Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 34

Demokratiberedskap

[image error]

I dag gästas bloggen av Gustav Kasselstrand och Sven Valerio, AFS (Alternativ för Sverige)

Coronaepidemin har påvisat stor oförmåga i det svenska samhället. Inte ens regimtrogen media har kunnat blunda för tillkortakommanden i äldrevården, avsaknad av beredskapslager, märkliga prioriteringar i sjukhusvården, m.m. Men det finns ett område man ignorerat: beredskap för att upprätthålla demokratiska beslutsprocesser, inklusive att hålla allmänna val. 

Många kommuner har, i överenskommelser mellan partierna, reducerat antalet närvarande fullmäktigeledamöter. Trots att ledamöterna är invalda i en viss ordning av oss väljare, reduceras de efter helt andra (per definition odemokratiska) kriterier, som ålder och hälsa. Att grundskolan kan hållas öppen, men att fullmäktige i Umeå kan inte hålla smittsäkra möten med 65 ledamöter, är förstås ett helt absurt och löjeväckande förhållande. 

Har man väl börjat fundera i termer av ”demokratiberedskap”, så landar man naturligt i en helt övergripande fråga: vad skulle hänt om epidemin sammanföll i tiden med riksdagsvalet? Ett val i Sverige genomförs enligt givna instruktioner i vallagen. Formuleringarna där medför att valet är en logistisk ansträngning av stora mått, där de mellanmänskliga mötena är omfattande. Beredskap för att hantera detta i en epidemi saknas helt och hållet.

För att den oinvigde skall förstå omfattningen på det hela, kan en beskrivning vara på sin plats. Det finns över 4000 vallokaler i Sverige. Varje kommuns valnämnd beslutar i vilken omfattning nämnden skall hjälpa partier med distribution av namnvalsedlar till vallokalerna. I god odemokratisk anda beslutar de flesta valnämnder att endast hjälpa de etablerade partierna, emedan nya partier får ombesörja logistiken själva. Det finns undantag, men de kommunerna är få till antalet. Tusentals människor kör ut valsedlar under förtidsröstningen och på valdagen. En hög andel vallokaler ser trängsel på valdagen. Det är allt annat än optimala förhållanden i en epidemi.

Har man så funderat på vad som skulle hända i valet under en epidemi, så är en följdfråga naturlig att ställa: går det att skjuta upp eller ställa in ett val p.g.a. en epidemi? Svaret är nej. Endast under krig kan sådant ske. Epidemi eller inte, valet måste genomföras. 

Men är det inte bara att expresstifta en lag, så är detta fixat? Kan man lagstifta om vuxenbarn från Afganistan från ena dagen till nästa, dessutom i strid med uppfattningen hos lagrådet, så borde väl allt vara möjligt? Nej, det går inte. Eftersom minst en grundlag måste ändras, krävs två riksdagsbeslut med ett val emellan. Tidigast någon gång 2022 efter valet, så kan riksdag eller regering ges möjligheten att under andra omständigheter än krig, ändra när val hålls.

Vill vi då ge regering eller riksdag möjlighet att ställa in val? Nej, knappast. De kommer endast använda ett sådant instrument i eget intresse. Vi har redan sett hur Stefan Löfven ville presentera resultatet av en utredning av regeringens hantering av coronakrisen, först efter valet 2022. Det vi dock kan göra nu, före valet 2022, är att ändra vallagen, så att röstningsprocessen blir robustare, rättvisare och säkrare, samt fungerar även under ansträngda förhållanden. 

Nu kan man förstås tycka att representanter för ett litet parti endast uttrycker ovan i eget intresse. Det är väl på sätt och vis sant, men åsikterna överlappar i stort med Valmyndighetens uppfattning. I april meddelade nämligen Valmyndigheten att myndigheten skickat en hemställan till regeringen, där man lämnar förslag på författningsförändringar. Sådana förändringar som är möjliga att genomföra före valet 2022. Ändringarna syftar till att ”minska problemen med nuvarande valsedelssystem till valen 2022”. Vi kan alltså slå fast att självaste Valmyndigheten anser att det finns problem med valsedelssystemet och att regeringen känner till denna myndighetens uppfattning. 

Faktum är att Valmyndigheten uttrycker sig uppseendeväckande rättframt och skarpt: ”För att säkerställa ett fortsatt högt förtroende för valsystemet och reducera de risker som dagens valsedelssystem orsakar föreslår vi nu förbättringar som är genomförbara redan inför valen 2022”.

Formuleringen kan endast tolkas på detta sätt: 1) Dagens valsedelssystem anses ha risker, 2) dess utformning är sådant att det undergräver väljarnas förtroende, samt 3) ändringar kan och bör införas före valet 2022. 

Valmyndigheten föreslår bland annat detta:

”Allt ansvar för framställning och tillhandahållande av valsedlar överförs till valadministrationen” och ”Valnämnderna får ett uttalat ansvar att tillhandahålla namnvalsedlar för samtliga partier som registrerat partibeteckning och anmält kandidater till aktuellt val”.

Det är alltså så att en av de ansvariga myndigheterna för valets genomförande, vilket är demokratins enda tvingande fördelning av folkviljan i Sverige (vi har få folkomröstningar och de är rådgivande), kritiserar valsystemet och föreslår regeringen betydande förändringar. Detta blir inte ens en gäspning i mainstreammedia. 

Är någon förvånad?

Gustav Kasselstrand & Sven Valerio

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Koka Groda II: Det svaga vi-samhället

[image error]

2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det andra av de fyra utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen. Det är kanske det mest framsynta, det enda jag ser direkt saknas är att HBT saknar ett Q.

Svenskar och invandrare – vilket är nästa steg? Ett övergripande svar är att en ny värld (som alltid) träder fram, och denna gång inte med ett enda stort svarsalternativ utan med ett antal delsvar. Det starka ”vi”, den känsla av samhörighet som är grunden till det svenska välfärdssamhället, faller isär i ett antal undergrupperingar och särintressen. Säkert finns den nationella identiteten i bakgrunden, som den kanske enda riktigt säkra hållpunkten, men den står rätt ensam. Först försvann religionen, därefter klasstänkandet som en modell för medborgarnas tolkning av det samhälle de lever i. ”Arbetarklass” är ett begrepp med smak av gårdagen och av dogmatisk vänsterpolitik. Det är begripligt att en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning i dag ser sig själva som medelklass.

När detta skrivs förefaller genus vara den viktigaste distinktionen och queerteori en viktig lins att betrakta livet genom. Vi är inte svenskar, inte människor utan män och kvinnor, kompletterade med diverse sexuella mellanformer. Inom politiken har myntats ett särskilt begrepp för dessa ”kompletteringsgenus”, HBT-frågor (homosexuella, bisexuella, transsexuella). Också politiken i sig verkar bli ett särintresse. Politiker rekryteras allt oftare ur släktklaner och de medborgare som är beredda att ägna sin fritid åt politiska uppdrag är en krympande skara. Samhället kommer allt tydligare att framstå som ett konglomerat av många ”vi:n” istället för ett gemensamt och starkt ”vi”. I det politiska maktspelet riskerar Sveriges medborgare i en framtid att företrädas av ett antal lobbyister.

För den som sätter likhetstecken mellan frihet och många valmöjligheter för individen är detta en lyckosam utveckling. Vår tids identitetsprocesser förverkligas via konsumtionsval och livsstilar. Själv tycker jag att dessa hart när oändliga valmöjligheter är ansträngande. Jag vill varken välja kön eller ens mellan alltför många TV-program. Jag vill också fortsätta med att vara klar över min egen identitet. Med det synsättet kan jag inte annat än beklaga att identitetsupplevelsen blir till en personlig angelägenhet.

Vad blir viktigt respektive oviktigt i ett samhälle där marknaden i en konkurrenssituation levererar de viktigaste svaren på frågan ”Vem är jag?”? Ett första konstaterande är privatismen och därmed att individen hamnar i fokus därför att det är individen som gör de flesta konsumtionsvalen. Ett andra är att konsumtionssamhället prioriterar symbolvärden, till skillnad från produktionssamhällets intresse för bruksvärden. Inom industrin märker man detta i intresset för varunamn. Det är inte ovanligt att ett företag tillmäter varunamnet ett högre ekonomiskt värde än den fabrik där produkten tillverkas. Och i samklang därmed: media får en allt större betydelse, därför att det är via media som symbolvärden distribueras. Ett av resultaten är vardagslivets estetisering.

Ytterligare ett drag i konsumtionssamhället är den aktive och egensinnige medborgaren, som på gott och ont slutar upp med att bete sig som en socialt solidarisk och lydig samhällsklient. Gränsen mellan vinnare och förlorare blir därvid en vattendelare. För vinnarna finns det fantastiska möjligheter till självförverkligande, medan förlorarna mest presenterar sig som en kostnad och en samhällelig bojsten. I produktionssamhället var det alltid möjligt att saluföra sina händers arbete, i konsumtionssamhället framstår stora befolkningskategorier som obehövliga eller rentav värdelösa, något som fångas in i termer som tvåtredjedelssamhället. Till konsekvenserna av konsumtionssamhället får man räkna att marginaliserade och därför föga samhällssolidariska grupper i allt högre utsträckning bejakar kriminalitet och våld.

Vad som också är tydligt är att centrum vinner över periferi, stad över landsbygd. Detta är ett globalt fenomen. Vid millennieskiftet kom för första gången någonsin fler människor i världen att bo i städer än på landsbygd. Landsbygden kan inte mäta sig med staden när det gäller utbudet av de varor, aktiviteter och nöjen som behövs i identitetsbygget. Symbolproduktionen är utpräglat urban.

