Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 37

Trösterikt om Corona

[image error]

Land efter land stänger sina gränser. Myndigheter och makthavare runt om i världen uppmanar människor att stanna kvar i sina hem. Håller vi oss till Europa, lever 300 miljoner invånare under karantänliknande villkor. Många av dem lämnar bara sina bostäder för att skaffa sig nödvändiga förnödenheter, på halvtomma varuhus och affärer. Skolor stänger, flyg, bussar, tunnelbanor stannar. Företag slår igen och permitterar anställda. Folksamlingar förbjuds, i ett land får högst 500 samlas, i ett annat land inte fler än 10. Börserna faller med upp till 30 – 40 procent, flera av dem mer än någon gång tidigare i sin historia. Också fastighetspriserna faller och gör de det för mycket måste bankerna börja ta tillbaka sina lån. Samhället riskerar att drabbas av svåra kedjereaktioner.

Håller vi oss till Sverige har Riksbanken ställt 500 miljarder till affärsbankernas förfogande, för att stödja svårt drabbade företag. Ingen ränta så det är i princip gratispengar men frågan är om bankerna i sin tur vågar ta dessa pengar i anspråk och låna ut dem till företagen. Hur stor är risken för att de inte får tillbaka sina pengar? Staten har ställt 300 miljarder till företagens förfogande, så att de framför allt ska slippa avskeda och permittera personal, men det visar sig att en stor del av summan består i löftet att företagen kan skjuta upp sina skatter.

Visserligen har svenska staten god ekonomi och statsskulden är måttlig, men även om staten kan skjuta upp en möjlig systemkollaps genom att låna, så går det inte hur länge som helst. Dessutom, den ekonomiska press som landet redan tidigare befann sig i, har snabbt ökat. Hälften av landets kommuner går med förlust. Viktiga verksamheter som sjukvård och polisväsen är underbemannade och underfinansierade. Den privata sektorn är högt belånad, många medborgare har hypotekslån på miljontals kronor, samtidigt som bostadspriserna sjunker. Den som är arbetslös eller permitterad och inte kan betala sina hypotekslån och heller inte kan sälja sin bostad utan att göra en förlust, sitter i en ekonomisk rävsax.Varför sker detta?

Svaret är att världen drabbats av ett nytt virus, döpt till Covid-19 och allmänt kallat för Corona. Det är inte första gången mänskligheten drabbas av farliga smittsamma sjukdomar. Värst har pesten och smittkopporna varit. Under medeltiden lär pesten ha tagit kål på en tredjedel av Europas befolkning. Spanska sjukan för bara hundra år sedan är i stort sett bortglömd. 3 – 6 procent av världens befolkning dog, möjligen så många som 100 miljoner människor. I Sverige miste tiotusentals människor livet. Ingen pandemi har på så kort tid i mänsklighetens historia skördat så många liv. Är Corona ett virus av samma dignitet?

Svaret är nej. När detta skrivs är antalet smittade i världen ungefär 150.000 och sammanlagt har mellan åtta och tiotusensmittade människor dött. Emellertid har 99 procent av dem dött av andra sjukdomar. Corona är inte en dödlig sjukdom utan snarare droppen som kan få livsbägaren att rinna över. Medelåldern är också mycket hög. I Italien, det hårdast drabbade landet, är medelåldern för män som avlidit 79 år och för kvinnor 83 år. Kina redovisar 80.000 insjuknade. Med en befolkning på 1,4 miljarder blir det 0,0056 procent. Antalet döda uppges vara 3.000.

Det är svårt att greppa höga tal. Här är lite mer jämförelsematerial:

Under samma tid som upp till tiotusen coronasmittade människor dött så dog:

13,7 miljoner människor i världen

775 000 undernärda barn

315 000 personer i fordonsolyckor

125 000 personer i vanlig influensa

Frågan är varför reaktionerna på coronaviruset är så starka. Riskerna ter sig ju, i jämförelse med andra risker för att dö, som i det närmaste försumbara. Svaret är att coronaviruset är ett nytt hot, ett okänt hot. Ingen vet hur många som faktiskt är smittade och mörkertalet skrämmer. Ingen kan heller säga hur stort coronahotet kommer att bli. Det är inte omöjligt att hela världens befolkning kommer att smittas. Det finns inget vaccin och det är inte säkert att det kommer att finnas inom en överskådlig framtid. Forskarna vet inte säkert att de som haft sjukdomen blir immuna, även om det i och för sig är troligt. Vi vet heller inte om viruset kan mutera och få en helt annan dödlighet.

Framför allt är det osäkerheten för framtiden som får oss att agera som om mänskligheten drabbats av digerdöden. De stora talen är ännu inte här, men prognoserna är dystra och det finns nog inget land som har tillräckliga sjukvårdsresurser för att kunna vårda framtidens alla befarade smittade. Skrämselpropagandan kan inte bemötas med lugnande sakkunskap, eftersom ingen vet. Alla blir rädda och många av motåtgärderna blir till verkningslös symbolpolitik. Jag kan exempelvis inte förstå annat än att stängda nationsgränser är ett slag i luften, när smittan redan finns innanför avspärrningarna. Och om man stänger gränserna och får kontroll över smittan – som Kina förefaller ha gjort – när gränserna öppnas kommer smittan tillbaka.

Ingen vet heller hur långvariga de kostsamma inskränkningarna kommer att bli. När återvänder världen till ett business as usual/collateral damage-perspektiv? Däremot vet vi att det kommer att ske. Eller mer skrämmande formulerat: det måste ske. I annat fall går världen under, som vi i dag känner den.

Den som prövar att förutsäga vad som kommer att ske under den närmaste framtiden har tre säkra fakta att utgå ifrån:

Den som i övrigt är frisk blir inte särskilt sjuk. Det förefaller till och med som att man kan drabbas av sjukdomen, utan att vara helt säker på att man blivit smittad.
Att en låg procent av världens äldst och multisjuka invånare dör är sorgligt – som det nästan alltid är när människor dör – men det hotar inte på något sätt mänskligheten. Det hotar heller inte världsekonomin.
Barn smittas inte, eller i varje fall ytterst sällan.

Den slutsats jag drar är den motsatta, till den som de flesta drar. Min hypotes är att det är inte Corona i sig som skrämmer, utan det är att vi vet så lite om viruset, som utlöser de långtgående restriktionerna. När sjukdomen blir känd och vanlig kommer det mediala intresse som utgör bränslet i reaktionerna att upphöra. Ju fler människor som smittas, desto snabbare kommer både vanliga människor och beslutsfattare att upptäcka att Corona inte är ett särskilt farligt virus (under förutsättning att det inte muterar).

Det är därför bättre att inte göra någonting än att starta ett ytterst kostsamt försvar, som ändå inte fungerar. Det är också möjligt att bygga upp ett partiellt försvar, det vill säga begränsa insatserna till att gälla multisjuka över 75 år. Det skulle dramatiskt sänka antalet döda. Därmed undviker man motsättningar mellan olika grupper och korandet av syndabockar. Då slipper man dessutom från den svåra frågan när man ska ta bort de generella restriktionerna.

Hur många tycker i längden det är OK att förlora jobbet och sin inkomst, baserat på något diffust virus – i synnerhet om man börjar se att de flesta som fått det kanske bara har feber i några dagar och kan återvända till sitt vanliga jobb, som efter vilken förkylning som helst. Då blir glappet orimligt mellan sjukdomens allvar och de samhälleliga åtgärder som vi nu ser. Politikerna kommer att bli tvingade till att väga åtgärderna mot konsekvenserna av åtgärderna och då komma fram till att de inte kan fortsätta med att hålla samhället mer eller mindre nedstängt. När systemkollapsen närmar sig måste restriktionerna bort. Ju fortare det sker, desto bättre.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Mönstermedborgaren

[image error]Under 1900-talets andra hälft var Sveriges mönstermedborgare en person som kombinerade arbetsamhet och skötsamhet, med siktet inställt på att förbättra sin och den egna kärnfamiljens materiella standard. Den kollektiva identiteten var självklart nationell och politiskt härskade socialdemokratisk välfärdspolitik. Moraliskt var det religionen, det vill säga kristendomen i en av sina varianter, som fortfarande satt i högsätet, men den var varken på tillväxt eller stabil, utan avklingande. Välfärden blev för flertalet svenskar ett mål överordnat himmelriket.

Länder som Sverige var lyckligt lottade, dels genom sin etniska homogenitet, men också genom sin protestantiska arbetsetik – att man ska göra rätt för sig och inte ligga någon till last. Vi odlade också en klassisk skuldkultur. Skillnaden mellan en skam- och skuldkultur är att i skamkulturer kan det förhålla sig hur som helst, bara ytan är snygg, medan medborgarna i en skuldkultur är mer angelägna om att göra rätt för sig ”på riktigt”, det vill säga, det räcker inte med en snygg yta utan samvetet måste tystas.

Länder med hårt klimat, som de skandinaviska, formar dessutom en personlighetstyp som planerar långsiktigt. Det gäller att inte svälta eller frysa ihjäl under vintern utan fylla visthusbodarna, ordna så att boskapen överlever och se till att bostäderna är varma. I sammanfattning såg de svenska idealen ut så här:

Etnisk homogenitet/solidaritet/tillit
Demokrati/majoritetssamhälle
Nationellt/etniskt/religiöst förankrade medborgare
Arbete och skötsamhet prioriteras
Materialism och tillväxt
Planering och långsiktighet
Skuldkultur

För många medborgare ser idealet fortfarande ut på det här sättet, men dessa drag karakteriserar inte längre den mönstermedborgare som sätter den svenska och västerländska agendan. Den etniska homogeniteten är genom mångkulturell politik och massinvandring satt ur spel. Sverige är inte längre ett etniskt homogent samhälle, vilket givetvis har konsekvenser. Främst genom att solidariteten och tilliten mellan medborgarna försvagas, och ofta begränsas till att gälla den egna etniska gruppen. Detta gäller naturligtvis för alla grupper, men eftersom vi lever i ett Sverige som för inte så länge sedan var etniskt homogent, så är det en kvalitetsförsämring att inte längre med samma tillit kunna relatera till andra medborgare. Mångkultur och massinvandring är dråpslag mot en samhällstyp som förutsätter att ”de närande” är solidariska, det vill säga tar ansvar för och delar med sig till ”de tärande”.

Under efterkrigstiden kom nazismen och förintelsen som varnande exempel att styra västerlandet, i synnerhet skuldkulturer som den svenska, mot en uttalad antinationalism. Det var inte bara nationalismen som kom i vanrykte, utan också nationalstaten. Till detta ska läggas efterkrigstidens starka ideologiska rörelser som antiapartheid och mänskliga rättigheter. Lågprisflyg gör att unga människor, backpackers, i en helt annan utsträckning än tidigare generationer ges en chans att upptäcka världen.

Också jämlikhetsidealet och materialismen styr åt samma håll och eroderar det socialdemokratiska samhälle, där folkmajoriteten, i form av en arbetarklass, styr både tillsättningen av politiker och de politiska idealen. Statsindividualism blir det politiska idealet, en grundförutsättning för jämlikhet och jämställdhet. Mönstermedborgaren tar i första hand ansvar för sig själv och i andra hand för sin kärnfamilj, medan övrigt ansvarstagande faller på välfärdssamhället. Barnen tar förskola och skola hand om under arbetstid. De skruttiga föräldrarna får samhället ta hand om och diverse släktingar, hur det går för dem, det är deras eget bekymmer.

Också materialismen styr åt det hållet. Den arketypiske medborgaren blir en individ som optimerar sin materiella konsumtion. Det är inte bara jämlikt utan också tillväxtbefrämjande. Politiken förlorar sin folkliga förankring och blir ett yrke. Den som inte är politiker är inte bara befriad från ett ansvar för andra samhällsmedborgare utan också från den i landet förda politiken. Han eller hon bör rösta vart fjärde år, men kan i övrigt intressera sig för annat, framför allt sin egen konsumtion och välfärd.

Tillväxten är därvid oerhört viktig. Jämlikhet skapas helst inte genom att ta från de rika och ge till de fattiga, utan genom att de fattiga får det bättre genom tillväxt. Här är det lämpligt att påpeka att Sverige i dag just inte har någon tillväxt utan i det avseendet placerar sig bland Europas bottennationer. Som ett resultat minskar inte samhällsklyftorna utan de ökar.

Detta blir också ett samhälle som inte övergår från skuld till skam, men däremot blandar skuld och skam på ett nytt sätt, till en ny samhällsmoral. Den protestantiska skuldkulturen föreskriver att vi i västerlandet känner skuld och ångest för vad som ses som tidens ödesfrågor, det vill säga flyktingfrågan och klimatet. Men samtidigt finns det ett skamperspektiv på den nya moralen. Även om experter och vetenskapsmän visar att vi – exempelvis – inte påverkar klimatet med vissa åtgärder, att vinsterna är försumbara, så ska de genomföras. Och trots att det varken finns bostäder eller jobb för nykomlingar måste vi hänga fast vid en asylpolitik som inte alls är skapad för dagens situation utan avsåg att på ett moraliskt anständigt sätt ta hand om flyktingar efter andra världskriget. Plakatpolitiken växer. Det som ser bra ut är bra, även om det inte alls är bra.

