Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 3

Söndagskrönika: ”Vi talar mer än någonsin men lämnar det viktigaste osagt”.

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/05/vi-talar-mer-an-nagonsin-men-lamnar-det-viktigaste-osagt.-ljudet.mp3
Denna krönika bygger i allt väsentligt på den koreansk-tyske filosofen Byung-Chul Hans kritik av moderniteten och det oändliga framsteget

I århundraden har idén om framsteg fungerat som ett sekulärt evangelium. Vi fick höra att med varje uppfinning, varje ekonomisk milstolpe, varje vetenskapligt genombrott avancerade mänskligheten. Framtiden, som alltid fanns runt hörnet, skulle bli ljusare, mer rationell och bättre på alla sätt. Sjukdomar skulle försvinna, arbete underlättas, lidandet skulle minska och livet rent allmänt bli lättare att leva. Detta i materiellt avseende allt bättre liv var i sig ett outtalat löfte om meningsfullhet. Men det löftet har i tysthet kollapsat. Trots en aldrig tidigare skådad nivå av teknisk utveckling och materiellt överflöd verkar den mänskliga anden alltmer splittrad. Människor lever längre, men känner sig ändå mer utmattade. De har fler verktyg än någonsin för att optimera livet, men kämpar för att hitta anledningar till att leva det. Om det var meningen att framsteget skulle uppfylla oss, varför känns så mycket av det moderna livet som överlevnad, låt vara med alltmer sofistikerade verktyg?

En av de största ironierna i vår tid är att vi har bemästrat kommunikationsmekanismerna, men glömt hur man verkligen skapar kontakt. Vi kan nå vem som helst, var som helst, när som helst. Vi kan se ansiktena på nära och kära på andra sidan kontinenten. Vi kan dela tankar, bilder och känslor direkt. Och ändå fortsätter djupet i våra interaktioner att krympa. Tekniken lovade att eliminera avstånd, men det som försvann i rymden ersattes med brus.

I hyperuppkopplingens tidevarv är tystnad sällsynt, och intimitet ännu mer sällsynt. Konversationerna förkortas. Uppmärksamheten delas upp. Tillgänglighet förväxlas med närhet. Vi talar mer, men lyssnar mindre. Vi delar med oss mer, men avslöjar mindre. Vi är exponerade, men inte sedda. Vi formar identiteter för bekräftelse, inte för sanning. Och långsamt börjar vi mäta vårt värde utifrån den feedback vi får. Gilla-markeringar, visningar, svar, mätvärden i stället för mening.

Sanningen är att något grundläggande har förbisetts. I sin besatthet av att fixa den yttre världen misslyckades moderniteten med att förstå den inre. Vi förväxlade ett alltmer komfortabelt liv med tillfredsställelse. Vi trodde att eliminering av hinder på ett naturligt sätt skulle ge upphov till glädje. Men när friktionen försvinner, försvinner också möjligheten till djup. När livet blir alltför lätt att leva uppstår inte inre frid utan apati och förvirring. Framsteget var aldrig missriktat i sig, men det ramverk som definierade det var alltför snävt. Människan sågs som en mekanism som skulle strömlinjeformas snarare än ett mysterium som skulle hedras. Vi lärde oss att röra oss allt snabbare, men inte vart vi är på väg. Vi gjorde allt enklare och förlorade förmågan att slita med svårigheter.

En fråga växer, var det här vad vi blev lovade? Eller ärvde vi ett ständigt framsteg som aldrig frågade vilka vi verkligen är, utan bara efter vad vi kunde producera, köpa och mäta? Den moderna världen är bra på att förbättra förhållandena, men den frågar sig sällan om dessa förhållanden skapar mening. Något väsentligt har glömts bort. Moderniteten är stolt över sina landvinningar och listan är imponerande. Vi har komprimerat avstånd med hjälp av teknik, besegrat sjukdomar med hjälp av medicin, automatiserat slitsamt fysiskt arbete, digitaliserat minnet och konstruerat verktyg som utvidgar det som en gång verkade vara absoluta gränser. Vi är ständigt uppkopplade mot nätet och lever i städer som aldrig sover. Men under dessa ytliga segrar ligger en växande brist. Ju mer det moderna livet har expanderat utåt, desto mer har det urholkats inåt. Vi är mer informerade än någonsin, men ändå mindre förankrade i visdom. Det är detta som är paradoxen, att just de system som var tänkta att förbättra livet har kommit att fördunkla det. Produktivitet var tänkt att frigöra oss. Istället har den kedjat fast oss i en ändlös rörelse. Det som den moderna världen optimerar, det accelererar den också. Och det den accelererar ifrågasätter den sällan. Den moderna individen lever i ett märkligt tillstånd av motsägelsefullhet, mer kraftfull än någonsin i fråga om verktyg, mer bräcklig än någonsin i fråga om själ. Vi har vunnit effektivitet och förlorat essens. Vi har ersatt ritual med rutin, reflektion med reaktion, tystnad med buller. Men det är inte så att moderniteten misslyckades. Den lyckades på sina egna villkor.

Det moderna livets hastighet är inte neutral. Den formar perceptionen. Den förkortar tiden till att bli brådskande. Och i denna brådska blir allt ett medel, inklusive vi själva. Vi börjar leva transaktionsinriktat, inte för att vi är ytliga, utan för att strukturen uppmuntrar till det. Långsamhet känns som ett misslyckande. Och så skyndar vi vidare. Inte för att vi väljer att göra det, utan för att vi har glömt bort hur vi inte ska göra det. Varje relation filtreras genom nyttan. I varje ögonblick ställs en tyst fråga. Vad har jag att vinna på det här? What’s in it for me?

Det finns en tyst spänning som sätter sig tidigt i livet. Rädslan kommer inte med våld, inte med tillvarons alla risker. Den sipprar in genom förväntningar, jämförelser och tidtabeller. Man får lära sig att gå framåt, att förbättra sig, att hålla takten. Men riktningen är aldrig din egen. Redan från de första åren är varje ögonblick en förberedelse för nästa. Förskolan förbereder för skolan. Skolan förbereder för universitetet. Universitetet förbereder för marknaden. Marknaden förbereder för, ja vad? Livet accelererar, men meningen bleknar bort. Vi lever i förväntan, tränade att orientera oss mot det som komma skall, inte för att det är meningsfullt, utan för att stillastående är ett misslyckande. Varje dag blir ett medel för en annan, varje uppgift ett steg mot ett odefinierat senare som aldrig riktigt kommer. Inte ens vilan är längre vila. Det är återhämtning för ytterligare produktivitet. I den här strukturen blir livet en form av uppskjutande, ett väntrum för en version av livet som alltid är något utom räckhåll. Och så fragmenteras tiden inte i närvaro, utan i framsteg, inte i djup, utan i deadlines.

Utmattningen normaliseras, ångesten medikaliseras. Och tystnaden inombords dränks under notiser, mål och uppdateringar. Systemet, belönar din följsamhet med precis tillräckligt mycket komfort för att du inte ska märka vad det kostar. Men sent på kvällen, eller under de korta stunderna mellan distraktioner, kommer något upp till ytan. En stilla värk, inte bara av trötthet, utan av desorientering, av att inte längre veta var man är eller varför man rör sig överhuvudtaget. Den mänskliga själen är inte skapad för obeveklig fart. Den skapades för rytm, för paus, för närvaro. Det moderna livet förnekar alla tre. Tills du en dag stannar upp och inser att du har sprungit mot en horisont som försvinner allt eftersom du närmar dig. Inte för att du var svag, utan för att det aldrig var meningen att spåret skulle ta slut.

När den digitala världen expanderar börjar något uråldrigt inom oss att vissna. Behovet av närvaro, av långsamhet, av den typ av kontakt som inte kräver en signal, utan uppmärksamhet. Inte omedelbarhet, utan uppriktighet. Den moderna interaktionens arkitektur gynnar bredd framför djup. Vi är aldrig ensamma. Ändå finns ensamheten kvar, inte för att vi saknar människor, utan för att vi saknar närvaro. För att verkligen vara med någon kräver mer än tillgång. Det kräver sårbarhet. Det kräver tid. Det kräver viljan att stanna kvar, även när det inte finns något att säga. Men tempot i det moderna livet avskräcker från allt detta. I distraktion finner vi flykt från obehag. I framträdandet finner vi trygghet från exponering. Och i slutändan talar vi mer än någonsin tidigare, men lämnar det viktigaste osagt. I en tid där information alltid finns inom räckhåll har tänkande blivit något vi gör allt mindre. Vi konsumerar i all oändlighet, inte för att vi är nyfikna utan för att vi är rastlösa. Moderniteten har omformat kunskap, inte som en väg till visdom, utan som en form av stimulans, ett sätt att hålla sig sysselsatt, en socialt godkänd distraktion. Det skapar en illusion av förståelse. Vi känner oss informerade, uppkopplade till allt, men inte förankrade i någonting. Reflektion kräver tid, men tiden har blivit knapp, eller åtminstone känns det så. Det finns alltid ett nytt meddelande, en ny åsikt att ta till sig, en ny sanning att konfrontera. Alltför snabbt avbryts även våra stunder av kontemplation av frestelsen att veta mer. Som om klarhet kunde uppnås genom volym. Men när kunskap konsumeras på det här sättet förlorar den sin tyngd. Den blir ytlig. Något att visa upp, att upprepa, att signalera. Och i den processen går något djupare förlorat. Utrymmet för att låta idéer långsamt förvandla oss.

Under tystnad kanske du minns ett ögonblick, en rad i en bok som du inte kunde sluta tänka på. Ett koncept som stannade kvar hos dig i flera dagar, inte för att det underhöll dig, utan för att det oroade dig. Ibland räcker det att skriva ner det för att komma ihåg att det var viktigt. För all inlärning sker inte när vi tar till oss mer. Ibland börjar det när vi äntligen tar en paus.

Det fanns en tid då framgång var oskiljaktigt förenad med dygd. Att vara klok, att vara rättvis, att leva i linje med sina värderingar – allt detta sågs en gång i tiden som tecken på ett väl levt liv. Men moderniteten skrev om villkoren i sitt språk. Framgången blev synlig, kvantifierbar, extern. Idag mäts den i siffror, inkomst, räckvidd, erkännande, i titlar, i status, i saker som kan räknas men inte nödvändigtvis kännas. Och så, i det tysta, skedde en förändring. Vi slutade fråga vem någon är. Vi började fråga vad de gör, och under det, hur mycket de är värda. Människovärde blev sammanflätat med produktivitet. Din användbarhet, din produktion, din förmåga att bidra till maskinen. Detta blev måttstocken för värde. Det är subtilt men ständigt närvarande. Du känner det i konversationer som börjar med ”så vad gör du?”. Denna logik tränger djupt in, även i det privata. Om jag inte producerar hamnar jag på efterkälken. Om jag inte är synlig är jag irrelevant. Om jag inte ständigt presterar bättre, misslyckas jag.

Under allt detta brus väcks en fråga. Tänk om vi har mätt fel saker hela tiden? Tänk om ditt värde inte har något att göra med din produktion? Tänk om de mest meningsfulla aspekterna av ditt liv, din vänlighet, din närvaro, din förmåga att lyssna eller älska, aldrig kan och aldrig bör värderas i pengar? Det låter kanske enkelt, till och med självklart, men att leva som om det vore sant är radikalt. För i en värld som hyllar ständig strävan krävs det ett slags mod för att leva ett liv som inte kräver att synas, som inte är inriktat på att få applåder. Det kräver en återgång, inte till det förflutna utan till något tidlöst, till ett sätt att vara som vägrar att förväxla pris med värde eller prestation med mening.

Systemet har inte råd att låta dig känna dig nöjd, eftersom tillfredsställelse stoppar rörelsen, och utan rörelse stannar strukturen. Det finns alltid en ny version, en begränsad upplaga, en uppgradering. Njutningen av att förvärva något bleknar snabbt. Men det är inget fel att det bleknar. Det är den funktion som upprätthåller cykeln. Vi har lärt oss att lindra obehag med konsumtion, att belöna ansträngning med konsumtion, att uttrycka kärlek, identitet och uppror – allt genom att köpa. Detta formar mer än våra vanor. Det formar vår uppfattning om tillfredsställelse. Vi frågar oss: ”Vad behöver jag härnäst? Du har säkert varit med om att köpa något som kändes viktigt i stunden, för att en dag senare glömma varför det var viktigt. Att känna igen mönstret är det första tysta upproret.

En av de mest subtila förlusterna i det moderna livet är tiden. Den mäts inte i timmar eller dagar, utan i närvaro. Vi lever omgivna av klockor, kalendrar och nedräkningar. Tiden spåras, optimeras, schemaläggs. Och ändå, i all denna precision, har något väsentligt smugit sig in i upplevelsen av nuet. Nuet har blivit en korridor, ett medel för att nå ett mål, ett utrymme som vi passerar på väg till något annat. Vi arbetar för helgen, vi planerar för semestern. Vi skjuter upp glädjen tills förhållandena känns helt rätt, och flyttar sedan målstolparna igen. Framtiden blir en plats där mening skjuts upp.

Moderniteten lyfte fram individen, inte som en varelse i relation till andra, utan som en sluten enhet. Självständighet blev en dygd, självförsörjning ett moraliskt imperativ. Att behöva andra började kännas som en brist, något att växa ifrån, att dölja, att övervinna. Och så anpassade vi oss. Vi lärde oss att navigera i livet utan att be om hjälp. Hur vi skulle visa styrka även när vi kände oss ihåliga. Hur vi skulle bära allt ensamma, stolta och tysta. Men under denna föreställning om självständighet har något mänskligt vissnat. För anknytning är inte valfritt. Det är ett grundläggande villkor för att vara vid liv. Ju mer vi idealiserar självständighet, desto mer normaliserar vi isolering.

Vår tids ensamhet är inte alltid högljudd. Den ser inte alltid ut som ensamhet. Den gömmer sig ofta i scheman, i framgång. Det vi kallar frihet maskerar ibland en djupare spricka. Även de starkaste bland oss behöver närvaro. Inte bara sällskap, utan gemenskap. En plats där maskerna faller, där tystnaden delas, där det räcker med att vara. Men moderniteten lär oss sällan hur vi ska skapa dessa utrymmen. Och så bär vi vikten ensamma tills den börjar förändra oss. All ensamhet kommer inte från att vara ensam. En del av den kommer av att man blir en version av sig själv som ingen riktigt känner.

Utan en koppling till det egna jaget känns även framgång ihålig. Även kärlek känns instabil. Även fred känns tillfällig. Detta är inte bara en andlig angelägenhet. Det är existentiellt. För när vi tappar tråden till vilka vi är börjar vi leva i roller i stället för i liv. Vi uppträder stabilt samtidigt som vi känner oss vilsna. Vi speglar förväntningar i stället för sanningen. Och ju längre avståndet växer, desto svårare blir det att återvända. Det är en tyst, existentiell erosion, en känsla av att även när allt fungerar går något väsentligt förlorat.

