Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 20

Söndagskrönika: Feminism och våldtäkter

I den offentliga debatten kring mordet på Fadime år 2002 visade sig två lägerbildningar. Den ena tog fasta på begreppet hedersmord och menade att Sverige och svenskarna nu på ett chockartat sätt fick klart för sig att främmande kulturer inte bara var annat slags mat, musik och likartade berikande kulturyttringar. Det handlar också om helt andra sätt att tänka och leva.

ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) gjorde en annan tolkning. I ett pressmeddelande hävdade de att heder inte hade med detta eller andra liknande mord att göra. Det handlade inte om invandrare. Det handlar om den patriarkala kultur som dominerar alla samhällen, även det svenska. Också vänsterpartiets dåvarande ledare, Gudrun Schyman, använde mordet som ett argument i den feministiska kampen. Författaren Liza Marklund spädde på i Aftonbladet. För henne relaterade mordet till de grundläggande strukturer som var desamma i det svenska och det kurdiska samhället och just hedersmord var en liten och perifer fråga. I Aftonbladet skrev fyra feministiska forskare en artikel där de kallade hedersmordsperspektivet för kulturrasism.

Sommaren 2012 föreslog Carina Ohlsson och Olga Persson från Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR) medietystnad I Aftonbladet under rubriken ”Låt oss slippa rubriker om sommarvåldtäkter”. De vände sig mot att Expressen och P4 i Sveriges radio uppmärksammat ”sommarvåldtäkter” som ett växande problem, men nämnde inte med ett ord att detta är brott där vissa invandrarkategorier var tydligt urskiljbara. De föredrog att diskutera män i allmänhet.

Att felinformerade unga tjejer blir våldtagna är uppenbarligen ett rimligt pris att betala för att Ohlsson och Persson & Co ska få kokettera med sin tolerans och antirasism. Ett antal svenska tjejer våldtas varje år i vårt land därför att journalister som Ohlsson och Persson har ljugit för dem. De har trott på den tillrättalagda kulturrelativistiska illusion som de matats med.

Man skulle kunna tro att de dogmatiska feministerna har krupit till korset och bett om ursäkt för sina misstag. För en och annan gäller det säkert men fortfarande är det många feminister som tycker det är viktigare att dölja invandrares kriminalitet än att uppmärksamma problemen. Särskilt känsligt är våldtäkter.

Inför valet 2018 släppte feministen, författaren och journalisten Anna-Lena Lodenius en rapport betitlad Antifeministerna, med underrubriken Sverigedemokraterna och jämställdheten. I avsnittet ”Kvinnan måste skyddas från invandrare” skriver hon att det saknas belägg för att invandrare är överrepresenterade när det gäller sexuellt våld och våldtäkter. Om invandrare och kriminalitet som helhet skriver hon ingenting och formuleringarna i det korta avsnittet andas motvilja. Invandrare och sexuellt våld är en fråga som hon överhuvudtaget inte vill ha utredd. Det vore att ge rasisterna vatten på sin kvarn. Hon avslutar avsnittet med följande ord: ”Men att påstå att problemen kan reduceras till invandrare, och i synnerhet då muslimer, är ohederligt och osant.”

Nu är det väl ingen som vill reducera frågan till att handla enbart om invandrare. Det som efterfrågas är vanlig okomplicerad och redovisade statistik. SCB eller Brottsförebyggande rådet skulle kunna sätta samman en sådan statistik på några timmar. Underlaget finns i form av polisanmälningar och domar. Hur är olika invandrargrupper representerade? Men lika lite som Anna-Lena Lodenius är det en fråga våra myndigheter vill ha besvarad. Brå offentliggör ingen löpande statistik över skillnader i brottslighet mellan personer födda i Sverige jämfört med personer födda utomlands.

I den studie som Brå gav ut häromåret med titeln ”Misstänkta för brott bland personer med inrikes respektive utrikes bakgrund” finns faktiskt också sexualbrott redovisade. Sexualbrott är 2,7 gånger så vanligt för utrikesfödda som för inrikesfödda med två inrikesfödda föräldrar. För våldtäkt är siffran högre, 2,9. För inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar är siffrorna 1,8 respektive 1, 7. Det här är en undersökning som länge efterfrågats, eftersom den förra undersökningen genomfördes före millennieskiftet och redovisades år 2005. Man kan säga att den nya undersökningen tillkommit under galgen och någon särskild mediadiskussion om överrepresentationen för invandrare utlöste den aldrig.

Mörkläggningen är naturligtvis väldigt upprörande, med det tillägget är när det gäller svenska feminister är tabueringen direkt egendomlig. Varför accepterar de tystnaden? De borde kräva att få veta och föra ett sjudjävla liv. Istället generaliserar de och påstår att sexuellt våld är något som alla män ägnar sig åt. Kvinnofriden borde vara överordnad, i synnerhet eftersom det här inte alls handlar om lösa antaganden och antydningar utom om något som är mätbart.

I ett tidigare inlägg har jag refererat privatpersonen, P. Jonassons genomgång av samtliga fällande domar för sexualbrott åren 2012-17.

Det intressanta är att den fanns tillgänglig när Anna-Lena Lodenius skrev sin rapport. Den förtegs visserligen i systemmedia men väckte stort uppseende i sociala media. Dessutom, Sverigedemokraternas dåvarande gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson kände till undersökningen. Vid partiets landsdagar i Norrköping i november 2017 pekade han i synnerhet ut Stefan Löfven som ansvarig för att invandrare tackar för vår gästfrihet ”genom att våldta våra döttrar”. Det var därför knappast någon svårtillgänglig kunskap. Här är en sammanfattning av rapporten:

Män med utomeuropeisk härkomst begår 84 % av de grova våldtäkterna. Svenskarna kommer först på fjärde plats, efter afghaner, irakier och somalier.Två av tre grova våldtäkter begås av asylsökande eller män som getts uppehållstillstånd.Landsgrupper med högst faktor (sannolikhet) att begå grov våldtäkt är i turordning algerier, afghaner, tunisier, marockaner och palestinier.95,6% av överfallsvåldtäkter begås av män med utländsk härkomst.Flest överfallsvåldtäkter räknat i individer begås i turordning av somalier, eritreaner, algerier, irakier och gambier.Flest överfallsvåldtäkter begås i Stockholm, Hudiksvall och Eskilstuna.90% av gruppvåldtäkter begås av män med utomeuropeisk härkomst. Var fjärde våldtäktsman som agerat i grupp är afghan.Flest våldtäktsmän som agerat i grupp har dömts i Ystad, Eksjö och Uppsala.Göteborg kommer på 11:e plats, Stockholm 16:e och Malmö 21:a.Utlänningar ofredar svenskar sexuellt i mycket större utsträckning än andra utlänningarTre fjärdedelar av dömda afrikaner har tafsat på sitt offer.En majoritet av de som döms för koppleri är rumäner.85% av de som dömts för gruppvåldtäkt mot män är afghaner.Adopterade män, oavsett land, begår sexualbrott i högre utsträckning än inte bara svenskar utan även icke-adopterade från samma landsgrupp.

Det finns också en tidigare undersökning av den välkände juristprofessorn Hans Klette som pekar i samma riktning. I Dagens Nyheter rapporterade han den 2 juni 1997 om de 24 män som åren 1989 – 91 dömts för gruppvåldtäkt. 21 av dessa var utländska medborgare. Det framgår inte av rapporten om de tre övriga var av svensk eller utländsk härkomst.

En annan undersökning som Anna-Lena Lodenius kunde ha uppmärksammat är den granskning som Expressen gjorde av gruppvåldtäktsdomar under åren 2016 och 2017.

Den publicerades i mars 2018. Sammanlagt 43 män fälldes. I snitt var de 21 år gamla när de begick brotten En tredjedel av dem hade tidigare dömts för brott i Sverige och 37 av dem var födda utomlands. Sammantaget var 40 av de 43 dömda gärningsmännen antingen utlandsfödda eller födda i Sverige med två invandrade föräldrar. Expressen redovisade inte bara statistiken utan gav också några fallbeskrivningar. Här är en av dem:

En torsdag i juni 2015 har två kvinnor i 25-årsåldern lämnat en fest i Malmberget i Gällivare kommun när en främmande man bjuder in dem att fortsätta kvällen med honom och hans vän Adam Al-Zawatia. Senare under kvällen, när bara en av kvinnorna är kvar i lägenheten tvingar Adam Al-Zawatia henne utföra oralsex på honom. Hon är rädd och gråter. Han slår henne flera gånger över näsan så hon börjar blöda. Den andre mannen kommer in i rummet och ansluter sig till akten. När allt är över springer kvinnan hem till sin vän, bankar hysteriskt på hennes balkongdörr, med blodigt ansikte och tårar som sprutar ur ögonen.

I tingsrätten hävdar männen att allting har skett frivilligt. De blir frikända. Domen överklagas och hovrätten slår fast att de två männen ”haft sexuellt umgänge med målsäganden mot hennes vilja”. Trots det frias den andre mannen. Han kan ha trott att allt skedde frivilligt. För Adam Al-Zawatia finns inga sådana omständigheter. Hovrätten dömer honom till fyra års fängelse och utvisning för grov våldtäkt. Då hade han redan försvunnit och har sedan dess undkommit den svenska rättvisan.

I augusti 2018 gjorde SVT:s Uppdrag Granskning en kartläggning av alla som dömts för våldtäkt och försök till våldtäkt de senaste fem åren. Det handlade om 843 gärningsmän. 58 procent av dem var födda utomlands. Begränsar man sig till fullbordade överfallsvåldtäkter – där offer och gärningsman inte känner varandra – är siffran ännu högre. Drygt åtta av tio dömda gärningsmän var födda i ett annat land. 40 procent av dessa hade varit i Sverige ett år eller mindre. Kartläggningen visade också att över hälften av de dömda gärningsmännen var födda utanför Europa – 427 av 843. Nästan 40 procent var födda i Mellanöstern eller Afrika. När det gäller överfallsvåldtäkter var 97 av 129 födda utanför Europa.

Ett av fallen i kartläggningen var den uppmärksammande dubbelvåldtäkten i Strängnäs 2015. Sofia Näslund våldtogs två gånger på en kväll, av olika gärningsmän. Den ena gärningsmannen var algerisk medborgare och dömdes till två och ett halvt års fängelse för våldtäkt. Den andre, en syrisk medborgare, dömdes för grov våldtäkt till fem års fängelse. Båda skulle utvisas efter avtjänat straff. Trots DNA-bevisning nekade de till att ha begått brottet.

Svenska feminister, här har ni ett betydligt värdigare ämne än att ägna er åt att bekämpa den svenske mannen. Strunta i ideologierna, strunta i om detta är en höger- eller vänsterfråga. Det är inte heller en kvinnofråga. Det är en invandrarfråga. Gör någonting, gör någonting nu!!!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Effektivitetsoptimala val

Den holländske socialpsykologen Geert Hofstede är känd för sina studier av nationella värderingar. Vid två tillfällen samlade han in ett omfattande material från anställda på IBM i 53 länder, först 1968 och sedan igen 1972. Han fick in 116 000 svar på frågor om attityder och preferenser. På sjuttiotalet ordnade han materialet i fem teman och sammanfattade i en ”kulturdimensionsteori”. Därefter poängsatte Hofstede länderna och jämförde dem med varandra. Hans undersökning är mycket uppmärksammad, främst därför att slutsatserna baseras på ett så stort material. Hofstede tillhör de 100 mest citerade samhällsforskarna i världen.

Utifrån sitt stora material ställde Hofstede upp inte mindre än 76 kriterier på manligt respektive kvinnligt. På första plats bland de maskulina länderna hamnade Japan. Såväl USA som Tyskland hamnar också högt upp på rankinglistan. På första plats bland de mest feminina länderna placerade han Sverige, med Norge som tvåa.

Observera att materialet i dag är ett halvsekel gammalt och att Sverige sedan dess ytterligare feminiserats. Vid de flesta universitet och högskolor är kvinnorna i majoritet bland lärare och forskare. Sex av åtta riksdagspartier har kvinnliga ledare. Vi har en kvinnlig statsminister och i regeringen sitter tolv kvinnor och elva män.

I medierna är snedfördelningen antagligen ännu starkare. Jag har inte sökt efter undersökningar som visar detta, eftersom det är så påtagligt både för mig och andra som följer svensk nyhetsrapportering. Kvinnor, kvinnor och åter kvinnor såväl rapporterar som tillfrågas i alla tänkbara ämnen. Denna kvinnoexpertis omfattar allt, från fotboll och ishockey över avancerad och mansdominerad högteknologi till den gängkriminalitet som till nära nog hundra procent är en manlig aktivitet. Vi får veta hur kvinnor tänker, vad de finner intressant och hur de vill lösa olika samhällsproblem.

Ett av de traditionellt mest manliga yrkena, polisens, representeras i polisförbundet av en kvinna. Det är i sin ordning. År 2019 var 33 procent av Sveriges poliser kvinnor. Totalt är 44 procent av samtliga anställda inom polisen kvinnor. Bland de civilanställda är kvinnorna i majoritet, hela 67 procent. När häromåret 43 procent av dem som antogs till polisutbildningen i Malmö var kvinnor blev Caroline Mellgren, som förstår enheten för polisiärt arbete och polisutbildningen vid universitetet, väldigt glad och hoppades att trenden med allt fler kvinnliga poliser skulle hålla i sig.

