Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 2

Söndagskrönika: Adultifiering

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/07/adultifiering.mp3
Infantilisering är inte ett särskilt vanligt ord men ändå lätt att begripa. Infantilisera är att behandla vuxna som om de vore barn. Jag vet inte riktigt om det ordet finns på svenska, men adultifiering är motsatsen på svengelska. Det är att behandla och bemöta barn som om de vore vuxna.

När man talar om att ett samhälle eller en grupp människor adultifierar så handlar det om två sammanvävda förhållningssätt: undermineringen av vuxnas auktoritet och övervärderingen av ungdomar och barn. En amerikansk undersökning visade att 55 procent av flickorna i åldern sex till nio år regelbundet använder läppglans och läppstift. Inom kosmetikaindustrin kallas denna nya demografiska målgrupp för startmarknaden.

I december år 2023 slog svenska medier larm om att förpubertala flickor lockas av influencers på sociala medier att köpa och använda dyra hudvårdsprodukter. Eftersom dessa inte utvecklats för dessa småflickors vanligen perfekta hud, varnade hudläkare för att det kunde vara skadligt. Flera av de produkter som ska ge lyster eller ”glow” till huden innehåller syror som slipar bort en del av det yttersta hudlagret. Barn har tunnare hud än vuxna. När de använder dessa produkter gör det att de andra ingredienserna i produkten ännu lättare kan ta sig in i huden. Till det kan man lägga den ekonomiska aspekten. Det handlade ofta om dyra produkter, som flickor tjatar sig till och köper för att imponera på sina kamrater.

Adultifieringen har resulterat i den perversa situation där barnet inte bara betraktas som den vuxnes jämlike utan också ibland som hennes överman. Jag har ett personligt minne av en sådan händelse när jag var lite drygt 60 år. Ett av mina barnbarn, en då 16-årig flicka stirrar kallt på mig i någon ordväxling som jag glömt vad den handlade om. Men jag har inte glömt hennes replik: ”Du vet ju ingenting, du är ju bara en gammal gubbe”.

I dag får vi ständigt information av förment viktiga tonårsbloggare, skolflickor som är influencers och underbarn. De verkar fungera helt fristående från, och ofta i motsats till, vuxenvärlden med alla dess tråkiga gamla krav på utbildning, ansvar och praktisk livserfarenhet.

Denna dynamik är tydlig på marknaden för samtida konst, som borde ägna sig åt verk som representerar zenit av estetiska mänskliga prestationer, men som alltför ofta omfamnar vuxenvärlden genom att inom konsten lyfta fram vad som påstås vara underbarn. Den australiensiska abstrakta konstnären Aelita Andre hade till exempel sin första separatutställning när hon bara var tjugotvå månader gammal. Sedan dess har hon varit föremål för utställningar och museivisningar i New York, Kina och Ryssland. Som 11-åring hade hon haft över 25 internationella utställningar. Hennes ”unika” sätt att måla och skulptera har av vissa kallats ”magisk abstraktion”, även om det för ett otränat öga ser ut som att ett litet barn tömmer färgburkar på golvet och därefter täcker röran med glitter. Hur som helst är Aelita Andre hyllad i konstvärlden.

”Is Aelita the next Jackson Pollock?” var titeln på en debattartikel i New York Times av konsthistorikern Noah Horowitz. Hennes verk säljs för mellan 10.000 och 25.000 dollar. Men kanske glittret på Andre Aelitas stjärnstatus håller att falna? Andre är nu i de sena tonåren, men fotografierna på hennes hemsida visar en mycket yngre flicka. Det är förstås det som är grejen med adultifiering – det är i grund och botten ett spel för unga människor.

Det kanske bästa exemplet, inte bara på adultifiering i konstvärlden utan på upplösning av livets olika faser mer generellt, är det oavsiktliga samarbetet mellan konstnären Mica Angela Hendricks och hennes fyraåriga dotter Layla. Tydligen tog Layla en dag, helt utan förvarning, en penna och började klottra över en av sin mammas ofullbordade teckningar. De färdiga bilderna ser ut precis som man kan föreställa sig – okänsliga och barnsliga. Kommentatorerna på sociala medier var dock av en annan åsikt och inom kort hade denna hjärtevärmande berättelse om samarbete mellan mor och dotter gett upphov till en ”fantastisk” samling verk som 2014 publicerades i boken Share With Me (se ovan).

Ett helt annat exempel är det som kallas för ”baby-led parenting”, en uppfostringsmetod som vänder upp och ner på den etablerade idén om att föräldrar ska vägleda och uppfostra sin avkomma och i stället uppmanar föräldrar att låta sina barn ta ledningen. Barnet visar föräldrarna hur det går till att lära sig gå eller att somna på kvällen. Det finns också ”baby-led” potträning. När föräldrarna styr uppfostran, vilket med detta perspektiv är fel, så kallas det för adultism, vilket antagligen är en underavdelning till fascism. Vissa aktivister går så långt som att innan de lyfter upp ett barn eller lägger det i spjälsängen först försäkrar sig om att de har fått barnets ”bekräftande samtycke”. Föräldrarollen ersätts med något som mer liknar en undergiven vårdare.

Denna omkastning av roller i samband med idealiseringen och vuxenifieringen av ungdomar är kanske tydligast i den hyllade klimataktivisten Greta Thunbergs gestalt. Sedan hon år 2018 blev känd har hon av norska politiker nominerats till Nobels fredspris, utsetts till årets person 2019 av Time Magazine och hyllats av ett antal prominenta personer, från ärkebiskopen av Canterbury till Barack Obama. I juni 2020 föreslog den tidigare stadsdirektören i Umeå Jan Björinge att statyn över Karl XII i Kungsträdgården i Stockholm skulle tas bort och ersättas med en ny staty av Greta Thunberg.

Hennes kometkarriär blir än mer anmärkningsvärd när man betänker att hon inte besitter någon vetenskaplig expertis och inte har sagt något originellt alls om klimatfrågor. Så hur lyckades en okvalificerad skolflicka bli den gröna rörelsens moraliska samvete? Svaret är enkelt. Thunberg förkroppsligar en omvänd rollfördelning där unga människor i allt högre grad tilldelas den intellektuella tyngd och kulturella auktoritet som krävs för att utbilda vuxna och korrigera deras förment felaktiga tänkande. I Thunbergs fall är det en dynamik som är helt känslostyrd – hon är aldrig långt ifrån den typ av eld-och-svavel-spådomar som kännetecknar apokalyptiska aktivister.

Men ännu viktigare är att det som driver denna generationsomvändning är den upplevda känslan av att vuxenvärldens missförhållanden behöver rättas till, något som Thunberg gjorde mycket tydligt i sitt tal till FN:

Eftersom våra ledare beter sig som barn måste vi ta det ansvar som de borde ha tagit för länge sedan. Vi måste förstå vad den äldre generationen har gett oss, vilken röra de har skapat som vi måste städa upp och leva med.

Till grund för denna närmat religiösa aktivism ligger inte bara en oro för klimatförändringarna, utan också en djup förbittring över hur de vuxna tycks missköta situationen. Slogans som ”Ni kommer att dö av ålderdom, vi kommer att dö av klimatförändringarna” och ”Vuxna förstör allt” gör det tydligt att skolstrejken och den Thunberg-kult som utlöste den, representerar en ny typ av generationsaktivism som bara tjänar till att ytterligare urholka parametrarna för de vuxnas ansvar. I stället för att erkänna att de lyssnar på ett barns politiska åsikter har politiker och samhällsledare tagit varje tillfälle i akt att knäböja inför Thunberg och hennes känslostyrda sätt att resonera. Ett särskilt perverst ögonblick inträffade i april 2019, då Thunberg talade inför en grupp brittiska parlamentariker, varav flera satt i regeringen. ”Jag talar för framtida generationer”, dundrade Thunberg i sitt inledningsanförande. I stället för att ifrågasätta vilken rätt en person som ännu inte gått ut skolan hade att tala för en så bred grupp av väljare, fjäskade den församlade gruppen för henne, inte olikt botgörare som söker absolution hos en andlig guru.

Som om allt detta inte vore illa nog verkar omfattningen av Thunbergs expertis bara öka. Från coronavirusets epidemiologi till den komplexa geopolitiken i Mellanöstern – det är få ämnen i dag som inte omfattas av denna tröttsamma svenska domedagsprofet. Tack vare Thunbergs upphöjelse till miljömässig halvgud har det nu blivit ganska vanligt för institutioner att ge signaler om vikten av att lyssna på ”ungdomarnas röst” innan de fattar politiska beslut. Rosie Lockwood och Serena Kelly skrev i den brittiska dagstidningen Independent att dagens beslutsfattare måste prioritera tankarna hos denna ”energiska, mångsidiga och passionerade generation” av unga människor. De baserar detta på det faktum att ”tusentals barn och ungdomar har gått ut på gatorna för att kräva klimatåtgärder” och att ”de har den motivation och de idéer som vi behöver för att vinna racet mot nettonoll”.

Påhejade av en FN-rapport från 2023, där det konstaterades att barn har större moralisk auktoritet än vuxna när det gäller miljöfrågor, har ungdomar runt om i världen inlett processen med att inför domstol stämma sina egna länder för att de inte lyckas hantera klimatförändringarna. I slutet av juli i år slog FN:s internationella domstol i Haag fast att särskilt utsatta länder kan ha rätt till klimatskadestånd från länder som inte uppfyller sina skyldigheter. ”En ren, hälsosam och hållbar miljö är en mänsklig rättighet”, sa domstolens ordförande.

Samtidigt som barndomens status höjs till nivåer som saknar motstycke i mänsklighetens historia, uppstår problem, en förvirring hos många vuxna om hur man bäst vägleder och skyddar barn. När ska man lyssna på barn och när man ska ignorera dem? Starkast påverkas barnen. Som minivuxna får de bära det ansvar som följer med att vara vuxen.

Det mest problematiska med de omvända rollerna är att när den moraliska status som traditionellt förknippas med vuxenlivet nedvärderas och förlöjligas så förlorar ungdomarna en eftersträvansvärd modell för vad det innebär att vara en vuxen person. Med västvärldens ständiga fixering vid ungdomskulturen förvärras förvirringen mellan generationerna ytterligare. Det är ett ödets ironi att det vuxenliv som väntar på barnen riskerar att bli just det barnsliga tillstånd som de är så angelägna om att lämna bakom sig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den nya sanningen

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/07/sondagskronika-den-nya-sanningen.mp3
Den här krönikan baseras på ett avsnitt i den amerikanske journalisten Nicolas Carrs tidigare i år utgivna bok ”Superblooms. How technologies of connection tear us apart.”

”Mitt arbete handlar om att berätta sanningen, om att fånga den, om att visa den och om att presentera den”, skrev den norske fotojournalisten Jonas Bendiksen i en inledande essä till sin fotobok från 2021 ”The Book of Veles”. ”Sanningen är vad du ser, och det är fotografiets kärna.”

Under 2019 och återigen i början av 2020, strax innan pandemin satte stopp, reste Bendiksen till den lilla staden Veles vid floden Vardar i Nordmakedonien. Resorna inspirerades av en serie pressrapporter från den amerikanska presidentvalskampanjen 2016, där Veles pekades ut som källan till många av de falska nyheter som spreds via Facebook och andra plattformar. Unga människor i den fattiga staden hade upptäckt att de kunde tjäna en slant på att fabricera och sprida historier som hyllade Donald Trump och fördömde Hillary Clinton. Bendiksen, som år 2006 hade publicerat en mycket uppskattad fotobok som dokumenterade övergrepp i före detta sovjetiska satellitstater, såg i Veles ett nytt tema för sin fotokonst.

I sin bok berättade han att han hade träffat flera av de mest framgångsrika makedonska bedragarna, varav några arbetade på små kontor med flera kollegor. Ingen av dem uttryckte något intresse för, och än mindre beklagade, de sociala konsekvenserna av sitt arbete. För dem var den politiska situationen i USA bara en möjlighet att locka till sig en publik på nätet och tjäna lite pengar. ”Jag stödjer Trump av flera skäl”, förklarade en ung man vid namn Alex för Bendiksen. ”Ett, han tjänar pengar. Två, han gör amerikanerna glada. För det tredje tjänar han pengar snabbt.” Alla försök att stävja falska nyheter är dömda att misslyckas, fortsatte Alex. ”Det finns för många hatare på nätet och för många falska nyhetssajter, och falska nyheter är den nya sanningen. Huvudsaken är att vi tror på yttrandefriheten.”

Bendiksens bok innehåller gripande bilder av staden och dess invånare. En man lutar sig ut genom ett fönster i ett stort hyreshus, ett par parabolantenner hänger i närheten. En kvinna sitter på en obäddad säng och stirrar in i skärmen på en bärbar dator. Två älskande omfamnar varandra under en motorvägsviadukt. Soldater står och röker bakom ett taggtrådsstängsel. En björn vandrar förbi en kyrkogård i utkanten av staden. En annan björn dricker från en smutsig bäck. Bilderna är korniga och svagt upplysta. De är kusliga, vackra och rörande. De är också falska.

Bendiksen gjorde visserligen två resor till Veles, men han fotograferade varken människor eller björnar. Han tog bilder av tomma byggnader och öde stadsbilder, och när han kom hem till Norge använde han ett program för att göra videospel och omvandlade bilderna till tredimensionella renderingar. Han laddade sedan ner digitaliserade 3D-bilder av mänskliga modeller från nätet och placerade dem i scenerna, och justerade noggrant deras poser, kläder och belysning för att få allt att se så realistiskt ut som möjligt. Slutligen omvandlade han återgivningarna till tvådimensionella bilder.

