Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 28

Maktens charlataner

Under ett halvår har jag på heltid varit sysselsatt med att skriva om svenska ledande politiker, myndighetschefer, journalister och opinionsbildare. Det som drivit mig är en ganska primitiv idé om att när räkenskapens tid kommer, så ska de inte kunna krypa in i anonymiteten. Det som var tänkt som en bok blev emellertid ett för stort manus, så nu blir det två böcker som ges ut i höst: PK-männen och PK-kvinnorna. Eftersom jag tror att dessa böcker blir utpräglade färskvaror, så trycker jag dem i en rätt liten upplaga. Är du intresserad, så maila mig. Böckerna blir på knappt trehundra sidor var och jag har satt priset till 250 kr per bok.

När jag läser igenom porträtten, de flesta mellan fem och tio sidor långa i bokformat, så är det en rätt motbjudande samling av offentliga personer som presenteras. Det handlar inte bara, och inte ens främst, om att de har andra politiska preferenser än jag, utan det som gör att jag ogillar och föraktar dem, är deras moraliska brister, obekymrade förhållningssätt till sanningen, okunnighet och, inte minst, den nöjda sadism, med vilken de smädar sina politiska opponenter. På ren svenska: De är helt enkelt ett djävla pack! Det skriver jag emellertid inte i böckerna, utan porträtten är i allt väsentligt sakliga och det dessa offentliga personer sagt och gjort (eller inte gjort) får tala för sig självt.
Det är naturligtvis inte någon tillfällighet att vi har fått dessa maktpersoner. I synnerhet när det gäller politikerna reser det frågan: Är det den representativa demokratin som styresform som gör att just dessa personer tar sig fram till det politiska elitskiktet?

Den ursprungliga tanken med demokratin, som ett alternativ till tyranniet, var aldrig att det skulle skapas en särskild yrkesnisch för politiker, utan männen i ett samhälle valde sina ledare för en begränsad tidsperiod, under vilken dessa levde i stort sett samma liv som innan de blev valda. Detta är direktdemokrati och så fungerar det fortfarande i Schweiz, som avviker från Europas övriga länder genom ett mycket tunt skikt av professionella politiker. Dessa utgör inte, som de gör i Sverige, en modern form av adel, en härskande klass – i sin tur uppdelad i ett antal konkurrerande sekter: De politiska partierna.

Som bekant har Sverige istället en representativ demokrati, där inte personer utan partier konkurrerar om folkets gunst. På lokal nivå kan en stark ledare bana sig väg till makten på egen hand, men på riksnivå fungerar det inte. Det kan betecknas som den representativa demokratins första svaghet, att det inte är personer utan partier som styr, vägledda av sina ideologier. Nå, i toppen av dessa kan det ibland sitta starka ledare, men så gott som undantagslöst har dessa yrkespolitiker deformerats på sin väg till maktens tinnar, så att de praktiskt taget alltid sätter det egna partiet främst. Det är inte bland medborgarna utan bland partikamraterna som de har sin egentliga väljarbas. De har också ett internationellt elitskikt av politiker som referensgrupp. Omsorgen om medborgarna och nationen kommer rätt långt ner på listan.

I en mailväxling jag får ta del av beskrivs menlöshetsprincipen. Egentligen gäller det vilka som blir chefredaktörer inom media, men det slår mig att perspektivet också är tillämpligt på de politiker som når toppen i det demokratiska styret. Den politiker som är stark och driver frågor, riskerar bråk med antal stridslystna opponenter och konkurrenter. Så det är klokt att undvika detta. Det viktigaste är ju inte vilka beslut man fattar, utan den egna karriären.

Handlingskraft är en kvalitet som är underordnat konfliktundvikande. Se till exempel FN, där man inte vill ha en stark högsta chef. De styrande länderna ser till att det väljs en representativ men ganska menlös och försiktig ledare, utan stark profil. Han eller hon sätter inte ner foten – en sympatisk person som låter alla komma till tals, skapar dialog, håller möten, lyssnar på alla, bildar arbetsgrupper, jobbar med mångfald och intersektionalitet, gör studiebesök, utreder, antar resolutioner och startar projekt, som mycket sällan leder till någon konkret handling, som för saker framåt.

Samma inom EU. Det var ingen slump att Belgien blev EU:s centrum. Det gick ju inte ta ett starkt land som Storbritannien, Tyskland, Frankrike eller Italien. Även Holland var lite för kaxigt och självständigt. Belgien var ofarligt och bra, anonymt och står inte för något. Dom tar vi! Menlöshetsprincipen igen!

Här kan man också foga in vad den amerikanske statsvetarprofessor Patrick Deneen skrev för några år sedan, en liten förtvivlad text om hur det går till när studenter utbildas vid västerländska elituniversitet. Han inleder med att beskriva sina studenter som ytterst begåvade och studiekompetenta. De är väluppfostrade och socialt skickliga såväl professionellt, som i umgänget med sina vänner. De respekterar mångfald, dock utan att ha en särskilt klar uppfattning om vad det är. De är fördomsfria, i synnerhet i offentligheten. De är med andra ord sin generations grädda och när de har utexaminerats kommer de att hamna på toppbefattningar runt om i en globaliserad värld. Emellertid, de ser inte sitt eget samhälle och de tillhör ingen grupp som vill någonting särskilt. Framtiden funderar de inte särskilt över, annat än om det gäller deras respektive individuella karriärer. Deneens studenter har fostrats till en total likgiltighet för sin egen kultur.

Utbildningen syftar till att producera just detta slag av studenter. Det är således inte av misstag som den leder till ett slags kulturell amnesi, bristande nyfikenhet och till att vuxna högutbildade människor just inte vet något om västerlandets historia. Det som gör Deneen förtvivlad är att det inte är något underbetyg åt undervisningen utan just den typen av människor som lämnar universiteten med toppbetyg och som efterfrågas inom olika eliter, också den politiska. Det är den enda människotyp som kan fungera globalt – autonoma individer som binds till varandra i ömsesidig likgiltighet. Deneen kallar dem för ”masters of systematic ignorance”. Han skriver också att detta handlar om att vår civilisation med stor iver är i färd med att begå självmord. Historiens slut för studenterna signalerar historiens slut för Västerlandet.

I dag startar oftast partiledarnas och regeringsmedlemmarnas yrkeskarriärer med att de i unga år går med i ett ungdomsförbund. Dessa var ursprungligen inte tänkta som proffspolitikernas plantskolor utan för att skapa politiskt medvetna väljare. Den filosof som spelat störst politisk roll under efterkrigstiden, Karl Popper, målade upp bilden av medborgaren som ett ”moraliskt subjekt”, som tar ansvar för samhällsutvecklingen. I annat fall fungerar inte demokratin. Popper anslöt därvid till den amerikanske sociologen C. Wright Mills, som menade att en demokrati inte överlevde med en oupplyst massa, utan att demokratin förutsatte en upplyst allmänhet.

Det ligger emellertid inte i politikernas intresse med en upplyst allmänhet, eftersom en sådan ställer krav på makthavarna och därmed både begränsar och ifrågasätter dess makt. Enkelt uttryckt: för politikerna är politiskt medvetna medborgare bara till besvär, eftersom maktutövning reser motstånd. Risken finns att motståndet förändrar eller till och med kastar ett samhälles maktstruktur över ända.

Mills myntade också i mitten av 1950-talet begreppet maktelit, och syftade därvid på det som i dag brukar kallas för den djupa staten, alltså de som styr ett land, oavsett vilket parti och vilka politiker som medborgarna röstar på.

I den representativa demokratins barndom så löstes demokratins problem med väljarnas politiska omedvetenhet med att det ställdes krav på väljarna. Egendomslöst folk och kvinnor fick inte rösta. Det var visserligen ”odemokratiskt” men ett sätt att förhindra att olämpliga personer röstades fram till ansvariga positioner. I dagens Sverige får som bekant alla medborgare rösta, även dementa och de som sitter i fängelse. Du behöver inte ens bo i Sverige. Är du EU-medborgare eller från Norge eller Island, så får du om du bor i Sverige rösta i kommun- och regionvalet. Det gäller också immigranter från andra länder, om de bott i Sverige i minst tre år.

Det vi har i Sverige är alltså politiker som inte är särskilt solidariska med det egna folkets intressen. De förs till makten av väljare, som inte med den bästa vilja i världen kan ses som en upplyst allmänhet. Varken hos politiker, som gärna lägger ut dimridåer om vad som är demokrati, eller väljare finns någon klar medvetenhet, vare sig om vad medborgarna kan kräva av sina valda politiker, eller vad som är nödvändigt för att skapa ett väl fungerande och uthålligt samhälle. I klarspråk: våra politiskt inkompetenta ledare kommer till makten via okunniga medborgare.

Nå, det fanns en möjlighet att råda bot på denna degenererade form av demokrati: Medierna. Teve, radio och pressen har fantastiska möjligheter att fylla den roll som de påstår sig ha (men ljuger om). De skulle inte bara kunna vara folkets ombud och styra politikerna rätt, utan också förse medborgarna med den politiska skolning som skulle göra dem till ”en upplyst allmänhet”.

Genom att sitta i maktens knä, genom att inte göra sitt jobb, så tar den offentliga debattens grindvakter livet av demokratin. Det som de vägrar förstå är att de också tar livet av sig själva.

Här finns nog en av huvudförklaringarna till det demokratiska samhällets haveri. Genom att sitta i maktens knä, genom att inte göra sitt jobb, så tar den offentliga debattens grindvakter livet av demokratin. Det som de vägrar förstå är att de också tar livet av sig själva. Unga människor i dag har i stort sett övergett traditionella media och hämtar sin kunskap på nätet. Där spelar poddar och politiska samtal, som kan sträcka sig över flera timmar, en stor roll. För att bara nämna två, som har lyssnare/tittare som inga medier ens kommer i närheten av: Jordan Peterson och Joe Rogan. Ingen svensk politiker skulle klara sig i ett tvåtimmars samtal med dem. De skulle visserligen bemötas artigt och respektfullt men samtidigt obönhörligen avslöja sig som charlataner, vilket de inte gör när de, som i vanliga media, av devota journalister exponeras några sekunder eller minuter i taget.

På fullt allvar tror jag att nätets förstklassiga politiska samtal blir de spikar som förseglar kistan för våra media, de som Jan Myrdal kallade för de pipor genom vilka makten blåser.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Folkets kärlek min belöning

Är människans natur god eller ond? Den frågan tror jag hanteras bäst med ett kringgående svar: Människan är ociviliserad. I annat fall behövde ju inte samhället alla de institutioner och myndigheter som reglerar och styr medborgarnas liv. Institutionerna är nödvändiga, de är ett slags motsvarighet till djurparkens taggtrådar och elektrifierade stängsel. De avser att hindra oss från att förfalla till lag- och regellöshet. Samma perspektiv kan läggas på fängelset, som skiljer ut farliga och antisociala människor. Det går inte att förlita sig till att människor av egen kraft är lojala med sitt samhälles moralkodex.

Vad är det då som ett land mest behöver, goda härskare eller goda lagar? Politiska filosofer har mestadels besvarat frågan med att de goda lagarna är viktigast. Utan lagar och utan statligt våldskapital så blir livet med den konservative 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes ofta citerade ord ”ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort”.

Det är alltså säkrare att hålla sig till lagarna än till goda härskare eftersom människor, vilket bland andra Machiavelli påpekat, ofta är både fega och onda. Dessutom, som bekant korrumperar makten. Man kan inte räkna med att goda härskare förblir goda. Det är framför allt här som demokrati är överlägset andra styresskick. Med fredliga medel är det möjligt att göra sig av med ledare som är olämpliga för sitt uppdrag, vare sig det nu beror på att de visat sig odugliga eller att de har blivit det under själva maktinnehavet.

Emellertid, tänker man ett varv till, så inser man att inte bara diktatorer utan också demokratiskt valda ledare lär sig att manipulera lagar och regelsystem, så att de får igenom sin vilja. Med andra ord, lagarna räcker inte utan tankegången leder tillbaka till önskemålet om goda ledare, som inte exploaterar maktpositionen för sin egen vinnings skull utan för det gemensamma bästa.

Vad kan vaccinera en ledare från att korrumperas och verka för sin egen vinning? Vad är det som gör att regeringspolitiker och andra makthavare avstår från att sko sig själva? Där har Sverige varit lyckligt lottat, med i synnerhet socialdemokratiska statsministrar med enkla vanor. Per Albin Hansson dog på spårvagnen, på väg hem till radhuset i Ålsten. Tage Erlander fick ofta skjuts till jobbet av sin hustru, när hon var på väg till sitt lärarjobb. I dag är det inte längre så. Stefan Löfven lever med livvakter, skjutsas i premiumbilar av statens chaufförer och bor i Sagerska palatset. När han vill ha lite lantlig omväxling står Harpsunds vackra herrgård till hans förfogande. Han har 180 000 kr i månadslön. Det är ändå rätt blygsamt jämfört med hur afrikanska och östeuropeiska ledare brukar sko sig – alldeles oavsett hur fattigt folket är.

Stefan Löfven har inga problem med att ljuga och vilseleda väljarna, något som han knappast är ensam om bland statsråden. Hans lojalitet riktas inte mot folket utan mot det politiska parti han företräder och hans första prioritet är att se till att socialdemokraterna behåller makten. ”Folket” kommer knappast ens i andra hand – det är viktigare att bli respekterad av överstatliga maktcentra som EU och FN. Frågan vilka våra regerande politiker är lojala emot är en viktig men inte särskilt uppmärksammad fråga. Det tas för givet att den frågan besvaras i valen vart fjärde år, när folket får utse sina ledare. Så hade det kunnat vara, om inte agendajournalistiken hade härjat inom svenska media.

