Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 8

Söndagskrönika: Vad kostar ett kärnvapenkrig?

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/06/vad-kostar-ett-karnvapenkrig.mp3

När jag förbereder den här krönikan ska Sverige sända materiel värt 13 miljarder kronor till Ukraina, det hittills största svenska militära stödpaketet. Med pengarna som presenterats har Sverige hittills stöttat Ukraina med 43,5 miljarder kronor. Nyligen presenterade regeringen en långsiktig ram för fortsatt militärt stöd till Ukraina på 75 miljarder kronor under åren 2024–2026. USA, EU och många europeiska länder är också i färd med att skicka ännu mer pengar och vapen till Ukraina. De 27 EU-länderna klubbade i februari i år igenom ett gemensamt stödpaket värt 50 miljarder euro. Tyskland har lovat att i år sända militärt stöd till Ukraina värt 7 miljarder euro. Frankrike skickar 3 miljarder euro. Storbritannien kommer att sända sitt största militära stödpaket hittills: 400 militärfordon, mer än 1 600 missiler, 4 miljoner patroner, 60 fartyg samt 500 miljoner pund i ytterligare militär finansiering. I Washington enades Republikanerna och Demokraterna om ett stödpaket till Ukraina som är värt 61 miljarder dollar. Natochefen Jens ”Stolle” Stoltenberg vill att Natoländerna ska samla ihop 100 miljarder euro som ett stöd till Ukraina under fem års tid.

De kommer att gå åt, som de 300 miljarder dollar som USA tidigare öst över Ukraina. Krig är dyrt, i synnerhet i saftigt korrupta länder som Ukraina. Fryser stödet från USA och Europa inne så går Ukraina omgående bankrutt, vilket betyder att kriget slut.

– Jamen, då har ju Ryssland vunnit!

– Visst, men det gör de ju i alla fall. Det är inte bara vapen och pengar som fattas Ukraina. Också soldaterna håller på att ta slut, antingen de nu ger upp och erkänner sig besegrade eller stupar. Militära källor i USA påstår att över 600 000 ukrainare dött och att mer än en miljon har svåra krigsskador.

Vi tänker i form av sannolikheter. Vår dagliga tillvaro består av en stor mängd beslut som riktas mot framtiden. Vi vet att ”om vi gör så, så händer det här”. Vi vet små saker, som att den som vill gå ut i regnet utan att bli blöt behöver en regnrock eller ett paraply. Vi vet också stora saker, som att massin­vandring leder till upplösning av den nationella identiteten, vilket är det kitt som binder samman en nationalstat.

Och vi vet att om Västvärlden trappar upp genom att inte bara skicka pengar och vapen utan också soldater till kriget i Ukraina, så kan det Ryssland som i dag har ett starkt överläge hamna i underläge. Det leder till frågan ”Vad gör ryssarna då?”, eller som det heter i det mediala språkbruket ”Vad gör Putin då”?

Det går att ta reda på, med intill visshet gränsande sannolikhet. Jag tycker det är en väldigt viktig fråga, rentav en ödesfråga. Det tycker tydligen inte våra medier eftersom de aldrig ställer politikerna inför den.

På säkerhetskonferensen i Mûnchen år 2007 formulerade Putin sig vänligt, men i sak allvarligt:

NATO har lagt sina frontstyrkor vid våra gränser. Denna expansion är en allvarlig provokation som minskar nivån av ömsesidigt förtroende. Vi har rätt att fråga mot vem denna expansion är avsedd. Vad hände med de försäkringar som våra västerländska partners gav efter upplösningen av Warszawapakten?

På International Economic Forums möte år 2016 riktade sig Putin direkt till västerländska journalister. Han sa att ryssarna hade full koll:

Problemet är att de berättar sagor för er journalister och ni sprider dem vidare till invånarna i era länder. Och era folk, i sin tur, förstår inte den växande faran – det är något som oroar mig. Hur kan ni undgå att förstå att världen dras i en irreversibel riktning? Det är problemet. Under tiden låtsas de om att ingenting händer. Jag vet inte längre hur jag ska nå fram till er. Och de legitimerar detta (avfyringsramperna för missiler i Polen och Rumänien) som ett försvarssystem, inte som vapen som är konstruerade för en attack. De kallar det för system som ska förhindra aggressioner. Detta är absolut inte sant. Ett försvarssystem med missiler är ett av inslagen i det offensiva militära systemets potential. Det fungerar som en del i helheten som inkluderar offensiva avfyringsramper. /…/ Hur ska vi kunna veta vad för slags missiler som finns på dessa ramper? Allt ni behöver göra är att ändra programmet (från icke-kärnvapen till kärnvapen). Det är allt som behövs och det kan gå väldigt snabbt, utan att den rumänska regeringen har någon aning om vad som pågår. Det är inte rumänerna som bestämmer. /…/ Vad jag vet svävar vi i stor fara. Och jag vet att de även denna gång kommer att påstå att det är rysk aggression. Men detta är ingenting annat än vårt svar på era aggressioner.

Putin inledde detta tal till västliga journalister med att säga att han visste att de aldrig skulle rapportera det han tänkte säga och så blev det. Inget av de stora medierna rapporterade.

Den 26 februari förra året sa Putin i en intervju i tevekanalen Rossiya 1 att Västvärlden och Nato har som mål att upplösa det forna Sovjetunionen och den ryska federationen: Jag vet inte ens om en sådan etnisk grupp som det ryska folket kommer att kunna överleva i den form den existerar i idag.

Rysslands officiella kärnvapendoktrin tillåter användning av kärnvapen om de – eller andra typer av massförstörelsevapen – används mot den, eller om konventionella vapen används, som hotar ”statens existens”. Med andra ord, om Ryssland är på väg att förlora proxykriget mot Nato i Ukraina, så är risken stor för att de använder kärnvapen. De har gott om dem, fler än USA, Storbritannien och Frankrike tillsammans. De vet också att Japan omedelbart gav upp när USA kärnvapenbombat Hiroshima och Nagasaki.

20 maj i år meddelar det ryska försvarsdepartementet att de inlett en övning med taktiska kärnvapen i landets södra militära distrikt, nära Ukraina. Övningarna beskrivs från ryskt håll som ett ”svar på provokativa uttalanden och hot”. Frankrikes president Emmanuel Macron har tidigare sagt att han inte utesluter möjligheten att skicka soldater till Ukraina. Och Storbritanniens utrikesminister David Cameron har sagt att Ukrainas militär kommer att få brittiska långdistansvapen för att nå mål i Ryssland. Det är som att dessa Västpolitiker vägrar att se konsekvenserna av sitt Ryssland-måste-vinna-mantra.

Potlatch, som betyder ”att ge”, är namnet på en ceremoni som indianer på USA:s och Kanadas västkust ägnade sig åt. Ceremonin var en uppvisning av överlägsen generositet, status och prestige gentemot rivaler. Den gick vanligen till så att hövdingar och stamledare samlades kring en väldig brasa och tävlade om att kasta in värdefulla varor, som skjutvapen, filtar, kläder, snidade cederlådor och kanoter i elden. Den som skänkte mest till denna förstörelse ”vann”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Transvestitbekymmer

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/05/sondagskronika-transbekymmer.mp3

Först ett barndomsminne. När jag var tio år, eller kanske åtta, hittade jag min storasyrras bindor och insåg att om jag band en om varje knä, så slog jag mig inte när vi grabbar spelade fotboll. Jag var målvakt. Min syrra både skämdes och blev väldigt arg på mig. Hon vet inte vad vi vet i dag, men som jag tydligen förstod redan då, att båda könen kan behöva bindor.

Jag läser den amerikanske författaren Jim Goads lustmord på transsamhället, Gender Psychosis (2020). Även om en psykos inte alls är något lustigt, så bjuder Jim Goad på kul läsning. Emellertid, det finns ett allvar bakom det absurda, nämligen att staten och kapitalet tar dessa könsförvirrade människor på allvar. Vill du byta kön, visst går det att fixa. Såväl hormonellt, som kirurgiskt och juridiskt. Det kommer att göra ont, är irreversibelt och kostar dig nog flera hundratusen kronor men när det är klart så är du den som du verkligen är.

Är du en man som egentligen är en kvinna är ett första steg att injicera kvinnliga hormoner. Följ sedan upp med att få dina testiklar bortskurna. Huden från din förhud och penis omvandlas kirurgiskt till blygdläppar. Ditt ollon blir till en klitoris. Sista steget är att skära upp ett hål i skrevet. Din nya vagina kommer att kräva hormon­behandlingar och daglig utvidgning med ett slags dildo i minst sex månader. Efter din genitala ommöblering är det antagligen dags för permanent hårborttagning i ansiktet med laser, ansikts­feminiserings­kirurgi samt bröst- och rumpförstoring. Och likförbannat, när du öppnar munnen för att säga något kvinnligt, så hör de flesta omedelbart att du är en man.

Om du är en kvinna som ”egentligen” är en man kommer du att behöva testosteron­injektioner för resten av ditt liv. Du kommer också att behöva få de där felsignallerande brösten bortskurna. Dina inre kvinnliga organ tas också bort och dina blygdläppar omarbetas till något som liknar en pung. Kanske stoppar läkaren in ett par falska testiklar. Och sedan är det dags för fallosplastiken, där något korvlikande sys fast i skrevet. Heja killen!

Människor, som har svårt att skilja på den biologiska verkligheten och sina egna fantasier verkar inte kunna slå sig till ro förrän de har gjort alla lika galna som de själva är. Våra hysteriskt lagda transvänner har ett fundamentalt fientligt förhållande till verkligheten.

Män använder varken bindor eller tamponger eftersom de inte menstruerar. Dessa hygienprodukter är till för människor som har mens. Kvinnor får mens. Män får inte det. Kenny Jones är en svart kvinna som låtsas att hon är man och skriver om det. I en artikel på self.com får läsarna veta att när hon menstruerar så känner hon sig inte som den man hon vet att hon är. Kenny skyller sin olycka på samhället, som fortfarande ser menstruation som något enbart ”cisgenderkvinnor” upplever. Så är det ju inte! Alla som får mens är inte kvinnor, och alla kvinnor får inte mens.

Det är inte bara hos Kenny Jones som medvetandet och kroppen ”kämpar mot varandra”. Den kampen pågår också hos Cass Clemmer, en rödhårig ”menstruationshälsoaktivist” som tyckte att det var en bra idé att ta bilder på sitt eget blodfläckade skrev och lägga ut dem på nätet. Hon ville visa på det lidande som följer med när hon berättar för sin kropp att hon är en man. Kroppen protesterar: ”Nej, du är fortfarande en tjej, stupid bitch”

Sommaren 2019 kontaktade en viss Ben Saunders – en kvinna som insisterar på att vi ska spela med i hennes vanföreställning och låtsas att hon är en man – Procter & Gamble, som tillverkar Always-serien av dambindor och andra feminina hygienprodukter. Hon frågade dem varför i hela friden de satte den universella logotypen för kvinna på en produkt som alla vet också används av transmän. Kände de inte till att män också kan ha mens? Var de helt omed­vetna om att de genom att sätta en kvinnlig logotyp på sin produkt skapade ångest och dysfori hos män med vagina?

Procter & Gamble lyssnade på Ben Saunders och tog bort den stötande logotypen från sina dambindor – förlåt, inte dambindor utan könsneutrala mens­produkter. En kvinna på Always marknadsavdelning bestämde sig för att informera Ben Saunders om att företaget hade lyssnat på honom och skrev ett öppet brev till honom. Varför informera någon privat när du kan dygdesignalera till världen att du spelar med i den stora lögnen att kön är något som man väljer.

Kära Ben, jag ville återkomma till dig angående ditt påpekande om kvinnosymbolen på Always-förpackningarna, som du skickade 18/06/2019. Vi tog till oss det du skrev och vårt marknadsföringsteam har arbetat fram en lösning! Vi är glada över att kunna informera dig om att vi från och med december kommer att använda en ny förpackningsdesign, utan kvinnosymbolen. Du bör dock vara medveten om att du kan hitta produkter med den gamla förpackningsdesignen i butikerna ännu under några veckor efter december, eftersom distributionen av de nya förpackningarna kan ta lite tid. Vi är mycket tacksamma för att människor som du uttrycker sina åsikter. Tack för att du kontaktade oss, dina kommentarer hjälper oss att förbättra oss varje dag.

Majoriteten av transpersoner är inte kvinnor som definierar sig som män utan den breda strömmen går åt andra hållet; män som ser sig själva som kvinnor. Wikipedia har en sida om transpolitiker i Storbritannien. Av de 45 politiker som redovisas är bara två födda som kvinnor. Resten är män. Vilken är förklaringen till denna snedfördelning? Kanske det bara är en spegling av ett samhälle där kvinnorna har företräde. Vi lever i en värld där männen demoniseras just för att de är män, vilket skapar förvirring. Kvinnorna attraheras tydligen inte av män som beter sig manligt. Kan det möjligen betyda att ”en bra man” är en man som agerar omanligt?

I sin strävan att tvinga världen att acceptera den uppenbara lögnen har transkvinnorna stött på en oväntad fiende – radikala feminister med biologiska vaginor. För dem ägnar sig trans­kvinnorna åt en genital form av identitetsstöld och appropriering. De stjäl en kvinnoidentitet som de inte har rätt till. Transkvinnorna svarar med att lite föraktfullt kalla dem för TERFS – Trans Exclusionary Radical Feminists och påminner om att könet är en social konstruktion och att kvinnlighet är ett patriarkalt påbud, sexistiska stereotyper om hur kvinnor ska bete sig. Därför är TERF-kvinnorna reaktionära fascister. Transkvinnorna framstår som en av regnbågssamhällets mest militanta identitetsgrupper.