För ett par år sedan förklarade en ung vacker kvinnlig polis att när hon och andra kvinnliga poliser tog tunnelbanan hem från sen tjänstgöring i Rinkebys nya polishus, så behövde de eskort. Om där enbart hade funnits manliga poliser, hade de då framfört det kravet? Knappast, de skulle inse att det var löjeväckande. Kände de sig otrygga på egen hand, så fick de väl ordna så att de skyddade varandra. Men för en gracil och snygg kvinnlig polis var frågan om eskort säkert relevant och jag tror inte att hon då skulle känna sig helt tillfreds med att eskorteras av en annan ung och attraktiv kvinnlig polis.

Rekryteringsfilmer till Försvarsmakten är ett annat exempel. I de amerikanska är det kristallklart att militär är ett manligt yrke och dessutom ett fysiskt mycket krävande sådant. I de svenska är det antingen kvinnor som är huvudperson eller så är de könsneutrala.

Nu är ju inte krig precis vilken verksamhet som helst. Det gäller att döda sina motståndare, att vinna. Ett land som inte värvar optimalt effektiva soldater, utan av ideologiska skäl medvetet sänker effektiviteten, kommer i krig att få bära ansvaret för att fler soldater dör, både män och kvinnor. Anledningen är att dessa blandade soldatkårer troligtvis kommer att slåss mot motståndare som enbart är män. Det handlar i så fall om att inte riktigt vilja vinna, vilket är detsamma som att förlora och eftersom det handlar om krig, så kan man säga att det är en form av samhälleligt självmord. Man ska heller inte glömma att i krig skadas människor. Kvinnorna klarar skadorna sämre än män.

På ovanstående sätt resonerar inte det svenska försvaret. Exempelvis hade Sveriges grupp med elitsoldater Nordic Battle Group under många år ett stående lejon med en inte särskilt framträdande erigerad penis i sin vapensköld. Upprörda över denna symbol för manlighet klagade en grupp med kvinnliga soldater till EU-domstolen. Svenska politiker var hörsamma och tog bort den anstötliga lemmen. Svenska heraldiker protesterade, men fick inget gehör. Lejonet var bokstavligen kastrerat.

Hösten 2016 släppte Försvarsmakten en ny handbok för svenska militärer. Där står det helt klart att i Sverige föredrar Försvarsmakten politisk korrekthet framför effektivitet. Det finns flera så kallade genderrådgivare på svenska förband. Målet enligt den på Försvarsmakten ansvarige Jan Thörnqvist är att ligga långt före andra länder. Som man kan läsa i boken: ”Svenska förband kan också bidra till att öka medvetenheten inom de multilaterala organisationerna om genderperspektivets betydelse. Detta kan ske genom att utveckla rapportformat som inkluderar gender och föreslå integrering av genderperspektivet vid möten och i planer.”

Ok, vi har kvinnliga poliser i Sverige, vi har kvinnliga brandmän (könsneutralt språk: brandpersoner?) och vi har kvinnliga soldater. Jämställdhet är ett politiskt mål som ligger vänsterliberalerna varmt om hjärtat.

Samtidigt har rimligen staten ansvaret att för viktig samhällstjänst välja den optimalt bästa lösningen. Jag tror att om folket fick välja hade fördelningen mellan manliga och kvinnliga poliser varit mer tydligt snedfördelad till männens fördel.

Men om nu folket av skäl som jag inte tänker gå in på här, också väljer kvinnor till dessa poster, så är det statens plikt i en demokrati att inte göra ett ideologiskt utan ett effektivitetsoptimalt val. Vilket betyder: gärna kvinnor i högre positioner men om det krävs fysisk styrka och andra manliga ”dygder”, då ska det vara män – och i och för sig kvinnor som uppfyller de krav som ställs på män. Ytterst handlar detta om kompetens. Poliserna i Rinkeby ska inte behöva begära extern eskort när de åker hem från jobbet.

Är detta ett reaktionärt perspektiv? Ja, reaktionär betyder att man reagerar och på dumma beslut är det rätt att reagera. Jag och många med mig reagerar på samhällets politisering. Till sin grund är denna totalitär när politikerna varken lyssnar till vad medborgarna vill, eller ser till medborgarnas bästa. I en totalitär stat vinner ideologin både över demokratin och de optimala valen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Effektivitetsoptimala val

Den holländske socialpsykologen Geert Hofstede är känd för sina studier av nationella värderingar. Vid två tillfällen samlade han in ett omfattande material från anställda på IBM i 53 länder, först 1968 och sedan igen 1972. Han fick in 116 000 svar på frågor om attityder och preferenser. På sjuttiotalet ordnade han materialet i fem teman och sammanfattade i en ”kulturdimensionsteori”. Därefter poängsatte Hofstede länderna och jämförde dem med varandra. Hans undersökning är mycket uppmärksammad, främst därför att slutsatserna baseras på ett så stort material. Hofstede tillhör de 100 mest citerade samhällsforskarna i världen.

Utifrån sitt stora material ställde Hofstede upp inte mindre än 76 kriterier på manligt respektive kvinnligt. På första plats bland de maskulina länderna hamnade Japan. Såväl USA som Tyskland hamnar också högt upp på rankinglistan. På första plats bland de mest feminina länderna placerade han Sverige, med Norge som tvåa.

Observera att materialet i dag är ett halvsekel gammalt och att Sverige sedan dess ytterligare feminiserats. Vid de flesta universitet och högskolor är kvinnorna i majoritet bland lärare och forskare. Sex av åtta riksdagspartier har kvinnliga ledare. Vi har en kvinnlig statsminister och i regeringen sitter tolv kvinnor och elva män.

I medierna är snedfördelningen antagligen ännu starkare. Jag har inte sökt efter undersökningar som visar detta, eftersom det är så påtagligt både för mig och andra som följer svensk nyhetsrapportering. Kvinnor, kvinnor och åter kvinnor såväl rapporterar som tillfrågas i alla tänkbara ämnen. Denna kvinnoexpertis omfattar allt, från fotboll och ishockey över avancerad och mansdominerad högteknologi till den gängkriminalitet som till nära nog hundra procent är en manlig aktivitet. Vi får veta hur kvinnor tänker, vad de finner intressant och hur de vill lösa olika samhällsproblem.

Ett av de traditionellt mest manliga yrkena, polisens, representeras i polisförbundet av en kvinna. Det är i sin ordning. År 2019 var 33 procent av Sveriges poliser kvinnor. Totalt är 44 procent av samtliga anställda inom polisen kvinnor. Bland de civilanställda är kvinnorna i majoritet, hela 67 procent. När häromåret 43 procent av dem som antogs till polisutbildningen i Malmö var kvinnor blev Caroline Mellgren, som förstår enheten för polisiärt arbete och polisutbildningen vid universitetet, väldigt glad och hoppades att trenden med allt fler kvinnliga poliser skulle hålla i sig.

För ett par år sedan förklarade en ung vacker kvinnlig polis att när hon och andra kvinnliga poliser tog tunnelbanan hem från sen tjänstgöring i Rinkebys nya polishus, så behövde de eskort. Om där enbart hade funnits manliga poliser, hade de då framfört det kravet? Knappast, de skulle inse att det var löjeväckande. Kände de sig otrygga på egen hand, så fick de väl ordna så att de skyddade varandra. Men för en gracil och snygg kvinnlig polis var frågan om eskort säkert relevant och jag tror inte att hon då skulle känna sig helt tillfreds med att eskorteras av en annan ung och attraktiv kvinnlig polis.

Rekryteringsfilmer till Försvarsmakten är ett annat exempel. I de amerikanska är det kristallklart att militär är ett manligt yrke och dessutom ett fysiskt mycket krävande sådant. I de svenska är det antingen kvinnor som är huvudperson eller så är de könsneutrala.

Nu är ju inte krig precis vilken verksamhet som helst. Det gäller att döda sina motståndare, att vinna. Ett land som inte värvar optimalt effektiva soldater, utan av ideologiska skäl medvetet sänker effektiviteten, kommer i krig att få bära ansvaret för att fler soldater dör, både män och kvinnor. Anledningen är att dessa blandade soldatkårer troligtvis kommer att slåss mot motståndare som enbart är män. Det handlar i så fall om att inte riktigt vilja vinna, vilket är detsamma som att förlora och eftersom det handlar om krig, så kan man säga att det är en form av samhälleligt självmord. Man ska heller inte glömma att i krig skadas människor. Kvinnorna klarar skadorna sämre än män.

På ovanstående sätt resonerar inte det svenska försvaret. Exempelvis hade Sveriges grupp med elitsoldater Nordic Battle Group under många år ett stående lejon med en inte särskilt framträdande erigerad penis i sin vapensköld. Upprörda över denna symbol för manlighet klagade en grupp med kvinnliga soldater till EU-domstolen. Svenska politiker var hörsamma och tog bort den anstötliga lemmen. Svenska heraldiker protesterade, men fick inget gehör. Lejonet var bokstavligen kastrerat.

Hösten 2016 släppte Försvarsmakten en ny handbok för svenska militärer. Där står det helt klart att i Sverige föredrar Försvarsmakten politisk korrekthet framför effektivitet. Det finns flera så kallade genderrådgivare på svenska förband. Målet enligt den på Försvarsmakten ansvarige Jan Thörnqvist är att ligga långt före andra länder. Som man kan läsa i boken: ”Svenska förband kan också bidra till att öka medvetenheten inom de multilaterala organisationerna om genderperspektivets betydelse. Detta kan ske genom att utveckla rapportformat som inkluderar gender och föreslå integrering av genderperspektivet vid möten och i planer.”

Ok, vi har kvinnliga poliser i Sverige, vi har kvinnliga brandmän (könsneutralt språk: brandpersoner?) och vi har kvinnliga soldater. Jämställdhet är ett politiskt mål som ligger vänsterliberalerna varmt om hjärtat.

Samtidigt har rimligen staten ansvaret att för viktig samhällstjänst välja den optimalt bästa lösningen. Jag tror att om folket fick välja hade fördelningen mellan manliga och kvinnliga poliser varit mer tydligt snedfördelad till männens fördel.

Men om nu folket av skäl som jag inte tänker gå in på här, också väljer kvinnor till dessa poster, så är det statens plikt i en demokrati att inte göra ett ideologiskt utan ett effektivitetsoptimalt val. Vilket betyder: gärna kvinnor i högre positioner men om det krävs fysisk styrka och andra manliga ”dygder”, då ska det vara män – och i och för sig kvinnor som uppfyller de krav som ställs på män. Ytterst handlar detta om kompetens. Poliserna i Rinkeby ska inte behöva begära extern eskort när de åker hem från jobbet.

Är detta ett reaktionärt perspektiv? Ja, reaktionär betyder att man reagerar och på dumma beslut är det rätt att reagera. Jag och många med mig reagerar på samhällets politisering. Till sin grund är denna totalitär när politikerna varken lyssnar till vad medborgarna vill, eller ser till medborgarnas bästa. I en totalitär stat vinner ideologin både över demokratin och de optimala valen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Effektivitetsoptimala val

Den holländske socialpsykologen Geert Hofstede är känd för sina studier av nationella värderingar. Vid två tillfällen samlade han in ett omfattande material från anställda på IBM i 53 länder, först 1968 och sedan igen 1972. Han fick in 116 000 svar på frågor om attityder och preferenser. På sjuttiotalet ordnade han materialet i fem teman och sammanfattade i en ”kulturdimensionsteori”. Därefter poängsatte Hofstede länderna och jämförde dem med varandra. Hans undersökning är mycket uppmärksammad, främst därför att slutsatserna baseras på ett så stort material. Hofstede tillhör de 100 mest citerade samhällsforskarna i världen.

Utifrån sitt stora material ställde Hofstede upp inte mindre än 76 kriterier på manligt respektive kvinnligt. På första plats bland de maskulina länderna hamnade Japan. Såväl USA som Tyskland hamnar också högt upp på rankinglistan. På första plats bland de mest feminina länderna placerade han Sverige, med Norge som tvåa.

Observera att materialet i dag är ett halvsekel gammalt och att Sverige sedan dess ytterligare feminiserats. Vid de flesta universitet och högskolor är kvinnorna i majoritet bland lärare och forskare. Sex av åtta riksdagspartier har kvinnliga ledare. Vi har en kvinnlig statsminister och i regeringen sitter tolv kvinnor och elva män.

I medierna är snedfördelningen antagligen ännu starkare. Jag har inte sökt efter undersökningar som visar detta, eftersom det är så påtagligt både för mig och andra som följer svensk nyhetsrapportering. Kvinnor, kvinnor och åter kvinnor såväl rapporterar som tillfrågas i alla tänkbara ämnen. Denna kvinnoexpertis omfattar allt, från fotboll och ishockey över avancerad och mansdominerad högteknologi till den gängkriminalitet som till nära nog hundra procent är en manlig aktivitet. Vi får veta hur kvinnor tänker, vad de finner intressant och hur de vill lösa olika samhällsproblem.

Ett av de traditionellt mest manliga yrkena, polisens, representeras i polisförbundet av en kvinna. Det är i sin ordning. År 2019 var 33 procent av Sveriges poliser kvinnor. Totalt är 44 procent av samtliga anställda inom polisen kvinnor. Bland de civilanställda är kvinnorna i majoritet, hela 67 procent. När häromåret 43 procent av dem som antogs till polisutbildningen i Malmö var kvinnor blev Caroline Mellgren, som förstår enheten för polisiärt arbete och polisutbildningen vid universitetet, väldigt glad och hoppades att trenden med allt fler kvinnliga poliser skulle hålla i sig.

