Söndagskrönika: Jag förstår inte

Först en fråga: Jag har skrivit om och översatt Sverigesyndromet till engelska. Skickade manuskriptet till några utvalda engelska förlag och agenter. Med vändande post ett par artigt avböjande svar men de övriga fyra har inte ens svarat och bekräftat att de fått manuskriptet. Det känns helt stängt. Har du någon kontakt eller idé om hur jag ska få en Publisher/Agent att åtminstone titta på texten? I så fall maila mig: koarnstberg@gmail.com.

***

Det finns ett ord som förenar all forskning och vetenskap: sanning. Det gäller även för de postmodernister som menar att sanningen är relativ, att det inte finns några absoluta sanningar. I mitt jobb som universitetslärare har det alltid varit viktigt att lära ut hur man söker efter sanningen och hur man kritiskt prövar sina slutsatser: ”Är detta som du kommit fram till verkligen sant?”

För att kunna övertyga dem som tar del av ett forskningsresultat behövs inte bara ”sanningen” utan också en förklaring av varför det sanna är sant. För mig som sysslat med kvalitativ forskning så är förklaringen en tvåstegsmodell. Först ska jag övertyga mig själv: ”Om jag befann mig i samma situation så hade jag handlat på samma sätt”. Det är lite mer komplicerat än så, men det är grundtanken. Därefter så gäller det att förmedla den insikten. Reaktion ska idealt sett bli ”Jaha, nu förstår jag!”

I förra veckans långa krönika, så var min självpåtagna uppgift att besvara frågan varför Ryssland invaderade Ukraina. Först gällde det att förstå själv och sedan föra över den förståelsen till dem som läser min blogg. Svaret kan sammanfattas med ett enda ord: NATO.

I ett mail ifrågasätter en intellektuellt mycket kvalificerad vän min text. Han skriver:

”… Men hur kommer det sig att Din bild är nästan identisk med den som rysk propaganda sprider” och ”Att Ryssland alltid framställs som positivt och NATO som negativt är ingen tillfällighet. I det krig som pågår är propaganda ett vapen och den som sprider den levererar i princip ammunition till den ena parten …”

Jag tänker: Så bra, då har jag lyckats! Jag ville ju visa hur Putin och ryssarna tänker, därför att det förklarar deras invasion av Ukraina. Och ändå gick det inte att nå fram till min vän. Han kallar den ryska förklaringen för propaganda.

När Putin utförligt på International Economic Forum år 2016 förklarar varför Ryssland inte accepterar Natos avfyrningsramper för missiler vid Rysslands gräns, är det naturligtvis inte propaganda. Propaganda är inte bara fel ord, det är i sammanhanget ett fullkomligt förödande ord. Jag inser att jag antagligen aldrig kommer jag aldrig att lyckas med att få min vän att förstå. Propaganda?! … det studsar tillbaka på mig själv. Jag förstår inte varför han inte förstår.

I gårdagens Svenska Dagblad läser jag att en engelsk rysslandsexpert som är forskare på Chatham House, Keir Giles, just har släppt rapporten Russian nuclear intimidation. Temat är hur Putin använder sig av kärnvapenhotet som ett verktyg i informationskriget mot Väst. Enligt SvD säger han att Putin redan använt sig av kärnvapnen – utan att avfyra dem. Hotet har utnyttjats för att Ryssland ska komma undan med sitt oprovocerade anfallskrig.

Oprovocerade? Har han missat sju års inbördeskrig i Donbass, där hårdföra ukrainska nationalister (läs nazister) skjuter ihjäl ryssar? Har han missat hur Nato och i synnerhet USA år efter år byggt upp Ukrainas armé och försett den med moderna vapen? Har han missat att Washingtonregimen och Nato befinner sig i ett proxykrig med Ryssland? Hur kan en expert skriva oprovocerade? Och hur kan en anständig tidning citera denna grova lögn som det var mer eller mindre självklart att Ryssland oprovocerat invaderade Ukraina. För mig är det propaganda av grövsta sort.

Keir Giles säger att Ryssland om och om igen använt sitt kärnvapenhot sedan Boris Jeltsins dagar, så det behöver man inte bry sig om. Eftersom han är expert vet han rimligen också att ryssarna sagt att om landets själva existens är hotad så kommer de att ta till kärnvapen. Skulle Ukraina vinna kriget mot Ryssland, eller vara på väg att vinna, då … Vad ska experten säga då? ”Oj då, jag hade visst fel”.

Oprovocerat krig … jag tuggar på det där jävla ordet. Jag förstår inte.

I samma nummer av Svenska Dagbladet citerar tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl en skrivelse från ryska ambassaden och skriver att ”En bättre försäkran om att beslutet (att ansöka om medlemskap i Nato) är riktigt går knappast att få”.