Bendiksens inledande essä är också en bluff. Den skrevs av GPT-2, den första offentligt släppta versionen av OpenAIs språkmodell. Bendiksen ställde frågor för att få programmet att spotta ut påhittade berättelser om de ämnen han ville täcka. Han pusslade ihop delar av berättelserna, inklusive den helt fiktiva intervjun med Alex. ”Mitt arbete handlar om att berätta sanningen”. De orden är inte Bendiksens, de är en chatbots.

Bendiksen trodde att läsarna skulle genomskåda hans knep. Han gjorde allt för att sprida boken och dess bilder bland sina kollegor, några av världens mest erfarna professionella fotografer, övertygad om att de snabbt skulle upptäcka att bilderna var fabricerade. Han hade fel. På en prestigefylld fotojournalistikfestival i södra Frankrike projicerades hans Veles-bilder på en jättelik skärm inför hundratals av hans kollegor. Ändå var det ingen som ifrågasatte deras äkthet.

Titeln på sin bok har Bendiksen lånat från en annan bluff. År 1957 publicerade en rysk vetenskapsman och folklorist vid namn Yuri Mirolyubov en översättning av ett gammalt manuskript – tusen år gammalt, uppskattade han – i en ryskspråkig tidning i San Francisco. Mirolyubovs ”Book of Veles” berättade omvälvande historier om Veles, en framträdande gudom i den förkristna slaviska mytologin. Magikern Veles besökte de dödligas värld i form av en björn och spred olycka vart han än gick. Mirolyubov hävdade att manuskriptet, som var skrivet på tunna träplattor, sammanbundna med läderremmar, hade upptäckts av en rysk soldat i ett sönderbombat slott i Ukraina 1919. Soldaten hade fotograferat brädorna och gett bilderna till Mirolyubov, som översatte verket till modern ryska. Mirolyubov illustrerade sin publicerade översättning med ett av fotografierna, men originaltavlorna hade enligt honom försvunnit under mystiska omständigheter under andra världskriget. Även om historiker och lingvister snart avfärdade folkloristens Veles bok som en bluff, spreds dess ryktbarhet. Idag vördas den som en helig text av vissa nyhedniska och slaviska nationalistiska kulter.

I sin iver att berätta sanningen skapade Bendiksen falska Twitter- och Facebook-konton under namnet Chloe Miskin, en förmodad makedonsk fotograf och ”resande sanningssökare”. Miskin skrev på Facebook: ”Varje gång Jonas lägger ut en bild på sin Instagram säger folk vilket fantastiskt projekt det är, men det är det inte. Hans projekt är fake news!!!” Ingen tog någon större notis om Miskins inlägg.

I en intervju som publicerades på Magnum Photos, hans agenturs hemsida, erkände Bendiksen att han hade fejkat bilderna. Han förklarade också sin motivation. ”Hur lång tid kommer det att ta innan vi börjar ifrågasätta dokumentär fotojournalistik som inte har någon annan verklighetsförankring än fotografens fantasi?” frågade han. ”Kommer vi att kunna se skillnaden?”

När man läser ”The Book of Veles” och vet att den är en förfalskning, blir man imponerad av konstgreppet. Jämfört med de senaste programmens bild- och textgenererande kapacitet arbetade Bendiksen med stenåldersverktyg. Ansiktsdragen hos människorna på hans bilder ser lätt plastiga ut och många av deras poser känns onaturliga, som om deras ben vore gjorda av modellera. En del av bilderna framstår som löjeväckande, som den av en flicka som mitt i vintern flyter på en uppblåsbar enhörning, ensam i en offentlig simbassäng. Bendiksens essä känns som ett klipp-och-klistra-jobb, präglat av klumpiga formuleringar och otympliga övergångar. Och i bokens avslutande ”Acknowledgments” listar författaren med glimten i ögat de bildmanipuleringsprogram han använt. ”Vilka roliga leksaker”, kommenterar han.

Ändå lät sig folk luras. Det faktum att ingen upptäckte bluffen, trots alla ledtrådar, understryker hur lätt det är att lura människor, till och med experter. Vi människor vill tro på allt som presenteras för våra sinnen via media, särskilt när det är i form av en bild. ”Fotografier utgör bevis”, skrev Susan Sontag 1977 i sin berömda essäsamling ”On Photography”. Ett fotografi är ett obestridligt bevis på att en viss sak har hänt. Bilden kan vara förvrängd, men det finns alltid en presumtion om att något existerar, eller har existerat, som liknar det som finns på bilden. Om man tar bort den presumtionen blir våra idéer om vad som är verkligt och vad som inte är det snabbt skakiga.

Falska fotografier har funnits lika länge som det har funnits fotografier. En mycket spridd bild av Abraham Lincoln, tagen under presidentvalskampanjen 1860, ändrades på ett subtilt sätt av fotografen Mathew Brady för att få kandidaten att framstå som mer attraktiv. Brady förstorade till exempel Lincolns skjortkrage för att dölja hans beniga hals och utbuktande adamsäpple. I slutet av 1800-talet manipulerades fotografiska negativ rutinmässigt i mörkrummen genom tekniker som dubbelexponering, skarvning, skrapning och tuschning. Att förändra en persons drag tjänade både kosmetiska och propagandistiska syften.

Men de gamla förfalskningarna var tidskrävande att skapa och krävde specialiserad expertis. Till och med Bendiksens förfalskningar, som visserligen gjordes med hjälp av en dator, krävde månader av omsorgsfullt och skickligt arbete. De nya Al-genererade ”deepfakes” är annorlunda. Genom att automatisera produktionen gör verktyg som Midjourney och OpenAl’s DALL-E bilderna lätta att generera – det räcker med att skriva in en text. Ännu mer oroande är det faktum att förfalskningarna som trollas fram av artificiell intelligens saknar referenser i den verkliga världen. Det finns inget spår bakom dem som leder tillbaka till en kamera som tagit en bild av något som faktiskt existerar. Det finns inget original som är manipulerat. Förfalskningarna kommer från ingenstans.

Många är rädda för att deepfakes, som är så övertygande och så svåra att spåra, gör det ännu mer sannolikt att människor kommer att låta sig luras av lögner och propaganda på sociala medier. Tom Cruise lurade miljontals intet ont anande tittare när det dök upp på TikTok 2021. Cruise-klippen var roliga. Det var inte fallet med de pornografiska bilder på kändisar som började översvämma sociala medier år 2024. De Al-genererade bilderna av Taylor Swift på plattformen X blev så många att X tillfälligt var tvungna att blockera användare från att göra sökningar på sångerskans namn.

Deepfake-bedrägerier är perfekt lämpade för den politiska maktkampen. Under primärvalet i New Hampshire 2024 användes en faksimil av Joe Bidens röst som uppmanade folk att hoppa över omröstningen. Ett år tidigare, när Biden tillkännagav sitt omval, släppte ”Republican National Committee” via sin YouTube-kanal en annons med en Al-genererad titt på landets möjliga framtid om Joe Biden omväljs. Annonsen innehöll deepfake-bilder av förspikade butiker, plundrande invandrare och kinesiska jetplan som bombade Taiwan. Att producera den filmen skulle ha varit ännu enklare och resultatet skulle ha blivit betydligt mer övertygande om kommittén hade haft tillgång till Sora, den videogenererande bot som OpenAl presenterade 2024.

En värld av tvivel och osäkerhet är bra för autokrater och dåligt för demokratin. I George Orwells 1984 tillbringar funktionärerna i Big Brothers sanningsministerium sina dagar med att skriva om historiska register, kasta bort obekväma gamla fakta och hitta på nya. När sanningen blir oklar får tyrannerna definiera vad som är sant. Det finns anledning att känna oro. Vad är sant och vad är falskt?

Men det finns också en djupare oro, att vår godtrogenhet kommer att ersättas av cynism. När vi väl tar förfalskningarna för givna kan vi börja tvivla på sanningshalten i all den information som presenteras för oss via medierna. Vi kommer att gå från en värld där vi tog allt som bevis till en värld där vi inte tar någonting som bevis. Artificiell intelligens, mänsklighetens största landvinning när det gäller logiskt tänkande, kan utlösa en revolution som omkullkastar de gemensamma värderingar om förnuft och rationalitet som vi ärvde från upplysningen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Partierna

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/07/partierna.mp3
Sveriges politik under 1800-talets senare del och fram tills demokratin var fullt genomförd på 1900-talet är rätt dunkel för mig och, misstänker jag, för de flesta svenskar. När det gäller kulturen, i synnerhet författarna och konstnärerna, så ingår det i allmänbildningen att veta rätt mycket, men som sagt, inte när det gäller politiken.

Före den allmänna rösträtten var partierna rätt löst sammansatta och fokus låg inte på partierna utan på de prominenta personer som satt i riksdagens första kammare. Jag har googlat och vet numera att Louis De Geer den äldre var vår förste statsminister, från 1876 till 1880. Han betecknade sig som oberoende liberal. Efter honom följde en rad borgerliga statsministrar med skiftande politisk tillhörighet. De var liberala men också från Lantmannapartiet och Protektionistiska partiet, som i dag är helt okända partier. 1920 blev socialdemokraten Hjalmar Branting statsminister men det dröjde fram till 1932 innan socialdemokraterna lyckades ta ett fast grepp om regeringsmakten.

I början av 1900-talet organiserades de politiska partierna inte bara i Sverige utan i de flesta av de demokratiska länderna. Med massdemokratin fick vi politiska masspartier. Nya väljare blev tillgängliga och politiska partier, både gamla och nya försökte fånga in dessa genom att utveckla massmedlemsorganisationer. 1900-talet blev den representativa massdemokratins århundrade.

Med den representativa demokratin gick de politiska partierna in i sin guldålder. De kom att dominera politiken och etablerade mer eller mindre slutna politiska gemenskaper, som upprätthölls av någorlunda homogena väljargrupper. Väljarna ansågs tillhöra sina partier, och i stället för att återspegla resultatet av ett välgrundat val mellan konkurrerande alternativ, sågs röstningen som ett uttryck för identitet och engagemang.

Vår tids dogm att alla människor är lika mycket värda skulle ha tett sig ytterst förbryllande även om den formellt gällde såväl för rätten att rösta som inför en domstol. De politiska partiernas skarpa gränser harmonierade med hur klassamhället var uppbyggt. I en rad europeiska länder skapades ett mönster av utbredd segmentering, där sociala grupper skildes från varandra samtidigt som partierna smiddes samman med sina egna ”medlemmar” och anhängare. Könet spelade dock inte alls samma roll som det gör i vår tid. Det var just ingen skillnad mellan hur män och kvinnor röstade.

Den politiska samhällsstrukturen såg inte likadan ut i Europas länder. I Sverige byggde socialdemokraterna starka organisationer. Det gjorde inte brittiska Labour. De var mera ett slags federalt parti som lokala organisationer och fackföreningar kunde ansluta sig till. Frankrikes politiska partier tenderade att vara både splittrade och flyktiga. Vänstern var framför allt stark i Paris, som resten av landet ogärna relaterade till. Det var och är fortfarande lite likt Stockholm, som är illa omtyckt på Sveriges landsbygd. I det kejserliga Tyskland kombinerades ett starkt klasstöd med ett partinätverk som verkligen försökte skapa en inkapsling ”från vaggan till graven”.

Att tala om att majoriteten av väljarna i de allmänna valen rationellt vägde de politiska partierna mot varandra är nästan lika missvisande som att tro att gudstjänstbesökare på söndagarna väljer mellan statskyrkan, pingströrelsen och mormonerna. Identifikationen är fortfarande stark för svenska socialdemokrater. Anhängarna behöver inte hålla reda på vad politiken har för innehåll. Det räcker med att veta vilket man ska rösta på och det påverkas bara i marginalen av partiprogrammet.

Partierna under denna guldålder formades av sin inbördes särprägel. Skillnaderna var iögonfallande. Varje parti hade, eller hoppades kunna knyta till sig sin egen ”naturliga” väljargrupp. Högern var för direktörerna, entreprenörerna och borgarna, Bondeförbundet för landsbygdsbefolkningen, socialdemokraterna och Kommunisterna för arbetarna och liberalerna för lärare, tjänstemän och religiösa. De politiska programmen var utformade för att återspegla sina väljargruppers intressen. Alla partier upprätthöll sina egna separata kommunikationsvägar, både internt och, om möjligt, genom stöd från en nationell dagstidning. I idealfallet hoppades varje parti kunna bilda sin egen enpartiregering eller, om detta skulle visa sig omöjligt på grund av alltför stor splittring, endast dela regeringsmakten med en eller två likasinnade konkurrenter. Partierna utgjorde sina väljargruppers politiska röst och härledde både sin styrka och legitimitet från denna relation. Som ett resultat blev europeisk demokrati synonymt med partidemokrati och en europeisk regering var detsamma som en partiregering. Partierna gav röst åt folket, samtidigt som de säkerställde att de styrande institutionerna kunde ställas till svars. Partiet var på samma gång representativt och styrande. Denna guldålder är nu förbi. Skiftet skedde, som för så mycket annat i västvärlden, på 1960-talet.

1965 införde Sverige som ett av de första länderna i världen statligt ekonomiskt stöd till partierna. Fyra år senare fick landsting och kommuner möjlighet att stödja lokalt verksamma partier. I dag finns det många olika statliga, kommunala och regionala stöd till partierna och det är deras överlägset största inkomstkälla. Det sammanlagda stödet till riksdagspartierna ligger på 528 miljoner om året. Fördelningen styrs av valresultatet. Partierna bestämmer till stor del själva vad bidragen ska användas till. Staten och riksdagen kontrollerar inte hur partierna använder det offentliga partistödet. Partierna har blivit beroende av staten och framstår som statens agenter.

