Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 11

Söndagskrönika: Evolutionär missanpassning

Evolutionen arbetar huvudsakligen med två redskap som båda handlar om urval. Det ena är vilka som skall födas, det andra är vilka som ska dö utan att ha beretts möjlighet att föra sina gener vidare till nästa generation. Det var inte Darwin som myntade uttrycket ”survival of the fittest” men trots att det av många anses vara en brutal förenkling, är det en bra sammanfattning av hur evolutionen fungerar. Det naturliga urvalet handlar om att sålla fram en allt bättre anpassningsförmåga till givna ekologiska villkor, vilket i praktiken innebär en optimering av intelligensen och härdigare personligheter.

Eftersom samhället i många avseenden blir mer avancerat tenderar vi att tro på det oändliga framsteget. Om 25 år har läkarvetenskapen löst cancergåtan och om femtio år är nog både kärnkraften och vindkraftverken förpassade till historien. Energifrågan är löst på annat sätt. Om hundra år blir människor minst hundra år gamla och då bor det människor också på månen.

Kanske det blir så. Men det kan också gå den motsatta vägen – att den mest avancerade högkultur som mänskligheten skapat går under, därför att mänskligheten har satt evolutionen ur spel. Vi gillar inte att kvinnor får missfall, att barn dör före vuxen ålder och att de som är svaga går under. Vi gillar inte eugenik i någon form och inte heller dödsstraff. Läkarvetenskapen har i stort sett utrotat barnadödligheten. Välfärdssamhället skyddar människor som evolutionen annars skulle slå ut. Och även om krigen inte utrotats så är allt färre villiga att offra sina liv för nationen.

Också habitatbandet är kapat. En majoritet av jordens befolkning bor numera i städer. De håller sig inte med några djur som kan ätas upp och odlar ingenting själva. De vet vanligen inte heller hur man gör. Mat finns i affären och finns inte dricksvatten i kranen så kan också det köpas till ett lågt pris. I synnerhet i länder med vinterklimat lever vi mest inomhus med behaglig temperatur och artificiellt ljus. Det sociala livet kan skötas på distans, via internet och mobilen. Med ett evolutionärt perspektiv har livet blivit mycket enkelt. De egenskaper som det naturliga urvalet premierade är antingen irrelevanta eller leder fel. Människor är inte skapta för att leva i städer, där de ständigt måste interagera med främlingar och människor som är genetiskt mycket olika dem själva, inklusive utlänningar. Evolutionen har i dagens urbana samhälle mer eller mindre kollapsat.

Begreppet evolutionär missanpassning syftar på att en organism lever ett liv som den inte är utvecklad för. Inbyggda beteenden, instinkter och kognitiva fördomar visar sig vara maladaptiva, de ger fel resultat. Ett exempel är feminismen, som inte bara skapar en evolutionär missanpassning för kvinnorna utan också för männen. Redan i förskolan uppmuntras de små pojkarna av den övervägande kvinnliga personalen att bejaka feminina ideal. De ska inte slåss med varandra och heller inte tävla på andra sätt. Alla ska vara snälla och leka fredligt med varandra. Dockor är ok men inte leksakspistoler. Och det fortsätter – som vuxna tvingas de leva i ett samhälle som alltmer domineras av kvinnor och kvinnliga ideal, som empati och jämställdhet.

När män ständigt får höra att manlighet är dåligt och typiskt manliga beteenden toxiska så sjunker deras testosteronnivåer, vilket gör att fler män beter sig på ett mer feminint sätt. För att göra saken värre förminskar ett samhälle som fokuserar på ”jämställdhet” behovet hos både unga pojkar och män att vinna i tävlingar och känna sig dominanta över andra män. Det är vetskapen om att man har vunnit och känslan av dominans som ökar testosteronhalten.

Se också hur vanligt det har blivit inom serie- och filmvärlden att en vit kvinna har en icke-vit make eller partner. Tanken bakom är givetvis att hudfärg och ras inte ska betyda något. Det är en form av magiskt tänkande, det vill säga man beskriver världen inte som den är utan som den borde vara. Signalen till vita män blir dock lätt en annan. De får veta att vita kvinnor inte längre tycker att de duger.

Vi kan se missanpassningen i en rad destruktiva förhållningssätt som, om de inte bryts, riskerar att leda till att den västerländska livsformen går under. Några exempel:

Antinationalism och förakt för den egna kulturen. Bejakandet av den samhällsupplösande mångkulturen. Favoriseringen av minoriteterna, för att kompensera att de så länge varit förtryckta.Främjandet av avvikande sexualitet och könsdysfori.Förföljelsen av vita män och påståendet att de är toxiska. Hyllandet av Pride, som underminerar familjen som samhällets viktigaste byggsten.Förlöjligandet och förföljelsen av människor som bejakar traditionella värden.Hatet mot dem som klarsynt påpekar att ”det här går ju käpprätt åt helvete”.

Den österrikiske psykiatern Sigmund Freud hade många idéer som inte tålt tidens tand men jag tror att han var på rätt spår när han sa att västerlandets överlägsenhet byggde på kärnfamiljen och förbudet mot utomäktenskapligt sex. På så sätt fick männen kontroll över kvinnornas sexualitet, samtidigt som den mesta sexuella energin kunde sublimeras till arbete.

Feminismen och effektiva preventivmedel för kvinnor har fått den patriarkala kontrollen av kvinnornas sexualitet att bryta samman. Resultatet är en återgång till en mer ursprunglig samlevnadsform, polygami, men inte av den tidigare sorten utan nu med kvinnor som är befriade från den manliga kontrollen och män som är befriade från den samhälleliga kontrollen – i synnerhet kyrkans.

Evolutionärt sett vill män ha sex med så många kvinnor som möjligt för att sprida sina gener. I den mån de är kräsna attraheras de av ungdom, eftersom yngre kvinnor är mer fertila, och av skönhet – att vara konventionellt ”vacker” är en markör för genetisk hälsa, det vill säga låg mutationsbelastning. Det är huvudanledningen till att kvinnorna med kläder, smink och kvinnligt kroppsspråk vill signalera att de är yngre och vackrare än de i själva verket är.

I motsats till männen har kvinnorna mycket att förlora på det sexuella mötet, eftersom de riskerar att bli gravida. Därför väljer de, i högre utsträckning än männen, efter status eller förmågan att uppnå hög status.

En man med hög status kommer att ha bättre möjligheter att investera i kvinnan och hennes avkomma, vilket innebär att båda har större chans att överleva. Kvinnor tenderar därför att vara hypergama, det vill säga de söker partners ”uppåt”. Idealt sett ska männen ha en högre utbildning och ett mer kvalificerat jobb samt också fysiskt vara längre. I vår konsumtionsinriktade tidsålder ska de framför allt ha gott om pengar. På Tiktok finns videos samlade under begreppet hypergamy. Där ger flickor råd till andra flickor om hur man fångar en rik kille. Hashtaggen hade i september i år över 717 miljoner visningar.

Allmänt gäller att ju större avståndet är mellan det liv vi lever och det liv vi är biologiskt skapta för, desto större blir stressen. Åtminstone i teorin borde återgången till en mer ursprunglig samlevnadsform som polygami därför medföra att människor blir lyckligare, men så enkelt är det tyvärr inte. När kvinnorna via feminismen och effektiva preventivmedel tar kontrollen över de egna drifterna får vi en ny form av evolutionär missanpassning.

Kvinnor kan välja att skjuta upp barnalstrandet, att prioritera en hög utbildning och karriär i arbetslivet. Det är just vad många intelligenta kvinnor gör. Istället för att bilda familj och skaffa barn när de är unga, så satsar de på utbildning och karriärer. När de sedan är drygt 30 är det dags att skaffa barn. De är inte längre lika fertila och eftersom de fortfarande är hypogama lägger de ribban högt. Endast ett litet antal män framstår som attraktiva. Dessutom, eftersom dessa män prioriterar ungdom och skönhet och hellre väljer nedåt än uppåt för att slippa hamna i underläge, så är de inte särskilt intresserade av dessa något för gamla men välutbildade högstatuskvinnor.

Med andra ord blir båda könen missanpassade. Kvinnor vill ha sex med ett litet antal män med hög status. Eftersom de i ett land som Sverige i genomsnitt är mer utbildade än män finns relativt få av dessa att tillgå. Många kvinnor konkurrerar om ett litet antal män. Dessa kvinnor har antingen flyktiga förhållanden med promiskuösa män med högre status eller ger upp sexualiteten, så stark är deras avsky för män med lägre status. Många högstatuskvinnor gifter sig aldrig och även om de gör det är deras bidrag till genpoolen skrämmande litet.

Evolutionsforskaren Edward Dutton har i sin bok ”Spiteful Mutants. Evolution, sexuality, politics and religion in the 21st century” (Radix 2022) visat att hellre än att gifta ner sig väljer allt fler kvinnor en partner av samma kön. Kvinnlig homosexualitet är inte lika vanligt som manlig, men heterosexuella kvinnor har lättare för att ersätta en manlig partner med en kvinna än män har för att ersätta en kvinna med en man. Det finns rapporter om att cirka 60 procent av de intagna i kvinnliga fängelser är lesbiska, vilket få var när de påbörjade sina straff.

De attraktiva högstatusmännen mer eller mindre badar i sexuella erbjudanden. Medan den kristna kärnfamiljen gav en kvinna till varje man och vice versa, så har jag sett siffrorna 20/80, vilket ska uttydas som att 20 procent av männen ligger med 80 procent av kvinnorna.

Och vad gör då de ratade männen – och för den delen också de ratade kvinnorna? Svaret, i synnerhet för männen, blir internetpornografin, ett artificiellt sexparadis. För en man, i jämförelse med att dejta en kvinna är investeringen låg och utdelningen hög. Omfattningen är hissnande. En amerikansk undersökning visar att 40 miljoner amerikaner regelbundet besöker porrsajter och tio procent av amerikanerna erkänner att de är beroende. 35 procent av internet handlar om porr.

I mina dissidentkretsar ses massinvandringen som roten till de flesta av vårt samhälles problem. Frågan är om inte den evolutionära kollapsen, med åtföljande både genetiska och sociala konsekvenser, kan ta upp tävlan. Många unga människor, i synnerhet kvinnor, sublimerar sin längtan efter familj och barn till godhetssignalering, exempelvis veganism, klimataktivism, kvinnors rättigheter, djurens rättigheter, transrättigheter, svarta mäns rättigheter, Refugees Welcome etc. Denna signalering kan fortsätta tills de av statusskäl inte skaffar barn alls, för att visa att de tillhör en grupp som anser det fel av vita människor att sätta fler barn till världen.

Och de ratade männen – skaran växer med incelmän (involuntary celibate). Tack vare porren har de möjlighet att utan alltför stora uppoffringar vända kvinnorna ryggen. Vid sidan av Incels finns det MGTOW, vilket står för ”Men Going Their Own Way”. De är, så att säga, incels med attityd. På grund av sin fientlighet mot kvinnor, och feminism klassificerar vissa vänsterkommentatorer MGTOW som högerextremister. I själva verket hävdar MGTOW att kvinnor bör undvikas därför att de är obehagliga och manipulativa.

Ett annat exempel är den heterosexuella men starkt feminiserade man som kallas för Soy Boy. Han är fysiskt svag och anammar en livsstil som vanligtvis förknippas med kvinnor, såsom vegetarianism och veganism, eftersom han är djupt bekymrad över djurens välbefinnande. Politiskt står han till vänster och är en typisk Social Justice Warrior (SJW). Enligt Urban Dictionary är sojapojken feminist, icke-atletisk, har aldrig varit i slagsmål och kommer förmodligen att gifta sig med den första tjej som har sex med honom. Sojapojken gråter som en flicka över frågor som toxisk maskulinitet och främlingsfientlighet.

Bland psykologer beskrivs ofta personligheten med den välkända Big5, också kallad femfaktormodellen, där det är bättre ju högre upp man hamnar i mätningarna. I synnerhet används den i samband med anställningar. Att ha en personlighet som fungerar i arbetskollektivet är minst lika viktigt som att man har den formella kompetensen. Det som mäts är

MålmedvetenhetUtåtriktningVänlighetÖppenhetKänslomässig stabilitet

Jag nämner det därför att det finns en spirande forskning som kallas Maladaptiva Big5 (MB5). Det handlar inte om sjukdom eller avvikande personer utan om nya personlighetsdrag, som ett resultat av att det evolutionära urvalet mer eller mindre kollapsat i vårt högteknologiska urbana samhälle. Alltså ett slags ny normalitet.

Negative emotionality: Intensiva upplevelser av negativa känslor och beteenden som hör ihop med dessa känslor, exempelvis oro, att vara lättirriterad, mycket humörsvängningar.Detachment: Undvikande av social kontakt och låg förmåga att njuta av livet. Märks exempelvis genom nedstämdhet, pessimism, ensamhet.Disinhibition: Orienterad mot omedelbara belöningar, driven av situationen här-och-nu. Beteenden kan vara risktagande, impulsivitet och svårighet att slutföra uppgifter.Antagonism: Lätt för att hamna i konflikt med andra, oförmåga att sätta sig in i andras perspektiv. Oärlighet, grandiositet, önskan om mycket uppmärksamhet.Psychoticism: Excentriskt och ovanligt tänkande och beteende, avvikande sätt att tolka verkligheten, udda uttalanden.

Den mest skrämmande konsekvensen av den evolutionära missanpassningen är att kvinnorna i högutvecklade urbaniserade länder inte föder tillräckligt många barn för att grupperna ska vidmakthålla sig. Långt fler i samhällets lägsta skikt än inom eliten skaffar barn. Många graviditeter är resultatet av slarv; olyckshändelser förknippade med låg intelligens och impulsivitet. Det leder till att genpoolen försämras, det vill säga en retirerande intelligens och dysfunktionella personligheter.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att den livsstil som urbaniserade och högutbildade västerlänningar och asiater bejakar är evolutionärt oacceptabel. I likhet med andra icke livsdugliga ”mutationer” visar den sig vara ett misstag och går under. Demografiskt handlar det om ett långsamt men obevekligt kollektivt självmord. De människor som sätter evolutionen ur spel, sätts ur spel av evolutionen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Kriget i Ukraina, lärdomar.

Chas Freeman Jr har bland annat varit USA:s ambassadör i Saudiarabien och USA:s försvarsdepartements chef för internationell säkerhet. Han har också skrivit ett antal böcker, bland andra ”America’s Misadventures in the Middle East”. Jag får en länk till en lång artikel han skrivit på en sajt som jag följer.

Eftersom jag vid det här laget är rätt inläst på Ukrainakriget och Freemans beskrivning stämmer med mina egna slutsatser har jag gjort ett sammandrag för bloggens läsare. Motiveringen med hans egna ord:
”Mitt anförande, liksom konflikten i Ukraina, är långt och komplicerat. Det motsäger den propaganda som har varit mycket övertygande. Jag kommer att provocera alla som tror på den officiella berättelsen. Det sätt på vilket de amerikanska medierna har hanterat kriget i Ukraina för tankarna till en kommentar av Mark Twain:

Många kommentatorers undersökningar har redan kastat mycket mörker över detta ämne, och det är troligt att vi, om de fortsätter, snart inte kommer att veta någonting alls om det.

