Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 6

Söndagskrönika: Framsteget och sönderfallet

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/10/framsteget-och-sonderfallet.mp3

Den franske politiske filosofen Pierre Manent påstår att den liberala demokratins mest utmärkande drag är dess ”organisation av separationer”. Störst betydelse har sorteringen av yrken och arbetsdelningen, dvs uppdelningen av arbetet i alltmer specifika och avgränsade aktiviteter. Den naturliga mänskliga önskan att fullfölja ett projekt från början till slut och behovet att förstå sambanden mellan sitt eget arbete och helheten motades ut i kylan.

Adam Smith, arbetsdelningens store profet, insåg att arbetsdelningen hade ett pris. Han konstaterade att arbetaren vid det löpande bandet visste en hel del om den begränsade uppgift som han hade tilldelats, men att han sannolikt inte visste mycket om den faktiska produkten, än mindre om syftet, dess källor eller troliga destination. Smith medgav att en sådan hämmad förmåga var en ofrånkomlig kostnad för en välmående ekonomi, men han ansåg också att samhället borde bära den, även om den skulle drabba vanliga människors reflektionsförmåga hårdast.

Moderna samhällen är organiserade kring principen om arbetsdelning och värdesätter fokusering, expertis och effektivitet. Expertis vilar således på upplösning. Denna resulterar i stora kunskapsframsteg, särskilt tekniska och inom naturvetenskaperna. Den stora bristen med expertkunskap härrör just från dess uppenbara styrka: den specialisering som krävs för att uppnå expertkunskap kräver också att man tar på sig skygglappar för de vidare implikationerna och konsekvenserna av dess tillämpningar. Specialiseringen är den organiserande principen inte bara för den moderna ekonomin, utan generellt för det moderna samhället. Den ger upphov till otaliga oöverbryggbara arkipelager av avancerad expertis.

Det bästa exemplet på hur dessa prioriteringar kommer att återspeglas i vår institutionella och sociala verklighet är det som sker inom de institutioner som har det största ansvaret för att förvalta kunskapen i vår värld: högskolor och universitet. Där utbildas och verkar specialister inom strukturer som ständigt uppmuntrar till ökad fokusering och koncentration. Vår tids forskarideal är en version av ”idiot savants”: människor med mycket specialiserad kunskap, men utan krav på att de ska kombinera sin expertis med en förståelse för de samhälleliga konsekvenserna. Totalt sett blir både individerna och systemet som helhet mer trångsynta och kanske till och med mer okunniga. Bilden av den stollige professorn är en lek med denna underliggande sanning, specialisten vars snäva fokus hindrar honom från sunt förnuft och att fungera i det dagliga livet. Om kunskap är makt, enligt den formel som ofta tillskrivs Francis Bacon, så gör specialiseringen oss på samma gång mäktigare och mer förkrympta. I allt högre grad är vi alla i praktiken löpande band-arbetare i den moderna liberala ordningen. Som sådana är vi potentiellt farliga.

Att forskare och lärare på samma institutioner inte förstår vad deras kollegor arbetar med är näst intill regel. De har mer gemensamt med forskare som arbetar inom liknande områden på andra akademiska institutioner runt om i världen. Det enda som de har gemensamt med kollegorna på den egna institutionen är kanske irritationen över att det är så trångt på parkeringsplatsen.

Forskare har expertis inom sitt eget specifika kunskapsområde men det krävs inte av dem att de relaterar sin expertis till vad andra människor behöver, lika lite som till samhällsnyttan. Kärnvapen är paradexemplet. Vi besitter verktyg för mästerskap, men utan att ha utvecklat den nödvändiga visheten för deras användning. Med en annan syn på hur forskning relaterar till samhällsnytta så hade kärnvapen aldrig uppfunnits. Men observera, det hade inte varit andra experter som satt stopp utan det hade varit forskarna själva: ”Det här är skadligt, det ska vi inte göra”.

Det bör gälla också för konstnärlig och kreativ verksamhet, ett underliggande krav att skapa något som förbättrar existensen. Det är inte någon censur det handlar om utan en insikt om vilken konst som bidrar till samhällsnyttan och vilken som inte gör det. Tag Pablo Picasso, James Joyce och Arnold Schönberg, tre geniala kreatörer. Gemensamt för dem är att de gjorde världen sämre. Picasso förkastade idén att konsten skulle skapa skönhet. Det var viktigare att utmana det accepterade sättet att bedriva konst. På så sätt skapade hans konst en känsla av chock, förvirring och meningslöshet och bidrog till anarki. James Joyces berättelser tar med läsaren in i en värld av förvirring och nihilism. Arnold Schönberg undvek musikalisk harmoni och tradition till förmån för en mycket strukturerad men obegriplig musik som de flesta människor tycker att det är direkt plågsamt att lyssna på. Vad är det för glädje med en värld där konsten är samhällsdestruktiv, där ingenting är meningsfullt?

Om jag håller mig till forskarna, borde vi inte ställa kravet att de inte bara ser kopplingen mellan deras egna kunskapsområden och andra områden, utan också hur deras arbete påverkar den bredare utbildningsmässiga, sociala och politiska ordningen som helhet? Det bland lärare och forskare ofta använda ordet ”kollega” är en kvarleva från en annan tid. Att vara kollega innebar att man var delaktig i ett kollegium, ett ord som betyder ”gemenskap, samhälle, gille”. Ett kollegium uppfattades som en gemenskap eller ett sällskap av kollegor, vars gemensamma syfte var att söka kunskap och sanning. Eftersom varje persons särskilda forsknings- och undervisningsområde med nödvändighet är begränsat, lades stor vikt vid att odla gemenskapen mellan kollegorna. Kunskap skulle eftersträvas inte bara genom att fokusera och koncentrera sig på sin specialisering, utan genom förmågan att kommunicera och dela med sig av sitt speciella kunskapsområde till kollegiet. En universitetsfakultet har sina olika specialiseringar men utöver den insats som krävs för att en forskare och lärare skulle behärska sitt expertområde var en primär uppgift att utveckla förmågan att förstå hur det egna arbetet och den egna kunskapen passade ihop med andras arbete och kunskap. Målet var inte bara att producera fragmentarisk kunskap, utan att odla mer övergripande dygder som visdom och gott omdöme. Grundläggande antaganden om kunskapens natur formade således en hel social och politisk ordning.

Förflyttar vi de kostnader som redan Adam Smith såg, från arbetslivet till den sociala och politiska sfären, börjar vi se de konsekvenserna för medborgarna i stort. Individernas egon växer samtidigt som deras förmåga att tänka och agera som medborgare krymper. I västvärlden tycks upplösning vara den minsta gemensamma nämnaren. Etniska gemenskaper upplöses av mångkultur. Nationella identiteter upplöses av globalism. Familjer upplöses av individualism. Till och med de båda könen upplöses av transrörelsen. En social och politisk ordning som är organiserad kring det sönderfall av förståelse som ett progressivt samhälle kräver, är dömd att drabbas av konsekvenserna av en sådan påtvingad okunnighet.

Länge har vi levt med tanken att vi tryggt kan hantera delarna och låta helheten ta hand om sig själv. Det skedde inte. Vi måste börja samla ihop de spridda bitarna, ta reda på var de hör hemma och sätta ihop dem igen. Det kommer att bli kollektivets företräde framför individen, med principen att bejaka ”det gemensamt goda” därför att vi vet i stort sett hur ett bra samhälle är uppbyggt. Det är inte den befriade individen utan familjen som är samhällets viktigaste byggsten. Det är inte det upplösta könet som gör människor harmoniska utan traditionella och kompletterande könsroller med utgångspunkt i att det finns två kön, inte flera. Vi måste också bort från ideologierna och tillbaka till traditionerna. Ett samhälle som bejakar det som tidigare generationer prövat och fört vidare därför att det fungerar, är ett bättre samhällsbyggarrecept än utopin.

Författaren G.K Chesterton såg traditionen som en slags demokrati, eftersom den gav röst åt våra förfäder – ”de dödas demokrati”. Denna konservatism avvisar kosmopolitanismens etos. Den är patriotisk och stödjer distinkta nationella identiteter och kulturer. Den vänder sig mot globaliseringen, både som ett ekonomiskt och kulturellt projekt. Genom att värdesätta stabilitet, kontinuitet, kulturarv och nationellt arv förkastar den det framstegsprojekt som vill avveckla och övervinna alla kollektiva värden till förmån för individens självskapande och oändliga valmöjligheter.

Vill vi ha ett samhälle med geniala men farliga forskare och destruktiva kreatörer? Vill vi inte hellre ha ett samhälle där de mest begåvade bland oss ser till vad som bygger upp samhället, som skapar harmoni och gör tillvaron lite bättre?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Marknaden och moralen

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/10/marknad-och-moral.mp3

I novellen Harrison Bergeron föreställer sig författaren Kurt Vonnegut Jr en dystopisk framtid där personer med överlägsen intelligens, fysisk styrka och utseende måste kompensera för sina naturliga fördelar.

Det är år 2081. På grund av ändringar i konstitutionen är alla amerikaner helt jämställda, vilket betyder att ingen är dummare, fulare, svagare eller långsammare än någon annan. Handikappgeneralen och ett team av agenter ser till att lagarna om jämlikhet upprätthålls. En dag skiljs den fjortonårige Harrison Bergeron av regeringen från sina föräldrar, George och Hazel. George och Hazel är inte helt medvetna om den tragiska förlusten. Hazels bristande medvetenhet beror på genomsnittlig intelligens. År 2081 kan de som har genomsnittlig intelligens inte fokusera. George är intelligentare men kan inte förstå tragedin, eftersom lagen kräver att han bär radio tjugofyra timmar om dygnet. Regeringen sänder brus över dessa radioapparater för att avbryta tankarna hos intelligenta människor som George.

Hazel och George tittar på ballerinor som dansar på TV. För att motverka deras smidighet och kroppskontroll bär de tyngder. Eftersom de är vackra är de också maskerade. Tevetittarna ska inte behöva må dåligt över sitt eget utseende.

I sitt klassiska verk A Theory of Justice (1971) argumenterar den politiske filosofen John Rawls för att inkomstskillnader som beror på naturliga talanger inte är mer rättvisa än ojämlikheter som uppstår på grund av klasskillnader. Ur moralisk synvinkel verkar de två vara lika godtyckliga. Ett samhälle som uppnår verklig jämställdhet i fråga om möjligheter skulle inte resultera i ett rättvist samhälle. Det skulle också vara tvunget att hantera de ojämlikheter som uppstår på grund av skillnader i människors medfödda förmågor.

Rawls visar att kompensation inte är en framkomlig väg att nå rättvisa för ojämlika talanger. Det finns ett annat sätt att hantera dem. I stället för att handikappa de begåvade skulle Rawls låta vinnarna dela sina vinster med dem som har det sämre ställt än de själva. Låt inte de bästa löparna bära blyskor, utan låt dem springa i full fart. Men erkänn i förväg att vinsterna inte tillhör dem ensamma. Uppmuntra de begåvade att odla och utöva sina talanger, men med insikten att belöningarna bör delas med samhället som helhet. Rawls kallar detta sätt att hantera ojämlika talanger för differensprincipen och skriver att de som har gynnats av naturen, vilka de än är, får endast dra nytta av sin lycka på villkor som förbättrar situationen för dem som har förlorat. Samhället bör ordnas så att dessa omständigheter gynnar de minst lyckligt lottade.

Meritokraten kan svara att även om våra naturliga talanger är en fråga om tur, så är det upp till oss själva att anstränga oss. Vi förtjänar därför frukterna av vårt arbete. Rawls håller inte med om detta. Till och med viljan att anstränga sig, att försöka och därmed vara förtjänt i vanlig mening, är i sig beroende av genetiskt arv, lyckliga familjeförhållanden och sociala omständigheter. Inte ens ansträngning kan rädda idén om att marknadens belöningar ska återspegla moralisk förtjänst.

Det mest inflytelserika argumentet för den fria marknaden under 1900-talet framfördes av Friedrich A. Hayek, en österrikiskfödd ekonom och filosof. Hayek, som var en inspirationskälla för Margaret Thatcher och andra förespråkare för laissez-faire-kapitalism, motsatte sig statliga insatser för att minska den ekonomiska ojämlikheten, argumenterade mot progressiv beskattning och ansåg att välfärdsstaten stod i motsats till frihet. I sin bok The Constitution of Liberty (1960) argumenterade Hayek för att den enda jämlikhet som är förenlig med frihet är den rent formella jämlikheten mellan alla medborgare inför lagen. Staten bör inte försöka skapa lika villkor genom att tillhandahålla lika eller kompensatoriska utbildningsmöjligheter, något som han ansåg vara orealistiskt och i slutändan tvingande.

Hayek förkastade tanken ”att alla måste garanteras en lika bra start och samma möjligheter” till framgång. En sådan princip skulle kräva att staten kontrollerade alla förhållanden som är relevanta för en viss individs framtidsutsikter, ett långtgående projekt som är motsatsen till frihet. Till exempel måste familjen som institution avskaffas, eftersom familjer erbjöd sina barn olika möjligheter.