Jag blir naturligtvis nyfiken på vad ryssarna skrivit. Jag läser det och för mig är det en mycket bra och förklarande skrivelse. Tove Lifvendahls slutsats är obegriplig. Varför förstår hon inte? Jag förstår inte att hon inte förstår. Här är skrivelsen i sin helhet. En särskilt skrämmande passus har jag markerat med spärrad stil:

Ett svenskt steg mot avgrunden
Sverige har nu officiellt övergivit sin 200 års gamla alliansfrihet som tjänade landet troget i alla dessa år. Den 23 mars i år röstade den svenska riksdagen för att gå med i Nato utan att vänta på att alla de 30 medlemsländerna ska ratificera ansökan. Av de 349 ledamöterna var endast 37 emot, medan 43 valde att inte närvara (förmodligen inte av en slump).
Under tiden har landets största mediekanaler, ledande politiker och så kallade experter ansträngt sig att aktivt forma den allmänna opinionen genom att intensivt övertyga vanliga svenskar om en enda sak: att detta steg är en absolut välsignelse och en omhuldad biljett till en ljusare framtid.
Våga bara att ifrågasätta rationaliteten i detta hastigt fattade beslut!
Och alla som törs att offentligt framföra en motsatt synvinkel riskerar att själva få uppleva hur selektivt Sveriges främsta stolthet – demokrati och yttrandefrihet – fungerar. Håller du inte med? Då gör du dig skyldig till att sprida ”rysk propaganda”. Och att stödja Ryssland är, som bekant, den åttonde dödssynden (även om den kristna läran tolkas ganska fritt i västvärlden).
Genom att välja för hela landet till Natos förmån förnekade svenska politiker sitt folk möjligheten att uttrycka sin vilja. Uppenbarligen var de rädda för att resultatet av folkomröstningen inte kommer att motsvara eller vara i linje med förväntningarna från ”partners” på andra sidan av Atlanten. Men i motsats till vad som sägs i medierna ökar antalet tvivlare. Ambassaden får fler och fler brev från vanliga svenskar som fördömer Stockholms transatlantiska ambitioner och uttrycker sin solidaritet med Ryssland. Vi har redan förklarat varför vi inte publicerar dem.
Russofobin har blivit inympad i de svenska medborgarnas medvetande i årtionden, om inte århundraden, och det historiska minnet och groll för de övergivna imperieambitionerna har hållits levande på en undermedveten nivå. Under tiden medan allmänheten har flitigt indoktrinerats med en irrationell rädsla för ryssarna har Sverige stadigt, steg för steg, berövats sin utrikespolitiska suveränitet och förberetts för en lydig förvandling till ytterligare en amerikansk koloni.
Det är välkänt att man har börjat dra in landet i Nordatlantiska alliansen långt innan Ryssland inledde en särskild militär operation i Ukraina. När den formella förevändningen uppstod återväckte man rädslan för vårt land och eggade upp den. Och den logiska slutsatsen var en order från Washington – släpp skenet av självständighet, vi behöver hela Nordeuropa för att bli en «Natos nya front mot Ryssland». Det är den formulering som till exempel överstelöjtnant H. Edström, docent vid Försvarshögskolan använder.
Den «starka Väst med USA i spetsen» som kommer att agera i en enda antirysk impuls påpekas direkt i de älskade av svenska journalister tankesmedjor (European Council on Foreign Relations använder till exempel denna formulering).
«Nu tar vi ett steg mot ett säkrare Sverige» är rubriken på en artikel som publicerades på Svenska Dagbladets debattsida den 22 mars i år författad av försvarsminister P.Jonsson samt Kristdemokraternas och Liberalernas talespersoner M.Oskarsson och A.Starbrink.
Vi skulle vilja föreslå en annan rubrik: «Nu tar Sverige ett steg mot avgrunden». Vi kommer att försöka förklara varför denna titel verkar mycket närmare sanningen och varför argumenten i artikeln bygger på rena lögner.
Låt oss börja i turordning. ”Demokrati, rättsstat och respekt för mänskliga rättigheter är inget som Ryssland vill se utvecklas i sitt närområde”. Med ”närområde” menas uppenbarligen Ukraina. Allt som nämns där inte utvecklas dock utan snarare degraderar. Demokrati? Det är ett obestridligt faktum att marionettregimen kom till makten genom en olaglig, organiserad av Väst statskupp. Rättstat och respekt för mänskliga rättigheter? Det kan knappast vara kännetecken för ett land vars myndigheter systematiskt utrotat befolkningen i Donbass i mer än åtta år, förbjudit undervisning i det ryska språket, tillåtit nazistiska marscher i huvudstaden och döpt om gator efter Bandera-brottslingar. Detta är den typ av «utveckling» som Ryssland verkligen inte vill se i ett grannland.
”Ryssland är, och fortsatt kommer att vara, ett hot mot Sverige och övriga Europa.” Ett land som begår terrordåd och sabotage av energiinfrastruktur i Europa, det är det som är verkliga hotet. Vi kommer inte att nämna några namn, alla vet mycket väl ändå vem det handlar om. Och Stockholm tillsammans med Köpenhamn och Berlin tycks hela tiden ha städat bort bevis som skulle kunna peka på utövaren av sabotage.