Det sägs att sanningen är krigets första offer. Krig åtföljs vanligtvis av en dimma av officiella lögner. Ingen sådan dimma har någonsin varit så tjock som den som omger kriget i Ukraina. Medan hundratusentals människor har kämpat och dött i Ukraina har propagandamaskinerna i Bryssel, Kiev, London, Moskva och Washington arbetat på övertid för att se till att vi engagerar oss och tar ställning, tror vad de vill att vi ska tro och fördömer alla som ifrågasätter den berättelse som vi har internaliserat. /…/ De har dessutom utvecklat den dåliga vanan att till och med tro på sin egen propaganda, vilket garanterar en förvirrad politik.”

Nato bildades för att efter andra världskriget försvara de europeiska länderna inom den amerikanska intressesfären mot Sovjetunionen och dess satellitnationer. Alliansen bidrog till att upprätthålla maktbalansen och bevara freden i Europa under det kalla krigets drygt fyra decennier. År 1991 upplöstes dock Sovjetunionen och det kalla kriget tog slut. Därmed försvann alla trovärdiga hot mot Nato-medlemmarnas territorier och frågan väcktes: Om Nato fortfarande är svaret, vilken är då frågan?

USA:s militärindustriella komplex hade inga problem med frågan. En upplösning av Nato eller ett amerikanskt tillbakadragande skulle förmodligen leda till att européerna förnyade sina gräl och startade ännu ett krig, som kanske inte skulle bli begränsat till Europa. Men framför allt stärkte Nato USA:s roll som världens enda supermakt.

När tidigare medlemmar i Warszawapakten gick med i Nato dök amerikanska vapen, trupper och baser upp på deras territorier. Den östliga förflyttningen av amerikanska styrkor medförde missilförsvarsramper i både Rumänien och Polen. Dessa kunde snabbt anpassas till att genomföra kortdistansattacker mot Moskva. För att utvidga den amerikanska intressesfären till Rysslands gränser övertalade Washington 2008 Nato att förklara sin avsikt att också erkänna både Ukraina och Georgien som medlemmar. Om Ukraina gick med i NATO och USA gjorde liknande utplaceringar där, skulle Ryssland bara ha cirka fem minuters förvarning om ett anfall mot Moskva.

Rysslands president Vladimir Putin förklarade vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007: ”Jag anser att det är uppenbart att Natos expansion utgör en allvarlig provokation. Och vi har rätt att fråga: mot vem är denna expansion avsedd? Och vad hände med de försäkringar som våra västliga partner gav efter upplösningen av Warszawapakten?”

Den 1 februari 2008 varnade ambassadör Bill Burns, numera chef för CIA, i ett telegram från Moskva för att ryssarna i denna fråga var enade och menade allvar. Burns kände så starkt för konsekvenserna av Natos expansion till Ukraina att han gav sitt telegram ämnesraden ”Nyet Means Nyet”.

I april 2008 inbjöd NATO ändå både Ukraina och Georgien att bli medlemmar. Moskva protesterade och menade att deras ”medlemskap i alliansen är ett stort strategiskt misstag som skulle få mycket allvarliga konsekvenser för den alleuropeiska säkerheten”. I augusti 2008, som för att understryka denna punkt, när Georgien försökte utvidga sitt styre till upproriska minoritetsregioner vid den ryska gränsen, gick Moskva i krig för att befästa deras självständighet.

Efter en väl förberedd USA-sponsrad antirysk kupp i Kiev 2014 förbjöd ukrainska ultranationalister den officiella användningen av ryska och andra minoritetsspråk i landet och bekräftade samtidigt Ukrainas avsikt att bli medlem i Nato. Mindre än en dag efter kuppen erkände Washington formellt den nya regimen. Ett ukrainskt medlemskap i Nato skulle bland annat innebära att Rysslands 250 år gamla flottbas i staden Sevastopol på Krim skulle hamna under Natos och därmed USA:s kontroll. Krim var ryskspråkigt och hade flera gånger röstat mot att tillhöra Ukraina.

Samtidigt försökte de övervägande rysktalande områdena i Donbass att avskilja sig, som en reaktion på Ukrainas förbud mot att använda ryska språket. Kiev skickade styrkor för att slå ned upproret. Moskva svarade med att stödja de rysktalande ukrainarnas krav på de minoritetsrättigheter som garanterades dem både i den ukrainska konstitutionen före kuppen och i principerna för ”Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa” (OSSE).

När Ryssland annekterade Krim och inbördeskriget bröt ut bland de rysktalande i Ukraina, tog USA parti för och beväpnade de ukrainska ultranationalister vars politik hade alienerat Krim och provocerat de rysktalande separatisterna.
Fredsförhandlingarna år 2016 i Minsk, som sköttes av OSSE med stöd av Frankrike och Tyskland, ledde till en överenskommelse mellan Kiev och Moskva om ett paket med åtgärder, bl.a:

VapenvilaTillbakadragande av tunga vapen från frontlinjenFrigivning av krigsfångarSjälvstyre åt vissa områden i DonbassÅterupprättande av Kievs kontroll över rebellområdenas gränser mot Ryssland

FN:s säkerhetsråd godkände dessa villkor. De innebar att Moskva accepterade att de rysktalande provinserna i Ukraina skulle förbli en del av ett enat men federalt Ukraina, förutsatt att de fick språklig autonomi i stil med Québec. Men med USA:s stöd vägrade Ukraina att genomföra det man hade gått med på. Flera år senare erkände fransmännen och tyskarna att deras medlingsförsök i Minsk hade varit ett trick för att vinna tid för att beväpna Kiev mot Moskva. Också president Zelensky erkände att han aldrig hade planerat att följa avtalen.

USA och NATO inledde en mångmiljardinsats för att omorganisera, omskola och upprusta Ukrainas väpnade styrkor. Det uttalade syftet var att göra det möjligt för Kiev att återerövra Donbass och så småningom Krim. Kievs inledande attacker mot rysktalande i östra och södra Ukraina genomfördes till stor del av ultranationalistiska miliser. Ukrainas reguljära armé var då i dåligt skick.

Under de följande åtta åren – då det ukrainska inbördeskriget fortsatte – byggde Kiev upp en Nato-utbildad armé på 700 000 man – en miljon reserver oräknade – och härdade den i strider mot separatisterna, som stöddes av Ryssland. Antalet reguljära ukrainska soldater var bara något mindre än Rysslands dåvarande 830.000 militärer i aktiv tjänst. På åtta år hade Ukraina skaffat sig en större styrka än någon annan NATO-medlem – frånsett USA och Turkiet – och var större än de väpnade styrkorna i Storbritannien, Frankrike och Tyskland tillsammans. Föga förvånande såg Ryssland detta som ett hot.

Trots fortsatta betänkligheter hos vissa andra Nato-medlemmar fortsatte Nato att regelbundet upprepa sitt erbjudande om att införliva Ukraina som medlem, på amerikansk begäran, och gjorde det ännu en gång den 1 september 2021. Vid den tidpunkten, efter miljarder dollar i amerikansk utbildning och vapenleveranser, ansåg Kiev att man äntligen var redo att krossa de ryskspråkigas uppror och deras ryska allierade. I slutet av 2021 ökade Ukraina trycket på separatisterna i Donbass och satte in styrkor för att genomföra en stor offensiv mot dem i början av 2022.

I mitten av december 2021, tjugoåtta år efter Moskvas första varning till Washington, krävde Vladimir Putin skriftliga säkerhetsgarantier för att minska de uppenbara hoten mot Ryssland från Natos utvidgning genom att återställa Ukrainas neutralitet, förbjuda stationering av amerikanska styrkor vid Rysslands gränser och återinföra begränsningar för utplacering av medeldistans- och kortdistansrobotar i Europa. Det ryska utrikesministeriet presenterade ett utkast till fördrag för Washington som innehöll dessa villkor. Det var ett eko av liknande krav som framförts av den tidigare ryska presidenten Boris Jeltsin 1997. Samtidigt, både för att understryka Moskvas allvar och för att motverka Kievs planerade offensiv mot Donbass utbrytare, samlade Ryssland trupper längs sina gränser mot Ukraina.

Den 26 januari 2022 svarade USA formellt att varken de eller Nato skulle gå med på att förhandla med Ryssland om Ukrainas neutralitet eller andra liknande frågor.

Moskva ville ha förhandlingar, men i avsaknad av sådana var man beredd att gå i krig för att undanröja de hot som man motsatte sig. Washington visste detta när man avvisade samtal med Moskva. Med tanke på NATO:s omvandling från en rent defensiv, Europafokuserad allians till ett stöd för amerikanska regimförändringar och andra militära operationer utanför medlemmarnas gränser, hade Moskva en välgrundad oro för att ett ukrainskt medlemskap i NATO skulle utgöra ett aktivt hot mot dess säkerhet. Detta hot underströks av att USA drog sig ur det fördrag som hade hindrat landet från att stationera kärnvapen med medellång räckvidd i Europa, inklusive i Ukraina.

I mitten av februari 2022 intensifierades striderna mellan den ukrainska armén och utbrytarna i Donbass, som vädjade till Moskva att skydda dem och beordrade en allmän evakuering av civila till säkra tillflyktsorter i Ryssland. Den 21 februari erkände Putin de två ”folkrepublikerna” i Donbass som självständiga och beordrade ryska styrkor att skydda dem mot ukrainska attacker.

Den 24 februari 2022 förklarade Putin i ett tal till den ryska nationen att ”Ryssland kan inte känna sig tryggt, utvecklas och existera med ett konstant hot som utgår från det moderna Ukrainas territorium” och meddelade att han hade beordrat vad han kallade en särskild militär operation” för att skydda människor som har utsatts för mobbning och folkmord under de senaste åtta åren” och att ”sträva efter en demilitarisering och denazifiering av Ukraina”. Han tillade att: ”Det är ett faktum att vi under de senaste 30 åren tålmodigt har försökt att nå en överenskommelse med de ledande Natoländerna om principerna för en jämlik och odelbar säkerhet i Europa. Som svar på våra förslag möttes vi alltid av antingen cyniskt bedrägeri och lögner eller försök till påtryckningar och utpressning, medan den nordatlantiska alliansen fortsatte att expandera trots våra protester och vår oro. Dess militära maskineri är i rörelse och närmar sig, som jag sade, vår gräns.”

När Washington vägrade att lyssna på de ryska argumenten för ömsesidig anpassning i Europa och i stället insisterade på ett ukrainskt medlemskap i Nato, visste den amerikanska regeringen att detta skulle leda till ett ryskt militärt svar. Faktum är att Washington offentligt förutspådde detta.

I mitten av mars 2022 medlade Turkiets regering och Israels premiärminister Naftali Bennett mellan ryska och ukrainska förhandlare, som preliminärt enades om riktlinjerna för ett fredsavtal. Ryssland skulle dra sig tillbaka till sin position den 23 februari, då landet kontrollerade en del av Donbassregionen och hela Krim, och i utbyte skulle Ukraina lova att inte söka medlemskap i Nato och i stället få säkerhetsgarantier från ett antal länder. Ett möte mellan Putin och Zelensky var på väg att arrangeras för att slutföra detta avtal. Men den 9 april gjorde den brittiske premiärministern Boris Johnson ett överraskande besök i Kiev. Under detta besök ska han ha uppmanat Zelensky att inte träffa Putin eftersom Putin var en krigsförbrytare och svagare än han verkade. Han borde och kunde krossas snarare än tillmötesgås. Även om Ukraina var redo att avsluta kriget var inte NATO det. Detta markerade slutet på de bilaterala rysk-ukrainska förhandlingarna och därmed på alla utsikter till en lösning av konflikten någon annanstans än på slagfältet.

Eftersom den första principen för krigföring är att fastställa realistiska mål, en strategi för att uppnå dem och en plan för att avsluta kriget riskerar Ukraina ett ”evigt krig”. Som Vietnam, Afghanistan, Irak, Somalia, Libyen, Syrien och Jemen kan vittna om, har detta blivit det etablerade amerikanska sättet att föra krig på. Inga tydliga mål, ingen plan för att uppnå dem och ingen idé om hur kriget ska avslutas, på vilka villkor och med vem. Om man är ryss behöver man inte vara paranoid för att se sådana hot som existentiella. Putin anser att USA:s krigsmål är att förödmjuka Ryssland strategiskt och, om möjligt, störta dess regering och stycka upp landet. USA har inte ifrågasatt denna bedömning.

Detta krig föddes i och har fortsatt på grund av felbedömningar från alla sidor. Natos expansion var laglig men förutsägbart provocerande. Till det bör man lägga den rena terrorhandling som USA:s spränging av Nordstream utgjorde. Rysslands invasion var helt förutsägbar, om än olaglig, och har visat sig vara mycket kostsam för landet. Ukrainas faktiska militära integration i Nato har lett till förödelse för landet.

När kriget började hade Ukraina en befolkning på cirka trettioen miljoner. Sedan dess har landet förlorat minst en tredjedel av sin befolkning. Över sex miljoner har tagit sin tillflykt till väst. Ytterligare två miljoner har flytt till Ryssland. Ytterligare åtta miljoner ukrainare har fördrivits från sina hem men finns kvar i Ukraina. Ukrainas infrastruktur, industrier och städer har ödelagts och dess ekonomi har förstörts. Som vanligt i krig har korruptionen – som länge varit ett framträdande inslag i ukrainsk politik – blivit än mer utbredd. Ukrainas begynnande demokrati finns inte längre. Oppositionspartier, okontrollerade medier och oliktänkande är förbjudna.

Ändå har den officiella propagandan, förstärkt av underdåniga mainstream- och sociala medier, övertygat de flesta i väst om att det på något sätt är ”pro-ukrainskt” att avvisa förhandlingar om Natos expansion och uppmuntra Ukraina att bekämpa Ryssland. Sympatin för det ukrainska försvaret är helt förståelig, men som Vietnamkriget borde ha lärt oss förlorar demokratier när cheerleading ersätter objektivitet i rapporteringen och regeringar föredrar sin egen propaganda framför sanningen om vad som händer på slagfältet.

Ukrainakriget har tydligt satt punkt för den postsovjetiska eran i Europa, men det har inte gjort Europa säkrare i något avseende. Det har inte förbättrat USA:s internationella rykte eller befäst USA:s överhöghet. Kriget har i stället påskyndat framväxten av en postamerikansk multipolär världsordning. Ett inslag i denna är en antiamerikansk axel mellan Ryssland och Kina. Washingtons användning av politiska och ekonomiska påtryckningar för att tvinga andra länder att anpassa sig till dess antiryska och antikinesiska politik har givit även tidigare amerikanska klientstater kalla fötter. De söker nu efter sätt att undvika att bli indragna i framtida amerikanska konflikter och proxykrig som de inte stödjer, som det i Ukraina.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Demokratins baksida

Ett tema som jag ständigt återkommer till är hur vår svenska demokrati fungerar, om den nu alls fungerar förstås. Ett grundproblem är därvid att det inte verkar finnas något attraktivt alternativ. Antingen har vi demokrati eller så har vi diktatur. Om demokratin fungerar dåligt går kritiken ut på hur man ska få demokratin att fungera bättre – alltså mera demokratiskt. Det finns därvid ett antal förslag. Ett är att skrota den representativa demokratin och införa direktdemokrati – att det fungerar även i en modern nationalstat är Schweiz ett utmärkt exempel på. De ligger i världstoppen när det gäller förväntad livslängd, sysselsättning, välmående och välstånd. Det är också ett av få länder i världen som inte har varit i krig på mer än ett århundrade.

