Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 39

Vad du vet och vad du (inte) vill veta

[image error]

En av mina mailkontakter skickar mig ett Nietzschecitat på engelska. Utan att ha en aning om hur långt jag avlägsnar mig från det tyska originalet (det kanske är en faktoid) gör jag en fri översättning:

En persons mentala styrka kan mätas i hur mycket ”sanning” han eller hon kan tolerera, eller mer exakt i vilken utsträckning han eller hon behöver få den utspädd, förklädd, sockrad, dämpad eller förfalskad.

Här passar det könsneutrala hen utmärkt in. Emellertid är kontexten fel. Tamejfan om jag vill sälla mig till könsförnekarna! Jag reflekterar också över det där med Nietzsche. Till och från i mitt liv har jag läst honom med stor behållning, men tänkvärda formuleringar vinner för mig ingenting på att knytas till den ena eller andra personen. Även om det hade varit Hitler, Stalin eller Mao – för att ta några av världshistoriens mest framgångsrika folkmördare – skulle jag tycka att det var en klok reflektion.

Anledningen till att jag tar upp citatet är att jag – som så många andra av oss som befinner oss på rätt sida av den PK-klyfta som delar landet – ständigt återkommer till en fråga som gäller såväl för politiker och andra offentliga personer, som för vänner och närstående: ”Vad vet du, vad har du förstått?” Det är ett spektrum som löper från ”globalist med makt” över ”mer eller mindre hjärntvättad” till ”nationalist med makt”.

Nedan prövar jag att ställa upp en skala. Avsiktligt lämnar jag dem utanför, som bär ansvaret för det pågående kriget mot nationalstaterna. För det första, de ytterst mäktiga och superkapitalistiska personer och familjeklaner som metodiskt och avsiktligt finansierat och byggt upp de överstatliga organisationer och tankesmedjor som eroderar och försvagar nationalstaten och därmed demokratin i dess enda giltiga definition, nämligen ”folkstyre”. Här hör namn som Rockefeller, Rothschild, Soros och Kissinger hemma.

För det andra bär de kulturmarxistiska ideologerna ansvaret. Efter att kommunisterna misslyckades med att få folket på sin sida, har de om inte precis erövrat så infiltrerat ”kulturen”, det vill säga universitet, politiska partier och myndigheter. Deras långa marsch in i institutionerna började på allvar bära frukt under 1960-talets slut och i dag delar de säng med sina forna fiender. Globalister och kulturmarxister har ett gemensamt intresse av att attackera nationalstaten, men deras framtidsvisioner ser olika ut.

Globalisterna ser framför sig en värld med en lågavlönad, arbetande, politiskt desarmerad och konsumtionsinriktad befolkning. Precis som de i dag kontrollerar världsekonomin är deras mål att kontrollera världspolitiken. Det betyder en värld utan nationalstater, alternativt nationalstater som är överstatligt kontrollerade och styrda, vilket i sin tur betyder en värld utan politiker som står på medborgarnas sida och försvarar deras intressen.

Vänsterpolitikerna är mer kortsiktiga och uppe i det blå. De har gett upp försöken att värva de notoriskt ”otrogna” arbetarna för sin sak. Nu handlar det om världens fattiga och förtryckta. Vänstern angriper nationalstaten därför att de anser att den representerar förtrycket. Eftersom de aldrig har bejakat demokratin som statsskick förstår de inte att de därmed angriper demokratins fundament. Oavsett deras försäkringar, så har hittills deras visioner alltid landat i en totalitär och repressiv verklighet.

Även om varken globalister eller vänsterideologer gillar Kina, så visar jättelandet upp en trolig framtidsmodell med en totalitär maktapparat gentemot vilken en folklig motståndsrörelse på politisk eller etnisk grund är helt chanslös. Men värre än så, de har befolkningsmajoriteten med sig. Välstånd och konsumtion är långt viktigare i Kina än individuell frihet. Medborgarna övervakas rigoröst och samlar poäng genom att vara lydiga. De lydigaste kan bosätta sig på attraktiva orter, de kan resa utomlands på semester, har makthavarnas öra och rent allmänt solar de sig i sina medmänniskors beundran.

Vi ser samma mönster i västvärlden och Sverige. En majoritet av befolkningen ställer sig på maktelitens sida, trots att denna inte längre representerar deras intressen. För att bara ge ett exempel av flera möjliga: Många kvinnor i Sverige röstar på massinvandringspartier, trots att detta innebär att risken stiger för att de själva och deras döttrar våldtas. Det mest skrämmande: även när de får kännedom om Sveriges extrema våldtäktsstatistik och vilket slag av män som är näst intill kusligt överrepresenterade, så skulle de aldrig drömma om att byta sida. De tror att de i så fall skulle sälja ut sin moraliska anständighet och bli ”främlingsfientliga”.

Det är bara att konstatera: Inte ens öppet illojala regimer skapar längre motståndsrörelser. Det finns ingen folklig ”mylla” och heller inte någon intelligentia där en sådan kan växa fram. Se Kina, se Sverige. Dissidenter och andra kritiska grupper i västvärlden kanske någon gång i framtiden kommer att få en politisk plattform genom det populistiska motstånd som växer, men i dag är de politiskt hemlösa och kan inte försvara sig mot skändningar i offentligheten.

Oj, det där blev lite långt. Även om det finns mer att säga i ämnet sätter jag punkt. Nedan följer den lista jag funderat ett tag över. Tycker du den är bristfällig eller felaktig på en eller flera punkter, maila mig gärna.

Om man tänker sig att information har sändare och mottagare, så är nivå 1 och 2 först och främst sändare. De sänder ett budskap som de mottagit från ”högre makter”:

1. Globalister, som har verkställande makt och är ideologiskt övertygade. De hämtar sina ideal och instruktioner från en transnationell världselit. De har framgång, de blir rika och de är helt medvetna om att de inte står på det svenska folkets sida. Det stör dem inte därför att de anser att folket inte har förstått den nya världsordning som de verkar för. De anser sig vara demokrater, men är nog inte helt på det klara med att de har en i sak felaktig definition av demokrati. Lite förenklat: De tror att demokrati är liktydigt med mänskliga rättigheter. Fredrik Reinfeldt och Peter Wolodarski är två exempel. Som statsminister (nu f.d.) respektive chefredaktör för Sveriges största morgontidning har de stor makt. När de verkar för sina globalistiska ideal försvagar de nationalstatens suveränitet och förmåga att värna medborgarnas intressen. En allvarlig konsekvens, som de förmodligen inte reflekterat över, är att de också därmed förbättrar den transnationella brottslighetens villkor.

2. Den svenska offentligheten. ”Den moraliska högplatån” är en metafor jag ibland använt mig av. För att få tillträde måste man haft framgång i sin yrkeskarriär och antingen vara intressant genom en talang (exempelvis kulturperson) eller genom sin position (exempelvis myndighetschef). Men det räcker inte, man måste också uppfylla vissa kriterier som aldrig satts på pränt. Det första är givetvis att man är lojal med makteliten, vilket gäller oavsett om man tillhör den eller står utanför. Det gäller också oavsett om man tillhör de religiöst devota eller om man mellan skål och vägg kan uttrycka starka tvivel. Oavsett om man är troende eller tvivlar, så måste man också på anmodan kunna visa upp rätt värdegrund, ungefär som en bilförare vid en poliskontroll måste visa upp ett giltigt körkort. Här hittar man både Stefan Löfven och Jimmie Åkesson, de bekänner sig båda till offentlighetens spelregler. Utan att kunna bevisa det tror jag att den väsentliga skillnaden mellan dem är att Stefan Löfven är obrottsligt lojal (elakt: han är lite korkad) medan Jimmie Åkesson av taktiska skäl demonstrerar systemlojalitet. Han kan exempelvis säga det som nu alla riksdagspartier säger, att invandringen måste begränsas, men han kan inte utan allvarliga konsekvenser säga att han inte ställer upp på värdegrundsdogmen eller öppet börja tala om repatriering.

Det finns tre meningsprovinser där man riskerar att råka illa ut, om man visar sig kritisk: Invandring, feminism och klimatförändringar. Att råka illa ut betyder i första hand att man inte längre får vistas i offentligheten, det vill säga på den moraliska högplatån. Grindvakterna hindrar katter från att smyga sin in bland hermelinerna. Samma vaktstyrka har också mandat att kasta ut de hermeliner som visat sig vara katter (”bruna råttor”). Den som har tur slipper det mediala gatloppet, men uppmärksammas illojaliteten i offentligheten, på jobbet eller i det sociala nätverket kan det leda till att man förlorar såväl jobb som vänner samt att närstående tar avstånd (frysta relationer till närstående, skilsmässa, får inte träffa barnbarnen etc.). Det intressanta (och skrämmande) är att här finner vi både de kulturpersoner och den intellektuella elit som i äldre former av totalitära system (kommunism, fascism, nazism) byggde upp en motståndsrörelse och en alternativ politisk plattform. I Sovjetunionen var dissidenter beundrade, i Sverige är de mer eller mindre föraktade.

3. Den med makteliten lojala folkmajoriteten. Den stora skillnaden gentemot föregående gruppering är att detta är en grupp som inte verkar i elitserien utan i lägre divisioner. Maktelitens bedrift är att den lyckats med att politisera denna organisations- och institutionsnivå. Det gäller för våra myndigheter men också för de tre viktigaste moraliska institutionerna, dvs. etermedia, skolan och rättsväsendet.

I statliga radio och teve sker den överlägset effektivaste indoktrineringen, utan att denna kategori av konsumenter förstår hur styrd informationen är. I skolan fostras lojala samhällsmedborgare och rättsväsendet straffar de illojala. Gummiparagrafen ”Hets mot folkgrupp” är ett paradexempel, där vem som helst kan dras inför skranket om orden inte vägts på guldvåg.

Det är mot denna lojala folkmajoritet, ofta i statlig eller kommunal tjänst, som makteliten riktar sina skarpaste indoktrineringsvapen. Det är också denna kategori som gjort Sverige till ett angivarsamhälle. Lojala medborgare, som likt duktiga pojkar och (särskilt) flickor, rapporterar medmänniskors övertramp till sina överordnade. Här sker också den effektivaste sociala mobbningen.

4. Medlöparna. De som ingenting vet och – vilket är det bärande kriteriet – heller ingenting vill veta, därför att de inte förstått att de är utsatta för propaganda. De tror därför också på den nidbild som MSM levererar av andra källor (hate och fake news på nätet) och personer som levererar annan information (rasister och nazister). Medlöparna är passiva men gör aktivt motstånd mot ifrågasättande information.

5. Ignoranterna är de som ingenting vet och i stort sett är oemottagliga för information, men inte därför att de gör motstånd utan antingen därför att de är för korkade eller därför att de är helt upptagna av andra angelägenheter. Det som skiljer denna kategori från den föregående är att de är apolitiska. De är helt enkelt inte med i spelet, varken aktivt eller passivt. Behåller man bilden av ett spektrum befinner sig dessa på nollpunkten, skiljelinjen mellan systemlojala och dissidenter.

6. De oväckta är de som ingenting vet men som är mottagliga för information.

7. De plågade, som anar men inte är kapabla att ta till sig ofriserad kunskap, därför att den kolliderar med deras politiska självbild. (Jag tänker tamejfan inte bli nazist!)

8. De uppvaknande, som börjar förstå vad som händer. Den ökande kriminaliteten och otryggheten, höjda skatter och avgifter, i kombination med försämrad välfärd utgör starka väckarklockor. Här hör Leif Östling hemma med sin klassiska fråga ”Vad fan får jag för pengarna?”.

9. De partiellt uppvaknade är till exempel på det klara med massinvandringens förödande konsekvenser men har (ännu) inte förstått att klimathotet i första hand är en politisk konstruktion.

10. De vakna men passiva sitter kvar på läktaren. De har genomskådat vad som händer men vill inte utsätta sig för risken för repressalier. De ser det helt enkelt som en rättighet att kunna förbli passiv. När det där dags att rösta undviker de ”sjuklövern” men i övrigt är och förblir de passiva.

11. De vakna och förbannade som gärna skulle göra något mer än att bara rösta men inte kan göra just mycket mer än att högljutt visa sitt missnöje. I synnerhet sker det på nätet där de också hämtar sin viktigaste information.

12. Dissidenterna, som i huvudsak är verksamma på nätet/i sociala medier, därför att de inte bereds utrymme på den moraliska högplatån. Där bygger de upp nättidningar, nätteve, facebookgrupper, bloggar etc. med ärligare men också smalare information än den som MSM levererar. De har framgångar som opinionsbildare och det är huvudsakligen deras förtjänst att medborgarna blir alltmer resistenta mot MSM:s propaganda.

13. Kritiker med rätt att vistas på den moraliska högplatån. Det finns ansatser, men inte mer – taktiska journalister, politiker och kulturpersoner som vill manövrera sig fram med hedern i behåll. De kan kritisera den förda politiken men har ingen möjlighet att liera sig med någon av de mera kända dissidenterna. De kan heller inte öppet ifrågasätta någon av den politiska korrekthetens dogmer.

14. Propagandaresistenta nationalistiska dissidenter med politisk makt. I Sverige lika vanligt förekommande som rosa elefanter. Men lyfter vi blicken så kan vi hitta en och annan. I Europa är Viktor Orbán ett lysande exempel. En problematisk dissident i EU men en kompetent och hyllad statsman på hemmaplan.