Återanslutningen kommer inte på en gång. Den kommer i fragment, i små handlingar av ärlighet, i val som görs utan publik, i modet att leva efter värderingar som inte behöver förklaras. Att vara autentisk idag är inte ett varumärke. Det är en risk. En risk att bli missförstådd, en risk att bli ensam, en risk att inte längre passa in i ett liv som aldrig riktigt var ditt. Men det är också början på fred som växer fram i det tysta när man inte längre är i krig med sig själv. Du behöver inte överge världen, bara den version av dig själv som byggdes för att överleva den. Målet är inte att fly från verkligheten, utan att möta den med mer klarhet, mer sanning och mer närvaro. För i en värld som kräver prestation är äkthet den tystaste och mest sällsynta formen av mening.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Psykopaterna och makten

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/05/psykopaterna-och-makten.mp3

Jag läser ett inlägg av iraniern Yavar Zand på X. Han kallar sig själv för Sverigevän och är förtvivlad över det hat mot Sverige han möter på sociala medier:

Jag ser hur dessa invandrare använder glada emois när något sorgligt publiceras om Sverige, till exempel när bilar brinner eller när någon svensk tjej blir våldtagen. /…/ Jag ser i deras kommentarer att de till och med njuter att se Sveriges undergång, och de är MÅNGA. Jag och andra Sverigevänliga invandrare blir lynchade varje gång vi skriver något positivt om Sverige på sociala medier. Man blir attackerad av tiotal personer direkt och på en gång när man tar Sveriges sida i någon fråga oavsett ämnet. De hånar Sverige och svenskar. De säger att man hade det bättre i sina hemländer och att Sverige är primitivt, kallt, skit och att svenskarna är snåla och vidriga…. Jag tycker så synd om Sverige, jag ser en liten försvarslös flicka som håller på att bli våldtagen och det finns INGEN som hjälper henne. Jag kan bara säga svenskar VAKNA, er naivitet kommer att kosta er landet.

Det finns gott om onda handlingar som kan förklaras som egennyttiga. En våldtäkt är egennytta, ett rån är egennytta. Också en hämnd kan förklaras som en form av egennytta. Det kan handla om en plikt mot den egna släktklanen men också om att få frid i sinnet därför att man hämnats en oförrätt. När en 15-åring värvas för att skjuta ihjäl någon, så handlar det också om egennytta – dels om den ekonomiska belöning som utlovats för att ha utfört dådet men också om att ha skaffat sig ett rykte som en person man absolut inte ska bråka med. Det är svårare med det hat som illustreras ovan. Invandrare som gläds när det går illa för Sverige och svennar. Oavsett om de försörjer sig själva eller parasiterar på välfärden, så är det ju att såga på den gren de också själva sitter på. Det är nog mera dumhet än ondska. Hur som helst, det handlar om destruktiva handlingar som det inte går att se någon glädje med, för någon.

I ett sunt och väl fungerande samhälle styrs sociala relationer och status av vissa psykologiska kriterier som är baserade på den mänskliga naturen, till exempel talang, kompetens och dygd. Rätt människor tenderar att hamna på rätt plats. En dataprogrammerare bör kunna programmera. Hans chef bör vara en kompetent arbetsledare. Människor i maktpositioner och med inflytande bör ha en viss grad av personlig dygd och karaktär. De som dras in i skandaler – korruption, brott mot grundläggande moral och kriminell verksamhet – förlorar sitt goda rykte och sin ställning i samhället. De som grovt bryter mot grundläggande sociala normer straffas.

Inget samhälle är perfekt i detta avseende, men det är så här människor helst vill att samhället ska fungera. Av nödvändighet kommer detta samhälle att vara stratifierat. Vissa kommer alltid att vara rikare än andra, smartare, mer begåvade, vackrare och mer framgångsrika. Det kommer alltid att finnas mer eller mindre godtyckliga kriterier för att inkluderas i de högre klasserna. Framgång handlar inte bara om kompetens utan också om slump.

En överlägsen majoritet av medborgarna i vilket land som helst strävar efter att vara goda och göra gott. De vill leva sina liv utan att vare sig utmana staten, det egna lokalsamhället eller sina grannar. Om vi tar västvärlden som exempel så gäller det också för extremisterna, både till höger och vänster, liksom för dissidenterna, att de vill ”det goda”. När Radiohjälpen gör någon särskilt behjärtansvärd insamling så ställer var och varannan svensk upp. Vissa människor är så angelägna om att framstå som goda att de dygdesignalerar.

Också stater vill vara goda, vilket i synnerhet gäller för Sverige, den humanitära stormakten. Samtidigt som det finns gott om svenska hål att stoppa pengar i så är Sverige en av de största givarna. Under 2024 uppgick det svenska biståndet till över 600 miljoner kronor till Somalia och Somaliland.

Det här biståndet har inte något folkligt stöd. Om man sedan kopplar ihop det med att mer än 200 000 somalier finns i Sverige och att inte så få av de gäng som kriminaliserar Sverige består av somalier, så är det på ren svenska käpprätt åt helvete. När jag googlar ”somalier gäng” så får jag veta att det inte bara är i Sverige som somalierna är överrepresenterade i gängen utan både USA och Kanada fick ungefär samtidigt som Sverige samma gängkultur. Sådant här klarar inte svenska medier att diskutera eftersom de omedelbart skulle hamna i ”rasistfacket”.

Det är käpprätt åt helvete med de medier som inte gör sitt jobb och talar klarspråk med medborgarna om det som händer. Det är käpprätt åt helvete att så många somalier har släppts in i Sverige. Det är käpprätt åt helvete med många hundra miljoner i stöd till Somalia och Somaliland. Det är käpprätt åt helvete med ett politiskt system som till makten har fört de politiker som förorsakat Sverige och svenskarna denna skada. Och det är käpprätt åt helvete med ett folk där majoriteten istället för att ta politiskt ansvar sätter sig på läktaren och tittar på.

Jag tar del av en spridd artikel i Newsvoice skriven av Steven Eugene Kuhn. Med referens till den polske psykiatern Andrzej Łobaczewskis bok Political Ponerology (poneroi är grekiska och betyder ungefär medfödd ondska) vill han förklara tidens ondska med att patologiska individer, människor som är helt frikopplade från samvete, empati och sanning, stiger till makten, varefter de normaliserar sin psykiska deformitet och sitt ledarskap. Łobaczewski menar att alla regeringar lider av ett återkommande problem: Makt drar till sig patologiska personligheter. Stalin, Hitler, Mao Zedong, Saddam Husein, Muammar Gaddafi och Idi Amin är de i vår egen tid mest kända, men det finns flera.

Vi riskerar att få makteliter som inte vill sina folk väl, som toppas av de värsta bland oss. Kuhn påstår att det kännetecknar västvärlden och skriver:

Först de essentiella psykopaterna, födda utan samvete, utan skuldkänslor, utan empati, bara med kall ambition. Titta på Klaus Schwab, Victoria Nuland eller Christine Lagarde. Rovdjur klädda i ledares skinn.
Sedan finns karaktärspsykopaterna, förvrängda av trauma, ideologi eller ambition. Tänk på Zelensky, en komiker som blev frontfigur för massuppoffringen [av det ukrainska folket]. Tänk på Ursula von der Leyen, en byråkrat berusad av makt, blind för förstörelsen.
För det tredje, trollkarlarna, hypnotisörerna och manipulatörerna, som skapar slogans, säljer krig och förför massorna till att jubla för sin egen undergång – polerade, beräknande, mästare på bedrägeri klädda i diplomati.
För det fjärde, patokratin själv. När tillräckligt många av dessa typer infekterar systemet, vänds systemet upp och ner. Normala människor, de med anständighet, samvete och mod, tystas, diskrediteras eller krossas. Endast de patologiska överlever och frodas. Det är vad vi ser idag i Bryssel. Det är vad vi ser i EU-kommissionen, NATO och i Washington DC. En upp-och-ner-vänd värld där sjukdom belönas och förnuft bestraffas.

Med referens till Łobaczewski varnar Kuhn också för folkmajoriteten som är förvirrad, bedragen och känslomässigt kapad. De flesta ifrågasätter inte narrativet eftersom det skulle förstöra den illusion som de klamrar sig fast vid för att känna sig trygga.

Den slutsats jag drar av Kuhns resonemang och Łobaczewskis bok (som jag har läst) är att det är viktigt att kunna identifiera psykopater för att kunna hindra dem att nå den makt de både eftersträvar och är skickliga på att erövra.

Man kan som en psykiater se psykopati avgränsat, som individuella personlighetsstörningar typ antisocial, borderline, histrionisk, narcissistisk och paranoid. Det mest använda bedömningsinstrumentet är den kanadensiske psykologen Robert D. Hares Psychopathy Checklist-Revised (PCL-R). Den består av ett tjugotal drag som jag inte återger här därför att det blir en lite för torr uppräkning.

Man kan också se psykopaten i sitt sociala sammanhang, där inte någon defekt utan tvärtom ett antal kompetenser blir synliga. Psykopater är manipulativa och charmiga. De är också hänsynslösa och helt självcentrerade. De känner ingen skuld, skam eller rädsla och plågas inte av känslor på samma sätt som andra människor gör. En psykopat är den typ av person som säljer ut sin egen mamma samtidigt som han övertygande försäkrar andra om vilken kärleksfull son han är.

Psykopater har en högt uppdriven talang för att ”läsa människor” och att snabbt bedöma dem. De identifierar vad en person gillar och ogillar, motiv, behov, svaga punkter och sårbarheter. De vet hur de ska spela på våra känslor. Vi har alla knappar som kan tryckas på, och psykopater är mer än de flesta människor alltid redo att trycka på dem.

Många psykopater har också språkligt lätt för sig. De kan hoppa in i en konversation utan de sociala hämningar som hindrar de flesta människor. De utnyttjar det faktum att innehållet i ett meddelande är mindre viktigt än hur det levereras. En självsäker, aggressiv framställningsstil – fylld av jargong, klichéer och blommiga fraser kompenserar för bristen på substans och uppriktighet i deras interaktion med andra. Denna färdighet, i kombination med övertygelsen att de förtjänar allt de kan lägga beslag på, gör att psykopater effektivt kan använda det de lär sig om en person när de interagerar med honom eller henne. De vet vad de ska säga och hur de ska säga det för att utöva inflytande.

De är också vanligen mästare på att hantera andras intryck av dem själva. Deras insikt i andras psyke i kombination med ett ytligt men övertygande verbalt flyt gör att de skickligt kan ändra sin personlighet när det passar situationen och deras spelplan. De har en förmåga att ta på sig många masker, ändra ”vem de är” beroende på vem de interagerar med och på så sätt få sig själva att framstå som sympatiska för sitt tilltänkta offer.

Psykopatens värld är alltid uppdelad i den egna världen med sina egna regler och den andra stora världen med normala och därmed underlägsna människor. Psykopater tycker att världen är skyldig dem något – eller allt – och de har inga betänkligheter mot att använda alla de medel som krävs för att få det de vill ha och behålla det. I de mest skrämmande fallen är terror, tortyr, mord eller utrotning tillåtna medel. Psykopatens värld är en alla-mot-alla-värld. Där råder djungelns lag och bara de starkaste överlever. I sina egna ögon är psykopaterna de starkaste. Där styr inte några ”normies” med sin naiva moral, sin religion, sina traditioner och sin dygd. Världen och makten är inte till för förlorarna.

I strid med normala människors seder och bruk anser psykopater att det är ok att bryta sina löften (t.ex. att ge försäkringar, skriva under dokument och inte hålla dem), eftersom ”normies” är så komiskt naiva. Psykopaternas uppdelning i två världar är permanent och försvinner inte ens om de lyckas förverkliga sin dröm om att få makt över ”massorna” av normala människor.

Łobaczewski målar upp ett samhällssystem där alla dessa psykopater – karriärkriminella, oansvariga snyltare, inkompetenta egoister och kunniga, intelligenta manipulatörer – befinner sig i inflytelserika positioner inom alla samhällsinstitutioner. Precis som i fängelser och på Wall Street så är politikervärlden överbefolkad med psykopater: i regering och riksdag, inom militären, polisen, domstolarna, utbildningsväsendet, näringslivet, fabrikerna, bostadsrättsföreningar och ungdomsgrupper.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Hur kapitalet vann

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/05/hur-kapitalet-vann.mp3

En av Marx bärande teorier var att kapitalismens allt hårdare exploatering av arbetarna skulle leda till en revolution. Under 1800-talet var det ingen orimlig tanke. Emellertid, som vi vet revolterade aldrig arbetarna. Förklaringen är tredelad. För det första var nationalismen starkare än arbetaridentiteten. Arbetargemenskapen över gränserna växte sig aldrig särskilt stark. Den andra anledningen var att arbetarna med strejkvapnet, fackföreningarna och demokratin klarade att sätta upp en motkraft mot exploateringen. Detta ledde till den så kallade nedsippringseffekten, vilket är den tredje förklaringen. Kapitalismen gjorde inte bara borgarna rika. Den ökade allas välstånd i samhället. Från andra världskriget till slutet av 1970-talet steg det allmänna välståndet stadigt. I USA, till exempel, var det de fattigaste 20 procenten som gynnades mest av den ekonomiska tillväxten.

Arbetare bodde i visserligen rätt små men egna hus. Kvinnorna var hemma, bakade äppelpaj och tog hand om barnen. Köken var modernt utrustade långt över europeisk nivå. Amerikaner hade avfallskvarnar i sina diskhoar. Alla körde runt i stora tjusiga dollargrin och drack coca-cola. Livet var roligare också. Sexigt klädda tonårstjejer åkte rullskridskor och serverade hamburgare. Hollywood gjorde de bästa filmerna och det fanns drive-in-biografer. Rika svenskamerikaner som semestrade i Sverige åkte första klass med nattåget till Kiruna för att se midnattssolen.

Begreppet ”nyliberal” myntades på en konferens i Paris 1938. Bland delegaterna fanns två av de personer som kom att definiera ideologin: Ludwig von Mises och Friedrich Hayek. De hade båda flytt från det naziockuperade Österrike och menade att all form av kollektivism – att sätta samhällets intressen före individens – obönhörligen skulle leda till den typ av totalitarism som hade svept över Europa i form av nazism och kommunism. År 1944 publicerade Friedrich Hayek sin mest kända bok, ”The Road to Serfdom” (Vägen till träldom) där han förklarade den nyliberala teorin. Han menade att välfärdsstaten och socialdemokratin genom att minska det individuella handlingsutrymmet så småningom skulle övergå i den typ av absolut kontroll som Stalin och Hitler utövade. Ludwig von Mises bok ”Bureaucracy”, som publicerades samma år, framförde liknande argument.

Nyliberalerna hävdade att regeringarnas roll bör vara att undanröja de hinder som står i vägen för marknaden. De måste krympa staten, sänka skatterna, begränsa regleringarna, privatisera offentliga tjänster, minska fackföreningarnas makt och avskaffa kollektivavtalen. På så sätt skulle de frigöra marknaden.

Båda böckerna lästes av många, och de blev särskilt populära bland mycket rika och mäktiga människor. De såg möjligheten att fly från de skatte-, reglerings- och fackföreningsrörelser som begränsade deras förmögenheter. De började finansiera spridningen av denna nya ideologi.

