Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 24

Liberalism och Kritisk Teori, en jämförelse

När jag skriver något som bloggens läsare gillar syns det dels i hur texten delas på Facebook, men även på hur många andra bloggare som läst och uttryckt sitt uppskattning. Jag får också kommentarer på mailen. För en dryg vecka sedan skrev jag om ”Kritisk dietetik”, som ett exempel på hur postmodern Kritisk Teori förs in i en kliniskt orienterad akademisk disciplin, med direkt destruktiva konsekvenser. Du är inte fet, du har fetma var inte en text som uppmärksammades av särskilt många. Det är synd, därför att den visar på det som är den bärande teoretiska kärnan i postmodernismens woke-kultur.

I USA går teoribildningen under namnet Critical Theory, ibland förkortat till CT eller enbart Theory. Rörelsens främsta amerikanska kritiker, Helen Pluckrose och James Lindsay, gav förra året ut en 350 sidor tjock bok där de i layouten strök ett rött streck över Critical och ersatte det med Cynical. Därmed ville de markera att Kritisk Teori vill förgöra liberalismen och därför alltid lyfter fram den sämsta och mest illasinnande bilden. Någonstans har jag läst att Cynical Theories också kommer att ges ut på svenska. Jag hoppas det är sant. Det är visserligen en välskriven text, men genom sin abstraktionsgrad är den krävande läsning – och den behöver nå också en stor svensk läsekrets.

Pluckrose och Lindsay skriver att det inte räcker med konstaterandet att liberalism och postmodern Kritisk Teori (KT) har svårt att samsas. Det pågår ett krig och det är Kritisk Teori som attackerar. Liberalismen gör lite tafatta försök att försvara sig. Pluckrose och Lindsay visar på, att det som är liberalismens framgångsrecept också är dess svaghet. Hur det hänger ihop ska jag försöka förklara nedan.

Anhängarna av Kritisk Teori påstår att det liberala samhället förtrycker medborgarna, under förespeglingar om välfärd och jämlikhet. Kritisk Teori blottlägger förtrycket och visar vägen mot ett jämlikt samhälle. Många tror säkert på detta, men det är en grov lögn. När jag skriver att Kritisk Teori är en totalitär ideologi så är det inte en åsikt utan ett sakligt konstaterande.

Liberalismen strävar inte efter någon utopi och är heller inte perfekt. Det vet dess före-trädare om. Eftersom liberalismen, i syfte att bygga ett allt bättre samhälle bejakar kritik, har den inget egentligt försvar mot teoretisk dekonstruktion. Minns de där bevingade orden som brukar föras samman med Voltaire, trots att han nog aldrig sa dem: ”Jag hatar dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.” I koncentrat är detta förhållningssätt grunden för Västerlandets fantastiska framgångar. Men samtidigt i dag: Det här är det fönster där både islam och woke-kulturen tar sig in och attackerar liberalismen och den är ute för att döda. Det var denna vetskap som fick författaren och filosofen Lars Gustafsson att mynta två axiom:

Tolerans mot intolerans frambringar intolerans. Intolerans mot intolerans frambringar tolerans.

Lars Gustafsson menade att det var ett misstag att se den västerländska rationaliteten som en samhällsordning på linje med alla andra och att vi därför är tvungna att tolerera multikulturalismen. I bland annat en artikel i Expressen år 2007 förklarade han vad han menade:

… alla ”kulturers” anspråk är inte förenliga. Naturligtvis borde monoteister, ateister och polyteister (i det ideala fallet) kunna leva fredligt med varandra. Men sharialagar och västerländsk demokrati, ortodox familjelagstiftning som utkräver dödsstraff för homo-sexuella relationer och modern familjelagstiftning – som i de flesta progressiva länder tillåter förbindelser mellan personer av samma kön – är definitivt inte förenliga. Man kan inte tala bort denna oförenlighet med vaga hänvisningar till multikulturalism.

Genom att acceptera åsiktsskillnader och åsiktsmångfald öppnar liberalismen dörren för ideologier och synsätt som går på direkt kollissionskurs. Så här ser motsättningen mellan liberalism och Kritisk Teori ut:

Liberalismen har ett öppet och sökande förhållningssätt till sanningen, i den meningen att nya kunskaper diskvalificerar äldre sanningar. Den sanning som gäller är den som bäst tolkar verkligheten. Det är därvid mer eller mindre självklart att det finns sådant som är absolut sant och att vetenskapen är det överlägsna verktyget genom att erbjuda ett antal beprövade metoder, i sökande efter det sanna.
När liberalismens sanningsbegrepp kallas för objektivt, betyder det att den ser likadan ut för alla. Det liberala samhällets sanningar tillhör samtidigt alla och ingen. De ser likadana ut i Peking som i Jönköping.

Kritisk Teori förnekar liberalismens objektiva sanningsbegrepp, samtidigt som liberalismens fortsatta sanningsökande utgör en angreppsyta. Inom Kritisk Teori är sanningen inte objektiv utan olika grupperingar har olika sanningar. Sanningen är socialt konstruerad och tillhör avgränsbara kollektiv. Liberalismens enda sanning får konkurrens av andra och förtryckta sanningar. Dessa ”sanningar”, som Kritisk Teori hämtat från postmodernismen, är aldrig objektivt sanna utan relativa. Via dem söker människor mer eller mindre medvetet att upprätthålla sin egen sociala ställning, privilegier och makt.

Det som inom liberalismen ses som objektiva sanningar är för postmodernisterna den regerande gruppens berättelse om verkligheten. Andra och förtryckta grupper bär på andra sanningar. De tvingas känna den härskande gruppens berättelse, därför att det är den som styr samhället, men de har också tillgång till de ”sanningar” som de själva förvärvat genom sina levda erfarenheter. På så sätt förfogar de förtryckta grupperna över en mer komplex och därmed ”bättre” sanning än den härskande gruppen. De härskande vita heteronormativa männen känner bara till sin egen berättelse, det vill säga sin egen ”sanning”. En lesbisk svart kvinna med funktionsnedsättning känner, utöver de vita männens berättelse, också till ytterligare fyra andra berättelser om det samhälle som hon lever i – den lesbiska, den svarta, den kvinnliga och den hon lever i som funktionsnedsatt. Hon har fem ”sanningar” att referera till, medan männen bara har en. Det gör henne intellektuellt helt överlägsen, samtidigt som hon är förtryckt, något som hon medvetandegörs om via Kritisk Teori.

För Kritisk Teori är det inte vetenskapen utan levda erfarenheter som skapar sanningar. Den vite mannen, medlem av det förtryckande patriarkatet, är därför ohjälpligt utanför. Och vad värre är, det kan han inte göra något åt. Även om han exempelvis kallar sig för feminist, så tillhör han de förtryckande männen – han har ju bara tillgång till deras ”sanning”.

Liberalismen eftersträvar korrekta klassificeringar och klarhet i förståelse och framställning. KT suddar ut gränserna och förnekar objektiva kategoriseringar, samtidigt som anhängarna lyfter fram subjektiva sanningar. Dessa handlar alltid om makt och förtryck. Liberalismen sätter individen i fokus. KT ser gruppen som överordnad individen, som alltid tillhör och identifierar sig med en eller flera grupper. Därav begreppet identitetspolitik. Liberalismen bejakar mänskliga rättigheters universella giltighet. KT menar att det finns inga mänskliga rättigheter utan dessa tillhör den grupp som har makten. Denna grupp använder sig av begreppet mänskliga rättigheter för att dölja och neutralisera sin egen förtryckande maktutövning. Även om vänsterorienterade liberaler tenderar att hålla på den som är i underläge, så strävar de efter rättvisa. Det är en empirisk fråga om det är majoriteten eller en minoritet som har rätt i en konflikt. KT ser socialt samspel i termer av makt och ställer sig alltid på offrens, det vill säga de förtrycktas, sida. Vem som har rätt är en meningslös fråga. Den enda frågan som betyder något är vilka som är förtryckare och vilka som är förtryckta. KT reducerar allt socialt samspel till maktkamp.Liberalismen accepterar oenighet och ser debatt som en metod för att nå sanningen. KT accepterar inte skilda åsikt och debatter, eftersom dessa förstärker förtryckarnas makt. Det är meningslöst att via debatter försök nå fram till någon objektiv sanning, därför att någon sådan finns ju inte. De förtryckta bör revoltera mot, inte resonera med, förtryckarna. Liberalismen anser att ett påstående är sant om det korrekt beskriver verkligheten. KT anser att idén om att det går att leta sig fram till en sanning är ett ”språkspel”. Ord pekar bara på andra ord och kan därför aldrig objektivt beskriva verkligheten. Detta gäller dock inte om dessa ord beskriver förtryck. Denna kognitiva dissonans stör inte företrädarna för KT.Liberalismen accepterar kritik, även självkritik och är därför självkorrigerande. KT får inte kritiseras.
Liberalismen är till sin natur konstruktiv, genom de evolutionära processer den skapar. KT är på grund av sitt cyniska förhållningssätt eroderande, genom de metoder som den kallar för kritiska.

Kritisk Teori lyfter fram den liberala ordningens misslyckanden och dess kunskapsproduktion på ett cyniskt sätt, genom att påstå att de som har makten söker dölja förtrycket. Eftersom makten skadar offren vill Kritisk Teori riva ner det liberala samhället, dock utan att erbjuda något annat samhällsideal. Det är en av få likheter mellan liberalism och Kritisk Teori, att de båda saknar en vägledande utopi.

Liberalism förstås kanske bäst som en vilja att successivt göra samhället rättvisare, friare och mindre grymt. Genom att ha ett system för konfliktlösning gör liberalismen samhälleliga framsteg möjliga. Genom att den varken förutsätter en gud eller mänskligt ledarskap blir det liberala samhället ett opersonligt samhälle. Det söker inte något karismatiskt ledarskap och det är inte revolutionärt. Inte heller är det reaktionärt. Liberalismen vill varken förhindra att samhället förändras eller störta det. Liberalismen är ett alltid pågående förändrings- och korrigeringsprojekt. Framgången beror på att det faktiskt fungerar – synsättet leder till framsteg. När det liberala samhället har löst ett problem går det vidare till nya problem. Det hittar ständigt hitta nya konflikter att lösa och nya mål att uppnå. På så sätt är liberalismen en evolutionär process, och processer av detta slag är per definition aldrig fullbordade.
I sådana processer begås med nödvändighet misstag och ibland går det liberala samhället fruktansvärt fel, innan de utsätts för nödvändig kritik och korrigering. USA:s transformering från ett rasistiskt till ett antirasistiskt samhällsideal är ett exempel. Europas nazism och vår tids kamp mot och varningar för nazism är ett annat.

Kritisk teori lyfter fram den liberala samhällsordningens ofullkomligheter och misstag. Den är cynisk genom att generalisera och förgrova liberalismens felsteg. Kritisk Teori syftar till att förstöra medborgarnas förtroende för den liberala samhällsordningen och dölja att det är detta system som har gjort de senaste två århundradenas västerländska framsteg möjliga.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det är dags för godhetsapostlarna att lämna scenen

I dag är Mazigh Kiri Kessai gästskribent. Han är en från Nordafrika för tre decennier sedan invandrad berb. Liksom jag oroar han sig för Sveriges framtid. Gränsen går inte mellan invandrare och svenskar, utan mellan godhetsapostlarna och dem som tolkar verkligheten pragmatiskt – med omsorg om landets framtid.

Sverige har stora frågor att lösa. Utan att rangordna dem: sjunkande skolresultat, bostadskris, kolossala bostadslån, arbetslöshet, vårdköer, avindustrialisering, osäker ren energiförsörjning, gängkriminalitet och våldtäkter, otidsenlig brottsbalk, etcetera. Roten till många av dessa problem, men givetvis inte alla, är de senaste två årtiondenas ansvarslösa invandringringspolitik. Antalet beviljade uppehållstillstånd har gått från 12 669 år 1980 till sju gånger fler i fjol och totalt till två miljoner sedan millennieskiftet.

