Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 18

Söndagskrönika: Vill man ändra människors åsikt måste man prata med deras elefanter

Den amerikanske psykologen Jonathan Haidt är en av vår tids mest intressanta tänkare. Förlaget Fri Tanke har på svenska i år gett ut hans drygt 400-sidiga populärvetenskapliga studie av moral: Det rättfärdiga sinnet.

En fråga som Haidt vrider och vänder på är hur det går till när vi fattar beslut och agerar. Han konstaterar att de flesta människor skiljer på förnuft och känslor. Det går tillbaka till de grekiska filosoferna. De satte förnuftet i högsätet och föraktade känslostyrda människor. En man som behärskar sina känslor kommer att leva ett liv i förnuft och rättvisa och kan räkna med att födas på nytt i en överjordisk himmel av evig sällhet medan den man som behärskas av sina känslor kommer att reinkarneras som kvinna – åtminstone om man får tro Platon.

Haidt gillar metaforer och beskriver det delade sinnet som en ryttare på en elefant. Han valde en elefant istället för en häst därför att elefanter är så mycket större och smartare än hästar. Ryttaren är ditt förnuft och för de flesta av oss förefaller det som om det är förnuftet som styr. Eller, det är i varje fall det önskvärda. När vi inte orkar tänka så är det känslorna som styr. Vissa människor är bra på att hålla känslorna stången och fatta rationella beslut. Andra ger efter för sina känslor och då kan det barka hän vart som helst.

I Haidts metafor över tänkandet är det elefanten som bestämmer, även om det händer att han eller hon är öppen för ryttarens övertalning. Ryttaren är väldigt liten och elefanten väldigt stor. Ryttarens uppgift är att tjäna elefanten. Haidt skriver:

Ryttaren är våra medvetna resonemang – de ord- och bildströmmar som vi är fullt medvetna om. Elefanten är de övriga 99 procenten av våra mentala processer – de som sker utan att vi är medvetna om dem men som faktiskt styr det mesta av vårt beteende. Ryttaren och elefanten samarbetar, ibland mindre effektivt, medan vi stapplar genom livet i jakt på mening och sammanhang.

Automatiska processer styr människohjärnan, precis som de har styrt djurs hjärnor i 500 miljoner år. När människan någon gång under de senaste av miljoner år utvecklade förmågan till språk och resonerande slutledning programmerade hjärnan inte om sig själv för att lämna över tömmarna till en ny, oerfaren kusk. Det var snarare så att ryttaren fick vara med därför att den kompletterade med något som elefanten har nytta av. Haidt skriver:

Det tänkande systemet är inte rustat att styra – det har helt enkelt inte kraft nog att få saker att hända – men det kan vara användbart som rådgivare. Ryttaren är en uppmärksam tjänare, som alltid försöker förutsäga elefantens nästa rörelse. Om elefanten lutar det minsta åt vänster, som om den förbereder sig på att ta ett steg, tittar ryttaren åt vänster och börjar förbereda sig på att assistera elefanten i dess kommande rörelse åt vänster. Ryttaren tappar då intresse för allt som sker på höger sida.

Elefanten behöver ryttaren bland annat för att denne kan se längre in i framtiden, se konsekvenserna av elefantens handlingar. På så sätt kan den hjälpa elefanten att fatta bättre beslut i nuet. Den kan lära sig nya färdigheter och bemästra nya tekniker, som kan användas för att hjälpa elefanten att nå sina mål och undvika katastrofer. Och, viktigast av allt, ryttaren agerar språkrör åt elefanten, även om det inte nödvändigtvis betyder att den vet vad elefanten verkligen tänker. Ryttaren konstruerar efterhandsförklaringar för allt vad elefanten har hittat på.

Här kompletterar Haidt med en annan metafor. Nu är elefanten en politiker och ryttaren dennes heltidsanställde pressekreterare vars uppgift är att presentera politikerns uppfattningar och agerande på ett positivt sätt, men också att försvara politikern. Däremot är pressekreteraren inte mottaglig för argument. Något du aldrig kommer att få höra är ”Nämen du, där har du faktiskt en poäng! Vi kanske ska ta oss en funderare på det här beslutet.” En pressekreterare har inte befogenhet att fatta eller revidera politiska beslut.

Intelligenskvoten är den överlägset viktigaste variabeln för hur bra människor argumenterar. Smarta människor kan bli väldigt bra pressekreterare, men de är inte bättre än andra på att komma på argument för den motsatta sidan. Människor använder sin intelligens till att stödja sina egna argument snarare än till att utforska hela frågan mer uttömmande och opartiskt.

Återvänder vi till elefanten och ryttaren så är ryttaren bra på att finna skäl som rättfärdigar vad elefanten tänkt göra härnäst. Så snart människor utvecklat språket och börjat använda det till att skvallra om varandra blev det extremt värdefullt för elefanterna att bära runt ett slags heltidsarbetande PR-företag på sina ryggar. Haidt skriver:

Man kan se hur ryttaren tjänar elefanten när människor blir moraliskt förstummade. De har starka magkänslor för vad som är rätt och fel, och de kämpar ständigt med att skapa efterhandskonstruktioner som rättfärdigar känslorna. Även om tjänaren (det resonerande förnuftet) återvänder tomhänt ändrar dess herre (intuitionen) inte sin bedömning.

Det som styr elefanten är intuitioner, nedärvda och erfarenhetsbaserade kognitioner. De består inte av resonemang som leder till ett beslut. Vi gör alla våra första bedömningar blixtsnabbt. Mindre än en sekund efter att ha sett, hört eller träffat en annan människa har elefanten redan börjat luta åt eller bort från denna, och den lutningen påverkar vad den tänker och gör härnäst. Intuitionen kommer först. Elefanten lyssnar visserligen till ryttaren men bara om denne säger något som elefanten vill höra. Annars slår elefanten dövörat till.

Förnuftet är intuitionernas tjänare. Beslut tas av både djur och människor på samma sätt, genom intuitioner. Den ständiga frågan för elefanten på färden genom livet är hur den ska förhålla sig till den information som den får om tillvaron via sina sinnen och från ryttaren. Ska den vara positiv, vilket Haidt beskriver som att den lutar sig lite närmre, eller ska den vara negativ och avvisande, alltså luta sig bort.

Haidts metaforiska beskrivning av hur det går till när vi känner, resonerar och fattar beslut har ett stort förklaringsvärde för den som vill veta hur det går till när människor håller fast vid eller ändrar sin uppfattning. Se framför er en riksdagsdebatt där ett antal politiker agiterar mot varandra. Inte en chans att någon av dem ändrar åsikt. Elefanterna lutar sig bort från motståndarna och ryttarna anstränger sig frenetiskt för att vederlägga motståndarnas påståenden. Däremot finns det en liten chans att vi som i våra teveapparater följer debatten ändrar åsikt. En pytte-, pytteliten chans, därför att också hos oss är det elefanterna som styr och vi lyssnar inte förutsättningslöst. Vi är skickliga på att finna fel i andra människor uppfattningar men urusla på att ta till oss argument som utmanar våra egna ståndpunkter.

Haidt skriver att vi alla har ett konfirmeringsbias, tendensen att söka upp och tolka nya bevis så att de bekräftar det vi redan håller för sant. Folk är rätt bra på att ifrågasätta påståenden som andra gör, men är det din övertygelse, så känns det som din egendom – nästan som ditt barn – och då vill du skydda den, inte ifrågasätta och riskera att förlora den.

Chansen ökar om vi diskuterar frågan med våra vänner, eller om vi lyssnar till en debatt mellan ett antal vänner. Då är vi positivt inställda. Är det sedan så att det är vänner som vi högaktar och beundrar, då är givetvis chansen ännu större. Elefanten ändrar sällan riktning till följd av invändningar från sin egen ryttare, men den kan ibland styras av blotta närvaron av vänliga elefanter, eller av goda argument som den får av ryttarna på de vänliga elefanterna. Elefanterna bestämmer, men de är varken dumma eller despotiska. Haidt skriver:

Men vänner kan göra vad vi inte själva klarar: de kan utmana oss, ge skäl och argument som ibland triggar nya intuitioner och därmed gör det möjligt för oss att ändra inställning. Det händer att vi gör det när vi själva grubblar över ett problem – när vi plötsligt ser saker i ett nytt ljus eller från ett nytt perspektiv. De flesta av oss ändrar inte åsikt i en moralisk fråga varje dag eller ens varje månad helt utan påtryckningar från andra.

Haidt kallar ryttare som är skickliga på att tala med elefanter för elefantviskare och lyfter fram både den förre presidenten Bill Clinton och författaren Dale Carnegie som skickliga elefantviskare. I sin berömda bok Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning uppmanade Carnegie läsarna gång på gång att undvika direkta konfrontationer. Istället rådde han dem att ”börja på vänligt vis”, att ”le”, att ”vara en god lyssnare” och att »aldrig säga ”du har fel”. Övertalarens mål bör vara att uttrycka respekt, värme och en öppenhet för dialog innan han eller hon framför sin egen syn på saken. Haidt skriver:

Det är en sådan självklar sak, men ändå är det få som tillämpar den i sin moraliska och politiska argumentation, eftersom vårt rättfärdiga sinne har så lätt att koppla in stridsläge. Ryttaren och elefanten arbetar smidigt tillsammans för att avvärja angrepp och kasta egna retoriska granater. Föreställningen kanske imponerar på våra vänner och visar våra allierade att vi är lojala lagmedlemmar, men hur vattentät logiken än är kommer den inte att förändra våra motståndares inställning om de också är i stridsläge. Vill man verkligen förändra någons åsikt i en moralisk eller politisk fråga behöver man se saker från både den personens synvinkel och sin egen. Och om man verkligen ser det på den andra personens sätt – djupt och intuitivt – kan det rentav hända att man känner sin egen åsikt förändras. Empati är rättfärdighetens motgift, även om det är väldigt svårt att känna empati om den moraliska klyftan är stor.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Vill man ändra människors åsikt måste man prata med deras elefanter

Den amerikanske psykologen Jonathan Haidt är en av vår tids mest intressanta tänkare. Förlaget Fri Tanke har på svenska i år gett ut hans drygt 400-sidiga populärvetenskapliga studie av moral: Det rättfärdiga sinnet.

En fråga som Haidt vrider och vänder på är hur det går till när vi fattar beslut och agerar. Han konstaterar att de flesta människor skiljer på förnuft och känslor. Det går tillbaka till de grekiska filosoferna. De satte förnuftet i högsätet och föraktade känslostyrda människor. En man som behärskar sina känslor kommer att leva ett liv i förnuft och rättvisa och kan räkna med att födas på nytt i en överjordisk himmel av evig sällhet medan den man som behärskas av sina känslor kommer att reinkarneras som kvinna – åtminstone om man får tro Platon.

Haidt gillar metaforer och beskriver det delade sinnet som en ryttare på en elefant. Han valde en elefant istället för en häst därför att elefanter är så mycket större och smartare än hästar. Ryttaren är ditt förnuft och för de flesta av oss förefaller det som om det är förnuftet som styr. Eller, det är i varje fall det önskvärda. När vi inte orkar tänka så är det känslorna som styr. Vissa människor är bra på att hålla känslorna stången och fatta rationella beslut. Andra ger efter för sina känslor och då kan det barka hän vart som helst.

I Haidts metafor över tänkandet är det elefanten som bestämmer, även om det händer att han eller hon är öppen för ryttarens övertalning. Ryttaren är väldigt liten och elefanten väldigt stor. Ryttarens uppgift är att tjäna elefanten. Haidt skriver:

Ryttaren är vÃ¥ra medvetna resonemang – de ord- och bildströmmar som vi är fullt medvetna om. Elefanten är de övriga 99 procenten av vÃ¥ra mentala processer – de som sker utan att vi är medvetna om dem men som faktiskt styr det mesta av vÃ¥rt beteende. Ryttaren och elefanten samarbetar, ibland mindre effektivt, medan vi stapplar genom livet i jakt pÃ¥ mening och sammanhang.

Automatiska processer styr människohjärnan, precis som de har styrt djurs hjärnor i 500 miljoner år. När människan någon gång under de senaste av miljoner år utvecklade förmågan till språk och resonerande slutledning programmerade hjärnan inte om sig själv för att lämna över tömmarna till en ny, oerfaren kusk. Det var snarare så att ryttaren fick vara med därför att den kompletterade med något som elefanten har nytta av. Haidt skriver:

Det tänkande systemet är inte rustat att styra – det har helt enkelt inte kraft nog att få saker att hända – men det kan vara användbart som rådgivare. Ryttaren är en uppmärksam tjänare, som alltid försöker förutsäga elefantens nästa rörelse. Om elefanten lutar det minsta åt vänster, som om den förbereder sig på att ta ett steg, tittar ryttaren åt vänster och börjar förbereda sig på att assistera elefanten i dess kommande rörelse åt vänster. Ryttaren tappar då intresse för allt som sker på höger sida.

Elefanten behöver ryttaren bland annat för att denne kan se längre in i framtiden, se konsekvenserna av elefantens handlingar. På så sätt kan den hjälpa elefanten att fatta bättre beslut i nuet. Den kan lära sig nya färdigheter och bemästra nya tekniker, som kan användas för att hjälpa elefanten att nå sina mål och undvika katastrofer. Och, viktigast av allt, ryttaren agerar språkrör åt elefanten, även om det inte nödvändigtvis betyder att den vet vad elefanten verkligen tänker. Ryttaren konstruerar efterhandsförklaringar för allt vad elefanten har hittat på.

Här kompletterar Haidt med en annan metafor. Nu är elefanten en politiker och ryttaren dennes heltidsanställde pressekreterare vars uppgift är att presentera politikerns uppfattningar och agerande på ett positivt sätt, men också att försvara politikern. Däremot är pressekreteraren inte mottaglig för argument. Något du aldrig kommer att få höra är ”Nämen du, där har du faktiskt en poäng! Vi kanske ska ta oss en funderare på det här beslutet.” En pressekreterare har inte befogenhet att fatta eller revidera politiska beslut.