1947 bildade Hayek den första organisationen för att främja nyliberalismen, Mont Pelerin Society. Det blev ett transatlantiskt nätverk av akademiker, journalister och företagare. Under de kommande tjugo åren strömmade pengarna in i takt med att doktrinen spreds. Hayeks nätverk finansierades av några av världens rikaste företag och personer. De anställde politiska analytiker, ekonomer, akademiker, jurister och PR-specialister för att skapa en rad tankesmedjor som skulle förfina och främja doktrinen. Dessa institutioner, av vilka många fortfarande är verksamma, tenderade att dölja sina syften med storslagna och respektabla namn, som Cato Institute, Heritage Foundation, American Enterprise Institute, Institute of Economic Affairs, Center for Policy Studies och Adam Smith Institute.

University of Chicago blev ett laboratorium för spridning av nyliberala idéer och är än idag ett centrum för doktrinen. William Volker-fonden – en liten men inflytelserik konservativ stiftelse betalade Hayeks lön vid University of Chicago i över ett decennium. Fonden gav samma stöd till von Mises vid New York University.

När marknaden väl hade befriats från sin statliga tvångströja skulle vinsterna fördelas med hjälp av det som den skotske 1700-talsekonomen Adam Smith kallade för ”den osynliga handen”. Han hävdade att de rika leds av en osynlig hand att göra nästan samma fördelning av livets nödtorft, som skulle ha gjorts om tillgångarna av staten hade delats i lika delar mellan alla dess invånare. På så sätt, utan att ha för avsikt att göra det och utan att veta om det, främjades samhällsintresset av marknaden.

Vad föreställer du dig när du hör ordet marknad? Små stånd på offentliga torg med randiga markiser som säljer ost, grönsaker eller begagnade kläder och som drivs av människor med blygsamma medel? ”Marknaden” låter som en vänlig, egalitär och demokratisk sfär. Men när begreppet används i ett nyliberalt sammanhang blir marknaden en eufemism för pengarnas makt. Att marknaden bestämmer betyder att de som har mest makt inom det ekonomiska systemet – med andra ord de som har mest pengar – fattar besluten. Den politiska makten underordnas den ekonomiska makten. Demokrati ersätts av plutokrati. Det som Friedrich Hayek påstod sig frukta – uppkomsten av en ny totalitarism – påskyndades av hans egen doktrin. Mäktiga människor och företag lägger beslag på rikedomar från hela världen och för att undgå beskattning flyttar de sina vinster över nationsgränser, gömmer dem från de regeringar som annars skulle ha beskattat dem. Med skatteparadis flyttas kapitalet ur sikte.

På 1980-talet var USA:s Ronald Reagan och Storbritanniens Margaret Thatcher förebildliga nyliberaler. De satte marknaden framför staten. Att svenska moderater tyckte nyliberalismen var toppen och att Carl Bildt tillhörde dem som var först på bollen är förståeligt. Bengt Westerberg var en av dem som tog nyliberalismen in i Folkpartiet (senare liberalerna). Men också socialdemokraterna drogs med, även om de hade svårt att erkänna det. När socialdemokraterna vann valet 1985 ropade en triumferande Olof Palme på valnatten: ”Striden mot Moderaternas nyliberalism är över. Den är död.” Det var inte sant. Tvärtemot vad Palme sa var nyliberalismen mer levande än någonsin. Också under socialdemokraterna avreglerades Sverige.

Nyliberalismen är en politisk neutronbomb. Politikens yttre strukturer finns kvar, men efter marknadskrafternas bestrålning har de i vår tids demokratier inte mycket politisk makt kvar. Den verkliga makten flyttas till andra fora, som är otillgängliga för vanliga medborgare: möten mellan ministrar och företagslobbyister i de bakre rummen, middagar för att samla in pengar, handelsavtal och offshore-tribunaler, privata möten vid ekonomiska toppmöten. Eftersom väljarna kräver begränsningar av den ekonomiska makten – oavsett om det handlar om att begränsa företagskoncentrationen, företagens och de mycket rikas antisociala beteende, extrema ojämlikhet eller miljöförstöring – är demokratin det hinder som kapitalet alltid strävar efter att ta sig förbi. Nyliberalismen visade sig vara medlet. Efter att nyliberalismen tagit över är de som styr oss övertygade om att den mänskliga naturen är girig och självisk, men också att girighet och själviskhet genererar den rikedom som vi alla åtrår. Som superkapitalisten Gordon Gekko säger i filmen Wall Street från 1987: ”Greed is good”.

Nyliberalismen framställer oss som konsumenter snarare än som medborgare. Den försöker övertyga oss om att vårt välbefinnande inte förverkligas bäst genom politiska utan ekonomiska val – närmare bestämt genom att köpa och sälja. Den lovar oss att vår konsumtion leder fram till en naturlig, meritokratisk hierarki av vinnare och förlorare. Den rikedom som vinnarna genererar kommer att berika alla.

Så har det nu inte riktigt gått. Sedan 1989 har USA:s superrika blivit cirka 21 biljoner dollar rikare. De fattigaste 50 procenten har däremot blivit 900 miljarder dollar fattigare. Efter att covid-19-pandemin började har världens tio rikaste män fördubblat sin förmögenhet, medan ytterligare 163 miljoner människor har hamnat under fattigdomsgränsen. Under de senaste fyrtio åren, då nyliberalismen har varit förhärskande både ideologiskt och politiskt, har rikedomen inte sipprat ner utan i allt högre grad koncentrerats till dem som redan hade den. I takt med att de rika har blivit rikare har de fattiga blivit fattigare, och extrem fattigdom och misär drabbar nu även de rikaste länderna.

Fram till 1950-talets början kallade sig ekonomen Milton Friedman – Hayeks kanske mest kända lärjunge – gärna för nyliberal. Men strax därefter försvann termen mer eller mindre från den litteratur som han och andra publicerade. Ännu märkligare var att det inte dök upp något annat begrepp att ersätta den med. Vår tids dominerande ideologi – som påverkar nästan alla aspekter av våra liv – har därför för de flesta av oss inget namn. Om du nämner den är det troligt att folk antingen stänger av eller svarar med en förvirrad axelryckning: ”Vad menar du? Vad är det där för något?” Även de som har hört ordet nyliberalism har svårt att definiera dess betydelse. Anonymiteten är både ett symptom på och en orsak till dess makt.

Under årens lopp har vi internaliserat och reproducerat nyliberalismens trosbekännelser. De rika tror att de har förvärvat sin rikedom genom egen företagsamhet och dygd – och har bekvämt nog förbisett sina fördelar i form av födsel, utbildning, arv, ras och klass. De fattiga och utslagna har börjat klandra sig själva för sin situation. Av både sig själva och andra definieras de som förlorare.

Alla med normala inkomster känner runt om i västvärlden av infrastrukturens sönderfall, liksom den långsamma men obevekliga försämringen av offentliga tjänster som sjukvård och utbildning. Det är kanske ingen slump att vi ser en ökande epidemi av självskadebeteende och andra former av nöd, av ensamhet, främlingskap och psykisk ohälsa. År 2010 dog 20 000 människor i USA av en överdos; år 2021 hade den siffran stigit till mer än 100 000.

Skulden för systemfel är individualiserad. Om hyran för din bostad är pressande hög, så har du inte förstått att rätta munnen efter matsäcken. Om du inte har ett jobb beror det på att du antagligen är lat, eller i varje fall inte ansträngt dig tillräckligt mycket. Om ditt kreditkort är övertrasserat beror det på att du konsumerar oansvarigt. Om ditt barn är överviktigt beror det på att du är en dålig förälder. Och din egen stora mage, den beror inte på ”mördande reklam” lika lite som på den ökande tillgången på skräpmat och onyttiga kalorier. Det handlar om din egen svaga karaktär.
Nu är vi alla nyliberaler.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Bibliotekstjänst

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/04/bibliotekstjanst.mp3

Den norske författaren Karl-Ove Knausgård bor numera i England. Efter att ha bott i Sverige i 13 år skrev han en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter där han kallade Sverige för cyklopernas land:

Cykloperna vill inte veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara. Cyklopernas stats­minister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. /…/ Cykloperna blir arga och kastar stora stenar efter de som säger något de inte gillar eller inte förstår. Detta skrämmer andra cykloper, för de vet att om de säger något som andra inte gillar eller inte förstår, så kommer de arga cykloperna att börja kasta sten på dem också. Cykloperna är därför antingen arga eller tysta.

Jan Guillou kommenterade i en krönika i Aftonbladet. I rubriken påstod han att Knausgård hade skrivit självömkande strunt:

Först bara några ord om Karl Ove Knausgård för dem som inte vet vem han är. Nämligen en något ­virrig norsk författare som debuterade med en berättelse om pedofili (därav Ebbas giftpil), inte blev ­berömd och tänkte ut något som kanske funkade bättre. Sedan skrev han en berättelse om sig själv på över 3.000 sidor och gav den för ­säkerhets skull Hitlers boktitel ”Min kamp”. Det funkade. Han blev berömd och kritikerhyllad. Inte mycket att säga om. Litterära framgångar är slumpmässiga och shit happens. Jag vet värre exempel.

Den Ebba som Guillou refererade till är författaren och kritikern Ebba Witt Brattström som i Dagens Nyheter hade skrivit att Knausgård var en litterär pedofil, att han utnyttjat småflickor samt att han hade en dold homosexuell relation till sin bäste vän, bakom sin frus rygg. Tonen i artikel var full av hat och förakt. Det där med pedofili syftade på Knausgårds debutroman 1998 ”Ut ur världen” som handlar om hur han som mycket ung fick en lärartjänst i Nordnorge och en kärleksrelation han hade med en av sina gymnasieelever. Lärartjänsten var på riktigt men inte kärleksrelationen. Och pedofili handlar det inte om. Jag har läst ”Ut ur världen”, liksom de flesta av Knausgårds böcker.

Jag funderar på om Ebba Witt Brattström känner till vad Oscar Wilde skrev i förordet till ”The Picture of Dorian Gray” (1890) nämligen att det finns inget sådant som omoraliska böcker. Böcker är bra eller dåligt skrivna. Det är allt. I Norge belönades ”Ut ur världen” med Kritikerpriset. Det var första gången för en debutroman.

I Sveriges offentlighet finns det bara ett godkänt sätt att skriva och tänka, ett i taget. Den mest övertygande förklaringen till den svenska enögdheten är att för författare, journalister och andra skribenter är den ekonomiska och sociala kostnaden för att gå emot strömmen helt enkelt för hög. Den som har barn att försörja, amorteringar på sin bostadsrätt på Södermalm och en vovve som bara äter den dyraste hundmaten, har helt enkelt inte råd att vädra obekväma åsikter. Och även om man tar den ekonomiska risken, så finns den sociala kvar. Vem längtar efter att kallas nazist eller att jämföras med Anders Behring Breivik? Vem plågas inte av ett förbud att träffa barnbarnen? Vem tar lätt på att förlora sin livskamrat därför att DN påstår att partnern är nazist?

Alla dessa risker blir lite mindre för dem som lämnat yrkeslivet. De behöver i varje fall inte förlora jobbet. Entreprenörer kan också ofta vara frispråkiga, om deras verksamhet inte störs av deras obekväma åsikter. Så finns det dissidenter som lyckas försörja sig på det som de skriver på egna sajter. Henrik Jönsson är den mest framgångsrika. Det finns också en och annan som är tondöv. Jag är en av dem.

På 1980- och 90-talet hade jag goda inkomster som ”zigenarexpert”. Jag reste land och rike runt och föreläste. Ofta var det Invandrarverket som förmedlade uppdragen. Jag talade med lärare, sjuksköterskor, advokater och många andra yrkesgrupper om hur zigenare – eller romer som de senare kom att heta – tänker och agerar. Dessa föreläsningar var givande också för mig. De som lyssnade kom med egna exempel, och därmed gjorde de mig till en bättre föreläsare. På 1990-talet genomförde jag ännu ett fältarbete, varefter jag skrev mitt magnum opus: Svenskar och zigenare.

Djävlars vad upprörda kulturarbetare, journalister och andra som inte vet ett smack om romer blev! Jag lyfte fram romernas kompetens i att bevara sin etniska tillhörighet och integritet, men också hur de försörjde sig. Det fick man inte göra. Den enda tillåtna kunskapen om romer var att de för förföljda, diskriminerade och förtryckta.

Mina föreläsningsuppdrag om romer försvann. Alla, utan undantag! Med andra ord så straffades inte bara jag utan också de många yrkesgrupper som var i behov av mina kunskaper om romer för att kunna göra ett bra jobb. Åsiktskorridoren stängdes för mig. Jag fick inte skriva om det ämne jag antagligen behärskade bäst. Och de som var ivrigast med att se till att jag inte fick någon plattform inom MSM var just kulturarbetarna. Det var samma intellektuella patrask som gjorde sitt bästa för att hermelinerna på bokmässan i Göteborg inte skulle behöva beblanda sig med några katter. George Orwell kallade den sorten för grammofonmänniskor, eftersom de nöjde sig med att spela den skiva som var aktuell för tillfället.

Det märkliga är att de institutioner som har en historia av fritänkande i vår egen tid är de hårdast censurerande och mest trångsynta. Jag tänker här i synnerhet på tre, varav jag ska intressera mig närmare för de sistnämnda: Mediernas kulturredaktioner, universitet och högskolor samt våra bibliotek.

Det paradoxala är att de så kallade kulturarbetarna är de som bäst känner till Orwells böcker och därför borde vara yttrandefrihetens förkämpar. Inte bara Orwells 1984 utan också Djurfarmen. En och annan av dem vet antagligen också en del om nyspråk och att Orwell skrev ”Om frihet överhuvudtaget betyder något så är det rätten att tala om sådant för folk som de inte vill höra.”

För att fortsätta på samma tråd, de vet vem Aldous Huxley var och de kan citera ur Solsjenitsyns Gulagarkipelagen. Många av de äldre har läst Ray Bradburys ”Fahrenheit 451”, en titel som syftar på den temperatur då böcker brinner. Lik förbannat skriker de högst av alla i kulturbranschen om populismens faror och strör invektiv som nazism, fascism och främlingsfientlighet omkring sig. De har inga som helst problem med att dessa skändningar saknar verklighetsunderlag.

Jag tror att huvudanledningen till denna paradox är att de förväxlar språket med verkligheten. Eller mer precist, de tror att språket formar verkligheten. Därför vill de tvätta det. Verkligheten får absolut inte formas av något alternativt tänkande. De är en pytteminoritet i det stora folkhavet, men en viktig minoritet därför att de erövrat den språkliga offentligheten.

Hur kan man få för sig att språket styr verkligheten? Vi har som alla vet en djupt problematisk ungdomskriminalitet i Sverige. Tonåringar skjuter ihjäl varandra. Vad spelar det för roll hur vi formulerar oss? De skjuter ihjäl varandra i alla fall. 24 procent av de som går ut nionde klass är funktionella analfabeter. Är det något som är totalt genomdiskuterat så är det skolan. Vad hjälpte det? Bostadsbristen, kan vi kanske rå på den med språkets hjälp? Åldringsrånen? Hedersmorden?

Ideologier har tagit livet av många miljoner människor. Visst påverkades och styrs verkligheten av språket. Men det handlar inte om att hur man rubricerar minoriteter, lika lite som att med censurens hjälp få folk att tala vackrare. Ett parfymerat språk löser inte problemet med en verklighet som stinker.