För TERF är transkvinnorna privilegierade män som använder detta privilegium i ett försök att ta över kvinnors lidande utan att behöva utstå varken menssmärtor eller de besvär som följer med att blöda fem dagar i månaden. De är män i kvinnokläder med vanföreställningar om sitt kön och under inga omständigheter ska de tillåtas använda damtoaletter eller delta i evenemang som uteslutande är avsedda för kvinnor. Att transkvinnor invaderar sådana ”säkra utrymmen” ser TERF-kvinnorna som en form av våldtäkt.

Guardian-kolumnisten Julie Bindel klassar TERF som transfobiska reaktionärer. Omedvetet tjänar de patriarkatet och är därför medskyldiga till trakasserier, tortyr och mord på transpersoner världen över. Medan det förr var transvestiterna som var freaks, så är det nu transfoberna som avviker och föraktas. Under rekordkort tid har en minoritet med sexuella särintressen gaslightat hela västvärlden.

Feministen Germaine Greer hävdade för några år sedan att transkvinnor inte är kvinnor eftersom de inte inser hur det är att ”ha en stor, hårig och illaluktande vagina”. Den brittiska feministen Sheila Jeffreys är överens med Greer om att transsexuella inte är kvinnor, men tillägger att deras konstgjorda vaginor faktiskt stinker ännu värre än de hos naturligt födda kvinnor. De erbjuder nya mikrobiella livsmiljöer där infektioner utvecklas och orsakar allvarliga odörproblem. Jättekul, riktiga och falska kvinnor bråkar om vilkas vaginor luktar mest illa.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Liberal hegemoni

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/05/sondagskronika-den-liberala-hegemonin.mp3

På internationell nivå kännetecknas den liberala ordningen av ekonomisk öppenhet, dvs. låga hinder för handel och investeringar, att relationerna mellan stater regleras av lagar och institutioner som FN, Världshandelsorganisationen (WTO) och multilaterala allianser som NATO. På nationell nivå är den liberala ordningen liktydigt med:

Demokratiskt valda ledareRättsstatsprincipenMarknadsekonomiReligiös och social toleransMänskliga rättigheter.

Förespråkarna för en liberal världsordning tror varken att detta drömsamhälle uppstår spontant eller automatiskt upprätthåller sig självt. Tvärtom anser de att den liberala ordningen kräver ett aktivt ledarskap. De är också överens om USA, som den enda super­makten, är unikt kvalificerat för att ta ledningen. Eftersom USA inte står inför några hot på västra halvklotet och är skyddat från resten av världen av två enorma oceaner, kan landet ingripa i avlägsna länder utan att riskera den egna överlevnaden. Den liberala hegemonins två grundläggande övertygelser:

USA måste förbli mycket mäktigare än något annat land.USA bör använda sin överlägsna militärmakt för att försvara, sprida och fördjupa liberala värderingar runt om i världen.

Under 1990-talet, efter Sovjetunionens kollaps, verkade historien gå i USA:s riktning och det ansågs vara lätt att sprida den amerikanska versionen av liberalism. Segern i det kalla kriget, de så kallade sammetsrevolutionerna i Östeuropa och en våg av demokratiska övergångar i Latinamerika övertygade många om att liberal demokrati var den enda logiska slutpunkten för moderna eller till och med postmoderna samhällen.

USA:s utrikesminister Madeleine Albright kallade USA för ”den oumbärliga nationen som ser längre än vad andra gör”. Washington Post hyllade USA:s utrikespolitik som ”den landmina som skyddar civilisationen från barbariet”. Endast så kallade skurkstater, ledda av diktatorer och internationella bråkmakare, motsatte sig USA:s maktutövning, men de var jämförelsevis svaga och politiskt isolerade. I vilket fall som helst antogs de vara på väg mot historiens skräpkammare.

Statsvetaren Francis Fukuyama fångade tidsandan perfekt när han hävdade att de stora ideologiska striderna i det förflutna nu låg bakom oss och att mänskligheten hade nått historiens slut. I framtiden, menade han, skulle det inte finnas någon kamp eller konflikter om stora frågor och följaktligen inget behov av generaler eller statsmän. Fukuyama varnade för att tristessen kunde bli framtidens största fara.

Utvidgningen och fördjupningen av EU 1992 och införandet av euron som gemensam valuta, passade in i denna optimistiska berättelse. EU var ytterligare ett bevis på att demokrati, och en gradvis utbyggnad av internationella institutioner kunde skapa evig fred mellan länder som tidigare hade utkämpat blodiga krig med varandra. Samman­taget verkade framtiden ljus inte bara för USA utan också för stora delar av världen. Liberala värderingar var på fram­marsch och tycktes obönhörligen dra världen i den riktning som de amerikanska ledarna ville att den skulle gå.

Med tiden skulle allt fler länder bli demokratiska, respektera de mänskliga rättigheterna och delta i en ständigt växande global ekonomi. USA-ledda internationella institutioner skulle underlätta samarbetet och öka transparensen, vilket skulle stärka liberala normer och enhetliga rättsregler ännu mer. USA:s makt var den grund som globaliseringen skulle vila på.

Presidenterna Clinton, Bush och Obama var alla tveklösa försvarare av USA:s liberala hegemoni. De utgick från att USA:s ledarskap var avgörande för globala framsteg och alla tre försökte använda amerikansk makt för att sprida demokrati, utöka USA:s inflytande och säkerhetsåtaganden samt förstärka en liberal världsordning.

Efter 9/11 sa George W. Bush att ”terroristerna hatar våra friheter”. Eller som han vid ett senare tillfälle sa, var han ”förvånad över att folk hatar oss … för jag vet hur bra vi är”. Att insistera på att motståndarna ”hatar våra friheter” befriade bekvämt nog Washington från allt ansvar och antydde att ingenting kunde göras för att minska hatet. Om USA:s fiender var oförsonligt fientliga oavsett vad USA gjorde, så var det enda alternativet att eliminera dem. Eller som vicepresident Dick Cheney uttryckte det 2003: ”Vi förhandlar inte med ondskan, vi besegrar den”.

USA har haft lyxen att kunna ingripa var man vill och sedan dra sig tillbaka, när det går dåligt. Det gjorde USA i Vietnam, Irak, Somalia, Libyen och Afghanistan. De lämnade efter sig miljontals dödade, stora flyktingströmmar och svårt sargade länder. Detta ledde aldrig till att USA gjorde någon självrannsakan. Nyckelpersoner i USA:s utrikespolitiska elit har aldrig behövt ta några konsekvenser för sina misstag. Som en gång den amerikanske författaren Walter Lippmann konstaterade: Där alla tänker likadant tänker ingen särskilt mycket.

Det gick praktfullt fel. Med nästan alla mått mätt, och inom nästan alla viktiga utrikespolitiska områden, är USA och världen i sämre skick idag än den var för trettio år sedan. Det var höjden av hybris av amerikanerna att tro att de hade uppfunnit den enda fungerande modellen för ett modernt samhälle. Det var naivt av dem att tro att det med militärmakt gick att skapa stabila och framgångsrika demokratier i djupt splittrade samhällen, som aldrig tidigare hade varit demokratiska.

Mellan 2000 och 2015 bröt demokratin samman i 27 länder. Invasionen av Irak ledde till uppkomsten av ISIS, vars brutalitet och rekrytering på nätet inte bara inspirerade till terroristattacker i ett antal europeiska länder utan också ledde till den flyktingkris som i synnerhet drabbade Europa år 2015. Flera globala organisationer har politiserats, med konsekvensen att de faller sönder. När jag skriver detta så diskuteras stödet för Hamas inom UNRWA, FN:s Hjälporganisation för Palestinaflyktingar. Terrorism och kärnvapen har spridits trots USA:s ansträngningar för att begränsa dem. Under Nobels fredspristagare Barack Obamas sista år vid makten släppte den amerikanska militären mer än 26.000 bomber i sju olika länder.

Ingenting blev bättre av att USA inte heller själva lyckas upprätthålla de ideal, som de så ivrigt predikar för andra. Amerikanska tjänstemän har godkänt både tortyr och politiska mord, liksom övergrepp mot fångar i Irak, Afghanistan och det amerikanska fängelset i Guantanamo. Amerikansk kritik av andra staters agerande med avseende på mänskliga rättigheter framstår som hyckleri.

Vissa regioner – framför allt Mellanöstern – är nu fast i konflikter som kan ta decennier att lösa. Israel ligger i krig med Hamas och USA förser dem med vapen. Ryssland invaderade Ukraina på grund av att USA upprepade gånger ignorerade ryska varningar och hotade Moskvaregimens vitala intressen. Risken för att världen dras in i ett kärnvapenkrig ökar.

Den liberala demokratin är på tillbakagång på många håll och bilden av USA som en föregångare för stabila och kompetenta styrelseskick hade förlorat sin trovärdighet långt innan Donald Trump dök upp på scenen. Men det gjorde han.

Enligt Donald Trump har ”globalismens falska sång” kostat miljontals amerikaner bra jobb och gjort den amerikanska ekonomin mycket svagare. Globaliseringen har också uppmuntrat till en invandring som hotar USA:s identitet och gjort det möjligt för farliga brottslingar och våldsamma extremister att komma in i USA. Till Trumps vallöften år 2016 hörde att han skulle riva upp de dåliga handelsavtalen, bygga en mur mot Mexiko och hindra extremister att komma in i landet. Han ville lämna Parisavtalet om klimatförändringar och hävdade det var en kinesisk bluff som syftade till att kväva amerikanska företag, Framför allt ville han ta tillbaka de jobb som förlorats till följd av globaliseringen och ”göra Amerika stort igen” (Make America Great Again, MAGA).

Trump hyllade också Putin som en ”stark ledare” och vägrade att fördöma Rysslands annek­tering av Krim. Dessutom ifrågasatte han öppet värdet av NATO och tyckte inte alls att det var självklart att USA skulle rycka ut till små NATO-länders försvar, eftersom många av dem inte uppfyllde kravet att två procent av BNP skulle sättas av till försvaret. Han sa att det kanske inte var så dumt om länder som Sydkorea och Japan skaffade egna kärnvapen, istället för att förlita sig till USA. Han kritiserade USA:s stöd till Assadregimen i Syrien, som har dödat flera hundra tusen civila i ett långt och bittert inbördeskrig.

I mars 2016 undertecknade 122 tidigare nationella säkerhetstjänstemän ett öppet brev som fördömde Trumps åsikter om utrikespolitik. Trump beskrevs som ”fundamentalt oärlig” och ”helt olämplig för ämbetet”.

Jag tror inte alla fullt ut förstått att det som först var en maktstrid mellan Donald Trump och Hillary Clinton, och av allt att döma kommer att fortsätta som en kamp mellan Trump och Biden, inte bara är en kamp mellan två politiska block. Det är framför allt en kamp mellan liberal hegemoni och amerikansk isolationism. De som försvarar USA:S liberala hegemoni är övertygade om att vinner Trump, så kommer ondskan att ta över världen. De förstår inte att det redan skett. USA:s liberala hegemoni riskerar att leda världen in i ett tredje världskrig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Är ras en social konstruktion?

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.files.wordpress.com/2024/05/ar-ras-en-social-konstruktion.mp3

Så länge språk har funnits har världens folk förmodligen haft ord som betyder ”människor som skiljer sig från oss”. Det har varit vanligt att kalla den egna stammen för människor och alla andra för icke-människor. Några av världens äldsta böcker, som den egyptiska ”De dödas bok” och de indiska Vedaböckerna innehåller rasindelningar. In i engelskan kom rasbegreppet i slutet av 1500-talet och användes ursprungligen rätt löst för att hänvisa till människor med gemensamt ursprung och kultur. I Europa blev det populärt att gruppera raser baserat på hudfärg – vit, svart, gul, brun och röd.

På 1700-talet gjorde naturforskarna Carl von Linné och Johann Blumenbach en uppdelning av befolkningar i raser baserat på morfologi, dvs. synliga fysiska skillnader som pigmentering, hårform och typ av skelett. I mitten av 1800-talet hade forskare kommit fram till att de olika raserna inte bara var morfologiskt olika utan också hade olika personligheter och intellektuella egenskaper. Skillnaderna gjorde det möjligt att skapa en hierarki, med vita högst upp och svarta längst ner.

Denna raslära passade samman med européernas kolonisering av den nya världen. I både Syd- och Nordamerika trängde inkräktarna undan och utrotade i många fall de ursprungliga folken. Till den nya världen importerade de svarta afrikaner och införlivade slaveriet i sina sociala system. Konsekvenserna var förödande även efter att slaveriet upplösts.

Inom antropologin kom i början av 1900-talet en vetenskaplig motreaktion, inte bara mot idén om en rashierarki utan mot själva idén att det överhuvudtaget finns raser. Dess mest framträdande talesman var Franz Boas, en banbrytande antropolog och hårdför motståndare till vad han dömde ut som ”vetenskaplig rasism”. En av hans elever, den brittiske antropologen Ashley Montagu, skruvade känslomässigt upp avståndstagandet i boken Man’s Most Dangerous Myth: The Fallacy of Race, vars första upplaga kom 1942. Sedan dess har den översatts till många språk och publicerats i många upplagor. Där kan man bland annat läsa att ”Ras är vår tids häxkonst, demonologi”.

Som den amerikanske statsvetaren Charles Murray konstaterar i sin bok Human diversity: The biology of gender, race, and class (2020) satte han därmed den retoriska tonen för dagens akademiska ortodoxi.

Under 1970- och 1980-talen fick forskarnas aversion mot rasbegreppet ny ammunition i form av två påståenden, baserade på forskning:

De genetiska skillnaderna mellan mänskliga populationer är obetydliga.Människan lämnade Afrika för nyligen för att viktiga skillnader skulle ha kunnat utvecklas.