Också segregationen är ett uttryck för konsumtionssamhället. I ett starkt vi-samhälle är det inte egendomligt att människor av olika slag lever tillsammans och i ett inbördes beroende. I ett svagt vi-samhälle tenderar de som kan välja, att söka sig till medmänniskor som är av samma slag. I USA breder det slaget av förorter ut sig som går under namnet ”Gated Communities”. Det började med att äldre människor och särskilda intressegrupper som exempelvis golfare valde att bo för sig själva. Men det har fortsatt. Hur många gated communities det finns i USA i dag vet jag inte, men när en uppmärksammad rapport publicerades 1999 fanns det mer än 30 000. Taggtråd, stängsel och vakter blir ett sätt att komma undan brottsligheten. Det handlar om skötsamma och goda medborgare, som flyr undan en omvärld som skrämmer dem och som de betraktar som alltmer förfallen. Samhällsansvaret blir för stort, de begränsar sig till att ta ansvar för sig själva och som en följd därav försvagas givetvis samhället.

Vad binder samman medborgarna i det svaga vi-samhället, om staten mister denna uppgift? Svaret är antagligen moralen. Ytterst handlar moralfrågor om individens relation till samhället. Moralen är ett starkt och tidlöst ”vi”, inte förankrat därute i stat och reglemente, utan i människors medvetanden, som en samvetets kompass och regelbok. Vår tids intresse för moral är med andra ord en identifikatorisk motkraft. Om vi alla kan förmå varandra att besvara frågan ”Vem är jag?” med att ”Jag är den som handlar rätt och ansvarigt” ter sig det starka vi:ets abdikation som mindre hotfull.

Frågan är bara om en sådan moralisk varelse är möjlig utan riktlinjer från vare sig politisk ideologi eller religion. Vi har haft en sådan situation tidigare i världen. Den franske 1800-talsförfattaren Gustave Flaubert konstaterade om det gamla Rom under perioden från år 50 f Kr till 180 e Kr att ”När gudarna inte längre fanns och Kristus ännu inte fanns, var det ett unikt ögonblick, från Cicero till Marcus Aurelius, då människan ensam var till”. Hur var livet under denna period? Många antikforskares svar är nedslående. Det var grymt, cyniskt och vedervärdigt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Koka Groda I: John John

[image error]

2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Boken döptes till ”Koka groda” med referens till påståendet, att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Nu har jag frångått min vana att bara rusa vidare i livet och läst om manuskriptet. Jag upptäckte inte bara att det tålt tidens tand rätt bra, utan också att några av de resonemang jag då förde passar bättre i nutiden. Jag har därför valt ut fyra avsnitt, att publiceras på bloggen. Det första handlar om John-John, en ung förortskrigare som jag för 25 år sedan också skrev en bok om (John-John och hans värld. Carlssons). Jag är rätt säker på att det porträttet är relevant också i dag för många förortskrigare.

John John är den ena av två söner till portugisiska föräldrar som kom till Sverige på 1970-talet. Han har vuxit upp i Vårby gård, en vackert belägen men inte desto mindre beryktad förort, söder om Stockholm. Båda föräldrarna bor kvar där och John John talar med dem på en blandning av portugisiska och svenska. Hans föräldrar är outbildade och det är ett mycket enkelt språk de har gemensamt med sina söner.

Om det är svenska eller portugisiska som är John Johns modersmål är en akademisk fråga. Svenska är det språk han talar bäst, men modersmålet är egentligen inte portugisiska utan en kreoliserad språkblandning, plus detta att man som åhörare omedelbart känner igen hans svenska som just det slags svenska unga invandrargrabbar från förorten talar. Den skiljer sig starkt från den svenska jag själv talar, ett snällt och lite mesigt idiom.

John John är inte omedveten om språkfrågan. Han vill bli bättre på svenska och kämpar med att läsa romaner, men det går trögt med framstegen. För att säga som det är, så är han mycket skickligare på att bygga muskelmassa än språk. Han är också bra på att bygga gemenskap och har ett enormt kontaktnät, som han lägger ner mycket tid på att underhålla – i sina egna kretsar är han något av en kändis. Men trots att han är en typisk förortsgrabb och har många vänner, är det vid närmare bekantskap inte rotsystemet som syns klarast. Inte svenskt, inte portugisiskt och heller inte i förorten eftersom han är på väg därifrån.

John John har håret uppsatt i en liten hästsvans och signalerar därmed en livsstil som tuff kille och krigare. Han rör sig med stort självförtroende, tar plats och kliver inte åt sidan för någon. Han talar med låg röst och när han blir arg så sänker han den ytterligare ett steg, istället för att skrika. Vanligtvis behandlar han andra människor uppmärksamt och artigt, oavsett om han känner dem eller inte. Han vet visserligen inte mycket om det samhälle han lever i, men han har koll på sig själv och sitt liv. Han är alltid fräsch – rena kläder, rent hår och rena naglar. Att han är förortskille är uppenbart, likaså att han har invandrarbakgrund. Men väldigt få är medvetna om hans portugisiska bakgrund och även om han har många vänner med ungefär samma bakgrund, så betraktar han inte sig själv som ”etnisk” och egentligen inte heller som invandrare.

Tycker John John att svenskar är rasister? Har han blivit marginaliserad och utstött för att han inte är svensk? Är han själv rasist? För att genast svara så är dessa frågor irrelevanta. Det kanske är så att vissa svenskar han möter är rasister, men i så fall är han inte särskilt uppmärksam på det. Och han själv har visserligen, precis som vi alla, en mängd föreställningar och fördomar om andra människor, men dessa går knappast att samla ihop med rasism som en övergripande rubricering. Den viktigaste gränsen i hans medvetande går mellan dem som är hans vänner och de som inte är det. När vi träffades så fanns det därför inget annat sätt för oss att umgås på, än som vänner. Varför skulle han umgås och prata förtroligt med mig om vi inte var kompisar? Det som är gemensamt för John Johns vänner är att han vet att han kan lita på dem.

John John var under det år vi umgicks, oavbrutet sysselsatt med att bygga upp förtroenden. Han skakade hand med folk som den mest durkdrivna politiker och greppet var fast. Han frågade hur de mådde, hur livet for fram med dem, och tog verkligen in svaren. Han såg folk i ögonen, kallade dem vid namn och mindes personliga detaljer och intressen.

För mig var det inte svårt att axla rollen som vän, även om jag för John John var av en alldeles egen sort. Men var jag unik för John John så var han inte unik för mig. Jag kände och kände till ett antal killar i ungefär samma situation. De kom från någon förort, hade ofta men inte alltid invandrarbakgrund, betraktade gymmet som ett andra hem, ibland till och med som ett första. De sysslade med thaiboxning eller någon annan kampsport och de var mera vakna nattetid än dagtid. Några av dem var kriminella, andra småfifflade och ytterligare andra gick på bidrag, hade tillfälliga jobb, vanliga jobb eller svartjobb.

Vissa människor är vänner. Vad är då de andra? Fiender? För John John var respekt viktigt och han visade respekt också för folk som han absolut inte vill ha med att göra. När jag följde honom i Stockholms nattliv kommenterade han ofta dem vi mötte och som han behandlade med största respekt. ”Den där, han är verkligen en farlig djävel, han dödar folk”, sa han en gång om en kille vi just hade skakat hand med.

Verklig vänskap är en sak, att bete sig som en vän är något annat. På ytan ter det sig ganska likt, men det är något som måste till för vänskapen, nämligen tillit. John John trodde bergfast på att man skulle vara vänlig. Det gör samvaron lättare och det kostar så lite. Dessutom kunde den ömsesidiga respekten visa sig vara till nytta så småningom. Just ömsesidigheten var viktig. Om det visade sig att den andre inte ställde upp eller inte förstod hur han skulle bära sig åt så blev nästa regel synlig: ta aldrig någonsin skit från någon. John John var drygt tjugo och i hans kretsar levde man granne med våldet. Om John John måste slåss så gjorde han det, och han var bra på det. Han hade i omgångar och sammanlagt under över ett år tränat thaiboxning i Thailand på heltid.

För att gå vidare, så fanns det ytterligare en viktig social regel och det var att om den andre var mer kraftfull, skulle kontakt undvikas. John John undvek kontakter med tungt kriminella, med svenska myndighetspersoner och då i synnerhet polisen. Hans tankegång var att folk som inte var vänner och heller inte uppförde sig som vänner, var fiender. Polis eller maffia, det var inte så stor skillnad i John Johns värld. För honom låg det inte nära till hans att dra en linje mellan ”oss” och ”de andra” på det sätt som görs i debatten om invandrare och svenskar. Däremot hade han koll på var gränsen gick mellan vänner och andra, liksom mellan ”oss” och ”farliga andra”. Det var till och med frågan om inte polisen var ännu farligare än de yrkeskriminella i John Johns värd. Han begrep sig aldrig riktigt på dem. Regler för samspel skulle vara rationella, men polisen tedde sig i John Johns ögon långt ifrån alltid rationell. Man kunde inte lita på dem, inte ens som fiender. Därför var en viktig regel att inte samarbeta med poliser, aldrig någonsin.

Skälet är givetvis att polisen istället för att agera med alla korten på bordet, agerar med referens till den dolda agenda som kallas för lagen. Den innebär till exempel att om en butiksägare blir utsatt för ett rånförsök och försvarar sig alltför våldsamt, så är risken stor att det är butiksägaren och inte rånaren som åker dit. Detta var fullständigt obegripligt för John John. I hans värld fanns ingen stat som bevakade hans intressen. Han var en hammare och många av de problem som dök upp gjorde det i form av spikar. Men i sina kontakter med polisen så påmindes han om att de också var hammare och då gällde det naturligtvis att så långt det bara var möjligt låta bli att se ut som en spik.

Vid ett tillfälle under vår tid tillsammans skedde en medialt mycket uppmärksammad våldtäkt. Sju tonårspojkar våldtog en fjortonårig flicka. De var yngre än John John men hade ungefär samma slags invandrarbakgrund. I mediadebatten förklarade psykologer att dessa sju pojkar har sköra egon, att de var självdestruktiva och till och med drevs av ett slags självhat. Därför skulle de mötas med förståelse och medkänsla och inte med hat och hot om hämnd.

