Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 29

Makten över tanken

1974 gav den amerikanske sociologiprofessorn Steven Lukes ut boken ”Power: A radical view”. Där konstaterade han att det som det skrivs mest om i medierna är de frågor som finns på den politiska dagordningen. Det kallade han för maktens första dimension. Han urskilde ytterligare två dimensioner, dels icke-frågorna, det vill säga de problem som definierats bort från politisk handling – det kallade han makten över dagordningen. Det fanns också en maktens tredje dimension.: Makten över tanken. Där ligger fokus på de paradigm och ideologiska fönster som i den offentliga debatten beskriver verkligheten.

Hans Bergström är en liberal statsvetare som fick sin skolning i Folkpartiets ungdomsförbund. Han var chefredaktör på DN 1995 – 2000, ansvarig utgivare åren kring millennieskiftet och därefter fristående krönikör i tidningen. År 2002 förbjöd han Sverigedemokraterna att inför valet 2002 publicera annonser i tidningen. Hans motivering var att ”Även om de framträtt i finare dager på senare tid, känner jag misstro mot deras nya fasad”. Han skulle emellertid komma att ändra mening. År 2011 skrev han en kolumn i DN där han beskrev invandringspolitiken som katastrofal. Samma år visade de sig att han var påtänkt som chefredaktör för Sverigedemokraternas webbtidning Samtiden, där nu Dick Erixon är chefredaktör.

2014 gjorde Aftonbladet ett stort nummer av att Hans Bergström efter valet rådde Sverigedemokraterna att försöka fälla den socialdemokratiska regeringen. De kallar honom för SD:s hemlige rådgivare, efter att han kommit över interna mejlväxlingar. Hans Bergström skriver i ett mejl till SD:s Linus Bylund att det är dags att välta bordet. ”En växande del av svenska folket ser att denna regering inte bör fortsätta, men ser också att alliansen inte vågar ta initiativet.”

Sin kritik av invandringspolitiken har Hans Bergström hållit fast vid, men det var många år sedan DN öppnade sina spalter för honom. Häromåret skrev han en ledare i Svenska Dagbladet som inleddes med ”En nation som saknar kontroll över sin gräns och inte förmår ange kraven för medlemskap, den existerar inte”. Klartexten fortsatte:

Hur långt ska vi gå i att definiera ”flykting” i mer generösa termer än FN:s flyktingkommission? Var bör gränserna gå för begreppet ”anhörig” i anhöriginvandring? Ska pensionerade föräldrar, en stor kategori i dag, inrymmas bland dem som utan vidare har rätt att invandra genom sina vuxna barn? Vilka ekonomiska rättigheter ska de i så fall ha från Sveriges skattebetalare, efter vilken tid? Frågan kan mildras genom försörjningsåtaganden – men hur löser man då kostnaden för oplanerade vårdbehov? Hur hindrar vi ett skuggsamhälle av tiotusentals personer som inte getts rätt att stanna i Sverige men som myndigheterna samtidigt inte haft kraft, och politiskt stöd, för att hitta och sända tillbaka? Vilka andra och effektivare vägar finns för Sverige att bidra till hantering av flyktingkriser? Vill vi åter öppna för en stor sektor av jobb med låg produktivitet och lön i Sverige, efter att under sju decennier ha avvecklat sådana jobb? Hur avvikande kan svensk invandringspolitik förbli?

Nu tillbaka till den tid då han kunde skriva i Dagens Nyheter. I maj år 2012 skrev han en krönika utifrån den bok jag nämner i ingressen, Steven Lukes ”Power: A radical view”. Han var då sedan länge bosatt i USA, amerikansk medborgare och republikan. Någon okritisk beundrare av Trump är han emellertid inte. Han hade 2016 hellre sett att Marco Rubio eller Michael Bloomberg nominerats som partiets kandidat till presidentposten.

Anledningen till att jag vill lyfta fram det Hans Bergström skriver om det som Steven Lukes kallar för maktens tredje dimension är att han från sin amerikanska horisont gör några viktiga iakttagelser om det som senare kom att kallas för den svenska åsiktskorridoren. Han hämtar också stöd hos den försiktige professorn Kent Asps undersökningar, som återigen bekräftat att den rödgröna vänstern är kraftigt överrepresenterad i den svenska journalistkåren och tydligast är detta inom public service. Kapitalism är ont och vinst fult. Tillväxt är också ett fult ord, det är viktigare hur kakan fördelas, än att den växer. Konsekvensen blir att entreprenörskap hanteras med stor misstänksamhet.

Hans Bergström skriver att den journalistik (inte bara den svenska) som borde präglas av intellektuell reflexion, det vill säga den tredje maktordningen, är förbluffande naiv när det gäller valen av perspektiv. Journalisterna ser inte det egna paradigmet som ett val utan som självklart, ”som en normalitet som rentav får beteckningen objektiv”. Jag tror att han vet vad han skriver om, med många års erfarenhet från nyhetsredaktioner och nyhetsledningar.

Vad som är den självskrivna, rätt oreflekterade, normaliteten i nyhetsspeglingen i ett land är svårt att iaktta inifrån. Tydligast ser man den de första dagarna efter att ha varit borta från Sverige en längre tid. Men då blir mönstret klart. I denna ”normala” nyhetsbeskrivning är nästan alla ”drabbade” eller ”kränkta” – något som indirekt också säger att de är ”svaga”. Bidrag för allt och alla är en ”rättighet” – nu senast att alla ska få statligt betalda glasögon – och den som tvekar är ”socialt orättfärdig”.

Till den andra maktordningen hör problemen med den omfattande invandringen. Hans Bergström exemplifierar med Somalia. Invandrare därifrån går nästan alla direkt in i permanent arbetslöshet och bidragsförsörjning. Detta får inte diskuteras, annat än om det definieras som ”brister i integrationspolitiken”.

Han konstaterar också – och notera att detta är innan klimatångesten riktigt fått fäste – att journalisterna skriver som om världen håller på att gå under. Bilismen är en av de verkligt stora bovarna. Därför kan exempelvis inget bensinpris vara för högt. Granskningar utifrån det motsatta perspektivet förekommer nästan inte, till exempel rörande rimligheten av de enorma el- och bensinskatter som belastar vårt stora och avlånga land.

Valet av perspektiv sker inte medvetet och öppet utan tyst och implicit. Alla som inte delar det definieras ut, såsom icke tillhörande normaliteten. Liksom Japan är Sverige ett konsensusland, där även små signaler om att ligga utanför räjongen för acceptabla åsikter bär sociala konsekvenser.

I en artikel i den nu nedlagda tidskriften Neo nummer 1, 2015, skriver Hans Bergström att ”Ingen säger öppet att den svenska nationalstaten är illegitim och bör avvecklas. Likväl är det tankebanan bakom den präglande svenska migrationspolitiken.” Det kan dock bli svårt för politikerna och journalisterna att sälja in den idén hos befolkningen. ”Nationalstaten är, per definition, exkluderande men ingen har kunnat visa någon annan fungerande politisk organisation med större folklig förankring”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Makt och media

Av de informationsorgan som i dag sammanfattas med begreppet media är tidningarna först på plan. Sverige berömmer sig av att ha världens äldsta rikstäckande officiella tidning, ”Post- och Inrikes Tidningar”, som startades 1645. 2007 upphörde den som papperstidning och blev en webbtjänst. Aftonbladet grundades år 1830 men det är först under 1800-talets senare del som Sverige har ett utbrett nät av dagstidningar. Från 1870 fram till 1920-talet, då radion blir det rikstäckande mediet, kan betecknas som dagspressens guldålder. De flesta större städer hade minst en tidning.

Sedan mitten av 1800-talet har tidningarna kallat sig själva för den tredje statsmakten, med den självpåtagna uppgiften att granska de två första, det vill säga regering och riksdag. Detta är givetvis avgörande för pressens legitimitet, men jag tror att oberoendet alltid överdrivits. Medierna har ända från Axel Oxenstiernas dagar stått i överhetens tjänst. 2008 kan man i ”Forskning och framsteg” till exempel läsa att det viktigaste var att hålla folket på gott humör.

”Därför skulle landshövdingar, fogdar och präster inte föra vidare dåliga nyheter. Det kunde bedröva allmogen och trupperna, och vara dåligt för moralen. Goda nyheter eller rätt sorts nyheter däremot, ansågs öka viljan att betala skatt och lusten att ställa upp i krigen…”

Det är emellertid först med radions tillkomst på 1920-talet som vi kan säga att Sverige får den offentlighet som vi i dag kallar media. På 1950-talet tillkommer teve och blir omgående det hetaste mediet. Propagandan finns där hela tiden. Som det heter i en artikel om den tredje statsmakten och propagandan i Svensk Tidskrift 1937, skriven av docenten Edvard Thermrenius:

Skillnaden mellan propagandan i (verkligt) demokratiska stater och diktaturstater är emellertid högst betydelsefull. I de förra kan varje mening propageras, i de senare endast en. I demokratierna kan valboskapen komma att stå som åsnan mellan minst två men oftast flera lika lockande hötappar. I diktaturerna finns det blott en hötapp men intet val. Där arbetar endast en propagandaapparat. Resultatet blir där också en enhetlig folkmening. Propagandan skapar en ideologi, en världsåskådning, som blir folkets (enda) andliga egendom och som bär upp den rådande regimen.

Det är svårt att värja sig mot tanken att vi i Sverige har en ”diktaturernas propagandaapparat”. Press, radio och teve serverar samma politiskt korrekta budskap, väl synkroniserat med den politiska makt, som håller de flesta av dem ekonomiskt under armarna. SVT och SR finansieras med skattemedel, åtta miljarder om året är inte kattskit precis. För tidningarna finns det inte bara ett presstöd, där vid den senaste utdelningen 68 nyhetstidningar fick dela på 581 miljoner, utan det finns också driftsstöd, stöd för lokal journalistik, innovations- och utvecklingsstöd, distributionsstöd och beviljat tillfälligt stöd för utgivning (covid19).

Det intressanta är vad som händer när politikerna får medierna emot sig, därför att de har en annan uppfattning än journalisterna om vilken politik som gagnar landet och folket. Jag vill lyfta fram tre ledare, som har det gemensamt att de fått folkets stöd i allmänna val, trots att de inte går i mediernas ledband: Lee Kuan Yew, Victor Orbán och Donald Trump.

Den av de tre jag hyser en odelad beundran för är Lee Kuan Yew, som jag har skrivit en lång essä om i ”Efter demokratin” (Debattförlaget 2019). Denna min beundran är jag inte ensam om. Han var också något av en idol för både Henry Kissinger och Margaret Thatcher.

Lee Kuan Yew och hans politiska parti PAP (People’s Action Party) förde Singapore från en vid sextiotalets mitt sunkig, malariaplågad och fattig statsstat, utkastad ur den malajiska federationen, till en mönsterstat med högre levnadsstandard än vi har i Sverige och en mycket solidarisk befolkning. I dag befinner sig Singapore i det översta skiktet i så gott som alla globala index över nationers välstånd och framgångar. Det gäller ekonomi, det gäller mångkulturell samlevnad, utbildning, stabilitet och låg kriminalitet. Bland världens rikaste länder hamnade Singapore 2015 trea, efter Qatar och Luxemburg men ovanför Brunei, Norge och Förenade Arabemiraten. Samma år knep Singapore förstaplatsen i Pisamätningarna av 15-åringars skolresultat i 72 länder i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Att något land tagit förstaplatsen i alla tre grenarna har aldrig tidigare hänt. De är bättre på att studera än norrmännen är på att åka skidor! Som jämförelse, Sverige kom samma år på plats 24, 17 och 28. Resultaten handlar mera om kultur än om pengar satsade i skolsystemet. Singapore lägger ungefär 3 procent av BNP på skolorna, Storbritannien 6 procent och Sverige 8 procent.

Lees syn på sig själv som politiker har han många gånger formulerat på ungefär samma sätt: ”Jag är inte liberal och jag är inte konservativ. Jag är en praktisk, pragmatisk person, har alltid varit det och jag tar saker som de är.”

Lee, som dog 2011, hade hårda nypor och hans uppfattning var ingalunda att medierna skulle utgöra någon tredje statsmakt. När det gällde nationell politik så skulle de se sig själva som delaktiga i nationsbygget. 1971, på en internationell presskonferens i Helsingfors, två veckor efter att han hade stängt ner två tidningar och arresterat de ansvariga utgivarna av en tredje, sa Lee att mediefriheten ”måste vara underordnad Singapores överordnade behov och att det faller på regeringens ansvar att se till att det blir så.” Det betydde emellertid inte att staten bör äga medierna. Singapore har aldrig nationaliserat medierna eller, som i Malaysia, tagit över kontrollen. Däremot tillåts inte medierna att undergräva regeringens politik. Där går en viktig gräns.

Lee menade att det är en överdrift när västvärlden talar om fria och oberoende media. Han exemplifierade med att tidningsmagnaten Rupert Murdoch inför Labours val av partiledare i Storbritannien bestämde sig för att backa upp Tony Blair, eftersom han var emot statlig kontroll av företag. Så alla Murdochs tidningar skrev positivt om Tony Blair vilket avgjorde valet mellan honom och Gordon Brown. Lee avslutade: ”Vi skulle inte tillåta den typen av mediastyrning i Singapore. Vi vill ha en enkel, faktaorienterad och saklig nyhetsrapportering.”

