Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 14

Söndagskrönika: Lotofagerna

Den första filmen i serien ”Apornas planet” – den enda jag har sett – kom 1968 och var en framtidsdystopi. År 2029 har ett rymdfartyg kört vilse och landar på en planet som i själva verket är jorden, men i en ännu längre bort liggande framtid. Där härskar inte människor utan intelligenta apor. De håller sig med människor som försöksdjur, som arbetsdjur och människor jagas och dödas, eftersom de anses vara smutsiga och en plåga. Människorna är lyckligt ovetande och därmed också värnlösa. Jag minns inte riktigt men tror det var det så att de åt något som förstörde deras förmåga att tänka.

Det här är ett tema som också finns i den grekiska mytologin. I Odyssén berättas om lotofagerna som bor på en ö utanför Nordafrika. De är glömska och lyckliga därför att de äter lotusfrukter.

Jag tänker att aporna i apornas planet är våra politiker. Lotofagerna eller lotusätarna, det är folken i de olika nationer som politikerna styr över. Och lotusfrukterna, de serveras av medierna och gör människor … ja, vad ska jag välja för uttryck … helt bombade i skallen.

Den 26 september 2022 gjorde USA det som de varnat för att de skulle göra. De sprängde sönder tre av de fyra Nord Stream-gasledningarna mellan Ryssland och Tyskland. Det var ett svårt slag mot i synnerhet Tyskland och är en av anledningarna till den europeiska lågkonjunktur som också drabbat Sverige.

Den 8 februari 2023 gav den meriterade amerikanske journalisten Seymour Hersh en detaljerad och trovärdig redogörelse för hur sprängningen gick till, tyvärr med en anonym källa. De etablerade mediernas tystnad var total: Washington Post, New York Times, Wall Street Journal, CNN, BBC, the Guardian och de flesta tyska tidningar, liksom givetvis svenska MSM.

Den 7 mars publicerade New York Times och Washington Post en version från CIA. Sabotaget hade genomförts av sex personer som hyrt en yacht i Polen. Det var ett privat initiativ, alltså inte USA, inte Ryssland och heller inte den ukrainska staten. Också den här gången var källan anonym. Parallellt publicerades en tysk undersökning i Die Zeit. Också den pekade mot en privat terroraktion. Även svenska medier slog upp ”nyheten” stort. Den historia som spreds över världen hade ingen som helst trovärdighet. På nätet och i alternativmedia sågs den som en ”false-flag-operation” och det finns en viss förvåning över hur föga övertygande den var.
Den 27 mars lade Ryssland fram en begäran i FN:s säkerhetsråd om en oberoende internationell undersökning av sabotaget mot Nord Stream. Saxat ur FN:s pressrelease:

Den ryska delegationens argument:

Med hänvisning till delegationens ”allvarliga och mycket välgrundade tvivel” om öppenheten i de olika nationella utredningar som för närvarande genomförs om dessa händelser av vissa stater – som vägrar att samarbeta med andra drabbade länder, såsom ryska federationen – sade han att dessa nationer ”medvetet och konsekvent försöker vilseleda säkerhetsrådet”. Han riktade uppmärksamheten på flera skrivelser som ryska federationen skickat till rådets ordförande under de senaste månaderna och som visar att de inte är intresserade av detta, och betonade att man inte kan förvänta sig något av dessa stater ”förutom tomma ord”.

Rådet röstade om resolutionsförslaget, med tre röster för (Brasilien, Kina och Ryssland), ingen emot och 12 nedlagda röster. Texten förkastades, eftersom den inte fick det erforderliga antalet röster.

USA:s delegat Robert A. Wood:

Han påpekade dock att den text som lagts fram av ryska federationen inte var ett försök att söka sanningen, utan ett försök att misskreditera pågående nationella utredningar som kanske inte kommer fram till slutsatser som stämmer överens med deras förutbestämda berättelse. De nationella utredningarna i Sverige, Danmark och Tyskland är öppna och opartiska och måste få avslutas. Därför stödde USA inte resolutionsförslaget och avstod från att rösta, tillade han. Han fortsatte med att ifrågasätta den ryska federationens verkliga avsikter när den valde att lägga fram en resolution som hade så lite stöd, och betonade behovet av att rådet inte låter falska anklagelser distrahera det från mer angelägna frågor som förtjänar dess uppmärksamhet och resurser.

Jag sätter nästan mitt morgonkaffe i halsen. Vilka frågor är ”mer angelägna” för FN:s säkerhetsråd? Det som krävs är något som egentligen inte ens borde göras till föremål för en omröstning: en opartisk FN-ledd undersökning av det största terrorbrottet som begåtts mot Europa sedan andra världskriget. Jag kan inte förstå de nedlagda rösterna på annat sätt än att USA hotat alternativt mutat delegaterna. Rapporterar medierna om denna röta inom FN? Givetvis inte, de är med i samma korrupta byk.

Den 3 mars publicerade Washington Post en lång artikel skriven av fem journalister om Nord Stream-sabotaget. De håller fast vid versionen att det var sex personer på en privat hyrd yacht som genomförde terroraktionen men redovisar också en viss tvekan:

Amerikanska och europeiska tjänstemän säger att de fortfarande inte vet säkert vem som ligger bakom undervattensattacken. Men flera sa att de delade Tysklands skepsis mot att en besättning på sex personer på en segelbåt placerade ut de hundratals kilo sprängämnen som satte Nord Stream 1 och en del av Nord Stream 2 ur funktion …

Den 7 april kan man i DN läsa att åklagaren Mats Ljungqvist som leder den svenska utredningen avfärdar yacht-teorin med följande ord:

Vi utesluter inte att det skulle kunna finnas aktörer som inte tillhör en stat som har förmåga att göra det här. Men då är vi inne på ypperligt få företag eller grupperingar. Med tanke på samtliga omständigheter är huvudspåret att det är en stat som ligger bakom …

En högt uppsatt europeisk diplomat rapporterar att vid sammankomster för beslutsfattare inom EU och Nato har tjänstemännen hittat ett förhållningssätt: Prata inte om Nord Stream.

Han liknar situationen vid en familjesammankomst där det finns ett lik med. ”Alla kan se att det ligger en kropp där, men alla låtsas som att det är normalt.” Stämningen blir visserligen dålig men alla ser risken med att gräva för djupt och hitta ett obekvämt svar. Det gäller att inte reta upp en vänskaplig regering, genom att påstå att den är inblandad i bombningen av Nord Stream. Attacken skedde ju också för rätt länge sedan. Den är inte relevant längre.

Så här tolkar jag det: USA har genomfört ett stort och allvarligt sabotage. Blir det fastställt så är det ingenting mindre än USA:s krigsförklaring mot Tyskland i synnerhet, men även mot Europa. Politiker och högt uppsatta tjänstemän vet att då tappar de helt kontrollen över situationen. Terrorbrottet är för stort, det är ohanterligt och de är för rädda för konsekvenserna.

Emellertid, Europas och västvärldens befolkningar har ju ingen som helst anledning att tåla detta. Rasande medborgare har tidigare sett till att politiker fått sona sina brott. Upp som en sol och ned som en blodpudding (Mussolini och Ceausescu).

Där är vi inte ännu men risken finns att vi hamnar där om inte ansvariga och tigande politiker avsätts och – där det är befogat – ställs inför rätta. Se magnituden på detta brott. Om Tysklands förbundskansler Olaf Scholz vet och håller tyst är det högförräderi! Det gäller även svenska politiker, om det skulle visa sig att den undersökning de genomfört vid Nord Stream hemligstämplats därför att den visar på USA:s skuld.

Nu kommer kärnan i det jag vill ha sagt. Varför gör inte flera som vi dissidenter? Det är lätt att få fram sanningar som medierna håller tyst om. Nätet erbjuder fantastiska möjligheter att hitta kompletterande och utförlig information. Och för dem som inte vill lägga ner den tid som krävs, det finns ju alternativmedia och bloggare som gör grovjobbet och serverar ”sanningar” på silverbricka.

Den här kritiken drabbar givetvis inte dig som läser det här. Jo förresten, den gör det lite grann om du läser det jag och andra dissidenter skriver på samma sätt som porr – något som du håller väldigt hemligt. Då bidrar du till att vi, som efter bästa förmåga försöker gräva fram sådant som våra korrumperade medier tiger om, inte når mer än på sin höjd några procent av Sveriges befolkning. Över 90 procent (min gissning) skiter totalt i vad politikerna håller på med, oavsett konsekvenserna.

Visst, skulden är maktens och mediernas, men att de lyckas med sitt undergångsscenario beror framför allt på att människor i gemen är så ointresserade och okunniga att de inte ens klarar att rösta bort de skyldiga vid allmänna val. Lundaprofessorn Inger Enkvist är inne på rätt spår när hon skriver:

Dagens västerländska problem kan formuleras på följande sätt: I demokratins namn vill vi ge alla rätt att uttrycka sig, men samtidigt vill vi inte kräva att medborgarna ska anstränga sig att studera viktiga frågor och inte heller tränar vi dem i att lyssna. Författaren Isaac Asimov har formulerat den moderna självcentrerade medborgarens inställning på följande sätt: ”Min okunnighet är lika mycket värd som din kunskap.”

Det mest skrämmande är inte att politikerna agerar egenmäktigt. Så är det både i totalitära stater och demokratier. Det mest skrämmande är inte heller att medierna är korrupta och går maktens ärenden. Det mest skrämmande är att folk inte bryr sig. De ställer inte längre sina ledare till svars, utom i perifera frågor (Frankrike, pensionerna) och sådant som är opåverkbart (Sverige, klimatet). Tag vilket västland som helst, en majoritet av folket är inte ens ”hjälplöst oroliga”. De skiter i allt utom sina egna privata liv.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Jag förstår inte

Först en fråga: Jag har skrivit om och översatt Sverigesyndromet till engelska. Skickade manuskriptet till några utvalda engelska förlag och agenter. Med vändande post ett par artigt avböjande svar men de övriga fyra har inte ens svarat och bekräftat att de fått manuskriptet. Det känns helt stängt. Har du någon kontakt eller idé om hur jag ska få en Publisher/Agent att åtminstone titta på texten? I så fall maila mig: koarnstberg@gmail.com.

***

Det finns ett ord som förenar all forskning och vetenskap: sanning. Det gäller även för de postmodernister som menar att sanningen är relativ, att det inte finns några absoluta sanningar. I mitt jobb som universitetslärare har det alltid varit viktigt att lära ut hur man söker efter sanningen och hur man kritiskt prövar sina slutsatser: ”Är detta som du kommit fram till verkligen sant?”

För att kunna övertyga dem som tar del av ett forskningsresultat behövs inte bara ”sanningen” utan också en förklaring av varför det sanna är sant. För mig som sysslat med kvalitativ forskning så är förklaringen en tvåstegsmodell. Först ska jag övertyga mig själv: ”Om jag befann mig i samma situation så hade jag handlat på samma sätt”. Det är lite mer komplicerat än så, men det är grundtanken. Därefter så gäller det att förmedla den insikten. Reaktion ska idealt sett bli ”Jaha, nu förstår jag!”

I förra veckans långa krönika, så var min självpåtagna uppgift att besvara frågan varför Ryssland invaderade Ukraina. Först gällde det att förstå själv och sedan föra över den förståelsen till dem som läser min blogg. Svaret kan sammanfattas med ett enda ord: NATO.

I ett mail ifrågasätter en intellektuellt mycket kvalificerad vän min text. Han skriver:

”… Men hur kommer det sig att Din bild är nästan identisk med den som rysk propaganda sprider” och ”Att Ryssland alltid framställs som positivt och NATO som negativt är ingen tillfällighet. I det krig som pågår är propaganda ett vapen och den som sprider den levererar i princip ammunition till den ena parten …”

Jag tänker: Så bra, då har jag lyckats! Jag ville ju visa hur Putin och ryssarna tänker, därför att det förklarar deras invasion av Ukraina. Och ändå gick det inte att nå fram till min vän. Han kallar den ryska förklaringen för propaganda.

När Putin utförligt på International Economic Forum år 2016 förklarar varför Ryssland inte accepterar Natos avfyrningsramper för missiler vid Rysslands gräns, är det naturligtvis inte propaganda. Propaganda är inte bara fel ord, det är i sammanhanget ett fullkomligt förödande ord. Jag inser att jag antagligen aldrig kommer jag aldrig att lyckas med att få min vän att förstå. Propaganda?! … det studsar tillbaka på mig själv. Jag förstår inte varför han inte förstår.

I gårdagens Svenska Dagblad läser jag att en engelsk rysslandsexpert som är forskare på Chatham House, Keir Giles, just har släppt rapporten Russian nuclear intimidation. Temat är hur Putin använder sig av kärnvapenhotet som ett verktyg i informationskriget mot Väst. Enligt SvD säger han att Putin redan använt sig av kärnvapnen – utan att avfyra dem. Hotet har utnyttjats för att Ryssland ska komma undan med sitt oprovocerade anfallskrig.

Oprovocerade? Har han missat sju års inbördeskrig i Donbass, där hårdföra ukrainska nationalister (läs nazister) skjuter ihjäl ryssar? Har han missat hur Nato och i synnerhet USA år efter år byggt upp Ukrainas armé och försett den med moderna vapen? Har han missat att Washingtonregimen och Nato befinner sig i ett proxykrig med Ryssland? Hur kan en expert skriva oprovocerade? Och hur kan en anständig tidning citera denna grova lögn som det var mer eller mindre självklart att Ryssland oprovocerat invaderade Ukraina. För mig är det propaganda av grövsta sort.

Keir Giles säger att Ryssland om och om igen använt sitt kärnvapenhot sedan Boris Jeltsins dagar, så det behöver man inte bry sig om. Eftersom han är expert vet han rimligen också att ryssarna sagt att om landets själva existens är hotad så kommer de att ta till kärnvapen. Skulle Ukraina vinna kriget mot Ryssland, eller vara på väg att vinna, då … Vad ska experten säga då? ”Oj då, jag hade visst fel”.

Oprovocerat krig … jag tuggar på det där jävla ordet. Jag förstår inte.

I samma nummer av Svenska Dagbladet citerar tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl en skrivelse från ryska ambassaden och skriver att ”En bättre försäkran om att beslutet (att ansöka om medlemskap i Nato) är riktigt går knappast att få”.

Jag blir naturligtvis nyfiken på vad ryssarna skrivit. Jag läser det och för mig är det en mycket bra och förklarande skrivelse. Tove Lifvendahls slutsats är obegriplig. Varför förstår hon inte? Jag förstår inte att hon inte förstår. Här är skrivelsen i sin helhet. En särskilt skrämmande passus har jag markerat med spärrad stil:

