Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 31

Expo – journalisternas kunskapsbank

[image error]

Emellanåt brukar jag använda mig av en lite förenklad bild: I postmodernismens tidevarv har den levda verkligheten fått maka på sig, till förmån för verklighetens beskrivning. För journalister och opinionsbildare i Sverige är verkligheten mindre viktig än bilden av verkligheten.

Låter det som en tillspetsad formulering? Läs då de två ledande (och döda) postmodernisterna Michel Foucault och Jacques Derrida. De gick till och med ett steg längre. De påstod att verkligheten inte finns. Det enda som finns är språket. Efter 11:e septemberattackerna år 2001 frågade till exempel Derrida vad det var för skillnad mellan att köra in flygplan i skyskrapor och att låta bli att engagera sig i kampen mot aids. Fler dog ju i aids än i elfte september-dåden. Vi som tror att det finns en verklighet utanför språket, skulle aldrig kunna ställa en sådan fråga, eftersom det är ojämförbara storheter. Jag suckar – Frankrike är de förvirrade filosofernas hemland.

Utan postmodernismen skulle den vänsterextrema stiftelsen Expos verksamhet vara omöjlig. Utöver den tidskrift de ger ut i fyra nummer per år publiceras fortlöpande material på webben. Dessutom erbjuder de föreläsningspaket om nazism, nazistiska symboler, vit makt-musik, invandringens kostnader, analys av högerextremistisk propaganda och hur man motverkar rasism. Det är inte gratis. Expo vet att ta betalt och förtjänsten är god. I synnerhet säljs föreläsningar till lärare, politiker, poliser, socialtjänsten, skolelever och journalister.

Gunnar Sandelin och jag skrev om Expo under rubriken ”Expo – en fläkt av Stasi” i del två av ”Invandring och mörkläggning” (Debattförlaget 2014, s. 260):

Fram träder en världsbild av gott och ont, där det onda har lokaliserats till den sfär som Expo definierar som intolerant och högerextrem. Antirasismen utgör det goda och där är Expo banerförare.

Tänk tanken att Sverige hade fört en ännu mer restriktiv invandringspolitik än exempelvis Finland. Då hade aldrig någon upptäckt hur genomrasistiska svenskarna är. Vad en antirasistisk organisation som Expo inte förstår, när de kallar rasism för ondska och ett sjukdomstillstånd, är att merparten av all den vrede som samlas under begreppet ”rasism” är en reaktion på massinvandringen, elitens vilja att omvandla det för bara ett halvsekel sedan etniskt homogena Sverige till ett mångkulturellt samhälle. 

Ur snart sagt alla tänkbara källor har Expo samlat ihop vad de själva hävdar är Nordens största arkiv över rasism. Dit vänder sig journalister när de av en eller annan anledning vill skända någon mer eller mindre offentlig person. Med stöd från Expo kan de påstå att personen i fråga är rasist, nazist etc. – välj det som är lämpligt. Det kan de göra med referens till Expos arkiv, där det finns utsagor som lyfts ur sitt sammanhang och därför kan tolkas som rasism etc. Och sedan kan de ta det stora språnget till den verklighet som egentligen inte finns och påstår att personen i fråga verkligen är nazist.

När detta första gången drabbade mig, frågade jag en erfaren jurist och vän om jag inte kunde stämma tidningen. Varför skulle jag finna mig i att det påstods något om mig, som bevisligen var osant? Det var ju rimligen ett mål som jag måste vinna! Han svarade ”Glöm det, du har inte råd. Det kostar massor av pengar som du inte har, och utgången är alltid osäker.” Han konstaterade att yttrandefriheten fungerar för journalister, också när de blåljuger och skadar människor. Men att rättvisa i det sammanhanget skulle finnas för vanligt folk med vanliga inkomster? Icke sa Nicke.

Expo har inget intresse av att samla ihop ett politiskt heltäckande material. I deras arkiv kan man inte hitta de vänsteraktivister som ”gått varvet runt” och brännmärker appropriering, till exempel att bara svarta personer kan uttala sig om vad det innebär att vara svart. Och hur de än bär sig åt, kan de föraktade vita heterosexuella männen aldrig undslippa sin vithet. Tanken är att alla, alltså inte bara etniska minoriteter, är kedjade vid sin ras. Ingen kan överskrida den egna rasen och, för den delen, inte heller sitt kön – förlåt, genus menar jag. Så här presenterar Tobias Hübinette – som påstår att han ensam är Expos grundare – sin postmoderna kurs i rasism vid Karlstads universitet:

Det är med både stolthet och glädje som jag nu kan konstatera att den svenska högskolevärldens allra första kurs någonsin som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv snart kommer att börja ges vid min arbetsplats Karlstads universitet och jag är då en av de lärare som kommer att undervisa på kursen Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier, som ges för första gången nu i höst av och vid Karlstads universitets Centrum för genusforskning.

Det handlar om hur vita människor upprätthåller samhällets rasistiska strukturer och bevakar ”vithetens privilegier”. Detta är naturligtvis rasism, men den är av ädlaste märke, eftersom den kommer från den postmoderna vänstern – det är till och med något så fint som kritisk rasforskning. Alltså ingenting för Expo att hålla rätt på.

På Flashback finns en 227 sidor lång tråd om Expo, faktiskt så lång att den kallas ”Den gigantiska tråden om Expo”.

Två smakprov:

Likt autistiska papegojor upprepar den s.k. antirasistiska rörelsen samma mantra om människosyn, värdegrund, legitimering, kollektiv skuldbeläggning, vi och dem tänkande. Tack vare deras arbete har problemen som orsakats av invandringen fått samma status i det svenska samhället, som sexualiteten i det viktorianska: alla vet att problemen finns, alla tänker på dem, men ingen pratar om dem. Man sopar det under mattan, rensar bort det ur tidningar och TV, man osynliggör, isolerar eller helt enkelt förföljer dem som försöker ställa frågor.

Det som är mest motbjudande med Expos verksamhet är att de med gudomlig hand stämplar folk som varande rasister och annat och sedan genast springer och gömmer sig bakom hörnet och vägrar debattera. Expo debatterar ALDRIG med någon. – De pekar bara finger och anklagar och den anklagade skall aldrig kunna få försvara sig. De är en åsiktspolis av STASI kaliber i en sektliknande verksamhet som för tankarna till scientologernas uppbyggnad.

Expo påstår sig försvara det demokratiska samhället mot det hot som rasismen utgör. Emellertid, rasism har i sig inget med demokrati att göra. Exempelvis betraktar Expo Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti – de påstår att SD är ”navet i svensk extremhöger”. Även om man går med på den i sak felaktiga användningen av begreppet ”extremhöger”, så kvarstår frågan på vilket sätt Sverigedemokraterna är odemokratiska. Det är inte bara så att Sverigedemokraterna självklart bejakar demokratins spelregler utan det är också det enda av riksdagens politiska partier som har en levande folkrörelse i ryggen.

Tar man sedan med yttrandefriheten i sin demokratidefinition, då blir det direkt nyspråk, när Expo påstår sig värna om yttrandefriheten. Sanningen är att de vill få folk som i deras världsbild har ”fel åsikter” att hålla käften, det är deras överordnade målsättning. För den goda saken drar de sig inte för att hacka mailkonton och läsa mail, som inte är avsedda för någon utomståendes ögon. På samma sätt med så kallade Fake News, där Expo väljer att enbart fokusera de politiska motståndarnas falska nyheter, trots att de är minst lika vanliga inom systemmedia. Inte heller ser Expo några problem med det som massinvandringen resulterat i, som asylbedrägerierna, kriminella klaner, gängbildningar, de gigantiska ekonomiska kostnaderna för bidragsförsörjda ”nysvenskar” etc.

Expo har varit skrämmande framgångsrika med sin verksamhet. Journalistkåren vördar sedan länge stiftelsen och tycks nästan tro att Expo är ett slags myndighet. Medierna är blinda för att Expo har samma uppgift som Stasi hade i Östtyskland på 70- och 80-talet, det vill säga att kartlägga och smutskasta kritiker av och motståndare till det politiska etablissemanget.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Julrea!