1974 tog Lee bort tryckfriheten. Tidningarna skulle i politiska frågor vara statens röst och ingenting annat. De lagar som begränsar yttrandefriheten motiveras med att de ska hejda uttalanden som kan skapa osämja inom Singapores multietniska och mångreligiösa samhälle. Lee’s kommentar: ”Antingen växer medierna upp, särskilt de unga reportrarna, eller så kommer vi att fostra en generation som tror sig om att leva i trygg drömvärld. Någon sådan värld finns inte.” Observera, folket fick säga vad de tyckte i allmänna val. I valen 1972, 1976 och 1980 tog PAP mellan 70.4 och 86.7 procent av de giltiga rösterna.

Lee Kuan Yew skulle aldrig ha kunnat bli statsminister i ett land som Sverige. Han menade att välfärdsstaten fostrade lata och krävande medborgare. Troligtvis hade han förts åt sidan som alltför aggressiv och ”pang på”. Kanske också som alltför hänsynslös: ”Alla vet att jag har en yxa i min väska och att den är väldigt skarp. Om du utmanar mig, så tar jag upp min yxa och så möts vi i någon gränd.”

I europeiska media häcklas Viktor Orbán och skylls för att vara odemokratisk därför att han är nationalist och företräder sitt folk. Det förvånar inte att Fidesz kallas för ett högerextremt parti och att Orbán beskylls för att vara på väg att skapa en enpartistat. I sak är det fel. Det som karakteriserar politiskt extrema partier såväl till höger som till vänster är att de vill slopa de allmänna valen, inför risken att bli bortröstade. Det var det som Lenin gjorde när bolsjevikerna förlorade valet i Ryssland år 1917. Han upplöste omedelbart duman, den konstituerande församlingen, och upprättade proletariatets diktatur. Politiska partier förbjöds och alla fri- och rättigheter upphävdes, även tryckfriheten och strejkrätten. Det inbördeskrig han därmed utlöste tog flera miljoner människors liv. 1933 gjorde Hitler ungefär likadant.

Att Viktor Orbán och Fidesz motarbetar sina politiska motståndare är inte odemokratiskt. Så gör alla politiska partier. Att de vill försvåra uppkomsten och bildandet av andra partier tillhör de spelregler som ryms under demokratibegreppet. Det avgörande är om Viktor Orbán och Fidesz vill slopa allmänna val och folkomröstningar. Mig veterligen vill de inte det och varför skulle de vilja det, de har ju folkviljan med sig.

Vad är det då, utöver det folkliga stödet, som gör att Viktor Orbán beskylls för att föra Ungern mot en enpartistat? Framför allt att han reviderat grundlagen så att där står att ”Ingen utländsk befolkning kan placeras i Ungern”. Bakgrunden är att EU vill tvinga Ungern att ta emot immigranter och att det är EU som ska bestämma antalet – något som Sverige och vår statsminister Stefan Löfven talat sig varma för. Om man inte gillar nationalism så är det givetvis provocerande, men att ett nationalistiskt parti försvarar nationen mot immigration har givetvis ingenting med totalitarism att göra.

Hösten 2016 lade Orbán ner landets största dagstidning, den oppositionella vänstertidningen Népszabadság, vilket motiverades med att den gick med förlust. Kritiker och journalister påstod att det bara handlade om att tysta oppositionella röster. Det kanske det gjorde, jag vet inte. Men jag vet att fyra parlamentsledamöter i det socialliberala oppositionspartiet Demokratiska koalitionen, beslutade sig för att på obestämd tid bojkotta det ungerska parlamentet och inte delta i dess möten. Med andra ord, de bar sig åt på samma sätt som övriga liberaler numera gör runt om i Europa. Totalitärer gillar inte att se sina ideologier utmanade och är inte beredda att försvara dem ens i en parlamentarisk debatt.

I dag finns praktiskt taget inga oberoende medier kvar i Ungern. Ett av de sista, radiostationen Klubradio, tvingades i februari 2021 att upphöra med sina FM-sändningar, men finns kvar på internet. Det som Viktor Orbán gör, är att sätta den egna nationens väl och ve framför både vad journalisterna och EU-byråkratin anser är en ”demokratisk” utveckling.

I Dagens Nyheter kallas Orbán för diktator och ett hot mot demokratin. Tidningen anser därför i en ledare 3 mars 2021 att Ungern bör slängas ut ur EU. Jag kan inte annat än småle när Orbán särskilt kritiseras för att vara i total avsaknad av någon som helst ideologi, förutom nationalismen. Så bra, tänker jag. Och så likt Lee Kuan Yew! DN ger blanka fan i att Orbán och Fidesz vann valet 2010 med 52,73%, valet 2014 med 44,87% och valet 2018 med 49,27% av rösterna. Det är i demokratiska val som politiska ledare och partier får sina betyg, det verkar medierna i Sverige, liksom i många andra västerländska länder, ha glömt bort. Det är denna ohederlighet, denna deras vilja att kontrollera nationers politik som gör att starka ledare som ser till folkets bästa – Lee Kuan Yew var en, Viktor Orbán är en annan – använder sig politiska makt för att tysta dem som vill kontrollera politiken, utan att vara tillsatta i allmänna val.

Donald Trump är en tredje sådan person och den tveklöst mest hatade av de tre nämnda. Svenska medier, och för den delen också amerikanska, blev totalt tagna på sängen när han vann valet 2016. Det som förde honom till makten var att budskapet gick fram till väljarna, nämligen ”America first” samt att han var nationalist. I Dagens Nyheter, av alla tidningar, skriver journalisten Jörgen Huitfelt som fristående kolumnist den 4 mars 2021 att journalisterna inte klarade att skilja mellan Trumps bisarra personlighet och hans politik:

För vare sig vi gillar det eller inte vilar vår demokrati på nationalstatens grund. Det är på den nivån val hålls och ansvar kan utkrävas. Det är också utifrån den gemenskapen som vi solidariskt omfördelar resurser från friska till sjuka, från arbetande vuxna till barn och äldre, från starka till svaga. En politikers främsta uppgift är därför att göra det som mest gynnar de väljare vars röster mandatet vilar på.

I svenska media bedöms statsmän och politiska ledare inte i första hand efter hur väl de tjänar folket utan efter sina moraliska egenskaper. Den som förmodligen många sätter på första plats är Nelson Mandela. Ingen skugga över honom, han var tveklöst en stor statsman och det kanske allra största var att han inte utkrävde hämnd för allt vad de vita gjort under apartheidregimen. Men se på konsekvenserna, vad var det han åstadkom? Det är självklart inget försvar för apartheid, men såvitt jag kan förstå är Sydafrika ett värre land att bo i, än det någonsin varit i modern tid. En annan stor och hyllad ledare var Martin Luther King, men vilken politisk bragd ska vi knyta till hans namn? Klyftan i USA mellan vita och svarta ser med dagens identitetspolitik annorlunda ut än på hans tid, men den är inte mindre problematisk.

Lee Kuan Kiwe och PAP lyckades med sitt samhällsbygge, vilket bland annat krävde att medierna kvästes. Om Viktor Orbán och Fidesz kommer att lyckas vet jag naturligtvis inte, men att han har folket med sig är tydligt. Och jag är övertygad om att eftervärlden kommer att ge honom en annan dom än dagens media. Donald Trump då? Det gick inte så bra, han blev inte omvald. Men att han fortfarande, trots att nog ingen annan politiker i modern tid har mött så mycket hat från medierna, har halva det amerikanska folket med sig, det borde ge dem som förstått demokratins spelregler en tankeställare.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Massmedia, makt utan ansvar

Efterhand har jag blivit alltmer kritisk gentemot mediernas roll när det gäller att styra samhällsdebatten, vilket jag har skrivit om i det blogginlägg som kommer att publiceras i slutet av veckan. Sverige är ett mycket individualistiskt land och så gott som alla medborgare, i varje fall de som obehindrat läser svenska, får inte bara information utan sina politiska preferenser och grundläggande värderingar via media. Emellertid, det är inte journalister, som varken kan ställas till ansvar eller fått sina positioner i allmänna val, som ska styra den politiska debatten.

Nils Bejerot, som dog 1988, var en stridbar läkare, psykiatriprofessor och forskare, mest känd som ”den svenska narkotikapolitikens fader”. Nedanstående text, som med tillstånd från hans minnesfond härmed återpubliceras har tidigare publiceras 1996, åtta år efter hans död, i tidskriften ”Den svenska marknaden”. Den är lång men konkret och lättläst. Om möjligt, är den än mer relevant i dag.

För bara en generation sedan formades människornas föreställningsvärld även i det unga industrisamhället Sverige väsentligen av familjen, släkten, vännerna, grannarna, arbetskamraterna, skolan och i någon mån kyrkan och folkrörelserna. Ännu i min barndom i 20- och 30-talens Norrtälje nöjde sig människorna med sin lilla lokaltidning, som kom med ett eller annat dubbelvikt blad fyra gånger i veckan. Köpmännen och enstaka familjer höll sig med en rikstidning och ett fåtal hade telefon. Radio började en del skaffa sig som en nymodighet för att roa sina vänner och imponera på grannarna. På bio visades mest enkla äventyrsfilmer och svenska lustspel, interfolierade med tårdrypande amerikanska kärlekshistorier.

Den samhällsdebatt som folk tog del av hölls över kaffekoppen mellan jämlika i skilda miljöer: folk från olika samhällsskikt umgicks inte privat, och kafferasterna på arbetsplatserna hölls på många olika nivåer. Under min första anställning, som kontorsvaktmästare på Riksförbundet Landsbygdens Folk i Oscarsteaterns byggnad, fick jag aldrig dricka kaffe med någon av cheferna eller chefssekreterarna utan på sin höjd med de yngsta maskinskriverskorna. Detta var så sent som 1942: Var och en hade sin trappavsats i hierarkin, och medias roll i människornas liv var ännu blygsam.

Nu är folk inhysta i stora hyreskaserner, där man som regel inte ens känner de närmaste grannarna i samma trappuppgång, och de trygga och på sin tid allerstädes närvarande portvaktsfruarna har för länge sedan gått till kulturhistorien. Alla läser nu sin morgon- och kvällstidning, alla ägnar timmar dagligen åt radio och TV, familjerna har blivit små och fragmenterade, och den tid Medelsvensson diskuterar med andra är för det mesta en bråkdel av den tid han ägnar åt envägskommunikation med mediaapparaten. Medborgaren har på en mansålder förvandlats från privattyckare till stum ordnings- och åsiktskonsument och liksom sin radio själv blivit en mottagare, medan opinionsbildarna – de få och utvalda – fått allt starkare sändarstyrka.

Debatten tillhör proffstyckarna
Den debatt som förts i landet står väsentligen mellan etablerade och legitimerade proffstyckare för olika intressegrupper, debatten har kollektiviserats och polariserats. Makten i det gamla samhället låg länge hos adel, präster och officerare, sedan för något århundrade hos brukspatroner, industrimagnater och finansfurstar, därefter för en kort tid hos politiker och höga byråkrater. I dagens mediasamhälle ligger makten till oförsvarligt stor del hos medias ofta osynliga och utåt okända regissörer, som styr och ställer i kulisserna alltefter sina egna fördomar och karriärssträvanden och trenderna bland de ledande åsiktsmannekängerna.

Sedan demokratins och parlamentarismens genombrott har nog aldrig så få haft så mycket att säga till om som i dagens Sverige. Till och med den slarvigaste mediavikarier kan i praktiken påverka landet mer än hundra ansvarstyngda landstingsmän eller tusen noggranna och nitiska läroverksadjunkter.

Media styr
Det är media som styr värderingar, attityder, tankar och tendenser, men detta är väsentligen en makt utan ansvar. Mediaapparaten är sig själv nock, och mediafolket, eller varför inte kalla dem ”medianerna”, är vårt nya åsiktsfrälse. När fick någon aldrig så välinitierad sista ordet mot ett ordrikt mediamonster som Kerstin Vinterhed? (KOA: nyligen avliden DN-journalist med sociala frågor som specialitet).

Upp till bevis!
Efter dessa försynta generaliseringar och ärliga hedersomnämnanden kan det tänkas att medianerna härsknar till som prinsessan på ärten och i korus ropar: ”Stopp och belägg; upp till bevis!” Lugn, jag ska konkretisera mig. För enkelhetens skull redovisar jag några självupplevda erfarenheter och presenterar dem i kronologisk ordning. De flesta som varit med i hetluften kan säkert göra en lika lång och illustrativ lista över vad de själva snubblar över i relationerna till media.

Sommaren 1947 deltog jag som politisk vänsterytter i återuppbyggnadsarbetet i Jugoslavien. Vi var sammanlagt 80 000 ungdomar från 32 länder som under några heta sommarmånader byggde en 300 kilometer lång järnväg genom de bosniska alperna. Det var ett obetalt, hårt och härdande arbete för trosvissa och arbetssugna idealister. När den hemvändande svenska gruppen om hundratalet ungdomar anlände till Stockholms Central möttes vi av några journalister, utsända på uppdrag att mörda oss med ord. Troskyldigt berättade vi om vår fantastiska sommar, om glädjen och entusiasmen i återuppbyggnadsarbetet etc. Några veckor senare kunde vi läsa ett helt igenom förfalskat reportage i Se (KOA: 1981 nedlagd veckotidning baserad på bildreportage), där man visade sprängda broar från kriget och porträtt på jugoslaver som vi aldrig sett. Men Se visste att förtälja att dessa för oss totalt okända hade tränat oss i sabotageteknik, och de raserade broarna uppgavs vara resultatet av våra krigiska övningar.

Det är intressant att notera att detta hände innan det kalla kriget inleddes med Churchills berömda tal i Fulton senare på hösten 1947. (KOA: Churchill talade om järnridån och det kalla kriget inleds). Några protester eller rättelser fanns det givetvis inte plats för i Se, ”den stora bildtidningen”.