Jag har mött många som har trott på Morgan Johanssons dimridåer om att invandringen till Sverige sedan flyktingkrisåret 2015 har gått ner till 1980-talets nivåer. Antalet asylsökande under coronaåret 2020 har enligt SCB förvisso gått ner till 12 991, men Migrationsverkets webbsida upplyser oss om att det totala antalet beviljade uppehållstillstånd under samma år uppgår till 89 009. Liknande resultat är att vänta för i år. Under Morgan Johanssons tid som migrationsminister har fram till och med 2020 totalt 741 332 uppehållstillstånd beviljats (hösten 2014 exkluderad). Stäm av denna siffra med Svenskt Näringslivs beräkningar. De visar att det i Sverige finns 1,3 miljoner i arbetsför ålder som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

En fortsatt invandring av denna storlek kommer inte bara att tvinga fram nedskärningar inom skola, vård och omsorg utan också en hel omstöpning av det svenska samhället.

Risken är överhängande att till slut det enda som kommer att nå de utsatta områdena är de offentliga finansieringsmedlen, så länge de räcker till, inget annat. Varken landets värderingar, kultur eller kärleken till landet.

I en demokrati som Sverige borde upprördheten framförallt riktas mot de lagstiftande politikerna och inte mot de människor som utnyttjar de möjligheter som erbjuds; att först komma hit och sedan vid ett eventuellt utvisningsbeslut kunna överklaga flera gånger. För den vars överklaganden inte blev fruktbara, är det bara att byta spår. Spårbyte är en möjlighet som finns i 5 kap. 15 a § utlänningslagen och innebär att man kan beviljas ett arbetstillstånd efter att ha fått avslag på sin asylansökan. Det går att komma till Sverige med hela familjen och arbeta deltid, för en lön på 13 000 kronor i månaden.

Det säger sig självt att ett sådant system inbjuder till missbruk. Anna Dahlberg skrev om det på Expressens ledarsida den 29 september i år. Lyckas man inte skaka fram en riktig tjänst som berättigar till arbetstillståndet, så finns det många arbetsgivare som mot betalning är beredda att hjälpa till att ordna detta på falska vägar. I dag är det inte ens förbjudet att ta betalt för ett arbetstillstånd.

Det Sverige i dag behöver är en återgång till den pragmatism som styrde landets invandringspolitik under arbetsinvandringens tid, från andra världskrigets slut fram till mitten av 1970-talet, då arbetsinvandringen följdes av flyktinginvandring. Det var inte längre statsnyttan som styrde, utan viljan att ”hjälpa världen”. Idén om Sverige som en humanitär stormakt börjar spira. 1998 blir ett märkesår. Då bildar socialdemokraterna en minoritetsregering med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Alltsedan dess, för att kunna bilda regering, har de båda statsbärande partierna lagt Sveriges framtid i händerna på ett litet verklighetsfrånvänt parti.

Vart tog de förut så framsynta svenska politikerna vägen? De som både lyssnade på folks oro och ansträngde sig att förebygga den istället för att, som nu, sträva efter att vinna medie- och kändistyckarnas gunst.

Vart tog de förut så framsynta svenska politikerna vägen? De som både lyssnade på folks oro och ansträngde sig att förebygga den istället för att, som nu, sträva efter att vinna medie- och kändistyckarnas gunst. Avlönade tyckare har tagit över den offentliga scenen. De predikar att Sveriges resurser är bottenlösa, landets kultur och historia är bara ord och att gränserna skall vara vidöppna. De har tilldelat sig själva rollen som godhetens apostlar och ser ner på oss vanliga, som är förankrade i den jordnära verkligheten.

De tar varenda en som yppar en tanke rotad i verkligheten och normaliteten för ett riddjur som bestigs än av Hitler, än av Mussolini, utan att det står i dess makt att välja ryttare.

De påstår att svenskarna är extrema nationalister och rasister. Men hur många rasister och chauvinister härbärgerar Sverige? En, två, tre, kanske fem eller sex procent…? Vem vet, men de kan inte vara 20 procent.

Dessa två, chauvinisterna och godhetstyckarna, egentligen små grupper, har kidnappat hela samhället och föder varandra. Men det bör noteras att de som profiterar mest på denna dikotomi är de inflytelserika tyckarna som skaffat sig ett godhetsdefinitionsprivilegium som de påtvingar alla oss att anamma.

De som hittilldags betalar det sociokulturella priset för denna predikade godhet är inte de själva, utan nästan enbart arbetare och den lägre medelklassen. Därav förklaringen till att andelen av Sverigedemokraternas sympatisörer till 32,8 % utgörs av arbetarna och 19 % av tjänstemännen på mellannivå, enligt SCB:s partisympatiundersökning i maj 2021. Deras preferens för detta parti kan inte förklaras med rashat, som det påstås i vissa medier, eller prekära lön- och arbetssituationer, som exempelvis de fackliga organisationerna tror sig veta. Det som fått dem att stödja Sverigedemokraterna är små och stora kulturkrockar, både på arbetsplatserna och utanför dessa.

Ett samhälle som stöter bort sin egen kultur är dömt att istället uppleva en mardröm som drabbar alla, även med tiden tyckarna själva. Sagt med Shakespeares röst genom Kung Lear: Den varelse som ej sitt ursprung vördar får aldrig stadigt fäste i sig själv. Därav antagligen orsaken till mångas svävande vilsenhet. Det är hög tid för nästa scenförändring, att lägga den semantiska och teatrala godheten åt sidan.

Jag ser framför mig en kommission, ledd av en modern Axel Oxenstierna, som tar ett helhetsgrepp med uppdrag att föreslå en långsiktig invandrings- och integrationspolitik. Problemen jäser och tiden är knapp. Lyckas inte svenska politiker höja sig både över det påtvingade godhetstänkandet och de maktfokuserade partistriderna kommer andra länder snart att använda Sverige som ett skräckexempel: Ett land som redan under vårt årtionde började att digna under kolossala och olösliga problem, som grav ekonomisk- och kulturell samhällssplittring, religiös- och politisk extremism, ohanterlig kriminalitet och vingklippt statsauktoritet.

Mazigh Kiri Kessai

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Du är inte fet, du har fetma

På en konferens vid Uppsala Universitet i augusti 2017 presenterades den internationella rörelse som går under namnet Kritisk Dietetik (Critical Dietetics). De anser det förorättande och stigmatiserande att ställa krav på patienterna. Det är ju samhället som är sjukt och skall behandlas. Uppfattningen att var och en måste ta ett visst ansvar för den egna hälsan är kränkande. Inspirationen kom från den redan väletablerade lära som kallas Critical Nursing. Den programförklaring som formulerades på det första mötet år 2009, lyfte fram ett politiskt och sanningsrelativistiskt ideal:

Vi anser att såväl friska som sjuka människokroppar är komplexa och kontextuella. Dessutom anser vi att den kunskap som gör det möjligt för oss att förstå hälsa, är socialt, kulturellt, historiskt och miljömässigt konstruerad. Det finns inte några värdeneutrala positioner. Kritisk Dietetik inser att det krävs mod att gå bortom en etablerad praktik och välkomnar också andra praktiker och sätt att tänka inom vårt yrke.

År 2009 utgavs också den första läroboken: Critical Dietetics and Critical Nutrition Studies. En av de främsta kritikerna av Critical Theory, den amerikanske matematikern James Lindsay, åtog sig efter viss tvekan, eftersom han ingenting visste om dietetik, att recensera boken. Men han blev lugnad och rekommenderade faktiskt boken till läsning. Så här skriver han (återgivet i tidskriften Dietistaktuellt nr 1 2020, min översättning):

Jag ger boken min helhjärtade rekommendation av en enda anledning: den är kanske oöverträffad i sin presentation av den ideologi som … går under namnet Kritiska Studier, och som jag och mina kollegor i ett annat sammanhang brukar kalla för kränkthetsstudier (grievence studies). ”Critical Dietetics and Critical Nutrition Studies” är, såvitt jag kan säga något auktoritativt om dietetik och näring, en nästan helt värdelös bok …

Rörelsen har årliga sammankomster och en egen akademisk tidskrift som ges ut i Kanada: Journal of Critical Dietetics.

Två av grundarna var inbjudna till Uppsala. Arrangörer och initiativtagare var företrädare från Institutionen för Kostvetenskap (IKV). Drivande var den som forskare där verksamme dietisten Elin Lövestam. Hon beskriver Kritisk Dietetik som ett nytt synsätt, som tar avstånd från den gängse typen av folkhälsokampanjer, eftersom dessa bygger på att människor bör känna skuld och skam för sitt ätande och sin livsstil. Därmed bidrar de till den stigmatisering av den övervikt och fetma som finns i samhället i dag. Med etiketter som rökare, fet eller lågutbildad skambelägger den konventionella dietetiken överviktiga patienter och skapar en distans, som kan leda till att både behandlare och patient tappar tilltron till behandlingen. Kritisk Dietetik handlar om att se mat och ätande ”bortom kalorierna”.

Inledningstalare och huvudgäster vid konferensen i Uppsala var dietistprofessor John Conveney från Australien och den rejält överviktiga biträdande professorn och dietisten Catherine Morley från Kanada. I sitt gemensamma inledningsanförande sa de att det som Kritisk Dietetik framför allt är bra på, är att betrakta kost och människor utifrån en kulturell kontext, men de tänkte inte vid den här introduktionen använda ett språkbruk som publiken var obekant med. Därför skulle de inte tala om de ”vita, franska filosoferna” Foucault och Derrida, båda centrala för det arbete som görs inom KD. Conveney och Morley framhöll att KD var en ödmjuk rörelse, som visade respekt för det arbete som tidigare gjorts inom den ”konventionella dietetiken”.

Inom den kritiska dietetiken är det fel att använda adjektivet fet. Förklaringen till fetma ligger inte på det personliga planet utan fetma är en diagnos. Alltså bör man inte säga att någon är fet utan det korrekta uttrycket är ”att ha fetma”. Feta människor är förtryckta och det är samma förtryckare som vi hittar inom andra grenar av Woke-rörelsen. Enligt ett referat från anförandet sa Catherine Morley:

Den konventionella, biovetenskapligt förankrade nutritionen skall kompletteras med kunskap från socialvetenskaperna och humaniora – och resultera i en kunskapsmassa som ger större insikter kring de problem som dietetiken och nutrionsvetenskapen har att ta itu med. Det handlar om ett engagemang där vi reflekterar över vår egen verksamhet, och över de värderingar som denna verksamhet vilar på … KD handlar om en övertygelse om att vår verksamhet och yrkespolicy skall vara socialt rättvis, och som sådan kunna avkrävas ett ansvar från dem som förväntas bli betjänta av de åtgärder som grundas på dietetik och nutrition – Gör vi verkligen gott mot dem som vi skall göra gott för?!

Efter att ha lyssnat på de båda grundarnas inledningsanförande utropade en representant från Livsmedelverket förtjust: Jag har svårt att förstå hur någon kan ha haft kritiska synpunkter på de tankegångar ni företräder!