[image error]

Tredagars julrea på nedanstående böcker:

Ordinarie pris
Reapris


PK-samhället
290:- kr
159:- kr


Efter demokratin
270:- kr
159:- kr


Romer i Sverige
180:- kr
159:- kr


Uppbrott
270:- kr
159:- kr


Identitär!
160:- kr
60:- kr


Före 1984
120:- kr
60:- kr

Sätt in slantarna på mitt plusgirokonto 463 33 86-0 och skriv in en signatur.

Maila mig på koa@arnstberg.se och meddela vilka böcker du betalat för, signaturen och vart de ska skickas.

OBS! Rean gäller bara så länge den här annonsen ligger ute på bloggen.

Karl-Olov Arnstberg

Bloggläsare slutet av november

[image error]

När en person nyss dött, så för man i huvudsak fram det positiva denna person bidragit med. Rätt så. Samtidigt, ju offentligare denna person varit, typ Trump, Helmut Kohl, Mao, Astrid Lindgren, Ingvar Kamprad, desto naturligare är det att man inte bara tar upp plus utan även minus, eftersom dessa personer ju är stora opinionsbildare.

En annan utgångspunkt jag har, är att kommunism är ond. Jag jämställer kommunism, nazism och fascism, även om kommunism dödat och fängslat långt fler människor i världen än nazism och fascism sammanlagt. Bara i Maos Kina dog uppskattningsvis 60 miljoner människor i ”Det stora språnget” och dess följdverkningar på 60-talet. Pol Pot i Kambodja avrättade två miljoner människor (av landets knappa 10 miljoner). Alla med glasögon = intellektuella avrättades. I Nordkorea sitter 150.000 – 300.000 människor i läger, meningsmotståndare avrättas, och uppskattningsvis 1,5 miljoner har dött i svält på grund av regimen. Alla dessa länder backades upp av KFMLr, och försvarades av skådespelaren Sven Wollter.

När Expressen 1994 ”avslöjade” att Ingvar Kamprad under andra världskriget som sjuttonåring varit nazist, bad Ingvar omedelbart om ursäkt, och förklarade att detta var i ungdomens oförstånd. Det tycker jag var bra. Men om detta skrevs sedan en hel del ändå i nekrologer om honom efter hans död. Typ Expressen: Han gifte sig två gånger, fick 4 barn, och anklagas för att vara nazist.

Men har Sven Wollter någonsin ställts mot väggen på samma sätt?. Han sade i en intervju 2018 när han fick Leninpriset (Liksom tidigare Mikael Wiehe och Jan Myrdal) av Lasse Diding i Varberg att: ”jag är kommunist och jävligt stolt över Leninpriset”. I en annan intervju sa han: ”Jag är kommunist, och kom inte och släng det där med Josef Stalin i fejset på mej. Jag har läst Josef Stalin, och det finns mycket i hans skrifter som är rätt, även om han på slutet gjorde en del fel”. Då tystnade journalisten. Inga följdfrågor här inte!!! (Dessutom var han till sin död fortfarande medlem i Kommunistiska Partiet, fd KFMLr, som i sina lokaler har Stalin på väggen).

Tänk om Ingvar Kamprad hade sagt: ”Jag är nazist och jävligt stolt över Göbbelspriset (obs, påhittat pris), och kom inte och släng det där med Hitler i fejset på mej. Jag har läst Adolf Hitler, och det finns mycket i hans skrifter som är rätt, även om han mot slutet gjorde en del fel”, och sedan glatt fortsatte att vara med i ett parti med Hitler på väggen.  Hade han kommit undan med det?  Med rätta hade man fortsatt grilla honom om detta. Men lika känslig som svensk journalistkår är mot det som uppfattas som ”högerextremt”, lika okänsligt blind är man mot extremism vänsterut. Så sa t ex statsminister Stefan Löfvén om Sven Wollter: ”Lika trogen som han var sin konst, lika hängiven var han sina politiska ideal.” Punkt slut. Låter ju jättefint.

***

Den politiska klyschan ”Allas lika värde” motsägs av alla de ord vi har, som handlar om värdedifferentiering. De ord som vi använder för att förstå, avgränsa och förklara verkligheten visar att värden, precis som allt i naturen, är i rörelse och ständig förändring:

Värdesättning, värdelös, pimpat och uppblåst värde, underskattat, påstått, antaget, godkänt, tabellvärde, värdet på börsen, kronans värde, fluktuerande värde, konstlat värde, värdekonstant, värdeskala, uppskattat värde, värdeförmån, generellt värde. Tidigare värde, nuvarande värde, varierande värden, skapade värden, materiella, tankemässiga värden, faktiska värden, tänkta värden, värdering, värdekupong, värdehandling, enskilt värde, redaktionellt värde, marknadsvärde, relativt värde, värdeklausul, värdeskillnad, också likformigt värde, värdeförsämring, bundet eller flexibelt värde, konstantvärde, siffervärde, värdenorm, förlorat värde, värdetänk, värdegrund. Kontrollvärde, Snittvärde, Värdemätare, Lönevärde. Saluvärde.

Som om det inte skulle räcka har vi värdevinst, straffvärde, kulturvärde, analysvärde, politiskt värde. Det sistnämnda bör uttolkas som brist på högre intelligens, i avsaknad av känsloförnuft.

***

Rudolf Steiner, antroposofins grundare, arbetade en tid som lärare hos Berlins motsvarighet till ABF. Troligen var det arbetarrörelsens inriktning på förbättring av samhället som lockade honom. Med avstamp i Franska revolutionens devis Frihet Jämlikhet Broderskap utformade han en skiss kallad Dreigliederung. Med det menades att varje begrepp hade sin egen plats.

Det har sagts mig, att marxisterna blandade in de tre orden osorterat i diverse sammanhang, vilket Steiner ogillade. Han menade att Friheten enbart hör hemma i konsten, alltså ord-, bild-, scen-, ton- samt läkekonst. Jämlikheten har sin plats i rättsväsendet. Broderskapet, eller som det numera heter, Solidariteten, tillämpas i hushållningen. Kanske det är därför trikoloren har tre färgfält: Liberalitet, Juriditet (finns det ordet?), Socialitet. Blått, vitt, rött.

Kursdeltagarna sägs ha uppskattat hans anföranden. Men det gjorde inte marxisterna, som ju var hans arbetsgivare. Steiner blev avskedad.

***

Den finske systemanalytikern Kyösti Tarvainen har för femte gången lämnat ett budskap till svenska riksdagen. Allvaret i detta är gigantiskt: om inte vår migration drastiskt skärs ned, kommer Sverige inom en överskådlig framtid att få en muslimsk majoritet, med allt vad detta innebär. Detta är mot de fakta han redovisar helt ovedersägligt och en total katastrof för allt som Sverige står för.

Tarvainen: “I sent my calculation to all members of parliament in Sweden. I have been sending similar reports for five years in a row. No one answered, except a Social Democrat once who wrote: “Why do you write in English when Swedish is an official language in Finland?”

Har det svenska politiska systemet kapitulerat? Kollapsat?

***

Redan på fysisk atomär nivå, finns det i hela universum klara skillnader och avgränsningar. Detta för att den enhet av olikheter, som vi kallar för universum, ska kunna existera och samarbeta. De så kallade naturlagarna verkställer hela skådespelet och dess funktioner.

Olikheter förutsätter gränser, som också de kan ses som system. Djur och natur har specifika gränsdragningar för att kunna bestå och fortleva. Eller ta kroppens olika system, där olika komponenter samarbetar i osynliga system, med klart avstyckade revir och gränser.

Öppna gränser är ibland som öppna sår, de infekteras. Destruktiva onaturliga gränslinjer typ Berlinmuren faller eller förintas förr eller senare. På samma sätt förhåller det sig med de mentala gränser som ideologierna såväl framtvingar som upplöser. När man tar bort en gräns, så uppstår alltid en eller flera andra gränser, vilket är en konsekvens av att alla system söker skydda sig och överleva.