Ett svenskt steg mot avgrunden
Sverige har nu officiellt övergivit sin 200 års gamla alliansfrihet som tjänade landet troget i alla dessa år. Den 23 mars i år röstade den svenska riksdagen för att gå med i Nato utan att vänta på att alla de 30 medlemsländerna ska ratificera ansökan. Av de 349 ledamöterna var endast 37 emot, medan 43 valde att inte närvara (förmodligen inte av en slump).
Under tiden har landets största mediekanaler, ledande politiker och så kallade experter ansträngt sig att aktivt forma den allmänna opinionen genom att intensivt övertyga vanliga svenskar om en enda sak: att detta steg är en absolut välsignelse och en omhuldad biljett till en ljusare framtid.
Våga bara att ifrågasätta rationaliteten i detta hastigt fattade beslut!
Och alla som törs att offentligt framföra en motsatt synvinkel riskerar att själva få uppleva hur selektivt Sveriges främsta stolthet – demokrati och yttrandefrihet – fungerar. Håller du inte med? Då gör du dig skyldig till att sprida ”rysk propaganda”. Och att stödja Ryssland är, som bekant, den åttonde dödssynden (även om den kristna läran tolkas ganska fritt i västvärlden).
Genom att välja för hela landet till Natos förmån förnekade svenska politiker sitt folk möjligheten att uttrycka sin vilja. Uppenbarligen var de rädda för att resultatet av folkomröstningen inte kommer att motsvara eller vara i linje med förväntningarna från ”partners” på andra sidan av Atlanten. Men i motsats till vad som sägs i medierna ökar antalet tvivlare. Ambassaden får fler och fler brev från vanliga svenskar som fördömer Stockholms transatlantiska ambitioner och uttrycker sin solidaritet med Ryssland. Vi har redan förklarat varför vi inte publicerar dem.
Russofobin har blivit inympad i de svenska medborgarnas medvetande i årtionden, om inte århundraden, och det historiska minnet och groll för de övergivna imperieambitionerna har hållits levande på en undermedveten nivå. Under tiden medan allmänheten har flitigt indoktrinerats med en irrationell rädsla för ryssarna har Sverige stadigt, steg för steg, berövats sin utrikespolitiska suveränitet och förberetts för en lydig förvandling till ytterligare en amerikansk koloni.
Det är välkänt att man har börjat dra in landet i Nordatlantiska alliansen långt innan Ryssland inledde en särskild militär operation i Ukraina. När den formella förevändningen uppstod återväckte man rädslan för vårt land och eggade upp den. Och den logiska slutsatsen var en order från Washington – släpp skenet av självständighet, vi behöver hela Nordeuropa för att bli en «Natos nya front mot Ryssland». Det är den formulering som till exempel överstelöjtnant H. Edström, docent vid Försvarshögskolan använder.
Den «starka Väst med USA i spetsen» som kommer att agera i en enda antirysk impuls påpekas direkt i de älskade av svenska journalister tankesmedjor (European Council on Foreign Relations använder till exempel denna formulering).
«Nu tar vi ett steg mot ett säkrare Sverige» är rubriken på en artikel som publicerades på Svenska Dagbladets debattsida den 22 mars i år författad av försvarsminister P.Jonsson samt Kristdemokraternas och Liberalernas talespersoner M.Oskarsson och A.Starbrink.
Vi skulle vilja föreslå en annan rubrik: «Nu tar Sverige ett steg mot avgrunden». Vi kommer att försöka förklara varför denna titel verkar mycket närmare sanningen och varför argumenten i artikeln bygger på rena lögner.
Låt oss börja i turordning. ”Demokrati, rättsstat och respekt för mänskliga rättigheter är inget som Ryssland vill se utvecklas i sitt närområde”. Med ”närområde” menas uppenbarligen Ukraina. Allt som nämns där inte utvecklas dock utan snarare degraderar. Demokrati? Det är ett obestridligt faktum att marionettregimen kom till makten genom en olaglig, organiserad av Väst statskupp. Rättstat och respekt för mänskliga rättigheter? Det kan knappast vara kännetecken för ett land vars myndigheter systematiskt utrotat befolkningen i Donbass i mer än åtta år, förbjudit undervisning i det ryska språket, tillåtit nazistiska marscher i huvudstaden och döpt om gator efter Bandera-brottslingar. Detta är den typ av «utveckling» som Ryssland verkligen inte vill se i ett grannland.
”Ryssland är, och fortsatt kommer att vara, ett hot mot Sverige och övriga Europa.” Ett land som begår terrordåd och sabotage av energiinfrastruktur i Europa, det är det som är verkliga hotet. Vi kommer inte att nämna några namn, alla vet mycket väl ändå vem det handlar om. Och Stockholm tillsammans med Köpenhamn och Berlin tycks hela tiden ha städat bort bevis som skulle kunna peka på utövaren av sabotage.
”Militärgeografiskt kommer det svenska och finska medlemskapen i Nato att stärka försvaret i norra Europa.” Det enda som kommer att stärkas av svenskt och finskt medlemskap i det militära blocket är Sveriges och Finlands beroende av order från Washington.
”Sverige ska även vara berett att bidra till Natos säkerhet även i andra geografiska områden”. Uppenbarligen har inte tillräckligt med skattebetalarnas pengar spenderats för att främja alliansens intressen i Ukraina (har någon förresten undrat vad de enorma summor pengar spenderas på och vilka som spenderar dem på Bankova–gatan?). Sverige kommer nu att tvingas både ekonomiskt och genom att skicka egna militärer att tjäna andras intressen runt om i världen.
Sponsring av kievregimen och stöd till antiryska sanktioner har redan kostat svenskarna mycket pengar: en aldrig tidigare skådad inflation, stigande priser och en värdeminskning av den nationella valutan. Den snabba försämringen av den ekonomiska situationen serveras uteslutande med såsen av den allestädes närvarande «Kremls hands» lömska gärningar. Ytterligare en lögn.
Vi minns förresten hur vissa medier rådde alla missnöjda att skicka sina elräkningar till Moskva. Nåväl, kära svenska medborgare, priserna framför er är inte «Putins» utan «Europeiska unionens och Natos».
Så skriv ner adresserna:
NATO HQ, Blvd Leopold III, B–1110 Brussels;
European Commission, Rue de la Loi 200, 1040, Brussels.
Samtidigt fortsätter politikerna att upprepa ett och samma om och om igen: «det är goda nyheter för Sveriges och Europas säkerhet». Endast läsare som förlorade helt förmågan att tänka kan ta detta för givet. Men för de som har följt säkerhetsläget i Europa de senaste 30 år är det tydligt att Nato påstod sig vara en «försvarsallians» men samtidigt expanderade kontinuerligt österut och står nu tätt vid Rysslands gränser.
Vi undrar om svenska «fredsaktivisterna» skäms över att de ansluter sig till en organisation som har genomfört fler än 200 militära interventioner sedan andra världskriget.
Vi vill påminna om att det nyligen var Ryssland som erbjöd sig att sätta sig vid förhandlingsbordet och diskutera säkerhetsgarantier. Nato och EU var ovilliga att göra det. För dem som inte vet, brydde sig Stockholm inte ens om att svara på det ryska förslaget, utan gömde sig fegt bakom ryggen på EU:s Bryssel. Precis som för drygt ett år sedan finns frågan inte ens på dagordningen. Det är just alliansen som vill ha ytterligare upptrappning.
Efter Finlands och Sveriges anslutning kommer den totala gränslängden mellan Ryssland och Nato nästan att fördubblas. Om någon tror fortfarande att detta på något sätt kommer att förbättra Europas säkerhet, kan ni vara säkra på att de nya medlemmarna i det fientliga blocket blir ett legitimt mål för Rysslands vedergällningsåtgärder, inklusive de militära.
Natos medlem Storbritannien förbereder sig redan för att skicka ammunition av utarmat uran till Ukraina. Sverige som struntar i sin egen försvarsförmåga ökar snabbt leveranserna av tung offensiv utrustning, bland annat genom att ta den ur stridstjänst. Svenska frivilliga ansluter sig till ukrainska militära styrkor och, av nån extraordinär slump, är en del av Försvarsmaktens kontinuerligt tjänstgörande personal.
Man bör inte utesluta att Natos önskan att kämpa mot Ryssland «till den siste ukrainaren» kommer att leda till en situation där det helt enkelt inte kommer att finnas några ukrainare kvar att slåss mot och blockets kommando kommer att bestämma sig för att gå in i konflikten fullt ut. I ett sådant fall skulle svenskarna utan tvekan dras in och skickas för att dö för någon annans intressen.
Var den tvåhundraåriga perioden av alliansfriheten enbart en mörk milstolpe i svensk historia? Ingalunda. Det är uppenbart att svenska politiker, «charmade» av Washington, medvetet drar sitt folk in mot Natos avgrund. Men de i Sverige som ger sitt tysta samtycke till detta katastrofala val, bör sedan inte anklaga sin regering med högsta röststyrka när det blir uppenbart vad som exakt hände med detta en gång i tiden välmående land vars socioekonomiska modell och självständiga utrikespolitik var vägledande för många länder.

***

Solklart för mig, inte propaganda utan en bra rysk förklaring till varför det är korkat av Sverige att gå med i Nato. Jag hittar några meningsbyggnadsfel och några politiska glidningar men ingen propaganda och inga lögner av typen ”oprovocerat”. Det enda jag inte fattar är vad Bankova-gatan är. Jag slår upp det. Där ligger Kiev Ukrainas motsvarighet till Vita huset.

En historia jag tycker om (och kanske tidigare anfört på bloggen) handlar om norrmannen som kör på fel sida av motorvägen och hör en varning i bilradion: ”Varning för en bil som kör på fel sida av motorvägen!”. Han kommenterar häpet ”En? Det är ju tusentals!”

Är jag kanske som den där norrmannen? Jag förstår inte.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: USA, NATO och brutna löften

Orkar du läsa igenom nedanstående långa och fullmatade krönika så får du förklaringen till varför Ryssland invaderade Ukraina. Och som vanligt: Detta berättar inte MSM för dig.

NATO (North Atlantic Treaty Organization) bildades den 4 april 1949, som en försvarsallians direkt riktad mot Sovjetunionen och kommunismen som statsskick. Följande länder var med från början: Belgien, Danmark, Frankrike, Island, USA, Storbritannien, Luxemburg, Holland, Portugal, Kanada, Italien och Norge. Alla medlemsstater lovades kollektiv säkerhet, den ofta åberopade paragraf 5. 1982 hade NATO ytterligare fyra medlemmar. Västtyskland, Grekland, Turkiet och Spanien.

NATO var inte bara en försvarsallians mellan liberala länder utan också tänkt som ett verktyg för demokratisering. Att vårt östra grannland Finland inte var med berodde på att de i hög utsträckning var kontrollerade av Sovjetunionen. För oss svenskar gällde att vi visserligen var långt mer hotade av Sovjetunionen då, än vad vi i dag är av Ryssland, men den svenska neutraliteten var näst intill helig och att ingå i en försvarsallians var otänkbart. Vi var dessutom väldigt rädda för att stöta oss med Sovjetunionen. År 1940, när Sovjet tvingade in de tre baltländerna som delrepubliker, kom Sveriges erkännande så gott som omedelbart. Så sent som i september 1989 påstod socialdemokraten Pierre Schori att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Han var då statssekreterare på UD. I november samma år gjorde hans chef, utrikesminister Sten Andersson, sitt beryktade uttalande: ”Estland är inte ockuperat.” Berlinmuren revs den 9 november. Det borde ha fått den svenska regeringen att förstå att stora omvälvningar väntade. Men det var antagligen på samma sätt som idag med den svenska anslutningen till NATO, de hade ingen koll.

I Kreml såg Stalin, och efter hans död Chrusjtjov, NATO både som ett verktyg för amerikansk imperialism och som ett hot mot Sovjetunionen. När Västtyskland 1955 blev medlem rågades måttet. Sovjetunionen bildade ett motförbund med det officiella namnet ”Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd”, populariserat till Warszawapakten. Uppgiften var densamma som för NATO. Om ett medlemsland attackerades så skulle samtliga medlemsländer försvara det.

Sovjetunionen tvångsanslöt Albanien, Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien, Ungern och Östtyskland. Efter upproret i Tjeckoslovakien 1968 fick Warszawapakten via den så kallade Brezjnevdoktrinen en ny roll, som ett av Sovjetunionens viktigaste redskap för att upprätthålla de kommunistiska regimerna i Östeuropa.

Berlin var det kalla krigets epicentrum. Vid Checkpoint Charlie möttes öst och väst. 1989 började upplösningen av Sovjetväldet med att Berlinmuren revs. USA ville absolut inte att Öst- och Västtyskland skulle återförenas, varken som lydland till Sovjetunionen eller som en neutral självständig stat. Däremot hade de ingenting emot att Tyskland förenades som ett NATO-land, eftersom de kontrollerade NATO. Frågan var vad de skulle kunna erbjuda Sovjetunionen i gengäld.

Det var USA:s utrikesminister James Baker som kom på att USA och NATO dyrt och heligt skulle lova att aldrig expandera österut – inte en endaste tum öster om gränsen mellan Öst- och Västtyskland. Sovjetunionen insåg att därmed skulle hotet från NATO neutraliseras och nappade. I februari 1990 fördes det samtal både på diplomatnivå och mellan ledarna för öst och väst, Mikhail Gorbachev och George H.W. Bush. Det finns ett antal hemliga dokument som övertygande visar på överenskommelsen. Att de blev offentliga kan vi tacka Wikileaks för. Bland annat undertecknades den 9 februari 1990 följande dokument av USA:s utrikesminister James Baker:

Vi förstår att det inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är viktigt att få garantier för att om USA behåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för NATO, kommer inte en tum av NATO:s nuvarande militära jurisdiktion att spridas i en östlig riktning.

I den engelska tidningen The Guardian kunde man i januari 2022 läsa:

Dagen efter (10 februari 1990) sa kansler Helmut Kohl något svårtolkat till Gorbatjov att om att Tyskland skulle vara kvar i Nato efter enandet ” kunde naturligtvis Nato inte utöka sitt territorium till DDR:s nuvarande territorium”. Löftet upprepades i ett tal av Natos generalsekreterare den 17 maj. /…/ I sina memoarer beskrev Gorbatjov dessa försäkringar som det som banade vägen för kompromisser om Tyskland.

Det anmärkningsvärda är att när det officiella dokumentet ”Treaty on the Final Settlement with Respect to Germany” senare samma år undertecknades, nämndes inget om löftet att NATO inte skulle expandera österut. Det var absolut avsiktligt och denna miss blev kärnan i den hårda kritik som Ryssland kom att rikta mot Gorbatjov, Sovjetunionens siste ledare. Ryssarna ansågs att USA hade lurat honom. Och så var det.

Mindre än ett år senare, den 1 juli 1991, undertecknade tre höga ryska ämbetsmän ett memorandum riktat till den ryske presidenten Boris Yeltsin. Det visade att 13 av 16 NATO-medlemmar ställt sig bakom denna försäkran om att NATO inte skulle utvidgas österut:

Den 1 juli hade delegationen ett möte med M. Wörner – NATO:s generalsekreterare. Denne högste NATO-tjänsteman talade om behovet av direkta kontakter mellan företrädare för Sovjetunionens väpnade styrkor, ryska parlamentariker och administrativa strukturer. I sitt uttalande svarade han på följande sätt på våra förslag; i synnerhet sa han att han hade fått ett skriftligt uttalande från Bush om minskningar av amerikanska trupper i Europa med åttiotusen man inom en snar framtid. Wörner betonade att NATO council och han är emot NATO:s expansion (13 av 16 NATO-medlemmar stöder detta). Inom en snar framtid, vid sitt möte med L. Walesa och den rumänske ledaren A. Iliescu, kommer han att motsätta sig att Polen och Rumänien går med i NATO, och detta har tidigare sagts till Ungern och Tjeckoslovakien. Vi bör inte tillåta, sade M. Wörner, Sovjetunionens isolering från det europeiska samfundet.

USA hävdade att inget sådant löfte gjorts, trots att det finns dokument som tydligt visar det. Det finns till och med en bok av historikern Mary Elise Sarotte med den talande titeln: Not One Inch: America, Russia and the Making of the Cold War Stalemate (2022).

Efter Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning 1991 var USA världens enda supermakt och kunde bryta vilka överenskommelser som helst utan att riskera vedergällningar.

NATO och USA bröt sitt löfte. Dessutom markerade de att det inte var NATO som bestämde utan det var länderna som själva avgjorde om de ville ansöka om medlemskap i NATO. 1999 var Bill Clinton president i USA. Det året blev Tjeckoslovakien, Ungern och Polen medlemmar av NATO. Gemensamt för nykomlingarna var att de alla låg mer än en tum öster om gränsen till det forna Östtyskland. 2004 var det de baltiska staternas och ytterligare fyra länders tur. I Rumänien och Polen byggde USA avfyrningsramper för långdistansmissiler och hävdade att de var riktade mot Iran och Nordkorea. Kreml har ingen anledning att tro på amerikanerna. Från dessa ramper kan NATO fyra av missiler mot Moskva mindre än tio minuter efter att beslutet är taget.

Den sista vänligt formulerade protesten från Kreml kom år 2007 då Putin på en säkerhetskonferens i München sa följande:

NATO har lagt sina frontstyrkor vid våra gränser. Denna expansion är en allvarlig provokation som minskar nivån av ömsesidigt förtroende. Vi har rätt att fråga mot vem denna expansion är avsedd. Vad hände med de försäkringar som våra västerländska partners gav efter upplösningen av Warszawapakten?

Samma år riktade 50 ledande amerikanska experter hård kritik mot Bill Clinton. De skrev att NATO:s expansion var ett politiskt misstag av historiska dimensioner. Detsamma sa chefen för USA:s politiska planering George Kennan: ”Jag tycker att detta är ett tragiskt misstag. Det fanns ingen som helst anledning till detta. Ingen hotade någon annan.”

För Ryssland är detta en geopolitisk fråga av första rangen. De vill bestämma över vad de betraktar som sin säkerhetszon, där Ukraina ingår. Man ska inte glömma att östra och södra Ukraina är bebott av ryssar som har ryska som modersmål. Nationellt må de vara ukrainare men etniskt är de ryssar.

I april 2008 höll NATO sitt 20:e toppmöte i Bukarest. Albanien och Kroatien välkomnades in som nya medlemmar. Dessutom kungjordes: ”NATO välkomnar Ukrainas och Georgiens euroatlantiska ambitioner att bli medlemsstater i NATO. Vi kom i dag överens om att dessa länder ska bli medlemmar i NATO.”

Ryssarna gjorde helt klart att detta var oacceptabelt, ett beslut som skulle leda till mycket allvarliga konsekvenser för den paneuropeiska säkerheten.

Polen har ingen direkt gräns mot Ryssland, annat än vid Kaliningrad. Rumänien gränsar till Ryssland via Svarta Havet. När NATO nu välkomnade stater direkt vid Rysslands gränser som medlemmar i en antirysk allians kunde de inte se det som något annat än en provokation. Visserligen kan vilken nation som helst kan helt legitimt söka medlemskap i NATO men man måste fråga vilket mål det USA-styrda NATO har med en sådan expansion. De ger blanka fan i historien bakom NATO:s tillblivelse, Warszawapaktens upplösning och det givna löftet vid de tyska staternas återförening som ett västligt land.

William J. Burns, tidigare USA:s ambassadör i Ryssland skrev följande i ett brev till den amerikanska regeringen:

Ukrainas inträde i NATO är en överträdelse av den rödaste av alla gränser för den ryska eliten. Från grottmänniskorna i Kremls mörkaste skrymslen till Putins hårdaste liberala kritiker, jag har ännu inte hittat någon som ser Ukraina i NATO som något annat än en direkt utmaning mot ryska intressen.

Robert M. Gates, USA:s tidigare biträdande utrikesminister, skrev i sina memoarer: ”Att försöka få in Georgien och Ukraina i NATO var en allvarlig överreaktion. Det draget ignorerade hänsynslöst vad ryssarna såg som sina vitala nationella intressen.” Strobe Talbot, även han tidigare USA:s biträdande utrikesminister skrev: ”Många ryssar ser NATO som en kvarleva från det gamla kriget. De påpekar att de har upplöst Warszawapakten och frågar varför västvärlden inte gör detsamma.”

Med andra ord, alla dessa kritiker pekar ut att de ryska invändningarna var befogade och att NATO:s expansion kunde leda till allvarliga konflikter. Det gjorde det också. Fem månader senare invaderade ryssarna Georgien, ett land som fortfarande dras med stora motsättningar på grund av sin avsiktsdeklaration att bli medlemmar i NATO.

USA borde ha förstått allvaret eftersom de själva 1963 var mycket nära att starta ett krig med Sovjetunionen, för att slippa ryska avfyrningsramper på Kuba. Amerikanerna visste inte med vad för slags vapen de skulle laddas. Hur lång tid skulle det ta för en kärnvapenmissil att nå Washington eller Omaha i Nebraska, där amerikanerna hade sitt högkvarter och kommandocentralen för flygvapnet? Ryska missiler på Kuba var ett existentiellt hot.