Med tanke på Hayeks motstånd mot omfördelning av inkomster skulle man kunna förvänta sig att hans argument var att den fria marknaden ger människor de ekonomiska belöningar de förtjänar. Men det gjorde Hayek inte utan han gjorde en distinktion mellan förtjänst och värde. Förtjänst innebär en moralisk bedömning av vad människor förtjänar, medan värde helt enkelt är ett mått på vad konsumenter är villiga att betala för den ena eller andra varan.

Det är ett misstag, menade Hayek, att anta att ekonomiska belöningar återspeglar förtjänsten hos dem som får dem. I ett fritt samhälle kommer inkomst och förmögenhet att återspegla värdet av de varor och tjänster medborgarna har att erbjuda och detta värde bestäms av utbud och efterfrågan. Det har inget att göra med vilka de är eller vilka talanger människor besitter.

För att illustrera Hayeks poäng kan vi ta ett exempel. Vissa hävdar att Hollywoods skådespelare inte borde ha mer betalt än skollärare eftersom deras jobb är mycket mindre beundransvärt och viktigt än att undervisa och inspirera ungdomar. En försvarare av fria marknader skulle kunna svara att våra mest älskade skådespelare förljuvar miljoner människors liv och att det gör dem värda de enorma summor de tjänar. Men det är inte det svar Hayek ger. Han förkastar själva idén att människors inkomster återspeglar vad de tjänar. Att skådespelare har de talanger som människor råkar värdesätta är en fråga om tur.

Det finns inte mycket en människa kan göra för att ändra på det faktum att hennes speciella talanger är mycket vanliga eller ytterst sällsynta. Ett attraktivt utseende, musiköra eller en fin röst, en skicklig hand, matematiska färdigheter eller bollsinne handlar mera om tur än skicklighet. Hayek skulle säga att även om vi anser att läraryrket är mer beundransvärt än att spela en skurk på film, så är löner och ersättningar inte utmärkelser för värdiga prestationer, utan återspeglar det ekonomiska värdet av de varor och tjänster som marknadsaktörerna har att erbjuda.

Rawls avvisar liksom Hayek talangens moraliska godtycke och tanken på att marknadsresultat återspeglar meriter eller förtjänst. Men för Rawls är detta ett argument för omfördelande beskattning, inte som för Hayek emot. Till dem som vill förneka staten rätten att av fördelningsskäl beskatta medborgarnas surt förvärvade inkomster med hänvisning till att de förtjänar det, svarar Rawls att hur mycket pengar vi tjänar beror på faktorer som är godtyckliga ur moralisk synvinkel. Det är inte min förtjänst att marknaden värdesätter de talanger jag har, eller att jag överhuvudtaget har dessa talanger. Därför kan jag inte med rätta klaga om skattelagstiftningen kräver att jag avstår en del av min inkomst för att betala för skolor, vägar eller hjälp till de fattiga.

Man skulle kunna hävda att även om miljardären Nicole Kidman inte moraliskt förtjänar de fördelar som marknaden ger hennes talanger, så är det en fråga för sig hur dessa fördelar ska fördelas. Ska samhället fördela dem till samhället som helhet eller till de minst lyckligt lottade i samhället? Rawls argument att marknadsinkomsterna återspeglar faktorer som är godtyckliga ur moralisk synvinkel undergräver det meritokratiska påståendet att de rika förtjänar de pengar de tjänar. Men det fastställer inte att samhället har ett legitimt moraliskt anspråk på dessa pengar, eller någon del av dem.

Även om Rawls och Hayek skiljer sig åt politiskt förkastar de båda meriter som grund för rättvisa. De ser båda svårigheten med att identifiera meriter. Varje försök att basera fördelningsrättvisa i moraliska termer snarare än ekonomiskt värde leder till tvång. Men till skillnad från Hayek uppfattar Rawls inte frihet i marknadstermer. För Rawls består friheten i att sträva efter det goda livet samtidigt som vi respekterar andras rätt att göra detsamma. Det innebär att vi måste följa de rättviseprinciper som vi skulle kunna enas om, om var och en av oss lade sina egna intressen och fördelar åt sidan. Rawls menar att det bara kan leda till vi accepterar de fördelningsprinciper som hjälper de minst gynnade i samhället. Trots sina skillnader avvisar alltså både Hayek och Rawls idén om att ekonomiska belöningar ska återspegla vad människor förtjänar. Genom att göra detta utmanar de uppfattningen att rättvisa innebär att människor som åstadkommer något är värda belöningar, att bli rika. Eller för vår tid high-tech-mijardärer, stormrika.

Även om marknads- och välfärdsliberalismen har präglat det offentliga samtalet under det senaste halvseklet, har den inte rubbat den allmänt spridda övertygelsen att människors inkomster bör återspegla vad de förtjänar. Tvärtom, trots att rörligheten har stannat av och ojämlikheten har ökat efter millennieskiftet har meritokratiska attityder till framgång stärkt sitt grepp. Att lura andra människor är skamligt men att snuva skatteverket och därmed välfärdssamhällets mindre lyckligt lottade, det är något som man rentav kan skryta med. Redan när Mona Sahlin 1994 sa att för socialdemokrater var det häftigt att betala skatt, så flinade folk. Ingemar Ståhl, en professor i nationalekonomi svarade med att lansera begreppet utgiftsmoral. Även om det är utan vidare begripligt, så fäste det aldrig riktigt, men det drabbar till exempel Malmö stad när de anställde en skateboardsamordnare. Lika med Tjörns kommun som anlitade fyra kommungeografer för att dansa för medborgarna.

Jag läser en krönika på Smedjan, Timbros tankesmedja. Där skriver Fredrik Kopsch i februari 2023 om den budgetmaximerande byråkraten. Byråkrater är intresserade av att deras myndighet ska få så stor budget som möjligt. En stor budget innebär att man kan ge sig själv högre lön, att man får mer makt, och att man kan anställa fler och låta myndigheten växa. 

Att byråkrater söker maximera sin budget resulterar i att de varje år söker spendera alla pengar. En myndighet som inte använder hela sitt budgetutrymme ett år kan förvänta sig att få mindre resurser att röra sig med nästa. Det ger exempelvis incitament att köpa in dyr materiel i slutet av året, ifall pengar skulle finnas kvar. Incitamentsstrukturen är alltså den direkt motsatta till vad som vore önskvärt, effektiv användning av offentliga resurser. 

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Kritiska Vithetsstudier

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/10/kritiska-vithetsstudier-ljud.mp3

Om du är en vanlig etnisk svensk med glåmig hy och råttfärgat hår (dvs vit och blond) så misstänker jag att du inte riktigt förstått att du är rasist och du visserligen via kritiska vithetsstudier kan medvetandegöras om att det förhåller sig så – men du är ändå lika ohjälpligt rasist. En av de ledande forskarna inom området kritiska vithetsstudier, Barbara Applebaum, förklarar i sin bok ”Being white, being good” (2010) att de flesta vita människor inte är medvetna om de privilegier som följer med att vara vit. De är infekterade (ja, hon skriver det) med

Vit överhöghetVita privilegierVit förnekelseVit medverkanVit okunnighet

Enskilda vita kan insistera på sin egen moraliska godhet, men i själva verket är ”alla vita, i kraft av systemiska vita privilegier, som är oskiljaktiga från vita sätt att vara, involverade i produktionen och reproduktionen av systemiska rasistiska orättvisor”. Barbara Applebaum sammanfattar: ”Alla vita människor är rasister, eller åtminstone medskyldiga, oavsett deras individuella beteende, karaktär eller övertygelser.” Detta reser frågan vem Barbara Applebaum är. I en självpresentation skriver hon att det är irrelevant men svarar ändå: ”Hej, mitt namn är Barbara Applebaum och jag är en kvinna som är vit, heterosexuell, medelklass, arbetsför, judisk och feminin.”

Även om du inte kan undgå att vara rasist så är det skillnad på den som blivit medvetandegjord och den som svävar i okunnighet och tror sig vara en ok icke rasistisk medmänniska. Det behövs med andra ord en utbildning, eller kanske en terapi för att tillfriskna (det är ju en infektion det handlar om). Sjukdomen måste rensas ut ur kroppen och det gör man genom att konfrontera och undersöka sina vita privilegier. Det är en process som kommer att resa många slags känslor: skuldkänslor, försvarslusta, ilska, apati, frustration och trångsynthet.

Det där med trångsynthet låter lite konstigt, det är ju ingen känsla, men låt gå. Jag förstår att det handlar om att landa i någon form av skräck eller äckel inför sin egen vithet därför att denna ”reproducerar fattigdom, misslyckade skolor, hög arbetslöshet, skolnedläggningar och trauman för färgade människor. Vita människor måste därför erkänna och konfrontera sin vithet.”

Även om denna bekännelsemetod teoretiskt sett kan lösa vithet som ett psykologiskt problem, löser den inte ”vithet” som ett ekonomiskt och politiskt problem. Här måste man vända sig till en annan teoretiker, Noel Ignatiev, som dog 2019. Han var kommunistisk aktivist, doktorerade vid Harvard och lika vit som Barbara Applebaum. 1967 lade han i en pamflett, White Blindspot, fram en praktfull konspirationsteori. Amerikanska kapitalister och fackföreningsledare hade slutit en ohelig överenskommelse och gett den vita arbetarklassen rasprivilegier:

Om ni vita arbetare hjälper oss att erövra världen och förslava den icke-vita majoriteten av jordens arbetskraft, kommer vi att återgälda er med ett monopol på de kvalificerade jobben. Vi kommer att skydda er mot de allvarligaste ekonomiska chockerna, förse er med hälso- och utbildningsfaciliteter som är överlägsna den icke-vita befolkningens, ge er friheten att spendera era pengar och er fritid som ni vill utan sociala restriktioner, göra det möjligt för er att vid tillfälle befordra en av er ur arbetarklassens led och i allmänhet ge er de materiella och andliga privilegier som anstår er vita hud.

Ignatiev hymlade inte. För att kunna skapa solidaritet mellan raserna och sedan omstörta det kapitalistiska systemet måste de vita göra sig av med vithetsprivilegiet. Att avsäga sig vitheten blev därmed mer än en personlig reningsakt, en politisk handling mot hela den rasliga och ekonomiska ordningen. Decennier senare, efter att ha blivit professor i vithetsstudier, grundade Ignatiev tidskriften Race Traitor och intensifierade sin retorik:

Vi tänker fortsätta att slå ner de döda vita männen, och de levande, och kvinnorna också, tills den sociala konstruktion som kallas den vita rasen är förstörd – inte dekonstruerad utan förstörd.

Det är svårt att tro det men Ignatievs begrepp och retorik letade sig in i det offentliga utbildningssystemet. I America’s cultural revolution. How the radical left conquered everything (2023) ger den konservative aktivisten Christopher Rufo flera exempel. Ett av dem lyder så här: På East Side Community School i New York skickade rektorn Mark Federman ett brev där han uppmanade vita föräldrar att bli ”vita förrädare” och verka för ”vithetens avskaffande” – exakt den terminologi som Ignatiev hade utvecklat decennier tidigare. Brevet innehöll en grafik som beskrev åtta stadier av vit identitetsutveckling – från den lägsta formen, ”vit supremacist”, till de mellanliggande formerna ”vit bekännare” och ”vit förrädare”, till den högsta formen, ”vit abolitionist”.” Målet med denna process är enligt grafikens skapare, professorn Barnor Hesse vid Northwestern University, att utmana ”vithetens regim” och så småningom ”undergräva den vita auktoriteten” och ”inte tillåta vitheten att åter hävda sig själv”.

Nu ska jag byta perspektiv och börjar med frågan om vithetskritiken är rasism och jag begränsar mig då till den snäva definitionen av rasism som en generell sammankoppling av hudfärg och egenskaper. Rent teoretiskt behöver dessa egenskaper inte vara negativa – att man säger att svarta människor är dummare än vita människor – utan den kan också vara positiv, kanske att man säger att judar är smartare än vita européer. Det som gör utsagor av det här slaget till rasism är just att de är generella. Det reser frågan om en sann utsaga kan vara rasism. Om man till exempel säger att de snabbaste löparna i världen är svarta eller kanske att svarta människor har statistiskt sett lägre intelligenskvot än vita människor. Blir det rasism då. Svaret är nej, det handlar ju om empiriska iakttagelser. För att återvända till kritiska vithetsstudier så är svaret solklart. Det är inte bara rasism utan också nihilism. Vithetskritikerna vill montera ned det västerländska samhällets grundpelare – rationalism, individualism, kapitalism, naturliga rättigheter, rättsstatsprincipen – och införa en post-liberal, eller post-vit, politisk ordning.

Det finns ett i sak felaktigt påstående i resonemanget, nämligen att den vita rasens dominans förklarar dåliga skolor, fattigdom, trauman etc. hos färgade människor. Det torde vara svårt att leda i bevis på en generell nivå. Ytterst är det en empirisk fråga: Vilken är orsaken till att färgade människor visar upp sämre skolresultat än vita i ett visst område? Det troligaste svaret är att det handlar om dessa människor själva, inte att skulden ligger hos en annan grupp som gjort bättre ifrån sig.