Expressens kampanj
Senvintern 1965 fick ett gäng flugiga socialromantiker för sig att knarkarna hade det så svårt och var så kriminellt högaktiva, därför att knarket var så dyrt på svarta börsen. Kunde missbrukarna bara få sina favoritgifter på recept för apotekspriser, skulle amfetaministerna upphöra att vara kriminella, de skulle kunna ”trappa ner sina doser och fungera socialt som vanligt folk”. Tanken var lika befängd som om någon skulle påstå att alkoholisterna har det så eländigt, därför att brännvinet är så dyrt, och föreslå att de törstande borde få fritt brännvin hemburet ”tills de kom till rätta med sina bakomliggande problem”.

Genom att Bo Strömstedt (KOA: Expressens chefredaktör) upplät Expressens kultursida för den makalösa kampanjen och etermedia snabbt mobiliserade dussintals knarkare, som kunde vittna om att ”legalförskrivning av narkotika skulle vara det enda vettiga sättet att möta problemet”, uppstod en enorm mediaeffekt. Enligt en trebetygsuppsats av journalisten Jan Malmstedt, numera chefredaktör för Fackläraren, föll alla svenska dagstidningar utom Borås Tidning, i farstun för det huvudlösa hugskottet.

Inför det hysteriska mediatrycket gav medicinalstyrelsen snart vika och lät i panik ett antal läkare, varav flera själva var narkomaner, rätt att skriva ut narkotika till knarkare för injektion på egen hand. Resultatet blev att knarkepidemin bevisligen fördubblades på ett enda år i Stockholm.

I och med att mediaetablissemanget i trendig enfald hade försvurit sig åt legalförskrivningstanken, var det näst intill ogörligt att nå fram med kritik i media. När bubblan slutligen brast efter några år och katastrofen var ett faktum, hade knarkliberalerna redan skaffat sig så många mediaallierade, som hade skrivit fast sig vid förskrivningspolitiken, att det tog mig många år att i de stora bladen få in även starkt förkortade och summariska förklaringar till det kanske största olycksfallet i svensk opinionsbildning och det definitivt största i medicinalstyrelsens trehundraåriga historia.

Men tro inte att det under de två decennierna efter förskrivningskatastrofen har funnits mediautrymme för en ingående redogörelse för det sensationella fallissemanget, eller TV-tid för en rejäl debatt med de sextiotalsromantiker, som tack vare sina felanalyser nu sitter i departement och ämbetsverk och handlägger skadeverkningarna av sina egna missbedömningar.

Både media och de mediala lycksökarna visade en häpnadsväckande brist på ansvar för förskrivningskatastrofen och har samfällt vägrat att låta allmänheten få en klar bild av de felanalyser, som helt i onödan gav lan det ett nytt, svårt, kroniskt samhällsproblem, som den hittills förda politiken inte kommit till rätta med. Samhällskostnaderna för enbart detta mediala missöde ligger i mångmiljardklassen, och räkningen borde ställas på Expressen och Sveriges Radio.

Rexed, Hirschfeldt, Jutterström
När jag gjorde upp med legalförskrivningen i min pocket ”Narkotikafrågan och samhället” (Aldus/Bonniers 1968), tog narkomanvårdskommitténs sekreterare Ingemar Rexed, som tillsammans med sin biträdande kommittésekreterare Frank Hirschfeldt hade varit huvudinspiratör för legalförskrivningen, kontakt med en rad journalister och preparerade dem för att skriva ned boken. Aftonbladets Stig Jutterström erkände vid presskonferensen att han inte hunnit läsa det 500-sidiga verket, men han kunde dagen därpå i Aftonbladet avfärda boken som reaktionär smörja.

Med Jutterströms skriverier hamnade hela socialdemokratin omgående snett i narkotikafrågan, och har sedan dess fört en narkotikapolitik, som aldrig kommit upp ur diket. Trots att Ingvar Carlsson 1982 lanserade sin berömda paroll ”Rent hus med knarket” vill regeringen, av hänsyn till alla som under tjugo år fört en orealistisk narkotikapolitik, ännu inte förbjuda all icke-medicinsk befattning med narkotika. Det är således fortfarandet tillåtet att knarka var eviga dag i Sverige, utan att detta betraktas som lagbrott, därför att ”innehav av narkotika i direkt anslutning till konsumtionen inte är straffbart”, enligt ett HD-utslag i december 1983.

Detta uppseendeväckande hål i botten på politiken har regeringen alltså inte vågat sig på att täppa till, trots att alla borgerliga partier påpekat det orimliga i en narkotikapolitik som läcker som ett såll. Men regeringen måste ta hänsyn till alla de knarkliberaler som media en gång bar in i departement, ämbetsverk, förvaltningar och radio-TV-huset.

Så går det till
Författaren Hans O. Sjöström hade också uppvaktats av Rexed för att skriva ned ”Narkotikafrågan och samhället” men till skillnad från Jutterström gjorde sig Sjöström besväret att läsa boken, innan han skrev om den. Sjöström blev så intresserad av frågan att han för en del år sedan genomförde en porträttintervju med mig i TV. När Rexed fick höra talas om att programmet var i görningen, försökte han avstyra det genom att sätta press på Sjöström och samtidigt mobilisera sina kontakter i TV-huset. Han var nära att lyckas, men Sjöström gick ut i media (faktiskt Expressen) med avslöjandet om myglet, och programmet gick därmed inte att stoppa.

Jag ska ta ännu ett liknande exempel: När den från USA just hemkomne Lars Ulvenstam för några år sedan planerade ett Nyfiken-på-program med mig, vaknade återigen de knarkliberala kretsarna i TV-huset och avstyrde det hela. Den beskedlige Ulvenstam, som ju inte hade känt till spelet bakom mediakulisserna, backade generat ur med hänvisning till att det passade sig bättre att göra intervjun med mig i nästa Nyfiken-på-serie, som för övrigt gått i vinter.

Jag känner ju mina Pappenheimare och insåg genast vad som hänt Ulvenstam och förklarade för honom, för eftervärldens skull i ett brev, att jag lovade äta upp Rexeds och Hirschfeldts samtliga gamla hattar under överinseende i TV:s matsal, om han orkade eller vågade stå vid sitt ord beträffande Nyfiken-på-intervjun. Naturligtvis måste också Ulvenstam böja sig för den popradikala maffian utan ansikte och utan ansvar.

Efter Norrmalmstorgsdramat blev jag av BBC inbjuden att medverka i ett tretimmarsprogram om terrorism i allmänhet och Stockholmssyndromet i synnerhet. Programmet, som gick på bästa sändningstid, blev mycket lovordat, och Aftonbladets Londonreporter förutspådde att programmet snart skulle visas i Sverige.

När BBC-folket från början tog kontakt med mig, förklarade jag att programmet inte fick sändas i svensk TV om jag medverkade, men man vägrade att tro på detta utan drog mig med i förvissningen, att ”det här programmet ska vi sälja till alla länder”.

I Sverige har detta BBC-program aldrig visats, helt enkelt därför att inspiratören till den totalhavererade knarkförskrivningen, Frank Hirschfeldt, sitter som mäktig programuppköpare på TV, där han för övrigt blivit beryktad för att skylta med sitt eget namn på TV-program, som han inte haft ett skvatt att göra med, annat än att köpa in dem för visning!

Till tioårsminnet av Norrmalmstorgsdramat 1983 var det krafter inom TV, som ville visa BBC-programmet, men Frank Hirschfeldt sitter fortfarande som spärrvakt på Monopol-TV. Sedan den beskäftige Hirschfeldt om några år gått i pension, kommer det kritikerrosade BBC-programmet äntligen att få visas också i Sverige. Det är i dag mera aktuellt än någonsin.

Astrid Kristensson (KOA: moderat politiker) var under sin tid som justitieutskottets ordförande den enda riksdagsman som grundligt hade satt sig in i narkotikafrågan. Hon blev därför en nagel i ögat på det knarkliberala och popradikala mediaetablissemanget. Vid en arbetslunch förklarade jag för Astrid Kristensson att justitieutskottet också borde ta itu med Lennart Geijers (KOA: socialdemokratisk justitieminister) havererade kriminalpolitik. Den hade medfört att brottsligheten hade ökat lavinartat i landet. För exempelvis pojkar i åldern 15 – 17 år hade brottsligheten då 32-faldigats på femtio år.

När Astrid i en riksdagsdebatt några dagar senare påtalade, att kriminaliteten måste bli mindre lönsam än den faktiskt var, utnämndes hon omgående till ”Batongmormor” på Expressens ledarsida av en liten sommarvikarie, som hade tjänat sina sporrar i elevorganisationen SECO och senare fortsatte sin karriär som talesman för Lesbisk Front!

Aftonbladet kom snabbt till Expressens hjälp i Batongmormor-kampanjen, vilket ledde till att Folkpartiet vägrade att acceptera Astrid Kristensson som justitieminister i trepartiregeringen 1976. Hon fick i stället nöja sig med att bli landets populäraste landshövding.

Expressens datanoja …
Expressens pågående datanoja är ett färskt exempel på raden av okunniga, ansvarslösa och antiintellektuella kampanjer i dagspressen. Alla slår vi vakt om yttrandefriheten och pressfriheten, men forskningsfrihet skall vi enligt de stora bladen inte längre ha. I stället skall vi få en utvidgad statlig forskningscensur via Datainspektionen. Det har uppenbarligen inte någon betydelse att ingen forskare någonsin har missbrukat forskningssekretessen eller att inte en enda individ någonsin fått obehag av forskarnas registreringar och statistiska analyser, annat än av medias skräckreportage kring forskningen förstås.

… däremot
Däremot är det som bekant dagligen många människor som kommer i kläm i media och får löpa gatlopp i spalterna. Själv har jag fått göra det flera gånger, senast i anslutning till den stora Chile-utvisningen häromåret. Trots allt råskäll från pressen fick jag inte en skråma av justitiekanslerns eller ansvarsnämndens granskningar.

Detta resultat av presshysterin den gången tycks ha gjort mediamakterna ännu mer rasande. Tänka sig en fräck djävul som envisas med att tänka själv, som säger vad han tycker och inte rättar in sig i ledet och som inte går den tåspetsgång eller den marschtakt som mediaetablissemanget på bjudit. Det är förstås en oförlåtlig oförskämdhet mot mediafurstarna, men jag bär med glädje och stolthet rollen som påle i köttet.

Liksom kampanjen för legalknark och den mot Batongmormor nu framstår som mediaspöken som ingen längre vill kännas vid, kommer också mycket av vad jag hävdat om vikten av en utbyggd social kontroll vid alkoholism, narkomani, kriminalitet och AIDS sannolikt snart att framstå som självklarheter. Då får jag förstås plötsligt alla trendputtar med mig, och det kan faktiskt bli värre än att ha dem mot sig. De kommer att segla med lika lösa boliner oavsett vindriktning.

Det finns otaliga andra former av ansvarslöst maktmissbruk i media. En gång nämnde jag för en ledande DN-medarbetare min förvåning över vilka stolligheter Olof Lagercrantz (KOA: DN:s chefredaktör) ibland tog in på kultursidan under den period, då han gick klädd i Mao-uniform. Vederbörande, som sedan dess själv blivit chefredaktör, svarade: ”Det är nog ingenting mot vad jag blir förvånad över vad som refuseras”.

Massmedia representerar en enorm makt, vilket man inte vill låtsas om, och medias ansvar är ideligen påfallande svårupptäckt, vilket man ännu mindre vill kännas vid. Någon enstaka gång kommer de stora bladen ihop sig så grundligt, att de plötsligt börjar tala klartext om varandras kvalitet i oblyga och häpnadsväckande offentliga avklädningsscener. Efter några dagar sanningssägande har båda parter fått nog och inser, att man av självbevarelsedrift ömsesidigt snabbt måste lägga grytlocket på den smutsiga byken för att inte helt tappa ansiktet. Därefter fortsätter det högaktningsfulla offentliga samtalet som om ingenting hänt.

Vem startar tidningarna MEDIA-KRITIK och REFUSERAT? Där ligger två tidsinställda bomber och väntar de dristiga

NILS BEJEROT

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Makt och legitimitet

I Thailand har den styrande militärjuntan fört en politik som förhindrat covid att sprida sig i landet, medan regering och myndigheter i Sverige visat sig i stort sett inkompetenta, när det gäller att skydda det folk, i vars namn de utövar sin makt. Det legitimerar givetvis inte militärstyret, men det visar att när maktutövningen hanteras empiriskt, så är det inte alltid så att demokratiskt tillsatta regeringar är bäst på att styra ett land.

Fick jag frågan vad makt betyder, så skulle jag svara att det är rätten att bestämma. För säkerhets skull googlade jag begreppet. Wikipedia definierar maktbegreppet lite annorlunda, som förmågan att driva igenom sin vilja, trots motstånd. Makt blir med det synsättet ett nollsummespel. Det som den ene vinner, förlorar den andre. Det är både lite för abstrakt och psykologiserande för min smak. En politisk ledare kan givetvis föra en politik som gör att alla vinner, eller förlorar.

Eftersom wikipediaartikeln är både lärd och ganska lång letade jag bland underrubrikerna och hoppades att det som är rubriken på denna krönika skulle finnas med, men så var det inte. Den röda tråden i Wikipediatexten är ett ”A-och-B-resonemang”, det vill säga varför A har makt över B. Vem bör styra, vem bör lyda och varför? Jag var mera på jakt efter vad som ger ledare av folkgrupper, nationer och imperier deras legitimitet.