Med partistödet fick partierna möjlighet att distansera sig från medlemsavgifter, donationer och andra bidrag från väljarna. Det nya politiska paradigmet handlade mindre om att representera väljarna och mera om att vinna allmänna val och därmed regeringsmakten. Medan partierna tidigare följde sina väljare så kastades riktningen om. Väljarna förväntades solidarisera sig med partierna. Därmed blev mediernas politisering starkare, eftersom riksdagspartiernas uppgift var att övertyga väljarna om att den politik som partiernas innersta kretsar beslutade om var den rätta. Det som skett är en nedgradering av ”partiet för väljarna ” och en uppenbar förstärkning av ”partiet i institutionerna”.

Under 1900-talets sista decennier drog partierna sig gradvis men obevekligt tillbaka från det civila samhällets sfär till regeringens och statens sfär. De avlägsnade sig från de väljare de påstod sig representera och närmade sig de andra partier som de påstod sig konkurrera med. Avståndet mellan parti och väljare blev större, medan skillnaderna inbördes mellan partierna blev svagare. Båda dessa processer har samverkat till den växande folkliga misstron mot partier och politiska institutioner i allmänhet.

Om vi tänker oss att partierna befinner sig någonstans mellan medborgarna och staten – vilket är det mest uppenbara sättet att förstå deras roll och plats i ett demokratiskt samhälle – kan vi alltså hävda att de har förflyttat sig från en position där de i första hand definierades som sociala aktörer till en position där de mer rättvisande definieras som statliga aktörer. Som en konsekvens är väljarnas identifiering med ”sina” politiska partier nu nästan överallt på tillbakagång. Medborgarnas identifikation med ”sitt” parti har urholkats avsevärt. Antalet partimedlemmar är nu markant lägre än för ett halvsekel sedan. Dessutom, de medlemmar som stannar kvar inom partierna tenderar att vara mindre aktiva och engagerade. Det ständigt pågående politiska käbblet i den offentliga debatten har varken många eller djupa rottrådar ner i folkdjupet.

Med tanke på hur svårt det börjar bli att engagera medborgarna på den konventionella politiska arenan kan vi förvänta oss att parti- och politiska ledare ägnar avsevärda ansträngningar åt att försöka hålla politiken levande och meningsfull, om än bara på en retorisk nivå. Detta har också skett både i Sverige och andra länder. Efter en skandal med parlamentsledamöternas kostnadsersättningar år 2009 sa Storbritanniens dåvarande premiärminister David Cameron:

Jag anser att det centrala målet för den nya politik vi behöver bör vara en massiv, omfattande och radikal omfördelning av makten. Från staten till medborgarna; från regeringen till parlamentet; från Whitehall till samhällena. Från EU till Storbritannien; från domare till folket; från byråkrati till demokrati. Genom decentralisering, öppenhet och ansvarsskyldighet måste vi ta makten från den politiska eliten och ge den till mannen och kvinnan på gatan.

Men trots de officiella brösttonerna och upprördheten över att masspolitiken urholkas, finns det i vår tids politiska kotterier en tydlig tendens att matcha medborgarnas tillbakadragande med att också eliten, precis som medborgarna, drar sig tillbaka till sina egna privata och partikulära intressesfärer, det vill säga de styrande institutionernas slutna värld. Avståndstagandet är med andra ord ömsesidigt.

Hur försvagad partiorganisationen än har blivit, är en partibeteckning fortfarande ett nödvändigt förvärv på vägen till politisk makt. I parlamentariska styrelseskick är behovet av partier självklart. Regeringar i sådana system bildas ofta genom koalitionsförhandlingar mellan potentiella konkurrenter. Regeringsansvaret fördelas mellan olika avdelningar eller ministerier; och när de väl har bildats kräver upprätthållandet av dessa regeringar ett fortsatt stöd i parlamentet. Ingen av dessa viktiga uppgifter är genomförbara utan de politiska partiernas auktoritet och organisatoriska kapacitet.

På de institutionella maktarenorna är det allt mer sannolikt att aktörerna är professionella partipolitiker, en trend som förstärks inte bara för parlamenten utan också för regeringarna, där de flesta europeiska länder uppvisar en stadig minskning av andelen ministrar som rekryteras via kanaler utanför partierna.

I en nations politiska maktspel finns det inga tomrum och de länder som genomgått ovanstående distanseringsprocess har slagit upp portarna för nya partier att växa fram. Gemensamt för dem är att de har medlemsperspektivet i fokus. Det är ingen tillfällighet att de kritiseras för att vilja vrida klockan tillbaka till en tid som oåterkalleligen flytt. Beteckningen populism är relevant, men inte den värdering som de etablerade riksdagspartierna lägger in i begreppet, nämligen att dessa nya partier både är odemokratiska och odugliga i en regering. Om de är regeringsdugliga återstår att se, men att dessa partier är odemokratiska är ett befängt påstående, eftersom det just är bristen på demokrati hos de etablerade partierna som gör att de får en folklig respons.

Medborgarna drar sig tillbaka från partierna och en politik som inte längre verkar vara en del av deras egen värld. Politik ses allt mindre som något som tillhör medborgarna eller samhället, allt mer som något som görs av politiker. Den massinvandringspolitik som i grunden förändrat Sverige i synnerhet efter millennieskiftet svarar inte mot något folkligt önskemål. Det går att ge hur många exempel som helst. Ett färskt sådant är att från den 1 juli i år kan en 16-åring byta juridiskt kön. Medborgarna kan naturligtvis engagera sig i frågan men engagemanget går från politiken till medborgarna, inte den demokratiska vägen från folket till politikerna.

Interaktionen mellan medborgarna och partierna med sina politiker minskar stadigt. Medborgarna förvandlas från deltagare till åskådare, medan eliten vinner allt större utrymme för att driva sina egna särintressen. Resultatet är att begreppet demokrati töms på sin verklighetsförankring och blir enbart retoriskt. De som har en alternativ politisk uppfattning påstås inte bara vara odemokratiska utan också ett hot mot demokratin. Med andra ord: vår tids politiker tycker demokratin är odemokratisk.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Sist in först ut – om wokekapitalismens korta saga.

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/07/wokekapitalismen-sist-in-forst-ut.mp3
Amerikanska Budweiser är känt för att ha några av de bästa reklamfilmerna genom tiderna. Det har resulterat i att Bud Light länge var en av de mest sålda ölen i USA. Försäljningen var emellertid på nedgång när företagsledningen år 2023 beslöt sig för att modernisera marknadsföringen. De ville ha en inkluderande kampanj, något som kändes lättare, ljusare och annorlunda. De ville visa att Bud Light var en öl som tilltalade både kvinnor och män. Det är bakgrunden till att de engagerade Dylan Mulvaney, en transsexuell influencer med över 11 miljoner TikTok-följare och 2 miljoner Instagram-följare, för att marknadsföra Bud Light på sociala medier. I en Instagram-video firade hon/han i ett tjugo sekunders långt klipp sitt första år som kvinna:

Den här månaden firade jag min dag 365 som kvinna och Bud Light skickade mig den kanske bästa presenten någonsin, en burk med mitt ansikte på. Kolla in min Instagram-story för att se hur du kan njuta av March Madness (basketbollsturnering) med Bud Light och kanske vinna lite pengar också. Älskar dig.

Det var rätt kul men det var inte en form av reklam som konsumenterna uppskattade. De som trodde att det var ett aprilskämt fick veta att Bud Light hade inlett ett legitimt partnerskap med Dylan Mulvaney.

Bud Light var en riktig öl för riktiga män och de tänkte inte dricka en öl där burken hade bilden av en transa. Vad i helvete är det där för skit? Bud som woke ledde till att mängder av människor dumpade ölen och slutade köpa den helt och hållet. Att ertappas med en Bud Light-burk blev som att ertappas med byxorna nere. Alla kommer att skratta åt dig. Många kändisar deltog i revolten. Det tog 20 år att ta Bud Light till den mest sålda ölen i USA och det tog bara en vecka att förstöra varumärket. ”Go woke, go broke”.

Cheferna pudlade allt vad de orkade. De hade minsann aldrig tänkt sprida burken med Dylan Mulvaneys glada nuna och förresten så hade de inget samarbete med henne, fast de hade det. Försöket att tvinga transgenderideologin på Amerikas öldrickande män och kvinnor kostade moderbolaget Anheuser Bush 27 miljarder dollar i sänkt marknadsvärde. Och reklambyrån bakom Dylan Mulvaney-stuntet står inför en högst osäker framtid. Inte heller blev det så lyckat för Dylan Mulvaney. Hon meddelade sina fans:

I flera månader nu har jag varit rädd för att lämna mitt hus. Jag har blivit förlöjligad offentligt, jag har blivit förföljd och jag har känt en ensamhet som jag inte önskar någon. Det som hände efter den där videon var mer mobbning och transfobi än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Woke är ett verb med betydelsen ”att ha vaknat upp”. På 1960-talet började woke även fungera som ett adjektiv och fick i den afroamerikanska gemenskapen den bildliga betydelsen välinformerad eller uppdaterad. I början av 1970-talet började det en gång så blygsamma verbet att beskriva en förhöjd politisk medvetenhet. År 2017 erkände Oxford English Dictionary (OED) den samhälleliga medvetenheten hos woke och lade till definitionen: ”uppmärksam på rasmässig eller social diskriminering och orättvisa”.

Begreppet ”Woke capitalism” myntades av New York Times-kolumnisten Ross Douthat för tio år sedan. Det syftade på att vissa stora företag hade börjat engagera sig i sociala och politiska frågor och delta i en tidigare okänd form av företagsaktivism. De nya ”vakna” företagen stödde aktivistgrupper och sociala rättviserörelser, samtidigt som de gjorde sig hörda i politiska debatter. Wokekapitalismen stöttade HBTQ, BlackLivesMatter, MeToo-rörelsen och radikalfeminism. De intresserade sig för mänskliga rättigheter och ägnade sig åt invandringsaktivism.

Woke-reklam har inkluderat Nikes annonskampanj med Colin Kaepernick som ett stöd för BLM, Gillettes ”The Best A Man Can Get”-annonsen som riktade sig mot den toxiska maskuliniteten, och ”MENstruation”-annonsen från det feminina (inte kvinnliga!) underklädesföretaget Thinx. Annonsen, som antyder att män också kan ha mens, blev en nyhet när den refuserades av det stora tevebolaget CBS. Dessförinnan hade just ingen reagerat.

Kapitalismens allt överskuggande uppgift är att dra in pengar till företagens ägare. Den enda formella begränsningen är den som nationer ställer upp med sitt rättssystem. Kapitalismen är en ekonomisk succé men en moralisk katastrof.

Vänsteraktivismens mål, åtminstone det uttalade målet, är att skapa en bättre värld. Ser vi till hur den lyckats så är den både moraliskt och ekonomiskt en katastrof. Sovjetunionen är naturligtvis paradexemplet. Det hindrar inte att vänsterideologin fortfarande attraherar. Om man struntar i alla miljoner som fått sätta livet till så är det ursprungliga dokumentet fortfarande attraktivt, Engels och Marx kommunistiska manifest från 1848.

Kapitalismen och kommunismen har alltid stått i motsättning till varandra, också när de strävat efter att skapa en fredlig samexistens. När som helst skär det sig, vilket är begripligt. Två rörelser med helt motsatta målsättningar kommer alltid att råka i luven på varandra. Det reser frågan hur wokekapitalismen fungerar, och i så fall hur, i vilket syfte och till vems fördel? Varför har de största och mest lönsamma amerikanska företagen anammat vänsterpolitik, vilket syns i deras reklam och aktivism för social rättvisa? Ledtråd: Det är inte för att de har blivit ideella organisationer och börjat med filantropi.

Det man möter från styrelserummen är ett mischmasch av det kommunistiska manifestet, klyschor om social rättvisa, skenhelig predikan och vad som skulle kunna fungera som säljargument för begagnade bilar.

Att döma av företagsreklamen och företagens varumärkesaktivism kan man rimligen dra slutsatsen att de mest framgångsrika, vinstdrivande företagsjättarna i USA har lämnat den penningskapande verksamheten för att bli centrum för vänsterpolitisk propaganda. Och det är inte bara de mest upplysta företagsjättarna som främjar vänsterpolitiska idéer. Gå till en crowdfundingportal för nystartade företag och räkna hur många gånger ordet ”demokratisering” används för att beskriva de nystartade företagens uppdrag. Eller kolla hur många nystartade investeringar som presenteras med den presumtiva investerarens förment progressiva politiska syn i åtanke. Det man möter från styrelserummen är ett mischmasch av det kommunistiska manifestet, klyschor om social rättvisa, skenhelig predikan och vad som skulle kunna fungera som säljargument för begagnade bilar.

Varför wokekapitalism? Som jag ser det finns det fem möjliga förklaringar:

Cheferna är själva woke. VD:ar och andra företagsledare har utbildats på handelshögskolor som var grannar med samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner. Affärsprofessorer blev vänner med notoriskt vänsterlutande humaniora- och samhällsvetenskapsprofessorer Deras vänstervridning smittade av sig på affärsprofessorerna, som sedan spred den till sina studenter, som sedan gick vidare till att driva företag.Kundorienteringen. Företagens vänsterorientering tillfredsställer de unga kapitalstarka företagskunder som bor på USA:s öst- och västkust. Denna demografi inkluderar millennials, vars politik är notoriskt vänsterlutande. Rednecks, hillbillies och ”deplorables” har inte lika gott om pengar och därför kan de dra åt helvete om de inte gillar företagets wokeness. Placebo. Att vara woke är lättare än att ta kampen om lönerna med en stark arbetarrörelse. Wokekapitalismen fungerar som ett substitut för ekonomiska eftergifter från företagen. Uttalanden från Woke VD:ar, Woke annonser, Woke aktivister – allt detta kostar mycket mindre än högre löner och bättre förmåner för de anställda, eller lägre priser för kunderna. Dessutom verkar de lättlurade gå på det varje gång.För att hålla den statliga vargen borta. Wokekapitalismen tillfredsställer den politiska eliten och ställer företag i god dager hos liberala lagstiftare. Det gör att företagen hoppas på en gynnsam behandling från de senare. Som liberaler är dessa politiska agenter benägna att införa betungande regleringar och att initiera begränsande antitrustlagstiftning. Varför inte berätta för dem vad de vill höra? Den globalistiska kapitalismen. Globala företag och vänsteraktivister vill precis samma saker: – Globalism – eller i marxistiska termer ”internationalism” – har alltid varit ett mål för vänstern och har blivit ett mål för multinationella företag. De senare utvidgar sina marknader över hela världen, medan de förra anser att det främjar det marxistiska målet ”världens arbetare, förena er!”. Fri invandring ger billig arbetskraft till företag och får vänstermänniskor att känna sig moraliskt överlägsna. De är antirasister som välkomnar alla – oavsett ras, religion, kön eller sexuell läggning. Transgenderism är också bra för affärerna. Det skapar nya nischmarknader för företagsprodukter, håller arbetskraften engagerad och distraherar vänsterfolk med sina ständiga absurditeter. Att göra sig av med nationer, stabilt kön, familjen, västerländsk kultur och religion – kännetecknen för vänsterns ”framsteg” och avantgardepolitik – främjar också de globala företagen.

