det nya skolsystemet har konditionerat den uppväxande generationen att tänka som ideologerna vill att de ska tänka. Indoktrineringen i skolorna har ständigt avancerat sedan 1950-talet, och systemets produkter dominerar nu medierna.

Och så här skriver författaren Karl-Ove Knausgård i del 2 av sin självbiografiska Min kamp:

Exakt hur konformt landet är går inte att beskriva. Också för att konformiteten visar sig som en frånvaro; det finns faktiskt inga andra åsikter i offentligheten än de förhärskande. Det tar tid att upptäcka sådana saker.

Om svenskarna är så extremt konformistiska reser det frågan vad det är för slags individualism som Word Values Survey egentligen visar? Svaret är att det handlar om statsindividualism. Svenska Wikipedia ger en alldeles utmärkt definition, där jag med fetskrift markerat det som är kärnan:

Statsindividualism är en ideologi grundad i en allians mellan staten å ena sidan och en fri individ å den andra sidan. Den statsindividualistiska principen växte sig stark i Sverige under 1960- och 1970-talen genom reformer som införandet av särbeskattningen, uppbyggandet av daghem och förskolor, allmänt studiestödssystem, förändrad familjelagstiftning och en radikaliserad familjepolitik. Relationen mellan stat och individ inom ideologin förutsätter och förstärker dels en stark individualism och en stark stat, som leder till att medborgarna har en starkare relation till staten för sin frihet och sin försörjning, vård och omsorg än vad de har till den egna familjens förutsättningar eller civilsamhället.

Under den demokratiska ytan är det i Sverige staten som bestämmer och sätter normerna för hur medborgarna ska leva sina liv. Det gäller barnuppfostran, obligatorisk förskola med genuspedagogik, straffskatter på drivmedel, vad kulturarvet ska innefatta, invandring, mångkultur, kostsam symbolpolitik för klimatet, politiserad forskning och myndighetsutövning, elproduktion utan kärnkraft, yttrandefrihet etc. Listan går att göra i det närmaste oändlig. En majoritet av riksdagens partier är i stort sett överens om att det är politikernas uppgift att detaljreglera medborgarnas liv. Som bland andra journalisten Marika Formgren noterat handlar det om att skapa en ny människa, en uppdaterad version av homo sovjeticus.

Trolösa proffspolitiker
Den klassiska formen av demokrati är direktdemokrati, där politiskt ledarskap är ett förtroendeuppdrag och politikerna väljs för en begränsad tid, direkt av medborgarna. Denna form av demokrati är tekniskt svår att genomföra på nationell nivå. Lösningen är representativ demokrati, där folket väljer mellan olika politiska parter och deras representanter. De valda ledarna samlas i ett parlament och det politiska parti som fått flest röster bildar regering.

Schweiz är ett europeiskt undantag, med sin direktdemokrati och frekventa bindande folkomröstningar, en politik som i allt väsentligt hör samman med kantonerna. Den formen av demokrati är starkare knuten till medborgarna än den representativa demokratin. Italien och Australien är två andra länder som har bindande folkomröstningar. Italien hade åren 1970 – 1995 så många som 39 beslutande folkomröstningar, många på initiativ av medborgarna. Danmark, Irland och Frankrike, har beslutande omröstningar i grundlagsfrågor.

Sverige har alltsedan 1922 och den första folkomröstningen om rusdrycksförsäljning bara haft fem nationella folkomröstningar. Den senaste var om EU-medlemskapet 1994. Observera att i Sverige är folkomröstningar inte bindande, vilket innebär att politikerna oavsett resultatet kan bestämma hur de vill hantera den politiska fråga som ledde till en folkomröstning.

Två av de folkomröstningar som anordnats i Sverige – pensionsomröstningen 1957 och kärnkraftsomröstningen 1980 – fick tre istället för två alternativ, för att säkra en önskad valutgång. Något sådant har inte förekommit i något annat västeuropeiskt land under efterkrigstiden. Forskare har varit mycket kritiska. Dessa manipulationer har framstått som en föga hedrande svensk specialitet.

Ser vi till kommunala folkomröstningar så är det ännu värre. På nittiotalet anordnades sådana i ett fyrtiotal kommuner, men i inget av fallen tillmötesgick kommunalfullmäktige önskemålen. Över 150 folkinitiativ resulterade i 15 folkomröstningar mellan 1994 och 2011. I övriga fall beslutade fullmäktige att avslå initiativet och att inte genomföra någon folkomröstning. Observera att bindande folkomröstningar är det viktigaste korrektivet till de politiska partiernas makt. Men som sagt, inte i Sverige.

1975 lade den socialdemokratiska regeringen via Olof Palme och Anna-Greta Leijon fram en proposition om att göra Sverige till ett mångkulturellt land. Inspirationen kom från Kanada, som senare kom att skrota sin mångkulturspolitik. Denna proposition, som skulle visa sig få ödesdigra konsekvenser, antogs utan debatt, av en enig riksdag. Att utröna folkets intresse i en så stor fråga var aldrig aktuellt.

Det går inte se denna aningslöshet som annat än grav politisk inkompetens. Det hade inte varit svårt att ta reda på hur mångkultur fungerar i andra länder, det vill säga att de etniska grupperingarna inte alls blandas till någon harmonisk eller ”berikande” helhet. Vanligen praktiserar de endogami, lever segregerat, och befinner sig dessutom ofta i konflikt såväl med varandra som med majoritetskulturen.

Här visar sig den svenska ambitionen att utgöra en humanitär stormakt. För att spetsa till det så säljer svenska politiker ut den egna nationen, mot roller i världspolitiken. Vi ser det på många sätt. Trots de nu kända och förfärande konsekvenserna av den förda migrationspolitiken, fortsätter politikerna att bevilja uppehållstillstånd till invandrare från världens mest dysfunktionella länder. Under år 2021 beviljades totalt omkring 95.000 uppehållstillstånd. Till detta ska man lägga ett okänt antal människor som illegalt befinner sig i landet. Vad detta betyder i form av lönedumpning, kriminalitet och så kallade utanförskapsområden, där samhället förlorat sitt våldsmonopol, är vid det här laget välkänt.

Flyktingar från krigets Ukraina visar nu också på hur politiker och journalister missbrukat begreppet flyktingar. Av de cirka två miljoner som sedan millennieskiftet beviljats asyl i Sverige är en majoritet unga vapenföra män som sökt sig en permanent framtid i det svenska välfärdslandet. Äkta krigsflyktingar, som de som nu anländer från Ukraina, består främst av kvinnor och barn som vill återvända till sitt hemland, så snart det är möjligt.

Inom Sverigesyndromet prioriteras upprättelsen av axiomatiskt förtryckta minoritetsgrupper, såväl etniska som sexuella. Detta gäller dock inte för den etniska majoritetsbefolkningen, vars strävan efter gemenskap och politisk makt ses som rasistisk, främlingsfientlig och farligt nationalistisk. Sverigesyndromets politiker förstår inte sambandet mellan nationalism/patriotism och demokrati.

För Sverigesyndromets politiker är jämlikhet/jämställdhet politikens viktigaste uppdrag. I Sverige definieras därför regeringen, utrikespolitiken och fackföreningsrörelsen som feministisk, för att ge upprättelse åt de av männen förtryckta kvinnorna. Sverigesyndromets politiker anser också att Västerlandet måste sona en historisk skuld, i form av kolonialism, rasism och förtryck av etniska och sexuella minoriteter. I teorin är dessa politiker självklart anhängare av åsikts- och tryckfrihet. I praktiken är de politiskt korrekta och således bejakar de såväl censur som åsiktsförtryck. De ser världen i moraliska termer och skapar en nationell åsiktskorridor där bara de som har ”rätt åsikter” släpps in. Själva är de goda och vill därför inte ha med ”de onda” att göra, i synnerhet inte inom politiken.

De ser världen i moraliska termer och skapar en nationell åsiktskorridor där bara de som har ”rätt åsikter” släpps in. Själva är de goda och vill därför inte ha med ”de onda” att göra, i synnerhet inte inom politiken.

Politikernas ideologiska formatering har ägt rum under efterkrigstiden, med bildande av internationella organisationer, i synnerhet FN, följt av EU. I dag finns också ett antal politiskt mäktiga aktörer med globala ambitioner. Dessa konkurrerar med de nationella väljarna om politikernas solidaritet. Sverigesyndromet betyder att nationella politiker hämtar sina ideal från denna globala arena istället för att sätta det egna folket och den egna nationens intressen i första rummet.

Partierna viktigare än väljarna
Under 1800-talet fanns det inga politiska partier utan riksdagsledamöterna valdes efter personliga meriter och sin position i samhället. Så småningom växte det fram olika riksdagsgrupper som samarbetade. Efterhand tillkom dessutom stödorganisationer ute i samhället, som försökte få väljarna att rösta på riksdagsgrupperna.

Socialdemokraterna bildades 1889 utanför riksdagen, för att ge politiskt inflytande till arbetarklassen, som saknade politiska rättigheter. Moderaterna däremot, hade sina rötter i dåtidens riksdag. En bit in på 1900-talet hade de olika riksdagsgrupperna och deras stödorganisationer smält samman till landsomfattande politiska partier. Såväl socialdemokraterna som centerns föregångare hade en stark koppling till dåtidens folkrörelser. I dag är det främst sverigedemokraterna, och i någon mån miljöpartiet, som stöder sin politik på levande folkrörelser.