Om psykologerna har rätt i detta vet jag inte, men om jag närmar mig frågan med John Johns ögon, så höll han med om att detta handlade om svaghet, men inte pojkarnas svaghet. Grundfrågan var istället hur man skulle bemöta andra människors svaghet. Många i John Johns livssituation ansåg att man skulle utnyttja tillfället när det gavs. Man kunde inte begå en våldtäkt, det var aldrig godkänt, men man kunde sätta sig på folk, man kunde sno en mobiltelefon eller en plånbok om det var läge för det. Man kunde tracka folk bara för att det var kul och då kände man sig stark och överlägsen.

Om det grundläggande förhållningssättet är att det gäller att passa på när ett tillfälle visar sig och man dessutom av erfarenhet vet att risken att verkligen åka fast är ganska liten, då är sju killar mot en ensam flicka utmärkta odds. Man kan göra som man vill. Men killarna åkte fast och blev smärtsamt medvetna om att de begått ett allvarligt misstag.

John John tog upp detta ämne i många olika sammanhang, att man visserligen skulle ta för sig i livet, men det fick aldrig handla om att utnyttja andras svaghet. Jag hade koll på honom även när han inte var medveten om det och han bemötte andra människors svaghet med en blandning av chevaleresk hjälpsamhet och blindhet. Han gjorde t.ex. en poäng av att lyfta fram det som var bra och starkt hos andra människor. Till sina vänner sa han exempelvis att jag var mycket starkare än jag såg ut att vara, att jag var superklyftig och hade en väldigt trevlig familj. Fick jag tro John John så var mitt liv till minst tvåhundra procent framgångsrikt. I början blev jag lite generad över detta och visste inte hur jag skulle bemöta det. Men jag lärde mig och började tillämpa samma mönster, att först försöka se vad som var bra och starkt hos andra människor.

För John John liksom för många av hans vänner var förortslivet en värld de skulle lämna eller redan hade lämnat. Den större världen var Stockholms innerstad eller någon annan storstadsmiljö i världen. Att stanna kvar i förorten var liktydigt med att stagnera, att lämna den var detsamma som att växa. För många som John John var livet inte alls den jakt på trygghet som är typisk för många svenskar. Dessa unga män levde inte bara i samhällets utan också i välfärdens utkant. Med sina mycket begränsade skolkunskaper, sin kulturella dyslexi och sina rötter på helt andra platser runt om i världen var livet tufft men det föll dem knappast in att tolka tillvaron i termer av rasism och utanförskap. Även om de befann sig i marginalen ur samhällets perspektiv, så var det inte ett synsätt som de tog till sig. Snarare var det just att de var på egen hand. Banden till föräldrarna var svaga – dessa tillhörde inte bara en annan generation utan också en annan värld och de begrep inte livet i Sverige på samma sätt som deras barn gjorde. John Johns värld kan ses som en kedja av negationer. Den var ett inte arbetarklass, inte etnisk, inte diasporisk. Kanske beskrivs det allra bäst med den gamla metafor som gällde för amerikanska femtiotalsdeckare, en asfaltsdjungel. Med det perspektivet hade John John betydligt bättre möjligheter än många andra att klara sig och bli framgångsrik. Han var ”streetsmart” och charmig, han hade sin vältränade kropp och sina hårda nävar. Han hade stor förmåga att bli vän med folk och han var lätt att tycka om – så länge det inte skar sig eller man grävde allt för djupt i hans förehavanden. Han var extremt anpassad till en nutida urban värld utan fasta hållpunkter. En krävande, våldsam och inte alls lättbegriplig värld. Inte så att John John begrep den särskilt bra, men han visste hur han skulle agera i den för att klara sig. Antagligen visste han det bättre än jag. För att knyta samman med utgångspunkten är det en värld där rasistbegreppet är ett alltför trubbigt instrument för förståelse. Jag försökte vid upprepade tillfällen tala med John John om rasism. Han nappade inte, antagligen främst därför att han inte sökte efter någon att skylla på för att han levde det liv han levde.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Gunnar Sandelins självpresentation

[image error]

För sitt arbete för tanke- och pressfrihet har Gunnar Sandelin nu fått det danska tryckfrihetssällskapets Sappho-pris och blir 20.000 kronor – förhoppningsvis danska – rikare. Sällskapet citerar George Orwell: ”Om friheten är viktig alls, då innebär det rätten att berätta för folk vad de inte vill höra”. Det passar väl in på Gunnar. Han berättar för oss alla något som etablissemanget inte vill höra.

Tidigare pristagare är en bred samling prominenta fria intellektuella, som har det gemensamt att de vågat ta strid mot etablissemanget. Några namn: den nyligen avlidne filosofen Sir Roger Scruton, publicisten Douglas Murray, konstnären Lars Vilks och den engelske aktivisten Tommy Robinson.

Gunnar och jag brukar skicka texter till varandra för kritik och kompletteringar. Vi är sällan artiga och beröm utdelas bara när det är särskilt befogat. När Gunnar för genomläsning skickade mig den självpresentation som tryckfrihetssällskapet begärt av honom hade jag ingen tanke på att ta med den på bloggen. Det är således inte för att hedra Gunnar – i varje fall inte enbart – som den publiceras här, trots att den riktar sig till en dansk publik. Den främsta anledningen är att den ger ytterligare ett bidrag till berättelsen om den samhällsupplösning som Sveriges politiska elit ägnar sig åt.

Karl-Olov Arnstberg

***

Under mitt yrkesliv har jag arbetat som socialarbetare, journalist vid SVT och med frågor som rör barns rättigheter. Sedan jag blev frilansjournalist på heltid på för tolv år sedan har jag försökt att upplysa den svenska allmänheten om vad som sker med vårt land. Det handlar om i vilket tillstånd vi ska lämna över det till nästa generation. Under min livstid har Sverige gått från att vara ett etniskt homogent och tryggt folkhem till en mångkulturell experimentverkstad.

Det viktigaste i mitt arbete har därför varit att ta fram fakta om den stora demografiska förändring som sker med Sverige och som media förtiger. Särskilt gäller detta under 2000-talet, då Sverige totalt sett har beviljat två miljoner uppehållstillstånd och befolkningen med utrikes bakgrund har ökat med 1,5 miljoner medan de som har svensk bakgrund har minskat. Jag brukar ofta göra jämförelser med övriga Norden, där Sverige över tid har beviljat cirka tre gånger så många uppehållstillstånd för asylsökande som övriga Norden tillsammans. Skulle vi ha legat på samma nivå som Norge, Danmark och Finland, så skulle Sverige vara ett helt annat land idag.

2008 skrev jag en debattartikel i Sveriges största morgontidning, Dagens Nyheter, om hur journalisterna mörklägger sanningen om invandringens konsekvenser. Därefter har jag inte kunnat få något arbete och knappast heller några frilansuppdrag. Istället har jag skrivit tre böcker tillsammans med etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg där vi har tagit fram fakta och bakomliggande orsaker om massinvandringen som media förtiger vad exempelvis gäller demografi, kriminalitet och kostnader. Vi drev också en blogg under flera år tillsammans, kallad ”Invandring och mörkläggning”. Bloggen finns kvar i hans regi och vi har fortfarande ett nära samarbete.

Eftersom jag nästan aldrig blir publicerad i traditionella media, har jag fortsatt att skriva på alternativa sajter som exempelvis Det Goda Samhället och även på den mer neutrala Kvartal, som har en bredare läsekrets. De fakta som jag presenterar kommer från svenska och nordiska myndigheter och jag vill påverka vanligt folk så att de med ökad kunskap bättre kan förstå vad som händer i deras vardag. Det är också viktigt att beskriva hur repressionen verkar i Sverige. Därför strävar jag hela tiden efter att hitta nya kategorier av läsare. Detta kombinerar jag med att ibland hålla föredrag för intresserade grupper.

Jag har velat visa att det är den svenska underklassen som får betala priset för att Sverige har västvärldens högsta invandring per capita från tredje värden, främst från Mellanöstern och Afrika. Detta orsakar helt andra konflikter i samhället jämfört med den tidigare invandringen från övriga Norden och Sydeuropa. Denna förvandling av samhället har kunnat ske för att min yrkeskår, journalisterna, inte har skött sitt arbete, utan bedrivit agendajournalistik och asylpropaganda. De har vägrat att granska den invandringspolitik som har lett fram till att Sverige idag alltmer blir ett farligare och fattigare land att leva i. Det har också inneburit att vi har gått från att vara ett samhälle som var öppet för olika åsikter till att bli ett semi-totalitärt land, där vi som är dissidenter fråntas våra möjligheter att försörja oss.

Jag skriver också för att de svenska intellektuella inte vill diskutera detta problem, utan istället ensidigt ansluter sig till en ständig polemik mot påstådd rasism och högerextremism. De vill inte se konsekvenserna av den kulturrevolution som pågår och där Sverige med sina ambitioner att vara ”en humanitär stormakt” är ledande i västvärlden när det gäller att i grunden stöpa om samhället. Jag vill medverka till att bryta detta destruktiva narrativ som vår samhällselit framför och som är orsaken till det självskadebeteende och sönderfall som Sverige befinner sig i.

Jag hoppas att jag kan medverka till att bryta denna tragiska samhällsutveckling och att fakta ska segra så att vi ska kunna få en öppen debatt om Sveriges ödesfråga i modern tid. Tyvärr är vi inte där. Istället ökar polariseringen i samhället. Men det har också medfört att det inte längre är lika lätt som tidigare att skrämma kritiska röster till tystnad genom att kalla dem för rasister. Trots det är alltför många personer fortfarande alltför rädda för att säga sin mening offentligt. Jag hoppas att jag kan hjälpa mina läsare att bli modigare om de bättre förstår vad som händer med vårt land. Där hoppas jag att Sverige ska kunna bli mer likt Danmark.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Starka kvinnor, svaga män

[image error]

Män och kvinnor är inte lika – det är lite löjligt att börja med ett så självklart konstaterande. Men ok, vi lever i en postmodern västerländsk värld där inte ens detta längre är självklart. Inte heller relaterar män och kvinnor till varandra på samma sätt, vilket är det som den här texten handlar om.