Schweiz består av 26 kantoner som konkurrerar med varandra och har självstyre i viktiga frågor. Kantonerna var en gång i tiden separata självstyrande stater, och vissa har färre än 50.000 invånare. Dessutom finns det ungefär 2900 kommuner i Schweiz – där den minsta har ungefär 30 invånare. Större delen av de schweiziska inkomstskatterna betalas till kommunen och kantonen, inte till den federala staten. Kommunerna och kantonerna skiljer sig mycket åt beträffande skatter och regleringar och konkurrerar således med varandra om medborgare och företag.

Ett annat förslag är att slopa partistöden, som gjort de politiska partierna ekonomiskt oberoende. Finansiellt behöver de inte längre några medlemmar. Ytterligare ett förslag är att genomföra många och tvingande folkomröstningar. I Sverige är de varken många eller tvingande.

Frågan är om inte partiernas tid är förbi. I en filmrecension skriver SVD-journalisten Jan Söderqvist den 8 september i år något som vi vet är sant och som är den allra mest förödande kritiken, nämligen att det inte går att rösta för förändring. Och det ser vi ju med nuvarande regering. Invandringen fortsätter med samma höga siffror som tidigare, inte ens den exploderande kriminaliteten leder till någon förändring. Och när drivmedelspriset ska sänkas, så handlar det om ören. Så jag undrar varför dieseln i Thailand – som köper på samma världsmarknad som Sverige – kostar mindre än hälften. Jan Söderqvist:

Det verkliga hotet mot demokratin är demokratin själv, hur den har stelnat till en mekanisk pantomim som inte erbjuder den politiskt engagerade några egentliga alternativ, utan bara en uppsättning mindre glansfulla karriärvägar.
Regering och opposition byter skatteförslag med varandra utan att det betyder något särskilt. Varje ny regering vansköter kulturbyggnader lika intensivt som den föregående och avstår från nödvändiga investeringar i infrastruktur med samma obekymrade axelryckning. Varje ny finansminister skryter om ”starka offentliga finanser” när hela den offentliga sektorn är svårt underfinansierad och städerna förfaller, samtidigt som aggressiva imamer i Gävle och annorstädes uppbär eviga bidrag via statsbudgeten.
Vi har två ”block” som presenterar sig som två skilda regeringsalternativ, men skillnaderna mellan dessa är bara kosmetiska. De olika fingrarna sitter på samma hand, och vi har en hel industri som ägnar sig åt att låtsas att dessa obetydliga olikheter är av någon som helst betydelse. Det innebär att allt vi har är spel. Det finns ingen politik annat än för verkligt obotliga cyniker. Det går inte att rösta för förändring. Försök att uppbåda entusiasm för sådan demokrati, den som kan.

Den irländske statsvetaren Peter Mair konstaterade samma sak för tio år sedan, i sin bok ”Ruling the Void: The hollowing of Western Democracy”:

Även om partierna finns kvar är de bortkopplade från de stora samhällsfrågorna. Den konkurrens de utövar mot varandra är så bristfällig att de inte längre är kapabla att upprätthålla demokratin i sin nuvarande form.

Så, när jag städar en av mina bokhyllor hittar jag en liten tunn bok, utgiven för ett decennium sedan, Demokratins baksida. Av mina förstrykningar ser jag att jag läst den, vilket jag inte har något som helst minne av. Den har två författare, båda holländare. Karel Beckman är journalist och har bland annat skrivit boken ”No global warming: The myth of environmental decline”. Den andre författaren heter Frank Karsten och är grundare av det libertarianska ”Mises Institut Nederland”. Boken är utgiven i samarbete med Misesinstitutet i Sverige. Det finns i boken en länk som jag prövar. Tyvärr är den död, men det libertarianska Mises-institutet lever. På sin hemsida påstår de att de är Sveriges frihetligaste tankesmedja. På måfå läser jag en av deras artiklar, ”Orsakar vädret inflation?” och småskrattar över inledningen:

Sovjetunionen hade 70 år av svält. Enligt officiella källor berodde det på vädret. Varje år. Var det inte för torrt så var det för blött. Socialister skyller alltid på vädret. Och i förlängningen på ”klimatet”. Enligt Frida Bratt på Nordnet beror den nuvarande inflationen om 10,2 procent på årsbasis på de höga elpriserna. De beror i sin tur på att det blåser för lite på väderkvarnarna ute i landet. Ergo orsakas (pris-)inflationen av vädret. Klart som korvspad. Eller?

Jag får lust att stanna kvar på Mises-institutets hemsida, men släpper taget. Resten av den här krönikan ska ägnas åt Frank Karstens och Karel Beckmans demokratikritik. Ett Mark Twain-citat kan fungera som ingress:

Demokrati är folkets vilja. Varje morgon blir jag förvånad då jag öppnar morgontidningen och läser vad det är jag vill.

Starka ideologiska rörelser i tiden definieras av sina kritiker ofta som en religion. Ganska många tvivlare, flera av dem högt meriterade forskare, talar till exempel om klimatreligionen. Anledningen är att kritiker inte släpps in i det offentliga samtalet plus att den som anmäler en avvikande åsikt i detta mycket svåra ämne omedelbart klassificeras som en kättare.

Beckman/Karsten ser på samma sätt demokratin som en religion. Gud och kyrkan ersattes under 1800-talet senare hälft med staten som samhällets helige fader. Och det är bara plustecken: Demokrati betyder frihet (alla får rösta), jämlikhet (alla röster är lika mycket värda), rättvisa (alla är lika mycket värda), enhetlighet (vi bestämmer tillsammans), fred (demokratier startar aldrig orättfärdiga krig). Och givetvis står diktaturen för allt som är ont: brist på frihet, ojämlikhet, krig, orättvisa. Med andra ord: himmel och helvete.

Författarna delar in sin lilla bok i tre kapitel. I det första granskar de 13 myter om demokratin, dogmer som alla accepterar som självklara sanningar. I den andra delen förklarar de varför demokratin leder till byråkrati och stagnation och i det tredje och avslutande kapitlet presenterar de sitt libertarianska alternativ med ett decentraliserat samhälle som baseras på individens självbestämmande.

En av de myter som författarna mer eller mindre smular sönder är att i en representativ demokrati är det folket som styr:

Alla vet att staten regelbundet fattar beslut som de flesta människor motsätter sig. Det är inte ”folkets vilja” utan politikers vilja – påhejad av grupper av professionella lobbyister, intressegrupper och aktivister som råder i en demokrati. Alla de stora oljebolagen, jordbruksbolagen, läkemedelsindustrin, det militärindustriella komplexet och Wall Street vet hur man utnyttjar systemet till sin fördel. En liten elit fattar besluten, ofta bakom kulisserna. Då de inte bryr sig om vad ”folket” vill slösar de våra besparingar på krig och biståndsprogram, tillåter en massinvandring som få medborgare vill ha, bygger upp enorma underskott, spionerar på sina medborgare, startar krig som få väljare efterfrågat, spenderar våra pengar på bidrag till speciella intressegrupper, ingår avtal – som EMU eller NAFTA – som gynnar de oproduktiva på bekostnad av de produktiva.

Den här kritiken är fullkomligt förödande för demokratin som styresskick, eftersom den visar att demokratin just inte är mer än en snygg fasad. Det är inte väljarna utan politikerna som bestämmer. Nu senast har vi sett det när de bestämde att Sverige skulle ansöka om medlemskap i Nato. De påstår att det skyddar oss mot ett Ryssland som inte har något som helst intresse av att hota Sverige – i varje fall inte förrän vi blir medlemmar i Nato. Om det också går så att Sverige förser Ukraina med stridsflyg – Jas Gripen – då befinner vi oss i krig med Ryssland. I en färsk liten undersökning som SVT genomförde med riksdagen visade det sig att de flesta av partierna var positiva. Hur många svenskar som vill att vi ska förklara Ryssland krig vet vi inte. Vi är inte tillfrågade.

Det påstås att demokratin ”står över politiska partier och ideologier”, och att på grund av denna gudomliga status är ett annat eller bättre alternativ omöjligt att föreställa sig. Men
detta är ren och skär propaganda. Demokrati är en specifik form av politisk organisation. Det finns absolut ingen anledning att anta att det är den bästa formen. Vi använder inte demokrati när det gäller vetenskap, vi röstar inte om vetenskapliga sanningar, utan det finns goda anledningar till att vi använder logik och fakta. Med andra ord finns det ingen anledning att ta för givet att demokrati nödvändigtvis är det bästa politiska systemet. 

Politikernas makt sträcker sig också mycket längre än den de har i riksdag och regering. Då de kastas ut av väljarna får de ofta lukrativa jobb inom de oräkneliga antal organisationer som existerar i nära symbios med staten – TV-bolag, fackföreningar, bostads- och hyresrättsföreningar, universitet, ideella organisationer, lobbygrupper, tankesmedjor, och de tusentals rådgivningsfirmor som lever av staten. Beckman/Karsten skriver: ”på samma sätt som mögel på en rutten trädstam”.

Fascism är numera mest ett av vänsterns skällsord men går vi tillbaka till Mussolini så definierade han det som att staten går samman med samhällets korporationer, i syfte att skapa en stark stat. Det är precis det som skett inte bara i Sverige utan i de flesta demokratiska stater:

Lobbygrupper för en evig kamp för subventioner, privilegier och jobb. Alla vill äta vid tråget där de ”offentliga” medlen deponeras. I detta system uppmuntras parasitism, favoritism och beroende, och individuellt ansvar och självtillit motverkas. Låt oss nämna några av grupperna som gynnas av detta arrangemang, även om de knappast är fattiga eller missgynnade: banker, biståndsorgan, stora företag, lantbrukare, offentliga miljöorganisationer, kulturella institutioner. Dessa lyckas få miljarder i subventioner eftersom de har direkt tillgång till makten. De största nettomottagarna är givetvis de offentliga tjänstemännen som styr systemet. De säkerställer att de är oumbärliga och ser till att de själva får rejäla lönekuvert.

Rättighetsbegreppet är en av demokratins grundbultar. Lika rättigheter för alla. Emellertid, det som människor sätter värde på är inte rättigheter utan privilegier. Detta gäller för många grupper i samhället och är ganska uppenbart i en demokrati. Där en gång i tiden kvinnor, svarta och homosexuella slogs för frihet och lika rättigheter kräver deras moderna representanter privilegier som kvotering, positiv särbehandling, och antidiskrimineringslagar som begränsar yttrandefriheten. De kallar det för rättigheter men eftersom dessa rättigheter endast gäller särskilda grupper är de i själva verket privilegier.

Den demokratiska staten expanderar så långt som väljarna tillåter det. Därför har demokratiska stater nästan alltid dålig ekonomi, stora budgetunderskott och är rent allmänt dyra i drift. Beckman/Karsten jämför med tio personer som kommer överens om att äta lunch tillsammans och dela notan lika. Eftersom 90 procent av notan kommer att betalas av andra är alla motiverade att beställa dyra maträtter vilket de inte hade gjort om de hade varit tvungna att betala notan själva. Resultatet är att totalnotan blir mycket dyrare än om alla hade betalat för sig själva.

Inom ekonomi kallas detta fenomen för ”allmänningens tragedi”. En allmänning är en del land som är kollektivt ägd och som används av flera olika lantbrukare. De lantbrukare
som delar en allmänning har ett naturligt incitament att låta sina kor beta så mycket som möjligt (på de andras bekostnad) och har inga incitament att avlägsna sina kor i tid (eftersom landet då skulle betas bart utav de andra lantbrukarnas boskap). Således, eftersom marken ägs av alla och ingen blir resultatet att marken betas mer än den tål. Demokrati fungerar på samma sätt. Medborgarna uppmuntras att skaffa sig fördelar på andras bekostnad.

Författarna menar att den västerländska världen behöver ett nytt ideal. Det första som måste göras är att minska statens roll. Medborgarna måste åter ta kontroll över sina liv och frukterna av sitt arbete. Varför skulle de inte klara av att spendera sina egna pengar som de själva vill – köpa de försäkringar, den sjukvård och utbildning som de behöver? Vilken hemsk katastrof väntar oss om detta skulle inträffa? Människor måste återigen ges frihet att välja själva, att lösa sina egna problem på sina egna sätt – individuellt eller, sannolikt vanligare, tillsammans. För utan samarbete är ordning och välstånd omöjligt. Men samarbete kan endast fungera om det är frivilligt och baserat på ömsesidigt samtycke. Medborgarna måste ha frihet att skapa sina egna religiösa, kommunistiska, kapitalistiska, etniska, och så vidare – samfund. Dessa kanske styrs demokratiskt, om invånarna vill det, eller inte, om de inte vill det.

Ett problem som författarna inte går in på och som tyvärr är avgörande: hur omvandlar man ett demokratiskt välfärdssamhälle till ett libertarianskt, där medborgarna bestämmer över sig själva? Kommer politikerna själva att göra det? Knappast. Kommer upplysta väljare att göra det? Nä, sådana finns det inte många av! Libertarianernas dilemma ligger i att det krävs makt för att förändra samhället och libertarianismen ogillar maktkoncentration.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Ta ifrån vänstern problemformuleringsprivilegiet!

Inte ens i åsiktskorridoren är det längre möjligt att förneka sambandet mellan gängkrigen och invandringen, i synnerhet den från Afrika och mellanöstern. Ett minst lika stort problem är infiltrationen av välfärdssystemen. Kriminella startar vårdcentraler och driver familjehem. Journalisterna Mira Klingberg Hjort och Karl Martinsson beskrev för ett par år sedan i sin bok Hemtjänstmaffian hur kriminella korrumperar verksamheten utan att riskera åtal.

Vården håller på att bli gängens nya stora inkomstkälla. Förra året betalades felaktigt ut 14,6 miljarder kronor. Enligt DN (12/10) tros hälften vara brottsrelaterade. Till det ska man lägga de 5,6 miljarder som kriminella enligt polisen förra året tjänade på person- och försäkringsbedrägerier (GP 3/10).

Som en konsekvens har vi fått två inom politiken konkurrerande förhållningssätt. Det ena är högerns – eller i varje fall SD:s – uppfattning att det är dags att ställa ansvariga politiker och opinionsbildare till svars. De ska inte komma undan med den skada de genom sin dumhet/blindhet/naivitet/ideologiska bias/inkompetens har åsamkat Sverige. De måste också plikta offentligt för att de kallade oss som hade fötterna på jorden och förnuftet i behåll för rasister, islamofober och jag vet inte allt (fast det vet jag ju förstås).

Den andra uppfattningen – den som vänsterpolitiker och övriga ansvariga företräder – är att nu är det dags för politisk mobilisering och att göra en gemensam kraftsamling för att komma till rätta med problemen. De blånekar inte längre till sambandet mellan invandring och gängkriminalitet men de ogillar ”the blame game”. Att peka finger och skrika ”det är erat fel!” löser inga problem utan fördjupar bara splittringen.

Det låter ju rätt bra. Visst ska de ansvariga ställas till svars, men prio nummer ett måste rimligen vara att komma till rätta inte bara med skjutandet, sprängningarna och mordbränderna utan också med den kriminella infiltrationen av välfärden.