Det är ett misstag att betrakta likhet som mer grundläggande än olikhet. De som försvarar jämlikhet mellan raser tror att de erkänner och försvarar det gemensamma mänskliga värdet hos olika etniciteter. De blir representanter för en enda mänsklighet, uttryck för en universell typ, snarare än att värderas som unika. Det som jämlikheten försöker skydda förstör den. Upplevda rasmässiga skillnader är en lika stor del av världens rikedom som skillnader i seder och språk.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Massakern i Butja

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/09/massakern-i-butja.mp3

I början av april 2022 chockades världen när Ukraina för journalister och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter visade upp en massaker som ryska soldater påstods gjort sig skyldiga till i Butja, en förstad till Kiev. Den ukrainska armen hade befriat staden och internationella medier publicerade videor och bilder på avrättade människor, källare som fungerat som tortyrkamrar och en massgrav. Civila hade skjutits i huvud och knän, i några fall med bakbundna händer. Enligt Butjas borgmästare hade cirka 300 kroppar hittats. Lokala myndigheter ökade senare på antalet till 458 kroppar. Av dem var nio barn under 18 år. 419 människor hade dödats med vapen och 39 verkade ha dött av naturliga orsaker, möjligen relaterade till ockupationen. Flickor så unga som fjorton år rapporterade att de blivit våldtagna av ryska soldater.

President Volodymyr Zelensky kallade de ryska förövarna för mördare och våldtäktsmän och Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba sa:

Massakern i Butja är ett bevis på Rysslands hat mot ukrainarna och är bortom allt som Europa varit med om sedan andra världskriget. Det enda sättet att få ett stopp på det här: hjälp Ukraina att sparka ut Ryssland så snart som möjligt. Våra partners vet vad vi behöver. Pansarvagnar, stridsflyg och tunga luftvärnssystem. Förse oss med detta nu.

Ryssland nekade till detta fruktansvärda brott och hävdade att det var en iscensatt provokation. De blev inte trodda. I svenska medier påstods att en detaljerad FN-rapport visade att Ryssland var ansvarigt för avrättningarna.

Det svenska förlaget Karneval har förtjänstfullt översatt och publicerat den schweiziske underrättelseofficeren Jacques Bauds mycket initierade bok Operation Z. En analys av Ukrainakriget och dess orsaker. När den kom för två år sedan fick den noll uppmärksamhet i svenska medier. Det var knappast förvånande, eftersom den gick på tvärs med den svenska och västerländska propaganda som påstod att Ryssland oprovocerat invaderat Ukraina. Jag har läst Operation Z och med sina mycket noga redovisade källor har den hög trovärdighet. Bland annat fick jag veta att det inte alls finns någon FN-undersökning som visar att ryska soldater begått denna massaker. Det är nästan tvärtom. Storbritannien, som då var ordförande i FN:s säkerhetsråd, stoppade tre gånger en internationell undersöknings-kommission. Förklaringen gavs förmodligen av den ukrainska socialistiska parlaments-ledamoten Ilja Kyva som på Telegram den 5 april 2022 påstod att tragedin i Butja planerades av den brittiska specialtjänsten M16 och utfördes av Ukrainas säkerhetstjänst SBU.

Jacques Baud skriver visserligen att vi aldrig kommer att få full klarhet i vad som skedde men det hindrar inte att massakern tjänade sitt syfte, att visa på ryssarnas ondska. Ukraina behövde en entydig berättelse om ont och gott och ryssarna visade sig stå för en ondska som världen inte hade sett sedan andra världskriget. Ukrainska soldater stod för det goda. De försvarade inte bara Ukraina utan också Västerlandets demokratiska värderingar.

Med den ryska reträtten som bevis lyfte västerländska medier fram ett segrande Ukraina. Det var inte sant. Redan under de första timmarna av den ryska offensiven förstördes Ukrainas flygvapen på marken och utan det hade Ukraina liten chans att få ett övertag. Zelensky bad därför väst att upprätta en flygförbudszon över Ukraina, men väst var inte redo att ingripa militärt.

Jacques Baud skriver att frestelsen då blev stark för Ukraina att upprepa scenariot från Benghazi i Libyen. I februari 2011 påstods att libyska väpnade styrkor skulle ha utfört en massaker där. På grund av dessa anklagelser godkände FN:s säkerhetsråd upprättandet av en flygförbudszon över Libyen, vilket kom att leda till att Gaddafi störtades. Det var inte sant. USA:s underrättelsetjänst CIA hade inte observerat någon massaker i Benghazi, men ingen politiker ville lyssna på dem.

Till detta bör också föras att i spåren av den ryska invasionen hade det på so­ciala medier dykt upp videor som visade brott begångna av den ukrainska militären. Rys­ka krigsfångar misshandlades, torterades och lemlästades med skott i knäskå­larna eller könsorganen. De fick ögonen utstuckna. Dessa brott var verkliga men ganska snart klassades de som rysk propaganda. Sociala media började blockera material som visade upp Ukraina från en mindre smickrande vinkel. Mönstret blev att ukrainska krigsbrott ignorerades och inlägg om dem — på Twitter, Facebook eller Youtube – raderades systematiskt, med motiveringen att de uppammade till hat.

Sedan majdankuppen 2014 har västmedia, i syfte att främja bilden av den ryska ondskan, systematiskt dolt ukrainska brott. Denna policy som – oftast utan några bevis – fördö­mer Ryssland har den perversa effekten att den ska­par en känsla av straffrihet bland ukrainarna, en föreställning om att de kan begå vilka brott som helst utan att någonsin behöva oroa sig för kritik från väst.

Den fjärde april 2022 publicerade New York Times ett satellitfoto av Butja med döda människor på gatorna. De angav att bilden var från den 11 mars, alltså nästan tre veckor före upptäckten av liken. Senare ändrades detta datum – utan förklaring – till 19 mars. Att ryssarna skulle ha låtit lik ligga kvar på vägarna i tre veckor, samtidigt som de begravde andra offer i området är inte trovärdigt.

Ryssarna visste vilka satelliter som tagit bilderna. Genom att mäta skuggorna kunde oberoende ryska analytiker fastställa att den i New York Times publicerade bilden togs den 1 april, tre minuter före tre på eftermiddagen, lokal tid. Bilden är med andra ord tagen två dagar efter att ryssarna lämnat Butja. Anledningen till att New York Times inte kunde berätta när bilden var tagen var att den 31 mars, alltså dagen efter att ryssarna retirerat och dagen innan det fruktansvärda krigsbrottet avslöjades och visades upp för världen, hade Anataloij Fedoruk, borgmästare i Butja meddelat ryssarnas avfärd utan att rapportera om några lik eller någon massaker. Också, den 2 april går den ukrainske bloggaren Dimitry Komarov genom staden och visar på video skadorna efter de ryska truppernas avfärd. Det syns varken lik eller några spår av en massaker. Samma dag meddelade den ukrainska nyhetssajten Unian att specialenheter hade rensat staden från sabotörer och kollaboratörer till de ryska trupperna. Den ukrainska polisens enhet SAFARI hade gått in i Butja för att utföra minröjning och lokalisera fällor, ifall ryssarna har satt ut sådana. Den video som togs av enheten, visar inte heller den någon massaker.

Jag minns att jag alldeles efter massakern såg en video på Youtube där FN:s förre vapenkontrollant Scott Ritter påstod att krigsbrottet var iscensatt. Den nationella ukrainska polisen hade dödat vad de ansåg vara ryssarnas kollaboratörer och arrangerat den massaker som visades upp för pressuppbådet. Enligt Scott Ritter fanns det en video som visade hur de begärde och fick tillstånd att skjuta Butjabor som bar vita armbindlar, vilket signalerade att de var neutrala – dvs. inte solidariska med vare sig Ryssland eller Ukraina. Ryssarna hade också delat ut gröna armbindlar, vilket skulle förhindra att civila blev skjutna av ryska soldater. De som var för Ukraina bar blå armbindel, vilket blev deras räddning.

Det som totalt sänkte trovärdigheten var att kroppar som legat kvar på gator och vägar mellan 19 mars och 2 april inte kunde se ut på det sätt som bilderna visar. De hade varit uppsvullna till dubbla storleken och ha svarta ansikten.

Mitt intresse av att få veta om Ryssland begått massakern i Butja styrs inte av någon längtan efter att rentvå Ryssland. Krigsförbrytelser är tyvärr en del av krigets drama. De begås på båda sidor. Det handlar istället om att frilägga lögnerna. När jag var ung var det Sovjetunionen och Kina som spred den här typen av propaganda. I dag är det Västerlandet som gör det. På något underligt sätt så skäms jag.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Pyttipanna

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/09/sondagkronika-pyttipanna.mp3

Vladimir Putin var nog ironisk när han antydde att om USA bad europeiska ledare att hänga sig skulle de göra det, men de skulle be om att bli hängda med rep som tillverkats i USA. Denna begäran skulle avslås för att skydda den amerikanska textilindustrins intressen.

***

Skotten Adam Ferguson konstaterade i sin år 1767 utgivna Essay on the History of Civil Society, att mänskliga grupper alltid formas i opposition till andra grupper. Det är fientligheten mot en annan grupp som skapar solidaritet med den egna gruppen. ”Utan rivalitet mellan nationer och krigföring”, skrev han, ”skulle det civila samhället knappast ha kunnat finna sin form”. Han fortsatte med ”det är fåfängt att hoppas att kunna ge folkets massa en känsla av samhörighet utan att erkänna fientlighet mot dem som motsätter sig det”.

Det är inte bara Ferguson som bär på denna insikt. Människor definierar sig själva i termer av härkomst, religion, språk, historia, värderingar, seder och institutioner. De identifierar sig med kulturella grupper: stammar, etniska grupper, religiösa samfund, nationer och, på den yttersta nivån, civilisationer. Människor använder politiken inte bara för att främja sina intressen utan också för att definiera sin identitet. Vi vet vilka vi är bara när vi vet vilka vi inte är och ofta bara när vi vet vilka och vem vi är emot. I Michael Dibdins roman Dead Lagoon (1994) konstaterar en av huvudkaraktärerna: ”Det kan inte finnas några riktiga vänner utan sanna fiender. Om vi ​​inte hatar det vi inte är, kan vi inte älska det vi är.” I identitetsprocessen är fiender väsentliga, och den potentiellt farligaste fiendskapen uppstår tvärs över förkast-ningslinjerna mellan världens stora civilisationer.

Med detta perspektiv var den ryska invasionen av Ukraina en skänk från ovan. EU behövde en yttre fiende för att samla sig och gå vidare. Det europeiska projektet kanske rentav var döende, styrt av oansvariga politiker och befolkat av apatiska medborgare. Den gemensamma valutan ledde till olösliga interna obalanser och dess institutioner gick på tomgång. Hotet från Ryssland är förmodligen inte verkligt, men rädslan för Ryssland är det.

Så vad gör EU? Öser pengar och vapen över Ukraina, så det fattiga och korrumperade skitlandet kan fortsätta att öda unga människors liv i ett krig de inte kan vinna. Europa går in i recession.
Jag funderar över om EU:s reaktion på ”Putinhotet” är en självmordsimpuls. Ingenting tycks få det europeiska ledarskiktet att ta sitt förnuft till fånga, varken risken för ett tredje världskrig eller ett kärnvapenkrig. Vill Europa att detta ändlösa krig till slut får allt att explodera? Kriget skulle befria Europa från sig självt. Putin skulle bli vår frälsare, en förlösande Satan.

Om bankirer och advokater tjänar så mycket mer, varför skulle begåvade unga människor då välja svåra vetenskapliga eller tekniska studier? Denna enkla iakttagelse förklarar kompetensflykten till improduktiva yrken. Människor föredrar att studera juridik, finans eller handel, eftersom de då befinner sig närmare de heliga källorna där dollarn flödar. Det är svårt att ändra ett sådant system: det är så mycket lättare att producera pengar än varor. Och naturligtvis kommer det bästa jobbet att vara det som för sin ägare närmare skapandet av pengar, till överflödets källa: bankir, skattejurist, lobbyist i bankirens tjänst etc. Ingenjören är för långt borta från denna källa. Att tillverka världens valuta till minimal eller ingen kostnad gör alla andra aktiviteter än penningskapande olönsamma och därmed oattraktiva.

Det är därför som kompetensflykten till jurist- och handelshögskolorna hotar den amerikanska militärmakten. Man kan inte vinna ett krig genom att utfärda betalningsorder eller frysa motståndarens konton. Att frysa den ryska centralbankens tillgångar och beslagta ryska oligarkers egendom (och vanliga ryska medborgares, i strid med den i väst så omhuldade äganderätten), att vägra försäkra fartyg som transporterar rysk olja. På den amerikanska sidan är det advokaternas anda som för kriget. Och Ukraina börjar få slut på ammunition.

***

Att häftigt anklaga Ryssland för att vara anti-HBTQ är att spela Putin i händerna. Västerlänningar tror att den alltmer repressiva lagstiftning som antagits av duman mot homosexualitet och transpersoners rättigheter bevisar för världen att Ryssland är dåligt. De har fel. Ryssland vet att dess homofobiska och antitranssexuella politik, långt ifrån att fjärma landet från andra länder på planeten, tilltalar många av dem. Denna medvetna strategi ger landet en avsevärd mjuk makt. Kommunismens revolutionära mjuka makt har ersatts av Putin-erans konservativa mjuka makt.

Vi måste också förstå att det som har gjort Ryssland starkt, det som har gjort det möjligt för landet att bevara sin suveränitet i ett globaliserat system, är dess spontana förmåga att förhindra utvecklingen av en absolut individualism. I Ryssland finns det fortfarande tillräckligt med gemenskapsvärderingar – auktoritära och egalitära – för att idealet om en sammanhållen nation ska kunna överleva och för att en särskild form av patriotism ska kunna växa sig stark.