Ideologier, där det mesta utgår från tro, bär inte på någon kunskap om dessa grundläggande förutsättningar, värden och gränser. De förkastar därför insikten om gränsdragningar och deras nödvändighet, för att olika system ska överleva. Ledarna i dagens Sverige arbetar aktivt för gränslöshet, vilket är nedbrytande och destruktivt. De ropar efter ett fritt och obegränsat samhälle. Den gränslösa dumheten fortplantar sig och det är nödvändigt att sätta en gräns för denna galenskap. Det är gränserna som gör att olika system överlever.

Sammanställt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Några covidfunderingar

[image error]

Covid sprids tydligen på tre sätt: kontaktsmitta, droppsmitta och luftburen smitta. Gentemot kontakt- och droppsmitta kan man skydda sig genom att hålla fysisk distans, undvika trängsel samt tvätta sig ofta. Kanske hjälper också munskydd något, men som bekant går åsikterna om munskydd isär, därför att virusarna är så små att de obehindrat passerar material som går att andas genom. Det blir ungefär som att försöka hindra flugor genom att sätta upp ett hönsnät.

När det gäller luftburen smitta är situationen mer problematisk, och mycket tyder på att covid sprids också på det sättet. För någon vecka sedan slog Kungliga vetenskapsakademiens expertgrupp fast att ”sammantaget tyder tillgänglig evidens på att luftburen smitta spelar en väsentlig roll för Sars-CoV-2-transmission, särskilt i dåligt ventilerade inomhusmiljöer”. Här blir försök att stoppa smitan i stort sett meningslösa, därför att skyddet skulle kräva både ett utomhusliv och ett så stort säkerhetsavstånd mellan människor, att tillvaron i stort sett slutade fungera. Detta gäller emellertid inte för tropiska klimat, eftersom starkt solljus dödar viruset. Det kan vara en av förklaringarna till att Thailand drabbats så lindrigt.

Är det sant att covidspridningen är luftburen – vilket inte är en åsikts- utan en kunskapsfråga – så kan Sverige och alla andra drabbade länder slopa i stort sett alla de inskränkningar i medborgarnas liv, som nu gäller, med undantag för rekommendationen att stanna hemma och inte träffa någon alls. Särskilt idiotiska blir de masstester som nu läggs så stor energi på. Undantaget är äldreboenden, som jag ska återkomma till. Därmed skulle man dels slippa skadorna på arbetslivet, med de stora ekonomiska och sociala konsekvenser det medför, dels avbryta marschen mot ett totalitärt samhälle, med hård myndighetskontroll av medborgarna. När den övervakningsteknologi som covid driver fram väl installerats, är det frestande att behålla och använda den också i andra sammanhang.

Nu till en annan fundering, som jag vill koppla samman med den ovan. I Main Stream Media sätts allt hopp till de vaccin som snart finns på marknaden. Däremot har jag inte hittat något skrivet om hur man kan stärka immunförsvaret, främst genom att äta D- och C-vitamin. Om hur man ska skydda sig på egen hand finns det dock mycket att läsa på nätet. Kan det möjligen vara så att här blivit en särskilt olycklig uppdelning? Bara för att alternativmedia skriver om hur man stärker immunförsvaret, så tar man inte upp det i main stream media? Vilken är annars förklaringen?

Så här skriver till exempel en Per Melin om möjligheten att stärka immunförsvaret:

Naturlig ekologisk mat, eftersom denna innehåller mer stärkande näringsämnen och mycket effektivare än den vanliga förgiftade maten hjälper kroppens att skydda sig mot smitta. Det är viktigt med en individanpassad kost som man tål och mår bra av. Undvik raffinerade produkter som försämrar kroppens immunförsvar och förbrukar mycket näringsämnen, till exempel vitt socker och vitt mjöl.
Ekologisk svart kumminolja eller quercetin eller hydroxyklorokin eller grönt te som var och en är jonoforer med förmågan att släppa in zink i cellerna. Väl inne i cellen så förhindrar zink virusets replikering och bromsar på det sättet sjukdomsförloppet.
Ett bra intag av zink. Tänk på att vid höga doser zink balansera med lämplig dos koppar, så att kopparbrist inte uppstår. Vid intag över längre tid bör förhållande mellan zink och koppar vara 10-30 gånger mot 1.
Bra nivåer i kroppen av D-vitamin har visat sig minska risken för covid med över 90 procent. Sola hela kroppen utan att bränna dig. Komplettera med viltfångad fet fisk ifrån havet, helt naturligt ekologiskt kött och vid behov högkvalitativt tillskott med vitamin D3.
Bra intag av vitamin K2, vitamin A och magnesium för att optimera kroppens ämnesomsättning av vitamin D3.
Bra nivåer i kroppen av C-vitamin ifrån mat och kosttillskott.

Det förefaller som rätt kost och rätt dos av vitaminer, mineraler och spårämnen kan stärka immunförsvaret och reducera skadorna av att bli drabbad av covid så pass, att samhället inte behövde göra drastiska ingrepp i medborgarnas liv. Per Melin är inte den enda som skriver om detta. Mitt problem, när jag läser detta förslag, är att jag inte vet om detta verkligen är sant. Är Per Melin en virusforskare i världsklass eller en snurrpelle?

Enkelt uttryckt så vill jag veta om jag som enskild medborgarna kan förhindra att jag blir dödligt eller allvarligt sjuk om jag smittas. Här skulle skolmedicinen kunna ta vid och här kunde medierna också pressa på, istället för att sätta allt sitt hopp till det som i dessa kretsar kallas för ”Big Pharma”. Ju mer jag tänker på detta, ju mer upprörd blir jag. Om det genom diverse vitaminintag och rätt föda på ett avgörande går att lindra eller till och med stoppa sjukdomsförloppet, varför får vi inte läsa om detta? Varför slås det inte upp på pressens löpsedlar? Det skulle nog sälja kvällspressen till och med ännu bättre än de återkommande ”nyheterna” om hur man ska kunna bli smal och vacker.

I synnerhet för äldrevården, där covid gått fram som en dödens slåttermaskin, skulle det ha varit en enkel sak att bygga upp de boendes immunförsvar, mycket enklare än för dem som inte bor på någon myndighetskontrollerad institution. Till och med att sola sig hade varit möjligt. Det finns ju solarier!

Ovanstående frågor tror jag att en majoritet av medborgarna skulle kunna instämma i, att de är av första rangen. Viktiga frågor som kräver vetenskapliga och tillförlitliga svar. Och ändå är det tyst i offentligheten. Varför?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Thailand och covid-pandemin

När detta skrivs, den 20 november, har Thailand sammanlagt 3.888 bekräftade fall av covid och 60 döda. Detta i en befolkning som är sex gånger större än den svenska. Ett diagram som jämför pandemin i Sverige och Thailand ser ut som nedan, varvid den röda linjen är Thailand.

[image error]

Det finns bara ett till land i världen som med samma effektivitet har förhindrat pandemin och det är Nya Zeeland, men då ska man betänka att villkoren skiljer sig. Thailand är inte något avlägset öland – Kina är ett grannland och det lär vara så att den första bekräftade covid-smittade utanför Kinas gräns, var just i Thailand.

Svenska media berättar inte om hur pandemin förhindrats i Thailand, utan föredrar att lyfta fram att Thailand är en diktatur, liksom de håller viss koll på uppror – just nu är det oroligt i Bangkok. Studenter demonstrerar, både för demokrati och mot det oerhört mäktiga kungahuset. Dessa demonstrationer återkommer snart sagt varje år. Det är klart att det är önskvärt med demokrati, republik och fria val i Thailand, men just nu borde det vara mer intressant att söka besvara frågan vad Thailand gjorde, och som visade sig vara så effektivt.