Som jag ser det finns det fyra olika system. Letar vi i historien, och i synnerhet om vi söker oss tillbaka till före den moderna tiden, så ges legitimiteten av högre makter. Den egyptiska högkulturens farao, gudarnas företrädare på jorden, var son till den mäktiga Horus, som hade solen som sitt ena öga och månen som det andra. Japans kejsare var gudomlig, Inkariket styrdes av solens son och i romarriket upphöjde ofta kejsarna sig själva till gudar. Hoppar vi fram till kristen tid så finns uttrycket ”Kungadömet av guds nåde” (Del Gratia), som betyder att Kungen förlänats sin makt av Gud och därför inte är ansvarig inför folket utan endast inför denna högre makt.

En andra legitimitetsprincip är arvet. En konung/drottning ärver sitt kungadöme från den tidigare generationen. Det är den princip som ger oss kungaätter. Faktiskt är det bara nio släkter som styrt Nordens kungariken, under de cirka tusen år som de existerat. En tredje legitimitetsprincip är tyrannens eller diktatorns, där makten vilar på våldskapitalet: ”Jag bestämmer därför att jag är starkast.” Demokrati är den fjärde legitimitetsprincipen. Det finns två varianter. Den ena är direktdemokrati, vilket tillämpades i antikens Grekland och i dag, åtminstone till en del, i Schweiz. Den andra är representativ demokrati, som vi har i Sverige.

Eftersom demokrati i dag är den enda globalt erkända legitima formen för maktutövning, så är den också den mest missbrukade. Enkelt uttryck hävdar de som har makten att de representerar demokratin, medan de som utmanar dem hotar demokratin. Det gäller för Vladimir Putin, det gäller för Aleksandr Lukasjenko och det gäller för Stefan Löfven, när han påstår att det enda riksdagsparti som har en levande folkrörelse i ryggen, nämligen Sverigedemokraterna, hotar demokratin.

När till exempel Burmas militärer avsätter den demokratiskt valda Aung San Suu Kyi, kan de göra detta därför att de har våldskapitalet, de kontrollerar landets armé. Men observera, de påstår sig göra det i demokratins namn. De hävdar att det var valfusk som förde Aung San Suu Kyi till makten och att de därför inför ett års undantagstillstånd. Därefter ska ett demokratiskt val hållas och makten ges till valets vinnare. De förtjänar inte att bli trodda, men det är intressant att de påstår att kuppen genomfördes för att rädda demokratin.

För Kina är det lite mer knepigt med demokratikravet, eftersom Kina så uppenbart är en diktatur, men de försöker rädda sig genom att påstå sig vara en folkrepublik. Även om ledarna inte tillsätts i allmänna val, så tjänar de folket. Med deras perspektiv så finns det socialistiska folkdemokratier och den västliga och kapitalistiska varianten, som är borgerliga demokratier. Med samma synsätt är givetvis också Nordkorea demokratiskt. Det är ju en socialistisk folkrepublik.

Det borde inte gå att blanda bort korten när det gäller demokratibegreppet, eftersom det är så enkelt och konkret: Ett kollektiv röstar om vem eller vilka som ska vara deras ledare och den eller de som får flest röster vinner. Efter ett tag upprepas proceduren och det avgörs om den som fått förtroendet ska få fortsätta eller ej. Med vetskapen om att makt korrumperar så kan man ju också införa en tidsbegränsning. Som bekant har USA gjort det, en president får inte sitta längre än två perioder, alltså åtta år.

Emellertid, och nu ska jag säga något som jag funderat länge på: Jag tror inte det finns några politiker som gillar demokrati i dess egentliga betydelse: folkstyre. De accepterar allmänna val och folkomröstningar, därför att det är demokratins spelregler, men de vill inte ha ett reellt folkstyre utan de vill bestämma själva. Sedan finns det givetvis gradskillnader, alltifrån ledare som vill ha makten därför att de på så sätt kan bli rika och beundrade. till ledare som verkligen har landets och folkets bästa för ögonen. Men de vill ändå bestämma själva, det är därför de blivit politiker och det är därför de manövrerat sig fram till ledarskapet.

Vid en närmare granskning så har demokratibegreppet två grundkomponenter. Den ena är valproceduren, den andra är folkstyret. I de flesta representativa demokratier har politikerna lyckats göra sig av med folkstyret. Det var av den anledningen som Anders Isaksson, den av efterkrigstidens journalister som hade klarast blick för hur landet styrdes, konstaterade att Sverige hade demokrati men inte folkstyre. Det var av samma orsak som författaren Vilhelm Moberg använde begreppet demokratur, i betydelsen skendemokrati, för hur Sverige styrdes. Ordet finns för övrigt också på andra språk:

Demokratur (tyska), democradura eller dictablanda (spanska), democratura (italienska), démocrature eller dictocracy (franska). Motsvarande engelska ord är democratorship, som leds av en democrator.

De politiska partierna är det verktyg med vars hjälp demokratin i betydelsen folkstyre förstörs. Enligt grundlagen så styrs Sverige av Riksdagen, i vilken folkets valda representanter sitter. Men så är det ju inte! I riksdagen sitter inte folkets utan de politiska partiernas representanter. Är riksdagsledamöterna inte lojala med sina partier, så hamnar de inte på valbar plats. Det största politiska partiet bildar regering, eventuellt tillsammans med ett eller flera andra partier, för att nå den nödvändiga riksdagsmajoriteten.

Sveriges statsminister tillsätts varken av folk eller riksdag, utan av det politiska parti som vinner valet. Inte många svenskar visste vem Stefan Löfven var när han blev partiledare och statsminister. Och så ser det ut också ut längre tillbaka. När Tage Erlander, den svenske statsminister som suttit längst på posten, tillsattes i 1948 års val i strid med den mer kände socialministern Gustav Möller. Tidingarna skrev att det var ”den unge” som vunnit och alltså blev både partiledare och statsminister efter Per Albin Hanssons oväntade och plötsliga död. Journalisterna, och ännu mindre väljarna, hade koll på vem han var. Tage Erlander fick jobbet därför att partiet tyckte att efterkrigstiden behövde en mer ungdomlig ledare än Gustav Möller – vad nu det hade med demokrati att göra.

En viktig skillnad mellan folket och partierna är att folket i grunden är apolitiskt och konservativt. Det är partierna som har ideologier och program, som de vill locka väljarna med. Jag tror att följande påstående gäller: Ju starkare de politiska partierna är, desto svagare är folkstyret. Schweiz, som jag betraktar som Europas mest demokratiska land, är förmodligen också det mest konservativa. Och Ungerns, som nätt och jämt i EU kvalar in som en demokrati, har det starkaste folkliga stödet, som det visar sig i allmänna val. För naturligtvis har det ungerska folket inget intresse av mångkultur, ett starkt islam eller av att globalismen vinner mark på den nationella demokratins bekostnad. I valet 2010 fick Fidesz absolut majoritet med nästan 53 procent av rösterna, 2014 45 procent och 2018 49 procent.

Snacka om att ha folkets stöd för den förda politiken! Det intressanta är att nu visar Europas ledare att den demokratiska legitimiteten inte längre ges i allmänna val. Demokrati har blivit något annat, nämligen rätt värdegrund, tryckfrihet och mänskliga rättigheter. Och framför allt, det är bara det styresskick som bejakar mångkulturen och respekterar asylrätten, som har rätt att kalla sig demokratiskt. Kära läsare, låt er inte luras! EU blandar bort korten. Det handlar inte alls om demokrati utan om opinionsbildares och maktlystna politikers manipulationer.

Resultatet är att vi nu har två maktsystem i världen som hämtar sin legitimitet från påståenden om demokrati och folkstyre, men utan att bejaka demokratins essens: Den socialistiska folkrepubliken och den västliga demokraturen. Politikerna har bejakat två vägar för att lägga beslag på makten, som har det gemensamt att de landat i styresskick som varken bejakar folkviljan eller ens accepterar resultatet av allmänna val, om de, som de ungerska väljarna, väljer fel. Maktens fundament, både i Sverige och i Kina, är inte folkviljan utan folkbedrägeriet. Med propaganda, åsiktskorridorer, värdegrundstyranni, censur och tystandet av kritiker håller sig partipolitikerna kvar vid makten. De kallar sig demokrater och med hjälp av medierna gör partiernas politiker sitt bästa för att folk ska tro att de talar sanning. Det är ett ämne som jag tänker återkomma till: Makt och media.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare februari 2021

Klimatalarmismen sprider sin odör via SVT & SR med flera, konstant och dygnet runt. De som kan stå emot är i minoritet och betraktas som suspekta individer. En del förses med diagnoser såsom demens och vi är alla klimat- och faktaförnekare, påstås det. Ett av budskapen är att värmen dödar liv. Själv skulle jag sätta pengar på att kylan ännu effektivare dödar liv, men vad vet jag? De predikar om massutrotning i värmedödens spår, men alla högkulturer har inträffat i samband med just värmeperioder, och dessutom långt innan vi hade termometrar att registrera graderna med. När nyhetsankarna väser om ”den högst uppmätta temperaturen på jorden” så sträcker sig dessa blott 130 år bakåt i tiden, något man aldrig påminner de förskräckta framför mediautbudets olika megafoner om.

En amerikansk forskare vid namn William Happer (vidareutvecklade lasertekniken) har förklarat varför CO2 kan orsaka värmehöjning med någon grad, men därefter krävs det fyra gånger så mycket koldioxid för nästa grad och 16 gånger så mycket koldioxid för en tredje extragrad, och det kommer aldrig att inträffa. Den mannen suckar, skakar på huvudet åt politiker, politruker och pseudoforskare som gör sitt bästa för att skrämma så många som möjligt så mycket som möjligt. Jag tror att Björn Lomborgs inställning är den klokaste: Mer teknik, mindre panik och fortsätt tillåta även de mindre bemedlade folken utbyggnaden av deras samhällen, även om det sker med kol och gas.

***

När folk har svårt förstå varför jag anser Sverige vara en socialistisk stat brukar jag som bevis anföra systembolaget, vapenlagarna, skattetrycket och socialtjänstlagen. Vi har en ingripande, invasiv, inkräktande, paternalistisk stat som fråntar medborgaren ansvaret för dennes liv och existens. Men det går ju inte så bra. Betänk hur vi inom EU är ledande i antalet skolbränder, bilbränder, gängmord, sprängningar, assistansbedrägerier, utnyttjande av socialförsäkringssystemet, samt i avsaknad av både beslutande folkomröstningar och en fri och av staten oberoende press.

***

Det brukar sägas att politiker planerar i fyraårscykler. Jag hävdar att det är betydligt kortare än så. Afghan-debaclet med de så kallade ”barnen” påvisar en total brist på konsekvenstänk. Makthavarna är inte bara inkompetenta, de är även fega, förljugna och falska. Annie Lööf struttar omkring och kräver att bli nästa statsminister, precis som förra gången efter Bilderbergsgruppens möte där hon deltog. Nu misslyckades hon vid förra valet totalt men har kanske fått nya löften från skuggeminenserna?

***

I Göteborgsposten kunde man den 21 januari läsa att även Göteborgs polismästare förordar den så kallade sluta-skjut-metoden. Den påstås ha varit framgångsrik i Malmö, för att minska den organiserade brottsligheten våldsbenägenhet. Jag tänker dock, att den polis som vill göra karriär, måste visa sig ha de rätta och politiskt korrekta åsikterna. Sen har det ingen betydelse om dessa kan förmodas få någon effekt eller ej mot brottsligheten.

Att säga till pistolmännen och bombsprängarna från den invandrade gängbrottsligheten, att de skall ”sluta skjuta”, är förstås lika verkningslöst som Dan Eliassons ryktbara Tafsa-inte-armband. Men det är politiskt korrekt, och det är som sagt det viktiga, för den polis som vill göra karriär, vilket för övrigt gäller alla som vill göra karriär inom statsförvaltningen. Duglighet är inte det första kravet.

Det enda som skulle kunna få effekt mot gängbrottsligheten, är att införa en lag som förbjuder deltagande i organiserad brottslighet. Då skulle gangsterbossarna kunna häktas några veckor varje gång det sker ett grovt brott som bedöms vara gängrelaterat, medan brottet utreds med låg prioritet. På så vis blir den här typen av brottslighet självsanerande, eftersom gangsterbossarna inte kan tillåta att deras affärsverksamhet blir störd av deras upprepade vistelser i häktet.

Att hoppas på att något effektivt görs mot den organiserade brottslighetens härjningar. är nog tyvärr att hoppas på för mycket, eftersom alla politiska partier kämpar om invandrarnas röster. Att skydda hederliga svenskar mot att bli utsatta för brott, blir därför säkert något som måste organiseras på annat sätt, såsom genom grannsamverkan, rondering av vaktbolag eller frivilliga, samt med hjälp av olika personliga skydd mot överfall.

***

Jag har valt att rikta in mig på bidragsbrottslighet och nog läst de flesta rapporter som kommit de senaste 20 – 25 åren. Hos Riksarkivet blev jag bemött med avsmak när jag begärde ut en kopia av den första rapporten gällande invandring och bidragsbrottslighet från 1995. Den handlade om flyktingar som samlat på sig bidrag och sedan åkt på semester i sina hemländer.

Det är nog så långt bak det går att hitta officiella källor och information. Sedan finns det en uppsjö av material från BRÅ, Försäkringskassan, Skatteverket m.fl., som alla visar att den här typen av verksamhet bara har blivit värre. Jag har även läst de två statliga utredningarna (2008 och 2019) på ämnet felaktiga utbetalningar. Där varierar summorna mellan cirka 11 och 30 miljarder varje år, i både fel och brottslighet. Hur det ser ut i verkligheten vet ingen. Från regeringens håll verkar det finnas noll intresse att komma åt roten till problemet.