***

Som den polsk-amerikanske diplomaten och politiske rådgivaren Zbigniew Brzezinski så väl förklarade i The Grand Chessboard (1997) var det strategiska problem som kommunismens fall ställde Washington inför, att USA inte längre behövdes i Europa. Om Europa och världen överlever kriget i Ukraina kommer USA:s försök att separera Tyskland från Ryssland – en av dess strategiska besattheter – förmodligen att misslyckas. Förr eller senare kommer de två länderna att inleda ett samarbete.

***

Den franske aristokraten Alexis de Tocqueville (1805-1859) skrev efter en resa i USA en fortfarande mycket läsvärd klassiker: Democracy in America (1835). Han såg liberalism och demokrati som oundvikligt men han fruktade att deras förverkligande skulle komma att innebära en nivellering av samhället. Den mediokra massan skulle göra det heroiska och storslagna omöjligt. För 1800-talets liberaler var massans tyranni en verklig fara. För att undvika det förordade ingen mindre än John Stuart Mill ett slags viktad rösträtt där bildat folk tills vidare hade flera röster än obildade.

1866 hade endast 20 % av Sveriges vuxna manliga befolkning rösträtt. Det krävdes en taxerad inkomst på lägst 800 riksdaler eller fast egendom med lägst 1 000 riksdalers taxeringsvärde eller arrende av jordbruksfastighet av ett bestämt värde. Ett krav var dessutom att skatt hade betalats under de senaste 10 åren. Till andra kammaren var det lika rösträtt, medan den kommunala rösträtten var inkomstgraderad så att en enskild person kunde ha ett mycket stort antal röster. I städerna infördes 1868 en begränsning till max 100 röster eller 2 % av rösterna.

***

De högre utbildade klasserna tror att de har en inneboende överlägsenhet och eliten vägrar att företräda folket, som är hänvisat till att bete sig på ett populistiskt sätt. Det vore ett misstag att tro att ett sådant system kan fungera harmoniskt och naturligt. Vilket blir konsekvensen? Helt enkelt att folket måste hållas utanför ekonomins styrning och fördelningen av välståndet, med ett annat ord: luras. Detta är ett jobb för den politiska klassen, och har till och med blivit deras prioritet. Därav det hysteriska intresset för rasism och förtryckta minoriteter, liksom den meningslösa fokuseringen på påstått allvarliga frågor som koldioxid och global uppvärmning.

Populismen är inte ett hot mot demokratin utan tvärtom ett uttryck för en fungerande demokrati. Stora grupper av människor känner att de saknar inflytande, att de styrs av en oåtkomlig och maktfullkomlig elit med säte i Bryssel och Washington. Av mäktiga politiker och inflytelserika journalister har dessa grupper fått veta att de är ett smutsigt pack som inte begriper sitt eget bästa och därför röstar fel – på Trump, Brexit eller SD. Sådana tillvitelser har vanligen bara en effekt: fler populister.

Två stora ideologiska och mentala kategorier står mot varandra, elitism och populism. Om folket och eliten inte längre kan komma överens om vilket samhälle de vill ha, är begreppet representativ demokrati inte längre meningsfullt: en elit som inte längre vill representera folket och ett folk som inte längre är representerat. Konspirationsteorierna breder ut sig, en patologi som är specifik för ett socialt system som är strukturerat av paret elitism/populism och av social misstro.

***

Under åren efter Sovjetunionens sammanbrott accepterade USA utsikterna till allmän fred: den andel av BNP som gick till militära utgifter sjönk från 5,9 % till 3,1 % mellan 1990 och 1999. Under denna tioårsperiod hade USA inte några planer på världsherravälde. Mellan 1999 och 2010 var det tvärtom: tio år av hybris. Den andel av BNP som gick till militära utgifter steg 2010 till 4,9 %. USA började drömma om absolut kontroll över världen. Misslyckande följde på misslyckande, i Irak och Afghanistan.

***

År 1860 skrev Thomas Joseph Dunning (1799-1873), sekreterare i London Consolidated Society of Bookbinders, en pamflett om den tidens fackföreningsfilosofi, där han beskrev en extrem egenskap hos ekonomisk makt och girighet efter vinst:

Kapitalet skyr ingen vinst, eller mycket liten vinst, precis som naturen förr sades avsky ett vakuum. Med tillräcklig vinst är kapitalet mycket djärvt. En andel på 10 procent kommer att garantera dess ställning var som helst; 20 procent kommer att skapa iver; 50 procent positiv djärvhet; 100 procent kommer att göra det redo att trampa på alla mänskliga lagar; 300 procent, och det finns inte ett brott som det skulle dra sig för eller en risk det inte skulle ta, till och med risken att dess ägare blir hängd. Om turbulens och stridigheter ger vinst, kommer Kapitalet att uppmuntra båda.

***

Harvard, Yale och Princeton är de prestigefyllda universitet där USA:s framtida oligarki utbildas. Medan de vita fortfarande utgör 61 % av den amerikanska befolkningen, utgör de nu bara 46 % av studenterna vid de tre stora universiteten. Precis som i Storbritannien förebådar denna underrepresentation att den vita dominansen inom den intellektuella sfären kommer att försvinna i framtiden. Svarta är dock fortfarande något under-representerade: deras andel på 13,3 % av befolkningen i stort motsvaras av endast 10 % på Yale, Harvard och Princeton. Detsamma gäller för latinamerikaner, som nu utgör 20 % av befolkningen i stort men bara 16 % av studenterna vid de tre stora universiteten. Harvard har gått från att vara 25% judiskt under 1990- och 2000-talen till under 10% idag. En kategori uppväger alla underrepresentationer och avslöjar därmed en spektakulär över-representation, nämligen asiaterna: 6 % av befolkningen men 28 % av studenterna vid de stora universiteten.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Bär demokratin skulden?

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/09/bar-demokratin-skulden.mp3

World Values Survey frågade för något decennium sedan vanliga människor i ett dussintal länder runt om i världen: ”Hur viktigt är det för dig att leva i ett land som styrs demokratiskt?” Majoriteten svarade ”absolut viktigt” och gav demokratin poängen tio på en skala från ett till tio. För Västvärlden finns det endast en legitim politisk världsordning.

Enligt den konventionella uppfattningen börjar demokratin med väljarna. Vanliga människor har preferenser om vad deras regering bör göra. De väljer ledare som kommer att bejaka dessa önskemål, eller så visar de sina preferenser direkt i folkomröstningar. I båda fallen blir det som majoriteten vill regeringens politik. Demokrati gör folket till de styrande, och politikernas legitimitet vilar på medborgarnas samtycke. Enligt Abraham Lincolns klassiska ord i Gettysburgtalet år 1863 är regeringen ”av folket” och ska verka ”genom folket och för folket”. Även om Lincoln själv undvek begreppet demokrati och kopplade sin uppfattning till tidigare generationers kamp för frihet, så är det en klockren definition på klassisk demokrati.

Vi som lever i demokratiska länder är fria folk som kontrollerar vår egen speciella regeringsform. Många länder i världen avundas oss. I statsbesök i odemokratiska länder är det ett näst intill obligatoriskt krav att våra politiska ledare lyfter fram både demokrati och mänskliga rättigheter. Detta trots vetskapen att demokratiska stater är illa styrda av inkompetenta och opålitliga politiker. Demokratibegreppet är förknippat med patriotism, tro och ett kvasireligiöst engagemang. Det genomsyras av vår självidentitet som svenskar och västerlänningar. Demokrati är vår civilreligion. När demokratin inte visar sig fungera så är mer demokrati det enda botemedel vi känner.

Samtidigt som den basala teorin om demokrati som ideal blomstrar har dess trovärdighet tyvärr allvarligt undergrävts av politiska misstag, svek och bedrägerier. Dessa ger en annan och betydligt mörkare bild av demokratisk politik. I USA uppgav till exempel 46% av de tillfrågade i den ovan nämnda World Values Survey-undersökningen att det är ”absolut viktigt” för dem ”att leva i ett land som styrs demokratiskt”, men endast 7% ansåg att landet faktiskt styrs på ett ”fullständigt demokratiskt” sätt.

Vi är på samma gång drömskt idealistiska och bistert pessimistiska. Det finns skäl för pessimismen. Ingen stat har någonsin haft en regering som fullt ut uppfyllt kriterierna för en demokratisk process och det är inte heller troligt att någon kommer att göra det. Jag ska ge ett aktuellt exempel:

I början av september år 2024 erbjöd Vladimir Putin Europa och Tyskland att, trots krig och sanktioner, få köpa gas. Den kan levereras genom de ledningar som fortfarande fungerar, efter sprängningen av Nord Stream 2. För i synnerhet Tyskland skulle det innebära att landet med alla sina hotade industrier åter kan konkurrera på världsmarknaden. Putin sa:

För mig är det obegripligt att Nord Streams gasledning i Östersjön sprängdes. Men det finns fortfarande en funktionell ledning kvar. Vad är det som hindrar den tyska regeringen från att trycka på knappen och förhandla med oss, för att koppla på den? Hur mycket är det? 27 miljarder m3 med gas kan omgående skickas till Europa, till Tyskland. Jag förstår inte varför de inte gör det. /…/ För mig framstår det som ett slags professionellt vansinne, schizofreni, helt enkelt nonsens.

Uttalandet är inte bara riktat till Europa utan också till världsmarknaden. Putin vill göra klart att Ryssland är en partner som håller sina avtal. Det var inte Ryssland utan de europeiska ledarna som stoppade den ryska gasen. Förmodligen räknar Putin med att Europa inom en ganska snar framtid kommer att fortsätta importera gas och olja från Ryssland. Förhandlingar förs med Turkiet och nya gasledningar planeras till både Italien och Grekland.

Av de fyra gasledningar som löper från Ryssland och Europa är bara en skadad. De andra har kapacitet att leverera till helt andra priser än den gas som USA och Norge säljer till Europa. Viss rysk gas levereras fortfarande till Ungern och Slovakien, som inte accepterar sanktionerna och därför fortfarande har konkurrenskraftiga industrier. Men den kortaste och därför ekonomiskt mest förmånliga av dem, mellan Ryssland och Tyskland, den har Europa stängt av.

Med andra ord, de europeiska ledarna har avsiktligt skapat och upprätthåller den recession som Europa befinner sig i. Detta är ren och skär politisk inkompetens, eftersom det skadar Europa mer än det skadar Ryssland, som svarat med att öka sin export till Kina, Japan och Indien. Ryssland exporterar sammanlagt mer olja och gas i dag än de gjorde år 2021, dvs. före sanktionerna och kriget i Ukraina.

Till detta kan man lägga att Ryssland bytt valuta för energitransaktionerna. Köparna betalar inte längre i US dollar utan i rubel, alternativt i sina egna valutor. Det betyder att inkomsterna inte går till kriget i Ukraina utan in i den ryska statskassan. Det finns således inget direkt samband mellan Rysslands energiinkomster och Ukrainakriget, vilket EU påstår. För såväl Ryssland som Ukraina handlar kriget inte om pengar. Det handlar om soldater (manpower), vapen och ammunition. Det är inte i kassakistorna utan på slagfältet som detta krig vinns eller förloras. Det hindrar inte EU:s ledning att låtsas att sanktionerna fungerar. Läser man EU:s utrikesrepresentant Josep Borrells blogg så står där:

Closing the tap on Russian gas re-exports is now the new game of the European Union. Our sanctions have already significantly weakened the Russian economy and are helping prevent Putin accomplishing his plans to destroy Ukraine.”

Som bevis på att det förhåller sig finns en länk. Följer man den så leder den bara till en artikel som Josep Borrells skrivit tidigare. I sin tafflighet blir EU:s sanktionspolitik närmast skrattretande. Dock fastnar skrattet i halsen när man inser magnituden på och konsekvenserna av denna politiska inkompetens.

Vanstyret kan både iscensättas och fortgå eftersom majoriteten av medborgarna inte ägnar någon större uppmärksamhet åt politiken. Förklaringen är att de är upptagna med att leva sina liv. De flesta har ett jobb som tar många timmar av dagen i anspråk. De har också nödvändiga transporter, införskaffandet av mat, kläder och andra basvaror, måltider att laga, hem att städa och räkningar att betala. De kan ha barn att uppfostra eller äldre föräldrar att ta hand om. De kanske också har familjeproblem eller andra bekymmer som arbetslöshet, företag som går dåligt, sjukdom, missbruk, skilsmässa etc. För de flesta är fritiden en bristvara. Att under dessa villkor lägga tid och intresse på Rysslands gasexport, vem som är lämpligast som utrikesminister eller hur mycket flygtrafiken bidrar till jordens koldioxidnivå är inte högprioriterade frågor. Även medborgare som framstår som välinformerade visar sig ofta bara vara i stånd att prestera en mekanisk återspegling av det narrativ som medierna serverar dem.