Dessa argument framfördes framför allt av genetikern Richard Lewontin och paleontologen Stephen Jay Gould, båda vid prestigeuniversitetet Harvard. År 1972 publicerade Lewontin en artikel med titeln The Apportionment of Human Diversity. Han hade analyserat den genetiska mångfalden inom olika raser med de verktyg som fanns tillgängliga vid den tiden och fann att mindre än 15 procent av all genetisk mångfald förklarades av skillnader mellan olika grupper. Han avslutade med en passage som sedan dess har blivit kanon med avseende på rasforskning:

Det är tydligt att vår uppfattning om relativt stora skillnader mellan mänskliga raser och undergrupper, jämfört med variationen inom dessa grupper, verkligen är en partisk (biased) uppfattning. Utifrån slumpmässigt valda genetiska skillnader är populationer anmärknings­värt lika varandra. Det mesta av den genetiska variationen förklaras av skillnaderna mellan individer. Klassificering av människor efter ras har inget vetenskapligt värde och är rent destruktivt för sociala och mänskliga relationer. Eftersom sådan rasklassificering nu inte anses ha någon genetisk eller taxonomisk betydelse, kan den inte rättfärdigas.

Tolv år senare skrev Stephen Jay Gold ungefär samma sak i sin kolumn i Natural History Magazine. Sent i livet, vid millennieskiftet år 2000 påstod han att ”naturligt urval är näst intill irrelevant i den mänskliga evolutionen. Det har inte skett någon biologisk förändring av människan på 40 000 eller 50 000 år. Allt som vi kallar kultur och civilisation har vi byggt med samma kropp och hjärna.”

Innebörden var uppenbar: Rasbegreppet var ett hittepå, som handlade om befästa makten hos den vita majoriteten och göra det möjligt för den att kontrollera och förtrycka minoriteter. Mer akademiskt: ras är en social konstruktion. Det här var en uppfattning som 2003 bekräftades av The American Sociological Association. Medlemmarna varnades för faran med att bidra till den populära missuppfattningen att ras var ett biologiskt begrepp. Och år 2019 gjorde The American Association of Physical Anthropology det officiella uttalandet att “Det västerländska rasbegreppet ska förstås som ett klassificeringssystem som uppstod ur, och till stöd för, europeisk kolonialism, förtryck och diskriminering.”

Jared Diamond, den populärvetenskaplige författaren till bestsellern Guns, Germs, and Steel, (1998) satte sista spiken i kistan med påståendet att de som hävdar att det finns raser är att jämföra med plattjordingar, de som tror att jorden är platt.

Det kom en motreaktion. I boken The 10,000 Year Explosion: How Civilization Accelerated Human Evolution (2009) kritiserar antropologerna Gregory Cochran och Henry Harpending föreställningen att evolutionen stoppade innan människan började migrera från Afrika. De skriver att det är någon form av politiskt korrekt önsketänkande. Var det sant skulle finnar och zulus se likadana ut och det gör de som bekant inte. Det finns starka skäl att tro att också efter migrationen från Afrika är mänsklig evolution inte bara teoretiskt möjlig utan till och med sannolik. Det är helt uppenbart att den har ägt och äger rum, eftersom människor är olika varandra.

Den mest kända motreaktionen stod den amerikanska journalisten Nicholas Wade för 2014 med sin populärvetenskapliga bok A Troublesome Inheritance: Genes, Race and Human History. I Sverige förbigicks boken med tystnad, medan den blev mycket debatterad i USA, trots att den påstår det närmast självklara, nämligen att regionala skillnader i evolutionstryck har lett till dagens människoraser. Distinkta populationer har under olika förhållanden via naturligt urval utvecklat olika egenskaper – en teori som är allmänt erkänd inom djur- och växtriket. Givetvis blev han anklagad för att vara rasist.

Charles Murray konstaterar i den ovan nämnda boken från år 2020 att Franz Boas och Ashley Montagu hade rätt när de sa att många av 1800-talets föreställningar om ras var karikatyrer, skilda från den biologiska verkligheten. Richard Lewontin hade rätt i att rasskillnader endast står för en liten del av den biologiska variation som finns bland människor. Stephen Jay Gould gjorde rätt i att förkasta den utbredda uppfattningen att människan under hundratusentals år hade utvecklats oberoende av varandra i Europa, Asien och Afrika. Ortodoxin har inte helt fel, men den går på tok för långt när den drar slutsatsen att ras är biologiskt irrelevant.

Otvivelaktigt är det så att rasbegreppet missbrukats men det är alltid ovetenskapligt att slå fast vetenskapliga sanningar. Det som kännetecknar vetenskapen är att dess sanningar är preliminära. Forskare måste kunna överge aldrig så älskade positioneringar, om nyare vetenskap visar att de har fel. Dessutom, påståendet att iakttagbara biologiska skillnader som hudfärg är biologiskt irrelevanta är näst intill löjeväckande.

Genetiskt bygger argumentet mot biologiska människoraser på att 99,9% av alla människors DNA är likadant. Emellertid, detta gäller inte för gener utan för så kallade baspar. En gen kan innehålla ett mycket stort antal baspar och ett enda förändrat baspar kan dramatiskt förändra genens funktion. Således kan andelen gener som skiljer sig mellan olika människor vara mycket stor även om andelen baspar som skiljer sig är mycket liten. Genetiken har också klarlagt skillnader mellan olika folkgrupper, som resistens mot malaria, laktostolerans och hjärnenzymet monoaminoxidas, som kan kopplas samman med personlighetsegen­skaper och beteenden. Det korrekta påståendet är att forskningen på sin nuvarande nivå inte har kunnat påvisa några betydelsefulla samband mellan det som brukar kallas raser och genetik.

Emellertid, forskningen är på väg. Den tidigare knäsatta ”sanningen” att mänsklighetens vagga finns i Afrika har, inte minst genom den svenske nobelpristagaren Svante Pääbos forskning, visat sig vara lika felaktig som hypotesen att alla människor kommer från Kalmar. Pääbo har kartlagt neandertalarnas arvsmassa, upptäckt en utdöd människoform och bevisat att korsningar skett mellan homo sapiens och våra utdöda släktingar neandertalare och denisovaner. Denisovanerna döptes efter ett litet benfragment från Denisova-grottan. Den ligger inte i Afrika utan i Sibirien. Nutida människor i vissa områden bär på upp till sex procent denisova-DNA. De första människorna fanns således på flera ställen än i Afrika. Plus att tidsspannet är mycket längre. Den senaste gemensamma föregångaren till neandertalare och nutida människor levde för ungefär 800 000 år sedan. Forskningen visade också att neandertalare och homo sapiens fick barn med varandra under de tiotusentals år då de var samtida.

Jag är övertygad om att den genetiska forskningen kommer att kunna förklara inte bara varför vi människor ser olika ut utan också på vilka sätt vi är olika. Oavsett om vi ordnar olikheterna med hjälp av begreppet ras eller hittar något mindre belastat begrepp, så är det en tidsfråga. Ras är en biologisk realitet, inte en social konstruktion.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Slagfältet Hippocampus

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.files.wordpress.com/2024/05/slagfalt-hippocampus.mp3

Jag har ägnat merparten av den senaste veckan åt att läsa den tyske läkarens och molekylär­genetikern Michael Nehls bok ”The indoctrinated brain. How to successfully fend of the global attack on your mentality”. Den släpptes i höstas och där knyter Nehls samman ett antal trådar. Jag kan inte avgöra om han är en genetiker som hamnat på konspiratoriska villovägar eller om det han skriver i ”The indoctrinated brain” helt enkelt är sanningen.

Den amerikanska författaren Naomi Wolf har just kommit ut med en egen bok om de skrämmande turerna kring mRNA-vaccinet, Facing the beast. Hon skriver i ett långt och upp­skattande förord att om dr Nehls har rätt förklarar hans teori varför regeringar runt om i världen krävde ”lockdown”-åtgärder och mRNA-injektioner. Det handlade aldrig om folk­hälsan utan om att skapa passiva och manipulerbara medborgare. Jag noterar formuleringen ”Om dr Nehls har rätt”. Inte heller Naomi Wolf är övertygad. Skälet är att varken hon eller jag är molekylärgenetiker. Bara den som behärskar ämnesområdet kan bedöma validiteten.

Innan jag ger mig in på själva resonemanget är det bäst att klara av två omdiskuterade frågor. Den första är om covid-viruset är tillverkat i ett laboratorium. För Nehls är det tveklöst så. Att SARS-Cov-2 är ett syntetiskt virus kan man se på hur det är uppbyggt. Så ser helt enkelt inte virus ut, som är skapade genom naturlig evolution. Till detta kan man lägga att över 80 000 djur runt Wuhan testades utan att något relaterat coronavirus hittades, som skulle ha kunnat fungera som en möjlig naturlig brygga mellan djur och människa.

Det andra Nehls säger är att det inte är viruset som gör människor svårt sjuka och dödar utan immunförsvarets över­reaktion, den så kallade cytokinstormen. När kroppens immunförsvar registrerar ett virus produceras proteiner som kallas för cytokiner. Dessa små proteiner skickar signaler till cellerna att agera mot inkräktaren. I normala fall stannar dessa signaler upp när viruset inte längre utgör ett hot. Men brist på immunreglerande D-vitaminhormon utlöser en överdriven respons. Immunförsvaret fortsätter utan någon broms att skicka ut cytokiner, som i ett försök att skydda kroppen i stället skadar den.

Nehls menar att covid-viruset inte är särskilt farligt och att ingen hade behövt dö om en behandling med D-vitaminhormoner eller läkemedel, som Tocilizumab, omedelbart hade satts in. Det är till och med så att människor själva kan korrigera sin D-vitaminbrist och på så sätt stärka sitt immunförsvar, vilket den farmaceutiska lobbyn är helt ointresserad av. För att kunna driva igenom det egna vaccinprogrammet hävdade de att det inte fanns några läkemedel. Det var bara vaccin som kunde stoppa pandemin. Som bekant blev konsekvensen både massdöd och en i modern tid aldrig tidigare skådad rädsla och desperation, som i sin tur motiverade en mängd olika tvångsåtgärder. Bort flög idén om alla människors lika värde. Ovaccinerade personer och vaccinmotståndare sågs som samhällets och mänsklighetens fiender.

Nehls introducerar begreppet pretraumatiskt stressyndrom, där ångest över potentiella framtida händelser kan orsaka liknande symptom som posttraumatiskt stressyndrom. Hans uppfattning är att den medvetet framkallade rädslan och ångesten var ett noga kalkylerat steg mot en teknokratisk världs­ordning. Den fick människor över hela världen att låta sig injiceras med vad som inte var ett i traditionell mening framtaget vaccin utan ett neurotoxiskt och genförändrande spikprotein, som särskilt angriper neurogenesen i hippocampus.

Från makro till mikro. En mig närstående, som haft covid, är vaccinerad och återigen insjuknade i covid, tror att viruset har gjort att hon förlorat luktsinnet. Så är det inte, utan det förlorade luktsinnet beror på att vaccinets spik­protein har skadat hennes hippocampus.

Den mycket mäktiga organisationen World Economic Forum (WEF) leds som bekant av den tyske nationalekonomen Klaus Schwab. Han och WEF gör ingen hemlighet av att de har ett mål med sin verksamhet, kallat The Great Reset. WEF vill globalt komma till rätta med ”livsstilssjukdomar, klimatföränd­ringar, flyktingkrisen, miljöförstöring, sönderkörda städer, vattenföroreningar, luftföro­reningar, social oro och arbetslöshet.” Begreppet ”social oro” signalerar vad? Att människor måste bli mer lydiga mot överheten? Under de senaste tjugo åren har forskningen om hur hjärnan fungerar gjort fantastiska framsteg men det handlar inte bara om kunskapen för kunskapens egen skull utan de som finansierar forskningen, menar Nehls, är särskilt intresserade av hur man får människor att lyda.

WEF driver utbildningsprogrammet Young Global Leaders (YGL), där inflytelserika politiker och personer i andra ledarpositioner såväl skolas som lyfts fram till sina positioner. De sitter nu i många av Västvärldens maktcentra. I en artikel som publicerades av WEF år 2016 fångar Danmarks förre miljöminister Ida Auken WEF:s målsättning med rubriken Välkommen till 2030: Jag äger ingenting, har ingen integritet och livet har aldrig varit bättre. Eftersom också Ida Auken har har gått YGL-programmet infinner sig frågan: Har hon blivit hjärntvättad eller, med ett allt vanligare begrepp, zombifierad?

Kan det vara så att de hundratals miljoner dollar som regeringar, tankesmedjor, laboratorier, ”Big Pharma” och organisationer som WHO och WEF spenderat och fortsätter att spendera på beteende­vetenskap och beteendemodifiering har resulterat i insikter som kan användas för att göra befolkningar mer anpassningsbara, mindre upproriska, mindre kreativa och mer följsamma?

Varför skulle de annars ha investerat så mycket i sådana studier? De ständiga larmen under de senaste åren om klimatet, pandemier och ett kärnvapenkrig mellan Västländerna och Ryssland kanske inte bara handlar om folkhälsa, eller kanske inte alls om folkhälsa utan om att göra människor mer lätthanterliga. Det är inte hoten i sig utan rädslan som är det viktiga! Rädsla förändrar och skadar hjärnan. Som i Rainer Werner Fassbinders filmtitel: Rädslan urholkar själen.