Men nu blåser andra vindar. Donald Trump och republikanernas vinst i det amerikanska valet i november förra året blev så stor och övertygande att demokraterna påstod att demokratin var hotad. Nu går Trump-administrationen fram som en bulldozer mot woke, inte bara inom den amerikanska byråkratin utan även på universiteten och i USA:s militärmakt. De företag som hoppade på woke-tåget hoppar nu av. Visst finns det fortfarande företag som stöder Pride och satsar på mångfald men trenden är ändå tydlig. Till det ska man lägga att flera företag fått betala miljarder med dollar för få klart för sig att woke är ett område som de inte behärskar. Det finns fler katastrofala satsningar än Budweiser.

En av dem stod varuhuset Target för, efter att de presenterat Tuck, ett HBTQ-vänligt sortiment av kläder för barn under Pride-månaden. De förlorade 9 miljarder dollar i marknadsvärde. Starbucks gick hela vägen och ägnade en hel TV-reklam åt transgenderfrågor, men möttes både av motreaktioner från kunderna och personal som strejkade för att få bort Pride-varor från butikerna. Ett annat företag som mött motstånd är glassjätten Ben & Jerry som uppmärksammade den amerikanska självständighetsdagen med ett Twitter-inlägg där de skrev att det är hög tid att erkänna att USA existerar på stulen mark som tillhör ursprungsbefolkningen och att det är dags att återlämna den. Representanter för den inhemska stam som ursprungligen kontrollerade den mark i Vermont där Ben & Jerry’s huvudkontor ligger ville ha tillbaka sin mark. Det dök också upp afroamerikaner som hävdade att det var slavarna som byggde Amerika och nu ansåg de sig berättigade till att få 40 hektar och en mula. Jag läser att den wokesmittade högste chefen för Blackrock, antagligen världens största investmentbolag, inte längre vill vara ansiktet utåt för ESG, det ramverk som används för att bedöma ett företags påverkan på samhället och miljön. Ett företag som dock ännu inte viker ner sig är Disney trots att deras aktiekurs har gått ner till nivån år 2014. Förhoppningsvis är ändå dagarna räknade för den wokekapitalism som de senaste åren bejakats av Wall Street.

Wokekapitalismen får tummen ner både från konsumenterna och den härskande politiska makteliten, med Donald Trump och J.D. Vance i spetsen. Det blåser kort sagt kraftig motvind för woke och företagen är först med att lägga i backväxeln. Byråkratin följer hack i häl och jag är övertygad om att också universiteten håller på att tillfriskna.

Trumps kamp mot woke-viruset är en kamp som också gäller för Europa. Vi vet att om Amerika nyser blir vi förkylda, och dess kulturella inflytande är lika starkt som dess ekonomiska. Det betyder att också här kommer woke att förpassas till historiens skräpkammare. Den kvävande politisk korrekthet, där människor blir tillrättavisade och förlorar jobbet för att de tänker och säger saker som för ett kvartssekel sedan var helt förnuftiga, är i färd med att bli nedföst från scenen. Den populistiska motreaktionen kommer att stärka människor som har fått nog av att inte kunna dra ett olämpligt skämt, inte tillåtits att älska sitt land eller, bejaka sin maskulinitet eller femininitet. De kommer att få njuta av en film utan en trigger-varning och även på tunnelbanan kunna läsa en Roald Dahl-bok. Vi är klara med woke-skräpet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Västvärldens politiserade högskolor

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/06/politiserade-hogskolor.mp3
USA:s vicepresident J.D. Vance är universitetsutbildad, först på Ohio State University och därefter på Yale Law school. Det hindrade honom inte från att i ett anförande år 2021 med titeln ”Universiteten är fienden” attackera den högre utbildningen som samhällsdestruktiv. Det är inte bara så att där lär sig studenterna att hålla till vänster i politiken – endast fem procent röstar på republikanerna – utan universiteten är också drivbänkar för woke, politisk korrekthet, antisemitism och rent allmänt samhällsdestruktiv aktivism.

Våren 2025 ställde J.D. Vance problemet på sin spets när han visade på en orimlig snedfördelning till demokraternas fördel genom att jämföra universiteten med allmänna val, där tendensen i demokratiska länder ju är att två jämstora block ställs emot varandra. Vance sa att om det ena blocket fick åttio procent av rösterna, då hade man anledning att tro att valet inte gått rätt till. Och om 95 procent av rösterna gick till det ena blocket då hade vi hamnat i Nordkorea. På så sätt har universiteten svikit sin kärnuppgift, att lära ut hur det går till att bedriva vetenskap, liksom forskningen. Universiteten med sina college framstår för republikanerna inte bara som ineffektiva utan de är också anti-amerikanska.

Som Vance sa ger de cred åt några av de knasigaste idéerna som finns i USA. Man kan spä på med ett senare uttalande från Donald Trump där han säger att studenterna indoktrineras av sina lärare till att bli marxistiska dårar och knäppgökar. Det är anledningen till att han håller tillbaka den statliga finansieringen av universiteten. Det som är fokus i hans kritik är antisemitismen plus att han vill skippa det så kallade DEI-programmet, där universiteten förbinder sig att bejaka mångfald, jämlikhet och inkludering, vilket står i motsatsställning till det meritokratiska idealet. De flesta universiteten vek ner sig direkt eftersom de är beroende av de statliga bidragen men det mest prestigefyllda av dem alla, det rika men också svårt woke-infekterade Harvard, bjuder på motstånd.

Det är inte staten som ska styra undervisning och forskning. Så tycker jag också men just i det här fallet är rollerna omvända. Trump-regimen vill bli av med den politisering som drabbat universiteten medan universitet som Harvard vill fortsätta med att sätta woke och vänsterpolitik i centrum.

Det är faktiskt lite konstigt att varken professorer eller studenter inser att det har gått snett. Förklaringen är nog att eftersom vänsterideologin är dominerande i den akademiska världen kan akademiker inte se ideologin i sina studieobjekt, lika lite som de kan se den mitt ibland sig. Deras ideologi är för dem lika osynlig som luften de andas. Därför är de omedvetna om dess funktion.

Det är dessutom så att i synnerhet inom humaniora befinner sig en majoritet av forskarna i förfluten tid. De gillar till exempel att diskutera vad de stora filosoferna egentligen menade med det ena eller andra, men de riskerar inte sina anställningar genom att föra fram nya idéer, relevanta för den förda politiken. Precis som vi har en åsiktskorridor för den offentliga debatten så har vi en forskningskorridor. Istället för att bygga nya vägar, så föredrar forskarna att färdas på de färdigbyggda vägarna.

Jag har länge tänkt att den politiska attacken på universiteten någon gång måste komma. Om forskarna och lärarna på grund av politiseringen inte längre prioriterar vetenskapen, vad ska vi då ha dem till? Ändå är jag överraskad av oförsonligheten och det hårda språket i USA. I Sverige skulle det inte kunna hända. Här kan nog kritiken, lite försiktigt, drabba vissa företeelser men hållningen ”lägg ner hela skiten” är politiskt omöjlig.

Liksom i Europa är många universitet gamla också i USA. Harvard grundades på 1630-talet och har i likhet med europeiska universitet ända in i vår tid varit till för en liten priviligierad härskande samhällsklass. Universiteten var länge manliga revir och pojkarna formades sina olika college för en framtida elittillhörighet. Där knöt de livslånga vänskapsband och det var inte ovanligt att de förde samman sina familjer juridiskt genom att gifta in sina systrar. Unga män fick visserligen lära sig västerländsk högkultur och kristen teologi, men college var lika mycket en plats där de kunde träffa andra pojkar som de själva och fördjupa sig i de kulturella normer som gällde för deras samhällsklass. Denna trehundraåriga tradition har endast förändrats långsamt och när den har gjort det har förändringarna mött hårt motstånd från dem som har gynnats av status quo.

På 1920-talet började europeiska invandrarstudenter att söka sig till universitet på östkusten, särskilt i New York och Pennsylvania. De äldsta och mest prestigefyllda, som Harvard, Yale och Princeton, försökte kraftigt begränsa antalet ”socialt oönskade” studenter, i synnerhet judar. En kombination av antisemitism och reaktionära bakslag mot den tidens progressivism fick högerkrafterna att börja ifrågasätta campus, där alla nya samhällsvetenskaper verkade komma ifrån.

På 1930-talet anslöt sig rika industrialister till kören av universitetsskeptiker. De vägrade att acceptera vad de såg som den dåvarande presidenten Franklin Roosevelts planekonomi och svarade med att skapa tankesmedjor som försvarade kapitalismen. Högerns tankesmedjor kom för nästa generation att bli deras främsta verktyg för att bemöta vänsterideologi och den antirasism som de såg som pseudovetenskap. De menade att socialistiska professorer hade tagit över campus och indoktrinerat studenterna i keynesiansk ekonomi och ateism. Därmed hade universiteten förvandlats till drivbänkar för antiamerikanism. Frankfurtskolans medlemmar flydde undan nazismen till USA och välkomnades av Columbia University i New York. Den samhällskritik som de förde fram fick omedelbart gehör i USA:s politiskt liberala kretsar, i synnerhet de judiska. Frankfurtskolan föreföll att ha ett recept för framtidens samhälle, befriat från kapitalet, nationen, patriarkatet, religionen och rasismen. De hade också en individuell befriande terapi att erbjuda medelklassen: psykoanalysen. Med andra ord: full pott!

På 1960-talet får ungdomsupproret och kulturmarxismen sitt genomslag på amerikanska campus. I grunden baseras denna revolt på europeiska tänkare ur Frankfurtskolan, i synnerhet Herbert Marcuse. Studenter ropade slagord som ”Marx, Mao, Marcuse!”

Efter studentrevolterna i slutet av 60-talet blev det tydligt att den blodiga marxism-leninismen i praktiken hade havererat och var moraliskt oförsvarbar. Då sade den sena Frankfurtskolans ledargestalt Herbert Marcuse: ”Vi återuppstår på universiteten!” Han kunde inte ha mer rätt. Högerns insikt om att högre utbildning inte var att lita bekräftades. Alltför många människor började på college och lärde sig fel saker.

Under sjuttiotalet skapades Black studies, Women’s studies, Chicano studies och liknande discipliner. Samtidigt formades allt starkare protester mot Vietnamkriget. Efter 9/11 protesterade studenterna mot ”kriget mot terrorismen” och efter den stora recession som började med bankkraschen år 2008 var det dags för Occupy Wall Street-, Black Lives Matter- och #MeToo-rörelserna att göra entré, liksom den överkänslighetskultur som krävde säkra rum och triggervarningar. Eftersom den inte tålde kritik fick vi Cancel Culture.

Den vänsterideologiska hållningen har inte bara drabbat USA utan är tydlig i hela västvärlden, inklusive Sverige. Som student, doktorand och därefter lärare vid Stockholms universitet, samt när jag hade en anslagsfinansierad forskningsprofessur vid Södertörns högskola har min arbetsmiljö haft denna självklara politiska grundinställning. Emellanåt har den drabbat mig. Några år efter millennieskiftet fick jag nobben till fortsatt finansiering av en forskargrupp jag ledde vid Södertörns högskola. Det var oväntat eftersom gruppen gjort bra ifrån sig. I efterhand har jag förstått att anledningen var politisk. Inte så att vi själva såg oss som politiska, men uppenbarligen hade vi underlåtit att markerat solidaritet med högskolans hegemoniska vänsterperspektiv.

Och nu kommer vi till något viktigt, nämligen att den vänsterideologi som härjar på universiteten gör anspråk på moralisk överhöghet. Medan högerns politiska övergrepp och brott hålls i omlopp och regelbundet spelas upp i föreläsnings- och seminariesalarna sopas vänsterns politiska brott under mattan, ignoreras eller rättfärdigas. De 94 miljoner som mördats av kommunistiska regimer erkänns i förbigående, som om sådan brottslighet berodde på att man inte gjorde på rätt sätt. Högern står för omoral eftersom vänstern står för den enda rätta moralen. Alla andra ideologier är inte alternativ utan helt enkelt felaktiga och använder man termer som gott och ont, så är de onda. Det är bara vänstern som befinner sig på rätt sida av historien. I vänsterideologin ligger just tanken att ingen symmetri mellan höger och vänster kan tillåtas på grund av dess uppenbara och obestridliga politiska och moraliska överlägsenhet över högerideologin.

Högerideologin studeras eftersom den är politiskt och moraliskt ond. Användningen av begrepp som ”högerextremister” och ”högerideologi” är rutin inom akademisk forskning. Vänsterideologin granskas däremot inte eftersom vänsterideologin inte påstås utgöra någon fara. Den är inte skadlig och inget att oroa sig för. Att vänsterideologin är sund tas för givet. Och som sagt, vänsteranhängare tror inte att vänsterideologi är ideologisk överhuvudtaget.