Intelligenskvoten är den överlägset viktigaste variabeln för hur bra människor argumenterar. Smarta människor kan bli väldigt bra pressekreterare, men de är inte bättre än andra på att komma på argument för den motsatta sidan. Människor använder sin intelligens till att stödja sina egna argument snarare än till att utforska hela frågan mer uttömmande och opartiskt.

Återvänder vi till elefanten och ryttaren så är ryttaren bra på att finna skäl som rättfärdigar vad elefanten tänkt göra härnäst. Så snart människor utvecklat språket och börjat använda det till att skvallra om varandra blev det extremt värdefullt för elefanterna att bära runt ett slags heltidsarbetande PR-företag på sina ryggar. Haidt skriver:

Man kan se hur ryttaren tjänar elefanten när människor blir moraliskt förstummade. De har starka magkänslor för vad som är rätt och fel, och de kämpar ständigt med att skapa efterhandskonstruktioner som rättfärdigar känslorna. Även om tjänaren (det resonerande förnuftet) återvänder tomhänt ändrar dess herre (intuitionen) inte sin bedömning.

Det som styr elefanten är intuitioner, nedärvda och erfarenhetsbaserade kognitioner. De består inte av resonemang som leder till ett beslut. Vi gör alla våra första bedömningar blixtsnabbt. Mindre än en sekund efter att ha sett, hört eller träffat en annan människa har elefanten redan börjat luta åt eller bort från denna, och den lutningen påverkar vad den tänker och gör härnäst. Intuitionen kommer först. Elefanten lyssnar visserligen till ryttaren men bara om denne säger något som elefanten vill höra. Annars slår elefanten dövörat till.

Förnuftet är intuitionernas tjänare. Beslut tas av både djur och människor på samma sätt, genom intuitioner. Den ständiga frågan för elefanten på färden genom livet är hur den ska förhålla sig till den information som den får om tillvaron via sina sinnen och från ryttaren. Ska den vara positiv, vilket Haidt beskriver som att den lutar sig lite närmre, eller ska den vara negativ och avvisande, alltså luta sig bort.

Haidts metaforiska beskrivning av hur det går till när vi känner, resonerar och fattar beslut har ett stort förklaringsvärde för den som vill veta hur det går till när människor håller fast vid eller ändrar sin uppfattning. Se framför er en riksdagsdebatt där ett antal politiker agiterar mot varandra. Inte en chans att någon av dem ändrar åsikt. Elefanterna lutar sig bort från motståndarna och ryttarna anstränger sig frenetiskt för att vederlägga motståndarnas påståenden. Däremot finns det en liten chans att vi som i våra teveapparater följer debatten ändrar åsikt. En pytte-, pytteliten chans, därför att också hos oss är det elefanterna som styr och vi lyssnar inte förutsättningslöst. Vi är skickliga på att finna fel i andra människor uppfattningar men urusla på att ta till oss argument som utmanar våra egna ståndpunkter.

Haidt skriver att vi alla har ett konfirmeringsbias, tendensen att söka upp och tolka nya bevis sÃ¥ att de bekräftar det vi redan hÃ¥ller för sant. Folk är rätt bra pÃ¥ att ifrÃ¥gasätta pÃ¥stÃ¥enden som andra gör, men är det din övertygelse, sÃ¥ känns det som din egendom – nästan som ditt barn – och dÃ¥ vill du skydda den, inte ifrÃ¥gasätta och riskera att förlora den.

Chansen ökar om vi diskuterar frågan med våra vänner, eller om vi lyssnar till en debatt mellan ett antal vänner. Då är vi positivt inställda. Är det sedan så att det är vänner som vi högaktar och beundrar, då är givetvis chansen ännu större. Elefanten ändrar sällan riktning till följd av invändningar från sin egen ryttare, men den kan ibland styras av blotta närvaron av vänliga elefanter, eller av goda argument som den får av ryttarna på de vänliga elefanterna. Elefanterna bestämmer, men de är varken dumma eller despotiska. Haidt skriver:

Men vänner kan göra vad vi inte själva klarar: de kan utmana oss, ge skäl och argument som ibland triggar nya intuitioner och därmed gör det möjligt för oss att ändra inställning. Det händer att vi gör det när vi själva grubblar över ett problem – när vi plötsligt ser saker i ett nytt ljus eller från ett nytt perspektiv. De flesta av oss ändrar inte åsikt i en moralisk fråga varje dag eller ens varje månad helt utan påtryckningar från andra.

Haidt kallar ryttare som är skickliga på att tala med elefanter för elefantviskare och lyfter fram både den förre presidenten Bill Clinton och författaren Dale Carnegie som skickliga elefantviskare. I sin berömda bok Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning uppmanade Carnegie läsarna gång på gång att undvika direkta konfrontationer. Istället rådde han dem att ”börja på vänligt vis”, att ”le”, att ”vara en god lyssnare” och att »aldrig säga ”du har fel”. Övertalarens mål bör vara att uttrycka respekt, värme och en öppenhet för dialog innan han eller hon framför sin egen syn på saken. Haidt skriver:

Det är en sÃ¥dan självklar sak, men ändÃ¥ är det fÃ¥ som tillämpar den i sin moraliska och politiska argumentation, eftersom vÃ¥rt rättfärdiga sinne har sÃ¥ lätt att koppla in stridsläge. Ryttaren och elefanten arbetar smidigt tillsammans för att avvärja angrepp och kasta egna retoriska granater. Föreställningen kanske imponerar pÃ¥ vÃ¥ra vänner och visar vÃ¥ra allierade att vi är lojala lagmedlemmar, men hur vattentät logiken än är kommer den inte att förändra vÃ¥ra motstÃ¥ndares inställning om de ocksÃ¥ är i stridsläge. Vill man verkligen förändra nÃ¥gons Ã¥sikt i en moralisk eller politisk frÃ¥ga behöver man se saker frÃ¥n bÃ¥de den personens synvinkel och sin egen. Och om man verkligen ser det pÃ¥ den andra personens sätt – djupt och intuitivt – kan det rentav hända att man känner sin egen Ã¥sikt förändras. Empati är rättfärdighetens motgift, även om det är väldigt svÃ¥rt att känna empati om den moraliska klyftan är stor.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Fega svenskar?

Den här söndagskrönikan från Academy of Ideas (After School) passar skrämmande väl in på Sverige och svenskarna. Den är så tänkvärd att jag översatte och skrev ut den. Den ger ett av flera möjliga svar på varför svenskarna inte försvarar sin egen samhällsform, utan låter landet ruineras av en elit som inte går att lita på därför att den sätter världens framför nationens intressen.

Utgår vi från partilojaliteter, ser vi tydligt att en majoritet av väljarna inte vill ta några risker. Socialdemokraterna får flest röster trots att de mer än något annat parti bär skulden för Sveriges förfall. Man vet ju vad man har (vet man?) men inte vad man får (jodå, det syns). Sverigedemokraterna tycks stanna på en tredjeplats. Som alla partier har Sverigedemokraterna brister men de har ändå förstått att massinvandringen är drivbänken där de flesta av landets missförhållanden växer sig stora. Emellertid, att ge dem förtroendet att leda landet, det är otänkbart. Vilket risktagande!

Många av de svenskar som förstår att det i en rasande takt går utför med välfärdssamhället skulle aldrig drömma om att ge SD sin röst. Ännu mindre tar de risken att öppet visa att de förstår vad som händer. Jag känner rätt många som mellan skål och vägg är både klarsynta och upprörda, men absolut inte vill ”komma ut” därför att kostnaden är för hög. Det är en erfarenhet jag delar med andra dissidenter. Dessa svenskar förstår inte att deras oförmåga/feghet/tystnad har en ännu högre kostnad, som barnen, också deras, får betala.

***

Vår tidsålder har kallats för många saker, men feghetens tidsålder är nog den bästa benämningen, med tanke på den enorma rädsla, ångest och hjälplöshet som de flesta människor visar upp inför till och med obetydliga hot. Vi är inte en generation som rör oss djärvt och hjältemodigt mot en osäker framtid. I stället är de flesta människor rädda för framtiden. De föredrar säkerhet, komfort och ett liv där de inte behöver anstränga sig framför risktagande, experimenterande och frihet. Sociologen Frank Furedi skriver:

Ungdomar fostras till att känna sig bräckliga och till att tycka det är svårt att leva i denna osäkra värld. Som ett resultat av detta har sårbarhet blivit det utmärkande draget för vårt århundrades västerländska personlighet. Även om samhället fortfarande hyllar ideal som självbestämmande och autonomi, trumfas dessa allt oftare över av budskapet att svaghet är människans natur.

Om sårbarhet verkligen är det definierande kännetecknet för det mänskliga tillståndet, leder det till att det är helt normalt att vara rädd för allt som kan hända. Emellertid, att känna osäkerhet och rädsla inför framtiden och att se sig själv som sårbar, svag och bräcklig är varken ett recept för individuellt eller socialt välbefinnande. Istället främjar detta sätt att leva psykisk ohälsa och banar väg för ett auktoritärt styre. Världen skulle må bra av att fler människor var villiga att leva lite farligare. Risktagandet är livsbefrämjande. Det krävs för att uppnå värdefulla mål, liksom i försvaret av frihet, rättvisa och fred. Som den romerske historikern Tacitus uttryckte det: Längtan efter säkerhet hindrar stora och ädla idéer från att förverkligas.

Alla samhällen sätter inte säkerheten lika högt på värdeskalan som den moderna västvärlden. Många blomstrande samhällen i det förflutna betraktade säkerhet som ett underordnat värde. Invånarna visade en anmärkningsvärd förmåga att ta risker inför en osäker framtid. De mötte faran med mod och tapperhet. Historiskt sett var några av de mest välmående samhällena – antikens Aten, renässansens Italien och 1800-talets Storbritannien – de samhällen som var mest inriktade på experiment och risktagande.

Om man väljer den motsatta inställningen och visar en stark preferens för säkerhet framför risktagande, utnyttjas inte den mänskliga potentialen. Tvärtom så hämmas den. För att kunna utvecklas på individnivå och för att kunna avancera som folk är det nödvändigt att utforska det okända och experimentera med nya sätt att samspela med världen. Detta innebär att man måste ta risker och möta faror. Det är ett pris som måste betalas, eftersom alternativet är stagnation innanför gränserna för en allt trängre bekvämlighetszon.

Den som undviker att ta risker försämras både till kropp och själ. Risken för ångest, depression och andra förtvivlans sjukdomar ökar. Ytterligare en risk på lite längre sikt är att säkerhetsprioriteringen jämnar vägen för ett totalitärt eller till och med tyranniskt styre. USA:s förste finansminister Alexander Hamilton konstaterade med några ofta citerade ord, att om medborgarna ville bli mer säkra, så var kostnaden att de blev mindre fria.

När ett samhälle upphöjer säkerheten till ett värde av första ordningen degraderas friheten med nödvändighet till ett värde av andra ordningen. Historien ger många exempel på makthavare som har dolt sina tyranniska avsikter med påståenden om att de vill göra samhället säkrare. Risken ökar om ett samhälle socialiserar människor till överdriven rädsla för osäkerhet och att vara rädda för framtiden. Det leder till att de välkomnar och till och med kräver att auktoriteter skall skydda dem. Som Frank Furedi påpekar är det ett återkommande tema i de auktoritära samhällsskickens historia att de, för att få människor att känna sig trygga, ”befriar” dem från friheten.

Med tanke på att ett samhälle som förhärligar säkerheten också är ett samhälle som öppnar sig för tyranni, måste de som förespråkar frihet att inta en mer heroisk inställning till livet. När hotfulla moln av auktoritärt styre förmörkar horisonten, måste fler människor vara villiga att ta risker och möta faran och försvara värden som frihet, rättvisa, fred och social gemenskap. I annat fall kommer tyrannernas grepp att bli allt hårdare. Liberalismens största namn, John Stuart Mill, formulerade risken så här:

En man som inte har något som han är villig att kämpa för, inget som han bryr sig mer om än sin personliga säkerhet, är en eländig varelse. Han har inte någon chans att vara fri, om han inte befrias eller hålls fri genom kampen från män som är bättre än han själv.

Som förebilder för uppgiften att leva mer heroiskt kan vi se på de gamla grekerna, en civilisation som med rätta ansåg att säkerhet inte var ett primärt utan sekundärt värde och därför såg risktagande och att möta faror som moraliskt lovvärda. Den franske författaren Albert Camus skrev att faran adlar människan och att all storhet har sin grund i risktagandet. Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche var också en förespråkare av denna klassiska inställning till livet och han hyllade Perikles, den atenske statsmannen som i sitt berömda begravningstal för stadsstatens döda försvarare lyfte fram atenarnas likgiltighet och förakt för säkerhet, kropp och liv.

Jämför detta med vår moderna tillvaro där vi, för att citera den brittiske professorn i Internationella Relationer, Christopher Coker, tenderar att straffa de djärva risktagarna och förstöra deras liv, om det behövs för att trygga våra egna små liv.

Lyckligtvis behöver vi inte vänta på att politiker ska anta en lagstiftning som förespråkar en djärvare inställning till livet. Det räcker med att vi lever på det sättet. Vi måste se den osäkra framtiden inte bara som en källa till hot utan också som en källa till hopp och möjligheter. Vi måste se risktagandet som berättigat när det försvarar grundläggande värden, eller strävar efter värdefulla mål. När vi degraderar säkerheten till dess rättmätiga plats, som ett sekundärt värde, behöver vi inte längre leva som hjälplösa varelser som från ungdom till ålderdom måste hållas vid gott mod av auktoriteter. Vi kommer att återfå förmågan att själva forma vårt liv. Vi kommer att mogna psykologiskt och bli bättre rustade för att klara av vad som än händer i framtiden. För som Nietzsche förklarar, är det endast faran som gör oss medvetna om våra egna resurser, våra dygder, vår rustning, våra vapen, vår anda och tvingar oss att vara starka. Första principen: Man måste vilja vara stark, annars blir man aldrig stark.