Det stora hindret, och det är verkligen stort, är att folk absolut inte vill att världens ska styras av en teknokratisk elit. Inte heller vill de låta sig utsättas för några genförändrande experiment. Vid World Health Sunnit i november 2021 sa Stefan Oelrich, VD för läkemedelsföretaget Bayer AG att ”Om vi hade gjort en offentlig undersökning för två år sedan och frågat om människor skulle vara villiga att få genterapi eller cellterapi injicerat i sina kroppar, skulle vi ha fått 95 procent avslag. (Videon låg tidigare på Youtube men är numera raderad).

Hippocampus är de två små sjöhästliknande delar av hjärnan där självbiografiska minnen och identiteten har sin plats. Hippocampus berättar för dig om ditt liv och vem du är. Men inte bara det, där hanteras de dagliga erfarenheterna. Vi har därvid två system, som Nehls kallar för nummer ett och nummer två. Ettan är att vi använder våra erfarenheter för att göra rätt saker under dagen. Det är ett snabbt autosystem. Egentligen tänker vi inte utan vi gör som man ska göra. System två aktiveras när ettan fallerar, inte kommer med tillfreds­ställande lösningar. Det är då vi tänker ”på riktigt”, vilket gör tvåan till ett långsamt system. Nehls menar att Alzheimers sjukdom inte är en naturlig följd av åldrande utan ett resultat av moderna livsstilar. Det blir alldeles för lite av system två vilket leder till att hippocampus degenererar.

Hippocampus behöver använda system två för att trivas. Om man lever ett rikt liv med krävande uppgifter växer hippocampus, inte olikt hur musklerna växer om man tillbringar mycket tid i gymmet med att lyfta skrot. Motsatt, i brist på stimulans och krävande tankearbete krymper hippocampus. Samtidigt som hippocampus mår bra av lite stress, så är långvarig stress, exempelvis i form av rädsla och ångest skadligt. Det leder till minskad synaptisk plasticitet och neurotoxicitet, vilket i sin tur gör att hippocampus minskar i volym.

På kvällen, när man känner att nu får det räcka, nu vill jag ha ett glas vin och se något skräp på teve, så är hippocampus fullt. När vi sover tömmer hippocampus över sitt innehåll till andra delar av hjärnan, i synnerhet till neocortex. Från korttidsminnet till långtidsminnet. Nästa dag skriver Hippo­campus över gårdagens narrativ med ett narrativ som, när det gäller självuppfattningen, upprepar vem man är. Endast tack vare hippocampus minne uppfattar vi oss själva som ett kontinuerligt jag och får alltid svar på den centrala frågan om vilka vi är. Utan hippocampus skulle vi inte kunna minnas känslomässigt viktiga händelser i våra liv. Utan hippocampus skulle vi förmodligen inte ens kunna tänka på ett liv efter detta, för utan ett förflutet finns det ingen framtid att filosofera över.

Det som är särskilt intressant med Hippocampus är att där skapas nya celler (neurogenes), något som man länge ansåg att hjärnan inte kunde göra. För att upprätthålla vårt självbiografiska minne och därmed integriteten i vår personlighet och förmågan att ständigt utveckla den, krävs en livslång produktion av nya indexneuroner. Styrkan i vår psykologiska motståndskraft beror på detta, och det är en förutsättning för vår vilja att prova något nytt och vidga våra vyer. Förutom att en produktiv neurogenes skyddar oss mot depression och i för­längningen mot Alzheimers sjukdom, behöver vi nya indexneuroner varje dag för att förbli system-två-kapabla, dvs. för att kunna tänka och ändra riktning när det kan vara bättre för oss att göra det. Hippocampus är därför den perfekta angreppspunkten om man vill avpersonifiera människor.

När vi entusiastiskt berättar för någon om en tidigare upplevelse händer två saker: För det första aktiveras de indexneuroner som är ansvariga för minnet, vilket gör att vi kan reaktivera och rekonstruera den lagrade upplevelsen från neocortex. För det andra lagras anekdoten om igen via hippocampus. Tidiga livserfarenheter som har återkallats eller som vi berättat om många gånger finnas därför lagrade i många kopior i neocortex. Även vid långt gången Alzheimer, när hippocampus inte längre har någon produktiv neurogenes och därför knappast kan bilda nya minnen, är det fortfarande mycket troligt att åtminstone en eller ett par av indexneuroner fortfarande finns kvar och hänvisar till dessa kopior i neocortex. Därför kan personer med Alzheimers vanligtvis berätta en eller två historier om sin ungdom, men de kanske inte vet var de befinner sig eller kommer ihåg vem som sitter framför dem.

Michael Nehls refererar innehållet i en stor svensk studie. Effekten av alla covid-19-vacciner hos 842 974 vaccinerade ställdes mot ett jämförbart antal ovaccinerade personer under en uppföljningsperiod på upp till nio månader. Det visade sig att vaccinerade personer som drabbades av covid efter ungefär ett halvår fick ett allvarligare infektionsförlopp än ovaccinerade personer. Med tanke på dessa data skulle man kunna förvänta sig att inga ytterligare vaccinationsrekommendationer skulle utfärdas, eftersom något uppenbarligen hade gått fruktansvärt fel. Gav vaccinet överhuvudtaget något immunologiskt skydd? Men precis motsatsen hände. Författarnas slutsats är bisarr: ”Resultaten stärker den evidensbaserade grunden för administrering av en tredje vaccindos som en booster­vaccination.”

Ett exempel till. I juli 2021 rapporterades ett massutbrott av viruset i Provincetown, Massachusetts. Cirka 500 personer hade insjuknat. Överraskande nog var 74 procent av dem som insjuknade fullvaccinerade. Fyra av de fem personer som krävde intensivvård var också fullvaccinerade vilket tyder på att vaccinationen inte skyddade mot ett allvarligt sjukdoms­förlopp.

Det är mot hippocampus mRNA-vaccinets spikprotein kan sätta in sin attack. Det kan blockera neuro­genesen och skriva över befintliga neuroner med ett nytt narrativ. Människor blir avindividualiserade, mer påverkbara, mer glömska, mer följsamma och mindre kapabla att engagera sig i kritiskt tänkande och kreativt resonerande. Den accelererande förlusten av indexneuroner upplevs inte av offret som en smärtsam process. Man inser inte ens att gamla minnen bleknar eller försvinner helt och hållet; man glömmer helt enkelt.

Är det därför vaccineringen fortsätter, trots att pandemin är över, trots att dess skyddande effekt är försumbar och trots den växande rapporteringen om vaccinskador? Det har blivit normalt för människor att fylla på sitt skydd mot covid. Det är vad de tror att de gör, när de i själva verket fyller på det spik­protein som skadar deras hippocampus.

Jag kopplar resonemanget till Ukrainakriget där Rysslands invasion sägs vara oprovocerad. Ryssarna och Putin påstås hota västvärlden och det anses självklart att Finlands och Sveriges Nato-anslutning höjer säkerheten. Ett barn förstår att det är tvärtom. Nato bedriver ett proxykrig mot Ryssland och genom att gå med i Nato markerar vi givetvis att också vi är Rysslands fiender.

När alla riksdagens partier är överens om att det är detta narrativ som är det korrekta blir jag både skrämd och förbryllad. Jag har gjort min hemläxa och vet att USA:s neocons provo­cerade fram detta krig och att Putin och Ryssland hela tiden varit öppna för förhandlingar. Jag vet att också Ryssland inte vill erövra utan göra affärer med Europa, vilket skulle höja välståndet för alla.

När jag ser dessa våra självgoda, enfaldiga och vilseledda politiker i medierna så är det helt obegripligt för mig att de inte inser vad de håller på med, att de genom att skicka vapen och pengar till Ukraina förlänger ett meningslöst krig. De vapen de sänder räddar liv, påstår de. Det är exakt detsamma som det sanningsministeriet i Orwells 1984 påstår: Krig är fred. Krig är inte fred. Fred skapas vid förhandlings­bordet. Jag hittar ett citat av den schweiziske diplomaten och historikern Carl J. Burckhardt (1891-1974): Det är en av de svåraste saker som kan åläggas en tänkande människa att behöva bevittna hur en historisk process fortskrider bland okunniga människor.

Michael Nehls har i sin bok ”The indoctrinated brain” presenterat ett möjligt scenario där en global teknokratisk elit med WEF som kärna avsiktligt släpper löst ett virus som skrämmer upp världens befolkning så att de låter sig injiceras med ett vaccin som i själva verket är ett laboratorietillverkat genförändrande spikprotein. Syftet är att göra människor dummare och mindre benägna att revoltera mot överheten. Nehls beskriver virusets inverkan på hypocampus på ett trovärdigt sätt men längre än till trovärdigheten kommer han inte, eftersom jag inte har den nödvändiga molekylärgenetiska kompetensen för att kunna bedöma sanningshalten. Men det finns luckor som är synliga för alla i Nehls beviskedja. Han ger inga bevis för att vare sig WEF, Bill Gates eller någon annan i den framväxande oligarkin ligger bakom. Men OK, om jag accepterar tanken att mRNA-vaccineringen av världens befolkning är ett gigantiskt svindleri, handlar det inte om det gamla vanliga, dvs pengar? Så långt är jag med, men Nehl påstår att det handlar om hjärntvätt, i syfte att lösa många av världens problem. För att göra en sådan ondska trovärdig krävs det en mycket stark bevisning men där har Nehls ingen inside information.

Bevisen räcker inte. Juridiskt sett är detta påstådda brott mot mänskligheten ett indiciemål som inte leder till fällande dom. Det hindrar inte att det mycket väl kan vara sant.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Klimatnytta

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.files.wordpress.com/2024/04/klimatnytta.mp3

1729 publicerade den irländske författaren Jonathan Swift, han som skrev Gullivers resor, vad han kallade för ”Ett anspråkslöst förslag för att hindra fattigas barn från att bli en börda för sina föräldrar eller landet och göra dem nyttiga för allmänheten”. Fattiga människor kunde förbättra sin ekonomiska situation genom att sälja sina barn som delikatesser till rika människor. Swift beskrev olika sätt att tillreda barnen. Många missade att Swift medvetet provocerade för att lyfta fram missförhållanden och kritiserade honom skarpt för det makabra förslaget.

Yuval Noah Harari är professor vid Hebrew University of Jerusalem. Han har skrivit ett antal böcker om människans framtid. De har sålts i många miljoner ex. Som rådgivare till World Economic Forum (WEF) är han aktivt involverad i utformningen av en framtidsvision. År 2017 skrev Harari artikeln ”The Rise of the Useless Class” där han retoriskt ställer frågan vad vi ska göra med alla överflödiga människor, när det finns Artificiell intelligens, som kan göra nästan allt bättre än människor?”

Sju år senare är världen långt inne i AI-tekniken. Forskare undersöker möjligheten att ge AI en självreflekterande funktion, vilket ger algoritmerna ett slags medvetande. De arbetar också med att programmera in den unikt mänskliga förmågan att hitta okonventionella lösningar på problem. Enligt den brittiske matematikern Marcus du Sautoy är det till och med möjligt att programmera in irrationellt tänkande: ”Man kan skapa en metaregel som får algoritmen att ändra kurs.” Detta skulle göra det omöjligt att förutsäga vilka lösningar på ett problem algoritmen kommer att utveckla. En sådan teknik kan inte bara lära sig att manipulera finansmarknaderna utan också överlista mänskliga ledare och utveckla vapen som vi människor inte ens kan förstå.

Våren 2023 undertecknade mer än tusen ledande ingenjörer och forskare, däribland Elon Musk, ett öppet brev där de krävde att utvecklingen av Al skulle avbrytas och varnade för dess djupgående risker för samhället. Det är dock inte bara de förutsebara farorna med deras användning som bör oroa oss, utan framför allt de konsekvenser som inte går att förutse. Denna övermänskligt intelligenta Al skulle kunna bli mänsklighetens sista uppfinning.

Nu återvänder jag till överbefolkningens ”problem”. Vad ska vi göra med alla människor som inte behövs? Albert Einstein förutsåg faran när han för många år sedan skrev att han fruktade den dag då tekniken skulle komma att överträffa det mänskliga tänkandet. Slutsatsen blir att världen får en generation av idioter. Och vem behöver idioter, kommer teknokraterna att börja tänka. I sin föreläsning år 2017 svarade Harari, och jag vet inte om han var sarkastisk: ”Det bästa vi kan göra just nu är att hålla dem glada med droger och dataspel.”

Människor har länge fruktat att mekanisering skulle kunna orsaka massarbetslöshet. Detta hände aldrig. Det fanns alltid något som människor kunde göra bättre än maskiner. Men detta är inte en naturlag, och ingenting garanterar att det kommer att fortsätta att vara så i framtiden. Idén att människor alltid kommer att ha en unik förmåga som ligger utom räckhåll för tekniken är bara önsketänkande. På teknikspråk: Det finns alltså ingen anledning att tro att organiska algoritmer kan göra saker som icke-organiska algoritmer aldrig kommer att kunna replikera eller överträffa. Så länge beräkningarna är giltiga, vad spelar det för roll om algoritmerna manifesteras i kol eller kisel?

Den farliga frågan vad vi ska göra med alla onyttiga människor har ett logiskt svar för en teknokrat och ännu mer för en algoritm. AI är Intelligens utan moral.

Så här långt har jag hållit mig till temat att majoriteten av jordens människor blir överflödiga. Men det är bara första steget i en än mer skrämmande tankegång, nämligen att det går att nå nollvisionen om utsläpp av växthusgaser om man minskar på jordens befolkning. Det är inte bara kossor utan också människor som skadar klimatet genom sin blotta existens. Enligt en för mig obekant forskningsrapport som påstås vara svensk är ett barn som släpper ut 58,6 ton koldioxid per år mer skadligt för klimatet än 24,4 bilar, eftersom bilarna endast släpper ut 2,4 ton koldioxid per år. Det kunde man år 2017 läsa i den engelska dagstidningen The Guardian, med slutsatsen att det bästa folk kunde göra för klimatet var att skaffa ett barn mindre. I många länder ligger barnafödandet långt under reproduktionstalet 2,1 barn. Ett barn mindre betyder ”nästan inga barn alls”.