I USA har det gjorts rätt mycket forskning som visar att väljarna konsekvent missuppfattar var politikerna står i de för dagen viktiga frågorna. Som C.H. Achen och Larry M. Bartels konstaterar i Democracy for realists. Why elections do not produce responsive government (2016) är väljarna relativt oemottagliga för argument i sak. Ett exempel: Under 1950- och 1960-talen beslutade många amerikanska städer att tillsätta fluor i sitt dricksvatten. De vetenskapliga bevisen för att fluor minskade kariesangreppen var övertygande, och de städer vars kommunfullmäktige fattade beslutet utan folkomröstning antog fluorering med överväldigande majoritet. När frågan gick vidare till väljarna röstade de i 60 procent av fallen ner förslaget. Det var inte så att det var de lågutbildade som inte förstod frågan. Massachusetts, där både Harvard och MIT ligger, satte tummen ner inte mindre än tre gånger. Fjärde gången antogs fluorering med en ytterst knapp marginal. Runt om i landet sparade väljare som avvisade fluorering några ören i skatt per år och fick i gengäld fler obehagliga tandläkarbesök och höga tandläkarräkningar. Ju mer demokrati, desto mer sannolikt var det alltså att medborgarna skadade både sin ekonomi och sina barn.

Några andra exempel: År 1952 kunde endast 44% av amerikanerna namnge något av regeringens departement. År 1972 kände bara 22% till Watergateskandalen. År 1985 visste endast 59% av amerikanerna om guvernören i deras egen delstat var demokrat eller republikan. År 1986 visste endast 49% vilken enda nation i världen som hade använt kärnvapen.

Också i Sverige försöker forskarna mäta folkets åsikter, med i stort sett samma nedslående resultat. I en enkätundersökning ville väljarna expandera den offentliga sektorn samtidigt som de tyckte att det var ett bra förslag att minska de offentliga utgifterna, rent allmänt. I en ledarkommentar den 12 september 2024 kan man i Svenska Dagbladet läsa:

Inte för att folk är ologiska, utan för att de har annat för sig än att få statens budget att gå ihop. Det är ju trots allt därför vi har representanter. Tar man det resonemanget för långt riskerar man dock att hamna i idéer om att folket inte vet sitt eget bästa, vilket undergräver hela den demokratiska grundprincipen om folkstyre.

Den sista meningen är särskilt intressant. ”Det här är ett farligt resonemang. Här sätter vi stopp.” Det är bara att konstatera, människor är helt enkelt för upptagna med att leva sina egna liv för att klara att leva upp till de normer som den konventionella demokratiteorin ställer upp för dem. Folket vet inte hur en nation ska styras.

Växlar vi perspektiv, från medborgarnas till politikernas kompetens, så kan nästa president i USA mycket väl bli en kvinna som gör en närmast prilligt intryck genom sin osamman-hängande politiska retorik – det som hennes kritiker kallar för ordsallad. Håller vi oss på hemmaplan så avgick just landets utrikesminister. Det som förde honom till den posten var inte någon dokumenterad kompetens eller erfarenhet. Det gjorde hans lojalitet med sitt politiska parti. Den politiker som ersätter honom, moderaten Maria Malmer Stenergard, är också en allmänpolitiker. Likt sin företrädare är hon helt ute i det blå när hon säger att viktigast av allt är stödet till Ukraina och att landet tar steget in i EU. Hennes viktigaste meriter? ”Jag är uthållig och otålig”, säger hon.

De politiker som i den demokratiska processen sållas fram har helt enkelt inte de erfarenheter eller den kompetens som krävs. Tydligast kan man se det i deras relation till näringslivet. För att ta ett extremt exempel: Che Guevara hade en plan för hur Kuba skulle utvecklas genom 205 nya industrier, varav 22 särskilt viktiga. Efter 65 år av kommunism har landet inte utvecklat en enda av de 205 planerade industrierna. Den enda som redan fanns – sockerindustrin – lyckades kommunisterna dessutom köra i botten.

Av ideologiska skäl har svenska politiker satsat åtskilliga skattemiljarder i gröna projekt. Ett av dem, Northvolt i Skellefteå, har stora svårigheter både med leveranser och ekonomi. Allt tyder på att det kommer att gå i konkurs. Det ännu kostsammare H2 Green Steel framstår som ogenomförbart. Det finns gott om exempel som visar att politiker, oavsett partitillhörighet, inte har den kompetens som krävs för att starta och driva företag. Det leder vidare till den större frågan: Har de den nödvändiga kompetensen för att leda landet?

I sitt stora verk Democracy: The God That Failed. The economics and politics of Monarchy, Democracy, and Natural Order (2001) går den politiske filosofen Hans-Hermann Hoppe så långt att han påstår att det demokratiska statsskicket för farliga människor till den politiska makten. Titeln på verket är en anspelning på The God that Failed, ett verk från 1949 där sex författare som tidigare hade kommunistiska åsikter beskriver sin erfarenhet av och efterföljande desillusion av kommunismen.

Demokratin förvandlar kungarnas begränsade krig till totala krig. Genom att sudda ut skillnaden mellan de styrande och de styrda stärker demokratin medborgarnas identifiering med staten.

I ett av bokens tretton kapitel visar Hans-Herman Hoppe på sambandet mellan demokrati och totala krig. I monarkier för kungar med legohärar begränsade krig. Demokratin förvandlar kungarnas begränsade krig till totala krig. Genom att sudda ut skillnaden mellan de styrande och de styrda stärker demokratin medborgarnas identifiering med staten. När staten ägs av alla, som demokrater bedrägligt propagerar för, är det inte mer än rätt att alla kämpar för sin stat. Demokratiska stater gillar inte legosoldater, de föredrar allmän värnplikt. Skillnaden mellan stridande och icke-stridande blir otydlig. Motivet för krig blir inte som i monarkier territoriellt, att försvara den egna nationen eller att erövra mark från en annan nation. Istället blir krigen ideologiska. Det goda måste besegra ondskan. För västvärlden handlar krigen ytterst om demokrati, mänskliga rättigheter, frihet och civilisation.

Hans-Herman Hoppe skriver att demokratins styrande ”plutokratiska” elit snabbt inser de enorma vinster som kan göras genom att beväpna staten, genom att deras fabriker producerar just de vapen och den utrustning som används i krig och genom att de tilldelas de mest generösa skattefinansierade kontrakten. Demokratiska stater bygger upp militärindustriella komplex. Till skillnad från de flesta människor, som bara har lokala eller inhemska intressen, har de superrika plutokraterna ekonomiska intressen över hela världen. För att främja, skydda och genomdriva dessa intressen är det naturligt för dem att använda den egna statens militära makt för att störa, blanda sig i eller för deras räkning ingripa i utländska angelägenheter. En affärsuppgörelse i utlandet kan ha gått snett eller en koncession eller licens kan ha vunnits där – nästan allt kan användas som skäl för att pressa den egna staten att komma till undsättning och ingripa utanför det egna territoriet. Även om detta ingripande kräver att ett främmande land förstörs, kan detta vara en välsignelse för dem, förutsatt att de får kontraktet att återuppbygga det land som deras vapen tidigare har förstört. Hade Hans-Herman Hoppe skrivit sin bok i dag hade han lyft fram Ukraina som ett paradexempel.

Nu närmar vi oss demokratins grundproblem, nämligen att det demokratiska förfaringssättet – med ett understatement – inte för de mest kompetenta till makten. De politiker som tillsätts i demokratiska val saknar kompetens för uppgiften. Vill det sig illa väljer folket Hitler som sin ledare. Han är demokratins största felval under 1900-talet men det saknas inte exempel på lägre nivåer. Olof Palme öppnade dörren för den mångkultur som i dag ställer Sverige inför gigantiska problem, som bidragsförsörjning och kriminalitet. Fredrik Reinfeldt fortsatte denna katastrofpolitik trots att han rimligen såg konsekvenserna. Han tyckte med sin talskrivares hjälp att det svenska folket skulle öppna sina hjärtan, ett annat ord för plånboken. Därefter avgick han och varken svenska folket eller den politiska eliten har ställt honom till svars.

För att ta mer aktuella exempel på politiska misstag så förde vår nuvarande regering in Sverige i Nato, trots att Nato för ett proxykrig mot Ryssland. Som man kunde förvänta sig försämrades vår relation med Ryssland allvarligt. Till vilken glädje för medborgarna? Mera: Vår försvarsminister Pål Jonsson välkomnar med DCA-avtalet amerikanska militärbaser till Sverige. USA ligger på andra sidan Atlanten. Det gör inte Ryssland, som fick ännu en anledning att se Sverige som en fientlig nation. Har svenskarna något som helst intresse av att mucka gräl med Ryssland? Svaret är nej.

Och allra värst: Sverige fortsätter att skicka vapen till Ukraina, trots att landet inte kan vinna kriget mot Ryssland. Västvärldens demokratiskt tillsatta politiker, liksom Västvärldens ”fria” medier, är överens om det narrativ som gäller: Ryssland får inte vinna. Det är ett mantra helt utan verklighetskontakt eftersom det ignorerar den grymma verklighet där Ryssland vinner kriget. Det är Ukraina som i form av blodspillan och förstörelse betalar priset. Ju längre kriget pågår, desto fler unga människor får sätta livet till. Ju längre kriget pågår, desto mer förstörda byggnader och infrastruktur.

Sverige gör sitt bästa för att kriget ska fortsätta. När jag skriver detta är regeringen just klar med ett nytt militärt stödpaket, värt 4,6 miljarder kronor. De femton tidigare stödpaketen har ett totalt värde av 43,5 miljarder kronor. Vår regering använder medborgarnas pengar för att bloda ner sina händer. Och mera blir det. Hans-Herman Hoppes plutokrater har anledning att brista ut i ett ”Härliga tider, strålande tider!”

Har folket fått vara med och bestämma om detta? Nej. Är medborgarna upprörda över att de många miljarderna av deras pengar inte fått komma ”vård, skola och omsorg” till godo? Nej, Sveriges medborgare ger blanka fan i de prioriteringar som politikerna gör. Visst, vi kan klandra medborgarna för detta men det kommer inte att hjälpa. Och givetvis kan vi klandra politikerna för att de inte i första hand ser till sina väljares intressen. Men ytterst är det ett systemfel. Det är den demokratiska modellen för hur ett land ska styras som bär skulden.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Chefeliten

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/09/chefeliten.mp3

I varje känt mänskligt samhälle har det alltid funnits en härskande elit. För Västerlandet kan vi i historisk tid se tre olika slags eliter som avlöser varandra. Den första är den jordägande eliten, landaristokratin, som går tillbaka till Romarriket och säkert ännu längre. I Sverige har vi adeln med sina stora herrgårdar. Egendomarna går i arv och ägarna känner nästan alltid sina förfäder och respekterar dem; liksom de ser sin plikt mot kommande släkten. De värnar också det lokala samhället. Alla vet vilka herrskapet är och det

Den jordägande adeln finns naturligtvis kvar under den industriella revolutionen men västvärlden får en ny dominerande elit, de industriella oligarkerna. Deras första tid var ofta en mardröm för arbetarklassen, men så småningom växte det fram ett motstånd både i form av starka fackföreningar och politiska partier. De industriella oligarkerna tvingades dela med sig av rikedomarna och säkerställa en viss social stabilitet. Medan landaristokratin var bunden till sina gods och gårdar tenderade de industriella oligarkerna att identifiera sig starkt med den egna nationen och flera blev berömda filantroper, till exempel Alfred Nobel med Nobelpriset och i USA Carnegie-biblioteken, som fortfarande finns i amerikanska städer och samhällen.

Den tredje dominerande eliten, den som nu kontrollerar i synnerhet västvärlden har varken lantegendomar eller fabriker som sin bas. Den är så gott som undantagslöst universitets-utbildad och baserar sin elitposition på kompetens och social tillhörighet. Det handlar givetvis om high tech- och finanseliten, men också till stor del om en chefkompetens, som inte bara är till för att leda stora företag utan också för att leda organisationer, stater bakom scenen, och deras myndigheter. Det är en urban, globaliserad och historielös elit av byrå- och teknokrater. Den uppnår sin status just genom att vara avskild från platsen och genom att inte skapa några kulturella band till arbetar- och underklassen. Samtidigt uttrycker den högljutt sitt engagemang för jämlikhet och spelar ned sin elittillhörighet.

Det som ger chefeliten status snarare än ”ägandet” är ledaregenskaper. Eliten är inte bara ”de rika”, även om många är det; den är de som har hög social status, eftersom de besitter de sociala och pedagogiska kompetenser som krävs för att navigera i en värld som är berövad stabiliserande normer.

Framväxten av denna chefelit sågs först av den amerikanske sociologen James Burnham. 1941 beskrev han den i sin bok The Managerial Revolution. Burnham förutsåg att de som arbetade med planering, hantering av information och data, politisk expertis och alltmer abstrakta resonemang skulle ersätta de gamla industriella oligarkerna när det gällde kontrollen över rikedom, möjligheter och status. I deras ställe skulle de personer som särskilt identifierats och utbildats för att ”hantera” den offentliga politiken och den privata produktionssektorn träda fram: ingenjörer och ekonomer, företagsledare och konsultklassen samt finansiärer och investeringssektorn. De färdigheter som krävs för att manipulera abstrakt information, utforma system och styra politiken skulle bli den nya elitens viktigaste redskap och samtidigt källan till den nya elitens makt, rikedom och status.