USA följde därvid den så kallade Monroedoktrinen från 1823. Den formulerades därför att det fanns två europeiska koloniala maktblock. Det ena var Spanien och Portugal som släppte taget om Sydamerika. Det andra var Storbritannien och Frankrike som expanderade som kolonialmakter. USA såg en risk för att de skulle erövra Sydamerika.

Monroedoktrinen säger att den nya världen, alltså Nord- och Sydamerika inte fick koloniseras. USA tillåter inte några främmande militära styrkor inom sitt intresseområde. Inget land i Nord- eller Sydamerika får heller ingå någon militär allians, låt oss säga mellan Ryssland och Mexiko. Monroedoktrinen markerar också att USA är neutralt i förhållande till Europa och inte kommer att engagera sig i några konflikter där.

Efter att USA och NATO år 2008 bestämt sig för att Ukraina skulle bli ett NATO-land började de bygga upp Ukrainas armé. Också EU visade intresse. Den 21 november 2013 ägde förhandlingar rum mellan Ukrainas president Viktor Janukovytj och EU om en framtida anslutning. Ryssarna sa att detta var oacceptabelt och gav Ukraina ett väldigt förmånligt ekonomiskt erbjudande. Putin utlovade ett lån på 15 miljarder dollar Det möttes inte av något motbud från EU, eftersom de visste hur korrupt Ukraina var.

Janukovych sa nej till EU. Den 1 december bryter stora demonstrationer ut på Maidantorget. Allt tyder på att de som styr revolten är de hårdföra paramilitära nazistiska Azov och C14. Bland annat invaderas Kievs stadshus. Den 22 januari 2014 dödas de två första protestanterna. Mera sammandrabbningar, sex dagar senare 26 döda. Den 20 februari 40 döda.

Frankrikes och Tysklands utrikesministrar flyger till Kiev och utarbetar ett förslag om nyval i maj. Det förslaget är utformat så att Janukovych inte kommer att kunna vinna. Det presenteras 21 februari men de som leder protesterna nobbar förslaget. Ännu fler dödas på Maidan och den 22 februari flyr Janukovych till Ryssland. Parlamentet röstar fram en interimsregering ledd av Arseniy Yatsenyuk. Dagen därpå utfärdar den nya regeringen hårda minoritetslagar riktade mot den ryskspråkiga befolkningen i östra och södra Ukraina.

Det var många kockar inblandade i det som ryssarna ser som en statskupp och Väst ser som det ukrainska folkets revolution mot ett tyranniskt välde. George Soros Open Society var givetvis där, liksom USA. Två senatorer befann sig i Kiev för att framhålla fördelarna med Nato och Västvärlden. En bild från Kiev den 11 december 2013 visar hur Victoria Nuland delar ut smörgåsar till ”allierade” soldater. Hon har sina rötter i Ukraina och var Obamas biträdande utrikesminister för europeiska och eurasiska frågor. Det finns en läckt telefonkonversation hon för med USA:s ukrainaambassadör Geoffrey Pyatt. Där diskuterar de vilka som bör sitta i Ukrainas nya regering. De stora kanonerna väntar i kulisserna – USA:s vicepresident Joe Biden är beredd att träda fram, för att vid lämpligt tillfälle säga några uppmuntrande ord.

Tre dagar efter statskuppen – det finns fog för att använda det begreppet – sätter Ryssland ut gränsposteringar på Krim. Eftersom de hyr Sevastopol för sin Svarta havsflotta finns där redan militär på plats. Ytterligare två dagar senare sänder Ryssland in fler militärer. Nu går det fort. En dryg vecka senare röstar Krims lokala politiker för att ansluta Krim till Ryssland och efter ytterligare tio dagar hålls ett val bland Krims invånare. En majoritet föredrar Ryssland framför Ukraina. Två dagar senare inkorporeras Krim med Ryssland.

Kort därefter bryter inbördeskriget ut i östra Ukraina. Beväpnade ryskstödda separatister lägger beslag på ukrainska regeringsbyggnader i Donbas och förklarar republikerna Donetsk och Luhansk som oberoende stater. Vi vet inte hur mycket rysk trupp som då gått över gränsen men att de finns där är ställt utom tvivel. Ryssarna är angelägna om att dessa etniskt och språkligt ryska delar av Ukraina är någorlunda självständiga eller åtminstone oberoende av det som händer i Kiev.

Ryssland stödde i hemlighet separatisterna med trupper och vapen. Ukraina klassade dem som terrorister. Efter ett år av strider mellan ryska separatister och ukrainska armén, som nu inkorporerat de paramilitära grupperingarna, utvecklades konflikten till skyttegravskrig. I februari år 2022, när Ryssland invaderade Ukraina, hade omkring 14.000 människor dödats i detta inbördeskrig: 6.500 pro-ryska separatister, 4.400 ukrainska militärer och 3.400 civila på båda sidor om frontlinjen.

Putin ger Väst två alternativ att välja mellan: Antingen så backar ni tillbaka och vi kommer överens om status quo i Ukraina, att återgå till situationen före 22 februari 2014, med Ukraina som en buffertnation mellan öst och väst. Eller så fortsätter ni med era ambitioner att göra Ukraina till ett västligt land med NATO-anslutning. I så fall invaderar vi och krossar Ukraina, vilket betyder att landet varken kan bli medlem i NATO eller EU.

Krim är extra känsligt men under förutsättning att Ryssland får ha kvar Sevastopol och den ryska befolkningen inte utsätts för någon ukrainsk nationalisering så behöver Ryssland inte behålla Krim. Ryssland vill absolut inte besegra och inordna Ukraina som ett slags lydland typ Sovjetväldet. Putin är alldeles för smart för att upprepa det misstaget. Jag läser någonstans att det är som att svälja en igelkott – det leder till stora problem, som upproret i Ungern 1956, som upproret i Tjeckoslovakien 1968. Eller ta Afghanistan där både Ryssland och USA fick dra sig ur med svansen mellan benen.

Det görs många försök med både eld upphör och fredsöverenskommelser i Donetsk men varken separatister eller den ukrainska armén respekterar dem. En överenskommelse signerades den 5 september 2014 i Belarus huvudstad Minsk. De fyra länder som deltog var Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike. Det respekterades inte. En ny vapenvila ingicks den 12 februari 2015, också den i Minsk. Direkt därefter tvingade de ryska separatisterna Ukrainas militär att retirera.

I en intervju den 7 december 2022, publicerad i den tyska dagstidningen Die Zeit, avslöjade Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel att Minsk2-avtalet för Västsidan aldrig var på allvar. Det handlade om att vinna tid åt Ukraina att bygga upp sin armé, för att kunna återta Krim och Donbas. Det är direkt chockerande bedrägeri eftersom Angela Merkel som förbundskansler stod som garant för avtalets giltighet. Både USA och NATO fick extra tid för att träna ukrainska trupper och förse dem med modernt krigsmaterial. När Putin tog del av Merkels uttalande sa han att det helt oväntat och nedslående. Som New York Post påpekade kände sig Putin förrådd av västvärlden efter Minsk-avtalen. ”Det har visat sig att ingen skulle genomföra avtalen”, påpekade den ryske ledaren. Återigen hade Västvärlden och NATO lurat Ryssland.

På International Economic Forums möte år 2016 riktar sig Putin direkt till västerländska journalister. Han säger att ryssarna har full koll på vad som händer:

Problemet är att de berättar sagor för er journalister och ni sprider dem vidare till invånarna i era länder. Och era folk, i sin tur, förstår inte den växande faran – det är något som oroar mig. Hur kan ni undgå att förstå att världen dras i en irreversibel riktning? Det är problemet. Under tiden låtsas de om att ingenting händer. Jag vet inte längre hur jag ska nå fram till er. Och de legitimerar detta (avfyringsramperna för missiler i Polen och Rumänien) som ett försvarssystem, inte som vapen som är konstruerade för en attack. De kallar det för system som ska förhindra aggressioner. Detta är absolut inte sant. Ett försvarssystem med missilier är ett av inslagen i det offensiva militära systemets potential. Det fungerar som en del i helheten som inkluderar offensiva avfyringsramper. /…/ Hur ska vi kunna veta vad för slags missiler som finns på dessa ramper? Allt ni behöver göra är att ändra programmet (från icke-kärnvapen till kärnvapen). Det är allt som behövs och det kan gå väldigt snabbt, utan den rumänska regeringen har någon aning om vad som pågår. Det är inte rumänerna som bestämmer. /…/ Vad jag vet svävar vi i stor fara. Och jag vet att de även denna gång kommer att påstå att det är rysk aggression. Men detta är ingenting annat än vårt svar på era aggressioner.

Putin inledde detta tal till västliga journalister med att säga att han visste att de aldrig skulle rapportera det han tänkte säga och så blev det. Inget av de stora medierna rapporterade.

Den 30 december fick Vita huset ett samtal från Kreml. Det var Putin som ville tala med Biden. En konferens var planerad i Geneve den 10 januari. Vad ville han prata om nu som inte kunde vänta? Nå, Biden tog samtalet och det som skrevs ner i Kreml efter det samtalet var ”Mr Joseph Biden sa att Washington har inga planer på att bygga offensiva avfyringsramper för missiler i Ukraina”. Så varför låter Putin invadera Ukraina i februari 2022? Svaret är att han inte har någon anledning att lita på Biden.

Svaret är också att Ukraina med USA:s och NATOs hjälp under sju år byggt upp en armé på över en halv miljon soldater och officerare. De är väl instruerade och har försetts med moderna vapen. Det är uppenbart att Ukraina tänker återerövra Krim och Donbas och att de vill bli av med alla ryssar i Ukraina. Antingen kan dessa emigrera till Ryssland eller så låter de sig nationaliseras som ukrainare.

Washington-regimen vill besegra och om möjligt stycka upp Ryssland i ett antal mindre och lätthanterliga länder. Här finns också andra intressen i bakgrunden. USA är till snart sagt varje pris inställt på att behålla sin roll som världens enda supermakt, med dollarn som världsvaluta. Och USA:s stora och enormt dyrbara krigsindustri behöver beställningar.

Putin och Ryssland förstår att det bara är en tidsfråga innan Ukraina/NATO/USA går till anfall. Att förlora Krim och möjligheten att NATO placerar ut avfyrningsramper där, det ser Ryssland som ett existentiellt hot. Putin har också lärt sig att det inte går att förhandla med Västvärlden, Överenskommelserna är ingenting värda. Det gäller därför att sätta stopp innan det är för sent.

USA är motorn i NATO. Det är USA som invaderar och startar krig var som helst på jordklotet – till skillnad från Ryssland, som framför allt vill värna sin geopolitiska integritet. Jag hittar en uppgift att USA invaderat/startat krig i 37 länder sedan 1945. 20 miljoner människor har fått sätta livet till. De amerikanska sanktionerna mot Irak i Gulfkriget 1991 beräknas ha kostat 500 000 irakiska barn livet. Madeleine Albright var USA:s utrikesminister. Så här sa hon i en utfrågning, återgiven i Newsweek:

”Vi har hört att en halv miljon [irakiska] barn har dött. Jag menar, det är fler barn än som dog i Hiroshima,” sa Stahl. ”Tycker du att det är värt priset?”
”Jag tycker att det är ett väldigt svårt val,” svarade Albright, ”men vi tycker det är värt priset.”

ICC (International Criminal Court) är den domstol som väcker åtal för krigsbrott. De har nyligen åtalat Putin. Jag googlar ”Madeleine Albright ICC”. Då hamnar jag på en hyllande dödsruna och läser ”… hon förespråkade skapandet av en internationell domstol för att kunna föra de mest allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna till åtal”. Där borde hon själv ha ställts till svars. Där borde också de fem amerikanska presidenter som ignorerade Rysslands varningar och fortsatte att expandera NATO hamna: Clinton, Bush, Obama, Trump och Biden.

Som de flesta svenskar har jag i hela mitt liv beundrat USA lika mycket som jag avskytt det kommunistiska Sovjetunionen. Jag har aldrig tillhört den vänster som avskyr kapitalismen, trots att jag tillhör ”68-generationen” och trots att jag som akademiker alltid befunnit mig i en arbetsmiljö med tydliga vänsterpolitiska förtecken. Jag tänker inte göra någon total politisk omvärdering av USA men tveklöst är det så att Washingtonregimen bär ansvaret. De ville ha krig, och de fick som de ville.

De har sällskap av en rad NATO-länder. De som just nu längtar mest efter mänsklighetens undergång är av någon anledning engelsmännen. De vill sända uraniumförstärkt ammunition till Ukraina, därför att den typen går det att slå ut pansarvagnar med. Under Irakkriget använde den amerikanska militären en stor mängd sådan ammunition. 1999 släppte Nato 15 ton utarmat uran mot Serbien. Frekvensen av missfall, medfödda defekter, leukemi och cancer steg brant i både Irak och Serbien. Det vet givetvis ryssarna och de har svarat att de i så fall måste vidta nödvändiga åtgärder.

Var är svenskarnas demonstrationer mot dessa galna politiker; de som spelar rysk roulett, med revolvern riktad mot mänsklighetens tinning?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den ukrainska nazismen

När Putin den 24 februari 2022 skickade in trupper på ukrainskt territorium var det med det uttalade uppdraget att ”demilitarisera och avnazifiera” landet. För västerländska medier var Putins språkbruk felaktigt och stötande. Som i alla andra sammanhang var det självklart att Putin ljög. Efterhand förstod jag att detta med ukrainska nazister inte bara handlade om allmänna beskyllningar och beslöt mig för att gräva, inte så djupt men lite grann. Det jag fick fram skulle aldrig någon MSM-reporter ens drömma om att skriva.

Som journalist får man nämligen inte bryta mot den moraliska dikotomin: Om den ena är ond är motståndaren god. När ryssarna invaderar Ukraina, så är de onda. Och eftersom de är onda, så är ukrainarna goda. När jag skriver om nazismen i Ukraina blir jag ond, därför att jag attackerar de goda. Hade jag istället skrivit om rysk nazism, då hade jag hamnat bland de goda. Ja … så där korkat finns det rätt många som tänker.

Men inte du va?

Skådespelaren och komikern Volodomyr Zelenskij vann en jordskredsseger i Ukrainas presidentval i april 2019. Så mycket till program hade han inte, men han lovade att stoppa det lågskaliga inbördeskrig som under fem år rasat mellan ryska separatister och högerextrema paramilitärer i Donbassregionen. Av de senare var den öppet nazistiska Azov-bataljonen den största och militärt skickligaste enheten. Sedan 2014 var den del av det ukrainska nationalgardet. Åtta procent av dem som deltog i euromaidan tillhörde Azov. Det låter ju inte så mycket, men en annan uppgift säger att de var oerhört effektiva och utan dem hade effektiviteten sjunkit med 90 procent.

När Zelenskij tillträdde i maj 2019 hade Azov de facto kontroll över den strategiska sydöstra hamnstaden Mariupol och dess omgivande byar. Majoriteten dödades i striden om stålverket Azovstal, där de höll ut i tre månader mot den helt överlägsna ryska armén. När de till slut kapitulerade var det 500 soldater kvar. Jag tror inte heller de har överlevt, efter att ha deltagit i striderna i Bachmut.

Det som gjorde det möjligt för Zelenskij att så framgångsrikt kampanja var stödet från den ukrainske oligarken och miljardären Igor Kolomoisky. Han stödde också Azov-bataljonen och finansierade privata miliser som Dnipro- och Aidar-bataljonerna. När det behövdes använde han dem privat, för att skydda sina ekonomiska intressen. I början av oktober 2021 visade de läckta så kallade pandoradokumenten att Kolomoisky via utlandskonton gjort Zelenskij och hans inre krets förmögna.

Den 25 oktober 2019, ett halvår efter att han valts till president, dök Zelenskij oväntat upp i Zolote, en liten stad som låg i stridszonen i Donbassregionen. Ett eldupphör var på gång. Både den ryskunderstödda milisen och den ukrainska armén skulle backa tillbaka, så att det uppstod ett ingenmansland mellan dem. Om Zelenskij fick ett eldupphör till stånd kunde han ta upp fredssamtal med Putin. Nu ville han träffa Azov-veteranerna. De måste också sträcka vapen.

Det gick inte bra alls. När Zelenskij fick kännedom om att Azov gömde illegala vapen för att fortsätta strida blev han rasande och skällde ut dem. Scenen filmades och blev viral på sociala media. Ledaren för Azov-bataljonen, Andriy Biletsky, som hade lovat att ”leda världens vita raser i ett slutgiltigt korståg mot av judar ledda Untermenschen”, hotade på sin Youtubekanal med att skicka tusentals veteraner till Zolote, om presidenten försökte få det dussintal som nu befann sig där, att lämna staden. Sofia Fedyna, en politiker i det Europeiska Solidaritetspartiet med 26 platser i parlamentet, sa i en video som hon lade ut på Facebook att ”Mr President tror bestämt att han är odödlig. Tänk om en granat råkade explodera nära honom.”

Zelenskij gav upp försöken att få till en vapenvila, och i förlängningen fred. Det som stoppade honom var inte Putin och Ryssland utan Azov. Risken för att han skulle bli likviderad var uppenbar. Zelenskij bytte taktik. I december 2019, när den ukrainske fotbollsspelaren Roman Zozulya efter att öppet stött Azov-bataljonen misshandlades av spanska vänsterfans och fördömdes som nazist, var han enligt Zelenskij inte bara en stor fotbollsspelare utan också ”en sann patriot som älskar sitt land”.

Två år efter det misslyckade försöket till vapenstillestånd i Zolote, utnämnde Zelenskij den 25-årige bataljonschefen Dmytro Kotsyubaylo (smeknamn Da Vinci) till ”Ukrainas hjälte”. Han hade en varg som husdjur och skämtade gärna med besökande reportrar om att hans soldater ”matar den med ben från rysktalande barn”. När Da Vinci nu i mars dödades i slaget om Bakhmut så fick han statsbegravning. Också Finlands statsminister Sanna Marin hedrade denne högerextremist och nazist med sin närvaro.