I februari år 2010 höll Bill Gates en mycket uppmärksammad TED-föreläsning som handlade om vacciner. Bland annat sa han ”Världen har idag 6,8 miljarder människor. Den beräknas stiga till cirka nio miljarder. Om vi gör ett riktigt bra jobb med nya vacciner, hälsovård och reproduktiv hälsovård kan vi sänka den siffran med kanske 10 eller 15 procent.”

Det var ett gåtfullt uttalande. Skulle nya vacciner, hälsovård och hälsotjänster minska världens befolkning? Någon förklaring gav inte Gates men det finns ett par projekt som kanske förklarar hur han tänkte:

År 1992 presenterade Världshälsoorganisationen (WHO) – där Gates har investerat så mycket pengar att han nästan kan ses som dess ägare – ett fertilitetsreglerande vaccin för familjeplanering. Forskarna hade molekylärt kombinerat tetanustoxoid (TT) med det mänskliga graviditetshormonet koriongonadotropin (hCG) för att få ett abortframkallande vaccin. Kvinnor som vaccinerades skulle inte bara få missfall utan också bli infertila. Förhoppningen var att kunna marknadsföra och distribuera vaccinet som ett ”rent” stelkrampsvaccin, alltså att dölja dess verkliga syfte. På så sätt skulle WHO kunna minska befolkningstillväxten i instabila och mindre utvecklade länder.

I november 1993, ungefär ett år efter WHO:s tillkännagivande, slog den katolska kyrkan larm om att ett abortframkallande vaccin, förklätt till stelkrampsprofylax, var i omlopp. Ett program i Mexiko vaccinerade endast kvinnor i reproduktiv ålder. De vaccinerades dessutom flera gånger vilket var märkligt eftersom stelkrampsvaccin normalt ger skydd i minst tio år. Som en följd av detta testades injektionsflaskor och innehållet avslöjades. Liknande stelkrampsvaccin har påträffats i Kenya, Filippinerna och Nicaragua. Den här uppgiften och även nästa exempel i denna krönika är hämtat från den tyske läkaren och molekylärgenetikern Michael Nehls bok ”The indoctrinated Brain: How to successfully fend off the global attack on your mental freedom (2023)”. Nehls skriver: ” Såvitt jag vet har dessa åtgärder från WHO:s sida ännu inte prövats rättsligt, och det finns heller inga uppgifter om någon ersättning till dem som fått vaccinet.”

Ett annat projekt med japanska forskare vid Jichi Medical University, som Bill Gates år 2008 finansierade, kallades för ”flygande vaccinatörer”. Det handlade om att myggor skulle bära på ett vaccin istället för en sjukdom. Den radikala idén dök upp redan i början av 1990-talet men då handlade det enbart om ett vaccin. År 2010, alltså samma år som Bill Gates höll sin gåtfulla TED-föreläsning, hade de japanska forskarna lyckats med att genetiskt modifiera myggorna så de skulle fungera som vaccin­bärare. Problemet var att människor som vaccinerades inte skulle ha en chans att ge sitt samtycke. Projektet var etiskt oacceptabelt. Tur var väl det.

Vilka driver sådana här frågor?

Det handlar om den framväxande globala och självutnämnda elit av oligarker, teknokrater och superrika, som övertygats om att ekosystemet, som en följd av den påstådda klimat­förändringen, kommer att kollapsa. Det är ett scenario som hotat oss i årtionden. Att denna grupp, vars medlemmar inbördes konkurrerar med enorma yachter och strandvillor samt flyger sina egna jetplan till privata möten med politiker och företagsledare, verkar övertygad om att klimatför­ändringarna inte har någon annan orsak än människoskapad koldioxid, är hotfullt. När de, på grund av automatisering och AI-system inte längre har någon användning för folkmajoriteten, kommer de flesta av oss andra att vara ett oacceptabelt problem. Vi bär på skulden och därmed också på lösningen. Det är vi som förstör jordens klimat.

Den nya sköna värld där en teknokratisk elit för att rädda jorden släpper lös myggor med ett vaccin som både är abortframkallande och steriliserar kvinnorna, och där naturlig födsel upphör, är bara ett myggpip bort.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönikan: Pendeln som inte vände.

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.files.wordpress.com/2024/04/pendeln-som-inte-svangde.mp3

Jag gillar inte den politiska uppdelningen i höger och vänster utan föredrar begreppsparet konservatism – liberalism, där konservatism står för en politik som sätter gruppens bästa framför individens och liberalism premierar individens intressen framför gruppens. I Sverige är t.ex. socialdemokratin politisk vänster och kommunisterna ännu mer vänster. Emellertid, kommunismen är inte en individens frihetsrörelse utan en utopisk konservativ rörelse. Kommunismen utlovar frihet och rättvisa men det handlar inte om individens frihet utan om att ge makten åt en totalitär och näst intill allsmäktig stat.

Konservativa är tribalister, de ser till den egna gruppens bästa. Liberaler är individualister, de ser till individens bästa. I motsats till höger/vänster är det ett begreppspar som är evolutionärt förankrat, vilket är näst intill nödvändigt. Evolutionsbiologin har under de senaste trettio åren gjort fantastiska framsteg.

I dag är det en dogm att ras och kön är ”sociala konstruktioner”. Den amerikanske evolutionsbiologen Robert Trivers ser det som bisarrt att begrepp som ”sociala konstruktioner” trumfar över de 300 miljoner åren av genetisk evolution som bland annat ledde fram till de båda könen:

När du väl tar bort biologin från människans sociala liv, vad har du då? Ord … bara ord, som utövar sina magiska krafter. Vetenskapen själv reduceras till ett av många godtyckliga tankesystem (The Folly of Fools: The logic of deceit and selfdeception in human life. 2011)

Biologiskt är människan ett flockdjur. Det innebär inte bara att vi lever i flock utan också att vi konkurrerar med och vill besegra andra flockar. Vi agerar instinktivt för flockens bästa. Vi är lojala och om det ter sig nödvändigt är vi beredda att riskera livet för flocken. Emellertid, vi är också individer och som sådana är vi både rättvise- och konkurrens­orienterade. Vi vill ha individuell trygghet men också minst lika stor bit som alla andra av den gemensamma kakan, om inte mer. Vi vill också avancera så högt som möjligt i flockens hierarki, eftersom detta ger större tillgång till resurser och ökar möjligheten för oss att föra våra gener vidare.

Dessa två uppsättningar av genetiska instinkter, de flockorien­terade och de individ­orienterade, både samspelar och konkurrerar med varandra. Det är antingen kollektivismen eller individualismen som har makten i samhället och står för den överordnade moralen. Där finns det inte någon plats för sanningen i sig. Eller mer nyanserat: makten, och lojaliteten med makten, är viktigare än sanningen. Mao Tse Tung påstods att vid hög ålder ha simmat över Gula floden och han gjorde det på en bättre tid än någon tidigare gjort. Det var naturligtvis en grov osanning, men den som protesterade och sa sanningen visade sig vara illojal, en politiskt opålitlig person.

Man skulle kunna säga att den som hävdar att sanningen är viktigast antingen är en dumbom eller en farlig person som på något sätt bör tystas. Intelligenta människor förstår vad som gagnar dem bäst. De lär sig spelreglerna och är lojala mot makten och det moraliska kapital med vilket makthavarna legitimerar sin makt. Det är på det sättet de blir uppskattade, gör karriär och får ett bra liv. Här skiljer hyperintelligenta människor ut sig. De har oftast autistiska drag, vilket gör att de är socialt trubbiga eller direkt oskickliga. För dem är sanningen självklart viktigare än grupplojaliteten. Talesättet ”Av barn och dårar får man höra sanningen” har således en evolutionär grund.

Om kristna konservativa har makten och påstår att Maria födde Jesus trots att hon var obefruktad och att Jesus kunde gå på vattnet, då håller majoriteten med. De gör det inte bara av taktiska skäl utan eftersom ”alla andra” håller det för sant, så är det naturligtvis så. Om liberaler har samhällsmakten och lyfter fram dogmen om människors lika värde, så håller en majoritet av samhällets intelligenta och välutbildade elit med. Den som kritiserar dogmen och övertygande visar på att det är nonsens att människor är lika mycket värda, hamnar i samma situation som de som betvivlade att Mao simmade snabbare än någon annan över Gula floden.

I synnerhet får sanningen stryka på foten om den ifrågasätter maktelitens moraliska kapital. När journalisten Gunnar Sandelin och jag i december år 2013 lyckades få in en stor annons i Dagens Nyheter om vår bok Invandring och mörkläggning så kunde varken politiker, journalister eller opinionsbildare hantera de väl underbyggda och beska sanningar vi serverade. Ett tidigare tillfälle var när jag publicerade min forskningsrapport ”Svenskar och zigenare”, som renderade mig titeln ”Sveriges mest utskällde professor”. Jag visade att romerna (eller zigenarna som det hette på den tiden) som kollektiv var etniskt kompetenta och både gick i land med att exploatera majoritetssvenskarna och bevara sin etniska särprägel. Mitt forskningsresultat stämde inte med elitens bild av romer som förtryckta och ur stånd att klara av sina liv på egen hand (det vill säga den i grunden rasistiska uppfattningen att de är underlägsna oss och därför behöver vår hjälp).

Var det jag skrev sant? Det var en irrelevant fråga, inte för mig men för den moraliska elit som jag, utan att riktigt förstå det, utmanade. Så gör man inte ostraffat. Utan jämförelser i övrigt, ett av de mest kända exemplen är när Galileo Galilei förde fram sin heliocentriska världsbild. Inkvisitionen tillät inte sanningar som krockade med religionen och Galilei fick sitta i husarrest i resten av sitt liv.

Vid tiden för första världskriget var Västvärldens människor traditionellt kristna och bejakade kristendomens puritanska moral. Sexualitet var något tabubelagt och skamligt, som bara fick praktiseras inom det kristna äktenskapet, i syfte att skaffa barn. Med stöd i den kristna läran hade män och kvinnor klara och tydliga roller, ytterst bestämda av Gud. Samhället var öppet hierarkiskt och indelat i stånd och klasser med kungen eller presidenten allra högst upp. Acceptansen av att människor varken är jämlika eller jämställda var positiv för samhället som helhet, eftersom människor förmodades arbeta med det som de var bäst på. Att rätt person hamnade på rätt plats var mycket viktigare än hur individer kunde känna sig. Kvinnor blev inte brandsoldater och män blev inte sjuksköterskor. Det fanns en accepterad social ordning.

Efter en lång inkubationstid var det traditionellt kristna samhällets moral på 1960-talet föråldrad och irrelevant. Pendeln svängde åt vänster och ett liberalt sätt att se på världen fick gehör. Den nya moralen kännetecknades inte bara av en tro på vikten av jämlikhet, utan också av att personlig frihet var mer angeläget än samhällelig lojalitet. Varje individ har rätt att leva som han eller hon vill. Traditionell religiositet, och den samhällsordning och det moralsystem som religionen upprätthöll framstod inte längre som önskvärd utan överspelad. P-pillret gav kvinnor en tidigare okänd sexuell frihet. Skilsmässor och utomäktenskapliga barn ledde inte längre självklart till social stigmatisering. Abort och homosexualitet avkriminaliserades. Homosexuella får också adoptera barn. Kvinnors och etniska minoriteters rättigheter blev viktiga politiska frågor. Självförverkligande och konsumtion blev kärnan i det goda livet.

Enligt den evolutionära pendellogiken så skulle vi fortsätta att leva i det liberala samhället fram till att dess moraliska kapital åldrats och blivit alltför dåligt förankrat i verkligheten. Pendlingen mellan konservatism, som betonar kollektivets intressen, och liberalism, som sätter individens intressen främst, är evolutionärt reglerad. Pendeln vänder när människor dels blir alltför starkt evolutionärt missanpassade och olyckliga, dels när gruppen blir för svag. Grupper som inte är kollektivt tillräckligt starka riskerar att bli invaderade och underkuvade.

Oavsett vilket moraliska kapital som eliten förvaltar så sker det till en kostnad. Nu sitter liberalerna vid makten och den evolutionära kostnaden är skyhög. Samhället fungerar mycket sämre än det gjorde för femtio år sedan. Trots att vår tid erbjuder välfärd, nöjen och njutningar som inget annat samhälle i historien, är många människor djupt olyckliga. 1,2 miljoner svenskar äter antidepressiva läkemedel, alltså långt mer än tio procent av befolkningen, om man räknar bort barnen. 73 procent av de flickor som mönstrar för att göra värnplikten anger hinder, som depression, ångest och psykisk ohälsa. Även om man halverar siffran därför att flickorna helt enkelt vill slippa värnplikten så är den anmärkningsvärt hög. Det kan tilläggas att endast 36 procent av de som mönstrar duger för militärtjänst.

Emellertid, pendeln vänder inte utan fortsätter att svänga och den västliga civilisationen lever nu i vad som den engelske evolutionsforskaren Edward Dutton kallar för en skenande individua­lism (runaway individualism). Han lyfter bland annat fram transgendersekten, där människors känslor till och med juridiskt trumfar över det biologiska könet. I The past is a future country (2022) skriver Dutton att i denna nya värld, där individers vanföreställningar påstås vara sanningar, blir vi alla gudar eftersom gudar, till skillnad från människor, definierar sig själva. Som Gud sade till Moses: ”Jag är den jag är”. De som hävdar att det finns en objektiv och biologiskt förankrad sanning blir till onda gudar. Den biologiska verkligheten gäller inte. Pendeln har svängt så långt in i den individuella absurdismen att frågan uppstår om vår civilisation kollapsar innan vi återvänder till en samhällsmoral med starkare verklighetsförankring.