Inför valrörelsen år 2002 gav journalisten Anders Isaksson ut en fortfarande aktuell liten bok: Den politiska adeln, en beteckning som han själv hade myntat. Den syftade på det dominerande socialdemokratiska partiets omvandling från ett politiskt parti, som bars fram av en folkrörelse, till ett nätverk för politiska karriärister. Dels bytte ledande politiker viktiga och högavlönade uppdrag mot partilojalitet, dels lät de gärna jobbet gå vidare till nästa generation. Det var inte ovanligt att ministerbarn hamnade i toppolitiken.

Den förra moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson gav för ett decennium sedan ut boken Knapptryckarkompaniet. Där anklagar hon framför allt sitt eget parti för toppstyrning, men konstaterar också att riksdagens ledamöter reducerats till röstboskap åt sina respektive partiledningar. De har blivit knapptryckare. Det är med andra ord partiets ledare, med sina förtrogna, som har makten över riksdagsmännen och därmed också över sina väljare. Svensk politik är extremt toppstyrd. För det parti som också innehar regeringsmakten är det full pott.

Att vara proffspolitiker innebär att den politiska kompetensen inte längre refererar till vad som kan tolkas som folkviljan utan till det egna partiets ideologi, som i sin tur hämtar näring ur internationella politiska strömningar.

Ett axplock av sverigesyndromets konsekvenser:

Massinvandring och omfattande bidragsförsörjningIslams tillväxt och spridningEn på sikt problematisk demografisk utvecklingEmotionell inkontinensHöga skatter, slimmad välfärdSegregation och utanförskapsområdenSvagt och på vissa orter förlorat statligt våldsmonopolEtniska gängbildningar och organiserad brottslighetMinoriteters förakt för och växande våld mot etniska svenskarLåga straff men ändå fyllda fängelserFörsämrad skola och utbildningTystnadskultur inom myndigheter och organisationerPatologisk antirasismHBTQ-aktivismKönsdysforiWokerörelsen vid universitet och högskolorOffentlighetens åsiktskorridorCensur av såväl mainstream som fria mediaBibliotekscensurVäxande dissidentrörelser

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Det jag förstått om Ukraina

Medierna rapporterar bra om vad som faktiskt händer i Ukraina, i synnerhet om ryska framryckningar, flyktingvågor och det lidande Putin åsamkar helt oskyldiga människor. Däremot tröttnar jag snabbt på alla dessa gråtande människor som visas upp, också journalister, liksom bristen på analyser. Jag skulle också önska lite mer sarkastiska kommentarer om den svenska PK-eliten, som den jag fick i ett mail från en vän.

Han skriver att svenska feminister rimligen borde reagera på att unga ukrainska kvinnor flyr till tryggheten i väst, istället för att stanna kvar och försvara sitt land, sida vid sida med männen. Anser svenska feminister att kvinnor ska ha precis samma möjligheter som männen och helst lite fler, så borde de väl också tycka att kvinnorna ha samma skyldigheter, det vill säga dela risken att bli lemlästade och dödade? Men icke.

Samma dubbla bokföring gäller för nationalismen. På hemmaplan är nationalism något skamligt, näst intill detsamma som nazism, men nu hyllar den svenska PK-eliten förbehållslöst de ukrainska män, som patriotiskt strider för sitt land.

Precis som jag tröttnar på att se gråtande människor i nyhetsprogrammen tröttnar jag på alla dessa känsloladdade kommentarer där Putin kallas för ett monster. Han är galen, han är en ond människa, helt i klass med Hitler. Antagligen är han också dement.

Inte så att jag har något till övers för Putin och överfallet på Ukraina men som forskare fick jag tidigt lära mig att den som vill förstå sociala förlopp måste försöka se händelseförloppet från de centrala aktörernas perspektiv. Det är till och med så, att om jag inte förstår Putins agerande så långt att jag inser att jag själv mycket väl skulle kunna handla på samma sätt, om jag befann mig i hans situation, så är analysen ofullständig. Anledningen till att detta är så viktigt är givetvis att först då kan man ha en chans att förstå vad som kommer att hända härnäst. Att bara tala om hur mycket man avskyr Putin, och hur vidrig han är, blir till en ganska meningslös godhetssignalering.

Så, precis som många andra, har jag sökt information på nätet och det här är det jag förstått och som jag tycker att alla helt vanliga svenskar som försöker förstå kriget bör veta. Jag skriver alltså inte nedanstående som någon ”expert”. Det lilla jag tror mig ha koll på, det borde jag ha fått veta av svenska media, men så är inte fallet.

Jag startar med mongolerna. De erövrade större delen av dagens Ryssland, inbegripet Ukraina. Svenskarna har också varit förbluffande nära tills det gick åt skogen i Poltava. Napoleon visade att Ryssland var sårbart. Hitler attackerade och kom riktigt långt in i Sovjetunionen.

Den 3 mars I år förkunnade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov att Napoleon och Hitler hade målet att behärska hela Europa och nu försöker USA. Den ryske utrikesministerns har till och med sagt att USA är en ny invasionsmakt i Europa, i Napoleons och Hitlers fotspår. Ryssarna bär med sig det förflutna in i nutiden, de kapar inte bort historien, som moderna västerlänningar gör. När Putin i dag talar om att ha en buffertzon mellan sig och Nato, så är det en direkt fortsättning på Warszawapakten, som på 1950-talet skapades av Sovjetunionen, just för att få en sådan buffert mellan fienden och sig själva. Enligt Putin förlorade ryssarna inte det kalla kriget, eftersom det aldrig tog slut. Han har också sagt att Sovjetunionens fall var århundradets geopolitiska tragedi. Man bör minnas att han var medlem av både kommunistpartiet och KGB.

Ryssland är svårt att försvara och ryssarna har alltid en känsla av att vara hotade eller på väg att bli attackerade. Opposition i Ryssland är detsamma som västvärldens konspiration och många ryssar tror på ryska medier när de påstår att Navalnyj är en västerländsk agent.

Första gången 2006 bestämdes att Georgien och Ukraina skulle integreras i Nato, om de sökte medlemskap. Ryssarna svarade direkt att de inte accepterade att Georgien och Ukraina gick med i Nato eftersom de då skulle omges av en fientlig stormakt. Nästa steg var att integrera Ukraina i EU och omvandla Ukraina till ytterligare en västorienterad liberal demokrati. Ryssland gjorde helt klart att inte heller dettas var de beredda att acceptera.

Ryssland har inga demokratiska traditioner. Under sovjeteran var landet detsamma som under tsarernas tid, en autokrati. När Sovjetunionen föll var det i ryska ögon inte en befrielse utan ett nederlag som till stor del kunde skyllas på en svag ledare, det vill säga på Gorbatjov. Om jag förstått rätt är han i dagens Ryssland mindre populär än till och med Stalin, som uppskattningsvis tog livet av 20 miljoner ryssar. Närmare 40 procent av ryssarna ser Stalin som en stark och bra ledare. Tänk er hur orimligt det skulle vara om motsvarande antal tyskar hade en positiv uppfattning av Hitler. Minns också hyllningarna till Lenin, som om möjligt var en ännu vidrigare politisk ledare än Stalin och vars enda förtjänst egentligen var att han dog i unga år.

Under 1990-talet är Ryssland som mest ”demokratiskt”. Det är en tid med kaos och värsta sortens rövarkapitalism. Gorbatjov och Jeltsin, de är svaga ledare. Så kommer Putin till makten och det blir ordning i landet igen. Det betyder att Putin som envåldshärskare är långt mer accepterad i Ryssland än han skulle vara i ett demokratiskt västland. Envälde är med ryska ögon bättre än demokrati, det vill säga kaos. Ryssarna förstår att statens viktigaste uppgift är att behålla makten och accepterar att den politiska eliten inte är särskilt intresserad av vanliga ryssars liv. 20 miljoner ryssar lever under fattigdomsgränsen. 22 procent av befolkningen kan bara köpa nödvändig mat. Putin är enligt vissa källor världens rikaste man.

Det postsovjetiska Ryssland har vid tre tidigare tillfällen tydligt visat att de går i krig för att bevaka sina nationella intressen. Det lilla muslimska Tjetjenien med en och en halv miljon invånare i sydvästra Ryssland prövade att bryta sig loss när Sovjetunionen kollapsade 1991. Ryssland invaderade 1994 och fred slöts två år senare. Det som utlöste det andra kriget 1999 var att två hyreshus i Moskva sprängdes, varvid cirka 300 människor dödades. Putin, som nyss tillträtt som premiärminister, skyllde dådet på tjetjenska separatister. Många misstänker att det var Putin själv och KGB:s efterföljare FSB som låg bakom, för att få en anledning till att invadera Tjetjenien. Putin meddelade att ”terroristbaserna i Tjetjenien” skulle krossas en gång för alla. I dag har Tjetjenien en Moskvatrogen regering under den hårdföre Ramzan Kadyrovs ledning.

Ryssarna anser att när de slogs i Tjetjenien var det också för att rädda Europa från islam. Europa förstår inte hur stort hot islam är och hur mycket Ryssland gör för Europa. De räddade Europa från Napoleon. De räddade Europa från Hitler. Kanske kan de också rädda Europa ur sitt nuvarande förfall och dekadens? Det är det perspektivet som lockat en del högernationalister i Europa, bland andra Orbán. Tillnyktring pågår förhoppningsvis.