Kungars valspråk är i sammanhanget intressanta. Vad är de lojala med, hur legitimerar de sitt maktinnehav? I gudsstaten är konungen, inte så förvånande, Guds sändebud och relaterar till Gud. Om kungarna sedan levde efter den kristna läran, det skiftade säkert, men de visste ju vad som väntade om de misskötte sig för grovt: Helvetet. Två tidiga svenska regenter bryter mönstret med att regera i Guds namn, även om också de givetvis var konungar av Guds nåde, vilket ska uttolkas som att de endast var ansvariga inför Gud. Den ena var den polske kungen Sigismund, som under sju år på 1500-talets slut också var kung över Sverige. Hans valspråk var För rätten och folket. Ett drygt kvartssekel därefter kommer drottning Kristina med Visheten är rikets stöd. Därefter fem regenter som med sina valspråk återigen relaterar till Gud. Den som bryter mönstret nästa gång är den som kung svage Adolf Fredrik, som regerade under 20 år, med början år 1751. Därefter glider Gud alltmer i bakgrunden i de kungliga valspråken, för att ersättas med folket. Den bedrövlige Karl XIII:s valspråk var Folkets väl min högsta lag. Det levde han knappast upp till. Han följdes av en mycket bra importerad kung, sin franske adoptivson Karl XIV Johan, som visserligen aldrig lärde sig att tala svenska, men ändå lyckades få till det kanske bästa valspråket av alla: Folkets kärlek min belöning.

De två senaste kungarna är mera relaterade till nationen än till folket. Gustav VI Adolf med Plikten framför allt och Carl XVI Gustaf med det mesiga För Sverige i tiden. Plikten mot vem eller vilka? Och för vilket Sverige ”i tiden”?

Varför är då Folkets kärlek min belöning det valspråk jag gillar mest? Svaret är att jag översätter det till vår egen tid och leker med tanken på en statsminister som utövar sin makt, så att folket älskar honom eller henne. Jag tänker mig också valspråket som historiens dom, om en regent som styrt så klokt att vi i historieböckerna kan läsa att folket älskade honom eller henne. Det är något mer än att söka Guds kärlek och avsevärt mer ambitiöst än att framför allt göra sin plikt. Nu har inte statsministrar valspråk, men kanske de borde ha det, så att vi både vid val och som eftermäle kan fråga: Levde han eller hon upp till sin devis?

En ledare som är ansvarig inför folket och söker dess kärlek – här finns ett stort problem, nämligen att folket inte alltid vet sitt eget bästa. Kärlek är inte ett tillstånd som utmärks av klarsynthet. En ledare kan, applåderad av folket, styra en nation käpprätt åt helvete utan att folket förstår vad som sker. Det är vad jag anser gäller för svenska politiker, alltsedan de i mitten av 1970-talet bejakade idén om ett mångkulturellt framför ett i stort sett monoetniskt Sverige. Ännu i dag, närmare ett halvsekel senare, har varken folkmajoriteten eller regeringspolitiker till fullo förstått misstaget. Det hindrar inte att framtidens dom kommer att bli hård, från det folk som en gång hade ett land, men som förlorade det.

Ännu hårdare blir förmodligen domen över dem som hade makten över det offentliga samtalet och vilseledde – de som inte drog sig för att lura folket, nämligen journalister och opinionsbildare.

Ännu hårdare blir förmodligen domen över dem som hade makten över det offentliga samtalet och vilseledde – de som inte drog sig för att lura folket, nämligen journalister och opinionsbildare. I Sverige har vi den absurda situationen att alla kan se inte bara vad som händer med vårt land utan också att de svåraste problemen hör samman med den massinvandring som inte får kallas för massinvandring. Ändå fortsätter våra ledare att under majoritetens applåder styra landet mot fattigdom och förödande kriminalitet.

Motsatsen är betydligt mer ovanlig, en klok och skicklig ledare som inte får folket med sig. Den som väl kommer närmast den situationen är Storbritanniens Margaret Thatcher. Hon lyckades få det strejkhärjade landet på fötter genom privatiseringar av statliga företag och framför allt genom att bryta fackföreningarnas makt. Än i dag är hon mycket kontroversiell och den brittiska vänstern anklagar henne för att ha raserat både den engelska industrin och välfärdsstaten. Men oavsett hur man politiskt förhåller sig till hennes styre, så går det inte att komma förbi att hon återvaldes två gånger och att hon är den premiärminister i Storbritannien som suttit längst på sin post.

Djupt kontroversiella ledare, närmast upplysta despoter, som med hårda nypor styr sitt folk mot välstånd och integritet, är det mera gott om. Den som i vår tid syns mest är Viktor Orbán som, trots att han konsekvent i europeiska medier påstås vara ett hot mot demokratin och är näst intill hatad av EU:s alla politiker och byråkrater, har det ungerska folket bakom ryggen. För alla de sjuka europeiska ledare som inte förstått att deras allt överordnade uppgift är att sätta det egna landet och det egna folket i första rummet, är Viktor Orbán en provokation av första graden. Storfinansen, medierna och politikerna bildar en enad front mot honom. Det är ett politiskt skyttegravskrig som pågår. Vad är det då som får Viktor Orbán att orka stå emot? Svaret är att han är nationalist. Han sätter det etniska Ungern i första rummet och skulle mycket väl kunna ha Karl XIV Johans valspråk som motto: Folkets kärlek är min belöning.

Det borde inte vara en kontroversiell politik, men det är det: Ungern ska, så länge Viktor Orbán och hans parti Fidesz sitter vid makten, vara ungrarnas land. Det betyder att landet inte är öppet för vare sig välfärdsmigranter eller muslimer. Risken är inte bara att Viktor Orbán besegras av sina motståndare utan också att han gör politiska misstag som får honom att förlora sin folkliga support. Hur mycket lättare och behagligare hade det inte varit för honom att sälla sig till majoriteten av Europas och EU:s ledare: De som inte söker folkets kärlek och som inget folk älskar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Hur allting hänger ihop

I dag återkommer Per Hagenäs med en text där titeln säger mer än vad titlar vanligtvis gör. De flesta som upprörs av PK-samhällets alla galenskaper är upptagna av att säga ”Titta, nu gör de så här och så här, de är fanimej inte riktigt kloka”. Per Hagenäs är mer intresserad av att begripa. Han söker förklaringar till att makteliten i Västvärlden och Sverige inte längre verkar för sina länder och medborgares bästa.

***

En ny auktoritär och repressiv ideologi har uppstått, med det övergripande målet att kontrollera västvärldens länder och folk. Sektideologins kärnbudskap är att lyckoriket hindras av att det finns skillnader mellan människor. Dessa ses som förtryck och ska fostras och lagstiftas bort. Speciellt fokus finns på att eliminera skillnader som rör våra grundläggande mänskliga identiteter som kön och könsroller, sexuell identifikation, etnicitet, släkt och nation. Den nya ideologins har sitt epicentrum i USA och förs fram av västvärldens nationella regeringar, FN och EU samt olika tankesmedjor och den globala finanseliten.

Makteliterna har gått samman till en superelit, med ambitionen att bilda ett sorts västvärldens imperiebygge runt EU, FN, Nato och USA. De nationella demokratierna blir skendemokratier. Sådana stora riken kan bara styras totalitärt. Detta kan emellertid inte sägas rakt ut, vilket skapar behovet av trovärdiga men falska argument, för att motivera imperiebygget. Dessa ges av FN:s dokument Agenda 2030. Huvudargumentet är att klimathotet bara kan lösas på global nivå, med supereliten som ledare.

Jag ska här pröva att analysera den nya ideologin och de som för fram den som en politisk sekt, i grunden av samma slag som samtidens två andra stora sektburna ideologier: nazismen och kommunismen. De funktionella likheterna finns i

Den binära världsbilden (ont och gott)De tvingande dogmernaMedias och den djupa statens lojalitetSektgemenskapenUtpekade fienderAngiverietIrrationalitet/faktaignoransUndergroundoppositionen

Sekten känns också igen på hur rädslan sprider sig i samhället, att stora samhällsfrågor blivit tabu i det offentliga samtalet, myndigheter som slutar att besvara medborgarnas frågor, att journalister undviker att ställa kritiska följdfrågor till makthavare.

En möjlig förklaring till att dessa tre stora sekter uppstått och kunnat spridas i Europa kan komma ur vår känsla av alienation, efter övergången från samhällen baserade på släkt- och bygemenskap (Gemeinschaft/Livsvärld) till det identitetslösa och anonyma urbana samhället (Gesellschaft/Systemvärld). Sekten ger en ny form av ledning och samhörighet med en enkel världsbild och moral, som ersättning för den vi förlorat.

De tre stora politiska sekterna med globala härskarambitioner har i västvärlden naturligt samma fiende, den demokratiska nationen, styrd av männen, som vill skydda sin etniska grupp, familj och frihet. Samma slags män som under 1900-talet offrade sina liv i krig och inbördeskrig för detta samhällsideal, riskerar att förtalas, frysas ute och avskedas, under den nya sektens styre. Gårdagens kristna hierarkibejakande moral har idag överlagrats av en sektideologi som behållit arvsynden, skulden och botgöringen, det som Nietzsche kallade för slavmoral. Denna predikas av ett nytt prästerskap; MSM-journalisterna, som fyller tomrummet efter de kristna prästerna. Gårdagens präster var en del av församlingen vilket dagens sektpräster inte är. Det betyder att de är en del av nyaristokratin. Vi ser detta speciellt vid val där nyaristokratins makt och sektmoral skyddas av journalisterna, genom strikt moderering av debatt och information, så att sektkritiska frågor inte tas upp. Att vara i allmänhetens tjänst innebär för dem att vara i de sektlojalas tjänst. De som inte är sektlojala får så att säga inte var med. För att släppas in och slippa drev måste politiska partier som minimikrav erkänna sektideologin vilket har gjort alla politiska partier till sektpartier. Förr hade vi två politiska block att rösta på vart fjärde år. Idag, när alla partier mer eller mindre är sektpartier, har vi bara ett block. Därför är Sverige en skendemokrati, av samma slag som DDR var inom det sovjetiska imperiet.

Sekten har lyckats ta makten tack vare att politik och media ingått en pakt som tillfredsställer många MSM-journalisters önskan att vara sektpräster. Detta har lett till att den också snabbt blivit hegemonisk bland makthavare och chefer på en mellannivå. Genom den kvinnligt kodade ideologin och kvinnors större sektlojalitet har sekten via kvinnorna lyckats försvaga det manliga samhällsidealet. Den viktigaste faktorn är dock att dagens karriärpolitiker inte längre representerar sina folk utan bara sig själva i sin sammanhållna strävan efter makt och karriär inom överstatliga och globala organisationer. Detta syns på deras intressefokus med diffusa argument för EU, invandring, klimat och feminism. Vi ser också illojaliteten genom oansvariga och extremt kostsamma skrytprojekt som höghastighetståg, Nya Karolinska, sportarenor.

En sekts viktigaste vapen är polariseringen mellan goda och onda människor, som hela tiden måste förnyas för att fungera. Det är den som skapar sektlojalitet. Den pekar ut och skändar fienden (den reella oppositionen), de som påstås hota demokratin och därför inte får beredas tillträde till offentligheten. Denna egenskap, att genom polarisering motivera repression, kallar jag för sektfunktionen.

Att bekämpa ondskan är sektens räddarnarrativ. Det sker efter receptet ”Den som sa’t han va’t”, det vill säga, att deras egen världsbild inte håller för kritik löser de genom att beskylla sina meningsmotståndare för fake news , fake facts, fake science, fake history, fake debate, fake threats. De skyddar sig också genom en sorts god dag-yxskaftsargumentation vars avsikt är skuldbelägga kritiker. Som exempel kallas all kritik relaterad till invandring för främlingsfientlighet, det som tangerar raser för rasism, kritik av den alltmer krävande feminismen för manliga härskartekniker och varje kritisk hållning mot HBTQ-rörelsen för en psykisk sjukdom. Klimathotskritiker kallas för högerextrema klimathatare. Dessa moraliskt undermåliga kritiker (främlingsfientliga, högerextrema och klimatförnekare) kan naturligtvis inte släppas in i den offentliga debatten.

Sektens idealmänniska, alla åldrar, är den översexualiserade konsumerande homo ludens, med sekten som förälder, underhållen av SVT:s lek och tramsprogram och med Facebook som sin viktigaste personliga arena. Sekten menar att detta är frihet. Vi kan leka vilken identitet och kompetens som helst och inte förtryckas av verkligheten. Sexualiteten är idag nästan helt frikopplad från sin biologiska funktion och transsexuella och könsförvirrade tilldelas en näst intill helig status. Barn ska så snart det går överlämnas åt sektens fostran och kontakten med den äldre generation med dess livserfarenhet minimeras.