Var placerar du dig själv? Var finns dina närstående, arbetskamrater och vänner? Är du på rätt plats eller vill du befinna dig någon annanstans?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Home of the Brave – min julmusik

[image error]

I dag gästas bloggen återigen av Per Hagenäs

Den djupa staten styr idag Sverige på alla nivåer genom värdegrundens lojalitetskrav, nu senast avslöjad på BRÅ. Det svenska samhället rasar, institution efter institution. Varför reagerar inte det svenska folket starkare mot detta? Varför försvarar inte den svenska mannen sina kvinnor mot flodvågen av övergrepp? Varför försöker han inte skapa en trygg uppväxt för sina barn? I ett biologiskt perspektiv är det mannens uppgift att försvara sin grupps samhälle, sina kvinnor och sina barn. Är vi fredsskadade, lurade av vårt etablissemang, okunniga eller alltför bekväma i våra reservat? De röster som hörs kommer oproportionerligt ofta från förra generationens invandrare.

Den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan Petersons huvudtema är att speciellt män måste börja att ta ansvar. Detta menar han ger mening åt livet och gör oss nyttiga privat och i samhället. Är det västerlandets negativa mansbild som desarmerat mannen? Är vi rädda för att visa ”toxisk maskulinitet”?

I letandet efter vart den manliga försvarsviljan tagit vägen, gick tankarna till musikgenren Heavy Metal. Musikens publik domineras starkt av män. Den har en testosteronhöjande stil och tung aggressiv symbolik. Sverige är dessutom något av en stormakt inom musikgenren, speciellt i den mer melodiösa varianten Power Metal, med band som Hammerfall från Göteborg och Sabaton från Falun. Orsaken till den manliga dominansen kan vara att musiken talar till hans traditionella könsroll, som den i sin ursprungliga form uttrycktes i stamkrigarnas riter. Musiken har ett tydligt uttryck av gruppsammanhållande funktion, användbar för att stärka solidariteten mellan män, kanske inför ett yttre hot. På så sätt är den också intressant idag, även om det primära hotet just nu är värdegrundsetablissemanget. Men man får också skilja på destruktiv aggression, fotbollshuliganernas, och den gruppsammanhållande, mer kreativa aggressionen (stamriterna).

Det är därför inte heller konstigt, att det så lätt går att tolka in musikens texter i dagens situation. I vanliga fall är väl julmusik betydligt mer fredlig och lugn men idag känns det denna betydligt mer relevant. Kanske kan lite njutbar Power Metal få upp oss ur TV-soffan och åtminstone bli lite mer frispråkiga.

The power inside, our source of creation

Far beyond the sun they hear our singing swords

The traitors and renegades

Smoldered the soil of our fathers

Hammerfall framförde låten ”We make Sweden Rock” på Sweden Rock Festival i somras. Dess testosteronhöjande attityd är uppenbar, men man bör också lägga märke till alla aggressiva symboler (jag räknade till 33 stycken). Utifrån festivalens mansdominerande miljö, 30 000 åskådare, fyra dagar, mycket alkohol, hög medelålder hade man kanske väntat sig mängder av manligt våld och sexuella övergrepp, allt enligt den rätta värdegrundens föreställningsvärld. Denna förhoppning kom dock på skam då polisen inte hade något alls att göra. Den absolut tryggaste platsen för den svenska kvinnan är förstås så att säga i centrum av sin stam, där många svenska män finns samlade.

Den ”skuld” som de västerländska människorna sägs ha till allt och alla är ett arv från kristendomen. Den är central för förståelsen av det västerländska samhället och kan förklara varför just västvärlden drabbats av det vanvett vi upplever idag. Men för att kunna ena olika religioner och politiska system under en ”räddande” elit så behöver fokuset förskjutas till något som alla kan enas kring. Klimatlarmen med dess klimatskuld, flygskam, köttskam, barnskam har efterträtt en alltmer skamfilad värdegrund. De som inte tror på allt detta, de som inte vill tillhöra denna sekt, som vägrar att låta sig kontrolleras, förföljs. Att hålla huvudet högt och vägra tillhöra sekten och lyda dess ”sanningar” kräver civilkurage. ”Stand my ground at all costs, just for the right to be wrong” heter det i Last man standing.

Seeing clearer what I’ve done

I’d refuse to let things go

I could never once admit I’m wrong

And what do I have to show?

Seeing clearer what’s at stake

And the things I have to change

I just hope I can, it’s not too late

To get a chance to end this pain

I många historiska kulturer, som den grekiska, romerska och hedniska är det just hur du levt ditt liv som avgör om du ses som en bra människa och är värd att minnas.

I Havamals epos heter det:

Fä dör,

fränder dö,

även själv skiljes du hädan,

men ett vet jag,

som aldrig dör,

domen över död man.

Varför törs vi i Sverige inte stå upp och försvara oss. Går det att finna en parallell i Holocausts offer? Varför gjorde de inför förintelsen inte mer motstånd? Detta har förbryllat forskare i ämnet, speciellt judiska. Warszawaupproret 1944 ger en sorts upprättelse, utförd av en handfull verkligt modiga människor. De som höjer sin röst mot dagens auktoritära värdegrundssekt är inte heller många, vad är det som säger att vi kan besegra hydran.

We’er outgunned and few in numbers

We’re doomed to flag or fail

The enemy is all around us

We will resist and bite.

Den rätta värdegrundens folk, den nya globala eliten som kräver sektstyrda samhällen, vill desarmera den manliga aggressionen och härska genom att splittra. De vill att ord som nation, nationalism och det egna folket ska ses som fula, krigshetsande och rasistiska. Men i själva verket var det existensen av nationer som Storbritannien, Sovjet, USA som gör att vi idag inte styrs av nazister.

Fields of Verdun and battle has begun

Nowhere to run, father and son

Fall one by one, under the gun.

Det finns en viss symbolik i fader och son, där fadern står för erfarenhet, sans och enande ledning och sonen för energin och styrkan. Man tänker här på stammens äldste och på stamkrigarna i den mänskliga historien. Fadern som symbol för omtanke och rättrådighet finns hos de monoteistiska religionerna och utnyttjas på samma sätt i de totalitära ideologierna. Den innehåller en evolutionär sanning som vi tilltalas av. Relationen mellan äldre och yngre män verkar till del ha brutits. Det måste vara därför Jordan Petersons rakryggade person är så populär hos yngre män, vilket gör etablissemanget så nervöst.

I När Vindarna Viskar Mitt Namn, med Hammerfall och Roger Pontare, jublar publiken när Pontare oväntat kommer in på scenen. Min tolkning är att de blir naturliga symboler för den ursprungliga relationen mellan en äldre ledare som står upp för sitt eget folk och de yngres energi och kraft som kan verkställa skyddet.

De kämpandes hjältemod, oavsett om de dött för att vi ska kunna leva i frihet, eller om de offrats på värdegrundsaltaret, är dagens hjältar och i Glory to the brave ges en gripande lyrik om sorgen efter de som fallit, hur snabbt deras lidande och offer glöms bort av de levande. Men det finns nog ett hem för de ärofulla, långt bortom ”the shining star” där vi återses.

Snow is falling down on this glorious land

colors fading, turning into white again

To fallen heroes angels sting, they cry their winter tears

endless mourning days will turn to years



Nothing on earth stays forever

but none of your deeds were in vain

Deep in our hearts you will live again

you’re gone to the home of the brave



Every solemn moment I will treasure inside

even though it’s hard to understand

that a silent wind can blow that candle out

taking everything leaving the pain far behind



De ”frihetsrörelser” som däremot etablissemanget hyllar är de som emanciperar oss från varandra, man-kvinna, barn-föräldrar och kittet svenskar emellan. Emancipationen mellan människor från deras historiskt naturliga relationer har sina fördelar men har idag förvandlats till en besatthet. De ska rädda oss från varandra till statens falskt omtänksamma famn. Storebror har idag också fått en storasyster i staten, det har blivit jämställt. Deras fanatism visar dock att vi har med en sekt att göra.

Den infödde svensken har idag ingen särskild rätt till varken sitt land eller sina egna skattepengar och hans egen grupp kan om några decennier vara i minoritet. Mannens och kvinnans relation har ingen högre status i samhället än andra relationer. Den ses bara som en sexuell variant bland flera. Könsidentiteter motarbetas av värdegrundssekten så gott det går. Transsexuella har en närmast helig status av samma skäl. Allt detta har inget med jämlikhet och frihet att göra. Jämlikhet är inte att tvingas till en ideologi. Frihet är inte att bli befriade från juridiska, ekonomiska, emotionella, faktiska band till andra människor. Vi vill ha en roll utifrån våra grundläggande identiteter kön, familj och grupp, dvs vi vill vara beroende. Det är det som ger livet en mening. Sveriges pågående självmord har möjliggjorts av att vi inte tillåts hylla våra naturliga instinkter. I The Bombshell Belles Swing Cover finns symbolerna för våra i miljoner år fungerande könsroller. Flygplanet symboliserar mannens vilja att försvara sin grupps existens och de tre kvinnorna visar den sexuella kraft som driver det darwinistiska spelet och som gjort oss till vad vi är.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare slutet av december 2019

[image error]

Hörde om en studie i något vetenskapsprogram i SR P1. På 1700-talet dog 9/10 av de barn som föddes av ensamstående mödrar. Barnadödligheten var förövrigt mycket hög även bland de välbärgade, men även små skillnader i reproduktiv framgång får en stor påverkan på befolkningens sammansättning efter några generationer.

På kort sikt leder de intelligenta kvinnornas minskade barnafödande, och deras mindre begåvade systrars högre födelsetal, naturligtvis till att IQ sjunker. Andra faktorer som påverkar IQ:s utveckling är att de högt begåvade männen får många barn, kvinnor väljer som bekant uppåt. De framgångsrika männen har möjlighet att hålla sig med älskarinnor och att bilda familj flera gånger under livet. Begåvade män får många barn samtidigt som begåvade kvinnor avstår från barnafödande, vilket leder till en med tiden växande skillnad i intelligens mellan könen. Feminismens påverkan på det naturliga urvalet kommer alltså att återskapa ett naturligt beteende där kvinnorna inriktar sig på reproduktion och omvårdnad. Feminismen står alltså i ett motsatsförhållande till sin egen retorik.

En könsdimorfism finns för övrigt redan i dag på så vis att normalfördelningskurvan för kvinnors IQ är samlad runt genomsnittet, medan männens kurva är flackare och med fler observationer ute på flankerna. Det finns alltså färre kvinnliga genier så väl som dumhuvuden,  jämfört med männen. Det finns å andra sidan betydligt fler genier och högintelligenta män.

David M Buss skriver i Åtrå och otrohet: mänsklig lusta genom tiderna, att omkring en tredjedel av de amerikanska männen aldrig får någon kvinna. Motsvarande siffra för de amerikanska kvinnorna är ungefär en sjättedel. Boken heter på originalspråk The evolution of desire – Strategies of human mating (1994). Intressant är hur etablissemanget bemötte boken när den gavs ut i Sverige. Recensionsexemplar skickades ut, men ingen enda recension publicerades. Förlaget brände upplagan efter att ha sålt ett litet antal exemplar.  Ja, vi känner ju igen reaktionen från demokratins högt uppburna försvarare.

När ÖB i Singapore pensioneras vid 55 års ålder får han ta över ansvaret för att kollektivtrafiken fungerar oklanderligt, vilket inte är så lätt. Skulle tunnelbanan i Singapore fungera som i Stockholm eller London, skulle det bli revolution.

***

Snälla, sprid inte lögnen att det inte finns ett ämbetsmannaansvar! Ur Brottsbalken, 20 kap. Om tjänstefel m.m.:

1 §   Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar.

Om ett brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, skall dömas för grovt tjänstefel till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande.

Den som är ledamot av en beslutande statlig eller kommunal församling är inte underkastad ansvar enligt första eller andra stycket för någon åtgärd som han vidtar i denna egenskap.

Vad som sägs i första och andra styckena skall inte heller tillämpas, om gärningen är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse. Lag (1989:608).”

De tjänstemän hos Migrationsverket som har beviljat uppehållstillstånd/medborgarskap mot bättre vetande kan således mycket väl dömas till straffansvar. Varför detta inte skett känner jag dock inte till.

Michael Pleym

***

Som jag ser det har det pågått en degeneration i Sverige sedan sena 1960-talet. Man kan knyta det till Palmes maktövertagande ca 1967. Redan 2006 skrev den lundensiske statsvetaren Bo Rothstein om att S-märkta kommissarier styr forskningen. Jag tvivlar på att utvecklingen går att vända. Klåparstaten verkar vara permanentad. Samma tendenser ser vi i Tyskland under Merkel och i UK efter det Majors regering ersattes av Tony Blair. Socialistinternationalen (Sosintern) tillsätter nu toppbefattningar i de flesta internationella organisationer som EU-kommissionen, FN, ECB, IMF och Världsbanken. Sverige under Palme, Carlsson och Wallström som utrikesminister har investerat stora summor i det projektet.

***

2018 producerades ca 100 miljoner bilar och lika många mc/mopeder. Elbilar kan inte produceras i dessa kvantiteter, eftersom i-Ion batterier inte kräver enbart Litium. De kräver också nickel, kobolt, ren grafit och sällsynta jordartsmetaller. Dessa metaller förekommer i ganska få länder, och det är inte lätt att öka utvinningen. Flera seriösa institut räknar med att det är 2030 som mest kan produceras batteripackar till 5-10 miljoner bilar per år. Flaskhalsar är nickel och kobolt. 63% av världens kända tillgångar av kobolt finns i Katanga (Kongo).