När det gäller det slags människa som dominerar i offentligheten, som sätter det västerländska samhällets agenda, sker ett paradigmskifte. Den nya människan är inte nationalist utan anti-nationalist, antirasist och kosmopolit. Det politiska målet är en värld med öppna gränser, och helst också utan nationalstater. EU är ett uttryck för detta, liksom FN och drömmar om en värld i evig fred, utan konflikter, ledd av en världsregering i FN:s regi. Vår tids mönstermedborgare ser ut så här:

Mångkulturell
Sekulär
Kosmopolitisk
Urban
Rättighetsfixerad
Apolitisk/identitetspolitisk
Individualistisk

Ser ni vad som saknas? Ingenting mindre än meningen med livet. Det blir ämnet för en kommande bloggtext.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare mars 2020

[image error]

När det gäller statistiken över hatbrott söker BRÅ inte igenom alla brottskategorier, utan bara de som ”främst förekommer vid hatbrott”. Från Hatbrott 2018 Teknisk rapport sid 11 (BRÅ är avsändare):

”De brottstyper som ingår är de som främst förekommer vid hatbrott, enligt Säpos bedömning vid inrättandet av den nationella hatbrottsstatistiken: våldsbrott (misshandel, mord, dråp, och våld mot tjänsteman), olaga hot, ofredande, ärekränkning, hets mot folkgrupp, skadegörelse, klotter, olaga diskriminering och diverse övriga brott (en fullständig beskrivning av brottstyper finns i bilaga 2).

Denna avgränsning har behållits för att eftersträva jämförbarhet i statistiken över tid. Av samma anledning görs inte någon sökning på anmälningar om exempelvis stöld, personrån eller sexualbrott. Effekten av denna avgränsning är svår att uttala sig om, men det innebär troligen att en del hatbrott förbigås.”

Troligen ja, och troligen är det en hel del hatbrott mot just svenskar som förbigås, när man väljer bort just dessa brottskategorier.

***

Du skriver att Orwell var för gammal för att bli soldat i andra världskriget, men han deltog aktivt som befäl i spanska inbördeskriget, vilket han beskriver i ”Hyllningar till Katalonien”. Han var övertygad om att förlusten i kriget till största del berodde på Stalin och dennes dödsskvadroner, som mördade många anarkister och andra på vänsterkanten. Dessutom gör han några intressanta iakttagelser om att krig är 90 procent väntan och 10 procent action, och förvirringen i action.

I ”Down and out in Paris and London” beskriver Orwell svälten och vad svält gör med människor, insikter och kunskaper som gått förlorade i vårt land, men som kanske är på väg tillbaka? Jag ansåg att detta var boken man ska läsa för att förstå svält, tills jag kom över Hamsuns Svält, som slog Orwells bok.

***

Du skriver bland annat att ”svaga män släpper fram starka kvinnor” och att ”den katastrofala samhällsutvecklingen ytterst är männens fel”. Så enkelt är det inte, anser jag.

Jag håller med om grundtesen – att samhällsomvandlingen i negativ riktning sannolikt hänger ihop med att kvinnor erövrar allt fler maktpositioner i samhället och att detta tillåter deras specifika värderingar att slå igenom. Och orsaken till att detta sker är förvisso enkel, men den handlar inte om svaga män, utan om att män har en svagare maktposition.

Kvinnorna har alltid haft en mycket stark naturlig maktbas: makten över sexualiteten och fortplantningen. Detta är huvudanledningen till att äldre och mindre utvecklade samhällen i stort sett alltid varit patriarkat. Männen styr i kraft av sin större styrka och aggressivitet. I synnerhet styr de över kvinnorna. Detta för att de innerst inne vet att om de gör kvinnorna till sina jämlikar i fråga om övriga maktbaser, så kommer kvinnorna ganska snart att bli dem övermäktiga.

Orsaken är som sagt enkel. I ett patriarkaliskt samhälle bestämmer männen över kvinnorna och över kvinnornas kroppar – vilka de skall ha sex med och vilka de skall ha barn med. Med jämställdhet på övriga områden kommer kvinnorna att bestämma vem som får ha sex och vem som får reproducera sig. Om kvinnorna är fria och jämställda så blir det dom som väljer partner.

Detta får på sikt väldigt långtgående konsekvenser. Kvinnorna kan straffa eller belöna män med att samtycka till eller neka till sex. Medvetet eller omedvetet. Detta gör att män tenderar att gå kvinnors önskemål till mötes i högre grad än vad de annars skulle gjort. Kort sagt – kvinnor ges fördelar i konkurrensen mot män som en konsekvens av deras sexuella makt. På sikt ger detta kvinnor ett övertag i samhället som då inte längre bara är kopplat till makten över sex, närhet och reproduktion, utan även till reell makt. Dvs makten över pengar och status – till exempel i form av samhällspositioner och åtråvärda och välbetalda jobb – på grund av att kvinnor avancerat till toppen av lokala strukturer. I företag och inom den offentliga sfären.

På sikt förstärks kvinnornas makt ytterligare genom att de är mer sociala och grupp/konsensusorienterade än män. För när de väl börjat få maktpositioner så backas de upp av sina medsystrar. Detta ökar deras makt, till exempel genom att de numera snabbt kan skapa drev på Twitter och Facebook. I och med att de avancerat till viktiga positioner inom politiken och till chefer inom MSM kan de dessutom påverka informationsflödet i samhället. Som höga chefer inom den offentliga administrationen kan de även påverka till exempel lagstiftning vilket ytterligare förstärker utvecklingen mot ett samhälle som domineras av kvinnligt tänkande och kvinnliga värderingar. Totalt sett blir detta en självförstärkande process. Och när processen pågått så långt som i Sverige blir den nästan omöjlig att stoppa. Kvinnorna sitter på både en stor del av den formella och den informella makten. Männen tvingas spela med för att inte riskera familj, jobb, pengar och social status. Makt skapar också sina följare, så helt naturligt ser vi män som högljutt deklarerar att de är feminister, samtidigt som de förtalar andra män. Allt i syfte att stärka sina egna positioner hos den ”härskande klassen”. Resultatet ser vi runt omkring oss.

***

Sedan några år tillbaka har jag hängt med min schackspelande son på olika tävlingar runt om i Sverige. Vad som gjorde mig fundersam var den totala manliga dominansen kring spelborden på tävling efter tävling. De flesta schackspelande flickorna hoppar nämligen av i 14-15-årsåldern.

Denna könsmässiga slagsida har naturligtvis i tider som dessa, så vitt jag vet, alltid utmynnat i tal om diskriminerande normer och patriarkala strukturer, vilket inte minst fått till följd att många män går runt med dåligt samvete och inte begriper vad dom gör för fel.

Min son studerar också matematik på universitet. Om jag fattat saken rätt råder samma könsmässiga slagsida även där, med närmast total dominans av pojkar. Samtidigt har jag för mig att flickorna i grundskolan ofta ligger före pojkarna på den matematiska nivån.

Tänk om dessa skillnader mellan män och kvinnor i stället handlar om skillnader i IQ.

Av en händelse ramlade jag över ett inslag på youtube om den danska intelligensforskaren Helmuth Nyborg som hävdar att fler män än kvinnor ligger i både toppen och botten av IQ-skalan. Om han har rätt eller fel är jag inte rätt man att avgöra. Men mot bakgrund av mina tankar ovan blir han svår att inte ta på allvar. Om det mot feminismens dogmer råder olikheter i intelligens mellan könen verkar det uppenbart att männens intelligens passar bättre ju mer avancerad matematiken och schackspelet blir.

***

Media har med anledning av domen i det s.k. ”Förnedringsrånet”, där man förutom att stjäla offrets egendom också har urinerat på och klätt av offret naken, publicerat en rad analyser av orsakssammanhangen.

Vår statsminister gav Alliansens skattesänkningar skulden medan alla andra analyser utgår från individpsykologiska eller socioekonomiska faktorer. Det mest intressanta i mitt tycke var föräldrarna till den som urinerat som i TV-intervjuer gav bilden av en tidigare välanpassad individ från ett solitt invandrarhem helt utan extremistiska tendenser. Plötsligt hade den 16-årige sonen utvecklat asociala beteendemönster och kommit i s.k. dåligt sällskap.

I Agenda intervjuades det vanliga gänget av kriminologer och f.d. kriminella men också Mustafa Panshiri som kunde hänvisa till omfattande direkt kunskap om den miljö där denna typ av brottslighet florerar.

För första gången i alla analyser nämner han begreppet ”Klan” som en avgörande faktor för utvecklingen av dessa brott. Självklart tar ingen notis om detta och SVTs programledare hänvisar till fuskstatistik från 1990-talet om rån av mobiltelefoner.

Peter Springare avvisar i sin intervju på Swebbtv teorin att detta rör sig om att förövarna tillhör löst sammansatta gäng. Han säger att detta är en del i ett betydligt större sammanhang. Om det kan vara så att den ovannämnde ”urinerarens” dåliga sällskap är just klangemenskapen, varför förekommer aldrig detta begrepp i den kriminologiska analysen? Är det för att begreppet klan är så fast förbundet med etnicitet och därigenom rasistiskt?

Om man studerar klan ur ett etnologiskt perspektiv finns det massor av bra analyser av hur denna varit och är grundstenen i MENA ländernas och stora delar av central och södra Afrikas struktur. Det ottomanska riket byggde under ett drygt årtusende på att balansera lokala klaners lojalitet. Krigen i Syrien och Irak kan bara förklaras i ljuset av klanmotsättningar.

I Sverige var de ”ätter”, som föregick kungamaktens dominans, typiska klanstrukturer.

Vi har under lång tid tagit emot inflyttare som i tusen och fler år levt och varit beroende av de sociala skyddsnät som klanerna erbjudit men det verkar som att vi vägrar att inse att detta kan ha en betydelse här och nu. När man söker på begreppet klan och Sverige finns det några analyser som pekar på socioekonomiska faktorer, som kan inverka på hur inflyttare bosätter sig för att kunna upprätta klanstrukturer och hur dessa i så fall fungerar. Men kärnfrågan lämnas öppen.

Polisen hävdar att man har ingående kunskap om MC-gängen. Var de finns, vilka som ingår, resurser, brottsstruktur m.m. Vad vet polisen om klanerna? Åtminstone inget jag kan hitta som öppen information.

Det verkar som om vi har en tendens att betrakta klanerna ungefär som frikyrkor, idrottsföreningar och andra harmlösa institutioner. Trots att vi med jämna mellanrum avslöjar storskaliga bedrägerier, svart ekonomi, lokal milis, hedersförtryck, gängkriminalitet och inte minst samordnade aktioner för politisk påverkan som bara kan förklaras med gruppstyrning. Med andra ord klanverksamhet.

Johan Westerholm gör i sin bok ”Islamismen i Sverige” en inträngande analys av hur Islamistiska grupperingar påverkar samhällets organisationer. Är detta möjligt att genomföra utan att bygga på ett omfattande nät av organiserade klaner?

Min dystopiska vision är att vi redan är involverade i ett lågskaligt inbördeskrig mellan de etablerade klanerna och ”svenneklanen”, som dessvärre har förlorat mycket av det skyddsnät de andra klanerna erbjuder. Mohamed Omar kallar oss i ”Det Goda Samhället” för faderlösa. Gängmedlemmar kungör öppet att det är riskfritt att ge sig på svennar för dom har ingen som kan svara på våldet.

Björn Olsson

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Woke

[image error]

Det är frestande att översätta begreppet woke rätt av och säga att en woke person är en person som vaknat upp, men det handlar inte om ett uppvaknande i den mening som jag skulle tro gäller för er som läser den här bloggen. Istället refererar begreppet woke till unga personer som är födda in i en politiskt korrekt miljö, men som vill driva den politiska korrektheten ett steg längre. Unga kvinnor, mellan femton och trettio år, dominerar. Woke betyder att de är aktivister och slår larm så fort de stöter på något som inte passar samman med deras världsbild.

Woke är en slags upptrappning av politisk korrekthet till en ny nivå, en giftigare sort. Vissa åsikter får du helt enkelt inte ha. Massinvandring får inte diskuteras och naturligtvis inte heller islam. Den som är woke är en auktoritär puritan, som dömer andra människor. Han eller hon tål inte att det här i världen finns människor som tycker annorlunda.

PK-generationen och woke-kulturen syns tydligast på universiteten. Lärarna är PK och studenterna är woke. I synnerhet finns dessa wokestudenter vid de mest prestigefyllda universiteten i Storbritannien och USA. Även om de ser sig själva som revolutionärer, så är de nästa generations myndighetschefer, politiker, journalister och maktelit.