Vi luras till lojalitet av sektens goda men falska värdegrundsfraser. Vi diskuterar på makthavarnas hemmaplan och bekräftar dogmernas relevans. I stället bör vi lita mer på vad vi ser än på vad vi hör. Om vi sluter öronen och öppnar ögonen ser vi en omfördelning av makt och förmögenhet till dagens nyaristokrati. På ett par årtionden har Sverige förvandlats till ett brutalt klassamhälle. De fattiga tilldelas alltmer begränsade liv och har inte råd att delta i samhällets funktioner. Dyra bostäder, ökade trängselavgifter, parkeringsavgifter, energiskatter, överbelastade institutioner tränger ut de fattiga. Den nya överklassen, nyaristokratin går själva fria från negativa konsekvenser genom lönesegregation, privata sjukförsäkringar, skol- och bostadssegregation med vaktbolag och portkoder, dyra segregerade semestrar, kultur- och fritidsintressen. Och när svensken och Sverige inte längre sägs finnas, så. Varför bry sig om de utsatta?

För att dölja denna omoral behövs ett ”dubbeltänk” kring begrepp som nationalist, jämlikhet, demokrati, flykting och vänster. Den tidigare definitionen på jämlikhet handlade om utjämning av förmögenhet och makt. Den nya definitionen handlar om kvotering och befrielse från våra grundläggande identiteter. Demokrati handlar nu inte längre om hur folk röstar. Att vara vänster idag är att kämpa för sektideologin, vilket förklarar att 68-talsvänstern samtidigt kan vara vänster och överklass. Gårdagens vänster finns inte längre.

Men trots maktinnehavet infinner sig inte heller nu lyckoriket. Orsaken sägs vara sektfiendens strukturella makt och en kulturrevolution ska nu förgöra denna. Det är så engagemanget för Black Lives Matter kan förstås. Under antirasismens fana och med svaga övriga argument hetsar politiker, media och viss industri mot ”det vita samhället”. Skyltfönster krossas, affärer plundras, byggnader sätts i brand. Även mord förekommer. Sekten behöver polarisering, inte försoning. De som regisserar tuppfäktningen går samtidigt fria och kan nu spela beskyddare mot de aggressioner de själva skapat. Genom rikliga ersättningar (George Floyd anhöriga lär få en kvarts miljard) prostituerar sekten ”beskyddet” och säkrar så offergruppens medverkan och följsamhet. MeToo och den svenska våldtäktslagstiftningen kan ges en analog analys.

Sektfunktionen förklarar också varför flyktingfrågan är viktig för både EU och enskilda länder. Eftersom det inte finns några som helst analyser och flyktingbegreppet är fake kan det inte handla om ”flyktingarna” själva, utan om att stärka sektelitens egen hjältegloria, för att öka repressionen mot ”populister” och olydiga länder. Den dolda maktagendan ger dem den interna sammanhållningen och moraliserandet gör att kritiker inte behöver bemötas i sak. Som i en teater visas deras goda moral av att flyktingarna tas emot i hemlandet. Detta är lätt genomskådat men budskapet är främst till för att sektens chefsskikt ska veta vad de ska kräva av sina anställda. Den svenska feministiska regeringen ser sig som en ideologisk föregångare och vill nu visa sig bäst i klassen i att ge bort sitt folks pengar och ta emot invandrare, med hopp om centrala poster inom EU och FN.

Problemet med fokuset på rasism och sexism är dock att temat kan väcka vrede i den globala elitens multikulturella miljöer, speciellt inom FN. Sammanhållningen måste därför stärkas med något mer värdegrundsneutralt. Undergång via klimathot blir nu det perfekta argumentet, eftersom det bara lurar de sektlojala folken. De andra behöver bara spela med. Klimatskrämseln som argument uppfanns i USA, togs tacksamt upp av FN, EU och dess lokala regeringar. Den är kulturellt okontroversiell och fungerar särskilt bra i kristna länder med deras skuldtänkande. Andra hot som asteroidnedslag och ny istid skulle därför inte fungera. Klimatprocesserna är dessutom idealiska då de är så komplicerade att allt går att bevisa. Av förklarliga skäl är dock vetenskap en farlig partner och fokuset måste därför förskjutas till det moraliska planet. MSM har därför utsett ett barn till klimatexpert, Greta, som läser deras manus. Nu blir det bara onda människor som kan kritisera ett barn och journalisterna kan på så sätt dölja sin aktivism. Barntricket känner vi igen med den drunknade Alan, de apatiska barnen och de ensamkommande barnen från Afghanistan. Moraliserande kring energi har också lett till den något surrealistiska situationen att gräddan av Sveriges kraftingenjörer idag bygger ett elförsörjningssystem som bara fungerar när det blåser.

Sektens vilja att förvandla vetenskap till ett verktyg som moraliskt rättfärdigar deras förtryck av oppositionen visas av att de nu i praktiken vill förbjuda forskning som strider mot värdegrunden samt hindra alternativmedia att få del av presstödet, om de vill diskutera sektstödjande vetenskap. Det hela påminner om den katolska kyrkans strid mot Galileo Galilei. Vetenskap som inte tål kritik är inte vetenskap och den häpnadsväckande tystnaden från journalister och även från forskarvärlden visar sektens grepp över dessa miljöer.

Enligt Elsa Widding på Klimatkarusellen förvandlades IPCC 1995 till ett politiskt alarmistiskt organ, på begäran av Bill Clinton-administrationen. Vi ser här samtidigt hur sektstyrda samhällens halvpolitiska administrationer som IPCC eller universitetens kan påverkas. Liksom administrativa centra är forskare och lärare inte okänsliga för sektens lockande gemenskap och karriärfördelar och de kan i den torra akademiska världen få nöjet att få praktisera som sektpräster.

Vår tids största revolution är dock förändringarna mellan könen. Mitt försök att förstå relevansen av detta utgår ifrån den enkla observationen att könen evolutionärt är utvecklade för att komplettera och stödja varandra. Mannens intresse riktas mot gruppen i sig, med kvinnan och barnen som främsta skyddsobjekt. Kvinnans dito rör främst omvårdnad och barnens fostran. I dessa kompletterande funktioner skyddade förr mannens med sin yttre sfär kvinnans inre sfär – socialt, rättsligt, ekonomiskt och till liv och egendom. Samtidigt gör kvinnans eget behov av skydd henne mindre revolutionär, vilket leder till en större lojalitet (sektlojalitet) till den dominerande ledningen. Detta och sektideologins omvårdnadsfokus gör henne mer lättstyrd och lojal gentemot sektlojala partier. Det kan också förklara både varför ”duktiga flickor” har bättre skolresultat och drabbas hårdare av psykiska besvär, med sin vilja att vara sekten till lags. Skyddet av kvinnan har genom ny teknik, ett utbyggt rättsväsende samt skattetransfereringar övergått till staten, i stort utförd av män men nu anonymt.

Eftersom den feministiska regeringens intresse för kvinnans situation endast är propagandistisk har detta skydd succesivt avvecklats. Detta har lett till att trygghetsfunktionerna rasar för främst kvinnor och ungdomar med nyfattigdom, brott, våldtäkter, stress, utbrändhet, psykisk ohälsa, otrygghet och utslagning.

Man skulle kunna tänka sig att män, vars skyddsobjekt är just kvinnorna och barnen, skulle ha protesterat, men detta har hindrats av sektpartiernas fanatiska feministvurm. Eftersom den manliga mannen är sektens främsta maktkonkurrent så har man lyckats förvränga bilden av hans roll och kalla den förtryckande och manlighet för toxisk.

Sektideologins kvinnligt kodade omvårdnadsfokus och för kvinnor höga moral (allas lika värde), tillsammans med allt fler kvinnliga chefer gör att samhället idag styrs som om det vore en inre sfär, självklart skyddad av en yttre manlig sfär. Vi ser denna föreställning in absurdum i den feminiserade svenska kyrkan där allt ska lösas med kärleksbudskapet och skattepengar. Men sektens fokus på kvinnliga värden är skenbar. Dynamiken kan förstås genom att dela upp feminismen i nyaristokratins statsfeminister vars främsta intresse är prestigetitlar och styrelseuppdrag och folkets relationsfeminister som främst vill må bättre. De senare skulle kunna kallas antifeminister då deras missnöje följer graden av länders statsfeminism. Missnöjet skylls dock på patriarkatets förtryck. Mäns förtryckargrad är dock inte större än att frågor som döps till kvinnofrågor blir fredade från manligt tyckande.

Varför är då världens mest frigjorda kvinnor så missnöjda och aggressiva just mot världens kanske mest kuvade män? Förklaringen kan ligga i att det alltid är till den yttre sfärens män den inre sfärens kvinnor gått för att klaga på sin situation. Man kan därför lika gärna se de lilafärgade aggressiva relationsfeministernas mansfixering som smickrande. Klagomålen kunde lika gärna omformuleras till ”hur kunde ni låta denna utveckling ske”. Det vill säga, om man sluter öronen och öppnar ögonen.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Inklusivitet

Inkludering är ett begrepp som allt oftare kommit att ersätta det hårt slitna integrationsbegreppet. Kanske är det så att påståendet att ”vi måste integrera invandrarna” börjar kännas förbrukat. Även om politiker och opinionsbildare är märkvärdigt tåliga när det gäller att gång på gång säga samma sak – inte olikt djupt religiösa som rabblar böner och tummar på sina radband – så finns det en gräns för hur länge orden tål att slitas på. När de fastnar i halsen är det dags att byta. Således, precis som ett fiskstim kan bestämma sig för att gemensamt simma åt ett annat håll, utan att vi vet hur de kommer överens med varandra om att det ska ske, så byter efter en tid de som deltar i den offentliga debatten ut sina gamla halta käpphästar mot nya.

Att vi måste vara inkluderande ska förstås som att vi inte bara ska vara välkomnande utan också innesluta nykomlingarna i vår gemenskap. Det får inte finnas några ”vi och dom” utan bara ett ”vi”. Inkludering är således ett begrepp som står för krav som sträcker sig mycket längre än att man bara är ”tolerant”. Samtidigt är det starkt positivt. Till skillnad från det njuggare tolerera är inkludera ett ”öppna-famnen-begrepp”. De som vill inkludera, de vill att vi alla ska mysa tillsammans och, om andan faller på, dansar vi hoppsasteg tillsammans mot framtiden. Att utesluta människor, det är lika fult som att vara intolerant.

Att motsätta sig inkluderingskravet ses som en attack mot de svaga och marginaliserade. Av den anledningen går det inte att diskutera inklusivitetens natur och konsekvenser. Medborgare i ansvarsfulla positioner säger att det är synnerligen angeläget och respektabla människor betvivlar inte poängen. Ingen kan egentligen säga varför inkludering är bra men att ifrågasätta det kan leda till problem, i värsta fall till en exkludering. Det kan rentav sätta stopp för en lovande yrkeskarriär och karriären är ofta det viktigaste av allt för utbildade människor. Ett eventuellt ifrågasättande av inkluderingsbegreppet måste därför sopas under mattan.

Att inkludera är att kräva lika behandling. Vänsterliberaler anser att samhällets fördelar bör vara lika tillgängliga för alla, men här finns en outtalad premiss om ömsesidig anpassning. Det finns ett dolt krav i begreppet inkludering, nämligen att du för att inkluderas måste vara på ett visst sätt. Du måste passa samman med den politiskt och marknadsmässiga idealtypen av medborgare. Bara sådana skillnader som inte kan resultera i konflikter är acceptabla, exempelvis hår- eller hudfärg, medan skillnader som är konfliktgenererande ska tryckas undan och helst inte existera. De försvårar eller omöjliggör inklusivitetsprojektet. Den outtalade premissen verkar vara att det är något konstigt, eller åtminstone icke önskvärt, med skillnader som kön, familj, släktskap, kultur,intelligens, bildning och religion. Detta utsägs naturligtvis inte.

Inklusivitet bär också på den outtalade premissen att det sociala samspelet ska se ut på ett visst sätt, för att inte konflikter ska uppstå – konflikter är ju sådant som förstör samlevnadsfriden. Det sociala samspelet ska utformas dels som om vi alla är privata och gillar varandra, dels som att vi alla följer avtalade och efter ett byråkratiskt regelverk utformat samspel – som om livet vore en strikt arbetsplats där alla följer samma regler. Det är inget litet krav: Kön, kultur, familj, etnicitet, religion och tradition måste negligeras, egentligen helst avskaffas.

Inkluderingsvisionen handlar om anpasslingar, en människotyp som passar in i konsumtionssamhället och är lojal mot den politiska nomenklaturan, alldeles oavsett vilka politiska övergrepp denna gör sig skyldig till.

Inkluderingsvisionen handlar om anpasslingar, en människotyp som passar in i konsumtionssamhället och är lojal mot den politiska nomenklaturan, alldeles oavsett vilka politiska övergrepp denna gör sig skyldig till. Målsättningen är att förvandla det sociala livet till något som liknar en industriell process, där människor blir komponenter, som i en maskin. Den inkluderade människan bejakar överhetens påbjudna värdegrund. Hen är jämlik och jämställd och sorterar inte andra människor efter ras, etnicitet, kultur, familj, religion, tradition eller kön. Så insisterande är de nya normerna att även Sveriges försvarsmakt, som har all anledning att betona effektivitet, gruppsolidaritet och lojalitet mot landet, anser att mångfald och inkludering är överordnade angelägenheter.

Det är inte bara så att alla olikheter måste ignoreras utan varje negativ eller destruktiv avvikelse from ”det normala” neutraliseras, genom att dess motsats framhävs. Aids har på så sätt lett till att homosexualitet upphöjts och ses som samhälleligt värdefullt och positivt. Islamsk terrorism neutraliseras med begreppet islamofobi. Svartas dysfunktionalitet har lett till BLM och korkad ”white trash” skapar det överhetliga vita samhälle som måste raseras. Som Gunnar Sandelin påpekat använde Freud begreppet reaktionsbildning, när en aggressiv impuls övergår i sin motsats. Till exempel när barnet vill slå sin mamma men inte vågar och istället smeker hennes kind.