Att ta större risker och flirta med faran kan förkorta livet, men det kan vara bra att komma ihåg att ett långt liv inte nödvändigtvis är ett bra liv. Ett säkert liv utan verkliga utmaningar och utan äventyr är trögt och leder till att kropp och sinne förtvinar. Det leder till upprepning, tristess och stagnation. Detta är inte att leva, det är att bara existera, eller som den romerske stoikern Seneca uttryckte det:

Det finns ingen anledning för dig att tro att någon människa har levt länge för att han har gråa hår eller rynkor. Han har inte levt länge. Han har existerat länge.

Förutom att hjälpa oss att leva mer fullständigt kan en modig vilja att ta risker och flirta med faran göra oss till stora välgörare för mänskligheten. Så länge de värderingar som vägleder oss och de mål vi eftersträvar är ädla och livsbefrämjande, visar modet på en omsorgsfull inställning till andras välbefinnande. Till skillnad från en fegis, som i första hand oroar sig för sin egen säkerhet och som kräver att alla andra ska anpassa sig till hans eller hennes neurotiska önskemål, är hjälten villig att riskera liv och lem i tjänst för värden som för samhället framåt, eller som moralfilosofen Alasdair MacIntyre formulerar det:

Om någon säger att han eller hon bryr sig om en människa, en grupp människor eller något annat, men inte är villig att riskera skada eller att utsätta sig för fara för dess räkning, kan det ifrågasättas om den påstådda omsorgen och omtanken är äkta. Viljan att riskera skada eller fara för sig själv har sin roll i det mänskliga livet på grund av kopplingen till omsorg och omtanke. Om vi därför vill ha ett tillfredsställande liv, vårda vår psykiska hälsa och ta hand om vårt samhälles framtid måste vi handla med mod och inte placera säkerheten på altaret för vår dyrkan. Vi måste ta risker i livets tjänst, främja värderingar och inte hålla fast vid uppfattningen att ett säkert liv är ett bra liv. För tro mig, skrev Nietzsche, hemligheten med att skörda de största frukterna och tillvarons största glädje är att leva farligt. Bygg era städer på Vesuvius’ sluttningar, skicka era skepp ut i obekanta farvatten. Snart kommer den tid att vara förbi då ni kan nöja er med att leva gömda, som skygga hjortar.

Fritt översatt och återgivet av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Fega svenskar?

Den här söndagskrönikan från Academy of Ideas (After School) passar skrämmande väl in på Sverige och svenskarna. Den är så tänkvärd att jag översatte och skrev ut den. Den ger ett av flera möjliga svar på varför svenskarna inte försvarar sin egen samhällsform, utan låter landet ruineras av en elit som inte går att lita på därför att den sätter världens framför nationens intressen.

Utgår vi från partilojaliteter, ser vi tydligt att en majoritet av väljarna inte vill ta några risker. Socialdemokraterna får flest röster trots att de mer än något annat parti bär skulden för Sveriges förfall. Man vet ju vad man har (vet man?) men inte vad man får (jodå, det syns). Sverigedemokraterna tycks stanna på en tredjeplats. Som alla partier har Sverigedemokraterna brister men de har ändå förstått att massinvandringen är drivbänken där de flesta av landets missförhållanden växer sig stora. Emellertid, att ge dem förtroendet att leda landet, det är otänkbart. Vilket risktagande!

Många av de svenskar som förstår att det i en rasande takt går utför med välfärdssamhället skulle aldrig drömma om att ge SD sin röst. Ännu mindre tar de risken att öppet visa att de förstår vad som händer. Jag känner rätt många som mellan skål och vägg är både klarsynta och upprörda, men absolut inte vill ”komma ut” därför att kostnaden är för hög. Det är en erfarenhet jag delar med andra dissidenter. Dessa svenskar förstår inte att deras oförmåga/feghet/tystnad har en ännu högre kostnad, som barnen, också deras, får betala.

***

Vår tidsålder har kallats för många saker, men feghetens tidsålder är nog den bästa benämningen, med tanke på den enorma rädsla, ångest och hjälplöshet som de flesta människor visar upp inför till och med obetydliga hot. Vi är inte en generation som rör oss djärvt och hjältemodigt mot en osäker framtid. I stället är de flesta människor rädda för framtiden. De föredrar säkerhet, komfort och ett liv där de inte behöver anstränga sig framför risktagande, experimenterande och frihet. Sociologen Frank Furedi skriver:

Ungdomar fostras till att känna sig bräckliga och till att tycka det är svårt att leva i denna osäkra värld. Som ett resultat av detta har sårbarhet blivit det utmärkande draget för vårt århundrades västerländska personlighet. Även om samhället fortfarande hyllar ideal som självbestämmande och autonomi, trumfas dessa allt oftare över av budskapet att svaghet är människans natur.

Om sårbarhet verkligen är det definierande kännetecknet för det mänskliga tillståndet, leder det till att det är helt normalt att vara rädd för allt som kan hända. Emellertid, att känna osäkerhet och rädsla inför framtiden och att se sig själv som sårbar, svag och bräcklig är varken ett recept för individuellt eller socialt välbefinnande. Istället främjar detta sätt att leva psykisk ohälsa och banar väg för ett auktoritärt styre. Världen skulle må bra av att fler människor var villiga att leva lite farligare. Risktagandet är livsbefrämjande. Det krävs för att uppnå värdefulla mål, liksom i försvaret av frihet, rättvisa och fred. Som den romerske historikern Tacitus uttryckte det: Längtan efter säkerhet hindrar stora och ädla idéer från att förverkligas.

Alla samhällen sätter inte säkerheten lika högt pÃ¥ värdeskalan som den moderna västvärlden. MÃ¥nga blomstrande samhällen i det förflutna betraktade säkerhet som ett underordnat värde. InvÃ¥narna visade en anmärkningsvärd förmÃ¥ga att ta risker inför en osäker framtid. De mötte faran med mod och tapperhet. Historiskt sett var nÃ¥gra av de mest välmÃ¥ende samhällena – antikens Aten, renässansens Italien och 1800-talets Storbritannien – de samhällen som var mest inriktade pÃ¥ experiment och risktagande.

Om man väljer den motsatta inställningen och visar en stark preferens för säkerhet framför risktagande, utnyttjas inte den mänskliga potentialen. Tvärtom så hämmas den. För att kunna utvecklas på individnivå och för att kunna avancera som folk är det nödvändigt att utforska det okända och experimentera med nya sätt att samspela med världen. Detta innebär att man måste ta risker och möta faror. Det är ett pris som måste betalas, eftersom alternativet är stagnation innanför gränserna för en allt trängre bekvämlighetszon.

Den som undviker att ta risker försämras både till kropp och själ. Risken för ångest, depression och andra förtvivlans sjukdomar ökar. Ytterligare en risk på lite längre sikt är att säkerhetsprioriteringen jämnar vägen för ett totalitärt eller till och med tyranniskt styre. USA:s förste finansminister Alexander Hamilton konstaterade med några ofta citerade ord, att om medborgarna ville bli mer säkra, så var kostnaden att de blev mindre fria.

När ett samhälle upphöjer säkerheten till ett värde av första ordningen degraderas friheten med nödvändighet till ett värde av andra ordningen. Historien ger många exempel på makthavare som har dolt sina tyranniska avsikter med påståenden om att de vill göra samhället säkrare. Risken ökar om ett samhälle socialiserar människor till överdriven rädsla för osäkerhet och att vara rädda för framtiden. Det leder till att de välkomnar och till och med kräver att auktoriteter skall skydda dem. Som Frank Furedi påpekar är det ett återkommande tema i de auktoritära samhällsskickens historia att de, för att få människor att känna sig trygga, ”befriar” dem från friheten.

Med tanke på att ett samhälle som förhärligar säkerheten också är ett samhälle som öppnar sig för tyranni, måste de som förespråkar frihet att inta en mer heroisk inställning till livet. När hotfulla moln av auktoritärt styre förmörkar horisonten, måste fler människor vara villiga att ta risker och möta faran och försvara värden som frihet, rättvisa, fred och social gemenskap. I annat fall kommer tyrannernas grepp att bli allt hårdare. Liberalismens största namn, John Stuart Mill, formulerade risken så här:

En man som inte har något som han är villig att kämpa för, inget som han bryr sig mer om än sin personliga säkerhet, är en eländig varelse. Han har inte någon chans att vara fri, om han inte befrias eller hålls fri genom kampen från män som är bättre än han själv.

Som förebilder för uppgiften att leva mer heroiskt kan vi se på de gamla grekerna, en civilisation som med rätta ansåg att säkerhet inte var ett primärt utan sekundärt värde och därför såg risktagande och att möta faror som moraliskt lovvärda. Den franske författaren Albert Camus skrev att faran adlar människan och att all storhet har sin grund i risktagandet. Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche var också en förespråkare av denna klassiska inställning till livet och han hyllade Perikles, den atenske statsmannen som i sitt berömda begravningstal för stadsstatens döda försvarare lyfte fram atenarnas likgiltighet och förakt för säkerhet, kropp och liv.

Jämför detta med vår moderna tillvaro där vi, för att citera den brittiske professorn i Internationella Relationer, Christopher Coker, tenderar att straffa de djärva risktagarna och förstöra deras liv, om det behövs för att trygga våra egna små liv.

Lyckligtvis behöver vi inte vänta på att politiker ska anta en lagstiftning som förespråkar en djärvare inställning till livet. Det räcker med att vi lever på det sättet. Vi måste se den osäkra framtiden inte bara som en källa till hot utan också som en källa till hopp och möjligheter. Vi måste se risktagandet som berättigat när det försvarar grundläggande värden, eller strävar efter värdefulla mål. När vi degraderar säkerheten till dess rättmätiga plats, som ett sekundärt värde, behöver vi inte längre leva som hjälplösa varelser som från ungdom till ålderdom måste hållas vid gott mod av auktoriteter. Vi kommer att återfå förmågan att själva forma vårt liv. Vi kommer att mogna psykologiskt och bli bättre rustade för att klara av vad som än händer i framtiden. För som Nietzsche förklarar, är det endast faran som gör oss medvetna om våra egna resurser, våra dygder, vår rustning, våra vapen, vår anda och tvingar oss att vara starka. Första principen: Man måste vilja vara stark, annars blir man aldrig stark.

Att ta större risker och flirta med faran kan förkorta livet, men det kan vara bra att komma ihåg att ett långt liv inte nödvändigtvis är ett bra liv. Ett säkert liv utan verkliga utmaningar och utan äventyr är trögt och leder till att kropp och sinne förtvinar. Det leder till upprepning, tristess och stagnation. Detta är inte att leva, det är att bara existera, eller som den romerske stoikern Seneca uttryckte det:

Det finns ingen anledning för dig att tro att någon människa har levt länge för att han har gråa hår eller rynkor. Han har inte levt länge. Han har existerat länge.

Förutom att hjälpa oss att leva mer fullständigt kan en modig vilja att ta risker och flirta med faran göra oss till stora välgörare för mänskligheten. Så länge de värderingar som vägleder oss och de mål vi eftersträvar är ädla och livsbefrämjande, visar modet på en omsorgsfull inställning till andras välbefinnande. Till skillnad från en fegis, som i första hand oroar sig för sin egen säkerhet och som kräver att alla andra ska anpassa sig till hans eller hennes neurotiska önskemål, är hjälten villig att riskera liv och lem i tjänst för värden som för samhället framåt, eller som moralfilosofen Alasdair MacIntyre formulerar det:

Om nÃ¥gon säger att han eller hon bryr sig om en människa, en grupp människor eller nÃ¥got annat, men inte är villig att riskera skada eller att utsätta sig för fara för dess räkning, kan det ifrÃ¥gasättas om den pÃ¥stÃ¥dda omsorgen och omtanken är äkta. Viljan att riskera skada eller fara för sig själv har sin roll i det mänskliga livet pÃ¥ grund av kopplingen till omsorg och omtanke. Om vi därför vill ha ett tillfredsställande liv, vÃ¥rda vÃ¥r psykiska hälsa och ta hand om vÃ¥rt samhälles framtid mÃ¥ste vi handla med mod och inte placera säkerheten pÃ¥ altaret för vÃ¥r dyrkan. Vi mÃ¥ste ta risker i livets tjänst, främja värderingar och inte hÃ¥lla fast vid uppfattningen att ett säkert liv är ett bra liv. För tro mig, skrev Nietzsche, hemligheten med att skörda de största frukterna och tillvarons största glädje är att leva farligt. Bygg era städer pÃ¥ Vesuvius’ sluttningar, skicka era skepp ut i obekanta farvatten. Snart kommer den tid att vara förbi dÃ¥ ni kan nöja er med att leva gömda, som skygga hjortar.

Fritt översatt och återgivet av Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Kan sekulära samhällen överleva?

För ett par decennier sedan sedan följde jag Couplings, en brittisk komediserie. Där fanns bland andra Jane, en attraktiv men inte särskilt smart rollkaraktär som förälskade sig i en snygg och klyftig kristen kille. På grund av sin religion hade han vissa betänkligheter rörande utomäktenskapligt sex. Det hade inte Jane, som bestämde sig för att fånga in honom. Fördomsfri som hon var, såg hon hans kristna tro som ett litet gupp på kärleksstigen. Det skulle hon nog komma tillrätta med. Så enkelt visade det sig emellertid inte vara. När han för femtioelfte gången försökte förklara för henne varför de inte kunde ligga med varandra, trillade plötsligt myntet ner för Jane. Häpet sa hon: ”Men tror ni kristna verkligen på sån’t där? Det där med Gud och Jesus, det är ju bara sagor!”

Att Jane inte var särskilt klyftig var en av poängerna. Det tog tid för henne att förstå att den kristna moralen var på allvar, att denne snygge, välformulerade och genomtänkte kille trots allt visade sig vara en idiot. Men så dum så att hon trodde på religiösa sagor, nej det var hon inte. Där gick gränsen. För egen del kan jag bara konstatera att jag nog är lika korkad som Jane.

Så korkad var också Ingemar Hedenius, uppsalafilosofen som på femtio- och sextiotalet var Sveriges mest kände kritiker av både den kristna läran och kyrkan. Hans credo var att man inte ska tro på något som det inte finns förnuftiga skäl för att anse vara sant.