Därefter Georgien, som erövrades av Tsarryssland år 1801 och är politiskt mest känt för att Stalin föddes där 1878. Det lilla landet med drygt tre miljoner invånare utropade 1991 sin självständighet och fick medlemskap i FN året därpå. Georgien började ansöka om medlemskap i Nato 2004 och en av regeringspartiets viktigaste frågor i presidentvalet år 2008 var just medlemskapet i Nato.

Samma år invaderade Ryssland och de ryska styrkorna är fortfarande kvar. Inte heller då erkände Ryssland att det var ett krig utan kallade det för en humanitär intervention för att garantera sydossetiernas säkerhet. Ungefär 20 procent av landet är ockuperat och ryssarna bryr sig inte ett skvatt om att en lång rad internationella organ, bland andra EU och Nato betraktar ockupationen som illegal.

Ukraina, som lär betyda ”gränslandet”, har närmare 50 miljoner invånare och är, efter Ryssland, det största landet i Europa. Inget pytteland som Tjetjenien och Georgien. Också Ukraina deklarerade sin självständighet år 1991. En konfliktfylld tid följde. 2014 iscensatte den politiska oppositionen en statskupp och tvingade den visserligen korrupte men demokratiskt tillsatte moskvatrogna presidenten Viktor Janukovytj att lämna landet. Ett stort antal parlamentsledamöter från regeringspartiet tvingades också samma dag bort från Kiev. Några dagar senare valde de kvarvarande parlamentsledamöterna en ny och USA-vänlig premiärminister.

Förloppet är komplicerat men sammanfattningsvis så svarade Ryssland med att invadera Krimhalvön. Eller, med ett ryskt perspktiv, de tog tillbaka Krim. Det var en orättvisa när Krim år 1954 fördes till Ukraina. Donetsk och Luhansk, med det starkt industrialiserade området sydöst om städerna, utropades till separatistiska proryska republiker. Putin deklarerade öppet att ambitionen var att skapa en rysk lydstat i sydöstra Ukraina. Med andra ord, ryssarnas signaler om vad de accepterar och vad de inte kan acceptera har varit väldigt tydliga.

Trump-regimen och Nato försåg Ukraina med vapen. De diplomatiska relationerna med USA förstärktes. Ukrainska militärer tränades också av ”rådgivare” från USA och Nato, vilket förmodligen är en anledning till att de idag är förhållandevis framgångsrika i sitt försvar av Ukraina. Särskilt skrämde det ryssarna när Ukraina började använda drönare i striderna med ryssarna i Donbass. I mars 2021 kallade president Biden Putin för ”a killer”. Tre dagar senare meddelade Ukrainas president Zelensky att Ukraina planerar att ta tillbaka Krim. Han skulle inte säga det utan att vara övertygad om att ha USA och Nato i ryggen. Med Putins perspektiv är det en direkt krigsförklaring. Putin har fått nog och ryska trupper börjar mobilisera mot Ukraina.

För vilka är Ukraina verkligt viktigt, för ryssarna eller för USA? Svaret är att Ukraina är inte särskilt viktigt varken för USA eller Nato, inte alls jämförbart med hur viktigt det är för Ryssland. För amerikanerna är det ingen existentiell fråga om Ukraina vinner eller förlorar, men det är det för ryssarna.

Vi kan inte alls vara säkra på att kärnvapenhotet stannar vid ett hot, om ryssarna drivs in i ett hörn och fruktar för sin existens.

När Putin aktiverar kärnvapenhotet så skickar han en signal om hur allvarligt de ser på risken för Nato och Västvärldens inblandning. Här bör man veta att Ryssland inte bara har flest kärnvapen i världen utan också de modernaste. I många avseende ligger de militärt efter Västvärlden men inte när det gäller kärnvapen. Vi kan inte alls vara säkra på att kärnvapenhotet stannar vid ett hot, om ryssarna drivs in i ett hörn och fruktar för sin existens.

Vi bör minnas vad som hände när Sovjet 1962 ville placera kärnvapen på Kuba. Hade Chrusjtjov inte inför USA:s hot vänt de sovjetiska fartygen hade kanske ett tredje världskrig startat. Flera av Kennedys rådgivare var beredda att använda kärnvapen mot Sovjet.

I Bulletin skriver Ann Charlott Altstadt att Nato borde ha ingripit i Ukraina. Är det något Putin förstår så är det maktpolitik och eftersom han inte är någon galning som kommer han inte att ta till kärnvapen.

Men stöter Putin på militärt motstånd från Nato eller dess allierade så väntar troligtvis förhandlingsbordet. Det skulle så klart betyda att han tappade ansiktet. Men det skulle inte leda till missilregn över Europa utan till att han kräver de östra delarna av Ukraina för Rysslands räkning.

Jag tänker, och om det nu är fel, vilka blir konsekvenserna om Putin faktiskt tar till kärnvapen? Och om Ukraina delas, vilken framtida risk är det inte med att Ryssland och Nato inte har någon buffertzon emellan sig utan kommer att stå öga mot öga med varandra, skilda åt av en delad nation. Det allra dummaste vore förödmjuka Putin och Ryssland. Vet inte Ann Charlott Altstadt vad som blev konsekvensen av att Tyskland förödmjukades i Versaillesfreden? Det är tydligen lätt att göra Ryssland till fiende – mycket svårare att bygga vänskap. Men jag kan inte förstå annat än att Europa behöver Ryssland som en vänskapligt sinnad nation. Hur det ska gå till vet jag inte men det är den enda rimliga målsättningen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Massans vansinne

Från och med den här krönikan kommer jag att publicera en i veckan – en söndagskrönika.

För ett par år sedan gav den engelske författaren Douglas Murray ut en bok med den talande titeln The Madness of Crowds. Det är inte bara en hårdexploaterad boktitel utan också ett tema som många civilisationskritiker, filosofer och socialpsykologer varit inne på. Vi kan börja med den danska tidiga 1800-talsfilosofen Søren Kierkegaard. Han avskydde massan och såg det kollektiva livet som meningslöst: Subjektiviteten är sanning. Att utan eftertanke sträva efter att bli som alla andra var att anonymisera sig själv, ja ännu värre: att göra sig själv till en imitation.

Kierkegaard påstod att varje människa förfogar över möjligheten till sanning. Den finns inom oss alla men kan bara bestå av ett individuellt ställningstagande. Det krävs mod för att vara en egen individ, någon som inte skyller sitt beteende på andra utan tar ansvar för sina egna handlingar. Vi kan inte välja den tid vi lever i men vi kan välja hur vi ska förhålla oss till den.

Kierkegaard var djupt religiös, men eftersom det bara var det egna ställningstagandet som betydde något, gick han ur statskyrkan. Han kunde klämma ur sig påståenden som Prästen – denna i långa kläder insvepta definition av nonsens!

Nietzsche var inne på samma tanke med Den sista människan (Der letzte Mensch): en viljesvag individ som inte tar några risker utan bara vill vara som alla andra och leva ett behagligt liv. Det kan späs på med en av hans mest citerade aforismer: Hos individer är vansinnighet sällsynt; men i grupper, partier, nationer och epoker är det regeln. Hans eget livsöde bekräftade inte tesen. Under de sista 11 åren av sitt liv var han sinnessjuk.

Det stora 1800-talsnamnet inom denna tankefigur är den franske socialpsykologen Gustave Le Bon. Han ställde upp tre karakteristika för massan. Det första är anonymiteten, att individen är gömd i massan, vilket betyder att individen befrias från ansvar. Det är folkmassan, sekten, gruppen, kollektivet som är ”individen”. Det andra är att man är ”smittad” eller hypnotiserad, om man har dragits in i kollektivets energi. Givetvis kan kollektivet verka för en god sak men vanligen är det något negativt eller destruktivt; något eller några som ska anfallas och oskadliggöras, varvid förnuftet går förlorat. I individen finns det inget individuellt kvar, som kan ta ansvar för vad han eller hon säger eller gör.

Det tredje som karakteriserar massan kan exemplifieras med Hitler. Hitler var en av massan, av sin tids kollektiva paranoia. Det var dock inte så att han tvingade in majoriteten av det tyska folket i sitt tänkande, utan han var en av väldigt många som tänkte ungefär likadant. Skillnaden var att han lyckades rikta det kollektiva medvetandet mot ett mål. Det här gäller för många av dem som kommer att leda en massrörelse. Greta Thunberg är ett nutida exempel. Skickligt frammatchad lyckas hon ge klimatångesten hos i synnerhet ungdomar politisk sprängkraft.

När man frågar folk som är djupt inne i det kollektiva medvetandet vad det är de vill åstadkomma, så upptäcker man att de inte riktigt vet vad de står för. De saknar självinsikt, eftersom det är gruppen som har gett dem deras identitet. Det de säger och gör bottnar inte i något individuellt ställningstagande. De repeterar ord som de hört, men de vet inte vad de är medlemmar av. Allt de vet är de nyckelfraser som kollektivet matats med. Paradexemplet är ”Alla människors lika värde”.

Le Bons påstående att det handlar om en smitta har högt förklaringsvärde. Inte så sällan vill människor bli smittade. Se framför er den skrikande klungan av tonårsflickor, när en ungdomsidol står på scenen, sjunger och vickar på höfterna.

Kollektivets medlemmar är angripna av ett virus som gör att de inte kan tänka egna tankar. De kan bara återge kollektivets starkt förenklade nyckelbegrepp och värdeord.