Forskning är samhällets mest avancerade form av ”sanningssökande”, vilket betyder att när en forskare eller ett forskarlag klarlagt vad som är sanning inom sitt forskningstema, är det meningen att nästa generation ska kunna ta vid, bildlikt stående på den föregåendes forskargenerationens axlar. Resultatet blir en ständig kunskapstillväxt, en ständig samhällsutveckling. Det är inte kontroversiellt att konstatera att de vetenskapliga metoderna under bara några hundra år resulterat i framsteg för mänskligheten, som dessförinnan var otänkbara. Den som vill ha det mest tillförlitliga svaret på en eller annan fråga, vänder sig till forskningen, inte till religionen, medierna eller politiken, för att ge några alternativ.

Under 1960-talets slut och under 1970-talet skedde ett paradigmskifte, som tog sin start i studentvärlden. Nya krav ställdes på i synnerhet humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Forskarna skulle välja sådan forskning som gagnade samhällsutvecklingen. De skulle bl.a. verka för jämlikhet och jämställdhet. Dessutom var det önskvärt att forskarsamhället i sig gick före med lika många män som kvinnor, löner och privilegier som var rättvist fördelade etc.

I dag växer det fram en ny klyfta mellan å ena sidan universitetens forskare och disputerade lärare, de som bejakar klassiska forskningsideal, och en studentgeneration som starkare än någonsin tidigare ägnar sig åt rättvisefrågor. Samtidigt som universitet och högskolor är den samhälleliga plats där det vetenskapliga tänkandet hör hemma, så har det vuxit fram en studentgeneration som är mer känslig för social rättvisa än någonsin. Detta betyder att vid västvärldens universitet och högskolor äger en av det postmoderna och mångkulturella samhällets kraftigaste kollisioner rum – den mellan det vetenskapliga och det identitetspolitiska tänkandet. Vi vet att det föregående paradigmskiftet gjorde den motkultur som växte fram bland studenter hegemonisk och det finns all anledning att tro att det också kommer att ske med den nuvarande studentgenerationen.

Politisk korrekthet har vi ju nu levt med ett bra tag och även bland dem som ängsligt följer regelboken finns det en medvetenhet om politisk korrekthet som ett negativt och kritiskt begrepp. Även om man är aldrig så PK, så vill man inte bli klassificerad som en PK-person. Woke däremot, är en klassificering som anhängarna, till skillnad från de politiskt korrekta, trycker till sitt hjärta. De som tillhör woke-kulturen är stolta över det.

Det som är både mest paradoxalt och mest giftigt med woke är att det förväntas att den som är woke alltid och under alla förhållanden är medveten om vad den egna rasen, könet och sexuella tillhörigheten betyder, liksom vilken ras och vilket kön andra människor tillhör. Människor karakteriseras efter sina ärftliga drag och sin sexualitet. Tvärtemot vad de som är woke verkar förstå, återupprättas på så sätt rasismen. Ras blir den viktigaste kategoriseringen i vårt samhälle och du får därför aldrig tappa bort att se livet som det pågår genom ett rasistiskt (ja, faktiskt) filter. Det där är en vit person, det där är en svart person, det där är en svart transperson etc. När du inte kan blunda utan ser den rasism som ständigt utspelar sig i vardagslivet, då är du woke.

På så sätt går woke på kollisionskurs med den progressiva samhällsomvandling som ägde rum under i synnerhet sextio- och 70-talet. Då skulle allt det som vi har gemensamt lyftas fram. Ras och kön skulle inte spela någon roll. En svart man kunde bli vad som helst, likaså en kvinna, en transperson etc. Vi skulle alla hjälpas åt för att komma över, minimera och bortse från sådant som skiljer oss åt. Det landade i den något absurda hållningen att raser visserligen inte fanns, men att det var viktigt att bekämpa rasismen.

Wokekulturen är en attack på den äldre motkulturen och man kan säga att woke betyder att man går varvet runt och knyter an till den extremkonservativa rasistiska och koloniala kultur som vänstern gjorde uppror mot under 1960- och 70-talet. Woke har anammat samma idékomplex, men utan att begripa det.

I woke-eran är identiteten viktigare än din karaktär, din egen personliga uppfattning. Det är precis tvärtemot vad exempelvis Martin Luther King verkade för. Han drömde om en värld där din kompetens, dina kunskaper och åsikter var viktigare än din hudfärg.

Den nya woke-generationen hävdar att de för vidare gårdagens progressiva strider. Det är inte sant. De kräver inte att vi ska behandla alla lika utan tvärtom olika, med referens till i första hand hudfärg och kön. De tvingar tillbaka människor in i de biologiska kategorier som sextio-talets och sjuttio-talets progressiva rörelse ville befria dem ifrån. I diskussioner inleder de vanligen med ett identitetspolitiskt avstamp, det vill säga de refererar tillbaka till sig själva som en vit person, en svart kvinna, en homosexuell man, en transperson etc. Om man inte har rätt identitet är man nämligen inte tillåten att framföra sina argument.

Om du uttalar dig i en fråga utan att ha rätt kön, rätt hudfärg, rätt sexuell läggning etc. gör du dig skyldig till det brott som kallas appropriering. Du tar dig friheten att uttala dig om sådant som du saknar egna erfarenheter av. Jag undrar om de, som tycker detta är en rimlig begränsning, förstår att det är rena dödsdomen åt skönlitteratur, åt konst och kultur, hela det humanistiska perspektivet som säger att vi är alla människor och vi bor i samma värld och vi kan leva oss in i och beskriva också sådant som inte är självupplevt. En vit skönlitterär författare kan exempelvis aldrig skapa en svart karaktär, eller om han är man, så får han inte i sin prosa beskriva och blåsa liv i en kvinnlig aktör. Ytterst handlar det om kulturell renhet. Vit kultur ska hålla sig till vit kultur och svart till svart, svarta homosexuella till sin sort etc.

Visserligen säger woke-personer att de måste känna sig själva, men det är inte den form av självkännedom och distans som befriar, utan det handlar om att känna sig själv som man, som kvinna, som svart, som homosexuell etc. det vill säga att gå djupt in i och smälta samman med identitetsperspektivet. Det gör woke-personer distanslösa och oförmögna att byta perspektiv. De är helt övertygade om att de har rätt. Många av de här människorna förstår inte att de anslutit sig till en sekt. Det känner sig verkligen fysiskt angripna av idéer de inte håller med om. Den sociala infrastruktur, det PK-samhälle de har vuxit upp inom, har med andra ord skadat dem ganska ordentligt.

Framför allt på 60- och 70-talen var de flesta rätt liberala och villiga att experimentera, redo att sparka mot auktoriteterna snarare än att kräva att auktoriteterna skyddade dem från idéer de ogillar.

Woke är ett fullt utvecklat totalitärt perspektiv. Du som vit man kan bara uttala dig om det som du i egenskap av vit man har erfarenhet av. Som svart kvinna likadant. Det är totalförbjudet att försöka representera något annat än sitt eget perspektiv. Män är till exempel inte tillåtna att ha åsikter om aborter, eftersom de saknar uterus. Den som inte håller med måste tystas. Unga människor var inte alltid så här. Framför allt på 60- och 70-talen var de flesta rätt liberala och villiga att experimentera, redo att sparka mot auktoriteterna snarare än att kräva att auktoriteterna skyddade dem från idéer de ogillar.

Identitetsperspektivet ger möjlighet till unga urbana medelklassmänniskor, som i realiteten lever ett rätt privilegierat liv, att spela rollen av offer. De känner sig skändade av andra uppfattningar. De vill förbjuda ord som kan skada dem, de behöver säkra rum så att de slipper möta kritik och andra människors perspektiv. Identitetspolitiken rymmer också ett påtagligt klassförakt. Vanliga människor som ingenting begriper är bara stön och bläh! De är högerreaktionära och populistiska, trash helt enkelt.

Det är för att vanliga människor är korkade och lättlurade som de röstar på partier som sverigedemokraterna. De fattar ju ingenting och framför allt förstår de inte politik. När de röstade för Brexit i England så var det för att de var hjärntvättade av demagoger som Nigel Farage. Det folkförakt som nu står i full blom fanns redan under PK-perioden. Man sa ju negrer och allt möjligt annat som var totalförbjudet. Woke är inte bara snobberi, det är värre än så, det är klasshat.

Vi ser hur myndigheter och företag hänger på woke-kulturen. De vill visa att de tillhör samhällets goda krafter. Exempelvis har det stora förlaget Random House börjat kvotera sina anställda och författare efter könstillhörighet, etnicitet, sexuell läggning, klass och funktionshinder. Att på så sätt prioritera ned författarkompetens kommer att skada förlaget mer än de begriper.

Förändringen handlar inte bara om en irrationell ny generation. Jag tror det västerländska samhället har tappat tron på sina grundläggande värderingar: upplysning, demokrati, frihet och öppenhet. I stället hamnar teknokrati, begränsad yttrandefrihet och staten som förälder i första rummet. Det är inte så överraskande att unga människor som föds och uppfostras i en sådan miljö blir därefter.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

George Orwell om nationalism

[image error]

1945, alltså vid andra världskrigets slut och fem år före sin död, skrev journalisten och författaren George Orwell, mest känd för den satiriska Djurfarmen och den dystopiska framtidsskildringen 1984, tre texter om nationalism. Penguin books tryckte för ett par år sedan upp dem i ett litet tunt häfte, under den gemensamma titeln ”Notes on nationalism”. Allt har inte tålt tidens tand men här finns, som alltid hos Orwell, mycket intressanta iakttagelser och reflektioner.

Till att börja med skiljer Orwell mellan patriotism och nationalism, varvid han ser patriotism som något entydigt gott, som det gäller att inte blanda samman med nationalism. En patriot är knuten till en särskild plats och det liv som levs just där och tycker livet där är bäst i världen, men har inget intresse att tvinga det på andra människor. Patriotismen är defensiv, såväl militärt som kulturellt. I vår tid skulle Orwell nog ha sagt att patrioter röstade för Brexit.

Orwell utvecklar inte definitionen men det är rätt uppenbart att han inte bara, eller ens främst, knyter patriotismen till nationen. Han tycks ha haft samma grunduppfattning som den nutida författaren David Goodhart, som skiljer mellan somewheres och anywheres. Patriotism kan knytas till somewheres. Ett annat ord för anywheres är globalister.

Nationalismen däremot, är knuten till strävan efter makt. Alla nationalister vill samla på sig mer makt och mer prestige – inte till sig själva men till nationen. Är en nation inte framgångsrik militärt så är den ändå säkert överlägsen när det gäller landets eller platsens skönhet, konsten, litteraturen, sport, språk, klimat eller matlagning, you name it.

Oavsett om man anser att nationalism är något förkastligt eller positivt, så är begreppet i dag entydigt kopplat till nationalstaten. Orwell hade en vidare definition. Han kallar kommunism, politisk katolicism, sionism, antisemitism, trotskism och pacifism för nationalistiska ideologier och rörelser. Även om han mest intresserar sig för nationalismen som en negativ och destruktiv kraft, så anser han också att det finns en positiv nationalism. Det handlar om nykonservativa (neo-tories) som är emot Ryssland och i viss mån även Amerika. Han nämner ett antal namn. De flesta är okända för mig men där finns Evelyn Waugh och T.S. Eliot med.

Kommunismen beskriver han föraktfullt som intelligentians form av nationalism och menar därmed inte bara stalinister utan mer allmänt ett vänsterperspektiv. Russofiler hör också dit och gemensamt är att de hyllar Sovjetunionen som ett slags moraliskt fädernesland och känner skyldighet att alltid vara lojala och legitimera rysk politik, liksom att i alla lägen se till ryska intressen. Han skriver det inte i klartext men det han syftar på är brittisk intelligentia, som han tillskriver stor makt både direkt och indirekt. När man läser detta bör man minnas att Orwell själv stod politiskt till vänster. Han var frihetlig socialist och med lite god vilja kan han också beskrivas som en revolutionär patriot. Ett särskilt ont öga hade han till pacifismen som han ansåg var ”objektivt profascistisk”. Orwell var för gammal för att som soldat delta i andra världskriget men gick med i det brittiska hemvärnet.

Som Orwell beskriver nationalismen kretsar den alltid kring begrepp som seger och nederlag, triumf och förnedring. En nationalist ser historien, särskild nutidshistorien som en evig kamp mellan makter. Den egna makten ska hyllas och andra makter ska förnedras. En nationalist har alltså ett jämförande perspektiv. Makter konkurrerar med varandra och de finns ingen gräns för hur partiska, ja till och med ohederliga, nationalister kan vara, både i maktkampen och när de skriver tidens historia. Historiska övergrepp som sker i nationens intresse hyllas eller fördöms i varje fall inte, som när Cromwells soldater med rakblad skar sönder irländska kvinnors ansikten. Det gjordes ju för en god sak. Minnet kan också vara kort. 1927 lät Chiang Kai Shek koka hundratals kommunister levande och ändå hade han mindre än tio år senare blivit en hjälte för vänstern. Vissa nationalister, och här tänker Orwell nog främst på kommunister, är i det närmaste schizofrena, i det att de lever lyckligt i sin drömvärld, och saknar kontakt med den verkliga världen.