Flyttar vi närmare vår egen tid blossade efter 9/11 en likartad kritik upp, eftersom religion och terror kunde kopplas ihop. Mellan 2004 och 2007 publicerades så många religionskritiska böcker att en ny rörelse tog form: Nyateismen.

Neurobiologen Sam Harris skrev The End of Faith: Religion, terror and the future of reason, evolutionsbiologen Richard Dawkins The God Delusion, filosofen Daniel Dennett Breaking the Spell: Religion as a Natural Phenomenon och journalisten Christopher Hitchens skrev God Is Not Great: How Religion Poisons Everything. Några år därefter dog han och det är svårt att tro att han hamnade i himmelriket.

Det som är gemensamt för nyateisterna är att de angriper religionen genom att skjuta in sig på själva trosföreställningarna. De tre vetenskapsmännen gjorde det med ett evolutionsbiologiskt perspektiv medan Christopher Hitchens tog spjärn i förnuftet och kanske blev den allra hårdaste kritikern. Han liknade det kristna himmelriket vid Nordkorea, där medborgarna tvingas att dyrka en totalitär ledargestalt. Gud, den ständige övervakaren, är folkmordisk, homofobisk, sexistisk och till och med en sadomasochist, eftersom han tvingar oss att älska honom, trots att vi fruktar honom.

Dessa högt begåvade forskare och tänkare gjorde det lika enkelt för sig som Jane i Couplings. De är för övrigt sent ute. Väldigt sent. Inte ens Nietzsche var först när han för ett och ett kvarts sekel sedan konstaterade att Gud är död. 1200-talsfilosofen Thomas av Aquino, som var djupt troende, sa att om du bestämde dig för att ge dig ut på ett så omfattande projekt som att lista alla saker som fanns i världen – skor, hus, moln, stjärnor, människor etc – så skulle Gud inte komma med på den listan, eftersom Gud inte är ett skapat objekt utan skaparen själv. Det är näst intill detsamma som att säga att Gud inte finns.

För tre år sedan anslöt den svenska filosofen Martin Hägglund till religionskritikerna med The Life, en bok som i USA väckte rätt stort intresse. I stället för att nagla religiösa tänkares enfald försöker Hägglund lyfta fram något som han kallade sekulär tro, ett intresse för det jordiska och ändliga livet. Himmelriket och evigheten lockade inte. Människorna måste komma över sina religiösa vanföreställningar och inse att allting handlar om vad vi gör med vår ändliga tid tillsammans. Det är inte evig salighet vi saknar utan sociala och institutionella former som gör det möjligt för oss att leva lyckligare jordeliv.

En annan av vår tids uppmärksammade tänkare är psykologiprofessorn Jordan Peterson. Han tar ofta med berättelser ur bibeln i sina offentliga föreläsningar och diskussioner men vill inte tala om var han själv står. Han har förklarat att han anser det vara en privat fråga men han har också sagt att han är ambivalent: ”Jag agerar som om Gud existerar och är skräckslagen inför tanken att han gör det”.

Det är ett minst sagt motsägelsefullt svar. Jag skulle vara långt mer tillfreds med den motsatta formuleringen: ”Jag agerar som om Gud inte existerar men är skräckslagen inför tanken att han inte gör det.” Det är nämligen ett svar som ligger helt på linje med något som vi inte vet, om sekulära samhällen på sikt kan överleva. Sovjetunionen gjorde det inte, inte heller Kampuchea. Om Kina kommer att göra det är ännu för tidigt att sia om. I Det rättfärdiga samhället (Fri Tanke 2022) skriver Jonathan Haidt att samhällen som gör sig av med religionens ”exoskelett” (bra ord, googla) noggrant bör fundera igenom vad som på sikt kommer att hända. Vi vet faktiskt inte det. De enda ateistiska samhällen vi känner till har uppstått i Europa under de senaste decennierna. De är de mest ineffektiva samhällen vi känner till när det gäller att omvandla resurser (som de har väldigt gott om) till avkomma (som de har ont om).

Något som utmärker Sovjetunionen, Kampuchea och Kina är att de visat sig vara skickliga på folkmord och i flera fall är det de egna invånarna som fått sätta livet till. Observera att i dessa tre länder väntade religionen tåligt på att få återkomma. I de forna sovjetiska staterna är den ryska ortodoxin åter högst levande. Buddhismen lever i Kambodja och såväl taoism som konfucianism i Kina. Också islam lever i Kina, trots att uigurer, kazaker och andra muslimska minoriteter utsätts för massfängslanden, tortyr och förföljelse. Amnesty International konstaterar att det är ett systematiskt och organiserat förtryck som bör klassas som ett brott mot mänskligheten.

Tänk er nu ett samhälle där det inte finns någon religion som väntar på att få blossa upp igen. Samhällen där inte bara gud utan religionen är död. Sverige tycks sikta mot en sådan framtid. Är rent sekulära samhällen möjliga? Ingen vet. Det är ingen fråga som mig veterligt debatteras, inte ens av filosoferna. För dem som tycker sig se hur vårt samhälle är i full färd med att begå självmord, och de är rätt många, så är det inte bara en skrämmande utan också ett gåtfullt skeende. Religionen kan mycket väl vara det exoskelett som förhindrar att mänskliga samhällen faller samman.

Antropologen Richard Sosis har ställt samman statistik över cirka tvåhundra mer eller mindre sektartade gemenskaper som grundades i USA på 1800-talet. De överlevde så länge de lyckades svetsa samman gruppen, tränga undan egenintresset och lösa problemet att vissa åkte snålskjuts. De var antingen religiösa eller sekulära, oftast socialistiska. Bara sex procent av de sekulära kollektiven fungerade fortfarande tjugo år efter att de grundats, att jämföra med 39 procent av de religiösa gemenskaperna. För de religiösa kollektiven gällde att ju mer de krävde av sina medlemmar, desto längre överlevde de. Det gällde emellertid inte för de sekulära kollektiven, varav de flesta gick under inom fem år.

Den franske filosofen Émile Durkheim (1858-1917) räknas vid sidan av Max Weber och Karl Marx som en av sociologins grundare. Han hävdade att Homo sapiens i själva verket var Homo duplex, en varelse som existerar på två plan. Det profana planet är den ordinära dagliga värld där vi lever större delen av våra liv och bekymrar oss om välstånd, hälsa och rykte. Men vi har också förmågan att transcendera och bli medlemmar av något som är större än vi själva. Där blir vi delar av en helhet. Det är de religiösa riternas uppgift, att omvandla mer eller mindre autonoma individer till medlemmar av ett kollektiv. Det är den religiösa tillhörighetskänslan som har betydelse, inte den religiösa tron. Den som lever i en religiös gemenskap är inflätad i en mängd normer, relationer och institutioner som formar beteendet. Hotet är det som Durkheim benämde anomi, den normlöshet som löser upp ett samhälle som inte längre har en gemensam moralisk struktur. Vi har utvecklats för att leva, handla och lita på varandra inom gemensamma moraliska regelsystem. När ett samhälle tappar greppet om sina medlemmar och låter alla göra som de behagar är resultatet ofta minskad lycka, förvirring och ökat antal självmord, vilket Durkheim visade oss för mer än hundra år sedan när han publicerade Självmordet, en av sociologins klassiker.

En tanke som Jonathan Haidt prövar är att vår tro ofta är en efterhandskonstruktion. Den rättfärdigar och legitimerar vår kollektiva gemenskap. Han skriver i Det rättfärdiga sinnet (Fri Tanke 2022):

Om du ser hundra insekter samarbeta mot ett gemensamt mål kan du vara rätt säker på att de är syskon. Men när du ser hundra människor jobba på en byggarbetsplats eller gå ut i krig skulle du bli väldigt förvånad om det visade sig att alla tillhörde en enda stor familj. Människor är världsmästare på samarbete utanför släktgränserna.

Får man tro Jonathan Haidt är det just det som är religionens huvuduppgift, att skapa denna för mänskligheten unika form av kollektiv. Religionen existerar primärt för att människor tillsammans skall klara det som de inte klarar på egen hand. Han har fört fram metaforen att förnuftet är ett hus, det egna huset där vi är synnerligen förtrogna med alla rum, alla vrår och skrymslen. Men så upptäcker vi att det finns en trappa upp till något högre och okänt. Tar vi den trappan upp, lämnar vi förnuftets hus och blir del av något större. Individen med sina skarpa gränser mot omvärlden löses upp. Vi överskrider förnuftet och når en högre och religiös dimension. Vi blir delaktiga i ”det sakrala”. Jonathan Haidt ställer frågan om mänskliga samhällen kan fungera utan det sakrala. Svaret har han emellertid inte.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Kan sekulära samhällen överleva?

För ett par decennier sedan sedan följde jag Couplings, en brittisk komediserie. Där fanns bland andra Jane, en attraktiv men inte särskilt smart rollkaraktär som förälskade sig i en snygg och klyftig kristen kille. På grund av sin religion hade han vissa betänkligheter rörande utomäktenskapligt sex. Det hade inte Jane, som bestämde sig för att fånga in honom. Fördomsfri som hon var, såg hon hans kristna tro som ett litet gupp på kärleksstigen. Det skulle hon nog komma tillrätta med. Så enkelt visade det sig emellertid inte vara. När han för femtioelfte gången försökte förklara för henne varför de inte kunde ligga med varandra, trillade plötsligt myntet ner för Jane. Häpet sa hon: ”Men tror ni kristna verkligen på sån’t där? Det där med Gud och Jesus, det är ju bara sagor!”

Att Jane inte var särskilt klyftig var en av poängerna. Det tog tid för henne att förstå att den kristna moralen var på allvar, att denne snygge, välformulerade och genomtänkte kille trots allt visade sig vara en idiot. Men så dum så att hon trodde på religiösa sagor, nej det var hon inte. Där gick gränsen. För egen del kan jag bara konstatera att jag nog är lika korkad som Jane.

Så korkad var också Ingemar Hedenius, uppsalafilosofen som på femtio- och sextiotalet var Sveriges mest kände kritiker av både den kristna läran och kyrkan. Hans credo var att man inte ska tro på något som det inte finns förnuftiga skäl för att anse vara sant.

Flyttar vi närmare vår egen tid blossade efter 9/11 en likartad kritik upp, eftersom religion och terror kunde kopplas ihop. Mellan 2004 och 2007 publicerades så många religionskritiska böcker att en ny rörelse tog form: Nyateismen.

Neurobiologen Sam Harris skrev The End of Faith: Religion, terror and the future of reason, evolutionsbiologen Richard Dawkins The God Delusion, filosofen Daniel Dennett Breaking the Spell: Religion as a Natural Phenomenon och journalisten Christopher Hitchens skrev God Is Not Great: How Religion Poisons Everything. Några år därefter dog han och det är svårt att tro att han hamnade i himmelriket.

Det som är gemensamt för nyateisterna är att de angriper religionen genom att skjuta in sig på själva trosföreställningarna. De tre vetenskapsmännen gjorde det med ett evolutionsbiologiskt perspektiv medan Christopher Hitchens tog spjärn i förnuftet och kanske blev den allra hårdaste kritikern. Han liknade det kristna himmelriket vid Nordkorea, där medborgarna tvingas att dyrka en totalitär ledargestalt. Gud, den ständige övervakaren, är folkmordisk, homofobisk, sexistisk och till och med en sadomasochist, eftersom han tvingar oss att älska honom, trots att vi fruktar honom.

Dessa högt begÃ¥vade forskare och tänkare gjorde det lika enkelt för sig som Jane i Couplings. De är för övrigt sent ute. Väldigt sent. Inte ens Nietzsche var först när han för ett och ett kvarts sekel sedan konstaterade att Gud är död. 1200-talsfilosofen Thomas av Aquino, som var djupt troende, sa att om du bestämde dig för att ge dig ut pÃ¥ ett sÃ¥ omfattande projekt som att lista alla saker som fanns i världen – skor, hus, moln, stjärnor, människor etc – sÃ¥ skulle Gud inte komma med pÃ¥ den listan, eftersom Gud inte är ett skapat objekt utan skaparen själv. Det är näst intill detsamma som att säga att Gud inte finns.

För tre år sedan anslöt den svenska filosofen Martin Hägglund till religionskritikerna med The Life, en bok som i USA väckte rätt stort intresse. I stället för att nagla religiösa tänkares enfald försöker Hägglund lyfta fram något som han kallade sekulär tro, ett intresse för det jordiska och ändliga livet. Himmelriket och evigheten lockade inte. Människorna måste komma över sina religiösa vanföreställningar och inse att allting handlar om vad vi gör med vår ändliga tid tillsammans. Det är inte evig salighet vi saknar utan sociala och institutionella former som gör det möjligt för oss att leva lyckligare jordeliv.

En annan av vår tids uppmärksammade tänkare är psykologiprofessorn Jordan Peterson. Han tar ofta med berättelser ur bibeln i sina offentliga föreläsningar och diskussioner men vill inte tala om var han själv står. Han har förklarat att han anser det vara en privat fråga men han har också sagt att han är ambivalent: ”Jag agerar som om Gud existerar och är skräckslagen inför tanken att han gör det”.

Det är ett minst sagt motsägelsefullt svar. Jag skulle vara långt mer tillfreds med den motsatta formuleringen: ”Jag agerar som om Gud inte existerar men är skräckslagen inför tanken att han inte gör det.” Det är nämligen ett svar som ligger helt på linje med något som vi inte vet, om sekulära samhällen på sikt kan överleva. Sovjetunionen gjorde det inte, inte heller Kampuchea. Om Kina kommer att göra det är ännu för tidigt att sia om. I Det rättfärdiga samhället (Fri Tanke 2022) skriver Jonathan Haidt att samhällen som gör sig av med religionens ”exoskelett” (bra ord, googla) noggrant bör fundera igenom vad som på sikt kommer att hända. Vi vet faktiskt inte det. De enda ateistiska samhällen vi känner till har uppstått i Europa under de senaste decennierna. De är de mest ineffektiva samhällen vi känner till när det gäller att omvandla resurser (som de har väldigt gott om) till avkomma (som de har ont om).