När pandemin i början av året blev känd befann jag mig i Thailand, närmare bestämt i Trang, en liten stad nära men ändå utanför de stora turistorterna. Jag och min yngste sons familj bodde där i ungefär tre månader kring jul och nyår. Redan i februari, kanske rentav i januari, var risken för en pandemi känd och folk började gå med munskydd. Ganska snart sattes bemannade kontrollstationer upp till det stora köpcentrat Robinsons i Trang. Vi som gick in och ut måste sprita händerna och det kollades med termometrar mot pannan att vi inte hade feber. Snart spreds också en app – för att få gå in på Robinsons så måste man registrera sig med mobilen.

När vi i början av mars skulle flytta tillbaka till Koh Lanta, där vi vanligtvis bor, korsade vi gränsen mellan två regioner – den ena Trang och den andra Krabi. Ungefär samtidigt förbjöds thailändarna från att röra sig mellan olika regioner och det sattes upp bevakade gränskontroller. Vi tilläts att åka in i Krabi, men först efter att det kontrollerats att ingen hade feber och vi kunde visa att det var i den regionen vi bodde. Däremot tilläts vi inte att åka tillbaka till Trang, för att hämta resterande tillhörigheter i det hus vi hade hyrt och nu lämnat. Att försöka argumentera med thailändsk polis i sådana frågor är meningslöst. Antingen kan man visa papper på att man har rätt att passera regiongränsen eller så kan man inte och har man inte rätt handlingar, så hjälper inga som helst argument. Min son Frasse säger ibland att thailändarna är pappersfascister och jag är böjd att hålla med honom.

När vi därefter med färjan tagit oss vidare hem till Koh Lanta, så var vi i praktiken fångar på ön. Vi tilläts visserligen att lämna ön, men då inte ta oss tillbaka. Sedan kunde vi inte ta oss vidare från Krabi, den region som Koh Lanta tillhör, i varje fall inte om vi inte hade några papper som visade att vi hade den rättigheten – och det hade vi inte.

På semesterkobben hade det kanske funnits några fall av covid, ingen visste riktigt – det var rykten. Det hindrade inte att varenda affär införde tempkontroll och spritning av händerna innan någon tilläts gå in och köpa det nödvändiga. Också infördes utegångsförbud efter klockan åtta om kvällarna. Man fick inte heller köpa någon alkohol och alla restauranger stängdes. Några erbjöd hämtmat. Det säger sig självt att turismen tvärdog och den är lika död när detta skrivs. Den stenhårda hanteringen har haft skrämmande konsekvenser för ett land vars BNP till tjugo procent består av inkomsten från turismen, men uppenbart har detta inte bekymrat Thailands premiärminister Prayuth.

Jag hade tänkt åka tillbaka till Sverige den 15 april. Det gick inte därför att lika effektivt som Thailand hade stängt till om sina regioner, lika effektivt hade de stängt gränsen mot omvärlden. Jag misslyckades tre gånger att lämna Thailand, innan jag slutligen klarade det, i början av juni. Det fanns enstaka flyg till Europa men först måste jag ju ta mig till Bangkok.

I maj lättade bestämmelserna något, det blev möjligt för oss att åka till Trang och hämta resten av våra tillhörigheter i det hus vi hade hyrt. Jag köpte min tredje flygbiljett till Sverige och lyckades den 1:a juni komma med ett flyg mellan Krabi och Bangkok. Där tog jag in på ett hotell, i väntan på att mitt i natten få flyga till Sverige, över Wien med Austrian Airlines. Jag hade glömt att det rådde lockout i Bangkok efter klockan elva på kvällen och på hotellet hade de inte påmint mig. Det var nyöppnat och lite taffligt skött av personal som nästan inte kunde ett ord engelska. Jag misslyckades med att ta mig till flygplatsen. Ingen ville riskera ett fängelsestraff. Inte ens polisen, som jag fick kontakt med, ville skjutsa mig. Så jag blev kvar i tre dygn till i Bangkok, innan jag med ett annat flyg kunde ta mig till Sverige.

Min son frågade mig om jag verkligen hade tänkt igenom det hela – att under stort besvär och till betydande kostnad lämna ett land där covid var under kontroll och näst intill icke-existerande för att ta mig till ett land där sjukdomen löpte amok. På det hade jag väl inget riktigt bra svar, annat än att jag ville åka ”hem”.

I början av oktober i år började jag undersöka om det gick att få visum till Thailand. Nej, det fanns inga möjligheter. Men i slutet av månaden öppnades en dörrspringa för långtids-boende, som kunde uppbringa alla de papper som behövdes, inklusive ett läkarintyg på att varken lida av elefantiasis, lepra, TBC eller syfilis i tredje stadiet (jag skämtar inte, det är sant!). Kunde jag hitta en läkare som ville skriva på ett sådant intyg? Jag hade lite tur och fick det faktiskt på min vårdcentral. Sedan måste jag vara helförsäkrad mot covid, vara negativt covidtestad senast 72 timmar före avfärd, ha ett läkarintyg på att jag var ”fit to fly” plus ha ett bokat rum på ett av de specialhotell i Bangkok, inrättade för covidkarantän, där jag nu befinner mig. Sanslöst många intyg, alla på engelska, i original och underskrivna, också ett från belastningsregistret, som visade att jag var ostraffad. Jag måste också visa att jag hade en tillräcklig inkomst.

Alltnog, jag samlade ihop alla intyg, köpte flygbiljett, förskottsbetalade covidhotellet och fick verkligen visum.

Väl framme i Bangkok, tillsammans med en gles skara andra resenärer – detta var ingen flygtur som Qatar Airways tjänade några pengar på – startade nya kontroller av personal i skyddsdräkt, munskydd och visir – ungefär som jag tror att det ser ut på en svensk intensivavdelning för svårt covidinsjuknade. Alla handlingar granskades på nytt noggrant av personal i full skyddsutrustning. Hade jag missat ett enda av alla de behövliga dokumenten så hade jag antagligen inte släppts in. Att vi var farliga smittbärare stod utom allt tvivel. Nå, jag klarade även denna passage och fraktades till mitt covidhotell i specialtaxi med plexiglasskydd mellan fram- och baksäte i taxin (gissa var jag satt).

[image error]I dag är det femte dagen och det återstår nio dagar av min stenhårda karantän. Min son med familj befinner sig i en lägenhet en kvart från mitt hotell, men att de skulle få hälsa på mig, det finns inte på kartan. Maten levereras utanför dörren, varför personalen ringer på och prasslande springer bort i sina skyddskläder. Morgon och kväll måste jag rapportera min temperatur. Mitt rum städas inte under den första veckan. Det ligger tjock plast över den heltäckande mattan och också fjärrkontrollen till teven är inplastad. Jag får varken ha alkohol på rummet eller röka och det finns ingen balkong, från vilken mina virusar kan trilla ner i thailändska skallar. När jag släpps ut, så väntar dock ett rätt fritt liv, även om det fortfarande är munskyddskrav i Bangkok.

Thailändarna får betala ett högt pris för att slippa pandemin, i synnerhet de som lever av turismen. Men till skillnad från Sverige där covid utlöser skärpta restriktioner först efter att ha tagit många tusen liv, så har Thailand sluppit från pandemin. Om priset var och är för högt kan jag inte avgöra, men till skillnad från Sverige med sina pratande och handlingsförlamade politiker och myndighetschefer, så har det visat sig att diktaturens hårda nypor skyddat befolkningen. Inte så mycket snack, men djävlars vilken verkstad!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Har du mailat mig i veckan och inte fått något svar?

Jag befinner mig i Bangkok och sitter inlåst på ett karantänshotell. Min ordinarie mail strular. Har du försökt nå mig men misslyckats, gör ett nytt försök på koarnstberg@gmail.com. Det är just nu den enda av mina mailadresser som fungerar.