När makteliten lyfter fram och favoriserar islam, homosexualitet, svarta, etniska minoriteter och kvinnor, så handlar det inte om att förbättra samhället, att kompensera dem för gångna tiders förtryck och orättvisor. Det handlar om att underminera, försvaga och till och med förstöra majoritetskulturen. Det är angrepp på nationen, familjen och det manliga ledarskap som skapar den sociala ordningen. Maktelitens omsorger om dessa utsatta grupper är instrumentella. I grunden handlar det om att skapa en samhällsordning där de som sitter vid makten vill se till att medborgarna inte längre utgör något hot mot eliten.

Inklusivitet är redskapet för att skapa en värld utan utomstående och utan gränser, en värld utan motsättningar, vilket är liktydigt med ett utopia befolkat av något slags robotar – människor är det i varje fall inte. Tänk efter, varför bemöter vi varandra olika? Svaret är rätt platt men av avgörande betydelse: Vi bemöter varandra olika därför att vi är olika. Män behandlar exempelvis kvinnor och andra män olika, det vill säga de inkluderar inte utan de diskriminerar. Det är inte bara ett fritt val utan det ligger i våra gener. Vi är inte bara män och kvinnor, vi är barn, vuxna, gamla, skruttiga, atleter, glada, lessna, korta, långa, håriga, skalliga, doktorer och förstagluttare, ryssar, amerikaner, mördare, våldtäktsoffer. Och på ett överordnat plan, mänskligheten är etniskt och religiöst differentierad. Vi är ordnade i religioner, familjer, släkter, klaner och nationella tillhörigheter.

Jag misstänker starkt att de flesta som alls reflekterat över inkluderingskravet tycker att resonemanget både är lite enfaldigt och ohållbart, men sådant säger man bara inte. Politisk korrekthet kan definieras som ett förbud mot att alls uppmärksamma orimligheter. Den som inte kan låta bli att lägga märke till att inklusivitet är ett konstigt begrepp, är samtidigt förbjuden att kommentera eller diskutera begreppet. På sin höjd kan man säga något positivt, hur angeläget det är med inkludering, men även detta kan ses som misstänksamt då man trots allt visar att man uppmärksammat begreppet.

En Inkluderande maktelit förnekar den moraliska grunden för makt och ojämlikhet, vilket leder till att de inte behöver riskera att få sin maktutövning kritiserad: ”Vaddå, jag har väl ingen makt, jag är som alla andra!”

Rika och fattiga, disputerade och dropouts från gymnasiet, börsdirektörer och vaktmästare, HD-domare och vanliga väljare har alla radikalt olika befogenheter, belöningar och möjligheter. Inkluderandet skyddar deras privilegier och om de tillhör någon minoritet av något slag så ger det dem dessutom rätt att, när det ter sig klokt, axla offerrollen: ”Så här behandlar du mig bara för att jag är kvinna/homosexuell/svart”.

Det finns grundläggande aspekter på livet – födelse, död, kärlek, hat, familj, vänner, gemenskap, Gud, det goda, vackra och sanna – de inte bara gör oss till människor utan ger våra liv mening. Vi är sociala varelser och hanterar bekymmer och glädjeämnen i fasta livs- och tankemönster, som vi delar med andra människor – det som kallas kultur. De flesta av våra gemenskaper är lokala och består av människor som vi på något sätt känner oss relaterade till. Det är genom vårt umgänge med dem som vi förstår oss själva och vår situation. Familj, vänner och kollegor gör det möjligt för oss att orientera oss och de liv vi lever. De större samhällen inom vilka vi bor – kyrka, grannskap, yrke, stad, region, nation, civilisation – ger andra mer omfattande och bestående identiteter. Alla dessa nätverk är grundläggande för ett liv som är värt att leva. De förser oss med vanor, attityder, lojaliteter och övertygelser som begränsar, ordnar, utvecklar, upplyser och förfinar våra tankar och handlingar. Utanför denna väv av mänskligt liv finns bara det meningslösa.

Hela vår existens är uppbyggd kring att vi är olika. Nazisterna försökte göra människorna lika genom att avliva dem som hörde till andra etniska grupper. Det ledde till koncentrationslägren. Kommunisterna försök att skapa homo sovjeticus resulterade i Gulag. Inkludering är i grunden samma sätt att tänka. Inklusivitet är en totalitär politisk målsättning.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Apatiska barn

För femton år sedan skrev jag ”Svenska Tabun”, en lunta som gavs ut på Carlssons förlag. Den sålde väl hyfsat men väckte, som jag minst det, ingen särskild diskussion. Förmodligen var felet att jag trampade i lite för många klaver. Ett av dem rörde apatiska barn, som jag skrev några sidor om. Det jag tog reda på och rapporterade om hade vilken journalist som helst kunnat göra. Istället kom journalisten Gellert Tamas att sätta agendan, i synnerhet i Uppdrag granskning hösten 2006 med reportaget ”Spelet om de apatiska barnen”, men också med de artiklar han skrev i Dagens Nyheter från december 2006. Hans bok ”De apatiska ” hyllades av kritikerna. Exempelvis skrev Maciej Zaremba i DN att det var efterkrigstidens viktigaste reportage.

Förra året publicerade Ola Sandstig ”De apatiska barnen: och samhället som svek”, en svidande vidräkning med Gellert Tamas. Trots att den bygger på intervjuer med de före detta apatiska barnen har den inte tillnärmelsevis uppmärksammats och prisats som Gellert Tamas bok. Journalisterna skyddar sina egna, så länge de har fel ”på rätt sätt”. Jag läste om min text häromdagen och fann att den fortfarande står sig rätt bra. Nedan återges den in extenso – dock utan referenserna.

Från år 2000 finns det ett belägg på att ett barn i en asylsökande familj blivit apatiskt i väntan på besked. Året därpå handlar det om femton barn och ytterligare ett år senare om 65 barn. Det är inledningen på vad som näst intill ter sig som en epidemi. Åren 2003 till 2005 fanns det i Sverige totalt 424 asylsökande barn, som visade mer eller mindre grava symptom på uppgivenhet. I media kallades de vanligen för ”de apatiska barnen”. I fackpressen talades det om uppgivenhetssymptom men också mer tekniska termer förekom som pervasive refusal syndrome (PRS), post traumatic stress disorder (PTSD) och depressiv devitalisering. När perspektivet är att det är föräldrarna som får barnen att verka sjuka, för att själva dra fördel av situationen, så förekom ytterligare en annan term: Munchhausen syndrome by proxy.

Enligt regeringens utredare Marie Hessle och Nader Ahmadi var de apatiska barnen i maj 2006 nere i 65 stycken. Skälet till tillfrisknandet är oklart men det finns ett klart samband mellan beviljad asyl och tillfrisknande barn. Tidigare vårdinsatser och föräldrarnas ”omsorgsförmåga” verkar däremot inte ha spelat någon större roll i sammanhanget.

Den fråga som debatterades i media var om barnen insjuknat på grund av den olidligt utdragna asylprocessen eller om det handlade om att föräldrarna drogat eller på annat sätt manipulerat barnen. Fenomenet var visserligen inte helt okänt i andra länder, men förekom absolut inte i den omfattning som gällde för Sverige. Nå, vad berodde det på? Var det kanske massmedia som genom att uppmärksamma apatiska barn lockade fram denna ”epidemi” i de asylsökande familjerna?

Två läger kom att stå emot varandra. Å ena sidan barnläkare som hävdade att det definitivt inte handlade om manipulation, å andra sidan sjukhuspersonal, en del politiker med dåvarande socialminister Morgan Johansson i spetsen, samt utredare på migrationsverket, som starkt misstänkte manipulation.

Vad är det då som talar för det ena respektive den andra förklaringen? Om vi tar de faktorer som talar för manipulation först, så kan det konstateras att nästan samtliga apatiska barn kom från det forna Sovjetunionen och forna Jugoslavien, även om det också fanns några fall från Bangladesh och Afrika. Inga fall från Somalia hade dock redovisats, vilket har sitt intresse, eftersom det på en av de drabbade förläggningarna fanns lika många barn från Somalia som från Armenien och Kazakstan. När det gällde krigsupplevelser och traumatiska upplevelser, så skilde sig inte grupperna åt.

Svenska Dagbladet tog reda på en del bakgrundsfakta och meddelade att det fanns researrangörer i Ryssland som öppet erkände att de ordnat asyl åt mer än 700 personer. Priset varierade mellan 3.000 och 15.000 dollar – det handlade alltså om en ganska lukrativ affär. Det fanns till och med en förmedlare som i en intervju talade om att de givit föräldrarna instruktioner om hur de skulle bära sig åt, för att barnen skulle kanske inte precis bli, men i varje fall framstå, som sjuka.

Till en del verkar det vara svenska viseringsbestämmelser som öppnade den här vägen för flyktingsmuggling. Svenska konsulatet i Petersburg tillät visumansökningar via ombud, vilket inte följer Schengenavtalet, där det sägs att visumansökningar skall lämnas in personligen. Motivet var att avstånden i Ryssland som bekant kan vara mycket stora och att man velat tillmötesgå turistnäringen. Det är inte rimligt att resenärer från exempelvis östra Ryssland skulle behöva åka till Petersburg bara för att ordna ett visum. Kritiker har sagt att detta system gjorde det möjligt för illegala researrangörer att bedriva asylhandel med falska dokument. Ambassadpersonalen noterade att samma ombud ibland kunde komma in med flera visumansökningar i veckan. För att råda bot på detta upprättade den svenska ambassaden i Moskva en särskild ackrediteringslista, vilket innebar att endast godkända byråer fick söka visum. Antalet halverades på kort tid men ambassadpersonalen befarade ändå att den illegala handeln fortsatte med de godkända researrangörerna som bulvaner.

Med sina erfarenheter av asylsökandes mer eller mindre desperata manipulationer i syfte att få visum, ställde sig inte heller migrationsverket på barnläkarnas sida utan gjorde sin egen utredning och polisanmälde i oktober 2005 tretton fall, där barnen kunde ha blivit utsatta för brott. I sex av dessa fall startade polisen förundersökningar. Flera av dessa lades ner. I slutet av maj 2006 hade ännu inget åtal väckts. I början av juni meddelade polisens informationsansvarige Ulf Göranzon att polisen fortfarande väntade på svar på de prover som tagits på tre av barnen och som skickats till Frankrike för analys. Ändå verkar polisanmälningarna ha haft effekt. Efter att polisens utredningar blev kända i november 2005 fram till maj 2006, så registrerades endast fem nya fall av apatiska barn. Ingen misstänktes för brott och i september 2006 meddelade åklagaren att inte heller de två sista utredningarna skulle leda till åtal.

Vad var det då som talade för att barnen faktiskt blivit sjuka på grund av sin situation i Sverige? Det ena är, att det för svenskar är så svårt att tro att föräldrarna medvetet gjort sina barn sjuka för att erhålla visum. Finns det verkligen sådana ”monster”? Det andra är att en grupp framträdande barnläkare, bland dem Henry Ascher, Göran Bodegård och Lars H. Gustafsson, kraftfullt hävdade att det vare sig handlade om att föräldrarna begått övergrepp mot barnen eller om simulering.

Efter ett inslag i TV:s nyhetsprogram Aktuellt chattade barnläkaren Henry Ascher med tittarna och var överens med migrationsminister Barbro Holmbergs uppfattning att de apatiska barnen utgjorde en humanitär katastrof. Bara det att de inte menade samma sak, eftersom Henry Ascher ansåg att hela den svenska flyktingpraxisen var en humanitär katastrof. Han ansåg det också inte bara felaktigt utan också kränkande att misstänka att svårt lidande, traumatiserade barn bara spelade teater.

För att sammanfatta så ansåg de svenska barnläkarna att flyktingbarnens symptom berodde på traumatiska upplevelser i hemlandet och att dessa förstärktes av den svenska asylprocessen. Barnen befann sig i ett time out-tillstånd för att de inte står ut med att vara närvarande. Att ett barn skulle kunna simulera ett sådant tillstånd under 10-12 månader var orimligt. Göran Bodegård beskrev det rentav som komiskt.

Barnläkarna ansåg till och med att det var kränkande mot dessa barn att ens ifrågasätta symptomen. Detta är skälet till att läkare och myndigheter inte tog in barnen för undersökning och sjukhusvård. Hemsjukvård var att föredra och medicinskt och moraliskt så fanns det bara en lösning och det var att ge dessa barn med sina familjer uppehållstillstånd.

Dessa barnläkare fick dock mothugg från andra läkare, som menade att det naturligtvis fanns en möjlighet såväl att barnen blivit förgiftade som att de simulerade. Exempelvis ansåg psykiatern Thomas Eriksson i Malmö att simulering var en trolig diagnos och hävdade att flera asylbarn hade förgiftats av sina föräldrar. Han hade själv undersökt flera av de apatiska barnen och konstaterat att de reagerade som om de var läkemedelsförgiftade. En annan läkare som protesterade var Hans Bendz som ansåg att det var ett professionellt misstag att inte ta med simulering som en tänkbar anledning till barnens apati. En tredje var vuxenpsykiatern Thomas Jackson, verksam i England sedan några år tillbaka, som beklagade att svenska läkare inte fick någon utbildning i simuleringsdiagnostik. Han ansåg att det var problematiskt för läkare att lyfta fram simuleringen. Det fanns risk för att man blev anmäld av patienten och då var det svårt att få nya jobb. Två av hans kolleger hade mordhotats när de har vägrat sjukskriva personer. I Sverige hade han behandlat flera asylsökande vuxna. Vissa hade sagt att de ska ta sitt eget och barnens liv, men Jackson har ändå ställt diagnosen manipulering/simulering. Han menade att man måste tänka på barnen, som tar stor skada. Han ansåg att det var barnläkarföreningens åsikter som var kontroversiella, inte hans egna.

