Söndagskrönika: Mikroaggressioner

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/04/mikroaggressioner.mp3

Begreppet ”mikroaggression” myntades år 1970 av den afroamerikanske Harvard-professorn Chester M. Pierce för att beskriva oförskämt eller avvisande beteende som han påstod sig ha sett vita rutinmässigt rikta mot svarta. 1973 vidgades begreppet av en kvinnlig ekonom vid Bostons tekniska elituniversitet MIT. Hon menade att det också gäller för de subtila förolämpningar som många kvinnor utsätts för från män, oavsett om de är avsiktliga eller inte. Ytterligare fyra år senare bröt psykologiprofessorn Derald Wing Sue vid Columbia University ner begreppet i tre olika kategorier. I sin bok ”Microaggressions in Everyday Life” skiljer han mellan mikroaggressivitet, mikroförolämpningar och ”mikrovärderingar”.

Min första reaktion är att begreppet är en oxymoron (ex. på oxymoron: skitgott). En aggression är i sig något våldsamt och inte något mikro. Jag hittar också begreppet microrape, mikrovåldtäkt. Betyder det att ”han våldtog mig lite grann”? När jag googlar begreppet så hittar jag en länk där deltagarna med utgångspunkt från begreppet microrape tävlar i att hitta på löjliga övergrepp. Ett exempel: Quantumrape: Varje gång en man föds.

Sedan kommer förklaringen, microrape visar sig vara ett skämt. När det blev känt togs begreppet bort från Wikipedia. Ok, microrape finns inte men professor Sue ger ett antal andra exempel på mikroaggressioner. Några av dem är rätt konstiga, som det här:

En lesbisk klient i terapi avslöjar motvilligt sin sexuella läggning för en heterosexuell terapeut genom att säga hon är ”intresserad av kvinnor”. Terapeuten indikerar att han inte är chockad över avslöjandet eftersom han en gång hade en klient som var ”intresserad av hundar”. Det dolda meddelandet är enligt professor Sue att attraktion av samma kön är onormalt och avvikande.

Min spontana reaktion är att det i sak är ett korrekt konstaterande att homosexualitet är onormalt och avvikande. Det moraliska förhållningssättet är en annan fråga och även om jag själv inte är ett skvatt provocerad av homosexualitet så får väl folk ha vilka åsikter de vill så länge de inte agerar diskriminerande. Sedan, jag betvivlar starkt att en terapeut skulle jämföra sexuella känslor och handlingar mellan människor med hur människor kan förhålla sig sexuellt till hundar eller andra djur.

Också andra av professor Sues exempel är alldeles för grova, samtidigt som de känns konstruerade. Följande kanske fortfarande är relevant I USA men knappast i Sverige: Ett svart par placeras i restaurangen vid ett bord bredvid köket trots att det finns andra tomma och mer åtråvärda bord. Dolt meddelande: Du är en andra klassens medborgare och förtjänar inte förstklassig behandling.

Att hovmästare och servitörer gör skillnad på sina gäster, så är det säkert. Men jag tvivlar starkt på det givna exemplet. De flesta vita människor tar absolut inte risken att bli anklagade för rasism. Några andra exempel på sådant som man inte får säga:

Du blev slagen av en tjej! (till en pojke i någon tävling).Du pratar jättebra engelska (en komplimang som bygger på att man egentligen underskattar den andre)Vad hette du innan du bytte till ett mans/kvinnonamn? (Till en transperson).Var är du född någonstans? (Antyder att du inte riktigt hör hit)Du som har muslimska föräldrar, får du gå på fest och dricka vin?Vad skönt det måste vara för dig som är svart att inte behöva ha solskyddsmedel!Jag var i en klass och nämnde att jag hade besökt södra Asien för några månader sedan. Efter att jag nämnt det frågade professorn mig om jag någonsin hade ridit på en elefant. Hon frågade mig framför hela klassen. Jag tyckte att det var oförskämt. (Asiat, kvinna)

Professor Sue vill visa på ett mobbarbeteende som vita visar mot svarta, män mot kvinnor, heterosexuella mot sexuella minoriteter och fullt funktionsdugliga gentemot människor med funktionsnedsättningar. Dessutom landar han nästan alltid i att det är vita heterosexuella män som mobbar sin omgivning. Självklart förespråkar han därför ”triggervarningar” och ”säkra rum”.