Något som utmärker Sovjetunionen, Kampuchea och Kina är att de visat sig vara skickliga på folkmord och i flera fall är det de egna invånarna som fått sätta livet till. Observera att i dessa tre länder väntade religionen tåligt på att få återkomma. I de forna sovjetiska staterna är den ryska ortodoxin åter högst levande. Buddhismen lever i Kambodja och såväl taoism som konfucianism i Kina. Också islam lever i Kina, trots att uigurer, kazaker och andra muslimska minoriteter utsätts för massfängslanden, tortyr och förföljelse. Amnesty International konstaterar att det är ett systematiskt och organiserat förtryck som bör klassas som ett brott mot mänskligheten.

Tänk er nu ett samhälle där det inte finns någon religion som väntar på att få blossa upp igen. Samhällen där inte bara gud utan religionen är död. Sverige tycks sikta mot en sådan framtid. Är rent sekulära samhällen möjliga? Ingen vet. Det är ingen fråga som mig veterligt debatteras, inte ens av filosoferna. För dem som tycker sig se hur vårt samhälle är i full färd med att begå självmord, och de är rätt många, så är det inte bara en skrämmande utan också ett gåtfullt skeende. Religionen kan mycket väl vara det exoskelett som förhindrar att mänskliga samhällen faller samman.

Antropologen Richard Sosis har ställt samman statistik över cirka tvåhundra mer eller mindre sektartade gemenskaper som grundades i USA på 1800-talet. De överlevde så länge de lyckades svetsa samman gruppen, tränga undan egenintresset och lösa problemet att vissa åkte snålskjuts. De var antingen religiösa eller sekulära, oftast socialistiska. Bara sex procent av de sekulära kollektiven fungerade fortfarande tjugo år efter att de grundats, att jämföra med 39 procent av de religiösa gemenskaperna. För de religiösa kollektiven gällde att ju mer de krävde av sina medlemmar, desto längre överlevde de. Det gällde emellertid inte för de sekulära kollektiven, varav de flesta gick under inom fem år.

Den franske filosofen Émile Durkheim (1858-1917) räknas vid sidan av Max Weber och Karl Marx som en av sociologins grundare. Han hävdade att Homo sapiens i själva verket var Homo duplex, en varelse som existerar på två plan. Det profana planet är den ordinära dagliga värld där vi lever större delen av våra liv och bekymrar oss om välstånd, hälsa och rykte. Men vi har också förmågan att transcendera och bli medlemmar av något som är större än vi själva. Där blir vi delar av en helhet. Det är de religiösa riternas uppgift, att omvandla mer eller mindre autonoma individer till medlemmar av ett kollektiv. Det är den religiösa tillhörighetskänslan som har betydelse, inte den religiösa tron. Den som lever i en religiös gemenskap är inflätad i en mängd normer, relationer och institutioner som formar beteendet. Hotet är det som Durkheim benämde anomi, den normlöshet som löser upp ett samhälle som inte längre har en gemensam moralisk struktur. Vi har utvecklats för att leva, handla och lita på varandra inom gemensamma moraliska regelsystem. När ett samhälle tappar greppet om sina medlemmar och låter alla göra som de behagar är resultatet ofta minskad lycka, förvirring och ökat antal självmord, vilket Durkheim visade oss för mer än hundra år sedan när han publicerade Självmordet, en av sociologins klassiker.

En tanke som Jonathan Haidt prövar är att vår tro ofta är en efterhandskonstruktion. Den rättfärdigar och legitimerar vår kollektiva gemenskap. Han skriver i Det rättfärdiga sinnet (Fri Tanke 2022):

Om du ser hundra insekter samarbeta mot ett gemensamt mål kan du vara rätt säker på att de är syskon. Men när du ser hundra människor jobba på en byggarbetsplats eller gå ut i krig skulle du bli väldigt förvånad om det visade sig att alla tillhörde en enda stor familj. Människor är världsmästare på samarbete utanför släktgränserna.

Får man tro Jonathan Haidt är det just det som är religionens huvuduppgift, att skapa denna för mänskligheten unika form av kollektiv. Religionen existerar primärt för att människor tillsammans skall klara det som de inte klarar på egen hand. Han har fört fram metaforen att förnuftet är ett hus, det egna huset där vi är synnerligen förtrogna med alla rum, alla vrår och skrymslen. Men så upptäcker vi att det finns en trappa upp till något högre och okänt. Tar vi den trappan upp, lämnar vi förnuftets hus och blir del av något större. Individen med sina skarpa gränser mot omvärlden löses upp. Vi överskrider förnuftet och når en högre och religiös dimension. Vi blir delaktiga i ”det sakrala”. Jonathan Haidt ställer frågan om mänskliga samhällen kan fungera utan det sakrala. Svaret har han emellertid inte.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Taharrush jamai

Men först lite reklamfilm! Nej, jag menar reklam för min nya bok:

Karl-Olov Arnstberg: Sverigesyndromet. 342 läsvänliga sidor.

Häromåret tänkte jag att det var dags att bomma igen verkstaden. Jag var färdig och några fler böcker om politisk korrekthet och massinvandringens konsekvenser skulle det inte bli. Emellertid, en till blev det: Sverigesyndromet.

År ut och år in har vridit och vänt på frågor, beteenden och händelser inom ämnesområdet utan att begripa att de egentligen alla var bitar i samma pussel. Visst hade jag förstått hur flera av dem hängde ihop, men plötsligt såg jag hur de bildade ett mönster – allihopa! Det som fick mig att skriva den här boken är att det gick att lägga det pusslet.

Stockholmssyndromet syftar som bekant på att kidnappningsoffer solidariserar sig med kidnapparna, mot polisen som ska befria dem. Sverigesyndromet innebär att en nations regerande politiker och opinionsbildare ser det egna landets intressen och den egna befolkningens trygghet och välfärd som en underordnad fråga. Det är viktigare att ta sitt ansvar för att ”hjälpa världen”, det vill säga att axla rollen av en humanitär stormakt. Sverigesyndromet kännetecknas av att politiker med denna uppfattning i allmänna val ges fortsatt förtroende av väljare som vilseförts av medierna.

Sverigesyndromet drabbar framför allt Västvärldens välfärdsdemokratier. En fråga är varför denna självdestruktiva politik bör uppkallas efter just Sverige. Svaret är att Sverige är det land som gått längst i tillämpningen och därför bör utgöra ett varnande exempel för resten av världen. Se, så här illa kan det gå!

Ekonomiskt är swishfinansiering lösningen för de flesta dissidenter. Jag är också med på det tåget och brukar få några hundra kronor i månaden – mer blir det inte eftersom jag inte gillar att “tigga” och därför inte är bra på det, må vara att detta är en högst anständig form av tiggeri. Vill du stödja mig i rollen som en för etablissemanget obekväm samhällskommentator så gör du det därför bäst genom att köpa Sverigesyndromet.

Förmånspriset för dig, om du förhandsbeställer boken direkt från mig är 230 kr, inklusive porto. Efter 1 augusti, då jag släppt boken på marknaden gäller ordinarie pris 280 kr – fortfarande inklusive porto. Vill du ha boken signerad till dig själv eller någon annan, så låt mig veta. Jag skickar boken i slutet av juli.

Så här köper du Sverigesyndromet:

Betala in 250 kr inkl. porto på plusgiro 463 33 86-0, alternativt swisha in beloppet till 123-218 19 31Märk i meddelandefältet med ditt signum eller namnMaila koarnstberg@gmail.com och skriv signum eller namn samt vart boken ska skickas. Jag skickar med DHV och behöver därför också ett mobilnummer.

Du kan även köpa boken mot faktura genom att ringa eller maila förlaget. Men till ordinarie pris: 280 kr plus porto 63 kr.

Karl-Olov Arnstberg
Debattförlaget

********************************************************

Taharrush jamai är en sexuell ”antastningslek” som utbredd i den muslimska arabvärlden. Ibland blir flickorna bara retade, ibland blir de tafsade på. Och ibland leder tafsandet vidare till våldtäkt. Kvinnan omringas av de första angriparna, medan en yttre ring av män bildas för att avskräcka räddare och för att dölja övergreppet för förbipasserande. De väntar på sin tur. För att öka förvirringen kan angriparna låtsas vara räddare. Kvinnor har rapporterat att de har blivit tafsade på, avklädda, slagna, bitna och smärtsamt klämda samt våldtagna och rånade.

Den blonda sydafrikanska reportern Lara Logan, som arbetade för CBS, överfölls av en stor grupp män när hon år 2011 rapporterade om firandet av president Mubaraks avgång på Tahrirtorget i Kairo. Hon berättar:

Plötsligt, innan jag ens vet vad som händer, känner jag händer som griper tag i mina bröst, sliter i mitt skrev och tar tag i mig bakifrån. Det är inte en person som slutar, utan det är en person, sedan en annan person och en annan person. (David Abbott: Offensive Diatribes. Sparrow Books UK 2017, s. 324)

200 – 300 män deltog i övergreppet som varade i ungefär 25 minuter. Männen slet av henne kläderna och vÃ¥ldtog henne med händerna, samtidigt som de fotograferade henne med sina mobiler. De började dra hennes kropp i olika riktningar, drog bort henne frÃ¥n TV-teamet och slet i hennes lÃ¥nga blonda hÃ¥r sÃ¥ hÃ¥rt att hon trodde de skulle slita loss det frÃ¥n hÃ¥rbotten. Reportern släpades längs torget till en plats där folkmassan stoppades av ett staket, där nÃ¥gra kvinnor campade. En av dem lade sina armar runt Logan och de andra bildade en mur runt henne. En grupp pÃ¥ 20 soldater dök upp och tvingade med sina batonger männen att retirera. En av soldaterna bar bort Logan pÃ¥ sin axel. Hon flögs tillbaka till USA nästa dag, där hon tillbringade fyra dagar pÃ¥ sjukhus.

På nyårsdagen 2016 rapporterade polisen i Köln att natten i huvudsak hade varit lugn. Tre dagar senare släppte polisen, de tyska myndigheterna och medierna motvilligt nyhetsbomben om de över ettusen sexuella övergrepp som begicks av unga muslimer under nyårsnatten. Poliserna hade varit maktlösa. De var för få och oförberedda. Ingen hade någonsin hört talas om gäng av ungdomar som i stora offentliga sammankomster omringade och utsatte kvinnor, flickor och barn för sexuella övergrepp. De tyska männen, som var långt fler än de utländska angriparna, såg övergreppen och hörde flickorna skrika och gråta men gjorde ingenting för att hjälpa dem. Åtminstone en av flickorna blev gravid men hon polisanmälde inte övergreppet, eftersom hon skämdes.

Enligt Wikipedia polisanmäldes 1200 övergrepp och i april dömdes 153 förövarna. Två tredjedelar kom ursprungligen från Marocko och Algeriet, 44 % var asylsökande. Ytterligare 12 % vistades illegalt i Tyskland och 3 % var så kallade ensamkommande flyktingbarn.

Det finns rätt många länder utanför Europa där förövarna inte bara hade blivit stoppade utan också misshandlade och till och med ihjälslagna, vilket reser frågan om västeuropéerna förlorat de genetiska koder som aktiverar deras våldskapital? Har europeiska män blivit så förvekligade att de inte längre vågar skydda kvinnorna?

En vecka in pÃ¥ det nya Ã¥ret 2016 pÃ¥stod Nordrhein-Westfalens inrikesminister Ralf Jäger att invandrarfientliga grupper använde sexövergreppen pÃ¥ nyÃ¥rsafton för att väcka hat mot flyktingar: ”Det som händer pÃ¥ högerplattformarna och i chattrum är lika hemskt som de som attackerade kvinnorna. Detta förgiftar klimatet i vÃ¥rt samhälle”. Köln var fram till dess mest känt för väldoftande parfymer. Nu kom en annan stank frÃ¥n staden och den spred sig över hela Europa.

PÃ¥ sin förstasida visade den tyska tidningen Focus tvÃ¥ dagar senare bilden av naken blond vit kvinna med svarta handavtryck över hela kroppen, Ã¥tföljd av texten: ”Efter sexattackerna frÃ¥n migranter: Är vi fortfarande toleranta eller redan blinda?” Kolumnisten Jakob Augstein, pÃ¥stod i Spiegel Online att detta var ett rasistiskt budskap som antydde att det var okej för vita män, men inte för män med annan hudfärg, att misshandla vita kvinnor. Al Jazeera America fördömde omslagsbilden som en ”rasistisk intrig lika förÃ¥ldrad som berättelsen om Shakespeares Othello”.

En Kölnbaserad imam försökte i en intervju för en rysk tv-kanal runt den 20 januari 2016 ursäkta attackerna genom att hävda att kvinnor på nyårsafton var parfymerade och lättklädda. Unga män hade tagit droger, eller så hade de druckit alkohol. Det var därför de överföll och förgrep sig på flickorna.

Den tyska offentlighetens kvinnor ansträngde sig ännu hÃ¥rdare för att bortförklara övergreppen. Sanningen mÃ¥ste döljas eftersom angriparna var ”flyktingar”. Selin Gören, talesperson för den tyska vänsterungdomsrörelsen Solid, skrev pÃ¥ Facebook ett brev som riktade sig till en fiktiv flykting:

Jag är mycket orolig för att din sexistiska och gränsöverskridande behandling av mig kan fungera som tändvätska för aggressiv rasism. /…/ Det kan hända att rasister och oroliga medborgare pekar ut dig som problemet. Du är inte problemet. Du är vanligtvis en underbar människa som lika mycket som alla andra förtjänar att vara trygg och fri.

Angela Merkel sa att det behövdes lagändringar, men det var bara munväder. När hon också fick kännedom om de övergrepp som ägde rum i Hannover, Essen, Würzburg och München talade hon bara allmänt om behovet att bekämpa brott och terror. Västeuropeiska politiker förnekade unisont, med stöd av de flesta journalister, att det fanns ett problem. Sexuella trakasserier är inte automatiskt kopplade till migration och invandring.