En viktig orsak till denna överföring av makt och auktoritet var statens växande betydelse. Det spelade mindre roll vem som ”ägde” materialen än vem som kontrollerade den övergripande distributionen och värdet, genom offentlig och kvasioffentlig politik. Burnham förutsåg att det skulle skapas en klyfta mellan ägande och kontroll och att eliten i allt högre grad skulle se fördelarna med att inte ha någon direkt äganderätt till de viktigaste produktionsmedlen. Istället skulle kontrollen över staten och kvasi-offentliga institutioner som media, utbildningsinstitutioner, den ideella sektorn och bolagsstyrelser bli den nya klassens mål. Kontrollen över produktionsmedlen kommer i chefsamhället att smälta samman med den politisk-ekonomiska apparaten.

Denna vår tids elit strävar efter att utrota privilegier, särskilt inom elitinstitutionerna, och ägnar sig åt ett närmast patologiskt självbedrägeri om sin egen ställning. På universiteten är de eldsjälar för aktivism mot ojämlikhet, särskilt ojämlikhet som uppfattas som manifesterad mot medlemmar av olika missgynnade identiteter med fokus på ras, kön, transsexualitet, funktionshinder och sexuell läggning. Otaliga incidenter har ägt rum på ett antal av våra mest framstående universitet där studenter, lärare, personal och administratörer protesterat mot talare eller incidenter som uppfattats som fördomsfulla och trångsynta.

Ett exempel bland många är de protester som mötte samhällsvetaren Charles Murray på Middlebury College i mars 2017. Innan Murray hade sagt ett ord möttes han av tjugo minuter av oavbrutna fördömanden från dussintals och kanske hundratals studenter i publiken. Det var inte ämnet för Murrays föreläsning som utlöste protesterna, utan de relaterade till Murrays och Richard Herrnsteins forskningsrapport The Bell Curve från 1994. Enligt den professor som bjudit in honom, Allison Stanger, erkände några av hennes kollegor offentligt att de inte hade läst en enda rad av vad Charles Murray har skrivit. De visste ändå allt de behövde veta.

Protesterna ledde till beslutet att flytta diskussionen till en studio där den kunde äga rum. Studenterna bankade på studions väggar och fönster och när Murray och Stanger lämnade studion blev de attackerade av en stor folkmassa som knuffade och tog tag i Murray och Stanger, vilket ledde till att Stanger fick en nackskada och en hjärnskakning. De studenter som hindrade Murray från att tala kom mestadels från det som Murray kallar ”HPY-bubblor (Harvard, Princeton och Yale)”, med andra ord blivande medlemmar av chefeliten.

Den franske geografen Christophe Guilluy beskriver denna härskande klass som innesluten i ”nya citadell”, vars invånare ägnar sig åt självsegregering genom en ”enhetlig stil att tänka och tala”. Invånarna åtnjuter ett monopol på globaliseringens fördelar samtidigt som de draperar sina privilegier med ett ”mångfaldens fikonlöv”. De försöker framställa sitt engagemang för en ”falsk jämlikhet”, samtidigt som de i själva verket föraktar arbetar- och underklassen: ”de bakåtsträvande, de okvalificerade, de svagsinta”. De kännetecknas särskilt av en självklarhet som var en källa till djup oro för varje tidigare elit: en nästan total avsaknad av seriös reflektion över sin relation till under- och arbetarklassen. Christophe Guilluy skriver: ”Ett samhälle som tror sig vara öppet mot världen visar sig i själva verket vara precis tvärtom.” Medan denna elits medlemmar ofta betraktar dem som inte har lämnat sina hemtrakter som efterblivna och trångsynta, är de själva anmärkningsvärt trångsynta och selektivt ”mångkulturella” med dem som delar deras kulturförnekelse.

Det som Guilluy beskriver som Frankrikes sociologiska tillstånd återfinns i nästan alla avancerade liberala nationer. Därmed inte sagt att det saknas ett uttalat engagemang för de förtryckta. Det är ett synligt och uttalat drag hos den nya eliten. Mångfald och inkludering blir tomma fraser och mantran för en elit som tror att förbättring sker genom ett utpekande av missgynnade grupper.

Denna elits medlemmar gifter sig sent och får sällan mer än ett eller två barn. Men genom att hålla samman säkerställer de sitt monopol på rikedom och socialt kapital. På så sätt uppnår de en viss kontinuitet från generation till generation. De samlas i utvalda urbana geografiska enklaver, där de utesluter den lokala och traditionella kultur som kan ha utmärkt dessa platser.

Chefeliten är ”moderna människor” som vanligen tar avstånd från den nedärvda status som kännetecknade den gamla aristokratin. De är politiskt demokratiska och liberala, helst åt vänster, bejakar samhällets värdegrund och ser det som angeläget med både antirasism och mänskliga rättigheter. Eftersom chefeliten aktivt strävar efter att överskrida godtyckliga geografiska gränser har den blivit mycket kritisk till varje kvarvarande form av ”nationalism”, som den ser som en form av fördomar och trångsynthet. I hög grad är det en moralisk elit, som står i skarpare motsättning till vanligt folk än de båda äldre eliterna. Det politiska bejakandet av invandrare och flyktingar tjänar som en slöja av egalitärt självförhärligande samtidigt som det erbjuder chefeliten en stadig tillgång till billig arbetskraft.

Chefeliten bejakar identitetspolitik, vilket den lär sig på de universitet och andra elitskolor där den formas, bygger upp sina sociala nätverk och får sina meriter. Det är framför allt juridik, ekonomi och STEM-utbildningar som räknas (science, technology, engineering and mathematics). Medlemmarna kan mycket väl vara välvilligt inställda till både politisk korrekthet och woke, men en genusutbildning öppnar inga dörrar till denna elit.

Framtida historiker kommer att kunna berätta om 2000-talets eliter, som inte längre försökte rättfärdiga sin ställning genom att åberopa sin överlägsenhet, som patricier. Istället framställde sig som tillhöriga en jämlikhetens och jämställdhetens samhälle. Samtidigt odlade de mer envetet än kanske någon tidigare elit sitt förakt för arbetar- och underklassen. I denna verkligt unika nya form av elitstyre utpekades de maktlösa som förtryckare och de mäktiga – ofta utexaminerade från världens mest elitistiska akademier – såg ofta sig själva som offer. En annan egendomlighet är att de ansåg det som en huvuduppgift att försvara demokratin mot det auktoritära hot som de var övertygade om att populismen utgjorde, det vill säga medborgarnas politiska uppror mot chefelitens vanstyre.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den sista människan

Dagens krönika bygger på en text som historikern och antropologen Charles Cornish-Dale skrev i februari i år under sin pseudonym Raw Egg Nationalist i tidskriften American Mind. Den utgår från Tucker Carlsons intervju med Vladimir Putin, där han ställer den inledande frågan varför Putin invaderade Ukraina. Han förväntade sig ett kort svar men Putin berättade under mer än en halvtimme om Rysslands historia, om prins Rurik och Jaroslav den vise, om vad ottomanerna och det polsk-litauiska samväldet gjorde för hundratals år sedan. Tucker Carlson blev först irriterad men i efterhand insåg han att Putins ”förhalande svammel” faktiskt var ett fönster in i hur han tänker om Ryssland och Ukraina.

Till skillnad från Tucker Carlson kunde Västvärldens kritiker inte se något värde i vad Putin hade att säga. Ja, Putins svar var ett fönster, men bara in i sinnet och själen hos en tyrannisk galning, som skulle säga vad som helst för att motivera sin nakna vilja till makt. Under ett par dagar efter intervjun översvämmades Twitter av Putin-Tucker-memes. Putin förklarade varför kycklingen korsade vägen med hänvisning till den första domesticeringen av röda djungelfåglar i det gamla Burma för 6 000 år sedan. Det amerikanska inbördeskriget började i själva verket med de saxiska krigsherrarna Hengist och Horsas ankomst till det postromerska Britannien år 449. Efter intervjun ringde Putin upp Tucker Carlson därför att han hade missat den ryska surgrötens betydelse vid belägringen av Belgorod år 987.

Men nu när skratten har tystnat bör vi inse att det finns en lärdom här, och det är inte en lärdom om tyranniets excesser. Lärdomen handlar inte ens om Putin. Den handlar om oss själva. Tucker Carlson verkade förstå det under de närmsta timmarna efter intervjun, och utan tvekan förstår han det nu. Lärdomen är denna: Västvärlden är skild från sin egen historia på ett sätt som är unikt i i historien och detta är ingen styrka utan i själva verket en förödande svaghet.

Det handlar inte bara om att en ledare som Biden inte skulle kunna tala om USA:s historia i 30 sekunder, än mindre i 30 minuter. Snarare är det så att Biden inte skulle göra det även om han kunde. Det är inte så västerländska ledare talar om sina nationer, och det är inte så vi ska tänka om våra nationer heller, eller för den delen om oss själva.

Att något saknas i själva hjärtat av vårt sätt att leva, och att denna avsaknad har potential att leda oss katastrofalt vilse, om den inte redan har gjort det, är inte en ny eller originell idé i västerländskt tänkande. Det är en tanke som finns med även i vad som ofta anses vara det mest skamlösa exemplet på västerländsk hybris, den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas bok The End of History and the Last Man. Boken är inte bara en hyllning till alla de sätt på vilka den moderna liberala demokratin är underbar och bättre än alla andra styrelseformer som någonsin har skapats eller någonsin kan skapas. The End of History är också en varning för demokratins oförmåga att tillfredsställa människans mest grund-läggande önskningar. Framför allt, varnar Fukuyama oss, kan demokratin inte till­fredsställa människans behov av att skilja sig från andra, det behov som de gamla grekerna kallade megalothymia. Av någon anledning glömmer man mycket lätt bort detta sista kapitel, trots att det utgör en femtedel av bokens totala längd.

Thymos var enligt grekerna den del av en individs själ som söker erkännande eller värdighet. Det är en egenskap som alla människor besitter och kan utveckla. Grekerna trodde att det fanns olika former. Det fanns isothymia, en önskan om att bli erkänd som jämlik med alla andra. Sedan fanns det megalothymia, en önskan att utmärka sig framför andra. I den liberaldemokratiska historiens slutskede, där alla människor a priori är lika mycket värda, är isothymi standard och megalothymi en oönskad avvikelse.

Det är här den sista människan i Fukuyamas boktitel, en karaktär som först identifierades av Friedrich Nietzsche, kommer in i bilden. Den sista människan är en produkt av kristendomens långa segertåg, som kulminerar i den liberala demokratin. Som Fukuyama förklarar: Nietzsches sista människa var i grund och botten den segrande slaven. Nietzsche höll helt med Hegel om att kristendomen var en slavideologi och att demokratin representerade en sekulariserad form av kristendomen. Alla människors likhet var ett förverkligande av det kristna idealet om alla troendes jämlikhet i himmelriket. Men den kristna tron på människors likhet inför Gud var inget annat än de svagas förbittrade förnekelse av dem som var starkare än de själva.

Enkelt uttryckt är den sista människan vad som händer vid historiens slut, när det inte längre finns något särskilt viktigt, något som är värt att leva för. När de stora etiska, ekonomiska och politiska frågorna har lösts, vilka högre syften finns det då för människan att sträva efter? Inga, verkar det som. Livet blir outhärdligt tråkigt. Detta är kärnan i Fukuyamas varning om historiens slut: människans natur kan inte förnekas, och om den gör det kommer det att bli problem. Även om det är fullt möjligt att människan kommer att vara lycklig nu som en bland många miljarder jämlikar, som var och en strävar efter sina egna begränsade mål, som att tjäna pengar, köpa saker, ha sex och åka på semester, är det lika möjligt att människan, eller snarare vissa män, kommer att göra uppror i namn av att tillfredsställa sin önskan att vara annorlunda – att vara bättre. Vad vi kan komma att se i stället för en framtid med nöjda dumbommar som njuter av en enkel tillfredsställelse är ”enorma andliga krig” – och Fukuyama menar bokstavligen krig – med vilda män som skapar kaos i namn av personlig ära och något högre syfte, vad det nu kan vara. Bara något annat än ändlös, monoton fred, förströelsesex och konsumtion.

Den sista människan tror att han lever utanför historien. Han har ingen plats för den. Och det är vi just nu, säger Fukuyama. Det är också anledningen till att vi inte kan förstå Putin och hans långa utläggningar om rysk historia.

Växande missnöje och på sikt självutplåning är en potentiell konsekvens av vårt ahistoriska sätt att leva. Ett folk som känner sin historia och som känner sina klassiker, ett folk som känner sig självt och vet vad det är skyldigt sig självt, låter sig inte frivilligt ledas ut ur historien. Som den franske civilisationskritikern Renaud Camus klargör är det totala försvinnandet av ursprungsbefolkningarna i västländerna – som han kallar ”det stora utbytet” – inte möjligt utan en djupgående glömska, en total självutplåning från föreställningar om folk och plats. Ett folks historia försvinner först, därefter försvinner folket.

Camus avfärdar tanken på en genomtänkt ”konspirationsteori” bakom det stora utbytet och föreslår istället att det är industrialisering, vetenskaplig styrning, massunderhållning och, naturligtvis, demokrati som har kombinerats för att förvandla världens folk – och inte bara västvärldens nationer – till utbytbara ting utan unik identitet, som kan flyttas runt och bytas ut efter behag, av makter bortom deras kontroll. Men eftersom förflyttningen bara sker i en enda riktning, är offren för denna process folken i väst. De utsätts för en anstormning av massinvandring som hotar att för alltid radera dem ut ur historien.