Bara det att ingen vet hur man ska göra. Jag tror varken våra politiker eller myndigheter kan lösa problemen. De ville in i det längsta inte ens erkänna dem, så varför skulle de nu sitta inne med någon lösning? Det underlättar inte precis att de båda politiska lägren är ömsesidigt uteslutande och avskyr varandra.

Politikernas främsta – och oftast enda – verktyg är pengar, men de kan ju inte gärna ge pengar till gängen för att de ska sluta skjuta, spränga och bränna. Inte heller går det särskilt bra att rekrytera poliser eller personal till alla de fängelser som ska byggas. Det tar tid både att bygga och utbilda – dessutom är polis inget yrke som lockar. Med invandringen har Sverige fått en massa vilda, våldsamma och farliga människor som vanligt folk inte vill ha med att göra, varken privat eller yrkesmässigt. Det gäller inte bara för poliser utan också för häktespersonal, socionomer, lärare och rent allmänt för många av välfärdsindustrins yrkesgrupper.

Visst behöver vi både fängelser, poliser och hårdare straff men Sverige – och det gäller för hela västvärlden – måste också ta upp kampen på en helt annan nivå. Författaren och filosofen Lars Gustafsson myntade i slutet på 1980-talet begreppet problemformuleringsprivilegiet. Det träffar precis rätt. Vänsterns problembeskrivning är det kanske största problemet.

Vi kan börja med det som vänstern påstår är den stora samhällssjukdomen, nämligen rasismen. Det är inte så att rasism i betydelsen förtryck av minoriteter är det stora eller ens ett stort problem i Sverige. Det är heller inte så att vänstern på allvar tror att vi som protesterar mot massinvandringen och dess konsekvenser verkligen är rasister utan det handlar om att få tyst på oss och varna andra som kan tänkas ha invändningar. De vill slippa från en debatt om mångkulturen och invandringen. Av erfarenhet vet de att den debatten kan de inte vinna. När det gäller att tysta oliktänkande är rasismanklagelserna förödande effektiva, förlamande.

Vi dissidenter brukar bemöta rasismanklagelsen med att på olika sätt försöka visa att vi minsann inte alls är rasister. Därmed accepterar vi att vänstern formulerar problemet.

För att ha en chans att komma tillrätta med eländet så måste vi återta rätten att diskriminera. Det är faktiskt djupt egendomligt att diskriminering blivit något fult eftersom vi diskriminerar i allt: var vi arbetar, vem vi anställer, vad vi har på oss, vilka vi är vänner med, var vi handlar, vem vi ligger med, vem vi bor bredvid, vem vi ringer tillbaka till, vem vi röstar på och så vidare i all oändlighet. För att eliminera diskriminering skulle människan först behöva eliminera sig själv.

Diskriminering handlar om ett nödvändigt sunt förnuft. Alla religioner är inte likadana, precis som alla människor inte är likadana. Män och kvinnor är inte likadana, och vi är definitivt inte jämlika. Männen är bättre än kvinnorna på att upprätthålla samhällets nödvändiga våldsmonopol. Det kolliderar inte med att kvinnorna är överlägsna männen när det gäller barnomsorg och emotionell inlevelse.

Jag blir alltmer övertygad om att det är dags att ta tjuren vid hornen och bejaka rasismanklagelsen, att återerövra den nödvändiga diskrimineringen, typ:

Javisst är jag rasist! Jag är övertygad om att vita västerländska män är bäst i världen på att bygga avancerade demokratiska välfärdssamhällen med mänskliga rättigheter. Jag förstår också att svarta män är bäst i världen när det gäller en rad olika sporter. Vilka som är världsbäst på att känna sig förorättade vet jag inte riktigt, det är många som tävlar med varandra. Men ställer vi frågan vilka som är bäst i världen på att föda barn så är det tveklöst afrikanska kvinnor, med snittvärdet 4,7 födslar per kvinna. Och om vi frågar vilka som är klyftigast i världen så hamnar vi hos ashkenazijudarna eller geografiskt i Asien. Bästa skolor i världen har nog singaporianerna. Bäst universitet, men också sämst i betydelsen wokesmittade, har USA. När det gäller de bästa politikerna så har Ungern haft turen att till ledare få Viktor Orbán. Om han inte är världsbäst så är han tveklöst Europabäst. Det är inte bara jag som tycker det utan det gör också det ungerska folket, av den enkla anledningen att Orbán sätter sitt land och dess folk i första rummet. Av samma anledning är han den hårdast kritiserade politikern i det EU som styrs av icke folkvalda politiker.

Det är inte rasismen utan massinvandringen, inklusive det importerade muslimska barbariet, som är de stora problemen. Jag skrattar lite (men bara lite) då jag läser följande passus i Frank Havilands bok Banalysis. The Lie Destroying the West (2019):

Det har aldrig tidigare funnits ett tillfälle i historien då en adelsman förde in fienden i sitt eget slott, bäddade hans säng, gav honom en generös ersättning, nyckeln till sin frus kyskhetsbälte, bad om ursäkt för att slottet inte var i bättre skick och sedan piskade de upprörda tjänarna för att de vågade så mycket som andas om att detta kunde vara lite illa genomtänkt.

Vi måste inte bara återerövra rätten att diskriminera utan också den yttrandefrihet som det politiskt korrekta språktyranniet tagit ifrån oss. Med de uppenbara förbehållen, såsom uppvigling och förräderi, kriminaliserar civiliserade samhällen inte ordval, tankar, idéer, satir eller skämt. Yttrandefrihet betyder egentligen frihet att vara ärlig och är grundstenen i ett fritt samhälle. Utan den finns det inget legitimt och fredligt sätt för människor att uttrycka sin oro eller att diskutera svåra ämnen. Det är inte staten, inte politikerna, inte kulturpersonerna, inte myndigheterna, inte företagsledarna, inte arbetsgivarna och absolut inte lagarna som ska styra våra ordval. Det ska vi göra själva och detta är inte förhandlingsbart.

På samma sätt som moderata tyskar inte stoppade nazisterna, och moderata muslimer inte avskräcker sina extremistiska trosfränder, är vi också implicit skyldiga när vi tillåter visselblåsarna att bli utfrysta, skändade och till och med ställda inför domstol därför att de vågar säga sådant vi vet är sant, men är för rädda för att uttala oss om.

Nu är svenskarna ett passivt folk som kräver att de som anförtrotts makten ska agera. Men det räcker inte, det måste finnas ett aktivt folkligt motstånd. För att våra barn skall få en framtid i frihet måste alla göra motstånd. Det är dags för civil olydnad på alla nivåer i samhället. Vi måste ta ifrån vänstern problemformuleringsprivilegiet. Det går om vi arbetar tillsammans: individer, väljare, bloggare, polemiker och ledargestalter.

Tala fritt om viktiga samhällsfrågor, inte bara med likasinnade utan med alla. I kompisgänget, på jobbet och närhelst det är möjligt. Vägra delta i värdegrundskurser och normkritiksseminarier. Peka ut värdegrundsblajet i allehanda programförklaringar. Håna politiker och myndighetschefer som tycker det ingår i jobbet att traska med i Prideparader. Protestera och vägra acceptera kvotering till bolagsstyrelser, brandstationer, universitetsutbildningar etc. Gå till biblioteken och beställ fram dissidenternas böcker – de som bibliotekspersonalen vägrar att köpa in. Läs dem, där finns problembeskrivningen.

Det finns tusen och ett sammanhang där folkliga protester och civil olydnad fungerar. Framför allt: rösta aldrig mer på något av de partier som fört vårt samhälle mot avgrunden. Det är en lyx som ni inte längre har råd med, åtminstone inte om ni vill att era barn skall få leva i ett fungerande och fritt samhälle.

Får vi inte stopp på massinvandringen och det mångkulturella vansinnet kommer det inom en inte alltför avlägsen framtid inte att finnas något igenkännbar västvärld kvar att migrera till. Minst en miljon afrikaner söder om Sahara har sedan år 2010 flyttat till Europa. Dessutom vill upp till två tredjedelar av de 1,1 miljarder människorna i Afrika söder om Sahara migrera till väst. Miljontals har för avsikt att göra det under de kommande åren.

Ett folk som

vägrar att försvara sig när det måste, är moget att bli erövrat. vägrar att ens erkänna hoten går under. vill överleva måste ständigt vara vaksamt på de hot som kan komma, oavsett om de är demografiska, ekonomiska eller militära till sin natur.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Det liberala imperiet

Politik kan definieras som konsten att bygga kollektiva gemenskaper där medlemmarna värvas och övertygas om att tänka och göra det goda och det rätta, ofta formulerat i en ideologi.

Medlemmarna av ett politiskt kollektiv är inbördes lojala och gränsen mot omvärlden är skarp. I den meningen är familjen en politisk gemenskap. Medlemmarna kan vara djupt oense och bära sig illa mot varandra på alla möjliga sätt, men ställda inför ett externt hot visar de vanligen upp en enad front. Observera att även om en majoritet bland oss föds in i en familjegemenskap, så är den inte självklart en biologisk enhet. Familjer går sönder och medlemmarna bildar nya familjer. Ett par med adopterade barn kan ha lika starka kärleksband och lojaliteter som en biologisk familj.

Stammen är en politisk gemenskap som äger eller kontrollerar ett visst habitat eller revir. Om nödvändigt försvaras det med våld. Det är ingen tillfällighet att vi ofta tänker på stammens män som krigare. När man säger att en modern stat har förfallit till tribalism så betyder det att den bara är lojal med den egna etniska gruppen (stammen). Vår postmoderna västvärld tenderar att förfalla till omvänd tribalism, vilket kvotering bland annat är ett uttryck för. Andra etniska grupper har företräde framför den egna.

Nästa större politiska gemenskap är klanen, som skapas och hålls samman genom att familjer gifter sig samman. I synnerhet är kusingiften vanliga. I klansamhällen går kollektivets bästa alltid före individens och den individuella skulden är underordnad den kollektiva skammen. Heder är den valuta som inte bara håller samman klanerna utan också gör att de kan positionera sig hierarkiskt mot varandra. Klaner kan ha tusentals medlemmar och ett samhälle tusentals klaner. Staten är svag eller frånvarande.

Nästa steg i bygget av politiska gemenskaper är stadsstaten som skiljer sig genom att gemenskapen styrs av en stat (demokratisk eller tyrannisk). Formellt är det först här som begreppet politik blir relevant – ordet betyder statskonst. Stadsstaten kan bedriva handel med andra stadsstater. Stadsstaten har också en mycket högre kapacitet än stammen att härbärgera människor som inte tillhör gemenskapen (slavar, andra etniska grupperingar, handelsmän från andra delar av världen). Vanligen är stadsstaten omgiven av en stadsmur.

Kanske har du genomskådat logiken i hur jag ställer samman dessa allt större politiska enheter och därför tar för givet att nationen är nästa steg. Så är det emellertid inte utan det är imperiet. De gamla grekerna skapade stadsstater men inte något imperium. Det gjorde däremot Rom, som var en stadsstat som växte till ett imperium.

Skillnaden mellan ett imperium och en stadsstat – och för delen också en nation – är att stadsstaten/nationen är till för de egna medborgarna. Den kan vara vänligt eller fientligt sinnad mot sina grannar men har i sig inget intresse av att växa och erövra världen.

Ett imperium vill växa och syftar ytterst till att förena mänskligheten under en enda politisk regim, vilket inget politiskt imperium hittills har lyckats med. Imperier utvidgas oftast genom krig och erövring men innanför dess gränser råder fred. Pax Romana gav Europa en fred som varade mer än tvåhundra år. Hoppar vi fram till vår tids enda supermakt, USA, vill den med liberal demokrati skapa fred och trygghet åt hela världen. Så lyder retoriken men hittills har aldrig liberal demokrati blivit resultatet av USA:s återkommande invasioner och krig.

Den moderna nationalstaten har två ”föräldrar”. Den ena är reformationen under 1500-talets första hälft, den andra den westfaliska freden år 1648.

Reformationen är en nationalisering av den katolska världen och det kristna budskapet. Kyrkans band med påven bröts, bibeln översattes och prästerna höll högmässan på det nationella språket. I Sverige förstatligade Gustav Vasa år 1527 den katolska kyrkan och Sverige fick en evangelisk-luthersk folkkyrka. Förstatligande är ett nyckelord därför att det som hände var att kyrkan och staten med avseende på makt bytte plats. Med reformationen så blev den nationella staten överordnad kyrkan. Det katolska prästerskapet tvingades konvertera eller lämna landet. Däremot var det ännu inte dags för religionsfrihet. Nationens officiella religion skulle också vara medborgarnas.

Westfaliska freden avslutade det trettioåriga kriget och efter år av förhandlingar skrevs ett av flera fredsavtal mellan Sverige och det tyska riket. Det var den första statskongressen med självständiga stater. Tidigare hade påvedömet svarat för den internationella ordningen. Nu tog den sekulariserade politiken över. Suveränitetsprincipen innebar att staten oinskränkt bestämmer inom nationens gränser.

Under 300 år var nationalstaten det självklara politiska idealet i Västvärlden.

Begränsar vi oss till 1900-talet före och under andra världskriget talade konservativa politiker i USA, från Teddy Roosevelt till Dwight Eisenhower, om nationalism som entydigt positivt. I augusti 1941, flera månader innan Amerika drogs in i kriget, signerade Franklin Roosevelt och Winston Churchill The Atlantic Charter som slog fast varje nations rätt att välja sin egen regering. Anledningen var att varken nazisterna eller de sovjetiska kommunisterna erkände den nationella självständigheten.

Inte bara i Indien och Israel utan över hela världen beundrades Mahatma Gandhi och David Ben-Gurion som ledare för nationalistiska rörelser. Till och med Stalin övergav det marxistiska tungomålstalandet och det var inte rysk kommunism utan rysk patriotism som besegrade Nazityskland.

Så efter kriget vänder det. Nationalsocialismen blev nationalismens baneman. Varför skulle någon vilja stå upp för nationalismen, om det var den som hade orsakat de båda världskrigen och Förintelsen? Till de mest ivriga av de nya antinationalisterna hörde den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer. Han ville ha en federal europeisk union och hävdade att endast nationalstatens avskaffande kunde förhindra en upprepning av krigets fasor. I sin bok ”World Indivisible; with liberty and justice for all” (1956) skrev han att nationalstaternas tidsålder har nått sitt slut:

Vi i Europa måste bryta oss ur vanan att tänka i termer av nationalstater…. Europeiska överenskommelser… är i framtiden… avsedda att göra krig mellan europeiska nationer omöjligt. Om idén om en europeisk gemenskap skulle överleva i 50 år, kommer det aldrig mer att finnas ett europeiskt krig (s. 6).

USA såg också ett enat Europa som en förutsättning för fred och stabilitet. Men de ville som en av segrarmakterna ha kontroll, vilket de fick genom att bygga upp militärbaser, något som Europa tacksamt tog emot. På samma sätt som det romerska imperiets Pax Romana gav säkerhet och lugn åt hela Europa, så skulle amerikanska imperiet med Pax Americana inte bara ge fred och säkerhet åt Europa utan åt hela världen.