Vilket av svaren som är mest kontroversiellt, beror på vilken mall som används för tolkningen. Den som hävdar att barnen simulerar tar den risk Thomas Jackson pekar ut, läkare har ju som outtalad hederskodex att vara solidariska med sina patienter. Dessutom finns rent allmänt risken att stämplas som rasist. Med ett strikt vetenskapligt perspektiv har emellertid Thomas Jackson givetvis rätt, när han säger att det är barnläkarnas uppfattning som är kontroversiell. Barnens apati är just en sådan fråga som det lämpar sig för forskare att besvara. Som etnolog sätter jag därvid stor tilltro till vad exempelvis vårdpersonalen anger utifrån sina egna iakttagelser. Så här skrev Svenska Dagbladet i december 2005:

Stina har i flera år arbetat son sjuksköterska inom den barn- och ungdomspsykiatriska vården. Hon är rädd för att förlora sitt arbete om hon träder fram med sitt riktiga namn och detsamma gäller hennes arbetskamrater. Stina berättar:
– Apatiska är det sista de här barnen är, det är helt fel ord. Det borde istället kallas för aktiv vägran. De har en helt sanslös styrka. Det går åt fem ur personalen för att tvångshålla ett sådant barn vid sondmatning. Tänk dig att göra det sex gånger om dagen. Som personal mår man dåligt av att utsätta barnen för ett sådant övervåld. Och de blir bara sämre.
Stina har tillsammans med sina arbetskamrater Peter, Barbro och Åke mycket stor erfarenhet av barnapati. De har vårdat ungefär 50 apatiska barn på sjukhus de senaste åren. De betonar att de inte uttalar sig generellt, men anser att det i ”påfallande många fall” pågått underligheter och att den vetskapen är tärande.
Alla fyra beskriver ett återkommande scenario; föräldrarna söker vård och säger att barnet inte ätit och druckit på flera dygn. Barnet läggs in och blir snabbt sängliggande, nedbäddat av föräldrarna som täcker för fönstren och släcker lamporna.
– Trots att barnet inte uppvisar några fysiska tecken på uttorkning sätter man ändå en sond. Man borde ha litet is i magen och våga vänta. Som det nu är går man helt på föräldrarnas uppgifter, säger Peter.
Vid sondmatning kontrollerar vårdpersonalen att sonden ligger i magsäcken genom att dra upp litet av maginnehållet. För en person som äter sondmat får man då upp något som liknar välling. Både Åke och Barbro har flera gånger varit med om att de har fått upp mat med helt avvikande färg, grönt och vitt.
– Jag kan ju inte svära på att det var yoghurt, men det såg ut så. Att övervaka patienterna är emot vår etik, men visst skulle man vilja vara en fluga på väggen och se vad som egentligen händer på nätterna, säger Barbro.
Stina påpekar att barnen är påtagligt opåverkade av sängläget, att de sannolikt är uppe och rör sig nattetid.
-Titta på muskelmassan. Om du är sängliggande i två, tre veckor tappar du så mycket muskler att det är synligt för blotta ögat. Så är det inte med de här barnen.
Personalen vittnar om flera läkare som fått ta emot knytnävsslag av föräldrar. Tolkningen är ett annat problem, vårdpersonalen vet inte exakt vad som sägs.

Särskilt tänkvärt är att ”Stina” inte vågar framträda under sitt riktiga namn, eftersom det kan leda till att hon förlorar sitt arbete. Fram träder en helt annan än den offerbild, som dominerat i media. Det handlar om föräldrar som kräver att läkarna utfärdar intyg på att barnen är självmordsbenägna, intyg som de sedan bifogar sin asylansökan. Om läkarna vägrar så är det inte ovanligt att föräldrarna hotar att ta sina egna liv. I sammanhanget har också sondmatningen sin betydelse, eftersom en kartläggning av barn och ungdomar i asylsökande familjer visat att av de barn som fick näringstillförsel fick 74 procent uppehållstillstånd. Den läkare som uttalar sig för Svenska Dagbladet är starkt upprörd över barnläkarnas vägran att se föräldrarnas delaktighet, eftersom flera av berättelserna så uppenbart är fabricerade. Han menar att hela personalen lider av chefernas tystnad och av känslan att hela vårdsverige lagt locket på.

Ytterligare ett tecken på att det i en del fall kunde handla om manipulationer var det när ett av barnen greps för snatteri. Hon var tillsammans med sin mamma i en affär vid en tidpunkt då hon enligt socialstyrelsen var apatisk. Polisanmälan gjordes och i den anger en rysktalande väktare att han hört hur mamman sagt till flickan ”ramla nu” när deras snatteri upptäcktes. I polisanmälan står det: ”Under tiden som de väntar på polisen fortsätter dottern att spela sjuk och mamman vill att hon ska få lämna platsen”.

Vad kom då regeringens utredare Marie Hessle och Nader Ahmadi fram till? De skrev att barnläkarna hade rätt i ett avseende, nämligen att apatin minskade dramatiskt när familjerna fick uppehållstillstånd, men de antydde också försiktigt att barnens apati mycket väl kunde handla om kollektiva beslut inom familjerna. Däremot ville de inte öppet ta ställning till frågan om barnen simulerade eller inte. Väl medvetna om att de rör sig inom ett tabuerat område formulerar de sig på följande sätt:

Flera experter har uppmärksammat att föräldrar kan påverka eller tvinga sina barn att hamna i ett sjukt tillstånd i syfte att uppnå egen vinning. Det faller inte inom vårt uppdrag att granska olika hypoteser om manipulation. Misstankar om detta kräver andra utredningar av exempelvis polis, läkare och sociala myndigheter.

Emellertid skriver de också om holistiska kulturer, där gruppens intresse går före individens personliga lycka och välbefinnande. Man måste offra sig för familjen är viktigare än individen. Samtidigt lägger de in en brasklapp om att detta holistiska perspektiv inte ensamt kan förklara uppgivenhetssymptomen. Därefter strör de in lite vetenskaplig jargong: ”Problemet är komplicerat vilket kräver en multifaktoriell förklaringsmodell”.

Hessles och Ahmadis rapport får kritik från barnläkarna Ascher och Bodegård. De anser att den är mer politisk än vetenskaplig. De låter sig således inte rubbas från sin position att barnen är sjuka ”på riktigt” och att huvudskälet till detta är att de inte erhållit asyl. De tolkar tillfrisknandet efter uppehållstillståndet, som ett bevis för att de har rätt. Men kritik kommer också från det motsatta hållet. Hessle och Ahmadi besvarar inte grundfrågan, hur det var med simulerandet. Till en del kan detta bero på att de faktiskt inte vet. Deras undersökning baseras dels på resor som de gjort i de aktuella områdena, men framför allt på djupintervjuer de gjort med tio familjer med apatiska barn. Dessa tio familjer har ställt upp frivilligt och de hade vissa svårigheter med att få samman dessa. Också när det gäller frågan om förgiftning har det varit svårt att få till en bra undersökning. Så här säger kammaråklagare Lise Tamm i en intervju:

Jag påstår inte att mediciner har använts, men alla negativa prover som har tagits i Sverige hittills har varit ofullständiga eftersom man inte har testat för samtliga relevanta preparat. De varken bekräftar eller dementerar andra typer av läkemedel. Inga prover har skickats utomlands förrän nu så vitt jag känner till.

Fem månader senare, när såväl myndigheter som media har slutat att intressera sig för de apatiska barnen, sänder SVTs Uppdrag Granskning ett reportage där Gellert Tamas gör sitt bästa för att smula sönder varje antydan om att barnen simulerar. Bland andra intervjuas psykiatern Tomas Eriksson, som tidigare framfört att det förmodligen handlar om manipulation. Det visar sig att han inte haft just någon kontakt alls med barnen, varför han framstår som ovederhäftig. Desto pålitligare verkar de barnläkare vara, som hävdar att barnens reaktion beror på stress. Tomas Eriksson återkommer till ämnet i slutet av oktober på DN Debatt och konstaterar att hade det verkligen varit sant att flera hundra barn i Sverige plötsligt hade drabbats av denna tidigare i princip okända reaktion på stress, så hade det varit en världssensation. Han beklagar att svenska myndigheter inte klarat att utreda möjligheten att vissa av barnen varit förgiftade. En sådan utredning hade barnen förtjänat. Den hade varken varit antihumanitär eller något uttryck för främlingsfientlighet.

Vilka är skälen till att denna fråga om de apatiska barnen inte får något ordentligt svar. Varför blir den så politiskt het? Ett slags svar är att de som är övertygade om att det handlar om strategiska utspel från desperata familjer vet att de riskerar att bli anklagade för att vara rasister. Detta beror på två saker, dels att debatten aldrig lämnar det politiska slagfältet, dels på att alldeles oavsett om det handlar om manipulation av barnen eller inte, så är dessa familjers behov av asyl inget ”fusk”. Om det nu är så att de apatiska barnen är en medveten manipulation – vilket inte heller jag tror mig veta – så äger den rum därför att det visserligen är svårt att få asyl i Sverige, men vi har i olika sammanhang visat oss ömma för barnen. För att formulera den strategiska situationen en smula cyniskt: Om det är lidande barn som krävs för att få stanna i Sverige, ja då ska svenskarna få se på lidande barn. Så får vi väl ställa situationen till rätta igen, när vi väl fått asyl.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Hets mot svenskar

I föregående bloggtext visade jag på hur ”Hets mot Folkgrupp” från slutet av 1940-talet till i dag har omvandlats från en bra och angelägen lagparagraf till en paragraf som angriper både yttrande- och tryckfriheten. Syftet vid tillkomsten var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. I alla avseenden utom ett har lagen omformats för att passa samman med den politiska maktens behov av att kontrollera medborgarna.

I dag är det relevant att fråga om inte förföljelserna och skändningarna som invandrare riktar mot svenskar är ett mer elakartat samhällsproblem. Där har emellertid såväl jurister som politiker slagit dövörat till. En utlänning eller invandrare kan säga eller skriva snart sagt vad som helst till eller om etniska svenskar, utan att det resulterar i något åtal. Som en Flashbackskribent konstaterar: ”Gå in på något arabiskt forum och det är inte så att man talar om äckligt ens, utan mycket värre om oss svenskar. Men det bryr man sig inte om, för ingen kollar där.”

År 2003 hävdade en insändare i tidningen Mitt i Södermalm att ”ursvenskar är de mest tråkiga, enfaldiga, elaka och korkade människor som jag har träffat”. En privatperson anmälde tidningen för hets mot folkgrupp. Den dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz lade ner ärendet med följande motivering:

Syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet.

Sju år senare säger nästa justitiekansler, Anna Skarhed, i stort sett samma sak, efter att en krönika i tidningen Byggnadsarbetaren hade polisanmälts för påståendet att ”svensken är vår tids största handikapp”. Även denna gång avstod JK från att inleda en förundersökning. Motiveringen var att kritik mot svenskar ”inte var avsett att träffas av straffstadgandet”. Hon angav JK:s tidigare beslut som motivering. År 2013 skrev journalisten Katarina Mazetti i Ica-kuriren:

Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70.

Som Dan Malmqvist i Nya Tider konstaterar, var stycket ett angrepp på sverigedemokrater – vilka i Mazettis föreställningsvärld förespråkade ”en sorts etnisk rensning” – och det var otydligt huruvida yttrandet syftade på svenskar eller någon annan folkgrupp. JK slog hur som helst fast att svenskar inte omfattas av lagen – nu med Lambertz beslut från 2003 och sitt eget från 2010 som källor – innan hon även påpekade att det var oklart vilken folkgrupp Mazetti syftat på. JK har alltså i minst tre beslut slagit fast att svenskar inte ska skyddas av lagen om hets mot folkgrupp.

Riksdagens justitieutskott har gått på en annan linje och tolkat HMF-lagen som att den i lika hög utsträckning gäller för etniska svenskar som för andra folkgrupper. Detta har förts fram vid flera tillfällen, när Sverigedemokraterna motionerat om en översyn av lagen. Det problematiska är emellertid att ingen har någonsin i fällts för hets mot folkgrupp, när det handlat om hets mot svenskar.

I mars 2014 skrev en 24-årig stockholmare, som beskrev sig själv som jude och socialist, på sin blogg:

Svenskar är de sämsta av gojer. Svenskar är ett folk som aldrig kunnat bete sig civiliserat, utan de har barbariet inprogrammerat i sina gener. Detta leder till att hart nära varje svensk är en potentiell sexualförbrytare, och till att svenskar inte hyser respekt för judar och andra. Svenskar beter sig som djur. Jag vill gå så långt som att säga att svenskar – såväl etniska som kulturella svenskar – jämförda med andra folk, är ohyra, vidrig ohyra. Det vore inte mer än rätt om alla svenskar utrotades – försvann från jordens yta.