För ett par år sedan förklarade en ung vacker kvinnlig polis att när hon och andra kvinnliga poliser tog tunnelbanan hem från sen tjänstgöring i Rinkebys nya polishus, så behövde de eskort. Om där enbart hade funnits manliga poliser, hade de då framfört det kravet? Knappast, de skulle inse att det var löjeväckande. Kände de sig otrygga på egen hand, så fick de väl ordna så att de skyddade varandra. Men för en gracil och snygg kvinnlig polis var frågan om eskort säkert relevant och jag tror inte att hon då skulle känna sig helt tillfreds med att eskorteras av en annan ung och attraktiv kvinnlig polis.

Rekryteringsfilmer till Försvarsmakten är ett annat exempel. I de amerikanska är det kristallklart att militär är ett manligt yrke och dessutom ett fysiskt mycket krävande sådant. I de svenska är det antingen kvinnor som är huvudperson eller så är de könsneutrala.

Nu är ju inte krig precis vilken verksamhet som helst. Det gäller att döda sina motståndare, att vinna. Ett land som inte värvar optimalt effektiva soldater, utan av ideologiska skäl medvetet sänker effektiviteten, kommer i krig att få bära ansvaret för att fler soldater dör, både män och kvinnor. Anledningen är att dessa blandade soldatkårer troligtvis kommer att slåss mot motståndare som enbart är män. Det handlar i så fall om att inte riktigt vilja vinna, vilket är detsamma som att förlora och eftersom det handlar om krig, så kan man säga att det är en form av samhälleligt självmord. Man ska heller inte glömma att i krig skadas människor. Kvinnorna klarar skadorna sämre än män.

På ovanstående sätt resonerar inte det svenska försvaret. Exempelvis hade Sveriges grupp med elitsoldater Nordic Battle Group under många år ett stående lejon med en inte särskilt framträdande erigerad penis i sin vapensköld. Upprörda över denna symbol för manlighet klagade en grupp med kvinnliga soldater till EU-domstolen. Svenska politiker var hörsamma och tog bort den anstötliga lemmen. Svenska heraldiker protesterade, men fick inget gehör. Lejonet var bokstavligen kastrerat.

Hösten 2016 släppte Försvarsmakten en ny handbok för svenska militärer. Där står det helt klart att i Sverige föredrar Försvarsmakten politisk korrekthet framför effektivitet. Det finns flera så kallade genderrådgivare på svenska förband. Målet enligt den på Försvarsmakten ansvarige Jan Thörnqvist är att ligga långt före andra länder. Som man kan läsa i boken: ”Svenska förband kan också bidra till att öka medvetenheten inom de multilaterala organisationerna om genderperspektivets betydelse. Detta kan ske genom att utveckla rapportformat som inkluderar gender och föreslå integrering av genderperspektivet vid möten och i planer.”

Ok, vi har kvinnliga poliser i Sverige, vi har kvinnliga brandmän (könsneutralt språk: brandpersoner?) och vi har kvinnliga soldater. Jämställdhet är ett politiskt mål som ligger vänsterliberalerna varmt om hjärtat.

Samtidigt har rimligen staten ansvaret att för viktig samhällstjänst välja den optimalt bästa lösningen. Jag tror att om folket fick välja hade fördelningen mellan manliga och kvinnliga poliser varit mer tydligt snedfördelad till männens fördel.

Men om nu folket av skäl som jag inte tänker gå in på här, också väljer kvinnor till dessa poster, så är det statens plikt i en demokrati att inte göra ett ideologiskt utan ett effektivitetsoptimalt val. Vilket betyder: gärna kvinnor i högre positioner men om det krävs fysisk styrka och andra manliga ”dygder”, då ska det vara män – och i och för sig kvinnor som uppfyller de krav som ställs på män. Ytterst handlar detta om kompetens. Poliserna i Rinkeby ska inte behöva begära extern eskort när de åker hem från jobbet.

Är detta ett reaktionärt perspektiv? Ja, reaktionär betyder att man reagerar och på dumma beslut är det rätt att reagera. Jag och många med mig reagerar på samhällets politisering. Till sin grund är denna totalitär när politikerna varken lyssnar till vad medborgarna vill, eller ser till medborgarnas bästa. I en totalitär stat vinner ideologin både över demokratin och de optimala valen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Konsistenta tankesystem

I en lång artikel i Dagens Nyheter den 8 maj 2022 förklarar Peter Englund varför det ryska folket inte protesterar mot Putins krig. Det är en klok och välskriven artikel, där han bland annat citerar den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt:

Den moderna massan tror inte på någonting synbart, inte på de egna erfarenheternas verklighet; de litar inte på sina egna ögon och öron men bara på sina föreställningar, som kan fångas av vad som helst som är på samma gång i sig självt universellt och motsägelsefritt. Vad som övertygar massan är inte fakta, och inte ens påhittade fakta, utan bara att det system som dessa fakta antas vara del av är konsistent.

Konsistent betyder att den hänger samman och inte är självmotsägande. Inom samhällsvetenskap ställs ibland kravet att en forskningsrapport ska vara ”logiskt konsistent”. Det är begripligt, men det har ingenting med trovärdighet att göra. Vilken skröna som helst är mycket lättare att göra logiskt konsistent än en noggrant verklighetsrefererande rapportering.

Efter denna reflektion om hur massan fungerar lägger Peter Englund inom en parentes till: För övrigt en observation som även hjälper oss förstå fenomen som antivaxxare och klimatförnekare.

Har han verkligen själv skrivit detta? I så fall, är det en markering av att han på inget sätt tänker avvika från det vänsterpolitiska mediamonopolets trossatser? Är det en hommage åt DN:s agendaideologi? Ska han och Peter Wolodarski äta en söndagsbrunch och han vill att stämningen ska vara god? Eller är det en DN-redaktör som petat in satsen, med eller utan Peter Englunds medgivande?

Antivaxxare och klimatförnekare är båda skändande begrepp, halmgubbesignaler för det ideologiskt förbjudna. De som vill diskutera covidvaccinet och anför tung vetenskaplig kritik reduceras till stollar, antivaxxare. Ännu värre med klimatförändringarna, där ideologin – för en ideologi handlar det om – mest bygger på datorsimuleringar. Också här finns det all anledning för medierna att släppa fram opponenter. Istället kallas de för klimatförnekare. Det är barnspråk! Ingen vid sina sinnens fulla bruk är väl klimatförnekare!

Hannah Arendt fångar med begreppet konsistenta tankesystem in en katastrofal universell svaghet, en felprogrammering av det mänskliga förnuftet. Massan är fullt kapabel att ansluta sig till vilket tankesystem som helst, också där mord, folkmord och självmord ingår, det finns det nästan hur många som helst exempel på. Religionerna är ypperliga exempel på ”konsistenta tankesystem” som saknar verklighetsförankring. Mycket bättre än de exempel som Peter Englund anger.

Arendt-citatet passar också utmärkt in på det som pågår i västvärlden och som journalisten och författaren Douglas Murray fångade i titeln på bestsellern The Strange Death of Europe. I brittiska The Guardian sablas den ner av en mycket kritisk kvinnlig recensent, Gaby Hinsliff. Hon skriver (min översättning):

Boken refererar samma missvisande myter som Nigel Farage om att invandringen skulle göra Sverige till Europas våldtäktshuvudstad. Den föga spännande sanningen är att svenska våldtäktslagar är bland de strängaste i världen, och att siffrorna sköt i höjden när dessa lagar skärptes för att ändra sättet att räkna incidenter; det höga antalet våldtäktsanklagelser ses bäst inte som ett bevis på att Sverige har hamnat rännstenen utan att landet utmärks av sin radikalt feministiska inställning till åtal.

Detta är en utmärkt exemplifiering av hur en kvinna med ett konsistent tankesystem lite föraktfullt avvisar en trolig hypotes. Men Gaby Hinsliff vet ingenting på riktigt. Det hon gör är att påstå något som passar samman med hennes ”konsistenta tankesystem”. Den enda rimliga reaktionen vore att ställa frågan ”Är det sant, det måste gå att få ett svar på”, dvs man hanterar påståendet som en prövbar hypotes. Och prövar hypotesen.

Att Sverige har en mycket hård lagstiftning rörande våldtäkt är sant. En person som mot en kvinnas vilja fingrar på hennes kön och sticker in ett finger mellan hennes blygdläppar kan dömas för våldtäkt. Att detta är ett sexuellt övergrepp är klart, men det är ingen våldtäkt i språkbruket. En man kan också dömas om en kvinna, efter att med en väninna diskuterat vad som hände, bestämmer sig för att det var en våldtäkt hon blev utsatt för.

Gaby Hinsliff avvisar den höga våldtäktsstatistiken som politisk propaganda, därför att hon anser sig veta. Så resonerar också kvinnor i det svenska etablissemanget. De frågar inte efter sanningshalten utan tolkar påståendet som rasism och det vet ju alla, att rasismen måste bekämpas. Ett exempel på hur det fungerar:

Hösten 2016 skulle en 33-årig rullstolsbunden kvinna på Gotland åka hem och delade taxi med en för henne okänd man. Hon följde med honom till villan där han bodde, därför att hon behövde låna en toalett. Där våldtogs hon av fem eller möjligen sex män, som samtliga var asylsökande. Eftersom villan var ett HVB-hem så är det troligt att flera av dem juridiskt sett var klassade som barn. Kvinnan var som sagt rullstolsbunden och hade ingen möjlighet att fly. Hennes advokat berättade att hon var chockad, paralyserad och fruktade för sitt liv. Därför vågade hon inte ens försöka göra motstånd.

Männen anhölls men när åklagaren, bedömde bevisningen som för svag och oväntat släppte männen, blev en mängd gotlänningar mycket upprörda, Hela det gotländska etablissemanget ställde sig då på åklagarens sida. De såg de upprörda gotlänningarna som rasister.

Söndagen den 16 oktober 2016 arrangerade feministiskt Initiativ och vänsterpartiet en demonstration. På Facebook kallade de invandrares överrepresentation som sexualbrottslingar för ett ”mystifierat hot utifrån” och en ”förenklad beskrivning av verkligheten”. Våldtäkter var för dem ett mansproblem, vilket väl onekligen måste uppfattas som en ännu längre driven förenkling. Deltagare lockades till manifestationen med följande text: ”Idag visar vi alla rasister och sexister att vi är många, starka och att vi står upp för allas lika värde. Det blir facklor och musik. Tal kommer att hållas av landshövding Cecilia Schelin Seidegård, domprost Mats Hermansson, regionsråd Saga Carlgren, F!:s rättspolitiske talesperson Tomas Pettersson m.fl., och texten ovan kommer att läsas på rumänska, somaliska, dari, persiska, arabiska och kurdiska. ALLA som delar värderingar med manifestationens anda är välkomna!”

Det är väldigt svårt att förstå hur de hade mage att kalla detta för att stå på kvinnornas sida. De företrädde ju inte några kvinnliga intressen, utan tog parti för förövarna. Det var dem det var synd om.

Ungefär 300 personer deltog, många av dem ditresta från fastlandet. Mediernas rapportering ifrågasatte aldrig det goda och rätta med demonstrationen. Domprosten intervjuades i radio. Han var upprörd över mäns sexuella beteende, i synnerhet svenska mäns. Nu måste goda och rättänkande svenskar stå upp mot de mörka krafterna.

Men att den gotländska rullstolsbundna kvinnan blivit våldtagen, det borde ha varit svårt att slingra sig förbi. Och det gick ju att ta reda på hur det låg till med invandrare och våldtäkter, eftersom det inte är en ideologisk utan en empirisk fråga. Redan 1997 granskade Hans Klette, professor i straffrätt vid Lunds universitet, domarna för de 24 män som åren 1989 – 91 dömts för gruppvåldtäkt. 21 av dessa var utländska medborgare. Det framgår inte av rapporten om de tre övriga var av svensk eller utländsk härkomst.

P. Jonasson, en privatperson som ansåg att medierna inte redovisar sanningen tog på sig att gå igenom samtliga fällande domar för sexualbrott åren 2012-17. Det visade sig att män med utomeuropeisk härkomst begått 84 % av de grova våldtäkterna. För överfallsvåldtäkter var siffran för de dömda utländska männen ännu högre, 95,6 procent. Svenskar kom först på fjärde plats, efter afghaner, irakier och somalier. Statistiken över överfallsvåldtäkter, räknat i individer, toppas av somalier och eritreaner. Därefter algerier, irakier och gambier. Också BRÅ:s två senaste undersökningar från 2005 och 2021 visar på en klar överrepresentation för invandrare när det gäller misstankar om våldtäkt.

Jag ska ta ett exempel till, som illustration av ett citat som tillskrivits Mae West: ”När kvinnor går vilse följer männen dem i spåren”.

En januarinatt år 2000 blev en fjortonårig svensk flicka våldtagen av nio invandrarpojkar mellan 15 och 16 år, kända som The Fuck Club. Tillsammans med en kamrat var hon på väg hem från tunnelbanestationen i Rissne. Pojkarna drog in henne i ett parkeringsgarage. Där blev hon våldtagen vaginalt och analt under fyra timmar. Under övergreppen skrattade förövarna åt henne och kallade henne hora. För att hon inte skulle kunna söka hjälp stal de hennes mobil och skor.