Kollektivets medlemmar är angripna av ett virus som gör att de inte kan tänka egna tankar. De kan bara återge kollektivets starkt förenklade nyckelbegrepp och värdeord. Det här är kärnan i Gustave Le Bons tänkande, att människor individualitet är helt förstörd. De existerar inte längre. Det som finns är en kollektiv tankegestalt. Det kan också liknas vid att vara en fisk i ett fiskstim. Stimmet rör sig kollektivt och fungerar som en individ.

När osäkerhet råder blir människor rädda och när de är rädda så följer de flocken istället för att tänka själva och fatta egna beslut Det är här religionen kommer in, både som moral och som skapelse. Vi är inte osäkra om det finns en kod att följa. Men när det inte finns någon överenskommen kod kan flockbeteendet landa i snart sagt vad som helst. Det baseras på att vi tror att flocken, eller ”den andre” rimligen måste veta mer, eftersom vi själva inte vet alls. Det finns flera uttryck som belyser detta. Ett jag råkar minnas är ”Miljarder flugor kan inte ha fel, ät skit!”

Gustave Le Bon sammanfattar med konstaterandet att folkmassor är primitiva, överemotionella, instinktiva och irrationella. På grund av dessa inneboende tendenser, ligger hela tiden våldet på lur, som en möjlig lösning på det folkmassan ser som problematiskt. Massan riskerar att bli en mobb, en lynchmobb. Följande kommentar på wikipedia är intressant:

I dag används ”lynchning” som metafor då en för brott misstänkt person får utstå utomrättsliga prövningar, till exempel genom massmedia.

Flera av oss dissidenter har fått vara med om just detta, när journalisterna formerar sig till en mobb och går till gemensam attack. Själv har jag utsatts för detta vid två tillfällen och kan konstatera att då gäller det som sägs gälla för krig, nämligen att sanningen är det första offret.

Diskussionen av motsättningen mellan individ och massa fortsätter under 1900-talet. Den spanske filosofen José Ortega y Gassets Massornas uppror (La rebelión de las masas, 1930) handlar om massmänniskans uppkomst och väg till makten i det moderna europeiska samhället. Y Gassets grundtanke är att en majoritet av okunniga och självbelåtna människor, inställda på att njuta av materiellt överflöd, har tagit makten över samhället. Det är ett slags människa som förnekar ”allt av kvalitet, allt individuellt, kvalificerat, exklusivt”. Massan hatar det som skiljer ut sig, som är annorlunda. Individuellt fungerar man som bortskämda barn, som ohämmade kravmaskiner.

Det som utmärker dem som vänder sig mot massan är individuella ställningstaganden. De vägrar att underkasta sig. De söker befrielse från massans inautentiska liv. Här finns nyckeln till att dissidenter har så svårt att samla sig till ett gemensamt och samordnat motstånd. De kan inte generaliseras som tillhöriga ett annat kollektiv, utan har individuellt tagit ställning. Lite tillspetsat kan man till och med säga att det är det kollektiva tänkandet med alla dess förenklingar och lögner som de vänder sig emot.

Den amerikanske historikern Christopher Lasch förde i Eliternas uppror (1995) Ortega Y Gassets tanke vidare, men han vände på resonemanget. Han hävdade att det som Ortega Y Gasset under mellankrigstiden såg som karakteristiskt för massorna blivit utmärkande för de amerikanska eliterna. De tar inget ansvar utan flyter ovanpå. De har den gamla aristokratins laster men saknar dess dygder. De ser världen med turistens blick.

Ett av de verk som sticker ut är nobelpristagaren Elias Canettis Massa och makt (Masse und Macht, 1960), som han lär ha arbetat med i tre decennier. Canetti var en utpräglad europeisk kosmopolit. Han föddes i Bulgarien men blev tidigt engelsk medborgare och senare också schweizisk. Canetti rörde ganska fritt i Europa och behärskade flera språk. Han skrev på tyska. Det tog honom mer än trettio år att skriva Massa och makt. Ändå tyckte han att han bara var halvfärdig med ämnet, när boken trycktes.

När jag försöker begripa vad Canetti vill föra fram för budskap misslyckas jag, vilket jag knappast är ensam om. Hans reflektioner spretar motsägelsefullt åt flera håll men allmänt gäller att också Canetti ser folkmassan i negativa termer. Mycket längre än så når jag inte. Tänkvärt är dock hans konstaterande att redan som spermie är människan en massvarelse. Jag hittar också en aforism som jag gillar: Människan har alla sina förfäders vishet samlad, och se vilket dumhuvud hon är!

Det finns en personlig bakgrund till att jag intresserar mig för massans vansinne. För ett drygt decennium sedan började jag alltmer reta mig på min akademiska vänkrets. Vi var sammanvävda sedan det politiska sjuttio-talet och de stod alla politiskt till vänster, även om de med åren och akademiska framgångar blivit något av kaviarsocialister. När de pratade politik så tyckte jag att allt de sa hade jag hört förut. Jag visste oftast alltför väl vad som skulle komma härnäst och klarade inte alltid att bara lyssna. Ibland var jag bara uttråkad, ibland blev jag elak och sa sådant som var förolämpande.

När Gunnar Sandelin och jag publicerade de två volymerna av ”Invandring och mörkläggning” sattes vänskapen på prov och jag hade inte särskilt mycket tålamod med den kritik de riktade mot mig. Särskilt minns jag de diskussioner jag hade med en av mina absolut närmaste vänner, på sjuttiotalet SKP:are och så småningom museichef, etnologiprofessor och bosatt i en av Stockholms mest fashionabla förstäder. Han hävdade att massinvandringen – ett ord som han för övrigt inte accepterade – var både ekonomiskt och på andra sätt positiv för Sverige.

När jag gav ut PK-samhället så brast det. De flesta av dessa mina akademiska vänner läste den inte, vilket fortfarande är något av ett trauma. Varför gav de mig inte chansen att förklara mig? Varför prövade de aldrig att se Sverige och världen med mina ögon? För flera av dem var jag ju läraren och handledaren, som de under åratal av seminarier och undervisning lyssnat till. De blev bara provocerade. Det handlade inte om att de inte ville läsa utan det var värre än så: de kunde faktiskt inte. De var akademiska flockdjur som hade förlorat förmågan att tänka själva, något som har tagit mig tid att förstå.

Jag har lätt att se dagens digitala offentlighet med Ortega Y Gassets perspektiv. Det som folk ofta lägger ut på Facebook är vad de ätit till middag, fina bilar och bra semestrar. De tar med sina mobiler en oändlig mängd selfies men visar alltför sällan hur de tänker. Den stora majoriteten människor vill inte syssla med riktiga saker. De vill vara konsumenter, de vill vara icke-tänkande, icke-reflekterande medlemmar av ett kollektivt medvetande. De kan inte ens försvara sig mot sina egna mobiler. Facebook är som en matta av inautenticitet, något som gör människor olyckliga!

Det vi behöver är ett fungerande immunsystem eller ett vaccin mot massans destruktiva kollektiva medvetande. Ju mindre vi låter oss styras av massan, desto bättre och mer meningsfulla liv får vi. Kanske räcker det med att träna upp självinsikten, att lära sig att se sig själv; en plattform för det sunda förnuftet, verklighetsförankringen och själva tänkandet. För att följa Kierkegaard, sanningen finns inte i någon ideologi eller religion. Den finns i ditt eget inre.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det var lika förljuget och elakt för ett kvartssekel sedan

I månadsskiftet april-maj 1997 höll socialantropologen Kajsa Ekholm Friedman en föreläsning på en sammankomst som anordnats på ett hotell i Solna centrum, av organisationen Folkviljan och massinvandringen. De som lyssnade på henne var främst medelålders damer och herrar, oroliga för invandringens konsekvenser. På DN debatt skrev hon en vecka senare:

Hur kan man få för sig att mångkulturalism i betydelsen mångetnicitet är berikande för ett land? Mångetnicitet har i själva verket alltid inneburit grava problem, från antiken och framåt. /…/ Mångetniciteten är förödande för den sociala solidariteten, för det kitt som måste till för att ett samhälle ska fungera. I ett mångetniskt samhälle finns det inget ”vi” på den nationella nivån. Folk riktar i stället sin lojalitet mot sina egna etniska grupper med vad det innebär av brist på lojalitet och solidaritet gentemot samhället i stort och gentemot dem som inte ingår i den egna vi-gruppen.

Ekholm Friedman gav exempel från Los Angeles. Hon påpekade också att varken indianer, hawaiianer, maorier eller Australiens aboriginer uppfattar sina respektive samhällens mång­kulturalism som särskilt berikande för dem själva. Mot slutet av sin artikel använde hon ett olyckligt bildspråk:

I dag är situationen helt annorlunda. Västeuropa är på fallrepet och dessutom bryts vår tidigare homogenitet upp av tentakler utifrån. Europas koloniala förflutna gör kanske att vi inte bör beklaga oss, men vi behöver å andra sidan inte celebrera det egna sönderfallet.

Två dagar senare skrev socialdemokraten Juan Fonseca och ekonomhistorikern Mauricio Rojas i DN att artikeln var del av en svensk konspiration som syftade till att bygga upp en svensk motsvarighet till den franska Nationella fronten:

Om denna nynazistiska retorik enbart vore ett utbrott från en hatisk biträdande professors sida kunde vi lugnt lägga artikeln till handlingarna, men så är inte fallet. Tvärtom. Något viktigt håller på att hända i vårt land.