Att Europa på så sätt inte behövde bekosta sitt eget försvar är ett av skälen till att européerna fortfarande är så bejakande av USA:s liberala imperium. Det är ett imperialistiskt projekt, även om företrädarna inte gillar den klassificeringen. Efter den ryska invasionen av Ukraina har vi fått erfara att Europa i praktiken är ett lydrike till USA.

Det sovjetiska imperiets upplösning inleddes med Berlinmurens fall 1989. Ett par år senare var det kalla kriget över. USA blev världens enda supermakt. Vi fick vad som i den statsvetenskapliga litteraturen brukar kallas för en ”unipolar world”. Den nya värld anhängarna föreställer sig är en värld där liberala teorier om rättsstatsprincipen, marknadsekonomi och individuella rättigheter råder. Det som föreslås är med andra ord ett nytt liberaldemokratiskt imperium som ska ersätta den gamla protestantiska ordningen med självständiga nationalstater. Det är den globala världsordningen som ska rädda oss från nationalismens ondska.

Det borde ha utlöst en skarp debatt där nationalismen och den amerikanska imperialismen förutsättningslöst jämfördes med varandra. Vilka är fördelarna? Vilka är nackdelarna? Finns det någon plats för nationellt självstyre, vilket är en förutsättning för demokrati, i en värld där USA bestämmer? Fram till helt nyligen har en sådan diskussion i stort sett undvikits.

Emellertid, nationalismen är inte död utan på tillväxt. Trots att EU-etablissemanget hatar Victor Orbán och medierna obekymrat sprider lögnen att han är diktator, återvalde Ungerns medborgare häromåret honom för tredje gången, med absolut majoritet. Han har ett folkligt stöd som ingen annan europeisk statsledare ens kommer i närheten av. Varför? Därför att han sätter sitt eget land och sitt eget folk i första rummet. Italien leds av Giorgia Meloni och hennes nationalistiska parti, Italiens bröder, är landets största. I Tyskland är AfS näst största parti, i Sverige är sverigedemokraterna näst störst. Frankrikes nästa president kan mycket väl heta Marine le Pen. I USA blev Donald Trump president med sin ”Amerika först”-retorik. Och så den hittills största segern: Brexit.

Nationalismen möter hårt motstånd, eftersom den offentliga debatten utgår från den liberala demokratin som det enda anständiga styresskicket. Det argument som oftast framförs mot en nationalistisk politik är att den uppmuntrar hat och trångsynthet. Det finns en viss sanning i det. Men hatet och trångsyntheten flödar också bland den liberala demokratins företrädare. Generellt sett är hat endemiskt för politiska rörelser.

i Sverige hyser den politiska eliten ett ohöljt förakt mot Sverigedemokraterna. Trots att dessa genom att ha en folkrörelse bakom sig är det mest demokratiska riksdagspartiet har de övriga partierna, i synnerhet till vänster, inget som helst problem med att kalla dem för odemokratiska, med referens till att de inte bejakar den liberala demokratin. Offentliga personer, journalister och akademiker beklagar i hårdast tänkbara ordalag nationalismens återkomst till det offentliga livet.

I både USA och Europa förkastar urbana och välutbildade människor den protestantiska nationalstat som gjort att västvärlden sprungit ifrån resten av världen. De som kräver att nationalstaten skall återupprättas anses inte föreslå att vi skall befästa grunderna för den politiska ordning som våra friheter vilar på. I stället uppfattas nationalstaten som ett återvändande till barbariet, till den gamla onda värld som borde ha dött 1945.

Men anhängarna gör ett förödande misstag när de inte förstår vad nationalism är och var den kommer ifrån. De har fel när de påstår att den nyvaknade nationalismen är ett barn till det förra århundradets största ondska. Och mediernas ihållande propaganda har lurat dem till att tro att en värld där nationerna förlorat sin makt till globala imperialister som USA, EU, Nato, FN, Blackrock, Världsbanken, World Economic Forum etc. är en bättre värld. Den politiska ordning som jag är alltmer övertygad om väntar oss är totalitär och vi är på god väg. Bakom de inte längre suveräna nationernas liberaldemokratiska potemkinkuliss styr de verkliga makthavarna: de globala oligarkerna.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Får man säga svart?

Jag lyssnar på journalisten Ivar Arpis podd ”En rak höger”. Han och pedagogen Anna-Marin Wyndhamn talar om hur Göteborgs stad köper in föreläsningar om osynlig rasism, samtidigt som fullt synlig kriminalitet tar över. De frågar hur teorier som förlorat varje offentlig debatt under de senaste decennierna ändå kan styra hur städer, myndigheter och institutioner arbetar. Deras samtal passar nästan alltför bra samman med en bok jag just stiftat bekantskap med, ”Får man säga svart? (Natur & Kultur 2023)”, skriven av den etiopisk-svenske statsvetaren Barakat Ghebrehawariat. Undertiteln lyder ”Från teoretisk ångest till terminologisk trygghet”.

Ghebrehawariat har i två decennier varit verksam som föreläsare i vad han kallar för ”det mångfaldsindustriella komplexet”, vilket jag misstänker är en mutation av debattören och författaren Patrik Engellaus mycket kritiska begrepp ”Det välfärdsindustriella komplexet”. Minus gifttänderna förstås.

När jag googlar Barakat Ghebrehawariat ser jag att han på sin hemsida anger att ”han är mer känd som Demokratiagenten” … eh? Vad betyder det? Någon förklaring ges inte. Hur som helst, jag förstår att Ghebrehawariat gärna vill optimera sina inkomster genom att också kunna sälja en bok under sina föreläsningsturnéer. Jag har läst den. Här följer en grinig kommentar.

Eftersom Ghebrehawariat kallar sig för statsvetare undrar jag om han har någon examen. Jag är rätt säker på att han inte har det därför att en så skrytsam person skulle absolut framhålla den – om han som sagt hade någon. Dessutom, Ghebrehawariat behärskar inte de akademiska konventionerna. På s. 11 skriver han ”Forskning visar att en av de största bromsklossarna för organisationer som vill ägna sig åt praktisk antirasism är att de saknar ett vedertaget språk för att prata om hudfärg.” En sådan formulering måste antingen följas av en not med referenser till några viktiga forskningsresultat, alternativt att man ger åtminstone ett exempel i löpande text.

Ett exempel på skrytsamheten: När jag föreläser brukar jag därför, med glimten i ögat, utbrista ’ångest är bra’. Förutom att ett sådant påstående måste följas av en relevant exemplifiering så är ”glimten i ögat” inte en formulering som man bör använda om sig själv, om man inte vill framstå som en person som är väldigt nöjd med den man är. Hur som helst, någon förklaring får vi inte utan Ghebrehawariat skriver att denna ångest inte är ”demokratiskt hälsosam när allt kommer omkring”.

Nähä, men vad var det då som var bra med ångest? Och hur kopplar Ghebrehawariat samman de tre begreppen ångest, demokrati och hälsosam? Inte heller det får vi veta. Därpå följer påståendet ”Vi måste drivas av viljan att göra rätt snarare än rädslan att göra fel”. Men … det är ju samma sak! För mig är alternativen ekvivalenta.

Bokens undertitel innehåller begrepp ”teoretisk ångest”. Vad betyder det? I förordet (s. 11) ger Ghebrehawariat. en förklaring. Han har lyssnat på en föreläsare som sa: ”Vi måste komma över vår teoretiska ångest och våga prata om de här frågorna, annars kommer vi att fastna vid ritbordet i all evighet”. Ghebrehawariat skriver ”Teoretisk ångest, slog det mig, det är det jag jobbar med. Från den stunden blev det ett inramande begrepp för hela mitt sätt att arbeta …”.

Det är så dumt så jag bleknar. Författaren, som definierar sig själv som ”språknörd”, snappar upp ett begrepp och tycker det låter bra, längre sträcker sig inte analysen. Nu kommer den granskning som Ghebrehawariat aldrig gjorde: De flesta vet vad ångest är, ett känslotillstånd. Vad kan då teoretisk ångest betyda? Ghebrehawariat förtydligar: ”Teoretisk ångest är fysiskt, det känns i magen”. Jaha? Det låter för mig som en hyfsad beskrivning av ångest. Var kommer det teoretiska in?

Teori och praktik är motställda begrepp. Teoretisk ångest, med lite god vilja kan det tolkas som att någon, på grund av det inträffade, borde känna ångest men inte gör det. Man känner inte det man borde känna, ångesten är enbart teoretisk.

Den som myntar ett nytt begrepp måste först fråga sig om begreppet alls behövs, därefter om det är analytiskt relevant. Teoretisk ångest som definition på osäkerhet om politiskt korrekt språkbruk är varken begripligt eller relevant. Däremot är det utmärkt som impression management. Publiken försätts i underläge och förhoppningsvis förstår den att den nu kommer att få lära sig något viktigt.

Jag går vidare. I förordet och i bokens baksidestext skriver Ghebrehawariat ”Om jag fick en krona för varje gång jag fått frågan ’får man säga svart?’ hade jag varit miljonär vid det här laget.”

Det hade du inte alls varit, tänker jag. Om du hade fått ihop en hundralapp så hade det varit imponerande. Visst, man kan använda våldsamma överdrifter, det har jag ingenting emot, men då måste det finnas någon poäng, något som får läsaren att dra på munnen. Ok, jag drar lite på munnen, dvs. mina mungipor dras nedåt. Det var nog inte den effekt som Ghebrehawariat ville framkalla. Här är uttrycket bara platt och förstärker min uppfattning att den här författaren är en språkslarver. Eftersom jag är övertygad om att han fått rätt mycket draghjälp av en förlagsredaktör kan jag undra varför denna poänglösa överdrift inte blev bortgallrad.

Mot slutet av den korta inledningen (jag har ännu inte hunnit längre) skriver Ghebrehawariat

Vi lever i en kultur som har bannlyst rasbegreppet och där många värjer sig för att prata om hudfärgens sociala betydelse i vårt samhälle, det vill säga som en källa till strukturell diskriminering av svenskar som bryter mot vithetsnormen.

”Bannlyst rasbegreppet”, så kan man väl skriva men det har inte resulterat i att många har svårt att prata om hudfärgens sociala betydelse. Anledningen till att de flesta inte gärna pratar om hudfärg är att om de gör fel, så kan det få förödande konsekvenser. Jobbar du på SVT eller Sveriges radio och råkar säga ”neger” så är oddsen dåliga för att du får behålla ditt jobb. Samtidigt är rasism/rasist ett av den offentliga debattens vanligaste invektiv. Det delar sig – de som inte är smittade av PK och Woke undviker både ordet ras och temat rasism, medan andra, som Ghebrehawariat, kan tjäna sitt uppehälle genom flitig användning.

Jag går vidare med den också för mig – som behärskar det här sektspråket – obegripliga avslutningen och frågar varför rädslan för att säga fel är en källa till strukturell diskriminering? ”Strukturell” anger att diskriminering är något som genomsyrar samhället. Här vill jag direkt protestera. Ställt i relation till andra länder, så hamnar Sverige topp fem bland de länder som har minst strukturell diskriminering. Enligt World Population Reviews senaste siffror är Sverige det fjärde minst rasistiska landet i världen. För den som vill veta mer rekommenderar jag en krönika i tidskriften Fokus (mars 2022) med rubriken ”Så grundmurades bilden av Sverige som genomrasistiskt”.

Problemet är snarare det motsatta, att svenskarna har lite för lätt att vika ner sig inför högröstade minoriteters krav. Det som på Ghebrehawariats lingo kallas för white guilt.

Vi går vidare. Vad betyder det att svenskar bryter mot vithetsnormen? Vithetsnormen är en föreställning om vita personers överlägsenhet. Nu blir det knepigt med prepositionen av: Sverige påstås vara genomsyrat av diskriminering ”av svenskar som bryter mot vithetsnormen”. Är det svenskar som diskriminerar? Eller är det svenskar som blir diskriminerade? Språkligt går det faktiskt inte att avgöra. Man måste veta att det är Ghebrehawariat som står för formuleringen. Då blir det självklart att det är svenskarna som diskriminerar. Men det är ändå obegripligt därför att det Ghebrehawariat faktiskt påstår är att det är vita svenskar som inte känner sig överlägsna (bryter mot vithetsnormen) som står för diskrimineringen.

I min kritik har jag nu inte kommit längre än till förordet (s. 14). I sista stycket skriver Ghebrehawariat:

Min inställning är att du får säga vad du vill, men det finns konsekvenser. Kanske inte alltid för dig som person utan för de människor som är mottagare av dina ord.

Ghebrehawariat är en tvättäkta språktyrann. Det är precis tvärtom mot det han skriver. Den som inte klarar det politiskt korrekta språkbruket kan råka ut för högst reella konsekvenser medan den som möts av vår tids ”fula ord” borde bli påmind om att ”Sticks and stones will break my bones, but words will never hurt me”. Jag längtar efter den dag då språket avsensitiviseras.

Jag börjar läsa första kapitlet men slutar när jag får läsa att Vägen till helvetet är asfalterad med goda intentioner” heter det ju … Nej det heter det inte. Kan inte karln googla? Och vad är det för värdelösa förlagsredaktörer som inte bistår författaren? Det heter: Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser”. Det är som någon som försöker spela piano och spelar fel men inte tycker att det gör något.

Jag tänker inte citera mer ur den här boken. Och inte vill jag ha något så vanhedrande i min bokhylla. Jag tar den i nypan och bär ut den till den gröna av mina båda soptunnor.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Dubbla måttstockar

Att justitieutskottets ordförande, Sverigedemokraten Richard Jomshof, betraktar islam som en farlig totalitär ideologi som inte hör hemma i Sverige, är knappast någon hemlighet. I juli i år, efter koranbränningarna och efter att muslimska företrädare sagt att de vill ha en bredare dialog, twittrade han:

Jag håller med om att vi behöver en ”bredare dialog”, en dialog om hur vi demokratiserar den muslimska världen. Eller varför inte en dialog om islam, denna antidemokratiska, våldsförespråkande och kvinnofientliga religion/ideologi, grundad av krigsherren, massmördaren, slavhandlaren och rövaren Muhammed”.

Debatten kom inte att handla om ifall uttalandet var korrekt i sak utan om en högt uppsatt svensk politiker kunde formulera sig på det sättet utan att det kostade honom hans politiska uppdrag. I synnerhet försökte socialdemokraterna att plocka poäng genom att kräva Jomshofs avgång. Även om regeringen tog avstånd och ansåg att det var ett olämpligt uttalande så höll de sig utanför debatten, med argumentet att det inte var regeringens uppdrag att avsätta en av riksdagen vald utskottsordförande.

Den liberale riksdagsledamoten Carl B. Hamilton sa att hans parti nog fick tugga i sig och acceptera Jomshof och tillade att gränsen för hans parti var passerad om Sverigedemokraterna ”skulle uttala sig på samma sätt om judar. Där går den absoluta gränsen”. Även om många tänker så, får man som politiker inte uttala sig på det sättet. Vi har som bekant religionsfrihet i Sverige och dessutom gäller dogmen ”allas lika värde” också för religioner.

På kvällen samma dag bad Carl B. Hamilton om ursäkt men skadan var redan skedd. Greve Hamilton, som suttit i riksdagen i många år, avgick. Om han vid 77 års ålder tröttnat på det politiska ordklyveriet, eller om han avgick på en direkt uppmaning av sitt parti, är inte känt.