I facktidningen Journalisten var Staffan Wolters mest upprörd över att Sverigedemokraterna avslöjat att det var ”invandrarpojkar” och att SD anordnade en demonstration samt delade ut flygblad i Hjulstaskolan, där alla pojkarna var elever. På Expo skrev Stieg Larsson att pojkarna var svenskar, ingenting annat, samt att våldtäkten var en skam för svenska ungdomar. Han skrev också:

Anders Steen /…/ säger är att invandrare på grund av sin kulturella bakgrund är ovanligt benägna att begå gruppvåldtäkter; att det är en del av deras kulturarv. Anders Steen tror nämligen att brutala gruppvåldtäkter av detta slag har något med invandring eller invandrares kulturella bakgrund att göra. /…/ Våldtäkter har inget med invandrarbakgrund att göra. Verkligheten är att vissa män begår våldsbrott mot kvinnor. De kan vara svenskar, finnar eller kineser. De kan vara kristna, muslimer eller judar. De kan stå till höger eller vänster på den politiska skalan.

Vad ska jag dra för slutsats? Att svenska kvinnor hellre låter sig våldtas än att inse att det finns ett samband mellan våldtäktsstatistiken och invandringen från i synnerhet utomeuropeiska länder? Och att männen följer dem? Snacka om att vara fångna i ett ”konsistent tankesystem”!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Konsistenta tankesystem

I en lång artikel i Dagens Nyheter den 8 maj 2022 förklarar Peter Englund varför det ryska folket inte protesterar mot Putins krig. Det är en klok och välskriven artikel, där han bland annat citerar den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt:

Den moderna massan tror inte på någonting synbart, inte på de egna erfarenheternas verklighet; de litar inte på sina egna ögon och öron men bara på sina föreställningar, som kan fångas av vad som helst som är på samma gång i sig självt universellt och motsägelsefritt. Vad som övertygar massan är inte fakta, och inte ens påhittade fakta, utan bara att det system som dessa fakta antas vara del av är konsistent.

Konsistent betyder att den hänger samman och inte är självmotsägande. Inom samhällsvetenskap ställs ibland kravet att en forskningsrapport ska vara ”logiskt konsistent”. Det är begripligt, men det har ingenting med trovärdighet att göra. Vilken skröna som helst är mycket lättare att göra logiskt konsistent än en noggrant verklighetsrefererande rapportering.

Efter denna reflektion om hur massan fungerar lägger Peter Englund inom en parentes till: För övrigt en observation som även hjälper oss förstå fenomen som antivaxxare och klimatförnekare.

Har han verkligen själv skrivit detta? I så fall, är det en markering av att han på inget sätt tänker avvika från det vänsterpolitiska mediamonopolets trossatser? Är det en hommage åt DN:s agendaideologi? Ska han och Peter Wolodarski äta en söndagsbrunch och han vill att stämningen ska vara god? Eller är det en DN-redaktör som petat in satsen, med eller utan Peter Englunds medgivande?

Antivaxxare och klimatförnekare är båda skändande begrepp, halmgubbesignaler för det ideologiskt förbjudna. De som vill diskutera covidvaccinet och anför tung vetenskaplig kritik reduceras till stollar, antivaxxare. Ännu värre med klimatförändringarna, där ideologin – för en ideologi handlar det om – mest bygger på datorsimuleringar. Också här finns det all anledning för medierna att släppa fram opponenter. Istället kallas de för klimatförnekare. Det är barnspråk! Ingen vid sina sinnens fulla bruk är väl klimatförnekare!

Hannah Arendt fångar med begreppet konsistenta tankesystem in en katastrofal universell svaghet, en felprogrammering av det mänskliga förnuftet. Massan är fullt kapabel att ansluta sig till vilket tankesystem som helst, också där mord, folkmord och självmord ingår, det finns det nästan hur många som helst exempel på. Religionerna är ypperliga exempel på ”konsistenta tankesystem” som saknar verklighetsförankring. Mycket bättre än de exempel som Peter Englund anger.

Arendt-citatet passar också utmärkt in på det som pågår i västvärlden och som journalisten och författaren Douglas Murray fångade i titeln på bestsellern The Strange Death of Europe. I brittiska The Guardian sablas den ner av en mycket kritisk kvinnlig recensent, Gaby Hinsliff. Hon skriver (min översättning):

Boken refererar samma missvisande myter som Nigel Farage om att invandringen skulle göra Sverige till Europas våldtäktshuvudstad. Den föga spännande sanningen är att svenska våldtäktslagar är bland de strängaste i världen, och att siffrorna sköt i höjden när dessa lagar skärptes för att ändra sättet att räkna incidenter; det höga antalet våldtäktsanklagelser ses bäst inte som ett bevis på att Sverige har hamnat rännstenen utan att landet utmärks av sin radikalt feministiska inställning till åtal.

Detta är en utmärkt exemplifiering av hur en kvinna med ett konsistent tankesystem lite föraktfullt avvisar en trolig hypotes. Men Gaby Hinsliff vet ingenting på riktigt. Det hon gör är att påstå något som passar samman med hennes ”konsistenta tankesystem”. Den enda rimliga reaktionen vore att ställa frågan ”Är det sant, det måste gå att få ett svar på”, dvs man hanterar påståendet som en prövbar hypotes. Och prövar hypotesen.

Att Sverige har en mycket hård lagstiftning rörande våldtäkt är sant. En person som mot en kvinnas vilja fingrar på hennes kön och sticker in ett finger mellan hennes blygdläppar kan dömas för våldtäkt. Att detta är ett sexuellt övergrepp är klart, men det är ingen våldtäkt i språkbruket. En man kan också dömas om en kvinna, efter att med en väninna diskuterat vad som hände, bestämmer sig för att det var en våldtäkt hon blev utsatt för.

Gaby Hinsliff avvisar den höga våldtäktsstatistiken som politisk propaganda, därför att hon anser sig veta. Så resonerar också kvinnor i det svenska etablissemanget. De frågar inte efter sanningshalten utan tolkar påståendet som rasism och det vet ju alla, att rasismen måste bekämpas. Ett exempel på hur det fungerar:

Hösten 2016 skulle en 33-årig rullstolsbunden kvinna på Gotland åka hem och delade taxi med en för henne okänd man. Hon följde med honom till villan där han bodde, därför att hon behövde låna en toalett. Där våldtogs hon av fem eller möjligen sex män, som samtliga var asylsökande. Eftersom villan var ett HVB-hem så är det troligt att flera av dem juridiskt sett var klassade som barn. Kvinnan var som sagt rullstolsbunden och hade ingen möjlighet att fly. Hennes advokat berättade att hon var chockad, paralyserad och fruktade för sitt liv. Därför vågade hon inte ens försöka göra motstånd.

Männen anhölls men när åklagaren, bedömde bevisningen som för svag och oväntat släppte männen, blev en mängd gotlänningar mycket upprörda, Hela det gotländska etablissemanget ställde sig då på åklagarens sida. De såg de upprörda gotlänningarna som rasister.

Söndagen den 16 oktober 2016 arrangerade feministiskt Initiativ och vänsterpartiet en demonstration. På Facebook kallade de invandrares överrepresentation som sexualbrottslingar för ett ”mystifierat hot utifrån” och en ”förenklad beskrivning av verkligheten”. Våldtäkter var för dem ett mansproblem, vilket väl onekligen måste uppfattas som en ännu längre driven förenkling. Deltagare lockades till manifestationen med följande text: ”Idag visar vi alla rasister och sexister att vi är många, starka och att vi står upp för allas lika värde. Det blir facklor och musik. Tal kommer att hållas av landshövding Cecilia Schelin Seidegård, domprost Mats Hermansson, regionsråd Saga Carlgren, F!:s rättspolitiske talesperson Tomas Pettersson m.fl., och texten ovan kommer att läsas på rumänska, somaliska, dari, persiska, arabiska och kurdiska. ALLA som delar värderingar med manifestationens anda är välkomna!”

Det är väldigt svårt att förstå hur de hade mage att kalla detta för att stå på kvinnornas sida. De företrädde ju inte några kvinnliga intressen, utan tog parti för förövarna. Det var dem det var synd om.

Ungefär 300 personer deltog, många av dem ditresta från fastlandet. Mediernas rapportering ifrågasatte aldrig det goda och rätta med demonstrationen. Domprosten intervjuades i radio. Han var upprörd över mäns sexuella beteende, i synnerhet svenska mäns. Nu måste goda och rättänkande svenskar stå upp mot de mörka krafterna.

Men att den gotländska rullstolsbundna kvinnan blivit våldtagen, det borde ha varit svårt att slingra sig förbi. Och det gick ju att ta reda på hur det låg till med invandrare och våldtäkter, eftersom det inte är en ideologisk utan en empirisk fråga. Redan 1997 granskade Hans Klette, professor i straffrätt vid Lunds universitet, domarna för de 24 män som åren 1989 – 91 dömts för gruppvåldtäkt. 21 av dessa var utländska medborgare. Det framgår inte av rapporten om de tre övriga var av svensk eller utländsk härkomst.

P. Jonasson, en privatperson som ansåg att medierna inte redovisar sanningen tog på sig att gå igenom samtliga fällande domar för sexualbrott åren 2012-17. Det visade sig att män med utomeuropeisk härkomst begått 84 % av de grova våldtäkterna. För överfallsvåldtäkter var siffran för de dömda utländska männen ännu högre, 95,6 procent. Svenskar kom först på fjärde plats, efter afghaner, irakier och somalier. Statistiken över överfallsvåldtäkter, räknat i individer, toppas av somalier och eritreaner. Därefter algerier, irakier och gambier. Också BRÅ:s två senaste undersökningar från 2005 och 2021 visar på en klar överrepresentation för invandrare när det gäller misstankar om våldtäkt.

Jag ska ta ett exempel till, som illustration av ett citat som tillskrivits Mae West: ”När kvinnor går vilse följer männen dem i spåren”.

En januarinatt år 2000 blev en fjortonårig svensk flicka våldtagen av nio invandrarpojkar mellan 15 och 16 år, kända som The Fuck Club. Tillsammans med en kamrat var hon på väg hem från tunnelbanestationen i Rissne. Pojkarna drog in henne i ett parkeringsgarage. Där blev hon våldtagen vaginalt och analt under fyra timmar. Under övergreppen skrattade förövarna åt henne och kallade henne hora. För att hon inte skulle kunna söka hjälp stal de hennes mobil och skor.

I facktidningen Journalisten var Staffan Wolters mest upprörd över att Sverigedemokraterna avslöjat att det var ”invandrarpojkar” och att SD anordnade en demonstration samt delade ut flygblad i Hjulstaskolan, där alla pojkarna var elever. På Expo skrev Stieg Larsson att pojkarna var svenskar, ingenting annat, samt att våldtäkten var en skam för svenska ungdomar. Han skrev också:

Anders Steen /…/ säger är att invandrare på grund av sin kulturella bakgrund är ovanligt benägna att begå gruppvåldtäkter; att det är en del av deras kulturarv. Anders Steen tror nämligen att brutala gruppvåldtäkter av detta slag har något med invandring eller invandrares kulturella bakgrund att göra. /…/ Våldtäkter har inget med invandrarbakgrund att göra. Verkligheten är att vissa män begår våldsbrott mot kvinnor. De kan vara svenskar, finnar eller kineser. De kan vara kristna, muslimer eller judar. De kan stå till höger eller vänster på den politiska skalan.

Vad ska jag dra för slutsats? Att svenska kvinnor hellre låter sig våldtas än att inse att det finns ett samband mellan våldtäktsstatistiken och invandringen från i synnerhet utomeuropeiska länder? Och att männen följer dem? Snacka om att vara fångna i ett ”konsistent tankesystem”!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Polishatet

Påskens kravaller verkar ha kommit som en total överraskning för medierna, men det var ju inte första gången. Ett likartat scenario utspelade sig i Husby 2013, efter att en knivbeväpnad man skjutits ihjäl av polis. 2017 samma sak i Rinkeby. Donald Trump pekade ut Sverige som ett skräckexempel.

Kravallerna 2017 blev en världsnyhet. Den amerikanske journalisten Tim Pool tog sig till Sverige och Rinkeby, där han förföljdes. Unga maskerade män var hotfulla mot honom. På Twitter skrev han att han trodde att han skulle kunna gå runt i områden utan problem men att han hade fel. Det finns en video utlagd på Youtube med 145 000 visningar. Där säger Tim Pool ”I am sorry Sweden, but I find you creepy”.

Den första torsdagen i februari 2018 intervjuades den nya rikspolischefen Anders Thornberg i SVT:s Aktuellt. Han beskrev ett katastrofläge där ingenting såg ut att bli bättre. Gängkriminaliteten blomstrade. Våldtäkterna steg snabbt i antal men många utreddes inte ens. Morden gick före. Allt fler poliser gav upp och letade rätt på ett annat jobb. Eftersom det tar tid att utbilda poliser tedde sig framtiden mörk. Bilder från knarkförsäljning i Vårberg visades. En polis konstaterade att vårt rättssystem inte klarar att hantera tonårsbrottslighet. En femtonåring som haffas för att han säljer knark släpps, och dagen därpå är allt som vanligt.

För mig var detta hemmaplan. Jag bodde då ännu i Vårberg. Också yrkesmässigt hörde jag hemma i förorten. Vid millennieskiftet skrev jag en bok med titeln Miljonprogrammet. Långt tidigare, 1978, gav jag tillsammans med en fotograf ut en bok om Skärholmen. Då var det främst en stadsdel för inflyttare från landsbygden och trångbodda stockholmsfamiljer i närförorter. Min syrra med man och två barn flyttade dit från Solberga och fick ett rum till. Men invandrarna blev fler för varje år och jag minns från början av 1980-talet hur vi forskare diskuterade hur hög procent invandrare en förort kunde tåla. När nådde man en ”tipping point” och allt började gå utför? När började invandrare ta över och etniska svenskar att flytta? En siffra vi gissade på var 35 procent invandrare.