Fonseca och Rojas spar inte på brösttonerna när de avslutar sin artikel med att mana det demo­kratiska Sverige, det land vi älskar och är en del av, att visa att Sverige är ett öppet samhälle. Att de kallar Sverige för öppet innebär inte öppet med avseende på hur debatten skall föras. Utan minsta tvekan slår de fast att Ekholm Friedmans debattartikel är nynazistisk retorik. Intressant är också att de betecknar hennes prosa som hatisk, med tanke på att kritiken inte riktar sig mot invandrare utan mot en invandrings- och invandrarpolitik som Ekholm Friedman på vetenskaplig grund uppfattar som aningslös och dåligt påläst. De kunde också ha tagit hennes oro på allvar och gått in i en debatt: Är det verkligen sant att invandring och mångkulturalitet är samhällsupplösande?

Ytterligare en debattör som kämpar för ”det goda”, den kurdiske journalisten Kurdo Baksi, polis­anmäler Ekholm Friedman för hets mot folkgrupp och uppvigling. Han inleder sitt avståndstagande i DN den 12 maj så här: ”På DN Debatt skrev den alltid förvirrade anti-invandraren och biträdande professorn i socialantropologi Kajsa Ekholm Friedman att mångkulturalism alltid har inneburit grava problem”. Han meddelar att han är ”förbannad på Kajsa Ekholm Friedman och alla andra som påstår att min etniska bakgrund är ett problem”. Han anför samhällen där mångetniciteten sägs fungera – Schweiz, Kanada och Iran. Därefter räknar han upp allt möjligt ”invandrat”, från personer till saxofoner, och avslutar med den retoriska frågan: ”Vad vore Sverige utan allt detta?” På samma linje går artisten Dilba och hennes syster Dilsa när de pekar på vad invandrare av olika slag tillfört Sverige. De markerar att ”det är inte invandringen som är problemet utan de mekanismer som diskriminerar invandrarna”.

Röda Korsets ungdomsförbund och föreningen Ungdom mot rasism kräver att Lunds universitets­styrelse belägger Ekholm Friedman med yrkesförbud. Universitetsstyrelsen tog aldrig upp frågan och inte heller ledde Kurdo Baksis polisanmälan till något åtal.

Fyra ledande socialantropologer – Gudrun Dahl, Ulf Hannerz, Karl Eric Knutsson och Kaj Århem – går också till hårt angrepp på Ekholm Friedman. I DN inleder de den 12 maj på följande sätt:

Som företrädare för ämnet socialantropologi har vi med bestörtning följt debatten kring biträdande professorn Kajsa Ekholm Friedmans deltagande i ett möte med organisationen Folkviljan och massinvandringen och läst hennes inlägg på DN Debatt den 6:e maj.

Deras avståndstagande är fullständigt tveklöst. Professorerna markerar att de är upplysta och goda humanister, att ”människor som flyr från krig, förföljelse och sociala sammanbrott är värda vårt stöd och vår mänskliga omtanke”. De skriver att ”vi ska inte stödja grupper och organisationer som delar ut mentala skygglappar för att bevara en åldrande svenskhet”. Självklart är de också internationa­lister. Sverige kan inte återgå till att bli ett enkulturellt och monoetniskt samhälle. Det enda lillfinger de egentligen ger åt Friedmans perspektiv (om än inte till henne som forskare) gör de med satsen

Men när Sverige hastigt bytte fot, från att förutsätta kulturell homogenitet till att stödja organiserad kulturell mångfald, byggde kanske denna politik ännu inte på tillräckliga insikter i integrationspro­cessernas problematik. Här behövs ett fördjupat samtal, där de senaste årtiondenas erfarenheter också får sin plats.

De markerar, vilket forskare alltid gör, att det behövs mera forskning, och att denna bör handla om vår egen tid. För egen del ger de dock knappast några exempel därpå, utan den enda svenska empiri de anför är en historisk exposé som påvisar invandrarnas stora betydelse: ”Till och med Sigtuna, den svenskaste av alla platser, är en gammal kulturmötesplats där handelsmän och hantverkare från skilda kulturer möttes”.

Man förstår att om dessa professorer får bestämma, så kan Ekholm Friedman betrakta sig som utfryst ur den socialantropologiska gemenskapen. Också i andra sammanhang görs försök att stänga henne ute. I SU-nytt, Stockholms universitets interna informationsorgan (nr 5/97), kan man läsa att docenten i nordiska språk, Kristina Svartholm, inte längre vill sitta kvar i Svenska Institutets forskarstipendienämnd om Kajsa Ekholm Friedman får behålla sin plats som ledamot. Hon vill starkt ifrågasätta ”lämpligheten av att en forskare som visat så dåligt omdöme och uttryckt sig så ovetenskapligt innehar en förtroendepost …”

I Svenska Dagbladet konstaterar ledarskribenten Håkan Arvidsson den 25 maj att så gott som alla debattörer utgår från en karikatyr av Ekholm Friedmans uppfattning, som därefter avfärdas som ovetenskaplig:

Man kan naturligtvis, som alltid, diskutera vårdslösa formuleringar, och jag kan se det kontroversiella i Ekholm Friedmans ståndpunkt, men jag kan också se att hon gör träffande och tänkvärda iakttagelser. Den stora invandringen av folkgrupper med annorlunda etnisk identitet och kulturtraditioner skapar otvivelaktigt sociala spänningar. Vad handlar annars den ständigt pågående debatten om integration kontra assimilation om? Varför har vi överhuvudtaget ett gigantiskt statligt invandrarverk? Vad gör alla kommunala invandrarförvaltningar, om allting är idel problemlös harmoni? Man behöver inte vara särskilt skarpögd för att se hur de språkliga och kulturella kommunikationsproblemen tilltar i skolans värld, hur en oroande diskriminering breder ut sig på arbetsmarknaden eller hur delar av de flesta stora städer tenderar att ghettoiseras.

Arvidsson konstaterar också att alla debattörer och forskare markerar att de är öppna för en förutsättningslös diskussion, samtidigt som de tydligt visar att de inte vill föra den med Ekholm Friedman eller någon annan med liknande synpunkter. Med andra ord kan de bara diskutera med dem som har samma grundvärderingar. Håkan Arvidsson avslutar med en riktig råsop:

Svensk offentlighet har periodvis visat en förbluffande storsinthet, som då det gällt att bereda Jan Myrdal en plattform för att förkunna sitt fasta stöd till massakrer och folkmord runtom i världen. Ingenting tycks kunna rubba hans rätt till spaltutrymme. Trots att han nu upprepat sitt blodtörstiga budskap i 40 år förtröttas inte medierna. Visserligen slaktas han ständigt men likt den mytiska galten Särimner återuppstår han alltid lika fet och självbelåten dagen efter. Varför har Kajsa Ekholm Friedman inte samma rätt att uttala sina meningar och få låna vårt öra? Hon har inte stött vare sig folkmord, terror eller diktatur. Hon har – om man utgår från hennes ursprungliga DN-artikel och de två preciseringar som hon blivit pressad till, SDS 23/5 och DN 24/5 – bara velat problematisera föreställningen om det multikulturella samhället. Därvid har hon emellertid råkat såra de folkhemsintellektuellas moraliska självbild, och där går gränsen för vad vårt offentliga samtal kan uthärda.

Kajsa Ekholm Friedman återkom den 24 maj på DN Debatt och försvarade sig mot sina kritiker. Att hon måste börja med att ganska utförligt förklara att hon varken är rasist eller främlingsfientlig är ett slags mått på hur hon uppfattat den kritikerstorm hon utsatts för:

I hela mitt vuxna liv har jag varit omgiven av icke-svenskar, jag har varit nyfiken på det främmande och har haft lätt att knyta vänskapsband med ickesvenskar, särskilt afrikaner. Dessutom är jag gift med en invandrare, tillika jude, och två av mina barn är av den anledningen halvjudar och ”andragenerationens invandrare”. I vårt hem har ett stort antal icke-svenskar under årens lopp kunnat känna sig välkomna.
Beträffande mångetnicitetens destruktivitet skriver hon att det är en sak med ekonomiskt vitala samhällen som klarar att integrera eller assimilera främlingar och ett helt annat med samhällen som är på nedgång:

Det som brukar hända när ”hjulen slutar snurra” är avhomogenisering, gamla identiteter gör sig ånyo påminda, polariseringen och den sociala oron tilltar. Samtidigt som spelets aktörer verkligen skulle behöva allt sitt förnuft och all sin samarbetsvilja förlorar de båda. I stället frodas sekter och konflikter. Kan vårt samhälle undgå detta öde, det som drabbat alla blomstrande samhällen före oss?

Av de femtiotal debattinlägg som jag tog del av, fanns det inte ett enda som oreserverat ställde sig på Ekholm Friedmans sida. Däremot fanns det nyanser i avståndstagandet alltifrån de som tyckte att hon skulle avsättas, utfrysas och dömas för hets mot folkgrupp och uppvigling, till dem som ansåg att det räckte med att vederlägga hennes åsikter. Håkan Arvidsson var den enda helt avvikande rösten. Han sa det som alla redan då visste var sant.