En annan av föreläsarna var lite tydligare med var KD kunskapsteoretiskt hör hemma. I sitt anförande inledde Nicklas Neuman, fil dr i kostvetenskap, bland annat med att lyfta fram Karl Marx som en viktig forskare, eftersom han gjorde klart att forskare inte bara ska beskriva hur världen fungerar utan också har en normativ mission, ett ansvar för att förändra världen:

Om vi t ex talar om obesitas så är det inte det bara ett faktapåstående om en grupp människor. Det involverar även olika innebörder för denna grupp, och vi bör kanske ha en idé, en uppfattning om det ansvar som följer med detta. Tidigare nämnde John studiet av de hemlösa. Ett kritiskt perspektiv på detta skulle kunna vara att ställa sig frågan om jag har ett ansvar för dem som samhällsmedborgare, som akademiker. Bör jag inte försöka ändra miljön för denna grupp istället för att bara observera dem från mitt elfenbenstorn? Efter Marx kom en rad viktiga tyska ideologer som utgör de verkliga kritiska teoretikerna; en krets med anknytning till Institut fur Socialforschung i Frankfurt – den s k Frankfurtskolan med namn som Adorno, Horkheimer, Marcuse, Benjamin, Fromm och Pollock med Habermas i en nästa generation. Dessa är grundarna till Kritisk Teori. Riktningen står för en radikal kritik av allt som vi tidigare tagits för givet.

/…/ Även om genetik eller mikrobiota uppfattas som fakta, så är det sociala processer som formar dessa forskningsområden och gör dem populära i olika sociala kontexter. Allt omges av ett politiskt eller ideologiskt ramverk. /…/ Femininitet /…/ har alltid nedvärderats i förhållande till maskulin vetenskap eller medicin. Därför handlar kritisk teori också om en kritik av den androcentriska världssynen, den manliga åskådning som genomsyrar all vetenskap, politik och kultur. Vad händer om vi istället tolkar världen utifrån de tystades synvinkel? Plötsligt får vi en helt ny världsbild, en ny social teori kommer till oss. I dag finns redan en lång rad områden inom vilken den kritiska teorin tillämpas – postcolonial theory, queer theory, critical animal studies, critical race theory, critical masculinity studies, för att nämna några. /…/ Alla kritiska teorier omfattar, som nämnts, ett normativt antagande om att forskning har en uppgift att fylla när det gäller social rättvisa, jämlikhet, frigörelse, osv.

En av dem som deltog i konferensen var Magnus Forslin, redaktör för tidskriften Dietistaktuellt. Några dagar före konferensen gick av stapeln fick han in ett manus med rubriken Kritisk Dietetik – att se mat och ätande bortom kalorier. Han skriver om sin reaktion i en gentemot KD mycket kritisk antologi, utgiven år 2020. Rubriken på hans ledartext lyder: Med en spann isvatten – rätt i nyllet. Antologin finns åtkomlig i sin helhet på nätet. Magnus Forslin skriver:

Det var något här i denna min första kontakt med kritisk dietetik som skavde. Och ju närmare jag tittade, desto mer kom det att skava. Jag hade en ganska vag minnesbild om något som kallades Critical Theory och The Frankfurt School från mina år vid den Filosofiska institutionen, Stockholms universitet, under 80-talet. Fragmenten bådade inte gott, och jag vädrade min oro för DRF:s ordförande och Dietistaktuellts redaktionella råd i mitten av augusti 2017. Men jag förklarade samtidigt att ”jag hoppades att jag hade fel”…

Magnus Forslin hade inte fel. Efter att ha bevistat konferensen beslöt han sig för att skriva två artiklar om den skada som KD skulle kunna orsaka dietistkåren. I den första artikeln ville han ta upp lärans kunskaps- och vetenskapsteoretiska premisser. Det blev en åttasidig text på hög teoretisk nivå, som i sin helhet finns medtagen i antologin. I en andra text avsåg han att granska den aktivistiska och ideologiserade överbyggnaden. Den blev aldrig skriven och Magnus Forslin förklarar lite längre fram i sin ledartext:

Jag fick emellertid endast möjlighet att kommunicera den första delen genom min artikel ”Kritisk teori — vilse i kontexten eller en postmodern trojansk häst?” Artikeln ledde till ett sådant affekterat känslosvall och tävlan i kränkthet bland nyfrälsta att DRF förbjöd publicering av en andra del. (Detta blev en första indikation för mig om att ”sanning” och ”yttrandefrihet” är två av de storheter som rörelsen ser som kanske mest problematiska).

/…/ Företeelser och brottstycken jag ställt mig frågande inför under det senaste decenniet men som nu föll på plats: den 4:e vågens radikalfeminism, post truth-narrativet och sanningsrelativismens framgångar, för att inte tala om den intersektionella identitetspolitikens exempellösa landvinningar, universitetens infantilisering, vänsterns ovilja att acceptera existensen av hedersvåld, från anekdotiska iakttagelser som att biblioteket på Kristianstad Högskola vägrar ta in bästsäljarförfattaren Jordan Peterson, till hårresande uppgifter om PK-censur på KTH, dykande PISA-resultat, en närmast religiös tro på att ord kan styra tankar och värderingar, ja till och med västvärldens ökade förakt för demokrati och liberalhumanism, befanns i det förklarande ljus som knäpptes på när jag granskade det i sig högst marginella randfenomen som kallas ”kritisk dietetik”.

Elin Lövestam svarade med att skriva ett inlägg för en sluten svensk FB-grupp, där hon misstänkliggjorde Dietistaktuellts redaktör och påstod att de inbjudna gästskribenterna till antologin var aktivister från extremhögern. Den ovan citerade Nicklas Neuman deltog också med en egen text i antologin, där han trivialiserar KD-perspektivet på ett helt annat sätt än han gjorde i sitt föredrag på konferensen. Han skriver:

En sak som vi anklagas för handlar om att vi på något vis skulle ha en intention att ikläda dietetiken viss form av ideologisk ”kostym”. Detta är helt enkelt fel. Vi har uppmanat till en mångfald av åsikter och perspektiv. Att detta kan tolkas illvilligt som att ”alla sanningsanspråk är lika mycket värda” kan vi delvis förstå (även om det borde framgå av sammanhanget att det inte var det som avsågs). Men att tolka en explicit uppmaning till mångfald som en uppmaning till enfald kan vi i ärlighetens namn inte begripa.

Magnus Forslin kan kritiseras både för att vara alltför teoretisk och för polemisk. Jag tror ändå att han är på helt rätt spår, med tanke på vad som händer i Kanada och USA, där rörelsen hunnit längre. Förmodligen är det så att dessa svenska dietister, i sitt välkomnande av nya perspektiv och intressanta infallsvinklar, inte riktigt förstår överbyggnaden med svårtillgänglig fransk postmodern filosofi. Som i så många andra sammanhang när det gäller identitetspolitik inser anhängarna inte att det är giftormar, som de så kärleksfullt trycker till sina bröst.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Förbjuden kunskap?

En vän som är jurist skrattar åt mig när jag säger att i en domstol försöker man ta reda på sanningen. Han utgår från praktiken och då finns det antagligen skäl för att betvivla att det handlar om något sanningssökande. Inte desto mindre, för att inte korrumperas måste rättsväsendet för det första ha sanningen som ledstjärna. För det andra är det bevisningen som gäller, det vill säga de fakta som finns tillgängliga.

År 2010 ställdes den holländske partiledaren Geert Wilders inför en domstol, åtalad för rasism och hatbrott. Han ville förbjuda koranen och påstod bland annat att islam är en totalitär ideologi. Inkallade expertvittnen styrkte hans påståenden. Åklagaren sa: Det är irrelevant om Wilders vittnen kan bevisa att Wilders iakttagelser stämmer. Det som är relevant är att hans observationer är olagliga. Med andra ord, åklagaren påstod att sanningen kan vara olaglig. Uppenbarligen fick han gehör för sitt påstående, eftersom Geert Wilders fälldes.

Den 7 oktober dömdes SD-politikern Bertil Malmberg av Nyköpings tingsrätt för ”Hets mot folkgrupp”. Han hade i ett uttalande i regionfullmäktige påstått att sydsudaneser hade låg IQ och att de av den anledningen skulle ha svårt att få jobb i Sverige. I rättegången anförde han att kritiken inte riktade sig mot sydsudaneserna utan mot svenska politiker.

Här finns en stark parallellitet med domen mot Geert Wilders, i det att tingsrätten aldrig prövade om påståendet var sant eller inte. Bertil Malmberg dömdes till villkorlig dom och att betala 40 dagsböter om 600 kr. Tingsrätten ansåg att det var nedsättande att påstå att sydsudaneserna skulle vara mindre värda än andra.

Trots att han blivit dömd står Bertil Malmberg fast vid sitt påstående, av den enkla anledningen att han, med stöd i tillgänglig forskning, är övertygad om att det är sant. Gruppledaren för regionens Sverigedemokrater är inte på Bertil Malmbergs sida utan säger att språkbruket är oacceptabelt och i juni i år uppmanades Bertil Malmberg att lämna sina politiska uppdrag. Det gjorde han nu inte. I oktober var han fortfarande medlem i SD. I en artikel i Expo påstås det att SD fryst hans medlemskap, fram tills dess SD har fattat beslut om han ska uteslutas eller inte. Bertil Malmbergs kommentar är att han ska överklaga tingsrättens dom.

Det är skrämmande att i inget av de båda ovan nämnda rättsfallen är domstolen intresserad av att ens försöka ta reda på vad som är sant. Det faller utanför domstolens uppdrag trots att påståendet att islam är en totalitär ideologi är helt korrekt, precis som påståendet att sydsudaneser har en i jämförelse med svenskar avsevärt lägre intelligens – dock med det tillägget att det i det enskilda fallet inte går att uttala sig om en persons intelligens utifrån ras- eller folkgruppstillhörighet.

Intelligenstester och begreppet IQ är vetenskapligt sett psykologins bäst konstruerade och mest solida mätverktyg. Psykologiprofessorn Jordan Peterson har till och med sagt att om du inte accepterar IQ-forskning då kan du lika gärna skippa psykologin helt.

IQ-tester utgår från ett normalvärde på hundra, varvid de som ligger under det medelvärdet har lägre intelligens än genomsnittet och de som ligger över har högre. En IQ på 83 är den gräns som gäller för att bli antagen som soldat i USA:s försvarsmakt. Den som har en lägre intelligens anses militärt riskabel. Genom att inte förstå, eller missförstå, kan en soldat med alltför låg IQ sätta andra militärers liv i fara.

Den högre intelligensen är inte kontroversiell kunskap. Där är vi beundrande. Einstein, vilket geni! Silicon Valley, med ett IQ-snitt på över 130 för dem som arbetar med att utveckla datorer och program, är inte kontroversiellt, i varje fall inte med avseende på intelligens. Och Mensa, som är en förening för människor med hög intelligens, har en samling rätt udda medlemmar, men är inte på något sätt politiskt komprometterad. Att nämna att ashkenazer, tillsammans med invånarna i Hongkong och Singapore, hamnar högst i hela världen, det kan vi också göra. utan att mätningarna ifrågasätts.

Däremot är det problematiskt med dem som hamnar under gränsen. Då infinner sig kritiken mot intelligenstester som ett brev på posten. Den löper längs två linjer. Den ena är att testerna är konstruerade så att de gynnar västerlänningar. Frågan är då varför det är asiater och inte västerlänningar som hamnar i topp. Den andra kritiserar ärftligheten och lyfter fram fattigdom och svält som förklaringen till att vissa länder uppvisar låg intelligens. Inget av dessa påståenden håller särskilt väl, vetenskapligt sett.

Den här typen av frågor leder in på mycket viktiga områden. Varför lyckades folket på den inte särskilt stora önationen England att på 1800-talet lägga under sig en stor del av världen? Hade det något med brittisk intelligens att göra? Varför lyckades Nordamerika ta vid under 1900-talet och, till skillnad från Mexiko, utveckla en högtstående civilisation? Hade det med det nordeuropeiska tänkandet att göra?