Vi såg också skillnaden mellan förorterna som låg söder om Stockholm. Mälarhöjden var den burgna och mycket svenska förstaden med dyra villor. Inte i klass med Saltsjö Duvnäs men heller inte så långt efter. Blonda barn lekte på skolgårdarna. Så är det fortfarande. Därefter började ”orten”, som man säger i dag. Längre tillbaka sa man miljonprogrammet, trots att detta egentligen innefattade allt bostadsbyggande under en viss period och inte bara de storskaliga förorterna.

Tunnelbanestationerna blev till ett signalsystem med allt hårdare livsmiljöer, ju längre bort från ”stan” de låg. Bredäng med sina gigantiska skivhus, Sätra, Skärholmen och Vårberg. Skärholmens dåliga rykte var grundmurat men Vårbergs var värre. Vårbergsborna i sin tur gillade inte att bli hopblandade med dem som bodde i Vårby gård. Och sedan kom de värsta platserna: Fittja och Botkyrka.

I början av 1990-talet skrev jag en bok om den polske invandraren Kristoffer, som fortfarande är en av mina bästa vänner. Han kom till Sverige pank och med ett falskt körkort i ena skon. Det gick bra för Kristoffer och det var en framgångssaga. Jag var glad i den boken men det var som att jag ägnade mig åt ”fel” sorts berättande. Jag bestämde mig för att på samma sätt följa och skriva om en ”värsting”, som var beteckningen på den tiden. Kristoffer och hans verkstad följdes ett par år senare av John John och hans värld.

Trots att jag var dubbelt så gammal som John John blev också vi nära vänner under det år som vi umgicks. Han var född i Sverige, med portugisiska föräldrar som då bodde i Vårby gård. John John var inte precis Guds bästa barn, en charmfull tuffing som bland annat ägnade sig åt thaiboxning på rätt hög nivå. Jag träffade honom tio år senare i en livsmedelshall. Han skrek mitt namn över hela hallen. Vi halvsprang mot varandra och kramades hårt. Han hade just muckat från ett tvåårigt fängelsestraff. Därefter har jag inte sett honom.

På den tiden jag följde John John umgicks jag också rätt mycket med en politiker som hade suttit i regeringen. När jag hörde min vän politikern resonera kände jag emellanåt ett stänk av obehag, därför att det var så tydligt att han först och främst tänkte principiellt och med samhällets bästa för ögonen. Dessutom, för honom var staten och samhället i stort sett utbytbara begrepp. Han vägleddes av uppfattningen att det som är bra för samhället också är bra för medborgarna och brydde sig inte alltid om att ”tänka färdigt”, det vill säga pröva vad olika åtgärder får för konsekvenser i människors vardagstillvaro. Samhället i form av den svenska staten var mycket närvarande när vi träffades, nästan oavsett vad vi pratade om. Det var ”samhället” som skulle genomföra den ena eller andra åtgärden, samhället borde markera ett bestämt förhållningssätt etc. Medborgarna var mer diffusa. De avtecknade sig som ett ansiktslöst och rätt okänt kollektiv.

Med John John var det tvärtom. I sitt resonerande utgick han från det individuella, vardagliga och konkreta. Problem skulle inte lösas av samhället. När man inte klarar av dem på egen hand, så löser man dem med stöd från familjen, vänkretsen eller i allianser, som hade som minsta gemensamma nämnare att medlemmarna visade familjeliknande solidaritet med varandra. Han var artig och respektfull mot alla – det är man vanligen bland människor med kort stubin. Ibland fällde han privata kommentarer till mig, som ”Var försiktigt med honom, han har mördat två killar”.

Samhället och dess åtgärder var något som fanns ”där borta” och när samhället ville John John något, så ledde det vanligen för honom till en känsla av att vara skändad eller illa hanterad. I sina egna och vännernas ögon var John John en vinnare. Han var en ung snygg kille, socialt skicklig med rena naglar, fräscha kläder och ett stort våldskapital. Han hade en tjock silverkedja om halsen och en Suzuki GSX-R750, en motorcykel man skaffar ”om man vill ta livet av sig”. Han tillbringade ett par tre timmar dagligen i gymmet och var vanligtvis medelpunkten bland dem han umgicks med, inte minst beundrad av tjejerna. I samhällets ögon var han om inte precis en förlorare så ändå en väldigt obetydlig person.

Exempelvis, när han gjorde ett bra jobb som kamratstödjare på en skola, så blev han ändå plötsligt försatt i en sådan situation att han måste säga upp sig, därför att något hänt däruppe i den högre hierarkin, något som han varken hade insyn i eller inflytande över. Han mötte samhället mera i dess beslut än i de resonemang som föregick besluten. I John Johns perspektiv var samhället ofta en kravmaskin och alltid ”något” som han inte kunde kontrollera.

Under januari och februari 1995 fick John John kontakt med polisen i tre olika sammanhang. Det första var när han som vittne blev kallad till förhör. Det gällde en knivskärning av två flickor, som skett under hösten. Nu hade polisen gripit en person som John John visste var oskyldig. De ville höra John John, dels för att få veta om det var rätt person, men de ville också ta del av hans version av själva händelseförloppet. John John hade varit på plats och till och med gripit förövaren, men tvingats släppa honom.

Från mitt perspektiv tedde sig detta vittneshörande som okontroversiellt, men John John var orolig. Man vet aldrig vad polisen kan få för sig. Först och främst ville John John inte vara någon som vittnar det är näst intill samma sak som att ”gola”, dvs att tjalla inför polisen. Att tjalla är rent principiellt något mycket betänkligt. Till en del handlar det om att tjallare kan räkna med att på ett eller annat sätt få plikta för sin lösmynthet (svenskt rättsväsen är inte särskilt bra på att skydda vittnen) men att tjalla är också i sig en diskrediterande handling. Gola eller tjalla reducerar en persons heder. Det är därför något som man helt enkelt inte ska göra.

För John John var det viktigt att göra rätt. Men av det följde inte uppfattningen att världen som helhet bör vara rättvis. John Johns tyckte inte att knivskärningen var hans grej. Genom att vittna tog han bara en onödig risk. Därför, han ville helst slippa ifrån. När vi diskuterade detta var det uppenbart att vi tänkte olika. Jag tyckte själva brottet var av stor betydelse. Den kille som knivskar de båda flickorna hade gjort något så vidrigt, att jag inte skulle tveka en sekund för egen del med att vittna. I den meningen refererade jag tjallandet till någon form av nödvändighet, eller samhällsnytta om man så vill.

John John hade invändningar. ”En av tjejerna slängde faktiskt en flaska i skallen på honom så att den gick sönder och han blödde”.
”Jamen”, sa jag, ”det är väl inte skäl nog för honom att hugga kniven i dom. En flaska i skallen är väl inte så farligt! Det är inte jämförbart.”
”Han blödde”, sa John John. ”Det var nog svårt för honom att veta hur skadad han faktiskt var.”

Avgörande för hur John John skulle förhålla sig var i första hand de personer som var inblandade. Kompisar skall alltid skyddas, det är en grundregel. Och att sända någon till ett flerårigt fängelsestraff på grund av ett krogbråk, det verkar nästan aldrig rimligt. Dessutom, våld eller inte våld, det beror på situationen. Våld är en metod som visserligen skapar, men ibland också löser problem. John John hade i grunden ett ”öga för öga, tand för tand”perspektiv.

Nå, John John blev tvungen att infinna sig till vittnesförhör. När det var över var han ännu mer orolig än tidigare. Den polis som skötte förhöret hade föreslagit att de skulle träffas igen, till och med frågat om han fick hälsa på John John. John John visste inte vad polisen ville, men när jag tyckte att det väl bara var att avvisa förslaget, så såg han osäker ut. Med poliser, det sa honom samtliga hans instinkter, så måste man vara mycket försiktig. Det var till och med så att John John sov dåligt på nätterna på grund av detta. Att han en tid senare fick genomgå ett nytt förhör om samma händelse gjorde inte saken bättre.

Fjorton dagar senare blev han kallad till rättegång i ett helt annat sammanhang. Han hade under föregående år fått sin bil stulen och i samband med återfinnandet debiterats en bärgningsavgift. Nu krävdes det att John John var med på rättegången för att hävda sina intressen. Bilen var av föga värde och den struntade han i, men begripligt nog hade han ingen lust att stå för bärgningskostnaderna. Det slutade med att John John ringde till rätten och slapp närvara, vilket fick honom att känna sig lättad.

Kort därefter blir han återigen kallad till förhör, i ett tredje sammanhang. Den här gången gäller det en före detta arbetsgivare som står åtalad för väpnat rån. John John berättar i telefon för mig att han blivit förhörd i flera timmar.
”Misstänker dom dig för något” frågar jag honom.
”Jag vet inte”, säger John John. Jag hör på honom att han är orolig och lite uppgiven. Polisen ska man ha så lite att göra med som möjligt.

Vid ett senare tillfälle åker vi i min bil och tar en otillåten genväg. En polisbil med tre unga pojkar dyker upp från ingenstans och stoppar oss. John John sjunker ner i sätet, och väser till mig ”Erkänn ingenting!” Jag blir full i skratt och svarar att det är ju meningslöst. Vi är tagna på bar gärning. Jag vevar ner fönstret och säger hej till poliserna. John John stirrar rakt framför sig. Han vill absolut inte att någon av poliserna ska intressera sig för honom. Jag erkänner och får böter på fyrahundra kronor utskrivna.

John John är upprörd, lite grann över att jag erkänner förseelsen men framför allt över att poliser ägnar sig åt något så oväsentligt. Den väg vi använt oss av är främst avstängd för att hindra trafikströmmar i rusningstid. Mitt på dagen är avstängningen omotiverad och svårförståelig bland bilister, eftersom den tvingar dem att ta en ganska lång omväg.

I mitt perspektiv måste medborgarna i ett rättssamhälle stå ut med en del korkade beslut. Det är åtminstone ingen privat ”maffialedare” som tar tull av de trafikanter som ska passera, utan de böter jag betalar går till ett rättssamhälle som jag bekänner mig till. Jag håller därför tillbaka min irritation.

För John John är detta övergripande rättssamhällesperspektiv inte synligt utan det som han uppfattar och som gör honom förbannad är den akuta orimligheten. Därutöver, för honom finns en annan slags generalisering: han avskyr poliser. Poliser har andra kriterier för vad som är rätt och fel än dem han själv bekänner sig till. Poliser är inte rättvisa – de utövar ju inte sin makt med referens till det egna, utan till samhällets förnuft. För John John är poliser människor som har mycket makt men föga omdöme. De har ett stort våldskapital och vill inte sina medmänniskor något gott. De passar inte in i John Johns mall att ”Rätt ska vara rätt och fel är fel”.

Samhället presenterar sig på ett helt annat sätt för John John än det gör för mig. Samhället är farligt och långt ifrån alltid begripligt. Plötsligt riskerar John John att bli indragen i någonting som han inte kontrollera och där det inte finns några möjliga vinster att göra, endast förluster. Att polisen representerar samhället och därmed också honom, det ser han inte. Han tolkar dem på sin egen nivå, som medlem av ett annat gäng. Som fiender.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Om dumheten

I hela mitt liv har jag haft svårt för dumhet. Dumma medmänniskor gör mig ensam. Dumhetsallergin har styrt både mitt privatliv och mitt yrkesliv. Hade jag inte haft en inre moralisk kompass, så hade jag kunnat acceptera diverse orättvisor och lögner. Hade jag jamsat med eller hycklat hade jag varit mer framgångsrik. Nu blev det inte så.

Under närmare två decennier betraktades jag som expert på romerna och deras liv. Som bisyssla till min tjänst som universitetslärare reste jag land och rike runt och förklarade hur romerna tänkte och varför de levde och gjorde som de gjorde. Jag var sakkunnig för Invandrarverket och skrev bland annat på deras uppdrag en liten bok som besvarade de vanligaste av de frågor som restes inom skolan och sjukvården samt av myndigheter som polis och socialtjänst.

Att vara utsedd till expert var lönsamt på flera plan. Först ekonomiskt naturligtvis, därför att det är välbetalt att föreläsa utanför universitetsvärlden. Det var också egobefrämjande, att ständigt få applåder och blir respektfullt behandlad. Och inte minst det tredje: genom de diskussioner och exemplifieringar som följde på föreläsningarna fick jag veta mer och kunde fördjupa mina kunskaper.

Det var rätt sällan jag mötte kritik, antagligen därför att åhörarna förstod att jag var imponerad av romernas kulturella kompetens och deras förmåga att överleva under mycket hårda villkor. Det betydde dock inte att jag stack under stol med kriminell försörjning eller andra frånstötande drag. Jag sa som det var. Eller mera precist: hur jag uppfattade att det var. Det gjorde att åhörarna både vågade fråga och berätta vad de hade problem med. De måste inte väga sina ord på guldvåg. Deras okunnighet störde mig inte, därför att de som frågade hade ett genuint behov av att få veta. De var vetgiriga på det sätt som jag också är. De var alltså inte dumma. Efterföljande samtal och diskussioner gjorde att jag tyckte om mina åhörare.