När det gäller sin egen tid exemplifierar Orwell med att den liberala tidningen News Chronicle publicerade bilder på hur chockerande barbariska tyskarna var när de hängde ryssar. Två år senare hyllades en närmast identisk bild där ryssar hängde tyskar. Orwells grundsyn på nationalism som maktkamp relaterar naturligtvis till andra världskriget, som mer än något annat kan beskrivas som en kamp mellan olika stormakter.

Trotskismen såg han som en entydigt negativ form av nationalism. Den är inte bara fientlig till stalinismen (Stalin och Trotskij blev bittra fiender) utan också till Sovjetunionen. Detta utan att samtidigt vara lojal med något annat land eller någon annan enhet eller ideologi.

Han skriver också, vilket har försvunnit ur vänsterns historieskrivning, att den europeiska fasciströrelsen i stort rekryterade sina medlemmar från kommunisterna. Han höll inte för otroligt att processen också kunde löpa åt andra hållet, det vill säga att kommunisterna lika gärna kunde dra till sig fascister. Den ena totalitära rörelsen var lik den andra.

Orwell skriver också kritiskt om hur de intellektuella är oförmögna att uppamma någon patriotism för sitt eget land, vilket vi ju känner igen också från Sverige, men här ofta tenderat till att se som specifikt svenskt. Att ta ställning för Storbritannien var i dessa vänsterintellektuellas ögon att ta ställning för den engelska överklassen, att bejaka det engelska klassamhället.

Vänsterintellektuella trodde att engelsmännen hade förlorat kriget år 1940 och borde ha gett upp, att tyskarna skulle ta Egypten 1942 och att det var helt omöjligt att vinna tillbaka förlorat land från Japanerna. I utrikespolitiken var det många som följde principen att allt som Storbritannien företog sig var fel. Orwell hade till och med hört intellektuella saluföra missuppfattningen att amerikanska trupper fraktades över till Europa inte för att slåss mot tyskarna utan för att ta England. Ingen vanlig verklighetsförankrad engelsman var så stollig att han satte tilltro till ett sådant rykte. Många vänsterintellektuella var också antisemiter men aktade sig för att erkänna det. Istället sa de att de ogillade judar.

När japanerna tog Singapore från Storbritannien och när de egna soldaterna drevs ut ur Grekland, så var det väl inte precis positivt men intelligentian var inte särskilt upprörd. De undvek också att lyfta fram när det gick bra för England, som i slaget vid Alamein eller att engelsmännen sköt ner många tyska plan i Slaget om Storbritannien. De ville väl inte precis att Tyskland och Japan skulle vinna, så långt gick de inte, men många av dem fick en kick av att se det egna landet förnedrat. De ville hellre att den slutliga segern skulle tillfalla Ryssland och kanske Amerika, i varje fall borde inte England få ta åt sig äran. Orwell använder begreppet Anglofobia.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Trettio års förnedringsrån

[image error]

I dag återkommer Ingrid Björkman

Ett hett debattämne idag är de så kallade förnedringsrånen. Några brottsoffer, däribland 18-årige ”Liam” i Stockholm, som haft modet att både polisanmäla, vittna och berätta för pressen, har därigenom gett förnedringsrånen ett ansikte. Den här typen av rån är ingen ny företeelse. I början av 1990-talet var gäng av tonåriga invandrarkillar som oprovocerat rånade jämnåriga svenska killar på deras mobiler, märkesjackor och kontokort ett nytt och skrämmande inslag i de svenska storstäderna. Men medan nittiotalets debatt om gängrånen klingade av, har själva rånen ökat till nivåer som idag åter gjort dem till förstasidesstoff.

Medias framställningar, liksom olika undersökningar, visar hur rånen utvecklats. De typiska dragen är i stort sett desamma, men från att ha varit en storstadsföreteelse har rånen spritt sig ut över landet och också blivit allt brutalare. Hur förnedringsrån går till idag är allmänt känt. Hur såg de då ut på nittiotalet?

Redan då kunde man konstatera att Sverige fått en snabbt växande, etniskt betingad brottslighet, där förövarna som regel var invandrare och brottsligheten var riktad mot den svenska majoritetsbefolkningen. Ett flertal rapporter från nittiotalet, bland annat en omfattande BRÅ-undersökning 1999 i Malmö och Göteborg, liksom intervjuer med poliser, rånare och rånoffer, ger en samstämmig bild av den tidens ungdomsrån. Ökningen var dramatisk. I Stockholms- och Malmöregionerna fördubblades de polisanmälda rånen under 1999, och polisen talade om en ”ungdomsepidemi”. Ökningen har fortsatt och är än värre idag med en 75-procentig ökning de tre senaste åren. Under 2019 har gängrån mot barn ökat med 2.216 anmälda fall.

Även om förövarnas etnicitet inte längre redovisas systematiskt tyder medias framställningar på att dagens rånare huvudsakligen är invandrare. På nittiotalet hade 80 – 90 procent av rånarna invandrarbakgrund. Majoriteten var 15 – 17 år. Men åldern sjönk och allt oftare var rånarna inte straffmyndiga. Offren var svenska barn och ungdomar, företrädesvis ”svenska killar från rikemansskolor”, som en rånare uttryckte det. Liksom idag utfördes rånen mestadels på dagtid och trots att det fanns vuxna i närheten. Omgivningen ingrep sällan. Hot, framför allt knivhot, förekom. Ofta kände sig offren så hotade av själva rånscenariot att de gav upp utan att något konkret hot förekommit.

Rånen följde som regel ett visst mönster, som i stort sett är detsamma idag: En grupp invandrarpojkar gick fram till ett utvalt offer och förmedlade med sitt agerande en tydlig hotbild. Ett vanligt scenario var att en av rånarna höll en kniv tryckt mot offret, medan de andra muddrade honom på mobiltelefon, bankkort, pengar. Offret blev, väl medvetet om hotbilden, skrämt och vågade inte annat än lämna ifrån sig det begärda. Gav han inte upp, blev han misshandlad, ofta mycket brutalt.

Uppenbarligen var huvudmotivet till rånen inte ekonomiskt. Det är det heller inte idag. Föräldrarna till en ung invandrarrånare berättade nyligen i TV hur chockade de var över sonens skamlösa beteende. De var välbeställda och sonen fick pengar till vad han behövde. Men trots sju år i Sverige talade föräldrarna inte svenska.

Liksom idag var huvudmotiv till rånen för trettio år sedan förnedring av offret. Det gällde att knäcka offrets självkänsla. Han tvingades gråta, lämna ifrån sig skorna, till och med klä av sig naken, på knä be för sitt liv osv. Bara uppskattningsvis hälften av rånen polisanmäldes och de allra flesta förblev ouppklarade. Att så få anmälde berodde på bristande tilltro till polisens förmåga att gripa rånarna, men också på rädsla för rånarnas repressalier. Ett vanligt inslag i scenariot var att gärningsmännen hotade döda den som tjallade. ”Jag skulle aldrig våga peka ut dom som rånade mig”, sa en fjortonåring som blivit rånad tre gånger på två veckor. ”Jag har en kompis som både anmält och vittnat. Nu har han ett kontrakt på sig – dom är ute efter honom. Han kan knappt gå ut.”

Gängen hade satt sig i respekt, som det hette. Det innebar att de tagit över vissa stadsdelar med följden att de svenska ungdomarna inskränkte sin rörelsefrihet. ”Rädslans geografi” hade brett ut sig. De tonåriga gärningsmännen betedde sig som maffiosi, sade polisen. Om rånarna greps skrattade de åt polisen, eftersom brottens påföljder blev så obetydliga på grund av förövarnas låga ålder. Att råna svennar var inte bara helt ofarligt. Förövarna njöt av sitt övertag, det gav spänning åt deras tillvaro, gav dem kickar.

För brottsoffren låg sannolikt, då liksom nu, den allvarligaste effekten av rånen i den djupa kränkningen av den personliga integriteten och de psykiska konsekvenserna därav, speciellt för den som är i puberteten och i färd med att bygga upp sin identitet och sin bild av omvärlden. Att som femtonåring känna sig så maktlös att man på befallning lämnar ifrån sig sina skor sätter rimligtvis spår i självkänslan. ”Liam” har påverkats psykiskt av rånupplevelsen. Han är numera alltid på sin vakt och blir rädd om någon springer bakom honom. ”Efter rånet var jag rädd att jag aldrig skulle bli densamma.”

Vilka var då de bakomliggande orsakerna till nittiotalets gängrån?

Intervjuer med rånare visade att rånen hade en utpräglat etnisk dimension. ”Man rånar inte sina egna. Då blir det invandrare mot svenskar.” Ingen kunde tänka sig att råna någon av sin egen nationalitet. ”Jag skulle bli dödad”, sade en. ”Släkten skulle slått ihjäl oss”, sade en annan.

Regeln tycktes vara att många av de nya invandrarna även efter lång tid i Sverige – även om de var svenska medborgare och till och med födda här – inte kände sig som svenskar och inte såg Sverige som sitt fosterland. De ville heller inte bli svenska och trodde heller inte att invandrare kunde bli svenska. ”Tekniskt sett är jag inte invandrare eftersom jag är född här och svensk medborgare. Men jag har aldrig känt mig som svensk. Jag är arab och svartskalle. Om jag någonsin försökt göra något svenskt känns det konstigt”, deklarerade en ung universitetsutbildad man, född i Sverige. En ung invandrare i underhållningsbranschen hade trots svensk mor, svenskt dagis, svensk skola och framgång i yrket, aldrig försökt bli svensk. Han trodde inte han skulle kunna bli det, även om han ville. ”Jag känner några som tror att dom blivit svenskar”, sade han. ”Men ändå blir det fel. Problemen finns kvar. När dom går på krogen blir det fel även om dom heter Karlsson.”

”Hur fan skulle jag kunna vara svensk när mina föräldrar är kurder? Jag känner mig hundra procent kurd och är stolt över mitt land”, sade en tidigare straffad informant. För dessa kriminella ungdomar var det blodsbandsprincip och territoriell förankring som gällde: ”En svensk är en person som fötts i Sverige och har svenska föräldrar.” Om en kusin som anpassat sig helt till Sverige sade han att hon aldrig kunde bli svensk, eftersom hon hade ”albanskt blod i sig. Hon kan vara svensk på papper, ha medborgarskap men ingenting mer. Hon kan anpassa sig till svenskt samhälle och så, men ingenting mer. Hon är fortfarande alban.”

Att många invandrare uppfattade utvandringslandet, inte Sverige, som sitt fosterland även om de var födda här fanns det gott om vittnesbörd om. ”Chile är mitt hemland, mitt hjärta”, sade en ung man, född i Sverige. En informant definierade sig som ”serbisk patriot”. Om det skulle bli krig mellan Sverige och Serbien, skulle han ställa upp för Serbien, förklarade han.

Varför ville då inte invandrarna bli svenska?

De unga invandrarna uttryckte sin distansering i förakt. Svenskar var fega och svenska kvinnor horor. För det jämställda, mångkulturella Sverige hade en högutbildad ung palestinier ingenting till övers. I Sverige fanns ”ingen stolthet, ingen patriotism”. Hans egen kultur stod däremot för moral, disciplin och mod. De kriminella och maktkänsliga invandrarpojkarnas förakt för såväl sina offer som polisen var bottenlöst. Men deras förakt sträckte sig längre än så: De föraktade också det svenska samhället för dess jämställdhet och kravlöshet. Den makt som tillkom mannen i deras hemlands patriarkala kultur sökte dessa pojkar förgäves i Sverige. Förakt är relaterat till känslor av överlägsenhet och makt. I hög grad gällde detta för rånarna i deras förhållande till offren. Förnedringsrånen var en maktdemonstration. De handlade om att sätta sig i respekt.

I de segregerade bostadsområdena frodades rykten och vanföreställningar om svenskarna och det svenska. Okunnighet om det svenska samhället, dåliga språkkunskaper och bristande kontakt med svenskar skapade rädsla för det okända och förhindrade de nya invandrarna att rota sig i Sverige. I städernas utsatta förorter hade en rotlös, normlös generation växt upp som de vuxna varken kunde eller orkade hantera. Dessa ungdomars distansering till det svenska kunde närmast beskrivas som ”svenskhat”. Föräldrarna, som inte lärt sig svenska och aldrig fått riktiga arbeten utan levde på bidrag och tillbringade dagarna framför teven, hade förlorat sina barns respekt. ”Ungdomarna hatar Sverige och svenskarna för vad vi gjort deras föräldrar”, sade en socialarbetare. Sönerna hade ärvt fädernas bitterhet över sin sociala degradering i det nya landet. I mötena med svenska ungdomar sökte dessa invandrarungdomar revansch och bekräftelse på sin makt. Deras egen känsla av förödmjukelse försvann i och med att de förödmjukade svennarna.