I boken IQ and Golbal Inequality hävdar den engelske psykologen Richard Lynn och den finske statsvetaren Tutu Vanhanen att intelligens, mätt med IQ-test, har ett högt förklaringsvärde när det gäller nationellt välstånd och socialt välbefinnande. De baserar detta argument på konstaterandet att nationernas genomsnittliga IQ har en stark korrelation med sådana faktorer som högskoleutbildning (0,75), medellivslängd (0,77) och demokratisering (0,57). IQ and Golbal Inequality är en uppföljning av Lynns och Vanhanens forskningsrapport från år 2002 IQ, and the Wealth of Nations. De svarar där på den kritik som riktats mot den tidigare boken. För att visa att IQ-mätningar är mycket tillförlitliga jämför de resultatet för två olika mätmetoder och 71 länder.

Korrelationen mellan olika tillvägagångssätt för att mäta nationell IQ är så hög som 0,95. Som ett ytterligare argument för tillförlitlighet anger de att rapporterade nationella IQ är korrelerade med olika mått på matematik och vetenskapliga prestationer. De korrelerar från 0,79 till 0,89.

I en intervju i en finsk tidskrift år 2004 påstod Tutu Vanhanen att medan den genomsnittliga intelligensen för finländare ligger på 97 så ligger den i Afrika mellan 60 och 70. De etniska grupper som lyckats sämst med IQ-tester är afrikanska pygméer och australiska aboriginer.

Han sa också att den huvudsakliga förklaringen till Afrikas fattigdom var just den låga intelligensen, vilket ju var det som han visat, tillsammans med den brittiske psykologen Richard Lynn. Detta var nära att starta ett offentligt drev i Finland mot honom, men han klarade sig, eftersom han inte hade tillagt några värderingar.

I sina demokratistudier, vilket var huvudfokus i hans forskning, konstaterade Vanhanen att det inte föreföll möjligt att bygga upp en demokrati i ett land med snitt-IQ under nittio. Det hädade också den danske forskaren Helmuth Nyborg, vilket ledde till att han blev fråntagen sin emeritus-titel. Empiriskt håller visserligen påståendet, men det är alls ingen omöjlighet att ett land med en mycket låg uppmätt IQ kan bygga upp en demokrati. Ett begrepp som IQ-psykologin arbetar med är smart fraction, som gäller för den del av det testade kollektivet som ligger över 108 och därmed, med ett annat psykologiskt begrepp, förfogar över det kognitiva kapitalet. Om det är denna kategori som har makten i ett land kan givetvis ett samhälle med ett snittvärde under 90 ha en fungerande demokrati.

Det är dock mindre troligt att de förmår att bygga upp en välfärdsstat, eftersom en sådan förutsätter välutbildade medborgare, som klarar att med sina tjänster och produkter konkurrera på en global marknad. För Sveriges del ligger antalet högskoleutbildade så högt som 44 procent av den arbetsföra befolkningen.

Om länder där befolkningen har ett IQ-snitt under nittio inte klarar att bygga upp attraktiva demokratiska samhällen, är det då en bra idé att till Sverige importera människor därifrån?

Även om det moraliskt kan te sig stötande, så är det politiskt rimligt att avvisa ekonomiska migranter som med intill visshet gränsande trolighet under resten av sina liv måste försörjas med svenska skattebetalares pengar. Därtill kommer deras klara överrepresentation i kriminalitet, vilket tre Brå-undersökningar (1996, 2005, 2021) visat. Detta är bara ett exempel men det går att ge flera. Det ingår i det politiska ansvarstagandet att fatta kontroversiella beslut.

Viktigare än att dra ut dessa resonemang är det emellertid att politiker och andra beslutsfattare förstår hur mänsklig intelligens varierar. Ytterst handlar det om ett ansvarstagande för både demokratin och välfärdssamhället. Detta gäller inte för dem som verkligen är flyktingar, men det gäller för dem som från helt andra delar av världen och helt andra kulturer söker sig till Sverige, för att få ett bättre liv. Där bör vi inte helt avstå från att välja vilka vi vill ge denna högvinst i migrationstombolan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Svartsynt och förbannad

Funderar du på att köpa bokpaketet PK-folket och Konsekvenserna så är det dags att slå till nu. När detta skrivs finns det 35 kvar och jag tänker inte trycka någon andra upplaga.

Jag får allt svårare att tåla alla dessa okunniga och skygglappsförsedda svenskar, som ser ned på och tar avstånd från oss visselblåsare. Jag, och många andra i den växande skara som kombinerar klarsyn med floskelallergi och propagandaresistens, börjar inse att det inte är politiska motståndare vi har, utan något mycket värre. Vi lever i ett samhälle där en stor och riktigt snurrig sekt tagit makten. De som är medlemmar i denna godhetsreligiösa sekt anser sig kränkta av våra ”åsikter”. Emellertid, det är inte vi som kränker dem, utan verkligheten. Därför, får de tyst på oss, så blir det inte bra, utan ännu värre. Vi försöker nämligen tala om för dem att utanför den politiskt korrekta åsiktskorridoren växer ett riktigt läskigt samhälle fram.

Den verkligheten glimtar till i en DN-intervju med Fredrik Kärrholm, polisen som utöver polishögskolan har en fil. kand. i kriminologi från Stockholms universitet och en masterexamen i samma ämne vid Cambridge University. Jag har läst hans bok Gangstervåld, som kom häromåret. Nu tänker han satsa på att bli moderat riksdagsman och då finns det väl tyvärr risk för att han fegar ur och ordnar in sig bland de övriga välavlönade och rundmagade riksdagsmännen.

Men än är han inte där. Lite i förbigående berättar han för DN-journalisten om det halvår han bodde i Akalla. Då satte han inte ut sitt riktiga namn på dörren och när några unga män utanför porten frågade vad han sysslade med, svarade han inte att han var polis, utan att han jobbade på Skatteverket.

”Du kände dig inte trygg?” undrar journalisten. Två fel, av två möjliga: istället för att fråga om Akalla vill denna journalist veta hur Kärrholm ”kände sig”. Och ordet trygg – följdfrågan skulle kunna vara ”Kanske längtade du efter att få hålla mamma i hand?”; som om det var en liten rädd gosse Evelyn Jones intervjuade. Jag förstår Fredrik Kärrholm när han svarade ”Det handlade inte om det utan om att minimera riskerna”, underförstått: ”det här är ett område där det kan vara farligt för en svensk att bo, och om jag hade talat om att jag var polis hade det kunnat bli riktigt farligt.”

Jag går vidare till bloggen Det Goda Samhället. Där skriver juristen Lars Hässler, också han immun mot PK-propagandan:

 Jag har tidigare här på DGS tagit upp situationen i Tyskland, där polisen redan förlorat slaget mot klanerna. I Berlin finns det områden där kollegorna knappt vågar stoppa en bil, eftersom de vet att de kommer att omringas av 40 eller 50 män. Dessa attacker är ett avsiktligt utmanande av staten. En hemligstämplad polisrapport som läckts avslöjar att ett dussin arabiska klaner styr stadens kriminella undre värld.

Lars Hässler fortsätter med att citera en annan debattör, socialdemokraten Johan Westerholm på Ledarsidorna. Westerholm i sin tur citerar en libanesisk minister som överlevt ett tjugo år långt inbördeskrig och nu ser staten Libanons upplösning. När Westerholm berättar om de kriminella klanerna i Sverige säger han:

Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa i det ni kallar för utanförskapsområden. Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande. 

När politiker och opinionsbildare i den svenska offentligheten diskuterar hur integrationen ska förbättras, verkar de inte förstå att de som kontrollerar landets så kallade utsatta förorter inte vill integreras. De föraktar oss mesiga svenskar och vill med hjälp av sitt växande våldskapital ta över lokalsamhället. I många förorter har de redan gjort det. Vi ser skillnaden också i hur språkbruk börjar förändras. Begreppet förort är så komprometterat att de som bor i väl fungerande områden utanför stadskärnan säger att de bor i förstäder. Mälarhöjden är inte längre en förort till Stockholm utan en förstad, som gränsar mot förorten Bredäng. Begreppet orten signalerar att invandrargängen tagit över.

Så långt det farliga. Hur är det då med det fattiga? För dem som frågat mig hur det kommer att gå, har jag länge sammanfattat med konstaterandet Det kommer att bli fattigt och farligt. Det har nu visat sig att det var fel. Ordningsföljden är den motsatta och det där framtidsordet ”kommer” kan vi ta bort. Vi kan nyansera tempusformen också: Det är farligt och blir fattigt.

Enligt en ny rapport från Svenskt Näringsliv kan 1,3 miljoner svenskar i arbetsför ålder inte försörja sig själva. Ytterligare 4,7 miljoner finns inte alls med på arbetsmarknaden. Det betyder att av 10 miljoner medborgare så arbetar inte fler än fyra miljoner. Nättidningen Fria Tider har fortsatt att räkna och drar bort hälften, eftersom så många har offentligfinansierade jobb. Enligt SCB är 1,4 miljoner anställda direkt i den offentliga sektorn. Fria Tider uppskattar att ytterligare en dryg halv miljon är privata utförare och skattefinansierade leverantörer till offentlig verksamhet. Kalkylen landar i att två miljoner svenskar försörjer en befolkning på tio miljoner. Fria Tider kommenterar:

Inte heller i denna grupp är dock hela populationen produktiv, då banksektorns 41.000 anställda ingår i gruppen. Efter det brittiska EU-utträdet försörjer svenska folket Europas näst största banksektor och medellönen i den sektorn är 45.800 kronor. Dessutom är kultursektorn, utbildningssektorn och även tidningsbranschen skattefinansierad i Sverige, eftersom vuxna kulturarbetare och journalister inte anses kunna försörja sig själva.

Svenska fattigpensionärer finns det många och den svenska staten är en av världens generösaste biståndsgivare. Kombinationen låga pensioner och generöst bistånd – tydligare kan väl knappast makteliten demonstrera sin likgiltighet inför landets egna invånare? Det är en mångmiljardstöld! Sveriges totala bistånd uppgick förra året till 58 miljarder kronor, varav 26,2 miljarder kronor betalades ut via Sida. Svenska politiker rånar sitt eget folk och skänker bort pengarna, för att inför överstatliga organisationer som FN, och för sina politikerkollegor i andra länder, framstå som en humanitär stormakt. Den stora gåtan är givetvis varför politiker som gör så får sitta kvar vid makten. Varför förstår inte folk hur illa det står till? För svaret på den frågan behövs det bara två ord: illojala medier.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den politiska vänsterns medansvar för Breiviks terrordåd

I Oslo, en januarikväll år 2001, mördade medlemmar av den nynazistiska gruppen Boot Boys Benjamin Hermansen från Ghana. I hela landet arrangerades fackeltåg för att visa avsky för mordet. I Oslo sa 40 000 människor nej till rasism och ja till ett Norge för alla. Regeringen uppmuntrade alla skolor att under Benjamin Hermansens begravning flagga på halv stång. Statsminister Jens Stoltenberg lovade att bekämpa vardagsrasismen, så att fördomar och intolerans inte fick fäste. Mordet var en varning för ett isberg av kall och hjärtlös främlingsfientlighet.

Ett hat piskades upp mot kända norska invandringsmotståndare. Rapduon Karpe Diem sjöng i The Art of Being Indian att den som dödade Fremskrittspartiets ledare Carl Ivar Hagen hade ”mer guts og baller enn hva vi har”. För detta fick de både beröm och applåder i den norska offentligheten.

Vi kan se samma förhållningssätt i Sverige. År 2015 begicks två våldsbrott som politiskt hanterades olika. Det ena var när en man som fått avslag på sin asylansökan ville hämnas och dödade två svenskar i en IKEA -butik i Västerås. I det andra våldsbrottet dödade en högerextremist tre invandrare i Trollhättan.

