Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 4

Söndagskrönika: Politiskt korrekt despoti styr Tyskland

OBS! Nu går det att köpa min nya bok:  Ordet är fritt – Karneval förlag
Förutom att det givetvis är en väldigt bra bok, så finns det ett politiskt motiv för att köpa boken. Kan vi dissidenter inte publicera vår kritik och våra alternativ därför att det inte bara är ett socialt risktagande för förlagen utan också blir förlustaffärer … ja ni förstår.

Hur yttrandefriheten hotas också i Tyskland är ämnet för dagens krönika. Den är skriven av den norske journalisten och författaren Arnt Folgerø.

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/03/tyskland.mp3

Ett ständigt flöde av asylsökande och konsekvenserna av detta flöde präglar Tyskland. Lagar och drakoniska straffrättsliga sanktioner mot ”stötande” yttranden på sociala medier, tillsammans med polisinsatser mot ”hatpropaganda” och planer på att förbjuda oppositionen, får landet att framstå som ett nära förverkligande av det despotiska samhälle som George Orwell beskriver i sin roman 1984. Det är ett samhälle som saknar kritik och opposition, där lögner är sanning och tvång är frihet. Och oppositionen har miserabla villkor i Tyskland. Det enda verkliga oppositionspartiet mot det politiska etablissemanget, Alternativ für Deutschland (AfD), riskerar att förbjudas. Flera av representanterna i den tyska nationalförsamlingen är för ett förbud av partiet, liksom landets nu efter valet avgående förbundskansler Olaf Scholz.

Regeringen har inte legat på latsidan i sina försök att kväva det populistiska högerpartiet AfD. År 2022 lanserade den tyska inrikesministern Nancy Faeser en tiopunktsplan för att bekämpa högerextremism. Vad som enligt denna plan definieras som högerextremism är en olöst fråga. Detta har skapat osäkerhet om huruvida begreppet omfattar andra individer och grupper än högerextremister, såsom högerpopulister, konservativa och andra motståndare till regeringens massinvandringspolitik.

Tiopunktsplanen är en del av en mer omfattande plan för att ”hålla ett öga på” den politiska oppositionen i landet, som i praktiken är AfD. Faeser är känd för sina kontakter med den vänsterfascistiska Antifa-rörelsen, som är relativt stark i Tyskland och som är arvtagare till den vänsterfascistiska terroristorganisationen Rote Arme Fraktion (RAF). För att komma tillrätta med det minskande stödet för det socialdemokratiska partiet har den driftige Faeser föreslagit att asylsökande ska få rösträtt i lokala val efter sex månaders vistelse i Tyskland.

År 2022, en vecka innan Faesers tiopunktsplan presenterades, fattade en domstol i Köln ett beslut där AfD ansågs vara ett hot mot demokratin. Beslutet innebär att partiets medlemmar kan övervakas, oavsett om de har begått något brott eller inte. År 2022 betecknades AfD som ett hot mot demokratin i fyra tyska delstater av Byrån för skydd av konstitutionen (BfV). I dessa fyra delstater kan polisen fritt övervaka partiets medlemmar.

Den förra tyska regeringen bestående av socialdemokrater och gröna inrättade också ett statligt organ för att övervaka ”hatpropaganda” och utfärda arresteringsorder för sådan propaganda. Det är naturligt att associera detta organ med upptrappningen av polisens åtgärder mot personer som uttrycker ”hat” på nätet. År 2022 meddelade den tyska federala polisen att de räknade med 150 000 fall av hatpropaganda på nätet per år. Med så många påstådda fall av ”hatpropaganda” på nätet skulle man kunna förvänta sig en hel del polisinsatser mot verbala förövare på nätet. Efter lanseringen av Faesers tiopunktsplan 2022 vidtog polisen åtgärder mot 100 personer i 13 delstater. Alla dessa åtgärder ägde rum i 13 delstater och gällde eventuellt ”hatpropaganda” mot 600 politiker.

I tyska medier kan man ofta läsa om personer som arresteras för att ha gjort kränkande uttalanden mot politiker och andra offentliga personer. När en 64-årig pensionär kallade finansminister Robert Habeck för idiot på sociala medier gick polisen in i hans hem och arresterade honom. ”Brottet” registrerades som ett politiskt motiverat högerextremt brott. En kvinna i Bayern fick böta 6 000 euro för att ha kallat utrikesminister Annalena Baerbock för en snorunge utan hjärna. En man som kallade en domare för ”mentalt störd” efter att domaren gett en syrisk man ett mycket milt straff för våldtäkt på en 15-årig flicka fick böta 5 000 euro. Beloppet var nästan dubbelt så högt som de böter som syriern dömdes till för våldtäkten.

Den tyska lagen om hets mot folkgrupp inverkar på det övergripande yttrandefrihetsklimatet i Tyskland. Uppgifter visar att sådana ingripanden från polis och rättsväsende har en skadlig inverkan på yttrandefriheten, särskilt bland ungdomar och personer med konservativa värderingar och attityder. Enligt opinionsinstitutet Insa tror tre av fyra tyskar att människor (utom de själva) i landet ägnar sig åt självcensur, dvs. att de inte säger vad de tycker av rädsla för repressalier. Av personer i åldern 18 – 39 år uppger 53 procent att de har befunnit sig i situationer där de inte har kunnat säga vad de tycker.

Väljare som röstar på AfD och det vänsterpopulistiska partiet Bündnis Sarah Wagenknecht (BSW) känner störst press att uttrycka sina åsikter. 74 procent av AfD-väljarna säger att de har ägnat sig åt självcensur av sina egna åsikter och 57 procent av BSW-väljarna. Gröna och socialdemokratiska väljare är de som är minst benägna att ägna sig åt självcensur. 27 procent av de gröna väljarna och 31 procent av de socialdemokratiska väljarna uppger att de ägnar sig åt självcensur.

Asyl, invandring och privatekonomi var de stora frågorna för väljarna i det nyss timade valet. År 2023 sökte 350.000 personer asyl i Tyskland, jämfört med 217.000 året innan, en ökning med över 50 procent. Siffrorna inkluderar inte alla de flyktingar från Ukraina som anlände till landet efter att Ryssland invaderade Ukraina 2022, och inte heller de som tar sig in i landet illegalt. Asylmigrationen har aldrig varit större än 2015 då förbundskansler Angela Merkel sa: ”Wir schaffen das!” (Det här klarar vi).

År 2023 beviljades 261.000 personer asyl i Tyskland. De flesta av de asylsökande kom från Syrien (105.000), Turkiet (63.000) och Afghanistan (54.000). Siffrorna för asylsökande från NATO-landet Turkiet måste betecknas som sensationella. Men det är inte bara flödet från Turkiet som är anmärkningsvärt, det är också den tyska regeringens asylpolitik, som innebär att den tyska staten flyger in asylinvandrare till Tyskland som en del av en plan för att skapa säkerhet för människor från särskilt utsatta (sic) länder.

Regeringens önskade migration av asylsökande sätter ett enormt tryck på federala, delstatliga och kommunala budgetar. Regeringar på olika nivåer betalar för bostäder, socialhjälp och andra stödåtgärder för asylsökande. Och det är en fördel att vara asylsökande i Tyskland. Enligt ett välfärdssystem som kallas ”medborgarstöd” får turkar 744 euro i månaden, iranier 755 euro och tyskar 658 euro.

Media påminner oss ständigt om hur generösa de tyska myndigheterna är mot asylsökande. Bild-Zeitung rapporterade nyligen att nästan tre miljoner människor behöver socialt stöd i år, vilket uppgår till 35 miljarder euro. Detta belopp bedöms vara för lågt och bidragsbeloppet har därefter höjts till 46 miljarder euro. Hälften av bidragstagarna är utlänningar, men många av de övriga bidragstagarna är tyska medborgare med invandrarbakgrund. Subventionerna i detta system har blivit en politisk stridsfråga. I ett uttalande från AfD sägs att de är det enda parti som inte accepterar att tyska skattepengar delas ut till världen. ”Våra skattepengar tillhör tyskarna och inte mänskligheten.”

Det är inte bara direkta penningöverföringar som gynnar utlänningar i Tyskland. I Hamburg byggs ett lägenhetskomplex till en kostnad av 41 miljoner euro (400 miljoner svenska kronor) där 370 asylsökande ska få plats i 107 lägenheter. Bygget har kritiserats av partiet AfD, som påpekar att bygget är en del av en trend där bostäder för asylsökande prioriteras framför tyskar, som står inför en bostadsbrist och en växande bostadskris. Med fönster från golv till tak, golvvärme, balkonger och gröna takplanteringar utgör lägenheten i Hamburgs stadsdel Bahrenfeld, enligt Remix webbplats, en höjdpunkt för modern urban boendekomfort. Lägenhetskomplexet är omgivet av utomhusområden, lekplatser och socialarbetare för att säkerställa en smidig integration av de boende.

Enligt nyhetsmediet Nius kommer lägenheterna också att göras tillgängliga för tyska hushåll i etapper, där ett av lägenhetsblocken blir tillgängligt efter ett år och resten av blocken efter tre år. Människor i närheten av lägenhetskomplexet har klagat på utvecklingen, inte bara på grund av lägenheternas exklusivitet, utan också för att utvecklingen har godkänts utan samråd med de drabbade, vilket är vanligt när sådana bostadsprojekt godkänns och byggs. Men det är inte bara formella invändningar mot byggandet av bostäder för asylsökande. I den lilla staden Rott am Inn i södra Tyskland finns det planer på att bygga bostäder för 500 asylsökande, vilket skulle utgöra mer än 10% av stadens invånare. Politikerna i Bayern vill också bygga lyxbostäder för 100 asylsökande i Seeshaupt med 3.000 invånare. Planen är att bostäderna ska rymma kvinnliga asylsökande med barn, eftersom gratis dagis ingår i projektet. I de lokala protesterna påpekas att nästan inga kvinnor med barn söker asyl i Tyskland. Den stora majoriteten (90 procent) är ensamstående män.

Kostnaderna för att inhysa asylsökande har inneburit att myndigheterna i Berlin har tvingats ta nödlån för att täcka boendekostnaderna. För att kunna inhysa invandrare 2025 krävs 500 miljoner euro, vilket motsvarar cirka 5 miljarder svenska kronor. Enligt webbplatsen Remix spenderar Berlin 1,5 miljoner euro per dag på att inhysa invandrare i 12 byggnader, varav 10 är hyrda hotell och de andra två är mottagningscenter för asylsökande vid två nedlagda flygplatser i staden.

Att miljontals invandrare har strömmat till Tyskland under de senaste åren sätter sin prägel på alla delar av samhället, inte minst på skolorna. I Berlin har 40 procent av eleverna utländsk bakgrund och talar inte tyska som sitt första språk. I Hamburg har mer än hälften av skoleleverna invandrarbakgrund. I landet som helhet har 38 procent av grundskoleeleverna utländsk bakgrund. Med så många som 23 nationaliteter samlade på en och samma skola, varav många inte behärskar tyska, uppstår stora kommunikationsproblem och våld mellan elever och våld mot lärare. Bristande respekt för lärare och störande beteende i skolorna gör att lärarna upplever en stor påfrestning i sitt arbete, vilket leder till att allt fler inte längre vill vara lärare. Det tyska politiska etablissemangets önskemål och politiska mål om mångfald i skolorna har lett till motsatsen. I vissa fall har denna mångfaldspolitik lett till skolor utan tyska barn och till skolor enbart för invandrarbarn från Mellanöstern.

Trots att lärare i tyska skolor försöker lämna sina jobb, ser de som är kvar till att höja betygen för invandrarbarn. Att invandrarbarn får sämre resultat i PISA-testerna än tyska barn har förklarats med att invandrarbarn diskrimineras. En forskningsrapport från universitetet i Duisburg-Essen visar att det är tvärtom. ”Det är tyska barn som diskrimineras när lärare ger invandrarbarn bättre betyg”, förklarar Sarah Bredtmann, som har varit involverad i forskningen kring detta ämne. Forskarna tror att invandrarbarn får bättre betyg eftersom lärarna undermedvetet ser dem som socialt och ekonomiskt diskriminerade och bakbundna.

Mainstreammedierna försöker ständigt dölja information som tyder på att utlänningar och tyskar med invandrarbakgrund ligger bakom brott eller upplopp, som i Berlin på nyårsafton då 44 poliser skadades och 1 453 brott begicks. 670 personer arresterades, varav 264 saknade tyskt pass och resten, 406 personer, hade tyskt pass. I media rapporterades att det främst var tyskar som låg bakom upploppen. Det tyska nätmediet Nius fick dock tag på namnlistorna över personer med tyska pass, och det visade sig att mer än 65 procent av dessa hade namn som tydligt visade att de inte var av tyskt ursprung.

Liksom Sverige har Tyskland allvarliga problem med organiserad och importerad brottslighet. I en rapport som presenterades i september förra året av landets federala kriminalpolis uppskattades de skador och förluster som orsakats av organiserad brottslighet till 2,7 miljarder kronor, vilket är tre gånger högre än genomsnittet för de senaste 10 åren. I detta belopp ingår inte kostnader för utredningar, polisarbete och domstolsförfaranden. Enligt Die Welt utredde tysk polis och tull 7.347 personer misstänkta för organiserad brottslighet under 2023. 58% av dessa personer hade inte tyskt pass, medan 32,5% hade det och registrerades därför som tyskar. 9,7% kunde inte identifieras. Många av dem som har utländsk bakgrund har tyskt pass och räknas därför inte som utlänningar. En allmän åklagare i Berlin har uppgett att 75 procent av alla gängkriminella har tyskt pass.

Sexuella övergrepp mot kvinnor frodas även i det mångkulturella och politiskt korrekta Tyskland. Av en eller annan anledning sker sådana övergrepp ofta på tåg och järnvägsstationer. Relativt färska siffror visar på en fördubbling av antalet övergrepp sedan 2019. Utlänningar står för merparten av övergreppen, cirka 60 procent. Många av gärningsmännen, som är registrerade som tyskar, har invandrarbakgrund. En tredjedel av gärningsmännen grips inte. Det styrande Miljöpartiet har föreslagit ”kvinnotåg”, det vill säga tåg utan män som passagerare för att lösa detta ”problem”. I Thüringen har tågbiljettkontrollanter fått tillåtelse att undvika att kontrollera utlänningars biljetter eftersom de blir våldsamt attackerade när de kontrollerar biljetter.

Det är inte bara brottslighet som ger nya affärsmöjligheter för asylsökande i Tyskland. Den tyska regeringens stödprogram ger goda möjligheter att tjäna mycket pengar. Ett exempel är en mediarapport om en 23-årig syrier som får 13.000 euro i månaden för att hysa fem ”minderåriga” asylsökande i sin lägenhet. Att hävda faderskap är också en bra affär. En nigerian som hävdar att han är far till 24 barn med olika mödrar får 1,5 miljoner euro i offentligt stöd varje år. Med förmånliga regler för familjeåterförening har nigerianen tagit med sig 94 personer till Tyskland – ”barn”, ”fruar” och deras släktingar.