En annan nazist, Stephen Bandera, har kommit att bli den viktigaste historiska personen för den ukrainska nationalism som slog ut i full blom efter euromajdan 2014.

Vem var han, denne ukrainske nationalhjälte?

Bandera föddes 1909 som en av tre söner till en grekisk-katolsk präst i Galizien. Redan som ung var han aktiv i nationalistiska organisationer. Vid 20 års ålder blev han medlem av en nystartad ukrainsk aktiviströrelse, OUN. Han steg snabbt i graderna och blev snart dess propagandachef och 1932 dess biträdande chef.

I början av 1930-talet ägnade OUN sig åt att råna postkontor, mörda poliser och kasta bomber vid diverse polska evenemang. Polska myndigheter svarade med frihetsberövanden och exproprierandet av egendom. Vid 25 års ålder dömdes Bandera till döden av en polsk domstol, för sin medverkan i en mordkonspiration mot Polens inrikesminister Bronisław Pieracki. Domen omvandlades till livstidsfängelse.

Bandera blev känd och beundrad bland ukrainare som en revolutionär som kämpade för Ukrainas självständighet. Anhängare såg till att han inte for illa i sin fängelsecell och han försågs han med såväl färska tidningar som litteratur, vilket gjorde det möjligt för honom att följa politiken. Efter fem år i fängelse frigavs han, när Tyskland invaderade Polen. Hans parti OUN samarbetade med Nazityskland och deltog i förföljelsen av judar, etnisk rensning och pogromer.

Bandera bildade mobila grupper med fem till femton medlemmar som följde tyskarnas framryckningar och i det kaos som uppstod upprättade lokala ukrainska myndigheter. Totalt deltog cirka 7 000 personer i dessa mobila grupper, och de fann anhängare bland en bred krets av intellektuella.

1940 splittrades rörelsen och Bandera blev ledare för den fraktion som döptes till OUN-B. 1941, efter Tysklands invasion av Sovjetunionen utropade han en självständig ukrainsk stat. Det blev för mycket för tyskarna och Gestapo arresterade Bandera.

I slutet av 1942, när Bandera befann sig i ett tyskt koncentrationsläger, var hans organisation inblandad i en massaker på polacker i Volynia, och i början av 1944 spred sig den etniska rensningen även till östra Galicien. Man uppskattar att mer än 35 000 och upp till 60 000 polacker, mestadels kvinnor och barn tillsammans med obeväpnade män, dödades under vår- och sommarkampanjen 1943 i Volynia.

Efter kriget bosatte sig Bandera med sin familj i Västtyskland, där han förblev ledare för OUN-B och arbetade med flera antikommunistiska organisationer, såsom ”Anti-Bolsjevik Bloc of Nations” samt med den amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten. 1959 mördades Bandera i München av KGB-agenter.

Till hundraårsdagen av Banderas födelse 2009 trycktes ett frimärke med hans porträtt. Året därpå tilldelades Bandera postumt titeln Ukrainas hjälte av Ukrainas dåvarande president Viktor Jusjtjenko. Det var kontroversiellt. I ryskspråkiga östra och södra delen av Ukraina ses inte Bandera som någon befrielsehjälte utan som den fascistledare och nazistkollaboratör han var, skyldig till massmord på polacker och judar under andra världskriget. Det Ukraina som Bandera drömde om var ett fascistiskt etniskt rent Ukraina utan minoriteter som ryssar, polacker, ungrare, judar, romer etc, med ett enda styrande parti. Judarna i Ukraina låg bakom kommunismen och den stalinistiska imperialismen och måste därför förintas.

Europaparlamentet fördömde utmärkelsen, liksom Ryssland, Polen och judiska politiker och organisationer. Nästa president, Viktor Janukovytj, ogiltigförklarade utmärkelsen med motiveringen att Bandera aldrig var ukrainsk medborgare. Det var ett krav för att få utmärkelsen, dock lite krystat när det gällde Bandera, eftersom Ukraina inte fanns som självständig stat under hans livstid.

När Zelenskij kandiderade för att bli president i Ukraina sa han i en radiointervju: ”Det finns obestridliga hjältar. Stephan Bandera är en hjälte för vissa ukrainare, och det är normalt och coolt. Han var en av dem som försvarade Ukrainas frihet.”

Ett nytt förslag om att tilldela Bandera utmärkelsen förkastades dock av det ukrainska parlamentet. Samtidigt beslöt de att fira 110-årsdagen av hans födelse. En lista över de årsdagar som skulle firas på statlig nivå inkluderade Bandera i kategorin ”enastående personligheter”. Han beskrevs som ”en ledande figur och teoretiker för den ukrainska nationella befrielserörelsen”. Varje år, på nyårsdagen, marscherar och hyllar extremhögern sin idol.

Bandera och Azov, det finns mera.

Efter sitt misslyckade försök att avmobilisera nynazistiska militanter i staden Zolote i oktober 2019 träffade Zelenskij också andra stridande. Ett foto visar att några platser bort från presidenten satt Yehven Karas, ledare för det nynazistiska C14-falangen. Tidigare var de en ungdomsavdelning av Svobodapartiet. De hämtade sitt namn från den amerikanska nynazistledaren David Lanes ökända 14 ord: ”We must secure the existence of our people and a future for white children”. C14 hade gjort sig kända för att mot betalning utföra våldshandlingar: ”Vem vill du göra livet surt för? Vi ska försöka göra det.” Under euromaidan tog de över Kievs stadshus och klistrade upp nazistiska budskap på väggarna. 2018 fick de i uppdrag av Kievs stadsfullmäktige att patrullera stadens gator. De skröt om sina pogromer. En korrespondent för Radio Free Europe skrev på Twitter:

C14 har också fått finansiering från den ukrainska regeringen, i form av ett bidrag från ministeriet för ungdoms- och idrott för ”nationellt-patriotiska utbildningsprojekt.” En ung medlem i detta nynazistiska gäng, Serhiy Bondar, uppdaterade sitt omslagsfoto på Facebook den 6 oktober. Den här bilden visade honom som talare vid America House Kiev, en amerikansk statlig institution som beskriver sig själv som ”er främsta resurs i Ukraina för amerikansk kultur, utbildning och information.”

Nej, nu tror jag det får räcka. Det kommer bara mer, som han sa som spydde i hatten.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Maktens kolportörer

Vi som läser nyheter och samhällsanalyser på nätet och i alternativmedia är övertygade om att reguljära medier lurar oss. De påstår att de utgör den tredje statsmakten och att de både granskar makten åt oss och gräver fram sanningen. De har ett fantastiskt motto som gör sig bäst på engelska: Speaking truth to power. Vi dissidenter tror dem inte, därför att internet ger oss tillgång till annan information.

Givetvis förnekar medierna att de går i maktens ledband. De försäkrar oss att det är ju precis tvärtom! De skyddar demokratin, mänskliga rättigheter och det fria samtalet. Alla dessa konspirationsteorier, suck! Vilken massa dårar det finns som tror på allt möjligt som påstås på nätet. Är det någonstans ryska och andra troll opererar, så är det där.

Ibland så drabbas nog de flesta av oss som förlorat tilltron till medierna av tvivel på oss själva. Tänk om det faktiskt är så att vi är lurade, men inte av medierna utan av all desinformation som cirkulerar på nätet. Är det verkligen möjligt att alla dessa etablerade medier med olika ägare och olika politisk inriktning är så samstämmiga om nödvändigheten av att vilseleda sina egna läsare, lyssnare och tittare? Ok, en och annan tidning eller tevekanal kanske ibland ljuger eller undanhåller viktig information, men allesammans?! Det är väl ändå orimligt? Om man, som jag, följer nyhetsflödet i morgontidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och på kvällen ser SVT:s Rapport så måste man väl bli någorlunda allsidigt informerad? DN och SvD har varken samma ägare eller samma politiska profil och SVT är ju public service. Svenska staten kan väl ändå inte ha något intresse av att lura medborgarna?

Först en kort repetition och den inleds med det som ingen betvivlar att det faktiskt har hänt, nämligen sabotaget när sprängladdningar den 26 september 2022 förstörde tre av de fyra gasledningarna i Nordstream 2. Misstankarna riktades omedelbart mot USA, men också mot ryssarna själva. Hur som helst var detta ett attentat som drabbade Europa och i synnerhet Tyskland hårt. Som bekant skenade energipriserna.

Den 8 februari 2023 gav den mycket ansedde amerikanske journalisten Seymour Hersh en detaljerad och trovärdig redogörelse för hur sprängningen gick till, tyvärr med en anonym källa. Denna världsnyhet publicerade han på sin blogg, därför att det fanns ingen stor amerikansk eller annan tidning som ville ta in den. Det small till direkt i bloggosfären. När jag en månad senare googlar ”Hersh Nord Stream” får jag närmare tre miljoner nedslag. Det här sa Seymour Hersh (fast mycket utförligare):

Under en Natoövning i juni 2022 placerade den amerikanska marinens dykare ut fjärrstyrda amerikanska sprängladdningar vid gasledningarna. Den 26 september 2022 gjorde den norska marinens spaningsplan en skenbar rutinflygning och släppte en sonarboj. Några timmar senare detonerade sprängladdningen. Svenska marindykare har varit nere och undersökt, men ”av säkerhetsskäl” vägrat att låta Tyskland eller någon annan stat, inte ens Sveriges riksdag, ta del av rapporteringen.

Givetvis har Hershs avslöjande fått hård kritik och jag vet inte mer än någon annan. Det kanske är en påhittad historia? Emellertid, en hel rad av märkliga uttalanden ger stöd åt hypotesen. Den 7 februari 2022 sa Joe Biden att ”Om Ryssland invaderar … finns det inget Nord Stream 2. I så fall sätter vi stopp för det.” På en följdfråga om hur det skulle gå till sa han ”Don’t worry. We have our ways”. När sprängningen var genomförd kommenterade utrikesminister Blinken ”This is a tremendous opportunity to wean Europe from Russian energy”. Det är en mycket märklig kommentar till en så allvarlig terrorhandling! Rimligen borde han ha sagt att det var ett fruktansvärt brott och ett hot mot världsfreden, inte ”a tremendous opportunity”. Biträdande utrikesministern Victoria Nuland, som har rötterna i Ukraina och utpekas som en av arkitekterna bakom maidanrevolten 2014, sa i slutet av januari i år till senator Ted Cruz, i ett vittnesmål inför senatens utrikeskommitté: ”​Jag är i likhet med dig, och förmodligen i likhet med hela den här administrationen, mycket nöjd med att Nord Stream 2 nu, som du brukar säga, är en hög metallskrot på havets botten.” Tidigare, före sprängningen, sa hon: “Om Ryssland på ett eller annat sätt invaderar Ukraina så kommer Nord Stream 2 att stoppas (’not move forward’).”

Är det så att USA ligger bakom detta terrorbrott dyker en rad frågor upp. Var finns Tyskland i detta? Accepterade den tyska regeringen att få sin och Europas energitillgång strypt på detta sätt? Och om de gjorde det, hur ska de inför sina väljare kunna rättfärdiga denna terrorhandling av USA mot Tyskland? Tysklands förbundskansler Olaf Scholz riskerar både att ställas inför krigsrätt och att gå till historien som en quisling om det bevisas att han vikt ner sig inför USA.

Varför håller svenska regeringen knäpptyst? De har inte ens påstått att Hersh har fel, att han pratar strunt och att det inte finns någon sådan utredning. Kan det vara så att de har bevis för att det var USA som sprängde gasledningarna men att här är så mäktiga krafter i omlopp att de inte vågar offentliggöra resultatet? Hersh påstående borde ha fått en och annan svensk grävande journalist och/eller opinionsbildare att inse att här fanns kanske det största och mest skrämmande krigsbrottet i Europa? Vilket scoop! Men nej, gravens tystnad råder i offentligheten.

Frågorna står som spön i backen och det finns ingen annan enskild händelse i världen som både är viktigare att få svar på och har större nyhetsvärde än denna. Men inga medier rapporterar eller diskuterar. De etablerade mediernas tystnad är total vilket onekligen är ett starkt stöd för hypotesen att hela MSM går i maktens ledband.

Nästa händelse i den här soppan är att New York Times och Washington Post den 7 mars publicerar en ny hypotes, vilket i sig är konstigt eftersom de så totalt höll truten förra gången. ”New Intelligence” har delgett amerikanska myndigheter ny information. De påstår att detta den första ledtråden till vilka som utförde sprängningen och det är ett privat företag, alltså inte den USA, inte Ryssland och heller inte den ukrainska staten som utfört dådet. De är också väldigt snabba med att påstå att Zelenskyj inte är inblandad, eftersom det skulle abortera EU:s vapen- och pengastöd till Ukraina.

Det är en avsevärt sämre berättelse än den som Seymour Hersh levererade och källan har vi inte heller denna gång någon aning om, men berättelsen har två egenskaper som gör den publicerbar. Den första och viktigaste är att den inte anklagar USA och den andra är att den inte kommer från en fristående journalist utan nu är det makten som talar. Medier över hela världen följer efter. Parallellt publiceras en tysk undersökning i Die Zeit. Också den pekar mot Ukraina och en privat terroraktion.

På nätet och i alternativmedia uppfattas Ukraina-hypotesen som en ”false-flag-operation” och det finns en viss förvåning över hur dåligt genomförd den är. Flera europeiska politiker är försiktiga med sina kommentarer men förvirringen är allmän. Kanske det ändå är ryska troll som planterat denna förklaring? Både Ryssland och Ukraina dementerade. Det var inte de som sprängde Nord Stream.

Nu vaknar givetvis också de svenska medierna. SVT:s Rapport, som tidigare inte sagt ett ord om Hersh-rapporten är nu med i leken. Den 8 mars får tittarna veta:

Nu kommer nya uppgifter om sprängningarna av gasledningarna ett och två. Tyska medier publicerar nu uppgifter om att en hyrd båt kan ha kopplingar till sprängningarna. Enligt uppgifter till tyska medier ska båten ha lämnat tyska Rostock cirka 20 dagar innan ledningarna sprängdes. Båten hade hyrts av ett företag ägt av två ukrainare. Ombord ska sex personer ha funnits. När den lämnades tillbaka ska spår efter sprängämnen ha hittats. Den tyske försvarsministern, som var i Sverige i dag för ett EU-toppmöte sa att han inte vill dra några slutsatser.

Det är riktigt undermålig journalistik. Observera det oerhört diffusa språket, i passivum. Inga bilder på båten, inga intervjuer med uthyrarna eller de poliser som hittat spår efter sprängmedlen. Inga bilder från de övervakningssatelliter som är så fint kaliberade att de kan följa en roddbåt. Inga sakkunniga som kommenterar trovärdigheten i att det med så enkla och små medel var möjligt att spränga dessa ledningar. Det är inga köksledningar det handlar om utan tjocka stålrör med en diameter på 120 cm, kapslade i cement. Dessutom, för att inte bara klara att gå ner på de 80 meters djup där ledningarna ligger utan också utföra arbete där krävs det specialutbildade dykare. Det handlar om att hantera och aptera tusen kilo sprängmedel. Denna hyresbåt måste också ombord ha haft den avancerade utrustning ombord som krävs för djupdykning.

I Dagens Nyheter blir denna tunna soppa en förstasidesnyhet men de har inget att tillägga och ställer heller inga kritiska frågor. De skriver att det var en ”pro-ukrainsk” grupp som låg bakom och att tysk polis kan ha hittat den båt som hyrdes av personer med falska pass. Ombord har de hittat spår av sprängmedel. De kokar soppa på den lilla spiken. ”Nyheten” får hela två sidor inne i tidningen. Observera att det inte är en professionellt och för avancerade uppdrag utrustad dykbåt utan en lustjakt som hyrs ut. Läsarna får veta att:

Den 6 september 2022 lämnar en lustjakt den tyska hamnen Rostock vid Östersjön. Ombord finns sex personer: kapten, två dykare, två dykarassistenter och en läkare. Jakten hyrs ut av ett företag i Polen, som ägs av två ukrainska medborgare. De som hyr båten använder förfalskade pass. Deras riktiga identiteter är inte kända, enligt samstämmiga uppgifter i tyska medier som hänvisar till poliskällor som utreder sabotaget.

Svenska Dagbladet är lite mer modest, ingen förstasidesnyhet men man får veta att en av de okända personerna var en kvinna. Inte ett ord om Seymour Hersh rapportering. Mer substans finns inte i denna världsnyhet och en tydligare bekräftelse på att medierna går maktens ärenden kan jag inte tänka mig.

Nedan min egen hypotes. Jag bryr mig inte om att argumentera för att det är USA som utfört terrordådet. Det går inte att slingra sig förbi de amerikanska toppolitikernas kommentarer. Dessa är så komprometterande att jag betraktar USA:s skuld som fastlagd. Och ”false-flag-storyn” om den ukrainska lustjakten fungerar motsatt hur det var tänkt.

I ett musikstycke markerar ofta byte av tonart att temat förändras, samtidigt som musiken hänger samman. Nu byter jag tonart.

Det är inte bara Ryssland som har oligarker, alltså människor som blivit ofantligt rika på världshandeln. Med globaliseringen har världen fått ett ”oligarkproblem”. En liten klick av människor har inte bara blivit osannolikt rika utan de återinvesterar sina förmögenheter så att de får kontroll över viktiga industrier och – vilket är särskilt betydelsefullt – de stora mediahusen. Genom att äga dem så kan de styra det offentliga samtalet så det passar deras intressen. Genom sina donationer och ekonomiska stöd till politiska partier och lämpliga kandidater kan de också styra politiken. Den eller de politiker som går emot deras intressen blir inte toppkandidaten inom sitt politiska parti, har vanligtvis inte de ekonomiska musklerna och får inte mediernas stöd. Han eller hon blir därför bortsorterad innan det är dags för valproceduren. Det demokratiskt genomförda valet står sedan mellan politiker som klarat oligarkernas gallring. Donald Trump är det stora undantaget. Tillräckligt rik, tillräckligt egensinnig och med en överlägsen retorisk kapacitet. Det är en sorg för världen att han inte också visade sig ha Nelson Mandelas moraliska resning.