Camus menar att en ”liten ersättning” föregick den stora ersättningen. Detta var en lång period av djupgående kulturell nedgång där den västerländska civilisationens gamla aristokratiska värderingar, inklusive antagandet att naturlig ojämlikhet, talang och hierarki var både nödvändigt och bra, värderingar som hade bevarats av borgarklassen, utmanades och sedan störtades. Förändringar i den offentliga utbildningen, liksom massunderhållning, har varit särskilt skyldiga. Först blir individer utbytbara, den ena med den andra, och sedan hela folk. Detta är kärnan i den attityd som Camus kallar ”remplacism”, efter det franska ordet för utbyte, remplacement.

Men kanske går rötterna till denna inställning ännu djupare än det senaste århundradet av modern massdemokrati. Enligt den ryske filosofen Aleksandr Dugin kan de krafter som håller på att förstöra västvärlden och avskärma den från dess egen identitet och traditioner spåras tillbaka till medeltiden, till universiteten i Europa och framväxten av nominalismen. Till skillnad från essentialism, den motsatta läran, hävdar nominalismen att det inte finns några naturliga kategorier, bara konventioner. Följaktligen anses alla former av identitet i slutändan vara godtyckliga former som valts av människor för att skapa ordning i kaos. I vår tid fångas nominalismen i påståendet att exempelvis ras eller kön inte finns på riktigt utan är sociala konstruktioner.

De omedelbara effekterna av nominalismens seger i det medeltida Europas elfenbenstorn var ganska milda, även om nominalismen under en kort tid förbjöds av påvedömet. Men på lång sikt placerade den i hjärtat av den västerländska historien en befrielse från konven­tioner som var rotade i alla former av gruppidentitet – religiös, etnisk, nationell, social, ekonomisk, könsbaserad, till och med artbaserad identitet. Globaliseringen, transgenderismen och nu transhumanismen är ett slags ”frigörelsestadier” i västvärldens och sedan världens historia, tills vi slutligen står kvar med en enda form av substantiell identitet att frigöra oss från: att vara människa i sig.

Vi har kommit ganska långt från Tucker Carlsons intervju med Vladimir Putin, men vikten av den fråga som den tar upp, vår relation till historien, borde vara tydlig nu. Putin anser att Ryssland kämpar för sitt eget liv, eftersom landet kämpar för sin historia och en nation är ingenting utan sin historia. Vi i väst tror däremot att Ukraina kämpar för våra liv, för rätten att vara fria från historien. Båda kan inte ha rätt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Nyliberalismen

Tänk dig att människorna i Sovjetunionen aldrig hade hört talas om kommunismen. Det är där Västvärlden mer eller mindre befinner sig i dag. Vår tids dominerande ideologi – den ideologi som påverkar nästan alla delar av våra liv – har för de flesta inget namn. Denna ideologi, nyliberalismen, har orsakat eller bidragit till de flesta av de kriser som vi nu står inför: ökande ojämlikhet, skenande fattigdom, infrastrukturens sönderfall, urholkning av skattebasen, försämringen av sjukvård, utbildning och andra offentliga tjänster. Dess anonymitet är både ett symptom på och en orsak till dess makt.

Nyliberalismen beskrivs ibland harmlöst som en ”frimarknadsekonomi”, ibland kritiskt som ”kapitalism på steroider”. En kort men träffande beskrivning är att ekonomin tar makten över politiken. Nyliberalismen behandlar några av kapitalismens mest förtryckande och destruktiva metoder som ett slags helig skrift som måste skyddas från ifrågasättande, och river ner de medel som kan användas för att begränsa dem. Nyliberalismen kan också beskrivas som miljardärernas flykt: flykten från skatter och regleringar, flykten från fackföreningar, flykten från inter­nationell rätt, flykten från sociala skyldigheter, flykten från demokrati.

Globaliseringen är inte enbart ett nyliberalt projekt, men den har både formats och påskyndats av nyliberalismen. Demokratin stannar vid nationsgränsen, men Världsbankens och Internationella Valutafondens verksamhet, de organ som reglerar den transnationella handeln, är världsomspännande. I takt med att de har fått allt större makt över många nationers liv har medborgarnas intressen – och de demokratiska medel genom vilka de kan bli hörda – trängts undan.

Nyliberalism är det verktyg som används av de mycket rika för att ackumulera mer rikedom och makt. Det slutar med vad ekonomen John Kenneth Galbraith beskrev som ”privat överflöd och offentligt elände”. De rika blir allt rikare, medan de samhällstjänster som resten är beroende av urholkas. De rika vet hur man med momssnurror och annan skatteplanering skyddar sina förmögenheter och placerar dem i skatteparadis och lågskatteländer som Luxemburg. De betalar allt mindre i skatt medan de fattiga betalar alltmer. Sedan covid-19-pandemins början har världens tio rikaste män för­dubblat sin förmögenhet, medan ytterligare 163 miljoner människor har hamnat under fattigdomsgränsen.

Nyliberalismen har blivit så genomgripande att vi inte ens längre känner igen den som en ideologi. Vi ser den som en slags naturlag, lik Darwins evolution, termo­dynamiken eller till och med gravitationen – ett oför­änderligt faktum, en verk­lighet som inte går att undslippa. Men nyliberalismen är varken oundviklig eller oföränderlig. Det är en ideologi vars centrala övertygelse är att konkurrens är det som definierar mänskligheten. Den påstår att vi är giriga och själviska, men också att girighet och själviskhet banar väg för sociala förbättringar och skapar det välstånd som så småningom kommer att berika oss alla. Den framställer oss som konsumenter snarare än medborgare. Den försöker övertyga oss om att vårt välbefinnande bäst förverkligas inte genom politiska utan genom ekonomiska val – närmare bestämt genom att köpa och sälja. Den lovar oss att vi genom att köpa och sälja kan upptäcka en naturlig, meritokratisk hierarki av vinnare och förlorare. Om Marknaden får verka fritt kommer den att avgöra vem som förtjänar framgång och vem som inte gör det. De begåvade och hårt arbetande kommer att segra, medan de odugliga, svaga och inkompetenta kommer att misslyckas. Den rikedom som vinnarna genererar sipprar sedan ner och berikar oss alla.

Marknaden, vad föreställer du dig när du hör det ordet? Små stånd på offentliga torg som säljer ost, frukt och grönsaker och som drivs av människor med blygsamma medel? Marknaden, det låter som en vänlig, egalitär och demokratisk sfär. Men när begreppet används i ett nyliberalt sammanhang – låt marknaden bestämma – döljer det en mängd maktrelationer. Marknaden blir en eufemism för pengarnas makt. När marknaden bestämmer betyder det att de som har mest makt inom det ekonomiska systemet – med andra ord de som har mest pengar – fattar besluten. Den politiska makten tas över av den ekonomiska makten. Demokrati ersätts av plutokrati.

Nyliberaler hävdar att välfärdsstaten belönar misslyckanden, underblåser beroende och subventionerar förlorarna. Ett samhälle utan entreprenörskap, som styrs av byråkrater, som kväver innovation och avskräcker från risktagande, leder till att vi alla blir fattigare. Varje försök att ingripa i marknadens fördelning av belöningar – att omfördela rikedomar och förbättra de fattigas villkor genom politiska åtgärder – hindrar framväxten av den naturliga ordning, där företag­samhet och kreativitet får sin rättvisa belöning. Nyliberaler hävdar att statliga ingripanden och byråkratisk kontroll oundvikligen kommer att leda till tyranni, eftersom staten får allt större makt att bestämma hur vi ska leva. Regeringarnas roll bör vara att eliminera de hinder som står i vägen för den naturliga hierarkin. De måste sänka skatterna, minska regleringarna, privatisera offentliga tjänster, begränsa protesterna, minska fackföreningarnas makt och avskaffa kollektiv­förhandlingarna. De måste krympa staten. På så sätt kommer de att frigöra marknaden och låta entreprenörer skapa den rikedom som förbättrar livet för oss alla.

När marknaden väl har befriats från regleringarnas tvångströja kommer dess fördelar att fördelas till alla genom det som den skotske nationalekonomen Adam Smith på 1800-talet kallade för ”den osynliga handen”. De rika, hävdade han, leds av en osynlig hand att göra nästan samma fördelning av livets nödtorft som skulle ha gjorts om jorden hade delats i lika delar mellan alla dess invånare. Utan att vilja eller ens veta det främjar marknaden på så sätt samhällsintresset.

Det kan stämma för kapitalismen men under de senaste fyrtio åren, då nyliberalismen både ideologiskt och politiskt har varit förhärskande, har rikedomen koncentrerats till dem som redan hade den. I takt med att de rika har blivit rikare har de fattiga blivit fattigare, och extrem fattigdom och misär plågar nu även de rikaste länderna. De rika har tillåtit sig att tro att de har säkrat sin rikedom genom egen företagsamhet och förbisett sitt försprång i form av födsel, utbildning, arv, ras och klass. De fattiga har likaså internaliserat denna doktrin och klandrar ofta sig själva för sin situation: Om du inte har ett jobb beror det på att du inte är företagsam. Klarar du inte de omöjliga hyreskostnaderna och om ditt kreditkort är övertrasserat beror det på att du är inkompetent och oansvarig. Är dina barn överviktiga och bara glor på sina mobiler beror det på att du är en dålig förälder. Skulden för samhällets systemfel individualiseras. Vi absorberar denna filosofi tills vi blir våra egna förföljare. Ensamhet, främlingskap. psykisk ohälsa, självskadebeteende och andra former av lidande har inget med samhället att göra utan är personliga misslyckanden.

Begreppet ”nyliberal” myntades vid en konferens i Paris 1938. Bland delegaterna fanns juristen och nationalekonomen Friedrich Hayek. Han hade flytt från det naziockuperade Österrike och såg New Deal, som Franklin Roosevelt hade infört i USA, och Storbritanniens framväxande välfärdsstat, som uttryck för kollektivism. Hayek menade att all form av kollektivism – att sätta samhällets intressen före individens – obönhör­ligen skulle leda till den typ av totalitarism som hade svept över Europa i form av nazism och kommunism.

År 1944 publicerade Friedrich Hayek sin mest kända bok, The Road to Serfdom, där han förklarade sin teori. Genom att minska det individuella handlings­utrymmet skulle socialdemokratin leda till den typ av absolut kontroll som Stalin och Hitler utövade. Hayeks bok lästes av många och blev särskilt populär bland mycket rika och mäktiga människor. Dessa människor såg i Hayeks idéer en möjlighet att fly från de skatte-, reglerings- och arbetarrörelser som hotade deras rikedomar. De började snabbt intressera sig aktivt för och finansiera spridningen av denna nya ideologi.

The Road to Serfdom fann en särskilt mottaglig publik bland konservativa affärsmän i USA. Den tycktes inte bara rättfärdiga de politiska förändringar som de ville se, utan den omdefinierade också deras ekonomiska egenintresse till ett modigt ställningstagande mot tyranni och ett principfast försvar av friheten. De såg till att så många människor som möjligt fick ta del av Hayeks argument bland annat genom att låta Reader’s Digest – den mest populära tidskriften i USA vid den här tiden – publicera en förkortad version. Boken fick ännu större spridning när tidningen Look publicerade en tecknad version, som bland annat General Motors delade ut till sina anställda. Den konservative och mycket europeiske akademikern Hayek blev en sensation och reste runt i USA och talade inför lokala handelskammare och bankföreningar.

Trots den intensiva propaganden förblev nyliberalismen länge en ideologi i den politiska marginalen. Det fanns en ganska solid internationell konsensus som byggde på John Maynard Keynes recept: regeringarna skulle sträva efter full sysselsättning, skatterna skulle vara höga och de offentliga tjänsterna välfinansierade, ojämlikheten skulle begränsas och ett socialt skyddsnät skulle förhindra att de fattiga hamnade i misär.

1947 bildade Hayek den första organisationen för att främja nyliberalismen, Mont Pelerin Society. Där började han och andra skapa vad som har beskrivits som en ”nyliberal international” – ett transatlantiskt nätverk av akademiker, journalister och affärsmän som försökte utveckla ett nytt sätt att se på och styra världen. Under de kommande tjugo åren strömmade pengarna, in i takt med att doktrinen spreds. Hayeks nätverk finansierades av några av världens rikaste personer och företag. De anställde politiska analytiker, ekonomer, akademiker, jurister och PR-specialister för att skapa en rad tankesmedjor som skulle förfina och främja doktrinen. Dessa institutioner, av vilka många fortfarande är verksamma, fick respektabla namn, som Cato Institute, Heritage Foundation, American Enterprise Institute, Institute of Economic Affairs, Center for Policy Studies och Adam Smith Institute. Medan de presenterade sig som oberoende organ med opartiska åsikter om offentliga angelägenheter, uppträdde de i själva verket mer som företags­lobbyister som arbetade för sina finansiärers räkning. Samma rika finansiärer finansierade också University of Chicago och University of Virginia. Även dessa institutioner framställde sig som oberoende och objektiva, men deras arbete gick i huvudsak ut på att sprida och förstärka ideologin. Särskilt University of Chicago etablerade sig, tack vare detta generösa beskydd, som ett laboratorium för spridning av nyliberala idéer och är än idag en smältdegel för doktrinen.