Att garantera asylsökandes säkerhet är också en bra affär. År 2023 spenderade de lokala myndigheterna i Berlin 94 miljoner euro på att garantera säkerheten för de boende på 117 asylboenden i staden. De totala utgifterna för säkerhetsåtgärder för asylsökande i Tyskland uppgick 2023 till 13,4 miljarder euro. Säkerhetsföretagen i fråga sysselsatte totalt 280.000 personer över hela landet i vad som är en offentligt finansierad pengamaskin. För att bli anställd på ett sådant företag måste du genomgå en kurs utan prov. För att få ta sig an uppgifter som kräver mer kunskap måste man göra ett test. 50 procent av dem som gör detta test misslyckas på grund av bristande kunskaper i tyska, vilket får oss att tro att många (de flesta?) av de anställda som gör jobbet i denna bransch är utlänningar.

Listan på de mer eller mindre absurda konsekvenserna av en absurd asylpolitik i Tyskland skulle kunna göras ”oändligt” längre än den ovan refererade. Och det finns bara två partier som reagerar mot den politiskt korrekta galenskap som härjar i detta land mer än någon annanstans i västvärlden, kanske med undantag för England, Frankrike och Sverige. Det ena av de två partierna, AfD, riskerar att förbjudas, och det andra, det vänsterpopulistiska BSW, är litet och saknar politisk betydelse. Och symptomatiskt nog är BSW inte hotat av förbud. Vänsterpopulism och vänsterfascism är politiskt gynnade av den kulturella och politiska eliten i väst, som via utbildningsinstitutioner och etablerade medier har indoktrinerat människor och gjort dem till politiska idioter.

Tyskland har sina egna traditioner när det gäller förtryck av politiska åsikter. Den nazistiska regimen i landet gjorde förtrycket till en specialitet, men överträffades utan tvekan av den kommunistiska regimen i Östtyskland efter kriget. Denna tradition fortsatte på sätt och vis de amerikanska ockupationsmyndigheterna i Västtyskland med sitt avnazifieringsprogram som effektivt utrotade den tyska nationalkänslan och ersatte den med en politisk korrekthet som leder landet på en stadig kurs mot undergången. Det bekräftades i det nyligen genomförda valet i västvärldens mest åsiktsförtryckande regim.

Arnt Folgerø

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: MAGA – en patriotisk revolution

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/03/maga-en-patriotisk-revolution.mp3

Amerika befinner sig mitt i en revolution. Med revolutionen kommer en fullständig förändring i hur Förenta staterna relaterar till världen. Det ni trodde att ni visste om Amerika, det vet ni inte längre. Som Anders Fugelstad sjöng:

Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger, de är vals
Och stämmer inte alls

Det vänsterliberala etablissemanget är bortkopplat, deras bild av verkligheten är överspelad. Bortkopplad är också den djupa staten med sina neocons, liksom tankesmedjor som Council for Foreign Relations (CFR) och European Council on Foreign Relations (ECFR). Det förvånar inte. Den 7 mars 2024 skrev ECFR:s forskningschef Jeremy Shapiro en drapa under rubriken ”Letter från Washington: Why we hate Trump”:

På mina färder runt Europa frågar folk mig ofta hur amerikaner kan rösta på Donald Trump. Vad hände, säger de anklagande, med ditt fantastiska land? Hur kunde det bli så att hälften av er blev så djupt förälskade i denna gräsliga person? I Washington finns det inga bra svar på denna fråga. Det är en dåligt bevarad hemlighet att även de flesta republikaner i Washington avskyr Trump och kämpar för att förstå hur han stal deras parti från dem. Bland den politiska eliten på båda sidor av Atlanten är Trumps varaktiga attraktion fortfarande ett av vår tids stora politiska mysterier.

Liberala opinionsbildare och makthavare som nyss dominerade offentligheten förlorar sin publik. Några kanske till och med kommer att ledas bort i handbojor. Det har varit svårt att hänga med I alla utnämningar, alla exekutiva order, alla avskedanden, alla nya policyutspel. Allt går i en rasande fart.

Om Trumps första administration leddes av en stökig grupp av aktivister som ständigt låg i luven på varandra, är hans andra administration mer sofistikerad och ger mer av en traditionell Washington-känsla. De utnyttjar kraften hos tankesmedjor, ideella organisationer och andra grupperingar som inte existerade första gången, när Trump fortfarande kämpade mot etablissemanget. Under sina fyra tidigare år som president lärde han sig uppenbarligen vad han kan, och vad han inte kan göra.

Det är intressant att denna revolution inte drivs underifrån utan uppifrån, av en amerikansk elit. Dollarmiljardärer som skulle kunna vända politiken ryggen och leva det goda livet, ställer sig på folkets sida mot en svällande, alltmer korrupt och woke-infekterad statsapparat. Under den dryga månad som Donald Trump suttit vid makten har förändringarna genomförts i en rasande takt.

Här tror jag Trumps oberäknelighet och omdömeslöshet (ja, den finns) inte är till revolutionens nackdel, som man skulle kunna tro, utan en tillgång. Han har lärt sig att inte knäckas, varken av de juridiska attackerna, mordförsök, stenhård kritik eller förakt. Det är nödvändigt för att ha en chans att lyckas. Ett exempel: J.D. Vance, nu vicepresident och mycket lojal med Trump har inte alltid varit det. År 2016 kallade han Trump för USA:s Hitler. Han har också sagt att Trump är en demagog och en ”moraliskt förkastlig människa”. Det talar för Vances omdöme, att han såg vad Trump är kapabel till och ändrade uppfattning. Det talar också för Trumps omdöme, att han såg Vances briljans.

Myndigheter och statliga institutioner hotas av nedläggning när effektiviseringsgruppen DOGE (The Department of Government Efficiency) under Elon Musks ledning ska spara in på statliga utgifter. Doge är ingen officiell myndighet utan ett rådgivande organ som hittills fått tillgång till ett femtontal myndigheter för att gå igenom utgifter och stryka det som tros vara korruption, inte behövs eller som går emot Trumps politik. Först till slakt var USAID, som Musk beskrev som en kriminell organisation, inte ett maskstunget äpple utan en boll med enbart maskar. Det finns ingen anledning för amerikanska skattebetalare att med 400 miljoner dollar stödja digitala teknikprojekt för HBTQ-personer i Afrika, eller att spendera 20 miljoner dollar på att lära etioper gå i skor. Under Biden-administrationen konstruerade USAID sin egen DEI-byråkrati – i bästa fall ett ekonomiskt slöseri men också ett ideologiskt gift.

The Consumer Financial Protection Bureau (CFPB) och National Endowment for Democracy (NED) är också ur leken. NED är en privat organisation som har som uppgift att sprida demokrati i världen. De klassade nationalistiska och populistiska politiker som auktoritära och ett hot mot demokratin, trots att de var folkvalda. Det var många som hamnade i den slaskhinken, inte bara Vladimir Putin, utan också Viktor Orbán, Brasiliens Jair Bolsonaro och Polens Mateusz Morawiecki. Inför valet 2016 genomförde NED en attack mot Donald Trump och det republikanska partiet. Carl Gershman, NED:s tidigare president, skrev en artikel i The Washington Post där han påstod att Trump samarbetade med Putin för att vinna valet. Anne Applebaum, en av Dagens Nyheters favoriter och medlem av NED:s styrelse, publicerade tre veckor före valet en artikel med titeln ”Trump talar som Hitler, Stalin och Mussolini”. Det var en felaktig rubrik. Hitler, Stalin och Mussolini hade nästan ingen likhet alls med varandra. Och Trump liknar i sin politiska retorik ingen av dem. Inte ett smack.

År 2023 fick NED ett anslag på 315 miljoner dollar från kongressen, betalat via utrikesdepartementet. Men som sagt, nu är det över. En NED-anställd sa att det var rena blodbadet. De har varken kunnat betala löner eller löpande kostnader.

Utbildningsdepartementet ser också ut att ryka och Pentagon har ställts inför kravet att minska med 40 procent under en femårsperiod. Två miljoner statsanställda har fått ett erbjudande om ett avgångsvederlag om de säger upp sig. Så har Trump genom att utlösa ett nationellt nödläge lyckats få ned den illegala invandringen från Mexiko med 80 till 90 procent. Snacka om handlingskraft!

Ännu har inte ett effektivt motstånd mot DOGE formerat sig men vi kan förvänta oss en kamp där den gamla maktelitens viktigaste vapen är media och domstolarna (är detta verkligen legalt?).

Att Trump-administrationen sätter Amerika i första rummet visas på flera sätt i utrikespolitiken där Trump som affärsman har ett ekonomiskt synsätt. Ekonomiskt viktigast är en fråga som nästan inte syns alls i medierna, nämligen att BRICS-länderna istället för att detronisera dollarn som världsvaluta, håller fast vid den. Det tycks de göra, efter att Trump hotat med höga straffavgifter. Därefter, i vanlig stil, deklarerade Trump att BRICS slagits ur leken: ”BRICS is dead”. Det förefaller som om Trump vunnit denna första omgång i pokerspelet men Bricsländerna är absolut inte slagna ur leken.

Mest synligt är att Trump vill återupprätta Rysslands roll som legitim världsmakt, vilket inte bara innebär att Putin återupprättas och fredsförhandlingar för kriget i Ukraina utan också kravet på Europa att bära sina egna försvarskostnader. I annat fall är det långt ifrån säkert att USA tänker ställa upp via NATO. Trump tillägger att det är otänkbart att Ukraina kan bli medlem i Nato.

Knappast någon har missat att fredsförhandlingarna mellan Ryssland och Ukraina har börjat förberedas. Nato är inte inblandat, Europa inte heller och inte Ukraina. Trump ifrågasätter den nyss, inte minst av Biden-administrationen, så hyllade Zelenskys legitimitet som president och kallar Zelensky för diktator. Han kräver råvarukompensation för de miljarder dollar som USA stött Ukraina med. Det är sataniskt! Så här:

Först mer eller mindre lurar USA in Ukraina i krig med Ryssland. Det startar med kuppen i Maidan 2014 och USA vill försvaga Ryssland. Toppen vore om Putin förlorade makten och det väldiga landet styckades upp. USA finansierade och skickade vapen, men inga amerikanska soldater behövde offra sina liv. Att sedan, när Ukraina förlorat bortåt en miljon soldater (ingen vet exakt), fått städer och infrastruktur raserad, ställa landet inför en form av krigsskadestånd till USA – jag saknar ord! Återigen, lyckas Trump få till en fred och därmed stoppa både massdöden och marschen mot ett tredje världskrig så har han gjort något stort.

I detta maktspel har Europa, och då i synnerhet Europeiska Unionen ingen plats. Ursula von der Leyen är en icke folkvald byråkrat som företräder EU.s medlemsstater. Dessa är inte alls överens om politiken gentemot Ryssland, så vad hon säger betyder ingenting. Ungerns Viktor Orbán står på Rysslands sida och applåderar fredsförhandlingarna. Frankrikes president Macron vill med sitt allt tydligare storhetsvansinne sända fransk militär till Ukraina. Det vill Polen på inga villkor göra. När jag förbereder denna krönika byter de fot och stödjer Trumps kritik av Europa.

Majoriteten av EU:s medlemsländer blundar för att Ryssland i praktiken redan vunnit kriget och vill fortsätta att stödja Ukraina med pengar och vapen. Därmed ger de Ukraina möjlighet att fortsätta strida, vilket dels betyder att många fler liv släcks, dels att Ryssland går mot en totalseger, efter vilken Ukraina inte kan kräva något alls. För att låna en formulering från nationalekonomen Jeffrey Sachs så är det inte att tänka annorlunda utan det är att inte tänka alls.

Samtidigt som EU under tre år vägrat fredsförhandlingar med Ryssland så är de nu upprörda över att inte få vara med vid förhandlingsbordet. Estlands förra premiärminister Kaja Kallas är sedan december förra året EU:s utrikeschef. Hon säger att eftersom Putin är en krigsförbrytare så pratar hon inte med honom. Man förhandlar inte med krigsförbrytare. Det rör inte Trump i ryggen. Vad EU deklarerar betyder ingenting för stormakterna, ingenting alls. Det blir bara ett bjäbbande i marginalen. EU har ingen armé, inga mäktiga bundsförvanter, inga möjligheter till sanktioner. Det som finns, det har inte EU utan medlemsländerna. Det är nationerna som är ”på riktigt”. Dessutom, för Trump-administrationen har Europa ingen stor geopolitisk betydelse. Trump ser Europa mest som en kostnad, en del av världen som smiter undan sina försvarskostnader och lägger ansvaret på USA och Nato.

Förra sommaren höll EU och Ukraina en fredskonferens i Schweiz, men bjöd inte in Ryssland. Det var rent barnsligt. Med vem skulle de sluta fred? I själva verket var det en krigskonferens. Det reser frågan varför de ska vara med nu? De ville ju inte förut!

För övrigt, inget hindrar att EU, utan att hålla USA i handen, själva tar kontakt med Putin i syfte att förhandla om energin, det vill säga olja och gas. Putin har själv sagt att Ryssland kan leverera. Europas industrier knäar under energikostnaderna efter att Nordstream sprängs och leveranserna strypts. Vad som våra mainstreammedia inte berättar är att EU:s medlemsländer fortfarande köper rysk olja och gas, men på omvägar och till betydligt högre pris. De vanligaste transitländerna är Indien och Turkiet. Indien ökade till exempel sin import av rysk olja med hela 140 procent under 2023 – och EU ökade sin import av raffinerad olja från Indien med 115 procent. . EU har all anledning att krypa till korset och förhandla. Det kommer de inte att göra därför att då måste de byta mantrat ”Ukraina måste segra” mot konstaterandet att ”Ryssland vinner”.

Nu har Trump väljarnas förtroende och såväl representanthuset som senaten på sin sida. Men det är ett misstag att se revolutionen som republikanernas överläge mot demokraterna. Minns att Donald Trump startade sin politiska bana som demokrat men när han inte kom fram den vägen gick han över till republikanerna. De ville egentligen inte heller ha honom, men de var tvungna att ge sig när han fick väljarna bakom sig.