Vi fick ocksÃ¥ höra kvinnor som skyllde pÃ¥ offren och försvarade angriparna. Henriette Reker, borgmästare i Köln, hävdade att flickorna hade haft möjlighet att hÃ¥lla männen pÃ¥ avstÃ¥nd. Claudia Roth frÃ¥n det gröna partiet sa att pÃ¥ internet fanns det kampanjer som ”uppmanar till jakt pÃ¥ icke-vita människor”, som om det var en relevant invändning. Feminister höjde inte sina röster, varken i Tyskland eller nÃ¥gon annanstans i Europa. Den antirasistiska kampen var viktigare.

Går vi till svenska medier så hävdade Aftonbladet att det var rasistiskt att peka ut att gärningsmännen i Köln var nordafrikaner eller araber, eftersom tyska män minsann begick övergrepp under Münchens berömda årliga Oktoberfest. De ignorerade att övergreppen i München begås av enskilda berusade personer, inte av organiserade gäng som i förväg hade planerat övergreppen. Aftonbladet skrev också att rapporteringen om Köln-attackerna var att böja sig för högerextremismen. Det verkliga problemet var männen och svenska män var minsann inte ett dugg bättre.

Sverige drabbades ocksÃ¥ av Taharrush jamai, sÃ¥väl 2014 som 2015. Polisen offentliggjorde aldrig de polisanmälningar som gjorts av mellan femton och tjugo flickor efter musikfestivalen We are Stockholm, som särskilt riktade sig till tonÃ¥ringar. Enligt polisrapporter var grupperna ”sÃ¥ kallade flyktingungdomar främst frÃ¥n Afghanistan”. En av de antastade flickorna var 12 Ã¥r gammal. Sveriges Radio rapporterade mycket kort om övergreppen efter festivalen i augusti 2015. Journalisten Ingrid Carlqvist citerar för Gatestone Institute ur polisrapporten:

I minst tio fall har en ensam flicka omringats av ett flertal män (från 5-6 stycken upp till ett stort antal) som ibland uppskattats vara 14-16 år och ibland 25-30 år. Vid dessa tillfällen har några hållit fast medan andra tagit på bröst och kropp och i ett fall fotograferade några i gruppen övergreppet. I några fall har gärningsmännen knäppt upp byxorna på flickan och försökt, i vissa fall även lyckats, dra ner dem innan undsättning kommit. Likaså har det förekommit att flera flickor i ett kamratgäng har utsatts samtidigt av ett stort gäng. /…/
Ett fåtal misstänkta gärningsmän har identifierats. De som har identifierats är medborgare i Afghanistan, Eritrea och Somalia. Samtliga utredningar i Stockholm och Kalmar från 2014 och 2015 har lagts ned på grund av svårigheter med identifiering eller bristande bevis.

Efter att ha läst polisrapporten beställde rikspolischefen Dan Eliasson ett armband med texten ”tafsa inte!”. Ingrid Carlqvist kommenterar:

NÃ¥gra dagar senare visade det sig att bland de mÃ¥nga förövarna pÃ¥ festivalen ”Putte i parken” i Karlstad, bar flera av förövarna Tafsa inte-armbandet. Likadant var det pÃ¥ BrÃ¥vallafestivalen. Lisen Andréasson Florman är verksamhetschef för Nattskiftet, ett ideellt initiativ som under BrÃ¥vallafestivalen hade minst 50 volontärer pÃ¥ plats varje kväll. ÄndÃ¥ blev Florman själv attackerad. Hon berättade för TT att hon blev omringad av tre män som betedde sig ”riktigt vidrigt”, trots att hon var klädd i arbetskläder. ”Och de tre männen har de där tafsa inte-armbanden pÃ¥ sig. Det var surrealistiskt.”

Den svenska överheten förhöll sig på samma sätt som överheten i Köln. Övergreppen tystades ner av både polisen och medierna. Peter Ågren, polischef i centrala Stockholm, sa att de kunde inte alltid tala om hur saker och ting verkligen är, eftersom det skulle spela Sverigedemokraterna i händerna. Inte heller brydde sig medierna särskilt om att det under 2015 gjordes 123 anmälningar om övergrepp på badhus. I 80 procent av badhusövergreppen var gärningsmännen av utländsk härkomst. De flesta saknade svenskt personnummer och i anmälningarna framgick det att de tillhörde grupper av asylsökande pojkar. Ingrid Carlqvist skriver:

Men dessa tydliga och skrämmande fakta frÃ¥n polisrapporten har inte gett minsta avtryck i den offentliga svenska debatten. Feminister talar fortfarande om att det är ”män” som begÃ¥r sexuella övergrepp. I januari skrev exempelvis Karen Austin, före detta projektledare för regeringens satsning om unga män och vÃ¥ld, en artikel pÃ¥ SVT Debatt om varför kultur och religion (nästan) inte har nÃ¥gon betydelse för sexövergrepp, och undrade retoriskt: ”Har svenska män bättre kromosomuppsättningar än resten av världens män?”

Många av dem som begår sexualbrott är vuxna män med falska pass som låtsas vara barn, eftersom barn får bättre förmåner. Dessutom, när de begår brott får de ett mildare straff och löper mindre risk än vuxna att utvisas.

Det sexuella våldet har med massinvandringen av unga muslimer ökat kraftigt i hela Europa. Deras brott har ignorerats eller bagatelliserats därför att de inte passar in i kampen mot rasism och islamofobi. Som en högt uppsatt tysk polischef sa, så känner alla poliser till de politiska förväntningarna och därför är det säkrast att hålla tyst om de muslimska övergreppen. Vanligtvis rapporteras dessa brott endast lokalt men förs inte upp på den nationella eller europeiska nivån. Därför är det svårt att bilda sig en uppfattning om omfattningen.

En kultur som har en särskild språklig beteckning på de sexuella övergrepp som begås av organiserade mansgrupper måste betraktas som ett hot enbart på grund av detta. Europeiska kvinnor kan inte räkna med att vara skyddade. Deras män, feministiska medsystrar, staten och journalisterna förråder dem.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: A-barnen

I slutet av 70-talet brukade min flickvän och jag emellanåt ringa till Margaretha Falkudds telefonsvarare för att få höra hennes utgjutelser över det ena eller andra. Det var ofta upptaget så vi fick ringa flera gånger innan vi kom fram. Som jag förstår det nu, när jag många år senare kollar upp henne, så var hon något av en rikskändis. Det finns fortfarande en och annan som kan telefonnumret till denna, som det allmänt ansågs, ”tokiga kärring”.

Anledningen till att jag ville veta mer om henne är att jag minns att hon talade om A-barn, som är ämnet för denna söndagskrönika. Den enda gången som hon påstod sig ha haft sexuellt umgänge med sin man var när de avlade en son, givetvis ett A-barn. Också hon själv hade varit ett A-barn. Nu var hon en A-kvinna och på sin telefonsvarare kunde hon säga sådant som:

Föd ett A-barn och satsa helhjärtat på detta A-barn. Så gör jag. Sverige behöver ett sunt, vackert, intelligent och välutbildat A-folk. Det förstår vi ju alla eller hur? Avla med ansvar!

Margaretha Falkudd hyste ett särskilt hat mot plattbröstade kvinnor. Sina egna bröst var hon oerhört stolt över. Hon påstod att hennes eget bystmått var 110 cm och av fotografier att döma kan det stämma. Hon gillade att visa upp sig i bikini. En minnesbild från en kvinna som kände henne:

Måste berätta om ett av tillfällena när jag pratade med henne. Hon hade ju flyttat till ett hus precis där inflygningen går till Örebros nya flygplats. Jag jobbade där och trodde hon skulle skälla över bullret rakt över hennes huvud. Men det var inget problem, enligt henne. Hon var istället livrädd för att bo där. Varför då, frågade jag. Jo, svarade hon, för jag går så ofta topless här utanför huset och eftersom piloterna flyger precis över kåken på låg höjd så är jag rädd för att de störtar rakt ner på mig eftersom de blir så exalterade när de ser mina stora bröst.

Kvinnor med bröst som ”inte var större än två vändstekta ägg” saknade det vackraste kvinnliga attributet och födde absolut inga A-barn. De blev bleksiktiga och blodfattiga. På sin telefonsvarare kunde hon meddela:

Du kvinna med bystmått över 90; föd ditt A-barn idag.
Kvinnor med byst under 90 centimeter kan inte föda några A-barn och bör omedelbart sterilisera sig.
Det finns 3 sorters mammor: A-mammor, B-mammor, och C-mammor. A-mammor har stora bröst och föder A-barn.

Margaretha Falkudd kallade sig själv för en kristen lärare med raka åsikter. Hon var oerhört förbittrad över att hon på grund av sina åsikter 1971 fick sparken från Markbackens skola i Örebro. För skolan var det nog ingen stor sak, eftersom hon inte var omtyckt av eleverna. En efter en sökte de sig till andra klasser. Det ryktades om att hon hade visat sina bröst för eleverna men det är nog en skröna.

Margaretha Falkudd var vältalig i sin telefonsvarare när det gällde det allmänna moraliska förfallet i landet: ”…tjuvar och bedragare överallt, horor på gatorna, horor i hemmen; så kallade sambor”. Om invandringen tyckte hon inte alls. Hon sa till exempel: ”Vit och röd och gul och svart, alla är lika har Jesus sagt. Ja, det har han; men han har inte sagt att alla ska bo i Sverige!” I mitten av 1980-talet bildade hon Svenska Patriotpartiet, som i det då aktuella riksdagsvalet erhöll tre röster. En gång uppmanade hon Sveriges regering och militärmakt att hjälpa USA och Israel att stjälpa djävulens anhang, araberna, i Medelhavet.

1987 åtalades den kristna rösten från Vintrosa för hets mot folkgrupp, dömdes till dagsböter och den riksbekanta telefonsvararen togs i beslag. Det blev slutet på epoken ”Sanningens röst, Sveriges samvete”.

År 2017 doktorerade Mathilda Hallberg vid Linköpings universitet på en avhandling med titeln Barn till beskådan. Familj, välfärdsstat och nation i fototävlingar och fotoböcker 1930-44. Det är en saklig och utmärkt avhandling, som ger förklaringen till Margaretha Falkudds fixering vid A-barn.

Det på den tiden liberalkonservativa och tyskorienterade Aftonbladet arrangerade 1938 och 1944 två tävlingar om Stockholms A-barn. Beteckningen verkar de ha hittat på själva. Stolta föräldrar till barn mellan två och fyra år vid den första tävlingen, och tre till fyra år vid den andra, uppmanades att beskriva sina barn och skicka in fotos, helst också nakenbilder så att det inte gick att dölja eventuella skavanker. Det här var ju före pedofilimedvetenheten men föräldrarna var ändå rätt restriktiva med nakenbilder. 1938 tävlade 300 barn, 1944 var antalet 360. Vid den senare tävlingen skrevs också att ”endast svenska barn kan komma ifråga”. Tävlingsredaktionen förklarade:

Präktiga, glada, friska och välskötta barn äro inte endast sina föräldrars och vårdares stolthet utan ett helt lands framtidsgaranti. Efter barnens skötsel och utseende bedömer man i våra dagar ett lands standard och kultur. Trasiga, spinkiga, övergivna ungar, lekande på bakgårdar och i rännstenar sätta en mycket ful fläck på nationens sociala anseende. Barnavården har därför blivit ett lika ömmande kapitel för folket i sin helhet som för föräldrar och hem.

Sveriges födelsetal hade under trettiotalets depression sjunkit kraftigt och var i början av decenniet lägst i Europa. I synnerhet fanns det bland socialdemokraterna, som bar ansvaret för landets framtid, en väl förankrad oro för vad som skulle bli den låga nativitetens konsekvenser. År 1934 gav Gunnar och Alva Myrdal ut sin berömda bok Kris i befolkningsfrågan där de propagerade för ökat barnafödande, för att motverka ”släktets självmord”. De hade räknat ut att om inte utvecklingen bröts skulle Sverige i slutet av 1970-talet ha nästan dubbelt så många åldringar som människor i arbetsför ålder. Något måste göras, så att svenskarna började föda barn igen. De var inte alls lika förtjusta i tanken på invandring. ”Invandrare från främmande folkraser(!) skulle omforma vårt dyrbara kulturarv och landet skulle blottläggas för rovlystna erövrare”. Så tillåts inte en politiker formulera sig i dag, men om man bortser från språkbruket så var det en anmärkningsvärt realistisk profetia.

I anslutning till tävlingarna producerades också fotoböcker. En bar titeln Stockholms A-barn och andra bra barn (1938), en annan Sveriges barn Sveriges framtid (1942). Där medverkade flera kända personer som ”barnspecialister”, bland andra det blivande socialdemokratiska statsrådet Alva Myrdal, journalisten Barbro ”Bang” Alving, radioreportern och programledaren Sven Järring, konstnären Molly Faustman och journalisterna Erik Lundegård (Eld) och Maud Adlercreutz. Med andra ord idel ädel opinionsadel. Majoriteten av artikelförfattarna var kvinnor eftersom barn- och familjefrågor ansågs tillhöra den kvinnliga samhällsdomänen.

Såväl till höger som till vänster i politiken ansågs det att svenskarna måste föda fler barn. Och när de väl kommit till världen måste dessa barn tas mycket väl om hand. Föräldrarna skulle få all behövlig support av experter som barnmorskor, barnläkare, pedagoger, psykologer etc. Här fanns ett tydligt markerat modernitetsperspektiv. Det var inte den ”sköta-barn-kompetens” som traderades från mor till dotter som gällde. Experterna ansågs veta bättre.