Dygdesignalering är förklaringen till absurdismen. Medan det moraliska kapitalet för de konservativa består av nationen, den egna etniska gemenskapen, religionen och kulturen så signalerar ideologisk korrekthet (dvs alla människors lika värde, kampen mot rasismen, feminismen etc.) grupptillhörighet för liberalerna. Medan den extrema konservatismen leder till det totalitära samhället leder den extrema liberalismen till sekterism.

Intelligenta människor, som förväntas inta höga socioekonomiska positioner, signalerar sin liberalism, men också sin intelligens, genom att mycket försiktigt ifrågasätta den nuvarande dominerande världsbilden. De driver den i en något mer liberal riktning. De kritiserar den inte öppet, eftersom det skulle indikera icke-konformitet, men de måste kritisera den lite grann, för att visa upp sin intelligens och därmed uppnå hög social status. Mest extrema blir bittra liberala akademiker som inte kan hitta några elitpositioner. De vänder sig mot sitt eget folk och fördömer dem som ”rasister” och ”transfober” för att skaka om det system som ratat dem och därmed eventuellt höja sin status i den turbulens som blir följden.

I mångkulturalismen sätts individens rättigheter framför gruppens. Språket kontrolleras ständigt för att inte kränka förtryckta minoriteter. ”Känslorna” hos individer, eller grupper av individer, som inte ingår i den egna gruppen är viktigare än den egna gruppens känslor. Ta till exempel den högutbildade vita kvinnan som engagerar sig i kampen för de svartas rättigheter. Hon agerar mot sin grupps intressen, i hopp om att det gynnar hennes egna individuella karriär. Hon blir en god människa inte bara för andra utan i synnerhet för sig själv. Eller, det räcker inte med att vara feminist, utan det är nog ännu bättre att vara radikal­feminist. Eller, kanske ännu bättre, en transexkluderande radikalfeminist.

Den engelske läkaren och medicinteoretikern Bruce Charlton har kallat dem som ägnar sig åt dygde­signalering för ”clever sillies” (Clever sillies: Why high IQ people tend to be deficient in common sense. Medical Hypotheses, 73, 2009). De är skickliga (clever) på att argumentera, även om deras resonemang ofta blir rätt snåriga och svårbegripliga. Postmodernismen, som relativiserar sanningen och påstår att allt ytterst handlar om makt, är ett praktexempel med sin ordrika, föga transparenta och till synes djupsinniga prosa. Postmodernisterna är dumbommar (sillies) som inte förstår att de tappat fotfästet i verkligheten och i grunden förespråkar nihilism.

Anledningen till att pendeln inte svänger, trots maktens alla galenskaper, trots många människors evolutionära missanpassning (evolutionary mismatch), beror också på att vi lever i ett samhälle där en majoritet av medborgarna definierat bort politiken. De känner ännu inte av konsekvenserna, eftersom det fortfarande är väldigt lätt att få de grundläggande behoven tillfredsställda. Det finns mat, det finns bostäder, det finns skydd mot värme och kyla. Vi har fungerande sjukhus (nåja) och välfärdssamhällets skyddsnät fungerar. Oavsett hur extrema värderingar den styrande eliten har, så går vardagslivet, även om det skaver, inte käpprätt åt helvete.

Sverige är ett extremt individorienterat land och liberalismen är som sagt individualistiskt orienterad. Liberalerna är riksdagens minsta borgerliga parti, med ständig risk att åka ur riksdagen vid nästa val. Det är också det parti som har minst förståelse för den konservativa moralen. När Nyamko Sabuni för ett par år sedan var partiledare för liberalerna ställdes hon inför frågan vad hon skulle göra om det blev krig. I ett filmat inslag som lades ut på Youtube sa hon att hon nog skulle fly till Värmland och om det blev värre till Norge. När hon förstod att det var djupt provocerande att hon, som i egenskap av partiledare skulle kunna vara landets statsminister, hade prioriterat sin egen säkerhet framför landets intressen, sa hon att det var ett tankeexperiment i ett lättsamt samtal. Men skadan var redan skedd.

Trots att alla tidigare civilisationer har stigit och fallit och trots att vi verkar befinna oss i denna civilisationscykels vinter, finns det vissa människor som insisterar på att vår civilisation är unik och att det som hänt tidigare civilisationer aldrig kommer att hända oss. De tror att oavsett vad som sker i Sverige så kommer landet alltid att finnas kvar.

Emellertid, allting som har en början har också ett slut. Utan undantag För att citera Karl Marx, en tänkare som genom att vilseleda människorna tagit livet av fler än någon politiker: ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.” Bättre kan det nog inte sägas.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Det vita självhatet

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.files.wordpress.com/2024/04/det-vita-sjalvhatet.mp3

En av de viktigaste böcker som skrivits är den tyske sociologen och filosofen Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1905, svensk övers. 1978). Där visar Weber att Västerlandets kapitalism, framgång och överlägsenhet har sin grund i protestantismen, dvs. hos Martin Luther och Jean Calvin. Det som skiljer protestantismen från katolicismen är framför allt kravet på att bibeln måste vara direkt tillgänglig för de troende. Protestanter lärde sig läsa tidigare än katoliker.

Därmed bidrog Luther och Calvin i hög grad till bildandet av nationella kulturer och mäktiga, krigiska stater: Cromwells England, Gustav II Adolfs Sverige och Fredrik II:s Preussen. Protestantiska folk övertygades, på grund av det de läst i bibeln, om att de var Guds utvalda.

Västerlandets överlägsenhet har således sina rötter i Tyskland och Schweiz, även om den industriella revolutionen först ägde rum i Storbritannien, med den mest spektakulära sista fasen förlagd till USA. Lägger vi till det protestantiska och tidigt läskunniga Skandinavien har vi en karta över den mest avancerade världen under det nittonde och tjugonde århundradet.

Det var emellertid inte främst läskunnigheten som byggde Västerlandets mest avancerade samhällen utan det var den protestantiska etiken. Vi är inte här på jorden för att skratta och leva sorglöst lyckliga, utan för att arbeta, be till Gud och spara. Protestantismen är inte bara materiellt utan också sexuellt puritansk. Allt sex utanför äktenskapet är synd. Vår vetenskap och teknologi, vår kreativitet, vår glöd och vår vilja att bygga det goda samhället handlar, om man får tro Sigmund Freud, om sexuell sublimering. I synnerhet inom kalvinismen ökade chansen att komma till himmelriket för den som arbetade hårt. Den ursprungliga protestantismen var dessutom auktoritär och gemenskapen, inte det individuella, stod i centrum.

Denna stränga moral och arbetsetik förenade de protestantiska länderna och de var alla utan undantag mycket framgångsrika. Ta Schweiz och Nederländerna med sin kalvinism, Tyskland och de skandinaviska länderna med Luther, England med episkopalkyrkan, USA och det brittiska imperiets periferier som Australien, Nya Zeeland och Kanada.

Konsumtionssamhället med sitt fokus på materiell konsumtion och överflöd framstår närmast som en antites. Att arbeta hårt, vad är det för poäng med det? Och livslånga äktenskap med många barn, nej för fan! Om protestantismen, som Weber hävdade, verkligen är grunden för Västerlandets framgångar, så kan dess död idag vara orsaken till Västs kräftgång och sönderfall.

I The Rise and Fall of Anglo-America (2009) skriver statsvetaren Eric Kaufmann att WASP (White Anglo-Saxon Protestants) är en av de få härskande klasserna i historien som har försökt upplösa sig själv, för att skapa en ny, global och universell människotyp. Vi känner igen dess mantra: Alla människor är lika mycket värda, ingen grupp är överlägsen någon annan.

Frågan är bara om det kan fungera. I sin Essay on the History of Civil Society (1767) argumenterar skotten Adam Ferguson övertygande för att inget samhälle existerar i sig självt, utan alltid i relation till andra. Ett samhälles interna moral relaterar till dess externa omoral. Det är framför allt fientligheten mot andra grupper som skapar solidaritet med den egna gruppen. Han skriver:

Utan rivalitet mellan nationer och krigföring skulle det civila samhället knappast ha kunnat finna sin form. Det är fåfängt att utan några fiender hoppas på att kunna ge folkets massa en känsla av samhörighet.

Dagens psykologer brukar formulera sig mer lakoniskt, men inte mindre kategoriskt: All identitetsbildning är kontrastiv. Eller i vardagsspråk: När man formar sin identitet, gör man det främst genom att peka ut vem/vilka man inte vill vara. Påståendet innefattar också självförnekelsen. Det är fullt möjligt att peka ut sig själv och den egna gemenskapen som något man inte vill vara.

För att skapa den nya globalt jämlika människan krävs det två saker. För det första att vita människor förnekar den väldokumenterade egna överlägsenheten, och i synnerhet de vita männens förmågor. Det andra som krävs är att jämlikhetsideologerna lyfter fram och höjer upp de minoriteter vars lägre kapaciteter är lika väl dokumenterade. Det är dags för alla som är offer för de vitas rasism att få upprättelse. Emellertid, resultatet blir inte ”lika mycket värda människor” utan vit självförnekelse, till och med självhat, i kombination med möjligheten för minoritetsgrupper att exploatera sitt nya överläge. Människors lika värde är en fantasi, en nihilistisk lögn, omhuldad av människor som därmed vill placera sig själva i ett moraliskt överläge (sic!).

BLM, en öppet fascistisk gruppering som förespråkar våld och att polismakten läggs ner, är det bästa exemplet på vad den vita självförnekelsen resulterar i. Mordet på George Floyd 2020 ledde till 633 våldsamma protester i 220 amerikanska städer och samhällen. Resultat: mängder av skadade och döda, både svarta och vita. De flesta av dessa upplopp hade initierats av BLM-aktivister. Därutöver har vi fått fotbollsspelare som knäböjer före sina matcher, för att visa på de vitas skuld, och vita kvinnor som kysser hånskrattande svarta mäns kängor. Att istället för ”Black Lives Matter” säga ”All Lives Matter” betraktas som hatpropaganda.

John McWhorter, svart professor i lingvistik vid Columbia University har skrivit boken Woke Racism: How a new religion has betrayed black America (2021). Där säger han om BLM att de inte bara är elaka och obehagliga att ha att göra med utan också att de är enbart destruktiva, även för afroamerikaner.

BLM skulle inte ha blomstrat utan de vitas entusiastiska samarbete. Enligt opinionsundersökningar har hela 62 procent av de som röstar på demokraterna en positiv uppfattning av BLM. Det gäller även för många amerikanska företag. Disney, till exempel, har gett helhjärtat stöd till BLM samtidigt som de bojkottade journalisten Tucker Carlson efter att han kritiserat BLM. Apple, Amazon, Microsoft och Nike är bara några av de dussintals stora företag som donerat pengar till och stöder BLM.

Efter att ha läst en kommentar av den för sexuella övergrepp hårt kritiserade skådespelaren Bill Cosby tänker jag att det kanske vore bra med lite självhat bland svarta istället för vita amerikaner. Oavsett vad för illa Cosby gjort i sitt liv, så är det här en drabbande kommentar:

De står i hörnet och kan inte prata engelska. Jag kan inte ens prata som dessa människor pratar: Why you ain’t, where you is, what he drive… Och jag skyllde på ungen tills jag hörde mamman prata. Och sen hörde jag pappan prata. Alla vet att det är viktigt att tala korrekt engelska, utom de här dumskallarna. Du kan inte bli läkare med sån skit i munnen. Faktum är att du aldrig kommer att få något jobb som går att leva på. /…/ Människor brukade skämmas. Idag har en kvinna åtta barn med åtta olika män. Vi har fotbollsspelare som är miljonärer och inte kan läsa. Vi har miljondollarbasketspelare som inte kan skriva två rader. Vi svarta människor måste göra ett bättre jobb. Vi måste börja ställa högre krav på varandra. Vi kan inte skylla på de vita längre.

I The War on Whites. How Hating White People Became the New National Sport (2023) beskriver journalisten Ed Brodow det självhat som driver politiskt korrekta vita amerikaner. Han försäkrar oss att vita amerikaner absolut inte är bättre än svarta eller någon annan grupp. Det är inte särskilt övertygande eftersom han fortsätter med att lyfta fram den samhällsmoral som vita amerikaner har skapat:

respekt för individen yttrandefriheträttsstaten meritokratiarbetsmorallika möjligheter personligt ansvarstagandevikten av utbildning

Brodow skriver: Jag hyllar de vita människornas, särskilt de vita männens, insatser under hela vår historia. Den vita befolkningen får inget erkännande för sina bidrag. Vita män grundade vår republik. Vita män avskaffade slaveriet. Vita är till stor del ansvariga för den dagliga handel som ger oss mat på bordet och kläder på kroppen. Vare sig vi vill det eller inte så är det vita människor som driver den motor som får vårt land att fungera. Deras meritlista är inte utan skavanker, men deras värderingar står som en förebild för världen. Med medborgarrättslagstiftningen på 1960-talet gjorde vita det möjligt för svarta och andra minoriteter att bli fullvärdiga partners i den amerikanska drömmen. ”De vitas makt” var ohotad fram till dess – men de gav frivilligt och ensidigt upp den. Ingen tvingade dem att göra det.