Den revolution som pågår är MAGA-rörelsen, som är stark nog att fungera utan såväl demokratisk som republikansk överrock. Vi ser det bland annat på att demokrater som Robert F. Kennedy och Tulsi Gabbard anslutit sig. Det gäller också för Techmiljardärerna. När Donald Trump svors in som president 2025 var podiet fullt av toppnamnen från tech­världen. Så såg det inte ut 2016. Formellt har de gått över från den demokratiska till den republikanska sidan men i verkligheten är det MAGA-rörelsen som de anslutit sig till. Dessutom har Trump med sig den woke-immuna intelligentian och många av nätets verkligt stora debattörer – som Joe Rogan. Enligt den första opinions­undersökningen efter Trumps installation har presidenten ett högt stöd. 70 procent anser att han gör vad han lovat och 53 procent tycker om det jobb han gör. Han beskrivs med ord som ”tuff”, ”energisk” och ”effektiv”. Börsen går bra och dollarn är stark. Om amerikanska skattebetalare verkligen ser att deras ekonomi förbättras, då vinner MAGA. Chansen (risken?) är stor att Europa med sina växande populistiska partier följer efter. Ännu saknade ett samlande namn men han eller hon kommer.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den nya höger som inte är höger

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/02/den-hoger-som-nte-ar-hoger.mp3

Sommaren 2024 skrev jag om den ryske filosofen Alexandr Dugin på bloggen. Han ser Eurasien som ett fullfjädrat civilisatoriskt alternativ till väst och skriver att eurasianismen är en filosofi som uppmanar alla samhällen och folk på jorden att bygga en ursprunglig och autentisk värld, där varje komponent organiskt härrör från historiska traditioner och lokala kulturer. Jag tycker fortfarande att Dugin är intressant, samtidigt som några av hans tankegångar är mig rätt främmande. Hur som helst, han hade en superbegåvad dotter, Darya. Som båda sina föräldrar var hon filosof, specialiserad på nyplatonism. Dessutom både lojal med och en stor beundrare av sin pappa.

Det är faktiskt en stor ära att vara dotter till en sådan person. Det finns saker som människor strävar efter under hela sitt liv – de söker visdom, idéer, kunskapens källa. Allt detta har jag fått redan från barnsben. Jag minns – det handlar inte om att minnas för att romantisera min biografi – men den första episoden av min politiska aktivism var när jag satt i min mammas knä medan hon på teve följde vad som hände i Vita huset år 1993.

Uppenbarligen hade den lilla flickan ett extremt bra minne. År 1993 var hon bara ett år gammal. Den 20 augusti år 2022 sprängdes utanför Moskva den bil Darya Dugina befann sig i. Om bomben var avsedd för henne, hennes far, båda två eller någon annan vet vi inte. Hon blev bara trettio år gammal.

Nu har jag läst en pinfärsk samlingsvolym med Darya Duginas texter och tankar: A theory of Europe: A view of the new right (2024). Jag är både imponerad och lite överraskad. Till mina fördomar hör att filosofi och geopolitik främst är ämnen för äldre män.

I slutet av 1967 och början av 1968 bildades i Frankrike en politisk rörelse under namnet GRECE (Groupement de recherche et d’études pour la civilisation européenne, på svenska Forsknings- och studiegruppen för europeisk civilisation). Det var alltså inte en motrörelse utan GRECE växte fram helt parallellt med studentupproret och den nya vänstern, vars kärna enligt GRECE var revolten mot traditionerna, radikala protester mot alla typer av hierarkier, en fokusförflyttning från kollektivet till individen och sammansmältningen av kulturmarxism och rent liberala teser.

Med filosofen Alain de Benoist i spetsen såg GRECE de europeiska folkens rikedom på traditioner som värd att försvara. Ambitionen var att skapa en rörelse för Europas pånyttfödelse. De försvarade homo hierarchicus mot vänsterns homo aequalis, det vill säga en människa som är fullständigt jämlik, likställd med alla, och därmed utan någon kollektiv identitet. GRECE:s medlemmar bestod av intellektuella med det gemensamma målet att lära sig, utveckla, sammanställa och bygga vidare på de främsta europeiska intellektuella prestationerna. De var övertygade om att modernitetens civilisation med liberalismen som dominerande ideologi var en självdestruktiv civilisation som gick mot sitt slut.

GRECE var varken klassisk högerdiskurs eller en vänsterdiskurs, utan något helt nytt och revolutionärt. Länge verkade GRECE utan att möta särskilt mycket motstånd men år 1979 gick larmet. När det vänsterliberala intellektuella etablissemanget i Frankrike förstod att det var någon form av kulturrevolution som pågick måste den motarbetas! Av sina politiska motståndare döptes GRECE till ”den nya högern”, vilket egentligen var missvisande, eftersom de både protesterade mot kommunismen och kapitalismens globalism. Den stormrike salongsliberalen och filosofen Bernard-Henri Lévy hävdade att ”det bästa sättet att tala om den nya högern är att vara tyst om den”. För att inte skriva fel slår jag upp honom på svenska wikipedia. I en härligt sarkastisk text får jag veta att han är känd för att vara slarvig:

I en intervju beträffande sin reseskildring från Amerika, American Vertigo (2006), angav han att den skrivits i skuggan av orkanen Katrina, men när intervjuaren påpekade att orkanen inträffade efter BHL:s vistelse i USA ändrade han sig och sa ”i skuggan av förväntan av Katrina”. I Frankrike florerar Lévy ofta med sin hustru i tidskrifter, och han porträtteras ibland som en narcissistisk dandy. Han påstås till exempel ha sagt ”Gud är död men mitt hår är perfekt”.

Den nya högern förstod att kapitalismen är globalismens moder och beskrev den som ett slags virusinfektion, en epidemi, som måste bekämpas. Ett tag kallade de sig för ”oberoende intellektuella”, ”försvarare av den europeiska kulturen” och ”gramscianister från höger”.

Anledningen till den sistnämnda rätt hopplösa beteckningen var att den italienske marxistiske filosofen Antonio Gramsci lyfte fram kulturen som viktigare än ekonomin. Kommunisterna hade smärtsamt fått klart för sig att Marx hade fel. Arbetarna revolterade inte mot kapitalismen, eftersom den gagnade också dem. Gramscis förslag var att istället för att medvetandegöra arbetarna erövra myndigheterna, de kulturella institutionerna, universiteten och medierna. Visst var Gramsci kommunist och en av kulturmarxismens fäder, men hans idéer har en allmängiltig relevans. I dagens Argentina hyllas han av kretsen kring president Javier Milei. En annan som påverkats är Steve Bannon, den amerikan som styrde Donald Trump mot hans tidiga politiska framgångar. Bannons påstående som blev viralt, att ”politiken ligger nedströms kulturen” är en direkt referens till Gramsci.

I dag lever vi enligt den nya högern i en värld med en ny totalitarism, särskilt i Europa. Liberalismen är till sin essens precis lika totalitär som andra totalitära regimer var under kommunismen och fascismen. Den nya högern vill omvandla Europa till ett slags antiglobalistiskt och antiliberalt imperium som är allierat med Ryssland och fientligt inställt till USA och Storbritannien, som liberalismens starkaste fästen. Den nya högern ser liberalismen som sin huvudfiende och står för en radikal antiliberalism. För dessa dissidenter är liberalismen inte bara ett ekonomiskt fenomen utan framför allt en filosofisk rörelse som började ta form under moderniteten. Den kännetecknas av att människan gradvis skiljs från sitt sammanhang, från sina traditioner, från religionen och från sina rötter. Kampen för globala mänskliga rättigheter och kulten av individen leder till att samhället undermineras och kollapsar, för att ersättas av konsumtionssamhället – den logiska fortsättningen på individualismens och liberalismens doktrin.

Den nya högern hävdar alltså principen om ett ”folkens Europa” mot det universalistiska ”individernas Europa”. De visar på att det finns en utarmning av doktriner och berättelser, en utarmning av allt som ger existensen mening, den mening som människor behöver för att livet ska vara meningsfullt. Det måste finnas något annat, något alternativ till det som de dömer ut med begrepp som ”fascistghettot” och ”det liberala träsket”.

När det gäller religion går den nya högern i flera riktningar. För Darya Dugina var den östeuropeiska ortodoxin viktig eftersom den är folkligt förankrad och har ett starkare band med den indoeuropeiska traditionen än vad katolicismen har. Det finns också en gren som kallar sig neo-paganer. De ser sig som hedningar och försöker hitta en icke-kristen väg till ett traditionellt samhälle. Denna ganska originella strömning är ämnet för Alain de Benoists bok On Being a Pagan (2018). Han hävdar att den katolska kyrkan underlättade idén att människan behöver kommunicera med Gud individuellt. Därmed slits människan ut ur kollektivet och religionen förvandlas till en privat angelägenhet.

Alain de Benoist ser neokonservatismen som det största hotet i amerikansk politik. De driver idén om demokrati och liberalism bör dominera hela världen. För dem är den liberala demokratin mänsklighetens öde och det är det amerikanska imperiets uppgift att införa den globalt. Neokonservatismen med sin dubbelmoral och sina direkta bedrägerier är den liberala hegemonins mest negativa politiska riktning. Väljarna matas med skrönor om demokrati, samtidigt som makten koncentreras till en snäv krets av den globala liberala eliten – oligarker och monopolister som arbetar bakom ryggen på folk och stater. Det Amerika som den nya högern gillar är ett Amerika i Trumps stil – ett Amerika där politikerna sätter amerikanernas intressen i första rummet.

Den nya högern skiljer på traditioner och traditionalism. Traditionalism är ett fenomen som följer när traditionerna redan är döda. De nationella muséerna blir på så sätt traditionernas begravningsplatser. Det som är dött går inte att revitalisera. Den nya högern är därför framför allt en motståndsrörelse, samtidigt som anhängarna bejakar och knyter an till de europeiska folkens historia och, när det är möjligt, traditioner. Medan den liberalism som formades i synnerhet på 1980-talet leder till alienation, så vill den nya högern förankra människan i den egna kulturen, vilket ger människan en själ. Den ser framför sig ett småstädernas Europa. För den nya högern är EU ett anti-Europa, Europas negativa dubbelgångare. Precis som det finns Kristus och Antikrist, så finns det för dem Europa och anti-Europa. EU är anti-Europa.

Någonstans läser jag att populismen inte kan vinna över den liberala kulturella eliten utan en egen elit. Det är ett desillusionerat påstående som knyter an till konstaterandet att väljarna visserligen kan till- och avsätta politiker och partier men de kan inte organisera sig själva eller utföra något egentligt demokratiskt arbete mellan valen. Därför kommer demokratin att styras av en mer eller mindre synlig elit. Populismen är en reaktion på att västvärldens liberala och globalistiska politiker, med några få undantag, har svikit sina väljare. Men det räcker inte med jordnära ledare som väljarna begriper sig på. Det behövs också en sofistikerad elit som i medierna och på universiteten kan ta upp kulturkampen med liberalerna. Kanske kan ”Den nya högern” fylla den rollen. Om de får chansen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Ukraina, staten och folket

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/02/ukraina-staten-och-folket.mp3

Även om jag besökt Ukraina flera gångar, inte bara som turist utan också som etnolog, så saknar jag egna erfarenheter som är relevanta för det pågående kriget. Mina resor dit kring millennieskiftet, med diverse egna intryck och en handfull intervjuer, visade mig ett land på dekis. Storskaliga förslummade bostadshus där bostädernas gardiner alltid var fördragna. Invånarna var lika misstänksamma och rädda för angiveri som under sovjettiden. Hårda män i svarta skinnjackor. Välvårdade kvinnor i slitna miljöer. Det är bara i västerländskt välstånd som trasiga kläder kan bli ett mode. Köer lite varstans. Det var till och med ont om mat – restaurangernas matsedlar var inte lockande. I en av intervjuerna kom jag och den man jag intervjuade in på älgar och andra djur. Jag frågade vilka vilda djur man åt i Ukraina. Han skrattade lite bittert och sa att det fanns inga vilda djur kvar att äta upp, de gick åt redan på 30-talet. Om det bokstavligen är sant har jag inte kollat.

Längtan efter att till snart sagt vilket pris som helst lämna landet var utbredd. Tillsammans med en antropolog hjälpte jag en ung begåvad kvinnlig forskare att komma till Sverige och Södertörns högskola.

Som sagt, jag är inte kunnig. Därför har jag i de av mina krönikor som handlar om Ukraina seriös facklitteratur som underlag och ofta flera tillförlitliga källor. I den här krönikan gör jag ett undantag. Den har som enda källa en artikel av Peter Korotaev & Volodymyr Ishchenko. Peter Koroatev är en oberoende journalist som visserligen inte är född i Ukraina men levt där sedan barnsben. I dag har han lämnat landet. Volodymyr Ishchenko är en ukrainsk sociolog som skrivit boken Towards the Abyss. Ukraine from Maidan to war (2024). Jag har ännu inte läst den men tänker göra det. Han är idag verksam vid Freie Universität i Berlin.

Artikeln som min krönika bygger på är publicerad av Al Jazeera och återpublicerad på flera bloggar. Det är således inte bara jag som uppfattat den som viktig information. Det ska tilläggas att min krönika inte är någon översättning men som sagt, texten är min enda källa.

Ukrainas växande motgångar i kriget kan inte förklaras med Rysslands överlägsna krigsmaskin eller ett otillräckligt västerländskt bistånd. Historien ger många exempel på nationer som övervinner mycket starkare motståndare, ofta utan militärt och ekonomiskt stöd från mäktiga allierade. Det gäller inte bara Vietnam och Afghanistan, utan också Frankrike efter 1789 och Ryssland efter 1917. Båda länderna avvärjde framgångsrikt kontrarevolutionära interventioner från andra stormakter och de fortsatte därefter att dominera stora delar av Europa.

Ukraina skulle kunna passa in i detta mönster; en nation som växer fram ur ryskt och sovjetiskt förtryck, driven av en stark nationell befrielserörelse, uppror och motståndet mot Rysslands hybridkrig i Donbass. Emellertid, Maidan-revolutionerna 2004 och 2014 mer eller mindre kidnappades av elitgrupper – oligarker, ukrainska aktivister, Azov-rörelsens hårdföra nationalister och främmande makter, framför allt USA. Folkets intressen var underrepresenterade. Krasst formulerat: de fick helt enkelt inte vara med.

Även om det händer att samhällseliten i sin ideologiska retorik hyllar folket finns det alltid spänningar. Dessa var och är fortfarande osedvanligt djupa i Ukraina. Det finns ett samhällsnarrativ som upprepas i det oändliga där eliten hånar det ukrainska folket. De kallas för bydlo (”rednecks”, boskap) och khokhols som, om jag förstått rätt, är en rysk beteckning på människor som är koloniserade – alltså underlägsna. Dessa nedsättande beteckningar och ännu fler riktas mot ett stort segment av befolkningen – främst arbetare, fattiga människor och pensionärer.

Efter Sovjetunionens fall växte också i Ukraina ett nytt samhällskontrakt fram. Statens förtryck och kontroll men också ansvar för medborgarna reducerades till ett ”Du är fri. Nu måste du själv hand om dig och ditt liv. Staten hjälper dig inte, men den kommer heller inte att skada dig.” Att staten inte bekymrade sig för hur det gick för medborgarna syntes framför allt på pensionerna som sattes så lågt att de inte gick att leva på. Gränserna var öppna, så de som hade resurser kunde emigrera, vilket miljoner också gjorde. År 2021 låg Ukraina på åttonde plats i rankningen av världens länder med flest emigranter. De pengar dessa skickade hem hjälpte dem som stannade kvar att upprätthålla en acceptabel levnadsstandard. Den för de flesta ouppnåeliga drömmen blev att spara ihop amerikanska dollar och försöka emigrera.

Kriget satte det redan svaga samhällskontraktet på prov. Helt plötsligt krävde en stat som knappast tidigare hade funnits i ukrainares liv att medborgarna skulle offra sig för dess överlevnad. Varför förhindrade inte den politiska makteliten kriget? Som en mobiliserad soldat sa: ” ”Jag förstår inte varför detta krig skulle bli mitt krig”.