Det är ett klockrent exempel på ”hets mot folkgrupp”, även om man utgår från den första snäva skrivningen från år 1948. Mannen som skrev texten utlovade också att den som kunde belägga att han begått något brott skulle få 25 000 kronor. En ideell förening, Spiritvs Neronis, stämde honom, men Norrköpings tingsrätt omvandlade målet till ett tvistemål, där mannen friades. Domstolen förklarade att gränsen för hets mot folkgrupp ska sättas högre när det gäller svenskar än andra folkgrupper: ”Behovet av att inskränka yttrandefriheten beträffande uttalanden som riktar sig mot majoritetsgrupper torde enligt tingsrättens mening inte göra sig gällande i lika stor utsträckning som i förhållande till minoritetsgrupper.” Och vidare: ”Uttalandet torde dock vara av sådan karaktär som bäst bemöts i en fri och öppen debatt.” Nya Tider skriver:

Sedan domen föll har många debattörer påpekat att Norrköpings tingsrätt genom domen bibehåller de dubbla måttstockar där den pursvenska majoritetsbefolkningen anses mindre skyddsvärd än andra folkslag. Om det inte räcker med att skriva att en viss folkgrupp är vidrig ohyra och förtjänar att utrotas – hur ska då någon alls kunna fällas för hets mot denna folkgrupp?
Vi ställer frågan till Marie Eidenbrant, som var referent i målet och en av de tre domarna som enhälligt dömde till 24-åringens fördel.
– Det är svårt att ge något svar på det. Allt kan ju inte vara hets, oavsett vilken som är målgruppen, utan man får sätta en gräns och i just det här fallet bedömde vi inte att det uppnådde den gränsen. Sedan kan inte jag säga exakt hur grovt ett uttalande måste vara, det får man bedöma från fall till fall, svarar Eidenbrant.

2019 skrev Sverigedemokraten Mikael Strandman en interpellation, rubricerad ”Hatbrott mot svenskar”. Nu handlade det inte bara om hat som uttryckts på nätet och i media, utan om regelrätta övergrepp. Han riktade sig till justitieminister Morgan Johansson:

När rånoffret inte kunde ta ut pengar på sitt kort blev de unga rånarna missnöjda och straffade honom genom att överösa honom med sparkar. En film från händelsen började cirkulera i mitten av december, och nu har domen mot de 16-åriga gärningsmännen kommit. Misshandeln avslutas med att de säger ”vidriga jävla svenne” och tvingar honom att öppna munnen så de kan urinera i den. Detta är bara en av otaliga filmer som cirkulerar på nätet där ungdomsgäng gruppmisshandlar andra ungdomar i vad som inte kan beskrivas som annat än hatbrott.
Problemet har nu vuxit sig så stort att det påverkar en hel generation av svenska tonåringar, unga män och kvinnor som hela tiden måste beakta det faktum att de kan bli misshandlade och rånade på grund av att de till sitt ursprung är svenskar.
Varje år görs ett antal anmälningar där offren misstänks ha valts ut eftersom de är svenskar. Hatbrott är inte en egen brottskategori utan en straffskärpning som beror på att gärningspersonen velat kränka offret baserat på vem offret är. Det handlar om personens religion, hudfärg, sexuella läggning, ursprung eller etnicitet. Om åklagaren lyckas bevisa att någon misshandlar någon annan på grund av att hen är mörkhyad så blir straffet hårdare. Men detta borde även gälla om det anses bevisat att offret utsatts eftersom hen är svensk. Men hittills finns det inga fällande domar när offren valts ut för att de är svenskar, och inte ens åklagarna känner till hur fallen ska drivas.
I förarbeten och lagkommentarer till 29 kap. 2 § brottsbalken kan man bland annat läsa att bestämmelsen oftast torde aktualiseras vid brott som riktas mot minoritetsgrupper eller någon som tillhör en sådan. Som framhålls i förarbetena kan den emellertid tillämpas även om någon eller några angripits av exempelvis det skälet att de är svenskar.
Med andra ord görs det en åtskillnad här på ursprunget. Hatbrott mot en person med svenskt ursprung anses inte lika allvarligt eftersom personen med svenskt ursprung tillhör en majoritet totalt sett i landet.

Han går också in på lagen om hets mot folkgrupp och konstaterar att segregationen skapat många områden där de etniska svenskarna är en minoritet och att det gör lika ont och är lika kränkande för en med svenskt ursprung att bli misshandlad eller hetsad mot, som det gör för en med annat ursprung. Som förväntat svarade Morgan Johansson med att hänvisa till Justitieutskottet och att ingenting i lagstiftningen säger att inte svenskar också skyddas av lagen. ”Jag kan alltså inte se att de nuvarande bestämmelserna skulle särbehandla svenskar”. Däremot undvek han skickligt konstaterandet att det inte finns några domar där personer fällts för hatbrott mot svenskar. Han gick också till motattack och påstod att detta handlade enbart om Sverigedemokraternas fientlighet mot invandrare och vilja att slå split mellan Sveriges olika folkgrupper. När jag lyssnar tänker jag att det är skickligt formulerat. Och vämjeligt. Vad har vi för jurister och politiker som inte vill skydda den egna befolkningen?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Hets mot folkgrupp

Det här är den första delen av en längre text. Den avslutande delen har titeln ”Hets mot svenskar”.
1941 köpte den ökände antisemiten Einar Åberg en bokhandel som låg vid nuvarande Sergelgatan i Stockholm. Samma år bildade han ”Sveriges antijudiska kampförbund” med ”judendomens i Sverige totala förintelse” som målsättning. I bokhandelns skyltfönster satte han upp en skylt där det stod ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”. Det blev ofta bråkigt i butiken och Einar Åberg åtalades och blev dömd för förargelseväckande beteende. Det hindrade honom inte från att fortsätta med att sätta upp nya skyltar i sin bokhandel. När han också började att sprida flygblad internationellt kom påtryckningar från judiska organisationer i USA och en ny lag stiftades, ”Hets mot folkgrupp”. Till en början kallades den för Lex Åberg, eftersom Einar Åberg var den förste som dömdes 1948.

”Hets mot folkgrupp” är en mycket tydlig rubricering. Vi vet vad hets är och vi vet vad en folkgrupp är. Dessutom stiftades lagen med direkt referens till en bestämd folkgrupp, judarna. Det är detta som gör att lagen i sin första skrivning anger både härstamning och trosbekännelse som definitionen på en ”folkgrupp”. Vissa judar ser sig själva som en folkgrupp, andra betonar att det inte är etnicitet utan religionen som håller judarna samman. Den mer generella kontexten är att medlemmar av den folkgrupp som är i majoritet och befinner sig vid makten i ett land, inte ska kunna förtrycka medlemmar av andra folkgrupper i landet, det vill säga minoriteter. Jag tror varken jurister eller politiker kunde föreställa sig den resa som denna lagparagraf gjorde, efter att den antagits av Sveriges riksdag.

Under 1960-talet hamnar rasismen i fokus för den svenska samhällsdebatten. Egentligen är den inte särskilt relevant för det fortfarande etniskt mycket enhetliga Sverige, men det som händer i synnerhet i USA men också i Sydafrika, blir viktiga frågor för en politiskt radikaliserad studentgeneration. Nu kom lagen att omfatta ”ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse”. När också begreppet ”hets” får en allt bredare definition, så hamnar lagen på kollisionskurs med yttrandefriheten. En av dem som klarast såg faran var liberalen och DN:s förre chefredaktör Svante Nycander, som i en festskrift till en vän skrev:

Hets mot folkgrupp har efter 1948 fått en vidgad innebörd genom både lagstiftning och domstolspraxis. Från början handlade det om hot, förtal eller smädelse mot en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse. Främst med anledning av FN-konventionen mot rasdiskriminering antog riksdagen flera ändringar 1970. Därefter gällde att den brottsliga handlingen skulle ha karaktär av hot eller uttryck för missaktning och att den riktade sig mot en grupp med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Missaktning är ett vidare begrepp än förtal och smädelse. Enligt förarbetena till 1970 års lagstiftning krävs inte att vissa raser eller folkgrupper utpekas. Bestämmelsen kan tillämpas om t ex en viss ras prisas på ett sådant sätt att alla andra raser kan anses smädade.

Som Svante Nycander skriver ersattes rekvisiten förtal och smädelse med det svårtolkade rekvisitet missaktning, i samband med att Sverige skrev under FN:s rasdiskrimineringskonvention. Avsikten var att ge bestämmelsen en större räckvidd, så att också förlöjliganden innefattades. 1982 skedde nästa utvidgning då det i lagtexten kom att talas inte bara om folkgrupp utan också om ”annan sådan grupp av personer”.

Under 1990-talet skedde en uppmärksammad prövning av lagen. Som doktorand i sociologi vid Umeå universitet erbjöd Karolina Matti 1997 sin pojkvän, nationalsocialisten Dan Berner från tidningen Nordland, att hålla en offentlig föreläsning på universitetet. Hon argumenterade för att det var både vetenskapligt och samhälleligt relevant att undersöka nazismen bland unga människor i Sverige. Fallet väckte mycket debatt och bland annat framhöll vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront att ett åtal fungerade som ett angrepp på yttrandefriheten. Det hjälpte inte. Dan Berner dömdes i både tings- och hovrätt för hets mot folkgrupp och Karolina Matti för medhjälp. Karolina Matti miste också sin doktorandtjänst.

År 2002 tillkom ”sexuell läggning” och år 2019 ”könsöverskridande identitet eller uttryck”. I dag är ”Hets mot folkgrupp” ett brott som enligt brottsbalkens 16:e kapitel gör det förbjudet att uttrycka missaktning för en ”folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”.

Tre dagar före julafton förra året fastställde Högsta domstolen att en då 28-årig man, som i januari 2018 i Facebooksgruppen Politikfakta skrev ”Äckliga muslimjävel”, gjort sig skyldig till ”Hets mot folkgrupp”. Kommentaren var länkad till en artikel som handlade om en man av utländsk härkomst som påstods ha begått en hedersrelaterad våldtäkt. Själva inlägget delades cirka 390 gånger samt fick omkring 1 300 reaktioner och 160 kommentarer. Formuleringen har inget med ”hets” att göra, utan ska givetvis läsas för vad det är; en upprörd kommentar till ett skändligt brott. Man kan eftersträva en ”god moral och ett gott språk” utan att släpa folk inför domstol för något de skriver i affekt på nätet. Det sa också mannen, som förklarade att han skrev kommentaren i vrede mot förövaren och att den var riktad endast mot den personen. Så enkelt gjorde inte justitieråden det för sig. Så här skrev HD och slog därmed fast Hovrättens fällande dom:

28-åringens sätt att uttrycka sig i kommentaren, i kombination med att den gjordes i omedelbar anslutning till artikeln kan enligt HD ”inte förstås på annat sätt än att (28-åringen) menade att mannens brott var direkt kopplat till dennes förmodade religiösa övertygelse som muslim”. Således förmedlade kommentaren ett ”nedsättande budskap om att muslimer i allmänhet är benägna att begå en viss typ av allvarliga brott. Dessutom, slår HD fast, gav kommentaren i övrigt ”tveklöst uttryck för missaktning av gruppen muslimer i den mening som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. /…/ Mot bakgrund av detta konstaterar Högsta domstolen att kommentaren inte kan uppfattas som endast riktad mot mannen i artikeln, ”utan även utgjorde ett sådant meddelande som avses i straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp”. Det rörde sig om ett ”kränkande värdeomdöme som helt klart överskred gränsen för saklig kritik och debatt.

Ett av de tre justitieråden, Dag Mattsson anmälde en avvikande uppfattning. Han ogillade åtalet därför att han insåg dess konsekvenser för yttrandefriheten:

Bedömningen av den närmare innebörden ska ta sin utgångspunkt i det förhållandet att straffstadgandet utgör en inskränkning i den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Denna frihet får enligt regeringsformen inte begränsas mer än vad som är nödvändigt för att nå det ändamål som ska motivera begränsningen.

Det är tyvärr så morallagar fungerar. Juridiskt var det säkert korrekt att mannen dömdes, men de politiska konsekvenserna är skrämmande. Som det heter i en kommentar på Flashback:

Rent praktiskt finns det inte en enda muslim som är dum nog att tro att han menar alla muslimer, men tyvärr har politiker och rättsväsende bestämt att just religionen islam ska skyddas till varje pris, och utnyttjar HMF-lagen till det. Det åstadkommer inget annat än att få muslimer att framstå som snöflingor, och bidrar mer till rasismen än någonting mannen ifråga kunde ha sagt.

Elin Gustafsson är ordförande för S-kvinnor i Skåne. ”Vår omvärld visar att den feministiska kampen är viktigare nu än någonsin”, skriver hon tillsammans med andra ombud från Skåne. Därför är det nu dags för att klassa porr som hets mot folkgrupp, mot kvinnor:

… fortfarande mördas kvinnor i Sverige varje år på grund av att de är just kvinnor.
Därför vill vi från Skåne liksom bland annat kvinno- och tjejjoursorganisationen Unizon att straffen för brott med sexistiska och kvinnohatande motiv ska skärpas och klassas som hatbrott. På så sätt tydliggörs att sådana brott är en del av ett strukturellt problem och inte enskilda incidenter eller siffror i statistiken. Vi menar också att mäns dödande av kvinnor ska rubriceras som femicide när motivet är just kvinnohat. Det gör att det blir tydligt i statistiken att motivet bakom brotten är just kvinnohat. Vi anser även att pornografi ska klassas som hets mot folkgrupp, mot kvinnor.