Håller vi oss till USA så ligger det militärindustriella komplexet med sina vapenindustrier i fokus för oligarkernas intresse. Ukrainakriget betyder härliga tider och strålande tider. Krigsmaterialfabrikerna har inte haft en sådan orderingång sedan andra världskriget, om de ens hade då. Stater köper in vapen, ammunition etc. från företag som har intresse av att förlänga kriget så länge som möjligt.

Som i så många andra sammanhang hittar man förklaringarna genom att följa penningströmmarna (follow the money). Eller som Bill Clinton sa ”It’s the economy, stupid”. Krig är en fantastisk affärsidé eftersom marknaden aldrig mättas. Vapen, stridsfordon och rent allmänt superdyr krigsutrustning förbrukas, stater gör nya beställningar och oligarkerna, som äger betydande aktieposter eller hela vapenindustrier, tjänar grova pengar.

Inkomsterna är högre än någonsin men det gäller också för riskerna. Får världen klart för sig att i Ukraina dör hundratusentals ukrainare och ryssar, soldater och civila, en meningslös död i ett krig som inte kan vinnas, då slutar Europa att handla in och förse Ukraina med krigsmaterial.

Oligarkerna gör sitt bästa för att hålla det lönsamma kriget vid liv. Deras politiker sitter vid makten och deras journalister silar och vränger nyhetsflödet. Jag misstänker att de flesta journalister inte har detta klart för sig. Men de vet vilka åsikter de måste ha för att passa in i sina arbetslag. Och de vet vad när de måste tiga, för att inte bli arbetslösa. Nord Stream blir själva beviset. Den tystnad som Seymour Hersh rapportering möttes med och den publiceringsvillighet som gällde den osannolika lustjaktsversionen talar sitt tydliga språk.

Blir det officiellt fastslaget att Washington ligger bakom Nord Stream-sabotaget, så är Biden-administrationens maktinnehav över. Watergate, som fick Nixon på fall, är småpotatis i jämförelse. Nord Stream-sabotaget blir det största brott som en amerikansk president har begått i modern tid. Det lönsamma kriget får ett snabbt slut. Det finns inget folkligt stöd och Trump har tydligt deklarerat att om han hade suttit vid makten hade det aldrig ens blivit något krig. Oaktat allt hån som riktas mot honom är han fortfarande republikanernas överlägset starkaste kandidat till presidentposten.

Folk i gemen vet att det finns risk för både ett tredje världskrig och kärnvapen. Men de vet inte hur hjärntvättade och vilseledda de blir i offentlighetens dagliga nyhetsrapportering. De bland oss dissidenter som gjort vår hemläxa vet vad som händer och vilka som ligger bakom. Men tyvärr, våra plattformar är svaga. Alternativmedia har inte en chans att hävda sig. Oligarkerna har inget intresse av oss. På oss finns inga pengar att tjäna.

Jag skulle kunna avsluta med ett ”Sådan är kapitalismen!” men det blir inte riktigt rätt. Istället: ”Sådan är globalismen!”. Aldrig tidigare i världshistorien har så få kunnat tillskansa sig så stora förmögenheter och så mycket makt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Slaget om Bachmut

Med min förkärlek för infekterade samhällsfrågor gräver jag vidare i Ukrainakriget. Medierna skriver om ”Putins krig”, tiger, silar flödet partiskt eller blåljuger. Den vilseledande bild som serveras är djupt upprörande, eftersom världen sedan WW2 aldrig befunnit sig i ett farligare läge. Visst, jag vet också att det första som offras i ett krig är sanningen. Men det är mycket mer än ”sanningen” som står på spel.

Tokiga svenskar vill skicka Gripenplan till Ukraina. Det vore att träda över en gräns, eftersom stridsflygplan är offensiva. Hittills har det handlat om att förse Ukraina med defensiva vapen. Föga förvånande varnar Ryssland Sverige att det blir en direkt konfrontation. Så är det ju och jag tänker att det är lite som hundar fungerar. Två hanhundar som slåss och en tredje som inte är inblandad blir upphetsad och vill också vara med: ”Är det någon som ska ha stryk så hjälper jag gärna till!”

Så här rätt ut i det blå skriver en svensk överste i SvD:

Med ökat stöd kan Ukraina framgångsrikt anfalla till Avozska sjön, klyva den ryska armén och strypa tillgången till Krim. Då kommer ryssarna att inse att kriget är förlorat. Och då följer sannolikt en rysk statskupp och fredsförhandlingar. /…/ Ryssarna har inte en chans att vinna om Ukraina håller ut och väst stödjer dem.

Det låter som en gonattsaga för barnen (Ryssarna: uj, vi har visst förlorat, bäst att göra en statskupp och så blir det fred och alla blir glada igen). Och OM Ukraina håller ut. Det var just det. Om månen hade varit en ost så hade kanske rymdråttorna ätit upp den.

För en vecka sedan intervjuades en finsk officer som utbildat soldater i Ukraina. Han sa att den ukrainska försvarsmaktens kompetens är låg och hittills har landet klarat sig endast på grund av den ryska arméns misstag. Att Ukraina kan vinna kriget är ”inget annat än önsketänkande”. En lärare vid svenska försvarshögskolan, Peter Lidén, höll inte med. Han sa att Ukrainas 40 brigader är väldigt välfungerande ”även om de haft stora förluster”. Stora förluster är en eufemism. Ryssarna är på väg att slå ut Ukrainas markförsvar. Och om detta att Ukraina inte kan vinna säger Peter Lidén också: ”Det beror på hur man definierar att vinna och förlora.”

 I helvete heller! Krig är inget språkspel. Det handlar om vilka som lyckas bäst med att döda sina fiender. Och dessa fiender är mest pojkar som dör innan de ännu hunnit leva sina vuxna liv.

Den folkliga passiviteten skrämmer mig nästan lika mycket som kriget. Vill svenskarna inte veta hur det går i kriget, liksom dess konsekvenser? Vill de inte värna om sina och sina barns liv? Förstår de inte allvaret? Reinfeldt skrev boken ”Det sovandet folket”. Titeln träffar rätt, trots att han som statsminister gjorde sitt bästa för att ingen skulle vakna.

I DN i går lördag, långt in i tidningen där mindre viktiga nyheter trängs med varandra, finns en rapportering med rubriken ”Slaget om Bachmut i kritiskt läge”.

”Kritiskt läge” betyder att ryssarna håller på att vinna. DN citerar obekräftade källor som säger att ukrainska styrkor fått order om att lämna staden. Enligt DN sker det till ett högt pris och det pris som anges är att mer än 50 000 ryska soldater har skadats eller dödats i området under de sju månader som striderna pågått. Ingen uppgift lämnas om hur många ukrainska soldater som skadats eller dödats. Med tanke på att det är ryssarna som med effektivare och fler vapen anfaller och det är ukrainarna som pressas tillbaka torde Ukrainas förluster inte bara vara större, utan mycket större. DN avslutar så här:

Staden har inget stort strategiskt värde och redan innan årsskiftet konstaterade det brittiska försvarsdepartementet att den ryska attacken varit oproportionerlig i relation till de möjliga vinsterna.

Denna sista passus är väldigt innehållsrik. Den säger att ryssarna är korkade som lägger så många soldatliv på en stad utan större strategiskt värde. Det är naturligtvis orsaken till att Ukraina retirerar. De inser att det är klokare att styra försvaret till viktigare platser. Egentligen har de varit framgångsrika eftersom så många ryska soldater fått sätta livet till. Det som händer i Bachmut säger ingenting om vilka som kommer att vinna kriget.

En mer rättvisande bild är att Bachmut är av avgörande betydelse. Det är inte för att ryssarna är dumma som de sätter in huvudstöten där. Och det är heller inte därför att Ukraina är så säkra på att vinna kriget som de till och med försvarar en stad utan större strategiskt värde.

Ryssarna vill ta Bahmut därför att staden ger möjligheter till nya positioneringar för ryskt artilleri. Dessa är av avgörande betydelse för ryssarnas återerövring av Donbas. Jag frestas till hypotesen att Bachmut är det egentliga och avgörande slaget om Ukraina.

Varför bemödar sig inte DN om att ge en mer rättvisande bild? De har ju tillgång till samma källor som jag plus många fler. Det omedelbara svaret är givetvis att de rapporterar som det passar in i denna strid mellan gott och ont. DN står på de godas sida och självklart är väst dom goda! Eller inte.

I oktober förra året gjorde Cambridge University en undersökning där de ställde samman 137 länders uppfattning om Västvärlden kontra Ryssland och Kina. För de 6.3 miljarder människor som inte lever i Väst gällde att 66 procent ställde sig på Rysslands sida:

Den globala södern är också oroad över att västvärlden inte driver förhandlingar som kan få detta krig till ett så snabbt slut som möjligt. Det förelåg möjligheter som missades i december 2021, när Ryssland föreslog ett reviderat säkerhetsfördrag för Europa. Det kunde ha förhindrat kriget men förkastades av väst. Fredsförhandlingarna i april 2022 i Istanbul avvisades också av väst, delvis för att ”försvaga” Ryssland. Och nu får hela världen betala priset för en invasion som västerländska medier föredrar att se som ”oprovocerad” och som kunde ha undvikits.

Svenska medier bekräftar detta synsätt genom att beskriva kriget mellan Ryssland och Ukraina som Rysslands oprovocerade överfall på Ukraina. Varför, kan man fråga sig. Svaret är att Putin är galen. Han är ond. Han är en imperialistisk tyrann som vill återupprätta Sovjetunionen och när han erövrat Ukraina så kommer han att fortsätta. Om inte de demokratiska och upplysta Västländerna, som bejakar alla människor lika värde och mänskliga rättigheter sätter stopp för detta, så kommer han att så småningom fortsätta att lägga under sig Finland och Sverige. Finnarna och vi svenskar måste se till att trygga våra länders frihet. Det gör vi bäst genom ett medlemskap i Nato.

Det är en förklaring helt utan verklighetskontakt. Alltsedan 2008 har Putin upprepade gånger sagt att Natos utvidgning österut hotar Ryssland och att Ukraina blir medlem är oacceptabelt. Jag har skrivit om detta i en tidigare krönika och tänker inte upprepa mig utan endast påminna om att USA redan har stora militärbaser i Natoländerna Rumänien och Polen.

Den slutsats som jag och många med mig har kommit fram till och som har ett ojämförligt större förklaringsvärde är att USA via Nato bedriver ett proxy-krig mot Ukraina. Mer preciserat är det den nuvarande amerikanska regeringen och vapenindustrin – en konstellation som i amerikansk debatt klassificeras som ”neocons” (neokonservativa) som vill få Ryssland på fall. Eller åtminstone försvaga landet. De är inte intresserade av Ukraina annat än som ett verktyg. Den som avvisar den förklaringen bör servera en trovärdig förklaring till att amerikanerna alls befinner sig i denna del av världen – vid Rysslands gränser, många hundra mil bort från USA:s geopolitiska intresseområde.

Tillbaka till Bachmut. Om de europeiska länder som nu sänder vapen till Ukraina får klart för sig att ryssarna inte bara håller på att vinna slaget om Bachmut utan hela kriget, varför ska de då bidra med dyra vapen som de egentligen själva behöver för sitt försvar? Det är inte bara meningslöst utan värre än så. Det förlänger ett krig som ändå inte kan vinnas – med all död, allt lidande och alla materiella skador. De kommer då att göra vad de kan för att få slut på kriget – vilket visserligen betyder att Ukraina förlorar, men det hade ju landet gjort i alla fall.

Om Ukraina förlorar så förlorar också Washingtons neocons. Politiskt är det efter det snöpliga uttåget ur Afghanistan omöjligt för dem att sätta in amerikanska trupper. Det skulle vara dödsstöten för Bidens regering. Att medierna rapporterar mer sanningsenligt, att Ukraina förlorar, det får på inga villkor ske. Eftersom eliten i Washington kontrollerar MSM så sprider lögnerna sig som ringar på vattnet, också till svenska medier.

När det inte lägre är möjligt att beskriva kriget som en framgång för Ukraina växlar medierna perspektiv. I SVT Rapport intervjuades för några dagar sedan Ukrainas riksåklagare. Han påstod att Putin förmodligen kommer att ställas inför krigsrätt. Det var ett resonemang som utgick från att Ukraina hade vunnit kriget. När någonsin har det hänt att segraren hamnat inför krigsrätt, hur många krigsbrott som segraren än gjort sig skyldig till? Inte ställdes väl USA och England till svars för sitt krigsbrott då de i februari 1945 totalbombade Dresden. Eldhavet sög in människorna i de brinnande husen och bortåt 25 000 människor dog, mest äldre folk, kvinnor och barn. Det hade ingen som helst betydelse för krigets utgång. Tyskland var i praktiken redan besegrat.

Så sammanfattar SVT-journalisten ”Att Putin oprovocerat anfallit Ukraina torde inte vara svårt att bevisa med hans egna ord”. Eftersom Putin gång på gång förklarat varför Ryssland gick i krig mot Ukraina torde det tvärtom vara helt omöjligt. Jag undrar om journalisten medvetet ljuger eller om han faktiskt är så totalt okunnig. Det är ju Västs provokation med att vilja göra Ukraina till ett Natoland som utlöser kriget.

Också NATO:s Jens Stoltenberg och Finlands statsminister Sanna Marin utgår i en gemensam presskonferens från att Ukraina har vunnit kriget. De låtsas inte om att Ukraina i dag i stort sett är sönderbombat och totalraserat. Just inga industrier finns kvar och markstridstrupperna har hårt decimerats i slaget om Bachmut.

Stoltenberg säger att Ukraina givetvis ska bli medlem i Nato men det tar tid. Sanna Marin säger att Ukraina ska bli medlem av EU. De utgår med anda ord från att Ukraina självklart ska segra.

Detta är önskedrömmar och fantasier men det är också ett allvarligt budskap till Ryssland och Putin, nämligen att varken Nato eller Europa är intresserade av några fredsförhandlingar, vilket i sin tur är att göra klart för Putin att Ryssland antingen förlorar och då blir Ukraina den natomakt som Ryssland gick i krig för att förhindra. Alternativet är att Ryssland tvingar Ukraina att kämpa till sista man. Och sedan kan Stoltenberg och Sanna Marina säga vad de vill, men det är Putin som bestämmer Ukrainas framtida öde. Winner takes it all, är det bekant?

Tyvärr finns det då inte så mycket kvar, varken av Ukraina eller av Ukrainas befolkning. Kanske 25 miljoner? Hur många kommer att stanna? Redan nu beräknas bortåt tio miljoner flytt, varav två miljoner till Ryssland. Man ska inte tappa bort att det är Västra Ukraina som vill västerut. Östra och södra Ukraina har alltid varit ryskt, förutom under det kvartssekel som gått sedan Sovjet föll och Ukraina i sin nuvarande form bildades.

Till detta ska läggas att detta krig inte bara skadar Ukraina utan hela Europa. För USA är det inte så. För deras del är Ukrainakriget – i varje fall i begränsad mening – lönsamt. Krigsindustrin får stora nya order och där är inte bara demokraterna utan också republikanerna rejält insyltade. Dessutom, eftersom dollarn är världsvaluta, så är de många miljarder de sänder till Ukraina indirekt kopplade till den amerikanska arbetsmarknaden. De kommer tillbaka till USA i form av beställningar till krigsindustrin. De fungerar på ett annat sätt än om USA hade satsat dem på att hjälpa amerikanska fattiga och utslagna. Då de hade varit en direkt kostnad, eftersom den typen av insatser inte genererar arbete.

Polen är i sammanhanget något av en dark horse. Under den sovjetiska tiden var landet ett lydrike och polackerna har alltid avskytt Sovjet/Ryssland och sökt sig västerut. Polen har på samma sätt som Ukraina byggt upp sin krigsmakt. Där finns både en stor armé, moderna vapen och kanske 20 000 amerikanska soldater/rådgivare.

Hundratals Stinger-missiler, pansarvärnsvapen och annan ammunition har redan strömmat in i Ukraina genom Polen. De har skickat granatkastare, små drönare och portabla missilsystem från sina egna militära förråd. Polen har också levererat tyska Leopardstridsvagnar till Ukraina – vilket Ryssland besvarade med att stoppa sina oljeleveranser. Polackerna verkar inte så bekymrade. Bara tio procent av den olja de behöver kommer från Ryssland och de har säkrat leveranser från andra källor. Om Ryssland vinner kommer Polen att känna sig hotat.

I början av februari godkände Bidenadministrationen en vapenförsäljning för 10 miljarder dollar till Polen. Kan det vara så att Polen är USA:s trumfkort, som kommer att tillförsäkra Natoländerna segern?

Ibland beskrivs Sverige som en ankdamm. För mig är det mer som ett dagis. Ytterst komplicerade frågor blir svartvita och alla svenskar tycker i stort sett likadant, obekymrade om hur verkligheten ser ut. Just nu är Erdogan Sveriges skyddsängel, när han ser till att svenskarnas totalt hjärndöda och djupt okunniga längtan efter medlemskap i Nato inte förverkligas.

Vill vi att ett Ryssland som håller på att gå under – vilket är vad Nato helst vill åstadkomma – tar till kärnvapen och då också passar på att skicka iväg en missil mot Stockholm? Det är en risk vi tar genom att sända vapen och pengar till Ukrainas krigskassa. Men framför allt genom att bli medlemmar i Nato.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Nato, USA och Ukrainakriget

Under en tid har jag försökt bli klar över Ukrainakriget. En vän som jag diskuterat med tyckte att jag borde skriva på bloggen om det jag kommit fram till. Jag svarade att jag inte ville göra det eftersom jag inte alls är sakkunnig. Emellertid ändrade jag mig. Det skrämmer mig att Väst undviker att ge seriösa svar på fullkomligt avgörande frågor som Varför går ryssarna i krig? och Kan Ukraina vinna?  