År 2013 gav journalisten Gunnar Sandelin och jag ut första delen av ”Invandring och mörkläggning”. Efter en helsidesannons i Dagens Nyheter och ett drev med gott om lögner och invektiv var jag absolut och definitivt ”cancellerad” i Main Stream Media. Jag visste med mig att jag skrev mer initierat och bättre än de flesta journalister, författare och samhällsvetare, men det hjälpte inte. Jag hade kunnat skriva en artikel som ledde till fred på jorden eller avslöjade världsgåtan (vilken den nu är). Mitt namn hade gjort att den förblev oläst och opublicerad. En av mina vänner, då mäktig chefredaktör och nu fortfarande tillhörig eliten av kulturjournalister, försökte få någon att skriva om en bok som jag gav ut år 2015, ”Romer i Sverige”. Ingen tackade ja till uppdraget. Hon spädde på: ”Skriv ner den om det behövs, bara den blir recenserad”. Men nej.

Ok, jag fortsatte skriva och ge ut böcker på mitt eget förlag, Debattförlaget. Tyst som i graven i MSM men via alternativmedia fick jag vid sidan av mina tidigare läsare en ny läsekrets och det hela gick ekonomiskt runt, om än just inte mer.

Så för några år sedan fick min skrivarkollega Gunnar Sandelin kontakt med Karneval, ett förlag jag inte kände till. Där gav han hösten förra året ut en bok om Sveriges demografiska förändring under de senaste femtio åren, ”Den stora omvandlingen”. Han uppmanade mig att kontakta Björn Eklund, som drev förlaget, vilket jag gjorde. Jag skrev ett synopsis som han gillade och för några månader sedan gav Karneval ut ”Ordet är fritt”.

Givetvis kollade jag tidigt upp förlaget och fann att de hade en rätt blandad utgivning. Den mest namnkunniga var Barbro Lindgren, en barnboksförfattare som tillhör mina och många andras favoriter. Björn Eklund och jag upptäckte att vi, som grundligt pålästa, hade en liknande syn på kriget mellan Ryssland och Ukraina. Detta trots det mycket starka narrativ om Rysslands och Putins totala skuld som helt dominerar både inom media och politiken. I Karnevals utgivning hittade jag två böcker om kriget Ukraina, översatta från franska. Jag läste dem. Den ena var den schweiziske översten Jacques Bauds ”Operation Z”. Den andra var den franske historikern Emmanuel Todds ”Västerlandets nederlag”.

Båda böckerna hade kriget mellan Ryssland och Ukraina som huvudtema. Jacques Bauds ”Operation Z” är en mycket noggrann och tillförlitlig exposé över kriget och hur det utvecklade sig i sin första fas. Varför invaderade Putin Ukraina? Använder ukrainska styrkor nynazistiska frivilliga? Vilka är de inblandade krafterna och verkligheten i den militära konflikten? Bland annat skriver han övertygande om massakern i Bucha som en ukrainsk provokation. I dag vet vi att han hade rätt. Amazons läsare ger den engelska versionen av Operation Z ett mycket högt betyg, 4,8. Det finns också inte mindre än ytterligare sju böcker skrivna av Baud, att köpa på Amazon. Alla handlar om Ukraina, Ryssland och kriget. Han har ocfkså behandlat andra teman, bland annat har han efter Operation Z skrivit en bok om Gaza.

Emmanuel Todd är en fransk historiker och demograf, tillhörig den etablerade franska kultureliten. Han är diplomerad från Institut d’études politiques de Paris och har doktorerat i Cambridge. Todd har ofta kunskaper och åsikter som gör att han hamnar på kollisionskurs med den franska intelligentian. Men Frankrike är ett land där det är accepterat att de intellektuella tar ut svängarna. Todd publiceras därför av ett av de finaste förlagen och är mycket såväl läst som omdiskuterad.

Efter att ha läst båda böckerna ger jag Jacques Baud högsta betyg för tillförlitlighet. Todd är inte lika tillförlitlig men mer kreativ. Naturligtvis frågade jag Björn Eklund varför han gav ut obekväm litteratur, till och med från franska lät översätta böcker som han nog insåg att Main Stream Media skulle tiga ihjäl. Och förstod han inte risken för att det kunde baktända när han gav ut böcker av Gunnar Sandelin och mig? Björn Eklunds svar var enkelt och samtidigt det förhållningssätt man skulle önska inte bara hos förläggare utan också hos kulturpersoner som Jan Guillou och Ebba Witt Brattström, nämligen att han gav ut böcker och författare som han tyckte om och såg som värdefulla. Som om åsiktskorridoren inte fanns! På Karnevals hemsida kan man också läsa:

Jag ser inget egenvärde i att en bok är ”kontroversiell”. Jag skulle föredra att Karnevals böcker blev allmänt hyllade, men med tanke på att de officiella narrativen på många områden idag är så falska, så blir verkligt intressanta böcker nästan per automatik ”kontroversiella”.

Observera, för Björn Eklund handlar det inte om att ta ställning, på samma sätt som dissidenter och andra aktivister gör. Det handlar om att vara fri.

Nu tillbaka där jag började, i cyklopernas land. Svensk bibliotekstjänst styr det urval som svenska bibliotek köper in och är därför ekonomiskt av stor betydelse för i synnerhet små förlag som Karneval. Man kunde förvänta sig att Svensk bibliotekstjänst hyste respekt för ett förlag som kostade på översättningar och därmed vidgade den svenska debatten. Nixpix, den insikten har inte deras lektörer.

Emmanuel Todds ”Västerlandets nederlag” gavs i BTJ-häftet nr 22 2024 lägsta möjliga betyg av lektören Bo Petersson. Han skrev (jag har uteslutit några ord därför att Svensk Bibliotekstjänst av någon obegriplig anledning inte tillåter att deras recensioner citeras i sin helhet):

Den franske historikern Emmanuel Todd förutspår Västerlandets totala militära, politiska, ekonomiska och moraliska kollaps till följd av dess bistånd till Ukraina i försvaret mot Rysslands angreppskrig. Som orsaker till Västerlandets svaghet anger han en kuriös blandning av olika faktorer som kristendomens försvinnande, de nationella kulturernas förflackning, kärnfamiljens dominans, det låga barnafödandet, utbildningssystemets nivellering, feminismens och transgenderideologins expansion samt, framför allt, nihilismens, dvs. värderingslöshetens, återkomst. Genomgående förhåller han sig mera förstående och överslätande gentemot den ryska – som han benämner det – auktoritära demokratin än mot den liberala demokrati som förespråkas i Väst och som han kallar liberal oligarki. Framför allt kritiseras USA, Storbritannien och Tyskland men även Skandinavien och Sverige får en släng av sleven. Det ryska angreppskriget mot Ukraina kan han däremot uppenbarligen överse med. Han beskriver Krim och Donbas som ”ryska”, inte ”rysktalande”, Rysslands angreppskrig som ”den ukrainska konflikten” eller ”det ukrainska kriget” vilket sägs syfta till en ”rättelse av gränsen”. Samtidigt beskrivs det ukrainska försvarskriget som ”moraliskt tvivelaktigt” och strävande efter att ”återförslava ryska befolkningar”. Framställningen är raljant, insinuant och polemisk, stundtals rentav smaklös. Västerlandets nederlag är en obehaglig bok.

Jacques Bauds Operation Z recenserades av Julie Hansen i BTJ-häftet nr 1, 2023. Också hon gav lägsta betyg:

Rysslands oprovocerade aggression mot Ukraina började 2014 med annekteringen av Krimhalvön och militära inblandning i regionen Donbas. Kriget eskalerade med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022. Dessa brott mot folkrätten har långtgående konsekvenser för den europeiska säkerhetsordningen och förtjänar därför saklig analys. Denna bok utlovar en inträngande analys men följer inte saklighetsprincipen utan är en partsinlaga. Författaren Jacques Baud har tidigare varit överste i den schweiziska armén samt Natorådgivare och är numera fristående konsult. Han lägger skulden för kriget på EU och USA, som han menar agerat irrationellt och i strid med sina egna samt Ukrainas intressen. Baud kritiserar vapenstöd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland. Han skriver att kriget orsakats av ett påstått hat mot Ryssland i väst, Rysslands påstådda behov en buffertzon mot väst och en påstådd vilja hos USA att försvaga Ryssland. I Bauds redogörelse framstår Ukraina inte som en suverän stat utan som en spelbricka i en konflikt mellan USA och Ryssland. Operation Z gavs ut först på franska augusti 2022. Den svenska översättningen innehåller ett nyskrivet kapitel (”Ukrainas låtsasseger”) om senare händelser. Boken bär drag av konspirationsteorier och är inte tillförlitlig som källa om Ukrainakriget.

Observera formuleringarna ”Rysslands påstådda behov en buffertzon mot väst och en påstådd vilja hos USA att försvaga Ryssland”. Påstådd!? Detta är allmängods. Inte konspiratoriska påståenden, utan väl belagda fakta. Jag har två hypoteser till att Julie Hansen skriver som hon gör. Den ena är att hon som litteraturvetare är gravt okunnig om kriget och förförd av det svenska narrativet. Den andra hypotesen är att om Julie Hansen skrev sanningen så skulle hon bli starkt ifrågasatt av sina kollegor och kanske till och med förlora jobbet.

Jag går tillbaka dit där jag började. Knausgård skrev ”Cykloperna blir arga och kastar stora stenar efter de som säger något de inte gillar eller inte förstår. Detta skrämmer andra cykloper, för de vet att om de säger något som andra inte gillar eller inte förstår, så kommer de arga cykloperna att börja kasta sten på dem också.”

Tack för i dag!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: wokespråket

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/04/wokespraket.mp3

Författaren Lewis Carroll lät sin karaktär Humpty Dumpty i Alice i spegellandet från 1871 säga: ”När jag använder ett ord betyder det precis det som jag väljer att det ska betyda.” Föregrep han wokespråket?

År 2021 släppte Brandeis University i Massachusetts en lista över förbjudna ord. Enligt Brandeis får vi inte längre säga offer, överlevare, triggervarning eller afroamerikan. Ordet ”fånge” måste ersättas med ”person som varit eller är internerad”. Kriminell bör ersättas med ”person som är involverad med rättsväsendet”. Brandeis University påpekar också att när man beskriver något som ”galet” eller ”vansinnigt” är det sårande för dem som lider av psykisk sjukdom. Förlåt, inte lider av psykisk sjukdom utan lever med psykisk sjukdom. Krympling blir först handikappad och därefter funktionsnedsatt. En läkarmottagning bör aldrig använda termen ingång eftersom det kan vara stötande för dem som inte kan gå. I denna språkmagi finns en förhoppning om att verkligheten ska anpassa sig, inte olikt förhoppningen att svansen ska vifta på hunden.

Brandeis lista utgår från att språket är ett kraftfullt verktyg som kan användas för att upprätthålla förtryck och de vill i vår dagliga användning utesluta begrepp som kan skada dem som har upplevt våld. I den akademiska världen används uttryck som ”epistemisk auktoritet” eller ”hermeneutiskt våld” för att skydda sig mot kritik. Jag håller inte för osannolikt att ordet ”slav” inom en snar framtid kommer att ersättas med ”personer utan frihet” eller något liknande.

En gång i tiden var vi överens om definitionen av ord som man, kvinna, ras, kön, rasism, sexism, våld, sanning och vetenskap. I dag saknar dessa ord en stabil eller konkret innebörd. Betydelsen flyter, beroende på vad som för tillfället är politiskt lämpligt. Som den brittiske komikern Andrew Doyle skriver i The New Puritans är mångtydigheten själva poängen. En vag och förvirrande terminologi är inte en brist i wokespråket, utan själva syftet. Där det inte finns några gemensamma definitioner finnas det inte heller någon möjlighet till ifrågasättande. Om allt blir subjektivt banar det väg för att sanningsanspråket kommer från dem som klagar högst över sin offerroll och tillvarons orättvisa. Wokeaktivister förstår att den som får definiera de begrepp som används har vunnit debatten innan den ens har börjat.

Skolor i USA har förbjudit klassiska böcker som To Kill a Mockingbird av Harper Lee från 1960 och The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood från 1985 med motiveringen att de innehåller ”rasistiskt, homofobiskt eller kvinnofientligt språk och teman”. Till och med ordböcker ändras för att överensstämma med Woke-ideologin. Merriam-Webster ändrade definitionen på ordet ”rasism” från att handla om individuella fördomar till ”systemiskt förtryck” som bottnar i ”en socialt konstruerad rashierarki som gynnar vita människor”. Ordet ”they”, som används som ett pronomen för en icke-binär person i singularis, vann Merriam-Websters pris för årets ord 2019. I standardengelska är they plural. Till och med definitioner i lexikon kan se ut som om de vore skrivna av en professor i kritisk rasteori.

Andrew Doyle skriver i Quillette Magazine att det som gjorde att woke kunde spridas så snabbt i västvärlden bland annat beror på att ”rörelsen gör anspråk på auktoritet på ett ogenomträngligt språk. Därmed förhindras den typ av kritik och granskning som skulle få woke att kollapsa av sig självt.

Doyle menar detta är ett kännetecken för alla sekter och att det leder till en ”epistemisk blockering”, dvs. att man avskärmar sig från influenser utifrån genom att använda detta specialiserade språk. Förutom att skydda sig själva från kritik får detta språk wokepersoner att låta informerade, samtidigt som de säger väldigt lite. Dessutom, wokespråket hjälper dem att veta vem som tillhör klubben och vem som är en utomstående. Om någon säger att det är problematiskt att Hollywood fokuserar för lite på funktionshindrade queersexuella inuiter, kan ni säkert gissa att han eller hon inte gillar att Donald Trump blev president.

Ett annat sätt att förvränga språket är att använda beteckningar i ett nytt sammanhang. Begrepp som extremhöger, fascist och nazist har alla helt kopplats bort från sin historiska betydelse. En absurd version av detta är när den postmoderna feministen Judith Butler kallar alla marxister som inte helt accepterar hennes identitetspolitik för ”vänsterkonservativa”. Således kan till och med marxister kallas konservativa om de inte är tillräckligt woke.

Enligt wokedoktrinen kan bara vita människor vara rasister. När New York Times rapporterade om två indiska tonåringar som trakasserade och överföll unga svarta flickor menade de att tonåringarna ”iscensatte vithet”. Genom någon Woke-alkemi förvandlades dessa två indiska tonåringar magiskt till vita barn under övergreppet, och jag antar att de förändrades tillbaka till indier efteråt. Logiken är att bara vita människor kan göra dåliga saker. Om minoriteter gör något dåligt kan det bara bero på att vithet tillfälligt flödade genom deras kroppar, ungefär som vid en demonisk besatthet.

En professor i företagsekonomi tvingades att ta tjänstledigt efter att svarta studenter klagat på att han använde ett ord på mandarinkinesiska som lät ungefär som neger, förlåt jag menar N-ordet. Enligt rektorn var anledningen att han ”marginaliserat, sårat och skadat den psykologiska säkerheten” för dessa studenter. Detta skulle kunna vara beskrivningen av en borderline personlighetsstörning: att man hör något som man ogillar och automatiskt antar det är en livshotande attack. Även ett ord på ett annat språk som låter ungefär som ett förbjudet ord på engelska kan tydligen leda till förödande konsekvenser.