Kina lurar europeisk bilindustri. De satsar på andra alternativa bränslen som syntetisk metan, vätgas, bensin och diesel. Världens efterfrågan på olja fortsätter att öka ca 1% per år.

***

Jag läste just din senaste debattartikel i Nya Tider där du påtalar SD:s tystnad gällande oss invandringskritiker. Idag vet jag, via förstahandskontakt med inflytelserik SD:are på riksnivå, att partifolk uttryckligen är FÖRBJUDNA att ha någon kontakt med oss dissidenter! Så infernaliskt fegt har partiet blivit. De fullkomligt kryper inför PK-media. Bedrövligt, tycker jag.

***

Att SD:s partimedlemmar är förbjudna att ha kontakt med dissidenter har jag misstänkt länge. Tidigare hade jag mycket kontakt med SD-folk. De ville ha diagram och statistik för deras egna kommuner, vilket jag fixade. Sen slutade förfrågningarna att komma, kanske runt 2014-15.

***

När det handlar om invandringens påverkan på brottsligheten har PK-sekten mycket framgångsrikt i decennier kvävt diskussionen med en enda halmgubbe. I lite olika varianter förstås, men i princip samma halmgubbe.

Påstående: Invandringen bidrar till att brottsligheten ökar i Sverige eftersom invandrare är överrepresenterade i brott.

Halmgubben: Brottslighet sitter inte i hudfärg eller gener!

Man förvränger motståndarens påstående till att handla om något annat, och attackerar den vrångbilden.

Påståendet handlar om ”konsekvenserna för Sverige”. Halmgubben förvränger frågan till att handla om ”min syn på varför människor begår brott”. I halmgubben finns en underförstådd anklagelse: ”Du som påstår detta verkar ha en mycket grumlig syn på varför människor begår brott. Är du kanske en rasist?”.

Det är en mycket försåtlig halmgubbe och de flesta faller för den mer eller mindre. Diskussionen fortsätter på halmgubbeskaparens villkor, och den som gjorde påståendet hamnar på defensiven och lägger kraften på att försvara sig mot rasistanklagelsen.

Ett sätt att desarmera halmgubben är att upplysa om att även om jag nu verkligen skulle tro på att brottslighet sitter i hud eller gener, och att det går att bedöma folk utifrån var de kommer, så är svensk kriminalstatistik inte ett bra underlag för den bedömningen. Vi har inte en aning om ifall invandrarna som har kommit till Sverige utgör ett representativt urval för respektive nationsgrupp. Så frågan är irrelevant i sammanhanget.

***

EU planerar att inom kort införa ny lag som baseras på ett förslag som Angela Merkel står bakom. EU-lagen kommer att innebära att all kritik mot invandring, migrationslagstiftning eller invandringskvoter kan komma att kriminaliseras.

För något halvår sedan började Angela Merkel att föra samma politik i den tyska förbundsdagen. Hon framförde då att den fria åsiktsbildningen och yttrandefriheten måste begränsas för att kunna upprätthålla ett fritt samhälle. Merkels aktivitet i Tyskland har förbjudit politiker och opinionsbildare att tala om de skadliga och negativa effekter som Merkels massimmigrationspolitik har haft på Tyskland och andra länder i EU. I Tyskland har den nya lagen redan lett till flera åtal mot personer, till och med mot dem som har lagt fram statistik om hur invandrare är representerade när det gäller våldtäkter, annan brottslighet, arbetslöshet och sådana fakta som ignoreras av politiker och regeringar.

I september tog förbundsdagen ett nytt steg mot att ytterligare begränsa yttrandefriheten i Tyskland, nämligen genom ett förslag som förbjuder alla former av nedsättande yttranden om EU. Detta syftar till att begränsa politiska diskussioner om ett tyskt EU-utträde. Målet är att motsvarande lagar skall införas i de andra EU-medlemsstaterna.

Michael Zazzio

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Fördumningen

[image error]En av mina absoluta favoritforskare, psykiatern Bruce G. Charlton skrev tillsammans med den mycket kontroversielle och rasiststämplade antropologen Edward Dutton för några år sedan boken The Genius Famine med undertiteln Why we need geniuses, Why they’re dying out, Why we must rescue them (Newcastle University 2016). Resonemanget har i en text som ligger ute på nätet sammanfattats av den amerikanske journalisten Lance Welton (pseudonym).

Lance Welton är lika stenhårt utdömd som Edward Dutton. På RationalWiki kallas han för rasist, sexist, kvinnohatare, islamofob, homofob, klimatförnekare och konspirationsteoretiker. Eftersom jag själv har blivit utsatt för denna typ av attacker (om än inte av samma dignitet) blir jag inte avskräckt utan på mig får det motsatt effekt. Härligt med tänkare och skribenter som utmanar PK-vansinnet, som inte låter sig tystas av brunkletare. De kan krypa tillbaka under sina stenar (fritt efter Annie Lööf på Twitter).

Bruce C. Charlton har klarat sig bättre, även om också han fått känna på hård motvind. Åren 2003 – 10 var han redaktör för tidskriften Medical Hypotheses. Den lades ner med argumentet att där publicerades artiklar som ”could potentially be damaging to global public health”. Men Bruce Carlton har också fått stöd. 2012 publicerade 198 forskare från hela världen ett upprop som försvarade honom.

När jag under tidigt sextiotal, efter en rätt stökig och ojämn skolgång, började läsa på Stockholms universitet, tyckte jag omedelbart att jag hade hittat rätt. Det var en studie- och arbetsmiljö som passade mig. Min fil.kand. tog jag på tre terminer, samtidigt som jag arbetade i det närmaste full tid, först som assistent åt en pensionerad etnologiprofessor (Sigurd Erixon) och efter hans död med att skriva klart sista delen av Skultuna bruks historia. Medan många av mina studiekamrater antingen levde ett utsvävande studentliv, grävde ner sig i politisk extremism eller lade grunden för en byråkratisk karriär, så var exkursioner in i en helt ny kunskapsvärld mumma för mig. De föreläsare jag gillade bäst var de som ”tänkte högt”. Ibland gick det naturligtvis mindre bra, men det var en stil jag anammade. Så när jag själv blev universitetslärare, tog jag efter dessa förebilder. Avsiktligt nämner jag inga namn, därför att jag vill lyfta fram en universitetsmiljö som ännu erbjöd en professionell hemvist för denna typ av forskare och föreläsare. Jag var på inget sätt ensam om att föreläsa på det sättet, men vi var en minoritet.

Som jag minns det uppskattade studenter och doktorander mina föreläsningar. Däremot gnisslade det i relationerna med universitetsbyråkratin och en del kollegor. Jag var inte tillräckligt ”lydig” och heller inte självklart lojal med mina kollegor, men eftersom jag var högpresterande så lyckades jag ändå hålla mig kvar och hitta finansiering till mina olika projekt.

När det några år efter millennieskiftet var dags för mig att avsluta min föga imponerande akademiska karriär minns jag att studenterna inte längre uppskattade mina föreläsningar på samma sätt som tidigare. De klagade på min fria stil, tyckte inte de fick tillräckliga tydliga anvisningar om vad de skulle lära sig inför skrivningar. Jag var inte så naiv att jag svarade att jag försökte lära dem tänka, inte att klara tentamina, men det var så det var. Också på andra sätt blev jag varse att min akademiska karriär var över, men det lämnar jag därhän.

Det jag vill lyfta fram var att svenska högskolor höll på att byta grundparadigm. De var inte längre den självklara platsen för udda tänkare, de som med en lite pretentiös formulering ”sökte sanningen”. Fram till ungefär 1950 så var detta huvudspåret inom universitetsvärlden. Akademiker förväntades inte, som i dag, att regelbundet publicera sig i föga lästa vetenskapliga skrifter, för att få forskningsanslag. Deras huvuduppgift var just att lära ut hur det går till att tänka, i förhoppningen att det skulle leda till framodlandet av ett och annat geni. Här spelade religionen faktiskt en positiv roll, eftersom den tjänade som bas för universiteten. Deras rötter gick tillbaka till medeltidens lärda munkar, som hade som uppgift att bättre förstå människan, i betydelsen Guds skapelse. Att publicera sig var inte så viktigt. Det finns det som är mer angeläget än pengar, som Guds oändliga visdom.

Före den industriella revolutionen fungerade vad som i ett brutalt darwinistiskt språk kan kallas för det naturliga urvalet. Bortåt 50 procent av barnen dog innan de var vuxna, men detta skedde i första hand bland samhällets mindre bemedlade. De rika och mer framgångsrika skaffade flera barn än de fattiga, i medvetande om att långt ifrån alla nådde vuxen ålder. Fler av deras barn överlevde än barn med fattiga föräldrar. Konsekvensen blev att de med bäst gener överlevde och muterande gener klarade sig inte lika ofta som de gör i dag. Intelligensen höjdes – ungefär 80 procent av intelligensen är lagrad i generna. Människan utvecklade sin intelligens så att den industriella revolutionen blev möjlig och startade därmed inte bara de ojämförligt största och snabbaste framstegen i människans historia utan också, paradoxalt nog, fördumningsprocessen.

Med den industriella revolutionen och alla medicinska och hygieniska framsteg så överlevde många fler. En av konsekvenserna är att den genetiska förbättringen avstannade. Dessutom, i synnerhet med välfärdssamhället och kvinnornas plats i yrkeslivet blev det befolkningens ”nedre halva” som skaffade fler barn. De rika prioriterade sina yrkesutbildningar och skaffade färre barn.

Precis som tänkandet under medeltiden svarade mot en religiös ”samhällsanda”, svarar vår tids universitet mot ett av materialism genomsyrat medvetande. Majoriteten av vår tids framgångsrika medborgare består av ointellektuella och religiöst likgiltiga människor som ser som sin huvuduppgift att bli rika, att tjäna så mycket pengar som möjligt. Om de alls läser på universitet så gör de inte det för att lära sig tänka utan för att erövra akademiska titlar som öppnar dörrar inom byråkrati och näringsliv.

Med sekulariseringen och välståndet blir livet inte längre en existens ”på liv och död”. I en förgången värld där folk kämpade, både med att överleva och med att förstå vad livet handlar om, kunde geniet inte bara tolereras utan också dyrkas. Men således inte längre, geniet är en person som ställer till besvär, som ifrågasätter samhällets dogmer.

Under 1960-talet var den process redan påbörjad, som byråkratiserade universiteten. Jag var en liten fisk i ett slags miljö som ännu härbärgerade betydligt större fiskar av samma slag – dem som vi med rätta kallar för genier. Ett av de absolut mest välkända är Alan Turing, som lade grunden för datorvetenskapen. Det har skrivits ett antal böcker om honom, liksom åtminstone gjorts en väldigt bra film, ”The imitation game”.

Turing hade alla de karakteristika som brukar utmärka genier. Han hade just inga vänner, var mycket skygg, saknade social kompetens och hanterades rätt illa av sina kollegor. Att han var dem skyhögt överlägsen som matematiker och logiker gjorde honom inte precis populärare. Jag ska inte dra hans levnadshistoria, den är välkänd och lättåtkomlig, utan bara peka ut att han trots allt fick verka i en akademisk miljö. Det är inte alls säkert att han skulle beredas en plats i dag, när universitet och högskolor runt om i västvärlden är rena drivbänkarna för politisk korrekthet, vilket betyder att den som inte respekterar dogmerna mobbas ut. Längst har det gått i USA, det land som svenskarna mest beundrar, men svenska högskolor ligger inte så långt efter.

Andra drag som utmärker genier är att de ofta är rätt ointresserade av världslig framgång i form av makt och pengar. Det som hamnar i första rummet är de problem som de försöker lösa. De bryter mot etablerade regler, går mot strömmen och provocerar därmed sina mer framgångsrika kollegor, dem som universiteten gärna lyfter fram som förebilder. Som Charlton och Dutton skriver, är detta dem totalt likgiltigt. För att formulera sig metaforiskt så är de ointresserade av att färdas på vägar som redan byggts. De är helt upptagna av att bygga nya vägar.

För att vår civilisation ska överleva och växa är detta slags personer helt nödvändiga. De står bakom de innovationer som leder till paradigmskiften. Det som bekymrar Charlton och Dutton är att de blir alltmer sällsynta. De frågar vad det är som händer. Varför dör genierna ut?

Kvinnoemancipationen accelererar fördumningsprocessen, menar Charlton och Dutton. De påstår att den genomsnittliga intelligensen under 1900-talet har sjunkit med hela 15 poäng (hundragradig skala). Det innebär att det genetiska underlaget för att mänskligheten ska producera genier som Alan Turing efterhand blir allt mindre.

Så här långt I resonemanget är jag inte direkt överraskad. Alltsammans har jag läst tidigare på lite olika ställen. Helt nytt för mig är däremot resonemanget kring religionens nödvändighet, för att genierna inte ska dö ut. Även här är resonemanget i grunden darwinistiskt. Charlton och Dutton börjar med berättelsen om påfågelns stjärt, ett ofta anfört skolexempel som säger att påfågelhannarna imponerar på honorna med sin hopplöst stora och granna stjärt. Den darwinistiska logiken säger att honorna attraheras av hannar som är kapabla att överleva trots sin stora stjärt. Vilka fantastiska gener de måste ha, som klarar av det!