När kriget startade blev det uppenbart att staten fördelade bördorna ojämnt. Medan de fattiga på landsbygden tvingades att slåss vid frontlinjerna, levde en välbeställd urban minoritet ett relativt skyddat och bekvämt liv i Kiev och Lviv. Denna ”krigarelit” – sammansatt av aktivister, intellektuella, journalister och NGO-funktionärer spred högröstat det patriotiska kravet att Ukraina måste kämpa till seger.

Ett antal högprofilerade journalister och aktivister krävde massmobilisering samtidigt som de själva sökte frisedel på medicinska eller andra grunder. Bland dem fanns Yury Butusov, en mycket välkänd militärjournalist, som sökte dispens på grund av att han var far till tre barn. Serhiy Sternenko, en framstående nationalistisk aktivist, krävde befrielse på grund av dålig syn. På vissa myndigheter har mellan 50 och 80 procent av tjänstemännen haft medicinska eller andra skäl som gjorde att de lagligt kunde undvika mobilisering. I juni förra året beviljades anställda vid 133 icke-statliga organisationer och företag med utländsk finansiering officiellt undantag från mobilisering.

Under det senaste året har det regelbundet rapporterats om tjänstemän som accepterat massiva mutor i utbyte mot att befria män från militärtjänst. I ett fall som offentliggjordes i början av oktober hade en ledande medicinsk tjänsteman, som också representerade det regerande partiet Servant of the People, gjort sig en förmögenhet på handikappintyg. Den lokala polisen sa att de hittade 6 miljoner dollar i kontanter och släppte ett foto av en familjemedlem som hade fotograferat sig själv på en säng med högar av dollar. Mindre än två veckor senare rapporterade ukrainska medier att nästan alla åklagare i regionen där den medicinska tjänstemannen verkade var registrerade som ”handikappade”. I skandalens efterdyningar stängde Zelensky den avdelning som utfärdat intygen och sparkade några tjänstemän. Besvärande frågor om varför topptjänstemännen fick sitta kvar avfärdades.

I en tv-intervju i november år 2024 sa en militärbefälhavare att 90 procent av dem vid fronten var tvångsmobiliserade bybor och arméofficerare klagade på den låga kvaliteten på dessa ”bussifierade” trupper.

De som hamnar vid fronten är framför allt de som är för fattiga för att kunna muta sig fria samt de som fångats av värvningsofficerare. De tvingas in i minibussar och körs direkt till någon av fronterna. Inte konstigt att människor försökt elda upp dessa fordon. Det finns hundratals fall registrerade. I en tv-intervju i november år 2024 sa en militärbefälhavare att 90 procent av dem vid fronten var tvångsmobiliserade bybor och arméofficerare klagade på den låga kvaliteten på dessa ”bussifierade” trupper.

Effekten av ett sådant våldsamt tvång som dessa ukrainska män utsätts för blir en extremt låg moral vid frontlinjen. Massdeserteringar av mobiliserade soldater har lett till ständiga reträtter. Under de senaste veckorna i år har rapporter dykt upp om att hundratals män i den 155:e brigaden deserterade innan de sattes in för att stoppa ryssarnas framfart nära Pokrovsk.

Många av dem som inte haft tusentals dollar för att betala för en medicinskt motiverad frisedel eller för att muta gränspoliser, har försökt lämna landet vid Ukrainas västra gränser. Som ett resultat är en betydande del av Ukrainas gränspatrull stationerad vid de fredliga västra gränserna. Sedan 2022 har 45 ukrainare drunknat i Tysafloden på gränsen till Rumänien och Ungern, i desperata försök att fly. Det har förekommit fall av dussintals män som försökt ta sig över gränsen åt gången. När de väl fångats har fotografier av dessa ”skamliga desertörer” delats på sociala medier, med bildtexterna som ofta anger att de skickats till fronten. Mobiliseringsmyndigheterna har inlett utredningar mot 500 000 män som antingen aldrig infunnit sig eller försökt fly.

I ett Facebook-inlägg i juli förra året beklagade en mobiliserad ukrainsk journalist bristen på patriotism bland sina medsoldater. Han skrev att de flesta var mer intresserade av att diskutera statlig korruption än något annat. Hans försök att påminna dem om deras patriotiska plikt misslyckades.

Moralproblemen förvärras av den misshandel som rekryter ofta utsätts för under mobilisering och utplacering. Varje månad rapporteras nya fall där män misshandlats till döds på mobiliseringsstationerna. I december 2024 pekade mediaavslöjanden på systemisk tortyr och utpressning. I en intervju i september förra året hävdade den ukrainske officeren Yusuf Walid att 90 procent av officerarna behandlar de mobiliserade som djur. Walid sa också att den generation som var född på 1980- och 90-talen var hopplös när det gällde ”patriotiska åtaganden”.

Under de senaste månaderna har Ukraina alltmer varit under press från sina västallierade att också mobilisera män som är yngre än 25 år. Detta kom efter att en ny mobiliseringslag som antogs i april förra året inte levererade det förväntade antalet rekryter. Inte ens sänkningen av medicinska krav hjälpte – också män som hade haft hiv- och tuberkulosinfektioner mobiliserades.

Framför allt av demografiska skäl vägrade Zelensky att sänka åldern för mobilisering. Att offra alla dessa unga män i en långvarig konflikt riskerade att helt undergräva Ukrainas möjligheter att återuppbyggas efter kriget. Zelensky fruktade också ett uppror. Det finns en växande och påtaglig ovilja bland ukrainare att kriga, trots att det påstås vara en existentiell kamp för landets överlevnad.

Attityden att ”detta är inte vårt krig” kan ses i rad undersökningar som gjorts under det senaste året. I en undersökning från april 2024 sa endast 10 procent av de tillfrågade att de flesta av deras släktingar var redo att mobiliseras. En undersökning i juni visade att endast 32 procent ”helt eller delvis stödde” den nya mobiliseringslagen; 52 procent motsatte sig den och resten vägrade svara. I en undersökning i juli var det bara 32 procent som inte höll med påståendet ”mobilisering kommer inte att ha någon annan effekt än flera dödsfall”. Bara 27 procent trodde att påtvingad mobilisering var nödvändig för att lösa problem vid frontlinjen.

Det är uppenbart att även om de flesta ukrainare skulle vilja se total seger, så är de ovilliga att offra sina liv för detta mål och att de har förståelse för andra som känner likadant. Därför stöder majoriteten en förhandlingsfred så snart som möjligt.

Bristen på motivation att slåss är också uppenbar på andra sätt. Enligt mobiliseringslagen i april skulle alla män som kunde komma ifråga för en mobilisering lämna in sina uppgifter till rekryteringsmyndigheterna senast den 17 juli. Vid deadline skulle tio miljoner ha gjort det men bara 4 miljoner män hade lämnat in uppgifterna.

Peter Korotaev och Volodymyr Ishchenko skriver att den enda känsla som verkligen förenar den splittrade ukrainska nationen är rädsla. Rädsla för att dö, att förlora sina hem om frontlinjen kommer nära, ångesten över att bli otrygga flyktingar eller skräcken över att uthärda månader i källare, att tvingas gömma sig från skoningslösa beskjutningar och gatustrider. Även för dem vars hem förblir intakta kvarstår rädslan – för laglöshet, plundring, mord, sexuellt våld – den bistra realitet som hotar att fortsätta länge efter att fred slutits.

Nu verkar det som om president Trump kommer att infria sitt löfte om fred i Ukraina. Europeiska politiker är upprörda därför att de förmodligen inte får vara med. Inte heller Ukraina får säkert sitta med vid förhandingsbordet. I och för sig är det inte så konstigt, eftersom Zelensky formellt inte längre är Ukrainas valde president. Dessutom, Ukraina har stiftat en lag som kriminaliserar fredsförhandlingar med Ryssland. Den här situationen innebär ett dråpslag mot moralen hos Ukrainas stridande styrkor. Vi kan förvänta oss både att soldater deserterar och ger upp. Mobilisering blir i det närmaste omöjligt.

När krigets tredje år snart är slut blir konsekvenserna av det svaga samhällskontraktet alltmer uppenbara. Som en man som Korotaev och Ishchenko intervjuade sa: Det här är mitt land, men inte min stat.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Duktiga flickor.

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/02/duktiga-flickor.mp3

År 2016 gav evolutionspsykologen Edward Dutton och professorn i teoretisk medicin Bruce Charlton ut en bok med titeln The Genius Famine. Att översätta famine till svenska är i sammanhanget inte helt enkelt men underrubriken förklarar alldeles utmärkt vad det handlar om: Varför vi behöver genier, varför de dör ut och varför vi måste rädda dem. Jag har tidigare två gånger tagit upp boken på bloggen. Senast för närmare tre år sedan. Den här gången har jag en annan infallsvinkel.

Head Girls är ett av de viktiga begrepp Dutton och Charlton använder i sin analys. De har lånat begreppet från brittiska flickskolor där de seniora elever som får representera skolan i offentliga sammanhang kallas för head girls. De är populära och högpresterande men också konformistiska. När Bruce Charlton, som fört fram begreppet, beskriver dem så vet jag omedelbart vad för slags flickor det handlar om. Jag har varit gift med en typisk head girl och som handledare för doktorander har jag träffat ett antal. Det är kvinnor som är över genomsnittet intelligenta men i allmänhet inte särskilt analytiskt lagda.

Ofta kommer dessa Head Girls att ägna hela tjugoårsåldern och till och med första halvan av trettioårsåldern åt sina karriärer. Eftersom kvinnor är hypergama, de söker efter en partner socioekonomiskt uppåt, bland män som är mer framgångsrika än de själva, så blir urvalet litet för dem, när det är dags att bilda familj. För framgångsrika män är dessa inte längre fullt så unga kvinnor inte särskilt attraktiva. För de högutbildade kvinnorna kommer det därför inte att finnas tillräckligt med män att välja på. Att för dem söka en partner hypogamiskt (nedåt, åtminstone i utbildningstermer), är oattraktivt. Följaktligen, ju mer intelligent och välutbildad en kvinna är desto mer sannolikt är det att hon är barnlös. Konsekvensen av att de mest intelligenta kvinnorna inte bidrar till genpoolen är att intelligensen i samhället sjunker och så småningom börjar samhället att regrediera.

Head girls har behagliga personligheter och gör så gott som alltid bra ifrån sig. De har lätt för att finna sig tillrätta inom byråkratier. Med jämställdhet mellan könen kommer också män att välja kvinnor framför män när tjänster ska tillsättas, eftersom de tenderar att vara lättare att samarbeta med. I universitetsvärlden betyder det att kvinnorna allt oftare lägger beslag på de högsta organisatoriska posterna. På de flesta universitet i västvärlden dominerar de också som forskare och lärare inom humaniora, social- och samhällsvetenskap. Däremot är de inte lika vanliga i rollen som ledande forskare, i synnerhet inte inom STEM (Science, Technology, Engineering and Mathematics).

Det som Edward Dutton och Bruce Charlton diskuterar i sin bok är konsekvenserna av att dessa duktiga kvinnor tar chefs- och forskarjobb som för inte särskilt länge sedan självklart tillsattes med män. En av författarnas utgångspunkter är att män och kvinnor visserligen är lika intelligenta men männens kurva ser annorlunda ut. Där finns fler dumskallar men också fler superintelligenta.

Det kan tyckas självklart att de superintelligenta hör hemma inom universitetsforskningen och så har det också länge varit. Detta trots att de ofta har endogena personligheter, det vill säga drivkraften kommer inifrån. Endogena personer framstår ofta som nördar eftersom de sysslar med sådant som ingen eller få andra är intresserade av. Många av dem visar också upp drag som ligger inom autistspektrat. Detta till skillnad från exogena person­ligheter som söker hög status och världslig framgång. Det som driver dem är pengar, sex, berömmelse och popularitet. Exogena personligheter anpassar sitt beteende till gruppens normer.

Genom att prioritera sanningssökandet och sitt eget tänkande hamnar de högintelligenta lätt på kollisionskurs med både kollegier och forskargrupper. Kvinnors högre konformism innebär att de är mer utsatta för grupptryck än män och om det finns en rörelse mot geniernas idéer, är det mer sannolikt att de antar dem. Detta feminiserar den högre utbildningen – inklusive publiceringsarenor som tidskrifter och vetenskapliga förlag.

I synnerhet efter millennieskiftet har universiteten faktiskt blivit mer byråkratiska och affärsmässiga. Akademiker måste få finansiering, publicera sig ofta och delta i konferenser. Allt detta är vanligtvis motbjudande för geniet, som vill få vara ifred och lösa sitt problem. Denna gradvisa förändring har lett till att allt fler ”kontroversiella” akademiker förföljs, blir föremål för partiska utredningar om tjänstefel och till och med avskedas från sina jobb. Dessa trender kommer därför att leda till att de manliga genierna, som kombinerar mycket hög intelligens med en mer eller mindre antisocial personlighet, trängs ut från den akademiska världen. Feminismen gör detta ännu värre, eftersom den ofta kräver ”lika utfall” vid tillsättningar av universitetstjänster. Det är inte de forskare som är kvalitativt nydanande som får tjänsterna.

Dutton och Charlton skriver att under trycket från vänsterorienterade, jämlikhetsfokuserade och feminina ideologier har universiteten i England på sätt och vis återgått till hur de såg ut före 1877, då systemet reformerades. Dessförinnan, om man ville ha en fast tjänst som stipendiat krävdes det att man var prästvigd och ogift. Även när dessa krav var uppfyllda stoppades många begåvningar av att ett visst antal stipendier gick till medlemmar av vissa familjer eller till elever från vissa skolor.

I vår tid tenderar jämlikhetsdogmen och mångkulturalismen att fungera som religioner. För att på ett realistiskt sätt uppnå en akademisk position får man inte avvika från denna nya kyrka. Därefter är det bra om du kryssar i några identitetsrutor, till exempel att du är icke-vit eller kvinna. Först därefter är intellektuell förmåga av intresse. Umeåprofessorn Guy Madison har visat att argumenten för könskvotering i Sverige inte har något att göra med att höja kvaliteten, utan helt enkelt handlar om att stärka kvinnors ställning, även när de är mindre kompetenta än män. Detta driver genier ut från universiteten och lämnar dem utan en egen trygg och bejakande miljö.

Att kvinnor inte tänker helt lika som män visas bland annat av dem grekiske psykologen Menelaos Apostolou. Han hävdar att kvinnor är sämre beslutsfattare än män. Evolutionärt är de anpassade till patriarkatet. När de är unga fattas besluten vanligtvis av deras föräldrar, i synnerhet av deras fäder. När de gift sig tas de viktiga besluten av deras män. Detta innebär att i en icke-patriarkal miljö är kvinnor mer missanpassade än män. I chefspositioner är det därför sannolikt att kvinnor oftare än män gör olämpliga val. För kvinnor är det viktigt – ofta viktigast – att alla trivs på arbetsplatsen och därmed snävrar de in utrymmet inte bara för knepiga personer utan också för de verkligt briljanta, eftersom dessa som sagt ofta har besvärliga personligheter.

