Söndagskrönika: Kritiska Vithetsstudier

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
https://morklaggning.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/10/kritiska-vithetsstudier-ljud.mp3

Om du är en vanlig etnisk svensk med glåmig hy och råttfärgat hår (dvs vit och blond) så misstänker jag att du inte riktigt förstått att du är rasist och du visserligen via kritiska vithetsstudier kan medvetandegöras om att det förhåller sig så – men du är ändå lika ohjälpligt rasist. En av de ledande forskarna inom området kritiska vithetsstudier, Barbara Applebaum, förklarar i sin bok ”Being white, being good” (2010) att de flesta vita människor inte är medvetna om de privilegier som följer med att vara vit. De är infekterade (ja, hon skriver det) med

Vit överhöghetVita privilegierVit förnekelseVit medverkanVit okunnighet

Enskilda vita kan insistera på sin egen moraliska godhet, men i själva verket är ”alla vita, i kraft av systemiska vita privilegier, som är oskiljaktiga från vita sätt att vara, involverade i produktionen och reproduktionen av systemiska rasistiska orättvisor”. Barbara Applebaum sammanfattar: ”Alla vita människor är rasister, eller åtminstone medskyldiga, oavsett deras individuella beteende, karaktär eller övertygelser.” Detta reser frågan vem Barbara Applebaum är. I en självpresentation skriver hon att det är irrelevant men svarar ändå: ”Hej, mitt namn är Barbara Applebaum och jag är en kvinna som är vit, heterosexuell, medelklass, arbetsför, judisk och feminin.”

Även om du inte kan undgå att vara rasist så är det skillnad på den som blivit medvetandegjord och den som svävar i okunnighet och tror sig vara en ok icke rasistisk medmänniska. Det behövs med andra ord en utbildning, eller kanske en terapi för att tillfriskna (det är ju en infektion det handlar om). Sjukdomen måste rensas ut ur kroppen och det gör man genom att konfrontera och undersöka sina vita privilegier. Det är en process som kommer att resa många slags känslor: skuldkänslor, försvarslusta, ilska, apati, frustration och trångsynthet.

Det där med trångsynthet låter lite konstigt, det är ju ingen känsla, men låt gå. Jag förstår att det handlar om att landa i någon form av skräck eller äckel inför sin egen vithet därför att denna ”reproducerar fattigdom, misslyckade skolor, hög arbetslöshet, skolnedläggningar och trauman för färgade människor. Vita människor måste därför erkänna och konfrontera sin vithet.”

Även om denna bekännelsemetod teoretiskt sett kan lösa vithet som ett psykologiskt problem, löser den inte ”vithet” som ett ekonomiskt och politiskt problem. Här måste man vända sig till en annan teoretiker, Noel Ignatiev, som dog 2019. Han var kommunistisk aktivist, doktorerade vid Harvard och lika vit som Barbara Applebaum. 1967 lade han i en pamflett, White Blindspot, fram en praktfull konspirationsteori. Amerikanska kapitalister och fackföreningsledare hade slutit en ohelig överenskommelse och gett den vita arbetarklassen rasprivilegier:

Om ni vita arbetare hjälper oss att erövra världen och förslava den icke-vita majoriteten av jordens arbetskraft, kommer vi att återgälda er med ett monopol på de kvalificerade jobben. Vi kommer att skydda er mot de allvarligaste ekonomiska chockerna, förse er med hälso- och utbildningsfaciliteter som är överlägsna den icke-vita befolkningens, ge er friheten att spendera era pengar och er fritid som ni vill utan sociala restriktioner, göra det möjligt för er att vid tillfälle befordra en av er ur arbetarklassens led och i allmänhet ge er de materiella och andliga privilegier som anstår er vita hud.

Ignatiev hymlade inte. För att kunna skapa solidaritet mellan raserna och sedan omstörta det kapitalistiska systemet måste de vita göra sig av med vithetsprivilegiet. Att avsäga sig vitheten blev därmed mer än en personlig reningsakt, en politisk handling mot hela den rasliga och ekonomiska ordningen. Decennier senare, efter att ha blivit professor i vithetsstudier, grundade Ignatiev tidskriften Race Traitor och intensifierade sin retorik:

Vi tänker fortsätta att slå ner de döda vita männen, och de levande, och kvinnorna också, tills den sociala konstruktion som kallas den vita rasen är förstörd – inte dekonstruerad utan förstörd.

Det är svårt att tro det men Ignatievs begrepp och retorik letade sig in i det offentliga utbildningssystemet. I America’s cultural revolution. How the radical left conquered everything (2023) ger den konservative aktivisten Christopher Rufo flera exempel. Ett av dem lyder så här: På East Side Community School i New York skickade rektorn Mark Federman ett brev där han uppmanade vita föräldrar att bli ”vita förrädare” och verka för ”vithetens avskaffande” – exakt den terminologi som Ignatiev hade utvecklat decennier tidigare. Brevet innehöll en grafik som beskrev åtta stadier av vit identitetsutveckling – från den lägsta formen, ”vit supremacist”, till de mellanliggande formerna ”vit bekännare” och ”vit förrädare”, till den högsta formen, ”vit abolitionist”.” Målet med denna process är enligt grafikens skapare, professorn Barnor Hesse vid Northwestern University, att utmana ”vithetens regim” och så småningom ”undergräva den vita auktoriteten” och ”inte tillåta vitheten att åter hävda sig själv”.

Nu ska jag byta perspektiv och börjar med frågan om vithetskritiken är rasism och jag begränsar mig då till den snäva definitionen av rasism som en generell sammankoppling av hudfärg och egenskaper. Rent teoretiskt behöver dessa egenskaper inte vara negativa – att man säger att svarta människor är dummare än vita människor – utan den kan också vara positiv, kanske att man säger att judar är smartare än vita européer. Det som gör utsagor av det här slaget till rasism är just att de är generella. Det reser frågan om en sann utsaga kan vara rasism. Om man till exempel säger att de snabbaste löparna i världen är svarta eller kanske att svarta människor har statistiskt sett lägre intelligenskvot än vita människor. Blir det rasism då. Svaret är nej, det handlar ju om empiriska iakttagelser. För att återvända till kritiska vithetsstudier så är svaret solklart. Det är inte bara rasism utan också nihilism. Vithetskritikerna vill montera ned det västerländska samhällets grundpelare – rationalism, individualism, kapitalism, naturliga rättigheter, rättsstatsprincipen – och införa en post-liberal, eller post-vit, politisk ordning.

Det finns ett i sak felaktigt påstående i resonemanget, nämligen att den vita rasens dominans förklarar dåliga skolor, fattigdom, trauman etc. hos färgade människor. Det torde vara svårt att leda i bevis på en generell nivå. Ytterst är det en empirisk fråga: Vilken är orsaken till att färgade människor visar upp sämre skolresultat än vita i ett visst område? Det troligaste svaret är att det handlar om dessa människor själva, inte att skulden ligger hos en annan grupp som gjort bättre ifrån sig.

Det är ett misstag att betrakta likhet som mer grundläggande än olikhet. De som försvarar jämlikhet mellan raser tror att de erkänner och försvarar det gemensamma mänskliga värdet hos olika etniciteter. De blir representanter för en enda mänsklighet, uttryck för en universell typ, snarare än att värderas som unika. Det som jämlikheten försöker skydda förstör den. Upplevda rasmässiga skillnader är en lika stor del av världens rikedom som skillnader i seder och språk.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.