Anledningen är också den förenklade, ensidiga och djupt ohederliga rapporteringen i svenska medier. Dagens Nyheter fyller sina sidor med rysshat och krigspropaganda. Svenska Dagbladet ligger inte så långt efter. SVT koncentrerar sig på att med hjälp av utsända reportrar visa ryssarnas grymhet och hur det ukrainska folket lider. Det upprör också mig. Det unisona ”stridsropet” borde lyda: Stoppa för helvete kriget! Men det gör det inte.

Istället för att tvinga fram fredsförhandlingar skickar Västvärlden vapen och pengar till Ukraina. När detta skrivs har Sverige just lovat tio stridsvagnar. Om det fanns någon chans för Ukraina att vinna, så hade jag helhjärtat ställt mig på deras sida. Det finns ingenting positivt med Ukraina som en rysk lydstat. Emellertid, jag har blivit på det klara med att Ukraina inte kan vinna, lika lite som Napoleon och Hitler kunde det. Genom att skicka vapen förlänger Västvärlden bara dödandet och lidandet. Zelenskyj vet detta. I mina ögon är han därför inte en hjälte utan en krigsförbrytare. Jag skäms för att tillhöra den sida som historien kommer att döma hårt – om det nu alls kommer att ges en sådan möjlighet.

Nå, om jag har fel. Om Ukraina med Natos support vinner kriget, vad händer då? Faktiskt kan det bli ännu värre. Under Kuba-krisen, då Sovjet ville placera missiler riktade mot USA på Kuba, var världen mycket nära ett kärnvapenkrig. Kennedy höll efteråt ett fantastiskt tal där han sa att inget land någonsin fick ställa en kärnvapenmakt inför valet mellan ett förödmjukande nederlag och att använda sina kärnvapen.

Det är precis det som sker nu när Västmakterna samlar sig i stödet för Ukraina. När Putin hotar med kärnvapen säger förståsigpåarna att det är ett hot han inte kommer att verkställa. Hur kan de alls laborera med den risken? Som om den var jämförbar med andra risktaganden? Förstår de inte det som Kennedy och Chrusjtjov förstod, att ett kärnvapenkrig kan utplåna hela mänskligheten?

På Ukrainakrigets årsdag den 24 februari intervjuades USA-generalen och höken David Petraeus i SvD. Han påstod att det går dåligt för Ryssland och att de kan tvingas förhandla. Det är helt ut i det blå. Kriget skulle förmodligen vara slut inom en månad om inte Väst/Nato fyllde på Ukrainas vapenförråd och USA hällde miljarder med dollar i deras krigskassa. Sammanlagt över hundra miljarder dollar under det år som gått. Jag gillar inte Putin och jag skulle helst se att Ukraina vann det här kriget men den ryska överlägsenheten är väl belagd.

När den amerikanske generalen Petraeus säger att Sverige kan spela en roll i en framtida förhandling, vet han inte att Sverige är totalt fixerat vid att bli medlemmar i Nato? Plus att vi skickar både pengar och vapen till Ukraina. Sveriges tidigare skicklighet i att förbli neutralt när stormakter drabbar samman är helt bortblåst.

Förmodligen har Sverige aktivt bidragit med att dölja att det var USA som låg bakom sprängningen av tre av de fyra Nord Stream-gasledningarna. Den amerikanske journalisten Seymor Hersh har gett en detaljerad och trovärdig redogörelse för hur sprängningen gick till, tyvärr med en anonym källa.

Under Natoövningen BALTOPS-22 i juni 2022 placerade den amerikanska marinens dykare ut fjärrstyrda amerikanska sprängladdningar. Den 26 september 2022 gjorde den norska marinens P-8-spaningsplan en skenbar rutinflygning och släppte en sonarboj. Några timmar senare detonerade sprängladdningen. Svenska marindykare har varit nere och undersökt, men ”av säkerhetsskäl” vägrat att låta Tyskland eller någon annan stat, inte ens Sveriges riksdag, ta del av rapporteringen.

Givetvis har Hersh berättelse fått hård kritik och jag vet inte mer än någon annan. Det kanske är en påhittad historia. Ändå, hur pass trovärdigt är påståendet att USA låg bakom?

Väldigt, vilka skulle det annars vara? En hel rad av märkliga uttalanden stöder den hypotesen. Den 7 februari 2022 sa Joe Biden att ”Om Ryssland invaderar … finns det inget Nord Stream 2. I så fall sätter vi stopp för det.” På en följdfråga om hur det skulle gå till sa han ”Don’t worry. We have our ways”. När sprängningen var genomförd kommenterade utrikesminister Blinken ”This is a tremendous opportunity to wean Europe from Russian energy”. Det är en mycket märklig kommentar till en så allvarlig terrorhandling! Rimligen borde han ha sagt att det var ett fruktansvärt brott och ett hot mot världsfreden, inte ”a tremendous opportunity”. Biträdande utrikesministern Victoria Nuland, som också innehade den posten under Euromaidan-revolten och utpekas som en av arkitekterna bakom revolten, sa i slutet av januari i år till senator Ted Cruz, i ett vittnesmål inför senatens utrikeskommitté: ”​Jag är i likhet med dig, och förmodligen i likhet med hela den här administrationen, mycket nöjd med att Nord Stream 2 nu, som du brukar säga, är en hög metallskrot på havets botten.” Tidigare, före sprängningen, sa hon: “If Russia invades Ukraine, one way or another, Nord Stream 2 will not move forward.”

Kommer det fram hållbara bevis och USA tvingas erkänna att det var de som sprängde Nordstream 2, är det rena krigsförklaringen mot inte bara Ryssland utan också Tyskland. Eftersom USA inte hade vågat spränga Nordstream 2 utan den tyska regeringens godkännande kommer de tyska folket att reagera. Aldrig i livet de hade godkänt att få energitillförseln avskuren med alla de svårigheter och kostnader som det lett till. Frågan är om Tyskland inte också tvingas att lämna Nato när medborgarna får klart för sig att Nato inte är den fredsorganisation som de utger sig för att vara, utan USA:s krigsmaskin mot Ryssland. Jag misstänker att en stor del av Europa kommer att krisa och håller inte för otroligt att det Nato som svenska politiker tror ska skydda oss, faller samman.

Medierna försöker få oss att tro att ryssarna oprovocerat anföll Ukraina. Det är Putin som ligger bakom allt, ondskan inkarnerad. Putin är ingen gullplutt precis, men historieskrivningen – eller bristen på en sådan – är käpprätt åt helvete. Nedan en sammanfattning:

I april 1949 träffas utrikesministrar från Nordamerika och tolv västeuropeiska länder i Washington för att underteckna ett avtal om att en attack mot något av medlemsländerna kommer att anses som en attack mot dem alla. Länderna som skriver under bildar ”Nordatlantiska fördragsorganisationen”, förkortat NATO.

USA och deras allierade vill att Västtyskland återigen bildar en egen armé och går med i NATO. Detta är bara fyra år efter andra världskrigets slut. Sovjetunionen varnar för att om Västtyskland återigen får bygga upp en armé och ansluter sig till NATO, så kommer Sovjetunionen att svara med att bygga upp en egen försvarsallians.

Tyskland går med i NATO och börjar bygga upp en egen armé. Sovjetunionen gör då precis det som de varnat för. I maj 1955 bjuder de in sina satellitstater till Warszawa i Polen och bildar Warszawapakten. Liksom Nato, är Warszawapaktens länder skyldiga att komma till varandras försvar om de blir attackerade av en fiende. Fienden är givetvis USA, som under 50-talet är totalt russofobiskt och jagar kommunister med blåslampa till och med i Hollywood.

Nu hoppar vi fram till slutet av 1991. Under Sovjetunionens sista tid ingick Gorbatjov ett avtal med USA och Tyskland om att lägga ner Warszawapakten i utbyte mot USA:s löfte att Nato aldrig skulle utvidgas österut. Det var också ett grundvillkor för rivandet av Berlinmuren och Tysklands återförening. Bill Clinton upprepade löftet till Yeltsin 1997, att Nato inte skulle expandera österut. Men relationen till Ryssland försämrades av utrikesministern Madelaine Albright som var starkt Rysslandsfientlig. Det kalla kriget startade på nytt.

Men så kallt blev det inte. 1999 bombade Nato Belgrad. Serbien var nära lierat med Ryssland, bland annat skrivs serbiska med det ryska alfabetet. Samma år blev Polen, Ungern och Tjeckien medlemmar i Nato. När George W. Bush Jr blivit president värvade han ytterligare sju länder, bland andra Estland, Lettland och Litauen. Alla har gräns mot Ryssland. Därefter Bulgarien och Rumänien som via Svarta Havet gränsar mot Ryssland. Sedan Slovakien och Slovenien. USA förklarade också krig med samtliga Rysslands allierade i Mellanöstern. År 2003 invaderade de Irak och 2011 deltog Nato i upproret mot Gaddafi. De försökte också avsätta Assad i Syrien.

På ett toppmöte 2008 i Bukarest sa George Bush Jr att Nato också skulle sträva efter att få in Georgien och Ukraina som medlemmar i Nato. Hans regering arbetade för att till varje pris upprätthålla USA:s roll som ensam supermakt på världsarenan – militärt, teknologiskt, finansiellt och politiskt. Ryssland var nere på knäna och Kina fortfarande ett fattigt landsbygdssamhälle. Att deklarera avsikten att göra Ukraina till Nato-medlem var nog det mest provocerande han kunde göra mot Ryssland. Många europeiska ledare förstod att detta var väldigt farligt, men de höll tyst. Det var USA som kontrollerade Nato.

Den 30 mars 2012 undertecknade Ukraina ett samarbetsavtal med EU, som ett första steg mot medlemskap. Det skulle ratificeras i november 2013, men Ukrainas demokratiskt valda president Viktor Janukovytj förstod att Ryssland aldrig skulle acceptera avtalet och sköt därför upp ratificeringen. 2014 störtades han i Euromajdan-revolten. Protesterna utlöstes just av att samarbetsavtalet inte skrevs under. Soros NGO:s var på plats och USA hade (som vanligt) en stor slev med i den grytan.

Ryssarna kallade revolutionen för en statskupp. De anföll och tog Krim samt Lugansk och Donetsk, som var ryskorienterade delar av Ukraina. Krim var viktigt därför att där har Ryssland sin Svarta havsflotta förlagd. Men det var också så att en majoritet av Krims invånare föredrog Ryssland framför Ukraina. Det gäller också för Donbass.

Kriget började inte i februari 2022 utan i mars 2014.

Enligt Väst så hatade ukrainarna ryssarna och ville bli medlemmar både i Nato och EU men så enkelt var det inte. Det gällde för västra men inte östra Ukraina. Enligt en opinionsmätning som gjordes i december 2013 stödde 49% av Ukrainas befolkning Euromajdan och 45% var emot den. Störst var motståndet i östra Ukraina med 81%, i södra Ukraina med 60%.

I februari 2015 förhandlades ett fredsavtal fram av Tyskland och Frankrike. Det så kallade Minskavtalet undertecknades av Ryssland och Ukraina. Det innebar ett ömsesidigt eld upphör och att östra Ukraina skulle få ett större självstyre. Inte en enda punkt uppfylldes. I december 2022 erkände Angela Merkel att avtalet var en skenmanöver för att ge Ukraina mer tid att bygga upp sin krigsekonomi och krigsmakt. Med andra ord, de lurade ryssarna precis på samma sätt som USA tidigare lurat ryssarna, att de aldrig skulle utvidga Nato österut.

När en nationalistisk och starkt västorienterad regering med Volodmyr Zelenskyj i spetsen 2019 tog makten i Ukraina och öppet deklarerade sitt intresse av att gå med i Nato varnade Putin återigen för att Ryssland inte skulle acceptera något Nato-medlemskap, det han också hade varnat George Bush jr för, på toppmötet i Bukarest år 2008.

I slutet av 2021 varnade Ryssland återigen USA för att försöka göra Ukraina till ett Natoland. Det skulle stänga in Ryssland västerut, vilket de aldrig skulle acceptera. Om inte USA offentligt deklarerade att Natotrupperna i Ukraina aldrig blir medlem i Nato så var det liktydigt med att Nato förklarade Ryssland krig. USA visste givetvis att Ryssland mobiliserade längs Ukrainas gräns och måste ha förstått att om de inte gick Ryssland till mötes skulle Ukraina invaderas. Joe Biden svarade att Nato har en öppen-dörr-politik som gör att vilket land som helst kan ansöka om medlemskap.

Det låter ju demokratiskt och bra men pröva tanken att USA ställdes inför frågan om Kina har rätt att ingå en militärallians med Mexiko eller om Ryssland lyckades kuppa bort den pro-amerikanska regeringen i Montreal och sätta in en Moskvatrogen regim. Det skulle USA aldrig acceptera, lika lite som de accepterade ryska missiler på Kuba.

Den 24 februari 2022 anfaller Ryssland. Syftet var inte att erövra Ukraina utan ta kontrollen och sätta in en ryskorienterad marionettregering, dvs att förhindra anslutningen till Nato. Ryssland och Ukraina kan ha kommit överens om ett preliminärt avtal för att avsluta kriget i april. Ryssland skulle dra sig tillbaka till sin position den 23 februari, när man kontrollerade Krim och en del av Donbassregionen. I utbyte skulle Ukraina lova att inte söka medlemskap i Nato och istället få säkerhetsgarantier från ett antal länder. Förhandlingarna avbröts under Boris Johnsons besök i Kiev i april. Han uppmanade Zelenskyj att avbryta samtalen med Ryssland av två viktiga skäl därför att det inte går att förhandla med Putin. Han håller inga överenskommelser. Dessutom var västvärlden inte redo för att avsluta kriget.

Israels premiärminister Naftali Bennett erbjöd sig att fredsförhandla och först lär Zelenskyj tackat ja till att möta Putin på israelisk mark men ändrade sig. Allt tyder på att USA och Storbritannien gjorde klart för Zelenskyj att han inte fick deras stöd, om han tackade ja. Kanske Zelenskyj också blev dödshotad av öppet nazistiska Azov-bataljonen, om han gick med på fredsförhandlingar.

Historien visar att USA aldrig velat förhandla med ryssarna. De har sedan 90-talet konsekvent brutit sina löften. Merkels erkännande att Minsk-avtalet var en skenmanöver är särskilt drabbande. Ryssarna har lärt sig läxan, att de aldrig kan lita på förhandlingar med väst.

I den ryska motsvarigheten till Bidens state-of-the-union-tal sa Putin bland annat ”De håller på att bli tokiga i väst”. I all sin enkla saklighet är det ett konstaterande som jag helt och fullt delar, dock utan att för den skull falla i Putins famn.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Den svenska statens vanvårdade våldsmonopol

Begreppet våldsmonopol myntades 1919 i en föreläsning av den tyske sociologen Max Weber. Antagligen inspirerades han av den politiske teoretikern och filosofen Thomas Hobbes (1588 –1679) som i Leviathan skrev att överenskommelser som inte vaktas med svärd är tomma ord. Weber menade att ett avgränsat territorium och våldsmonopolet är de två egenskaper som särskiljer staten från andra organisationer i ett samhälle. Texten trycktes och blev något av en statsvetenskaplig klassiker.

Att inneha våldsmonopolet innebär att staten sätter stopp för hämnden som ett instrument för att skapa rättvisa. I Europas tidiga medeltid resulterade våldet i långa serier av privata vendettor, ibland pågående över århundraden. Så snart ett mord var begånget hade offrets familj en närmast religiös plikt att hämnas, antingen på mördaren eller på dennes familj. Samma plikt hade offrets familj och så vidare i all oändlighet. Det ansågs skamligt att inte hämnas oförrätter. Mord blev till ett tecken för manlighet och virilitet, i det närmaste parallellt med att fruktsamhet är en kvinnlig dygd.

Statens våldsmonopol undertrycker inte hämnden utan begränsar den till en enstaka vedergällning, utförd av en suverän auktoritet som är specialiserad i denna funktion. Rättvisans beslut presenteras alltid som sista ordet i hämndfrågan.

Statens ensamrätt innefattar tre slags våldsmonopol. Det första gäller yttre fiender, där staten håller nationen med en krigsmakt. Det andra är att staten måste skydda sig mot uppror, terrorism och inre fiender. I Sverige är det framför allt SÄPO:s och MSB:s uppgift. Det tredje är rättsväsendet som framför allt skipar rättvisa mellan medborgarna, samt mellan medborgarna och staten.

I de flesta samhällen genom historien har inte staten förlänats våldsmonopolet av medborgarna utan tillägnat sig det genom just, våld. Våldsmonopolet är statens yttersta maktmedel, att både bruka och missbruka mot de egna medborgarna och det finns inga gränser för hur en stat kan missbruka sitt våldsmonopol. Ett exempel:

Bolsjevikerna var oerhört upprörda över att Tsarryssland avrättade mellan tio och tjugo människor varje år. De demonstrerade mot dödsstraffet. Det måste avskaffas! När de så själva 1917 kom till makten avrättade de 540 personer det första året. Ganska snart steg antalet till 12 000 per år och 1937 och 1938 var antalet 600 000 per år. Vilka som avrättades var inte så viktigt, bara de nödvändiga kvoterna fylldes.

Vad menas med våld i begreppet våldsmonopol? Som jag ser det finns det tre grundperspektiv. Det första men inte längre självklara betydelsen är fysiskt våld, med dödsstraffet som den grövsta formen. Går vi tillbaka till det förindustriella Sverige och kanske helst till 15 och 1600talet (1700talet var mer humant och upplyst) så fanns det tre institutioner som skipade rättvisa: byalaget, kyrkan och staten. Grymmast var staten som kunde utdöma dödsstraff även för vad som i våra ögon ter sig som smärre förseelser. När Gustav III blev kung 1771 fanns det 68 olika typer av brott som bestraffades med döden. Näst grymmast var kyrkan. Den som däremot blev bestraffad av byalaget hade chans att slippa lindrigt undan.