På samma sätt är religionen ett onödigt snedsteg. Men genetiskt har religiösa människor ett försteg, eftersom religionen signalerar att du är en samarbetsperson, har självkontroll, går att lita på och har tillgång till ett stort nätverk av likasinnade och kapabla personer. Du är tillräckligt framgångsrik på samma sätt som påfågeln med sin stjärt, detta trots att du har den boja om foten som ett religiöst engagemang innebär. Religiösa människor tenderar också att ha större familjer, eftersom antalet barn inte är föräldrarnas val, utan ”Guds vilja”.

Religiösa människor är bra på att bygga upp samhällen där medborgarna litar på varandra, där kontinuitet och arbete sätts i första rummet. Och nu kommer den tanke som är ny för mig: Religiösa medborgare skapar samhällen som kan härbärgera besvärliga genier, utan att stöta ut dem och utan att dessa tjänar som destruktiva förebilder. Det blir aningen paradoxalt, eftersom genier sällan tror på Gud, i varje fall inte i den utsträckning som gör att de binder upp sitt tänkande.

Dagens akademiska rutiner, med sina peer reviews, betygsjakter, konferenser och publicerandet av svårlästa uppsatser som bara de närmast sörjande läser, bygger inte miljöer som gynnar framväxten av genier. Varken Francis Crick eller James Watson, de två genier som upptäckte strukturen hos DNA-molekylen skulle i dag få något stöd i den akademiska världen. Istället är det en akademisk typ som Charlton och Dutton kallar för ”The head girl” som är idealtypen. På svenska skulle jag nog välja begreppet ”duktig flicka”. Påtagligt intelligent, socialt skicklig och noggrann men absolut inget geni. Det är det slags akademiker som klarar det akademiska spelet bäst och bli en mycket uppskattad kollega. Men det är som sagt ingen nydanande forskare.

Följer vi Charlton och Duttons resonemang blir konsekvensen att vårt samhälle och vår civilisation kommer att kollapsa, därför att intelligensen sjunker och vi frambringar allt färre genier. Framstegen stannar av och livet blir hårdare och mer brutalt, kanske också mer religiöst. För att stoppa denna utvecklingen behöver vi genier mer än någonsin. För att komma med en fungerande idé om hur den destruktiva utvecklingen ska stoppas, är genialitet nödvändigt. Vi måste känna igen genialitet för att kunna bejaka den och vi behöver intellektuella miljöer där genier kan verka, likt forna tiders universitet. Den mätbara intelligensen korrelerar med intellektet, det vill säga öppenhet för nya idéer och fascination av avancerade resonemang, något som bara innebär ett risktagande i politiskt korrekta miljöer.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Konsekvensnivåer

[image error]

Allt vad människor säger och gör har konsekvenser, såväl individuella som kollektiva. För individen blir livet annorlunda om han eller hon går på höger sida istället för vänster om en lyktstolpe. För kollektivet, som kan ta många former, gäller andra villkor. Därför är en viktig fråga hur stora förändringar ett kollektiv klarar utan att duka under. Det var det som historikern Arnold Toynbee syftade på, när han konstaterade att de flesta civilisationer går under, inte därför att de besegras av andra folk utan i en form av självmord.

Det nationella kollektivet styrs i vår tid av politiker och givetvis har politiska beslut konsekvenser, även om en del av dem blir slag i luften. Det betyder emellertid inte att politiska beslut är det som betyder mest för kollektivet och mänskligheten. Innovationer betyder mera. I vår tid har exempelvis datorns och mobilens tillkomst större konsekvenser än det som politikerna bestämmer. Alltsedan den industriella revolutionen, som tidsmässigt är föga mer än en blinkning i mänsklighetens historia, har de teknologiska framstegen varit mer formande än något som tidigare hänt.

Jag ska inte ge mig längre ut på dessa knepiga farvatten utan begränsa mig till att diskutera konsekvenserna av politiska beslut, som jag vill rangera på fyra nivåer.

Den första nivån är den retoriska. Tänk er exempelvis ett möte i ett politiskt partis inre cirkel. Någon säger ”Vi måste öppna våra hjärtan och ta vårt ansvar för världens flyktingar, de som flyr för sina liv och därmed förlorar allt.” När gruppen bejakar detta och kanske till och med applåderar, så är det en konsekvens: ”Det var vackert och riktigt sagt!” Om någon invänder ”Men har vi råd med detta?” så är det ett förslag från den personen, att vi bör se konsekvenserna i ett lite längre perspektiv. Han eller hon kan därvid bli tystad med orden ”Vi kan väl inte bry oss om kostnaderna när det gäller att rädda liv”. På denna nivå bemöts också de med personliga skändningar, som anser att en känslostyrd invandringspolitik – just med tanke på konsekvenserna – är en dålig idé. Det måste vara något fel på personer som inte vill vara goda (det vill säga stannar kvar på den retoriska nivån). Den som pekar på andra konsekvenser tar med andra ord risken att ses som illojal med kollektivet och att bli utfrusen eller kanske till och med utkastad. Om man inte vill ”det goda”, så måste man vara en ond person.

På den här nivån gäller ett antingen/eller, därför att den som vill pröva de goda orden på andra konsekvensnivåer kan inte så sällan visa att godheten i själva verket är enfald – och det vill givetvis de goda personerna förhindra. Ödesfrågor som varje politiker borde ställa sig själv, när nu det svenska samhälle förverkligas, som är en konsekvens av godhetsretoriken:

Är detta ett gott samhälle?
Vill jag leva i detta samhälle?
Är detta det samhälle som jag vill lämna vidare till mina barn?

Att begränsa konsekvenstänkandet till den retoriska nivån är en politisk strategi som är utmärkande för beslutsfattare i vårt samhälle. Det är tyvärr något som tillräckligt många väljare belönar. Politiker som säger det goda och rätta, och gärna att ”Nu måste något göras!” behöver inte riskera att korten synas – att de verkligen följer upp med att göra något. Inte tillräckligt många medborgare är tillräckligt politiskt intresserade för att kolla om politikerna agerar så att de oönskade konsekvenserna elimineras. Det är skälet till att Sveriges statsminister fortfarande heter Stefan Löfven – han är något av en expert på tandlös godhetsretorik. Den retoriska nivån har också spritt sig till privat- och yrkeslivet, där det ofta är viktigare att det du säger låter bra än att beskriva verkligheten som den är. Det är först på senaste året som godhetsretoriken har börja krackelera för att verkligheten har blivit så brutal att den är omöjlig att förneka, även för den mest inpiskade retoriker.

Och för att ge ett konkret exempel så var Annie Lööf god när 9.000 afghaner fick en ny chans till uppehållstillstånd. Hon ansåg att de medmänskliga konsekvenserna blev för stora, om de utvisades. Jag ska inte här göra en lista över allt elände dessa afghaner ställt till med och hur svårt livet blev också för dem själva, utan endast konstatera att SVT räknat fram kostnaden 400 miljoner för 2018 och 1,4 miljarder för 2019. Den uträkningen har emellertid ingen konsekvens för Annie Lööf. Det är inte hon som behöver öppna plånboken. Inte heller ställs hon till svars inom det egna partiet. Frågan är vad väljarna anser i nästa val. Man kan alltid hoppas.

På den retoriska nivån återfinns också de politiker som varnar för orealistiskt och illa underbyggda konsekvenser. Al Gore är ett praktexempel. Med sin retorik lade han grunden för det globala uppvärmningsbedrägeriet. Konsekvenserna visar sig på ett annat plan, när en obefogad klimatångest sprider sig som en löpeld i synnerhet bland skolungdomar.

Den andra nivån är den problemlösande. Om vi tar massinvandringen som exempel, så utlöser den omedelbara behov. De som strömmar in över gränserna måste få hjälp! De känslostyrda godhetsretorikerna ställde sig med textade skyltar på de ställen dit migranter anlände: Refugees welcome. De måste ju få varma kläder och någonstans att bo! De måste få tillräckligt med ekonomiska bidrag för att klara sig. ”Problemlösarna” ser individer som måste få hjälp, men är oförmögna att se de samhälleliga konsekvenserna.

Alla medborgare som bejakar godhetsretoriken är emellertid inte beredda att omsätta den i konkreta handlingar. De flesta stannar kvar på den retoriska nivån och skulle aldrig drömma om att göra en insats, utöver att språkligt bejaka godheten. Blir det för många invandrare i deras barns skolor eller där de bor, så flyttar de, så snart möjlighet ges, till ”bättre” områden.

Den tredje nivån är den samhälleliga. Frågan är till vilket samhälle ett politiskt beslut leder på lite sikt. Exempelvis kunde nog aldrig de politiker som beslutade om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle föreställa sig vilka enorma samhälleliga konsekvenser deras beslut skulle få. Flyktinginvandring – i arbetsinvandringens kölvatten – var för dem ingen viktig fråga. Det var klart att Sverige skulle kunna ta emot ganska många invandrare. Det var både lönsamt och etiskt/moraliskt föredömligt.

Det vi nu ser är det samhälle som växer fram som ett resultat av politiska beslut alltsedan 1970-talet, med tiden efter millennieskiftet som den mest betydelsefulla. Den verklighet som medborgarna nu måste leva i, får allt fler att förstå att de politiker som inte lyckats ta sig vidare från den första nivån, var och är inkompetenta (den snälla tolkningen). De som är mest upprörda över att ha blivit lurade och inte accepterar att politikerna skyller på naivitet, kallar dem för bedragare eller till och med för landsförrädare. Det är en konsekvens av att verkligheten inte alls blev som dessa politiker utlovade när de talade om faran med rasism och den berikande invandringen.

När detta skrivs kan vi se hur ett politiskt parti (Socialdemokraterna) gör krampaktiga försök att stanna kvar på den retoriska nivån medan ett annat (Kristdemokraterna) anstränger sig för att utforma politiken efter vad som händer på den samhälleliga nivån. I synnerhet när det gäller anhöriginvandring så delas Kristdemokraterna. Den ena halvan tycker det är omänskligt och en grym politik att splittra familjer. Den andra halvan inser att om ungdomar med uppehållstillstånd tillåts ta hit sina föräldrar, utan att behöva axla ett ekonomiskt ansvar för dem, fortsätter samhället att falla sönder Med andra ord, här kolliderar politiker som stannat kvar på den retoriska nivån med politiker som vill ta ansvar på den samhälleliga nivån.

Den fjärde nivån är den biologiska. Även om vi mestadels förtränger det, så är människan ett djur. Vi är visserligen kolossalt flexibla i jämförelse med alla andra däggdjur, men det betyder inte att vi är tomma blad när vi föds utan resultatet av en flera miljoner lång existens. Det är inte bara de 200.000 senaste åren i mänsklig gestalt, som format oss. Darwinismens ”survival of the fittest” gäller också för oss. Likaså styrs vi av våra gener.

När vi intresserar oss för denna nivå, måste vi inse att naturen inte är ”snäll”. Den vill varken det goda eller det onda. Om vi till exempel gillar demokrati, så fungerar det förmodligen inte som ett livskraftigt samhällsbyggarrecept, om vi inbegriper jämlikhet och ”alla människors lika värde”. Ett samhälle där alla människor är lika mycket värda har aldrig funnits och går heller inte att förverkliga, utan sanningen, så långt vi känner den, är att samhällen som söker förverkliga detta ideal går under. Och hur mycket vi än bejakar feminismen så har heller aldrig något matriarkat förverkligats och överlevt. Inte heller kan ett samhälle överleva om kvinnorna prioriterar sina karriärer och materiella livsvillkor framför att föda tillräckligt många barn. Demografin är obönhörlig. Likaså om männen ger upp sina genetiskt nedärvda dygder att skydda ett habitats/lands yttre och inre territorium. En sådan stam eller ett sådant folk/land som misslyckas med denna manliga uppgift kommer förr eller senare att gå under. Det gäller också intelligensnivån. Sjunker denna på grund av massinvandring, så går välfärdssamhället under lika säkert som amen i kyrkan. Man kan för övrigt också starkt ifrågasätta välfärdssamhället, eftersom det söker motverka utslagningen av samhällets svaga medlemmar. Det betyder att genetiska mutationer som borde gått i graven överlever, vilket i sin tur leder till genetiskt försämrade befolkningar. Mänskligt omhändertagande är nödvändigt för ett samhälle, men bara till en viss gräns. Om de svaga/minoriteterna får styra så kraschar vi.

Svaga samhällen riskerar också att förslavas eller utraderas av starkare och mer livskraftiga samhällen. Lika lite som vi är biologiskt fria att skapa vilka samhällen som helst, är vi geopolitiskt fria att göra det. Ett samhälle med en försvarsmakt där hälften av soldaterna av ideologiska skäl är kvinnor besegras av ett annat samhälle med enbart manliga soldater – lika säkert som att ett mycket skickligt damfotbollslag inte kan mäta sig med ett herrfotbollslag i samma liga. Det betyder naturligtvis inte att kvinnor är underlägsna männen utan att det finns annat som de är bättre på, lika nödvändiga kvaliteter. Så fungerar darwinismen. Samhällsideologier som går på kollisionskurs med darwinismen överlever inte.

Politikernas svåraste uppgift är att sätta sig in i villkoren för ”djuret människa”. Det är en ytterst krävande balansgång, att vara förändringsbenägna och bejaka optimal frihet men hela tiden vara medvetna om det finns gränser som inte bör överträdas, därför att då riskerar samhället att gå under.