Kvinnor har ett marknadsvärde som är högst för de vackra och yngsta, bland dem som räknas som vuxna. Värdet är sammansatt av två ”löften”. Det ena är det sexuella löftet och det andra är en konsekvens av det första, en ung vacker och frisk kvinna kan, som det heter, skänka en man vackra och friska barn.

Också mannens marknadsvärde bestäms av ungdom och skönhet. När det gäller dessa förgängliga kvaliteter är det ingen skillnad mellan könen. Men ytterligare fyra kvaliteter kännetecknar de mest åtråvärda männen: fysisk styrka, handlingskraft, intellekt och förmögenhet. Styrkan är till för att kvinnan och barnen ska känna sig trygga i mannens sällskap. En stark man klarar bättre än en svag att skydda sin kvinna och minimerar därmed risken för att hon misshandlas, våldtas eller rövas bort av en annan man. Han kan också förhindra att hennes avkomma far illa. Handlingskraft betyder naturligtvis att få saker och ting gjorda, inte bara prata om dem. Ett rörligt och avancerat intellekt gör en man mer intressant för en kvinna än vice versa. Kulturpersoner har ett högre marknadsvärde än andra, kanske därför att de ökar möjligheten att barnen blir intelligenta. Män söker däremot vanligtvis inte intelligens hos kvinnor. Beauty beats brain. Det kan till och med vara så att kvinnors intelligens med mannens perspektiv är ett minusvärde. Rikedomen, slutligen, är till för att skänka kvinnan, och eventuellt också hennes entourage i form av anförvanter, ett gott liv.

Hur mannens tillgångar relaterar inbördes till varandra skiljer sig mellan olika samhällen. I Sverige är det ovanligt att en ung vacker kvinna väljer en gammal man, på grund av hans förmögenhet och samhällsställning. I USA är det betydligt vanligare att gamla rika män har unga vackra hustrur och i Thailand eller Ryssland kan även en man som hunnit en bra bit förbi de sjuttio ganska lätt hitta en mycket yngre och fortfarande vacker kvinna, som är beredd att ta honom som partner. På så sätt kan hon slippa leva i stor fattigdom, kanske också ordna till en ekonomiskt dräglig tillvaro för sin familj, eller få möjlighet till ett bättre liv i Västeuropa.

I Sverige är den ideala bilden av hur kvinnor och män attraheras av varandra paketerad i ett kärleksbudskap, det vill säga kärleken är överordnad alla andra kvaliteter och lika för kvinnor och män. En kvinna som träffar en ung, stark och rik man vill ändå inte inleda en relation, om kärleken saknas. Mannen kan till och med ha den fjärde kvaliteten, skönheten, men det hjälper inte. Och för att måla upp ett extremfall så kan en ung, rik och vacker kvinna förälska sig i en äldre, fattig och ful man och – om hon klarar att stå emot den sociala domen – gifta sig med honom, därför att det är just honom och ingen annan hon vill ha.

Om vi nu klättrar ner från den ideala kärlekens minaret, så är det vanligen inte så att människor förälskar sig först och sedan får det gå som det går, utan kärleken är strategisk. Kvinnor värderar sina tillgångar och försöker bilda sig en uppfattning om ”hur mycket man” de kan få för sina tillgångar. Olämpliga män sorteras bort redan innan en förälskelse är möjlig. Observera, kvinnorna har större kontroll över förälskelsen än männen.

Mannen är mer prisgiven sina drifter och det kan mycket väl räcka för honom att en kvinna är ung och vacker. Han frågar inte efter om kvinnan också är stark. Det är ju inte hon som ska beskydda honom och barnen. Är hon rik så är det givetvis ett plus, men skönheten är överordnad alla övriga kvaliteter, till och med ungdomen. Hellre än lite äldre och vacker kvinna än en yngre och fulare.

Nu tänker jag föra in ytterligare en variabel i detta resonemang, tiden. De kvinnliga tillgångarna är mer utpräglade färskvaror än mannens. Skönheten och fruktsamheten förgår, vilket kan illustreras med att kvinnor i högre utsträckning än män riskerar att hamna på den överblivna kartan. Mannens sexuella attraktionsförmåga klingar inte av lika snabbt. Till en del beror det säkert på att han kan göra barn hela livet medan en kvinna är ofruktsam under andra halvan av sitt liv. En fortfarande fertil kvinna kan tycka att en man på sextio år är attraktiv och välja honom som partner. Det kan givetvis hända att en kvinna på sextio fångar in en man som är tjugo år yngre, men då finns det nästan alltid antingen någon form av avvikelse med i spelet för mannens del – han följer inte det biologiska standardmönstret – eller också är kvinnan rik och han fattig etc.

I ett land som Sverige, där kvinnor skaffar sig en utbildning som gör dem attraktiva på arbetsmarknaden och där det sociala skyddsnätet möjliggör för kvinnor med barn att skilja sig, utan att det är liktydigt med ekonomisk totalkatastrof, har kvinnor och män i det närmaste samma möjligheter att välja livspartner. Det som försätter kvinnorna i underläge är konventionen, som föreskriver att det är mannen som tar första steget. Mannen uppvaktar en kvinna han attraheras av. En kvinna har inte riktigt samma möjligheter att uppvakta en man utan bygger upp ett diskretare signalsystem för att visa ”den utvalde” sitt intresse och sin tillgänglighet.

Nu ska jag föra in ännu en variabel, nämligen vem som äger kvinnans tillgångar. I dagens Sverige är det självklart att kvinnan själv äger sina tillgångar. Det viktiga är att hon genom sitt val av partner blir lycklig. Om Beata kommer hem med Mustafa som är svart som natten, så kanske hennes föräldrar inte blir så lyckliga, men de saknar möjlighet att styra Beata. Hon kan alltid sätta hårt mot hårt och säga att hon älskar Mustafa och om inte föräldrarna accepterar honom så bryter hon med familjen, inte med Mustafa. Mikrodramats slut är att fadern och modern ger upp och säger något som ”Jaja, bara du blir lycklig min lilla vän”. Med andra ord, Beata har rätt att förälska sig i vem hon vill och det enda kriteriet på vad som är rätt respektive fel är att hon blir lycklig. När det gäller parbildning har vi en stark lyckomoral i Sverige.

Så ser det som bekant emellertid inte alltid ut vare sig i ett förgånget Sverige eller i andra delar av världen. I Sverige var det i en äldre samhällsform fadern som ägde sina döttrar – inte juridiskt men det var en giltig sedvänja som bland annat visas i att en friare ber fadern om den giftasvuxna kvinnans hand. Det ger dottern ett bättre förhandlingsläge än när det är fadern som väljer vilken man som dottern ska gifta sig med. I båda fallen kan det gå fel, men risken är naturligtvis större när dottern ställs inför ett tvång.

När fadern väljer ut de lämpliga männen åt sina döttrar gör han det med tanke på att dottern ska få ett bra liv – hellre en rik och välsedd man än en ung sänghäst. Det senare, som kanske en dotter attraheras av, ser fadern enbart som en risk. Men fadern kan också se till sina egna och familjens fördelar. Om en dotter gör ”ett gott gifte”, så kan det medföra att familjen stiger ett eller flera pinnhål på samhällets sociala rankinglista. Dottern kan möjligen också växlas in mot andra tillgångar – ett jobb för en son i friarens företag, för att bara ta ett av ett oändligt antal möjligheter. Det säger sig självt att också detta är en situation där det lätt kan gå fel – det är ju inte pappan som ska leva med fästmannen och hans släkt utan dottern. Hon ställs inför ett tvång, som hon kan foga sig efter trots att hon inte älskar den man hon gifter sig med – kanske aldrig ens sett honom före bröllopet. Hon kan fly med en ”olämplig men utvald”, hon kanske till och med tar livet av sig.

Eller så blir det fadern/familjen som tar livet av den dotter som vägrar att underordna sig. Här kommer frågan om hedersvåld och hedersmord in. Jag ska inte följa den tråden, men det här har blivit en av de stora kulturkrascherna i Sverige. Unga kvinnor från traditionella icke-västerländska familjer, i synnerhet muslimska, vill ha samma frihet att välja partner som svenska flickor har. Familjen har kanske gått åt andra hållet, i synnerhet om den kommer från ett klansamhälle där det i diasporan är viktigare än någonsin tidigare att följa klanens oskrivna regler. Fadime är det mest kända fallet och de så kallade balkongflickorna de mest skrämmande. Unga flickor som påstås att som en olyckshändelse ha fallit ner från en höghusbalkong eller ha tagit livet av sig, när de i själva verket tvingats av familjen att kasta sig ut, därför att de vägrar att följa traditionens regelverk för val av livspartner.

Så här långt har jag mest tecknat en bild som de flesta bland oss känner till. Den innehåller inga nya eller särskilt oväntade tankegångar. Den främsta anledningen till att jag skrivit ner den är att jag vill visa att också inom kärlekens, äktenskapets och samlivets rågångar är påståendet om människors lika värde ett idiotiskt blajande och en hisklig förenkling av ett synnerligen både komplicerat och riskabelt förlopp.

Går vi till vår egen tids Sverige, så är jämställdhet den officiella ideologi som gäller för samhällets perspektiv på manligt och kvinnligt. I Sverige ska det inte vara någon nackdel att vara kvinna. En kvinna ska kunna få samma jobb, samma lön och samma respekt från omgivningen, som en man. Här är dogmen om alla människors lika värde giltig. Sverige är i dag ett jämställt samhälle, men i synnerhet när det gäller kvinnor i yrken som kräver mäns fysiska styrka, så är det svårt att bortse från könet. Män är helt enkelt mer trovärdiga i rollen som soldat, brandman och polis, för att nämna några yrken där staten finner det angeläget med kvinnor och därför genom kvotering och på andra sätt jämnar vägen för dem.