Jag ser en video med titeln ”The feminisation of academia” på Youtube. Där nämns en undersökning från år 2017 där fler än 2.000 personer svarar på frågor rörande yttrandefrihet på amerikanska college. 56 procent av männen ansåg att studenterna inte skulle skyddas mot provokativa idéer medan 64 procent av kvinnorna ansåg att studenterna skulle skyddas. I samma studie föreslogs elva provokativa föreläsare. Det var ämnen som ”män är bättre på matte”, ”vita människor är rasister”, ”polisen får inte …”. En majoritet av männen ansåg att nio av de elva föreläsarna skulle få tala medan en majoritet av kvinnorna ansåg att alla elva skulle stoppas.

En undersökning från år 2018 visade att 71% av männen ansåg att yttrandefriheten var viktigare än ett inkluderande samhälle. 59 % av kvinnorna ansåg att ett inkluderande samhälle var viktigare än yttrandefriheten. Vidare, en majoritet av manliga lärare och doktorander vid amerikanska universitet ansåg att sanningssökandet var prioriterat framför sådan forskning som avsåg att förbättra samhället. För majoriteten av kvinnorna var det tvärtom. Kvinnor är också mer på linje med de stora samhällsströmningarna. Det är viktigt med alla människors lika värde och social rättvisa. Därmed har politisk korrekthet och woke tagit sig in i universitetsvärlden.

Män är i genomsnitt bättre på att systematisera och därmed mer benägna att acceptera provocerande sanningar. Kvinnor är mer empatiska vilket kan leda till att sanningen undertrycks till förmån för social harmoni eller helt enkelt därför att de är mindre intresserade av att systematisera.

Det finns rätt många studier som visar på samma typ av skilda prioriteringar för män och kvinnor, faktiskt så många att det finns fog för slutsatsen att politisk korrekthet och woke har ett direkt samband med feminiseringen av akademierna. Kvinnligt inflytande i den akademiska världen i sig bidrar till att undergräva sökandet efter sanning, vilket är universitetens enda grundbult. Går sanningssökandet förlorat bör verksamheten läggas ner. Ja mer än så, det som har gett västvärlden dominans, både direkt och indirekt, är sanningsprioriteringen. Med andra ord, det finns fog för hypotesen att feminiseringen på universiteten är samhällshotande.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den machiavelliska intelligenshypotesen

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/02/den-machiavelliska-intelligenshypotesen.mp3

För cirka 3 miljoner år sedan började homininhjärnan att expandera. När vår art, homo sapiens, dök upp för cirka 200 000 år sedan hade den mänskliga hjärnan svällt från cirka 350 gram till mer än 1 300 gram. Med andra ord hade den nästan fyrdubblat sin storlek. Hjärnan blev inte bara större utan också tätare. Elefantens hjärna är betydligt större än människans men innehåller mindre än sex miljarder neuroner, att jämföra med människans 86 miljarder neuroner. Det finns därvid flera frågor som behöver få ett svar. En handlar om hur det faktiskt gick till rent biologiskt.

Trots att människohjärnan bara upptar två procent av kroppsvikten så förbrukar den i vila ungefär 20 procent av energin. Det har fått antropologer att spekulera i om kokkonsten var en nödvändig förutsättning för krävande hjärna. Kokt föda är lättare att äta och på så sätt få i sig fler kalorier än rå föda. Ändå, jämfört med andra primater tappade vi muskelkraft, energi som istället gick till våra hjärnor. Schimpansen är hälften så stor som människan men nästan dubbelt så stark.

Den fråga som intresserar mest är ändå inte hur det gick till, utan varför homo sapiens utvecklade denna superintelligens. En hypotes handlar om kvinnans hypergami, att hon tenderar att välja den mest framgångsrike mannen. I takt med att hypergamins sexuella urvalsmekanism ökade i frekvens, ökade också trycket på männen att vara framgångsrika. När männen blev bättre på att ackumulera resurser ökade fördelen för kvinnor med att para sig med framgångsrika män, vilket i sin tur ökade urvalet för hypergami hos kvinnor ännu mer. Detta innebar en över tid skenande återkopplingsmekanism. Det är möjligt att kvinnlig hypergami gav upphov till den snabba utvecklingen av människans intelligens.

Det finns givetvis fler hypoteser: alltmer komplexa sociala nätverk, en kultur byggd kring verktygsanvändning och samarbete, utmaningen med ett hårt klimat etc. Den hypotes jag ska redogöra för här för fram tanken att det handlar om socialt samspel och mera precist: vi har utvecklat dessa stora hjärnor för att kunna lura och bedra varandra. I det har vi varit så framgångsrika att vi till och med lurar oss själva.

Tro inte på dogmen om att människor vill leva i samhällen där alla är lika mycket värda. Människan är ett flockdjur och det sociala samspelet inom gruppen handlar inte bara om samarbete utan också om konkurrens. De tidigaste homo sapiens levde i små, sammansvetsade grupper om 20 till 50 individer som oftast samarbetade men också internt konkurrerade om mat, sex, territorium och social status. Mestadels var konkurrensen ett nollsummespel, där den enes vinst var den andres förlust. Den slog in kilar i annars samarbetsorienterade relationer, välbekanta också i vår egen tid: politik på arbetsplatsen, statusrivalitet bland vänner, sexuell svartsjuka, maktkamper inom ett äktenskap, frestelsen att vara otrogen utan att bli upptäckt.

Det gällde både att vara smart och hänsynslös för att vinna – det som i litteraturen ibland kallas för den machiavelliska intelligenshypotesen. Niccolò Machiavelli (1469-1527) var en florentinsk diplomat och författare som i sitt mest kända verk, Fursten, förespråkar en hänsynslös politik efter principen ”ändamålet helgar medlen”. Denna konkurrens hade givetvis sitt pris. Matt Ridley skriver i sin bok om evolutionsbiologi, The Red Queen (1995) att det pågår någon form av kapprustning inom arten. Robert Trivers går i The Folly of fools (2011) ännu längre. Han menar att det var kapprustningen mellan lögn och genomskådande som gav upphov till vår intelligens. Oärlighet och lurendrejerier har varit den slipsten mot vilken intellektuella verktyg har skärpts, för att frilägga sanningen.

Vi behöver inte bara våra stora hjärnor för att klara ett avancerat samspel utan framför allt för att kunna räkna ut hur vi ska fuska, en katt- och råttalek där vi driver varandra allt högre upp i mental förmåga. Så vi skryter och smiter undan, skvallrar och talar illa om folk bakom deras ryggar. Vi underminerar våra förmodade lagkamrater, fjäskar för våra chefer, flirtar på ett olämpligt sätt och manipulerar andra för våra egna syften. Kort sagt, vi är själviska. Inte ohjälpligt själviska, bara lite mer än vad våra beteendenormer kräver. Men naturligtvis skyltar vi inte med vår själviskhet och våra ränksmiderier. När vi till exempel skryter försöker vi vara subtila med det. Det är vulgärt att skryta med sin lön, sina akademiska framgångar eller sina fina vänner, men om dessa är värda att skryta med brukar vi hitta något sätt att låta andra veta det. Vi namedroppar, bär märkeskläder, smycken, klockor och handväskor, om vi har råd. Förhoppningsvis gör det oss lite mera värda än våra medmänniskor. Vi smickrar våra allierade och slår undan benen för våra fiender. Vi tar gärna åt oss äran för framgångar och undviker att få skulden för misslyckanden. Vi lobbar för en politik som gynnar oss, även om vi har liten anledning att tro att den politiken kommer att gynna hela gruppen. Vi ljuger, om än inte obekymrat, och säger till våra medmänniskor sådant som vi tror att de vill höra. Vi motiverar våra handlingar genom att hänvisa till vad som är bäst för alla.

Bedrägeri är helt enkelt en del av den mänskliga naturen – ett faktum som är helt logiskt mot bakgrund av evolutionens konkurrensinriktade och själviska logik.

Bedrägeri är helt enkelt en del av den mänskliga naturen – ett faktum som är helt logiskt mot bakgrund av evolutionens konkurrensinriktade och själviska logik. Bedrägerier gör att vi kan skörda vissa fördelar utan att betala hela kostnaden. Och ja, alla samhällen har normer mot att ljuga, men det betyder bara att vi måste arbeta lite hårdare för att inte åka fast. I stället för att ljuga rakt ut kanske vi vrider och vänder på sanningen ännu ett varv. Eller så plockar vi russinen ur kakan.

Självbedrägeriet är en särskilt subtil och viktig form av fusk. Det förekommer på alla nivåer och verkar vara nödvändigt. Våra sinnesorgan har utvecklats till att ge oss en fantastiskt detaljerad och exakt bild av omvärlden. Det borde självklart vara så att sanningen om omvärlden hjälper oss att navigera i den på ett mer effektivt sätt. Men när denna information väl når våra hjärnor är den ofta förvrängd och vinklad. Robert Trivers skriver att självbedrägeriet är ”den slående motsägelsen” i kärnan av vårt mentala liv. Våra hjärnor ”söker information”, säger han, ”och agerar sedan för att förstöra den”.

Vi lurar oss själva på många olika områden i livet. Ett område är sport. Tänk på hur en MMA-fighter medvetet kan förtränga en skada under en match, eller hur en maratonlöpare kan lura sig själv att tro att han är mindre trött än han egentligen är. En studie av tävlingssimmare visade att de som var mer benägna att lura sig själva presterade bättre under ett viktigt kvalifikationslopp. Ett annat område är personlig hälsa. Med tanke på hur viktig hälsan är för vår lycka (för att inte tala om vår livslängd) skulle man kunna tro att det är en domän där vi sökte sanningen. Tyvärr visar studie efter studie att vi ofta förvränger eller ignorerar kritisk information om vår egen hälsa. Vi lurar också oss själva när det gäller vår körförmåga, sociala kompetens och ledarskapsförmåga. Det finns en bred bas av bevis som visar att människans hjärna är en dålig förvaltare av den information som den får från omvärlden.

Det är inte ovanligt att vi på våra medmänniskor projicerar egenskaper som i själva verket är mer sanna om oss själva, för att därefter attackera dem. Vi förtränger smärtsamma minnen, skapar helt falska minnen, rationaliserar omoraliskt beteende, förstärker en positiv självbild och visar upp en rad olika försvarsmekanismer.

I sin bok The Strategy of Conflict (1967) studerade nobelpristagaren i ekonomi, Thomas Schelling, vad han kallade ”mixed-motive games”. Det är scenarier som involverar två eller flera spelare vars intressen överlappar varandra men också delvis skiljer sig åt. Som Schelling visade kan spel med blandade motiv uppmuntra till konstiga beteenden. Ett klassiskt exempel är spelet Chicken, som vanligtvis spelas av två tonåringar i sina bilar. Spelarna kör mot varandra på kollisionskurs och den som först väjer har förlorat. Traditionellt är det ett spel som handlar om bravado. Men om du verkligen vill vinna, så är det här Schellings råd: När du står uppställd mot din motståndare och varvar upp motorn, ta bort ratten från din bil och vifta med den mot din motståndare. På så sätt vet han att du är fast besluten att inte väja, oavsett vad som händer. Om han inte vill dö, måste din motståndare väja först, och då är du vinnaren.

Det är vanligtvis ingen bra idé att begränsa sina egna alternativ. Men Schelling visade att handlingar som verkar irrationella kan vara strategier som gör att du vinner. Om du till exempel blir kidnappad kanske du föredrar att inte se din kidnappares ansikte eller få veta hans namn. Varför inte? För om han vet att du kan identifiera honom senare är det mindre troligt att han släpper dig. Om du är en general som är övertygad om att din armé kan vinna, trots att oddsen talar emot det, kan du ändå kanske skrämma din motståndare till att backa. Med andra ord innehåller spel med blandade motiv den typ av incitament som belönar självbedrägeri. I spelet chicken vinner du inte för att du inte kan styra, utan för att din motståndare tror att du inte kan styra. På samma sätt som chansen minskar för att du överlever, om kidnapparen tror att du har sett hans ansikte.

Det finns fortfarande en viktig fråga som dröjer sig kvar. Om målet med självbedrägeri är att skapa ett visst intryck hos andra, varför förvränger vi då sanningen för oss själva? Vad är fördelen med självbedrägeri jämfört med en enkel, avsiktlig lögn? Det finns många sätt att besvara den här frågan, men de flesta kokar ner till att det är svårt att ljuga. För det första är det kognitivt krävande. Huckleberry Finn, till exempel, kämpade för att hålla ordning på sina historier. Som Mark Twain har konstaterat någon annanstans: ”Om du säger sanningen behöver du inte komma ihåg någonting.”

Utöver de kognitiva kraven är det också svårt att ljuga eftersom vi måste övervinna vår rädsla för att bli påkomna. Människor blir arga när de blir lurade – en reaktion som är nästan lika universell som lögnen själv. Bortsett från sociopater och tvångsmässiga lögnare undviker de flesta bland oss att ljuga rakt ut. Vi gillar inte oss själva om vi gör det och risken är stor att vi avslöjar oss. Hjärtat slår snabbare, huden blir varm och vi rodnar, vi börjar svettas. Kanske rycker det till i ögonen, eller att rösten darrar. Och andra människor är inte dumma. De iakttar oss med falkögon för att upptäcka tecken på bedrägeri. De analyserar våra ord och jämför dem ofta med saker vi sa för dagar, veckor eller månader sedan, granskar våra ansiktsuttryck och observerar våra beteenden för att se om de överensstämmer med våra uttalade motiv.

Andra människor har delvis insyn i vad vi tänker. Våra tankar är inte så privata som vi gärna föreställer oss. När vi ställs inför våra egna tankars genomskinlighet är självbedrägeri därför ofta det mest robusta sättet att vilseleda andra. Det är tekniskt sett inte en lögn, eftersom det inte är medvetet eller avsiktligt. Det bästa sättet att övertyga andra att de ska tro på något är att faktiskt tro på det själva. Bär en mask tillräckligt länge och den blir ditt ansikte. Spela en roll tillräckligt länge och den blir den du är. Tillbringa tillräckligt mycket tid med att låtsas att något är sant och du kan lika gärna tro på det. Det är för övrigt därför politiker är ett utmärkt exempel på självbedrägeri. Det sociala trycket på deras övertygelser är enormt. Psykologiskt sett ljuger politiker förmodligen inte så mycket som de återger sina egna självbedrägerier. Både lögnen och självbedrägeriet är sätt att vilseleda andra, men självbedrägerier är mycket svårare att upptäcka.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Demokratins väljare

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/01/demokratin_och_valjarna.mp3

Påstå att politiska partier gör mer skada än nytta och du kanske möts med förståelse. Säg att felaktig information till väljarna är ett allvarligt hinder för ett fungerande styrelseskick och du kan få respons. Men om du därefter antyder att dessa problem kan vara rotade i demokratins natur, då kommer du i bästa fall att möta sammanbitna blickar och döva öron. Vi som lever i demokratiskt styrda länder är, åtminstone i teorin, beredda att ifrågasätta allt – utom demokratin själv. Den behandlar vi som en dogm – en av det fåtal vi har. Det finns inget annat legitimt styresskick.