Med hjälp av de senaste övertalningsmetoderna inom den moderna psykologin och PR-branschen började dessa skickliga tänkare och strateger skapa det språk och de argument som skulle förvandla Hayeks hymn till eliten till ett genom­förbart politiskt program. 1960 publicerade han ännu en bästsäljare, The Constitution of Liberty, som markerade övergången från en ärlig om än extrem ekonomisk ideologi till ett sofistikerat bedrägeri. Han inledde boken med att föra fram den snävast möjliga definitionen av frihet: en frånvaro av tvång.

Hayek förnekade att begrepp som demokratisk frihet och jämlikhet, universella mänskliga rättigheter och ansåg inte att en rättvis fördelning av rikedomar skulle ha företräde, eftersom de alla genom att begränsa de rikas och mäktigas beteende inkräktade på den absoluta friheten från tvång – det vill säga friheten att göra vad man vill – som nyliberalismen krävde. Demokrati, hävdade han, ”är inte ett ultimat eller absolut värde”. Det förvånar inte att Hayek föredrog Pinochets diktatur i Chile framför vad han kallade ”en demokratisk regering utan liberalism”.

Hayek skapade en heroisk berättelse om extrem rikedom när han sammanförde den ekonomiska eliten – som spenderar sina pengar på nya och kreativa sätt – med filosofiska och vetenskapliga pionjärer. Precis som den politiske filosofen ska vara fri att tänka det otänkbara, ska de mycket rika vara fria att göra det omöjliga, utan att begränsas av allmänintresset eller den allmänna opinionen. De ultrarika banar väg för resten av samhället. Samhällets utveckling, menade Hayek, är beroende av att dessa ”oberoende entreprenörer” har frihet att tjäna så mycket pengar de vill och att spendera dem som de vill. Allt som är gott och nyttigt uppstår ur ojämlikhet. De mycket rika sjunger från hans psalmbok. Att Hayek 1974 tilldelades Nobelpriset i ekonomi kom inte som någon överraskning.

Ungefär samtidigt hände något annat: begreppet nyliberalism började komma i vanrykte. Fram till 1950-talets början kunde till exempel ekonomen Milton Friedman – Hayeks mest kända lärjunge – gärna kalla sig nyliberal. Men strax därefter försvann begreppet mer eller mindre från den litteratur som han och andra publicerade. Ännu märkligare var att det inte dök upp något alternativt begrepp. Trots framgångarna med Hayeks böcker möttes det nyliberala programmet, som gick ut på att ge de rika mer makt och låta djävulen ta det sista, av en allt starkare folklig avsky.

När Richard Nixon 1971 övergav systemet med fasta växelkurser öppnade han dörren för spekulation och kapitalflykt. Oljekrisen 1973 i Mellanöstern ledde till en katastrofal kombination av hög inflation, hög arbetslöshet och en nedgång i produktivitetstillväxten. New York City tvingades 1975 gå i konkurs. Vid det laget var staden redan ökänd för sitt urbana förfall och allt som följer med det – brottslighet, droger och fattigdom. Detta skapade en hel del rädsla och oro – något som nyliberaler såg som en möjlighet.

Nyliberala idéer började sippra in i administrationerna både i USA och Storbritannien. Hayek sades vara Ronald Reagans favorit bland politiska filosofer och Milton Friedman blev Reagans nära rådgivare under Reagans tid vid makten. 1975, några månader efter att Margaret Thatcher blivit ledare för det konservativa partiet berättade en av hennes kollegor att hon öppnade sin handväska, tog fram en hundöronmärkt bok och slängde den på bordet. ”Det här är vad vi tror på!” sa hon. Boken var Hayeks The Constitution of Liberty. På den tiden kallades dessa politiska program för ”thatcherism” eller ”reaganism”. Men de var inte ideologier i sig, utan bara tillämpningar av nyliberalismen. De massiva skattesänkningarna för de rika, krossandet av fackföreningarna, minskningen av antalet allmännyttiga bostäder, avregleringen, privatiseringen och utloka­liseringen av offentliga tjänster hade alla föreslagits av Hayek eller hans lärjungar. När dessa regeringar började genomföra sina program såg den nyliberala internationella maskinen till att de popu­lariserades. Den mest effektiva av dess förespråkare var Milton Friedman. Han förstod enkelhetens retoriska kraft och hade en talang för att omvandla Hayeks komplexa idéer om privatisering, avreglering och individuell frihet till lättillgängliga och fängslande begrepp. Milton Friedmans bok Capitalism and Freedom sålde i en halv miljon exemplar och 1976 fick även han Nobelpriset i ekonomi. En politisk revolution som skulle svepa över världen hade inletts. Och visst blev mycket till en början bättre, inte olikt att det först blir varmt och skönt när man en kall vinterdag pinkar på sig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: De ultrarikas rövarkapitalism

En viktig skillnad mellan den stalinistiska kommunismen och dagens miljardärskontroll är att i den klassiska kommunismen skulle staten äga allt och fördela till var och en efter behov, medan i det nuvarande miljardärdominerade systemet ska privata företag äga allt, inklusive full tillgång till statliga medel, i ett system där nationalstater och dess politiska ledare endast fungerar som byråkratiska marionetter, som tjänar miljardärklassen. Under 1800-talets industriella, jordbruksrelaterade och mekaniska revolutioner skapade den nationellt förankrade och förtroendebaserade kapitalismen ett tidigare okänt välstånd för både borgarna och arbetarna, med fokus på ansvarstagande och protestantisk arbetsmoral.

Kapitalismen blev den förhärskande ekonomiska modellen, som skilde sig helt från det feodala, aristokratiska ekonomiska systemet där människorna i grunden var bundna till ärftliga strukturer och klasskillnader. I det kapitalistiska systemet kunde köpmän bli industriägare eller bankdirektörer och kroppsarbetare kunde bryta igenom klassamhällets tak och gå in i helt andra yrkesområden. En snickares son var inte längre automatiskt dömd att bli snickare som sin far.

I det nuvarande ekonomiska globalistiska kapitalistiska systemet är resultatet det motsatta: berikande av ett mycket litet fåtal som nu kontrollerar merparten av världens tillgångar. Välståndet omfördelas inte tillbaka till den västerländska arbetaren när jobb outsourcas till Kina och andra länder med billig arbetskraft. Inkomsterna för de lägre klasserna i väst har stagnerat – medelklassen minskar och levnadsstandarden sjunker kraftigt. Pendeln har svängt till rövarkapitalism.

Överst i den ekonomiska pyramiden finns en miljardärklass som är den globalistiska versionen motsvarigheten till forna tiders feodalherrar, samtidigt som en ny västerländsk underklass växer fram. Koncentrationen av rikedomar i händerna på ett mycket litet antal personer saknar motstycke i historien.

De ultrarika äger nästan allt och med sina gigantiska företag kontrollerar de världshandeln. Privata investeringsbolag som Blackrock, Vanguard, Capital World, Fidelity Management, Berkshire Hathaway och State Street representerar kapitalägare som äger medieföretag, Big Tech, Big Pharma, det militärindustriella komplexet och livsmedelsindustrin. De finansierar politiker och utövar ett starkt inflytande över politiska beslutsfattare samt statliga fonder och tillgångar. Oavsett vilken bransch som granskas hittar man bland de tio ledande institutionella investerarna samma aktieägare och beslutsfattare. Många av de företag som vi uppfattar som kon­kurrerande varumärken ägs i själva verket av samma moderbolag, till exempel The Coca Cola Company och PepsiCo. Dessa investmentbolag har blivit så mäktiga att de kontrollerar större delen av världens kapital.

Gigantiska privata företag dominerar fullständigt vårt sätt att leva, vad vi äter, dricker, ser på TV, vad vi köper för kläder och vem vi röstar på. De styr över sociala medier, mainstream­medierna, Hollywood och större delen av underhållningsbranschen. Det gäller också nyhets­rapporteringen. Under det senaste decenniet har sex företag kontrollerat mer än 90 procent av USA:s medier. 1983 var det femtio företag.

De senaste årens hårdnande politiska censur visar hur lätt det är att styra innehållet i tidningar och sociala medier, för att skapa samtycke. Eftersom tidningen är beroende av intäkter från annonser är det få som reflekterar över det faktum att de monopolistiska ägarna av medierna också äger de flesta av de stora företag som tidningen annonserar för, nämligen Coca Cola, Nestle, Walmart, Gillette, Apple, Microsoft, FedEx, Ford och så vidare.

För en anställd har denna ekonomiska sammanflätning enorma konsekvenser. För att få behålla jobbet och kunna sätta mat på bordet måste såväl redaktörer som journalister visa sig solidariska med det narrativ som förs fram. Protesterar de mot det politiskt korrekta grupptänkandet åker de ut. Det framförda narrativet är strukturerat så att det ger högsta möjliga kapitalvinst för nyhetsmediernas superrika ägare. Detta sker med välsignelse från medieledare, regeringstjänstemän, ledande politiker och den akademiska eliten. Journalistens roll blir då, ironiskt nog, att vara den nya miljardärsklassens språkrör, oavsett var han eller hon anser om vinklingar och vad som är angeläget att rapportera om.

Det klassiska västerländska idealet med pressfrihet och kritiskt tänkande, som syftar till att avslöja maktmissbruk, är i praktiken inte längre mycket värt. Det finns mest kvar som ett politiskt honnörsbegrepp och som vapen mot politiska motståndare som regelmässigt kallas för odemokratiska. Mediernas roll är att vara språkrör för den statliga propaganda som i sin tur kontrolleras av de ultrarika.

Granskar man den akademiska världen och dess universitetsstrukturer hittar man samma totalitära mönster. Det hade varit näst intill omöjligt för miljardärklassen att lyckas utan den marxistiska försvagningen av den västerländska sociala kulturen. Vänstern vänder sig mot klassiskt västerländska värderingar, som rätten att äga frukten av sitt eget arbete, ansvarstagande och privat äganderätt. Det vänsterliberala målet är att lösa upp familjen, krossa den sociala stabiliteten, bekämpa nationalstaten och införa en global ateistisk världsordning. Yttrandefrihet gäller inte för dem som motsätter sig vänsterns narrativ. På så sätt har vänstern förvirrat och tystat folket. Därmed undanröjdes hindren för miljardärklassen att få nästan total kontroll.

Det skenande marxistiska inflytande som kulminerade i 1960-talets studentrevolutioner har lett till trakasserier, underkuvande och pacificering av oppositionen. Naiva socialister ville hitta det bästa möjliga sättet att hjälpa andra, vara snälla mot de svaga och stödja de oönskade. I sin strävan efter en bättre värld är de fortfarande blinda för de totalitära regimer som de banar vägen för. Det ironiska är att ledarna för den socialistiska rörelsen har varit extremt tydliga med sin avsikt att krossa det västerländska civilsamhället, till och med så tydliga att de kallade sina egna anhängare som skulle hjälpa dem att uppnå målet för ”nyttiga idioter”. Tanken var att ur spillrorna av ett raserat kapitalistiskt samhälle skulle en klasslös värld resa sig, där människan skulle vara Gud. Civilisationen skulle därför behöva byggas upp helt på nytt.

Marxismen i dess olika former har varit det perfekta verktyget mot allt som fungerat bra i västvärlden. Den har infört kaos, olycka, ensamhet och fattigdom, med en nästan total censur och kontroll över befolkningen. Rädsla var nyckeln till att skapa en lydig befolkning under Josef Stalin och rädsla är nyckelordet i dag.

Våra politiska ledare har gått samman med överklassens globalistiska kapitalister, som också önskar världsherravälde och avskaffande av nationalstater, utan att några protester hörs från invånarna i de på grund av massinvandring och identitetstänkande försvagade nationalstaterna. Med stöd från den progressiva liberala politiska eliten ägnar sig den nya miljardärsklassen fritt åt att överföra rikedomar från de lägre klasserna till sig själva, inte olikt det som hände i Sovjetunionen. Dagens globalistiska kapitalism, som föddes i mitten av 1980-talet, avviker i grunden från den historiska kapitalismen genom att vara starkt influerad av den marxistiska revolten mot traditionella dygder. Vår tids kapitalism är transnationell och bygger på svaga nationalstater och öppna gränser.

Det enda tecknet på framgång är pengar. Hur man får tag på dem spelar ingen roll längre. Nu är alla på Forbes 400-lista dollarmiljardärer med två eller tresiffriga tal. Ändå har medelinkomsten för familjer i USA inte ökat på 20 – 30 år. Majoritetsbefolkningen kan inte skaffa fram 400 dollar kontant utan att sälja personlig egendom, personliga tillgångar, sin TV, sin bil, sin vigselring. USA har hamnat i en nedåtgående spiral och är i dag delvis ett tredje-världen-land.

Så långt det är möjlig vägrar de ultrarika att betala skatt till ett visst land och de bygger sina fabriker i länder där råvarorna finns och arbetskraftskostnaden är lägst. De finns överallt och har sin hemhörighet i något skatteparadis. Till exempel har Starbucks-kedjan gynnats enormt av det skattefria systemet, samtidigt som de ofta har försatt lokala kaféer och bagare i konkurs därför att de inte klarat att konkurrera. Konsekvensen blir att de villkor och regler som gäller för vanliga medborgare, som i många länder är så hårt beskattade att de knappt får vardagen att gå ihop, inte gäller för den översta eliten.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.