Med ett biologiskt perspektiv är könen inte utbytbara. Jämställdhet är ett politiskt ideal som gör våld på människans natur. Könen är komplementära och ju mer komplementariteten bejakas, desto mindre kamp mellan könen, desto större harmoni. Man kan också enkelt beskriva komplementariteten som att männen ansvarar för samhället och kvinnorna för familjen, men det är ändå så att någon i en familj har den yttersta makten. Ser vi oss omkring i världen, både i historisk tid och nutid, så är det mannen. När den svenska staten tvingar in såväl män som kvinnor i det konkurrensförhållande som ligger i begreppet jämställdhet, så uppstår förvirring och människor blir, om inte olyckliga, så mindre lyckliga.

Det finns en folksaga som illustrerar detta mycket tydligt: När gubben och gumman gjorde arbetsbyte. Poängen med den sagan är att varken gumman eller gubben blir lycklig av att ge sig in på det andra könets revir. De är glada och tacksamma när de får byta tillbaka.

Men om man inte får byta tillbaka? Om staten och medierna säger att nu är det kvinnornas tur att sitta vid makten, vi ska ha ett feministiskt samhälle. Vad händer då? Vi får ett samhälle där offentlighetens kvinnor är aggressiva och ser som sin uppgift att krossa patriarkatet. Ett manligt regelverk ska tvångsutbytas mot ett kvinnligt. Kvinnorna blir ”mer manliga”. Männen formar sig efter detta nya ideal och blir ”mer kvinnliga”. Männen blir missnöjda med dessa aggressiva och krävande kvinnor. Kvinnorna blir missnöjda med dessa mesproppar till män. Min hypotes är att båda könen egentligen vill ha tillbaka det tidigare maktförhållandet, det slags komplementära parförhållande som de är genetiskt instruerade till att uppskatta. Det gäller inte bara ”den andre” i parförhållandet. Kvinnor trivs bäst med att vara kvinnliga, män med att vara manliga, inte tvärtom.

Det jämställda samhället reser två viktiga frågor för mig. Den första är om medborgarna blir lyckligare av att normen ”starka män svaga kvinnor” byts ut mot ”starka kvinnor svaga män”? Svaret har jag redan antytt ovan.

Den andra frågan är vad som händer med ett samhälle där feminismen är det verktyg som maktelitens kvinnor och män är överens om att använda för att skapa ett jämställt samhälle? Jag vill lyfta fram tre risker:

Ett samhälle styrs av lagar, regler och normer. Kvinnor tenderar att se personliga relationer som viktigare än regelföljandet, därför att så gör man inom väl fungerande familjer. För samhällets del är detta destruktivt. Konsekvensen blir normupplösning.
Ett samhälle måste klara att både behålla och tillämpa sitt våldsmonopol. Kvinnor ogillar våld som problemlösningsmetod, vilket leder till att statens våldsmonopol försvagas.
För att styra medborgarna förfogar staten över negativa respektive positiva sanktioner. Män tenderar att ta till negativa sanktioner, det vill säga straffa dem som gör fel, medan kvinnor hellre väljer positiva sanktioner, det vill säga belöna dem som gör rätt. Ett feministiskt samhälle öppnar på så sätt dörren för de former av kriminalitet, där bara negativa sanktioner hjälper.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Är den svenska staten demokratisk?

[image error]

I den politiska vokabulären finns det nog inga begrepp som kan tävla med tyranni och demokrati i entydighet. De är lika definitiva som ont och gott, ja mer än så – de betyder ont och gott. Demokrati är ett ont statsskick och tyranni är ett gott – nej förlåt, tvärtom var det.

I västvärlden är Hitler och Stalin två statsledare som, när det gäller ondska, står i en klass för sig – alltså kallas de för tyranner, 1900-talets mest avskyvärda tyranner. Också Mao borde räknas dit, men han tillhörde inte västvärlden. Det hindrade inte att, när det begav sig. ägnade sig den naiva svenska kultureliten åt att hylla honom – då lika bedrövligt världsfrånvänd som den är i dessa dagar.

Eftersom inte heller tyranner kan erkänna att deras regimer är onda, kallade sig DDR både för demokratiskt och folkrepublik. Och i dag gäller samma sak för Nordkorea, där staten är ett tyranni som till och med går i arv. Landet har därför infört en ny tideräkning, som utgår från den förste ledarens, Kim Il- Sungs, födelseår 1912. Nu, år 108, sitter tredje generationens Kim-Jong-Un vid makten och verkar inte särskilt bekymra sig över hur det står till med demokratin i ett land, som påstår sig vara en demokrati.

När politiska antagonister ska kasta paj, i Sverige liksom i övriga västvärlden, är dock tyrann och tyranni alltför grova begrepp. Socialdemokraterna kan beskylla sverigedemokraterna (observera att båda partierna har demokrati i sitt partinamn) för att vara nazister och fascister, för att hota demokratin och för att bereda vägen för ett totalitärt samhälle, men de påstår inte att om sverigedemokraterna bildar regering, så blir Sverige ett tyranni. De kallar inte heller Jimmie Åkesson för en potentiell framtida tyrann.

I antikens Grekland hade tyrann och tyranni inte samma entydigt negativa klang som begreppen har i dag. En tyrann var helt enkelt en ledare av en stadsstat som, ofta med folkligt stöd, hade störtat den tidigare regimen och etablerat sig som diktator. Faktiskt var det en tyrann, Kleisthenes, som uppfann den direktdemokrati som tillämpades i Aten åren 508 – 338 f.Kr. Därmed löste han tyranniets största problem, nämligen hur man utan stor blodspillan och samhällskaos ska göra sig av med tyranner som gör ett dåligt jobb, och tillsätta en ny ledare. Styresformen gick under när den grekiska övärlden erövrades av Filip av Makedonien.

Ett tyranni är visserligen alltid en diktatur men en diktatur är inte alltid ett tyranni. Det förmodligen bästa exemplet på en icke-repressiv diktatur är romarrikets Pax Romana (Den romerska freden). Den varade från kejsaren Augustus till kejsaren Marcus Aurelius och är romarrikets säkraste och lyckligaste tid.

Detta är viktigt att lyfta fram, därför att det tar oss förbi de båda kategoriska begreppen demokrati och tyranni. Kärnfrågan är inte vad stater kallas och inte heller vad de kallar sig själva, utan om den politiska ledningen lyckas skapa och vidmakthålla ett samhälle där medborgarna har förtroende för staten, är trygga till liv och lem och inte lider nöd. Skillnaden mellan stat och samhälle är tyvärr inte särskilt tydlig i det svenska språket. Det är synd eftersom det är en mycket viktig distinktion. Observera, staten är inte samhället utan staten är den regim som styr ett samhälle.

Demokrati, det vet nog alla, betyder att ett land styrs av folket, via sina valda representanter. Så ser det inte ut någonstans i världen. Det är inte folket, och ännu mindre folkets intressen som styr, utan det är ideologier, politiska partier och det som med ett förhållandevis färskt begrepp brukar kallas för The Deep State.

Det finns ledare som är så starka att de lyckas roffa åt sig också den reella makten och i praktiken är diktatorer. Detta är inte självklart negativt. Överheten bär inte sitt svärd förgäves, som det heter i ett känt bibelcitat. Precis som det finns starka ledare, ibland problematiskt starka, så finns det ledare som är så svaga, att den stat som påstår sig vara autonom i själva verket styrs av landets medier. Det är den moderna demokratins akilleshäl. Det är svårt att komma ifrån att det förhåller sig så i Sverige.

En amerikansk tankesmedja, Freedom house, mäter demokratins tillstånd i världen och är övertygade om att den är på tillbakagång. De lägger stor vikt vid etnicitets- och migrationsfrågor, vilket visas genom de tre beteckningarna Ethnic Cleansing, Safety of Expats och Rights of Migrants. De har också en rubrik, Term limits for Executives, som täcker en fråga som särskilt intresserar mig, nämligen i vilken utsträckning politikerna lyckas frigöra sig från demokratins regelverk.

Jag är övertygad om denna frigörelse är något som alla demokratiskt tillsatta ledare strävar efter. De kan acceptera att gå i sitt partis eller sin ideologiska övertygelses ledband, eller så är det The Deep State som har den verkliga makten bakom kulisserna. Men att medborgarna ska styra dessa maktpersoner – som betslade hästar – nej, det vill de inte.

Freedom house är en dystopisk tankesmedja, i den meningen att den inte intresserar sig för länder som kan tänkas ha bra och fungerande demokratiska system, utan den riktar in sig på dem som är ”sämst i klassen”. Jag blir dock tveksam till deras syn på demokratin efter att ha läst deras stenhårda attack på Trump och USA:s demokrati. Det är därför inte förvånande när de utser Ungern och Polen till Västeuropas minst demokratiska regimer. Om Ungern och Viktor Orbán skriver de:

I Ungern har premiärminister Viktor Orbán styrt över en av de mest dramatiska nedgångarna (i demokrati) inom EU, som någonsin har kartlagts av Freedom House. Efter att kategoriskt ha nekat att bevilja kritiska röster en plattform såväl i medierna som i det civila samhället, försvarade Orbán och hans högernationalistiska Fidesz-parti lätt sin parlamentariska absoluta majoritet i valet 2018. Strax därefter tvingade regeringen fram stängningen av ”Central European University” med dess högst livaktiga akademiska gemenskap. Året avslutades med att tusentals demonstranter med en annan politisk uppfattning gick ut på gatorna för att fördöma Orbans övergrepp.