I Sverige och hela västerlandet kan vi se hur politikerna, istället för att ta hänsyn till samtliga konsekvensnivåer, aktar sig mycket noga för i synnerhet den fjärde nivån och allra helst stannar kvar på den första nivån. Resultatet blir inte ”det goda samhället” utan tvärtom ”det onda samhället” – och dessutom ett samhälle som sätter sin egen existens på spel.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Mångkulturens Sverige IX: Kriminalitet

[image error]

I ett antal bloggtexter har jag beskrivit hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De har inte publicerats i en följd, men de är numrerade. Det här är den nionde och sista. Den är skriven innan höstens alla skjutningar och sprängdåd. Hade jag skrivit den nu hade den sett annorlunda ut. Jag tror ändå den har sitt värde.

Den senaste BRÅ-utredningen, som tar upp invandrares brottslighet, presenterades för 14 år sedan och bygger på data från perioden 1997 – 2001. Trots att den statistiken inte längre är relevant anser inte svenska kriminologer att det är särskilt angeläget med en ny BRÅ-utredning om invandrare och brottslighet. En ny utredning skulle bli politiskt sprängstoff, vilket är anledningen till att justitieminister Morgan Johansson anser en sådan onödig. I valet mellan att informera svenska folket och ett taktiskt agerande för att gagna det egna partiets maktinnehav, vet givetvis Morgan Johansson hur han ska prioritera. Det är därför han är justitieminister. Så här sa han:

Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället, och jag har därför inte för avsikt att ge Brå något sådant uppdrag.

Den fråga som i samband med invandringen upptar svenskarna mest, är vad som händer med det, i jämförelse med många andra länder, laglydiga och trygga Sverige, när människor från helt andra länder och kulturer beviljas asyl. Kan vi känna oss trygga på gator och torg? I motionsspåret? Ökar våldet?

Den som vänder sig till forskarna får oftast svaret att ”Nej, våldsbrotten ökar inte”. För att visa att detta är sant brukar kriminologerna lyfta fram statistiken över ”dödligt våld”. Färre människor blev ännu för fem år sedan mördade och ihjälslagna än i början av 1990-talet. Då låg genomsnittet på 108 döda om året, medan genomsnittet år 2010 – 2014 ligger på 83 personer per år. Till en del beror den sjunkande statistiken på att ambulans- och sjukhusvården har blivit mer kompetent. Rättspatologen Jovan Rajs exemplifierade med lasermannen, som sköt elva personer och där en avled. Hade detta skett på trettiotalet skulle åtta eller nio ha avlidit, på sjuttiotalet kanske fem och i dag förmodligen ingen. Mobiltelefonen spelar också en stor roll. I dag är det betydligt lättare – också för brottsoffer – att snabbt kalla på hjälp.

Släpper vi fixeringen vid dödsfall och istället frågar hur det ligger till med mordförsök och misshandel, så har siffrorna fördubblats sedan 1980. Befolkningsökningen under samma period är 17 procent och utgör således bara en delförklaring. För att exemplifiera med Sveriges mest drabbade stad, så skedde i Malmö under 2011 och 2012 tio dödsskjutningar på sex månader. Under 2014 ägde 175 skjutningar rum i Malmö. 2017 räknades antalet skjutningar till 324 stycken med 43 döda som följd. I slutet av november 2018 hade polisen konstaterat 274 skjutningar och 42 döda.

Mellan januari och juli i år skedde det 182 skjutningar i Sverige – 25 dog. Det är en ökning jämfört med samma period förra året – då låg siffran på 164 skjutningar, som ledde till 30 dödsfall. Samtidigt sker det allt fler sprängdåd. Under perioden januari-juli i år ägde det rum 120 sprängningar i Sverige, vilket går att jämföra med 83 under samma period i fjol. Under andra halvåret 2019 har såväl antalet skjutningar och döda, liksom sprängdåd, ökat dramatiskt. I synnerhet när det gäller bombdåd skiljer sig Sverige ut sig från andra länder.

Publicisten Thomas Gür påpekar att det mångkulturella Sverige har drabbats av ett antal nya brottstyper:

Hedersförtryck, hedersvåld och hedersmord
Organiserat och planlagt våld mot polis och annan räddningspersonal
Klanbaserad eller släktbandsbaserad kriminalitet och rättsskipning
Gruppbaserat sexuellt våld på offentlig plats mot flickor och kvinnor
Gruppvåldtäkter av pojkar eller unga män

För det mångkulturella samhällets förespråkare har det varit svårt att erkänna existensen av brott som kan knytas till invandringen. Bland feminister och vänsterpolitiker har det till och med gått så långt att de bedrivit kampanjer i syfte att förneka, förringa eller relativisera brotten.

Ett exempel är när unga invandrade män från arabvärlden begått sexuella övergrepp på musik- och ungdomsfestivaler. Det finns till och med ett arabiskt begrepp, taharrush gamea, för denna typ av våld gentemot kvinnor. Efter nyåret 2015/16 och ett nittiotal övergrepp i Köln, så kom det fram att sådana också är kända i Sverige. Bland annat har de flera somrar i rad förekommit under festivalen We are Stockholm i Kungsträdgården. Polisen rapporterade inte, av rädsla för att anklagas för rasism. Medierna höll också tyst. Det var också besvärande ur ett myndighetsperspektiv. Så här sa Brottsförebyggande Rådets utredare Klara Hradilova Selin, när omfattningen av sexuella ofredanden på svenska musikfestivaler började klarna hösten 2016:

Många är pigga på att koppla ökningen till invandring, vilket är ytterst tveksamt. Det är inte ensamkommande flyktingbarn som hänger på dessa dyra festivaler. De här brotten har alltid ägt rum på festivalområden där ungdomen samlas tätt dag och natt och konsumerar diverse substanser. Det är inget nytt. Det nya är den enorma uppmärksamheten i medier.

Går vi lite tillbaka i tiden släpptes en FN-rapport år 2010 som visade att i Sverige anmäls 53,2 våldtäkter per 100 000 invånare, skyhögt högre siffror än vad som gäller för våra nordiska grannländer. Hade det inte varit för det lilla afrikanska landet Lesotho, där ännu fler våldtäkter anmäldes än i Sverige, så hade vi varit världsledande.

Kanske är det så att rapporten främst speglar en benägenhet att anmäla våldtäkter och inte hur många våldtäkter som faktiskt begås? Frågan borde ha varit lockande för en forskare att sätta tänderna i! FN-rapporten borde ha resulterat i en svensk utredning, med syftet att förse svenska folket med ett statistiskt säkerställt resultat. Och om det visade sig att Sverige har fler våldtäkter än andra jämförbara länder, så skulle politiska åtgärder vara nödvändiga.

Mig veterligt finns det inte någon samhällsvetenskapligt utbildad kriminolog, som anser att våldtäkterna på landets kvinnor är en viktig fråga för BRÅ att offra forskningsmedel på. Min uppfattning är en annan. Just därför att detta är ett känsligt ämne är det angeläget med solid forskning och pålitlig statistik. Det behövs, därför att på nätet sprids det påståenden om att merparten av våldtäkterna begås av invandrade män, asylsökande samt de ”ensamkommande barn”, som i synnerhet kvinnliga politiker och journalister ömmar för.

Skrämmande många forskare har ägnat sig åt olika former av mörkläggning. Ett exempel är sociologiprofessorn Masoud Kamali, som förklarat att hedersvåld och hedersmord inte existerar utan att det handlar om rasistiska påståenden.

I den offentliga debatten kring mordet på Fadime visade sig två lägerbildningar. Den ena tog fasta på begreppet hedersmord och menade att Sverige och svenskarna nu på ett chockartat sätt fick klart för sig att främmande kulturer inte bara var annat slags mat, musik och likartade berikande kulturyttringar. Det handlar också om helt andra sätt att tänka och leva. De grävde fram såväl siffror som sakuppgifter. Även om hedersmord visade sig vara en ovanlig sedvänja, praktiseras det på flera platser runt om i världen. I Pakistan dödas enligt landets människorättskommission minst 300 kvinnor om året. Bland dem som mördats finns kvinnor som våldtagits eller bara suttit bredvid en okänd man.

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) gjorde en annan tolkning. I ett pressmeddelande hävdade de att heder inte hade med detta eller andra liknande mord att göra. När en svensk man förföljer eller dödar sin före detta hustru eller sambo, kallas det svartsjukedrama. När han dödar sin före detta fru och deras barn, kallas det familjetragedi. Detta handlar inte om invandrare. Det handlar om den patriarkala kultur som dominerar alla samhällen, även det svenska.

Också vänsterpartiets dåvarande ledare, Gudrun Schyman, använde mordet på Fadime som ett argument i den feministiska kampen. Författaren Liza Marklund spädde på i Aftonbladet. För henne relaterade mordet till de grundläggande strukturer som var desamma i det svenska och det kurdiska samhället och hon ansåg att just hedersmord var en liten och perifer fråga. I Aftonbladet skrev forskarna Paulina de los Reyes, Susanne Johansson, Wuokko Knocke, Irene Molina och Diana Mulinari en artikel där de kallade hedersmords-perspektivet för kulturrasism. Sverige mot rasism gav på sin hemsida följande definition:

Kulturrasism följer ungefär samma principer som den biologiska rasismen och har på många sätt blivit det ’acceptabla’ eller ’respektabla’ sättet att föra rasistiska argument och åsikter som t.ex. att ”muslimer har svårt att jobba under kvinnliga chefer på grund av sin kultur”, eller ”zigenare, kosovoalbaner osv, har en kulturell benägenhet att stjäla”. Kulturen fyller således samma funktion som biologin, religionen eller vetenskapen för att framföra rasistiska diskurser, åsikter och argument. Skillnaden är att det sker på ett mer subtilt eller dolt sätt.

Det finns skäl att varna för kulturrasism men i det här fallet hade det nog behövts mer än en i och för sig ganska lång kulturartikel för att få en bred uppslutning runt förnekelsen av det som kom att kallas för hedersrelaterat våld. Mordet på Fadime väckte ett stort och folkligt brett förankrat intresse för hur flickor i familjer som invandrat från i synnerhet Mellanöstern och arabvärlden hade det i Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Invektiven

[image error]

Gunnar Sandelin läser Douglas Murrays senaste bok ”The madness of crowds” och skriver i ett mail till mig att det har gått så långt i USA att välmenande kändisar som säger coloured people kan bli anklagade för att vara rasister. Nu ska det heta people of colour. Jag erinrar mig ett citat från Einstein: ”Två saker är oändliga: mänsklig dumhet och universum; och jag är inte säker på det andra”. Jag går in på en sajt med Einsteincitat, i tanke att hitta ett mer träffande citat. Dumhet som klassificering är för snällt. Att kalla folk för rasister, trots att det är uppenbart att de inte har för avsikt att såra någon med en viss språklig formulering, är inte bara dumhet, utan djävligt elakt. Det är mobbning.

Jag hittar ett citat om galenskap och hoppas att det passar bättre, men det är snarare tvärtom. Det är inte galenskap utan just dumhet Einstein fångar in med konstaterandet att ”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat. Om du vill se andra resultat, gör inte samma sak.”

Förresten undrar jag om Einstein verkligen sagt det. Förslaget är nämligen precis så som en vetenskapsman inte bör arbeta. Man bör inte anpassa sina experiment efter det resultat man vill uppnå. Det är ordet ”vill” som är felet. Ordet ”anpassa” är förresten också fel. Uppmaningen kan stämma för exempelvis en konsertpianist. Vill han eller hon att det ska låta på ett annat sätt så får man använda sina fingrar på ett annat sätt. Men forskare arbetar ju inte så utan de börjar ju med en hypotes och prövar med kontrollerade experiment, logik, statistik och matematik, för att se om hypotesen håller.

Jag fortsätter att gå igenom citatsamlingen, det är bara 33 stycken. En del är kvalificerat blaj. Om nu Einstein exempelvis råkade säga följande, varför tyckte man att det var särskilt klokt: ”Ordet framgång har ingen betydelse medan det fortfarande finns olyckliga barn i världen”. Konsekvensen blir att det inte finns och aldrig har funnits någon betydelsefull framgång. Det har ju alltid funnits olyckliga barn i världen och det kommer det nog att finnas, så länge det finns barn. Dessutom, begreppen lycklig och olycklig hänger samman. Om inte olycklighet finns, så finns heller inte lycklighet. Begreppen är endast meningsfulla i relation till varandra.

Äh, strunt i Einstein! Det är inte vad han råkat säga, förnumstigt eller klokt, som gör att vi hyllar honom som en av mänsklighetens största tänkare någonsin. Jag håller inte för otroligt att också Einstein kan ha sagt något som i vår galna tid skulle kunna utlösa en beskyllning för rasism. Gå tillbaka till det inledande exemplet med ”people of colour”. Den som säger ”Du säger xxx, alltså är du rasist”, får ett språkligt övertag. Den som använt begreppet kan vara rasist eller en mycket hängiven antirasist, om det kan man ingenting veta. Det finns nämligen inget självklart samband mellan hur en person är och vilket klassificerande språk han eller hon använder. För att beskyllningen ska vara rimlig krävs det ett direkt påstående, typ ”Jag anser att vita/gula/svarta människor är mindre värda än vita/gula/svarta människor.” Det är rasism, men därav följer inte självklart att så får man inte säga. Om politiker, myndighetsföreträdare eller andra maktpersoner visar sig ha den uppfattningen, då finns det anledning att säga att de personerna är olämpliga på sitt jobb, men observera, inte nödvändigtvis därför att påståendet är osant, utan därför att sådana maktpersoner skapar ett samhälle de flesta är överens om är ett dåligt samhälle. Men varför i all världen ska inte vanliga medborgare ha rätt att både tycka och säga så, utan att straffas? Är det inte just det som är yttrandefrihet?