Yttersta förklaringen till invandrarungdomarnas svenskhat låg i att de inte såg någon framtid i Sverige, menade en socialarbetare, själv invandrare med kriminellt förflutet. ”De ser att deras föräldrar inte får några jobb, alltså kommer de själva inte att få några. De tycker inte att samhället är till för dom, bara för svenskarna. Många av de här ungdomarna är förlorare som aldrig kommer in i samhället. De blir kriminella.” Hans bild var nattsvart. I den här verkligheten var invandraridentiteten det viktigaste. Uppdelningen mellan ”svennar” och invandrare var ett faktum och blev bara värre. Invandrartäta förorter var osäkrade granater. Vad som var rätt eller fel blev ointressant, när det var makt eller maktlöshet som var avgörande.

Välintegrerade invandrare vittnade om att integration krävde motivation. ”Inga integrationsprogram i världen kan få dig att bli svensk om du inte själv vill det.” De negativa attityderna till svenskar, den svenska livsstilen och det svenska samhället, var utbredda bland de nya invandrarna. Sannolikt försvårade dessa attityder, till och med förhindrade, deras integrering i Sverige. Hur skulle man kunna integreras i ett land som man inte kände solidaritet med? Hur ska någon kunna integreras som inte ville integreras?

”Liams” förövare dömdes inte till straff utan till vård. Eftersom förövarna har utländsk bakgrund och kallat sitt offer för ”svennejävel” borde rånet, tycker man, ha klassats som hatbrott och därmed renderat ett strängare straff. Hatbrott är inte ovanliga i vårt land. Men såvitt jag vet har lagen hittills endast använts mot etniska svenskar, ännu aldrig mot minoriteter. I lagens förarbeten anges dock att lagen även kan tillämpas om någon angripits på grund av att han är svensk.

Oprovocerade förnedringsrån mot etniskt svenska barn och ungdomar har funnits i åtminstone trettio år. De har tillåtits att dramatiskt öka. Forskare har rapporterat om den skrämmande utvecklingen och även försökt informera de politiska beslutsfattarna om sina forskningsresultat. Men politikerna har som vanligt inte lyssnat. Nu står de inför en problemfylld verklighet som de själva bidragit till att framkalla – genom att ignorera den. Genom att PK-ängsligt tassa runt problemen i stället för att erkänna dem. Börja med att kalla en spade för en spade!

Ingrid Björkman

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Fruntimmerslandet

[image error]

Här på andra sidan jordklotet börjar jag dagen med en kopp kaffe och en croissant, går in på SVT Play, lutar mig tillbaka i arbetsstolen, lägger upp fötterna på pianopallen och ser på gårdagens Rapport. Man skulle kunna tro att jag, eftersom jag inte befinner mig i Sverige, istället valde ett asiatiskt nyhetsprogram eller något internationellt engelskspråkigt, men så fungerar det inte. Snarare är det tvärtom, jag blir väl inte mer svensk men väl mer aktivt svensk när jag befinner mig här.

Jag vill också tro att avståndet skärper min blick, inte bara för hur illa landet regeras, utan också för hur medierna väljer att framföra sina budskap. För tidningarna (jag läser SvD och skummar DN) syns snedfördelningen mellan könen mera på kultur- än på ledarsidorna och i debattartiklarna. Kulturjournalister är de mest vänstervridna av alla kategorier journalister. 82 procent av dem sympatiserar enligt SOM-undersökningarna med S, V och MP.

Snedfördelningen gäller i synnerhet för SVT:s Rapport, där kvinnor, kvinnor och åter kvinnor såväl rapporterar som tillfrågas i alla tänkbara ämnen. Denna kvinnoexpertis omfattar allt, från avancerad och mansdominerad högteknologi till den gängkriminalitet som till nära nog hundra procent är en manlig aktivitet.

Vi får veta hur kvinnor tänker, vad de finner intressant och hur de vill lösa olika samhällsproblem. Det gör det naturligtvis motiverat att ställa frågan om vad samhällsdebatten, och kanske framför allt forskningen, förlorar när kvinnorna övertar männens jobb?

För att gå riktigt grundligt tillväga börjar jag med frågan vilket syfte tänkandet har. Inte bara kvinnligt utan allt tänkande. Svaret är att vi tänker för att hitta ett svar, så att vi inte ska behöva tänka mer. Vi tänker för att slippa tänka. Att tänka är liktydigt med att problematisera och inne i skallen pröva olika alternativa svar, istället för att ge något av de kollektiva svar som redan etablerats.

När jag exempelvis kör ut min bil i den thailändska trafiken, så måste jag göra ett val: vilken sida ska jag köra på? Men det är ett val som det redan finns ett svar på: här kör man på vänster sida. Jag behöver således inte tänka för att göra ”rätt”, jag bara gör det. Allting vi gör i vår vardag kan beskrivas som val, men över 90 procent av våra handlingar är i praktiken inga val, därför att vi vet vad vi ska göra. Vi tänker inte aktivt, vi söker inte efter ett svar som, innan vi tänker till, är obekant. Att tänka i ordets egentliga mening är något som vi tar till, som vi tvingas till när vi inte vet svaret, alternativt inte gillar det svar som redan finns. Det gör tänkandet till en både ansträngande och riskabel aktivitet. Jag kände en gång en professor som sa att det gör ont att tänka. Det lät konstigt därför att det kom från en man som hade tänkandet som yrke, men jag tror att han visste precis vad han talade om. Det var nämligen något som han hade tänkt över.

Ansträngande ok, men varför är tänkande riskabelt?

Därför att det finns risk för att man kommer fram till ett problematiskt svar, ett svar som både kan ställa till oreda och som man inte själv gillar. Så har det varit för min del med tankar kring kvinnodominansen, både i medieflödet och vid universiteten. Jag gillar egentligen inte mina egna slutsatser, men inte bara det – när jag offentliggör dem så vet jag att de inte heller faller i god jord. Jag lägger ett vapen i mina motståndares händer. De kan mycket enkelt avfärda mig som misogyn/gynefob.

Tänkandet, för att det ska förtjäna att kallas för tänkande, måste också hålla känslorna stången. Att handla i enlighet med det man känner är inte detsamma som att hålla tillbaka sina känslor och på så sätt ”rena” tänkandet. Det går emellertid ingen absolut rågång mellan att tänka och känna. Allt tänkande filtreras genom våra känslor. Här finns en tydlig skillnad mellan manligt och kvinnligt. Det kvinnliga ”filtret” är mycket tätare och lättare aktiverat än det manliga filtret, det vill säga kvinnors känslor för hur svaret på ett problem ska konstrueras är mycket starkare än mäns.

Det kvinnliga tänkandet är också mer socialt inriktat än mäns tänkande, vilket har med en av kvinnornas huvuduppgifter att göra, att fostra barnen. Denna skillnad fångas för övrigt också i schablonen över hur män respektive kvinnor ser på potentiella partners. Män attraheras av kvinnor som de är och hoppas att de inte ska förändras (åldras, bli sura etc.), medan kvinnor mera ser män som projekt att forma så att de blir sådana som de vill ha dem. Detta med att forma gäller också för den politiska vänstern, som vill skapa ”den nya människan”. Konsekvensen märker vi i svenska media, som är starkt inriktade på att fostra medborgarna. Personligen finner jag detta mycket störande. Jag vill inte bli fostrad när jag tittar på teve eller läser en tidning. Jag vill ha ocensurerad och saklig information från medierna.

Nå, detta var en liten utvikning. Om vi håller fast vid att kvinnor lättare blir upprörda än män gör det att det blir svårare för dem att delta i diskussioner där det logiska och rationella förnuftet ska sitta i högsätet – exempelvis vid doktorsdisputationer. Kvinnor är också mer konforma än män, alltså mindre benägna att tänka i ordets egentliga mening. De har svårare än män för att revoltera mot etablerad kunskap, de är inte lika lockade att söka nya svar på frågor där det redan finns etablerade svar.

Konsekvensen av kvinnodominansen inom avancerad forskning är att ”det geniala” hålls tillbaka. Män med hög IQ tenderar mer än kvinnor med hög IQ att vara besvärliga personer. De är inte lika sociala, inte lika empatiska och lättstyrda, utan mer kallsinnigt logiska/rationella. De är heller inte lika intresserade av att följa ett byråkratiskt regelsystem (universitet är starka byråkratier). Det betyder att män vanligen bättre än kvinnor klarar att leva med den oreda som genuint tänkande ofta ställer till med.

Det bör dock tilläggas att om genierna fick dominera så skulle universiteten inte fungera. Även om deras forskning är kvintessensen av den verksamhet som där bedrivs, bör majoriteten av lärare och administratörer inte bestå av geniala tänkare utan av lugna samarbetsvilliga, resonabla människor som med hjälp av sitt sunda förnuft ägnar sig åt att få verksamheten att fungera dag från dag.

På universiteten syns det kvinnliga tänkandets begränsningar i det som är forskningens kärnuppgift, det känslobefriade sanningssökandet, det som kanske inte mer än tre procent av befolkningen är intresserade av att ägna sig åt (jag har sett en sådan uppgift någonstans). Ännu mer än bland personalen syns det bland studenterna. Det är ”fint” med en universitetsutbildning, men bara en bråkdel av studenterna är intresserade av att tänka, på det sätt som jag skissar på ovan. En majoritet är där för att skaffa sig ett yrke, inte för att forska, och väldigt många är varken där för vare sig det ena eller andra, utan bara för att deras föräldrar betalar och studentlivet är bättre än många trista jobb. Följande beskrivning hittar jag på nätet. Visst är den provocerande, men observera, den är empirisk:

Med kvinnor överallt så babblas och skvallras det. De talar om för dig vad de gjort i dag och var deras döttrar gjort igår och vad deras vänner gjorde förra veckan och vad någon de hört om gjorde förra månaden och blir helt ställda om någon kille tar upp en avgränsad fråga eller börjar ”argumentera”. Jag håller med Kingsley Amis när han påstår att kvinnor inte menar det som de säger, de använder inte språket diskursivt utan för att uttrycka sina personligheter. Allt som de inte håller med om ser de som provokativ opposition, ja det gör de, till och med de smartaste bland dem, och där tar sökandet efter sanning slut, vilket ju var hela idén med att ägna sig åt universitetsstudier.

När sedan denna studentkader politiseras feministiskt, då händer det som nog de flesta av läsarna av den här bloggen känner till: universiteten blir drivbänkar för social justice warriors, det vill säga studenter som känner starkt och kämpar för mänskliga rättigheter, feminism, postmodernism, mångkultur, kulturrelativism etc – kort sagt en hel rad perspektiv och aktiviteter som inte hör hemma i den utbildnings- och forskningsmiljö som ett universitet är tänkt att utgöra. Lärarna får tänka sig för, så att inte hyperkänsliga studenter känner sig provocerade eller skändade. För egen del minns jag vad som hände, inklusive en allvarlig skriftlig varning från rektor, när jag i en postdoktoral diskussion på Södertörns högskola råkade kalla pridefestivalen för en freakshow. Jag avsåg inte att säga något provocerande, det var ett deskriptivt konstaterande, lite i förbigående. Två kvinnliga studenter blev mycket illa berörda och anmälde mig.

Nu kommer en riktigt besvärlig tanke: Hur ska man göra för att befria universiteten från dessa inte bara olämpliga utan direkt skadliga studenter? Svaret är att man ställer vissa krav, något som ju redan sker i dag. Men jag tänker mig dem uppställda efter andra kriterier. Ett gäng väldigt kompetenta forskare ställer samman ett prov som sorterar bort dem som bör syssla med något annat än att utbilda sig till forskare.

Det skulle nog fungera bra ända fram till den dag då någon rättänkande journalist upptäckte att kvar blev en majoritet av europeiska/asiatiska/judiska män. Inte alls lika många kvinnor, inte alls lika många bögar och transpersoner, inte alls lika många afrikaner/sydamerikaner/inuiter och diverse andra minoritetsmedlemmar. Förmodligen skulle också muslimerna och politiska aktivister både till höger och vänster vara starkt underrepresenterade. Det skulle med andra ord bli kolossalt orättvist!

Tänk er nu att samma kriterier skulle gälla i journalistutbildningen. Eftersom jag är hjärtligt trött på den kvinnoempatiska styrningen av medierna skulle jag applådera en journalisthögskola som utexaminerade journalister, drillade i tänkandets svåra konst. En vän till mig, före detta DN-journalist, skriver i ett privat mail:

”När jag gick Journalisthögskolan i slutet av 1960-talet var alla i klassen utom två stalinister. Jag var den ena. Den andre en operaintresserad bög som senare blev chef för Konserthuset.”

Kraven gäller givetvis också för rättssystemet och Myndighetssverige. I likhet med universiteten så handlar det för deras del om ett återvändande, om att befria sig från den politisering som alltsedan millennieskiftet tagit fart och så gott som enbart kan beskrivas som skadlig.

Givetvis gäller det också för vår skrämmande inkompetenta feministiska politiska elit, men jag avstår för tillfället från att lägga ut texten. Tanken på en ”avpolitiserad politik” är lockande, men här finns många fällor. (Jag läser gärna mail på detta tema).