Observera hur tondöv tankesmedjan är för det som de själva skriver, att Orbán och Fidesz erövrade en parlamentarisk absolut majoritet – den var visst så hög som 70%. De tycks inte förstå att detta är demokratins själva essens, att ledarna har folket bakom sig. Jag blir också tveksam över deras oreserverade hyllning av de media i västvärlden som – på gott och ont – går i maktens ledband:

Oberoende, pluralistisk och vaksamma medier höjer ofta rösten i de frågor som de täcker. Det höga tonläget är en motiverad konsekvens av den avgörande tjänst som den tillhandahåller – de ser till att vårt demokratiska styresskick är ärligt, öppet och ansvarigt inför folket. Pressen avslöjar korruption såväl privat som inom den offentliga sektorn, maktmissbruk, intrång i privatlivet samt hot mot folkhälsa och säkerhet.

Democracy Index heter en Londonbaserad tankesmedja som med utgångspunkt från fem mätvärden och 60 indikatorer mäter det demokratiska tillståndet i 167 av världens – totalt sett närmare 200 länder. Enligt dem kan bara 22 av världens länder räknas som fullvärdiga demokratier och i likhet med Freedom house ser de också demokratin i världen som på tillbakagång. År 2019 låg Norge på första plats och Sverige på tredje. Schweiz hamnade på sjätte plats. Det är förbryllande eftersom landet åtminstone delvis styrs av en regional direktdemokrati som tvingar politikerna att följa resultatet i folkomröstningar. De rankas alltså lägre än den svenska stat, som absolut inte låter sig styras av folkomröstningar.

Att Democracy Index placerar Sverige på tredje plats bland världens fullvärdiga demokratier får mig att fundera över vilka mätvärden de använder. Begreppet demokrati har för mig två komponenter. Den ena är om tillförlitliga allmänna val anordnas och om de politiska makthavarna förverkligar en politik som åtminstone någorlunda överensstämmer med det som medborgarna valt. Den andra skulle kunna kallas för demokratins praktik. Den brukar beskrivas som med referens till tre komponenter:

Yttrandefrihet
Tryckfrihet
Mänskliga rättigheter

Jag har problem med begreppet mänskliga rättigheter därför att det är inte främst ett krav som medborgarna riktar mot politikerna utan riktningen är framför allt den motsatta. Det är krav som politiker – ofta med medierna som verktyg – riktar mot medborgarna, för att rättfärdiga massinvandring och förändring av demografin. Jag skulle därför vilja omforma det till en juridisk fråga och låta mänskliga rättigheter främst handla om likhet inför lagen – eller med ett annat språk: rättsväsendets förmåga att vidmakthålla sitt oberoende gentemot staten.

Och som ett tillägg: I en fungerande demokrati krävs det att medborgarna behandlas respektfullt och lika av alla statens funktionärer. Observera att det handlar inte om lika rättigheter/skyldigheter och inte heller om lika värde, vilket är en orimlighet, eftersom alla samhällen är hierarkiskt uppbyggda. Inte heller handlar det om utbytbarhet, alla människor är inte lämpade för alla uppgifter, ett konstaterande som också gäller för män och kvinnor. Med andra ord, ett samhälle kan inte bara ha för lite demokrati, det kan också ha för mycket, i den meningen att demokratin – precis som nationalismen – kan anta patologiska former och bli destruktiv.

För att kunna besvara rubrikens fråga, om den svenska staten är demokratisk har jag – med referens till ovanstående resonemang – ställt upp fem frågor som jag avser att försöka besvara i ett kommande blogginlägg:

I vilken utsträckning strävar svenska politiker efter att i sin politiska praktik bejaka de intressen och önskemål som medborgarna lyft fram i ett allmänt val?
Hur hanterar svenska politiker folkomröstningar?
Vilka bestraffningar kan drabba dem som yttrar sig fritt?
I vilken utsträckning censurerar svenska medier?
Vilka rättigheter har svenska medborgare, framför migranter?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

När det främmande var exotiskt

[image error]

I dag återkommer Gunnar Sandelin

Som jag har skrivit tidigare här på bloggen, har jag grottat ner mig i en skattkista av veckotidningar från 1950- och 60-talet. Särskilt har jag fäst mig vid annonserna, som visar på ett etniskt homogent samhälle med hög självkänsla och klara uppfattningar om vad som var manligt och kvinnligt. Alltså motsatsen till det självskadebeteende och den nationella masochism som vi lider av idag. Annonser är intressanta därför att de speglar ett folkligt medvetande som annonsören vädjar till, för att få sin produkt såld.

Mitt förra exempel illustrerade hur de traditionella könsrollerna och äktenskap var norm för runt 60 år sedan, innan statsfeminism och genusdoktriner kapade tillvaron. Nu är turen kommen till några exempel på hur synen på etnicitet och andra kulturer uttrycktes i reklamen.

I strumpreklamen ovan från 1960 förstår man direkt att det arabiska är någonting exotiskt, liksom hinduer bär de med sig en spännande fläkt av det okända in i folkhemmet. Undertexten förklarar:

Med sydländsk tjuskraft. Bruntonade som av söderns sol är Nivellas vackra modefärger – saharabruna Arab och solbrännebruna Hindu.

Med massinvandringen från Mellanöstern under de senaste decennierna och en ganska stor indisk arbetskraftsinvandring under senare år, skulle emellertid detta anslag knappast vara ett vinnande koncept idag.

Det var inte bara nylonstrumpor som kunde säljas med exotisk atmosfär. Det ansågs också tilltalande att illustrera med olika hudfärger i andra sammanhang. 1957 lanserade Mazetti karamellen Bon bonetti genom att associera till olika folkslag. En svart man (då skrev tidningarna ”neger” eller ”inföding”), en ung söderhavskvinna, en eskimå och en maharadja pryder sista sidan på den dåvarande kulturtidningen, socialdemokratiskt ägda Folket i Bild. De är tillsammans ”den goda glada karamellfamiljen”.

[image error]

Med nutidens intersektionella glasögon kan man väl konstatera att knappast någon av annonserna ovan hade kunnat publiceras idag, även om de rent formmässigt hade moderniserats. Ingen kunde väl då ana att ett begrepp som ”värdegrund” skulle genomsyra hela samhället, lika lite som att den västerländska kulturen skulle skuldbeläggas och ses som roten till historiens ondska.

På femtiotalet var världen utanför landets gränser någonting som ”Medel-Svensson” ännu inte hade utforskat. De första televisionssändningarna gjordes 1954 och 1955 gick den första svenska charterresan till Mallorca. Även Sydeuropa ansågs exotiskt under en tid då massturismen ännu låg i sin linda. År 1952 kunde läskedrycker säljas med kopplingar till de temperamentsfulla och tämligen obekanta folk som levde i Spanien och Italien. Länder som Sveriges folk just börjat glänta på dörren till.

[image error]

[image error]

Till och med Benelux-länderna ansågs som spännande och outforskade. 1957 tipsade familjetidningen Allers i ett resereportage sina läsare om en ”sommar kring Nordsjön”. Man ville övertyga dem om att Holland hade mer att erbjuda än ”väderkvarnar, tulpaner och träskor”. I ”det platta landet Holland” kunde man bland annat besöka ”den pittoreska ostmarknaden i Alkmaar där män i skinande vita byxor och skjortor och färgglada hattar går runt med prydliga högar med runda, gula ostar.” Och trots att Belgien ansågs som ganska färglöst att var det ett spännande äventyr att äta korv där: ”varje trakt har sin speciella korv”.

[image error]

Men bäst av allt var ändå det stora landet i väster med en fläkt av cowboys och indianer, med sina skyskrapor, Hollywood och oanade framgångsmöjligheter. Det hela kryddades med en svensk världsmästare i tungviktsboxning 1959, då Ingo slog ut Floyd i Yankee Stadium och ”mammas köttbullar” blev ett nytt begrepp för den amerikanska pressen. Året innan lanserades ”Ingemar-mössan” för nio kronor med medföljande autograf. Mössan kunde man vända ut och in på för att få olika färger i toppen (min var svart och röd). Rubriken var given: ”Mössan som slår”.

[image error]

1958 löd en rubrik i Veckorevyn ”USA är underbart!” när tidningen intervjuade Anita Ekbergs väninna, som gjorde karriär i Hollywood som hennes stand-in. Med dåtidens terminologi beskrivs hon som ”en söt svensk västeråstös, extandsköterska med ett fördelaktigt yttre och framåtanda som sätter hakan bestämt i vädret”. Och hon tycks umgås obehindrat med kändiseliten, konstaterar den andlösa reportern, som rapporterar att ”Amerika är ett land där man kan få hur många vänner som helst, det inte råder någon bostadsbrist och man kan leva på sallader och grillat.” Till och med skorna är mycket billigare än ”här hemma”.

Lillebrorskomplexet och den storögda beundran i ”den kolorerade veckopressen” inför nästan allt som var amerikanskt (det fanns några reportage om gangsterkrig och ”negerlynchningar” också) fortsatte en bra bit in på sextiotalet, tills amerikabilden så småningom malträterades av raskravaller och Vietnamkrig. Vi fick då ett parallellt narrativ om Storebror i väst: den onda imperialiststaten som, enligt marxistisk analys, höll jordens förtryckta nere i träldom genom utsugning, angreppskrig och förnedring. På sjuttiotalet skulle vänstervindarna och demonstrationstågen komma att ta fart på allvar…

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den nya feodalismen

[image error]

Under det svenska vinterhalvåret lever jag i ett slags halvfeodalt Thailand och eftersom jag tillhör ”den feodala klassen” kan jag konstatera att det för sådana som mig är ett bättre samhälle, än ett socialdemokratiskt och jämlikhetsmaximerande Sverige. I Thailand är vissa varor lika dyra som i Sverige men tjänster är billiga. Går jag och klipper mig, vilket ju enbart är en tjänst jag köper, så kostar det några tior. En timmes massage kostar en hundring. Ett hembiträde som städar och tvättar eller en barnflicka, det är inga höga löner det handlar om. Köper jag nya däck till bilen, så kostar de som i Sverige, men då är monteringen inräknad. Besöker jag ett varuhus av något slag, finns där alltid gott om personal, beredd att hjälpa mig. Inte alls som i sina svenska motsvarigheter, där den kostsamma personalstyrkan ibland verkar slimmad ner till icke-existens. Jag kan gå på restaurang och bjuda hela familjen och det kostar bara en femtedel eller ännu mindre, av vad det kostar i Sverige. Exemplen kan mångfaldigas.