Karl-Olov Arnstberg

Partiernas makt

[image error]

Söndag kväll den 12 oktober var det partiledardebatt i SVT. Jag hade inte tänkt titta, eftersom dessa strängt formelbundna ”språkspel” stämmer ner mitt humör. De politiska ledarna är skickliga i att manövrera i sin gemensamma verklighetsbubbla, men de vänder ryggen mot det Sverige som jag lever i. Nå, jag såg och jag plågades därför att:

Partiledarnas allt överskuggande mål är inte att bygga/vidmakthålla ett bra samhälle utan att fånga väljare. Det viktiga för politikerna är inte ansvarstagande och kloka beslut utan att bli valda/återvalda.
Debatten är indelad i fristående teman: jobben, migrationen, kriminaliteten, segregationen, klimatet etc. Dessa relateras inte till varandra. Politikerna undviker framför allt i det längsta att se att migrationen är ”alla problems moder”.
Partiledarna är bundna av sina respektive politiska program och av hur de ska relatera till konkurrerande politiska partier. Aningen tillspetsat: De är ”partipapegojor”. Vissa saker måste de säga. Annat får de inte säga. De kan heller aldrig erkänna att en politisk motståndare har rätt, eller har en bättre förståelse av den politiska fråga som avhandlas.

I regeringsformen – vilket är liktydigt med Sveriges grundlag – står det att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.” Riksdagens ledamöter väljs geografiskt, de ska representera olika delar av landet. Men de ska också tillhöra ett politiskt parti, som för att kunna ta plats i riksdagen måste locka minst fyra procent av väljarna.

Allt detta är givetvis välbekant men vad som i allmänhet inte uppmärksammas är att det finns en inbyggd konflikt, eller konkurrens. Noga bestämt är det tre roller som riskerar att hamna i konflikt med varandra:

Regional väljarrepresentation
Partitillhörighet
Individuell övertygelse

Rangordningen ovan är ingen slump. Det mest demokratiska – i den betydelse att det är den kortaste vägen till väljarna – är givetvis den regionala väljarrepresentationen. Så ser det emellertid inte ut i den svenska demokratin. I Sverige har partierna roffat åt sig hela potten. Det är mest en teknikalitet var de riksdagsledamotskandidater bor någonstans, som respektive partier vill placera på valbar plats. Och deras personliga övertygelse är med partiets ögon närmast en störning. En riksdagsledamot ska till hundra procent representera sitt parti och absolut inte något annat. Socialdemokraterna och sverigedemokraterna – förmodligen också de andra riksdagspartierna – tvingar sina kandidater till riksdagen att skriva under en lojalitetsförsäkran.

En konsekvens är att riksdagen, som enligt regeringsformen har till uppgift att kontrollera och granska regeringen, inte fungerar särskilt bra. Som bekant ingår partierna taktiska koalitioner som – när det behövs för att säkra regeringsmakten – totalt ignorerar väljarnas önskemål. Januariöverenskommelsen är inte det enda exemplet.

Nu kan man naturligtvis tänka sig att ett parti bärs fram av en folkrörelse och på så sätt har sin demokratiska legitimitet säkrad. Så var fallet med socialdemokraterna, i synnerhet på 1930-talet. Men i dag är det väl bara ett parti som har den uppbackningen. Det är inte socialdemokraterna utan sverigedemokraterna. Det är tänkvärt – för att inte skriva skrämmande – att det riksdagsparti som har den mest aktiva folkopinionen bakom sig, av de övriga partierna betraktas och påstås vara odemokratiskt, till och med fascistiskt, eftersom dess framgång beror på att de anser att massinvandringen skadar och skadat Sverige – vilket i sak är helt korrekt. Påståendet om fascism är ohederligt och djupt kränkande i dubbel bemärkelse, eftersom det ju måste ju innefatta de väljare som står bakom.

Är det så att en vald ledamot inte lever upp till partiets förväntningar, så kan han eller hon uteslutas och blir då en ”politisk vilde” i riksdagen. Partierna kan visserligen utesluta partimedlemmar men de kan inte sparka riksdagsledamöter, eftersom dessa formellt sett är tillsatta av väljarna och inte av partierna. Det är till och med så att en riksdagsledamot inte får lämna sitt uppdrag utan att riksdagen har sagt ja till det. Det finns alltså en skyldighet att stanna kvar och fullgöra sitt uppdrag, eller som det heter: En ledamot ska fritt och obundet kunna utöva sitt uppdrag.

Däremot kan partierna givetvis förhindra att misshagliga riksdagsledamöter blir återvalda. Men under den tid de tillåts sitta kvar kan de alltså följa sin inre röst, alternativt helt och fullt representera sin bygd, det vill säga sina väljare. I den meningen har politiska vildar möjlighet att fungera mer demokratiskt än sina partibundna kollegor. Tyvärr brukar de vara mest intresserade av att fortsätta att lyfta sin lön, men det händer att de utnyttjar sin frihet för att göra insatser som annars inte hade varit möjliga. Anna Hagwall uteslöts 2016 ur sverigedemokraterna, efter att hon helt korrekt i en motion ifrågasatt familjen Bonniers mediadominans. Hon skrev: ”Ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media”. Det där med etnisk grupp vändes mot henne och påstods vara antisemitism. Hon fortsatte emellertid sitt arbete i riksdagen och bjöd bland annat till riksdagshuset in föreläsare över temat ”Yttrandefrihet”.

Sverigedemokraterna, och säkert också andra partier, förbjöd sina riksdagsledamöter att bevista en så dubiös föreläsningsserie. Så mycket var yttrandefriheten värd för partierna.

Att Sveriges politiska partier innehar all makt och inte drar sig för att missbruka den, visas också av hur folkomröstningar hanteras. Länder som Schweiz, Italien och Australien anordnar ofta bindande folkomröstningar. Italien hade åren 1970 – 1995 så många som 39 beslutande folkomröstningar, många på initiativ av folket. Danmark, Irland och Frankrike, har beslutande omröstningar i grundlagsfrågor.

Sverige har alltsedan 1922 och den första folkomröstningen om rusdrycksförsäljning bara haft fem nationella folkomröstningar. Den senaste var om EU-medlemskapet 1994. Observera att i Sverige är folkomröstningar inte bindande, vilket innebär att politikerna oavsett resultatet kan bestämma hur de vill hantera den politiska fråga som ledde till en folkomröstning.

Två av de folkomröstningar som anordnats i Sverige – pensionsomröstningen 1957 och kärnkraftsomröstningen 1980 – fick tre istället för två alternativ, för att säkra en önskad valutgång. Något sådant har inte förekommit i något annat västeuropeiskt land under efterkrigstiden. Forskare har varit mycket kritiska. Dessa manipulationer har framstått som en föga hedrande svensk specialitet.

Ser vi till kommunala folkomröstningar så är det ännu värre. På nittiotalet anordnades sådana i ett fyrtiotal kommuner, men i inget av fallen tillmötesgick kommunalfullmäktige önskemålen. Över 150 folkinitiativ resulterade i 15 folkomröstningar mellan 1994 och 2011. I övriga fall beslutade fullmäktige att avslå initiativet och att inte genomföra någon folkomröstning.

Observera att bindande folkomröstningar är det viktigaste korrektivet till de politiska partiernas makt. Men som sagt, inte i Sverige. Det är därför direkt konstigt att i olika klassningar av länders demokratiska system brukar Sverige hamna bland de fem första. Jag kan undra vad det är de egentligen mäter för något?

Eller, jag vet det. De trasslar till det för sig genom att bland annat ta upp ”mänskliga rättigheter”. Och nationellt har ju svenska politiker haft framgång med påståendet att den som inte tror på dogmen om människors lika värde är odemokratisk. Men kära bloggläsare, låt er inte förvillas! Hur angeläget det än är med jämlikhet, mänskliga rättigheter etc. så handlar demokrati om makt, folkets makt och ingenting annat. I Sverige innehas den egentliga makten av de politiska partier som alltmer börjar likna sekter. Det är inte demokrati.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Rädda Sverige?

[image error]

Våra politikers kanske främsta argument för mångkultur och massinvandring är att det är berikande. Med många kulturer blir Sverige ett roligare och intressantare land att leva i. Ibland används olika länders kök som en analogi. Det är bättre med många olika goda rätter än enbart svensk husmanskost! Eller man kan jämföra med brödsorter. Den svenska sirapslimpan och knäckebrödet mår bra av kompletteringar.