När det gäller affärslivet verkar immunförsvaret vara bättre uppbyggt. Lönsamhet förutsätter logiskt-rationellt tänkande, vilket inte hindrar smarta affärsmän att tjäna pengar på feminism och annan besläktad aktivism. Jag skrattade när jag läste följande utannonsering:

“Women in business” would like to reject the notion that more females in higher education is a negative. We are selling “Female Genius” Sweatshirts in support of “Women in Academia”, and as a fundraiser for “Girls Inc. of Monroe County”, an organization that inspires young girls to be strong, smart, and bold. Sweatshirts will be under $30, and we want to wear these around campus to use OUR first amendment right to protest the beliefs of a tenured professor. Show your support by getting a sweatshirt or sharing our post to get the word out!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Politiskt korrekta mellandagar på Hurtigruten

[image error]

I dag berättar Arnt Folgerø om hur livet bland passagerarna ombord på Hurtigruten förändrats.

Jag befinner mig ombord på Hurtigruten, kustens stadiga arbetshäst, som plöjer sig en väg genom Foldas höga vågor, på det oroliga havet mellan Rørvik och Fosen. Öppen sjö ger fritt lopp åt den sydvästliga kulingen. Den hugger tag i fartyget, som under mellandagarna stampar sig fram i den svarta decembernatten. Jag är glad över att ha fått en hytt på det näst nedersta däcket. Det gungar inte så kraftigt här nere mot botten av fartyget, där jag ligger och läser tidningar och väntar på att sjösjukan ska ta mig. Jag gruvar mig redan. Det är förvarnat om dåligt väder och kuling från sydväst, dåliga nyheter för en man som lätt blir illamående och sjösjuk. När som helst kommer jag att kräkas, tänker jag, där jag ligger och väntar på att bli illamående, när fartyget reser sig och faller i vågorna. Men det blir inte så illa som jag befarade. Fartyget rullar mindre än väntat, och jag hoppas slippa kräkas, då en extra hög våg lyfter fartyget. Ner i vågdalen känner jag suget i magen och hur jag svettas över hela kroppen. Men så lugnar sig havet. Vi har förmodligen kommit in i skärgården, där havet och vinden inte tar lika starkt. Ännu en gång har jag klarat mig utan att spy, tänker jag och somnar.

Under åren har jag gjort en del resor med Hurtigruten, särskilt efter att jag blev pensionär och flyttade norrut, medan min så kallade bättre hälft och särbo bor i söder. Det är till henne jag är på väg och jag har ännu två passager med öppet hav innan jag kan kliva i land. Men vinden ska visst ge sig lite, så den här gången klarar jag mig förbi Hustadsvika och Stads­havet. Jag måste inte gå iland i Ålesund och ta in på hotell, för att åka buss vidare söderut nästa dag.

Hurtigruten är vanligtvis präglad av turismen, särskilt om sommaren, även om det mer och mer blivit en företeelse året runt. I mellandagarna är sammansättningen av passagerare lite annorlunda än vanligt. Turisterna är här – tyskar, amerikaner och engelsmän men ändå mest norrmän. Gott om familjer många med småbarn. De har antagligen varit på julfirande med släktingar och vänner i norr. Det är förbluffande många barn, här kan man se både två- och trebarnsfamiljer och en tvåbarnsmor går runt med en vackert växande mage, något som inte är så vanligt i dessa tider då reproduktionstalet för etniska norrmän ligger långt under det erforderliga kravet på två barn per kvinna i fertil ålder. Pensionärerna är inte heller så dominerande ombord, som de brukar vara.

Jag erinrar mig en hurtigrutsfärd från Tromsö söderut jag gjorde i slutet av augusti 1980. Det hade varit en makalös sommar i Nordnorge det året. Tromsö hade satt nytt solrekord, en månad utan regn, om jag minns rätt, och färden söderöver gick i strålande sol och tropisk värme, vilket gjorde att folk höll sig ute på däck större delen av tiden. Det var italienare, tyskar, engelsmän, fransmän och amerikaner. Folk satt ute på däck och skroderade och några ungdomar spelade gitarr och sjöng beatleslåtar, medan italienska kvinnor gick runt och skamlöst sträckte armarna i vädret så att man kunde se deras håriga armhålor. Jag hamnade i ett samtal med några franska ungdomar som hade åkt tåg och buss från Oslo till Tromsö och som nu nyttjade sjövägen för att komma söderut. De var hänförda av den norska naturen men höll ändå tillbaka med beröm och överord. Frankrike var även i framtiden deras land med stort L. Fransmän är alltid nummer ett, ingen kunde komma och påstå något annat.

Sedan den gången har mycket förändrats på Hurtigtruten. Turisterna dominerar nu ännu mer. Fartygen är större och hytterna har dusch. Förr i tiden måste man, om man skulle resa med Hurtigruten, vanligtvis dela hytt med resenärer som man inte kände, och det är möjligt att det gjorde folk mer sociala och inställda på att snacka med varandra. Som det är i dag pratar man inte något särskilt med andra passagerare. Folk håller sig till sina resesällskap och verkar ha nog med sig själva. Det känns som om umgängesstilen på Hurtigruten har formats av livströtta pensionärer, som inte vill ha något samröre med andra, och som är helt nöjda med den information och kunskap de redan har, såvida den inte kommer från den högtalarröst som med jämna mellanrum berättar om kända landmärken som man far förbi.

Jag minns att för några år sedan, då jag reserverade en plats i restaurangen till kvällens middag innan skeppet kom fram till Trondheim, där de flesta turisterna går av, såväl sommar- som vintertid. Den middagen blir därför färdens avslutning för många. Jag kunde ha ätit middag i kaféet men hade lust att se hur det gick till bland turisterna på deras sista middag ombord. Men att jag tingade en middag i restaurangen tillsammans med turister som hade suttit vid samma middagsbord i en vecka, verkade att skapa problem för restaurangpersonalen. Jag hade fått en lapp med ett nummer till bordet och min plats, men då jag skulle sätta mig till bords, där det redan satt flera turister, så gjordes jag uppmärksam på att platsen var upptagen. Restaurangpersonalen tillkallades och skulle bringa ordning i sällskapen. Jag togs på en rundtur i restaurangen för att få tag på en ledig plats men de ogillande blickar som mötte mig vid borden fick oss att förstå att de inte ville ha någon inblandning eller bli störda av någon främling utifrån. Det hela slutade med att jag blev placerad ensam vid ett bord som personalen dukade till mig och där blev jag sittande oh undrade över det som hänt. Folk ville inte ha någon främling inpå livet, särskilt inte om det inte var någon av samma nationalitet som de själva, tänkte jag. Det finns nog mer än en förklaring till denna ogenerösa inställning, men den hade säkert något att göra med livsstilen hos penningstarka pensionärer. De ville vara i fred och slippa anstränga sig för att samtala med folk som hade ett annat modersmål än de själva. Samtidigt ser det ut som dessa livströtta pensionärer inte har några problem med att släppa in miljoner av asylsökande migranter i sina länder, om än bara så länge det inte tullar på innehållet i deras plånböcker. Och det har ännu inte skett. Europas trygghetsdyrkade medel- och överklass har ännu inte in på bara livet fått känna av den nya verklighet som de skapat för klasserna längre ner i samhällshierarkin.

Jag menar att på Hurtigruten skapades en stil som innebär att man tar avstånd från de andra och nöjer sig med att kommunicera med sig själva och med sina reskamrater. Är det några andra inblandade, så är det folk eller webbsidor som man når via mobilen eller ipaden. Båda dessa företeelser är nya i jämförelse med kommunikationsmedlen för 40 år sedan. Och jag tror inte att jag är fel ute när jag säger att mobilerna, paddorna och datorerna förstärker isolationistiska tendenser hos dem som reser med Hurtigruten.

Det ska tilläggas att Hurtigruten inte bara tar turister med sina packningar utan också är ett lastfartyg. För några år sedan lossades i september ett parti med krabba på kajen i Brønnøysund. Krabborna låg i öppna frigolitlådor och två franska damer såg på när de lossades och diskuterade med varandra vad det kunde vara i lådorna. De kom fram till att det måste vara krabbor och jag som stod lite i närheten kunde på min bästa franska bekräfta att det var krabbor. De såg lite förbryllade på mig och gick därifrån. De var inte det minsta intresserade av att snacka med en främmande karl från det landet och den kusten som Hurtigruten går genom, en som bland annat kunde ha berättat för dem om krabbfisket på Helgelandskusten, en kust som nu på många ställen ligger öde, men där det en gång bodde folk på vart och vartannat näs och snart sagt varje holme. En person som kunde berättat för dem om varför folk måste flytta och vad de flyttade ifrån, ett vindpinat liv, där havsskummet lade sig som vita ängar runt husen, och där vinterstormarna skakade om husen, så att både de och folket inifrån darrade, där de satt i det svaga ljuset från oljelampor och vaxljus, som fladdrade i draget från de läckande husväggarna.

Vid ett annat tillfälle, alldeles norr om Rörvik, satt jag i salongen på övre däck på ett av de nyaste fartygen, med 180 graders utsikt, eller ”view”, som det heter på nynorsk. Det var vackert och kallt väder, också denna gången i september. En tysk satt med sin kikare och spejade efter liv i naturen, framför allt fåglar. Men trots kikaren verkade det inte som han såg något särskilt. Antagligen var han ingen naturmänniska. Kanske kom han från ”Das Rurhgebiet” där det inte finns så mycket natur att snacka om och där man därför heller inte behöver lära sig att läsa naturen. Är man inte van vid det och aldrig har lärt sig, så ser man heller inte så mycket. Jag satt ganska nära mannen med kikaren och utan kikare såg jag en havsörn som satt i en tall. Med ens lättade den och flög majestätiskt och jag sa till tysken på engelska att där flyger en örn. Han fumlade efter kikaren och prövade att hitta örnen med den, men han fick den inte i fokus. Att titta utan kikare, det var inget alternativ för honom. Örnen flög sin väg utan att han hade fått syn på den.

En normalt nyfiken människa skulle ha inlett ett samtal och frågat om fågellivet på Helgelandskusten, och fått höra om beståndet av havsörn som har vuxit under de senare åren, liksom om fågellivet i övrigt i skärgården som har krympt samma så att det nästan bara är ett rudiment av det som en gång fanns. Men nej, tysken satt där med kikaren sin, tyst och tillknäppt. Han fick inte syn på någonting alls, för han förstod inte att man måste lära sig att se naturen. Den moderna europeiska människan ser inte längre och förstår varken sig själv eller andra. För moderna européer är livet den sociala och kulturella verklighet de lever i ett slags kuliss. Turen med Hurtigruten kunde de med större utbyte ha sett på film. Då hade de som gjort filmen kunnat se åt dem. Nutidens européer behöver andra för att se, därför att själva ser de inte längre. Och de som ser åt dem är medierna, som spyr ut sina politiskt korrekta bilder timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad, år efter år och som bland annat talar om för dig att Europa måste rädda världen genom att släppa in miljoner av migranter som söker efter ett materiellt gott liv och som gärna låter de infödda skattebetalarna betala räkningen. Vi har hamnat i en värld där den halte må hjälpa den blinde och den blinde den halte och till slut den blinde den blinde och den halte den halte. Världen och verkligheten blir till kulisser som arrangeras av de politiskt korrekta eliterna utifrån vad som behövs i den aktuella situationen, antingen det gäller utsläppet av växthusgaser, muslimska migranter, ekonomi, u-hjälp, krig och fred.

Kulisskänslan ombord på Hurtigruten förstärks av turisternas kläder. Många ser ut som de är på fjälltur med regntäta turkläder och med en Fjällrävensäck på ryggen. Ett tyskt medel­ålders par ser ut som de ska på en tur uppe vid polen med Børge Ousland, där de går runt med vadderade byxor och jackor, som ska klara upp emot 40 minusgrader. Att turisterna har med sig vinterkläder är kanske inte så underligt. De har säkert varit med på turer i vinterlandskapet för att se på norrskenet, eller på scootertur på Hardangervidda. Men att de dyker upp i frukostmatsalen ombord i samma kläder, med en Fjällrävenryggsäck på ryggen är minst sagt egendomligt.

Det går också omkring några exemplar av vår tids mönsterfäder i frukostmatsalen. Det är unga magra män med ansade skägg, mörka regnkläder och toppluvor som de dragit ner över öronen. Och i sina armar bär de spädbarn som ska växa upp helt köttbefriade med det nya gröna näringsliv som ingen riktig vet vad det är, men som Trine Skei Grande nämner i ett annat sammanhang där hon spyr ut sin gröna retorik, i sig ett mästerverk av verbala meningslösheter. Detta är den nya människan som ska skapa den nya gröna världen, utan olja och utan kött. Jag tänker att jag får väl leva i hopp om att deras bristfälliga vegetariska kosthåll leder till att de dör ut, men än så länge är det lite som tyder på att det kommer att gå den vägen.