Det problem som alla kan se men ingen vill ta i, är att Västvärldens politiker är sekunda vara. Är de inte åldrade och halvt senila som Joe Biden, är de globalister och djupt osolidariska med sina nationer och folk. Nu står vi här med både konsekvenserna av och notan för tre decenniers massinvandring. Vi som tidigt påpekade vansinnet blev utdömda som rasister och när det är dags för politikerna att erkänna att vi hade rätt, så aldrig att de vidgår några fel. De är också i de allvarligaste av frågor, som krig, skrämmande okunniga, med den konsekvensen att de fattar beslut som går helt på kollisionskurs med vad folket vill. Vi har inget otalt med Ryssland. Varför gör vi oss till deras fiender?

Vägrar vi att se demokratins svagheter är vi oförmögna att ta itu med problem som kan ha sina rötter i systemet självt. Vi måste också kunna ifrågasätta demokratins grundbegrepp som jämlikhet, frihet, liberalism och mänskliga rättigheter.

Den här krönikan handlar om väljarna. Klarar de att tillsätta de för jobbet mest lämpade politikerna? Prioriterar de valda politikerna sina väljares intressen? Vilka bär det yttersta ansvaret för politiska misstag? Politikerna eller de väljare som tillsatt dem? Det finns en allmän uppfattning om att fungerande demokratier förutsätter upplysta väljare, ett påstående som låter bra men behöver problematiseras.

Till allmänbildningen hör vetskapen att demokratin är ett styresskick som ”de gamla grekerna” hittade på. Gentemot det synsättet finns två invändningar. Den ena är att demokratin som en metod för att avgöra vilka som ska bestämma är så enkel att den tveklöst har använts långt tidigare. Tänk er tio grottmän som ska välja vem som ska anföra ett anfall mot en annan stam. Sju vill ha Gruff som ledare, Tre vill ha Urk. Det blir Gruff som leder anfallet. Även barn anammar naturligt demokratiska metoder i sin lek när de är fler än två i gruppen. Det är ingen avancerad form av resonemang att följa majoritetens vilja och att ibland ge upp sina egna önskemål till förmån för vad gruppen vill.

Den andra invändningen har med en missuppfattning att göra. Demokratin var före modern tid inte något folkstyre utan alltid elitens projekt. De vanliga referenserna till Aten och Rom är vilseledande. Ja, makten utövades i vissa fall av medborgarna, och medborgarna deltog i domstolar och lagstiftning. Men detta var slavsamhällen och de befogenheter som utövades av medborgarna var av mycket exklusiv karaktär. Medborgarna var i själva verket en minoritet. Det som kallades demokrati var inget annat än en av flera möjliga former för elitens självstyre. Majoritetsstyre för dem betydde majoriteten av en priviligierad minoritet.

De regerande eliterna var medvetna om detta faktum. De skulle aldrig ha gjort sig till företrädare för en demokrati som omfattade alla, eftersom de ansåg att slaveri var en förutsättning för den typ av styre som de eftersträvade. De trodde att det enda sätt på vilket män – kvinnorna var uteslutna – skulle kunna ägna den tid som krävdes för att regera, liksom för att uppnå den kunskap som var nödvändig för att kunna bedöma politiska frågor, endast möjliggjordes av det faktum att slaveriet befriade dem från fysiskt arbete.

Thomas Jefferson var USA:s tredje president och huvudförfattaren till den amerikanska konstitutionen (Declaration of independence 1776). Han var en ivrig demokrat men i grunden aristokrat. Han hade inte för avsikt att ge rösträtt åt sina egna slavar. Vår tids demokrati, folkstyret, har ingen föregångare i den västerländska civilisationen.

Den moderna demokratin är representativ. Det reser frågan om representativitet är en eftersträvad kvalitet hos de politiker som anförtros makten?

När vi väljer en kandidat till ett ämbete väljer vi inte en ledare – i själva verket tittar vi inte alls på karaktärsdrag – vi väljer den som bäst speglar de egna åsikterna. Den vinner som bäst kan fungera i denna reflekterande roll. Eftersom detta kräver att politikern inte bara försöker spegla mina önskningar, utan också tusen andras, är den som vinner tyvärr inte bara en spegel, utan ett slags komplext prisma som försöker representera tusen viljor samtidigt. Den sista person som han egentligen är skyldig att vara, är sig själv. Om vi ställdes inför frågan vilket vi helst vill ha, en ledare med integritet eller någon som gör sitt bästa för att vara alla till lags, så är nog valet självklart. Problemet är att den typen av ledare inte premieras i den demokratiska valprocessen.

Vad är folkets önskan, när det väl blivit övertygat om att demokrati med allmänna val är det enda acceptabla statsskicket? Det är att alla människor ska vara jämlika, och som en följd av detta att såväl medfödda som förvärvade ojämlikheter (dvs. orättvisor) ska försvinna. Därför måste kungligheter och adel berövas sin makt. Ärvda privilegier måste avskaffas. Inte heller är naturliga ojämlikheter något positivt, som att vissa människor är mer intelligenta, mer aktiva, modigare och skickligare än andra. Demokratins väljarskara kan inte utrota dessa ojämlikheter, eftersom de är naturliga, men den kan neutralisera dem, göra de mest begåvade och klokaste bland oss maktlösa, genom att utesluta dem från befattningar och anställningar som står under dess kontroll. Demokratins urvalsprocess resulterar i att de kompetenta slås ut, just för att de är kompetenta. Eller mer precist, inte för att de är kompetenta utan för att de är ojämlika. Eller inte för att de är ojämlika utan för att de kan misstänkas för att vara motståndare till jämlikhet. Endast den kandidat som bäst representerar sina väljare vinner i maktkampen. Emellertid, ”mest representativ” kan inte översättas till ”mest kompetent”.

Den fråga som det ytterst handlar om är vilken kvalitet som har prioritet – är det rättvisa (alla får vara med och rösta) eller kompetens (bara ett urval är betrodda och får rösta). Västvärldens unga demokratier prioriterade kompetens. Vår tids demokratier prioriterar rättvisa. Alla måste få rösta, annars blir det ju orättvist! Problemet är att majoritetens åsikt inte kan inte vara något annat än ett uttryck för inkompetens, oavsett om detta beror på indoktrinering via medierna eller helt enkelt på att vanliga människor inte förstår vad som krävs för ett skickligt ledarskap.

Stora ledare är inte representativa utan exceptionella. Eftersom de överträffar gemene man i visdom, dygd och djärvhet ställs demokratiska samhällen inför ett dilemma: antingen krävs det att dessa exceptionella män och kvinnor låtsas vara något som de inte är. På så sätt blir demokrati en metod att sålla fram hycklare. Eller så driver väljarna och partierna bort dessa ledartalanger från politiken och väljer ledare som inte är ledare utan bara experter på medelmåttighet.

Detta leder oss till att göra en distinktion mellan sfären ”politik” och sfären ”statsmannaskap”, Den förra kan då sägas avse de aktiviteter genom vilka en kandidat söker och behåller sitt ämbete, vilket i demokratiska regimer innebär kampanjer, tal, löften och dyra PR-experter. Den senare avser istället kompetensen att leda ett land och dess invånare. En man eller kvinna som så passionerat anser sig vara värd ett ämbete att han eller hon är beredd att tävla om det på det skamlösa sätt som vi ser i varje valkampanj, är inte en person hos vilken ödmjukhetens dygd är särskilt framträdande. Genom att låta ämbeten bli föremål för folklig tävlan utesluts automatiskt de lämpligaste kandidaterna.

Så länge en politisk kandidat ägnar sig åt ”kampanjande”, kan han (eller hon) inte börja ägna sig åt verkligt statsmannaskap; och på samma sätt kan han, i den mån han agerar i sin roll som statsman, inte låta sig påverkas av den allmänna opinionens svängningar. Skiljer vi dessa två roller eller verksamhetsområden åt, ser vi genast att i demokratier kan politiker bara undantagsvis lyfta sig själva till den högre graden, som statsmän. Den som aldrig tar risker minimerar också risken för klander. Denna demokratins maktelit fattar utan tvekan beslut – och viktiga sådana – men de gör det som politiker, det vill säga under felaktiga förhållanden och därför ofta på ett dåligt sätt.

Man kan illustrera detta med hur Europas politiker förhåller sig till Vladimir Putin och Viktor Orbán, två ledare som är huvudet högre än Europas politikerkollektiv och därför förtjänar att kallas för statsmän. De har båda ett folkligt stöd som ingen politiker i Europa kommer i närheten av. Populära, betrodda och respekterade i hemlandet och intensivt hatade och motarbetade av EU och hela det västerländska politikerkollektivet. Slutsatsen: Den representativa demokratins politiker avskyr statsmän. De har inte behov av något annat än politiker. Ännu starkare: de har verkligen behov av att det i politiken inte finns något annat än politiker.

För att kunna rösta på rätt kandidat, vare sig det handlar om en president eller ett parti, behöver väjaren behärska två komplexa och mycket olika kompetensområden. Det första handlar om själva valet. Låt oss säga att det, som i USA, är en president som ska väljas.

Om jag inte vet något om kandidaterna som personer, deras styrkor, svagheter, erfarenheter, åsikter etc., då är jag heller inte kompetent att avgöra vem som är bäst lämpad för att regera, eller för den delen, utföra något annat jobb överhuvudtaget. Jag kan möjligen ha relevant kunskap om en granne, vän eller släkting, men det är närmast löjligt att föreställa sig att jag kan uppnå den kunskapsnivån när det gäller en presidentkandidat som jag aldrig har träffat och heller aldrig kommer att träffa, och om vilken mina enda informationskällor är antingen de som i den offentliga debatten målar upp kandidaten som djävulen själv, eller de som helgonförklarar honom eller henne. Problemen här är ganska uppenbara, men märk att detta bara är det första kompetensområdet upplysta väljare måste behärska.

För det andra måste jag, efter att ha fått kunskap om kandidaten, få kunskap om själva jobbet. Om jag inte vet hur jobbet fungerar, vilka styrkor och kompetenser det kräver, kan jag inte välja rätt person till jobbet, även om jag skulle råka känna alla kandidater personligen. Den kunskap som krävs för att verkligen veta vad som krävs för att bli en ”bra president” är både djupgående och komplex. Här behövs inte bara kunskaper i historia, geografi, retorik, militärvetenskap, internationell rätt och främmande språk, utan också erfarenhet. Om jag varken har kunskap eller erfarenhet är jag som en snickare som försöker bedöma en toraxkirurgs teknik. Snickaren kan ha en åsikt om kirurgens teknik, men hans åsikt är inte giltig – den är bara ett uttryck för okunnighet.

Demokratin kan med det perspektivet sägas bygga på ett fundament av okunnighet. Den inte bara föreslår utan kräver att medborgarna ska välja och vraka mellan tusen saker som de inte vet någonting om och som de kanske aldrig ens har övervägt. Det behöver inte sägas att en sådan atmosfär är en bördig jordmån för felaktiga val.

I en demokrati kan en regering som är ärlig, seriös, välvillig och som respekterar väljarna inte begränsa sig till att lyda den allmänna opinionen. Men den kan inte heller undkomma den. Ledarskribenter, statsvetare, influencers och vanligt folk finns där och de är intresserade av politik. Regeringen kan inte agera utan dem. Så vad kan den göra? Det finns bara en möjlig lösning: eftersom regeringen inte kan följa opinionen, måste opinionen följa regeringen. Regeringen måste med andra ord kontrollera medierna och den vägen se till att regeringens styre och folkets åsikter stämmer överens. Demokrati kräver propaganda och resultatet blir ett slags baklängesdemokrati.

Betrakta återigen vår typiska röstande medborgare. En av orsakerna till demokratins inkompetenta ledare är att de röstas fram av inkompetenta medborgare. De kanske inte har någon åsikt om skogsbiomassans framtida substitutionseffekter (f’låt, men det var kul att skriva) men i övrigt så tror de sig veta väldigt mycket. I synnerhet tror de sig veta allt möjligt som handlar om politik. De tror sig veta vad som pågår med den globala uppvärmningen. De tror att de vet vilken typ av effekt en skattejustering skulle ha på den nationella ekonomin. De tror att de vet vilken sorts utrikespolitik som behövs i Mellanöstern.

Listan kan göras hur lång som helst men förhoppningsvis är poängen tydlig. I grunden är det demokratins rättviseprioritering som gör att inkompetenta väljare röstar fram inkompetenta ledare. I övertydlighetens namn, detta handlar inte om folkförakt. Människorna har full rätt att vara politiskt okunniga och prioritera andra frågor i sina liv. Det har bland annat den amerikanske filosofen Jason Brennan lyft fram i sin bok ”Against Democracy” som jag tagit upp i en tidigare krönika.

Brennan visar mycket övertygande att en majoritet av väljarna – inkluderat de som inte bryr sig om att rösta – varken är kunniga eller förutsättningslöst informationssökande när det gäller politik. De föredrar att leva sina dagliga liv utan att ägna politiken något större intresse. Och upplysta, det låter ju bra, men när de intresserar sig för politik så söker de efter information som bekräftar de politiska åsikter de redan har. De tenderar att förakta människor som inte håller med dem och anser att människor med andra politiska uppfattningar är dumma, onda, själviska eller, i bästa fall, djupt missledda. Det politiska engagemanget gör oss till ovänner, fördummar och korrumperar oss. De flesta av oss bör, för våra mentala hälsas skull, minimera vårt engagemang.

Med tanke på de beslut västvärldens politiker fattar, så kan jag inte förstå annat än att allmänna val för fel människor till makten. Det är ett systemfel. Det finns ett ordspråk för detta: Som man ropar i skogen får man svar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Fem frågor och svar om ras

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/01/fem-fragor-och-svar-om-raser.mp3

Att tala om raser låter väldigt föråldrat. Jag har läst att moderna forskare har övergett rasbegreppet. Ras är väl bara är en social konstruktion?

Kommentar: Ja, ras är en social konstruktion på samma sätt som en atom eller en labrador är det. Det är etiketter som vi socialt konstruerar för att identifiera något i den verkliga världen. Om vi driver den här inställningen tillräckligt långt skulle vi till slut komma fram till att begrepp som hundraser eller olika typer av möbler också är sociala konstruktioner.

Forskare kan i dag avgöra vilken ras en person tillhör på många sätt: skelettet, bakterierna i munnen och till och med genom att scanna hjärnan. AI kan med hög precision identifiera människors ras från röntgenbilder av bröstkorg, ryggrad och till och med mammografi. Några av de genetiska variationerna mellan olika raser är kroppsstorlek och proportioner, hårets form och fördelning, huvudets form och ansiktsdrag, kraniets kapacitet och hjärnans form, blodgrupper, antal ryggkotor, könsorganens storlek, bentäthet, fingeravtryck, grundläggande ämnesomsättning, kroppstemperatur, blodtryck, värme- och köldtolerans, antal och fördelning av svettkörtlar, lukt, öronvaxets konsistens, antal tänder, ålder när barnen tappar mjölktänderna, mönster på tandytorna, graviditetens längd, frekvens av tvillingfödslar, födelsekvot mellan män och kvinnor, fysisk mognad vid födseln, spädbarnets utveckling av alfavågor i hjärnan, färgblindhet, syn- och hörselskärpa, laktosintolerans, galvanisk hudrespons, kroniska sjukdomar, mottaglighet för infektionssjukdomar samt pigmentering av hud, hår och ögon.