Även om det förmodligen inte var hennes avsikt lyckades Ekholm Friedman att blottlägga vilket starkt moraliskt fält invandringen till Sverige var redan för 25 år sedan. Som Svante Nycander skrev på DN Debatt den 18/2 1998: ”Bland dem som anger tonen i Sverige råder en stor, ångestladdad fruktan att inte anses hundraprocentigt renlärig i fråga om rasism och nazism.”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Svenska politikers demokrati

Något år efter millennieskiftet blev jag vid två tillfällen inbjuden till personliga samtal med den förra året avlidne socialdemokratiske fd kulturministern Bengt Göransson. Vi satt för oss själva i ABF-huset på Sveavägen och tog god tid på oss. Bengt Göransson gjorde ett djupt intryck på mig – en försynt och mycket allmänbildad äldre politiker som undvek alla floskler. Tyvärr minns jag just ingenting av det vi pratade om.

Det var på den tiden vi hade en särskild demokratiminister, Britta Lejon. Hon hade i stort sett inga andra kvalifikationer för uppdraget än att hon var dotter till en framträdande socialdemokrat: Anna-Greta Leijon. Jag nämner henne därför att hon var ansvarig minister för den gigantiska demokratiutredning som Bengt Göransson ledde.

I dag har vi en annan socialdemokratisk demokratiminister, Jeannette Gustafsdotter, nästan enbart uppmärksammad som nytillträdd kulturminister. Möjligen kan det tolkas som att demokrati inte längre är någon särskilt viktig politikerfråga. Svenska Dagbladets Stina Oscarson intervjuade henne och flosklerna trillade som ärtor ur ministerns mun. Det enda hon i stort sett sa var att hon gillade mänskliga rättigheter. I DN skrev den politiska redaktören Amanda Sokolnicki att den intervjun sannolikt var den sämsta en svensk minister någonsin gjort.

Jag kunde inte låta bli att jämföra med Bengt Göransson och blev riktigt nöjd när jag hittade ett kort referat från ett föredrag som han höll 2013 på fackföreningen Vision. Han gillade inte att SKTF – Sverige kommunaltjänstemannaförbund – bytt till ett obegripligt namn. Titeln var: ”Varning för kamouflagespråk. Tankar om ett offentligt språk som döljer istället för att synliggöra.” Han menade att makthavare måste vara särskilt noga med språket och tala i klartext. Lite kul var det när han kallade Fredrik Reinfeldts regeringstal vid riksdagens öppnande för sjösjukeprosa, eftersom en av de metaforer Reinfeldt använde var ”skuldstormar”.

Anledningen till att jag intresserar mig för hur svenska politiker diskuterar demokrati är att jag vill veta om de reflekterat över risken att demokratiska val kan leda till att inkompetenta politiker hamnar i riksdag och regering. Jag tänkte mig att i den kloke Bengt Göranssons utredning fanns den frågan kanske diskuterad. Tyvärr visade det sig att materialet var närmast gigantiskt. Själva utredningen är visserligen bara på 300 sidor men därutöver producerades sammanlagt 13 forskarrapporter där ett hundratal forskare, de flesta statsvetare, skrivit om det svenska folkstyrets utveckling. Till det ska man lägga 32 småskrifter om olika demokratifrågor. Några särskilt bra formuleringar som jag strukit för:

En demokratisk stat lever för och genom sina medborgare. Den äger ingen annan legitimitet än den som medborgarna ger den. Men ett styre som upphört att intressera sig för medborgarna, upphör också att intressera medborgarna. Om de västerländska demokratierna inte ska förvandlas till urätna skal, till höljen kring något som inte mera finns, krävs det att de demokratiska grundvärderingarna sätts i fokus.

En demokrati som levererar snabba beslut med låg kvalitet och tunn förankring är inte värd någon trovärdighet.

På 40 år försvann 152.000 förtroendeuppdrag. 1951 gick det 35 medborgare på en förtroendevald, 1995 184, 1999 20.014. Färre medborgare än någonsin har en bekant, släkting, arbetskamrat, granne eller vän som är politiskt förtroendevald. Och när politikeruppdraget professionaliserades, blev innehavaren distanserad från medborgarna.

Bengt Göranssons demokratiutredning är inte den enda. Har jag räknat rätt så har regering och riksdag sedan år 1990 tillsatt hela 26 utredningar om demokratin och om hur demokratin ska möta framtidens krav. Den senaste är folkpartisten Olle Wästbergs utredning från år 2016. Den är på sjuhundra sidor. Till dessa kan man lägga annan demokratilitteratur som publicerats av Timbro och det flitiga Demokratirådet vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.

Jag är inte inläst på all denna litteratur men tror mig ändå kunna urskilja kärnfrågorna. Den överlägset viktigaste frågan, i synnerhet för socialdemokraterna, är hur man aktiverar medborgarnas politiska intresse men särskilt framgångsrika är de inte. Från 1980 till millennieskiftet halverades antalet medlemmar i de politiska partierna. Nettominskningen var 30.000 medlemmar per år under 1990-talet. Det var med både sorg och rädsla som socialdemokraterna såg hur det folkrörelsesverige som förde dem till makten dog.

För denna demokratilitteratur finns det två grundläggande modeller: valdemokrati och deltagardemokrati. Valdemokrati fokuserar på själva valet, där idealet är att upplysta medborgare för det eller de politiska partier till makten, som verkar vara bäst på att ta tillvara deras intressen. Det är inte den väg Bengt Göranssons utredning väljer. Den ivrar för deltagardemokrati. Så många medborgare som möjligt skall kontinuerligt vara med och påverka den förda politiken. Den deltagardemokratiskt inriktade medborgaren är på ständig jakt efter aktiva påverkansförsök och direktdemokratiskt beslutsfattande.

För mig känns det politiska återvändandet till ett folkrörelsesverige som dömt att misslyckas. Jag tror att de amerikanska forskarna John Hibbing and Elizabeth Theiss-Morse träffade rätt också för svenskarnas del, när de år 2002 publicerade boken ”Stealth Democracy”, Där visade de att amerikanska medborgare i gemen inte är intresserade av att delta aktivt i demokratin. De vill att professionella politiker gör jobbet. Demokratin ska fungera likt ett stridsflygplan som med hjälp av stealth-teknik undgår att synas på radar. Demokratin ska vara effektiv men osynlig.

Om den ena stora frågan är hur medborgarna aktiveras politiskt, så är den andra stora frågan knuten till själva valet. Hur får man så många medborgare som möjligt att rösta? Olle Wästbergs utredning från år 2016 föreslår att rösträttsåldern sänks till 16 år, vilket dock inte fick politiskt gehör. Också denna utredning ivrar för att medborgarna ska kunna göra sina röster hörda också mellan valen.

Med brasklappen att det i detta ofantliga politiska utredningsmaterial kan dölja sig riktiga pärlor, så är ändå mitt samlade intryck att politikerna själva inte ser huvudproblemet, nämligen att det inte är folket utan riksdagens politiska partier som styr Sverige. Politikerna sätter det egna partiet framför väljarna och partilojalitet är en hårdare politisk valuta än kompetens. Det är anledningen till att Britta Lejon blev demokratiminister och Jeannette Gustafsdotter kultur- och demokratiminister.

Vidare, svenska politiker vill inte alls ha politiskt engagerade medborgare utan de vill ha medborgare som är aktivt systemlojala, vilket är något helt annat. Det visas bland annat av politikernas ointresse för bindande folkomröstningar. Och det kanske allra viktigaste, politikerna ser inte mediernas systemlojalitet (återigen!) som ett problem. De verkar inte förstå, eller så vill de inte förstå, det demokratiskt stötande i att medierna, och då i synnerhet skattefinansierade public service, ser det som en självklar uppgift att producera politisk propaganda. SVT, Sveriges Radio, Dagens Nyheter och Aftonbladet står i en klass för sig när det gäller den självpåtagna uppgiften att hjärntvätta svenska folket.

Direkt skrämmande blir det när den svenska makt- och mediaeliten klassar den växande populismen som ett hot mot demokratin. Den senaste demokratiutredaren, Olle Wästberg, gav förra året ut boken ”Den hotade demokratin – så kan den räddas i populismens tid”. Där varnar han för den nya ”auktoritära högerpopulismens” framväxt. Helt ogenerat sätter han likhetstecken mellan demokrati och sin egen liberala ideologi. De som inte tänker som han är odemokratiska. Det var också ett självklart perspektiv för vår nyss avgångna statsminister: Sverigedemokraterna hotade demokratin, genom att inte vara socialdemokrater! Det är bara att konstatera att, trots det ofantliga utredningsmaterial som svenska politiker under de senaste trettio åren producerat om hur demokratin ska räddas, så vet de faktiskt inte vad demokrati är för något. De ser inte skogen. Det står för många ideologiska träd i vägen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Unga gråterskor

En av mina norska vänner, journalisten Arnt Folgerø, som senast skrev på bloggen om hyllningarna av den mördade Einár, skickar mig en lång intressant text han skrivit om Woke.

Han inleder med att berätta om en norsk tilldragelse. Det finns ett teveprogram i NRK, Farmen kjendi, där deltagarna tävlar om vem som bäst klarar att bo på en norsk gård, som det var för 100 år sedan. Under vårsläppet av korna säger den förre handbollsstjärnan Kjersti Grini om en av korna: ”Hon ser ut som en negerko. Hon är helt svart i ansiktet.” En muslimsk deltagare tillrättavisar henne omedelbart ”Det är inte så vi pratar”. En annan av kändisdeltagarna, Øyunn Krogh, börjar gråta när hon hör ordet neger. Hon är betydligt yngre. Enligt Nordic Screens, som ”promotar” Øyunn Krogh, pratar hon målgruppen unga tjejers språk och har på kort tid fått två miljoner ”gilla” på Tik Tok. Det spelar nog också roll att hennes pojkvän är vad Arnt Folgerø kallar för en ”melaninrik” person.