A-barnstävlingarna introducerades för läsarna med rubriken: Har Ni Stockholms A-barn? skrivet i fet stil överst på tidningssidan. Att tävlingen riktade sig till stockholmare var ingen slump. Under 1930-talet omvärderades staden. Tidigare ansågs den otrygga, smutsiga och eländiga stadsmiljön göra barnen sjuka. Nu blev den, inte minst som ett resultat av Stockholmsutställningen år 1930, en symbol för utveckling och framsteg. Moderna människor bodde i städer men det var fortfarande mycket viktigt med ljus och luft. I tävlingen 1938 förklarade den kände barnläkaren och sedermera professorn Curt Gyllensvärd:

Ingen människa sätter sina blommor i mörker! Hur bleknar inte ett barn av i småbarnsåldern, när det inte får gå ut! Ett spädbarn behöver solljuset lika väl. De ultravioletta strålarna skydda mot engelska sjukan och stärka kroppens motståndskraft genom att aktivera skyddsämnen i huden. /…/ Den ”friska” luften härdar också luftvägarnas slemhinnor mot förkylningssjukdomar.

Tävlingen år 1938 landade i att tio A-barn gick till final, efter att ha blivit läkarundersökta. Den största skillnaden mot den tävling som anordnades sex år senare var att då var det trettio barn som gick till final. Tävlandet filmades av SF journalfilm och visades på biografer runt om i landet. De barn (och föräldrar) som vann, efter nästan två månaders tävlan, belönades med pengar, presentkort och diverse hedersutmärkelser. De visades också upp i tidningsreportage, tillsammans med motiveringar till vinsten. De barn som inte vann fick varsin banan.

Trots världskriget fanns det under trettio- och fyrtiotalet en stark framtidsoptimism. Den kopplades till ”folkhemmet”, begreppet som Per Albin Hansson norpade från den konservative politikern Rudolf Kjellén. Som ersättning för den konservativa nationalismen med kungahuset i spetsen fick vi ett slags välfärdsnationalism. Mathilda Hallberg skriver:

Befolkningsfrågan bestod inte av ett problem att lösa, utan var en fråga som knöt samman barn- och familjepolitiken med folkhälsosatsningar, rashygien, arbetsmarknadspolitik och nationsbyggande. Den visar även att det fanns ett intresse från både höger och vänster om att få definiera barn- och familjepolitiken och att barn hade en central funktion, både som medel och som mål, för politiska ambitioner och projekt.

I dag tycks ambitionen vara den motsatta, att bygga ett Sverige med invånare som är sämre rustade än dagens. Tystnadskulturen, ungdomskriminaliteten, wokeviruset och den metabola pandemin sprider sig. Läkemedelskonsumtionen stiger, i synnerhet av lyckopiller. Det mentala tillståndet hos i synnerhet unga flickor framstår som djupt problematiskt. Självklart inte alla, men skrämmande många. Har de inte klimatångest så är de drabbade av ätstörningar, könsdysfori eller något annat elände. Och den konsumtion av droger som driver den organiserade kriminaliteten, gängen och dödsskjutningarna tycks vara gigantisk. Inte föder heller svenskarna tillräckligt många barn för att reproducera sig själva och den politiska eliten gör just det som makarna Myrdal varnade för, nämligen en massimport av nya invånare från helt andra delar av världen.

Rapporterna om hur svenskarna mår visar upp ett förvirrat folk, som saknar både viljan och förmågan att sträva efter en bättre framtid. Som jag förstår det sa den ”tokiga” Margaretha Falkudd en del vettigt, som: Sverige behöver ett sunt, vackert, intelligent och välutbildat A-folk. Det förstår vi ju alla eller hur?

Nej, det där förstår verkligen inte alla. Vi är mycket långt från folkhemmets tid. Med rashygien och tvångssteriliseringar passerades en etisk gräns, det handlar om fruktansvärda övergrepp. Men måste vi köra över från det ena diket till det andra? När jag läser om A-barnen har jag problem med att döma ut ambitionen, det vill säga att Sverige i framtiden skulle ha en befolkning som var vid god hälsa och hade de bästa möjliga förutsättningar för att skapa ett bra samhälle för alla och ett gott liv för sig själva.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: A-barnen

I slutet av 70-talet brukade min flickvän och jag emellanåt ringa till Margaretha Falkudds telefonsvarare för att få höra hennes utgjutelser över det ena eller andra. Det var ofta upptaget så vi fick ringa flera gånger innan vi kom fram. Som jag förstår det nu, när jag många år senare kollar upp henne, så var hon något av en rikskändis. Det finns fortfarande en och annan som kan telefonnumret till denna, som det allmänt ansågs, ”tokiga kärring”.

Anledningen till att jag ville veta mer om henne är att jag minns att hon talade om A-barn, som är ämnet för denna söndagskrönika. Den enda gången som hon påstod sig ha haft sexuellt umgänge med sin man var när de avlade en son, givetvis ett A-barn. Också hon själv hade varit ett A-barn. Nu var hon en A-kvinna och på sin telefonsvarare kunde hon säga sådant som:

Föd ett A-barn och satsa helhjärtat på detta A-barn. Så gör jag. Sverige behöver ett sunt, vackert, intelligent och välutbildat A-folk. Det förstår vi ju alla eller hur? Avla med ansvar!

Margaretha Falkudd hyste ett särskilt hat mot plattbröstade kvinnor. Sina egna bröst var hon oerhört stolt över. Hon påstod att hennes eget bystmått var 110 cm och av fotografier att döma kan det stämma. Hon gillade att visa upp sig i bikini. En minnesbild från en kvinna som kände henne:

Måste berätta om ett av tillfällena när jag pratade med henne. Hon hade ju flyttat till ett hus precis där inflygningen går till Örebros nya flygplats. Jag jobbade där och trodde hon skulle skälla över bullret rakt över hennes huvud. Men det var inget problem, enligt henne. Hon var istället livrädd för att bo där. Varför då, frågade jag. Jo, svarade hon, för jag går så ofta topless här utanför huset och eftersom piloterna flyger precis över kåken på låg höjd så är jag rädd för att de störtar rakt ner på mig eftersom de blir så exalterade när de ser mina stora bröst.

Kvinnor med bröst som ”inte var större än två vändstekta ägg” saknade det vackraste kvinnliga attributet och födde absolut inga A-barn. De blev bleksiktiga och blodfattiga. På sin telefonsvarare kunde hon meddela:

Du kvinna med bystmått över 90; föd ditt A-barn idag.
Kvinnor med byst under 90 centimeter kan inte föda några A-barn och bör omedelbart sterilisera sig.
Det finns 3 sorters mammor: A-mammor, B-mammor, och C-mammor. A-mammor har stora bröst och föder A-barn.

Margaretha Falkudd kallade sig själv för en kristen lärare med raka åsikter. Hon var oerhört förbittrad över att hon på grund av sina åsikter 1971 fick sparken från Markbackens skola i Örebro. För skolan var det nog ingen stor sak, eftersom hon inte var omtyckt av eleverna. En efter en sökte de sig till andra klasser. Det ryktades om att hon hade visat sina bröst för eleverna men det är nog en skröna.

Margaretha Falkudd var vältalig i sin telefonsvarare när det gällde det allmänna moraliska förfallet i landet: ”…tjuvar och bedragare överallt, horor på gatorna, horor i hemmen; så kallade sambor”. Om invandringen tyckte hon inte alls. Hon sa till exempel: ”Vit och röd och gul och svart, alla är lika har Jesus sagt. Ja, det har han; men han har inte sagt att alla ska bo i Sverige!” I mitten av 1980-talet bildade hon Svenska Patriotpartiet, som i det då aktuella riksdagsvalet erhöll tre röster. En gång uppmanade hon Sveriges regering och militärmakt att hjälpa USA och Israel att stjälpa djävulens anhang, araberna, i Medelhavet.

1987 åtalades den kristna rösten från Vintrosa för hets mot folkgrupp, dömdes till dagsböter och den riksbekanta telefonsvararen togs i beslag. Det blev slutet på epoken ”Sanningens röst, Sveriges samvete”.

År 2017 doktorerade Mathilda Hallberg vid Linköpings universitet på en avhandling med titeln Barn till beskådan. Familj, välfärdsstat och nation i fototävlingar och fotoböcker 1930-44. Det är en saklig och utmärkt avhandling, som ger förklaringen till Margaretha Falkudds fixering vid A-barn.

Det på den tiden liberalkonservativa och tyskorienterade Aftonbladet arrangerade 1938 och 1944 två tävlingar om Stockholms A-barn. Beteckningen verkar de ha hittat på själva. Stolta föräldrar till barn mellan två och fyra år vid den första tävlingen, och tre till fyra år vid den andra, uppmanades att beskriva sina barn och skicka in fotos, helst också nakenbilder så att det inte gick att dölja eventuella skavanker. Det här var ju före pedofilimedvetenheten men föräldrarna var ändå rätt restriktiva med nakenbilder. 1938 tävlade 300 barn, 1944 var antalet 360. Vid den senare tävlingen skrevs också att ”endast svenska barn kan komma ifråga”. Tävlingsredaktionen förklarade:

Präktiga, glada, friska och välskötta barn äro inte endast sina föräldrars och vårdares stolthet utan ett helt lands framtidsgaranti. Efter barnens skötsel och utseende bedömer man i våra dagar ett lands standard och kultur. Trasiga, spinkiga, övergivna ungar, lekande på bakgårdar och i rännstenar sätta en mycket ful fläck på nationens sociala anseende. Barnavården har därför blivit ett lika ömmande kapitel för folket i sin helhet som för föräldrar och hem.

Sveriges födelsetal hade under trettiotalets depression sjunkit kraftigt och var i början av decenniet lägst i Europa. I synnerhet fanns det bland socialdemokraterna, som bar ansvaret för landets framtid, en väl förankrad oro för vad som skulle bli den låga nativitetens konsekvenser. År 1934 gav Gunnar och Alva Myrdal ut sin berömda bok Kris i befolkningsfrågan där de propagerade för ökat barnafödande, för att motverka ”släktets självmord”. De hade räknat ut att om inte utvecklingen bröts skulle Sverige i slutet av 1970-talet ha nästan dubbelt så många åldringar som människor i arbetsför ålder. Något måste göras, så att svenskarna började föda barn igen. De var inte alls lika förtjusta i tanken på invandring. ”Invandrare från främmande folkraser(!) skulle omforma vårt dyrbara kulturarv och landet skulle blottläggas för rovlystna erövrare”. Så tillåts inte en politiker formulera sig i dag, men om man bortser från språkbruket så var det en anmärkningsvärt realistisk profetia.

I anslutning till tävlingarna producerades också fotoböcker. En bar titeln Stockholms A-barn och andra bra barn (1938), en annan Sveriges barn Sveriges framtid (1942). Där medverkade flera kända personer som ”barnspecialister”, bland andra det blivande socialdemokratiska statsrådet Alva Myrdal, journalisten Barbro ”Bang” Alving, radioreportern och programledaren Sven Järring, konstnären Molly Faustman och journalisterna Erik Lundegård (Eld) och Maud Adlercreutz. Med andra ord idel ädel opinionsadel. Majoriteten av artikelförfattarna var kvinnor eftersom barn- och familjefrågor ansågs tillhöra den kvinnliga samhällsdomänen.

Såväl till höger som till vänster i politiken ansågs det att svenskarna måste föda fler barn. Och när de väl kommit till världen måste dessa barn tas mycket väl om hand. Föräldrarna skulle få all behövlig support av experter som barnmorskor, barnläkare, pedagoger, psykologer etc. Här fanns ett tydligt markerat modernitetsperspektiv. Det var inte den ”sköta-barn-kompetens” som traderades från mor till dotter som gällde. Experterna ansågs veta bättre.

A-barnstävlingarna introducerades för läsarna med rubriken: Har Ni Stockholms A-barn? skrivet i fet stil överst på tidningssidan. Att tävlingen riktade sig till stockholmare var ingen slump. Under 1930-talet omvärderades staden. Tidigare ansågs den otrygga, smutsiga och eländiga stadsmiljön göra barnen sjuka. Nu blev den, inte minst som ett resultat av Stockholmsutställningen år 1930, en symbol för utveckling och framsteg. Moderna människor bodde i städer men det var fortfarande mycket viktigt med ljus och luft. I tävlingen 1938 förklarade den kände barnläkaren och sedermera professorn Curt Gyllensvärd:

Ingen människa sätter sina blommor i mörker! Hur bleknar inte ett barn av i småbarnsåldern, när det inte får gå ut! Ett spädbarn behöver solljuset lika väl. De ultravioletta strålarna skydda mot engelska sjukan och stärka kroppens motståndskraft genom att aktivera skyddsämnen i huden. /…/ Den ”friska” luften härdar också luftvägarnas slemhinnor mot förkylningssjukdomar.

Tävlingen år 1938 landade i att tio A-barn gick till final, efter att ha blivit läkarundersökta. Den största skillnaden mot den tävling som anordnades sex år senare var att då var det trettio barn som gick till final. Tävlandet filmades av SF journalfilm och visades på biografer runt om i landet. De barn (och föräldrar) som vann, efter nästan två månaders tävlan, belönades med pengar, presentkort och diverse hedersutmärkelser. De visades också upp i tidningsreportage, tillsammans med motiveringar till vinsten. De barn som inte vann fick varsin banan.

Trots världskriget fanns det under trettio- och fyrtiotalet en stark framtidsoptimism. Den kopplades till ”folkhemmet”, begreppet som Per Albin Hansson norpade från den konservative politikern Rudolf Kjellén. Som ersättning för den konservativa nationalismen med kungahuset i spetsen fick vi ett slags välfärdsnationalism. Mathilda Hallberg skriver:

Befolkningsfrågan bestod inte av ett problem att lösa, utan var en fråga som knöt samman barn- och familjepolitiken med folkhälsosatsningar, rashygien, arbetsmarknadspolitik och nationsbyggande. Den visar även att det fanns ett intresse från både höger och vänster om att få definiera barn- och familjepolitiken och att barn hade en central funktion, både som medel och som mål, för politiska ambitioner och projekt.

I dag tycks ambitionen vara den motsatta, att bygga ett Sverige med invånare som är sämre rustade än dagens. Tystnadskulturen, ungdomskriminaliteten, wokeviruset och den metabola pandemin sprider sig. Läkemedelskonsumtionen stiger, i synnerhet av lyckopiller. Det mentala tillståndet hos i synnerhet unga flickor framstår som djupt problematiskt. Självklart inte alla, men skrämmande många. Har de inte klimatångest så är de drabbade av ätstörningar, könsdysfori eller något annat elände. Och den konsumtion av droger som driver den organiserade kriminaliteten, gängen och dödsskjutningarna tycks vara gigantisk. Inte föder heller svenskarna tillräckligt många barn för att reproducera sig själva och den politiska eliten gör just det som makarna Myrdal varnade för, nämligen en massimport av nya invånare från helt andra delar av världen.