Medicinskt är ras en viktig faktor när det gäller att avgöra om donatorer av organ och benmärg kommer att fungera för patienten. Enligt välgörenhetsorganisationen Gift of Life är ”etnicitet nyckeln till en perfekt matchning mellan donator och mottagare”. Du kanske tror att ras är en social konstruktion, men din kropp ser det verkligen inte på det sättet.

Vilka raser finns det? Antropologen Charles S. Coon identifierade tolv olika raser i sin bok Races: A Study of Race Formation in Man (1950). De stämmer anmärkningsvärt väl överens med vår tids genetik:

• Afrikaner söder om Sahara
• Nordostasiater
• Européer
• Sydasiater
• Sydostasiater
• Nordafrikaner och folk från Mellanöstern
• Indianer
• Arktiska folk
• Öar i Stilla havet
• Australiensiska aboriginer
• Bushmän
• Pygméer

Jag tvivlar på att vi kan ta IQ-tester på allvar för att jämföra olika grupper, eftersom de kommer att vara kulturellt färgade av den som ställer frågorna.

Ingen har kunnat visa hur IQ-tester är rasistiska. Det finns t.ex. IQ-tester som inte har någon verbal dimension alls, utan bara testar en persons förståelse av mönster och former. Om tester är kulturellt vinklade för att gynna västerländska vita människor, som vissa hävdar, varför får då vissa asiater högre poäng än infödda vita människor? Och varför har inte någon visat hur felaktiga de är genom att visa att svarta gör bättre ifrån sig, till exempel genom att få högre betyg eller lyckas i sina karriärer? I själva verket ser vi att deras resultat överensstämmer med vad IQ-tester skulle förutsäga.

Betyder det att du tycker att vita är medfött överlägsna svarta människor?

Alla som erkänner rasskillnader i IQ vet att östasiater får högre poäng än vita människor. Detta betyder inte att de är asiatiska ”supremacister”. Raser skiljer sig åt på alla möjliga sätt. Ta idrott. Svarta utmärker sig i sporter som basket och amerikansk fotboll. Svarta utgör 73% av spelarna i NBA, samtidigt som de utgör cirka 13% av den amerikanska befolkningen. Östafrikaner från länder som Etiopien dominerar långdistanslöpning. De fyra senaste olympiska mästarna i maraton är alla från Östafrika. I 1988 års världsmästerskap i terränglöpning var de 10 främsta i mål alla från Kenya eller Etiopien. Intressant nog finns det även här en tydlig rasskillnad mellan de afrikanska raserna. Västafrikaner utmärker sig inte på långdistanslopp, men de dominerar sprintlopp. De fem främsta rekordhållarna på sprintdistansen 100 meter är alla av västafrikanskt ursprung (och representerar antingen Jamaica eller USA).

Löpning är den mest egalitära av sporter, den kräver ingen rekvisita. Etiopiens Abebe Bikila bevisade detta på ett minnesvärt sätt vid OS i Rom 1960, då han utan skor, utan tränare och utan erfarenhet vann maratonloppet. Om det inte fanns skillnader mellan raser borde medaljpallen för löpare likna en regnbåge av mångfald. Men det är precis tvärtom. Bland männen innehar idrottare av afrikansk härkomst alla större löparrekord, från 100 meter till maraton. I de sju olympiska 100-meterslopp i följd för herrar var alla 56 finalister av västafrikansk härkomst. Svarta är helt enkelt naturligt överlägsna i löpning. Det gör mig inte till en svart supremacist att erkänna detta, lika lite som det gör mig till en östasiatisk supremacist att notera deras högre genomsnittliga IQ. Att erkänna dessa ofta starka naturliga skillnader innebär inte att man tror på någon slags metafysisk hierarki mellan raser. Den typen av tänkande är bara ideologi som hindrar oss från att se verkligheten som den presenterar sig för oss.

Varför är svarta människor så utsatta av polisen? Amerikanska fängelser är fulla av unga svarta män.

Den enklaste förklaringen till varför så många svarta människor sitter i fängelse är enkel: de begår fler brott. Faktum är att så länge som ras och brott har registrerats i USA har svarta varit representerade långt utöver sin andel av befolkningen. Enligt FBI:s statistik från 2018 var 53,3 procent av de mordoffer vars ras var känd svarta eller afroamerikaner. Svarta utgör också majoriteten av dem som dömts för mord, trots att de bara utgör ungefär en åttondel av befolkningen. År 2018 rapporterade FBI att 53,3% av arresteringarna för mord var av svarta amerikaner. Dessa siffror har faktiskt stigit de senaste åren, särskilt efter Black Lives Matter-aktivismen efter George Floyds död 2020. År 2020 utgjorde svarta i USA 56,5% av mordbrottslingarna. Detta steg till 60,4 % 2021, vilket var ett rekord. När man bryter ner statistiken ytterligare efter kön och ras innebär det att de 6 % av befolkningen som utgörs av svarta män står för över hälften av våldsbrotten. Baserat på FBI-data från 2021 kan man beräkna att en av 22 svarta män blir mördare under sin livstid, jämfört med ungefär en av 425 vita män. Att USA har en stor svart fängelsepopulation är en återspegling av det som brottsstatistiken visar.

Det finns problem med rasrelationerna mellan svarta och vita i hela västvärlden, men det är farligt att använda statistik för att piska upp rädslan för invandring. Det finns ingen koppling mellan invandring och brottslighet.

Det finns definitivt en stark koppling mellan invandring och brottslighet. År 2023 rapporterades det att afrikaner är ansvariga för 42 % av brotten på kollektivtrafiken i Frankrike samtidigt som de utgör bara 3,2 % av befolkningen. I Parisregionen var överrepresentationen 52 % och 69 % av våldsbrott i kollektivtrafiken, inklusive sexuella övergrepp. År 2022 rapporterade London Assembly att trots att de svarta utgör endast 13% av Londons totala befolkning, står svarta Londonbor för 61 procent av de mord som begåtts med kniv. En tysk studie från 2017 visade att ett ökat flyktingmottagande ledde till en ökning av brottsligheten. En studie från Turkiet år 2024 visade samma sak. Morddata som samlats in om EU-migration under en elvaårsperiod visade att varje procents ökning av invandringen var förknippad med en 3,6-procentig ökning av mordfrekvensen. I de europeiska länder som registrerar brott efter etnicitet är icke-européer starkt överrepresenterade. En studie från 2017 visade att 84% av de grova våldtäkterna i Sverige begicks av män med utomeuropeisk bakgrund. Fyra år senare visade en kartläggning att 58 procent av dem som dömts för våldtäkt och försök till våldtäkt var födda utomlands. När det kom till överfallsvåldtäkter ökade utlänningars överrepresentation, och då var hela 80 procent födda i ett annat land.

De mest representerade grupperna var somalier, eritreaner, algerier, irakier och gambier. Antalet dömda brottslingar bland andra generationens invandrare i Danmark är 51 % högre än bland infödda danskar. Icke-schweiziska medborgare utgör nästan hälften av mord- och våldtäktsförövarna i Schweiz. I Nederländerna är immigranter med icke-västlig bakgrund 14 % av befolkningen, men svarar för 40 % av våldsamma övergrepp och narkotikabrott. Det tydliga mönstret är att icke-vita grupper begår mycket högre frekvenser av brott av alla slag när de immigrerar till västländer.

Vi lär oss fortfarande mycket om hur genetik påverkar beteendet på alla möjliga sätt. Om vi ​​accepterar att det finns betydande skillnader mellan raser, är det ett rimligt antagande att dessa skillnader också återspeglas i benägenheten till asociala beteenden. Vi vet till exempel att högre nivåer av testosteron hos män gör dem mer impulsiva och aggressiva. Det finns en väletablerad skillnad i totala testosteronnivåer mellan raser, särskilt mellan unga män. Svarta har de högsta testosteronnivåerna, medan asiater har de lägsta, vilket korrelerar med deras ranking i statistiken över våldsbrott.

I allt högre grad kan forskare studera hur specifika gener och deras interaktioner påverkar antisocialt beteende. Särskilt gäller det monoaminoxidas A (MAOA)-genen, också kallad ”krigargenen”, som kan kopplas till aggressivt beteende och allvarlig brottslighet. Denna gen finns hos bara 0,1 % av europeiska män, men hos 5,2 % av afroamerikanska män.

Begreppet underarter är inte kontroversiellt inom genetiken. Det skulle vara konstigt om homo sapiens inte hade utvecklat distinkta genetiska kluster efter årtusenden av geografisk isolering. Faktum är att vi lätt kan identifiera dessa kluster genetiskt, och de matchar anmärkningsvärt väl med vad som historiskt sett har uppfattats som världens raser före genetisk vetenskap. Nya invandrare som kommer till västvärlden har lätt för att förstå vem som är vit, svart, arab etc. Vi känner alla igen dessa skillnader intuitivt: vi vet att Joe Biden är vit och Kanye West är svart.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Deglobalisering

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/01/deglobalisering.mp3

År 1791 skrev den svenske skalden Johan Henric Kellgren «Dumboms leverne», en satirisk dikt som drev med självklarheter. Där finns strofen:

På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.

Med andra ord, Dumbom (namnet hittade Kjellgren på) sa något självklart, samtidigt som han vände bakfram på det. Det självklara var givetvis att stora städer måste ha tillgång till vattenvägar, eftersom städer är handelsplatser. Dessutom måste de vara svåra för fiender att inta. De forntida egyptiska städerna låg där de låg eftersom de hade den perfekta kombinationen av vattenvägar och en ökenbuffert mot sina fiender. Kolla var städerna ligger i Sverige eller i vilket land som helst. Nästan alltid med vattenvägar och de äldsta bakom ringmurar. Det fåtal som inte ligger vid vatten har alltid något annat starkt skäl för sin placering.

Sjöfararnationer kan behärska världen. Det gjorde Spanien och Portugal på 1500-talet, vilket är skälet till att språken i Sydamerika är spanska och portugisiska. Det bidrog att de genom sitt läge på en halvö var befriade från det allmänna tumultet på den europeiska kontinenten. Den industriella revolutionen reducerade Spanien till en avkrok, samtidigt som den blev startskottet för det engelska imperiet, som i synnerhet under 1800-talet byggde upp en marin överlägsenhet. Efter 1945 har USA tagit över ledartröjan. Först Storbritannien och sedan USA, det är förklaringen till att världsspråket är engelska.

Fyra år efter andra världskrigets slut skapade amerikanerna NATO, historiens största militärallians, för att kunna slå tillbaka Sovjetunionen. Det vet vi. Vad som dock ofta glöms bort är att denna allians bara var halva planen. Amerikanerna skapade också, i rollen som världspolis, en global säkerhet så att alla som trafikerade världshaven kunde åka vart som helst, när som helst, ha kontakt med vem som helst, på vilket ekonomiskt sätt som helst och delta i vilken leveranskedja som helst, utan militär eskort.

Det resulterade i den snabbaste ekonomiska tillväxten som mänskligheten någonsin har upplevt. Denna ordning skapade den värld vi lever i idag, en värld med avancerade globala transporter och finanser, med ständigt tillgänglig mat och energi, med oändliga förbättringar i en svindlande hastighet. Men allt (utom korven förstås) har en ände. Trettio år efter det kalla krigets slut håller de stora krigsfartygen på att bli ett militärt problem. Små nationer kan sänka hangarfartyg med drönare. Amerikanerna på väg att åka hem. Ingen annan nation har den militära kapacitet som krävs för att upprätthålla den globala säkerheten och därmed också den globala handeln.

Jag bor större delen av året på en thailändsk ö, som inte ens är hälften så stor som Öland. Där finns de flesta av de livsmedel som jag gillar. Mjölken kommer från Holland, det bredbara smöret från Danmark, whiskyn från Japan och osten från Schweiz. Lammköttet har skeppats hit från Australien. Falu rutbröd och Marabou mjölkchoklad, svindyra delikatesser, finns också att köpa. Det är inget speciellt med det, så ser det ut överallt i världen. Under förutsättning att det finns en tillräckligt stor kundkrets, så finns varan. Vi tar det för självklart att det är så.

Nu har jag läst Peter Zeihans bok The end of the world is just the beginning: Mapping the Collapse of Globalization. (2022) Det är en nattsvart förutsägelse om hur den globala världshandeln – produktionen och därmed också konsumtionen – kommer att kollapsa. Zeihan förutsäger en deglobalisering och menar, föga uppmuntrande, att den globaliserade världens undergång egentligen bara är början på hemsk resa för mänskligheten. Bara länder som kan vara självförsörjande har en chans att överleva, som USA och Ryssland:

Ljusen kommer att flimra och bli mörka. Hungersnödens klor kommer att gräva djupt och få slipper undan. Tillgången till de insatsvaror – finansiella och materiella och arbetskraft – som definierar den moderna världen kommer att upphöra att existera i tillräcklig mängd för att göra modernitet möjlig. Historien kommer att se annorlunda ut överallt, men det övergripande temat kommer att vara omisskännligt. De senaste sjuttiofem åren kommer att bli ihågkomna som en guldålder, som inte varade på långa vägar tillräckligt länge.

Zeihan resonerar kring världens åldrande befolkning. År 2019 hade jorden för första gången i historien fler människor i åldern sextiofem år och äldre än fem år och yngre. År 2030 kommer det att finnas dubbelt så många pensionärer som arbetande människor.

Oavsett hur man vrider och vänder på siffrorna är Kina det snabbast åldrande samhället i mänsklighetens historia. Landets födelsetal gled under ersättningsnivåerna redan på 1990-talet. Det är som högst 1,3, vilket är bland de lägsta för något folk i hela mänsklighetens historia. Landets demografiska tillbakagång sker nu lika snabbt som tidigare dess expansion. Kina kommer snart att under en enda människas livstid ha färdats från en förindustriell fattigdom till ett välstånd i toppen av världsligan och nu förestående, en postindustriell demografisk kollaps.

Men landet kommer inte att dö ensamt. För så vitt skilda länder som Japan, Tyskland, Italien, Sydkorea, Ukraina, Kanada, Malaysia, Taiwan, Rumänien, Nederländerna, Sverige, Belgien och Österrike gäller att inget av länderna har tillräckligt med unga människor för att klara generationsskiftet. Det är en fråga som svenska medier lite yrvaket börjat ta upp.

Världens problematiska demografi är ett slags fond för Zeihans resonemang om den globala sjöfarten. Dessa gigantiska oljetankers och containerfartyg som inte bara gör det möjligt för mig att köpa svenskt knäckebröd, utan är den nödvändiga logistiska grunden för världens urbanisering.