I Sverige byggde jag i ett tidigare liv upp ett nätverk av vänner/yrkespersoner, för vars tjänster jag betalade betydligt mindre än det skulle ha kostat mig, om jag bara hade knallat in i första bästa affär, alternativt lyft en telefonlur och beställt tjänsten reguljärt. Med mina genomsnittliga inkomster behövde jag en bilmek som jobbade svart och som jag ibland som en gentjänst hjälpte med skrivelser till myndigheter, en datorkompis som klarade att lösa problem där det inte räckte med sunt förnuft, en allroundkunnig byggare och ”handyman”, som fick ersättningen överförd till sitt baltiska konto samt en revisor som fritidsdeklarerade åt mig för en flaska single malt. Andra tjänster och varor kunde jag söka efter i mitt nätverk av släktingar och vänner. Det var först när inga förbilligande vägar fanns, som jag vände mig till den reguljära marknaden, men även där höll jag koll på extra­erbjudanden. Allmänt gällde också att kunna fixa det mesta själv.

Det kan låta som jag är en snål person, men det är fel perspektiv. Snarare handlar det om strategier för att kunna leva med en större generositet och högre levnadsstandard än inkomsterna egentligen medger.

I Sverige tänker nog de flesta att det halvfeodala samhället, som jag skissade på som inledning till den här texten, är en äldre samhällsform och att det jämlika, jämställda och mer demokratiska Sverige ligger senare på tids- och utvecklingsskalan. För tjugo år sedan hade det varit självklart också för mig att tänka så, men i dagens Sverige, där alla tecken tyder på att välfärden håller på att förpassas till historien, är det inte lika självklart. För mig ter det sig i dag snarare som att det svenska välfärdssamhället är ett experiment i sin slutfas. Det inte bara föregås av ett tidigare halvfeodalt klassamhälle (varför är där ingen is till punchen) utan också, oavsett om det landar i ett regelrätt sammanbrott eller inte, kommer det att ersättas av ett likartat samhälle. Vilket betyder att det är en samhällstyp som inte bara tillhör historien utan också framtiden.

Vi ser det inte minst i hur det utvecklas feodala tendenser bland de politiker som fullgjort sin tjänst i regering och riksdag. På dem väntar olika välavlönade toppjobb och det är långt ifrån alltid de ens behöver betala samma skatt som vi vanliga medborgare. Är det ett välavlönat jobb med många fringisar i EU eller FN, så betalar de 21 procent i skatt. Det gäller också för de höga pensioner som inte betalas ut där, utan i Sverige. Det är jobb som de inte söker i konkurrens utan förlänas. Liberalernas ledare Jan Björklund har aldrig behövt redovisa de meriter som gjorde honom till ambassadör i Rom och Margot Wallström, vad har hon för utbildning som gjorde att hon handplockades till en toppbefattning inom FN? Det är två av de senaste befattningarna för avdankade politiker. Se sedan hur landshövdingar och generaldirektörer får sina jobb i Sverige. Det är ett belöningssystem som gör att beteckningen ”politisk adel” inte bara blir ett invektiv för oss avundsjuka utan en i sak korrekt beskrivning. Men inte bara det, utan en beskrivning som tillhör både en äldre och en framtida form av samhälle.

Det som händer när tillväxten stannar av, vilket har skett i Sverige, och de som ska dela på samhällskakan ökar i antal, är inte någon jämlik process utan den medelklass som växer i goda tider tar den första och hårdaste smällen. Medelklassen krymper. En del flyr till andra länder. Därmed försvinner samhällets ekonomiska ryggrad och Sveriges medborgare delas upp i en stor majoritet som får gravt försämrade villkor och en liten minoritet som klarar sig ekonomiskt, som till och med kan bli vinnare i det nya samhället. Vi ser redan hur vi är på väg åt det hållet inte bara i Sverige utan också i många andra västländer. Inkomstklyftorna ökar mellan en minoritet av vinnare, ofta globala aktörer, och en majoritet av förlorare. Sverige har samtidigt både fler miljardärer och fler fattigpensionärer än någonsin.

Tecknen är tyvärr ganska många på att det är denna hårdare verklighet som väntar våra barn och barnbarn. Eller, för dem som tillhör den feodala klassen: Ett mer komfortabelt och bättre liv, om än bakom murar, med vakter och kameror.

I ett avseende kommer det ”återvändande” halvfeodala klassamhälle, som reser sig ur det svenska välfärdssamhällets aska att vara helt annorlunda än samhällen som Thailand. Majoriteten i Thailand har, med sina låga löner och hårda villkor, aldrig haft ett välfärdssamhälle och förlorat det. De kämpar för bättre villkor, vilket de får, om än inte i den takt som de själva skulle önska. De är med andra ord inte särskilt tydliga vinnare i samhället, men de har heller inte förlorat något, på det sätt som den svenska majoriteten gör när välfärdssamhället retirerar och fungerar allt sämre.

Det svenska samhällets vinnare kommer att behöva gated communities, den samhällsmodell som är på snabbast tillväxt över hela världen. Det är tråkigt att behöva leva bakom murar och med hårdbevakade passager, att behöva planera sin vardag så att ingenting farligt händer när man beger sig ut i det omgivande samhälle, där djungels lag råder. Men för de välbärgade är det mycket som blir bättre. Vinnarna kan hålla sig med tjänstefolk, de kan njuta av det välstånd som står de rika till buds. Hur de kommer att bära sig åt för att legitimera sin priviligierade ställning, hur de övertygar sig själva och varandra om att de är goda, hur de skapar en hållbar mening med sina liv, det återstår dock att se.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

När manligheten var dyrkad

[image error]

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

På senare tid har jag gått igenom en stor samling veckotidningar från femtio- och sextiotalet. Jag fick dem av en vän, vars föräldrar hade efterlämnat ett helt upplag på vinden. Tidsandan fascinerade mig och jag har scannat in mer än hundra annonser. För mig, som är född i början av femtiotalet, utgör de en guldgruva, eftersom de sätter igång en minnesprocess. Kanske är det naturligt för åldrandet att tycka att det var bättre förr, men jag minns ett samhälle, där allt som var enkelt och naturligt i dag har vänts till sin totala motsats.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Dessa bilder berättar en historia om ett etniskt sammanhållet land där kvinnan hade makt över mannen i kraft av sin femininitet och där manligheten var självklar, ja närmast dyrkad. Som i den här annonsen för en deodorant från 1966:

[image error]

Bildtexten lyder:

Ingenting ger Er samma stimulerande känsla av maskulin friskhet som Old Spice After Shave Lotion. Den maskulina friskhet, som gör det härligt att vara man.

Och jag tror inte att den här annonsen från 1969 hade kunnat passera normkritikens och genuscertifieringens postmoderna censur. En snygg, sportig tjej som helt enkelt gillar grabbar, det hade blivit för mycket för dagens intersektionella elitfeminister:

[image error]

Under rubriken Jag gillar grabbar! kan man i reklamen för Sunsilk hårschampo läsa:

Man kan knappt tro att jag är med i pojklaget i rugby. Eller hur? Inte när jag smartat till mig så här i alla fall. Men på dagarna ser jag fruktansvärd ut. Lera upp över öronen. Håret står som spön i backen. Kolsvarta kläder. Tre kilo jord under skorna. Luktar grabb. Tur att det är så lätt avhjälpt. Snabbrush in i badrummet och sen är man som en ros igen.

Om jag hade haft en tidsmaskin och för någon ur det dåvarande folklagret dristat mig till att nämna sådana begrepp som könsmaktsordning, patriarkat, intersektionalitet, genusdoktriner eller att svenskhet och vithet skulle vara något som vi borde skämmas över, eller att islam alltmer vinner mark i landet, hade de inte förstått vad jag hade menat. De hade inte kunnat få in det i sin begreppsvärld; inte kunna se det komma, som det heter på nutida svensk myndighetsprosa. Antagligen skulle de bara ruska på huvudet, eller så hade jag väl fått en snyting för att de trodde att jag drev med dem. Inte kunde de väl ana att Sverige skulle genomgå en kulturrevolution, delvis med liknande konsekvenser som den kinesiska, som ju pågick för fullt i slutet av sextiotalet.

Idag nedvärderar vår samhällselit klassiska manliga dygder, som att försvara sitt land från yttre och inre hot, för att istället acceptera en invasion av människor från tredje världen med alla dess samhällsdestruktiva konsekvenser. Men de gamla veckotidningarna speglar en tidsanda, fram till slutet av sextiotalet, där mannen inte var feminiserad utan på traditionellt sätt skulle snärjas med kvinnlig skönhet och list.

[image error]

Texten till den här bilden lyder:

För att bli lycklig måste en kvinna alltid vara tilldragande. Hon måste framför allt vårda sin hy – det finns ingenting en man tycker sämre om hos en kvinna än oren och vanvårdad hy. Därför har jag alltid skött min hy med Tokalon Creme.

Det fanns också en ton av kamratlighet mellan könen, men undertexten var att kvinnorna skulle ”få en slät ring på sitt finger”. Då kanske det var nödvändigt att fara till turistmålen i Sydeuropa och fånga en karl, eller ”vampa”, som det kallades. Till den här bilden fogades texten:

I sommar reser tusentals Evor ut på semester med drömmen om att fånga en karl och få en slät ring på fingret. Men vart ska hon resa, var håller de eftersökta ungkarlarna till? VR:s medarbetare har gjort en fullkomligt otrolig utredning i ämnet och redovisar här resultatet.