Rapporterna om hur svenskarna mår visar upp ett förvirrat folk, som saknar både viljan och förmågan att sträva efter en bättre framtid. Som jag förstår det sa den ”tokiga” Margaretha Falkudd en del vettigt, som: Sverige behöver ett sunt, vackert, intelligent och välutbildat A-folk. Det förstår vi ju alla eller hur?

Nej, det där förstår verkligen inte alla. Vi är mycket långt från folkhemmets tid. Med rashygien och tvångssteriliseringar passerades en etisk gräns, det handlar om fruktansvärda övergrepp. Men måste vi köra över från det ena diket till det andra? När jag läser om A-barnen har jag problem med att döma ut ambitionen, det vill säga att Sverige i framtiden skulle ha en befolkning som var vid god hälsa och hade de bästa möjliga förutsättningar för att skapa ett bra samhälle för alla och ett gott liv för sig själva.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönikan: Vem sköt vilka, med vilket motiv?

I juni 2022 publicerade forskare vid Nordicom, Göteborgs universitet, en genomarbetad rapport där de slår fast att svensk Public Service i sin nyhetsrapportering är opartisk. Efter att forskarna gått igenom ett stort material, där det mesta handlar om hur public media bevakat allmänna val, drog de slutsatsen att det inte finns någon systematisk slagsida i den politiska journalistiken, varken åt vänster eller höger. Detta stöds också genom Mediaakademins så kallade Förtroendebarometer, där Sveriges Radio och SVT brukar ligga i topp bland svenska medier.

I synnerhet är bokens första kapitel intressant. Bengt Johansson är tydlig i sitt svar att det inte finns något empiriskt stöd för att innehållet i public service-medierna är vänster- eller högervridet. Dock petar han in en brasklapp i sin redovisning:

Att forskningens svar är att det inte förekommer någon systematisk partiskhet som kan förstås i termer av höger- eller vänstervridning betyder inte att förekomst av politisk partiskhet i public serviceutbudet kan uteslutas. Allt är ju inte undersökt! Studierna jag har redogjort för handlar i första hand om valrörelser, med fokus på nyhetsmaterial och partiledarintervjuer. Dessutom har intresset mest riktats mot hur politiska partier behandlats (beröm, kritik, avbrott i intervjuer m.m.), även om vissa analyser av dagordningen och andra innehållsdimensioner också har diskuterats. Men frågan om partiskhet i public service-mediernas utbud är, om sanningen ska fram, bra mycket större än så. Det finns debatter, fördjupningsprogram, granskningar och annan samhällsbevakning som forskningen inte har studerat med samma intresse, åtminstone inte utifrån frågan om partiskhet.

Journalister älskar att få veta att forskare anser att de är objektiva, vilket inte är så svårt att förstå. De får ju veta att de gör ett bra jobb. Jag blir emellertid misstänksam, eftersom jag tydligt urskiljer fyra slags styrningar:

Språkbruket . Exempel: Nu börjar det svänga men medierna har under många år föredragit att kalla Sverigedemokraterna för det pejorativa högerextrema istället för det korrekta nationalkonservativa. Tabuerade områden , de som journalisterna undviker därför att det för dem innebär ett risktagande. Exempel: Massinvandringen (ett förbjudet men högst relevant begrepp) och dess samhällsdestruktiva konsekvenser. Förnekandet av samband . Exempel: Skjutningar, gängbildningar och kriminalitet hanteras som fenomen i sig, utan att – vilket vore det korrekta och mer informativa – kopplas samman med migrationen från mellanöstern och Afrika, i synnerhet Somalia. Urvalet som gäller både vad som får sägas och vilka källor som får användas. Exempel: det finns en växande och viktig analytisk dissidentlitteratur som ligger långt före den politiskt korrekta litteratur som Main Stream Media väljer att informera om. Där är tystnaden total. Vid enstaka tillfällen skändas den. Såväl författarna som böckerna kallas genomgående för nazistiska, främlingsfientliga etc. Journalister tycker dessutom att vänsteraktivistiska Expo är en utmärkt källa.

Till detta kan man lägga den moraliserande kontexten som många nyheter placeras i. Konsumenterna får inte bara en mediagodkänd version vad som hänt utan också anvisningar på hur de ska förstå händelser och de personer som är involverade. Här är paradexemplet bevakningen av det amerikanska val där Donald Trump blev president. Svenska journalister, som ägnat mycket energi åt att i sin nyhetsrapportering skriva ner honom, blev totalt överraskade när Trump blev vald till president. Hade de gjort ett bra jobb så hade de bättre kunnat förutse valresultatet.

Jag befann mig på Centralstation i Stockholm, väntade på ett tåg och blev slumpmässigt tillfrågad av utsända journalister från SVT:s Rapport vem jag trodde skulle vinna. Jag svarade att jag höll på Trump. När de i Rapport sände det korta klippet passade de på att beskriva mig som högerextremist. Så stod det till med den sakliga rapporteringen.

Nu ska jag berätta om virtuella fårstängsel och jag tror att läsarna av denna blogg omgående förstår varför jag anför detta i en diskussion om mediernas opartiskhet.

I en hage på Gotland har tio får försetts med ett halsband som först ger dem tre ljudvarningar, om de inte håller sig inom ett bestämt område. Därefter, om de ändå försöker ta sig förbi det virtuella stängslet, får de en stöt. Halsbanden laddas kontinuerligt genom solceller och styrs via en app i mobilen eller i datorn. Förbluffande snabbt lär de sig var de är tillåtna att vara. Det finns inga synliga hinder för dem, men eftersom de straffas när de rör sig på fel område, så håller de sig där bonden vill att de ska vara. Överlag är den gotländska gårdens lantbrukarpar nöjda med testerna.

Jag är övertygad om att fåren glömmer bort det virtuella stängslet. De håller sig på rätt plats utan att reflektera över det.

Journalistflocken gör sitt jobb innanför sina virtuella stängsel. Det är självklart för dem vad de får skriva om och hur de får skriva. Lika lite som fårflocken ser de stängslet. Hur skulle de kunna göra det när stängslet finns innanför deras pannben? Men de kan nog alla berätta om kollegor som ignorerat stängslet och de vet hur illa det gick för dem.

Nu ska jag ge mitt eget lilla empiriska exempel på hur stängslet fungerar. På bilradion fick jag en förmiddag veta att två personer mördats och elva skadats i ett skjutdrama i centrala Oslo. Jag spetsade öronen och den fråga jag först av allt vill få svar på av medierna var: Vem sköt vilka och med vilket motiv?

Den Sverigedemokratiska nyhetskanalen Riks, som finns på Youtube, gav följande koncisa svar. Det levererades på 43 sekunder:

Natten till lördag mördades två personer och elva skadades vid en gaybar i centrala Oslo då en person började skjuta med ett vapen. En muslimsk invandrare, 42-årige Zaniar Matapour greps nära platsen och är misstänkt för attacken. Ett vittne har uppgett till norska Dagbladet att Matapour vrålade ”Allahu Akbar” i samband med attacken. Zaniar Matapour är norsk medborgare. Han kom till Norge som 12-åring från kurdiska delen av Iran. Matapour är dömd för flera brott. Det har också framkommit att han är känd för norsk säkerhetspolis och är radikaliserad muslim med kopplingar till islamistiskt nätverk under många år. Zaniar Matapour har en historia av psykisk ohälsa. Han har i en tidigare dom konstaterats lida av paranoid schizofreni. Norsk polis utreder attacken som ett hatbrott och uppger att Mataours syfte var att ”sprida fruktan”.

Jag menar inte att det är tillräckligt med denna information men den besvarar den första fråga som de flesta ställer sig. Nedan ska jag visa att denna i sin objektivitet saklighet och informationsmättnad är överlägsen den information som levereras av SVT, Sveriges Radio, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet.

SVT rapporterar:

Enligt den norska polisen är den misstänkta gärningsmannen 42 år, norsk medborgare med ursprung i Iran och bosatt i Oslo. Han är nu misstänkt för mord, mordförsök och terrorbrott. Det sistnämnda baserar polisen på antalet skadade och döda.
– Utifrån en samlad bedömning menar vi i nuläget att det finns grund att anta att han har haft för avsikt att skapa allvarlig fruktan hos befolkningen, säger Christian Hatlo på norska polisen.
Den misstänkta mannen är känd av såväl polisen som säkerhetspolisen sedan tidigare, bland annat för narkotikabrott. Han har hittills inte velat svara på några frågor. Motivet är oklart, men polisen utreder flera tänkbara hypoteser – bland annat psykisk ohälsa och hatbrottsmotiv.

Det enda som den rapporteringen – i jämförelse med Riks rapportering – tillför är att mannen inte velat svara på några frågor. I övrigt är Riks rapportering överlägset informativ. Där får man också veta mannens namn, att han enligt norsk säkerhetstjänst är en radikaliserad muslim, att han enligt ett vittne ropat ”Allahu Akbar” och att han kom till Norge som 12-åring från den kurdiska delen av Iran. Han har också kopplingar till ett islamistiskt nätverk och i en tidigare dom har han konstaterats lida av paranoid schizofreni. Det kan tilläggas att både Riks och SVT har samma källa, det vill säga det som den norska polisen informerat om.

Sveriges Radio är betydligt sämre än SVT i sin rapportering.

Av dem får man veta att gärningsmannen är norsk medborgare med iranskt ursprung och sedan tidigare känd av både norsk polis och säkerhetspolis. De fyller på med att han är misstänkt för mord, mordförsök och terrorbrott – helt överflödig information, eftersom något annat hade varit ytterst förvånande. Sveriges Radio tycker också att det är viktigt med en politisk blajkommentar. Det är Stortingets talman Masud Gharahkhani som säger ”Vi får aldrig tillåta att vi splittras som nation av dem som genomför hatbrott”.

Så här skrev Dagens Nyheter i ett ledarstick:

Den chockartade nyheten kom natten till lördag. Två personer har dödats och ett 20-tal skadats i skjutningen i Oslo, som ägde rum vid ett känt uteställe för hbtq-personer. I skrivande stund vet vi ingenting om gärningsmannens motiv, bara att han var känd för polisen och säkerhetstjänsten sedan innan.
Men vi vet att handlingen utreds som ett islamistiskt terrorbrott. En attack på en gaybar kvällen innan Prideparaden gör att ”många påminns om det hat som alltför ofta riktas mot hbtq-personer”, med statsminister Magdalena Anderssons ord.
Hon har redan erbjudit sitt fulla stöd till Norge. Och den norske statsministern Jonas Gahr Støre vände sig direkt till Norges queera under lördagsmorgonen: ”alla står enade med er i det här”.
Polisen har nu kallat in all tillgänglig förstärkning. Paraden är inställd men aktivister understryker redan vikten av att den genomförs vid en annan tidpunkt.
Det är ljusglimtar att hålla fast vid under en i övrigt nattsvart dag.
Att hbtq-personer fortfarande är en utsatt grupp är dådet en tragisk illustration av. Men det norska samhällets reaktion visar också vilka enorma landvinningar som har gjorts på bara en generation.
Årets festival firades med särskild högtidlighet eftersom det var 50 år sedan sex mellan män avkriminaliserades i Norge. På 60- och 70-talen skrev aktivisterna som drev igenom avkriminaliseringen pamfletter och drack öl i undangömda lokaler i Oslos ruffigare gränder.
Nu vajar regnbågsflaggor över hela huvudstaden. En hel nation samlas bakom vad som för bara ett par decennier sedan var en utstött och förkastad minoritet.
För detta finns Pride till. Låt arrangörens budskap eka över Norge: ”Vi kommer snart att vara stolta och synliga igen.”

För Dagens Nyheter är indoktrineringen viktigare än nyhetsrapporteringen. I en artikel inne i tidningen får vi också veta att den misstänkte är en 42-årig norsk medborgare, bosatt i Oslo. Han har funnits på säkerhetstjänsten PST:s radar sedan 2015. Han kom från Iran som flykting i början av 1990-talet och har rört sig i islamistiska kretsar. Sedan tidigare finns han i brottsregistret.

Så här skrev Svenska Dagbladet:

Två dödades och flera skadades svårt när en man öppnade eld bland barer i centrala Oslo. Lördagens prideparad ställs in – och nu höjs den bedömda terrorhotnivån i Norge.
”Vi ska tillsammans fortsätta kampen att få älska den man vill, och vara den man vill”, säger statsminister John Gahr Störe.
Det här är vad man får veta om förövaren:
Enligt den norska polisen är den gripne mannen 42 år och norsk medborgare och bosatt i Oslo. Han misstänks nu för mord, mordförsök och terrorbrott. Mannen är känd av polisen sedan tidigare och även av säkerhetspolisen PST.
”Han har en lång historia av våld och hot. PST har haft kännedom om gärningsmannen sedan 2015”, säger PST-chefen Roger Berg på en pressträff. /…/ Enligt PST har 42-åringen ingått i ett extremt islamistiskt kontaktnätverk och säkerhetspolisen har sedan 2015 misstänkt att han radikaliserats.

Aftonbladets rapportering var sämst:

Den misstänkte gärningspersonen greps fem minuter efter att larmet inkommit, uppger polisens insatsledare Tore Barstad enligt VG. Dådet rubriceras inte som ett terrorbrott i nuläget. Motivet är ännu okänt.

Det är som jag befarade, alltså inte någon överraskning. Main Stream Media, inklusive Public Service, levererade en sämre rapportering än pyttekanalen Riks. Eftersom jag länge följt och jämfört hur Fria Medier klarar konkurrensen från de största och etablerade medierna vet jag att så här ser det vanligen ut. Journalisterna är fårskallar, de håller sig innanför det virtuella stängslet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.