Efter ett årslångt fältarbete publicerade jag 1998 mitt magnum opus i detta ämne: Svenskar och zigenare. Som jag tidigare redogjort för utsattes jag för ett mediadrev med intensiv smutskastning. Jag ska inte upprepa mig, men det är och förblir ett av mitt livs trauman. Konkret ledde det till att jag som föreläsare och expert på romer (zigenarexpert kallades det på den tiden) förpassades ut i kylan.

För mig var det både bittert och paradoxalt. När jag skrev en tjock bok som visade att jag behärskade mitt ämne så ledde det inte till fler uppdrag utan färre – ja nästan inga alls. Innan detta var ett faktum tänkte jag, lite naivt, att så dumma är nog inte folk. De förstår att jag blir skändad för att jag är kunnig, inte därför att jag är okunnig. Det syns ju att de som dömer ut mig ingenting kan. Det gick inte att dölja att de oftast inte ens läst den bok som de hällde saltsyra över. Lärare, barnmorskor, socialsekreterare, jurister och kommunala bostadsförvaltare behövde även i framtiden få romernas beteende förklarat för sig. Det skulle de inte få av föreläsare som beskrev hur de rasistiska svenskarna förtrycker romer. Det gav ju inte svar på deras frågor.

Jag misstog mig och minns att det var en insikt som gjort riktigt ont och som jag inte ville ha. Precis så dumma är folk, åtminstone de som engagerar föreläsare! Därmed inleddes resten av min livsresa, med återkommande bekräftelser på dumhet. Jag ska ge två exempel. De kan lika gärna beskrivas som elakhet eller ondska. För mig bara är det bara varianter av dumhet. Oförmågan att förstå att de både skadar sin egen sak och dem som de skändar är dumhet. Lögn är också dumhet.

Den första exemplet gäller ”det ideologiskt förbjudna”, det vill säga förbudet mot att ta del av kunskap som av etablissemanget stämplats som kontroversiell, alltså kunskap av samma slag som den jag beskrivit ovan. Den här gången gäller det kulturmarxismen.

Frankfurtskolan bildades på 1920-talet. Jag ska inte upprepa dess historia, den finns lättillgänglig på nätet. Så gott som alla medlemmarna hade judisk bakgrund och alla var marxister: Max Horkheimer, Theodor Adorno, Wilhelm Reich, Eric Fromm och Herbert Marcuse, för att nämna de största namnen i den första generationen. Alla var på det klara med att bolsjevismen hade misslyckats. Visst, i Ryssland hade en revolution genomförts men Västeuropas arbetare var kallsinniga. De valde treenigheten nationen (framför klassen), religionen (opium för folket) och familjen (kapitalismens och patriarkatets fundament). De valde också den socialdemokratiska revisionen framför den kommunistiska revolutionen.

Den nya strategin blev att istället för revolution gå ”den långa vägen” och erövra det västerländska samhällets institutioner. För Frankfurtskolans medlemmar, som alla var intellektuella med överklassbakgrund, var det antagligen inte särskilt smärtsamt att skifta fokus från arbetarna till borgarna. De var mera bokmalar och teoretiker än revolutionärer och praktiker.

Efter andra världskriget och nazismens brott mot judarna uppdagats i sin skrämmande omfattning, blev drivkraften för Frankfurtskolan att aldrig mer skulle judarna eller någon minoritet inom det västerländska majoritetssamhällets domäner behöva riskera marginalisering, förföljelse eller utplåning. Den europeiska överklassens möjlighet att förtrycka sina medmänniskor måste förstöras. Rasismen blev huvudfienden.

Om detta fick jag inte skriva, det borde jag ha förstått. En Expo-skribent som jag inte visste vem det var, Daniel Vergara, påstod att ”Arnstberg har på sin blogg skrivit att judiska intellektuella har en ”dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni”. Så här lyder den text han refererade till:

När Frankfurtskolans medlemmar efter att nazisterna kommit till makten 1933 såg sig tvingade att fly till USA och fick möjlighet att återupprätta sitt forskningsinstitut vid Columbia University i New York, så fick de visserligen en fristad, men de var helt på det klara med att också USA var ett rasistiskt samhälle med starka judefientliga strömningar. Den samhällskritik som de förde fram fick därför omedelbart gehör i USA:s politiskt liberala kretsar, i synnerhet de judiska. Frankfurtskolan föreföll att ha ett recept för framtidens samhälle, befriat från kapitalet, nationen, patriarkatet, religionen och rasismen. De hade också en individuell befriande terapi att erbjuda medelklassen: psykoanalysen. Med andra ord: full pott! I förordet till ”The Authoritarian Personality” från 1950 med Theodor Adorno som huvudförfattare skriver projektets ledare Max Horkheimer: ”Vårt mål är dock inte bara att beskriva fördomarna utan även att förklara dem, i syfte att bidra till deras utrotning … Utrotning innebär omskolning, vetenskapligt planerad på basis av vetenskapligt uppnådd förståelse och skolning är i strikt mening till sin natur personlig och psykologisk.”

Till detta ska läggas den dolda agendan: att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni. Här kommer skuldtänkandet in. Europas och USAs västerländska makt- och kulturelit hade en skuld till alla jordens förtryckta. Aldrig mer skulle någon minoritet inom det västerländska majoritetssamhällets domäner behöva riskera marginalisering, förföljelse eller utplåning. Den europeiska överklassens möjlighet att förtrycka sina medmänniskor måste förstöras.

Här gäller det att läsa rätt. Det är väl belagt att Frankfurtskolan hade som agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni. Betänk att detta hände åren under och kring andra världskriget och de hade all anledning att kämpa för sin egen överlevnad. Det hindrar inte att man kan diskutera frågan, men observera att det inte är på det sättet som Expo citerar mig. Enligt dem skriver jag att: judiska intellektuella har en dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni. Märk skillnaden i subjekt (Frankfurtskolan, inte judiska intellektuella) och tempus (hade, inte har). Min text handlar inte om nutid utan om Frankfurtskolans historia. Dessutom, detta är en av flera texter i ett av mina återkommande teman, nämligen sökandet efter rötterna till det som den brittiske journalisten och politiske kommentatorn Douglas Murray fångat med sin boktitel The strange death of Europe.

Nedan det andra exemplet.

I mars 2017 ringde riksdagsledamoten Anna Hagwall upp mig. Hon hade just blivit utesluten ur Sverigedemokraterna men satt kvar i riksdagen som politisk vilde. Till skillnad från andra politiska vildar ville hon fortsätta att göra skäl för sin lön och initierade en seminarieserie. Hon frågade om jag kunde tänka mig att föreläsa i riksdagen. Det är ju inte precis vilken plats som helst. Vi bestämde att jag skulle tala om yttrandefrihet. Om det var jag eller hon som valde ämnet minns jag inte.

Aftonbladet rapporterade att liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, kallade seminariet för motbjudande och krävde att Hagwall ställde in arrangemanget. Motbjudande? Ett föredrag om yttrandefrihet!

Som forskare och debattör rör jag mig inom ett område som är impregnerat/infekterat av politik: etniska minoriteter, kulturmöten (eller snarare kollisioner), mångkultur, feminism, invandrarfrågor, politisk korrekthet. Naturligtvis kan man säga att jag sysslar med politik men det är inte min egen uppfattning. Jag vill hävda att jag tillämpar vetenskapligt tänkande och vetenskapliga konventioner på områden som är starkt politiserade. Det betyder att jag inte ansluter mig till något parti och heller inte ställer upp på vad jag betraktar som aktivism. Däremot kan jag tänka mig att tala för vilka församlingar som helst. Jag har inga problem med att hamna i så kallat dåligt sällskap. För det första kanske det inte är så dåligt som påstås. För det andra har jag ett starkt politiskt immunförsvar. För det tredje är det väl bättre att de som har andra åsikter får höra vad jag har att säga, än de som redan tycker som jag. Plus att jag strävar efter att förutsättningslöst lyssna till deras argument.

Det handlade om en öppen föreläsning och jag var nyfiken på vilka som skulle dyka upp. Kom några riksdagsledamöter från SD? (det gjorde det inte, partiledningen förbjöd dem att delta). Eller kanske från något annat parti? (Det gjorde det inte heller) Det bör också sägas att i mina ögon hedrade det Anna Hagwall att hon efter uteslutningen fortsatte med politiskt arbete, istället för det som vanligen är fallet med politiska vildar, att de enbart stannar kvar för att kunna kvittera ut sina höga löner.

Jag frågade Anna om det inte var lite obetänksamt att kritisera Bonniers. Hon svarade att det hade hon aldrig gjort. Hon hade inte nämnt Bonniers vid namn utan bara påpekat risken med att en ägare samlar på sig så mycket mediemakt – något som är väl känt och nog generellt uppfattas som både sant och ett problem. Det har i sig inte med ”det judiska” att göra. Antagligen var det så att SD-ledningen helt enkelt ville ha in en annan person på hennes riksdagsplats och såg en möjlighet att bli av med henne. Men hade hon sagt att Bonniers var en av de stora ägarna och att det fanns en judisk koncentration inom ägandet av svenska medier, precis som på Wall Street och i Hollywood, så hade det också varit sant. Och eftersom jag som forskare anser att jag befinner mig i sanningsbranschen, är det varken antisemitiskt, rasideologiskt eller ens kontroversiellt med ett sådant konstaterande.

Ett samhälle där det är förbjudet att påtala sakförhållanden, och där det är legitimt för agendajournalister att både sprida lögner och skända meningsmotståndare, är ett samhälle där de intellektuella bör hissa varningsflaggan. Detta ska inte tolkas som att jag ägnar mig åt eller skjuter in mig på frågor om judisk maktkoncentration. Det gör jag nämligen inte. Jag är varken kunnig eller särskilt intresserad.

Nåväl, jag höll en föreläsning där jag inte i detalj minns vad jag sa, men jag är helt säker på att den varken var rasideologisk eller antisemitisk, därför att några sådana strängar finns inte på min lyra. Salen var fullsatt. Jag kände igen en och annan, bland andra en professor som flugit ner från Umeå för att lyssna till vad jag hade att säga. I en paus bjöd Anna Hagwall på kaffe och smörgåsar (som hon själv bekostade) och jag blev intervjuad av någon som jag förmodade var med i Nordiska motståndsrörelsen. Skulle jag ha sagt att ”dig vill jag inte tala med”, hade jag inte varit bättre än mina vedersakare.

Jag svarar så gott jag kan på frågor som jag får. Alltid och utan undantag, bara jag har tid. Hur de tolkas och vilken kontext mina svar placeras in i, kan jag inte styra och det intresserar mig heller inte särskilt. Det betyder inte att jag stöder Nordiska motståndsrörelsen och heller inte att jag gillar dem. Men observera, jag passar inte heller nu på att tala om att jag tycker illa om dem. Vad jag anser om dem, det kan jag skriva i ett relevant sammanhang, vilket jag vid några tillfällen också gjort. Men eftersom jag inte sysslar med politik utan med opinionsbildning på samhällsvetenskaplig grund, är mina politiska preferenser irrelevanta.

Det kan tilläggas att när jag sent på kvällen kom hem, efter att bland annat med stigande upprördhet lyssnat till en lågmält sorgsen kvinna som av sin dotter förbjudits att träffa sina barnbarn därför att dottern ansåg att mamman var rasist, blev jag av min mycket upprörda och gråtande hustru anklagad för att vara ”högerextremist”. Hon tyckte att jag borde ha tackat nej till att hålla föreläsningen. Den kvällen när jag gick till sängs malde tankarna. Jag kände mig vanmäktig inför denna kompakta dumhet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Varning för begreppet liberal demokrati

Jag är inte ensam om att intressera mig för Ungern, ett land som med en stark ledare, stödd av folkmajoriteten, lyckas hålla stånd mot globaliseringen och den samhällsupplösning som sprider sig i västvärlden. Efter 12 år vid makten vann Viktor Orbán och Fidesz i april återigen en förkrossande seger i det ungerska valet. De flesta förståsigpåare trodde att valet skulle bli mycket jämnt och hoppades att Orbán skulle bli bortröstad, men så blev det inte. Viktor Orbán och hans parti Fidesz vann en jordskredsseger, de fick till och med en kvalificerad majoritet.

Den där typen av journalistiskt önsketänkande såg vi också prov när Donald Trump till journalisternas förvåning segrade över deras favorit, Hillary Clinton. Det snällaste man därvid kan säga är att medierna har svårt att begripa sig på folkviljan.

Mindre än en vecka efter att det ungerska folket utsett Viktor Orbán till sin ledare kallade Dagens Nyheter Orbán för en autokrat, vilket är en synonym till diktator, envåldshärskare, självhärskare, tyrann och despot:

Sedan Orbáns Fidesz tog makten för andra gången 2010 har den liberala demokratin i Ungern i praktiken monterats ner. Domstolarna lyder numera under regeringen. Omkring 80 procent av nationella nyhetsmedier kontrolleras direkt eller indirekt av Fidesz, enligt en genomgång av European Federation of Journalists.

I Värmlands folkblad kunde man läsa att Orbán, sedan han kom till makten år 2010, ”framgångsrikt raserat demokratin” och att den ungerska regeringen är antisemitisk, eftersom den stängt George Soros universitet i Budapest. Jag suckar. Så fort kritik riktas mot något judiskt är det numera alltid i mediernas ögon antisemitism. George Soros och Centraleuropeiska universitetet motarbetades inte utifrån någon antisemitisk agenda utan därför att de är fiender till det traditionella värdekonservativa samhälle som Viktor Orbán vill stärka och upprätthålla – det politiska program som han har folkets mandat att genomföra. Vad har George Soros i den vägen, utom alla de pengar som han lyckats korpa åt sig via hedgefonder och genom att spela på olika valutor, också den svenska? Skickligt men knappast särskilt hedersamt. Dock framför allt, i en demokrati bör det inte vara gångbart som politisk valuta.