Juridikprofessorn Jason Kilborn vid University of Illinois i Chicago fick mothugg från sina studenter när han använde ett ”N” följt av ett tomt fält för att representera rasistiska uttryck på en tentamen om diskriminering i arbetslivet. Det verkar vara en lämplig plats att antyda ett rasistiskt skällsord och förhoppningsvis lära unga jurister hur man bekämpar diskriminering inom juridiken. Men det var inte så en student tolkade det. Hon påstod att hon omedelbart efter tentan var tvungen att söka hjälp för att lugna ner sig. Det var förmodligen inte sant. Att hävda den typen av offerskap bygger på övertygelsen om att man bidrar till kampen för ett bättre samhälle. Professor Kilborn stängdes av för denna fruktansvärda rasistiska handling.

En studie som publicerades i Journal of Personality and Social Psychology av Yale-professorn Cydney Dupree visar att medan konservativa tenderar att tala till såväl vita som andra kulörer på samma sätt och i samma tonläge, var de wokeprogressiva mer benägna att modifiera sitt tal på ett sätt som avslöjade att de stereotypiserade minoritetsmedlemmar som mindre kompetenta och med lägre status.

Stereotypen om nedlåtande vita liberaler som försöker föra minoriteters talan utan att fråga dem om deras åsikter verkar också stämma. En av de mer bisarra woke-ordstriderna i USA är vita liberalers försök att tvinga på latinamerikaner termen ”latinx”. De flesta har aldrig hört talas om ordet och de som hade det tog avstånd. I en artikel i USA Today skrev författaren: ”Det sista vi behöver är engelsktalande progressiva som wokesplainar, som undervisar oss i hur man ska tala spanska”

Under presentationen för den amerikanska kongressen av det dokumentära projektet ”Birthing While Black” valde demokratiska politiker att använda uttrycket ”födande människor” i stället för kvinnor och mödrar. Shalanda Young, president Bidens budgetdirektör, sa att detta berodde på att ”vårt språk måste vara mer inkluderande”. Ett begrepp som aktivister också använder för de personer som en gång kallades kvinnor är ”personer som menstruerar”. Vissa förändringar är lömska, som att ändra ”equality” (jämställdhet) till ”equity” (rättvisa). Det är en stor och väsentlig skillnad som de flesta inte märker. Ju mindre folk vet, desto bättre. Det är för deras eget bästa.

Kanske wokespråket är på väg att förpassas till historiens dyngstack. När jag skriver den här krönikan meddelas att den brittiska Högsta domstolen slagit fast att i lagstiftningen ska begreppet kvinna förstås som en biologisk kvinna. Därmed sätts punkt för en flera år lång dispyt om också den som bytt kön till kvinna ska ingå i samma definition . ”Domen är allt vi hoppats på och kampanjat för i flera år”, säger journalisten Helen Joyce, till Ekot utanför domstolen i London. För fyra år sedan skrev hon boken ”Trans: When ideology meets reality.” Det är ett hårt slag. Det känns som man vill utesluta oss”, säger feministen och trans- och klimataktivisten Jane Fae till BBC. När jag googlar henne så hittar jag en text där hon funderar över vad vi kan lära oss av en homosexuell hund i Tennessee.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Mikroaggressioner

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/04/mikroaggressioner.mp3

Begreppet ”mikroaggression” myntades år 1970 av den afroamerikanske Harvard-professorn Chester M. Pierce för att beskriva oförskämt eller avvisande beteende som han påstod sig ha sett vita rutinmässigt rikta mot svarta. 1973 vidgades begreppet av en kvinnlig ekonom vid Bostons tekniska elituniversitet MIT. Hon menade att det också gäller för de subtila förolämpningar som många kvinnor utsätts för från män, oavsett om de är avsiktliga eller inte. Ytterligare fyra år senare bröt psykologiprofessorn Derald Wing Sue vid Columbia University ner begreppet i tre olika kategorier. I sin bok ”Microaggressions in Everyday Life” skiljer han mellan mikroaggressivitet, mikroförolämpningar och ”mikrovärderingar”.

Min första reaktion är att begreppet är en oxymoron (ex. på oxymoron: skitgott). En aggression är i sig något våldsamt och inte något mikro. Jag hittar också begreppet microrape, mikrovåldtäkt. Betyder det att ”han våldtog mig lite grann”? När jag googlar begreppet så hittar jag en länk där deltagarna med utgångspunkt från begreppet microrape tävlar i att hitta på löjliga övergrepp. Ett exempel: Quantumrape: Varje gång en man föds.

Sedan kommer förklaringen, microrape visar sig vara ett skämt. När det blev känt togs begreppet bort från Wikipedia. Ok, microrape finns inte men professor Sue ger ett antal andra exempel på mikroaggressioner. Några av dem är rätt konstiga, som det här:

En lesbisk klient i terapi avslöjar motvilligt sin sexuella läggning för en heterosexuell terapeut genom att säga hon är ”intresserad av kvinnor”. Terapeuten indikerar att han inte är chockad över avslöjandet eftersom han en gång hade en klient som var ”intresserad av hundar”. Det dolda meddelandet är enligt professor Sue att attraktion av samma kön är onormalt och avvikande.

Min spontana reaktion är att det i sak är ett korrekt konstaterande att homosexualitet är onormalt och avvikande. Det moraliska förhållningssättet är en annan fråga och även om jag själv inte är ett skvatt provocerad av homosexualitet så får väl folk ha vilka åsikter de vill så länge de inte agerar diskriminerande. Sedan, jag betvivlar starkt att en terapeut skulle jämföra sexuella känslor och handlingar mellan människor med hur människor kan förhålla sig sexuellt till hundar eller andra djur.

Också andra av professor Sues exempel är alldeles för grova, samtidigt som de känns konstruerade. Följande kanske fortfarande är relevant I USA men knappast i Sverige: Ett svart par placeras i restaurangen vid ett bord bredvid köket trots att det finns andra tomma och mer åtråvärda bord. Dolt meddelande: Du är en andra klassens medborgare och förtjänar inte förstklassig behandling.

Att hovmästare och servitörer gör skillnad på sina gäster, så är det säkert. Men jag tvivlar starkt på det givna exemplet. De flesta vita människor tar absolut inte risken att bli anklagade för rasism. Några andra exempel på sådant som man inte får säga:

Du blev slagen av en tjej! (till en pojke i någon tävling).Du pratar jättebra engelska (en komplimang som bygger på att man egentligen underskattar den andre)Vad hette du innan du bytte till ett mans/kvinnonamn? (Till en transperson).Var är du född någonstans? (Antyder att du inte riktigt hör hit)Du som har muslimska föräldrar, får du gå på fest och dricka vin?Vad skönt det måste vara för dig som är svart att inte behöva ha solskyddsmedel!Jag var i en klass och nämnde att jag hade besökt södra Asien för några månader sedan. Efter att jag nämnt det frågade professorn mig om jag någonsin hade ridit på en elefant. Hon frågade mig framför hela klassen. Jag tyckte att det var oförskämt. (Asiat, kvinna)

Professor Sue vill visa på ett mobbarbeteende som vita visar mot svarta, män mot kvinnor, heterosexuella mot sexuella minoriteter och fullt funktionsdugliga gentemot människor med funktionsnedsättningar. Dessutom landar han nästan alltid i att det är vita heterosexuella män som mobbar sin omgivning. Självklart förespråkar han därför ”triggervarningar” och ”säkra rum”.

Om jag vill säga något på en av dessa ultra-woke platser börjar jag lämpligen med något i stil med: ”Jag vet att jag som en heteterosexuell vit man är delaktig i det vita patriarkatets förtryck. Jag lovar att lyssna mer än jag talar och alltid försöka lära mig och bli bättre.”

Det är uppenbart att mikroaggressioner handlar om finliret med avseende på rasism – det vill säga att vi bör alla vakta vad vi säger och hur vi agerar mot andra människor. Samtidigt som jag på en nivå begriper budskapet, så förstår jag inte alls det människoideal som resonemanget landar i. Jag undrar om professor Sue känner till Johnny Cash´ låt ”A boy named Sue”. Jag ska inte återberätta den här, men kanske skulle man kunna säga att pappan som gav sin son ett flicknamn utsatte honom för, inte en mikro men en makroaggression. Syftet var hur som helst att sonen skulle växa upp till en vuxen man som tålde den hårda behandling som livet utsätter de flesta bland oss för.

Vilken är poängen med att träna människor i överkänslighet? Resultatet blir ju inte bättre utan sämre fungerande och djupt olyckliga människor. Jämför t.ex. med stoicismen vars credo är att människan inte ska ge efter för sina känslor och klaga på det ena eller andra, utan uthärda såväl naturens prövningar som diverse orättvisor. Faktiskt så finns stoicismen som grundidé också i vår tids beteendeterapi där patienterna genom kognitiv omstrukturering lär sig att hantera rädsla och ångest.

Professor Sues ideal landar i en människa som nog gör bäst i att stanna inlåst i sitt säkra rum, eftersom han eller hon kommer att krossas av att leva tillsammans med andra människor.

I mina fortsatta funderingar över begreppet mikroaggressioner vill jag göra skillnad mellan mobbning, det vill säga när man visserligen subtilt men ändå avsiktligt mobbar andra personer som på ett eller annat sätt redan befinner sig i underläge och den mobbning som den utsatte känner, men som kanske inte ens finns. Här är några exempel hämtade från professor Sue, men i svensk version:

Jag gick in i ett köpcentrum och frågade en vakt var toaletterna låg. ”Självklart”, sa han och pekade. ”Där är manstoaletten”. Ja, tekniskt sett är jag en man, men jag blev rasande över att han tog sig rätten att bestämma mitt genus på det sättet.

Folk säger inte att jag inte hör dit, men det känns som om jag inte gör det när jag är den enda icke-vita personen i en föreläsningssal (Latinamerikansk kvinna).

Jag är syrier och åkte med tunnelbanan. En vanlig svensk som satt mitt emot mig undvek ögonkontakt eftersom han uppenbarligen var rädd för invandrare. En annan såg mig rakt in i ögonen som om han ville säga: ”Du hör inte hemma här.”

Jag blev förbannad på min chef igår. Det regnade ute och han höll upp dörren för mig. Tror han att bara för att jag är kvinna så klarar jag inte ens att öppna en dörr? I morse regnade det också och den här gången höll han inte upp dörren för mig. Att hålla upp dörren är väl en rudimentär artighet som män bör visa kvinnor.

Jag är en stark, ung, intelligent svart kvinna. Jag gick in i en HM-butik idag för att köpa ett par jeans, och expediten, en vit kvinna, kom fram med ett leende och sa: ”Hur kan jag hjälpa dig?” Uppenbarligen trodde hon att jag skulle stjäla något.

Gemensamt för exemplen ovan är att ingen mikroaggression har ägt rum. Kränkningen syns varken för den som utfört den, eller för omgivningen. Den finns enbart i ”den kränktes” fantasi. Finns den då överhuvudtaget? Professor Sue skulle svara jakande på den frågan eftersom han anser att de givna exemplen speglar en värld som är så konstruerad att heterosexuella vita män alltid har övertaget och därmed genom sin blotta existens utgör ett permanent övergrepp mot minoriteterna.

När det gäller avsiktliga mikroaggressioner kan människor lära sig att undvika sådana. Men vad kan man göra åt ett samhälle där kränkningarna bara syns för de utsatta? Nu har vi kommit ut på moralfilosofiskt djupt vatten.

Det enda svaret är att revoltera och att från grunden bygga det absolut rättvisa samhället. Det i sin tur förutsätter att människor i grunden är absolut goda. Annars går det ju inte! Följdfrågan blir vad de som är absolut goda ska göra med alla oss människor som inte håller måttet?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Woke, normkritik och identitetspolitik

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/04/woke-normkritk-och-identitetspolitik.mp3

Måndagen den 31 mars i år har Dagens Nyheter en stor artikel om Ava Wizelius, en man som bytt kön. Rösten är lite hes eftersom hon just har opererat sina stämband. Resultatet väntas inte vara klart förrän om ett år. Då är hennes röst förhoppningsvis lite ljusare och mjukare. Det kommer att underlätta, tror hon, och säger att myndighetskontakter i telefon blir krångliga när man har kvinnligt personnummer men låter som en man. Med andra ord, hon har också juridiskt bytt kön.

Ava är tidsanställd som instruktör i hemvärnet och påminner DN-journalisten om att Försvarsmakten under Prideveckan 2024 gjorde en uppdatering av uttrycket ”kämpa till siste man”. Nu heter det ”kämpa till siste hen”. Johan Landeström, marknadschef på Försvarsmakten, skrev i ett pressmeddelande att det var viktigt att påminna om allas lika värde. Påminna är ett lurigt ord. Det syftar på sakförhållanden, typ ”Vi vill påminna om att vårisarna kan vara tunna”. Här är begreppet använt på samma sätt som i religioner: ”Vi vill påminna om att Gud hör bön”.

Som Dagens Nyheter skriver i ingressen är anledningen till att de gör det här reportaget att Donald Trump driver bort transpersoner från USA:s väpnade styrkor eftersom han anser att transpersoner hör till den ideologiska woke-flora som han vill rensa bort. Ingen svensk tidning hatar den amerikanske presidenten mer än Dagens Nyheter. Att höra orden ”Donald Trump” skapar samma reaktion i hjärnan på en DN-journalist som när en krigsveteran hör en explosion. Skillnaden är att den wokeinfekterade hjärnan skapar detta svar utan att någon traumatisk händelse ägt rum. Traumat var inte verkligt, men de två orden Donald Trump får traumaresponsen att vakna till liv.

Med andra ord, som för så mycket annat, finns det en ideologisk grund för Dagens Nyheters agendajournalistik. De vill markera att transpersoner är som alla andra. Donald Trump har fel när han slår fast att det bara finns två kön.

Riktigt så självklart som Försvarsmakten skulle önska var inte könsbytet för Ava Wizelius kollegor. Tidigare hette hon André och var civilanställd som chef på Försvarsmaktens tekniska skola, och delaktig i männens gemenskap. Men efter att ha kommit ut som kvinna förändrades det. Lite kryptiskt säger hon att de manliga kollegorna fasade ut henne och sköt över henne i det andra lägret men som transperson var hon inte heller välkommen i Försvarsmaktens kvinnoföreningar. Det är förklaringen till att hon nu har ett jobb i hemvärnet.

I Sverige går det en skarp gräns går mellan vanligt ”oideologiskt” folk och en maktelit som traskar med i Pride och tycker det är djupt problematiskt att Astrid Lindgren skrev att Pippi Långstrumps pappa var negerkung.

De som aktivt driver woke är en minoritet, men det är många som utsätts. Journalister, lärare, byråkrater och studenter på universiteten, anställda inom rättsväsendet, skolan, myndigheter och kommuner får en ideologisk fostran som övriga Sverige står helt frågande inför. De skickas på värdegrundskurser och utbildningar i likabehandling. Organisationer som RFSL skär pipor i vassen genom att utbilda olika personalgrupper i HBTQi+-rättigheter och normkritik. Att bli woke betyder att man ser problematiska inslag i livets alla aspekter och så småningom inser att det är systemet som är problemet och måste störtas. Wokesekten är destruktiv. Den vill inte bygga upp något utan riva ner.