Detta sätt att jämföra är vilseledande. Ett land med många kulturer är liktydigt med ett land med många problem. Gängbrottslighet, kriminella klaner och bidragsbedrägerier, för att nämna åtminstone tre av de frågor som nu står högt på den politiska dagordningen, är företeelser som tydligt kan kopplas till invandringen. Men det finns en ännu mer dramatisk fråga som ännu inte ens skymtar i systemmedia, nämligen att på sikt riskerar svenskarna att förlora kontrollen över sitt eget land. Vi blir alltså inte kompletterade, vilket den mångkulturella ideologin handlar om, utan vi blir utbytta.

Den finske systemanalytikern Kyösti Tarvainen har visat att om 45 år kommer vi etniska svenskar, om det fortsätter som i dag, att vara en minoritet i vårt eget land, i förhållande till immigranterna och deras barn. Vi kommer också att ha en betydligt högre medelålder än immigranterna – det vill säga väldigt många svenskar kommer att vara pensionärer, vilket ger ett underläge. Och om 80 år kommer muslimerna att vara lika många som de etniska svenskarna. Med andra ord: Får de politiker som nu sitter vid makten hållas, ser de till att Sverige inte särskilt länge till förblir svenskarnas land. Varför? Det enklaste och förmodligen sannaste svaret kan ges med tre ord: okunnighet, inkompetens, godhetssignalering.

Nu skulle man kunna tro att landets journalister, intelligentia och opinionsbildare satte klackarna i marken istället för i taket, men så är det som bekant inte. Så länge som media inte diskuterar detta, så får massinvandringen bara rulla på. T.o.m. oktober har Sverige i år beviljat 75 460 uppehållstillstånd.

Dock växer det folkliga motståndet. I den senaste Sifomätningen vill 19 procent av de tillfrågade att Sverige ska fortsätta ta emot lika många flyktingar som tidigare, medan 58 procent vill att Sverige tar emot färre flyktingar än i dag. Då bör man observera att Sifo och medierna använder det vilseledande flyktingbegreppet. Jag undrar hur procentsatserna hade sett ut om de istället hade använt ett neutralt begrepp som invandrare, asylsökande eller migranter. Och för att ta ännu ett steg, om de också hade förklarat att en majoritet av dessa inte alls förtjänar att betecknas med det hjärteknipande ordet flykting. Över 90 procent saknar sedan åtminstone ett årtionde passhandlingar i original. De är välfärdsmigranter, alltså människor som utan flyktingskäl söker sig till ett bättre land och därmed ett bättre liv. Om medborgarna hade detta klart för sig, hur hade siffrorna då sett ut? Och hur hade det sett ut om de hade fått veta att anhöriginvandringen är det drivhus i vilket både assistansbedrägerierna och klanerna växer?

Som jag ser det finns det tre argument för att bryta den demografiska process, som leder till ett folkutbyte:

Sverige är vårt land, det får ingen ta ifrån oss.
Sverige är svenskarnas land
Sverige blir ett sämre land

Det första argumentet låter lite barnsligt med sin stenhårda gränsdragning mellan mitt och ditt, men det är antagligen det starkaste argumentet. Även om det går att bygga upp en vacker retorik om öppna gränser och att ett land tillhör alla, så är äganderätten på riktigt. Krig handlar om detta – det är framför allt länder, territorier och mark som erövras respektive förloras. Många, kanske alla, av världens stora konflikter utgår också från äganderätt. Segrarmakterna gav Israel åt judarna efter andra världskriget, land som palestinierna ägde. Som bekant har det utlöst flera krig, dock utan att frågan lösts. Folkmord begås och inbördeskrig startar, i konkurrensen om vilka som äger och kontrollerar de territorier som vi kallar för nationer och länder.

Territoriell äganderätt handlar bokstavligen om liv och död. Därför är antagligen det största sveket den politiska klassen kan begå mot sitt eget folk, att inte säkra deras födslorätt till landet. Det finns nog ingen större förlust svenskarna kan göra, än att förlora sitt land. Jag tror faktiskt att, om man jämför med individuella förluster, så är det liktydigt med att förlora livet. Ett folk som har förlorat sitt land, har som folk förlorat sin enda riktigt oersättliga ägodel.

Det andra argumentet låter som det är ungefär samma tanke som i det första argumentet, men jag vill här lyfta fram att jordklotet i dag är fullständigt indelat i olika länder som av sina ledare, alldeles oavsett om dessa är demokrater på riktigt eller bara till namnet, försvaras med näbbar och klor. Det må vara att det ekonomiska flödet och produktionen i hög utsträckning är globala fenomen, men det gäller absolut inte för territoriell makt. Mångkultursretoriken och globaliseringsideologin har inte något fotfäste i verkligheten, när det gäller territoriell kontroll och äganderätt. När detta skrivs är Turkiet och Grekland näst intill beredda att gå i krig, därför att länderna är osams om var gränsen mellan respektive territorialvatten ska dras.

Det tredje argumentet är av ett annat slag. Medan de två första handlar om ägande och identitet, så är detta tredje resonemang sakligt, ja till och med krasst. Vilket har mänskligheten störst glädje av, Sverige som ett land befolkat av sekulariserade svenskar, eller Sverige som ett mångkulturellt land, kontrollerat och dominerat av muslimer?

Makteliten är väldigt engagerade i den så kallade Sverigebilden, det vill säga hur omvärlden uppfattar Sverige. Under efterkrigstiden var det en stolt och entydig bild: Sverige, världens modernaste land. Sverige, som den tredje vägen mellan kommunism och kapitalism. Sverige, välfärdslandet. Och sedan den i dag mer kontroversiella: Sverige, den humanitära stormakten.

Detta är den bild som våra ledande politiker av lättförklarliga skäl vill behålla, inte minst därför att när de reser runt i världen, vill de naturligtvis vara stolta över det land som de styr, inte behöva skämmas. Men det tränger fram en annan bild: Sverige det välfärdsland som havererade på grund av massinvandring. Till och med Donald Trump lyfte fram Sverige som ett varnande exempel. Sverige, ett land med bilbränder, ett förlorat våldsmonopol, gängbrottslighet, bidragsfusk, förnedringsvåld etc. (Herregud, den här listan skulle jag kunna göra nästan hur lång som helst).

Världen har i dag ungefär 190 länder. Den brittiska tidskriften The Economist mäter i ett demokratiindex tillståndet i 167 av dessa.

Ett antal småstater, från Andorra över Lichtenstein till Vatikanstaten, har lämnats utanför. Länderna delas in i fyra kategorier: fullvärdiga demokratier, demokratier med anmärkningar, hybridregimer och auktoritära regimer. År 2019 klassas 22 länder som fullvärdiga demokratier, 53 som auktoritära.

Tänk er nu att Sverige byter plats, från högsta till lägsta klassen: ”Sverige som demokrati” blir ”Sverige som religiös diktatur”. Vem har glädje av det? Ingen! Absolut ingen! Inte ens de muslimer som i dag söker sig till Sverige, därför att de tycker de egna länderna är så mycket sämre. Inte bara Sverige, utan världen blir svårare och sämre.