När den amerikanska dominansen efter andra världskriget gjorde haven fria och säkra för alla sjönk transportkostnaderna så snabbt att tillverkningsindustrin flyttade ut från de stora städerna och de gamla flodbaserade cirkulationssystemen. Många flyttade också bort från de västliga ekonomierna. Varför sy kläder i Borås när de kan tillverkas mycket billigare i Bangladesh? Dåliga engelska bilar lämnade världsmarknaden och istället fick vi för samma eller lägre pris pålitliga japanska bilar. Alla asiatiska städer som kunde bygga en hamn och en viss omgivande infrastruktur byggde ut sin kompetens och sina industrier. Asiaterna uppfattade västerländsk konsumtion som vägen till stabilitet och välstånd och anpassade sina ekonomiska och sociala normer till exportbaserad tillverkning. Lägg till sjötrafiken med containers. Under kalenderåret 1969, det första året med containertrafik, ökade den japanska exporten till USA med nästan en fjärdedel.

Tillverkning i lågprisländer är den ena pusselbiten i den ekonomiska globaliseringen, den andra är storskalig sjöfart och billig energi. Det kan exemplifieras med vad som händer just nu i Europa. Europeisk bilindustri hotar att konkurreras ut av kinesisk. Tyskland kan inte behålla sin position som en modern industrination utan rysk energi. Historien om allt som är tyskt och ryskt handlar om omväxlande kapitel av motvilligt samarbete och skarp konflikt. Kriget i Ukraina tvingar fram många svåra frågor för alla inblandade.

Trots att EU officiellt strypt all import av rysk olja och gas kommer den in i unionen via omvägar – en handel som omsätter miljarder. De vanligaste transitländerna är Indien och Turkiet. Indien ökade till exempel sin import av rysk olja med hela 140 procent under 2023 – och EU ökade sin import av olja från Indien med 115 procent. Italien, Frankrike och Nederlän­derna är de EU-länder som kö­per mest olja från Indien. I praktiken är det alltså rysk olja som säljs till EU, med en omväg över Indien. Dessutom lagras den ryska oljan i turkiska hamnar, varifrån EU köper. Ytterligare en metod att köpa olja är via den så kallade ryska skuggflottan: hundratals gamla olje­tankfartyg med registrering i främmande länder, eller ingen registrering alls. I mediernas rapportering så fokuseras främst Ryssland och de miljöfarliga transporterna. Det sägs inget om att det som driver systemet framför allt är köparna, det vill säga de länder i Europa som inte klarar sig utan den ryska oljan.

Före industrialismen förutsatte en stad ett omland som försåg den med i synnerhet nödvändiga livsmedel. Så är det inte längre. Se arabvärlden. Oljan, i kombination med amerikanernas marina närvaro, har förändrat regionens möjligheter. Istället för kringvandrande beduiner, ett kluster av fattiga fiskebyar vid kusten, ståtar regionen istället med en blandning av överbefolkade krigshärjade stadslandskap och futuristiska städer med rika invånare och en slavliknande underklass. Dubai med bortåt fyra miljoner invånare är ett talande men också extremt exempel. Regionen exporterar olja och naturgas, nästan ingenting annat. Den importerar mat, teknik, elektronik, vitvaror, kläder, mobiltelefoner, maskiner, flygplan, bilar, byggmaterial – i stort sett allt. Inklusive arbetskraft – både kvalificerad och okvalificerad. Till och med kameler. Nästan varje molekyl av kolväten fraktas ut med vatten, medan nästan varje importpaket färdas samma väg.

Tänk tanken att Förenade Arabemiraten inte längre kan sälja sin olja därför att världshaven är fulla av pirater. Inga inkomster och de av Dubais invånare som inte kan fly, de kommer att svälta ihjäl. Det gäller också för Singapore, för London och Tokyo och i stort sett för alla av världens stora städer.

Rutten från Shanghai till Hamburg är 12.000 nautiska mil. Det snabbaste ett kommersiellt lastfartyg kan segla är tjugofem knop. Resan mellan Shanghai och Hamburg tar minst tre veckor. Den första och mest uppenbara risken är piraterna. Varje zon utan en någorlunda stark lokal marinstyrka är en zon som riskerar att bli utsatt för pirattrakasserier av Somalias typ. Men också stater kommer att ge sig in i leken. Att helt enkelt skicka ut sin flotta för att ta det man behöver från andra är en urgammal lösning.

Moderna städer – och särskilt Östasiens megastäder – är särskilt illa ute. Alla existerar bara för att globaliseringen och trygga transporter har gjort det lätt för dem att få tillgång till marknader för sin export. Om man tar bort de globala transporterna kommer städerna att bli ansvariga för sin egen mat, energi och nödvändiga industrivaror. Det är, med ett ord, omöjligt.

Peter Zeihan menar att vi fram till nu har levt ”i ett perfekt ögonblick”. Världen efter andra världskriget och i synnerhet under de senaste decennierna har varit den bästa den kunde bli under vår livstid. Istället för billigt, bättre och snabbare väntar oss en värld som är dyrare, sämre och långsammare. För världen – vår globaliserade värld – håller på att brytas sönder.

Jag tuggar en stund på Peter Zeihans mer än dystra profetia. Nu måste jag läsa något mer uppmuntrande! Det finns en forskningsrapport från år 1969 där 24 framtidsforskare siar om Sverige år 2000. Alla är män. I dag skulle nog alla, eller i varje fall majoriteten, vara kvinnliga forskare. Nå, hur som helst: De förutspådde att vi vid millennieskiftet skulle ha eluppvärmda motorvägar för att slippa snö och halka, foster skulle kunna få en intelligensspruta som höjde dess framtida IQ med 50 procent och vi skulle ha fabriker på havsbotten. Vi skulle jobba 30 timmar i veckan, tjäna sextiotusen i månaden och ha tolv veckors semester. Så blev det ju inte. Kanske Peter Zeihan har lika fel?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Begreppet Rasism.

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2025/01/sondagskronika-rasism.mp3

Under Englands viktorianska era var sex det stora tabut. I dag, oavsett vilken etikett vi sätter på vår egen ålder, är ras det stora tabut, inte bara i England utan i stort sett över hela västvärlden, inbegripet Sverige. Viktorianerna förnekade praktiskt taget att sex existerade. Idag hävdar många opinionsbildare självsäkert att ras ”bara är en social konstruktion”, en produkt av en osund fantasi snarare än en biologisk realitet.

Viktorianerna straffade människor som talade om sex, skämtade om sex eller skrev alltför öppet och uppriktigt om sex. I dag avskedas journalister, discjockeys, ledande idrottsprofiler, offentliga tjänstemän och framstående akademiker som bryter mot rastabut.

Den ”antirasistiska” politiska vänstern har i princip carte blanche att fördöma, smutskasta, spionera på, demonstrera mot, skrämma och till och med ibland misshandla individer och organisationer som har överträtt vår tids viktorianska rasideal. Offentliga personer tvingas avgå från sina befattningar, fördöms av sina egna kollegor och utsätts för utredningar av sin ”bakgrund” och sina ”kopplingar” till andra individer och grupper som också har brutit mot rastabut. Den ständiga agitationen för allt strängare åtgärder mot ”hatbrott” och ”hatpropaganda” verkar peka mot att rastabut till slut kommer att bli officiellt förankrat i formell lag.

Enligt många internationella undersökningar (till exempel World Population Review 2022) är Sverige ett av världens minst rasistiska länder. Det hindrar inte Arbetsmarknadsdeparte-mentet, Kulturdepartementet och Socialdepartementet att den 13 december förra året presentera en ”Ny handlingsplan för ett samhälle fritt från rasism:

Genom denna kraftsamling tar regeringen viktiga steg framåt i arbetet för ett Sverige fritt från rasism och hatbrott. Arbetet på området ska bli träffsäkert, utvärderingsbart och långsiktigt. Ett särskilt fokus läggs på områdena skola, rättsväsende, välfärd samt arbetsliv.

Oxford English Dictionary (OED) är ett referensverk i flera volymer. Till skillnad från de flesta ordböcker innehåller OED även information om ordens första historiska uppkomst och användning. Enligt den andra upplagan (1989) förekom ordet ”racism” tidigast på engelska i en bok från 1936 av den amerikanske ”fascisten” Lawrence Dennis, The Coming American Fascism. Den andra förekomsten av termen på engelska, som OED registrerar, är i titeln på en bok som ursprungligen skrevs på tyska 1933 och översattes till engelska och publicerades första gången 1938 – Racism, av Magnus Hirschfeld. Eftersom Hirschfeld dog 1935, före publiceringen av Dennis bok året därpå, och redan hade använt ordet flitigt i texten och titeln på sin egen bok, är det rimligt att det är han snarare än Dennis som är upphovsman till ordet ”rasism”.

Magnus Hirschfeld (1868-1935) var en tysk-judisk medicinsk forskare. I likhet med Havelock Ellis i England och Alfred Kinsey i USA var Hirschfeld inte bara en av de första som samlade in systematisk information om sexualitet utan också en apostel för ”sexuell frigörelse”. Hans huvudverk var en studie av homosexualitet. Han publicerade många andra böcker, monografier och artiklar som handlade om sex. Han hjälpte också till med att skriva och producera inte mindre än fem filmer i ämnet. Hirschfeld grundade ett ”Institut för sexualvetenskap” i Berlin och hjälpte till att organisera ”sexologi” på internationell nivå. I maj 1933 stängde nazisterna hans Institut för sexualvetenskap och Hirschfeld flydde till Frankrike, där han levde fram till sin död 1935.

Hirschfelds bok Racism ägnas till stor del åt en mycket polemisk kritik av några av de viktigaste rasideologierna och teorierna under 1800- och 1900-talen. De författare som Hirschfeld kritiserade, förutom nationalsocialisterna själva, som var hans favoritmål, var personer som idag är glömda eller allmänt ses som överspelade. Även när Hirschfeld har rätt i sin kritik av de tidiga rasteoretikerna beror det ofta på att de var lätta måltavlor. Hans ”vederläggning” av ”rasismen” bestod i konstaterandet att alla människor tillhör samma art och kan korsa sig, att blodtransfusioner kan ske mellan raser, att det inte finns något sådant som en ren ras och att raserna är i det närmaste identiska med avseende på fysiska egenskaper.

Ändå är hans ”vetenskapliga” bevis ofta bara anekdotiska eller helt enkelt hans egen åsikt, som hävdas som obestridd sanning. I ett avsnitt räknar han upp namnen på dem som han anser vara de 70 mest framstående personerna i världshistorien och meddelar att

alla sådana listor, när de görs utan partiskhet, kommer att visa att personer med genialitet och personer med enastående talang inte skiljs från folkmassan av någon ögonfärg, av en speciell form på skallen eller näsan, av några som helst ”etnologiska” egenskaper. Det avgörande hos människan är inte hennes ras utan hennes individualitet.

Det tycks inte ha fallit Hirschfeld in att alla utom cirka 8 eller 9 av de 70 världshistoriska gestalterna på hans lista var vita européer. Inga svarta människor och bara två asiater: Konfucius och Sun Yat Sen, republiken Kinas första president. Det är också intressant att Hirschfeld, trots allt sitt förakt för ”rasism”, inte en enda gång nämner IQ-studier eller de betydande psykometriska bevis om ras och intelligens som fanns tillgängliga redan på 1930-talet. Det mesta av Hirschfelds polemik riktas mot förespråkarna för intraeuropeiska rasskillnader (nordbor, dinarer, medelhavsmänniskor etcetera). Han tar inte upp skillnader mellan vita och andra stora raser, även om han envist förnekar också sådana skillnader.

Märkligt nog citerar Hirschfeld aldrig den tysk-amerikanske antropologen Franz Boas och hans lärjungars arbete mot ”rasism”, trots att deras forskning var välkänd också i Europa vid den här tiden. Inte heller åberopar han Frankfurtskolans idéer, trots att Hirschfelds eget påstående att ”rasism” har sin grund i rädsla, förlorad självkänsla och andra sociala och psykologiska patologier liknar de idéer som Frankfurtskolan formulerade. Hirschfeld blev fysiskt attackerad och nästan dödad av antisemiter i München 1922 men trots hans egna judiska bakgrund och nazisternas hot mot judarna, verkar han inte heller ha varit upptagen av antisemitismen. I ett par passager kritiserar han judarna själva för deras etnocentrism och klandrar sionismen för att ha skapat ett nytt ”rashat” mellan judar och araber.

Det viktiga med boken är inte så mycket dess innehåll, utan vad den säger oss om ordet ”rasism” och hur de antirasistiska aktivisterna har utvecklat och använt det för sina egna syften. Hirschfeld beskriver sitt eget politiska ideal som ”panhumanism”, en version av politisk, kulturell och rasmässig universalism:

Individen, hur nära banden än är till grannskap, kamratskap, familj, en gemensam lott, språk, utbildning och den miljö som nation och land utgör, kan bara finna en pålitlig enhet inom vilken han kan söka ett permanent andligt släktskap – mänskligheten i stort, hela mänskligheten.

Med ett undantag är han skoningslös i sina fördömanden av nationers, rasers och kulturers etnocentriska lojaliteter: ”Alltid och överallt, utom i Sovjetryssland, främlingsfientlighet, främlingsfientlighet, främlingsfientlighet.” Längre fram skriver han ”Det är kanske för tidigt att säga, men kanske har problemet med nationaliteter och raser redan lösts på en sjättedel av jordens landyta (dvs. i Stalins Ryssland).”

Rasism är alltså en term som har sitt ursprung i vänstern, och den har definierats och laddats med de betydelser som vänstern vill att den ska ha. Det betyder att den enbart fungerar som invektiv. Genom att förstå ursprunget till ordet ”rasism” i Hirschfelds polemik blir det också tydligt hur oanvändbart ordet är för alla andra syften. Ingen tycks någonsin ha använt ordet för att beskriva egna idéer eller idéer som han eller hon håller med om. Det har endast använts av fiender till de idéer som det avser att beskriva, och har därför ingen betydelse, utöver sin polemiska användning.

Om ingen kallar sina egna idéer för ”rasism” och dess enda tillämpning är på en samling idéer som anses vara osanna och onda, då har rasism-begreppet ingen annan användning än som ett slags skällsord, vars syfte helt enkelt är att demonisera alla som uttrycker de idéer som det är tänkt att beskriva. Det är uppenbart att Magnus Hirschfeld själv hyste djup både ideologisk och personlig fiendskap mot dem som han använde ordet om. Denna fientlighet gällde hela det samhälle som han under hela sin karriär förknippade med sexuellt förtryck och som han ville ersätta med en slags global kommunism under beteckningen ”panhumanism”.

Med andra ord, begreppet rasism är odugligt för den som vill beskriva och analysera ”rasrelationer” eller andra liknande teman. Det gör också begreppet antirasism till ett rent moraliskt fördömande. Att vara antirasist är liktydigt med att vara motståndare till ondska. Och vem är inte det? Med det perspektivet blir regeringens nya handlingsplan – en handlingsplan mot ondska – rätt fånig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.