I SOU 2020:35 presenteras förslag till en ny myndighet för utbetalningskontroll, vilket ska tänkas hantera alla välfärdsutbetalningar för att få kontroll på svinnet. Som jag förstår det är det här det bästa förslaget för att komma till bukt med fusket och all problematik kring detta område. Nu sitter jag med som revisor i min kommun och det är det ena fusket efter det andra som upptäcks. Man blir helt matt. Vissa kvällar efter jag har lagt barn, umgåtts med min sambo och tränat i en timme, känns det frigörande att spela datorspel, för det gnager verkligen på mig.

Är jag galen som vill ha ett fungerande samhälle? Det spelar ingen roll att jag läst kanske 3000 sidor rapporter om fusk och problem. Det kan ändå komma någon socialdemokrat eller aftonbladsskribent och påstå att ”fusket inte är så utbrett”. Varför vill folk inte att våra barn ska ha en fungerande morgondag?

Moderaterna har kommit med ett antal förslag på hur de skulle vilja dämpa invandrarnas brottsbenägenhet. 

Jättebra förslag, men hur ska moderaterna få socialdemokraterna att gå med på att införa förslagen? Socialdemokraterna har ju förvandlats från ett arbetarklassparti till ett bidragstagarparti. Införande av moderaternas förslag skulle således uppfattas som riktat mot hela det bidragsberoende invandrarkollektivet och inte specifikt mot de kriminella invandrarna. Det är inte sannolikt att sossarna skulle gå med på något enda av förslagen, eftersom det skulle innebära en gigantisk röstförlust och förlorad socialistisk regeringsmakt i valet 2022.

Först måste Moderaterna således lösa detta problem, annars blir deras förslag just bara förslag. Och det hastar med lösningen, för sossarna spurtar nu, för att framtidssäkra sitt innehav av regeringsmakten. Under 2020 har de delat ut 88 814 nya uppehållstillstånd, trots covid och trots Morgan Johanssons ständiga konstaterande att antalet asylsökare ”aldrig varit så lågt som nu”. Det har också delats ut 81.377 nya svenska medborgarskap – alltså motsvarande en medelstor svensk stad. En liten, liten del av dessa invandrare kommer kanske att försörja sig själva, men den största delen skall försörjas med bidrag i olika former, för all framtid.

Men sedan är det ju inte nog med det, för alla de här människorna ska ju ha någonstans att bo, och de ska ha el, vatten, avlopp och kommunikationer. De ska ha sjukvård och så småningom pensioner och deras barn ska gå i skolan. Ett gigantiskt åtagande som moderaterna är medskyldiga till, men som de nu försöker få folk att glömma bort.

Vill moderaterna verkligen ha regeringsmakten, med alla bekymmer denna för med sig? Är det inte mycket bekvämare att vara i opposition och käfta litet med den nuvarande socialistiska regimen?

***

Beträffande det låga antalet utlänningar som döms till utvisning efter att ha begått grova brott, beror det såklart på en vänsteraktivistisk juristkår som ogärna tar till vad som vanliga svenskar ser som ett rättmätigt straff. Till detta kommer också att det på vanligt svenskt och troskyldigt vis inte säkerställs, att de utvisningsdömda verkligen lämnar landet. Man litar istället på att utlänningen gör som han blivit tillsagd. Man vill ju inte att utlänningen skall känna sig kränkt och att myndigheten skall bli beskylld för att inte respektera ”allas lika värde”. Det är bland det värsta en svensk myndighet kan råka ut för. Dessutom utgör ju den utvisningsdömde en potentiell extraröst på sossarna, om han stannar i Sverige.

När man letar efter förklaringar till att regimen handlat på ett visst sätt måste man alltid hålla i minnet att prio ett för sossarna är att behålla regeringsmakten. Med den följer nämligen privilegiet att utnämna lydiga generaldirektörer och andra makthavare i det svenska socialistiska samhället.

***

Den tredje november förra året beslagtogs min dator. Poliserna kom vid lunchtid och visade mig ett hotfullt och vulgärt mejl som jag inte hade skrivit. Jag var alltså misstänkt. De ställde upprepade frågor och insinuerade att det var jag som skrivit mejlet. Mina svar spelades in. Efter en halvtimme försvann de med min dator, utan att lämna någon kvittens. De hade heller inte legitimerat sig när de kom. Vilken polisstation tillhörde de?

Jag valde en polisstation i Stockholmsområdet och skickade ett brev där jag framhöll att jag var oskyldig och frågade när jag skulle få tillbaka datorn. Denna text skickade jag återigen den tredje december, januari och februari. Något svar fick jag inte. Vid det här laget var jag beredd att polisanmäla en datorstöld, möjligen utfört av två personer i polisuniform. Den femtonde februari, efter 3 ½ månad, fick jag hämta min dator. Ärendet hade avskrivits.

Jag har förstått varför detta hände. Under många år har jag skickat både mejl och handskrivna brev till myndigheter, makthavare, politiker, riksdagsmän, partiledare och ministrar. Jag har aldrig hotat någon, men ofta varit skarpt kritisk till politiska beslut, lagar, domslut, censur och medias agenda. Gemensamt för alla dessa mejl och brev är att jag aldrig har fått något svar!

Hur vanligt är mitt ärende? Med den jakt mot oliktänkande som förekommer idag misstänker jag att vi är många som drabbas.

***

Många har säkert någon gång sett julmatinén ”It’s a wonderful life” från 1946. En film som tar upp livets och det moderna samhällets alla paradoxer och ytterligheter. Filmens huvudperson heter George Bailey, en godhjärtad man med stora visioner och med lätt skönjbar ADHD. Han har turen att få gifta sig med stadens vackraste kvinna, som även visar sig vara både jordnära och barnkär. George Baileys dröm är att bygga ett folkhem åt stadens invånare. Med deras insatta pengar som grundkapital i sin bank så kan han köpa mark och bygga egnahemsboenden med förmånliga lånevillkor åt invånarna. Deras alternativ hade annars varit att tvingas bo i den girige mr Potters dyra och sunkiga lägenheter.

Efterhand uppstår problem. George hamnar i en livskris när hans bank hotar att gå omkull. Förtvivlad räddar han en snöig kväll en ängel utan vingar från att drunkna. Ängeln tackar George med att visa honom hur staden skulle ha sett ut, om George inte hade funnits till. Han får se en stad med en kommersiellt råbarkad framtoning där klasskillnaderna är påtagliga och främlingskap råder mellan invånarna. Hans vänner har blivit apatiska, lynniga och missmodiga. Staden har bytt namn till Pottersville, efter stadens nu mäktigaste man. Något egnahemsområde finns inte. Där ligger en ödslig fattigmanskyrkogård. Hans stora kärlek gifte sig aldrig utan förblev ungmö.

George vädjar till ängeln att få komma tillbaka till verkligheten. Filmen slutar sedan lyckligt med att alla problem löser sig. Och ängeln får sina väl förtjänta vingar! Slutvinjetten handlar om hur en stark gruppsolidaritet, där alla ställer upp för varandra och bidrar efter förmåga. kan övervinna alla hinder och besegra mammons destruktiva kraft.

Vad har då detta med Sverige att göra? Jo, väldigt mycket! På 1800-talet och långt in på 1900-talet var Sverige precis som filmens Pottersville! De senaste 40 årens marknadsliberala politik har återigen fått Sverige dithän, som också blivit Europas mest sekulariserade och splittrade land i de flesta avseenden. Några gemensamma värderingar mellan svenskar över klassgränserna finns inte idag, utöver midsommar och julfirande. Sport och publika evenemang är alla gemenskaper av mer ytlig karaktär. Förr fanns åtminstone religionen som en på djupet sammanhållande faktor.

Sammanställt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Girighet

I dag blir det en text jag skrev 2008. Här är sakinnehållet överspelat, men mönstret är detsamma i dag, bara ännu något mer förmånligt. De höga ersättningsnivåerna placerar politikerna i en helt annan kategori än medborgarna. Om man tror att ordspråket ”Genom sig själv känner man andra” är giltigt, så betyder det att politikerersättningarna minskar politikernas förmåga att leva upp till mottot ”Alla människors lika värde”.

Frågar man vilka som är mest benägna att sko sig på andras bekostnad, så är det frågan om inte svenska politiker vinner över de stora företagens ledargarnityr. Hösten 2007 hade TV3:s Insider ett program om före detta riksdagsledamöter som inte ville söka jobb. De föredrog att leva på den inkomstgaranti de har rätt till efter ett visst antal år i riksdagen. Denna garanti är tänkt som en buffert mellan två jobb, inte som en form av förtidspension, men i praktiken fungerar den inte så sällan just som en pension. Moderaten Maud Ekendal sa att ”Man är dum om man går ut och jobbar”. Centerpartiets Viviann Gerdin fick 38.980 kronor i månaden och sa att hon inte hade det minsta dåligt samvete. Vänsterpartiets Inga Lantz fick 33.792 kronor per månad. Hon tillbringade sin tid med att måla tavlor, skriva och telepatiskt kommunicera med djur. Hon uttryckte stor tacksamhet över att vara så privilegierad, att kunna måla, skriva och leva ett gott liv.

Dessa lönebelopp stiger avsevärt om vi ser till före detta regeringsmedlemmar och topparna inom det politiska etablissemanget. En uppmärksammad händelse under 2007 var när Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrika Schenström drack några glas för mycket med en journalist på en restaurang. Mediadrevet gick, Ulrika Schenström blev politiskt omöjlig och fick sparken. Det hindrade inte att hon av skattemedel fick två års avgångsvederlag. Med en lön på 84.000 blir det drygt två miljoner kronor, en nota som man kanske kan tycka att moderaterna hellre än svenska skattebetalare borde stå för. Ett annat exempel är när Cecilia Stegö Chilò visade sig inte ha betalt radio- och tv-licens och därför efter tio dagar tvingades avgå från posten som kulturminister. Det hindrade henne inte från att kvittera ut inkomstgarantin om 97.000 kronor per månad.

Detta belopp, 97.000 kronor, gäller för alla före detta ministrar. Det betyder att hela den socialdemokratiska regeringen med Göran Person i spetsen erhöll denna ersättning efter att de förlorat valet 2006. Enda undantaget var Ulrica Messing, som valde kärleken, gifte sig med en miljardär och hoppade av politiken. Det bör tilläggas att de flesta i den socialdemokratiska regeringen fortsatte som riksdagsmän eller i andra befattningar, varför de drog ner på avgångsvederlagen. De som ett år efter valet fortfarande kvitterade ut fulla ersättningar var till antalet tre: Göran Persson, Hans Karlsson och Jens Orback

Det går att ifrågasätta själva idéen med avgångsvederlag, eftersom toppolitiker med stora nätverk inte är särskilt ekonomiskt otrygga. Om nu mot förmodan inte ett nytt toppjobb väntar, varför kan de inte foga in sig i det system som gäller för vanliga arbetstagare, med A-kassan som skyddsnät? Varför inte gå före med gott exempel och inordna sig i de trygghetssystem de själva byggt upp?

För att gå några år tillbaka i tiden kom Göran Persson och Gudrun Schyman i förhandlingarna om regeringsmakten 2002 överens om att under valperioden tränga tillbaka girigheten. Det var minsann på tiden. Det finns ju hur mycket som helst att göra, även om mycket redan är gjort. Det är ju till exempel sedan länge förbjudet att arsenikförgifta arvtanten, råna banker eller fuska med skatten, som ändå är så dräpande hög att mången girighet kommer av sig redan i portgången. Men girigheten lyckas ändå sticka fram sitt fula tryne överallt i samhället. Inte minst i Görans och Gudruns närmaste omgivning, där till exempel ännu ungdomliga och fullt friska statsråd och kommunalpampar tillägnar sig fantastiska arbetsfria pensioner, medan deras väljare får kämpa för livet för att betala den politiska grannlåten och hålla näsan över vattnet. Fast förstås, vi vet ju att det inte är just den sortens girighet som Göran och Gudrun menar. Och de menar inte heller beskattarnas girighet, statens, landstingens, kommunernas och kyrkans. De bär annars de girigas främsta kännetecken, att intill självutplåning aldrig mättas, att aldrig få nog. /…/ (Björn Karlin: Girighet, sa Schyman, i Tidningen Industria nr 4/2002)

När invandringsministern J.O. Karlsson tillträdde var statsrådslönen c:a 85.000 kr per månad. Samtidigt behöll han lönen från uppdraget som revisor inom EU, 78.000 kr per månad utan arbetsplikt. Minister Karlsson hade inga samvetsbetänkligheter utan hävdade att om han avsade sig lönen från EU skulle har ställa till det för andra EU-ledamöter och dessutom var det ett avtal och ett avtal skall man följa. När jordbruksverkets förre generaldirektör Ingbritt Irrhammar inte klarade av jobbet och fick sparken utlöstes en fallskärm på 62 000 kr i månaden under fem år, utan arbetsplikt. Därutöver hade hon en annan skärm på 37.500 i månaden under resten av sitt liv.