Det är visserligen det svagaste av argument, men det är sådant som politiker verkar reagera på: Ägna er inte bara åt det hopplösa företaget att försöka bevara den gamla Sverigebilden. Lyft också blicken och se vart er politik leder: När ni tar ifrån svenskarna deras land, så omvandlar ni också Sverige till ett skitland. Redan nu borde ni skämmas när ni rör er bland världens ledare, men om ni inte gör ett politiskt lappkast med avseende på invandringen kommer det att bli mycket värre. Också för er.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Läktarbeteendet

[image error]

Som de flesta vet, reagerar fotgängare olika när bilisterna – som lagen föreskriver – stannar vid ett övergångsställe för att släppa över dem. Jag tycker mig kunna urskilja fyra sorter:

De som med gester visar att man inte ska stanna, utan bara åka vidare, så att de i lugn och ro kan korsa gatan, utan att bli stressade av en väntande bilist. Eller så är de bara överdrivet artiga. De tycker det är fel att ”stora du” ska stanna för ”lilla jag”. Detta är inte en särskilt vanlig sort, men den finns.
De som med ögonkontakt, en nick eller annan gest, visar sin uppskattning. Detta är ofta äldre personer och ett beteende som snarare är avklingande än på tillväxt.
De som utan att bevärdiga den väntande bilisten ens med en blick, korsar gatan. De är i sin fulla rätt att gå, de vet om det och de vet också att de som stannar inte gör det av hygglighet utan därför att lagen tvingar dem till det. Därför finns det ingen anledning att visa sin tacksamhet. Särskilt vanligt bland unga människor, som aldrig upplevt något annat system.
De som rent allmänt verkar vara förbannade på bilister och inte betraktar detta med att de utnyttjar sitt företräde som någon anledning till att röka fredspipa. Det händer att de blänger eller med någon gest visar sin ilska, men oftast är det mindre tecken det handlar om. För den bilist som sitter och följer dem med blicken är dock kroppsspråket avslöjande. Beteendet vanligare bland kvinnor än män.

Exemplen på hur samhällets lagar och direktiv resulterar i anpassningar och beteendeförändringar, kan göras hur lång som helst och jag funderar över det ibland, i synnerhet när jag ogillar eller retar mig på hur folk bär sig åt. Och givetvis tvärtom, när medmänniskor visar tillit redan i inledningen. Exempelvis finns det ett ”svenskt” beteende som jag sätter väldigt högt och också för egen del tillämpar. Det syns särskilt tydligt när man gör affärer med varandra. Ska jag sälja min bil för att köpa en ny, berättar jag för köparen vad som är trasigt eller kan vara svagheter. Jag är en ärlig och till och med lite dum svensk som inte vill luras, även om jag skulle tjäna en eller annan krona på det. Det har med självsynen att göra. Det är viktigt för mig att känna mig som schysst medmänniska. Dessutom förhindrar det att otrevliga situationer uppstår, med exempelvis en ilsken köpare som återvänder och hotfullt kräver det ena eller andra. Detta är emellertid ingenting som jag särskilt överväger utan ”så gör man bara”. På samma sätt kan jag också bli bemött, när jag köper en bil. Det kanske ska tilläggas att det självklart inte är ett specifikt svenskt beteende, men däremot vill jag hävda att det är rätt typiskt för svenskar. Utan att gå djupare in på frågan, så tror jag att detta beteende har sina rötter i den kristna moralkoden.

Som jämförelse, att vara ärlig och informativ gäller inte när man ska köpa eller sälja bil i Thailand. Varför ska man för någon som man aldrig träffat tidigare berätta sådant som är till nackdel för en själv? Det är både idiotiskt och obegripligt. Man behöver ju inte direkt luras, men man håller käften om det som kunden inte upptäcker själv.

Så finns det naturligtvis annat ”typiskt svenskt” som jag ogillar. Något jag vill lyfta fram och som jag flera gånger tidigare på bloggen varit inne på, är vad som skulle kunna kallas för läktarbeteendet. När något händer ingriper man inte utan ”tittar på”. Det gäller i högsta grad i trafiken, men jag tycker mig se det också i svenskens politiska beteende.

Under det senaste halvseklet har medborgarna fått göra en resa där politikerna genom en rad ideologiska beslut omvandlat ett etniskt homogent och ”snällt” samhälle med en arbetsam befolkning och snabb tillväxt, till ett mångkulturellt och högkriminellt samhälle som, på grund av den ökande försörjningsbördan, har en dyster ekonomisk framtidsprognos.

Var detta det samhälle medborgarna ville ha, om de i mitten av 1970-talet, då de första ödesdigra politiska besluten togs, fått se konsekvenserna? Absolut inte! Var det då ett samhälle som politikerna ville ha? Nej, lika lite som medborgarna. Till exempel ville Vänsterpartiet ha ett samhälle med öppna gränser, men de ville givetvis inte ha ett gangsterparadis. Att det ena ledde till det andra, kunde de ha förstått det? Ja, den hypotesen var möjlig att pröva. Det gick både att förutsäga och förstå att en sådan utveckling väntade Sverige, men det ville de inte, därför att ett samhälle med öppna gränser låter ju så bra. Det tycker de nog för övrigt fortfarande, i sällskap med Miljöpartiet.

Och för samtliga riksdagspartier gäller, att de kunde ha tagit reda på vad den mångkulturella ideologin skulle resultera i för samhälle. Men de ville inte. Ytterst handlar det om en konflikt mellan ideologi och förutsättningslös realpolitik, med koll på konsekvenserna. Ideologin och den framväxande godhetsretoriken tilläts styra och som ett resultat blev Sverige det djupt problematiska samhälle det är i dag.

Självklart har också de politiska besluten alltid realpolitiska konsekvenser, också de som grundas i sådant som ideologiskt ”låter bra”. Alltid, utan undantag! Riksdagsledamöter och politiska partier som inte vill inse detta borde inte kunna väljas in i Sveriges riksdag. Det handlar därvid inte om att begränsa demokratin utan om att ställa några grundläggande krav, med avseende på politikernas kompetens. Tillsätts politiker som inte har koll på konsekvenserna av politiska beslut, så går det åt helvete, och det är precis det som det både har gjort och fortfarande håller på att göra.

Varför tog det så lång tid innan medborgarna på allvar ens började reagera? Sverigedemokraterna, som utgör den politiska protestens kärna, kom inte in i Riksdagen förrän 2010 och fick då inte mer än 5,7 procent av rösterna. Man kan naturligtvis se denna sena och tveksamma reaktion som ett resultat av att partiet regelmässigt brunsmetades av medierna, men det finns också något näst intill barnsligt förtroendefullt hos svenskarna, inför både mediernas rapportering och de politiska ledarnas förmåga att styra rätt. I grunden är det samma förhållningssätt som jag ville beskriva med bilköpsexemplet ovan. En majoritet av Sveriges medborgare tror ju faktiskt fortfarande att politikerna fattar kloka beslut och att medierna, i synnerhet Sveriges Radio och SVT, ger en korrekt redogörelse för sakernas tillstånd i Sverige. Patrik Engellau säger att svenskarna är myndighetsfromma.

Inte ens när medborgarna har förstått att Sverige är på väg mot en systemkollaps, så aktiveras de. Som det heter, knyter de näven i byxfickan. Och en majoritet av medborgarna stannar kvar på läktaren. Det vore dem lika fjärran att ingripa i politiken, som att kliva in i en operationssal och försöka instruera läkare och sköterskor om hur de ska göra sitt jobb.

En majoritet av medborgarna jobbar på och lever sina liv, som om det politikerna gör inte har med dem att göra. De fortsätter att drömma om att skaffa en bättre bil, en bättre bostad, kanske ett sommarställe? De allra mest förförda bland dem tror, att den debatt och insikt som växer utanför åsiktskorridoren handlar om konspirationsteorier, högerextremism och fake news. Det skulle aldrig falla dem in att gräva lite, för att se om denna uppfattning är korrekt, lika lite som de tränar sig i att skilja mellan vad som är viktig men ihjältigen information och vad som faktiskt är skräp.

Varför accepterar medborgarna alla de offentliga lögnerna som överheten serverar? Varför behandlar de politiker och opinionsbildare, som om det bara handlade om teater? Kan det vara så att de inte förstår att den förda politiken har konsekvenser också för dem själva?

Svenskarna förstår uppenbarligen inte att de har ansvar att ingripa och byta ut dessa politiker som på grund av inkompens och vilseledande ideologiska ideal, fortsätter med omvandlingen av ett bra samhälle till ett dåligt. Varför de inte gör det, är kanske den viktigaste av vår tids politiska frågor. Möjligheten ges ju vart fjärde år.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Politisering

[image error]

I lite olika sammanhang har jag markerat att jag ogillar ideologier – alla ideologier, utan undantag. Den främsta anledningen är givetvis att det inte finns någon ideologi som fungerar som bruksanvisning för ett bra samhälle. Därav följer tyvärr inte att det motsatta förhållandet gäller, att frånvaron av ideologi är en bra grund för samhällsbygget.