Det senare mordet resulterade i att namnen på gärningsmannen och offren i det närmaste omgående blev offentliga. I många svenska städer hedrades de dödade med en tyst minut och i Stockholm tände socialdemokraterna ljus mot rasistiskt våld och för öppenhet och solidaritet. Hundratusentals svarade på ett Facebookupprop mot rasism och främlingsfientlighet.

I Västerås däremot, var det inga tända ljus, ingen minut av tystnad och ingen Facebookdemonstration. Offren, en mamma och hennes son, förblev anonyma. Statsminister Stefan Löfven skyndade sig till Trollhättan, men brydde sig inte om att besöka Västerås. En grym handling mot icke-svenskar utlöste en rikstäckande självrannsakan, medan en lika hemsk handling mot två svenskar ignorerades, som om det var något man skämdes över.

Den svenska sociologiprofessorn Göran Adamson kallar förhållningssättet för masochistisk nationalism, eftersom det handlar om ett öppet hat och förakt för den egna nationella kulturen. Denna masochistiska nationalism kombineras med en romantisering av det främmande och exotiska, som invandrarna för med sig. Givetvis finns den inte bara i Sverige och Norge utan också i andra västländer. Vi såg samma förhållningssätt i Rotherham i England, med övergreppen mot vita arbetarklasstjejer. Förövarna var män från den pakistanska minoriteten och anledningen till att övergreppen kunde pågå så länge var, att den som slog larm riskerade att stämplas som rasist.

Göran Adamson ger självhatet ett namn, men det behövs också en förklaring. På bloggen Det goda samhället skriver Patrik Engellau:

… Sverige styrs av ett politikervälde som kontrollerar halva BNP och använder pengarna för att etablera sig själv som en humanitär stormakt. Politikerväldets teknik är att ge pengarna till en välfärdsapparat som därav försörjer först sig själv och sedan ett enormt klientel av bidragstagare. Tillsammans bildar dessa en maktapparat som alltså består av politikerna själva, välfärdssystemets administratörer och dess klienter. De muslimska terroristerna och deras närstående tillhör klienterna. Systemets klienter får inte ifrågasättas ty om de ifrågasätts så ifrågasätts hela systemet.

Patrik Engellau skriver att detta perspektiv har han fört fram flera gånger men ingen har hakat på, ingen bryr sig. Även om han inte skriver det så vet han nog att det, med tanke på Västerlandets oerhörda övergrepp mot resten av världen, är en oönskad förklaring. Se slavhandeln, se kolonialismen, förintelsen och ett pärlband av övergrepp. Det stora hotet mot demokratin, i såväl Norges som Sveriges offentlighet påstås komma från höger. Det gäller därför att vara på sin vakt, så att inte västvärldens immanenta rasism resulterar i nya övergrepp och folkmord.

De varma känslor som inte får visas för det egna landet, den förbjudna nationalismen, kan istället projiceras på andra nationer och kulturer. De förmodas inte ha samma destruktiva och våldsamma potential. Vi västerlänningar måste göra bot, eftersom vi är belastade med en moralisk skuld. Självkritik och självförakt går därför hand i hand med att det främmande romantiseras. Den ultimata godheten är att kravlöst ge invandrare rätt till medborgarskap.

I Nettavisen, en av Norges mest populära nyhetswebbplatser publicerades den 27 september i år en artikel med titeln Ska vi förstå hela historien bakom 22 juli, så måste vi tala om mångkulturalismen. Författaren Sven Røgeberg, lektor vid en folkhögskola i Drammen, menar att forskarnas fokusering på högerextremism gjort dem blinda för den politiska vänsterns medansvar. Det är en lång artikel, som trovärdigt visar varför Anders Behring Breivik radikaliserades. Det är också en artikel som ställer frågan om en invandringspolitik baserad på goda intentioner kan ha negativa konsekvenser.

När Anders Behring Breivik var tonåring drabbades Oslos norska pojkar av en våg av våld och rån, där förövarna hade minoritetsbakgrund. Förnedring av offren var vanligt. En norsk 14-åring misshandlades allvarligt på tunnelbanan, efter att han vägrat att ge ett gäng med tio somaliska pojkar en cigarett. Han fick huvudskador och tänderna lossnade. Det var mest tur att han inte miste livet i det brutala överfallet. Den pojken kom att hata invandrare över allt annat och fyra år senare var han en av dem som dödade den i ingressen nämnde Benjamin Hermansen.

Anders Behring Breivik utsattes inte för våld på 90-talet och var inte fientlig mot invandrare. Men han såg vilka som var vinnare och vilka som var förlorare i denna konflikt. Han kunde heller inte undgå att se att den liberala invandringspolitiken inte angrep de nya koderna för manlighet och dominansbeteende, som pojkar med minoritetsbakgrund tog med sig och som särskilt drabbade etniskt norska pojkar.

Anders Behring Breivik levde på 90-talet med en ensamstående mamma. Han ville skapa sig ett namn och ett rykte. Men han tänkte inte tävla med pojkarna från villastäderna i Slemdal och Vinderen, varken i skidspåret eller på tennisbanan. Han ville hävda sig inom den urbana subkultur som hämtade sina ideal från svarta och latinska ungdomsgäng i Bronx.

Breivik prövade på rollen som medlare mellan invandrargäng och norska ungdomar i Oslo. Han ville likna en pakistanier och talade därför kebabnorska. Han betedde sig som en ghettogangster men det gick inte bra. Ingen ville ha med honom att göra. Han var inte cool och inte hip. Han lade skulden på 68-vänstern. Den hade gjort honom till en mjuk, feminiserad ung man och samtidigt öppnat gränserna för den icke-västliga invandring som hade utsatt honom för orättvis konkurrens från hårdare invandrarpojkar.

När flera av de gängmedlemmar som hade störst våldskapital blev islamister, förflyttades för Breivik kampen, från gatan till Norges politiska och ideologiska offentlighet. Efter att ha misslyckats med rollen som en ”wannabe pakistansk tuffing” ville han vara en riddare, som på liv och död kämpade för den västerländska civilisationen. Han slutade tala kebabnorska, men inte heller i sin nya roll togs han riktigt på allvar. Ingen föll dyrkande för hans fötter. Och därefter vet vi hur det gick.

Även om den högerradikala ideologin utlöste Breiviks terrordåd så är det enligt Sven Røgebergs mening varken möjligt att förstå mordet på Benjamin Hermansen eller Breiviks mörka svartsjuka, om man ignorerar den mångkulturella ideologi som hävdar att alla människor har samma värde och därför ska behandlas lika.

Han delar in mångkulturens förespråkare i två kategorier, en lätt version och en ”hardcore”. Den första antar att det inte finns några djupa skillnader mellan förmoderna och moderna kulturer, mellan klansamhället och det demokratiska rättssamhället. Anhängarna är okunniga om den kristna västvärldens långa kamp för att befria människorna från klankulturerna och ser det som mer eller mindre självklart att nykomlingarna överger sina klan- och hederskulturer, för att snabbt integreras i sitt nya norska hemland. Vissa grupper kanske har svårare än andra men deras barn och barnbarn kommer inte bara att integreras utan assimileras.

Den antirasistiska vänsterns hardcore-version har tagit till sig postmodernismens och postkolonialismens uppfattning att i stort sett allt som händer handlar om makt. Det leder till att de ser tillvaron i termer av förtryckare och offer. Norrmännen blir förtryckare, medan invandrarna är offer, ett maktförhållande som är resultatet av den kolonialism och rasism som vita män under århundraden gjort sig skyldiga till. Sven Røgeberg skriver:

De antirasistiska och antifascistiska räddningstjänsterna befinner sig därför i en konstant röd varningszon. Vi måste vara försiktiga vid minsta tecken på diskriminering. Vakta oss ständigt för vilka ord vi använder. Var noga med att inkludera alla. Var noga med att inte bidra till en mental separation mellan oss och dem.

Den moderna vänsterns fascination för befrielserörelser och revolutioner i den tredje världen behöver också tas med i förklaringen till Breiviks terrordåd. Här är den stora paradoxen: Samtidigt som 68-generationen attackerade de sista resterna av traditionell auktoritet och patriarkala normer i väst, välkomnade den människor med kulturella koder och sociala normer, som representerade en extrem version av det som vänsterupproret riktades mot. Brevik ansåg att kulturmarxisterna tämjt honom. De hade tagit bort djurparkens skiljevägg mellan rovdjur och husdjur.

Eftersom invandrare startar i ett underläge så anses majoritetskulturen ha ett särskilt ansvar för att de ges goda villkor, så att de kan hämta in de infödda medborgarnas försprång. Den oproblematiserade utgångspunkten är att mänskliga behov och värderingar i stort sett är universella. Samexistensen mellan flera kulturer kommer därför att göra ett land som Norge mer mångsidigt, rikt och spännande. Monoetniska samhällen beskrivs utifrån detta perspektiv som tråkiga och inte riktigt i takt med vårt globala tidevarv.

Den inverterade bilden av ont och gott bejakas fortfarande av den vänster som, blind för konsekvenserna, fortsätter att hylla mångkulturen. Vi behöver såväl forskning som en offentlig debatt som utreder konsekvenserna av den liberala invandringspolitik som den mångkulturella ideologin försvarar. Emellertid, varken forskarna eller de debattörer som är välkomna i offentligheten är intresserade av att följa det spåret. De som har högerextremismen som både huvudfiende och huvudförklaring till samhällets tillstånd, omfattar själva i hög utsträckning mångkulturens värderingar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Folkvilja i underläge II:II

När beslutet om en folkomröstning om flyktingmottagandet i Sjöbo i oktober 1987 blev känt skrev Iris Birath och Ann-Marie Strömberg, som båda satt i Stockholms kommunfullmäktige som representanter för Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) en motion, där de protesterade mot att en folkomröstning anordnades i flyktingfrågan.

Därmed visade de att de inte visste vad demokrati var för något. De förstod inte att det var folket som skulle ta ställning, inte de kommunala politikerna. Observera också att det inte var i Riksdagen de förde fram sina synpunkter, utan som politiker i Stockholms kommun. Det är 60 mil mellan orterna och det tar närmare sju timmar att åka bil mellan dem. Man kan givetvis fråga sig varför i all världen lokala politiker i Stockholm ska lägga sig i politiken i landsbygdskommunen Sjöbo. Iris Birath och Ann-Marie Strömberg skrev:

Det blåser en vind av nazistiskt 30-tal över Sjöbo. Detta beslut är också ivrigt applåderat av sverigepartister och andra nynazister i Sverige. Det är utan tvekan så att majoritetens agerande i Sjöbo redan medfört stor skada. För det första så bryter man mot den internationella flyktingkonventionens grundläggande principer och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter – internationella avtal, som Sverige har anslutit sig till och har skyldighet att följa. För det andra så strider Sjöbos agerande mot grundlagens bestämmelser om förbud mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet (Regeringsformen 2. kap., § 15). För det tredje så skadar man de flyktingar och invandrare som redan finns i Sverige. Som läget är i Sjöbo så önskar vi inte att flyktingar skall komma dit och utsättas för ett mottagande som ens i ringaste grad påminner om tonläget hos de ledande m- och c-politikerna i Sjöbo. Men vi menar att Sverige är skyldigt, både ur moralisk, hurnanitär och solidarisk synpunkt, att vara generös i sitt flyktingmottagande och erbjuda de flyktingar som kommer hit en bra framtid. Man kan också fråga sig, om en kommun har rätt att besluta att utestänga en del människor från att bosätta sig där – och vilken grupp som i så fall Sjöbo kommer att rikta sig mot härnäst. Blir det t. ex. pensionärerna? Det är viktigt att vi alla tar ansvar för den flyktingpolitik, som bedrivs här i landet. Det gäller även parlamentariska församlingar som Stockholms kommunfullmäktige. Staden bör verka för att sudda bort den svarta fläck, som Sjöbo har blivit, på vår karta. Det kan man bl. a. göra genom en framställan om ändrad lagstiftning till regeringen och genom sitt inflytande i Kommunförbundet. Med hänvisning till ovanstående föreslår vi att fullmäktige beslutar att framställa hos regeringen om att ändra reglerna för flyktingmottagande så att mottagning av flyktingar blir en kommunal skyldighet, att i Kommunförbundet verka för att påverka Sjöbo kommun att ändra sitt beslut om folkomröstning samt att anta ett uttalande som riktar sig mot majoritetens i Sjöbo beslut om att folkomrösta om flyktingars framtid.