En av de personer som jag intresserat mig för, i syfte att få veta mer om Ungern, heter Frank Furedi, en engelsk sociologiprofessor med ungerskt ursprung. På 1970-talet tillhörde han den revolutionära vänstern men har uppenbarligen blivit klokare med åren. 2017 skrev han en bok med den talande titeln: Populism and the European Culture Wars. The Conflict of Values Between Hungary and the EU. Det ledde till att inbjudningarna till olika evenemang och föreläsningar glesnade betänkligt. Eftersom han berättade något positivt om Ungern var det nästan som att han över en natt blev persona non gata:

Jag är ingen apologet. Jag har aldrig sagt att den ungerska regeringen är några änglar och att de inte gör misstag. Allt jag sa var att det hade organiserats en rätt frånstötande propagandakampanj som går helt på kollisionskurs med vad som i verkligheten händer i Ungern.

Med anledning av en annan av Frank Furedis böcker, 100 years of Identity Crisis: Culture War Over Socialization intervjuades han i november 2021 av Peter Whittle på bloggen The New Culture Forum. Samtalet är videofilmat och finns utlagt på Youtube. Där säger han bland annat:

EU kritiserar Ungern för att vara auktoritärt och putiniserat. Men gör en jämförelse mellan hur den ungerska regeringen hanterar en protestdemonstration och hur Macrons regering i Frankrike gör. När de gula västarna demonstrerar i Frankrike riskerar demonstranterna livet. Omkring 12 personer har blivit dödade under de senaste åren och det polisvåld som demonstranterna utsätts för är omfattande. När hundratusen demonstranter i Budapest gapar och skriker mot regeringen och det handlar om en rätt militant demonstration. så tittar polisen bara på och begränsar sig till att se till att ordningen upprätthålls. Där finns inget våld och med tanke på att Ungern beskylls för att vara auktoritärt medan Frankrike betraktas som superdemokratiskt och superliberalt, så måste man dra slutsatsen att det tillämpas dubbla måttstockar. Det går att ge många exempel. Det mest groteska och det som verkligen upprör mig är när det påstås att den ungerska regeringen är antisemitisk. Budapest har den näst största judiska befolkningen i Europa och där finns en blomstrande judisk kultur. När mina engelska vänner hälsar på mig i Budapest så lägger de märke till alla dessa reklamaffischer för judisk klezmermusik och andra judiska aktiviteter och det finns absolut inget klotter på dem. Föreställ dig, säger de, att liknande affischer skulle sättas upp i östra London eller i Bradford. De skulle förstöras så gott som omedelbart. Ett annat exempel är att det finns åtta eller nio judiska restauranger i Budapest. Inte en enda av dem har polisskydd. De behöver inte skyddas. Om du åker till Bryssel eller Paris så är det otänkbart med en judisk restaurang utan att det står ett par poliser eller vakter utanför, för att skydda den. Det är ett slags dubbla måttstockar där det målas upp en bild av Budapest och Ungern som är en rent disneyfierad fantasi.

Så mycket för lögnen om antisemitism. Ännu konstigare är emellertid beskyllningarna mot Orbán, att han är en autokrat. I mina ögon är Ungern ett mycket mer demokratiskt land och Orbán en mer demokratisk ledare än kanske någon annan av EU:s alla politiker och höga byråkrater. Jag har en nämligen en ”primitiv” och deskriptiv syn på vad en demokrati är och tolkar ordet bokstavligt, det vill säga som folkstyre. Den ledare som tydligast i allmänna val får folkets förtroende är den mest demokratiska. Sedan finns det för mig också en fyrdelad skala, när det gäller hur demokratin är uppbyggd:

Bäst: Direktval och beslutande folkomröstningarMycket bra: Representativa val och beslutande folkomröstningarGanska bra: Representativa val och rådgivande folkomröstningarBra, men ett minimum: Representativa val

Det är svårt att gå emot mig och andra som har denna demokratisyn, men det går att trixa med själva demokratibegreppet. Det är det som Dagens Nyheter gör när de skriver att den liberala demokratin har monterats ner i Ungern. De syftar nämligen på de ideal som EU kämpar för och där globaliseringen, antinationalismen och mångkulturen är sådant som en demokrati måste bejaka.

1997 introducerades i en artikel i den amerikanska tidskriften Foreign Affairs ett intressant motbegrepp; den illiberala demokratin. Utgångspunkten var en fråga som diplomaten Richard Holbrooke ställde alldeles efter att kriget i Jugoslavien avslutats:

Antag att valet var öppet utlyst och korrekt genomfört men att de som valts är rasister, fascister och separatister som är öppna motståndare till fred och återintegrering – det är dilemmat.

I samma artikel citerades också den högt respekterade statsvetaren Samuel P. Huntington:

Val, öppna, fria och rättvisa, är kärnan i demokratin, det oumbärliga sine qua non. Regeringar som kommer till makten genom allmänna val kan vara ineffektiva, korrupta, kortsiktiga, oansvariga, dominerade av speciella intressen och oförmögna att anta en politik som efterfrågas av allmännyttan. Dessa egenskaper gör sådana regeringar oönskade men de gör dem inte odemokratiska. Demokrati är en offentlig dygd, inte den enda, och demokratins förhållande till andra offentliga dygder och laster kan bara förstås om demokrati tydligt separeras från andra karakteristika hos politiska system. (The third wave: democratization in the late twentieth century. Norman: University of Oklahoma Press 2019).

Därmed blev det tydligt att begreppet liberal demokrati stod för en moralisering av det deskriptiva demokratibegreppet. Det är en stöld helt på linje med den som Östtyskland och Nordkorea iscensatte när de påstod att deras stater var demokratiska.

Det är med denna uppfattning av vad som är demokrati som DN:s ledare påstår att Viktor Orbán, EU:s med det klassiska demokratibegreppet mest demokratiska ledare, är odemokratisk. Det är också detta synsätt som gjorde det möjligt för Stefan Löfven att påstå att Sverigedemokraterna, det politiska parti som nu har den största folkrörelsen bakom sig, är odemokratiskt. Det politiskt oanständiga ligger i att medan det klassiska demokratibegreppet handlar om folkets vilja, så refererar begreppet liberal demokrati till elitens vilja.

År 2014 definierade Viktor Orbán själv sin politik och Ungerns framtid som illiberal. Han genomskådade demokratibegreppets moralisering, det vill säga att begreppet liberal står för det mångkulturella, globalistiska och (faktiskt) demokratifientliga byråkratstyre som Europa med EU har hamnat i. Han är dessutom tillräckligt gammal för att se släktskapet med Sovjetunionen, som också styrde medborgarna med hjälp av moraliska diktat. Det är bara drygt trettio år sedan Ungern slapp kommunismen och ungrarna är uppenbart glada över att ha fått tillbaka sitt land och sin kultur. De ser hur EU visar upp skrämmande likheter med kommunistryssland.

Om ungrare i gemen också har genomskådat begreppet liberal demokrati är inte lätt att säga, men de förstår värdet med en stark politisk ledare som sätter det egna folket i första rummet. En fråga som är värd att utreda är varför inte svenskarna gör det.

Nu växlar jag ner till en avgörande politisk fråga som i Sverige är näst intill tabuerad: Hur ska problemet hanteras, att det inte föds tillräckligt många barn i Europa för att befolkningen ska vidmakthållas? Det finns två vägar. Antingen kan man, vilket är EU:s, Sveriges och den liberala demokratins linje, fylla på med immigranter. Eller så kan man, som Ungern, välja en familjepolitik som uppmuntrar medborgarna att föda fler barn.

Den ungerska regeringen har därför infört ett program med det uttalade målet att det ska födas fler ungerska barn. Flerbarnsfamiljer har möjlighet att få huslån utan att behöva betala ränta. De kan också få dessa lån om de förbinder sig att föda minst tre barn. Kvinnor som föder fyra eller fler barn är på livstid befriade från att betala inkomstskatt. Barnfamiljer kan få 80 000 kronor i bidrag till att köpa bil – men bara om den har minst sju säten. Dessa och andra införda förmåner har resulterat i att barnafödandet ökat med nästan 25 procent under det senaste decenniet, från 1,25 till 1,55 barn per kvinna.

Robert och hans fru Kata har fått 20 miljoner forint i lån från staten, det motsvarar ungefär 660 000 kronor, till en ränta som är bättre än någon av de kommersiella bankerna kan erbjuda. Hälften av pengarna behöver de aldrig betala tillbaka, men bara om de uppfyller sin del i kontraktet.

– Det är lite konstigt för den där känslan av tvång finns ju där, säger Kata, som berättar att hon efter första barnet kände sig tveksam till om det skulle funka att skaffa tre, men att hon nu efter det andra barnet känner sig mer trygg med att det kommer funka.

Programmet har inte bara med åldersstrukturer och befolkningspyramider att göra utan det handlar också om att Ungern ska fortsätta befolkas av ungrare. Det finns således en önskan att bevara det ungerska folket. För svenska vänsterpolitiker och debattörer är detta provocerande. Ledarskribenten Sofia Nerbrand tyckte att det var stötande ”att staten letar sig in i livmodern”. Hon skrev att ”Nu går skam på torra land” och att en ”retorik och politik som premierar det egna folket och stänger ute andra ska inte ha en plats i dagens Europa”. Hon ansåg att policyn för tankarna till Nazityskland.

Den socialdemokratiska socialförsäkringsministern Annika Strandhäll tyckte samma sak och twittrade att dessa förslag ”osar 30-tal” samt att Viktor Orbán ”skapar dimridåer för vad den här typen av politik gör med den självständighet kvinnor kämpat för”.

Vad är det då dessa båda vänsterfeminister angriper? Svaret är att Ungerns regering, till skillnad från Sveriges, förstått att den låga nativiteten är ett demografiskt problem. Med andra ord, det Annika Strandhäll egentligen skrev var att Ungerns familjepolitik påminde om den som svenska socialdemokrater framgångsrikt förde på trettiotalet.

Att Ungerns regering ilsknade till och att vice statsministern Zstolt Semjen kallade Annika Strandhäll för ”en sjuk varelse” är inte förvånande. Det omdömet förtjänade hon.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Söndagskrönika: Helgar ändamålet medlen?

Första gången jag fick läsa i en dagstidning att jag var nazist var 1998. Det var naturligtvis obehagligt men framför allt var det osant. Jag hade skrivit en forskningsrapport om relationen mellan svenskar och zigenare, som var tidens gängse benämning på romer. Den boken byggde både på många års studier och ett grundligt fältarbete. Det jag kom fram till håller fortfarande alldeles utmärkt.

Jackie Jakubowski, en av Dagens Nyheters kulturskribenter som jag aldrig träffat, och som förmodligen inte heller hade träffat så många romer i sitt liv, visste i kraft av sin ideologiska övertygelse bättre än jag. Han ansåg sig därför ha rätt att kalla mig nazist, till på köpet ”en gammal övervintrad”. Uppenbarligen var jag brådmogen eftersom jag ännu inte fyllt två år när andra världskriget slutade.

Hur detta relaterade till mitt forskningsresultat förklarade han inte. Han ville bara att jag skulle hålla käften. Samtidigt var det en varning till andra att de riskerade denna typ av skändningar om de inte höll sig i den accepterade tankefållan. Att det han dömde ut var en forskningsrapport var ingen ursäkt. Inte heller forskare skulle minsann inbilla sig att de hade någon rätt att redovisa olämpliga slutsatser, hur välgrundade de än var.

Den 2 oktober 2015 skrev jag en krönika på min blogg med titeln Så vitt jag vet. Där diskuteras den ideologiproduktion som kallas ”vithetsforskning”, det vill säga att vithet minsann inte är något att vara stolt över. Jag tycker det är fel att denna typ av tänkande letat sig in i akademierna och fortsatte på samma tema och med samma ”vithetsbegrepp”, men vände på perspektivet:

Därmed kommer vi in på vad den vita rasen uträttat och då hamnar vi tveklöst inom ett förbjudet område. Här finns ord som inte får sägas, tankar som inte får tänkas. Det som får sägas är att den vita rasen förtrycker andra folk. De har koloniserat och exploaterat resten av världen. De har uppfunnit den där djävla kapitalismen och är världens mest farliga och hemska ras. Den som inte förstår det bör skaffa sig lite elementär kunskap om nazism, andra världskriget, herrefolksmentalitet och – framför allt – Förintelsen. Detta är vad den vita rasen åstadkommit!

Så finns det ju en del annat också förstås. Allt det där som vi i dag tar för självklart. Visst, vita människor, i synnerhet män, har gjort en massa ont under sin existens. Men det har ju alla folk och raser gjort, utan undantag! Tar vi slavhandeln som exempel så var den första person som legalt ägde en slav i USA inte vit utan svart. I juli år 1651 hade Anthony Johnson från Angola fem svarta slavar, som arbetade för honom i Virginia. Ser vi på den arabiska slavhandeln i Afrika så varade den längre och omfattade miljoner fler afrikaner än den transatlantiska slavhandeln. Och vilka fångade, samlade ihop och såldes afrikanerna som slavar till araberna? Svar: andra afrikaner.