Ett klipp läggs ut på nätet och föga förvånande utlöser kommentaren rasande reaktioner. Det hjälper inte att Kjersti Grini förklarar att det var menat som ett skämt. De båda kvinnorna träffas i ett annat teveprogram och Kjersti Grini ber om ursäkt. Øyunn Krogh förklarar att hon inte kränktes för kons räkning. Från barndomen har hon fått lära sig att ha nolltolerans för ordet neger, och denna nolltolerans är en hjärtefråga för henne. Øyunn Krogh och Kjersti Grini spelar upp sina roller som förväntat. ”Reaktionären”, Kjersti Grini, böjer sin nacke och gör avbön. Den ”progressiva” Øyunn Krogh, får den ursäkt hon vill ha. Arnt Folgerø tolkar Øyunn Kroghs kränkthet som uttrycket för en ny persontyp i historien.

Den kanadensiske författaren John A. Livingston gav 1994 ut boken Rogue Primate. An exploration of human domestication. Han inleder med att förklara vad som händer när djur domesticeras. Människor parar djuren med varandra med bestämda syften och som ett resultat förlorar de sin plats i naturen, sin ekologiska nisch. Om vi tar kor som exempel så har vi inte längre fjällkor och låglandsraser annat än som en historisk rest. Istället finns det ett antal korsningar som konkurrerar med avkastningen som ledstjärna. De flesta av dem lever merparten av sina liv inomhus. För bönderna må det handla om vinster men för djuren är det onekligen ett nerköp.

Vilda djur är ekologiskt bundna till sina geografiska platser och anpassar sig, med resultatet att de dels får platsbundna kompetenser, dels utvecklar sin egenart. De som inte klarar detta försvinner. Denna ekologiska relation menar Livingston att moderna urbana människor förlorat. Modern teknologi har befriat oss från platsen, men det pris vi betalar är inte bara ett beroende utan också att vi alla blir likadana. Domesticerade, helt beroende av att leva i moderna avancerade miljöer. Vi har konstgjort ljus, våra hem har ett optimalt klimat och maten, ja den varken odlar eller jagar vi utan den köper vi i affären. Det är ett beroende som inte bara skulle göra oss rätt hjälplösa om vi släpptes ut ur modernitetskuvösen, men dessutom: vi blir lika varandra. Kosmopolitiska urbana människodjur, lika och utbytbara – ungefär så långt från individualism som man kan komma.

Här kan man hänga på ett socialt perspektiv. I vår tids Sverige går mycket social energi åt för att förneka skillnader. För i synnerhet unga urbana medborgare finns det inga negrer, inga zigenare, inga raser etc. Jämlikhet är oerhört viktigt därför att ojämlikhet är orättvist. Det är nätt och jämnt det finns kön. Det finns genus, vilket är något socialt konstruerat. Det blir något som man kan välja att ändra på. Människans seger över naturen.

Jag läste Livingston och tog ett djupt intryck därför att jag då ännu forskade och skrev om romer. Den förhärskande synen inom den svenska kultureliten var att deras förslummade liv var en konsekvens av hur illa de hanterats av bland andra oss svenskar. De hade inte själva något som helst ansvar för den situation de hamnat i. De starka svenskarna hade förtryckt de svaga romerna och därför måste dessa få kompensation.

Visst både fanns och finns det förtryck. Det är rätt många som avskyr romer och det är nog fortfarande så att en majoritet av svenskarna inte vill ha med romer att göra. Det är klokt av dem, därför att det slutar nästan alltid i romernas favör. Att de skulle vara svaga är en svensk missuppfattning.

Jag tror inte någon av de kultursvenskar som ömkade deras tillvaro skulle klara att ens under ett par veckor leva ett romskt liv – i synnerhet inte om det handlade om förslummade romer av det slag som tack vare EU:s fria rörlighet sökt sig också till Sverige. Även vintertid bor många av dem i preliminära skogsläger, med sina uttjänta bilar. Med Livingstons synsätt är romer ett folk som överlevnadsmässigt är helt överlägsna de av välfärdssamhället bortklemade svenskarna.

Här bör man också räkna in den trygghet som den svenska staten garanterar alla medborgare. Trygghet är något som föräldrar ger sina barn. En man kan erbjuda en kvinna trygghet, i ett äktenskap med traditionella könsroller. Men trygghet är väl ingen kvalitet som vuxna människor använder för att väcka varandras intresse och åtrå. Kärlek, pengar, äventyr, men knappast trygghet. Trygghetens pris är naturligtvis beroendet. För att spetsa till det: den optimala tryggheten gör livet till en rätt trist transportsträcka mellan födelse och död.

Överläkaren i psykiatri, David Eberhard, var så störd av detta att han 2007 som bekant gav ut boken som blev en bestseller: I trygghetsnarkomanernas land. I en presentation i DN förklarade han:

Detta är inom psykiatrin ett patologiskt tillstånd, men dessvärre tycks exakt samma fenomen på nationell nivå i stället för att klassas som sjukt utgöra grunden för nästan alla beslut. Ingenting får vara farligt eller otryggt. Under de senaste decennierna har vi översköljts av dekret och påbud som ska göra våra liv enkla, trygga och ofarliga. Vi är påtvingade bälte i bil även om det knappast skadar någon annan än oss själva om vi låter bli det. Våra barn måste ha cykelhjälm till och med på cykelbanor och hemma på gården. Vi importerar lagstiftning mot minsta rökpuff på krogen och anställningsskyddslagar gör det i princip omöjligt att ens avskeda personer som gravt missköter sig på jobbet. Det är inget fel i att man försöker värna om medborgarna. Problemet är proportionerna och de effekter som uppkommer när man tappar känslan för det rimliga.

Som nog de flesta läsarna av denna blogg känner till följde han sex år senare upp sin bestseller med ännu en: Ingen tar skit i de lättkränktas land. I Aftonbladet, där utmärkande för journalisterna är att om de ser en galen tunna så hoppar de genast ner i den, kunde man läsa att Eberhard agerade kvacksalvare, gnällgubbe och nyttig idiot. Det var tydligen kränkande att söka efter förklaringar till den lättkränkthet som kännetecknar wokegenerationen.

Tänk er nu att alla vi som varnat för att den politiska korrektheten leder till en samhällskollaps får rätt. Även de som drivit fram samhällskollapsen tvingas att leva i ett helt annat samhälle. Pengar har de inga, därför att de har skött hela sin ekonomi elektroniskt. Mat finns inte självklart att köpa i affärer och när det gör det, så har staten slutat att förse medborgarna med de nödvändiga ekonomiska bidrag som mat kan köpas för. Elektriciteten är nyckfull och dyr … ja, det går att rada upp allt det som en samhällskollaps medför. Då har jag ändå lämnat kriminaliteten och våldet utanför. Vilka kommer att klara sig bäst? Unga kvinnor som gråter när någon använder olämpliga ord?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Demokratin måste lagas

Det borde inte vara så, men det går bra för socialdemokraterna. De är inte bara Sveriges överlägset största politiska parti, utan med sin nya partiledare (inte vald av folket utan av partiet) så stärker de sin position. Också för det näst största partiet, moderaterna, går det bra. Jag kan undra varför. Journalisten Jens Ganman skriver om hur dessa dominerande politiska partier prioriterat maktinnehavet när de, istället för att se till medborgarnas intressen, för att kunna behålla makten tagit stöd i ett litet extremistparti:

I tolv långa år har de andra partierna med S och M i spetsen dansat efter de Gröna Galningarnas pipa. Pipan har varit stoppad med kraftig jazztobak och det är (delvis) därför vi står där vi står: med skyhöga dieselpriser, skyhöga elräkningar och ett antal “utanförskapsområden” som aldrig – jag upprepar – aldrig kommer att krympa utan bara äta sig utåt i takt med att våra politiker häller in fler fattiga, icke-svensktalande, icke-kulturkompatibla människor i dem.

Och så här skriver Bitte Assarmo på bloggen ”Det goda samhället:

Just nu delas ett videoklipp på Ann Linde, där hon visar upp sina engelska språkfärdigheter på ett sätt som får befolkningen – i alla fall den del som vistas på sociala medier – att ömsom gapskratta, ömsom skämmas. Denna kvinna, som arbetat inom politiken i åratal, pratar nämligen sämre engelska än de flesta elever i årskurs 2. /…/ Hur är det möjligt att en människa som sannolikt inte skulle klara att beställa in en öl på en engelsk pub utan tolk kan komma i fråga för posten som utrikesminister? Ställs det inga som helst krav på politikerna nuförtiden? Tydligen inte. Ann Linde är ju inte ensam om att vara totalt hopplös. Hon har gott sällskap av andra som är påfallande olämpliga på sin post – Morgan Johansson, till exempel, och Anders Ygeman. Mannen som är ansvarig för den största digitala läckan i Sveriges historia blir digitaliseringsminister. Det är sinnessjukt.

Rimligen borde såväl socialdemokraterna som moderaterna ha fått göra sällskap med liberalerna och miljöpartiet till ett väljarstöd under riksdagsspärren, men så fungerar det uppenbarligen inte. Det verkar inte finnas något samband mellan hur medborgarna röstar och den nytta respektive skada ett politiskt parti tillfogar sina egna väljare, medborgarna och landet. Det vi har är en kakistokrati, som enligt Wikipedia är:

… ett styre av de sämsta eller minst kvalificerade människorna, en form av regering där de värsta människorna sitter vid makten. Kännetecken för en kakistokrat kan vara dåliga politiska beslut, beslut som försämrar nationalekonomin, försämring av internationella relationer.