Problemet är att den som säger coloured people inte har uttalat sig förklenande om andra raser utan sänt en signal som av politiska motståndare tolkas som rasism, vilket är väldigt svårt att försvara sig emot. Att bara säga ”jag är inte alls rasist” betyder ingenting, därför att man har ju inte anfört några bevis som trumfar över det språkliga ”misstaget”: ”Jamen du sa ju coloured people!” Egentligen behöver man göra verklighetsreferenser som bevisar att man inte är rasist och förutom att det i sig är krävande, är det svårt att få någon att ta del av detta. Så intresserad är nästan ingen av hur det verkligen förhåller sig.

För att ge ett eget exempel blev jag för några år sedan inbjuden av riksdagsledamoten Anna Hagwall att hålla en öppen föreläsning i Riksdagshuset om något ämne som jag ansåg viktigt. Hon hade just blivit utesluten ur Sverigedemokraterna utifrån påståendet att hon uttalat sig antisemitiskt. Det hon hade gjort var att lägga en riksdagsmotion om att inga etniska grupper skulle få äga mer än 5% av media i Sverige. Det ansågs peka ut familjen Bonnier, vilket i sin tur klassades som antisemitism. Vari det antisemitiska bestod är höljt i dunkel. Koncernens dominans har länge varit både problematisk och omdebatterad.

Även om jag förstod att jag skulle få skit för det, så nappade jag och höll en föreläsning om yttrandefrihet. Efteråt blev jag mycket riktigt kritiserad. En närstående påstod att jag var högerextremist. Jag invände ”Blir man högerextremist om man håller en föreläsning om yttrandefrihet?” Det fick jag inget svar på.

Eller när jag på nittiotalet skrev en bok om hur svenskar och romer relaterar till varandra och visade att romer var synnerligen samspelsskickliga, överlägsna svenskarna, och därför inte alls (bara) var offer. Jag hade frilagt något som det gick att beundra romerna för och då blev jag kallad nazist. För mig var det uppochnervända världen. Sambandet var förmodligen att nazisterna ville utrota romerna tillsammans med judarna. Men jag skrev ju något som visade på romernas kompetens, också när det gällde att försörja sig (inbegripet kriminalitet som åldringsrån!) Eftersom romerna i maktelitens ögon var offer och ingenting annat (snacka om rasism!) var det fel budskap, alltså skulle jag skändas och då kunde begreppet nazist göra tjänst. Det gjorde det, jag var inte så härdad på den tiden.

Givetvis är jag inte ensam om att råka ut för den här typen av avfärdanden. Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington ställde i sin sista bok ”Who are We?” (2004) frågan om Amerika skulle ha varit det Amerika som det är i dag, om det under 1600- och 1700-talet inte hade dominerats av brittiska protestanter utan av franska, spanska eller portugisiska katoliker. Det svar han själv gav var nej. Det skulle inte ha blivit Amerika utan Quebec, Mexiko eller Brasilien. Han påstod att den anglo-protestantiska kulturen var en nödvändig komponent av den amerikanska identiteten, en kultur som byggdes upp runt den protestantiska arbetsetiken.

Observera, Huntington sa inte att bara anglosaxiska protestanter var riktiga amerikaner utan han sa att det var den kultur som de tog med sig som skapade dagens USA och hans bevisföring är ytterst trovärdig. Det förvånade inte att han avfärdades som rasist. Ett enda klassificerande begrepp diskvalificerade en bevisföring på 446 sidor. Senare har Huntington också föraktfullt klassats som en akademisk föregångare till Donald Trump.

Språket trumfar över verkligheten, av det enkla men drabbande skälet att språket är så mycket enklare. Det gäller både seriös forskning och individer. I verkligheten går ju ingen runt och försöker bevisa att han eller hon inte är nazist eller främlingsfientlig utan vi lever alla våra liv på gott och ont. När vi, som i fallet med ”coloured people”, gör ett misstag, blir vi nedskjutna utan att kunna försvara oss. Det kan till och med vara så att närstående ser en med nya ögon och börjar fundera – ”ingen rök utan eld”.

Vilka är det då som går runt och skändar sina medmänniskor? Det enkla svaret är att dessa personer varken är intresserade av vem den andre är eller vilken skada de tillfogar honom eller henne i den personens verklighet. De befinner sig i ett ideologiskt styrt språkspel. De ser inte medmänniskor som man måste behandla med omtanke och varsamhet utan de ser politiska fiender som till snart sagt vilket pris som helst måste förgöras. Dels måste de fås att hålla käften men framför allt måste deras potentiella roll som opinionsbildare förstöras, därför att de har fel budskap.

Och nu är jag framme vid det jag vill ha sagt. Den som säger coloured people är inte den som är farlig. Det är den som slår larm och säger att ”Den som använder sådana ord är rasist”. Den personen deltar aktivt i att bygga upp ett angivarsamhälle, ett samhälle där det efterhand blir allt svårare att leva. Om någon i offentligheten till exempel skulle säga att den kriminalitet och det våld som vi i dag har i Sverige är ett invandrarproblem, skulle den personen få löpa ett invektivt gatlopp, varefter han eller hon inte längre skulle ha tillträde till den offentliga scenen. Men det är ju sant! Se på vilka som fyllt våra fängelser till bristningsgränsen. Kanske en fjärdedel är etniska svenskar. (Oj, nu gjorde jag misstaget att använda begreppet ”etnisk”. Hade jag varit riksdagsledamot hade jag nog blivit utsparkad ur mitt parti, vilket parti det än var).

När exempelvis vår statsminister anklagar Sverigedemokraterna för att vara rasister och nazister, skulle man önska att väljarna (också socialdemokrater) insåg att det är han som är destruktiv, inte Sverigedemokraterna. Det är inget mindre än en politisk katastrof när politiker i första hand ägnar sig åt att skända sina politiska motståndare. Att de pekar ut vad de uppfattar som andras moraliska defekter, höjer ju på inget sätt deras egen moral.

Invektiven är ett språkspel. Stefan Löfven (han är inte ensam) har ett antal ledord som för honom pekar ut Sverigedemokraterna som nazister (om han nu själv tror på sitt påstående är omöjligt att avgöra). Resultatet av detta sätt att föra politisk debatt ser vi i dag. Sverige har blivit ett mycket obehagligt för att inte säga frånstötande land, för de medborgare som vill använda vilka ord de vill och fritt uttrycka sin åsikt. Den offentliga debatten är starkt censurerad, lögnaktig och styrd av mobbare – ständigt beredda att skända den som säger något som de inte gillar – oavsett om det är sant eller inte.

Den som brunsmetar eller på annat sätt med fult språk skändar politiska motståndare, vare sig det är en politiker, en journalist, en myndighetsföreträdare eller vanlig medborgare, är den som åstadkommer den största samhällsskadan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det kvinnliga

[image error]

Den här texten behöver nog inledas med några tydliga deklarationer:

När jag skriver om ”det kvinnliga” betyder det inte att jag påstår att alla kvinnor är på det här sättet. Det finns kvinnor som hellre vill tänka/känna/agera på annat sätt än vad som anses typiskt kvinnligt. Beträffande män, så finns det (givetvis) sådana som helt eller delvis hellre agerar efter kvinnliga än efter manliga ideal.
Texten bör inte läsas som ett utfall mot kvinnor. Däremot är det viktigt att vi slutar att ignorera skillnaderna mellan manligt och kvinnligt. Det är inte sant att kvinnor kan göra allt som männen kan göra, lika lite som att män kan göra allt det som kvinnor gör. För att kunna utveckla goda samhällen och för att gagna den egna gemenskapens överlevnad är det viktigt att förstå att ”det kvinnliga” och ”det manliga” är ”det mänskliga”. Männen och kvinnorna skapar tillsammans ”människolivets skal”, inget av könen klarar av den uppgiften på egen hand.
Eftersom politiska motståndare har för vana att omvandla texter som går emot deras ideal och dogmer till personliga brister hos skribenten vill jag meddela att jag är lika förtjust i och lika beroende av kvinnor som andra män. Jag störs inte när kvinnor är klyftigare eller på annat sätt mer kompetenta än jag. Inte heller har jag någonsin haft problem med kvinnliga chefer, i varje fall inte på grund av att de är kvinnor.

De flesta, såväl män som kvinnor, anser nog att vi lever i en värld som styrs av männen. Som James Brown sjöng på 1960-talet: ”It’s a man’s, man’s, man’s world”. Håller jag mig till min egen profession, etnologi, så vet jag att detta är än mer giltigt för alla de stamfolk som för inte särskilt länge sedan befolkade världen. Männen dominerade och var större och starkare därför att det var fysiskt mer krävande att vara man. Männen tillbringade mycket tid med att jaga eller med att i en manlig gemenskap kriga mot andra stammar. Kvinnorna var bundna till boplatsen, antingen gravida eller för att ta hand om barnen. Det är klart att dessa skilda och samtidigt inbördes kompletterande uppgifter resulterade i skillnad såväl i fysisk styrka som i psykosociala preferenser. Så formades våra hjärnor olika efter runt 40.000 år på stäpp och savann.

Vi ser detta gå igen i vår egen tid. Det är därför kvinnor inte har tagits ut till militärtjänst. I dag är det inte fullt ut lika entydigt i ett land som Sverige, men grundmönstret är att samhället diskriminerar männen genom att utsätta dem för risken att dödas, medan kvinnorna får stanna i hemmets skydd. Männen har fortfarande hand om de fysiskt tyngsta uppgifterna. Kånka möbler är t.ex. en typisk manlig uppgift medan kvinnorna städar, lagar mat, tar hand om barnen och – inte minst – är lojala med sina män och ger dem moralisk support. Som det sammanfattningsvis konstateras i ”The Unz Review: An alternative Media Selection”:

Män är inriktade på att konkurrera och uppnår sin högsta reproduktionspotential genom erövring, medan kvinnor är inriktade på att komma överens och uppnår sin högsta reproduktionspotential genom att vårda. En framgångsrik man kan ha dussintals eller till och med hundratals barn, en biologisk omöjlighet även för den mest framgångsrika kvinna. Mäns evolutionära strategi är hög risk och hög belöning. Kvinnors är låg risk, låg belöning.

Det är männen som skapar, bygger (och förstör) samhällen. Det är män som styr och kontrollerar sin ojämförligt värdefullaste egendom – kvinnorna. I samhällen som vi betraktar som förmoderna, framför allt muslimska samhällen, är kvinnorna diskriminerade. Allianser byggs upp och säkras genom att männen ”handlar” med kvinnor. Det gäller relationen mellan släkter, klaner och stammar. Exempelvis förlovades den danska prinsessan Sofia Magdalena, som skulle bli drottning i Sverige, redan som femåring med Gustav III.

I dagens västerländska samhälle, för att sona männens skuld och patriarkatets övergrepp, accepterar och stöder maktens män feminism, kvinnors frigörelse och lika värde för kvinnor och män. Det handlar om ett nollsummespel där kvinnorna – med männens goda minne – erövrar positioner inom det manliga reviret.

Det går att se samspelet mellan könen också från ett helt annat perspektiv. Lika gärna som man säger att männen äger kvinnorna, kan man säga att männen befinner sig i kvinnornas våld. Det är kvinnorna som ger eller förvägrar männen sexuellt umgänge. Män är beredda att göra i stort sett vad som helst för att få kvinnornas gunst. Sexualiteten är den drog som männen ständigt söker och är beroende av. Det är kvinnorna som bestämmer vilka män som ska få tillgång till drogen, liksom i vilken utsträckning de ska få det.

Kollar jag litteraturen är det långt vanligare att män hatar kvinnor (Strindberg t.ex.) än att kvinnor hatar män. Googlar jag misogyni (kvinnohat) får jag 125.000 nedslag. Googlar jag misandri (manshat) får jag bara 38.600 nedslag. Jag vill tolka detta som att det män egentligen hatar är sitt beroende. Ett manligt talesätt lyder: ”Det är omöjligt att leva med kvinnor, och omöjligt att leva utan dem.”

Män är mer beroende av kvinnorna än dessa är av männen. Som det hette bland 1960-talets feminister: ”En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel.” Någon manlig ekvivalent hittar jag inte, utom en formulerad av filosofen Arthur Shopenhauer, som levde 1788 – 1860. Han ansåg att den enda man som verkligen inte kan leva utan kvinnor är kvinnoläkaren. Men ett modernt talesätt som säger att män inte behöver kvinnor – jag har svårt att tro att det skulle kunna få fäste. Det ligger alltför långt från sanningen.

Vidare, det samhälle som männen bygger är obeboeligt innan kvinnorna gjort sin del av arbetet. Det är kvinnorna som skapar ”levbarheten” och med sin och barnens existens blåser liv i samhället. Männens beroende av kvinnorna stannar inte där. Föder kvinnorna av någon anledning inte tillräckligt många barn, så dör släkten, stammen och det egna folket ut. Männen kanske bestämmer över kvinnorna, men kvinnorna bestämmer över liv och död, själva existensen – och därigenom också över männen.

Så här långt är texten mest en inledning. Nu kommer den kontroversiella delen.

1914 dominerade västerlänningarna världen och utgjorde omkring en tredjedel av världens befolkning. Hundra år senare är Västerlandet på dekis och inom mindre än ytterligare hundra år kommer de flesta västerlänningar att befinna sig i minoritet i sina egna hemländer.