Det som de båda VPK:arna således påstår är att beslutet om en kommunal folkomröstning:

har en nazistisk anstrykningbryter mot den internationella flyktingkonventionens grundläggande principerbryter mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheterskadar de flyktingar och invandrare som redan finns i Sverige

För att förhindra ett demokratiskt agerande i framtiden vill Iris Birath och Ann-Marie Strömberg att Stockholms kommunfullmäktiga dels vänder sig till regeringen och begär en lagändring, dels lägger press på Kommunförbundet. De vill att mottagandet av ”flyktingar” blir en kommunal skyldighet och de vill också att resultatet ogiltigförklaras, trots att folkomröstningen ännu inte ägt rum. Både den totalitära slagsidan och de båda politikernas omedvetenhet skrämmer.

Ännu en gång: Detta handlar inte om hur Sjöbos politiker ska förhålla sig till flyktingar utan om att ta reda på vad hur de som bor i Sjöbo vill ha det. För att få veta detta är partierna i Sjöbos kommunfullmäktige överens om att nyttja det ena av demokratins båda viktigaste verktyg: folkomröstningen.

Socialdemokraternas starke man, John-Olof Persson (som två år senare omkom i en flygolycka) föredrog motionen. Dessförinnan hade den remitterats dels till den juridiska avdelningen, dels till kommunens invandrarnämnd.

Den juridiska avdelningen avfärdade motionen med konstaterandet att ”motionen inte innehåller något som sammankopplar framställan till regeringen med frågan om flyktingmottagande just i Stockholm.” Invandrarnämnden satte också tummen ned. De påpekade det uppenbara, att kommunerna har självbestämmanderätt och att detta inte var en fråga för Stockholms kommun. Flyktingmottagandet hanterades via avtal mellan Statens Invandrarverk och kommunerna i landet. De skrev också:

Enligt förvaltningens mening är det en för flyktingarna mycket viktig princip att överenskommelser om flyktingmottagandet är frivilliga från kommunernas sida. Denna princip utgör grunden för att flyktingarna skall få ett gott bemötande i kommunerna.

John-Olof Persson konstaterade att det fanns risk för en inkompetensförklaring, om de tillstyrkte motionen och där kunde det ha slutat. Han föreslog att fullmäktige skulle avstyrka och formulerade sig på följande sätt:

Jag delar motionärernas uppfattning att det är viktigt att vi alla tar ansvar för den flyktingpolitik som bedrivs i Sverige. Enligt min uppfattning är det vår skyldighet att ta emot och hjälpa flyktingar. Staden har aktivt arbetat för att de flyktingar som Stockholm tar emot skall få arbete, bostad, utbildning och en meningsfull och aktiv fritid. Stockholms stad gör också en stor insats för flyktingarna att finna sig till rätta i Stockholm och i Sverige. En förutsättning för att flyktingarna skall bli väl emottagna är självfallet att det finns en vilja att ta emot dem. I Stockholm finns en sådan vilja väl förankrad hos alla politiska partier. Det finns också en stor förståelse hos stockholmarna i allmänhet för flyktingarnas problem och det moraliskt riktiga i att hjälpa dem. En lagstiftning som tvingar kommunerna att ta emot flyktingar vore att göra flyktingarna en otjänst eftersom de då skulle hänvisas till orter där denna förståelse inte är lika väl förankrad. Juridiska avdelningen gör dessutom den bedömningen att en hemställan från Stockholms stad om en sådan lagändring ligger utanför den kommunala kompetensen. Beträffande motiveringen härför hänvisas till juridiska avdelningens yttrande. Flyktingar och invandrare utgör ett kulturellt tillskott till vårt land, ger oss utblickar och ökar vår insikt och förståelse för omvärlden. Invandringen kommer – rätt bemött – att bidra till dynamik i Sveriges utveckling och en öppenhet och mångfasettering i svenskt kulturliv. Jag vill därför djupt beklaga vad som inträffat i Sjöbo. Miljontals människor runt om i världen flyr undan svält och krig. Av dessa tar Sverige endast emot en bråkdel. Sveriges insats i flyktingmottagandet är dock viktig och nödvändig. Folkomröstningsbeslutet och den infekterade debatten i Sjöbo om flyktingproblematiken är enligt min mening djupt olycklig. Det är ett beslut som bygger på okunnighet och intolerans och som andas rasism och främlingshat. Jag tar bestämt avstånd från den flyktingpolitik som den politiska majoriteten i Sjöbo står för. Ett fördömande från Stockholms sida av de kommunala beslut som fattats i Sjöbo ligger emellertid, som juridiska avdelningen påpekar, helt utanför den kommunala kompetensen, liksom eventuella försök från Stockholms sida att via kommunförbundet få till stånd en ändring av beslutet. Det är därför inte förenligt med kommunallagen att vidta de åtgärder som motionärerna föreslår. Jag föreslår att motionen anses besvarad med vad som ovan anförts.

Socialdemokraten Janet Mackegård gjorde tillsammans med flera andra socialdemokrater ett särskilt uttalande – alltså inte en reservation utan de ville bara markera hur viktig frågan var för dem. Observera att de kallar beslutet om en folkomröstning för att ”utsätta kommuninvånarna” som om det var ett jäkla oskick att besvära dem med något sådant. De är också säkra på att folkomröstningsbeslutet upprört svenska folket. Att det kom att uppröra politiker och journalister är emellertid inte liktydigt med att svenska folket var upprört. Liksom de båda kommunisterna verka dessa socialdemokrater förtränga att det inte handlar om flyktingmottagandet utan om en folkomröstning. Avslutningen om ”ett givande internationellt utbyte” blir näst intill parodiskt. Det finns nog ingen politiker som i dag skulle formulera sig på det sättet, inte ens inom Vänsterpartiet.

I Sjöbo kommun har man i fullmäktige beslutat att utsätta kommuninvånarna för folkomröstning om flyktingmottagning. Detta upprör svenska folket. Beslutet har emellertid haft det goda med sig att allt fler svenskar nu börjat söka fakta och visat solidaritet med flyktingar. Vi kan bara beklaga att vissa krafter vill förhindra Sjöbos invånare att ta del av ett givande internationellt utbyte människor emellan.

Nu händer något som inte ges någon förklaring. Iris Birath och Ann-Marie Strömberg fick kommunstyrelsen med sig! Strunt samma med de båda remissinstansernas avrådan, strunt samman med den uppenbara risken för inkompetensförklaring, strunt samma med John-Olof Perssons inlindade förslag om att avstyrka:

Det beslöts att Stockholms fullmäktige hos regeringen skulle framställa om att ändra reglerna för flyktingmottagande, så att mottagande av flyktingar blir en kommunal skyldighet. Likaså skulle Stockholms fullmäktige verka för att påverka Sjöbo kommun att ändra sitt beslut om folkomröstning samt att anta ett uttalande som riktar sig mot majoritetens i Sjöbo beslut om att folkomrösta om flyktingars framtid.

År 2013 begränsades möjligheten till kommunala folkomröstningar. Från 1 januari var det inte längre frivilligt för landets kommuner att ta emot ensamkommande asylsökande barn och unga. Medierna påstod att det var logiskt. Precis som kommuner inte får bedriva en egen utrikespolitik eller försvarspolitik, så kan de heller inte hävda en egen migrationspolitik. Det var varken hederligt eller logiskt, eftersom notan för ”flyktingmottagandet” landar hos kommunerna. Dessutom, det är ju inte på riksplanet ”flyktingarna” hamnar utan i kommunerna. Att man i Stockholm vill tvinga Sjöbo att både ta emot och axla försörjningsansvaret för ett antal främlingar, nej det var inte schysst.

I februari 2016 stängdes dörren för folkomröstningar helt. Lagen ändrades och kommunerna blev skyldiga att ta emot alla som Migrationsverket beviljat uppehållstillstånd. De fördelades mellan Sveriges alla kommuner. Några få kommuner med mycket hög belastning slapp undan, till exempel Södertälje och Östra Göinge.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Folkvilja i underläge I:II

Som bekant har Sverige aldrig på riksplanet haft någon folkomröstning, när det gäller invandringen. På kommunal nivå hölls dock en år 1988, i skånska Sjöbo. Den väckte stor uppståndelse och de flesta 70plussare som är politiskt intresserade minns det nog rätt väl. Vad som hände ”efter Sjöbo” är emellertid mindre välbekant. För dem som likt mig bejakar demokrati i ordets egentliga mening – det vill säga folkviljan som den visar sig i allmänna val och folkomröstningar – är det skrämmande att ta del av hur samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna, och då i synnerhet VPK i Stockholms kommun, gjorde sitt bästa för att förhindra folkomröstningar. Men först historien om Sjöbo och Sven-Olle Olsson.

På 1980-talet motionerade Socialdemokraterna och Folkpartiet i den lilla sydskånska kommunen Sjöbo (15 000 invånare) två gånger om att teckna ett avtal med Statens invandrarverk, som ville att de skulle ta emot elva ”flyktingar”. (Att jag sätter citattecken kring begreppet flyktingar beror på att begreppet redan då innefattade immigranter som sökt sig till Sverige av ekonomiska skäl.)

Båda gångerna avslogs motionerna med endast en rösts övervikt. När de för tredje gången motionerade i frågan svarade Moderaterna och Centerpartiet, som styrde kommunen, med att i oktober 1987 förslå en lokal folkomröstning, att hållas i anslutning till det allmänna valet hösten därpå. Alla tyckte det var en bra idé, också sossarna och folkpartisterna. Drivande var kommunalfullmäktiges populäre ordförande, centerpartisten Sven-Olle Olsson. Det handlade då om 20 ”flyktingar”.

Den 25 januari 1988 skrev Sven-Olle också en motion till Centerns partistämma och föreslog att partiet skulle verka för en starkt begränsad flyktinginvandring, så att denna någorlunda överensstämde med tillgången på service, bostäder och, framför allt, arbete. Hans krav var med andra ord rätt modesta och borde inte väcka uppmärksamhet utanför det egna partiet. Rimligen var det tillåtet med olika synpunkter på den förda politiken.

Så snart det blev känt att det skulle anordnas en folkomröstning i Sjöbo startade skriverierna. Begreppet Sjöboandan myntades och användes av båda lägren, de som var för och de som var emot. För de förra var det ett uttryck för modet att stå upp mot ett etablissemang som ansågs förtiga problematiken kring invandring. För de senare blev begreppet en synonym till rasism. Så här argumenterade Sven-Olle och i dessa tider med gängkriminalitet och skjutningar ter det sig närmast profetiskt:

I vårt handlingsmönster ingår att diskutera, debattera eller till och med demonstrera. Men vi ersätter aldrig detta med vare sig våldshandlingar, med vapenhot eller med mord. Det är dock ett handlingsmönster som finns i en hel del länder. Vad får er att tro att dessa människor över en natt byter karaktär? (Återgivet i Ingrid Carlqvists bok ”Från Sverige till Absurdistan. Logik förlag 2018).