Så jag skriver det som inte får skrivas: Väljarna är idioter. De väljer att fortsätta på den inslagna vägen mot en samhällskollaps framför att till riksdag och regering rösta fram politiker, som värnar deras intressen. Följdfrågan är riktigt giftig: Är idiotin en konsekvens av den så unisont hyllade demokratin som statsskick?

När frågan ställs på det sättet låter det som att det finns en annan och bättre styrelseform. Det gör det mig veterligt inte. Alternativet är olika former av totalitarism, alltså att flytta ur askan in i elden. Det handlar därför inte om att hitta någon annan styrelseform utan om att frilägga ”fel” i demokratin som den praktiseras, och som en konsekvens genomföra förändringar. Demokratin måste lagas. Det är inte enkelt, jag vet inte ens om det går. Men istället för att med en näst intill religiös iver fortsätta att hylla demokratin, är det nödvändigt att vi intresserar oss för dess svagheter. Förstår vi inte vad det är som har gått fel, så kan vi ingenting göra.

Filosofen Karl Popper, som många anser är den politiskt viktigaste av 1900-talets filosofer, har framhållit att en fungerande demokrati förutsätter upplysta väljare. Det har vi inte i Sverige. Låt mig ge ett exempel.

Ungefär tio procent av väljarna röstar på Vänsterpartiet utan att det bekymrar dem att kommunistisk politik hittills undantagslöst landat i totalitärt förtryck, fattigdom och ofta också folkmord. I partiprogrammet från 2021, det år då Vänsterpartiet fick 5.000 nya medlemmar, framhåller de att programmet är partiets viktigaste dokument. Det innehåller de värderingar, teoretiska utgångspunkter och principiella ställningstaganden som ligger till grund för partiets praktiska politik.

Under rubriken ”Gemensamt ägande och ekonomisk demokrati” påstås att kapitalismen ”per definition är odemokratisk”, dock utan att det förklaras på vilket sätt. Vinstjakten visar på ”ett ökande behov av samhällelig, demokratisk samordning av ekonomin”:

Kapitalets makt måste brytas för att demokratin ska kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former. /…/ Ur medborgarperspektivet är det samhälleliga ägandet avgörande. Genom kommunalt eller statligt ägande ges de demokratiskt valda församlingarna ett övergripande ansvar för produktion av varor och tjänster. Därmed blir det möjligt att låta samhällsnyttan styra verksamheten i stället för kortsiktigt vinstmaximerande.

Det finns ett namn på den samhällsmodell som Vänsterpartiet föreslår: planekonomi. Det finns också flera exempel på hur detta ekonomiska system fungerar, bland dem Sovjetunionen. Vad Vänsterpartiet underlåter att meddela är att planekonomi och demokrati är oförenliga storheter, eftersom väljarna, om de får chansen, röstar bort planekonomin. Den kan nämligen inte konkurrera med marknadsekonomin, när det gäller att skapa välstånd. Sovjetunionens ledare förstod inte detta och imperiet gick under. Kinas ledare förstod och införde i praktiken marknadsekonomi några år efter Mao Tse-tungs död. Vänsterpartiets påstående att kapitalism inte är förenligt med demokrati är ett kategorimisstag. Kapitalismen är inte knuten till ett visst politiskt system.

För Sverige, vars välstånd bygger på stora och framgångsrika exportindustrier, är planekonomi rena dödsdomen. Det har inte Vänsterpartiet förstått. Eller kanske har de ändå det, eftersom de underlåter att använda beteckningen planekonomi i sin presentation. Inte heller ser svenska journalister någon anledning till att upplysa väljarna. Vem orkar för övrigt läsa något så urbota trist som partiprogram?

Politikerna vill ha väljare som är både okunniga och ointresserade av politik. De vill inte ha de upplysta väljare som Karl Popper säger är en förutsättning för att demokratin ska fungera. Eller mer brutalt (även om de aldrig skulle erkänna det): De vill ha väljare som är idioter – också till priset av en samhällskollaps.

Detta kräver i sin tur en förklaring. Det är varken för att politikerna är onda eller inkompetenta som de ser risker med upplysta väljare. Det är för att de kan hamna på kollisionskurs med politiskt engagerade väljare. De är svåra att styra och det kan till och med gå riktigt illa. Mussolini sköts av partisaner och kroppen hängdes upp på ett torg till allmän beskådan. Rumäniens Ceaușescu mötte samma öde, tillsammans med sin fru.

I valet mellan upplysta och vilseförda väljare föredrar demokratiska politiker det senare. Lyssna till politiker som är medlemmar i ett parti som det inte går särskilt bra för. De säger aldrig någonsin ”Vi har en dålig politik och vi ska försöka ändra den, så att den leder till ett bättre samhälle.” Istället säger de: ”Vi har misslyckats med att nå ut med vårt politiska program”. Med andra ord: det gäller att manipulera väljarna så att de röstar på ”rätt parti”. Ju mer okunniga och ointresserade väljarna är, desto större förutsättningar har det politiska budskapet att gå hem.

När detta skrivs har LO meddelat att de inför årets val satsar minst 40 miljoner på socialdemokraternas valkampanj. Detta trots att numera är mindre än hälften av LO:s medlemmar socialdemokrater. Det är självklart att pengarna ska gå till olika reklambyråer och köpt mediautrymme. Så fungerar det för alla politiska partier i alla länder som anordnar demokratiska val. De satsar pengar på valkampanjer. Jag skulle lika gärna kunna skriva att demokratiska politiker runt om i världen ägnar sig åt att lura sina väljare. De behöver väljarna för att sitta kvar vid eller nå makten och bäst lyckas indoktrineringen om väljarna är okunniga och i grunden politiskt ointresserade.

Detta problem, med väljare som är idioter, var grekerna medvetna om. Bara fria grekiska män röstade – alltså inte slavar, inte kvinnor och heller inte perser, makedonier eller traker, för att nämna några minoritetsmedlemmar som också bodde i Aten.

Den ursprungliga tanken med demokratin, som ett alternativ till tyranniet, var aldrig att det skulle skapas en särskild yrkesnisch för politiker. I antikens Grekland valde männen sina ledare för en begränsad tidsperiod. Under denna levde de i stort sett samma liv som innan de blev valda. Detta är direktdemokrati och så fungerar det fortfarande i Schweiz, som avviker från Europas övriga länder med ett mycket tunt skikt av professionella politiker. Dessa utgör inte, som de gör i Sverige, en modern form av adel, en härskande klass.

Vi knyter demokratin till Grekland men idén att ansvariga män röstar i viktiga frågor har nog mycket länge funnits bland många folk. I 1200-talets Sverige, under den äldsta så kallade lagbildningsperioden, förde lagmännen i samråd med folket fram lagen på tinget. Kungen skulle sedan se till att lagarna upprätthölls, men det var inte alltid överläggningarna på tingen gick konungens väg utan folket – det vill säga de markägande bönderna – hade ett reellt inflytande.

Vid sekelskiftet 1900 hade färre än sju procent av svenskarna rösträtt. Alla män under 21 år och alla kvinnor var uteslutna. Dessutom krävdes en hög årsinkomst, alternativt att de män som var röstberättigade ägde eller arrenderade en fastighet över ett visst taxeringsvärde. Det fanns givetvis en tanke bakom detta, nämligen att de som valde landets ledare skulle vara ansvarstagande och betrodda medborgare som förstod hur viktigt det var att tillsätta goda ledare. I valet mellan optimal rättvisa och bästa möjliga politiker var det senare viktigast.

Det som i Sverige mer än kanske något annat gjorde att rättviseperspektivet segrade var Verner von Heidenstams Medborgarsång med den bärande strofen ”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner, att medborgarrätt heter pengar”. Den publicerades i Svenska Dagbladet den 22 september 1899, samma dag som det var val till riksdagens andrakammare. Därefter citerades den i riksdagsdebatter, trycktes som illustrerat särtryck och såldes i massupplaga. Den tonsattes också och sjöngs vid rösträttsmöten.

I dag är ansvarsperspektivet helt borta. Den demokratiska processen handlar enbart om rättvisa, med avseende på medborgarna. Så många som möjligt måste få vara med och rösta! Att kvinnorna fick rösträtt sent, i synnerhet i Schweiz, tolkas enbart som en orättvisa, ett patriarkalt förtryck. Ingen törs så mycket som ens andas om att förklaringen var att kvinnorna som kollektiv tänker alltför emotionellt och som ett resultat tillsätts inte de bästa politikerna. I värsta fall får vi det Sverige har i dag: en kakistokrati.

Det finns en väg ut ur detta, nämligen att ställa krav på väljarna. Precis som vi tvingar dem som vill köra bil att lära sig trafikregler och genomgå ett körkortsprov innan vi släpper ut dem i trafiken skulle vi kunna ha en utbildning och ett ”körkort” för väljarna. Denna utbildning måste då givetvis vara totalt oemottaglig för ”kapningar”, på det sätt som exempelvis skett med våra ”röda” universitet och journalisthögskolor.

Är mitt förslag upprörande? Ogenomförbart? Odemokratiskt? I så fall, kom med andra. Se problemet!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.