Alla länder, också Sverige, visar i sin historia upp en skrämmande kreativitet när det gäller att plåga människor. De förklaras fredlösa, vilket innebär att vem som helst ostraffat kan döda dem, de pryglas med spö, ris eller knutpiska, de lemlästas, styckas och steglas, de begravs levande etc. Den som blev dömd till gatlopp kunde inte vara säker på att överleva. Ännu sämre var oddsen om straffet var kölhalning. Kvinnor som blivit gravida och dödade sina nyfödda därför att de inte kunde ta hand om dem, dömdes för barnamord. De skulle först halshuggas och därefter brännas på bål. 1811 deltog ett par skånska drängar i ett uppror mot soldatutskrivning. De fick ett tredelat straff: först blev de av med höger hand, därefter halshöggs de och ”straffet” avslutades med stegling.

Den andra formen av våld är skamstraff. En piga som stulit gäss kunde få stå vid rådstugan med en gås under vardera armen, prostituerade gick omkring på stadsgatorna och bar på ”skamstenar”. Landsbygdens vanligaste skamstraff var stocken, dvs en delad stock eller grov bräda med gångjärn och urgröpningar där den felande låstes fast utanför kyrkan och kunde bli spottad på av dem som gick till högmässan. Ett annat hedersstraff gällde dem som tog sitt eget liv och således begick ett mord. Eftersom förbrytaren redan var död fick istället själen och kroppen ta straffet. Ingen präst och ingen begravning på kyrkogården. För det mesta grävdes kroppen ner på galgbacken eller i skogen.

I den tredje definitionen av straffet i begreppet våldsmonopol har det fysiska våldet försvunnit. I praktiken finns det numera i Sverige bara två straff: böter och fängelse. Böter är ett uråldrigt straff men fängelser av det slag vi har i dag finns inte förrän på 1800-talet, även om det naturligtvis också förekom inlåsning tidigare. Ett straff var att ”sitta i tornet” en månad eller två och bara få äta vatten och bröd. Det straffet avskaffades 1884.

Vad jag med denna lilla exposé vill ha sagt är att den moderna staten har definierat om våldsmonopolet på ett sätt som gör att det egentliga våldet försvunnit. Det gäller också för skändning som skamstraffet. Den som sitter i häkte eller fängelse har rättigheter och kan kräva att bli väl behandlad. Det är till och med så att fängelsepersonal och poliser utbildas i lågaffektivt bemötande. Det betyder att när till exempel en polis utmanas av att någon vrålar förolämpningar så ska polisen klara att inte svara med våld eller skrika tillbaka.

Straffrabatter är ytterligare ett sätt att korrumpera våldsmonopolet. Till exempel lockar ungdomsrabatten unga män at begå grova brott innan de hinner fylla 21 år. Det är billigare att begå grova brott medan man är ung. Allra helst ska man passa på innan man fyller 18 år. Så här skriver ”Svensk Tidskrift”:

”Att brösta en fyra för att bli en hundragubbe” är ett uttryck som används i gängkrigets Rinkeby. Fyra år på ungdomshem är vad en tidigare ostraffad gärningsman under 18 år får för ett mord. Efter det har han bevisat att han är lojal med gänget och kan bli en ”hundragubbe”, en kille som går in för gänget till 100 procent.

När tungt kriminella svenska tonåringar döms till samhällstjänst, är det i praktiken ett så milt tvång att det är tveksamt om de bör rubriceras som våld. Likaså finns det en förvirring inom rättsväsendet rörande såväl metoder som mål. Polismakten kan, som ett alternativ till straff, våld och hot om våld, bjuda på kaffe och bullar.

Det är till och med så att begreppet straff har blivit besvärande. Staten ser inte fängelse som ett straff utan som en vårdform. Det här kan man läsa på Kriminalvårdens (sic!) hemsida:

Kriminalvården hjälper den som sitter i fängelse att anpassa sig i samhället samtidigt som vi försöker att motverka de skador som kan följa av en inlåsning. Det är en grundtanke i svensk kriminalpolitik att försöka undvika att låsa in människor, eftersom inlåsning har skadliga effekter på den enskilda individen. Den som istället för fängelsestraff döms till ett straff i frihet hamnar hos frivården. De som är intagna på anstalt arbetar, går utbildning eller genomgår behandling. Alla våra insatser ska hjälpa den dömde att inte återfalla brott. Det är vårt viktigaste mål.

En enkät från Akademikerförbundet SSR hösten 2021 visar att rädsla för kriminella gäng gör att socialsekreterare inte vågar fatta beslut om LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Sju procent av de 480 socialsekreterare som svarat på enkäten uppger att de undvikit att ingripa enligt LVU i ett akut ärende kring ett barn på grund av hot eller rädsla. En släkt har i åratal satt skräck i Hammarkullen i Göteborg.

I början av 1990-talet kom de kriminella gängen till Sveriges storstadsområden. Juggemaffian, Mc-gäng, fängelsegäng, invandrargäng och andra kriminella grupperingar spred sig explosionsartat. De kriminella nätverken, den organiserade brottsligheten och gängen besitter i dagens Sverige ett högt alternativt mycket högt våldskapital. De har tillgång till kulsprutepistoler, kulsprutegevär, pistoler, sprängmedel, handgranater, pansarskott etc. Sprängningar används för att hota och skrämmas. Ofta riktas de mot anhöriga eller andra personer som står de primära måltavlorna nära. När syftet är att döda används skjutvapen.

När en skjutning väl har inträffat är risken betydligt större att det sker en ny skjutning kort efter den första. Det skapas hämndspiraler där ytterligare skjutningar kan följa i snabb följd. Medan staten har gjort sig av med sitt våldskapital i ordets egentliga mening, så vårdas detta i kriminella kretsar.

Utan förmågan att skrämma andra nätverk eller individer hämmas den kriminella verksamheten. När konflikten väl har startat så måste man fortsätta. Det går inte backa för då förlorar man våldskapital. Backar man en gång, så tolkas det som att man kommer att backa igen. I många områden i Stockholm är det nu närmare till hands att medlemmar i kriminella nätverk skjuter för att döda, även för mindre kränkningar. De har även kopplat grepp om mindre städer och orter på landsbygden.

Av medierna och de överraskade politikerna kan man få intrycket att det eskalerande grova våldet handlar om det senaste eller kanske de två senaste åren. Så är det inte. I ”Dagens Samhälle” kunde man för sex år sedan läsa en text av Lars Anders Johansson som då var kulturansvarig vid näringslivets tankesmedja Timbro:

Jag läser med fasa vittnesmålen från poliser som tappat kontrollen över de 800 kriminella marockaner som olovligen vistas i landet och dagligen misshandlar människor och antastar kvinnor på Sergels torg, mitt i Stockholm, några tiotal meter från regeringskansliet och statsministerns kontor. Jag läser om offentliga miljöer, bibliotek, badhus och skolor där våldet tillåts triumfera. Om hela stadsdelar där polisen medger att de inte längre har kontroll. Vi läser om polisutredningar som läggs ned trots goda signalement och vittnesmål. Jag läser om markägare som får sin mark ockuperad utan att myndigheterna agerar på ett år. Jag läser om boende i glesbygden som får sina fordon och jordbruksmaskiner stulna, gång på gång, utan att ordningsmakten griper in, vilket till sist leder till att de tar lagen i egna händer och utövar egen rättsskipning, såsom hände i Ljungby häromåret. Jag läser om förövare till grova brott, som gruppvåldtäkter, som döms till löjligt låga straff på grund av att de ljugit om sin ålder och som snart är på fri fot igen. /…/

Det är ytterst tveksamt om det ens går att tala om ett exklusivt statligt våldsmonopol längre, i ett läge där kriminella element inte sällan har tyngre beväpning än polisen, där ordningspoliser normalt sett inte tillåts bära sina tjänstevapen under sin fritid trots att de och deras familjer bevisligen är direkta och individuella måltavlor, men där yrkeskriminella går omkring både med stridsutrustning i form av skottsäkra västar och skarpladdade vapen dygnet runt, och där polishus och polisbilar inte ses som fredade utan i stället som taktiska måltavlor.

I helsidesannonser i svensk press får vi veta att Försvarsmakten ser jämställdhet och värdegrund som sin viktigaste uppgift. Att delta i Prideparader har därför ett högt symbolvärde. Omdömeslösheten och naiviteten skrämmer. Försvarsmakten ska inte värna ideologiska projekt utan nationen. Om kriget kommer ska den vara optimalt förberedd för denna uppgift och absolut ingenting annat.

Ett tydligt tecken på stater i förfall är att statens våldsmonopol allvarligt och framgångsrikt utmanas av enskilda eller grupperingar. Efter att afroamerikanen George Floyd i Minneapolis i maj 2020 kvävdes till döds, när en polis tryckte sitt knä mot hans hals, demonstrerade hundratusentals människor i hundratals amerikanska städer. Samtidigt skedde solidaritetsdemonstrationer i lika många städer över hela världen, också där det finns ytterst få svarta.

Även i Sverige demonstrerades det, trots att folksamlingar var förbjudna på grund av covid. Vid en BLM-demonstration delades det ut flygblad med krav på att helt avskaffa den svenska polisen. Längst ner stod ACAB (All Cops Are Bastards) Black Lives Matter och FTP (Fuck The Police). De revolutionsromantiska IMT (Internationella Marxistiska Tendensen) skrev på sin svenska hemsida:

Kommittéerna av grannsamverkan som dök upp i Minneapolis förra sommaren var ett konkret exempel på hur arbetares självförsvar och självorganisering kan se ut. De bör återupplivas i enlighet med vad förhållandena kräver, koordinerade av arbetarrörelsen, befästa med ett demokratiskt ledarskap, etablerade på varje arbetsplats och i varje grannskap, spridda i Minneapolis–Saint Paul och resten av landet. Utöver att skydda våra grannskap från polisen och högerextrema medborgargarden, kan dessa kommittéer, med sin organiska koppling till arbetarklassen, spela en avgörande roll i att samordna en generalstrejk – som arbetarrörelsens ledare borde mobilisera för. Det är det enda sättet att på allvar utmana kapitalisterna och deras system!

En kommentar på Twitter: ”Det är lite märkligt att BLM vill avskaffa polisen. Till vem hade de tänkt anmäla all rasism dom säger sig utsättas för? En egen myndighet? Expo, AFA? Exakt hur hade de tänkt att detta skulle fungera?”

När jag skriver denna krönika den 15 februari så har jag svensk lokalradio i bakgrunden och hör att i natt eldades återigen bilar upp i Gävle. Det är inget särskilt med det. Några förövare har polisen inte fått tag på. Det brukar de inte lyckas med när det gäller bilbränder.

För att kunna upprätthålla sitt våldsmonopol krävs det att staten har ett tillräckligt våldskapital. Den stora ökning som Sverige sedan millennieskiftet visar upp gällande det dödliga skjutvapenvåldet syns inte i övriga Europa. Jag vill påstå att den svenska staten har vanvårdat, ja värre än så, har förskingrat sitt våldskapital. Det är en av anledningarna till att Sverige med sina dödsskjutningar och sprängningar sticker av i den europeiska gemenskapen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: De passiva svenskarna

Fransmännen går ut på gatorna och massdemonstrerar när franska staten vill höja pensionsåldern från 62 till 64 år. Det är inte första gången och kanske de lyckas med att få politikerna att vika ner sig också den här gången.

I Sverige brukar vi ange pensionsåldern till 67 år men egentligen finns det inte någon formell tidsgräns. 2019 var 61 år den tidigaste uttagsåldern. Året därpå höjdes den till 62 år och år 2026 höjs den till 64 år. Argumentet är att svenskarna lever längre. Jag vet inte, men misstänker starkt att svenskar i gemen varken känner till eller bryr sig ett skvatt om detta.

När Fredrik Reinfeldt i en DN-intervju för drygt tio år sedan föreslog att svenskarna borde jobba till 75 års ålder så reagerade visserligen LO skarpt men inte fasen gick svenskarna heller då ut på några gator och demonstrerade. Sju år senare upprepade han önskemålet och Expressen gjorde en enkät bland sina läsare med frågan ”Kan du tänka dig att jobba till 75?” 76 procent svarade nej, men inte heller då såg vi några förbannade medborgare som demonstrerade.

I maj 2013 startade ett upplopp i Stockholmsförorten Husby. Det spred sig till andra stadsdelar. Sammanlagt eldades flera hundra bilar, ett par polisstationer och ett smärre antal skolor upp. 32 poliser skadades. Inga svenskar demonstrerade.

I februari 2018 intervjuades den nya rikspolischefen Anders Thornberg i SVT:s Aktuellt. Han beskrev ett katastrofläge, där ingenting såg ut att bli bättre. Våldtäkterna steg snabbt i antal men många utreddes inte ens. Anmälningarna lades på hög. Allt fler poliser gav upp och letade rätt på ett annat jobb. Eftersom det tar tid att utbilda poliser var framtiden mörk. Vi fick se ett videoklipp där tre svarta killar i vita overaller skjuter ihjäl någon och sedan flyr i en stulen bil. Ingen sa naturligtvis vad det var för folk, av risk för att bli klassad som rasist.

I påskupploppen år 2022 skadades över 100 poliser. Mathias Wåg, en av grundarna av det våldsbejakande vänsternätverket AFA skrev i Aftonbladet att ”Sammandrabbningar med polis har ersatt strejken som underklassens främsta sätt att uttrycka missnöje”. Han citerade Martin Luther King: ”Upploppen är de ohördas språk” och menade att upploppen vitaliserade Sveriges demokrati. America Vera-Zavala, en annan vänsterprofil, skrev på Facebook att islamofobi var grundproblemet med påskkravallerna.

En tingsrätt frikände elva av de män som kastade sten mot polisen i påskkravallerna. Varför? Därför att de missade. En kommentar på Flashback: ”För övrigt undrar jag om det är likadant att skjuta mot polisen? Att man frias om skotten missar …”

63 dödsskjutningar förra året. Svenskarna demonstrerar inte mot att politikerna har gjort Sverige till ett gangsterland.

Nato-frågan är het och här har vi faktiskt sett några pyttedemonstrationer som retat upp Turkiets Erdogan och den muslimska världen, men i övrigt verkar det som att svenskarna är lika passiva som i andra frågor. Nato bedriver i Ukraina ett proxykrig mot Ryssland. Sverige vill gå med i Nato för att säkra Sveriges säkerhet. Men går vi med i Nato, så sällar vi ju oss till Rysslands största fiende och skickar vi tanks, vilket tydligen beslutats om, så är det ju en krigsförklaring mot Ryssland. Hur detta kan gagna Sveriges säkerhet är obegripligt för mig. Men ingen demonstrerar, ingen verkar ens bry sig om vad som tycks vara ett lika korkat beslut som när svenska politiker vid millennieskiftet slutade med krigsplaceringen och skrotade, slumpade eller skänkte bort krigsmaterial värt många miljarder.En snabbexposé över haveriet:

En brigad innehåller kring 5 000 soldater och förfogar tillsammans över ett hundratal stridsvagnar och runt 500 bepansrade stridsfordon. Det är arméns största krigsförband. I slutet av 1940-talet hade Sverige som mest 37 brigader. År 1970 hade Sverige med 31 brigader en krigsmaskin som var större än de övriga nordiska ländernas tillsammans. Flygvapnet var världens fjärde i storlek samtidigt som det var världens modernaste med enbart jetdrivna flygplan.

I början av 1990-talet hade Sverige bantat försvarsmakten till 16 brigader och år 2006 till sex brigader, som inte var inriktade på att försvara det egna landet utan på internationell tjänst. 2008 angrep Ryssland Georgien. Året därpå fattade riksdagen beslutet att återinföra det nationella försvaret. Men samtidigt lades hela det svenska värnpliktssystemet på is. Vanskötseln fortsatte. 2012 sa dåvarande ÖB Sverker Göranson att om Sverige angreps militärt skulle vi i bästa fall kunna försvara oss i en vecka innan vi måste ta hjälp av andra länder. Han hotades med åtal för brott mot rikets säkerhet eftersom han avslöjat militära hemligheter och sjukskrev sig i flera månader för utmattningssyndrom.

I januari år 2013 kallade Fredrik Reinfeldt försvarsmakten för ett särintresse. Han påstod att det inte fanns något militärt hot kvar mot Sverige efter Sovjetunionens upplösning. Några månader senare gjorde ryskt stridsflyg ett skenanfall mot svenskt territorium utan att det svenska flygvapnet reagerade.

2018 hade vi endast en brigad.

För medlemskap i Nato finns det en tumregel som säger att ett land med fem miljoner invånare bör kunna bidra med minst en brigad. Sverige behöver alltså för sitt medlemskap två brigader. Det har inte Sverige. Två brigader är under utbildning och Sverige planerar att få ytterligare en och en halv brigad men det går inte på ett år eller två utan tar längre tid. Frågan hur länge Sverige på egen hand skulle klara sig vid ett anfall är fortfarande kontroversiell.

Den misskötta försvarsmakten är alltså huvudmotivet för medlemskap i Nato. Känner svenska folket i gemen till det? Nej. Har något stark politisk motkraft fört fram att detta är en så viktig fråga att en folkomröstning bör genomföras? Inte vad jag kan se. Jag funderar lite på om svenska politiker totalt struntar i svenska folket och vad som kan tänkas ligga i nationens intresse. Det verkar så. Därefter byter jag fot och frågar om det svenska folket struntar i vad politiker gör respektive inte gör, oavsett hur viktig frågan är.

Att Sverige har dyrare och sämre drivmedel än andra länder? Att Sverige alltid ligger bland topp fem av världens högskatteländer och har 1,3 miljoner invånare som försörjs via bidrag? Att Sverige skrotar fungerande kärnkraftverk, trots att det skapar en elkris i landet?