Jag leker med tanken att pornografi också faller under HMF-lagen. Vilka möjligheter det skulle öppna för ”näthatsjägarna”, de som i dag tynger överlastade domstolar med struntärenden. Näthatsjägaren Tomas Åberg – jag har undrat om han är släkt med Einar Åberg – skryter om 1500 HMF-anmälningar och 300 fällande domar. Hur många kan det inte bli om han också får möjlighet att hänga porrproducenter vid sitt skalpbälte? Jag hittar inga siffror på vad branschen omsätter i Sverige, men globalt är det närmare tusen miljarder, hur man nu mäter sådant.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bengt Ohlssons vankelmod

För ett par dagar sedan skrev författaren, augustprisvinnaren och DN-skribenten Bengt Ohlsson en lång drapa i Dagens Nyheter. Han hade fått en förfrågan om att skriva i nättidningen Bulletin. Eftersom Bengt Ohlsson är medarbetare i ett av PK-ismens flaggskepp, Dagens Nyheter, blev den avgörande frågan för honom om han tog en risk genom att tacka ja till erbjudandet. Anledningen till att han alls tillfrågades var, att han emellanåt markerat att PK-skjortan sitter lite för trångt. Det visade han också nu genom att skriva:

Jag är ju höger. Inte Djingis khan-höger, men jag stör mig mer på denna tidnings ledarsida än Svenska Dagbladets dito. Den sistnämnda erbjuder tuggmotstånd. Den förstnämnda, däremot, är fifty shades of sådant man redan håller med om: att det är viktigt med miljön och jämställdheten, och att det är dåligt med rasism och homofobi.

 
Observera att han här markerar sin solidaritet med DN:s ledarsida. Han tycker precis som de och ger några enkla exempel. Och han gillar inte SvD:s ledarsida därför att han har de åsikterna, utan därför att han inte har dem (tuggmotstånd). För allt smör i Småland vill han inte bli utslängd från åsiktskorridoren. Det intressanta är att han börjar med att skriva ”jag är ju höger”, varefter han talar om att det är han inte alls. Jag tolkar det så att högermarkeringen gäller, men att skriva det i DN, i synnerhet i en jämförelse mellan de båda drakarnas ledarsidor, det vore att ta en risk på riktigt. Och Bengt Ohlsson är inte beredd att ta någon som helst risk.

Den första fråga han ställer till den blivande chefredaktören Paulina Neuding är vad hon vill att han ska skriva om. Hon svarar att han får skriva om vad han vill och att han dessutom kommer att få bra betalt.

Men detta handlar inte om vad Bengt Ohlsson kan och vill skriva om. Det som Paulina Neuding frågar är om Bengt Ohlsson är beredd att ta risken att, åtminstone på deltid, ta ett steg längre bort från PK-media. Det är den egentliga frågan och därmed visas en av PK-ismens grundsatser: Det viktiga är inte vad du skriver utan i vilket sällskap du befinner dig. Kan Bengt Ohlsson verkligen ansluta till ett sällskap där riktiga högerskribenter, som Thomas Gür och Per Gudmundson, befinner sig? Det är de två namn som Paula Neuding nämner, men hon undviker att nämna det tredje och i sammanhanget både mest lysande och mest kontroversiella namnet, Ivar Arpi. Han har inte bara sagt upp sig från Svenska Dagbladet för jobbet på Bulletin utan han har också tillsammans med Anna-Karin Wyndhamn skrivit den bland de politiskt korrekta mycket kontroversiella boken Genusdoktrinen.

Bengt Ohlsson är lockad. Han känner och gillar Paulina Neuding, men här gäller det att navigera med största försiktighet. Han förklarar:

När jag ”kom ut” som något så queert i kulturvärlden som just ”höger” för nio år sen var Paulina Neuding en av dem som approcherade mig. Hon var chefredaktör för tidskriften Neo (”partipolitiskt obunden borgerlig”), där jag under några år kom att skriva om nyutkomna faktaböcker. Det var roligt. Vårt samarbete fungerade utmärkt.
Sen gick Neo i putten. Några år senare blev Paulina chefredaktör på den nystartade ”politiskt oberoende nättidskriften” Kvartal och frågade om jag ville skriva en text om islam. Flera kompisar varnade mig för att tacka ja. Kvartal var skum, tyckte de. Den verkade brun. 
Jag ignorerade varningarna och skrev en lång och starkt islamvänlig text. Paulina tyckte att den var toppen. Under de fyra år som Kvartal funnits har brunryktena bedarrat, och tidskriften ses numera som ett spännande och frifräsigt inslag i tidningsfloran.

Jag kan inte låta bli att dra på munnen. Jaha, Bengt Ohlsson skrev en starkt islamvänlig text. Starkt islamvänlig!? Var det möjligen för att minimera risken för brunsmetning? Att Paulina tyckte den var toppen hade knappast med texten att göra. Bengt Ohlsson skriver visserligen bra men framför allt är han ett namn, som kunde legitimera och locka också andra skribenter till Kvartal. Om så har skett vet jag inte, men Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt skriver nu också som oberoende krönikör i Dagens Nyheter.

Parentetiskt vill jag nämna att när jag skickade in en genomarbetad och seriös artikel till Kvartal, så fick jag inte ens något svar. För skribenter som vill vara kvar i åsiktskorridoren är det viktigast av allt att hålla ställningarna mot dissidenterna, inte ge dem ens ett lillfinger, eftersom det skulle kunna leda till att PK-isterna smällde igen dörren, inte till garderoben men till åsiktskorridoren.

Neo var ok, Kvartal lite mer vågat men hur skulle Bengt Ohlsson förhålla sig till Bulletin? Preliminärt tackade han ja, men han måste förstås kolla med DN:s kulturchef Björn Wiman. Men allra först hör han med sina polare, naturligtvis inte namngivna, och varnas för att bli ”cancellerad”:

Vännerna vet att berätta att hennes sajt är både skum och brun. Rejält brun. Ingen vet hur den finansieras, men det finns mycket pengar nerplöjda i projektet. Vilket är skumt i sig. Och syftet med det, enligt en av mina mer konspiratoriskt lagda polare, är att bereda opinionsmässig mark inför ett borgerligt, SD-stött maktövertagande. 
När jag säger att Paulina inte sagt ett knyst om någon sådan målsättning svarar polaren medlidsamt att det naturligtvis beror på att hon vill få mig på kroken. Men förr eller senare kommer sajten att bekänna färg.
– Och då kommer du att vara körd. Både som krönikör och som författare. För all framtid.

Observera, här nämns inte ett ord om vad som är tabuerade ämnesområden. Det skulle antagligen inte hjälpa om Bengt Ohlsson i en artikel i Bulletin sågade Sverigedemokraterna vid fotknölarna. Bulletingänget var rejält bruna och Bulletin definitivt fel plattform. Polaren varnar också Bengt Ohlsson för att alls ta upp frågan med Björn Wiman. Det var komprometterande att ens bli tillfrågad.

Nå, Bengt Ohlsson skriver att han är nära vän med Björn Wiman: ”Varför skulle han misstänka mig för att ha blivit sverigedemokrat helt plötsligt?” Och det visar sig att Björn Wiman ger grönt ljus, ja mer än så: ”Vad DN beträffar är det nästan bara bra för oss om du börjar skriva där, eftersom det visar att det är högt i tak hos oss.”

Högt i tak i DN? Det är ungefär lika sant som att påstå att påven är muslim. Snarare handlar det väl om att försiktigt börja vända kappan i den riktning som vindarna blåser. DN har drivit sin rödgröna agendajournalistik så långt och så hårt att tidningen börjar komma i vanrykte också i mer etablerade kretsar. På nätet fullkomligt forsar kritiken fram.  

När han skrivit så här långt, verkar Bengt Ohlsson ändå orolig för att han gett sig ut på alltför tunn is. Bäst att dra det säkraste av kort i den svenska åsiktskorridoren: SD-hatet. Bengt Ohlsson bedyrar att han ingenting hellre önskar än att SD ska lösas upp och försvinna, varefter han visar att han har tumme med språket:

SD kan spetsbrodera sina åsikter bäst de vill, och använda svala begrepp som ”integration” och ”repatriering”, men deras sammanhållande kitt är att de tycker illa om utlänningar, rätt och slätt, av ingen annan anledning än att de är just det. De vill stänga och regla dörren mot den otäcka omvärlden, och att odören från Björn Söders ”sillamackor” riktigt ska äta sig in i drängstugetapeten.

Att förakta och håna sverigedemokrater är i dagens klimat ett lika säkert och karriärsbefrämjande drag, som det var att håna och förakta judar på trettiotalet. Bengt Ohlsson känner att här måste han verkligen ta i ordentligt, så ingen tveksamhet kan råda om var han står. Men Bengt Ohlsson sitter fast i en annan trettiotalsreferens om judarna. Det är ju Sverigedemokraterna som är på väg åt det hållet och snart kommer de väl att kräva att invandrarna syr fast speciella symboler på kläderna. Ja, han skriver faktiskt det, och om jag var en av hans polare så skulle jag säga: ”Hörru Bengan, du är rädd för att sverigedemokraterna är på väg åt det hållet, men det är ju du – och du är redan där!” Samtidigt måste jag ge Bengt Ohlsson lite cred för att han ser hur offentligheten blir alltmer minerad:

Mitt vacklande består i att jag har svårt att finna mig i alla taggtrådsstängsel som skjutit upp ur marken. Alla no go-zoner som visat sig finnas i offentligheten. All brännmärkning, alla besöksförbud och klungor på skolgården, och det underförstådda budskapet att om du byter några ord med människor du tycker om – som Paulina, Per och Alice – men som står i fel klunga, då ska du vara djävligt medveten om att du inte är välkommen i någon annan klunga.  
Här känner jag lukten av något som blivit alltmer välbekant: hyckleriet hos alla som pytsar ut upprörda huvudsatser om det tilltagande ”hatet” och ”polariseringen” – för att sen ösa på med bisatser som bågnar av just hat och polarisering. 
Alla som stått högröda i ansiktet och skrikit ut sin avsky för det alltmer högröstade debattklimatet.  

Nå hur gick det för den vankelmodige Bengt Ohlsson? Jo Bulletin gick på grund och Paulina Neuding sa upp sig, så han behövde varken svara ja eller nej på erbjudandet. För säkerhets skull talar han än en gång om att han avskyr Sverigedemokraterna. Varefter han råkar skriva att han också avskyr sådana som gör det han själv nyss gjort, varnar för stöveltramp och trettiotal. Det far lite hit och dit, men en sak är säker: Bengt Ohlsson är beredd att skriva snart sagt vad som helst bara han slipper att brännmärkas och brunsmetas.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Mansrollen i feminismens Sverige

Bland mina anteckningar hittar jag nedanstående citat. Tyvärr har jag slarvat, jag vet inte vem som skrev det och heller inte när. Jag kan inte ens avgöra om det är en man eller kvinna som skrivit ner det, men misstänker att det är en kvinna. Jag vill tro att en man inte riktigt har rätt att ta i så från tårna – risken är stor att han bara blir avfärdad som en kvinnohatare:

Svensk feminism är banne mig det sjukaste jag har stött på under hela min livstid. Sedan när blev det en viktig kvinnofråga att hata män, mobba tonårspojkar och dreva i tusental mot den som inte håller med dem om deras världsbild? Ja, jag anser faktiskt att feminism idag snarast är att betrakta som en autoimmun sjukdom, som angriper det egna systemet, mänskligheten i dess grundvalar. Som en slags kollektiv masspsykos. Självhat som inte har ett endaste dugg med kvinnofrågor att göra. Bevare mig väl! Försvinn så långt bort från mig och mina barn som ni bara någonsin kan. Nu! Kom aldrig någonsin i närheten av mig. Bara håll er så långt borta som möjligt.

När jag googlar texten finns den inte på nätet. Istället hamnar jag på en facebook-länk från den 5 april 2020, som vill fira att Sveriges första feministiska parti funnits i 15 år. ”Grattis till oss alla!” När jag vill läsa mer så fungerar inte länken, men jag funderar lite över den karismatiska Gudrun Schyman, partiets grundare. Någonstans minns jag att jag har en anteckning om några av hennes försyndelser. Ja, jag hittar den:

1996: Biopremiär av filmen Hemligheter och lögner på Sveavägen i Stockholm. Under föreställningen behöver Gudrun Schyman kissa, men orkar inte gå ut på toaletten utan sätter sig i gången och utför sina behov. De blöta trosorna kastas ut bland publiken.

1997: SVT:s Rapport spelar in Gudrun Schyman när hon erkänner att hon kört rattfull. Vägverkets chefläkare säger att hennes körkort bör dras in, då chefläkaren anser att hon är alkoholist.

1998: Gudrun Schyman anlitar sin dotter och hennes 16-åriga kompis som svart städhjälp.

1999: Gudrun Schyman har problem med att redovisa inköp för över 250 000 kronor på det kreditkort som tillhör riksdagen. Kostnaderna gäller taxi, hotell och flygresor. Kvitton saknas helt.

2002: Gudrun Schyman jämför svenska män med talibaner.

2003: Gudrun Schyman flyttar till Simrishamn på skånska Österlen och gör samtidigt ett ekonomiskt klipp. Skattefria hyresbidrag och traktamenten gör att hon ökar sin inkomst med över 100 000 kronor per år.