Nu blir det knepigt, därför att samtidigt som ideologier leder makthavare till katastrofala beslut – i de mest skrämmande fallen inbegripet folkmord – så verkar det inte gå att smida samman stora komplicerade samhällsbyggen utan att en ideologi finns i själva navet. Tydligast visar det sig genom religiösa ideologier, som kristendom och islam. För en tänkande varelse är detta sagor, men för det kollektiv som ett samhälle utgör, är de moraliska vägledare. Vad mera är: förmodligen är det nödvändiga berättelser. Det gäller också för politiska ideologier. Trots att de inte tål en vetenskaplig granskning, har de kraft att smida samman stora gemenskaper.

Den andra anledningen till mitt avståndstagande från ideologier är att jag anser att den som har tänkandet som yrke, inte bör ta den genväg som en ideologi erbjuder. Det blir som att försöka spela en pianokonsert med handfängsel på sig. Jag tror till och med att jag vill gå så långt som att påstå att den som ikläder sig rollen av den ena eller andra ideologins förespråkare, är lite dum i huvudet. För det är ju det man är, om man inte tänker: dum i huvudet. Givetvis är det ett fullt tillåtet mentalt tillstånd, men problematiskt, om man innehar en samhällsposition som förutsätter att man kan tänka.

Under en tid har jag intresserat mig för begreppet politisera. Att politisera är att lägga ett ideologiskt perspektiv på tillvaron. Det är ett intressant begrepp genom att sakna synonymer. Möjligen är kannstöpa en synonym, men det är ett ord som nästan bara är bekant för korsordsfantaster. Därav följer emellertid inte att politisera är något dunkelt begrepp. I ett synonymlexikon på nätet ges några exempel på hur ordet används:

Nu valde Moderaterna att försöka politisera själva verklighetsbeskrivningen på ett sätt som jag aldrig tidigare sett.
Att politisera ett fenomen som borde ske naturligt mellan människor riskerar att skapa haltande föreningar.
Genomgående vill de urskulda gärningsmännen och politisera våldet.
För borgerliga är det magstarkt att politisera det ytterst privata eller inteckna det som allmän egendom.
Vi kan välja att tiga och låta de mörka krafterna fritt politisera idrotten för sina egna ljusskygga syften.

Observera, detta är inte mina exempel utan synonymordbokens, och de är samtliga negativa! Det verkar med andra ord inte finnas något som är bra med att politisera. Inte ens i det första exemplet är det positivt – till och med politiker borde avhålla sig från att politisera. Sätt detta i relation till den politisering som i synnerhet efter millennieskiftet likt ett virus drabbat inte bara politiken utan också media och myndigheter. Den färgar till och med de invektiv som “de politiserade” riktar mot oss, som kastar ljus över och protesterar mot politiseringen. Då kallar de oss för högerextrema, nazister och fascister. Hej och hå! Däremot blir vi aldrig beskyllda för att vara kommunister. De politiska kolportörerna har antagligen någon slags magkänsla för att det skulle slå tillbaka på dem själva.

Denna politisering av samhället är anledningen till att Sverige emellanåt kallas för DDR light. Det var just det som kännetecknade DDR, den genompolitiserade tillvaro där inte ens idrotten fick vara i fred utan måste fuskas med, så att resultaten visade att kommunismen var den bästa samhällsideologin.

Här möter vi också ett av mediernas många tillkortakommanden. Vi dissidenter är på det klara med hur de mörklägger och censurerar, samtidigt som de lyfter fram det som med vänsterpolitiska glasögon ses som attraktivt och föredömligt. Men det är långt värre än så. Genom att de själva är besmittade, så ser de inte politiseringen i andra sektorer av samhället som något anmärkningsvärt. I synnerhet gäller det rättsväsendet, där jag nästan aldrig i den offentliga debatten ser något utpekande av den politisering som pågår. Det är också glest med protester inifrån. Jag känner och känner till några domstolsjurister som är djupt upprörda, men de flesta ligger lågt. De vill ju inte riskera att mista jobbet.

En jurist som vägrar att hålla tyst och bara ”gilla läget” är åklagaren Michael Pleym på Ekobrottsmyndigheten i Malmö. Han har deltagit i olika debatter i sociala media och där, av språket att döma, varit starkt upprörd.

Ekobrottsmyndigheten beslöt sig därför för att undersöka om Michael Pleym utgjorde en säkerhetsrisk. Förra året gav de i uppdrag till ett säkerhetsföretag – SRS Security ABB – att kolla upp vad Michael Pleym faktiskt hade skrivit i kommentarsfälten på olika bloggar. Att det var en säkerhetsfråga är antagligen arbetsgivarens efterhandskonstruktion. Det som Michael Pleym utsattes för var en politisk åsiktskartläggning. Arbetsgivaren letade med stor sannolikhet efter något som kunde klassas som rasistiska uttalanden, och som kunde motivera ett avsked. Några sådana hittade emellertid inte SRS Security ABB.

För denna så kallade ”exponeringsrapport” – felaktigt klassad som konfidentiell eftersom den är registrerad i Ekobrottsmyndighetens allmänna diarium och därför kan begäras ut av alla och envar – debiterade de 18.750 kr, inklusive moms. Där kan man läsa:

Aktiviteten har varit varierande under den undersökta perioden men innehållet i kommentarerna och de teman som den anställde kommenterat har varit konstanta. Kommentarerna präglas av en misstro mot det demokratiska systemet i stort, en ilska gentemot kulturen hos den egna organisationen och nationalism. Alla de sidor kommentarer från den anställde upptäckts på har en liknande politisk inriktning med fokus på det svenska politiska systemets misslyckande och de präglas av politikerförakt. Majoriteten har tydliga inslag av islamkritik.

Jag har givetvis läst rapporten och kan konstatera att ”misstro mot det demokratiska systemet” är en felaktig slutsats, därför att den bygger på axiomet att nuvarande myndighetsutövning är demokratisk, något som i sig måste visas. Den korrekta slutsatsen är att Michael Pleym hyser misstro mot det politiska systemet.

Det är också anmärkningsvärt att begreppet nationalism används negativt. Även om det inte skrivs ut, så tolkas det regelmässigt som högerextremism. Observera också att politikerföraktet och islamkritiken i sammanhanget framstår som negativt. För mig är det tvärtom, det är den mentala hälsan som talar. För att anknyta till det jag skrev i den här krönikans inledning är den som inte är kritisk mot islam, och heller inte ser den politiska inkompetensen hos våra makthavare, och som en konsekvens därav föraktar dem, ”dum i huvudet”.

Michael Pleym pekar ut hur myndighetens politisering fungerar i praktiken: ”Att däremot gräva efter bevis om pedofili och barnäktenskap bland invandrare är emellertid inte rekommendabelt. Då sätter chefen, eller chefens chef, snart stopp för grävandet och låter dig förstå att dina vidare karriärmöjligheter blivit starkt begränsade, så ock din vidare löneutveckling.” Detta kommenteras i den konfidentiella ”exponeringsrapporten” på följande sätt:

Fler kommentarer på samma ämne, som kritiserar arbetsgivarens värdegrund återfinns. I övrigt behandlar den anställdes kommentarer om den egna arbetsgivaren främst jämställdhetspolitiken på arbetsplatsen. Den beskrivs som ”inledningen på ett matriarkat” och andelen kvinnliga chefer kritiseras av den anställde vid flera tillfällen.

Ett exempel på islamkritik är det som Michael Pleym skrev efter att två skandinaviska kvinnor hade halshuggits i Marocko: ”Jag ska istället ägna mitt resterande liv åt att i tal och skrift upplysa världen om de drivkrafter som får unga män att bete sig som underutvecklade och inavlade avskum”.

Dessa smakprov må räcka. Högt i tak är det inte på Ekobrottsmyndigheten i Malmö och förmodligen är det likartat inom rättsväsendet i resten av landet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.