Men det är också möjligt att sko sig utan att avgå. Våren 2008 blev det klart att vice statsministern Maud Olofsson tog ut dubbla löner. Dels fick hon ersättning från sitt parti, dels som statsråd. Praxis är annars att statsråd avstår från sitt partiarvode med motiveringen att politiker redan tjänar så bra. Maud Olofsson backade emellertid inte för kritiken. Hon menade att hon egentligen uppehöll tre jobb och att årslönen på mer än 1.7 miljoner var helt i sin ordning. Hon var ju såväl vice statsminister som näringsminister och partiledare. Som en kritiker konstaterade var detta mest trams, ungefär som om en taxichaufför påstod att han hade fyra jobb när han körde passagerare samtidigt som han tar betalt, tankar bilen och spolar av den efter dagens sista pass.

Tillägg februari 2020: Statsministern har 180.000 kr i månadslön, övriga statsråd 142.000 kr. Statsministerns tjänstebostad Sagerska huset är inte skattepliktig. Dessutom kan statsministern använda Harpsund både för privat rekreation och för representation. Avgångsersättningen för statsråd ska svara mot det arvode som den avgående skulle ha fått som statsråd under högst ett år. Statsråden får alltså behålla sin lön, men om de får ett annat jobb eller har andra inkomster som överstiger 22.000 per år, så ska deras avgångsersättning minskas med motsvarande belopp. Hur de än bär sig åt så tjänar de alltså minst 142.000 kr i månaden under ett år, efter att de lämnat statsrådsposten. De har också rätt till ersättning för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning, eller om de tillfälligt arbetar på annan ort. Bor de längre bort än sju mil från Stockholm har de rätt till både ersättning för boendekostnader med 8.600 kr i månaden och en så kallad avlöningsförstärkning med 4.400 kr per månad.

Riksdagsledamöternas arvoden har just höjts med 1.500 kr per månad till 69.900 kr. Den som är ordförande för ett utskott får 20 procents påslag på arvodet, vilket gör 83.880 kr per månad. Den som är vice ordförande får 15 procents påslag, alltså 80.385 kr. Talmansarvodet är detsamma som statsministerns, 180.000 kr per månad. De tre vice talmännen får 90.870 kr per månad. Riksdagsledamöter som har längre resväg än 50 kilometer mellan bostad och Riksdagshus har rätt till en övernattningsbostad. Den som suttit minst ett år i riksdagen har rätt till ett ekonomiskt omställningsstöd under högst två år. Det ska vara 85% av ledamotsarvodet och om hen (staten använder det ordet) har andra inkomster, minskas stödet proportionerligt. Finns det särskilda skäl (vilket torde betyda att den förre riksdagsledamoten inte hittar något annat jobb) så kan hen få högst 45 procent av ledamotsarvodet fram till 65 års ålder, alltså 31.455 kr per månad. Det är fortfarande en inkomst det går att leva rätt gott på. Det finns ett antal tilläggsregler. Gemensamt för dem är att den som varit riksdagsledamot aldrig riskerar att hamna på bar backe.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den politiska kartellen

I dag återkommer Sven Valerio

Att som nytt parti ta plats i riksdagen, har krävt någon typ av omvälvande händelse eller en specifik profilfråga, som av en hög andel väljare uppfattas som viktig. Kristdemokraterna bildades 1964, troligtvis som en reaktion på att socialdemokratin skar ned kristendomsämnet i skolan. Miljöpartiet hade förmodligen inte lyckats ta sig in i riksdagen utan 80-talets uppgörelse med de föregående decenniernas ohämmade kemikalieutsläpp (blyad bensin, kvicksilver, surt regn, pcb, dioxiner, säldöd, rovfågelsdöd, m.m.). Ny Demokrati gjorde sin lycka på den ekonomiska 90-talskrisen och Sverigedemokraterna växte med motståndet mot invandringspolitiken.

Kommunpolitikens betydelse för rikspolitiken är underskattad och jag vill påstå att relativt få människor förstår hur näringskedjan i den politiska biotop som kommun, region och riksdag utgör, fungerar. Rikspolitiken är de ovan jord synliga svampkropparna. Kommuner och regioner utgör själva det politiska mycelet och det är i kommunerna som rekryteringen av nya medlemmar, inklusive de framtida partiföreträdarna, sker. Kommuner och regioner svarar också för en betydande del av partiernas finansiering, liksom all ideell verksamhet. Genom stora kommuner, spärregler och frikostigt partistöd till de partier som lyckas ta sig in i kommunfullmäktige, så permanentas en politisk kartell. Att gå till val handlar mer om att omfördela mandaten inom kartellen, än att som väljare få representation i den politiska församling som fattar besluten.

I kommunvalet 2018 avlades 1636 röster i Bjurholms kommun, den minsta av Sveriges 290 kommuner. Motsvarande siffra i Stockholms Stad, som är den största kommunen, var 623 306 röster. Den som lever och verkar i Bjurholm och är missnöjd med den lokala politiken, kan starta ett lokalt parti. 2%-spärr råder till fullmäktige i kommuner med endast en valkrets. Då Bjurholms fullmäktige har 31 ledamöter, så betyder det att med 3% av rösterna är ett parti garanterat ett mandat (1 av 31 är 3,2%). 3% av de röstande i valet 2018 till Bjurholms kommunfullmäktige är 49. Den som vill starta ett parti i Bjurholm och få in en ledamot i fullmäktige, för att på så sätt få sin röst hörd i samhällsdebatten, behöver endast samla 48 röster utöver sin egen. Motsvarande siffra i Stockholms Stad är 18 699 röster. Med andra ord, ju mindre en kommun är, desto bättre fungerar demokratin.

Socialdemokraterna har i min egen kommun ungefär tusentalet medlemmar. Det kommunala partistödet delas ut som ett startbelopp till partierna i fullmäktige och därutöver som en summa per mandat. På det sättet uppbär socialdemokraterna knappt 1 miljon kr i kommunalt partistöd i en kommun med 56 000 invånare, där deras valresultat var drygt 40%. Det är knappt tusenlappen per medlem i den mottagande S-föreningen (även känd som ”Arbetarekommunen”). Medlemsavgiften i S är 240 kr som jämförelse.

De flesta oppositionella känner till och kritiserar det statliga partistödet, likaväl som det förtäckta statliga partistöd som kallas ”stöd till partigruppen i riksdagen”. För SD är dessa stöd 24 Mkr respektive 53,6 Mkr. Men partistöd ges även av kommuner och regioner. Region Uppsala gav SD 2 Mkr i partistöd 2019. Om det uppländska regionala partistödet slås ut per SD-röst i regionen och sedan extrapoleras till hela riket, så motsvarar det 58 Mkr. Nu har olika regioner olika nivå på partistödet, så man kan inte med säkerhet säga att det totala regionala partistödet för SD är 58 Mkr, men det ger en indikation. Gör man samma sak med det kommunala partistödet till SD i Uppsala kommun, så hamnar man på 68 Mkr i riket totalt i kommunalt partistöd.

Man kan helt säkert säga att SD:s rikspolitiska organisation tar emot 77,5 Mkr i statligt offentligt stöd. Med hög sannolikhet kan man påstå att det sammantagna kommunala och regionala partistödet till SD överstiger 100 Mkr och alldeles säkert är det högre än det statliga offentliga stödet. Internt i partiet har man också en 25%-ig skatt, där respektive distrikts- och kommunförening lämnar ifrån sig 25% av sina intäkter till SD:s riksorganisation.

Socialdemokraternas riksorganisation tog år 2019 emot 129 miljoner kr i offentligt stöd (partistöd och stöd till riksdagens partigrupp). Det lär vara något liknande år 2020. Glädjande nog har det nyligen meddelats att S tappade 15 000 medlemmar förra året, då medlemstalet sjönk från 90 000 till 75 000. Det betyder också att S på riksnivå erhöll makalösa 1720 kr per medlem i statligt offentligt stöd. Sen tillkommer alltså ett kommunalt partistöd, som alltså kan vara runt tusenlappen per medlem i kommunen. Då återstår ändå det regionala partistödet. Om medlemsantalet i S i min kommun är karakteristiskt för länet, så motsvarar det regionala partistödet ytterligare dryga 700 kr per medlem.

Det är hos Kammarkollegiet man kan utläsa partiernas finansiering. Endast 1% av Socialdemokraternas intäkter på riksnivå kom från medlemsavgifter och partiet omsätter 378 miljoner kr. 34% är partistöd och andra offentliga stöd. Då är SSU inte inräknat. Som fristående ungdomsförbund redovisas de separat. Deras intäkter är 163 miljoner kr och nästan allt kommer från den egna lotteriverksamheten A-lotterierna, som 2011 omsatte en halv miljard. Utåt är den socialdemokratiska hållningen att spel ska vara hårt reglerat. Samtidigt finansierar de sin egen partiverksamhet genom det undantag som ideella föreningar har, vad gäller att bedriva spel och lotteri.

Väl inne i riksdagen blir man upptagen i kartellen och behovet av att driva partiets profilfråga avtar. Någon ny konkurrensutsättning är det inte fråga om. Med pengar till budskapslös reklam och särredovisning av partiet i opinionsmätningar, likaväl som att bli en integrerad del av skola och gymnasiets samhällskunskap, så blir exponeringen av partiets varumärke gentemot väljarna enorm, jämfört med före riksdagsinträdet.

Därför driver inte Mp idag framförallt miljöfrågor, KD är knappast ett kristet parti längre och SD verkar göra sitt bästa för att distansera sig från den skarpa invandringskritik som levererades av företrädare bara några år tidigare.

Någon egentlig begränsning i spärreglerna finns inte, varken i valen till kommun, region eller riksdag. Partier som inte når spärren, deltar inte i fördelningen av mandaten och det spelar inte någon roll hur många väljares röster som så räknas bort. Det är alltså fullt möjligt att ett halvt dussin partier får 3% av rösterna vardera. Inget av dem blir representerade i riksdagen och 18% av väljarrösterna lyfts ut ur ekvationen. Detta är ett system som barn och ungdomar i svenska skolor får höra är bra, fint och demokratiskt.

Som jämförelse, Nederländerna har ett politiskt system med en tvåkammarriksdag, där den lagstiftande kammaren direktväljs av väljarna. 150 ledamöter representerar en befolkning om 17 miljoner och spärregler saknas helt. Och man klarar sig utan spärr – det parti som får röstantal som motsvarar ett mandat, får också detta mandat i riksdagen.

I min egen kommun fick Mp 1,92%, L 2,56%, F! 0,13% och gruppen övriga 2,61% av rösterna. Den senare utgjordes främst av det regionalt aktiva Sjukvårdspartiet, med 2,2%. Ändå syns inte SjP i diagrammet på Valmyndighetens hemsida, som visar valresultatet. De döljs i gruppen övriga och man måste titta i tabeller för att se deras resultat. 0,13% för FI redovisas dock separat. Det betyder att 20,5% av väljarkåren i kommunen saknar representation i fullmäktige.

Av de totalt antal röstberättigade har 34,6% valt att rösta S. Partiet innehar 7 av 8 heltidsarvoderade förtroendeuppdrag i kommunen, trots att de endast har 42,6% av mandaten i fullmäktige. Representativ demokrati…?

För att slå sig in i fullmäktige krävdes förra valet 1145 röster. Kommunen har, som sagt, 56 000 invånare. Av rikets befolkning bor 57,4% i kommuner lika stora eller större än denna.

År 2018 krävdes det 261 411 röster i det svenska riksdagsvalet, för att klara 4%-spärren och som parti ta plats i riksdagen. I Nederländerna krävs det runt 75 000 röster för att parti skall ta ett mandat och därmed bli representerat i parlamentet – och då har Nederländerna 17 miljoner invånare, att jämföra med Sveriges dryga 10 miljoner. Vore det nederländska systemet gällande i Sverige, så skulle ett parti få representation i riksdagen fr.o.m. ungefär 19 000 röster.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att en rad politiska beslut, pådrivna särskilt av socialdemokratin, har skapat en politisk kartellsituation i Sverige:

1951 genomfördes en kommunreform som minskade antalet kommuner från 2.281 till 816. 1971 skedde ytterligare en sammanslagning och antalet minskade till 290. Ett extremt frikostigt partistödssystem. Spärregler. Avsaknad av ett fungerande personvalssystem.

Allt detta är ämnat att dels försvåra politisk konkurrens, dels tysta opposition. Skola och media lär våra barn och unga att vi i Sverige lever i ett nära nog demokratiskt fulländat samhälle. Det är inte sant.

Sven Valerio, Alternativ för Sverige

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den politiskt korrekta godhetsmetafysiken

I dag återkommer Arnt Folgerø med en text han skrev i oktober 2015. Den har en särskild betydelse för mig, eftersom den stämmer så väl samman med min egen tolkning av verkligheten. Att en skribent i ett annat land, med en annan utbildning och under en annan tid, en författare som jag då inte hade någon kontakt med eller ens kände till, formulerar sin egen samtidsanalys så helt i enlighet med min, det fungerar som en konfirmering av att hans, min och många andras oro för samhällsutvecklingen inte är långt uppe i det blå. Vi ser ju samma sak, oberoende av varandra!

***

Att vi inte glömmer att vårt samhälle är ett samhälle som hjälper människor i nöd, det gör det starkare och DET ÄR VÅR VÄLFÄRD, sa ledaren för Miljöpartiet De Gröna, Rasmus Hansson, i partiledardebatten på NRK före kommunalvalet. Uttalandet var ett svar på programledarens fråga om norsk välfärd ska stå tillbaka eller prioriteras framför flyktingmottagandet.