En av de nya förebilderna för en exemplarisk far vandrar runt i frukostmatsalen som om han vill visa upp sin fadersroll. Han bär sin unge med magen neråt, och jag tänker att det är rätt klokt. Bär man småungar liggande på rygg så ser de ju bara upp i taken och det ger ju inte den bästa bilden av världen. Jag ser inte till någon av mammorna till dessa småungar som kånkas runt. Kanske har de inga mammor? Kan det tänkas att detta är de första männen som fått ett livmodersimplantat och på så sätt också blivit mammor? Är de pionjärer för den nya kvinnofrigörelsen, den nya transsexuella mannen, som både är man och kvinna och som fyller båda könsfunktionerna? Sitter jag här och är vittne till den transsexuella revolution som är så efterlängtad av dem som förebådar tidens politiska korrekthet? Nej, det är nog inte möjligt, tänker jag och säger strängt till mig själv att nu måste jag sluta att skoja med så allvarliga frågor. Dessa människor är nog inte heller avantgardet till Une Bastholm i MDG, Audun Lysbakken i SV, Trine Skei Grande i Venstre og Bjørnar Moxnes i Raudt, de som representerar den nya tiden, ”högmoralen” och de nya tankar som skall styra världen. De är de nya verklighetsskaparna, som utan att veta det på sätt och vis går i Adolf Hitlers och Josef Stalins fotspår. De drömde båda två om den nya rena människan i en ras- och klassbefriad utopi.

Man ser vad som är på väg. Jag sitter där och tänker att den politiska vänsterfalangen i dag är något av det mest otäcka som den västliga civilisationen har frambringat, med sin blandning av liberalism, tanketvång och starkt inskränkt yttrandefrihet. De är knappast lika farliga som de två despoterna ovan, men de har lika stor kraft att påverka som de och möjligen kommer det att få lika stora konsekvenser för samhället. Nej, ge mig hellre en riktig fascist framför Bastholm och Lysbakken. En tvättäkta fascist vet jag var jag har, men detsamma kan inte sägas om de moderna, politiskt korrekta tankedespoterna.

Det är inte bara den politiskt korrekta idiosynkratiska människan som är representerad i frukostmatsalen på Hurtigruta denna morgon. En liten gråhårig gammal kvinna från Nordnorge kommer instaplande med det som förmodligen är hennes son. Han ser ut att ha nått pensionsåldern. Hon verkar så skröplig att om man blåser för hårt på henne, så finns det risk för att hon trillar i golvet. De ska söderöver i mellandagarna, till släkt och vänner, säkert för att fira in det nya året.

– Ska vi sitta här, säger hon till sonen på en vacker och ganska utslätad nordnorska.

– Ja det kan vi.

– Men går det, tänk om platsen är upptagen, säger hon ängsligt till sonen.

– Det ser inte så ut.

– Jaha, då kanske det går.

Hon hör till den generation av norrmän som bar fram hela det moderna Norge, med stora barnkullar och med slit, umbäranden och livsvillkor som för dagens ungdomar bara är historia, om ens det. Hon har knappast rest så många gånger med Hurtigruten, ja, detta är kanske den första eller en av de få gånger som hon är med om en sådan resa. Ängslan och oro präglar kvinnorna i denna generationen och mitt i allt slitet brottades de med känslan att de inte hade någon rätt till sin plats i världen. Dessa kvinnor levde i konstant ängslan och oroade sig för det mesta. I dag, i vår politiskt korrekta tidsålder är det helt meningslöst att efterlysa en hyllning ägnad dessa kvinnor. De bar fram ett Norge där kvinnosaken var en fråga om lika representation i alla samhällets organisationer, funktioner och inrättningar, ett samhälle där männen tog sitt ansvar för barnen, inte bara i form av passning utan hela vägen. Med ens känner jag att det inte bara är sjögång som kan få mig att må illa.

Hurtigruten idag är en resa för den europeiska medelklass som har valt bort det som händer i samtiden, men som samtidigt är den viktigaste garanten för att den politiska eliten håller jämna steg med den politik som håller på att förstöra ”Den gamla världen”. Detta är människor som har slutat att tänka och orientera sig i sin egen tid. Med sitt välstånd bryr de sig inte längre om världen utan låter sig istället underhållas av författare som JoJo Moyes och böcker om trollkarlen Henry Potter, för att täcka över den politiska galenskap de möjligen anar präglar vår tid. ”Stoppa världen, jag vill stiga av” var titeln på en musikal på 1960-talet. Men världen stannar inte, och man tvingas delta i galenskaperna, oavsett om man vill det eller inte. ”That’s the way it is”, som Walter Cronkite avslutade nyhetssändningarna, på CBS på den tiden. Sannare kan det inte sägas.

Arnt Folgerø

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Staten och medborgarna

[image error]

Är det möjligt att i tio punkter ställa upp de viktigaste riktlinjerna för det som staten ska ta ansvar för i ett bra samhälle, utan att ta stöd i en eller annan ideologi? Jag prövar och landar i följande, varvid den demokratiska nationalstaten är den självklara geopolitiska enheten:

Ett yttre försvar, vilket inbegriper bevakade gränser mot omvärlden.
Ett gentemot politiken fristående rättssystem med en tillräckligt stor, potent och kompetent polismakt, för att staten ska klara att upprätthålla sitt våldsmonopol.
En stat där politikerna prioriterar sin roll som befolkningens valda ombud, framför parti och ideologi.
En stat som kräver att medborgarna aktivt verkar för ”nationens bästa” istället för att sätta sig på läktaren och överlåta jobbet att driva samhället åt politiker och myndigheter.
Ett beskattningssystem som medger för en familj att klara försörjningen med en arbetande förälder.
Ett skolväsen som lär det uppväxande släktet stolthet över sitt eget land samt de faror som riskerar att omvandla demokratin till ett totalitärt välde.
En bostadsförsörjning som inte tvingar medborgarna till djup skuldsättning och där familjebildning inte försvåras eller omöjliggörs av bostadsbrist.
En landsbygdspolitik som möjliggör en levande landsbygd och optimerar landets självförsörjning.
En journalistkår som fokuserar uppdraget att i medborgarnas intresse granska makten och avstår från att söka fostra medborgarna, efter ett eller annat ideologiskt recept.
Ett samhälle som bejakar vetenskaplig forskning, förnuft och verklighetsförankring.

Ovanstående sammanställning tog mig en kvart att skriva ner. Om jag skulle följa mina vanliga rutiner, så skulle den bara utgöra en skiss och så skulle jag åtminstone under ett par dagar vrida och vända på den, inte minst för att ställa upp punkterna i rätt prioritetsordning. Några punkter skulle säkert försvinna och ersättas av andra som jag vid närmare eftertanke fann viktigare. Det gör jag emellertid inte den här gången. Jag vill ändå hävda att ungefär som ovan ser min lista ut.

Nu vill jag gå vidare med en kort kommentar till punkterna för att förtydliga dem. Avslutningsvis frågar jag om det finns någon möjlighet att revidera vårt galna samhälle, så att det återigen hamnar på rätt kurs. Det är den fråga som utlöste den här texten.

Statens första uppgift är alltid det yttre försvaret. Den måste med andra ord bygga upp en militärmakt och ett gränsskydd som är så effektivt och avskräckande att medborgarna kan känna sig trygga. Ingen ska släppas in i landet om det medför risker för invånarna. Vad sägs om det som myndigheterna i många andra sammanhang älskar: En nollvision! I dessa coronavirusets tider står det klart att det också handlar om att kontrollera återvändande medborgare. Jag skulle, utan att behöva konsultera någon extra litteratur, kunna skriva tjugo sidor om hur svenska politiker missköter denna uppgift. Det är svårt att förstå att medborgarna accepterar denna maktelitens inkompetens.


Den här punkten borde kanske ha delats upp i två. Det svenska rättssystemet håller på att ideologiseras, vilket skrämmer eftersom det alltid (se Sovjet, Östtyskland, Kina, Nordkorea) handlar om att tysta medborgarnas kritik av makteliten och hur denna sköter sin uppgift. Vi ser det främst i åtalen för ”hets mot folkgrupp” men också i hur rättsväsendets jurister, på samma sätt som tjänstemännen på andra myndigheter, skickas på olika ideologiska kurser och tvingas att hålla sig till den politiska korrekthetens dogmer, för att inte mista jobbet. När det sedan gäller det våldsmonopol som polisväsendet inte klarar att upprätthålla i så kallade utsatta områden, så är det ytterst allvarligt. Om inte staten kan sätta stopp för kriminalitet och medborgarnas övergrepp mot varandra blir ”gated communities” och ”white flight” resultatet. Ingen som kan välja ett annat boende vill stanna kvar i en samhällsbildning där ungarna, därför att de är ”svennedjävlar”, riskerar att bli rånade, misshandlade och pissade på, på vägen fram och tillbaka till plugget – för att bara ta ett exempel.


Demokrati har ingenting med partier eller ideologi att göra. Det betyder folkstyre och det är mer en procedurteknisk än ideologisk fråga hur man på bästa sätt säkerställer folkstyret. För att spetsa till det, partier är till för politikerna, inte för folket, vilket i svensk politik framför allt visas av att partierna tvingar riksdagsledamöterna, som skall representera folket, att istället lyda dem. Den politiker som sätter folkviljan framför partiet kan säga adjö till den försörjningskällan. Det där med ideologier är också svårt. Kommunism och socialism är ideologier (med rötter i Rousseau, franska revolutionen, revolutionsåret 1948, Marx, Lenin, Stalin, Mao, kulturmarxism etc.). Kapitalism är inte på samma sätt en ideologi utan, tillspetsat, frånvaron av en styrande ideologi. Kapitalismen behöver styrning, vilket är statens uppgift, men den behöver inte ideologier som förespråkar ett alternativ (som planekonomi). Erfarenhetsmässigt vet vi att då går det käpprätt åt helvete. Vän av ordning kanske frågar vad socialdemokrati är för en slags ideologi. I dag är det ett amoraliskt yrkesnätverk för proffspolitiker men före Palmes tid och när svenska industrier var svenska, var det just detta, ett statligt kontrollsystem för kapitalismen.


Det här är en punkt som skiljer ut sig, genom att inte lägga det yttersta ansvaret på politikerna och inte heller på medierna, utan på medborgarna. Demokrati, återigen, betyder folkstyre och då kan inte folket, som nu, sätta sig på läktaren och överlåta jobbet åt politikerna. Med andra ord, medborgarna har ett ansvar att vara informerade och aktivt motsätta sig såväl politikernas vanstyre som mediernas censur av information som inte passar in i deras världsbild, liksom mörkläggning av vanstyret.


Ett samhälle där alla vuxna medborgare, för att klara sin familjeekonomi, ska vara yrkesarbetande, helst på heltid, får demografiska djupt problematiska konsekvenser. Det gäller inte bara för Sverige utan för hela västvärlden, plus en del andra avancerade samhällsbildningar, med Japan i spetsen. Normen bör vara att männen är familjeförsörjare och att kvinnorna utan ekonomiskt risktagande kan välja att föda två, tre eller fler barn och ta hand om dem. Ja, jag vet att jag nu låter som en kvarleva från en äldre tid men om det kan jag bara säga att det dels var en väldigt lång tid, nästan hela mänsklighetens existens, och att det förmodligen var en bättre tid, om man ser till vad kvinnor är biologiskt skapta till och vad som gör dem lyckliga. Plus att den manliga stoltheten är lättare att upprätthålla i ett samhälle där männen tilldelas rollen och ansvaret som familjeförsörjare.


Ett samhälle överlever inte på sikt om medborgarna (inklusive makt- och mediaelit) inte sätter den egna nationella gemenskapen i första rummet. För att detta ska kunna ske behöver vi en skolundervisning som lär ut nationens värde, som försvårar identitetspolitik och omöjliggör för politikerna att korrumpera demokratin, på det sätt som sker i dagens Sverige. Om inte folket ens vet vad demokrati är för något, hur ska de då klara att styra sina politiker? Och om inte folket förstår att nationen är demokratins förutsättning, ja … detta har jag tjatat om så många gånger att jag inte tänker skriva om det en gång till (men nu har jag gjort det).


Jag misstänker att så gott som alla som läser denna blogg känner till Göran Perssons bevingade ord: ”Den som är satt i skuld är icke fri”. På attraktiva bostadsorter lånar medborgarna miljontals kronor för att kunna köpa sig bostäder. Det betyder att de inte kan protestera mot den förda politiken eller göra sig själva politiskt obekväma utan att därmed sätta hela sin och familjens existens på spel. Detta är ett storstadsproblem, eftersom det finns rätt gott om bostäder i resten av landet, i synnerhet på landsbygden. En politik som resulterade i att medborgarna i realiteten kunde välja om de ville bo i städer, små tätorter eller på landsbygden skulle antagligen lösa de större städernas bostadsbrist. Kunde man bo var som helst och försörja sig, till och med bygga upp ett dra-åt-helvete-kapital, skulle det betyda mycket för medborgarnas kontroll av politikerna.