Finns det någon fråga som skulle kunna få ut svenskarna råförbannade på gatorna? Kanske om Sverige slutade att delta i Melodifestivalen? Nej, inte ens det tror jag.

Så här skulle jag kunna fortsätta att räkna upp en provokativ och vanskött politik där medborgarna inte reagerar utan fortsätter att leva sina liv som vanligt. Slår ”Svenne Banan” någonsin näven i bordet och säger att nu djävlar i mig räcker det? Nej. Jag får lust att återanvända Fredrik Reinfeldts ökända formulering och påstå att svensk politik har blivit ett särintresse, den angår inte Sveriges medborgare.

Hur kunde det bli så här? Jag ställer upp ett tio hypoteser:

Svenskarna är idioter som inte förstår att se till sina egna intressen.
Kommentar: Så kan det vara men påståendet ökar inte förståelsen plus att idiotin i så fall måste förklaras.Svenskarna är lurade av svenska medier
Kommentar : Ja, så är det men det reser två följdfrågor. Den första är varför svenska medier vill lura medborgarna och den andra är varför svenskarna låter sig luras. Proteströrelser får ingen draghjälp av medierna
Kommentar : Facebookgruppen Bränsleupproret samlar nära 600 000 röster. I november 2021 planerades en traktordemonstration men intresset var inte tillräckligt stort. ”Jag känner att jag inte är redo att lägga ner den tid som behövs”, sa Alexander von Bothmer, som precis blivit pappa för första gången. I januari 2022 hölls en stor demonstration i Stockholm och flera andra städer. Stor i Sverige betyder inte en halv miljon utan på sin höjd tiotusen demonstranter. Inga skolor brändes ner och mig veterligt skadades inga poliser. Demonstranterna var inte tillräckligt blodtörstiga varför medierna var rätt ointresserade. Potentiella ledare av proteströrelser skändas som rasister etc. av media. Också ”cancel culture”.
Kommentar : Så kan det ju vara men vi har fungerande val vart fjärde år och om det var repressionen som höll tillbaka medborgarnas protester, så skulle det ge utslag i att Sverigedemokraterna skulle få långt fler röster än de får. Svenskarna förstår inte att deras politiker prioriterar solidariteten med andra politiker runt om i världen framför solidariteten med det egna folket.
Kommentar : Här finns en fråga att gräva i. Varför är inte misstron bland väljarna större mot politikerna, med tanke på alla missgrepp? Det verkar som svenskarna inte retar sig på att våra politiker följer den breda europeiska strömmen. Tvärtom, är vi stolta över de svenskar som ger avtryck i den internationella politiken. Svensk politik har feminiserats och ”kärringstaten” klarar inte att fatta obekväma men nödvändiga beslut.
Kommentar : Feminismen granskas vanligen inte. Den går under radarn eftersom alla som rör sig på den offentliga scenen är överens om att kvinnlig frigörelse och jämställdhet är eftersträvansvärda mål. Kvinnor bör ha samma möjligheter, lön etc. som männen. I denna mylla har alltsedan 1980-talet ett helt annat slag av feminism utvecklats, utan att möta något större motstånd. Det är en extrem och sekteristisk elitfeminism, som ser mannen som sin fiende. Den sekteristiska feminismen vore kanske inte så mycket att orda om – det finns flera sekter i vårt land – om den inte hade fått fäste ända uppe i makthierarkins högsta krets. Propagandabilden av män som potentiella våldtäktsmän, hustrumisshandlare och övergreppsinriktade sprids på alla nivåer, också av statliga organisationer. Det mesta är osant, men på så sätt visar dessa feminister att de gör en angelägen politisk insats för det jämlika Sverige. Svenskarna är ett av världens mest individualiserade folk och kan därför inte lägga kollektivets kraft bakom protester mot politiskt vanstyre.
Kommentar : Det här uppfattar jag som den kanske viktigaste förklaringen. Svenskarna ser sig mera som individer än som medlemmar av kollektivet svenskar. Kollektiv är starka och för eliten potentiellt farliga motståndare, medan individer är svaga och dessutom öppna för indoktrinering. Individualismen blir på så sätt ett redskap för makten, som eftersträvar lojala, lydiga och ofarliga medborgare, mottagliga för maktens manipulationer. Kollektiv kan bjuda motstånd och vända makten ryggen, individer klarar det sämre. Sverige, med ett folk som brukar beskrivas som det mest individualiserade i världen, blir rena laboratoriet. Här är det möjligt för eliten att så gott som motståndslöst förstöra det egna samhället, ja till och med byta ut det egna folket. Befolkningen är ”avnationaliserad” och globaliserad. De känner ingen äganderätt till landet.
Kommentar : Detta är också en viktig delförklaring. En av de frågor som dissidenter ofta ställer är varför svenskarna skänker bort sitt land till hela världen. Svaret är nog så enkelt som att en majoritet av svenskarna är globaliserade i den meningen att de inte känner att det är de som äger Sverige. Det repressiva etablissemanget, modell Östtyskland. Politiska protester kostar för mycket. Man riskerar att förlora jobb, vänner etc.
Kommentar : Jodå, det finns där som individens val men det är hopkopplat med individualismen. Om de klartänkta och gentemot PK- och woke-propagandan immuna svenskarna kände sig delaktiga av ett protesterande kollektiv, så skulle de nog aktivt kunna vända sig mot etablissemanget. Många svenskar uppfattar det helt korrekt som ett individuellt risktagande.10. Välfärdsideologin har infantiliserat befolkningen så att den inte längre förstår sitt ansvar inför kommande generationer.
Kommentar : Yes, bäbisar!! (F’låt)

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Mutanter

Människan har ett ambivalent förhållande till evolutionismen. När det gäller våra hus- och nyttodjur avlar vi fram sådana djur vi vill ha, även om det medför ett lidande för djuren. Se Belgian blue, trubbnosiga hundar med andningssvårigheter, hönor som lägger ägg varenda dag och grisar som på grund av stress får så kallat PSE-kött (Pale, Soft, Exudative).

Det var bingo när man upptäckte en mutation av en gen som verkade styra denna grisarnas tysta protest. Sedan dess har man försökt eliminera problemet med den dåliga köttkvaliteten genom att utesluta grisarna med den så kallade halotangenen ur reproduktionen. Men att grisarna fysiologiskt reagerar mindre markant vid transport och inför slakt betyder förstås inte att de inte blir påverkade av stressen det innebär.

Däremot, när det gäller människoavel är det tvärstopp. Inte bara är alla former av eugenik (läran om att förbättra människans ärftliga egenskaper) djupt oetiska och ett brott mot mänskligheter utan det är också så att vi för ett evigt krig mot evolutionen. Organisationer som WHO, Rädda Barnen, Röda Korset och Läkare utan gränser har som uppgift att rädda människor från att dö, oavsett av vilken orsak de håller på att stryka med. FN transporterar mat härs och tvärs över jordklotet, till olika habitat som inte längre kan föda sina befolkningar. Som om inte allt detta räckte hittar vi på ideologier som förnekar biologiska skillnader som alla kan se, till exempel rasernas existens. Lägg därtill den största boven: Den moderna läkarvetenskapen.

Det som bäddade för Europas industriella revolution var en under många hundra år kontinuerlig förbättring av människans gener. Barn som inte var genetiskt i förstklassigt skick, det vill säga hade starka immunförsvar och var såväl fysiskt som psykiskt väl rustade, överlevde sällan till vuxen ålder. I England dog hälften av alla barn innan de hade en chans att föra släktet vidare. En konsekvens av detta var att de rika såg till att de födde fler barn än de fattiga, för att förbättra oddsen för att familjen inte skulle dö ut. Det ledde till en systematisk höjning av intelligensen över generationsskiftena. De mest aggressiva männen fick dingla i galgen eller dog i krigen. Det ledde till fredligare samhällsbildningar. Arten människa förbättrades och domesticerades.

I dag är detta grymma men för arten människa hälsosamma och antagligen nödvändiga evolutionära urval satt ur spel. Numera är det de som befinner sig längst ner på samhällsstegen som föder många barn. Som en konsekvens försämras genpoolen. Vi blir inte längre klyftigare utan tvärtom, dummare. Barnadödligheten har sjunkit från 50 till cirka 1 procent, vilket är en föräldralycka. Vi är beredda till nästan vad som helst för att våra barn ska överleva, även om de fötts med så dåliga genetiska förutsättningar att de annars skulle ha dött i späd ålder.

Vissa läkare förhindrar missfall, andra gör aborter. När mammor inte kan amma sitt barn går det att med modersmjölksersättning förhindra att barnet dör. Det finns också mediciner för att få igång mjölkproduktionen hos mödrar. Här sker ett urval som följer andra spelregler än evolutionens. Det gäller också för barn som kommer till världen via kejsarsnitt, därför att de annars skulle dö. Om problemet orsakas av genetiska faktorer och barnet är en flicka bär hon till nästa generation med sig den ökade risken för att bara kunna föda med kejsarsnitt.

Människor med ärftliga sjukdomar behandlas, överlever och föder barn. Det handlar inte bara om kirurgiska ingrepp, medicinska behandlingar och vaccinationer utan också om blodtransfusioner, organtransplantationer samt regenerativ medicin, det vill säga reparation av skadad vävnad eller skadade organ genom att stimulera kroppens egen reparationsmekanism. Lägg till genterapi, en behandlingsform för sjukdomar som orsakats av genetiska defekter. Också medicintekniska produkter och rent allmänt uppfinningar som direkt eller indirekt påverkar överlevnad och reproduktion: kläder, matlagning, tvål, hus med luftkonditionering och centralvärme etc.

Två exempel på sjukdomar som inte längre hindrar reproduktionen men försämrar genomet:

Fenylketonuri (PKU) är en ärftlig ämnesomsättningssjukdom Det finns inget botemedel men nyfödda barn som diagnostiseras tidigt och får en kost med låg halt av fenylalanin (PHE) kan få en normal livslängd med normal mental utveckling. Kvinnor med PKU och rätt kosthåll kan ha normala graviditeter. Män kan bli fäder. Mutationen överförs till nästa generation. PKU har blivit allt vanligare.

Den genomsnittliga livslängden för de blödarsjuka (hemofili) var elva år före 1960-talet. Så kom mediciner som höjde livslängden till 50 – 60 år, vilket innebar de kunde leva ett vanligt liv, gifta sig och få barn. WHO räknar med att antalet personer med blödarsjuka i de utvecklade länderna stadigt kommer att öka.

1996 höll genetikern James Crow en föreläsning vid USA:s motsvarighet till den svenska Vetenskapsakademien, National Academy of Sciences. Han varnade för att i samhällen av vår nuvarande typ är elimineringen av defekter genom naturligt urval till stor del satt ur spel av medicin, välgörenhet och sociala insatser. Många skadliga mutationer kan överleva och gör det också. Som exempel lyfte han fram Prader-Willis syndrom, en inte särskilt vanlig sjukdom som är konsekvensen av en genetisk avvikelse (nymutation). Socialstyrelsen skriver:

Prader-Willis syndrom kännetecknas av omåttlig aptit (hyperfagi), låg produktion av tillväxthormon och könshormoner samt varierande grad av intellektuell funktionsnedsättning. Hyperfagin kan leda till svår fetma (obesitas) och därmed till en ökad risk att utveckla typ 2-diabetes samt hjärt- och kärlsjukdomar. Till syndromet hör också autism, humörsvängningar samt tvångshandlingar och självdestruktiva beteenden hos en del personer.

För att återgå till James Crow avslutade han med orden:

Jag anser att det är ett problem att mutationer ackumuleras. Det är ungefär som en befolkningsbomb, men den har en mycket längre stubin. Vi kan förvänta oss att molekylära tekniker kommer att öka chansen att tidigt upptäcka mutationer med stora effekter avsevärt. Men det finns mindre anledning till optimism när det gäller förmågan att hantera mutationer med mycket milda effekter. De är många fler. Detta är ett problem med en lång tidsskala. Tidsspannet kan handla om 50 – 100 generationer.

I dag vet forskarna mycket mer om arvets betydelse för adhd, autism, schizofreni, depression, ätstörningar, drogberoende etc. Det handlar om en så hög siffra som upp till 75 procent. Det är inte så att läkarvetenskapen kommer att genetiskt kunna korrigera detta. I varje individs arvsmassa finns runt en miljard så kallade platser. Det är ingen enstaka plats som avgör om någon får adhd utan det handlar om en genetisk mutation som är utspridd på flera tusen platser.

WHO och nästan alla andra i branschen är blinda för den skada som modern medicin gör på det mänskliga genomet. De ser bara fördelarna. Till en del beror blindheten på att arvsmassan inte är någon person. Den har inga rättigheter och kan inte tala för sig självt. Vi kan blunda och det gör vi, men vår mutationsbörda kommer inte att försvinna. Tvärtom, den växer och det organ som påverkas är framför allt hjärnan. 84 procent av våra gener är kopplade till detta krävande organ.

OK, modern medicin är alltså ett elände? Ja, människor ackumulerar mutationer när det naturliga urvalet försvinner. Men också nej. Utan den moderna medicinen och läkemedelsindustrin skulle vår nuvarande avancerade högkultur inte vara möjlig. Mänskligheten skulle gång på gång decimeras av både epidemier och pandemier. Det naturliga urvalet dödar i alla åldrar: ägg, spermier, befruktade ägg, foster, embryo, spädbarn, barn, vuxen. Kanske medellivslängden skulle ligga så lågt som kring 30 år. 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes beskrev människans liv i naturtillståndet så här: ”ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort”.

Den engelske evolutionsbiologen William Donald Hamilton (1936 – 2000) är en av de stora elefanterna. Bland annat är det hans forskning som populariserades av Richard Dawkins i bestsellern ”Den själviska genen” (The Selfish Gene 1976).

Hamilton menade att det framtida barnet har rätt till ett friskt genom. Han hamnade med den utgångspunkten i ett djupt problematiskt resonemang om den genetiska hälsan i fattiga delar av världen (Afrika, Asien, Latinamerika). Hamilton menade att det skulle vara bättre för dem om de slapp ifrån de moderna ländernas medicinska insatser, eftersom de är dåliga för deras arvsmassa. Medicinsk hjälp borde också stoppas i de rika länderna. Det var bättre om det naturliga urvalet fick göra sitt jobb också här. Men, som sagt, att överge läkekonsten skulle vara liktydigt med civilisationens slut. Hamilton myntade begreppet spiteful (elaka) för muterade organismer som avsiktligt skadar andra organismer utan att själva ha nytta av det.

Den engelske forskaren Edward Dutton har tidigare varit med på bloggen, därför att han är en av mycket få som tar upp viktiga frågor trots att de är djupt kontroversiella. Med inspiration från W.D. Hamilton tog han med den för ett halvår sedan utgivna boken ”Spiteful Mutants: Evolution, sexuality, religion and politics in the 21st Century” ett steg längre. Med begreppet spiteful mutants refererade han inte bara till muterade organismer som skadar andra organismer utan att själva vinna på det, utan också till organismer som är självdestruktiva utan att vara medvetna om det.

The spiteful mutants är männen med fittmössor, våtmarksaktivister, normkritiker, vita BLM-flagellanter, kvinnor som tatuerat sig och färgat sitt hår i skrikiga färger, QAnonanhängare, ateisterna, incels, identitetsrörelser som pride och trans samt inte minst alla som känner sig skändade och gnäller utan tanke på att själva bidra till ett gott samhälle De är de elaka mutanterna. De är rena dödskulten, USA:s och Europas dysgenetiska kollaps.

Dutton jämför vår situation med den klassiska zombiefilmen där de döda reser sig för att attackera de levande och förvandlar dem till zombies. Vanligtvis försvarar sig en liten resistent grupp från de sig snabbt förökande zombifierade horderna och upprätthåller en skärva av civilisation. Varje zombiefilm har ett skrämmande underliggande budskap. Fienden är inte utomjordingar och döda som vaknat utan det är vi själva. Muterade människor som förstör allt som kommer i deras väg och banar väg för civilisationens undergång.

När vi för ett krig mot evolutionen, så slår evolutionen tillbaka och attackerar oss genom att skapa människor som är oförmögna att se till sina egna intressen. De friska, de som inte låter sina hjärnor angripas, är vår tids motsvarighet till de förindustriella överlevande barnen. Endast de genetiskt friskaste klarar att stå emot det evolutionens motattack och framtiden kommer att tillhöra dem. Dissidenterna må vara dagens förlorare men eftersom verkligheten alltid vinner över det normativa vansinnet är dissidenterna och deras resistenta barn framtidens vinnare. Det ser evolutionen till. Nota bene: om inte vi alla innan dess gått under förstås.

Jag tycker Dutton är rätt kul att både läsa och lyssna till när han slår larm med kraftigt överdrivna resonemang (han har många föreläsningar på Youtube). Jag prövar att gå i hans fotspår, om inte annat så för att förtydliga den regerande vänsterliberalismens självdestruktivitet. Kanske miljöpartiet och livsstilsvänstern kan nå framgång i nästa riksdagsval om de pimpar sina politiska program? Några förslag som borde få de elaka mutanterna att rösta på dem:

Rädda till Sverige de grövsta brottslingarna från världens alla hemska fängelser (alla människor är lika mycket värda)Förstatliga Expos arkiv och för in de registrerade i belastningsregistretLåt SIDA trygga försörjningen för förtryckta rörelser som BLM, al-Qaida, Camorran, Boko Haram och Dev SolInföra woke-kvotering för alla som vill studera vidare på svensk högskolaInrätta professurer i vithetsstudier, könsidentitet och kolonial skuldsanering vid svenska universitetKvotera transpersoner till regeringskanslietInför drivmedels- och elransonering med månatliga tilldelningarLägg en tjugoprocentig klimatskatt på den svenska garantipensionenInför PK-certifiering för Sveriges riksdagGör godhetssignalering till obligatoriskt och betygsvärderat skolämneEmpatitesta för statlig och kommunal tjänst Kriminalisera appropriering

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.