Ledande rikspolitiker menade att det inte bara var omoraliskt utan också odemokratiskt (sic!) att rösta om flyktingmottagandet. Myndighetschefer förväntas vara neutrala men Invandrarverkets chef Thord Palmlund tog politisk ställning och beklagade beslutet i Sjöbo. Han menade att Sverige måste föra en generös flyktingpolitik. Den flyktingkritiska agitationen i Sjöbo före omröstningen kritiserades både av Centerns partiledare Olof Johansson och Moderaternas Carl Bildt. Troligtvis var de rädda för utfallet. Det anordnades flera demonstrationer. Ett av slagorden: ”Ropen skalla. Ta emot dom alla!” I Expressen kallades Sven-Olle för Svin-Olle och framställdes som en fet gris. Sven-Olle Olsson gav främlingsfientligheten ett ansikte. Längst gick dock Aftonbladet där kulturredaktionen publicerade följande ”dikt”:

Du har ett fult tryne Sven Olle, liksom de andra svinen i din sjöbostia. Vilken skadlig näring har du förätit dig på? Är det stekt fläsk och kokt gröt med grädde? Det är en ensidig kost som förstockar. Men den alldeles råa och lidande världen strax utanför din egen hank och stör har du mage att ignorera och förskjuta. Vad är du rädd för Sven-Olle? Att sittfläsket skall börja brinna? Vem är du rädd för Sven-Olle? Att någon därutanför skall komma? Att någon skall komma och ta maten ur munnen på dig. Oroa dig inte! Ingen vettig människa vill dela ditt bröd.

Det var lätt för journalisterna att tycka illa om Sven-Olle. Han var tvär och berättigat misstänksam mot dem. Utseendet, dialekten, klädseln och att han födde upp grisar gjorde att han passade in i storstadens schablonbild av landsbygdens inkrökthet. För dem var sjöboborna okunniga lantisar, enfaldiga och ignoranta bönder. Att de hade rätt att framföra sin åsikt i debatten var inte att tänka på. Antingen skulle de fördömas eller uteslutas ur sina partier.

Var det med en folkomröstning provocerande för de godhetsposerande, så var det än mer provocerande när resultatet offentliggjordes. 67,4 procent av Sjöboborna röstade för att inte ta emot flyktingar. På riksplanet gick Centerpartiet bakåt i valet men i Sjöbo ökade de med 16 procentenheter. Det gladde emellertid inte centerledaren Olof Johansson som sa att resultatet var oanständigt. Socialdemokraternas Ingvar Carlsson kallade resultatet för tragiskt.

Tre veckor efter valet höll Centerpartiet stämma. Då uteslöts Sven-Olle Olsson och ytterligare två medlemmar i Sjöbo, både därför att de hade genomfört en ”odemokratisk” folkomröstning och för att de hade distribuerat en ”fascistisk” broschyr till hushållen i Sjöbo. Broschyren, vars utgivning sponsrades av knäckebrödsmiljonären Carl Lundström, hade titeln ”Sjöbo – ett demokratiskt föredöme”. Olof Johansson rasade: ”Vi vill inte ha bruna löss i vår fana”.

Tre år senare bildade Sven-Olle Sjöbopartiet. Med 30 procent av rösterna blev det störst i 1994 års val. I en intervju år 1997 sa han att om Centern hade följt hans åsikter så skulle partiet ha blivit landets största borgerliga parti, ”kanske även det största totalt sett”. Sven-Olle lämnade politiken efter en hjärtoperation år 2002 och dog tre år senare. Sjöbopartiet finns fortfarande kvar, även om det var länge sedan de var störst.

Sjöbo är den enda kommun i landet som har haft en folkomröstning om flyktingmottagning, men är långtifrån den enda som har sagt nej till flyktingmottagning. Bland nejsägarna finns Vellinge i Skåne och Åsele i Norrland. Skälet till att det inte blev fler kommunala folkomröstningar var tveklöst risken för politikerna att få löpa gatlopp i offentligheten.

2011 krävde Sverigedemokraterna en folkomröstning om Halmstad skulle fortsätta att ta emot ”flyktingar” eller inte. De blev nedröstade med siffrorna 68 – 3. Observera att det inte var flyktingmottagandet som bemöttes på det sättet utan förslaget om en folkomröstning. Två år senare motionerade Sverigedemokraterna om en folkröstning i Östra Göinge. Kommunstyrelsens moderata ordförande Patric Åberg sa att ”motionen visar SD:s hemska människosyn som vi egentligen inte vill ta i med tång”. Det året hade också Sjöbo svängt och politikerna givit klartecken för ett boende för ”ensamkommande flyktingbarn”. I Aftonbladet skrev Anders Lindberg under rubriken ”Vi borde ta emot fler ensamma flyktingbarn” att det som hände i Sjöbo var hoppfullt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kritisk Teori

Den politiska korrektheten har under senare år muterat, men det har länge varit osäkert vad det nya viruset – eller jag kanske hellre borde skriva den nya sekten – ska heta. Nu klarnar det. Woke har alltmer blivit ett samlande namn. I likhet med begreppet Politisk Korrekthet gör Woke nu en resa från att vara i huvudsak deskriptivt, med en knivsudd kritik, till att bli rent pejorativt – i synnerhet i adjektivformen wokeness. Däremot har ännu inte det som utgör den ideologiska kärnan i Woke – Kritisk Teori – på allvar blivit synligt i den svenska kultur- och samhällsdebatten.

Det ska emellertid inte uttolkas som att Woke och Kritisk Teori är ytterligt perifera fenomen i Sverige. Woke går visserligen fortfarande i stort sett under medieradarn, men sekten står i full blom vid våra universitet. Vid Stockholms universitet introduceras denna höst till och med ett mastersprogram i Kritiska Studier. Presentationen förefaller vara skrivet av en universitetsbyråkrat som inte har den blekaste om vad Kritisk Teori är:

Utövandet av kritik är avgörande för ett demokratiskt samhälle. En kritisk offentlighet ger inte bara legitimitet åt demokratiska processer utan möjliggör också ett öppet prövande av de föreställningar och värderingar som styr dessa. Att värna om och utveckla ett kritiskt tänkande förblir därför en av universitetets viktigaste uppgifter.

Med sin bas bland universitetens studenter sprider sig Woke som en präriebrand i den svenska välfärdsbyråkratin. Det förvånar därför inte att några av woke-rörelsens heligaste skrifter sedan något år tillbaka finns översatta till svenska: Robin DiAngelos Vit Skörhet: därför är det så svårt för vita att prata om rasism, Lovette Jallows Främling i vita rum och Ibram X Kendis Så blir du antirasist.

Om den sistnämnda kunde Kulturnyheterna i SVT förtälja: ”Kendi skriver med tyngden från levd erfarenhet och intellektuell skärpa, med ett språk som får antirastisk teori och praktik att bulta.”

Jag tror inte den som stod för det omdömet känner till att den kritiska teori, som i synnerhet Kendi och DiAngelo är uttolkare av, är hårt kritiserad i USA. I närmare hälften av USA:s stater har den version som går under namnet Critical Race Theory (CRT) förbjudits i undervisningen, eftersom den förvanskar historiska händelser och påstår att rasism är den grundbult som håller samman USA. Landet föddes år 1619, när det första skeppet med slavar anlände.

CRT är en teori som hävdar att rasism inte bara beror på fördomar utan att rasismen impregnerar hela det amerikanska samhället, inklusive rättsväsendet. Dess viktigaste uppgift är att vidmakthålla den vita rasens överlägsenhet. Alla vita människor är rasister, det ingår i själva definitionen av vithet. Samhället är konstruerat för vita människor och när du tillhör den kategorin så har du automatiskt fördelar som gör dig ansvarig för vad andra vita gjort och gör. Att bejaka vetenskap är till exempel att acceptera detta vita och rasistiska system. Alla vita svenskar är ansvariga för de övergrepp som begåtts mot samer, romer, invandrare etc.

Kritisk Teori företräder ett extremt identitetsperspektiv, med sitt påstående att moraliskt ansvar baseras på tillhörighet. Kvinnor är alltid förtryckta eftersom de tvingas av ett patriarkalt system att underordna sig. Den vite man som bekänner sig som feminist, som alltså vill sätta kvinnors intresse före männens, är likförbannat medlem av den förtryckande klassen.

Det som måste rivas ner är de vita heterosexuella männens politiska ordning. Den är rutten och förtryckande men vad det ska ersättas med får vi inte veta. Kritisk Teori och Kritisk Rasteori innehåller inga utläggningar om hur det nya samhället är tänkt att fungera. Anledningen är enkel: anhängarna vet inte det.

Anhängarna av Kritisk Teori bekämpar förtrycket genom att bekämpa förtryckarna. Här finns en logisk inkongruens. En vit person tillhör alltid och ohjälpligt den förtryckande klassen medan en svart person som agerar efter den vita klassens spelregler inte förblir svart och förtryckt utan också han eller hon företrädare för det vita förtrycket.

Om jag ogillar en annan människa, så är det kristna och västerländska budskapet att man bör granska sig själv och, som den syndare man är, försöka bättra sig. Som det heter i Matteus 7:3 ”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?” Kritisk Teori ger det motsatta budskapet: Lyft fram bilden av den andre (vite) som förtryckare – se inte dig själv utan se den andre. Och inte bara det, se det som du misstänker är det sämsta hos den andre, det vill säga rasismen.

I en recension på Bokus hemsida av Robin DiAngelos Vit Skörhet skriver Kristina Margareta Berghänel i januari i år att det är en bok som borde vara med i utbildningen av socialarbetare av alla de slag. I en annan recension skriver pseudonymen ”Bokälskande misantrop” en text som först ter sig som en rekommendation, men som landar i mycket skarp kritik:

Boken ”alla” talar om. Definierar hur biologiskt deterministiska skillnader mellan svarta och vita härrör från respektive grupps nedärvda historiska erfarenhet, tydliggör hur den strukturella rasismen genomsyrar tankemönstren hos vita människor (vilka genom sin priviligierade maktposition inkorporerat fördomar de inte vill erkänna), och dissekerar slutligen dessa tankemönster på ett sätt som omöjliggör konstruktiva samtal och i förlängningen oundvikligen leder till att vi istället befäster dessa tankemönster.

De som tolkar tillvaron med Kritisk Rasteori befinner sig på trygg mark. De är domarna och när det gäller social interaktion tar de inte en särskilt stor risk. De står för ett samhällsperspektiv som bara kan kritiseras genom en ”lins av ondska”. De som brukar vinna när kunskap, förnuft och logik styr argumentationen, förlorar här. Det är inte förnuftet som styr anhängarna av Kritisk Teori, utan den känsla som är grundad i vad som är moraliskt rätt.

Den 23 september i år skrev Elisabet Andersson i Svenska Dagbladet en nymornad presentation av Kritiska vithetsstudier.

Anledningen var att Stockholms universitet tagit upp vithetsstudier i sitt kursprogram. Sedan tidigare finns en kurs om kritiska rasstudier och feministisk postkolonialism vid Karlstads universitet. Elisabet Andersson intervjuar konstprofessorn Jeff Werner. Han är ansvarig för kursen och dessutom författare till den nyutgivna boken Kritvit? Jeff Warner blåser lite varmluft som svar på Elisabet Anderssons fråga vad det handlar om: ” Kritiska vithetsperspektiv handlar bland annat om att granska hur föreställningar om gemenskap och normalitet konstrueras och verkar i samhället” och tillägger att ”det vita vi:et” är osynligt och kan friläggas med hjälp av kritisk teori. Därefter påstår han att det inte handlar om att vara kritisk mot vithet, men säger strax emot sig själv, när han tillägger att det handlar om vithet som maktordning.