Vänsterideologin vill försvaga och helst bli av med både nationalismen och nationalstaten. Det gläder de globala kapitalisterna, eftersom nationalstaterna utgör potentiella hinder för monopolkapitalismen och den globala styrningen. Om vänstern också fortsätter att styra medierna och strypa alla politiska alternativ, då får vi en värld utan politiska alternativ och där medborgarna inte har några rättigheter.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Vi och våra politiska motståndare

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/06/vi-och-vara-politiska-motstandare.mp3
För sex år sedan skilde min fru och jag oss, efter 37 års samlevnad. Även om vårt äktenskap inte var lika stormande lyckligt som under de första tio åren, så ville jag inte skiljas. Vår kärlek fanns kvar, även om den brann på sparlåga. Det som skar sig var politiken. Även om hon var elva år yngre än jag, så var vi båda barn av 68-radikalismen och fostrade under det röda 1970-talet. Skillnaden var att hon politiskt befann sig till vänster, om än inte som aktivist, med undantag för kärnkraft där hon hade gått med i flera demonstrationståg. Även om jag själv snarare stod till höger än vänster så var det för mig ingen stor sak. Hela min akademiska vänkrets befann sig till vänster. Visst hade också jag politiska åsikter men de var nerbrutna i sakfrågor, vilket betydde att höger och vänster var lite blandat, men mest höger.

Min fru var bildlärare i en förortsskola och höll inte någon kritisk distans till skolans allt intensivare propaganda. Jag var lärare och forskare vid Stockholms universitet och ett av de teman jag grävde i handlade om etnicitet. Efterhand som massinvandringen efter millennieskiftet fortsatte, klarnade det för mig att konsekvenserna skulle bli katastrofala på många plan. Det betydde att politiskt gick jag och min fru åt varsitt håll.

När Gunnar Sandelin och jag år 2013 publicerade första volymen av ”Invandring och mörkläggning” samt via en helsidesannons i DN lyckades väcka ett medialt drev mot oss själva började vårt äktenskap att rämna men det tog ytterligare sex år innan min fru deklarerade att hon ville skiljas. Jag minns särskilt ett gräl där hon bland annat lade mig till last att jag inte trodde på alla människors lika värde. Jag svarade med frågan om hon var en idiot. I inget samhälle någonsin har väl människor haft ett lika värde. Hon blev tyst och stirrade på mig. Plötsligt insåg jag att min ilskna kommentar istället för att punktera dogmen om människors lika värde hade motsatt effekt.

Jag försökte rädda äktenskapet med hjälp av en parterapeut som föreslog att vi skulle ställa vissa krav på varandra. Mitt krav var att min fru skulle läsa en av mina böcker, PK-samhället. Eftersom hon är klyftig en bra bit över snittet räknade jag med att hon under läsningen skulle upptäcka att min samhällssyn och kritik inte var högerextrem utan saklig, underbyggd och berättigad. Jag var ingen nazist, som det påstods av vänsteraktivister. Hon skulle se att det mera handlade om ansvar – att jag tog mitt ansvar både som medborgare och som forskare.

Min fru vägrade att läsa den bok jag föreslog. Inte heller ville hon läsa någon annan av mina ”politiska” böcker. Argumentet var att hon ville fortsätta att tycka om mig. För mig var den motiveringen chockerande. Var inte vår långa samlevnad, hela vårt liv tillsammans värt att hon ägnade sitt skarpa intellekt åt att läsa och förutsättningslöst bedöma en bok som jag skrivit?

Även om den bleknat så är denna vägran fortfarande ett trauma för mig. Inte så att jag vill ha tillbaka samlevnaden. Den gick samma väg som Humpty Dumpty, men jag landade i ett moraliskt grundat förakt (tänk, att du inte ens klarade det lilla jag krävde av dig). Det kändes fel, jag ville hellre förstå, få en förklaring.

Här kommer den

Hösten 2024 läste jag Against democracy (2016), en bok i vilken den amerikanske filosofen Jason Brennan mycket övertygande slår fast att samtal mellan politiska motståndare mestadels är destruktiva, istället för att leda till en syntes på en högre nivå. Det senare har varit den gängse uppfattningen alltsedan John Stuart Mill, liberalismens stora namn under 1800-talet, antog att medborgarna skulle bli upplysta om de engagerade sig i politiken. När människor pratar politik med varandra övervinner de sin okunnighet och irrationalitet. Emellertid, skriver Brennan, sådana samtal tenderar att göra saker och ting värre, inte bättre. Politiska samtal gör oss till ovänner. Vi betraktar politiska debatter inte som rimliga tvister om hur vi bäst ska uppnå våra gemensamma mål, utan snarare som en kamp mellan ont och gott, mellan ljusets och mörkrets krafter. Det är särskilt bisarrt att den politiska diskussionen är så hetsig och apokalyptisk, med tanke på hur lite som står på spel. Vänster och höger är oense om många saker, men i det logiska rummet av möjliga politiska åsikter befinner de sig inte bara i samma solsystem utan också på samma planet. Dessutom, båda siktar mot ett bättre gemensamt samhälle.

Även om min fru nog inte skulle kunna förklara det på samma sätt som Brennan, så hade hon antagligen rätt i sitt antagande att hon inte skulle gilla mig bättre utan sämre, om hon läste boken. Jag var naiv som trodde hon skulle bli upplyst. Jag inser nu att det var troligare att det gick andra vägen, att hon skulle ha stärkts i sin uppfattning att mina politiska åsikter gjorde det omöjligt för henne att fortsätta att leva med mig.

Nu har jag läst ytterligare en bok som tar upp forskning som tydligt visar att det förhåller sig på det sätt som Jason Brennan förklarade, journalisten Nicholas Carr i år utgivna Superbloom: How Technologies of Connection Tear Us Apart. Den handlar visserligen främst om det politiska samtal som sker på nätet men slutsatserna, som han stöder i forskning, är i stort sett desamma. År 2011 var hans bok The Shallows: What the Internet Is Doing to Our Brains finalist för Pulitzerpriset i allmän facklitteratur.

I en studie som publicerades 2018 i tidskriften Science undersökte tre MIT-forskare hur nyhetsartiklar cirkulerade på Twitter. De spårade mer än 125.000 nyheter som delades genom mer än 4,5 miljoner retweets under en elvaårsperiod, från 2006 till 2017. De upptäckte att det var 70 procent mer sannolikt att falska eller på annat sätt vilseledande berättelser retweetades än de i sak korrekta. Medan korrekta berättelser sällan nådde mer än tusen personer, nådde falska rapporter ofta tiotusentals. ”Osanningar spreds i alla informationskategorier betydligt längre, snabbare, djupare och bredare än sanningen.” Anledningen till att falska berättelser retweetas mer än sanna är att förfalskningarna är mer överraskande: ”Nyheter drar till sig mänsklig uppmärksamhet.”

Spridningen av felaktig information drivs inte av mjukvarubotar, som många vill tro, utan av människor. Det falska sprids snabbare än det sanna och i politiska nätgemenskaper dominerar antagonistiska budskap om politiska motståndares åsikter.

I forskning som publicerades 2021 undersökte ett team av kognitiva psykologer från Storbritannien och USA spridningen på Twitter och Facebook av nästan tre miljoner inlägg från en mängd olika vänster- och högerkällor. De fann att människor på den ena sidan av det politiska spektrumet älskade att dela inlägg som förtalade den andra sidans uppfattningar. Sådana inlägg delades eller retweetades ungefär dubbelt så ofta som inlägg om den egna gruppen. När inläggen cirkulerade tenderade de dessutom att samla på sig hånfulla och sarkastiska kommentarer, vilket ytterligare ökade deras politiska attraktivitet.

Sociala medieföretag är väl medvetna om hur deras plattformar förstärker den här typen av ”stamfientlighet”. I en presentation för Facebooks högsta ledning 2018 rapporterade en intern forskargrupp som undersökte hur plattformen förvärrar politisk polarisering att ”våra algoritmer utnyttjar den mänskliga hjärnans dragning till splittring”, enligt en artikel i Wall Street Journal. ”Splittrande innehåll” främjas i Facebooks flöden eftersom filtreringsalgoritmerna beräknar att det kommer att stärka användarnas engagemang och ”öka tiden på plattformen”.

Den iver med vilken grupper på nätet delar med sig av berättelser om de undermåliga, idiotiska och onda motståndarnas åsikter gör att vår traditionella förståelse av politisk polarisering får sig en obehaglig törn. Polarisering är inte, som många tror, en enkel effekt av algoritmiskt genererade ekokammare eller filterbubblor. Politiskt engagerade människor blir visserligen mer extrema i sina åsikter i takt med att de samlar på sig mer bevis för sina åsikter, men de välkomnar också och delar snabbt med sig av berättelser om rivaliserande gruppers motsatta ståndpunkter. Snarare än att få partivännerna att ifrågasätta sina övertygelser gör berättelserna dem bara mer säkra på att de har rätt. Olika synsätt ses inte som möjligheter att lära sig utan som provokationer att attackera. När en grupp väl har etablerat sin position tenderar all information, både för och emot, att förstärka den.

Man behöver inte en ekokammare för att vara extremist, det räcker med mycket information och de egna uppfattningarna. Detta faktum underströks av en studie från 2018 som genomfördes av Chris Bail, en sociolog som leder Duke University’s Polarization Lab. Bail och hans kollegor rekryterade omkring tolvhundra amerikanska Twitter-användare som identifierade sig som antingen demokrater eller republikaner. Med hjälp av skräddarsydda mjukvarubotar styrde forskarna försökspersonernas flöden under en månad för att utsätta dem för åsikter från den andra änden av det politiska spektrumet. Demokrater fick regelbundet tweets från framstående konservativa, medan republikaner fick tweets från framstående liberaler. De mer balanserade flödena modererade inte försökspersonernas politiska åsikter utan de hade motsatt effekt. I slutet av försöket hade republikanerna blivit betydligt mer konservativa i sina åsikter, medan demokraterna hade blivit något mer liberala. Och ju mer uppmärksamhet som människor ägnade åt tweets som lyfte fram motsatta åsikter desto starkare var deras ideologiska förändring i riktning mot deras befintliga politiska uppfattningar.

Forskarna genomförde en andra omgång experiment för att undersöka varför en mer balanserad informationsdiet stimulerar större partiskhet. De rekryterade nya grupper av demokrater och republikaner och använde återigen sina bots för att justera Twitter-flöden, men den här gången gjorde de också omfattande intervjuer med försökspersonerna. De fann att exponering av en motsatt uppfattning utlöser ett slags immunsvar inom en grupp. Medlemmarna sluter sig ännu tätare samman för att försvara sin position mot vad de uppfattar som en invasiv idé. Människor ”upplever det som ett angrepp på deras identitet att gå utanför sin ekokammare”, rapporterade forskarna och det var ingen skillnad mellan grupper och individer.

När människor bildar opinion och röstar motiveras de i mycket mindre utsträckning av politisk ideologi än av gruppidentitet. Åsikter växer fram ur grupptillhörighet, inte tvärtom. Människor kan vilja tro att deras politiska åsikter återspeglar en noggrann och genomtänkt analys av sakfrågorna, men oftast är de biprodukter av deras ”stamtillhörighet”. Åsikterna är rotade i känslor, inte i förnuft. En gruppidentitet ger ett snabbt och intuitivt sätt att förstå en värld som inte enkelt låter sig förklaras intellektuellt.

Många politiska aktivister och teoretiker såg det rigida amerikanska tvåpartisystemet som ett hinder för ett sunt folkstyre. Partiernas dominans, i kombination med massmediernas hegemoni, begränsade det politiska samtalet. Medieföretagen såg till att åsikter som låg utanför den snäva huvudfåran inte nådde väljarna.

När sociala medier gjorde entré välkomnades de som en kraft som skulle kunna störta grindvakterna och öppna upp politiken för alternativa och mer radikala röster och perspektiv. Det hände naturligtvis i en del fall men strömmen av ostrukturerad information har framför allt givit en plattform till extremistiska eller enfrågeorienterade identitetsgrupper, som var och en vill försvara sitt territorium. Samtidigt gör plattformarnas utformning det lätt för enskilda kandidater, särskilt om de råkar vara kändisar med befintliga beundrarskaror, att etablera till synes nära relationer med sina följare. När tryckta medier och TV dominerade skulle propagandans återkopplingsslingor ha konstruerats till höga kostnader av partistrateger; idag skapas de gratis av företag som vill maximera engagemanget för vinstens skull.”

I stället för att främja pluralism har demokratiseringen av medierna paradoxalt nog skapat en informationsmiljö som gynnar auktoritära rörelser och personkulter. En stark populistisk ledare blir en totem för gruppidentiteten, ett mänskligt meme vars bild och ord kan delas via sociala medier. De politiska framgångarna för Donald Trump visar att mediernas decentralisering inte självklart stärker demokratin, vare sig i den offentliga sfären eller i staten. Tvärtom kan teknikerna för decentraliserad kommunikation kopplas till de karismatiska, personlighetsorienterade former av auktoritärt styre som länge förknippats med massmedier och massamhälle. De kan i själva verket bli hörnstenar i en sådan makt.