[image error]

Den sexuella revolutionen låg fortfarande i sin linda. Kärnfamiljen var, ända fram till sextiotalets slut, den enda eftersträvansvärda samlevnadsformen, vilket speglas överallt i veckotidningarnas texter och bilder. Texten till nedanstående bild lyder:

Den smaken gick hem!

Nu har herr Nygift ”fått det på gaffeln”. Lilla fru Nygift är inte så slängd i matlagning än, men har lärt sig ett säkert knep – hon använder smör. Hon vet att det ger en smak som går hem! Pröva själv den här sillen så skall Ni se hur rätt hon har.

[image error]

Annons från 1960

Att det ett halvsekel senare skulle vara normalt med ensamhushåll (38%) i Stockholms innerstad låg också utanför den tidens begreppsvärld. Vår tids kvinnor är inte självklart inriktade på att gifta sig och skaffa barn. Istället fyller Sverige ut de låga inhemska födelsetalen med import av mer fertila folkgrupper, som till stor del lever på bidrag. Var det ett bra sätt att lämna över landet på till kommande generationer?

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vi såg det aldrig komma

[image error]

I november 2019 intervjuades Stefan Löfven i SVT:s Agenda om våldsbrottsligheten. Sverige låg då etta i Europa när det gäller dödsskjutningar bland unga män. Statsministern svarade yrvaket att han såg det aldrig komma. För det fick han mycket kritik, bland annat skrev SvD-journalisten Göran Eriksson att Stefan Löfven visst såg det komma. I sitt sommartal 2015 sa statsministern nämligen att han och regeringen ”sedan dag ett” föresatt sig att bekämpa gängkriminaliteten och att han hade gett ”justitieministern och inrikesministern i uppdrag att ta fram insatser, för att öka polisens förmåga att möta organiserad brottslighet”. Stefan Löfven såg vad som hände – han talade bland annat om ”orons sommar” – men de insatser som gjordes blev i praktiken inte så effektiva. Det var väl mera så att en och annan sakkunnig fick förstärkning i lönekuvertet, medan våldsbrottsligheten eskalerade.

Det som intresserar mig som inledning till det här blogginlägget är emellertid inte vår statsministers och regerings handfallenhet, när det gäller att stoppa eller åtminstone minska på våldskriminaliteten, utan uttrycket ”vi/jag såg det aldrig komma”. Det gäller nämligen skrämmande ofta för avgörande händelser, riktigt stora förändringar, att de tar såväl makthavare som opinionsbildare och oss andra på sängen.

Tsunamin i Asien 2004 visade hur oförberedda de svenska myndigheter var, som har ansvar för krishanteringen, inte minst Utrikesdepartementet. Skogsbränderna i Västmanland visade också ett oförberett myndighetssverige. Vidare, det var nog inte många som förstod vad som höll på att hända när Metoo-rörelsen tog fart. Likadant med Corona-pandemin. Den överraskade svenska beredskapsmyndigheter med brallorna nere och har hanterats så illa – vilket dödstalen visar – att New York Times konstaterar att Sverige blivit ett pariahland i Skandinavien. Övriga länder vill som bekant inte släppa in svenskar.

Den senaste ”överraskningen” är Black Lives Matter-rörelsen. När jag såg att polismordet på George Floyd ledde till upplopp i Minnesota, som sedan spred sig till andra städer i USA, så blev jag inte överraskad. Däremot var jag totalt oförberedd på att svenska ungdomar (mestadels) – trots förbudet att samlas fler än femtio personer – skulle sluta upp i tusental och demonstrera – i Stockholm och Göteborg. Vi har ju ingen rasistisk historia av amerikanskt slag och det finns ingen jämförbar motsättning mellan svenska poliser och svarta medborgare. Dessutom, hur ligger det till med statistiken? Hur ofta är det som vita poliser dödar svarta medborgare – i jämförelse med andra amerikanska mord? I tidskriften Fokus skrev chefredaktören Johan Hakelius:

I en undersökning mellan 1976 och 2004 var nästan 95 procent av de som mördat svarta amerikaner själva svarta. Andra mätningar som gjorts ger liknande resultat: mellan 1980 och 2008 mördades 93 procent av svarta offer av svarta förövare, under 2018 var 88 procent av de som misstänktes för mord på svarta själva svarta.

Se också diagrammet ovan, som visar statistik från FBI. Nya Tider är mig veterligt den enda svenska tidning som publicerat denna viktiga sakinformation.

Min egen spontana reaktion var att det var totalt uppåt väggarna med BLM-demonstrationer i Sverige. Om de hade demonstrerat mot den svenska äldrevården, där frågan är om inte ett massmord blivit resultatet av myndighetsinkompetensen och nonchalansen, då hade jag begripit det. Men detta med en BLM-demonstration – enkelt uttryckt, jag såg det aldrig komma.

Då tror jag mig ändå vara en av dem som har lite bättre koll än gemene man på ungdomsgenerationen och fenomen som Woke, SJW (Social Justice Warriors), transrörelsen och den rasism som i form av ett approprieringsförbud (också det totalt oväntat) växer fram hos den unga generationen. Ibland, lite elakt och samtidigt träffande, kallas den för snowflakes – eftersom anhängarna ser sig själva som offer i alla möjliga sammanhang.

När vi läser att JK Rowling, författaren till Harry Potter-böckerna, möts med massiv kritik för att hon ironiserar över transrörelsen, som inte gillar ordet kvinna – det är för snävt – utan hellre väljer beteckningar som ”Människor som menstruerar”, skrattar vi därför att det är så befängt. På Twitter skrev hon: ”Jag är säker på att det finns ett ord för det. Hjälp mig här” och exemplifierade med engelska felstavningar av ordet women: ”wumben? wimpund? woomud?”

Twitter-följare kallade kommentaren för transfobisk eftersom det finns transpersoner och icke-binära som också menstruerar. Den amerikanska hbtq-organisationen GLAAD skrev att Rowling lierade sig med en ideologi som medvetet snedvrider fakta om transpersoner och att det 2020 inte finns någon ursäkt för det.

Denna extrema ungdomsgeneration uppfattas nog varken i Storbritannien eller i Sverige som ett reellt samhällshot. Det är löjeväckande och kul läsning. På ett likartat sätt tänkte jag också, när jag befann mig vid Stockholms universitet under 68-upproret, ungdomsradikaliseringen och FNL-grupperna. Trots att jag själv var lika ung så var jag klar över att detta var ideologiska krumsprång som hörde ungdomen till. Mina kompisar skulle mogna, det skulle gå över. Inte kunde jag tro att de skulle bära med sig sina övertygelser in i maktens korridorer och skapa det PK-Sverige vi nu brottas med, och som gör så många människor illa.

Det finns flera anledningar till att hissa stora varningsflaggan för BLM. Den har kraft att engagera unga människor – även i städer och länder där den är totalt malplacerad och irrelevant. Nu senast läser jag om Stuttgart i SvD om ett uppblossande våld, som vissa kopplar till corona-krisen men som andra, vilket ter sig mer relevant, kan kopplas till BLM. Förloppet var ungefär detsamma som vid andra upplopp. Polisen kontrollerade en ung man som de misstänkte sålde droger och inom loppet av sekunder attackerades de av omkring 500 ungdomar, som krossade fönsterrutor, plundrade affärer och angrep polisen. I en videofilmad scen ser man en polis som blir sparkad i ryggen. Tomas Lundin skriver:

För polisen och för många tyska politiker finns det en omedelbar koppling till protesterna i hela världen mot rasism och polisvåld efter George Floyds död i Minneapolis den 25 maj. Sedan dess ser man också i många tyska storstäder bokstäverna ACAB, förkortning för engelska ”All Cops Are Bastards” …

För Sverige, som redan har svårt att rekrytera poliser för att möta den eskalerande brottsligheten är detta mycket farligt. Vilka ungdomar vill utbilda sig till poliser och komma på kant med hela sin egen generation?

Men det är faktiskt ännu värre. I USA växer andra parallella rörelser fram, som attackerar de institutioner som byggts upp kring vetenskap och logiskt tänkande (läs: det västerländska förnuftet). En av dem heter #Shut downAcademia”, en annan ”Shut downSTEM” (STEM ska uttolkas Science, Technology, Engineering and Mathematics). Anledningen är att detta är ”vithetens bastioner” (och till en del också asiaternas). Detta trots att samtliga universitet och högskolor gör sitt bästa för att rekrytera från de ”förtryckta” etniska minoriteterna. De ser ju anklagelserna för rasism och för dem handlar det om rena självbevarelsedriften. Men som ni ser med BLM och de fakta som redovisas i diagrammet: Här har de som för fram fakta och sakförhållanden ingen chans att hävda sig.

Se också att här är det ingen Lenin, Hitler eller Mao som lyckas elda folkmassorna och ta ledningen. Det här är en ledarlös upprorsrörelse som är i det närmaste självgenererande. Det är den unga generationen och de kommer att ta plats vid maktens lägereldar. Om inte alla vi med förnuftet och verklighetsförankringen i behåll lyckas sätta stopp, så kommer denna generation att fullborda den västerländska kulturens självmord. Det finns ingen som helst anledning att tro att denna tidsströmning kommer att självdö. Detta vansinne kan bli framtidens ”nya normalitet” på samma sätt som 68-generationen byggde upp det PK-Sverige som lägger sitt största krut på att förfölja oliktänkande. Jag ser att Expo nu varnar för den högernationella reaktion som kan följa efter corona, i lågkonjunkturens Sverige. Jag tror att det är en riktig analys men som varning riktar den sig åt helt fel håll. Den verkliga faran kommer från Woke-generationen. Jag ser den komma!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.