Hanssons uttalande kan ses som ett försök att omdefiniera välfärd från något som har med arbete och produktion att göra till ett mentalt tillstånd, till att vara snäll och god. Välfärd blir då något som psykologiskt knyts till individer istället för mängden och kvaliteten på samhällets materiella produktion och ekonomiska förmåga. Den uppfattningen av förhållandet mellan ekonomi och välfärd är ett bärande inslag i den verklighetsförståelse som i synnerhet präglar västvärldens kultureliter. Och det är i ljuset av en sådan förståelse som man bör se diskussionen om flykting- och migrationsströmmarna till Europa – hur en ren kostnads-nytto-analys blir förd åt sidan och ersätts med en moralisk förståelse, rensad från allt ”ekonomiskt slagg”, det vill säga kostnader och finansiering. Den som för in samhällets kostnader i form av migrationsströmmens sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenser, blir bryskt tystad med ett ”Hur kan man tala om pengar, när det handlar om människoliv!”

Hanssons svar och uppfattning av välfärden är varken något marginellt fenomen i Norge eller i den övriga västvärlden, utan snarare uttrycket för ett ordvrängeri i många politiska miljöer och samhällsgemenskaper. Det Hansson sa, kunde lika gärna ha sagts av ledarna för Venstre, Sosialistisk Venstreparti eller Kristelig Folkeparti, och för den delen också av folk från Ap och Högern. Det är inte bara politikerna och biståndsorganisationerna som ser mer eller mindre ekonomiskt obekymrat på tillströmningen av migranter och flyktingar till Europa. Ekonomen Victor Normann skrev nyligen i Dagens Næringsliv att Norge har råd att ta emot 100.000 flyktingar från Syrien. Normans och hans meningsfränders ekonomiska prognoser skisseras fram utifrån antagandet om en evigt expanderande kapitalistisk ekonomi och en välfärd som ständigt växer, som om Europa skulle vara ett nybyggarsamhälle av samma slag som USA var under 1800- och början av 1900-talet. I sedvanligt politiskt korrekt stil likställer Norman dagens immigrantström med de 800.000 norrmän som, när det begav sig, åkte till USA, vilket klart visar på Normanns begränsade historiekunskaper.

Det finns många tecken på att Europa har nått sitt ekonomiska zenit, och att det sker i en tid då kopplingen mellan produktion och välfärd är i färd med att fasas ut inom ledande grupper i samhället. Och då handlar det inte bara om en utfasning hos den skrävlande åsiktseliten, utan om breda skikt i samhället, som ofta inte bidrar till livets uppehåll och den materiella produktionen. Med en parafras på sociologen Torstein Veblen kan de kallas för de arbetsfria klasserna.

Enligt Statistiska Centralbyrån är i dag knappt 23 procent av den arbetande befolkningen sysselsatt i primär- och sekundärnäringarna, det vill säga där de finns. som står för den materiella produktionen – den som håller oss vid liv. De övriga arbetar i tertiärnäringarna, de ”arbetsfrias” skikt, som i en eller annan form i hög grad är sysselsatta med meningsproduktion, och där administrativa beslut oftast är den viktigaste produktionen.

Västvärldens materiella produktion har efterhand hamnat så i bakvattnet att den för många har blivit ett mysterium. I en intervju i tidningen Klassekampen den 25 september oroade sig smeden Merete Nilsen Bua i Oslo över att så mycket av småindustrin hade försvunnit ur stadsbilden:

Ungarna vet inte längre varifrån sakerna kommer eller hur de tillverkas, sa hon i intervjun där hon berättade om en väninna som med sina söner gick förbi den bronsstaty föreställande en journalist, som finns utanför Verldens Gang-huset på Akersgata. ”Se, den där har Merete gjort”, sa mamman till sin son men pojken blånekade. ”Den där har inte någon människa gjort”, sa han.

Sonens föreställning är inte något marginellt fenomen, utan det avspeglar det som är en viktig del av de arbetsfria klassernas förståelse, nämligen att de materiella tingen ”skapar sig själva”. Det materiellt produktiva arbetet har hamnat på så långt avstånd och blivit så abstrakt, att det inte längre relateras till människor. De som gör jobbet, osynliggörs i allt högre grad, ja så att tingen framstår som skapade av sig själva. Och de som bär på denna föreställning, präglar samhället så starkt att till och med maktlojala samhällskommentatorer som journalisten Arne O. Holm i tidningen Petro Plus, reagerar. Nyligen skrev han om de oljearbetare som nu sägs upp i tusental och att ingen blir upprörd över att de, som tidigare fick rådet att satsa på oljan, nu blivit arbetslösa, med studielån, bostadslån och försörjningsansvar för sina familjer. Han skrev ”Hade dessa ungdomar jobbat på ett lokalt kulturkontor som var nedläggningshotat, så skulle protestmarscherna ha gått genom samhället”.

De meningsbärande samhällsgemenskaperna och de ”arbetsfria” klasserna har utvecklat ett förhållningssätt till den materiella produktionen som är nära släkt med de hållningar som fanns inom adeln i feodalsamhället och i borgarklassen i det norska samhället, i det tidiga industrisamhället. Emellertid, medan dåtidens politiska eliter var små och i det närmaste chanslösa när det gällde att på längre sikt behålla makten, så får vår tids meningsbärande eliter och politiker gehör i breda folklager och i en ”skog” av delvis statsfinansierade organisationer i godhetsindustrin, när dessa formulerar premisserna för den politiska debatten inom sina intresseområden. Och det finns inte mycket som tyder på att den monopolliknande position som de har tillskansat sig inom flera meningsprovinser kommer att försvagas. Snarare är den på tillväxt, dag efter dag.

Tidigare i år skrev en medlem i Sosialistisk Venstreparti (SV) ”vänsterns enda dagstidning”, Klassekampen : ”Det är en märklig tanke att vi (här i Norge) skulle ha större rätt än andra människor till att ha det materiellt gott ställt”. Här är denne SV-medlem helt på linje med den politiska majoriteten i landet och med de dominerande juridiska rättighetsförespråkarna, som propagerar för universella mänskliga rättigheter, där alla har samma rätt till den materiella välfärden. Samma syn på förhållandet mellan ekonomi och rättigheter manifesteras dagligen i det offentliga samtalet, som när en kulturperson i ett av NRK-radions sommarprogram i år talade om migrantströmmen över Medelhavet. Denna ström förorsakas enligt henne av att några människor (invånarna i Västeuropa) råkade att ha mer pengar och en annan hudfärg än de andra (migranterna). Den typen av uttalanden får det att verka som om Norges och Västvärldens välstånd är resultatet av en lotterivinst och inte av teknologiska, ekologiska och politiska processer som inte alls är slumpmässiga utan är kännetecknande för, och hemmahörande i Europa. Det är skrämmande att opinionsbildande personer och grupper i samhället på detta sättet frånskriver sig vetenskaplig kunskap när de ska förklara hur samhällets ekonomi fungerar, för att istället föra fram hemmagjorda myter, som påstås förklara hur samhället fungerar och hänger samman.

Den universella synen på rättigheter som ekonomiskt irrelevanta fick sitt hittills starkaste nationella uttryck då Stortinget utan just några protester alls för cirka ett år sedan tog sig för att i Grundlagen infoga mänskliga rättigheter, med avseende på försörjningen. Nu lyder § 110 på följande sätt: Statens myndigheter ska se till att förhållandena är sådana att alla arbetsföra människor kan förtjäna livets uppehälle genom lönearbete eller näringsverksamhet. Den som inte kan sörja för sitt livsuppehälle, har rätt till stöd från det offentliga.

När Stortinget tar sig för att infoga ekonomiska mänskliga rättigheter i grundlagen, säger de att sådana rättigheter inte behöver kopplas samman med ett lands produktion och dess invånares arbetsinsats, deras politiska och ekonomiska organisation, traditioner och deras produktivitet. Man gör alltså det som helt uppenbart är en medborgerlig rättighet till en universell rättighet. De mänskliga rättigheterna har därmed blivit något fristående, oavhängigt produktionen. En oavhängig, metafysisk storhet som de mänskliga rättigheternas universalitet har således blivit den nya ”norska statsreligionen”. Med stor energi och moralisk rättfärdighet vaktas den av ”människorättsprästerskapet” vid Institutt for menneskerettigheter och dess allierade i politik och samhällsliv. Och det kryllar av organisationer som seglar under mänskliga-rättigheters-flagg och bygger sin makt på den – den enorma och i hög utsträckning skattefinansierade godhetsindustrien med sina miljarder i omsättning: asyllobbyn, biståndsmiljöerna och advokaterna som ser nya förtjänstmöjligheter efterhand som tillströmningen av universella rättighetsinnehavare lägger juridisk press på landet.

Ja, för ute i världen växer de grupper som menar att människor har rätt att bo i Väst och rätt till samma ekonomiska och sociala välfärd som dessa länders medborgare, samtidigt som andra människorättighetsföreträdare ger dem rätt att behålla sina livsmönster, seder och religioner. Den slovenske filosofen Slavoj Zizek tar upp den problematiken i sin artikel ”Norge existerar inte”, där han påpekar att flyktingarna på Balkan påstår att drömmen om Tyskland är deras obetingade rätt. De kräver inte bara att europeiska myndigheter ger dem ordentlig mat och medicinsk vård utan också transporterar dem dit de vill komma. Som om det är Europas plikt att uppfylla deras dröm, en dröm som ligger utanför de flesta européers räckvidd. Hur många från syd- och östeuropa skulle inte hellre vilja bo i Norge? Man skulle kunna tro att när folk befinner sig i fattigdom, nöd och fara, så nöjer de sig med lite trygghet och välfärd, skriver Zizek.

De allra flesta som emigrerar till Europa kommer från medelklassen i sina hemländer. I de globala informationsströmmarnas tid har de självklart tillägnat sig den västliga människorättsretoriken. Och de som skapar deras drömmar är vi. Europa har varit med om att lägga grunden för den migration där vi ser folk från den andra sidan av klotet dyka upp här i landet och kräva nyckelfärdiga hus. Genom att bortse från den ekonomiska sidan av välfärden och genom att göra de ekonomiska rättigheterna universella, de två viktigaste pelarna i godhetsmetafysiken, har politikerna och deras meningsallierade lagt grunden för dagens migrationsström och gjort sig av med de politiska verktyg som skulle ha kunnat begränsa den. De har därmed varit med om att öppna ett nytt och dystert kapitel i sagan om Europa.
Arnt Folgerø (Översättning K-O Arnstberg)

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Dubbelmoral

Ett exempel på dubbelmoral är när en kille exempelvis till en flicka säger att den kvinna han gifter sig med inte får vara klädd hur som helst. Hon får aldrig vara ensam med främmande män och hon får inte avvisa honom, när han vill ha sex. Vill han komplettera henne med en eller ett par yngre fruar, så är det han som bestämmer sådant, inte hon. Flickan tittar på förfärat på honom och konstaterar:

– Du är nog den värsta mansgris jag stött på i hela mitt liv!
– Jag är muslim.
– Åh förlåt, det visste jag inte!

Egentligen är detta inget skämt utan så här fungerar nog väldigt många feminister. De håller sig med en moral för de föraktade och attackerade vita männen och en annan moral för diverse minoriteter, som de betraktar som förtryckta, och som därför inte får kritiseras. Det blir lite löjligt när man betänker att islam är den religion som växer snabbast och att det, globalt sett, går ungefär 350 muslimer på varje svensk.

Tänk er sedan att den här tjejen i exemplet ovan undviker muslimer i sin egen vardag, i synnerhet unga mörkhyade män som ser farliga ut. Hon vill ju inte råka ut för något. Hon bor i Stockholm och om hon ser att det i en tunnelbanevagn bara är män, som hon misstänker för att vara muslimer, så väljer hon en annan vagn. Likaså, är hon sent ute en kväll håller hon koll på om det finns risk för att bli förföljd. Det hindrar inte att hon är en varm förespråkare för mångkultur. Hemma i garderoben har hon en skylt med texten ”Refugees welcome”. Hon gjorde den hösten 2015, då hon också ställde sig på Stockholms Centralstation med den. Sedan dess har hon inte använt den, men det vore ju dumt att slänga den, om det återigen skulle komma en flyktingvåg.

Som så många av sina ideologiska fränder bor hon på Södermalm, där hon har för vana att undvika hörnet av Kapellgränd och Östgötagatan, eftersom det ligger en stor moské där. Med andra ord, hon har en norm för ”vita män”, en annan för muslimer och kombinerar detta med ett beteende, som inte alls stämmer med den uppfattning om muslimer, som hon påstår sig ha.

Kommen så här långt i mina funderingar smakar jag på begreppet trippelmoral. Men jag ska inte krångla till det utan bara konstatera att denna unga kvinna dels har utvecklat en dubbelmoral eller kognitiv dissonans, som hon sorgfälligt upprätthåller genom att hålla isär de ”semantiska fält”, som riskerar att kollidera. Detta kompletterar hon med att hyckla, det vill säga hon vill absolut inte angripa islam, men i sitt praktiska beteende gör hon det. Wikipedia har en koncis definition: ”En hycklare eller hypokrit predikar om en särskild tro, religion eller livsstil, utan att själv följa eller tro på det personen själv förespråkar.”

Det som utlöser dessa funderingar är att feministikonen Nina Björk, som på nittiotalet gav ut ”Under det rosa täcket”, såld i hundratusen ex., ganska nyligen mottog det kontroversiella Leninpriset. Motiveringen lyder:

Under mer än 25 år har Nina Björk uthålligt, djuplodande och med knivskarpt logisk pedagogik ur feministiskt och marxistiskt perspektiv i sin kritik analyserat och dissekerat de grundläggande existentiella villkoren i vår nyliberala civilisation och de ideologiska försvaren för denna. Samtidigt har ingen hårdare än hon dessutom diskuterat och ifrågasatt de egna feministiska och socialistiska fundamenten för denna sin civilisationskritik. Som journalist och filosof har kritiken av vår tids strävan efter en lycka grundad på kapitalismens evigt stegrande tillväxt, konsumtionsjakt och resursslöseri ständigt fördjupats och med allt starkare röst krävt att en annan värld nu måste vara möjlig. Vid randen av vår civilisations möjliga utplåning och självförstörelse visar hon på drömmen om verklig frihet och jämlikhet som en avgörande fråga för mänsklighetens överlevnad och framtida existens.