2003: Uppdagas det som ska kosta Gudrun Schyman posten som partiledare för Vänsterpartiet. Hon försöker då göra skatteavdrag för resor och krogbesök som hon redan fått betalt för av partiet eller riksdagen.

2003: Gudrun Schyman godtar ett strafföreläggande på 50 dagsböter – vilket innebar att hon erkände skattebrott. Åklagaren i fallet, Gösta Ivarsson, säger att ”femtio dagsböter tyder på att det är ett kvalificerat bötesbrott”.

2010: Eldar Gudrun Schyman upp hundratusen kronor i Almedalen för att få uppmärksamhet.

Se där ett CV som heter duga för en proffspolitiker som vill leda ett feministiskt politiskt parti! Vilket hon startar år 2005, efter en period i Riksdagen som politisk vilde. På ett av partiets första möten sjunger deltagarna kampsången Jävla gubbe. Så här lyder de sju första raderna:

SNUBBE GUBBE JÄVLA MAN
FÖRSTÖR VÅR VÄRLD HELT UTAN SKAM
VÅLDTAR, KRIGAR, SLÅSS OCH FÖRSTÖR
FATTA ATT DU INTE KAN ELLER BÖR
TA MIG PÅ FITTAN NÄR DU BLIR KÅT
ELLER PÅ BRÖSTEN NÄR LUSTEN FALLER PÅ
JAG HATAR DIG DU JÄVLA MAN

Och de avslutande tre sista raderna:

FÖR HÄR SER DU EN KVINNA
SOM HATAR DIG SÅ MYCKET
VI SKA SLITA DIG I STYCKEN

Den obehagliga texten får mig först att minnas något som Doris Lessing sa för snart tjugo år sedan: ”Vi lever i en tid när korkade, obildade och elaka kvinnor kan smäda de snällaste, vänligaste och mest intelligenta männen, utan att någon protesterar.” Därefter reagerar jag på de mer än lovligt haltande rimmen och tänker att jag skulle kunna skulle kunna göra en del åt både rimmen och rytmen, men så inser jag att jag är ju en sådan där ”jävla gubbe”, så feministerna skulle nog inte vara intresserade av att få min hjälp. Nå, hur som helst, det var ju bra att Fi tog bladet från munnen och klargjorde vilka usla varelser de svenska männen är.

Fi lyckades aldrig nå längre än till extremsektstadiet, men som bekant segrade feminismen och 2014 fick Sverige världens första feministiska regering. Det sitter också ett antal gubbar i den regeringen och jag undrar varför i all världen de vill kalla sig för feminister. Det mest trovärdiga men också sorgliga svaret är att män blir feminister därför att de älskar kvinnor. Mäns första instinkt är att gå kvinnorna till mötes och på så sätt göra att de blir glada och mår bra. När kvinnorna är lyckliga blir de vackra och männen älskar vackra och lyckliga kvinnor! Det är själva grunden till att de vill uppvakta dem, bilda familj och få barn med dem. Könsrollsspelet är, att om männen inte behagar kvinnorna, så kan de inte fortplanta sig. Kräver kvinnorna av männen att de ska bli feminister, att de ska hjälpa dem att riva ner patriarkatet, annars blir de inte lyckliga, så ställer männen upp! Anything! Men kvinnorna kör med dubbel bokföring därför att de attraheras inte särskilt av dessa feminina män, som de säger sig vilja ha.

Kvinnor tror inte på ondska. De tror att bara vi är snälla mot andra människor, så är de snälla tillbaka. Alla ska med, här ska ingen mobbas! Får kvinnorna bestämma kan konflikter lösas med dialog och kanelbullar. Det är en egendomlig motsättning mellan hur elaka och hatiska feministerna kan vara mot de egna männen och hur generösa och förlåtande de kan vara mot dem, som de betraktar som skadade av samhället – ”olycksbarnen”.

Med en feministisk samhällssyn går det till och med att integrera de invasiva muslimerna, de som avskyr mångkultur. Ge dem bara stora famnen! Så ljugs det om islam som en fredens religion, det talas om religionsfrihet och hur angeläget det är att möta ett hot som är religiöst grundat, genom att ivra för åsiktsfrihet. Det kvinnliga paradigmet försöker tillmötesgå muslimernas krav och förstår inte att det bara leder till att de trappar upp sina krav. Vi vägrar att se att muslimerna inte alls vill integreras. De vill ta över och har ett riktigt bra redskap för att klara av det: världens snabbast växande religion.

Och låt de unga papperslösa männen komma in i landet, låt dem få stanna och gå i samma skola som alla andra barn! Att de inte har några identitetshandlingar, det är ju alldeles rysligt. Alla måste nu vara särskilt snälla mot dem, som har det så svårt.

Men det där satans patriarkatet måste kämpas ned! För alla, precis alla är lika mycket värda. Fråga bara den feministiska regeringen!

Män blir osäkra. Mindre än någonsin begriper de sig på kvinnorna. I feminismens Sverige vet de goda männen inte riktigt hur de ska vara. De vet att kvinnorna är farliga, att de kan vända sig emot dem, vare sig det nu är Gudrun Schymans arvtagare som är på jakt, eller ett eller annat metoo-drev som sveper genom samhället. Och samtidigt kräver kvinnorna att männen måste vara snälla, inte bara mot dem som förtjänar det utan, i synnerhet, mot dem som inte förtjänar det. Männen traskar därför med i prideparader utan att begripa att det är liktydigt med att sova med fienden. Pride bekämpar inte bara patriarkatet utan också kärnfamiljen.

Svenska män är omfamnande, inkluderande och välkomnande, som mödrar, som kvinnor. Svenska män förstår sig inte på ondska. De kan inte hantera terror och inte heller våldtäkt. Det är med hjälp av kristendomen som Europa tidigare försvarat sig framgångsrikt mot islam. Nu är det första gången utan kristendomen som vapen och det går inget vidare.

Så blir de svenska männen snälla mesproppar, svennar, inga riktiga män. Manliga kvaliteter, som mod, heder, självförtroende och självdisciplin går förlorade. Våra ledare kan inte försvara vår västerländska kultur därför att de vet inte hur man bär sig åt som män. De har förlorat sin maskulinitet. De vågar inte slå tillbaka. Svenska killar är fega, det får många invandrarkillar klart för sig redan i plugget. Männen från Menaländerna respekterar bara starka män, inte starka kvinnor. De betraktar kvinnor som veka. Män som beter sig som kvinnor är också veka. Då kan man göra lite som man vill.

Feminismen har skapat en mansnorm som gör att kvinnorna blir offer för manlig aggression, inte från dessa vita män som de vänder sina aggressioner mot, utan från män från andra kulturer. På så sätt är feminismen kvinnornas fiende. Svenska kvinnor är inte förtryckta, de kan göra som de vill, inklusive svika sin viktigaste samhälleliga uppgift: att föda barn. Det håller inte! Europa behöver en mansrevolution, om den västerländska kulturen ska kunna räddas.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Tio bud om Makten

För att en demokrati skall fungera, menade den amerikanske sociologen C. Wright Mills att det krävs en upplyst allmänhet, inte en oupplyst massa. Det ligger emellertid inte i makthavarnas intresse med en upplyst allmänhet, eftersom en sådan ställer krav på makthavarna och därmed både begränsar och ifrågasätter dess makt. Maktutövning reser motstånd, och det finns således alltid en möjlighet att motståndet förändrar eller till och med kastar ett samhälles maktstruktur över ända. Mills myntade också i mitten av 1950-talet begreppet makteliten, och syftade därvid på det som i dag brukar kallas för den djupa staten, alltså de som styrde ett land, oavsett vilket parti och vilka politiker som medborgarna röstade på. Wikipedia skriver:

Ordet ”Makteliten” har levt kvar i en mer allmän betydelse som beteckning på olika konstellationer av personer i ledande positioner som samverkar för att tillskansa sig rikedomar, makt och fördelar som går bortom de synliga och öppna samhällets kontroll.

I det vänsterliberala Sverige påstås jämlikhet och jämställdhet vara två överordnade politiska mål. Båda begreppen saluförs av den svenska makteliten. Det är paradoxalt eftersom de syftar till ett samhälle där det varken finns någon maktelit eller ens någon maktutövning, alltså till en total samhällsupplösning. I det absolut jämställda och jämlika samhället har varje medlem, man som kvinna, absolut makt över sig själv – i annat fall är det varken jämställt eller jämlikt. Maktutövning är ett nollsummespel. Ju mer makt över dig själv du har, desto mindre makt över dig har andra, och vice versa.

Emellertid, de båda begreppen har, som så många andra viktiga politiska begrepp (exempelvis demokrati) tömts på sitt egentliga innehåll. Under sken av att samhället är på väg mot mer jämlikhet och jämställdhet så går det åt motsatt håll. Alltsedan 1980-talet har inkomstskillnaderna och därmed ojämlikheten ökat i Sverige. Den rikaste procentens andel av inkomsterna har tredubblats och ligger idag på samma nivåer som på 1940-talet. Klyftorna vidgas och makteliten blir alltmer maktfullkomlig. Tillhör du den växande motståndsrörelsen behöver du förstå hur makten relaterar till sådana som dig. Därför har jag nedan ställt samman några punkter.

1. Makten tänker inte på dig.
Själv kan du vara upptagen av ditt förhållande till makten, därför att det är betydelsefullt – för dig. Du är intresserad av hur Makten tänker och fungerar och tillskriver lätt Makten en genomtänkt och beräknande attityd gentemot sådana som dig. Så är emellertid långt ifrån alltid fallet. Lika troligt som att ditt eget förhållande till Makten är mättat med allehanda känslor, lika troligt är det att Maktens förhållande till dig och sådana som du är lidelsefritt och – smärtsamt nog – präglat av ointresse.

2. Makten behöver inte förklara sig.
Makten avstår från att motivera sina handlingar och beslut, i synnerhet när den vet att argumenten är svaga och öppna för kritik. Du däremot måste förklara dig, därför att Makten alltid kan se till att det du gör får konsekvenser, för dig. Det Makten gör gentemot dig, också flagranta övergrepp, resulterar endast sällan i konsekvenser för Makten.

3. Makten sträcker sig bortom din insyn.
Eftersom du inte är insatt i Maktens nätverk så vet du heller inte riktigt på vilket sätt det kan möta ditt eget, bortom din insyn. Plötsligt visar det sig att Makten – så där lite i förbigående – har påverkat din situation inom ett område som du trodde var skyddat. När du råkar ut för detta har du stiftat bekantskap med Maktens grundbult, nämligen att du aldrig riktigt från din egen position kan bedöma hur stor Makten är och vilka sanktioner den förfogar över. Den kanske bara är en papperstiger? Men har du lust att ta reda på det?

4. Makten behöver bara verka.
Detta är oerhört viktigt. Makten behöver bara fortsätta med sin gärning på samma sätt som tidigare. Den behöver inte förnya sig, lika lite som den behöver motivera sig. Det kan innebära att hjälpa fram sådana som du, men också att direkt hindra dig. I båda fallen agerar Makten innanför sina ramar.

5. Makten räknar med fri hemkörsel.
Låt oss säga att du vill påverka Makten med kloka argument. Då skall du inte räkna med att Makten tar på sig något extra besvär för att förstå vad du menar. ”Bevisbördan” faller alltid på dig. Lyckas du inte förklara dig, beror det inte på att Makten är ”för dum” utan på att det du vill åstadkomma inte passar samman med Maktens agenda.

6. Makten lyssnar på sina utvalda.
Räkna med att det betyder mera vem du är än vad du säger. Är du betydelsefull kan du påräkna att Makten alltid får ihop det du säger till något begripligt, även när du pratar strunt. Är ditt kulturella/politiska kapital för litet så kan det motsatta inträffa. Även när du är synnerligen klok, så möts du med skepsis, om Makten överhuvudtaget bryr sig om att lyssna på dig.

7. Makten uppskattar ”självständig kopiering av det redan erkända”.
Att föreslå det nya ger dig inga pluspoäng. Det nya är en risk och Makten har ingen anledning att ta risker i onödan. Det gäller att göra det som redan gjorts många gånger och säga det många sagt, men på ett sådant sätt att det uppfattas som fräscht och stimulerande. Om det fungerade eller var katastrofalt förra gången, är inte viktigt. Makten låter dig gärna köra huvudet i samma vägg, som många före dig spräckt skallen på.

8. Makten är svag för smicker.
Detta är alltid sant, men underskatta inte Maktens genomskådningsförmåga. Det kanske inte alltid är så lyckosamt att prisa och slicka medhårs. Bättre är möjligen att i tid och otid referera till Maktens eget agerande, att visa att du noga följer med i och beundrar det som Maktens gör. Och det gagnar dig att finnas till hands som ett ”solidariskt öra” när Makten behöver utgjuta sig över det ena eller andra.

9. Makten förfogar över kapitalet.
Detta är marxistisk elementa. När du erbjuder ditt arbete, din kompetens och ditt goda omdöme så står det sig ändå slätt mot maktens ekonomiska kapital, kulturella kapital, partipolitiska kapital, våldskapital, retoriska kapital etc.

10. Makten har Gud på sin sida.
Som det heter i det tionde budet (2 Mos. 20:17) ska du inte ha lust till din nästas hus, ej heller till hans åker eller hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa. Med andra ord, du ska hålla dig på mattan och inte bråka med Makten, trots att Makten har så mycket av sådant som också du gärna skulle vilja ha.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.