I USA är rasismbeskyllningarna hårt knutna till relationen mellan vita och svarta och grundfrågan är om det segregerade samhälle, där i synnerhet vita inte vill integreras med svarta, beror på rasism eller har andra orsaker, framför allt afroamerikanernas kriminalitet. I sin bok The War on Cops; How the new attack on law and order makes everyone less safe (2016) redovisar författaren Heather Mac Donald statistik som skrämmer. Svarta män utgör sex procent av USA:s befolkning. År 2015 begick de 62 procent av alla rån, 57 procent av alla mord och 45 procent av alla överfall i de 75 största amerikanska länen (counties). Svarta i New York City svarade för 75 procent av alla skottlossningar, 70 procent av alla rån och 66 procent av alla våldsbrott. En tredjedel av alla svarta män i USA har dömts för brott. New Yorks tidigare borgmästare Rudy Giuliani har sagt att huvudansvaret ligger på de svarta som ”begår åtta gånger fler mord per capita än någon annan grupp i vårt samhälle”.

Oavsett om man talar om ras och hudfärg, etnisk tillhörighet, eller klass, så konkurrerar samhällets olika grupper med varandra. Under större delen av historien har majoriteter förtryckt utsatta minoriteter. Inte tvärtom. Judar förtryckte inte den kristna majoritetsbefolkningen i Nazityskland. Armenierna förtryckte inte den turkiska befolkningsmajoriteten. Minoriteten tutsier förtryckte inte majoriteten hutuer i Rwanda. Det skulle strida mot allt sunt förnuft. Ändå erbjuder den moderna världen exempel som trotsar vad vi skulle förvänta oss av sunt förnuft. Under den ryska revolutionen var bolsjevikerna en minoritet som påtvingade majoriteten av ryssarna sin världsbild. I dagens USA förtrycker minoriteter den vita majoritetsbefolkningen. Med kampen mot rasismen försöker de, med god draghjälp från de vita, att göra om de vita till en ny underklass. Ed Brodow har rotat fram ett antal skrämmande exempel:

Howard University är det lärosäte i USA som producerar flest afroamerikanska filosofie doktorer. Universitetet kallas i folkmun för ”Black Harvard”. Dr. Kamau Kambon, en afroamerikansk professor, sade till en panel vid Howard University Law School: ”Vi måste utrota vita människor från jordens yta.” Nikole Hannah-Jones hävdar att ”den vita rasen är den moderna världens största mördare, plundrare och tjuvar. Dessutom begår vita män flest våldtäkter i hela världen.”Susan Sontag: ”Den vita rasen är cancern i mänsklighetens historia.”Dr Donald Moss, en psykoanalytiker som undervisar vid New York Psychoanalytic Institute, refererade till vithet som ett ”elakartat, parasitliknande tillstånd där vita människor är särskilt mottagliga”. Sarah Jeong, medlem i New York Times redaktionsråd, twittrade ”avbryt vita människor”, ”vita män snackar skit” och ”dumma fucking vita människor”.När Lori Lightfoot var borgmästare i Chicago meddelade hon att hon inte skulle ge några intervjuer till vita reportrar. Psykiatern Aruna Khilanani berättade för en publik vid Yale School of Medicine att hon har fantasier om att döda vita. Tolv procent av USA:s befolkning är afroamerikaner. En forskare som följde tevereklam under fyra månader registrerade att afroamerikaner var med i 94,3% av annonserna. Svarta män utgör endast 5 % av USA:s befolkning men var ändå med i 89,7 % av annonserna. Vita män utgör majoriteten i USA. De var bara med i fyra procent av TV-reklamen.President Joe Biden uppmanade avgångsklassen vid Howard University i Washington att ”stå upp mot giftet från vit överhöghet”.När Hillary Clinton kläckte ur sig den kommentar som antagligen gjorde att hon förlorade presidentvalet, att hälften av Donald Trumps anhängare var ”a basket of deplorables”’ syftade hon inte på Trumps svarta, asiatiska och latinamerikanska anhängare utan på hans många miljoner vita anhängare.

Dessa människor ställs inte till svars för den rasism de riktar mot vita människor. Om det vore tvärtom, att dessa hatiska kommentarer riktades mot svarta, skulle flera av dem leda till upplopp och förövarna skulle hamna inför domstol eller åtminstone förlora sina positioner i offentligheten.

Anhängare av den sociala rättviserörelsen söker inte rättvisa, de söker makt. Minoriteter som identifierar sig som förtryckta vill byta plats med sina påstådda förtryckare. Det är en kamp för jämlikhet endast i den orwellska bemärkelsen. ”Alla djur är jämlika”, skrev George Orwell i Djurfarmen, ”men vissa djur är mer jämlika än andra.”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Självbedrägeriet

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.files.wordpress.com/2024/04/sjalvbedrageriet.mp3

Medierna kallar kriget i Ukraina för ”Rysslands fullskaliga invasionskrig”. I sak är den benämningen korrekt samtidigt som den genom sin ofullständighet gör människor rädda. Rädsla är ett plågsamt tillstånd.

Vi har med covid nyss upplevt en sådan rädsla där de som vägrade att vaccinera sig kallades för konspirationsteoretiker och oansvariga stollar. De riskerade att förlora jobbet och borde varken få flyga eller gå på restaurang. Att alla människor är lika mycket värda var ett mantra som blåste bort. På grund av rädsla för spridningen, och för att de själva eller deras nära och kära skulle drabbas, var många beredda att ge fri lejd åt maktens begränsningar av våra liv. Det störde oss inte när överheten pekade med hela handen. Vaccinfrågan förde oss snabbt mot det totalitära samhället.

Som bland andra den belgiske psykologen Mattias Desmet lyft fram kan man inte bekämpa rädsla med rationella argument. Det krävs handling, en fiende att bekämpa. Man kan bränna häxor, förfölja antivaxxare, starta eller bejaka ett krig. Genom att ansluta sig till en kamp känner människor att de är på banan igen. De upplever rentav en ny mening med livet, må det hela vara aldrig så absurt. Tvivlare och kritiker framstår som asociala när de vägrar att ansluta sig. De hotar att bryta förtrollningen, vilket om det lyckas, kastar människorna tillbaka in i rädslan.

Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina skrämmer och rädslan sprider sig. Krig i Europa och många hundratusen döda! Den mest näraliggande reaktionen är att fråga vilket land Ryssland kommer att invadera efter Ukraina. Kanske Litauen, kanske Finland, eller kanske Sverige? Hur kan vi skydda oss? Det omedelbara svaret är att vi kan göra det genom att gå med i Nato och för säkerhets skull också villkorslöst öppna 17 svenska militärförläggningar åt USA, världens starkaste krigsmakt. Så … nu är vi säkra!

För båda dessa dramatiska förändringar borde folket ha tillfrågats. Det är ju så det ska gå till i demokratier. Emellertid, den politiska lydnad som krävs i krigstider leder så gott som alltid till att inte bara demokratin utan också yttrandefriheten försvagas. Det sker en medial samordning. Alla stora medier följer samma manuskript: DN, SVT, Sveriges Radio, Aftonbladet etc. Därtill kan man lägga viktiga myndigheter: Kyrkan, försvarsmakten, skolan, universiteten etc.

Varför invaderade Putin Ukraina? Den politiska elitens och mediernas svar ligger på ett moraliskt plan. Putin är en totalitär och galen ledare, det största hotet mot Europa sedan andra världskriget. Om vi bara kunde få Putin att försvinna, då skulle den naturliga fredsordningen återställas. För västvärlden är han så ond att kampen mot honom är värd risken av både ett kärnvapenkrig och tredje världskrig. Hillary Clinton kallar honom för Hitler. Det gick inte att förhandla med Hitler och det går inte heller med Putin. Han måste besegras!

Det finns också en annan syn på kriget i Ukraina. nämligen att Ryssland försvarar sig mot USA, som via Nato steg för steg har eskalerat sitt hot mot Ryssland.

Den första konflikten mellan Ryssland och USA kom 1997 med Natos första expansion österut. Man ska komma ihåg att Nato skapades som ett militärt försvar mot Sovjetunionen. 1997 hotade inte Ryssland något som helst annat land. Det var ofarligt för USA att, mot givna löften, expandera NATO. Att flera av de nya länderna tidigare varit medlemmar i Warszawapakten gjorde inte provokationen mindre. Men Ryssland hade inget att sätta emot.

År 2003 invaderade USA Irak. De gjorde det utan godkännande från FN:s säkerhetsråd, vilket gjorde kriget olagligt. Frankrike, Tyskland och Ryssland protesterade och för USA framstod det som att dessa tre mäktiga länder allierade sig med varandra, mot USA. Med i synnerhet Ryssland och Tyskland i allians skulle en ny stormakt kunna uppstå, som konkurrerade med USA. Dessutom skulle det göra Nato meningslöst. Om Ryssland, Tyskland, Italien och Frankrike var kompisar då behövdes ju inte Nato. USA bestämde sig för att isolera Ryssland, stärka Nato och hålla Europa i kort koppel.

Natos andra utvidgning kom år 2004 och skakade Ryssland mer än den första utvidgningen 1997. Nu blev inte bara de baltiska länderna utan också Rumänien och Polen medlemmar. Att USA bröt det löfte de gett till Gorbatjov att inte låta Nato expandera österut var inte problematiskt. Ryssland var ännu alldeles för svagt för att kunna utmana USA.

För Ryssland blev det en avgörande vändpunkt. De bestämde sig för att stärka sin ställning i världen och återuppbygga sin militära styrka. Men de var inte konfrontativa. Bush Jr och Putin gillade varandra och år 2004 var Putin fortfarande vän med merparten av Västeuropas ledare. När han besökte Tyskland blev han vän med förbundskansler Gerhard Schröder. Det är en vänskap som håller i sig ännu idag. Han var vän med Frankrikes president Jacques Chiraq och han var också på ett personligt plan nära vän med Italiens Berlusconi. Vänskapen mellan Europa och Ryssland ledde till enorma investeringar. Tyskland byggde fabriker i Ryssland. Ryssland sålde olja till Tyskland. Nord Stream ett byggdes och tvåan planerades.

Nu blev amerikanerna oroliga eftersom det var tydligt att Ryssland etablerade en ny relation med Europa. År 2008 trappade USA upp provokationen med en invitation till Georgien och Ukraina att bli Natoländer. Detta ledde till att ryssarna invaderade Georgien. Efter att ha fått löften om att Georgien inte skulle söka Natomedlemskap drog sig Ryssland tillbaka. Putins Ryssland vill inte ha tillbaka det forna Sovjetimperiets vasallstater.

USA:s nästa steg i provokationen var att bygga missilramper i Polen och Rumänien. Putin protesterade, han försökte resonera med USA och varnade flera gånger. Varningarna ignorerades. Ryssland behandlades på samma sätt som under 1990-talet. USA gjorde precis vad de ville, utan att fråga Ryssland om lov.

Efter en väl förberedd USA-sponsrad antirysk kupp i Kiev 2014 förbjöd ukrainska ultranationalister den officiella användningen av ryska språket och bekräftade samtidigt Ukrainas avsikt att bli medlem i Nato. Mindre än en dag efter kuppen erkände Washington formellt den nya regimen. Ett ukrainskt medlemskap i Nato skulle bland annat innebära att Rysslands 250 år gamla flottbas i staden Sevastopol på Krim skulle hamna under Natos och därmed USA:s kontroll. Krim är ryskspråkigt och hade flera gånger röstat mot att tillhöra Ukraina. Samtidigt försökte de övervägande rysktalande områdena i Donbass att avskilja sig, som en reaktion på Ukrainas förbud mot att använda ryska språket. Det ledde till att ryssarna tog Krim och ett inbördeskrig i Donbass.

USA och NATO inledde en mångmiljardinsats för att rusta upp, organisera och utbilda Ukrainas väpnade styrkor. Syftet var att göra det möjligt för Kiev att återerövra Donbass och så småningom Krim. Under de följande åtta åren – då det ukrainska inbördeskriget fortsatte – byggde Kiev upp en Nato-utbildad armé på 700 000 man – en miljon reserver oräknade – och härdade den i strider mot separatisterna i Donbass, som stöddes av Ryssland. Antalet reguljära ukrainska soldater var bara något mindre än Rysslands dåvarande 830.000 militärer i aktiv tjänst. På åtta år hade Ukraina skaffat sig en större styrka än någon NATO-medlem – frånsett USA och Turkiet. Föga förvånande såg Ryssland detta som ett hot som det inte gick att leva med. De invaderade Ukraina för att säkra sina gränser.

Ryssland är ett gigantiskt land som sträcker sig från Polen till Kina. Detta land är glest befolkat och har en minskande befolkning. De har fantastiska råvarutillgångar. Så varför attackera Europa? Det är nonsens. Putins viktigaste uppgift är att hålla samman det väldiga landet och säkra dess gränser. Varken han eller det ryska politiska etablissemanget har något som helst intresse av att erövra något eller några europeiska länder. Den kris som Västvärlden med Ukraina nu befinner sig i – det är inte Rysslands kris. Det är Europas och USA:s kris. Och det är ännu ett av de totalt meningslösa krig som USA ligger bakom.

Med den förklaringen blir russofobin lika obefogad som min äldste sons rädsla för svanar och ett av mina barnbarns rädsla för grodor. Den ryska politiska eliten, inbegripet Putin, vill inte erövra Europa. Tvärtom, de vill ha handel, kulturutbyte och rent allmänt goda relationer. Med invasionskriget i Ukraina försvarar ryssarna sig mot den amerikanska Natoimperialismen.