För de stora amerikanska namnen som Robin DiAngelo och Ibram X. Kendl är woke-aktivismen big business. Robin DiAngelo är en vit kvinna som informerar sina vita medmänniskor om att de är rasister och rekommenderar både tagelskjorta och piska så de kan sona, inte sina brott men väl sin själva existens. Hon tar 320 dollar per timme för telefonkonsultationer och mellan tio och femtontusen dollar för en föreläsning. Kendl har av flera organisationer fått ett arvode på 20.000 dollar för en 45-minuters föreläsning. Budskapet är rätt enkelt. Allt som Kendl ogillar är rasism och allt som han gillar är anti-rasism. De som inte tror på klimatsektens budskap om världens snara undergång är också rasister.

Båda har skrivit böcker som också översatts till svenska. Kendl ”Så blir du en antrasist” och DiAngelo ”Vit skörhet: därför är det så svårt för vita att prata om rasism.” Huvudbudskapet är att alla vita är rasister, därför att vara rasist och vit är samma sak. Det blir lite som katolicismens Vi är alla syndare.

Den engelske debattören Douglas Murray säger att woke inte bara ger människor en identitet utan en uppgift i livet. Istället för att bara vara ansvariga för sig själva ska de rädda mänskligheten. Den existentiella ångesten som kommer från tron att ditt liv är meningslöst omvandlas till att vara på ”rätt sida av historien”. Den som är woke kämpar för en rättvis sak. Komikern Bill Maher sammanfattar woke-tänkandet när han diskuterar situationen mellan israeler och palestinier: ”Den som är fattigare och brunare måste ha rätt, och den som är rikare och vitare måste ha fel.” Sådana resonemang leder till bisarra banderoller vid protester och demonstrationer som ”Queers for Palestine.”

När medicinska forskare hävdar att det inte finns någon skillnad mellan könen förutom den som patriarkatet har påtvingat oss eller att det biologiska könet är en social konstruktion, visar de den nya härskande klassen sin lojalitet genom en form av lydnad. Den som är forskare och lärare vid en svensk högskola och inte är woke måste ligga lågt för att kunna behålla jobbet. Också Josef Stalin tvingade sovjetiska forskare att driva idéer som de visste var osanna. På så sätt visade de ”den blinda lydnadens dygd”.

Nu byter jag till den oideologiska sidans protester. I synnerhet är wokepropagandan starkt ifrågasatt på nätet – som enligt politiker och medier sprider hatpropaganda. Vafan, varför lyfter morgontidningarna fram en svart kille som lucia? Är det ett resultat av att journalisterna varit på kurs och lärt sig normkritik? Normen är ju att Lucia är en blond flicka. Vad är det för fel på det?

Wokefolket förbryllas över att folk hetsar upp sig över en mjölkpaketsreklam som döpt en bonde till Hamid. Vilken svensk bonde heter Hamid? Ska vi inte ens på mjölkpaketen slippa denna fostran till att se mångkulturen som det normala? Svenska Dagbladet hittar visserligen inte någon Hamidbonde men en Hamid som arbetat sju år som dräng. De missar poängen. Den som heter Hamid är givetvis välkommen att arbeta både som bonde och dräng. Det handlar inte om diskriminering utan det handlar om en protest mot hjärntvätt – att svenskar ska fostras till att se mångkultur som normalt. Den typen av propaganda fungerar emellertid inte. Varför? Därför att svenska bönder bara heter Hamid när det handlar om folkfostran.

Woke är av och för eliten. De som är woke kommer från en välbeställd urban medelklass, är nästan alla vita och högskoleutbildade. Wokemarkeringarna fungerar till stor del som symboler för exklusivitet på samma sätt som överklassen för ett sekel sedan visste vilka bestick som de skulle äta fisk respektive dessert med. Woke är en ideologi som lärs ut på högskolorna och syftar till att bevara medel- och överklassens kulturella kapital.

Att bli woke beskrivs bland de drabbade som att vakna och få en ideologisk förklaring till hur världen fungerar. Andra sätt att beskriva wokeengagemanget är att man utvecklar ett ”kritiskt medvetande” eller lärt sig att tala med en ”autentisk röst”. Utomstående saknar ett ”kritiskt medvetande” och måste därför undvikas. Deras internaliserade rasism, transfobi och omedvetna bejakande av patriarkatet gör att de helt enkelt inte ”fattar”. När vänner och familj konfronterar en woke-person om hans eller hennes besatthet blir svaret att deras icke-troende nära och kära är ”toxiska” och att det handlar om ”gaslighting”. Den nya medlemmen uppmuntras att bryta banden med omvärlden, inklusive vänner och familj. När allt kommer omkring är dessa människor sannolikt rasistiska och transfobiska, förmodligen också fascister.

Som den amerikanske matematikern James Lindsay konstaterar: ”Människor som har omprogrammerats till en sektmentalitet kommer att uppfatta alla försök att befria dem från sekten som rasistiska och sexistiska försök att dra bort dem från deras gemenskap”. De är självcentrerade, hyperkänsliga och melodramatiska”, vilket påminner om hur små barn reagerar på världen. Att missta sig på en persons kön är ett allvarligt brott, men samtidigt är det ok att felaktigt kalla motståndarna för nazister och fascister. När den konservativa aktivisten Lauren Southern deltog i en vänsterprotest och skrek ”Det finns bara två kön”, hällde en av demonstranterna en flaska urin över hennes huvud, så provocerad blev hon. På engelska finns uttrycket ”cry-bullies”. Googles översätter det till gråt-mobbare, ett ord som inte finns på svenska. Däremot finns begreppet mimofanter. Det är personer som känsliga som mimosor, en blomma som drar ihop sig vid beröring, och klumpiga som elefanter.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den övergivna diplomatin

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/03/den-overgivna-diplomatin.mp3

Diplomati är en pragmatisk process. Parterna anpassar sig, justerar och förhandlar fram en kompromiss, för att skapa en långsiktig och bra relation med varandra. I det antika Grekland skickades ambassadörer till andra stadsstater för att förhandla om allianser och handelsavtal. Under medeltiden var det kyrkan som svarade för internationella relationer och ambassadörerna var vanligen präster. Allianser konfirmerades ofta genom kungliga äktenskap. Wienkongressen 1815, som syftade till att återställa stabiliteten i Europa efter Napoleonkrigen, var en av de mest betydelsefulla diplomatiska händelserna under 1800-talet eftersom den etablerade ett system för kollektiv säkerhet och gjorde maktbalansen till en viktig princip i internationella relationer. Genom multinationella diplomatkongresser skulle freden upprätthållas.

Maktbalansen utvecklades till ett allianssystem. Med stora allianser skulle ingen makt i Europa någonsin riskera ett krig eftersom kriget skulle bli så stort och så förödande att det inte skulle vara värt det. Allianserna blev alltmer hemlighetsfulla och kommunikationerna bröt samman, vilket ledde till det massiva och förödande krig som allianserna skulle förhindra: Första världskriget. Efter kriget höll segrarmakterna en fredskonferens utanför Paris där Versaillesfreden undertecknades. Amerikanerna tyckte att det var en bra idé att dela upp Europa efter nationaliteter och ignorerade maktbalansteorin. I stället skapades ett antal svaga stater som var lätta för Nazityskland och Sovjetunionen att erövra, vilket ledde till ett nytt europeiskt världskrig.

Efter andra världskriget skedde ett antal betydande förändringar inom diplomatin, främst genom uppkomsten av FN. USA tog från Storbritannien över rollen som världspolis. Kärnvapenhotet blev den nya maktbalansen. Den var mycket farligare men förhoppningsvis skulle hotet om en total undergång få krig att framstå som alltför riskabelt för att någonsin testas. Det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen präglades av intensiv diplomati, där båda sidor försökte få övertaget genom propaganda, hemliga operationer och förhandlingar om vapenkontroll. Under Richard Nixon och Henry Kissinger försökte USA samarbeta med Kina för att få dem att fjärma sig från Sovjetunionen och på så sätt stabilisera maktbalansen.

När Sovjetimperiet gick under 1991 blev världen med ett humanitärt perspektiv bättre. Fler människor slapp leva med statlig terror. Emellertid, geopolitiskt blev världen sämre, eftersom maktbalansen försvann.

Om USA:s regering ansåg att en nation inte uppfyllde deras definition av demokrati, fria marknadsinstitu­tioner och en miljö där ”gemensamma värderingar kan blomstra” kunde USA med militärt våld åsidosätta det landets rätt till suveränitet och självbestämmande. Med andra ord tog sig USA:s regering rätten att bestämma vilken form av politiskt styre och ekonomiskt arrangemang som är bäst för vilken nation som helst i världen. Egentligen var det ingen nyhet. USA hade också tidigare banat vägen för brutala diktatorer, där man kan undra över de gemensamma värderingarna. Vad hade Carter-regimen för delad värdegrund med mujaheddin när Sovjet invaderade Afghanistan? Eller Eisenhower-regimen med Iran under shahens terrorvälde, som var beryktat för sina tortyrkamrar och världsledande med avseende på genomförda dödsstraff?

Kuppen i Chile 1973, som installerade den mordiska Pinochetregimen, följdes av en femdubbling av USA:s ekonomiska bistånd. Reagans åtta år vid makten på 1980-talet ledde till ett enormt blodbad när Washington slussade pengar, vapen och förnödenheter till diktatorer och högerorienterade dödspatruller som härjade i Central­amerika. Dödssiffrorna under den perioden var svindlande: mer än 70 000 politiska mord i El Salvador, mer än 100 000 i Guatemala och 30 000 dödade i USA:s contra-krig mot Nicaragua.

Det som gav USA legitimitet var myten om gott och ont. I den internationella politiken representerade USA alltid det goda och hade därför en skyldighet att ingripa och jaga ondskan på flykten. Det var helt ok att avsätta en misshaglig president i ett annat land (Saddam), att spåra upp och mörda terrorister (bin Laden) och att störta regimer, även om de var tillsatta i allmänna val (Janukovitj i Ukraina). ”Vi är fredsälskande och kan göra vad vi vill. Så vad bråkar ni om?”

Särskilt hade vi européer anledning att vara tacksamma, eftersom USA via Nato gav Europa en säkerhetsgaranti. Om stora stygga Ryssland skulle hota oss, så var vi skyddade av stora snälla USA. Européerna lade alla sina geopolitiska ägg i den korg som hette Amerikas förenta stater, under antagandet att USA alltid på ett eller annat sätt skulle skydda europeiska intressen, till och med genom att offra amerikanska intressen. Det var naivt av Europas politiker att tro att USA skulle sätta europeiska intressen främst, till exempel i sina kontakter med Ryssland. Vissa av geopolitikens regler är mycket tydliga. Alla stormakter, inklusive Förenta staterna, sätter alltid sina egna intressen främst.

I december år 2021 försökte Vladimir Putin få kontakt med Joe Biden, i avsikt att förhindra det krig som bröt ut i februari år 2022. Biden-administrationen vände ryggen till. De var demonstrativt ointresserade av diplomati, övertygade som de var om att kunna knäcka Ryssland.

Omedelbart efter att Ryssland invaderat Ukraina försökte Frankrikes president Macron att ta kontakt med Putin för att se om det fanns några sätt att avsluta kriget diplomatiskt. Macron hävdade till och med att Ryssland skulle kunna behöva vissa säkerhetsgarantier i samband med Natos utvidgning österut, för att kunna dra tillbaka sina trupper och acceptera ett eldupphör. Detta kritiserades hårt som omoraliskt av Europas övriga politiker och Macron rättade in sig i ledet. Eftersom invasionen påstods vara oprovocerad, vilket den naturligtvis inte var, sågs diplomati som ett sätt att legitimera kriget. Att ens diskutera Rysslands säkerhet sågs också som omoraliskt. När ryssarna mötte väststaterna i internationella institutioner, så gick de västliga representanterna ut eller vände ryggen till, inte olikt hur tonåriga flickor bär sig åt på en skolgård.

Vi såg det förhållningssättet redan i Georgienkriget 2008. Nato och Ryssland hade byggt upp en gemensam institution, Natos Rysslandsråd, för att med diplomati kunna lösa meningsskiljaktigheter. Men så snart en konflikt uppstod i Georgien svarade Nato med att stänga ner dialogen inom Natos Rysslandsråd.

EU:s förre utrikespolitiske chef, Joseph Borrell, hävdade att kriget skulle lösas på slagfältet. Lika med hans efterträdare, Kaja Kallas. Varför ska man prata med Putin? Med hennes ord är Putin en krigsförbrytare och hon ser inte behovet av att tala med krigsförbrytare. Så tycker hon till om Ryssland: Landet borde brytas upp i mindre stater. Det är ungefär lika verklighetsförankrat som ambitionen att omvandla månen till en ost.

Diplomati ansågs vara en belöning för gott uppförande. Vid dåligt uppförande skulle alltså diplomatin skäras ned. Naturligtvis borde det motsatta vara sant när konflikter bryter ut. Det är verkligen då som diplomati är nödvändigt. Denna moralisering av diplomatin är skrämmande med tanke på hur mycket mänskligt lidande som uppstår i avsaknad av diplomati.

Någon månad efter att Ryssland invaderat Ukraina avbröt som bekant Storbritanniens premiärminister Boris Johnson pågående diplomatiska förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina i Istanbul. Det var ingen tillfällighet att det var just han som fick uppdraget. Det finns ett särskilt band mellan Storbritannien och USA, som får Storbritannien att avstå från ett självständigt politiskt agerande. Av Europas alla länder är Storbritannien USA:s mest nyttiga idiot. Det var ingen tillfällighet att det var just dessa båda länder som år 2003 invaderade Irak med den felaktiga motiveringen att Irak hade massförstörelsevapen.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg hävdade på Orwellskt nyspråk att krig var vägen till fred. Om européerna ville ha en förhandlad, fredlig lösning på kriget i Ukraina måste de ge ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina. Det var det enda sättet. Den enda vägen till fred skulle vara en rysk kapitulation, vilket var mycket osannolikt med tanke på att Ryssland betraktar detta krig som ett existentiellt hot. När sedan Stoltenberg dessutom hävdade att Ukraina efter att ha vunnit kriget skulle belönas med ett medlemskap i Nato då blev det helt omöjligt för Ryssland att lämna Ukraina. Nu har Stoltenberg avgått och jag kan inte säga annat än att han toppar listan på omdömeslösa och krigshetsande europeiska politiker. Norge borde ställa honom inför rätta men det gör de naturligtvis inte utan i sitt hemland hyllas han och anförtros nya politiska uppdrag.

Förra sommaren höll EU och Ukraina en fredskonferens i Schweiz, men bjöd inte in Ryssland. Det var rent barnsligt. Med vem skulle de sluta fred? I själva verket var det en krigskonferens. Liksom vid ett tidigare toppmöte i Danmark handlade det om att mobilisera stöd för Ukraina mot Ryssland. Det kom också fredsförslag från Kina och Brasilien. Bidenregimen nobbade. USA inte var redo för ett eldupphör.