Den polarisering och extremism som vi ser på nätet skapas inte ur tomma intet av algoritmer. De är uttryck för de djupt rotade tendenser i den mänskliga natur som alltid har format och ansträngt sociala relationer och politiska debatter. Det som är annorlunda nu är att vi har trängt ihop oss och öser galla över varandra på ett virtuellt torg.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: På svenska universitet och högskolor lär du dig vad du ska tänka

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/06/pa-svenska-universitet.mp3
Om ett privat företag ständigt producerar sämre resultat samtidigt som det kräver mer pengar och större kontroll skulle dess framtid vara rätt dyster. Men när det gäller myndigheter belönas misslyckanden alltför ofta med ännu mer resurser och makt. Ett av de största misslyckandena i dagens utbildningssystem är att man har övergett utbildningens mest grundläggande funktion. Det gäller skolan men i ännu högre grad högskolorna och universiteten där studenterna inte längre lika entydigt lär sig hur de ska tänka utan vad de ska tänka.

Det vi nu bevittnar är inte bara en nedgång i akademisk stringens, utan en uppgång för ideologiska dogmer som maskeras som utbildning. Universitet och högskolor är inte längre en samling institutioner som strävar efter excellens. De är bastioner för grupptänkande och byråkratier som är mer intresserade av hur de framstår än av studenternas kompetens. De har bytt ut jakten på sanning mot det gällande politiska narrativet. Och narrativ behöver inte, till skillnad från fakta, bevisas. De behöver bara upprepas tillräckligt högt och ofta för att tysta oppositionen.

Den prestige som hänger samman med att ha en högskoleutbildning handlar numera mindre om vad studenterna lär sig än om vad den signalerar. Den genomsnittlige svensken tror fortfarande att en universitetsexamen är en markör för intellekt. Men när ideologi dikterar anställningen av lärare, när seminariediskussioner begränsas av ibland outtalade och ibland mycket explicita regler för politisk korrekthet, vilken typ av intellektuell miljö skapas då? Svaret är en intellektuellt fientlig sådan; en miljö där oliktänkande bestraffas, där konformitet belönas och där politisk retorik prioriteras framför kompetens. Svenska högskolor och universitet producerar en självbelåten elit som inte bara tror att den är mer kunnig utan också moraliskt överlägsen och därmed kvalificerad att tala om för resten av oss hur vi ska leva.

Svenska högskolor och universitet producerar en självbelåten elit som inte bara tror att den är mer kunnig utan också moraliskt överlägsen och därmed kvalificerad att tala om för resten av oss hur vi ska leva.

Vill vi ha ett samhälle som styrs av idéer som testats i den verkliga världen, eller ett samhälle som styrs av människor vars enda kvalifikation är att de imponerat på rätt antagningskommitté? Vill vi ha en offentlig politik som formas av det som fungerar, eller av det som smickrar självbilden hos dem som tror att de är ämnade att leda? Det är dags att sluta betrakta högskolemeriter som bevis på visdom eller dygd. En examen från Handelshögskolan i Stockholm eller juristutbildningen vid Uppsala universitet säger oss ingenting om en persons integritet, sunda förnuft eller förmåga till ledarskap. Den säger oss bara att de lyckades spela ett visst spel i en viss miljö vid en viss tidpunkt. Det må vara imponerande, men det är inte tillräckligt.

Det här är inte en bugg i systemet utan det oundvikliga resultatet av att en maktelit prioriterar det politiska narrativet framför kompetens. Mångfalden, hur vagt definierad den än må vara, är så viktig att den rättfärdigar att individer behandlas som representanter för sin ras och etniska tillhörighet. Kön är också viktigt. Om det är fler kvinnliga än manliga studenter eller doktorander på en utbildning så är det kanske aningen problematiskt, men om de manliga studenterna är i majoritet så måste något göras. Om ras och kön kan åsidosätta meriter, varför då inte sexuell identitet? Varför inte politisk ideologi? Det är just där vi befinner oss nu. Inom samhällsvetenskap och humaniora måste studenterna läsa kurser där identitetspolitik inte är ett perspektiv bland många, utan det dominerande ramverk genom vilket historia, litteratur och samhälle måste tolkas. Vi är nu vid en punkt där studenter straffas när de tänker självständigt. Vi ser att studenter inte straffas för att de har fel, utan för att de inte följer den ortodoxi som råder för tillfället. Målet är inte längre utbildning utan politisk lojalitet.

Vi har gått från ett system som skulle fostra till kunskap och kritiskt tänkande till ett som istället fokuserar på indoktrinering, känslor och politisk aktivism. Studenterna får lära sig narrativ som är noggrant sammanställda för att passa den ideologi som för närvarande är på modet bland de så kallade utbildningsexperterna, det vill säga mångfaldsfrågor, rättvisa, normkritik, genus, jämställdhet, politisk korrekthet och woke. Forskare och lärare riskerar ett offentligt fördömande om de uttrycker åsikter som avviker från de rådande narrativen. Inget av dessa syftar till att förbättra den akademiska prestationen utan de handlar om att införa makthavarnas världsbild som relevant också för resten av samhället.

Vi har inte bara att göra med en akademisk förruttnelse. Vi har att göra med den långsamma erosionen av ett fritt samhälle. Frihet är inte bara rätten att tala, utan också andras vilja att lyssna på idéer som de kanske inte gillar. Den är beroende av ödmjukheten och vetskapen att ingen grupp, hur välmeriterad den än är, har monopol på sanningen.

Det är lättare att skapa en illusion av framgång än att faktiskt uppnå framgång. I stället för att se till att studenterna uppfyller höga akademiska krav har ribban kontinuerligt sänkts. Men det är inte meningen att utbildning ska handla om självkänsla. Det ska handla om att lära sig. Vem gynnas av allt detta? Förvisso inte studenterna. Detta är kärnproblemet med politisk kontroll av utbildningen. Makten överlämnas till byråkrater som inte behöver drabbas av resultaten.

Hur mycket värre måste det bli innan folk inser att den centraliserade kontrollen över utbildningen har varit ett misslyckande? Utbildning är en av de mest kritiska funktionerna i ett samhälle, och ändå har vi anförtrott den till människor som bryr sig mer om politik än om studenter. Hur skulle utbildningen se ut om det fanns både privata högskolor och fri konkurrens? Det skulle ge studenter möjlighet att välja avancerade utbildningar, sådana som utbildar hellre än indoktrinerar. Lärarna skulle vara ansvariga för sina resultat i stället för att skyddas av anställningsregler som gör det nästan omöjligt att avskeda de inkompetenta. Standarder skulle fastställas utifrån vad studenter behöver för att lyckas, inte utifrån vad som får administratörerna och de andra byråkraterna i systemet att känna sig nöjda med sig själva.

Kostnaden för den intellektuella intoleransen är inte begränsad till universiteten. Ideologiskt nersmittade institutioner fortsätter att utexaminera personer som sedan utformar den nationella politiken, leder myndigheter, styr det offentliga samtalet och kontrollerar stora företag.

De idéer som de tar till sig stannar inte i akademierna. De exporteras, ofta med katastrofala följder. Tänk på den roll som elitens akademiska teorier spelat för invandringen och den därmed sammanhängande kriminaliteten. Vi har fått veta att mångfalden är bra, medan den sanning som blir allt svårare att dölja är att den förstör medborgarnas lojalitet både med varandra och med det gemensamma samhället. Det är inget moraliskt problem för kriminella att ringa upp äldre och lura av dem deras tillgångar, lika lite som det är att lura barn till att mörda för pengar. Eller ta en av välfärdssveriges paradgrenar: Vård och omsorg. Samtliga av de 62 största assistansbolagen har anställda med kopplingar till organiserad brottslighet. Fusket inom assistansbolagen är välkänt sedan minst tjugo år tillbaka. Vad gör då regeringen? Tillsätter en utredning.

Ibland lyssnar jag till riksdagsdebatter och hör då att våra företrädare nästan aldrig styrs av ett självständigt tänkande utan av sina partier och deras politiska narrativ. Politiker som kan sina tilldelade ämnesområden och går emot sina partier när de har fel i sak hedras aldrig för sitt mod utan blir utsparkade. Sveriges globaliserade politiska elit tycker det är viktigare att få applåder från Bryssel än från det egna landets medborgare.

Det är kanske det som skrämmer mig mest. När man varken får eller kan tänka så kan man heller inte erkänna möjligheten att man kan ha fel. För både personer och institutioner gäller att när de blir övertygade om sin egen moraliska ofelbarhet blir de oförmögna att korrigera sig själva. De ser inte oliktänkande som ett nödvändigt inslag i det intellektuella livet, utan som ett hot mot deras legitimitet. Historien erbjuder många exempel. När mandarinklassen i det kejserliga Kina ägnade sig åt att memorera konfucianska texter ledde det till århundraden av stagnation. Den franska intelligentsian berusades på 1700-talet av abstrakta teorier och startade en revolution som övergick i tyranni. Sovjetunionens centraliserade intellektuella klass var övertygad om att den kunde planera en hel ekonomi, vilket ledde till decennier av mänskligt elände. I alla dessa fall slutade det som började som en tro på en välbildad elits överlägsna visdom i katastrof.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Narcissism och makt

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/06/narcissism-och-makt.mp3
Forskare som studerar förhållandet mellan genetik och beteende uppskattar att ungefär hälften av skillnaderna i personligheter är nära kopplade till genetik. I vissa fall kan de genetiska influenserna vara slående. Till exempel kan en noggrann observation av förskolebarns aggressiva beteenden förutsäga den senare utvecklingen hos dessa barn. Men till skillnad från intelligensen, där miljön spelar en underordnad roll, har ett barns uppväxtmiljö stor betydelse för utformandet av hans eller hennes personlighet.

Ett barn som fysiskt eller psykiskt misshandlas, ignoreras och berövas den kärlek vi alla behöver löper hög risk för ett olyckligt och trasigt vuxenliv. I värsta fall kan denna behandling i kombination med den genetiska predispositionen för aggression och andra negativa beteendemässiga drag resultera i en person med en extremt psykopatisk personlighet.

För barn som växer upp i en familj där medlemmarna visar varandra omsorg, kärlek, stöd och trygghet minskar risken för antisociala och andra personlighetsstörningar avsevärt. I viss mån kan också en dålig barndom repareras. När barn med antisocialt beteende får intensiv terapi och uppmärksamhet blir de avsevärt mer harmoniska och laglydiga än barn som Inte får sådan hjälp. Med andra ord, oavsett det genetiska arvet betyder den miljö en person växer upp i mycket för de personlighetsdrag han eller hon utvecklar.

Personligheten grundläggs vanligen i de sena tonåren och dessa dina egenskaper påverkar hur du känner, tänker, agerar, tolkar och hanterar det du upplever. Dessutom definierar de dig i hög grad i andras ögon. Om människor är klyftiga eller korkade, det är inte alltid så lätt att snabbt avgöra. Personligheten däremot, i sina grunddrag syns den tydligt.

Vet du hur du själv fungerar, vad du har för personlighet? Jag tror att jag har rätt bra koll på mitt eget sätt att fungera. Anledningen till att jag i den här krönikan tar upp min egen personlighet har en poäng, men faktiskt är det något av en självövervinnelse. Jag gillar inte att skriva om mig själv. Det finns flera anledningar till detta motstånd. För det första så har jag ett gott självförtroende. Det innebär att jag naturligtvis gillar att vara uppskattad men jag söker inte aktivt mina medmänniskors beröm och applåder. Det är inte det som driver mig och en av anledningarna till att jag inte har något kommentarsfält på den här bloggen. I grunden är jag introvert. Det gör att jag förundras över extroverta och narcissistiska människor: ”Varför är de sådana”? Varför är de inte ”normala”, som jag?

Vidare, jag är inte särskilt intresserad av att ha eller erövra makten. Jag gillar inte att bestämma över andra människor. Detta påstående verkar kollidera med att jag nästan alltid i mitt yrkesliv i olika grupperingar varit den ledande personen. Frågan är alltså om man kan vara en typisk ledare utan att eftersträva makt? Utifrån hur jag själv fungerar så tror jag att man kan det. Jag ser viljan till makt som en avgränsad personlig egenskap och att den är kopplad till extroverta och narcissistiska personligheter.

Det betyder inte att det går att ställa sig utanför makten. Maktrelationer är sammanvävda med andra relationer; som sexualitet, familj, produktion och vänskap. Också, staten ställer upp villkoren för medborgarnas liv. Att försöka leva utanför maktens strukturer är inte att göra motstånd utan att vägra se att vi alla är omslutna av makt.

Maktens belöning kan vara enbart makt. USA:s utrikesminister Henry Kissinger sa en gång att makt är den starkaste kärleksstimulansen och att maktmedvetenhet nästan är en sexuell känsla. Makt är en form av stimulantia som leder till missbruk. Minns Lord Actons berömda yttrande att makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Den franske författaren Henry de Montherlant gick ett steg längre och påstod att makt inte existerar, endast maktmissbruk, eftersom makt och motstånd åtföljs av sanktioner:

Straffa de olydiga. Släng dem i fängelse, döda dem, socialt eller på riktigt.Skända motståndarna. Ljug obekymrat, den som har makten bestämmer över lögn och sanning.Belöna de lydiga. Låt dem sitta vid köttgrytorna, eller på playan med en paraplydrink. Ge dem medaljer!Lura de tvivlande. Ge folket bröd, skådespel och mobiltelefoner, så gör de inte uppror mot makten.Hjärntvätta alla, så att de lurade inte ens förstår att de är lurade. Fyll deras hjärnor med dogmer och floskler.