Nedmonteringen av den västerländska civilisationen inleds samtidigt med att kvinnorna fick rösträtt, alltså med demokratins seger – uppfattningen att alla medborgare måste vara med och bestämma på lika villkor. Därmed föddes också den kult av jämlikhet/jämställdhet som i dag har gått så långt att de som befinner sig vid fronten inte nöjer sig med att kräva lika villkor för könen, utan också lika utfall.

Vi lever i en tid då samspelet mellan könen är rubbat. Aristoteles och Darwins uppfattning, att den mänskliga etiken måste grundas i den mänskliga naturen, gäller inte längre. Detta visar sig på flera sätt, men framför allt i att kvinnorna, med feminismen som sitt främsta vapen, får männen att retirera. Den västerländske mannen ger hellre upp sin manlighet än han tar risken att förlora kvinnornas gunst. Som Mae West en gång uttryckte det: ”När kvinnor går vilse följer männen dem i spåren”. Männens risktagande blir dubbelt, eftersom kvinnorna inte attraheras av de omanliga män som de ”skapar”. Männen riskerar att förlora sin manlighet utan att därmed vinna kvinnornas gunst. Det betyder inte att kvinnorna ”vinner”. De förlorar också. Att göra intrång på männens revir gör inte kvinnorna lyckliga. Det är inte makt utan gemenskap och harmoniskt samspel som gör såväl kvinnor som män lyckliga. Där kampen om makten pågår, finns föga utrymme för kärlek.

Att kvinnor lyckas sämre på vissa områden, liksom att männen också gör det (mindre uppmärksammat) anses orättvist och måste därför korrigeras av våra demokratiskt tillsatta makthavare. I juni år 2000 röstade Frankrike igenom en lag som krävde att politiska partiers kandidater till femtio procent skulle bestå av kvinnor. EU vill införa ett regelverk för europeiska företag att ha minst 40 % kvinnor i sina styrelser. Detta bör gälla även för teknik och vetenskap, dit betydligt färre kvinnor söker sig.

Till och med gränsen mellan könen sätts i fråga. I en färsk intervju i The Sunday Times frågar reportern Decca Aitkenhead Bill och Hillary Clintons dotter Chelsea om någon med skägg och penis någonsin kan bli en kvinna och får ett jakande svar. Det speglar vad många kvinnor vid västerländska universitet anser. I ”The Madness of the Crowds” berättar Douglas Murray om hur män som bytt kön ställt upp mot kvinnor i kampsporten MMA och skadat dem. MMA-kommentatorn Joe Rogan, som driver vad som förmodligen är världens största podcast påpekade detta och fick starkt motstånd. Han kommenterar:

Aldrig i livet trodde jag att det skulle uppstå en situation där jag sa: ”Hej, jag tror inte att en kille borde kunna få sin penis avlägsnad och banka skiten ur kvinnor” och folk reagerade med ett ”du är efter din tid”. Men det var bokstavligen vad som hände.

Ett exempel till från sporten: Transpersonen Hannah Mouncey i Australiens damlag är 188 lång och väger 100 kg. Hon ger inte motståndarna en chans att stoppa henne i det VM som just nu pågår. Tidigare spelade hon i herrarnas landslag som Callum.

2015 skulle feministikonen Germaine Greer tala vid Cardiff University. Detta var djupt kontroversiellt eftersom hon inte anser att transkvinnor är kvinnor. En man blir inte en kvinna bara för att han opererar bort sitt könsorgan. ”Du kan slå mig i huvudet med ett basebollträ, jag kommer ändå inte att ändra uppfattning”, sa hon. Fler än 3.000 skrev under en petition som argumenterade för att Germaine Greer inte skulle få hålla sin föreläsning, eftersom den skändade transpersoner. Nu höll hon den ändå, under stark polisbevakning. Ett annat exempel är att universitet respekterar sådana saker som att vara ”gender-fluid”, att elever tillåts ha flytande könsidentiteter.

Det paradoxala är att kvinnor inte tycks vara lika intresserade som män av att upprätthålla de demokratiska samhällen som givit dem själva större del av den traditionellt manliga makten över samhället, än de någonsin tidigare haft. En undersökning som Pew Research Center genomförde år 2015 visade att 50 procent fler kvinnor än män ställde sig positiva till tanken att regeringen skulle ha rätt att censurera uttalanden som riktade sig mot minoritetsgrupper. Vänsterpolitiskt orienterade kvinnor är särskilt intoleranta. I maj 2016 rapporterade The London Times att i synnerhet kvinnor stödde censur av universitetspublikationer, om dessa rapporterade negativt om vissa grupper. Till exempel ansågs påstående att det finns betydelsefulla biologiska och psykologiska skillnader mellan män och kvinnor och att de därför i viss utsträckning passade bättre för differentierade sociala roller, aggressivt och därför olämpligt. I Sverige krävde 87 personer, nästan alla kvinnor, att statsministern skulle negligera folkets åsikter i klimatfrågan och köra över dem.

En rimlig tolkning är att kvinnor projicerar sina modersinstinkter på den moderna världens alla offergrupper: homosexuella, flyktingar, migranter och minoriteter blir dessa deras symboliska ersättningsbarn. Den manliga stilen att bedriva universitetsstudier – där sakligheten prioriteras och där fakta och argument granskas utan känslomässigt engagemang, har fått ge vika för kvinnliga emotioner och empatier.

När kvinnor kommer att dominera vid universiteten feminiseras den akademiska kulturen. Kvinnor skapar en regelstyrd byråkrati där forskning sker ”ett steg i taget” och där forskarna årligen måste presentera ett visst antal ”peerview-granskade” publikationer. Detta gagnar inte utan snarast förhindrar geniala genombrott. Genier, oftast män, arbetar vanligtvis med stora problem i flera år. De avskärmar omvärlden och bryr sig föga om vad andra forskare anser. De har ingen större behållning av att resa runt i världen och delta i konferenser. Denna i dag etablerade universitetsbyråkrati med kvinnliga förtecken kommer att göra det omöjligt för de stora begåvningarna att fungera på det sätt de brukar. De kommer att få svårt att behålla sina jobb.

Kvinnor bygger upp en kultur av samarbetsvilliga ”forskningsgrupper”, där antisociala genier inte passar in. Kvinnor vill naturligtvis skapa en atmosfär av känslor och empati. Det blir trivsamt men står i motsatsställning till den manliga och kallt systematiska stil i vilken genier kan göra genombrott med sin forskning. Att inte förorsaka konflikter blir mer angeläget än geniala genombrott. Kvinnor som kollektiv prioriterar empati framför sanning, vilket kommer att döda våra universitet. Redan nu hörs röster för att i synnerhet samhällsvetenskapliga och humanistiska institutioner ska stängas – de är slöseri med skattemedel. Och ännu värre: de hjärntvättar ungdomarna och levererar pseudovetenskap.

Det kan tilläggas att det resonemang som förs i den här bloggtexten inte skulle kunna äga rum vid ett svenskt universitet och ännu mindre vid ett brittiskt eller amerikanskt elituniversitet. Det skulle klassas som patriarkalt och manligt aggressivt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Invandrarna och svensk ekonomi

[image error]

I dag gästas bloggen av ekonomen Jan Tullberg

Kostnaden för invandringen till Sverige har inte resulterat i en intressant diskussion utan i ett undvikande av analys och debatt. Under alliansens tid vid makten stod det på regeringens hemsida: ”invandringen kostar inte tiotal miljarder”. De hade ingen seriös utredning, utan minister Ullenhag poängterade att den person som många uppfattade som ”professor kalkyl” i denna fråga, professor Jan Ekberg, inte representerade regeringen. Enligt politiker fanns kostnader, men också stora inkomster. Det skulle råda oklarhet om resultatet. Okunnighet och underskattning av kostnader eftersträvades aktivt.

Ekbergs kalkyl för år 2006 är något av en utgångspunkt och uppskattade kostnaden till 1,5–2 procent av BNP 40–60 miljarder. Jag utgick från den rapporten i den kalkyl jag presenterade i min bok Låsningen. I den beräknar jag kostnaden i två steg. Först till 85 miljarder, 3 procent av BNP, för 2006 och sedan till 125 miljarder och 3,5 % för 2013. Höjningen från Ekberg till 85 motiverar jag nedan medan höjningen till 125 miljarder skapas av fler invandrare och inflation. Ekberg recenserar min bok i nationalekonomernas tidskrift Ekonomisk Debatt och försvarar i huvudsak att hans estimat, 1,5–2 procent, fortfarande ger den mest rättvisande bilden.

Det som skiljer de två beräkningarna är att jag fördelar den offentliga konsumtionen mer efter utnyttjande än lika per capita. Exempelvis viktar jag kriminalitet till 2 för invandrare och 1 för svenskar då kriminaliteten för invandrare enligt Brottsförebyggande rådet är 2,5 om den svenska kriminalitet sätt till 1. Ekberg är inte emot detta i princip utan viktade invandrarnas kriminalitet till 1,5 i en tidigare utredning, men i hans kalkyl för 2006 tas ingen hänsyn till invandrarnas högre kriminalitet. På samma sätt uppskattar jag merkostnader för skola och vård till 1,25. Min devis är att det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel genom att anta att kostnader är genomsnittliga. Den som noterar de stora sociokulturella anslagen till skolor i särskilt utsatta områden förstår rimligheten samt möjligheten att smita ifrån uppgiften; alla elever i de skolorna är inte invandrare och alla i innerstaden är inte svenskar.

En annan justering jag gör är att fördela halva kostnaden för minderåriga med en invandrare och en svensk förälder från kategorin svenskar till kategorin invandrare. Ekberg anser att invandrarna som grupp är yngre och därför ”går ihop” vid en lägre förvärvsprocent än svenskar, 72 % istället för 80 %. Jag förkastar det resonemanget som felaktigt. Så länge som förväntad livslängd är densamma så är alla idéer om en ”ungdomsrabatt” för en folkgrupp blott en illusion. En fråga som jag ignorerar, men Ekberg lägger in som alternativa beräkningar, är att se en del kostnader som fasta. Sverige har ett försvar som kostar och redan betalas av svenskarna. Invandrarna medför ingen merkostnad för försvaret och då behöver de inte belastas med en del av kostnaden. Den typen av resonemang leder till förvirring; den väg jag kör på är inte byggd eller underhållen för min skull så jag vill slippa vägskatter. På sikt är alla fasta kostnader rörliga och fördelningsbara.

Utan några anspråk på att ha hela sanningen menar jag att skattningen av offentlig omfördelning på 125 miljarder i min kalkyl är rättvisande. Jag har en ytterligare post på 125 miljarder som inte alls finns med i Ekbergs kalkyl; undanträngning och utspädningseffekter.

Det är en betydligt svårare uppgift att beräkna den totala effekten för hela det svenska samhället. Då skall man ta upp undanträngningseffekter samt utspädning av tillgångar vilka oftast helt undviks i debatten. Om AB Sverige har 8 miljoner aktieägare och sedan får 2 miljoner nytillkomna, som inte tillför kapital, så sjunker värdet per aktieägare med 25 % liksom de framtida utdelningarna (innevånarnas välfärdskonsumtion). Sverige har byggt ett stort antal bostäder, men nu räcker de inte till och vi måste bygga mer. Även om också svenskar flyttar in i nybyggda hus så är byggande drivet av befolkningsökningen genom invandring. Om vi skall bereda plats för invandrare i arbetlivet så medför det i praktiken att svenskar hamnar som arbetslösa eller förtidspensionärer och den kostnaden blir en svenskkostnad i den offentliga ekonomin. Men ur nationalekonomisk synvinkel är det en effekt av invandringen. Att sådan undanträngning finns och hotar att öka är rätt uppenbart, som att unga vuxna inte kan få en hyresrätt. När lågkonjunkturen kommer är det inte orimligt myndigheterna söker hålla invandrarnas dåliga sysselsättning uppe genom att avveckla anställda svenskar och helst anställa invandrare.

I en kalkyl från 2016 beräknar jag de framtida kostnad för rekordantalet ansökningen för asyl 2015 . Den officiella kalkylen är två års introduktion, sedan är invandraren att betrakta som svensk. Min kalkyl avviker från önsketänkandet och landar på totalt 600 miljarder, dvs inte per år utan hela kostnaden på lång sikt. Om man slår ut kostnaden på de 163 000 asylsökande blir det 3,7 mkr per person, vilket stämmer hyggligt med en kalkyl av Norges Statistiska Centralbyrå på 4,1 miljoner nok per utomeuropeisk invandrare. En livskalkyl av Joakim Ruist räknar fram en totalkostnad (ESO 2018:3). Han inkluderar dock inte alla invandrare utan en mindre del av hela gruppen. Han räknade på 74 000 kr per person och år under 58 år. Det blir (icke-diskonterat) 4,3 miljoner per person.

Vad blir den långsiktiga kostnaden för massinvandringen? Kalkylerna ovan är i underkant främst genom att räkna med att nästa generation blir som reguljära svenskar. Det är inte realistiskt utan vi har ett problem för flera generationer.

Etablissemanget bytte ut retoriken stegvis från nationell välfärdsstat till globalism. Moralen och politiken transformerades under en dimma av oklar godhetspredikande retorik. Jag är osäker på om de pladdrande själva förstod vad som hände eller ens observerade övergången. Resultatet är att man inte längre söker lyfta svenskar livsbetingelser med fokus på de mindre bemedlade. Istället hamnar alla svenskar bland de privilegierade som skall försaka för de nysvenskar som nu ställs i fokus för en otyglad välgörenhet. Talet om ”alla människors lika värde” betyder enligt den reviderade jantelagen att svenskar inte skall tro att de har mer rätt till Sverige än ickesvenskar. De svenska tillgångarna finns för alla.