När Ungerns premiärminister sedan reste till Ryssland och träffade Putin för att, om möjligt, initiera fredsförhandlingar skrev Ulf Kristersson på X att ”Det är ett hån mot det ukrainska folket”. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen skrev att ”Eftergivenhet kommer inte att stoppa Putin”. Och när Olaf Scholz efter Trumps valseger ville ringa Putin varnade Zelensky för att detta kunde öppna Pandoras ask, det vill säga att risken var att plötsligt skulle andra aktörer kunna börja tala till Ryssland och detta skulle underminera hela ansträngningen att diplomatiskt isolera Ryssland. Narrativet var att Zelensky skulle bestämma när förhandlingar skulle inledas, den politiker som hade stiftat en lag om att det var olagligt för Ukraina att tala med Ryssland. Det är naturligtvis också det mycket märkligt. Varför skulle EU inte tillåta sig att ha några samtal med Ryssland utan Ukrainas tillåtelse? Kriget i Ukraina är ju resultatet av en kollapsande europeisk säkerhetsarkitektur. Begriper inte dessa europeiska politiker att de är engagerade i ett proxykrig mot världens största kärnvapenmakt? Militärt är Europa att likna vid den norska räka som påstod sig vara en hummer.

Under de drygt tre år som kriget mellan Ryssland och Ukraina pågått har Europa konsekvent nekat till diplomatiska förhandlingar. De har inte gjort några som helst ansträngningar för att förstå ryssarnas befogade oro över sin hotade säkerhet. Ju längre kriget fortsätter, desto mer mark erövrar den ryska krigsmaskinen och om inte några fredsförhandlingar lyckas, så slutar kriget med att Ukraina ger upp. Hur många som då fått sätta livet till och hur stor förödelsen är kan ingen veta, men vi vet att för varje dag kriget fortsätter så växer tragedin.

I detta utgångsläge så verkar europeiska politiker inte ha förstått att det är Putin som sitter i förarsätet. De vill ställa villkor för ett eldupphör och fredsförhandlingar, men de har ju ingenting att hota med. Deras stöd till Ukraina med både många miljarder, vapen och ammunition förlänger kriget men kan inte ge Ukraina det nödvändiga övertag som krävs för att kunna ställa villkor. Ryssland behöver bara säga nej, så får de ju det som de krigar för och mera därtill.

Det gäller också för USA, som föreslår vapenvila samtidigt som de fortsätter att stödja Ukraina med vapen och nödvändig satellitinformation. Det blir dubbla budskap. Jämför med en boxare som signalerar att han vill ha slut på matchen men inte slutar att slåss. Anledningen till att Putin ändå lyssnar till Trump och inte säger ett blankt njet är att Ryssland inte bara med kriget i Ukraina vill förhindra Nato i Ukraina utan också vill normalisera relationerna med USA. Däremot, med Europa vill Ryssland ingenting, därför att samtidigt som Europa förbehållslöst stöder och göder Zelensky så ställer europeiska politiker orimliga krav för ett eld upphör. På sätt och vis är de europeiska ledarna genom sin omdömeslöshet farligare än USA. Vem vet, kanske Starmer eller Macron får för sig att ett nukleärt anfall mot Ryssland skulle göra susen.

Det var inte Ryssland och Putin utan västvärlden som stängde ner diplomatin. Utan några diplomatiska vägar till fred, blev Ukrainakriget ett utnötningskrig. Det politiska ledarskapet i väst stod vid sidan av när hundratusentals unga män dog vid fronten. De vägrade att ens tala med ryssarna för att diskutera möjliga lösningar för att få slut på kriget, förhindra en upptrappning eller åtminstone mildra några av krigets excesser.

Eftersom världen redan har blivit multipolär finns det ett nytt och mycket desperat behov för européerna och USA att lära sig hur man bedriver diplomati. Nu har amerikanerna med Trump-regimen tagit detta steg och driver på för att få slut på kriget. Men européerna är ännu inte där, och de har fortfarande en lång väg att gå.

När kriget har förlorats, måste diplomatin så småningom återupptas. Då uppstår ett problem. Hur ska Västvärldens politiker förklara det faktum att de inte har bedrivit någon diplomati under alla dessa år? En ny berättelse måste konstrueras, som visar att västvärlden egentligen aldrig avslutade diplomatin överhuvudtaget. Joel Rubin, den tidigare biträdande amerikanska utrikesministern för lagstiftningsfrågor, menar att det är desinformation att hävda att västvärlden hade övergett diplomatin. Det var ryssarna som man inte kunde samarbeta med. Så får vi se vilka lögner de europeiska politikerna kommer upp med. Och om medierna är fortsatt lojala och ser till att de blir trodda.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: den europeiska identiteten

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/03/den-europeiska-identiteten.mp3

Jag lyssnar på USA:s vicepresident Vance som i försiktiga ordalag tar upp Europas sönderfall. Han varnar för att europeiska politiker är ute på farliga vägar när de vill förbjuda stora oppositionspartier som tyska AfD och i allt högre grad censurerar de medborgare som protesterar mot den förda politiken. Amerikaner talar ofta om Europa på samma sätt som de kan tala om Kina eller Ryssland.

I nyhetsrapporteringen är Europa också centralt, i synnerhet i form av EU. Det rapporteras från Bryssel, Washington, Kreml och Beijing, centra för världens stormakter. Däremot talar man varken om Sydamerika eller Afrika på det sättet. Det är världsdelar som fortfarande uppfattas som uppdelade mellan olika nationer.

Emellertid, Bryssel är inte ett maktcentrum av samma slag som Washington och Kreml. EU är en byråkrati, ingen världsmakt. Bryssel kan inte tala med en stämma för EU:s medlemsstater därför att dessa inte är överens. Till exempel är Slovakiens premiärminister Robert Fico inte med i den tävling som är på modet i Europa, vem som avskyr Putin mest. Det är ett chicken race som just nu leds av Kaja Kallas. Hon var tidigare Estlands premiärminister och både hatar och räds Ryssland och Putin över allt annat. Om Kaja Kallas fick bestämma så hade vi antagligen redan befunnit oss i det tredje världskriget.

Europeiska toppolitiker tycker om att tala om Europa därför att de då känner sig som företrädare för en stormakt. Det gäller inte för invånarna. Jag skulle vilja spetsa till det och säga att för européerna finns inte Europa. Jag som svensk identifierar mig varken med grekerna, fransmännen eller italienarna. Visst, jag kan väl säga att jag är europé men det har ingen inre resonans.

Numera lever de flesta bland oss fredligt sida vid sida men vi behöver bara se på Europas historia så möter vi århundrade efter århundrade länder vars befolkningar hatar och ligger i krig med varandra. Identitetsmässigt är vi inte européer utan svenskar, fransmän, engelsmän tyskar etc. Den europeiska gemenskapen är historiskt sett en mycket tunn yta över ett bråddjup av fiendskap där ofta grannarna var de mest hatade.

Som europeiska politiker smärtsamt fått erfara, så betyder deras ord ingenting när det gäller kriget i Ukraina. Trevande fredsförhandlingar har inletts mellan Washington och Kreml. Vad Kaja Kallas och europeiska unionen vill, det kan Putin och Trump tills vidare strunta i. Och när Storbritanniens premiärminister Keir Starmer trummar samman 25 europeiska ledare som bestämmer sig för att verka för fred i Ukraina genom att sända ännu mer pengar och vapen till Ukraina, så gör det ett djupt förvirrat intryck. Ulf Kristersson deltar också i mötet och säger att Ryssland inte kan tillåtas försinka fredsprocessen eller ställa nya villkor på Ukraina. Det är som hämtat ur Orwells 1984: Krig är fred.

Jaha, tänker jag, om Ryssland inte har så bråttom med fredsförhandlingar, vad ska Sverige göra då? Vad är det som Sverige kan lyckas med, där Ukraina, Nato och USA fått vika ner sig? Jag får lust att citera Shakespeare: Upp flyga orden, tanken stilla står.

Det både kramas och kindpussas med Ukrainas president Zelensky, som absolut inte vill ha några fredsförhandlingar. Han vill ha fler miljarder till krigskassan. Han vill ha ammunition. Han vill ha vapen. Det får han av EU-politikerna därför att han framgångsrikt sålt in budskapet att Ryssland hotar Europa. Om Ukraina förlorar i kriget mot Ryssland, så är det kanske Finlands, eller Estlands tur nästa gång. Att Zelensky påstår det är begripligt men att Europas politiker köper den hotbilden, det förstår jag inte.

Ryssland vill inte vara ovän med Europa utan tvärtom. Detta väldiga land omfattar en sjättedel av jordens landyta med enorma naturtillgångar. Varför skulle de vilja erövra Europa? Alla som gör sig mödan att läsa på vet varför Ryssland invaderade Ukraina. Det var en säkerhetsfråga. De vill inte ha några NATO-baser där och egentligen inte heller någon annanstans längs sina gränser mot omvärlden. Så agerar stormakter. USA gjorde det 1962 och det höll på att resultera i ett världskrig när Chrusjtjov ville placera missilramper på Kuba. Situationen är inte densamma för Kina men Taiwans nära relation med USA är en geopolitiskt starkt infekterad fråga, som riskerar att utvecklas till ett krig.

På en helsida i Svenska Dagbladet söndagen den 16 mars påstår förra ambassadrådet Krister Eduards att det behövs snabba förstärkningar för att förhindra ett ryskt angrepp mot Baltikum. Att Ryssland skulle vilja erövra Baltikum är fullkomligt gripet ur luften. Dessutom, om det nu var så, hur skulle Sverige kunna förhindra det? Sverige har två illa utrustade och ofullständiga brigader. Ska denna lilla skara av flicksoldater och pojkar helt utan stridserfarenhet som den svenska försvarsmakten samlat ihop på något sätt kunna hindra den ryska stridsmaskinen? Det är nonsens och jag kan undra varför Svenska Dagbladet publicerar sådant skräp.

Frankrikes president Emmanuel Macron varnar att ”en fred som innebär kapitulation vore dåliga nyheter för alla”. Macron är totalt uppe i det blå. Säg att en kapitulation är dåliga nyheter till de föräldrar vars söner förlorar sina liv. Det är kanske det som skrämmer mig allra mest, att europeiska politiker helt negligerar den massdöd av unga människor som äger rum i ett krig som inte bara Donald Trump utan också en rad geopolitiska experter betecknat som både meningslöst och onödigt.

I synnerhet gör Frankrikes Emmanuel Macron och Storbritanniens Keir Starmer utspel som tyder på att de helt tappat fotfästet. Om det blir fred så vill de skicka fredsbevarande Natotrupper till Ukraina. Varför de alls diskuterar detta är både skrämmande och egendomligt, eftersom både Putin och Lavrov av begripliga skäl markerat att de på inga villkor kommer att tillåta några NATO-trupper i Ukraina.

Nu vill jag skjuta in två väl dokumenterade fenomen för att få mitt resonemang att gå ihop. Det första är att vi upptäcker vilka vi själva är genom kontraster, det vill säga genom att peka ut vilka vi inte är. All identitetsbildning är kontrastiv. Vi är svenskar, vilket betyder att vi inte är danskar. Det är lättare för oss att peka ut hur danskar är, än hur vi själva är. Exempelvis lät Karl Knutson i mitten av 1400-talet sin propagandacentral författa Karlskrönikan, med sin för en bredare läsekrets avsedda historieskrivning. Där sägs dels att Sverige som rike funnits länge och styrts av många konungar, dels att svenskarna är bättre än danskarna, som är ”grymma som djur”. Det­ta danskhat möter vi också längre fram. Exempelvis skriver Johannes Magnus i mitten av 1500-talet om danskarnas löjliga sätt att tala, ”varvid de stöta orden fram och vrida och vränga den övre läppen åt vänster och den nedre åt höger”, med vanskapta munnar som följd.

Också statistikprofessorn Gustaf Sundbärg, som i början av 1900-talet gav ut sin snabbt spridda och mycket populära bok Det svenska folklynnet, kritiserade danskarna. Han tyckte att de i grunden var vär­delösa även om de, ytligt sett, kunde ha goda egenskaper. Detta slag av kritik är ett bärande inslag i nationalism. Att beskriva egna förträff­ligheter griper inte på samma sätt tag i känslan och väcker inte samma solidaritet som att skapa kontraster, och slå fast ”de andras” underläg­senhet.

Det andra jag vill peka ut är mindre väl känt, nämligen att vi människor inte alls har den kontroll över vårt tänkande som vi tror att vi har. De flesta bland oss ser det som att vi har ett tudelat val, antingen handlar vi rationellt – vi låter förnuftet råda – eller så handlar vi känslomässigt och då kan det bära iväg vart som helst. I synnerhet har evolutionspsykologer under det senaste decenniet visat att det inte alls är så enkelt. Framför allt har vi inte den kontrollen över våra beslut.

Ser vi på alla tokerier som människan haft för sig både i historisk tid och nu, så är det helt uppenbart att människor, i synnerhet kollektivt, till största delen är gravt oförnuftiga. Samtidigt vet vi, framför allt genom vetenskapens fantastiska framsteg, att vi med hjälp av våra sinnen har kapacitet att frilägga sanningar och en korrekt verklighetsuppfattning. Emellertid, på vägen mellan det som våra sinnen uppfattar och meddelar oss och fram till beslutsfattandet kan hur mycket som helst hända. Det sammantagna budskapet kan kidnappas av en ideologi, en religion eller vad fan som helst, vilket leder till att handlandet kan bli snart sagt vad som helst.

Näst efter Putin är Donald Trump den politiker som är mest avskydd i Europa. Dels beror det på att han som person är både rätt konstig och oförutsägbar men framför allt beror det på att han tycker att det är på tiden att Europa bär sina egna försvarskostnader. Det är rimligen inte USA:s ansvar. Det säger han genom att ifrågasätta NATO:s paragraf fem.

För europeiska politiker ter det sig som ett svek av två skäl. För det första har de gjort sig ovän med Ryssland bara för att vara solidariska med USA. För det andra har de öst pengar och vapen över Ukraina, till föga nytta. Nato utan USA klarar inte att försvara Europa. Det är till och med värre än så: NATO med USA klarar inte att vinna över Ryssland, i kriget i Ukraina.

Efterkrigstidens världsordning har kollapsat och den strategiska autonomi som Tysklands tillträdande kansler Friedrich Merz förordar kommer att bli dyr och kräva stora uppoffringar. Upprustningen kräver åtminstone en fördubbling, kanske en tredubbling av dagens försvarsutgifter på 1,8 procent av BNP. Alltså för EU:s medlemsstater 800 miljarder euro i en första satsning. De pengarna finns inte. Experter föreslår allt från välfärdsnedskärningar till skattehöjningar och lånefinansiering.

Till kostnaden för att rusta Europa ska man lägga de dyra satsningarna på en ineffektiv klimatpolitik, utan motsvarighet i övriga världen. EU lägger en tredjedel av sin totala budget på klimatinvesteringar. Även om tiotusentals miljarder euro satsas på att nå nollutsläpp år 2050, så blir påverkan så låg att den är omätbar.