Innan jag går vidare till frågan om makt och narcissism behövs det en liten översikt i hur psykologer studerar personlighet. Det handlar om ”The Big Five”. Personligheten bestäms av:

Hur extrovert du är . Mycket extroverta människor är sociala, pratsamma, dominanta och har en självsäker framtoning, som kan vara grundad i osäkerhet. Extroverta personer gör sig bra inom politiken, men extraversion kan också vara närmare kopplat till psykopati än vad introversion är. Personer som är introverta uppfattas ofta som ”tystare” än extroverta personer. De gillar att inte uppmärksammas och är inte beroende av social interaktion. De har inget problem med att vara ensamma och anser att det ibland är nödvändigt. Hur trevlig du är . Behagliga egenskaper inkluderar vänlighet, tillit och altruism. Otrevliga människor saknar dessa egenskaper, är inte vänliga som utgångspunkt och hamnar ofta i konflikt med andra människor. Deras självcentrering, lägre empati och större misstänksamhet kan vara kopplat till eller ligga nära personlighetsdragen i det som kallas den ”mörka triaden”: psykopati, narcissism och machiavellism, drag som jag ska återkomma till. Hur samvetsgrann du är . Samvetsgranna människor är organiserade och eftertänksamma. De sätter upp mål och gör upp planer för att uppnå sina. Detta drag är kopplat till framgång, men i sin extrema form kan det övergå i perfektionism. Motsatsen är människor som ofta är impulsiva och har svårt att sätta upp mål, egenskaper som gör det svårare för dem att lyckas. Hur känslomässigt stabil du är . Motsatsen till känslomässig stabilitet är känslomässig instabilitet, vilket ibland kallas för neuroticism. Neuroticism är en anpassning till en värld som betraktas som farlig, kaotisk och instabil; vilket innebär att man måste ta hand om sig själv först. En neurotisk person är lynnig, irriterad, ängslig, ledsen, tvivlar på sig själv, är blyg och orolig visar tecken på emotionell instabilitet. Mycket höga nivåer av känslomässig instabilitet eller neuroticism har kopplats till ångestsyndrom och depression. Höga nivåer har också kopplats till ensamhet och hypokondri. Emotionellt stabila personer är mer benägna att hantera och klara utmaningar i vardagen med mindre oro och självtvivel än personer med högre nivåer av emotionell instabilitet. Hur öppen du är för nya upplevelser . Öppenhet är en indikation på hur intellektuellt nyfiken du är. Personer med mindre öppna personlighetsdrag föredrar välbekanta rutiner, har begränsade intressen, liten fantasi och brist på insikt. Inom psykiatrin är detta drag det som ofta leder till personliga problem eller besvär och/eller problem med att relatera till andra människor.

Forskare uppskattar att ungefär en av tio personer har en eller flera personlighetsstörningar. Dessa delas in i tre underkategorier:

Till kluster A hör personer med excentriska, bisarra eller udda drag: paranoida, schizoida och schizotypa. Människor som lever med en schizoid personlighetsstörning har en begränsad önskan om sociala relationer, medan de med en schizotyp personlighetsstörning vill ha sociala relationer men har svårt att upprätthålla dem på grund av sin excentricitet.

Till kluster B räknas dramatiska eller oberäkneliga beteenden: antisociala, borderline, narcissism och histrioniska drag. Narcissism är en extrem självupptagenhet som åtföljs av en orealistisk, uppblåst bild av sig själv. Att relatera varje upplevelse och hänvisa till sig själv vid varje tillfälle är ett av de mindre skadliga inslagen i narcissism. Mer allvarliga drag hos patologisk narcissism är de skadliga, småaktiga och hämndlystna reaktioner som framkallas av alla som kritiserar eller hotar den narcissistiska personens överdrivet uppblåsta och sköra självbild. De kommer att framkalla en ondskefull, känslomässig reaktion eftersom självbilden är så sårbar. Histrionisk betyder att man är teatralisk, sexuellt utmanande och överdrivet mån om att tilldra sig andras uppmärksamhet. Transtanter som vill läsa sagor för barn är histrioniska.

Kluster C kännetecknas av rädsla och ångest: beroende, undvikande och tvångsmässiga beteenden.

Vissa personlighetsdrag uppträder ofta tillsammans. Till exempel har narcissism länge varit känt som ett personlighetsdrag förknippat med psykopati. Detsamma gäller manipulativitet och oärlighet, egenskaper som är karakteristiska för machiavellism.

Machiavellism kan definieras med det valspråk som ofta tillskrivits jesuiterna: ”Ändamålet helgar medlen”. Det bör dock tilläggas att det som låg i fokus för Machiavelli när han skrev sin berömda bok ”Fursten” (1532) var inte sociala relationer i allmänhet utan den politiska kampen om makten över staten. Machiavelli hade inga åsikter om den mänskliga naturen, eller i alla fall presenteras inga i hans skrifter. Machiavellism beskriver det konsekventa användandet av bedrägeri, lögn, manipulation och utnyttjande av andra för att uppnå ett mål eller behålla makten.

Av de fem personlighetsdragen i ”The big five” intar nummer fyra en särställning genom att vara kopplat till narcissism. Anledningen är att så många ledande personer inom många områden uppvisar tydliga narcissistiska drag.

Psykologer skiljer därvid mellan vad som är en sund narcissism – den ligger innanför normalitetens spektrum – och vad som är ett narcissistiskt personlighetssyndrom (NPD) där minst fem att nio kriterier ska vara uppfyllda:

Ser sig som viktigare än alla andra, grandios självbildAnser sig ha förtjänat att bli bättre behandlad än andra, få fördelarFantiserar om fantastisk framgång och maktSer sig själv som exceptionell och unikÖverdrivna försök att få andras beundranAnvänder andra för egna mål och behovBrist på empati, att känna igen och ta hänsyn till andras behovAvundsjuk på andra eller tänker att andra är avundsjuka på enNedlåtande och arrogant mot andra

Många världsledande politiker kvalar in på dessa kriterier. Utan jämförelser mellan dem, både Hitler och Trump. Det reser frågor om hur narcissism och makt går ihop. Är det ett farligt drag hos en världsledare som USA:s president? Finns det risk för att han fattar oåterkalleligt katastrofala beslut?

Det som kallas för malign narcissism innefattar aggressioner och antisociala eller psykopatiska och paranoida drag. Några av våra medmänniskor är malignt narcissistiska med extrema psykopatiska drag. De hör inte röster eller ser saker som inte finns där utan är i kontakt med verkligheten och vet hur man manipulerar människor för att uppnå sina mål. Människor med malign narcissism inklusive psykopatiska drag, machiavellianism och till och med paranoida drag kan fungera ganska bra under långa tidsperioder. Faktum är att paranoida egenskaper avsevärt kan förlänga deras tid vid makten. Stalin är ett skrämmande exempel.

Två begrepp man stöter på när man intresserar sig för personligheter är ”Den mörka triaden” och den mörka tetraden. Dessa är ”subkliniska”, det vill säga de skiljer sig från psykiska sjukdomar genom att inte vara diagnostiserbara. Den mörka triaden innehåller t.ex. drag av narcissism, machiavellism och psykopati. Den mörka tetraden lägger till sadism. Det senaste tillskottet, den heltäckande mörka personlighetsfaktorn eller ”D-faktorn”, omfattar egoism, machiavellism, moralisk frikoppling, narcissism, psykopati, sadism och illvilja. Vissa psykologer hävdar att de mörka egenskaperna faktiskt är relaterade till varandra.

Jag har svårt att gilla Trump som person men jag gillar kärnan i hans politik (MAGA) eftersom jag tycker att alla toppolitiker bör sätta det egna landet och folket i första rummet. Jag gillar också hans kamp mot wokeviruset och löftet att skapa fred i Ukraina, även om det just nu ser ut att ha misslyckats. Samtidigt växer magkänslan att det är åt helvete att en så narcissistisk person har så mycket makt som han faktiskt har.

När en hänsynslös önskan om makt kombineras med paranoida personlighetsdrag och en machiavellisk beslutsamhet att göra allt som är nödvändigt för att erövra eller behålla makten, är det en potentiell tyrann. Lägg till en förmåga att attrahera och behålla hängivenheten hos en uppsättning anhängare, ett messiaskomplex eller narcissistisk tro på sin egen storhet och organisatoriska färdigheter så är det en tyranns personlighet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kvinnor i västvärlden vill inte gifta sig: Det här är anledningarna

I dag återkommer den norske journalisten och författaren Arnt Folgerø som gästskribent

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/06/kvinnor-i-vastvarlden-vill-inte-gifta-sig.mp3

Allt färre äktenskap ingås i västvärlden. I USA talas det om en äktenskapskris. Endast en av tre ensamstående kvinnor vill gifta sig eller inleda ett förhållande, medan mer än hälften av de ensamstående männen vill gifta sig eller inleda ett förhållande, enligt en undersökning som publicerades i Wall Street Journal i mars i år.

Den amerikanska undersökningen visar att kvinnor är mindre oroade över att inte gifta sig än män. En majoritet av de ogifta kvinnorna uppfattar sig själva som lyckligare än gifta kvinnor, medan endast en av tre män säger detsamma. Nästan hälften av de ensamstående kvinnorna säger att äktenskapet inte är viktigt för att leva vad de anser vara ett tillfredsställande liv.

Traditionellt har det varit kvinnorna som mest har önskat sig pojkvän och äktenskap. Nu har detta vänts så att det mest är män som drömmer om romantik och äktenskap, medan allt fler män inte får sina drömmar förverkligade.  

Forskarna tror att förklaringen till det sjunkande antalet äktenskap är att fler kvinnor än män prioriterar en högre utbildning och att allt fler kvinnor tjänar mer än män. Kvinnor är ekonomiskt oberoende, köper egna hem och investerar mer i personlig utveckling (självförverkligande) än män. Det finns också ett mindre socialt tryck på kvinnor idag att gifta sig och de har större förväntningar på äktenskapet än tidigare.

Detta är en ny utveckling i de västerländska samhällena. Att denna utveckling leder till att människor i stor utsträckning åldras utan familj är också något nytt jämfört med tidigare. Med andra ord går kvinnorna i dagens västerländska samhällen sin egen väg, och frågan är var den vägen slutar.

En undersökning från Pew polling institute 2022 stöder siffrorna i den undersökning som citeras i Wall Street Journal. Nära en av tre personer i USA är inte gifta, har ingen partner eller ett fast förhållande. Det är i gruppen vuxna under 30 år som de flesta bor ensamma. Nästan hälften av denna grupp är singlar.

I denna grupp är det främst män som lever ensamma. 63 procent av männen är singlar, medan endast 34 procent av kvinnorna är singlar. Av de som lever ensamma är det 57 procent (båda könen sammantaget) som inte söker partnerskap, äktenskap eller flickvän. De flesta uppger att de trivs med att vara singel och att de har andra önskemål än att leva i ett förhållande.

Fyrtiotvå procent av singelamerikanerna letar efter någon form av romantiskt förhållande. Fler män (50 procent) än kvinnor (35 procent) säger att de letar efter romantik. Från 2019 till 2022 skedde en minskning med 11 procentenheter för män som söker efter en flickvän eller partner.   
  
Även om fler kvinnor än tidigare inte ser äktenskapet som ett mål, är det fortfarande så att de flesta kvinnor vill ha en pojkvän och leva med en partner. Men de kvinnor som vill ha en relation med en man och gifta sig vill inte ha vem som helst. De vill inte ha en så kallad vanlig man, utan en exceptionell man som höjer sig över genomsnittet. En undersökning som genomförts av nätdejtingföretaget Tinder visar tydligt denna kvinnliga prioritering.

Undersökningen visar att kvinnor på Tinder söker sig till ett litet antal män. 78 procent av kvinnorna på Tinder söker 20 procent av männen. Det är män som har bättre fysik och ekonomi och högre status än den ”vanlige” mannen. Parallellt med denna trend visar andra studier att en allt mindre andel män skaffar barn, samtidigt som mer attraktiva män skaffar barn med fler kvinnor i fler kullar. Konsekvensen av denna selektion är att allt fler män lever i celibat och nöjer sig med porr för att tillfredsställa sin sexlust.

Kvinnor har traditionellt ”letat uppåt” när de valt make. Men i takt med att kvinnor i allt högre grad skaffar sig högre utbildning och ofta tjänar mer än många män finns det allt färre män med högre status för kvinnor att välja mellan. Följden blir att konkurrensen om de attraktiva männen hårdnar, vilket gynnar männen i toppen av könspyramiden men missgynnar de kvinnor som slåss om dessa mäns gunst.

Det är därför kanske inte förvånande att allt fler kvinnor inte vill ha man och barn, vilket förmodligen också är en viktig del av förklaringen till att födelsetalen i västvärlden faller långt under reproduktionströskeln på 2,1 barn per kvinna. I Norge är födelsetalen nu 1,41 barn per kvinna. Där verkar det som om barnlösa kvinnor istället skaffar sig hundar, som förutom att fungera som barn också kan fungera som ett slags makar som kan uppfostras.
 
Att kvinnor och män glider isär i det postmoderna, politiskt korrekta samhället gäller inte bara frågor om äktenskap och ekonomi. Det avspeglas också i politiska sympatier. I USA röstar fler kvinnor med demokraterna till vänster än med republikanerna till höger.

Denna trend är tydlig även i Norge, särskilt bland unga. Bland unga män i åldern 17-25 år föredrar 65 procent Høyre och Venstre, enligt opinionsinstitutet Verian. 41 procent av dessa unga män föredrar det populistiska Fremskrittspartiet (FrP), medan 24 procent sympatiserar med Høyre. Flickor i samma åldersgrupp dras också till högerpartierna, men i mindre utsträckning än pojkar.

Bland flickorna är Moderaterna det största partiet med 27 procent, följt av rödgröna Sosialistisk Venstreparti (SV) med 20 procent och FrP med 19 procent. Arbeiderpartiet (Ap) får stöd av 7 procent av pojkarna i åldersgruppen, medan partiet gillas av 8 procent av flickorna.  
    
Statistiken visar att kvinnor presterar bättre än män ekonomiskt, utbildningsmässigt och statusmässigt. Kvinnorna är vinnarna i ett samhälle där servicenäringar, administration och informationsverksamhet dominerar ekonomin. Detta gynnar kvinnor och inte män, vilket tidigare var fallet med en ekonomi som dominerades av materiell produktion och inte av produktion som präglades av administrativa beslut, service och kundåtgärder. Förr i tiden gynnade produktionsekonomin männen, men det berodde till stor del på att kvinnorna då var hemmafruar och att de utgjorde en mycket mindre del av arbets- och produktionslivet än idag.