Jag leker med tanken att den gode Hamilton hade sagt tvärtom, och byter då ut judar mot Israel och islam mot Palestina. Tänk om han hade sagt att det var OK att kritisera israel, men inte att kritisera Palestina. Hade han då mötts av samma upprördhet från Vänstern? Jag har svårt att tro det. Under många år har både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna varit kritiska mot Israel samtidigt som de varit synnerligen förlåtande mot palestinierna, till och med mot terrororganisationen Hamas.

Trots risken för att kritik av Israel tolkas som antisemitism har vissa grupper inom vänstern varit närmast besatta av att kritisera Israel. SSU verkar föredra en dialog med vilken som helst av världens mest totalitära stater, framför samtal med Mellanösterns enda demokrati. Kritiken leder upp till regeringsnivå. Efter att Sverige hösten 2014 erkänt Palestina som egen stat var utrikesminister Margot Wallström inte längre välkommen att officiellt besöka Israel. År 2016 hamnade hon på åttonde plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över 2016 års värsta antisemitiska och anti-israeliska händelser. Hon hade, efter att knivangripare dödats, frågat om Israel gjort sig skyldigt till utomrättsliga avrättningar.

Svenska socialdemokrater är inte ensamma om denna kritik. När det gäller internationella relationer har det i efterkrigstidens Europa vuxit fram ett antinationalistiskt paradigm. Starka och suveräna nationalstater smutskastas och skambeläggs. Ungern, Polen och Tjeckien har hamnat i skottgluggen. Nationalstaten anses överspelad och nu gäller det för staterna att prioritera EU. Denna desavouering av nationalstaten och dess suveränitet sprider sig snabbt också i Amerika och andra länder.

Nu kommer min fråga: Om det är så att idén om nationalstaternas legitimitet håller på att kollapsa, varför drabbar kritiken inte stater som – vilket mått man än använder – är betydligt svårare och farligare att leva i. I jämförelse med Israel är Palestina både halvt om halvt i händerna på terrorgruppen Hamas och rent allmänt ett riktigt skitland.

Det finns åtminstone två fall där kritiken följdes av tvångsåtgärder: apartheidregimen i Sydafrika, och Serbiens tvångsfördrivning från Kosovo. Visst, den sydafrikanska regimen var moraliskt motbjudande och serbiska styrkor gjorde sig efter Jugoslaviens kollaps skyldiga till många övergrepp och illdåd. Det råder ingen oenighet om dessa staters moraliska tillkortakommanden Men den fråga som upptar mig är varför just dessa två nationer utsattes för hårda sanktioner, när så många andra nationer ignorerades, trots att de var ännu skamligare när det gällde blodsutgjutelse, förtryck och tortyr. Det hat som riktades mot just Sydafrika och Serbien kan inte bara förklaras genom att hänvisa till de övergrepp som begicks där. För vem kan på allvar säga att serberna erbjöd sämre mänskliga rättigheter än Nordkorea, Iran, Turkiet, Syrien, Sudan och Kongo?

Den israeliske samhällsdebattören Yoram Hazony går i sin bok ”The Virtue of Nationalism” (2018) tillbaka till 1700-talsfilosofen Immanuel Kant för att få ett svar på den frågan. 1795 skrev Kant en bok med titeln ”Zum ewigen Frieden; Ein philosophischer Entwurf”. Skriften är välkänd och har till och med under sin engelska titel fått en egen plats på Wikipedia: Perpetual Peace: A Philosophical Sketch.

Kant ser mänsklighetens historia som en progressiv rörelse från barbari till moralens och förnuftets slutliga triumf, vilket han likställer med upprättandet av en universell stat. Det är den enda historiska utveckling som kan betraktas som moralisk och i överensstämmelse med förnuftet. Enligt denna syn ger mänskliga individer först upp sin själviska, laglösa existens genom att gå samman i nationalstater. Därefter måste dessa nationalstater göra samma sak, ge upp sin själviska, laglösa frihet och underordna sig den universella statens offentliga tvångslag.

Moralisk mognad är det tredje och sista stadiet i mänsklighetens historia. Det är att avstå från sin egen eget omdöme om vad som är rätt, liksom att egenmäktigt agera för att tjäna det som är rätt. Den universella statens omdöme är överordnat. För att uppnå detta sista stadium krävs det att mänskligheten underkastar sig en universell federal rättsstat. Där behöver inte småstater själva bevaka sina rättigheter och medborgarnas trygghet utan detta får de via den universella federationens lagstyrda beslut.

Denna progressiva tolkning av historien innebär inte att alla nationer rör sig längs vägen från barbari till förnuft i samma takt. Tvärtom anser Kant att det finns olika stadier längs denna väg, och att olika nationer når dem vid olika tidpunkter. Kant trodde inte att någon nation skulle uppnå denna nivå av moralisk mognad under hans egen tid. Men han trodde att Europa skulle tvingas till detta, av den smärta och det lidande som orsakades av de ständigt pågående krigen.

Yoram Hazony menar att Kants tre stadier av mänsklig utveckling näst intill exakt återges i det sätt på vilket europeiska antinationalister resonerar om internationella frågor. Enligt detta synsätt finns det bara en plats i världen där man kan finna nationer som äntligen har nått stadiet av ”moralisk mognad”, nämligen de länder som gått med i EU. Endast i Europa har det blivit fullständigt klart för många miljoner människor att nationalstaternas ordning nu måste överskridas. Endast där är idealet om nationellt oberoende på god väg att förkastas.

Ur denna synvinkel är det är det uppenbart vad man skall tycka om Iran, Turkiet, araberna och tredje världen, som alla anses befinna sig på ett mycket mer primitivt stadium i sin historia. Dessa sägs vara folk som fortfarande försöker undkomma barbariet och ännu inte konsoliderat nationalstaten. När de väl har kommit dit, kanske århundraden från nu, kommer de också gradvis att börja inse rationaliteten i att växa ifrån sina nationalstater och nå moralisk mognad under en internationell regering.

Denna trestegssyn på historien förklarar många europeiska ledares entusiasm för att etablera nya stater i Mellanöstern och tredje världen, samt deras relativa ointresse för den aggression och de illdåd som begås i dessa regioner. I deras ögon är dessa krig, övergrepp och grymheter ett stadium som folken i ”utvecklingsländerna” måste gå igenom. Som barn vet de förmodligen inte bättre – och de kommer att fortsätta att inte veta bättre under en längre tid.

Turkar, iranier och araber som förtrycker och mördar kurder är barnsliga vildar från vilka man, moraliskt sett, inte kan förvänta sig något annat. De har ännu inte ens nått fram till rättsstatsprincipen. I praktiken innebär detta att inga moraliska normer överhuvudtaget anses gälla för dem.

Något sådant kan naturligtvis inte sägas om Israel. Betraktat ur den europeiska liberalismens perspektiv är judarna inga muslimer eller ett primitivt folk från tredje världen. Judar skall ses som ett europeiskt folk, och de normer som tillämpas på dem är de som gäller för Europa, som äntligen har nått det sista stadiet av moralisk mognad. Därav den avsky och ilska som riktas mot israeler och judar när de insisterar på sitt nationella självbestämmande. Närhelst de agerar självständigt så vänder de på ett provocerande sätt ryggen åt det regelverk som gäller för moralisk mogna folk. De är inga barn, som inte kan hållas ansvariga för att de inte vet bättre. De är vuxna, som vet vad de gör. Precis som ungrare, polacker och tjecker så gör de medvetet fel.

Naturligtvis är det både rasistiskt och provocerande att säga att de som styr länder som Iran, Turkiet och Syrien inte är bättre än enkla och våldsamma barn, och att man därför inte kan förvänta sig något annat. Men om man skrapar på den politiskt korrekta ytan kommer man att upptäcka att denna nedlåtenhet är mycket utbredd. Jag har själv brottats med den när jag med mina skrifter om romer sökt förklara att de tillämpar ett sofistikerat regelverk för att inte assimileras utan bevara sin etniska integritet. Eftersom det inte stämmer med den offentliga bilden av romer som förtryckta och närmast att likna vid värnlösa barn, har jag fått kritik från människor utan sakkunskap. För dem har det räckt med att de haft den officiella berättelsen om en diskriminerad och värnlös minoritet på sin sida. Att det i själva verket var de som aggressivt angrep mig som hade den rasistiska grundsynen, det lyckades jag aldrig göra begripligt.

Israeler måste hållas ansvariga för en högre moralisk standard än araber eller iranier. De ska klassas efter samma måttstock som européer. En dansk ambassadör i Israel har gjort detta helt klart när han sa att han ansåg att Israel till och med borde insistera på att bli kritiserade av Europa:

Att vi tillämpar dubbelmoral ibland beror på att ni är en av oss … Se vad som händer i Syrien. Se vad som pågår på andra håll. Det är inte dessa normer som ni bedöms efter och det är inte de normer som ni israeler vill bli bedömda efter. Så jag anser att ni har rätt att insistera på att vi tillämpar dubbla måttstockar, att vi sätter samma normer för er som vi gör för andra länder i den europeiska gemenskapen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagkrönika: Alla dessa lögner

Medierna har med åren utvecklat en betydande kompetens i att vilseleda och ljuga på sätt som gör att de inte riskerar att bli ställda mot väggen. Kriget i Ukraina är ett skrämmande exempel. Medierna lyfter konsekvent fram det lilla som finns av ukrainska framgångar men de tiger om deras förluster. De tiger också om framgångar för Ryssland. Istället skriver de om hur föraktliga och onda ryssarna är och att de startade detta krig helt oprovocerat.

Visst, jag vet också att det första som får stryka på foten i ett krig är sanningen, men varför gäller det också för sanningssökandet? Sverige befinner sig inte i krig, även om landets politiker gör sitt bästa för att vi ska hamna där. Det finns en ”sanning” som alla som gjort sin hemläxa är överens om och som borde leda till krav på omedelbara fredsförhandlingar, nämligen att ryssarna är totalt överlägsna. De slaktar ukrainska soldater i en omfattning som medierna vägrar att rapportera om, därför att de hoppas att väst ska vinna detta krig. Det är djupt omoraliskt. Ukrainsk och även rysk ungdom dör en meningslös död och i den svenska offentligheten hyllar man den politiker som bär ansvaret genom att vägra förhandla. De som utifrån bättre kunskaper kan visa på den massmordskatastrof som pågår avfärdas som putinister. Att skända människor genom att kalla dem något som de inte är, det är också en form av lögn.

Om medierna gör misstaget att bli ertappade med att ljuga, så kan de avstå från att publicera invändningen. Ett välkänt exempel är när Dagens Nyheter påstod att invandringen var lönsam med stöd av en forskningsrapport om Sandviken. Kommunen påstods göra en vinst på över en halv miljard årligen på de utomlandsfödda personer som bodde i kommunen. När rapporten visade sig vara första rangens kalkonforskning vägrade DN att publicera, med motiveringen att det inte var de som stod bakom forskningsrapporten.

Dagens DN-lögn serveras av kulturbilagan, som i en helsidesartikel påstår att ”I december 2013 lanserade statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson just begreppet ”åsiktskorridor” för att beskriva framväxten av ett trist debattklimat i sociala medier.”

Va? Så var det inte alls! Åsiktskorridoren syftade inte på debattklimatet i sociala medier utan på hur den offentliga debatten i press, radio och teve – det som ibland i sociala medier kallas för Main Stream Media eller lite föraktfullt för Gammelmedia – hade blivit problematiskt trång. Det var väldigt mycket som inte fick sägas. Wikipedias definition är svår att missförstå, i synnerhet om man läser den utförliga artikeln, som flödar av exempel:

Åsiktskorridor är en metafor för gränserna för vilka åsikter som är allmänt accepterade i samhällsdebatten. Termen är besläktad med begreppet politisk korrekthet. Termerna används synonymt, i regel för att belysa ett osunt och slutet debattklimat.

Att vara lögnare är bland det fulaste som finns. Så varför ljuger medierna? Svaret är att journalister och politiker lever i ett ömsesidigt beroende av varandra. Journalisterna behöver politikerna för att komma åt nyhetsmaterial och politikerna vill nå ut med sina budskap och bemöta kritik. De ljuger därför att inom politiken är lögnen ett av de accepterade vapen man kan använda mot sina motståndare. Det ingår i det politiska spelet att beskylla både motståndarpartier och deras företrädare för något som de inte är. Eftersom medierna i valet mellan att stå på politikernas och folkets sida blivit politikens vapendragare så ljuger också de.

Dessutom, en lögn kan svarvas till på bråkdelen av en sekund. För den som ska bevisa att en lögn är en lögn gäller omvänd bevisföring och det krävs betydligt mera arbete. Som när Socialdemokraterna påstår att Sverigedemokraterna hotar demokratin. Det låter sig sägas men om Sverigedemokraterna ska bevisa att det är osant (vilket det är), så är det omständligt och tar tid – en tid som sällan finns i politisk debatt.

Det blir inte bättre av att svensk lagsstiftning accepterar lögner, om det gäller personer som deltar i den offentliga debatten och dessa bedöms som tillräckligt kända. Det betyder att journalister har rätt att kalla mig för rasist, nazist, fascist, främlingsfientlig och i stort sett vad som helst utan att behöva motivera. Jag är visserligen inte särskilt känd, men det är ändå inte troligt att en domstol skulle döma i min favör. Inte därför att jag har några försyndelser utan därför att ”Den som sig i leken ger, den får leken tåla”.

Olika mer eller mindre slutna grupperingar kan sätta ljugandet i system. ”Ändamålet helgar medlen” är en devis som tillskrivits jesuiterna. Antagligen är det en faktoid, men visst går det att ge exempel. I början av 1600-talet beslogs den engelske Jesuitledaren Henry Garnet med lögn när han skulle försvara sig i domstol. Han var åtalad för att ha deltagit i den i engelsk historia mycket kända Guy Fawkes krutkonspirationen. Han hävdade att ”ekvivokationsdoktrinen” tillät jesuiter att förvirra genom att dra falska slutledningar. Tyvärr hjälpte det inte utan han blev avrättad.

Du som aldrig hört talas om ekvivokation, kanske ändå känner till beviset för att livet är en potatis. Det är en tvättäkta ekvivokation: Livet är en strid, striden är en kamp, kampen är en häst, hästen är en dragare, dragaren är ett stadsbud, stadsbudet är en advokat, advokaten är en knöl. Knölen är en potatis. Alltså är livet en potatis.

Ett annat och mindre lustigt exempel på ekvivokation: USA har världens överlägset starkaste krigsmakt. Nato är världens största krigsorganisation. När Nato med USA som den mest aktiva nationen bedriver sitt proxykrig mot Ryssland, så måste de därför vinna. Emellertid, det gör de inte. Ett antal sanna påståenden landar i en falsk slutsats.

Den muslimska lögn som går under namnet takiya är välkänd. Tre koranverser handlar om takiya: 3:28, som hänvisar till förställning; 16:106, som bedömer statusen för en troende som hädar under tvång; och 40:28, som skildrar en man som var en sann troende men dolt detta faktum därför att blev det känt riskerade han att mista livet. Förutom takiya finns hudna, som betyder att man sluter fördrag tills man är stark nog att bortse från dem, och kitman, lögn genom utelämnande, att berätta en halvsanning i hopp om att den ska fungera som hela sanningen.