Den förklaringen till Ukrainakriget gillas inte av alla som läser och lyssnar till mina krönikor. Jag har fått en handfull vänligt formulerade protestmail. Här är ett exempel:

Hej
Jag har köpt flera av dina böcker men har blivit mycket besviken över hur du så energiskt försvarar stormakten Rysslands åtgärder. Allt är tydligen de västliga konspiratörernas fel och inget beror på Rysslands agerande i det forna sovjetimperiet. Nåväl, jag hoppas och tror inte att du blivit stalinist på gamla dagar men det är lätt att tro att du följer i Hilding Hagbergs spår.

När jag har skrivit kritiskt om massinvandringen till Sverige och dess konsekvenser så har läsarna kunnat relatera mina analyser till den svenska verklighet vi har gemensam. När det gäller kriget i Ukraina, så har varken jag eller läsarna (möjligen med några få undantag) någon självupplevd verklighet att referera till. Skillnaden mellan mig och mina kritiker är att jag lägger ner många timmar på att läsa in relevant statsvetenskaplig litteratur, läsa bloggar och lyssna till kunniga kommentatorer på Youtube. Det räcker inte med att förstå kriget via krigshetsande och aktivt kunskapsförnekande media.

Givetvis försvarar jag varken Ryssland eller USA utan jag vill förklara, i första hand för mig själv. Att förklara är inte att legitimera och heller inte att ta ställning. Därför gäller det att avvisa den uppdelning i goda och onda, som den intensiva propagandan har som bas. Men jag ska erkänna att det är svårt. Det senaste av västvärldens stolligheter är att Natos chef Jens Stoltenberg på sin stolpiga engelska meddelar att han försöker få fram ett femårigt understöd från Nato till Ukraina på ettusen miljarder kronor. Vad lever han i för fantasivärld? Tror han att ryssar och ukrainare kastar pengar på varandra på slagfälten? Dessutom, Ukraina är inte med i Nato.

För den som vill förstå internationella relationer är det absolut nödvändigt att se kriget med alla aktörers perspektiv. Det är avgörande för att etablera ömsesidig förståelse, minska spänningar och kunna nå en fungerande fred. Varje framgångsrik fredsprocess och försoning i samtidshistorien – från Nordirland till Sydafrikas apartheid – har varit baserad på detta.

Jag ska avsluta på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare, nämligen med en länk till en drygt fjorton minuter lång intervju med Jeffrey Sachs, en av världens mest inflytelserika nationalekonomer – rådgivare åt FN samt många statsledare och regeringar runt om i världen. Den börjar som ett nyhetsinslag. Du förlorar inget på att hoppa över inledande 1 min 25 sek. Sprid den gärna, helst till vår politiska elit:

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Vem bryr sig om nationen?

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.files.wordpress.com/2024/03/vem-bryr-sig-om-nationen.mp3

I en tidigare krönika kritiserade jag det politiska statsskick som inte får kritiseras, den västliga liberala demokratin. Anledningen var alla de konstiga föreställningar och destruktiva politiska beslut som vi finner i västliga demokratier, men inte i resten av världen. Är det ytterst det demokratiska statsskicket som fört oss dit? En av de frågor som jag snuddade vid men inte utvecklade, därför att jag inte gillar svaret, var om ett av demokratins stora misstag var att släppa fram kvinnorna till valurnorna.

Några dagar efter att jag skrivit den krönikan redovisade SVT en statistisk rapport som visade en växande politisk klyfta mellan unga kvinnor och män (18-29 år).

Killarna drar åt höger och tjejerna åt vänster. I synnerhet skiljer de sig åt när det gäller Sverigedemokraterna. SVT tolkade skillnaden som att unga kvinnor tycker att frågor om jämställdhet, skola och sjukvård är viktigast medan för unga män är lag och ordning samt migration viktigast.

Emellertid, vad SVT inte markerade var att dessa frågor ligger på olika plan. Männen förstår att massinvandringen och kriminaliteten är systemhotande, något som kvinnorna inte ser lika tydligt. Det är därför de unga männen söker sig mot Sverigedemokraterna och moderaterna.

Lite förenklat röstar kvinnorna för den bestående ordningen, utan att riktigt förstå vad som är dess förutsättning. Kanske kvinnor som kollektiv alltid gör så? I industrisamhällets gryning, då männen strejkade för bättre löner och rent allmänt för bättre villkor, fick de ofta kvinnorna emot sig. Hustrurna ville att männen skulle gå tillbaka till jobbet och inte bråka. Hellre en låg lön än ingen lön alls.

När det gäller den massimmigration som är roten inte bara till den brant stigande kriminaliteten utan också har gjort att välfärdssystemet är överansträngt så verkar detta inte vara en fråga som alarmerar kvinnorna, trots att de därmed får sämre välfärd. De kanske inte ser sambandet? Jag ska inte fortsätta längs detta spår. Hur mycket demokratins förfall än har med kvinnlig rösträtt och kvinnliga trygghetsideal att göra, så känns temat som en återvändsgränd. I övertydlighetens namn: Inte heller jag vill ”rädda demokratin” genom något så drastiskt som att ta ifrån kvinnorna deras rösträtt.

Orsaken till att jag lite för långt halkade in på detta tema var det som anges i rubriken. Utgångspunkten är en krönika i SvD av kolumnisten och författaren Carl Rudbeck. Den handlar om den amerikanske diplomaten George F. Kennan, efter Henry Kissinger rankad som USA:s främsta diplomat under 1900-talet. Kennan var ingen övertygad demokrat. I en text som han sedan ångrade skrev han att USA borde utvecklas till en ”auktoritär stat styrd av osjälviska patrioter som honom själv.”

Det som attraherar mig är formuleringen ”osjälviska patrioter”. Kanske Kennan har rätt? Med osjälviska patrioter vid makten är jag övertygad om att Sverige 1975 aldrig hade tagit beslutet att landet skulle vara mångkulturellt. Visst, det var ett helt okontroversiellt beslut men jag undrar ändå om inte socialdemokraterna redan då – Palme var absolut ingen dumskalle – såg att det skulle stärka deras väljarunderlag. Är det någon fråga där partiledare har långa känselspröt så är det väljarna.

Åke Thunström, ordförande för Medborgarperspektiv.se har utifrån SCB:s statistik kommit fram till att en tredjedel av socialdemokraternas röster i valet 2022 kom från invandrare. Om man räknar bort invandrarnas röster så är det borgerliga blocket tio procent större än det röda blocket.

På samma sätt misstänker jag starkt att högern, även om de aldrig sa det, såg till de svenska företagens konkurrenskraft. Arbetskraftsinvandringen ströps under lågkonjunkturen ett par år tidigare men om Sverige öppnade för flyktinginvandring, så skulle det öka industrins tillgång på lågavlönad arbetskraft. Vi vet hur det gick. Sossarna fick sina väljare och företagen fick sin arbetskraft. Så särskilt avancerat hade det inte varit att ställa den prognosen år 1975.

Hoppar vi ett år fram i tiden så tog socialdemokraterna bort tjänstemannaansvaret. Vid sidan av vanliga straff kunde tjänstemän dömas till avsättning och suspension om de gjorde ett undermåligt jobb. Dessutom kunde tjänstemän åläggas disciplinstraff för förseelser: varning, löneavdrag, suspension eller, med vissa begränsningar, avsättning.

Initiativet att ta bort ansvaret var Palmes. Var det av omsorg om nationen? Eller kanske om tjänstemännen? Knappast. Det är nog ett av efterkrigstidens hårdaste slag mot den svenska demokratin. Inget särskilt med det, för socialdemokratin var det redan då självklart att partiets intressen gick före landets.

1976 var det valår och sossarna riskerade att få stå till svars för flera skandaler. Främst var det de så kallade Vipeholmsexperimenten, sanktionerade och godkända av socialdemokraterna. Vipeholm var landets största anstalt för ”obildbara sinnesslöa”. I ett av experimenten fick patienterna massor av stora kolor, klibbiga för att fastna på tändernas ytor. Upp till 24 kolor per dag, mellan måltiderna. Tandtrollen jublade. 50 av de 660 försökspersonerna fick sina tänder helt förstörda. Även om experimenten låg så långt tillbaka som slutet av 1940-talet kunde det bli en praktfull rättsskandal som skadade sossarna. Därför var det bäst att ta bort tjänstemannaansvaret. Det hjälpte emellertid inte. De förlorade ändå valet.

Nå, varför är tjänstemannaansvaret så viktigt? Svaret är att ytterst styrs den svenska demokratin av lagarna och tjänstemännen måste fatta beslut i enlighet med gällande lagar och bestämmelser. Gör de inte det ska de ställas inför domstol. Därmed blir de svåra att manipulera. Den största skillnaden efter 1976 är att tjänstefel som tidigare hamnade i domstol övergick till att bedömas internt, som disciplinärenden hos de berörda myndigheterna. Som det heter i en moderat motion om ansvarets återinförande:

Sveriges befolkning ska aldrig behöva vara oroliga över att bli behandlade på fel sätt för att man fått ”fel tjänsteman” i sin ärendehantering, utan rättssäkerheten måste alltid vara den högsta möjliga. /…/ Idag blir sällan tjänstemän som gjort fel bestraffade utan de ”gömmer sig” ofta bakom tjänstemannakollektivet på arbetsplatsen.

Att ta bort tjänstemannaansvaret öppnade inte bara dörren för aktivister och godtyckliga beslut utan gjorde det också svårare för tjänstemännen att stå emot politiker som ville gena förbi gällande lagar och bestämmelser. Tidigare kunde tjänstemännen nobba politiska påtryckningar med referens till att de var juridiskt ansvariga för sina handlingar och riskerade att förlora jobbet. Nu öppnades också dörren för politiska tillsättningar. Det var inte längre lika viktigt att den som anställdes hade den erforderliga kompetensen, eftersom han eller hon inte riskerade att ställas till ansvar. Partibok blev inte så sällan viktigare.

Migrationsverkets Anders Danielsson och rikspolischefen Dan Eliasson har fått hård kritik men aldrig behövt ta ansvar för sin politiserade ämbetsutövning. Inte heller har de ställts till svars för att de satt sina egna intressen framför verkets.

Mitt under den brinnande migrationskrisen 2015 tog Anders Danielsson ledigt för att springa ett maratonlopp i Beirut. Personalen blev upprörd. Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST, skrev att personalen gick på knäna och att situationen var ohållbar. Det störde på intet sätt Anders Danielssons karriär. Från Migrationsverket gick han vidare till Röda Korset och därefter blev han landshövding i Västra Götalands län.

Dan Eliassons semesterresor till Las Palmas mitt under pandemin ledde visserligen inte till att han ställdes inför rätta men han fick lämna sitt jobb som generaldirektör för Myndigheten för samhällstjänst och beredskap, eftersom han varken informerat inrikesministern eller regeringens krissamordnare. Med bibehållen lön fick han ett utredningsuppdrag på regeringskansliet. I april 2021 begärde Aftonbladet ut alla handlingar som berörde Dan Eliassons arbete vid regeringskansliet. Det enda som fanns var ett protokoll från ett digitalt seminarium. Det utredningsuppdrag Eliasson fick slutredovisades muntligen den 24 maj 2021. Eliassons tid på elefantkyrkogården upphörde dock inte förrän den 31 december 2022. Eliasson jobbade alltså kvar i regeringskansliet i drygt 1,5 år efter att det att han redovisat sitt uppdrag. Även denna tid är odokumenterad. Socialdemokraterna tar hand om de sina.

Ett helt annat exempel: I samband med riksmötets öppnande 2018 skrev 261 föregivet opolitiska tjänstemän i regeringskansliet under ett upprop som skickades till myndighetens förvaltningschef. De var oroliga för att en ny regering skulle komma att ”urholka värdegrund och policys inom mångfald och icke-diskriminering”. I uppropet ställdes med andra ord en intern värdegrundspolicy mot Svea Rikes lag. Uppropet var tydligt riktat mot Allianspartierna – och Sverigedemokraterna.

Politisering, aktivism, korruption och nu senast har vi fått se hur den organiserade brottsligheten sträcker sina tentakler in i välfärdsindustrin. Tjänstemän håller ofta tyst, av rädsla för repressalier. De riskerar ju inget straff för det och viktigast är att inte mista jobbet.

Moderaterna och Sverigedemokraterna har i många år motionerat och arbetat för att återställa ansvaret. Vänstern har satt sig på tvären. Argumentet är mer än tunt, att det är onödigt att misstänkliggöra tjänstemännen. Det gör väl så gott det går och ska inte behöva riskera att hamna inför domstol. Arbetets politiska redaktör Daniel Swedin skriver att ”Moderaterna kan inte straffa fram bättre tjänstemän”. Han tycks inte förstå att det måste finnas system som gör att det går att komma tillrätta med haverier på myndigheter, korruption, eller tjänstemän som följer sin egen agenda, i stället för det som beslutats genom det demokratiska systemet.

Söndagen den 4 februari 2024 skriver Tove Lifvendahl i en krönika i SvD:

Det finns ett destruktivt mönster som går igen, över tid, och oavsett politisk inriktning på regeringarna, vilket Riksrevisionens kansliprosa bekräftar: Politiker som inte klarar av att fatta genomtänkta och långsiktiga beslut med gediget underlag, erforderlig budget och tydliga riktlinjer. Myndigheter som inte klarar av att ta kommandot över uppgiften, och skaffa sig kunskap som motsvarar behovet samt en tillräckligt effektiv organisation för att utföra uppdraget tillfredsställande. Vi utvärderar inte, lär oss inget, och inget ansvar utkrävs. En ohälsosam korsverkan där både politiker och myndigheter tvår sina händer över att Den Andre inte har gjort sitt jobb.

Vilken är den gemensamma nämnaren för exemplen ovan? Som jag ser det, bristen på ansvarstagande. Det är därför jag har en viss förståelse för Kennans idé om osjälviska patrioter.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.