För att sammanfatta: Europas makthavande byråkrati plus Storbritannien, som aldrig fullt ut förstått att de inte längre är en stormakt, agerar suicidalt. Varför vänder inte Europa ryggen åt USA, åtminstone när det gäller spänningarna med Ryssland? Det sägs att Ryssland hotar Europas säkerhet. Helt osant är det inte, i synnerhet när det gäller hybridkrig, men här gäller det att skilja mellan orsak och verkan. Europeiska politiker har jobbat hårt för att göra ryssarna förbannade. Framför allt gäller det de ekonomiska sanktionerna men dit hör också att Sverige och Finland gick med i NATO, den militära allians med USA som storpappa som driver ett proxykrig med Ryssland. Sedan skickar svenska politiker både vapen och pengar till Ukraina, som det landet behöver för att kriga med Ryssland. Ryssarna vill som sagt inte kriga med vare sig Sverige eller något annat europeiskt land men den som sig i leken ger, den får leken tåla.

Europas suicidala politik har tre huvudkomponenter:

Energifrågan, vi köper och investerar i dyr energi istället för att köpa billig energi från RysslandKlimatpolitiken med sina starkt religiösa övertoner Militär upprustning trots att det inte finns något hot mot Europa från Ryssland

Vad vi istället borde göra:

Gå ur NATO som en markering att vi inte är Rysslands fienderSe till att Nordstream 2 blir reparerad och köpa rysk energiUpprätta normala diplomatiska förbindelser med RysslandSluta stödja Ukraina i kriget mot Ryssland. Det är inte Europas krig.Rusta i lagom takt. Det är klart att Europas nationer måste kunna försvara sig men något akut militärt hot mot Europa finns inte.

Det stora framtida hotet mot Europa är inte militärt utan demografiskt. Folkökningen i Afrika och trycket mot Europas södra gränser blir större och större för varje år. År 1950 var Europas befolkning dubbelt så stor som Afrikas. Nu är Afrikas befolkning två och en halv gånger större än Europas. År 2100 kommer Afrikas befolkning förmodligen att vara 10 gånger så stor som den sammanlagda befolkningen i Europeiska unionen. Faktum är att Kina gör EU en tjänst genom att investera i Afrika. Och Europeiska unionen borde faktiskt samarbeta med Kina för att främja fler kinesiska investeringar i Afrika i stället för att försöka motsätta sig dem, eftersom USA motsätter sig dem. Detta är ytterligare ett exempel på geopolitisk naivitet från européernas sida.

Nu som avslutning tillbaka till frågan om Europas identitet. Som torde ha framgått har jag ingen större tilltro till politikers kapacitet att handla förnuftigt. Det tycker jag den europeiska politiken gentemot Ryssland och Ukraina styrker.

Pröva frågan om den i grunden obegripliga europeiska fientligheten gentemot Ryssland är en identitetsfråga. Det handlar om att skapa den europeiska identitet som ännu inte finns. På samma sätt som svenskarna använde danskhatet för att stärka den svenska identiteten så har rysshatet en funktion när det gäller att skapa en europeisk identitet. Går det? Jag tror att risken är minst lika stor för att EU kollapsar under sina egna kostnader.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Vem är du, vem är jag?

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/03/vem-ar-du-vem-ar-jag.mp3

Att medvetandet består av ”flera personer” vet nog de flesta, om inte annat så från sina inre dialoger. Vem är det egentligen som pratar med vem? För att citera bibeln, skriver Paulus i Romarbrevet 7:15: ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” Platon fångar ungefär samma motstridiga känsla i sin bild av hur människans medvetande är som om det drogs i en vagn av två hästar, en som driver på och en som håller igen. Personlig frihet handlar om att ta kontrollen över dessa båda, alltså sig själv. Freud arbetade med en tredelad modell: id, ego och superego.

I vår tid bär det iväg. Den amerikanske psykologen Douglas T. Kenrick anser sig kunna dela upp medvetandet i sju ”underjag” som inte bara har olika uppgifter utan också kolliderar med varandra, som den gode maken och den otrogne ”swingern”. För att förstå de viktigaste idéerna inom psykologin, skriver socialpsykologen Jonathan Haidt i The Happiness Hypothesis (2006) måste du förstå hur sinnet är uppdelat i delar som ibland står i konflikt med varandra. Han fortsätter: ”Vi antar att det finns en person i varje kropp, men på vissa sätt är vi alla mer som en kommitté vars medlemmar lite slumpmässigt förts samman.”

Processen är ännu mer fragmenterad än vad Haidts metafor ”kommitté” antyder. Psykologer kallar detta för modularitet. I stället för en liten kommitté ser vår tids evolutionspsykologer hjärnan som ett lapptäcke av hundratals eller tusentals olika ”moduler”, som var och en ansvarar för en någorlunda avgränsad uppgift. Vissa moduler tar hand om uppgifter på låg nivå som att upptäcka kanter i synfältet eller böja ett knä. Andra ansvarar för lite större uppgifter, som att böja verb. Moduler på en ännu högre nivå (som i sin tur består av många moduler på lägre nivå) ansvarar för hanteringen av våra sociala intryck och riktigt krävande uppgifter som avancerad problemlösning. Poängen är att det finns många olika system i hjärnan, som alla är kopplade till andra system men också delvis isolerade från varandra.

Forskaren inom artificiell intelligens Marvin Minsky beskrev detta arrangemang som ”sinnets samhälle”. Precis som Sverige kan delas upp i politiska fraktioner (socialdemokrater mot sverigedemokrater), geografi (stad kontra landsbygd, kust kontra inland) eller generationer (babyboomers, generation X, millennials), kan sinnet också delas upp på många olika sätt. Och som Haidt betonat är det viktigt att förstå att de olika delarna inte alltid är överens. Ett faktum kan vara känt i ett system, men helt dolt eller avskärmat från andra system. Eller så kan olika system innehålla sinsemellan inkonsekventa modeller av världen. Detta illustreras på ett ganska dramatiskt sätt av det sällsynta men väldokumenterade tillståndet ”blindhet till följd av en hjärnskada”, t.ex. en stroke i synbarken.

Precis som människor som är konventionellt blinda svär dessa patienter på att de inte kan se. Men när de får se ”flashcards” och tvingas gissa vad som står på korten klarar de detta bättre än slumpen. Det är uppenbart att de kan se, åtminstone något, men de delar av hjärnan som ansvarar för medvetandet är övertygade om deras blindhet. Ett helt annat exempel är att människor som tror att de kommer till himlen efter döden ändå är rädda för att dö. Det beror på att de äldsta delarna av människans hjärna – de som är laddade med självbevarelsedrift – inte har den minsta aning om livet efter detta. Himmelslivet är en uppgift för en annan och mycket yngre ”kommitté”

Självbevarelsedriften ska köras på autopilot och vara extremt svår att åsidosätta, vilket svårigheten att begå självmord vittnar om. Som psykologerna Douglas Kenrick och Vladas Griskevicius uttrycker det: ”Även om vi är medvetna om vissa av de ytliga motiven för våra handlingar, förblir de djupt liggande evolutionära motiven ofta otillgängliga, begravda i det undermedvetna i våra hjärnors uråldriga mekanismer.” Vi kan veta och samtidigt förbli okunniga, så länge det sker i skilda delar av hjärnan.

Föreställ dig hjärnan som ett samhälle av små moduler, system och deljag som småpratar med varandra. Detta prat är till stor del det som utgör vårt inre mentala liv, både det medvetna och det omedvetna. När en del av hjärnan måste bearbeta en känslig information — kanske den vill få övertaget i en viss inre dialog – gör den inte nödvändigtvis något medvetet väsen av det. Istället kanske vi bara känner oss vagt obehagliga till mods fram tills den ena av de båda mentala kombattanterna fått övertaget. När informationen är känslig därför att den kan hota vår självbild och därmed vår sociala image, konspirerar hjärnan, lågmält för att förhindra att sådan information blir alltför framträdande. På så sätt hade Freud rätt: det medvetna egot behöver skyddas. Men inte för att vi är ömtåliga, utan snarare för att hindra skadlig information från att förvirra oss, eller läcka ut från vår hjärna och in i våra medmänniskors medvetande.

Tänk på den gången du skrev en fantastisk insändare eller höll det där uppskattade bröllopstalet. När du känner dig nöjd och stolt är det din hjärna som säger till dig: ”Den här informationen är bra för oss! Låt oss hålla den framträdande, framme och i centrum.” Fundera på det, njut av den behagliga strålvärmen. Belöna de neurala vägarna i hopp om att återuppliva de stolta minnena när de är relevanta. Tänk därefter på den gången när du som barn blev påkommen med att snatta, du blev nobbad av någon som du försökte flirta med, eller när du misslyckades med en stor presentation på jobbet. Känner du hur du skäms? Det är din hjärna som säger åt dig att inte dröja vid just den informationen. Vik undan, göm dig från den, låtsas som om den inte finns där. Bestraffa dessa nervbanor så att informationen förblir så diskret som möjligt.

Psykiatern Iain McGilchrist, som jag skrivit om i två tidigare krönikor har i The Master and his Emissary (2009) presenterat sin teori om hur de båda hjärnhalvorna fungerar. Hjärnhalvorna styr våra kroppar korsvis. Logik och systematisk analys tillhör den vänstra hjärnhalvan. Intuition och fantasi tillhör den högra. Den högra förstår det som den vänstra säger, även om den inte själv kan tänka så. Den vänstra förstår överhuvudtaget inte hur den högra tänker.

På 1960-talet och i början av 1970-talet genomförde hjärnforskarna Roger Sperry och Michael Gazzaniga en serie experiment som skulle ge Gazzaniga en lysande karriär som den kognitiva neurovetenskapens ”farfar”, och för vilka Sperry år 1981 skulle vinna Nobelpriset. Metodmässigt var experimenten inte så märkvärdiga. En bild visades hastigt på en skärm, några frågor ställdes, den sortens försök. Det som skiljde experimenten åt var försökspersonerna. Dessa var patienter som tidigare av medicinska skäl hade genomgått en corpus callosotomi – en kirurgisk avskärning av de nerver som förbinder vänster och höger hjärnhalva. Därav smeknamnet på dessa försökspersoner: patienter med delad hjärna. Fram till Sperrys och Gazzanigas experiment hade ingen lagt märke till något särskilt konstigt med patienter med delad hjärna. De kunde leva ett till synes normalt liv. Varken deras läkare eller anhöriga – eller patienterna själva – hade märkt att något var fel. Men det var något som inte stämde.

Efter att en hjärna har delats genom en callosotomi kan de två hemisfärerna inte längre dela information med varandra. I en normal hjärna flödar informationen smidigt fram och tillbaka mellan hemisfärerna, men i en delad hjärna blir varje hemisfär en ö för sig själv – nästan som två separata personer i en och samma skalle. Vad Sperry och Gazzaniga gjorde, i en mängd olika experimentella uppställningar, var att be den högra hemisfären att göra något, för att sedan be den vänstra hemisfären att förklara det. I en uppsättning visade de en patient med delad hjärna två olika bilder samtidigt, en till varje hjärnhalva. Den vänstra hjärnhalvan fick se en bild av en kyckling medan den högra hjärnhalvan såg en bild av ett snöigt fält. Forskarna bad sedan patienten att sträcka ut sin vänstra hand och peka på ett ord som bäst stämde överens med den bild han hade sett. Eftersom den högra hjärnhalvan hade sett bilden av det snöiga fältet pekade den vänstra handen på en spade – en spade passar bra ihop med snö. Därefter bad forskarna patienten att förklara varför han hade valt spaden. Vänster hjärnhalva hade ju inte sett det snöiga fältet utan en kyckling. Nu borde det vara så att den vänstra hjärnhalvan svarade att den inte klarade uppgiften, men det gjorde den inte. Istället sa den vänstra hjärnhalvan att den hade valt spaden eftersom spadar används för att ”städa ur hönshuset”. Med andra ord, den vänstra hjärnhalvan hittade på ett svar. Den låtsades att den hade handlat på egen hand och att den hade valt spaden på grund av bilden på kycklingen. Detta svar levererades nonchalant och sakligt och försökspersonen förväntade sig fullt ut att bli trodd, eftersom han inte hade en aning om att han hittade på ett samband.

I ett annat upplägg bad Sperry och Gazzaniga en patient att med hjälp av sin högra hjärnhalva (vänster öra) att resa sig upp och gå mot dörren. När patienten hade lämnat sin stol frågade de honom, högt, vad han gjorde, vilket krävde ett svar från hans vänstra hjärnhalva. Återigen satte detta den vänstra hemisfären i en besvärlig situation. Vi vet ju varför patienten reste sig ur stolen, för att forskarna bad honom göra det, via hans högra hjärnhalva. Patientens vänstra hjärnhalva hade dock ingen möjlighet att veta detta. Men istället för att säga: ”Jag vet inte varför jag reste mig”, hittade den på en anledning och framställde den som sanningen: ”Jag ville hämta en coca-cola”.

Ännu mer dramatiska exempel på rationalisering kan man få från patienter som lider av disability denial, en sällsynt sjukdom som ibland uppstår till följd av en stroke i höger hjärnhalva. I ett typiskt fall leder stroken till att patientens vänstra arm förlamas men patienten förnekar helt att det är något fel på armen och hittar på alla möjliga konstiga (falska) ursäkter för varför den bara ligger där, slapp och livlös. ”Åh, doktorn, jag ville inte röra min arm eftersom jag har artros i axeln och det gör ont.” Eller ”läkarkandidaterna har petat på mig hela dagen och jag känner inte för att röra på armen just nu.” När en man ombads att lyfta båda händerna lyfte han sin högra hand högt upp i luften. Vänsterhanden låg orörlig. Han sa: ”Som du ser håller jag mig stadigt med vänsterhanden för att kunna lyfta högerhanden.” Bortsett från deras bisarra förnekanden är dessa patienter i övrigt psykiskt friska och intelligenta människor. Men inget kan övertyga dem om vad som är uppenbart sant – att deras vänstra arm är förlamad.

Vad dessa studier visar är hur enkelt hjärnan kan leverera förklaringar som inte alls behöver vara sanna. Rationalisering är produktionen av fabricerade historier som hittas på utan någon medveten avsikt att bedra.

Vad dessa studier visar är hur enkelt hjärnan kan leverera förklaringar som inte alls behöver vara sanna. Rationalisering är produktionen av fabricerade historier som hittas på utan någon medveten avsikt att bedra. Det är inte direkt lögner, men det är inte heller den ärliga sanningen. Varför stormade du ut från mötet? Varför gjorde du slut med din pojkvän? Varför har du inte diskat? Varför röstade du på Annie Lööf? Varför är du kristen? Var och en av dessa frågor kräver en förklaring, och i de flesta fall svarar vi pliktskyldigt. Men hur många av våra förklaringar är legitima och hur många är falska? Hur genomträngande är vår tendens att rationalisera?

Människor rationaliserar om allt möjligt: övertygelser, minnen, ”fakta” om omvärlden. Men få saker verkar vara så lätta för oss att rationalisera som våra egna motiv. När vi hittar på förklaringar till att vi gjort det vi gjorde är det mycket svårt för andra att ifrågasätta oss – i alla fall utanför ett psykologilabb. Och vi har starka incitament att framställa våra motiv i ett smickrande ljus, särskilt när det handlar om känsliga frågor. Så när vi rationaliserar våra svar presenterar vi dem som en ärlig redogörelse för våra överväganden, när de i själva verket ofta är påhittade, vilket vi glömt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.