Det som skiljer ut vita västerlänningar är inte illdåden utan att de har skapat världens bästa samhälle, världens bästa välstånd, världens bästa tänkande alla kategorier. Det är därför alla jordens folk, hur stolta de än är över sig själva, vill bli delaktiga i den västerländska vita rasens storverk. Alla vill ta del av deras uppfinningar: köra runt i deras bilar, flyga med deras flygplan, anlita deras sjukvård, bo i deras samhällen och bostäder, lyssna på deras radiosändningar, se deras filmer och teveprogram, arbeta med deras datorer, ägna sig åt deras sporter och fritidssysselsättningar. Kort sagt: den vita rasen är inte bara bäst i världen utan den bästa någonsin – och det har alla andra raser fått del i. De vita har motat bort religionen från sitt tänkande, uppfunnit demokratin, åsiktsfriheten, tryckfriheten, mänskliga rättigheter, flyktinghjälp … ja ta vilket område som helst, så befinner de sig främst i ledet. Utom kanske när det gäller tortyr. Vissa säger att kinesisk tortyr är bäst i världen.

Och högst inom den vita rasen står den vite heterosexuelle mannen. Är det någon som alla världens folk borde sätta på en piedestal, också de vita kvinnorna, så är det den vite mannen. Den som nu läser detta och storknar av ilska: kom med sakargument, visa att påståendet inte är sant. Då menar jag inte ”kompletteringar”, som att kvinnorna också har bidragit. Självklart är det så, men håller vi oss till perioden från upplysningstiden och fram till i dag, så är männen i förkrossande majoritet när det gäller framåtskridande och utveckling. Det är framför allt de vita männen som skapat det västerländska samhälle som med sin levnadsstandard lockar så många människor att försöka ta sig in i västerlandet, att de till och med riskerar sina liv.

Det är hög tid att vi sträcker på oss. Vi finns, vi har rätt att se oss själva och vara stolta över det vi själva och våra förfäder har gjort, inte bara för oss själva utan för att jorden ska bli en bättre planet att leva på. Går den vita västerländska civilisationen under, så försvinner också mycket av det vi åstadkommit. Det blir mänsklighetens största förlust, någonsin.

Tycker ni kära läsare att den där texten visar att jag är nazist? Är det typiskt för nazister att de vrider och vänder på begreppen för att få syn på något annat än det som sägs? För Expo är detta ”beviset” på min nazism och jag hamnade i deras arkiv. Därmed fick aktivistjournalister, som Daniel Suhonen, Isobel Hadley-Kamptz och Patrik Oksanen ett vapen att använda, dels mot mig, men framför allt mot andra som tänkte i samma banor som jag. Daniel Suhonen har för övrigt deklarerat sitt eget samhällsideal, utan att det diskvalificerar honom som tyckare i den svenska offentligheten:

Jag vill ha en politik där man varje morgon kan bidra till ett socialistiskt samhällsbygge och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta – då gör vi det.

Och för Isobel Hadley-Kamptz, numera ledarskribent i Dagens Nyheter, jag erinrar mig att hon på valnatten 2010 twittrade att hon ville döda meningsmotståndare. Det förvånar mig inte heller, när hon skriver att konspirationsteorierna kring George Soros är påhitt och att den som skriver att romer stjäl är rasist. Och alla som skriver på nättidningen Fria Tider är rasistsvin. Suck, alla dessa invektiv Isobel Hadley- Kamptz så lättsinnigt och utan någon som helst sakkunskap sprider omkring sig! Jag förstår varför hon, tyvärr rätt framgångsrikt, fört ett veritabelt korståg och ivrat för att tidningarnas kommentarsfält helst borde stängas, eller åtminstone censureras.

Patrik Oksanen är på samma linje. Häromåret tyckte han i Aftonbladet det var helt ok att tysta Trump och stänga av Swebbteve från Youtube. Han försvarar energiskt maktens yttrandefrihet, men meningsmotståndare och vanligt folk som formulerar sig grovt, de vill han ha tyst på. En kommentar på Flashback:

Intressant att den rysshatande tjockisen gafflar om yttrandefrihet när han själv vill begränsa den. Han hade en kampanj mot Granskning Sverige bl.a. Där han ville strypa yttrandefrihet för dem.

Första gången jag utsattes för denna skändning frågade jag en erfaren jurist och vän om jag inte kunde stämma tidningen. Varför skulle jag finna mig i att det påstods något om mig, som bevisligen var osant? Det var ju rimligen ett mål som jag måste vinna! Han svarade ”Glöm det, du har inte råd. Det kostar massor av pengar som du inte har, och utgången är alltid osäker.” Han konstaterade att yttrandefriheten fungerar för journalister, också när de blåljuger och skadar människor. Men att rättvisa i det sammanhanget skulle finnas för vanligt folk med vanliga inkomster? Icke sa Nicke.

Dessa vänsteraktivister varken kan eller vill ta till sig det jag påstår. De letar bara efter formuleringar som kan vändas emot mig, tveklöst avsiktligt. De trollar bort att det är deras begrepp jag vänder till sin motsats, men inte som en åsikt utom som ett empiriskt faktum. Jag lyfter fram allt det goda som kan tillskrivas ”den vita rasen”, om man nu, som vithetsideologerna, envisas med att vilja föra rasresonemang.

Nazism är inte något som man kan hitta i en eller annan formulering hos en meningsmotståndare som man vill täppa till truten på. Nazism är en ideologi som man kan vara motståndare till eller anhängare av. Den karakteriseras av:

Den germanska rasens överlägsenhet, (etnisk nationalism/rasism)Den tyska folktillhörigheten är överordnad religion, ideologi och klassEn stark centralstatKorporativismKollektivismLedarskapet hos en person (führerprincipen)AntisemitismAntikapitalismAntiliberalismAntikommunismAntiparlamentarismAvvisar demokratinPropaganda, censur och hemlig polis

AV dessa 13 punkter kan jag bara ställa upp på en, nämligen antikommunism. Jag har för övrigt aldrig varit lockad av någon ideologi. Att ansluta sig till ett kollektivt tänkande ser jag som en dödssynd för den som valt forskning som yrke. Mera: det är en intellektuell svaghet, en tankens lättja. På ett personligt plan är det till och med värre än så, jag är allergisk inte bara mot ideologier utan mot allt som liknar ideologi.

Jag är en lika absolut och total motståndare till nazismen som de vänsteraktivister som beskyller mig för att vara nazist, men observera; Jag är det inte utifrån någon ideologisk plattform. Det är för mig fullt tillräckligt att veta vad nazisterna gjorde. Och nu vill jag ha något sagt som vänsteraktivister har väldigt svårt att förstå, och som inte bara gäller mig: Man kan vara motståndare till en ideologi utan att själv inta en ideologisk position.

Att vara ideologiskt positionerad är att ansluta sig till ett kollektivt tänkande. Det betyder att man för att få vara med i de trosvissas gäng måste bejaka vissa dogmer, eller på annat sätt styrande trossatser. Jag är varken vänster eller höger, inte högerextrem, inte fascist, inte nazist och inte högernationalist. Jag är inte ens nationalist. Däremot gillar jag demokrati, åtminstone i ordets egentliga betydelse (jag är alltså inte demokrat i östtysk eller nordkoreansk betydelse) och eftersom nationen är demokratins förutsättning anser jag det nödvändigt med nationalism. Jag kallar mig inte för globalist, därför att det begreppet är ideologiskt intecknat, men det är nog vad jag är, i betydelsen en svensk som inte måste bo i Sverige. Sedan ett antal år tillbaka bor jag mindre än halva året i Sverige.

David Goodharts distinktion mellan anywheres och somewheres har slagit igenom också i svensk samhällsdebatt. Jag är en typisk högutbildad och urban anywhere som till råga på allt i många år bott på Södermalm i Stockholm. Antagligen är jag också mångkulturell eftersom jag, när jag inte bor i Sverige, lever i en mångkulturell och trespråkig miljö.

Fortsätter jag att beskriva mina värderingar med de begrepp som tillhör vår tids moraliska slagfält är jag feminist, i den klassiska betydelsen att kvinnor ska ha lika rättigheter och möjligheter som män. Det betyder att jag är för jämställdhet, liksom naturligtvis jämlikhet. Jag gillar öppna gränser eftersom jag vill kunna resa vart som helst och även kunnat bosätta mig var som helst. Vi kan spä på med sexuell frihet – några av de personer jag gillat bäst i mitt liv är homosexuella. Religion? Ja, fritt fram där också. Jag är varken kvinnopräst- eller gubbprästmotståndare.

Eftersom jag vill se mig själv som en ansvarig samhällsmedlem bemödar jag mig om att rösta när det är val. Alla riksdagspartier, utom KD och Vänsterpartiet, har i något val fått min röst. Vänsterpartiet — i min ungdom så var de kommunister och hyllade massmördare som Mao och Stalin. Om det finns gradskillnader rörande det slaget av statsledarmonster, så är båda två värre än Hitler. Dels hade de ihjäl fler, men framför allt så hade de ihjäl sina eget folk. Stalin lät till och med avrätta sina ideologiska kumpaner (förlåt, ”kamrater”). Inte kan jag rösta på ett parti som helst vill släta över sådant. När det gäller KD, jag är visserligen inte någon militant ateist men ändå djupt främmande inför allt religiöst tänkande. Också religioner är ideologier.

Nu ska jag växla till det samhälle jag tillhör och lever i och då blir det annorlunda. Det handlar inte längre om mig som individ, mina preferenser och mina känslor, utan om sådant som jag ägnat större delen av mitt yrkesliv åt att studera och forska i – samhällsplanering och etnicitet är mina specialiteter.

Även om jag privat inte är särskilt konservativ, så måste samhällspolitiken vara det. Ett bra samhälle skapas inte med visioner och ideologier utan genom ”trial and error”. Det som makthavarna infört och medborgarna mår bra av, det bör man fortsätta med, medan alla andra ingrepp i deras liv, hur välmenande och ideologiskt anständiga de än är, bör ransoneras. Det finns ingen anledning att vara orolig för samhällets förnyelse, den går ändå inte att stoppa.

Politiker måste vara nationellt sinnade och patrioter. De måste, som det kanske viktigaste inslaget i yrkeskompetensen, alltid och i alla sammanhang först se till det egna folkets och landets bästa. I annat fall missköter de sitt uppdrag och bör röstas bort eller avsättas. Det är inte överstatliga organisationer som EU och FN, lika lite som landets politiska partier, som är uppdragsgivarna. Politiker har undantagslöst i första hand ansvar inför det egna folket/väljarna/skattebetalarna, vilket bland annat betyder att de inte har medborgarnas mandat att skänka bort landet till andra människor.

Politiker är i första hand samhällsbyggare. Det betyder att försvarsmakt och rättsväsen är de två överordnade uppgifterna. Det uppdrag de har, som valda representanter för sitt land och sitt folk, är att garantera dessa funktioner. För livskvaliteten fullkomligt avgörande kvaliteter, som sjukvård och skola, kommer i andra hand. Det betyder inte att de är mindre viktiga, utan det handlar om turordningen.

Familjen är samhällets byggsten och alla rörelser och ideologier som ifrågasätter familjens existens är samhällsfarliga. Det betyder att även om jag på ett personligt plan inte alls provoceras utan roas av pridefestivaler, så anser jag det fel av politiker, poliser och andra samhällsrepresentanter att lägga sina samhällsroller i pridevågskålen. Vill de traska nakna och skrika könsord, så får de för mig gärna göra det som privatpersoner, men som samhällsrepresentanter ska de förstå familjens nödvändighet, inte bara när det gäller att fostra goda samhällsmedborgare utan också för det långsiktiga projekt som går under namnet barnuppfostran. Där behövs både en pappa och en mamma samt ett harmoniskt familjeliv.

I ett bra samhälle är könsrollerna komplementära, inte konkurrerande. Det betyder att det har gått fel i Sverige när kvinnorna bekämpar männen och vänder sig mot patriarkatet. Konsekvensen för många män blir att de spegelvänder sin könsroll. De blir veka och angelägna om att vara till lags. Med ett manligt samhällsperspektiv är denna eftergiftspolitik käpprätt åt helvete. Churchill begrep faran med eftergiftspolitik när han sa ”Man slänger stora köttstycken åt krokodilerna, i förhoppningen att man skall bli uppäten sist!”.

Ni kära vänsterliberaler och andra meningsmotståndare. Ni är ju så många fler än de som tänker som jag, och jag känner mig inte som delaktig i något kollektiv. Jag har därför ställt frågan om det är mig det är fel på. Har jag blivit galen, eller är det så att mitt förnuft inte räcker till? Kanske ger jag förrädiskt enkla eller rent felaktiga svar på frågor som ni förstår så mycket bättre än jag?

Men, om nu mina förståndsgåvor inte räcker till, varför tar inte någon enda av er på er besväret att lära mig? När ni slänger ur er så grova anklagelser, som den om nazism är, så borde jag väl rimligen också få en seriös förklaring. Det ni gjort är ju att rycka ett resonemang ur sitt sammanhang och anse att det utgör något slags bevis. Ni blåljuger och jag är övertygad om att ni vet det, men det tycks varken bekymra er själva eller den yrkeskår ni tillhör.

Ni skadar inte bara mig och andra meningsmotståndare utan också er själva. Plus att ni sänker förtroendet för medierna – jag är ju inte precis ensam om att anse att er demagogiska aktivism är djupt skadlig. Den tystar och skrämmer människor vars röster borde höras både i offentligheten och runt kaffeborden på jobbet. Ni skapar en tystnad och en rädsla som vi framför allt känner från det samhälle som förverkligade era vänsterpolitiska ideal: Sovjetunionen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.