Vilket blaj! Alla kommunistiska statsskick som jag känner till har gett blanka fan både i medborgarnas drömmar om verklighet frihet, som friheten i sig. Och Lenin, när det gäller att mörda, plåga och ha ihjäl folk så slår han tillsammans med sina ideologiska ättlingar Stalin och Mao eventuella konkurrenter med hästlängder. Det viktigaste för honom verkade vara att ha ihjäl folk, inte vilka som strök med. Det enda riktigt bra han gjorde, var att själv dö i unga år.

En liten påminnelse, särskilt riktad till dessa vänsterpersoner som ser nazister och rasister i varenda buske: De första fria valen i rysk historia ägde rum den 25 november 1917 och bolsjevikerna led ett förkrossande nederlag. De fick 168 platser mot nästan 400 för ett annat parti, de socialistiska revolutionärerna mensjevikerna, som var mer moderata och demokratiska. Lenin upplöste omedelbart den konstituerande församlingen och upprättade proletariatets diktatur. Alla fri- och rättigheter upphävdes, även tryckfriheten och strejkrätten. Politiska partier förbjöds. Lenin betraktade samtliga motståndare, både till höger och vänster, som folkets fiender eller kontrarevolutionärer. Han bildade en ny hemlig polis, Tjekan. Lenin sa: ”Vi ska bedriva hänsynslös massterror”. Tjekan rekryterades bland kriminella och sämsta sortens människor. På sex veckor utförde de 50.000 mord. Ingen lag, ingen rättvisa. Det gällde att gå längre än att bara avrätta skyldiga. Som en åklagare formulerade det: ”Avrättning av oskyldiga gör ett långt större intryck på massorna”.

2013 tackade författaren Susanna Alakoski nej till Leninpriset, eftersom hon inte ville förknippas med ”totalitära ideologier eller regimer”. Så tänkte varken Mattias Gardell, Jan Guillou, Sven Wollter, Göran Therborn, Maj Wechselmann, Roy Andersson, Stefan Jarl, Mikael Nyberg, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall, Mikael Wiehe eller Kajsa Ekis Ekman som alla har fått sina pengar för att hedra Lenin. Saga Malm gör för DN:s räkning en devot intervju där Nina Björk förklarar:

– Hur känns det att få Leninpriset?

– Bra, det var en fin motivering och en stor summa pengar.

– Hur resonerade du kring priset när du tackade ja?

– Jag tänkte att jag ju inte är leninist och jag har ganska nyligen skrivit en bok om en av Lenins tidiga och skarpa kritiker, Rosa Luxemburg, vars omdöme jag ofta delar. Så jag gick in på hemsidan och kollade kriterierna för att man ska få priset och de är att man ska vara ”en i Sverige verksam författare eller konstnär som verkar i en samhällskritisk och upprorisk vänstertradition”. Och en sådan vill jag gärna se mig som.

– Hur ställer du dig till kritiken kring Leninpriset? 

– Den är inte så förvånande, Lenin är ju till och med inom socialistiska kretsar en synnerligen ifrågasatt person.

– Vad ska du göra med prispengarna? 

– Eftersom jag inte har någon fast anställning kan jag tyvärr inte se priser eller stipendier som extrapengar, utan med dem måste jag betala mat och hyra. Men jag ska köpa anemoner, många anemoner – de är så vackra och så dyra.

Vad som inte kommer fram är att Nina Björk levt med en man med mycket hög inkomst, vilket gett henne ekonomisk trygghet. En av hennes böcker bär den attraktiva titeln ”Om man älskar frihet” och jag tänker lite elakt att det stämmer med hennes girighet. Ingenting i vår värld garanterar frihet bättre än pengar. Till Göteborgsposten säger hon:

Jag har tagit emot priser från liberala tidningar utan att vara liberal och skulle nog ta emot pris från kungen utan att vara rojalist. Jag tycker inte att Lenin var en bra förebild och jag tycker att Sovjetunionen skadade socialismens sak.

Uj, så snälla formuleringar! Lenin kanske inte var en bra förebild. Varför då? För att han var massmördare och lika obekymrad över vilka han hade ihjäl som Djingis Khan? Och att Sovjetunionen skadade socialismens sak; skulle Nina Björk på samma sätt kunna säga att Nazityskland skadade nazismens sak? Jag har en viss förståelse för att Hynek Pallas i Göteborgsposten skriver:

Det är därför med en ironi svartare än det intorkade blod man ännu kan upptäcka i Gulag-ruinernas bjälkar som jag läser vänsterdebattören Nina Björks cyniska förklaring till varför hon tar emot det kontroversiella Lenin-priset.

Nina Björk har med all tydlighet gjort klart att hon struntar i vilka som ger henne pengar. Med andra ord, hon har ingen moralisk mall för att skilja olika slags belöningar åt. Jag undrar om hon, som enligt prismotiveringen tydligen är så bra på att granska sig själv, ställt detta emot sin ideologiska uppfattning att jämlikhet inte handlar om lika möjligheter utan om lika utfall. Med andra ord, jämlikhet betyder att staten styr och därvid inser att en taxichaufför och en läkare är lika mycket värda och därför ska ha lika mycket betalt för sitt arbete. Det är lika utfall, något som Nina Björk ivrar för.

Den frihet som Nina Björk förespråkar är en förvrängd form av frihet. Att staten vidtar åtgärder mot någons vilja med argumentet att det leder till dennes frihet, kan aldrig vara frihet. Det kan vara något annat, med väldigt mycket god vilja kan det kanske ses som rättvisa, men det kan inte vara frihet.

I sin samhällskritik har Nina Björk rört sig bort från feminismen till en kritik av liberalism och kapitalism, som nog hellre bör kallas för kommunism än det lite mjäkigare ”vänsterkritik”. I Svenska Dagbladet skriver Anna Victoria Hallberg att Nina Björk ofta använder sig av sina egna erfarenheter och låter det egna livet stå som utgångspunkt för tänkandet:

Författare använder både privat och personligt stoff i sitt skrivande, det är i sig inget märkvärdigt. Men i Björks fall har de egna erfarenheterna ideligen transformerats till något sedelärande. Insikterna som kommit med det levda livet bär i Björks författarskap på det kompromisslösa, som läsaren delges i form av sanningsanspråk. /…/ Kanske visar sig den beundransvärda intellektuella ikonen som vill förändra samhället vara lika självbespeglande som vi andra?

Jag kan inte se annat än att detta är ett sofistikerat sätt att leverera en fullkomligt förkrossande kritik.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Får man försvara sig?

Inte ofta, men det händer, kollar jag upp texter jag skrev i en annan tid. Den här är från 2008, men den är fortfarande relevant.

En grundförutsättning för att samhällsanda skall uppstå är att man vet att man har samhället på sin sida när man försvarar sig och de sina mot yttre hot. Denna rättighet är formulerad i Nödvärnslagen, som säger att en person som blir attackerad har rätt att försvara sig men inte använda mer våld än vad nöden kräver. Våldet får inte vara ”uppenbart oförsvarligt”. Också den som har använt ”oförsvarligt mycket våld” kan dock frias om personen ”svårligen har kunnat besinna sig”. Denna nödvärnsexcess kan gälla om personen har varit mycket rädd eller haft svårt att bedöma hur farlig situationen var.

Gränsen för nödvärn är ständigt omdiskuterad. Det finns domar där nödvärnsrätten tolkats förhållandevis generöst. Högsta domstolens frikände år 2005 en man som delat ut ett dödande knivhugg i självförsvar. Andra domar pekar i en mer restriktiv riktning. Skälet är oron för att brottsoffers nödvärnsrätt leder till missbruk. Det gäller särskilt synen på skjutvapen. Svenska domstolar vill absolut inte ha en amerikansk situation där medborgare har rätt att försvara liv och lem med skjutvapen i hand. Grundregeln är att brottsoffret bara får försvara sig med vapen om också angriparen använder vapen. Frågan är dock om denna regel alltid håller. Tolkningen av nödvärnsrätten får ju inte vara så snäv att den som i panik försöker försvara sig och sin familj ska behöva riskera att själv hamna i fängelse.

Ett svårt fall handlar om en man som slog sin granne inte mindre än tjugotvå gånger i huvudet med en hammare. Så här ser bakgrunden ut: 1997 flyttade Pelle med sin familj till fritidsområdet på Ingarö i Stockholms skärgård. Ganska omgående varnades han och hans familj för Lasse, en besvärlig granne (namnen fingerade). Denne var inblandad i ett antal tvister med vägföreningen och känd för att vara hotfull. På grund av ofredande hade han besöksförbud hos ett grannpar och även om det låg många år tillbaka i tiden, så var han också dömd för misshandel. Pelle hade däremot aldrig tidigare dömts för något brott.

Pelle och hans familj hade inget särskilt skäl att irritera sig på Lasse förrän vintern 2005 då Lasse plötsligt dök upp och började bråka med Pelle, när han stod och pratade med några grannar. Pelle och Lasse brottades med varandra, men utan att någon kom till skada. Lasse, sprang hem och kom tillbaka med en kniv i näven och högg mot Pelle, som skyndade sig in i sitt hus och ringde polisen. Det kom en patrull men Lasse nekade till att ha använt kniv och de åkte snart sin väg igen. Följande dag körde Lasse fram sin traktor till Pelles hus. Barnen lekte på gården. Deras mamma Karin var inte hemma, Pelle var inomhus. Lasse jagade in barnen i huset och hotade att sprätta upp dem. Han hotade också att våldta mamman, drog fram en kniv och gick till attack. Pelle hade en hammare i bakfickan, drog fram den och slog Lasse gång på gång. Lasse fortsatte ändå att attackera tills han träffades av ett hammarslag så att han satte sig på marken. Pelle rusade in i huset och ringde polisen. När han kom ut igen hade Lasse rest sig, brölade som en tjur och gick på nytt till anfall. Lasse slog honom med hammaren igen, flera gånger. När polisen anlände var Lasse allvarligt skadad och Pelle svårt chockad.

Lasse förlorade ett öga, opererades tolv gånger och vårdades på sjukhus i över ett halvår. Han drabbades också av epilepsi.

– De ska försöka skruva ihop mig. Jag ska få en ny panna, ny näsrot, ny ögonhåla och hela högra sidan av ansiktet i titan. Hela ögonhålan blev ju sönderspräckt (SvD 07.01.16.)

Hammarmannen ställdes inför rätta och fälldes för grov misshandel. Själv hävdade han att det var självförsvar. Lasse nekade till att ha attackerat sin granne, trots att polisen hittade en två decimeter lång kniv i en av blodpölarna och Pelle hade ett skärsår i handen.

Tingsrätten ansåg att de första hammarslagen visserligen var att betrakta som nödvärn eftersom Pelle blev anfallen med kniv, men tingsrätten menade att den anklagade borde ha riktat slagen mot andra kroppsdelar än huvudet, samt slutat slå så fort angriparen satt sig ner. Domstolen dömde därför Pelle till ett års fängelse för grov misshandel samt att betala 80.000 kronor i skadestånd till den överfallande grannen.

Domen ter sig absurd. De flesta är nog av den uppfattningen att den som tar till våld gentemot andra människor får räkna med att möta motvåld, att bli allvarligt skadad, ja rentav dödad. Det känns som om tingsrätten tänkt i banor som ”om du böjer dig ner och hamrar honom lite på vaden så kanske han slutar vifta med kniven mot dig”. Det går också att hävda att Pelle inte använt för mycket utan för lite våld, eftersom Lasse reste sig och anföll på nytt. Det gäller att inte tappa bort att Lasse anföll med kniv och inte bara hotade Pelle utan också att sprätta upp barnen.

Karin undrar vad domstolen menar att Pelle skulle ha gjort:
– Om jag hade haft en gubbe som lämnade barnen och sprang till skogs i det läget så hade jag blivit allvarligt bekymrad. (DN 08.03.24)

Tillägg 2020: Domen gick ända upp till Högsta Domstolen, som kom med en vägledning för hur man ska bedöma uppenbart oförsvarligt våld.

För att våldet ska vara acceptabelt ska det inte föreligga en uppenbar skillnad mellan våldsanvändningen. Om du exempelvis angrips av en person med en klen pinne får du inte knivhugga denne. Angrips du däremot med livsfarligt våld kan du möta med livsfarligt våld. Det ska då inte ha gått att avvärja angreppet med ett mindre ingripande sätt, t.ex. om man kunde flytta sig.

HD konstaterade att Pelles våldsanvändning, trots att han ansåg sig ha varit i en livsfarlig situation, var uppenbart oförsvarlig, eftersom det rörde sig om ett relativt utdraget händelseförlopp. Framförallt att han springer ut igen och slår angriparen anses för mycket.

HD prövade också om nödvärnsexcessen kunde tillämpas i det här fallet, det vill säga om den angripne ”svårligen kunde besinna sig”. Där var HD mer tillmötesgående och konstaterade att han var mycket rädd, både för sig själv och sina barn. HD kom fram till att han befunnit sig i ett sådant tillstånd att han inte kunde ha förmått sig att begränsa sin våldsanvändning. Pelle friades, men som väl torde ha framgått av ovanstående – det satt långt inne.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.