Om jag vill säga något på en av dessa ultra-woke platser börjar jag lämpligen med något i stil med: ”Jag vet att jag som en heteterosexuell vit man är delaktig i det vita patriarkatets förtryck. Jag lovar att lyssna mer än jag talar och alltid försöka lära mig och bli bättre.”

Det är uppenbart att mikroaggressioner handlar om finliret med avseende på rasism – det vill säga att vi bör alla vakta vad vi säger och hur vi agerar mot andra människor. Samtidigt som jag på en nivå begriper budskapet, så förstår jag inte alls det människoideal som resonemanget landar i. Jag undrar om professor Sue känner till Johnny Cash´ låt ”A boy named Sue”. Jag ska inte återberätta den här, men kanske skulle man kunna säga att pappan som gav sin son ett flicknamn utsatte honom för, inte en mikro men en makroaggression. Syftet var hur som helst att sonen skulle växa upp till en vuxen man som tålde den hårda behandling som livet utsätter de flesta bland oss för.

Vilken är poängen med att träna människor i överkänslighet? Resultatet blir ju inte bättre utan sämre fungerande och djupt olyckliga människor. Jämför t.ex. med stoicismen vars credo är att människan inte ska ge efter för sina känslor och klaga på det ena eller andra, utan uthärda såväl naturens prövningar som diverse orättvisor. Faktiskt så finns stoicismen som grundidé också i vår tids beteendeterapi där patienterna genom kognitiv omstrukturering lär sig att hantera rädsla och ångest.

Professor Sues ideal landar i en människa som nog gör bäst i att stanna inlåst i sitt säkra rum, eftersom han eller hon kommer att krossas av att leva tillsammans med andra människor.

I mina fortsatta funderingar över begreppet mikroaggressioner vill jag göra skillnad mellan mobbning, det vill säga när man visserligen subtilt men ändå avsiktligt mobbar andra personer som på ett eller annat sätt redan befinner sig i underläge och den mobbning som den utsatte känner, men som kanske inte ens finns. Här är några exempel hämtade från professor Sue, men i svensk version:

Jag gick in i ett köpcentrum och frågade en vakt var toaletterna låg. ”Självklart”, sa han och pekade. ”Där är manstoaletten”. Ja, tekniskt sett är jag en man, men jag blev rasande över att han tog sig rätten att bestämma mitt genus på det sättet.

Folk säger inte att jag inte hör dit, men det känns som om jag inte gör det när jag är den enda icke-vita personen i en föreläsningssal (Latinamerikansk kvinna).

Jag är syrier och åkte med tunnelbanan. En vanlig svensk som satt mitt emot mig undvek ögonkontakt eftersom han uppenbarligen var rädd för invandrare. En annan såg mig rakt in i ögonen som om han ville säga: ”Du hör inte hemma här.”

Jag blev förbannad på min chef igår. Det regnade ute och han höll upp dörren för mig. Tror han att bara för att jag är kvinna så klarar jag inte ens att öppna en dörr? I morse regnade det också och den här gången höll han inte upp dörren för mig. Att hålla upp dörren är väl en rudimentär artighet som män bör visa kvinnor.

Jag är en stark, ung, intelligent svart kvinna. Jag gick in i en HM-butik idag för att köpa ett par jeans, och expediten, en vit kvinna, kom fram med ett leende och sa: ”Hur kan jag hjälpa dig?” Uppenbarligen trodde hon att jag skulle stjäla något.

Gemensamt för exemplen ovan är att ingen mikroaggression har ägt rum. Kränkningen syns varken för den som utfört den, eller för omgivningen. Den finns enbart i ”den kränktes” fantasi. Finns den då överhuvudtaget? Professor Sue skulle svara jakande på den frågan eftersom han anser att de givna exemplen speglar en värld som är så konstruerad att heterosexuella vita män alltid har övertaget och därmed genom sin blotta existens utgör ett permanent övergrepp mot minoriteterna.

När det gäller avsiktliga mikroaggressioner kan människor lära sig att undvika sådana. Men vad kan man göra åt ett samhälle där kränkningarna bara syns för de utsatta? Nu har vi kommit ut på moralfilosofiskt djupt vatten.

Det enda svaret är att revoltera och att från grunden bygga det absolut rättvisa samhället. Det i sin tur förutsätter att människor i grunden är absolut goda. Annars går det ju inte! Följdfrågan blir vad de som är absolut goda ska göra med alla oss människor som inte håller måttet?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.