Alla lögner som stöder islam är tillåtna. Inget löfte kan binda muslimer mot det som koranen och islam föreskriver. Muslimer kan därför med gott samvete upphäva sina egna och sina föregångares kontrakt och överenskommelser med ”de otrogna”.

Ett exempel är den danske imamen Ahmad Abu Laban, som i slutet av år 2005 talade om det ”nya konceptet för islam” som hans centrum i Köpenhamn, Islam Trossam, arbetade med. Han sa att det var en progressiv vision, som inte byggde på rädsla för västerländsk kultur. Kvinnor skulle spela en viktig roll, parallellt med männens roll. När det gäller terrorism sade han: ”Om vi upptäckte att islam var ett hot mot väst, skulle jag vara den förste att bekämpa det.” Samma vecka, kanske samma dag, köpte han biljett för att flyga till Mellanöstern, där han skulle ge mäktiga muslimska ledare kopior av de karikatyrer av Mohammed som hade publicerats i Jyllands-Posten några veckor tidigare, utan att då väcka uppmärksamhet. För att skapa så mycket indignation som möjligt lade han till pornografiska bilder som inte hade publicerats i tidningen. Under de kommande månaderna sände dessa ledare ut fördömanden som utlöste våldsamma protester över hela världen av miljontals muslimer som annars aldrig skulle ha hört talas om teckningarna.

Tio år tidigare hade Ahmad Abu Laban föreläst om hur man försvarar sig mot ”västerländsk kontaminering” vid ett muslimskt kulturinstitut i Milano: ”Vi måste låtsas att vi accepterar deras religion och deras individuella frihet. Men detta är omöjligt. Islam kan inte acceptera någon som inte dyrkar Allah.”

I sina kontakter med de otrogna söker muslimerna inte sanningen utan fördelen. Att överlista eller lura en otrogen betraktas inte som mer förkastligt än att lura en hund. Muslimer använder för övrigt ordet ”hund” omväxlande med ”otrogen”. Otrogna befinner sig på samma nivå som hundar. Eller kanske lägre. ”De är de mest avskyvärda av skapade varelser” (Koranen 98:6).

Detta att ”sanningen” endast gäller för dem som tillhör den egna gemenskapen hittar man hos flera minoriteter. Jag känner igen det muslimska förhållningssättet från min forskning bland och om romer. Romerna vet var de har sin fiende. De lever inte som vi inkapslade i den egna kulturen utan ständigt ”vid gränsen”. De utvecklar därför en medvetenhet och en social skicklighet som är svår att förstå för oss icke-romer. Vi låter oss duperas och luras av romerna, inte därför att vi är dumma utan därför att de har så mycket större träning i att umgås med oss än vi med dem.

Alltför många västerlänningar finner sig i förbluffande hög utsträckning i att kontrolleras. Den bakomliggande tanken är att ”jag gör inget ont – därför är kontrollen harmlös”. Romerna vet att gajés (icke-romer) kontroll handlar om makt. Den ger gajé möjlighet att konkurrera med romernas rätt att styra sig själva. Det främsta sättet för romerna att bemöta värdkulturens krav på kontroll är lögnen. ”Sanning för romer – lögn åt gajé” är ett talesätt som återkommer bland romer i olika versioner, så ofta att det kan kallas deras valspråk. Att ljuga för gajé är en helig plikt medan lögn mot en annan rom är ett oförlåtligt brott. I Journal of the gypsy folk lore society 1952 ger John Myers ett exempel på hur romerna helt rutinmässigt använder lögnen gentemot myndigheterna:

Jag stod utanför en vagn och pratade med en ogift kvinna som såg efter en grannes barn, en pojke på tre-fyra år. En polisman kom för att få mantalsuppgifter.
Är detta ert barn?
Ja
Han frågade efter namnet. Hon lämnade ett påhittat sådant, sin makes.
Hur många barn har ni?
Sju.
Detta var emellertid för mycket för den lilla pojken trots att han var vältränad i att visa upp ett intetsägande ansikte. Han började fnittra.
När polisen gått frågade jag varför hon serverat honom alla dessa lögner. Hon stirrade förvånat på mig. ‘Hur kan du vara så oskuldsfull’, sa hon. ‘Herregud, varför skulle jag tala om sanningen för en polis?”

***

Ibland funderar jag på vad det är som gör att jag väljer att skriva om och utreda ett visst ämne. De flesta dissidenter håller sig till en eller kanske ett par av de stora samhällslögnerna. För mig är det inte temat som står i centrum utan just lögnen. Jag har behov av att veta sanningen, så gott det nu går. Utbredda lögner förgiftar samhället. Jag tror att det var det som Shakespeare ville visa när han skrev Macbeth, en pjäs som nästan tvångsmässigt handlar om ondska. Ingenting är vad det verkar vara. Pjäsen börjar faktiskt rent Orwellskt. Tre häxor sjunger ”‘Fair is foul, and foul is fair.”. Alla ljuger och ingen vet vad någon annan kan mena, eller vad som är sant eller falskt. Lögnen blir den mylla i vilket ondskan växer.

Vid det här laget tror jag mig vara rätt bra på att se när gammelmedia, politiker och diverse minoritetsföreträdare försöker lura mig. Jag känner mina halta löss på gången och det är nog det, mer än något annat, som får mig att resa ragg.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Det är farligt och blir fattigt

Efter att Gunnar Sandelin och jag år 2013 publicerat boken Invandring och mörkläggning fick vi ofta frågan ”Hur kommer det att gå för Sverige?”. Mitt standardsvar var att det blir fattigt och farligt. I dag tror jag att jag skulle svara i presens och futurum samt vända på satsen: ”Det är farligt och det blir fattigt.”

Att det är farligt vet nog alla som följer nyhetsflödet. Dagligen rapporteras om nya skottskadade och döda i de pågående gängkrigen. Svenska journalister har inga direkta problem med att skriva om de skjutningar och sprängningar som gjort Sverige till ledande i Europa. Däremot är de mer sparsamma dels med att tala om i vilka delar av världen som förövarna har sitt ursprung, dels med att förklara varför narkotikahandel och många unga som bor i så kallade utsatta områden och inte har de kompetenser som arbetsmarknaden frågar efter, inte är någon bra combo.

När jag läser om hur Malmöpolisen backade från upploppen i Rosengård för en dryg vecka sedan och om hur texten ”We won and they run” tillsammans med ett dramatiskt filmklipp spreds på sociala medier, inser jag att Sverige går en dyster framtid till mötes. Gängbrottslighet är nästan omöjligt att utrota. I Los Angeles finns gäng som är över hundra år gamla.

Hur länge har vi råd att hålla oss med civiliserade, moderna principer om individens autonomi och personliga ansvar? När har samhällsklimatet blivit så hårt och motsättningarna så djupa att vi helt enkelt börjar se alla utomvästliga invandrare som ”fienden”, det vill säga på samma sätt som många bland dem ser på ”svennar”? Så här sa en libanesisk ex-minister om Sveriges problem med gängbrottslighet:

– Lyd ett råd. Glöm bort det där med rättssäkerhet i några år. Glöm bort det där med mänskliga rättigheter. Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa. Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande. Tror ni oss inte är det ert problem snarare än ni kan ana.

Ställs detta mot i synnerhet kvinnliga journalisters oförmåga att förstå att när lagar och domstolsbeslut inte efterlevs, då är landet på väg mot sin upplösning.

I DN skriver journalisten Kristina Lindquist den 7 september om att regeringen vill införa anmälningsplikt för statligt och kommunalt anställda tjänstemän, det vill säga att de är skyldiga att anmäla människor som illegalt uppehåller sig i landet, trots att de inte får det (eufemismen papperslösa). Hon ser inget som helst samband mellan kriminalitet och den laglöshet som råder med avseende på utvisningar utan i en upprörd text kallar hon det för angiveri med rubriken ”Det är groteskt att tvinga läkare och lärare att delta i utvisningsindustrin”.

Samma dag på kvällen sänder SVT:s Rapport som första nyhet att en 20-årig man som 2018 dömts till fängelse och utvisning i fem år aldrig utvisats och under de fem år som han illegalt befunnit sig i landet (papperslös) begår han minst 23 nya brott, bland annat misshandel och övergrepp i rättssak. SVT rapporterar:

Myndigheten har just nu över 700 så kallade öppna ärenden av personer som utvisats på grund av brott men där utvisningarna ännu inte genomförts. Av dessa har 45 personer avvikit och är nu efterlysta.

För att gå tillbaka DN-jounalisten till Kristina Lindqvist, hon är nog väldigt långt från att förstå att hon skrivit en grotesk text. Det kan tilläggas att just detta är typiskt för DN:s agendajournalister. De kopplar aldrig samman olika händelser och samhällsproblem. Jag tycker som Kristina, att det är fel att polisens och migrationsverkets misslyckanden ska rättas till av andra samhällsfunktionärer, men till skillnad från Kristina Lindkvist ser jag ett problem som är så stort att det kräver extraordinära insatser.

Mediernas skriver inte att upploppen sker därför att Sverige har invandrarförorter där man inte erkänner svensk lag.

Mediernas skriver inte att upploppen sker därför att Sverige har invandrarförorter där man inte erkänner svensk lag. Parallella normstrukturer och laglöshet i våra segregerade förorter kan på ett ögonblick vändas i besinningslöst våld mot poliser, ambulanspersonal och helt vanliga medmänniskor.

Det är inte Rasmus Paludans eller Salwan Momikas fel att Sverige har medborgare som hatar och föraktar Sverige, svenskarna och i synnerhet svensk polis. Konsekvensen är att våldsverkarna upplever en seger mot det svenska samhället när statens våldsmonopol inte kan upprätthållas. Signalen är att vi kröker rygg för kriminella. Som SvD:s ledarskribent Paulina Neuding kommenterar:

Rasmus Paludan är inte mer än gnistan som fick en redan befintlig krutdurk att explodera. När han har åkt tillbaka till Danmark återstår det fortfarande för oss att leva med denna krutdurk, som svenska regeringar till höger och vänster har fyllt på under decennier, medan man har avfärdat den som en ”utmaning”. Denna krutdurk är nu sådan att det inte krävs mer än en välriktad gnista för att stora mängder unga män ska vara beredda att försöka ta livet av svenska poliser, eller resenärer på en buss i Malmö.

Kan det bli som på Haiti där gängvåldet formligen exploderat? Mellan den 1 januari och den 15 augusti i år har minst 2 439 människor dödats och 950 kidnappats. Gängen har enligt FN kontroll över 80 procent av huvudstaden Port-au-Prince.

Rodrigo Duterte var Filippinernas president åren 2016 – 2022. Dessförinnan hade han som borgmästare i Davao City gjort sig känd för de dödspatruller han satte in mot gängen. Han gick till val och vann på löftet att behandla brottslingar i hela landet på samma sätt. ”Manillabukten ska fyllas med lik från kriminella”, lovade han. Och i Ecuador har ”världens coolaste diktator”, Nayib Bukele, låtit fängsla 60 000 gängkriminella. Aftonbladet skriver att ”människorättsorganisationerna rasar medan vanliga medborgare jublar”.

Dagens Nyheten rapporterade häromåret att i Brasilien har staten gett upp. En av de största favelorna i Rio de Janeiro är Guds stad med uppskattningsvis hundratusen invånare. Den är barrikaderad så att poliserna inte kommer in med sina stora jeepar. DN skriver: ”När poliserna anfaller tvingas de springa in i favelan, vilket gör dem till lätta offer för kartellen.”

En annan farlighet är det muslimska terrorhotet, tydligen stort, eftersom den svenska hotnivån höjts från 3 till 4 på en femgradigskala. Storbritannien har varnat turister för att åka till Sverige. Turister och svenskar som intervjuats av SVT verkar inte vara särskilt rädda men frågan är vad vi gör om någon, några eller många människor får sätta livet till i ett terrorattentat. Lägger blommor på attentatsplatsen och säger att våldet absolut inte får segra? Nöjer oss med att vår statsminister säger att det är alldeles förfärligt, det som har hänt? Han eller hon är jätteupprörd.

Svenska myndigheter kommer hur som helst inte att göra som ryska KBG gjorde när en rysk diplomat kidnappades av en terroristgrupp. De tog en av de muslimska terroristerna i hans eget hem och högg av honom huvudet. Sedan stoppade de huvudet i en påse och begav sig till den moské där de visste att den här muslimska gruppen brukade hålla till. De satte påsen framför imamen och sa, att om deras diplomat inte omedelbart släpptes fri, så skulle samma öde drabba resten av gruppen. De pekade på påsen med huvudet i. ”Have a nice day” och så lämnade de moskén. Den ryske diplomaten frigavs inom några timmar och därefter hade ryssarna inte längre några problem med kidnappningar.

Denna lilla exposé av ”farligheter” kan lämpligen avslutas med en farlighet som svenska medier absolut inte skriver om, nämligen att när vi blir medlemmar av Nato så sällar vi oss till Rysslands fiender. Eller jag kanske skulle lägga till ”ännu mera” därför att där är vi redan genom att skicka vapen som förlänger kriget i Ukraina. När denna krönika skrivs så föreslår vår USA-utbildade försvarsminister Pål Jonsson att Sverige snarast möjligt ska fylla på Ukrainas behov av framför allt ammunition och reservdelar till stridsvagnar och artilleripjäsen Archer. Stödet är Sveriges trettonde i ordningen och landar på 3,4 miljarder kronor. Regeringen påstår att det ökar Sverige säkerhet. För att kommentera kort och snällt: Om de tror på det påståendet, så behöver vi en ny regering.

Så långt farligheten. Om jag går över till påståendet att svenskarna blir fattiga är det något som ju helt går emot det påstående som många svenskar tror på, att ”vi är rika och vi har råd”. Förra sommaren sände SVT:s Ekonomibyrån ett avsnitt där de påstod att svenskarna aldrig tidigare varit så rika. Deras förklaring var de brant stigande bostadspriserna. Den som hade en hyresrätt och fick den omvandlad till en bostadsrätt gjorde sig en rejäl hacka. Det kunde man också göra på villor och enbart bostadsrätter: ”För många har det till och med varit mer lönsamt att bo än att jobba.” En av kommentarerna löd: ”Hur kan man anses vara rik för att man äger ett hus, som dessutom måste underhållas? Rik blir man kanske när man säljer huset, om man inte måste investera i nytt boende.”

Vad är rikedom?

Rikedom är ny teknik, längre semester och bättre bostadskvalitet. Framför allt är det underhåll av landets infrastruktur. Eftersom den privata sektorn betalar för den offentliga sektorn innebär det att ett rikare land har råd med bättre sjukvård, anställa fler poliser och bygga nya vägar.

Tankesmedjan Timbro har på Youtube lagt ut en liten video som visar att Sverige ekonomiskt blir alltmer på dekis. I slutet av 1960-talet var Sverige Europas tredje rikaste land, efter Schweiz och Luxemburg. Då började skatterna höjas alltmer, tills Astrid Lindgren 1976 skrev om Pomperipossa i landet Monismania. Hon hade fått betala 102 procent av sin inkomst i marginalskatt. Också företagande var hårt beskattat och ledde till att flera stora företag flyttade sina pengar från Sverige: H&M, Kinnevik, TetraPak och AstraZeneca. Först blev islänningarna rikare än vi är, per capita. Därefter Norge och sedan Danmark. Också Finland är på väg att gå om oss. Vi är snart det fattigaste landet i Norden.