Den här frågan är rätt bortglömd i svensk politik. Idealet är att bo i en storstad, ha ett jobb där man inte blir smutsig, bo med alla moderna bekvämligheter och (tyvärr) vara skuldsatt upp över öronen och ha tummen mitt i handen. Landsbygdens dugliga män och kvinnor, som tog hand om en krävande vardag, i hög utsträckning var självförsörjande och planerade sina liv i medvetenhet om att det alltid kommer sämre tider, är ett minne blott. I dag går det nästan inte att bo på landsbygden för vanliga människor. Man kan inte bara flytta ut från stan, lägga av med att ta selfies och sluta med Facebook, för att bli hantverkare eller driva ett ekonomiskt bärkraftigt lantbruk. Det finns inte skolor, inte polis, inte vårdcentraler i närheten och bensin och diesel är så högt beskattat att vanliga människor ekonomiskt inte klarar av ett landsbygdsliv. Den som tror att detta är en landsbygdsfråga har inte förstått problemets djup.


Medierna är den moderna nationalstatens blodomlopp. Visserligen har de fått konkurrens från nätet och kanske är det en korrekt bedömning att de på sikt är chanslösa i den konkurrensen. Men ännu är vi inte där, långt därifrån. Problemet är att medierna vänder sig mot folket. Dels bejakar de makthavarna, dels vill journalisterna själva ha makt, därför att de i journalistutbildningen skaffat sig ideologiska förankringar. När Viktor Orbán målar ut medierna som ett problem och när Lew Kuan Lew i Singapore begränsade mediernas makt, så handlar det inte om totalitära drivkrafter eller fascism, vilket journalisterna i eget intresse påstår, utan om att dessa ledare, som har folket bakom sig i en utsträckning som svenska politiker bara kan drömma om, ser hur medierna på egen hand ideologiseras och blir fiender till den politik som de själva för och – viktigast – som har folkligt stöd. Detta är en utbildningsfråga. Jag vill påstå att journalistutbildningen är skadlig när den spottar ut ideologiskt indoktrinerade journalister. Det borde vara tvärtom, att utbildningen försåg journalisterna med ett skydd mot politisk indoktrinering.


Det vetenskapliga förnuftets och forskningens framsteg, med rötterna i 1700-talets upplysningstid, är det tänkande som ligger som grund för vår tids fantastiska framsteg i så gott som alla avseenden. Det är inte trolleri som lyfter flygplan och sätter människor på månen, utan det är systematiskt ackumulerad kunskap, det vi kallar vetenskap. I dag står den inte högt i kurs bland politiker och journalister, i synnerhet inte när den går på tvärs med politiska dogmer. Politikerna styr i dag forskningen genom medelstilldelning och indoktrinering av forskarna. Vi lever i en vetenskapsfientlig tid där 16-åriga flickor hyllas för det som de påstår sig veta om klimatet – för att bara ge ett exempel. Och jag, som tillhör den gamla stammen av forskare (även om min utbildning inte är så märkvärdig) ser till min förskräckelse hur universiteten blir till ideologiska drivbänkar. Lägg ner hela skiten och börja på nytt, tänker jag i mina svartaste stunder.

***

Käre läsare, det samhälle som jag skisserat på i de tio punkterna, det har aldrig funnits men Sverige på femtiotalet låg bra mycket närmre än det samhälle som svenska politiker i dag levererar till medborgarna. Går det att återvända? Nej, det går inte. Det finns inga politiker som levererar ett program som ens är i närheten av tiopunktsprogrammet ovan och om de försökte det skulle de bli tillintetgjorda av medierna. Den folkmajoritet som ännu tror på den reguljära politiken skulle fråga vad det var för tokerier som detta nya parti (om det nu var ett parti) föreslog.

Det tillhör den mänskliga existensens öde, att livet bara mal på. Riktningen går enbart framåt, aldrig bakåt. Sedan, att framåt i verkligheten kan beskrivas som bakåt eller till och med en färd mot stupet, det hjälper inte. Det som systrarna McGarrigle sjöng om kärleken, gäller också för svensk politik:

When you bend it

You can’t mend it

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Gerda Antti: Adamsons III:III. Om varför männen dör före kvinnorna

[image error]

Detta är den tredje och sista av tre texter från Gerda Anttis bok.

Men själv har jag en teori om

detta, en teori som jag är ganska säker på men som jag inte vågat

prova på en enda käft, men som jag skulle vilja ta upp med

svärdottern som jag har, med Henkes fru, hon feministen. Men

aldrig att jag vågar det, att testa den på henne. För Henke har det

inte lätt, det kan jag se ibland.

Och min idé om ökad dödsorsak bland karlar, den heter jämställdheten.

Den som nu är sista skriket sedan rätt så många år, jag hann allt

själv bli lite gripen av det, och det är inte kul att minnas det, att visst

vet jag att jag blev helt enkelt simpelt otacksam mot Erik, helt

simpelt stroppig blev jag. Jag menar att jag tyckte att det var väl

inte mer än rätt allt det han gjorde när han underlätta jobbet för

mig på diverse vis. Som att han satte upp ett räcke i den branta

källartrappan, att han grejade med vattentunnorna i trädgårn

så att det blev så mycket bättre när jag vattna. Att han alltid borsta

mina skor. Och varenda vår låg han på knä och lacka farstugolvet åt mig,

han hade ändå sämre knän än vad jag hade. Och det finns mycket annat,

ja Gud så dum jag var. För jag, jag tänkte, eftersom jag var en kvinna

och han en man så var det självklart att han skulle göra allt han

gjorde för mig, och jag behövde inte tacka särskilt för det. Jag tyckte

det var självklart att karlarna ska passa upp på kvinnan, riktigt

varför vet jag inte, men inte var det nånting annat än en virussmitta

utav populära jämställdhetsbacillen som jag hade fått, det ser jag

nu hur klart som helst. Ja, all möjlig skit flyger genom luften jämt

och samt, och när det kommer nånting nytt, som låter fränt och

fräsigt, som får rubriker, nånting som kändisar nu pratar om,

om det sen är diskmaskinsmodell eller en bok eller framför allt

nån sort av rättigheter, hur lätt som helst att åka dit. Allt låter

riktigt vettigt tycker man, just om man får nytta av det själv.

Ja, jag menar alltså, och det är blodigt allvar, att

jämställdhetsdebatten som det kallas, och som nu blommar

överallt, den är för mannen som ett gift, som en förbannelse,

för som det nu har blivit, inte minsta frizon får han någonstans.

Ja, inte ens i bastun går han fri numera. Förut kunde han där ändå lugnt

och helt och hållet slippa tänka på nåt annat än att bada bastu,

men nu, nu ska kvinnor visa upp hur sakliga och fria och gu vet

allting som dom är, och då så ska dom sitta med i bastun, och då

får mannen hela tiden ha en handduk framför grejen,

och kan då inte klia sig och tvätta sig ordentligt fram och bak

som förut. Nej, det kan han inte göra alls, att klia sig och skrapa sig

som är så skönt, som kvinnor också tycker, men vi är för fina för

att göra det när nån ser på. Men nu är alltså bastun också som ett

jäkla fikarum på jobbet där mannen lärt att det är bäst att hålla

truten, och likadant i hemmen dygnet runt i allt.

Tänk på ledningsgrupper, någorlunda säkra

ställen förr, med bara karlar alltså, där kunde han få slappna av,

i meningen att jobba lugnt och i sin egen takt, och säkert veta att han

blev förstådd när han prata på det sätt som var naturligt för en man

Ja, där var språket ett gemensamt manligt språk, och farorna

som fanns, man visste var och ifrån vem de kunde komma så man

passa sig naturligtvis, men ord behövde inte väljas som med pincett

som han får göra nu när kvinnor obönhörligen ska vara med i alla

styrelser. För det är mer än lustigt verkligen hur allt man säger

tolkas så rent uppåt väggarna när det är kvinnor med?

För nu, litet slag med klubban, och Adam han blir ombedd

att frisera språket, att komma med en hartass, knappt att han

får tala högt med den högre röst som karlar ofta har, istället

nästan viska. Och sen ibland svårt att fatta varför damen hade

tagit illa vid sig, men frökenskinnet hade skrynklats utav ord med

lite grövre kanter än som passade på kafferep.

Så där försvann en fristad till, och som det nu är överallt när

sorten starka kvinnor siktar hotar rätt på veka livet, och just

hotar är det rätta ordet.

Ja, en kvinnlig storm av sedan sekler undertryckta röster hackar

nu i mannens lever, och värst att också ifrån älsklingssorten

egna kvinnan kommer gnaget. Både inifrån och utifrån har maskar

börjat med sitt grävande och undergrävt det ingen kunde tro var

möjligt, att få stora eken att betvivla sin djuprotssäkra plats

ibland kungar, den som sedan världens början varit given Adam,

ja, helt enkelt given. Men idag, vad får han höra annat än att

vanlig tall, en björk, en en, eller en asp som darrar för ett

ingenting, allt det är lika bra, och att det är detta svaga som

numer utgör värdeskalan för en Adam. Och obegripligast av allt

att nu så är det så, att allt en Eva säger det har alltid företräde,

för så skrivs och ropas överallt och det kallas då för jämställdhet.

Och det som händer då med Adam, det är att han den stackarn,

han får ryggradsspricka. Ryggradspricka! Adam!

Ja, tänk dig bara det, en Adamson som skälver. Som när du tar

en penna för att skriva, men inget syns på pappret. Du tar din

fina vassa kniv och skär i steken, men bladet viker sig.

Du äter soppa, men skeden saknar helt den goda gropen, inget

får du i dig. Ja, denna goda själva livsens grop, den grop som

på något mystiskt sätt är innerligt förbunden med allt som

kvinnligt är, som är som gropen mellan brösten, att bara inte tala

om den andra gropen. Och som den grop som handen gör när du

vill dricka vatten ifrån källan. Ja, denna goda grop har alltså inte

heller skeden kvar för gamla Adam. Så när han närmar sig pension,

i dödstyst samförstånd med sina olycksbröder säckar han ihop.

Han tänker, änteligen får jag frid från dessa hönor, som oförskyllt

och orättvist och oupphörligt kacklar hackar pickar sticker river

klöser sprätter sparkar. Jag vill nu slippa höra dessa höga

klackar dödligt smattra, slippa se dem sikta på mig, skjuta sina

salvor, slippa höra hur de skrattar när man går förbi.

Och mest obegripligt är att allting kommer ifrån dessa Evor

som vi älskat, dyrkat allra mest, de som är vårt vattenhål

ja, livsens själva källa. Hur kan detta hända? En djup förvirring

och försvagning drabbar Adam. Det är som skulle inte alfabetet

gälla längre. Men tapper som han är han gör försök att bli mer

Evalik med örhänge och halsband, men inget hjälper.

Stormen Gudrun fäller Adam, och det är som snön blev svart.

som om grisarna fick vingar. Just så obegripligt spöklikt är nu

det som händer, att en ek kan kastas ifrån tronen. Så därför,

tanken flyr till sextifemårsdagen. Han tänker att så länge jag

har jobbet går det an och sedan får man se. Och bara tanken

på att flytta in direkt i motståndsrörelsen på hemmet, det får

blodet till att klumpas, nej aldrig det. Att vara nästan ensam

karl bland idel hönor, då är Döden absolut att föredra.

Men då, det var en dag, om mig och Erik, under värsta

jämställdhetsepoken, jag såg hur lessen han såg ut, det var

ibland så jag trodde att han skulle börja grina. Och då, i mig,

det var som att i alla fall en liten glipa hade öppnat sig i

hjärtat på mig. Och jag sa, du Erik, jag är väldigt lessen.

Jag har visst varit riktigt dum och orättvis emot dig, det är

förskräckligt. Men jag hade inte mer än sagt det förrän

egna undanflyktshandtaget genast trädde in på scenen och jag då ändå

bredde på och sa, att men det är ju det att när man ser tillbaks hur

långt som helst i tiden, så har ni karlar överallt ställt till med

ena jävelskapet på det andra. Knytnäven har ni alltid haft till

hands, och självklart lätt för generalen att ta bössan uti handen

och bara börja knalla på. Så inte är det konstigt att det nån gång

 slår tillbaks, man måste ju förstå det.

Man kan ju bli förbannad när man tänker på all skit ni ligger bakom.

Ja bara tänk på alla arga tjurar som man jämt fått vara rädd för.

Så jag menar att ja, inte vet jag riktigt vad jag menar men det

menar jag. Men då blev Erik arg, och arg det blev han mycket

sällan. Han sa för fan, jag har väl aldrig slagit nån, och allra

minst att jag har bärt mig åt mot dig. Det kan du aldrig säga

annat, du får väl ändå, sa han.

Och då, då var det jag som börja grina, ja, som jag grina.

Jag skämdes som en hund, ja, som jag skämdes.

Ja, djupt i buken och i hela kroppen och i själen kändes det.

Förfärligt är det när man ser att man har varit otacksam och elak,

att man har varit så ända ini attans dum.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.