Den amerikanske bloggaren och samhällsdebattören Scott Greer menar att vi idag lever i ett samhälle för och av kvinnor. Kvinnor visar vägen inom i stort sett alla samhällssektorer, medan män blir alltmer överflödiga. Även om den manliga auktoriteten är på tillbakagång och kvinnor tar över ansvar och uppgifter från männen, finns det två normer som gäller. Utifrån det gamla könsrollsmönstret är kvinnor lättare ursäktade än män när något går fel. I slutändan är de det svagare könet och möts därför av en större förståelse när det gäller att förklara misstag och konsekvenserna av misstag.

Jämlikhetsprincipen är och har varit den viktigaste ideologiska drivkraften i det postmoderna, politiskt korrekta samhället. Implementeringen av jämlikhetsprincipen är också av största vikt i förhållandet mellan könen i de västerländska samhällena. Den fungerar som en oåterkallelig trend som inte går att stoppa. Jämställdhetspolitiken får konsekvenser som politiker och andra samhällsaktörer inte kan förutse. Den har inte bara manifesta (beräkningsbara) utan också latenta (oöverblickbara) konsekvenser, som den amerikanske sociologen Robert Merton en gång uttryckte det.

Det finns ingen anledning att tro att trenden med att kvinnorna ”tar över samhället” på något sätt har avstannat. Frågan är vad det blir för samhälle när människor inte längre har familjer, när könen existerar var för sig och inte tillsammans samt när människor inte längre skaffar barn. Det är svårt att tro något annat än att de västerländska samhällena är på väg mot en katastrof, men det kan mycket väl vara så att dagens jämställdhetspolitik också får andra (latenta) konsekvenser.    

Arnt Folgerø

Övers. K-O Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Lögnens imperium

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/05/lognens-imperium.mp3

Den svenske säkerhetspolitiske forskaren Ola Tunander, verksam vid fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo, har på Karneval förlag denna vår gett ut en bok med titeln ”Hybris, Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten”. Titeln syftar på det som förr var en själv­klarhet för geopolitiska forskare, liksom inom diplomatin och för varje underrättelsetjänst, nämligen att försöka förstå hur motparten, ”den andre” eller fienden, tänker. Istället agerar de som om de är moraliskt över­lägsna och representerar sanningen. Ola Tunander menar att de har fallit offer för en hybris som växt fram efter Sovjetimperiets fall och kalla krigets slut.

Dagens generation har inte upplevt det kalla kriget i vuxen ålder. De förstår inte att ett krig kan eskalera och de beter sig som om kärnvapen inte existerar. Rädslan för kärnvapen har gått förlorad. I en debatt mellan Carl Bildt och centralgestalten för den realistiska skolan inom internationella relationer, John Mearsheimer, sa Bildt det ryska kärnvapenhotet inte är trovärdigt. Jeltsins och Putins tidigare presidentrådgivare, Sergej Karaganov, hävdade i juni 2023 att västmakterna spelar ett farligt spel: ”Rädslan för en upptrappning till kärnvapennivå måste återställas. Annars är mänskligheten dömd till undergång”, sa han.

Boken baseras på en samling artiklar om Ukraina som Ola Tunander publicerat under de senaste två åren. Några är kortare inlägg, andra är längre och mer analyserande. Den röda tråden är Ola Tunanders vilja att förstå den värld som vi i Sverige och Europa möter idag, en värld som riskerar att gå mot en katastrof. Mycket övertygande frilägger han propagandan bakom Ukrainakriget, likriktningen av opinionen och inte minst använd­ningen av vad som i amerikanskt strategiskt tänkande beskrivs som ”deception”, det vill säga falskspel, bedrägeri och vilseledning. Vi uppfattar oss själva som ”the good guys”, i konflikt med ”Putin” som ”den onde”. Men för Ryssland är det länderna i väst, i synnerhet USA och Storbritannien, som är ”the bad guys”. President Putin har kallat västvärlden med USA i spetsen för ”lögnens imperium”.

Från Gulfkriget 1991 och framåt har USA framstått som den enda supermakten, vars hegemoni vilade på dollarn som världsvaluta, medial dominans och överlägsen militär styrka. Efter hand kom USA:s Natoutvidgning att pressa tillbaka Ryssland. Efter kriget i Libyen 2011 sa både Ryssland och Kina att de inte längre litade på västländerna och lade in sitt veto mot amerikanska förslag i FN:s säkerhetsråd. För att kringgå säkerhets­rådet lanserade USA då en egen ”regelbaserad internationell ordning” vid sidan om folkrätten.

Under kalla kriget dagar kunde journalister och forskare med olika infallsvinklar och perspektiv komma till tals i media. Så är inte längre fallet. Censur har blivit det normala. Vi får gå tillbaka till Pravda under sovjettiden för att hitta något liknande. Sedan år 2022 har exempelvis media unisont hävdat att Ryssland gick in i Ukraina för att erövra territorium. Det är inte sant. Ryssarna var ännu vid fredsförhandlingarna i Istanbul våren 2022 tydliga med att de inte hade några territoriella anspråk. Den ryska invasionen handlade om att förhindra NATO:s militärbaser längs den ryska gränsen. Ryss­lands ståndpunkt har sedan år 2008 varit att ett ukrainskt Natomedlemskap skulle leda till krig. Västliga styrkor som opere­rar från Ukraina skulle göra varje försvar av Ryssland omöjligt. Ukraina ligger bara 50 mil från Moskva. Detta har ingenting med Vladimir Putin att göra. Hela det ryska ledarskapet hävdar detsamma. Ryssland vill ha ett neutralt Ukrai­na. Men när väst inte accepterade ett neutralt Ukraina krävde man en ukrainsk buffert­zon under rysk kontroll.

Många i väst hävdar att Ryssland angrep Ukraina för att erövra lan­det. Natos dåvarande generalsekreterare Jens Stoltenberg sa att ”om Putin vinner i Ukraina finns det en re­ell risk att hans aggression inte kommer att sluta där”. Han kan kom­ma att angripa ”andra länder efter Ukraina”. Vad ville han med det grundlösa påståendet uppnå? Ett tredje världskrig? Som Ola Tunander träffande skriver ska Ryssland inte uppfattas som en hungrig björn som väntar på att slå till, utan som en hund som är inträngd i ett hörn och kan bita vem som än sparkar på den.

Det krig som startade den 24 februari 2022 såg ut att bli kort. Fredsförhandlingarna mellan Ryssland och Ukraina några månader efter invasionen var framgångsrika och Zelenskys militära rådgivare har berättat att de hade korkat upp champagnen. Då dök den brittiske premiärministern Boris Johnson överraskande upp i Kiev och sa: ”Vi ska inte underteckna något alls med ryssarna. Let’s just fight.” Ukraina kunde i dag ha haft en neutral suverän stat. Men i stället följde Ukraina det brittiska rådet att, för att citera Boris Johnson, inte förhandla med ”krokodilen” Putin. Efter detta tappade Ryssland allt förtroende för en förhandlingslösning.

Med USA i spetsen utsatte Västvärldens politiker och journalister Ryssland för mycket hårda sanktioner. De trod­de på en snabb seger. Ukraina skulle befrias från ryssarna på samma sätt som vietnameserna befriade sig från USA, och ju mer vapen ukrainarna fick, desto större möjlighet skulle de ha att återta förlorad mark, det vill säga Krim och Donbass.

Detta hade inte något med verkligheten att göra. För den som visste något om vad det innebar att utmana Ryssland stod det klart från krigets första dag att Ukraina skulle förlora kriget. Vapen och miljardbidrag till krigskassan från väst till Ukraina kunde inte ändra på detta. Ju mer vapen väst ger Ukraina, desto fler soldater kommer att dö. Ett land som Ukraina kan inte vinna över det mycket större Ryssland, om Ryssland uppfattar kriget som ”existentiellt”. Skulle USA och länder i Europa mobili­sera betydande styrkor för att försöka besegra de ryska militära styr­korna och ha framgång med det, blir följden att Ryssland sätter in kärnvapen. Det är inte en hypotes utan det finns med i Rysslands författning.

För USA:s del handlar kriget inte i första hand om Ukraina utan om att försvaga Ryssland. USA:s politik är att ” käm­pa till sista ukrainaren”, som Clintons biträdande försvars­minister ambassadör Chas Freeman formulerade det. Andra amerikanska politiker har prisat detta upplägg, som gör att USA kan bekämpa Ryssland utan att behöva riskera amerikanska soldaters liv.

Den 12 september 2024 sa President Putin att om Ukraina får grönt ljus för västliga långdistansmissiler styrda av brit­ter och amerikaner mot mål i Ryssland med hjälp av amerikansk satel­litinformation betyder det ett direkt krig mellan västmakterna och Ryssland. Ola Tunander skriver att i ett amerikanskt-ryskt storkrig som berör Norden kom­mer Ryssland troligtvis att erövra Finland och Finnmark i Norge me­dan man nöjer sig med att slå ut USA:s baser i Sverige och Norge i öv­rigt, om nödvändigt med kärnvapen. De beslut om Natomedlemskap och DCA-avtal som de nordiska länderna har tagit framstår i ett sådant scenario med ett understatement som mindre kloka. Det var för övrigt min spontana reaktion för i synnerhet Finlands Natomedlemskap. Alltsedan Kekkonens tid har Finland hanterat sin mäktige granne inställsamt och med stor skicklighet. Den fredliga och ekonomiskt lönsamma relationen förstördes naturligtvis genom Finlands medlemskap. Nato skapades som en gentemot Sovjetunionen fientlig militärmakt, vilket förstärktes efter imperiets och Warszawapaktens fall. Sveriges medlemskap var också ett stort misstag, men Finlands står i särklass.

President Putin gjorde klart för Pentagon att Ryssland skulle kom­ma att slå tillbaka mot mål i USA och Europa om väst använde missiler med lång räckvidd för angrepp mot Ryss­land. Ryssland skulle i så fall komma att sätta in hypersoniska missiler som rör sig med en hastighet av 32 000 km i timmen och som fri­gör en kinetisk energi motsvarande en liten atombomb. Det är bara Ryssland som utvecklat ett sådant avancerat vapen och västvärlden har små möjligheter att försvara sig eftersom det inte finns något riktigt effektivt motmedel.

Pentagon tog uppgifterna på största allvar vilket senare bekräftades av New York Times, som skrev att Ryssland antag­ligen skulle slå tillbaka med än större styrka mot mål i USA och Europa. Det skulle i sin tur med största sannolikhet leda till ett globalt kärnvapenkrig, något som fick president Biden att avvisa Storbritanniens premiärminister Keir Starmers omdömeslösa krav på att få sätta in brittiska Storm Shadow-missiler mot mål djupt in i Ryssland.

Ledande brittiska politiker och försvarsanalytiker menar att ryssar­na bara försöker att vilseleda. Det ryska kärnvapenhotet gör inte intryck vare sig i Storbritannien eller i de skandinaviska och baltiska län­derna men det spelar fortfarande en roll i andra europeis­ka länder som i Tyskland och i de sydeuropeiska länderna. Europa är splittrat.

I USA var Bidens utrikesminister Antony Blinken generellt sett för att sätta in missiler med lång räckvidd i Ukraina, men Biden var mer försiktig. Han vill undgå ett storkrig och tänkte på sin plats i historien och faran för att kontrollen över kriget skulle gå förlorad under de tre-fyra sista månaderna av hans pre­sidentskap. Efter att Donald Trump vunnit det amerikanska president­valet hösten 2024 gav president Joe Biden grönt ljus för använd­ningen av brittiska Storm Shadows och amerikanska ATACMS. Frågan är om han därmed ville ställa Trump-administrationen inför en storkonflikt med Ryssland när den tillträdde. Donald Trump jr skrev den 18 november på X: ”Det militärindustriella komplexet verkar vilja starta ett tredje världskrig innan min far har fått chansen att skapa fred och rädda liv.” Andra av de som stod Trump nära drog samma slutsats. Den 16 december fördömde Trump Bidens beslut. Eftersom det är en sak med politiska beslut och något annat med vapenleveranser, tog inte kriget den fruktade dramatiska vändningen. Ukraina hade helt enkelt ont om dessa långdistansmissiler och nya leveranser låg i framtiden. Till detta bör läggas att Ryssland knappast lät sig provoceras av den avgående Biden-administrationen. De visste ju att med Donald Trumps tillträde så skulle nya villkor komma att gälla.

Ola Tunander har skrivit en mycket förtroendegivande bok, med noggranna källhänvisningar. Jag skulle kunna skriva många fler krönikor utifrån den. Om falsariet som Ukraina iscensatte i Butja för att övertyga västvärlden om den ryska ondskan och som omöjliggjorde diplomatiska förhandlingar. Om sabotaget av Nord Streams gasledningar, där Ola Tunander kommer med uppgifter som jag inte sett någon annanstans. Om Azovbataljonen som är nazister på riktigt och hyllar en av andra världskrigets slaktare, Stepan Bandera. Ola Tunander presenterar också fyra olika scenarier för hur kriget kan ta slut. I ett av dem prövar han tanken att europeiska politiker trappar upp konflikten. Då riskerar vi ett kärnvapenkrig.

Om du plågas av västerländska medias vilseledande bild av kriget i Ukraina, köp och läs Tunanders Hybris. Visst, det är skrämmande, inte bara med kriget utan också med västvärldens alla lögner men det är också befriande att ta del av en text som gör sitt bästa för att frilägga sanningen. Sprid gärna den här krönikan därför att de etablerade medierna kommer inte att diskutera boken. De är mer intresserade av att fortsätta att ljuga för dig.

Tack för i dag!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.