Ok, farligt nu och fattigare i morgon. Vad händer sedan?

Fattigare betyder att ännu fler inte kan försörja sig. Kriminalitet blir för allt fler ett alternativ. Alltså blir landet farligare och ett av de brott som vi än så länge inte sett så mycket av är kidnappningar. Jag tror de kommer och det leder till att de mer välbeställda som inte flyr landet måste skydda sig. Deras lösning blir bevakade grindsamhällen. Då är vi väldigt långt från det Sverige som en gång med rätta kallade sig för ett folkhem.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Om lycka

Svensk offentlighet är som en sentida ättling till den katolska inkvisitionen. Den som inte håller sig till det giltiga narrativet måste straffas. Kättare! För någon vecka sedan tog till exempel Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski heder och ära av den förre DN-skribenten Lena Andersson därför att hon ifrågasatte mediernas alarmistiska tonfall när det gällde klimatet. Expressenjournalisten Magda Gad kallade henne för en ”Otroligt äcklig människa” och påstod att hon ”sitter hemma och fnittrar” över bränderna på Maui i Hawaii, trots att Lena Andersson inte hade skrivit ett ord om dem. Observera att Lena Andersson inte ställde sig på de så kallade klimatförnekarnas (vilken erbarmlig beteckning) sida utan det var alarmismen som hon kritiserade.

Författaren och DN-krönikören Alex Schulman påstod att Lena Andersson sprider konspirationsteorier. Hur han kom fram till det är höljt i dunkel, men rent allmänt gäller att den som söker förklaringar till det som medierna rapporterar riskerar att beskyllas för konspirationsteorier. Tydligen vill medierna att vi aningslöst ska svälja det som de påstår – inte vara misstänksamma. Som med Covid. En billig och verksam medicin, Ivermektin, var nära nog förbjuden i Sverige och många andra länder. Alla skulle vaccineras. Var det möjligen så att Big Pharma låg bakom? (Nämen, en konspirationsteori, fy!).

Den 25 augusti 2023 skriver Ann Heberlein i Svenska Dagbladet om olika perioder i sitt liv. Grundtemat är sökandet efter lyckan. Den (något) konservativa morgontidningen har verkligen öppnat famnen för henne och jag möter hennes namn i recensioner och stort uppslagna artiklar minst en gång i veckan. Efter några år ute i kylan, därför att hon skrev sanningssökande om viktiga samhällsfrågor, i synnerhet invandringen, är hon tillbaka i åsiktskorridoren.

I Ann Heberleins krönika med den långa titeln ”Jag lovar: ett iskallt bad är bättre än en hedonistisk orgie” skriver hon om hur filosofen Epikuros blivit något slags husgud för henne. Han brukar klassas som hedonist men Ann Heberlein menar att det är felaktigt. Visserligen anser han att människan bör undvika lidandet och söka lust, men lusten och glädjen i att leva infinner sig bara om man tämjer sina begär och söker ”det goda”, det som ger varaktig njutning och långsiktiga fördelar.  Människan bör leva ett stillsamt och enkelt liv, autentiskt och närvarande i nuet. Hon gör bäst i att dra sig undan allt bekymmersamt, som politik och offentligt liv, omge sig med vänner och odla sin trädgård. Och så skriver Ann Heberlein det som jag grunnat på i några dagar:

Min hemmasnickrade, samtidsanpassade version av epikurismen innebär att jag avstår sociala medier som X (det som tidigare kallades Twitter) och Instagram, och försöker låta bli att ha synpunkter i infekterade ämnen. Jag övar helt enkelt på att vara likgiltig inför det jag inte kan förändra, vilket är nästan allt. Mina år som opinionsbildare med starka åsikter gjorde ingen lycklig, i all synnerhet inte mig själv.

Den avslutande meningen, om att man knappast blir lycklig av att ge sig in i samhällsdebatten, stämmer också på mig. Jag är visserligen sedan ett tiotal år tillbaka totalförbjuden i åsiktskorridoren men det har vuxit fram en dissidentoffentlighet där jag välkomnats. Om jag på grund av mitt samhällsengagemang blivit olycklig, det ska jag låta vara osagt. Jag ser lycka som ett relativt begrepp och jag vet ju inte i vilket sinnestillstånd jag hade befunnit mig, om jag hållit mig till det rådande narrativet. Men jag hade sluppit från en smärtsam skilsmässa och jag hade haft kvar både mina vänner och min plats i åsiktskorridoren. Ingen hade beskyllt mig för att vara rasist, nazist, konspirationsteoretiker etc.

Om man blir lycklig av att sitta på läktaren och iaktta livet (eller ligga på knä i rabatten och på sin höjd se några rosentaggar), ja då kanske jag som Ann Heberlein hade varit lyckligare. Men om man blir lyckligare av att göra något meningsfullt, att försöka förbättra världen, ja då … Kanske den avgörande frågan är om man ångrar sig? Ångrar sig Ann Heberlein att hon stack ut näsan och straffades rätt hårt? Ja, jag tror det. Kostnaden blev några år med olycka. Ångrar jag mig? Antagligen inte därför att det är en fråga som känns meningslös. Ungefär som om jag skulle fråga om jag ångrar att jag är den jag är.

Men det finns också några andra viktiga ord i Ann Heberleins korta kommentar: ”att vara likgiltig inför det som jag inte kan förändra”. När jag läser dem så minns jag hur den intressante och mycket kunnige arkitekten och Peter Krabbe vid åttio års ålder motiverade att han slutar att blogga:

För mig blir det allt tydligare att det skrivande som jag ägnat mig åt de senaste tio åren säkert höjer medvetandenivån hos många av mina läsare, men trots det tycks vara meningslöst i det stora hela. Det går inte att åstadkomma några förändringar av betydelse i det system som vi alla sitter fast i. Hur mycket fakta och konstruktiv kritik som vi ”dissidenter” än kommer med så lyssnar inga beslutsfattare, allt blir som vanligt och utvecklingen går snarare åt motsatt håll.…

Han och Ann Heberlein drar samma slutsats, att det är dumt att göra sig olycklig genom att försöka påverka människor som vägrar att läsa det man skriver och slår dövörat till det man säger. Jag skulle kunna dra samma slutsats. Jag tror inte att jag lyckas påverka de rättrogna. Deras enda reaktion, om de nu alls bryr sig om mig, är att utfärda en bannbulla. De kanske inte ens är provocerade när de gör det. Det går lika rutinmässigt som när Stalin bestämde vilka som skulle avrättas.

En av mina söner, som tycker att jag redan har betalat ett alltför högt pris, är på samma linje när han säger ”Farsan, du har gjort ditt nu. Du förtjänar att slippa ifrån all den där skiten och bara ha ett bra liv”.

Men så tänker jag ett varv till. Jag gillar och respekterar både Ann Heberlein och Peter Krabbe, men det är en aning förmätet att anse att om man inte kan förändra världen så är det lika bra att hålla käften. Utan alla dessa protesterande röster och vassa pennor skulle de rättrogna motståndslöst kunna köra landet mot avgrunden. Vi ingår i en dissidentkör och på så sätt är det vi säger och skriver meningsfullt. Vi har förståndet och markkontakten på vår sida. Den katolska inkvisitionen gick i graven och det kommer också den politiskt korrekta inkvisitionen att göra. För att det ska ske, är våra röster viktiga.

Vad som får den samhällsdestruktiva masspsykosen att släppa taget, vad som får det hypnotiska narrativet att tappa sin kraft, det vet ingen. Ann Heberlein försökte, men misslyckades. Det gjorde Peter Krabbe och det gör jag också. Men när jag på Youtube följer Riks, den nyhetskanal som visst Sverigedemokraterna inte längre vill finansiera, så har de mycket medvetet valt unga, snygga, skärpta och propagandaresistenta kvinnor till att läsa nyheter och kommentera. Det får mig att repa mod och jag tänker den enkla tanken att det är inte bara vi överlevare från en förgången tid som ser vansinnet. ”Dom finns också bland de unga!”. Det infinner sig också belöningar, som nedanstående Facebooksinlägg från en ung kille med invandrarbakgrund (som det heter). Han sitter inte på någon redaktion och vinklar verkligheten och inte heller i riksdagen och räknar ut hur hans parti kan fånga de vilsefördas röster. Han summerar sina erfarenheter, de skrämmande konsekvenserna av att politiker, journalister och opinionsbildare inte är solidariska ens med skolbarnen. Hans bittra kommentar talar om för mig att jag har rätt, men det är inte det viktigaste. En lyckokänsla infinner sig under läsningen. Den lycka jag känner handlar om framtiden.

En ung klok (och skitförbannad) människa som summerar sina erfarenheter från en sjuk tid. Alla ni Wolodarskar, Gaddar, Schulmanskar – och framför allt Annie Lööf som släppte igenom gymnasielagen – skammen drabbar er. Om ni hade lyssnat till Ann Heberlein, Peter Krabbe, mig och alla andra i dissidentkören och agerat därefter, så hade ni utan att behöva skämmas kunnat läsa vad den här killen skriver.

Men det förstås, ni läser ju inte därför att ni ser med en gång att det här är både rasism och högerextremism. Eller så är det någon rysk trollfabrik som totat ihop texten. Djävla Putin!
Ni förstår inte. Ni kommer aldrig att förstå och därför kommer ni heller aldrig att skämmas. Men inte heller ni äger evigheten. Också ni kommer att dö och ett vet jag som aldrig dör: Dom över död man.

Här kommer den text som gör ont, samtidigt som jag blir lycklig av att läsa den. (Ja, Ann Heberlein, i min värld är det lycka!):

Sommaren är över och skolorna runt om Sverige öppnar sina portar för alla barn och ungdomar.

När jag slutade gymnasieskolan och började min nya utbildning på högskolan frågade min mamma vad det bästa med högskolan var jämfört med gymnasieskolan. Jag tvekade inte en sekund för att svara. Att slippa alla dessa vidriga ärthjärnor som våra åsnor till politiker utan någon som helst bakgrund kontroll importerade till Sverige och tvingade mig och andra normala barn och ungdomar att bli klasskamrater med.

På universitet och högskolor ser man betydligt färre anhängare av ”fredens religion” jämfört med skolan, och det är så skönt.

Ni anar inte hur dålig så många svenska barn och ungdomar mår på skolorna runt om i landet, utan att berätta för någon. De utsätts för värsta kränkningar av vänsterimporterade parasiter som aldrig borde ha släppts in i det här landet och inte minst på våra skolor. Jag minns att även de barn med invandrarbakgrund som fått en västerländsk uppfostran och betedde sig som andra svenskar utsattes för samma kränkningar.

Det gör fortfarande ont i hjärtat när är jag tänker tillbaka på de svenska barn och ungdomar som led i tysthet. Jag undrar vad de bar med sig in i samhället. Kan de över huvudlaget inte hata alla invandrare? Jag kan bara hoppas att de inte drar alla över en kam men jag skulle förstå om de gjorde det.

Faktum är att det är mycket tuffare än ni tror på svenska skolor. Det värsta är att barn och ungdomar fungerar på det sättet att de inte berättar om sådant för någon, utan barn och ungdomar mår dåligt i tysthet. Ännu värre är att rektorer och andra vuxna på skolan oftast verkar vara helt blinda, eller de kanske ser vad som pågår men inte orkar göra något åt det för de har ingen uppbackning av politiker och skulle bli kallad både det ena och det andra.

Visst, det pratas om ”mobbning” på skolan och så men aldrig om den omfattande kulturmobbning som främst svenska barn och ungdomar utsätts för. Kan ni föreställa er hur det känns för ett svenskt barn och ungdom när han/hon på en skola i sitt eget land hånas på arabiska av ett gäng ”klasskamrater”? Nej, det kan ni inte.

En gång när det gick så långt att en tjej bröt ihop och började storgråta gick jag och två klasskamrater (båda två etniska svenskar faktiskt) ihop och slog sönder och samman förövarna, med en tand som trofé! Visst, mina föräldrar kallades till skolan och vi fick så mycket skit för det men, jag känner som Edit Piaf: Non, je ne regrette rien!! Jag ångrar ingenting! För en gångs skull fick förövarna, dessa satans empatilösa varelser, smaka på sin egen medicin, och det kändes så bra! Den blick av tacksamhet vi fick av den stackars tjejen kommer alltid följa med mig i livet och göra mitt hjärta varmt. Det var värt varenda utskällning jag fick av rektorn och andra ”vuxna”!

Jag bevittnade nästan dagligen hur svenska barn och ungdomar blev utsatta för rasism och diskriminering, i sitt eget land. För att inte tala om den fruktansvärda islamiska sexismen som unga flickor utsätts för av oftast 5-6 år äldre skäggbarn. Att se unga tjejer som gick med nedslagen blick och hoppades klara sig undan är bland det mest hjärtskärande delen av mina minnen från skolan.

Problemet enligt min mamma är att svenskarna är så fredliga och civiliserade och förövarna så vilda och primitiva att svensken nästan alltid förlorar och en konfrontation är därför meningslös. Jag håller bara delvis med. Våra korrupta och hjärnskadade politiker tog hit hyenor och placerade de hos inget ont anande hästar och hoppades att det skulle gå bra, men det gjorde det INTE! De stackars hästarna hade inte en chans mot hyenor, det borde vilken idiot som helst fatta, tycker man.

Varje år när skolorna öppnas på hösten tänker jag tillbaka på alla dessa barn, svenskar som invandrare, som tvingas stå ut med denna enorma kränkningar dagligen bara för att vi har så många korrupta och efterblivna politiker.

Rasistiska brott mot svenskar (och svenskheten) måste slås tillbaka med kraft. Jag är så stolt över mina föräldrar som ”kunde se det komma” när nästan ingen annan gjorde det. Samtidigt som mina föräldrar lärde mig om humanism, rätt och fel och människans värde tog de ingenting för givet. De såg till att jag lärde mig kampsport och till och med lyckades komma så långt som en röd bälte i taekwondo. Det förstärkte mitt förtroende och gav mig möjligheten att försvara mig och andra när det behövdes.

Jag tror att svenskarna måste också börja tänka om. Många av er som läser dessa rader har utan tvekan barn och ungdomar som har ont i magen inför skolstarten, utan att ni vet om det. Sverige har förändrats, ni måste ge era barn och ungdomar förutsättningar att själva klara sig i det nya tuffa Sverige, och inte minst på våra skolor som inte alls är samma trygga platser dem var en gång i tiden.

Jag vill nästan våga säga att självförsvar är något som varje förälder i Sverige borde utrusta sina barn i dagens samhälle, annars kommer de tvingas till underkastelse av den nya ”kulturen” och de nya ”svenskarna”. I denna kamp MÅSTE civiliserade svenskar och invandrare gå hand i hand, annars har vi ingen chans mot den enorma kraft av enighet och målmedvetenhet som anhängare av ”fredens religion” är utrustad med, och backas av.

…..Och du som fortfarande röstar på S, V, MP, C, M, KD och L måste verkligen börja tänka om, åtminstone för dina barn och barnbarns skull.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.