Jag förstår att Elisabet Andersson inte vill ha någon fördjupning. Det är ett onödigt risktagande. Allt tyder på att det skulle leda in på svårtillgänglig teori, något som hon kanske inte riktigt begriper och därför heller inte klarar av att förklara för tidningens läsare.

Kritisk Teori hämtar sitt grundperspektiv från två vita män (sic!), nämligen postmodernisterna Michel Foucault och Jacques Derrida. Dessa ordnar in sig bland andra svårbegripliga franska filosofer (i synnerhet gäller det för Derrida). Kompletterar man sedan med inflytandet från Frankfurtskolan, så har man hamnat i ett ganska mastigt och för de oinvigda ytterst krävande sjok av teori. Snacka om Impression Management! Emellertid, strippar man denna ideologibildning på sin pretentiösa språkliga klädedräkt så blir Kritisk Teori inte särskilt svårt att förstå:

Allting som sker handlar om makt och uppgiften för en kritisk teoretiker är att frilägga makthierarkin. Den vite mannen befinner sig alltid överst i denna hierarki. (Foucault)Det finns ingen objektiv verklighet, bara olika synsätt och tolkningar. All sanning är relativ och knuten till sin egen grupp. Dekonstruktion är ett viktigt filosofiskt verktyg för att frilägga makt. (Derrida)Den som inte ser maktordningen är lurad, har ett falskt medvetande och förstår inte sitt eget bästa. (Marx) Ren vetenskap är inte nog. En teoribildning måste också innehålla en moralisk dimension för att förhindra framtida katastrofer. (Marcuse)Sociala aktivister måste utbildas, som kan sprida det kritiska perspektivet. (Horkheimer)

Det gäller inte att förbättra utan att riva ner det gamla samhället för att därmed ge plats för det nya. Det samma revolutionära grundperspektiv som skiljer exempelvis kommunism från liberalism, men också kommunism från socialdemokrati, som tror att det klasslösa samhället går att förverkliga utan revolution.

Samtidigt som Kritisk Teori är teoretiskt krävande och bara behärskas av en liten minoritet så är den väldigt enkel. Den säger några få saker men den säger dem om och om igen, med hjälp av dogmer.

Samtidigt som Kritisk Teori är teoretiskt krävande och bara behärskas av en liten minoritet så är den väldigt enkel. Den säger några få saker men den säger dem om och om igen, med hjälp av dogmer. Dessa blir till signaler till andra medlemmar av woke-gemenskapen, som är absolut övertygade om att de bekämpar det samhälleliga förtrycket. Perspektivet kan tillämpas på allt: Individer såväl som organisationer, kulturer, klasser, yrken och även språket.

Kritisk Teori visar att vi lever i ett rasistiskt samhällssystem där maktinstitutionerna är ohjälpligt korrupta. I denna grova form är det givetvis en lögn, men lögner som innehåller ett korn av sanning är svårare att avfärda än rena lögner. Ett exempel är påståendet att vita människor är förtryckare och att färgade människor (people of colors) är förtryckta, eller dito män och kvinnor. Det är en lättköpt och ytlig sanning som rymmer en djupare lögn. Det som folk i gemen ser är den ytliga sanningen. De flesta varken vill eller kan frilägga den underliggande lögnen – den som är den totalitära statsbildningens fundament.

När man prövar att inrätta samhället efter det här slaget av grova generaliseringar så blir det inte bättre utan sämre. Dåliga samhällsanalyser leder fram till dåliga samhällen. Istället för att skapa ett samhälle utan förtryck leder Kritisk Teori till det motsatta: ett förtryckarsamhälle. För nazisterna var alla judar lika. För anhängarna av Kritisk Teori är alla vita män lika. Den som protesterar är en fiende som måste tystas eller skändas – det vill säga oskadliggöras med de medel som står till buds i ett demokratiskt samhälle. När människor inte beter sig enligt ideologin så måste de troende tvinga dem att rätta in sig i ledet. Vi har tidigare sett vad som händer.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Gör evolutionen kvinnor till presumtiva landsförrädare?

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

Ja, jag vet, som det står i rubriken kan man inte fråga – det är att passera över gränsen till misogyni, vilket inte hindrar att jag har funderat över temat en lång tid. Det är en angelägen frågeställning som för mig aktualiserades när jag nyligen läste boken En kvinna i Berlin (Forum, 2005).

Boken, som första gången utgavs under sent femtiotal, består av dagboksanteckningar och är ett levande vittnesmål om vardagen i den tyska huvudstadens ruiner våren 1945, då stalinorglarna ven och ryssarna hämnades på den kvinnliga civilbefolkningen genom omfattande våldtäkter. Detta skildras på ett nästan kliniskt, distanserat sätt av den unga författarinnan, som också själv blev utsatt för övergreppen: Frigid har jag varit under alla dessa samlag. Det kan och får inte heller vara annorlunda, jag vill förbli död och känslolös så länge jag är ett byte.

Det är en ovanligt intelligent, bildad och språkbegåvad tysk kvinna, som för pennan. Med Röda Arméns soldater talar hon ryska och blir därför ombud för ett helt hus fullt av människor. Men det är inte de segrande, våldtäktslystna ryssarna, utan hennes upplevelser av de besegrade tyska männen, som får henne att formulera ett slags embryo till den moderna kvinnokamp som skulle komma under vår samtid:

Allt oftare märker jag under den här tiden att min känsla, alla kvinnors känsla gentemot männen, håller på att förändras. Vi tycker synd om dem, de förefaller oss så ynkliga och kraftlösa. Det svagare könet. Ett slags kollektiv besvikelse bryter fram under ytan hos kvinnorna. Den av männen behärskade nazistiska världen som förhärligade den starke mannen har råkat i gungning – och med den manlighetsmyten. Under tidigare krig kunde männen hävda att privilegiet att döda och bli dödad för fäderneslandet var något som tillkom dem. Idag är vi kvinnor delaktiga i det. Det stöper om oss, gör oss ilskna och giftiga. I slutet av detta krig står vid sidan av många andra nederlag också männens nederlag som kön.

Vad beror denna inte helt ovanliga kvinnliga motvilja mot manlig svaghet på?
Är den ett arv från tiotusentals år på stäppen, där männen som jägare och krigare, försvarade och sörjde för gruppens överlevnad, medan kvinnor och barn väntade på deras förhoppningsvis framgångsrika återtåg från krig och jakt? Vi glömmer nästan alltid att människans tid i civilisationen är en ofattbar kort del av vår historia. Under nästan hela vår existens har det gällt att om männen blev ihjälslagna av främmande stammar, återstod det inte något annat för kvinnorna att göra, än att anpassa sig till sig de nya härskarna, om de alls fick behålla livhanken.

Finns det därför en genetisk disposition hos kvinnor att sluta sig till erövrarna? Begreppet ”tyskhoror” myntades inte utan anledning. Så här heter det i novellen Tyskhoran, där en fransyska förklarar för sin dotter varför hon har en tysk far:

Jag blev förförd, Catherine. Jag kände mig tjusad av hans stiliga uniform, om ärligheten ska fram så var det väl det enda som var stiligt hos honom. Han viskade je vous adore i mitt öra, han verkade så levande, han hade sett den mörka världen omkring oss och ändå hade han tid över till att le, att skratta. Jag blev kysst, och ja, mer därtill. Jag levde på det i veckor. Han fick följa med mig hem, din mormor och morfar blev smickrade av allt han tog med sig till dem. Smör, fläsk, vad han nu kom över. Sådan lyx. Det var klart att han var välkommen.

Är denna omedvetna underström i det kvinnliga psyket i så fall det primitiva ursprunget till vår tids aggressiva statsfeminism, där den vite mannen alltid är problemet?

Är denna omedvetna underström i det kvinnliga psyket i så fall det primitiva ursprunget till vår tids aggressiva statsfeminism, där den vite mannen alltid är problemet? På sjuttiotalet demonstrerade ofta kvinnor mot den bristande jämställdhet som de ansåg att manssamhället förde med sig. Varför ser vi idag inte några demonstrationer till stöd för den jämställde västerländske mannen? Istället ses ofta invaderande män i vapenför ålder från misogyna kulturer som skyddsvärda, och det är kvinnorna som leende tar emot dem: Refugees welcome!

Jag delar författarinnans uppfattning om manlig svaghet, men tycker att feminismen med sin könskamp har blivit en draksådd. Radikalfeminismen har lyckats kapa samhället, till priset av mänsklig olycka och kollektiv söndring, vilket jag skrivit om vid ett par tillfällen, här i Aftonbladet 2005 och senare på sajten Det Goda Samhället:

Vi är helt mer enkelt mer rädda för att bli övergivna än vad kvinnorna är, eftersom vi klarar ensamheten sämre. En klar majoritet av alla skilsmässor/separationer sker på kvinnors initiativ, män begår i högre utsträckning självmord. Vi har, generellt sett, ett mer torftigt emotionellt språk och sämre förutsättningar och färdigheter att spegla svåra erfarenheter i varandra, vilket kvinnor på ett tidigt stadium i livet utvecklar.

Detta underläge leder, föreställer jag mig, till att män mer eller mindre omedvetet hindrar sig själva från att i allmänhet klandra kvinnligt emotionellt tänkande och i synnerhet en feminism som uppifrån och ned genomsyrar hela samhället. Sådant kan ju leda till att kvinnorna undandrar dem sin uppskattning och kärlek. I så fall kan vi tala om ett individuellt självskadebeteende som spridit sig till samhällsnivå.

Etablissemanget feminiserade män bejakar det kvinnliga samhällsbygge som i sin mest extrema form applåderar män med knytblusar och ”fittmössor”. Klassiska manliga dygder åsidosätts, som att verka för ett starkt yttre och inre statligt våldsmonopol. Istället hyllas, på ett karriärvänligt sätt, feminismen och dess första regering i världen. Länge har de feminiserade männen stärkt sina positioner genom att ivra för öppna gränser, mer vurma för minoriteters rättigheter än för den egna majoritetsbefolkningens, förneka värdet av en svensk kulturell samhörighet samt tycka synd om gärningsmän istället för brottsoffren. De har intalat sig själva att det har med godhet och framsynthet att göra, när de vill skänka bort sitt eget land till hela världen. Jag ser en parallell till dagens ”Självskadesverige” när den unga tyskan den 17 maj 1945 skriver i sin dagbok:

I ett butiksfönster hänger en tidning, den kallar sig Tägliche Rundschau och är ett blad från Röda armén för ”befolkningen i Berlin”. Nu är vi inget folk längre, bara en befolkning, vi existerar väl fortfarande men är ingenting längre. Också på andra språk finns denna värderingsskillnad: peuple och population, people – population.

Den skarpsynta författarinnan till dagboken från krigsslutets Berlin väljer ändå bort de slagna tyska männen. Hon delar istället säng och söker skydd hos två ryska befäl, vilket samtidigt är ett sätt att skydda sig mot närmanden från många av de förråade meniga soldaterna i invasionsarmén. Men framför allt är det en överlevnadsstrategi, att underkasta sig de starkaste hannarna, som hon också skickligt för bakom ljuset vad gäller deras inbördes status som sängkamrater.

Man kan undra om ett likartat mönster kommer att visa sig alltmer giltigt, när det ”fredskadade” Sverige i framtiden sannolikt går ett hårdnande öde till mötes. När den grundläggande välfärden inte är given, utarmas de gemensamma institutionernas sammanhållande funktion, eller så rasar de helt enkelt samman. Då kommer människorna att tvingas acceptera äldre och hårdare samhällsformer. Skyddande klankulturer blir avgörande för den personliga säkerheten och välfärden, sådana som sedan länge är utrotade i det individualiserade svenska Sverige. Hur högt i kurs i kvinnlig gunst kommer dagens feministiska svenska män att stå då?

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.