”Militärgeografiskt kommer det svenska och finska medlemskapen i Nato att stärka försvaret i norra Europa.” Det enda som kommer att stärkas av svenskt och finskt medlemskap i det militära blocket är Sveriges och Finlands beroende av order från Washington.
”Sverige ska även vara berett att bidra till Natos säkerhet även i andra geografiska områden”. Uppenbarligen har inte tillräckligt med skattebetalarnas pengar spenderats för att främja alliansens intressen i Ukraina (har någon förresten undrat vad de enorma summor pengar spenderas på och vilka som spenderar dem på Bankova–gatan?). Sverige kommer nu att tvingas både ekonomiskt och genom att skicka egna militärer att tjäna andras intressen runt om i världen.
Sponsring av kievregimen och stöd till antiryska sanktioner har redan kostat svenskarna mycket pengar: en aldrig tidigare skådad inflation, stigande priser och en värdeminskning av den nationella valutan. Den snabba försämringen av den ekonomiska situationen serveras uteslutande med såsen av den allestädes närvarande «Kremls hands» lömska gärningar. Ytterligare en lögn.
Vi minns förresten hur vissa medier rådde alla missnöjda att skicka sina elräkningar till Moskva. Nåväl, kära svenska medborgare, priserna framför er är inte «Putins» utan «Europeiska unionens och Natos».
Så skriv ner adresserna:
NATO HQ, Blvd Leopold III, B–1110 Brussels;
European Commission, Rue de la Loi 200, 1040, Brussels.
Samtidigt fortsätter politikerna att upprepa ett och samma om och om igen: «det är goda nyheter för Sveriges och Europas säkerhet». Endast läsare som förlorade helt förmågan att tänka kan ta detta för givet. Men för de som har följt säkerhetsläget i Europa de senaste 30 år är det tydligt att Nato påstod sig vara en «försvarsallians» men samtidigt expanderade kontinuerligt österut och står nu tätt vid Rysslands gränser.
Vi undrar om svenska «fredsaktivisterna» skäms över att de ansluter sig till en organisation som har genomfört fler än 200 militära interventioner sedan andra världskriget.
Vi vill påminna om att det nyligen var Ryssland som erbjöd sig att sätta sig vid förhandlingsbordet och diskutera säkerhetsgarantier. Nato och EU var ovilliga att göra det. För dem som inte vet, brydde sig Stockholm inte ens om att svara på det ryska förslaget, utan gömde sig fegt bakom ryggen på EU:s Bryssel. Precis som för drygt ett år sedan finns frågan inte ens på dagordningen. Det är just alliansen som vill ha ytterligare upptrappning.
Efter Finlands och Sveriges anslutning kommer den totala gränslängden mellan Ryssland och Nato nästan att fördubblas. Om någon tror fortfarande att detta på något sätt kommer att förbättra Europas säkerhet, kan ni vara säkra på att de nya medlemmarna i det fientliga blocket blir ett legitimt mål för Rysslands vedergällningsåtgärder, inklusive de militära.
Natos medlem Storbritannien förbereder sig redan för att skicka ammunition av utarmat uran till Ukraina. Sverige som struntar i sin egen försvarsförmåga ökar snabbt leveranserna av tung offensiv utrustning, bland annat genom att ta den ur stridstjänst. Svenska frivilliga ansluter sig till ukrainska militära styrkor och, av nån extraordinär slump, är en del av Försvarsmaktens kontinuerligt tjänstgörande personal.
Man bör inte utesluta att Natos önskan att kämpa mot Ryssland «till den siste ukrainaren» kommer att leda till en situation där det helt enkelt inte kommer att finnas några ukrainare kvar att slåss mot och blockets kommando kommer att bestämma sig för att gå in i konflikten fullt ut. I ett sådant fall skulle svenskarna utan tvekan dras in och skickas för att dö för någon annans intressen.
Var den tvåhundraåriga perioden av alliansfriheten enbart en mörk milstolpe i svensk historia? Ingalunda. Det är uppenbart att svenska politiker, «charmade» av Washington, medvetet drar sitt folk in mot Natos avgrund. Men de i Sverige som ger sitt tysta samtycke till detta katastrofala val, bör sedan inte anklaga sin regering med högsta röststyrka när det blir uppenbart vad som exakt hände med detta en gång i tiden välmående land vars socioekonomiska modell och självständiga utrikespolitik var vägledande för många länder.

***

Solklart för mig, inte propaganda utan en bra rysk förklaring till varför det är korkat av Sverige att gå med i Nato. Jag hittar några meningsbyggnadsfel och några politiska glidningar men ingen propaganda och inga lögner av typen ”oprovocerat”. Det enda jag inte fattar är vad Bankova-gatan är. Jag slår upp det. Där ligger Kiev Ukrainas motsvarighet till Vita huset.

En historia jag tycker om (och kanske tidigare anfört på bloggen) handlar om norrmannen som kör på fel sida av motorvägen och hör en varning i bilradion: ”Varning för en bil som kör på fel sida av motorvägen!”. Han kommenterar häpet ”En? Det är ju tusentals!”

Är jag kanske som den där norrmannen? Jag förstår inte.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.