Vad skall detta rubriceras som? ”Trolöshet mot huvudman” är ett alternativ. Svenska folket har regelmässigt framfört önskemål om en mer restriktiv politik som den svenska nomenklaturen ignorerat. En hårdare etikett är ”landsförräderi”. Också det är motiverat då landets och medborgarnas intressen åsidosatts. Bedrägeri är ett tredje alternativ som lyfter fram den lömskhet och desinformation som omger den politiska omläggningen från att tjäna folket till att lura folket.

Jan Tullberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Mångkulturens Sverige VIII: Mångkultur och kostnader

[image error]

I nio bloggtexter beskriver jag hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den åttonde.

När Sveriges riksdag i mitten av 1970-talet bestämde att Sverige i fortsättningen skulle vara ett mångkulturellt land ansågs det inte behövligt med någon ekonomisk utredning. Arbetsinvandringen hade alltsedan krigsslutet varit en oavbrutet lönsam affär. I början av 1970-talet bidrog invandrarna med ungefär en procent till BNP. Den bilden förändras när Sverige på grund av en lågkonjunktur stryper arbetsinvandringen. Istället tar den så kallade flyktinginvandringen vid och därmed blir kostnadsbilden en annan. I den mest omfattande studie som gjorts av invandringens kostnader, nationalekonomen Jan Ekbergs från år 2009, man läsa:

I takt med att invandrarnas sysselsättningsläge försämrades minskade den årliga intäkten för att nå ett noll-läge i mitten/slutet av 1980-talet. Under 1990-talet övergick nettointäkten till en nettokostnad, dvs. en inkomstomfördelning från infödda till invandrare. Vid mitten/slutet av 1990-talet uppgick årskostnaden för infödda netto till 1,5 till 2 procent av BNP.

1971 låg Sveriges BNP på ungefär 207 miljarder, vilket innebär att invandringen enligt Jan Ekberg visade ett överskott på mer än 2 miljarder kronor per år. 35 år senare låg den på minus med 40 – 60 miljarder.

Sex år efter Jan Ekbergs utredning publicerade ekonomen Jan Tullberg sin rapport Låsningen. I polemik med regeringen, som med stöd i Jan Ekbergs beräkningar hävdade att invandringen kostade mellan 45 och 60 miljarder per år, hävdade Jan Tullberg att den faktiska kostnaden var hela 250 miljarder. Det kunde till en del förklaras med att det fanns fler invandrare i Sverige år 2013 än år 2006, som var det år Jan Ekbergs kostnadskalkyl utgick ifrån. Jan Tullbergs egen förklaring till den stora skillnaden var att han tagit med kostnader som är svåra att beräkna. Det spelade säkert också roll att regeringen, eftersom det handlade om skattemedel, ville redovisa så låga siffror som det bara var möjligt, utan att riskera att bli anklagad för att ljuga.

I början av 1990-talet förbättrade politikerna siffrorna genom att införa en ny kategori i arbetsmarknadsstatistiken. De som aktivt sökte arbete räknades till arbetskraften. De som inte ville eller kunde få arbete flyttades till en grupp som låg utanför arbetskraften. På så vis framstod det som om arbetslösheten var lägre än vad den faktiskt var. För flyktinginvandrarna var skillnaden naturligtvis betydligt större än för den svenska och europeiska arbetskraften. Till exempel var 80 procent av somalierna arbetslösa.

Jag är övertygad om att regeringen, då som nu, hade full koll på kostnaderna. Sveriges ekonomi är nämligen huvuduppgiften för finansdepartementets cirka femhundra anställda tjänstemän. Arbetet i regeringskansliet är organiserat så, att varje departement består av ett antal enheter. Varje enhet har ansvar för någon eller några myndigheter, alternativt ett eller några anslag. Till varje enhet finns en kontaktperson som hör hemma på någon av Finansdepartementets budgetavdelningar. Kontaktpersonens enda arbetsuppgift är att veta vad som sker på enheten och dess myndigheter. Cirka etthundra tjänstemän vakar över alla andra departement. Därutöver finns det på Finansdepartementet enheter, som bara jobbar med prognoser.

Inte en enda krona betalas ut. som inte Finansdepartementet godkänt och detta godkännande bygger ytterst på finansministerns och regeringens politiska vilja. Om Magdalena Andersson, ännu finansminister när detta skrivs, vill veta hur utvecklingen sett ut de senaste åren för invandringens kostnader, eller hur prognoserna ter sig för de kommande åren, ringer hon sin enhetschef på Finansdepartementets budgetavdelning. Inom några timmar har hon ett PM om detta i mailen. Finansdepartementet gör också utredningar för sina politiska meningsmotståndares budgetförslag. Det är alltså inte så att utvecklingen de senaste 15-20 åren ”bara hänt” på grund av politikernas enfald, lättsinnighet eller blindhet.

Jan Tullberg har fått kritik för sina beräkningar av invandringens kostnader. Det har inte hindrat honom från att återkomma med ännu högre siffror.

I början av år 2016, alltså efter massinvandringen under hösten 2015, beräknade han den totala kostnaden för asylinvandringen under 2015 till svindlande 600 miljarder skattekronor, vilket han till och med menade var lågt räknat. Mer precist landade kalkylen på 583 miljarder. Jan Tullberg utgick från fem olika slag av kostnader:

Kostnader per person och år
Merkostnaden för ”ensamkommande flyktingbarn”
Kostnaden för dem som inte beviljats asyl
I vilken utsträckning invandraren tjänar in till sitt liv som pensionär
Vad invandrarna betalar för sina barn

Inte heller dessa siffror har debatterats offentligt, antagligen därför att de är så chockerande höga att det är svårt att hantera dem. 600 miljarder är exempelvis 14 gånger mer än samma års hela försvarsbudget. Det är dessutom av stor betydelse att Jan Tullberg inte gjort beräkningen som ett officiellt uppdrag, utan på eget initiativ.

Dessvärre är det också chockerande att ta del av de siffror som redovisas av regeringen. I vårbudgeten 2016 anger regeringen att en miljon vuxna i Sverige kommer att leva på olika bidrag år 2020. Lägger man till att dessa har barn, så kommer 1,4 miljoner medborgare i arbetsför ålder att vara bidragsförsörjda. Den allra största delen av de utrikesfödda som är arbetslösa, 145.000 av sammanlagt 189.000 personer, kommer från länder utanför Europa. Det är den grupp arbetslösa som ökar snabbast.

Går vi till regeringens vårändringsbudget, som offentliggjordes i mitten av april 2017, anges utgiftsområdena Migration och Jämställdhet och Nyanlända invandrares etablering till 71,5 miljarder under året. Vårbudgeten presenterade därefter för perioden 2016 – 2019 siffran 307,1 miljarder. Det är en dramatisk ökning sedan hösten 2016 då prognosen för samma period låg på 169,6 miljarder. Observera att i denna kalkyl är inte indirekta kostnader för migrationen medräknade – främst ökade kostnader för skola och sjukvård, de stora poster som Jan Ekberg kallade för transfereringar inom den offentliga sektorn. En delpost är försörjningsstödet (inklusive etableringsersättning) där utrikes födda, som utgör 17 procent av befolkningen, konsumerar två tredjedelar; detta innan den stora migrantvågen 2015. För att få en uppfattning om kostnaderna, jämför med rättsväsendet, som inklusive polisen är budgeterat till 179 miljarder. Försvaret beräknas kosta ungefär 200 miljarder. Att nationalekonomen Tino Sanandaji tvivlar på att problemen kommer att lösa sig, är inte så svårt att förstå:

… den sammanlagda bilden är katastrofal och tyder knappast på att integrationsutmaningar är övergående problem förknippade med initial asylmottagning. Det finns få tecken på att utvecklingen håller på att vända. Kurvan pekar nedåt, inte uppåt. Det är också svårt att finna belägg på dynamiska effekter med dolda samhällsfördelar av invandring, öppenhet och mångfald som fått ekonomin att blomstra.

Den konservative bloggaren Björn Olanders plussar på sin blogg på med extra kostnader för bil- och skolbränder, bombdåd och bombhot mot offentliga byggnader, dödsskjutningar, de kostsamma maffiarättegångarna, våldtäkter, olaga hot, ficktjuvar, snatterier, bostadsinbrott, stenkastning mot polis, brandkår, ambulans, brevbärare, bussar, förstörelse av polisbilar, brandbilar, ambulanser, lastbilar, höjda försäkringspremier, försäkringsbedrägerier, sänkta fastighetsvärden i invandrartäta områden, ökade kostnader för friskolor etc. Han avslutar med att fråga hur länge detta vansinne ska pågå och jag är benägen att instämma i den frågan.

Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) var den totala andelen sysselsatta i åldern 20-64 80 procent år 2014. Bland kvinnorna var sysselsättningsgraden 78 procent och bland männen 82 procent. Bland utrikes födda var sysselsättningsgraden 67 procent totalt – 62 procent bland kvinnorna och 72 procent bland männen. Dessa siffror förskönar verkligheten, eftersom SCB inte skiljer mellan fasta, tillfälliga och deltidsarbeten. Också de som har 80 procent i lönebidrag eller bara en timmes jobb den vecka då undersökningen gjordes, räknas in bland de arbetande. Utgår man istället från helårsanställda och företagare ligger den arbetande procenten av den totala befolkningen i Sverige i åldersspannet 20 – 64 på låga 69 procent. Det är inte ens i närheten av vad som behövs för att upprätthålla välfärden. Efter åtta är det endast en av fyra invandrare som försörjer sig själv. Efter femton år i Sverige, har siffran förbättrats till en av tre. Hur lång tid det tar för resterande två tredjedelar att få arbete är oklart. Många i den här gruppen hinner sannolikt bli pensionärer innan de har fått jobb.

Det var därför Fredrik Reinfeldt under sin sista tid som statsminister ivrade för en höjd pensionsålder. Det är därför regeringen Löfven vill höja skatten. Lägger man till att Sveriges befolkning, om vi får tro den finske systemanalytikern Kyösti Tavainens beräkningar, kommer att vara i minoritet om mindre än femtio år, ter sig framtiden för välfärdssamhället minst sagt dyster.

I maj 2016 varnade samhällsanalytikern och tidigare LO-ekonomen Jan Edling för utvecklingen.

Under 1970- och 80-talet låg andelen arbetande på 87 procent, vilket var gynnsamt. Under 1990-talets kris steg arbetslösheten från två till elva procent och antalet sysselsatta sjönk till 75 procent. Det var alltså färre som producerade det välstånd som medborgarna skulle leva av. Jan Edling anser att siffran 80 procent redan den är för låg. Är inte sysselsättningen högre kommer Sverige om tjugo år att ha en försörjningskvot som är lika hög som under de värsta åren av 1990-talskrisen. Det betyder att dyrbara investeringar i infrastruktur och bostadsbyggande måste skjutas på framtiden. Det finns också risk för allvarliga motsättningar och spänningar, när stora grupper får minskad välfärd. Sysselsättningen behöver öka till 85 procent om välfärden ska kunna ligga kvar på dagens nivå.

Med utgångspunkt från Migrationsverkets senaste prognos skriver journalisten Gunnar Sandelin att vi tveklöst står inför ett högt tryck mot Sverige också fram till och med år 2022:

Vi kan räkna med att Sverige kommer att bevilja minst en halv miljon uppehållstillstånd fram till och med 2022. Det är slutsatsen av Migrationsverkets prognos från juli. Hälften av dessa tillstånd kommer från asylinvandringen med påföljande anhöriginvandring och den andra hälften rör sig om arbetskraftsinvandring utanför EU/EES, så kallade tredjelandsmedborgare. Det är rimligt att anta att en överväldigande del av de tillstånd som kommer att beviljas kommer att gå till utomeuropéer. Utöver detta tillkommer gäststudenter, övriga anhöriga och rörlig arbetskraft inom EU.

I cirka 300.000 fall handlar det om nya uppehållstillstånd, i resten om förlängningar. Under samma tidsperiod kan antalet nya arbetstillfällen beräknas till cirka 40.000. Den starka svenska arbetsmarknaden räcker inte för att det stora antalet nyanlända ska få jobb i tillräckligt snabb takt. Det är begripligt att regeringen aviserat en skattehöjning, som åter ger Sverige en topplacering bland de länder som brandskattar sina invånare.

Hur invandringen kommer att slå mot pensionerna tillhör också de stora frågorna, eftersom Sverige som bekant har en åldrande befolkning. Nationalekonomerna Lina Aldén och Mats Hammartedt har på Finanspolitiska rådets uppdrag skrivit en rapport som fram till år 2012 följer de nyanlända som kom år 2005.

De bekräftar bilden att det tar tid innan de nyanlända får arbete och slutar att belasta den offentliga sektorn. När de väl får jobb handlar det vanligen om låglöneyrken, som genererar lägre skatteintäkter. För många är det också deltid som gäller. Det medför att de inte ens klarar att tjäna tillräckligt mycket för att täcka sina egna pensionsuttag. Gruppen hinner aldrig betala tillbaka underskottet från de tidiga kostsamma åren. Med andra ord kommer denna invandring inte att bidra till finansieringen av framtida pensioner. Tvärtom ökar kostnaderna för den allmänna pensionen och grundtrygghetssystemen mycket kraftigt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.