Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 43

Bloggläsare slutet av juni 2019

[image error]

Apropå kulturers livscykler, är det bara minoritetskulturer som inte assimilerar sig till majoritetskulturen som håller sig evigt unga? Kulturer verkar gå igenom cykler som motsvarar årstiderna med en vår, sommar, höst och vinter. Vår västerländska civilisation är döende i en långdragen vinter. Vissa minoriteter har en kärna som ivrigt tror på sin kulturs värderingar, sin livsstil, är starkt etnocentriska, de skaffar många barn, de är i en ständig vår-fas.

***

För mig är ju SWEBBTV-loggan en kvalitetssymbol. Men för många är flaggans färger en varningssignal… Och för att nå även dessa kan det krävas att man i ett ”segment” tvättar bort vissa element som kan föra de hjärntvättades tankar till någon av dessa kategorier: ”konspirationsteorier”, ”rättshaveri”, ”bitterhet och misslyckande”, ”Sverigedemokraterna och rasism”. Jag uppskattar ju personligen den typ av sarkasm som du och till exempel Lennart Matikainen ägnar er åt. Men för en oinsatt individ fungerar inte detta. Om de hör Katerina Janouch håna ”mänskliga rättigheter” (med rätta så klart!) kommer det bara att rättfärdiga deras nuvarande världsbild, där invandringskritiker är bittra avvikare. Det är nämligen väldigt svårt att logiskt argumentera mot ”mänskliga rättigheter” i en värld där känslorna styr. Och det har de alltid gjort hos den breda massan av människor.

***

Omfördelningen av resurser från svenska medborgare till s.k. flyktinginvandrare beräknades av ESO-utredningen (”Tid för integration”, ESO 2018:3) till 55 – 60 miljarder kronor år 2018. De flyktingar som invandrar förväntas i genomsnitt leva 58,3 år i Sverige. Under dessa år förväntas en flykting med genomsnittlig integrationspotential enligt prognosen utgöra en nettokostnad för Sveriges offentliga finanser om i genomsnitt 74 000 kronor per år.

Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, kritiserade i november 2018 ESO-utredningen för att kraftigt ha underskattat anhöriginvandringens kostnader. Utredningens siffror bör multipliceras med 3 för att ge hela kostnadsbilden. Vid 3 % av BNP ligger utredningens skattning av invandringen offentliga kostnader i paritet med Tullbergs skattning i boken Låsningen på 3,5 %. Om Tullbergs uppskattning av undanträngningseffekterna år 2014 fortfarande gäller, skulle kostnaderna för hela den svenska ekonomi år 2018 fördubblas, d.v.s. omfördelningen av resurser från svenska medborgare till s.k. flyktinginvandring och anhöriginvandring 165 –180 miljarder kronor plus undanträngningseffekter 165 – 180 miljarder kronor. Invandringens kostnader år 2018 i hela den svenska ekonomin uppgår då till 330-360 miljarder kronor att jämföra med ESO-utredningens offentliga kostnader på 55-60 miljarder kronor. Det bör dock tilläggas att ESO-utredningen inte tar med kostnaderna för anhöriginvandringen.

***

Sanning, skönhet, godhet och kärlek är gamla fina värderingar. I vår tid har bland många godheten kidnappat de övriga värderingarna. Vad sägs om att hålla sanningen högst i en ny västerländsk kultur?

***

Opinionsundersökningar som EU-kommissionen låtit göra visar att en majoritet av EU:s medborgare har en negativ syn på invandring från länder utanför EU. I slutet av 2017 svarade 54 procent att de hade ganska eller mycket negativ syn på invandring av människor som kommer från icke-EU-länder. I november 2018 gjordes en ny undersökning med följande resultat:

Finland 54 %

Estland 76 %

Lettland 78 %

Litauen 66 %

Danmark 62 %

Nederländerna 52 %

Belgien 52 %

Tyskland 53 %

Polen 64 %

Tjeckien 86 %

Slovakien 81 %

Österrike 51 %

Ungern 75

Rumänien 50 %

Frankrike 54 %

Italien 66 %

Slovenien 75 %

Kroatien 59 %

Bulgarien 74 %

Grekland 77 %

Cypern 75 %

EU har 28 medlemsländer. Storbritannien har begärt utträde. Jag har ovan listat 21 medlemsländer, varav en majoritet av medborgarna i 20 av dem är negativa till invandring från länder utanför EU. Endast i fyra länder, Sverige, Irland, Portugal och Spanien, är medborgarna positiva till invandring från länder utanför EU. Sverige utmärker sig med 67 %, Irland 59 %, Portugal 47 % och Spanien 54 %. (Storbritannien, Luxemburg och Malta ingår ej i sammanställningen).

Vid EU-kommissionens möte i september 2018 lade ordförande Jean-Claude Juncker fram förslag för att säkerställa full solidaritet inom EU när det gäller migration och ett bättre skydd av EU:s yttre gränser. De är avsedda att underlätta en övergripande kompromiss om den pågående reformen av EU:s asylsystem. Genom den europeiska gräns- och kustbevakningens nya operativa enheter med 10 000 EU-anställda och förstärkningen av EU:s asylbyrå, kommer EU-solidaritet att säkerställas på ett effektivt sätt på plats, där det behövs, och när det behövs, säger EU-byråkratins främste företrädare, ordförande Jean-Claude Juncker.

Även FN verkar för att få allt större inflytande över medlemsstaterna, vilket kraftigt stöds av globalister och det internationella kapitalet. FN:s Migrationsavtal – Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration – har till syfte att öppna Europa för ekonomiska migranter. Avtalet undertecknades av Sverige vid ett möte den 10 – 11 december 2018, utan att det varit föremål för riksdagsbehandling. Avtalet inbegriper omfattande åtaganden och skyldigheter, vilka ej närmare preciserats.

Globalisters och det internationella kapitalets mål är att upprätta en världsregering för att fritt kunna styra produktion, konsumtion och migration. Europeiska politiker, med några få undantag som i Polen och Ungern, struntar i sina uppdragsgivare – det egna folket. Jag ser inte längre någon politisk möjlighet att stoppa detta vansinne. Särskilt inte i ett så verklighetsfrämmande land som Sverige.

***

Feministiskt initiativs företrädare i Europaparlamentet den senaste femårs-perioden har varit Soraya Post. Hon bekämpar fördomar och har hög svansföring när det gäller hur zigenare/romer behandlas inom EU. Hennes dotter ägnar sig systematiskt åt att råna riktigt gamla pensionärer i Sverige. Dottern förekommer under 14 avsnitt i straffregistret och har senast i år dömts till två års fängelse för grova stölder och bedrägerier mot åldringar i 90-årsåldern.

Efter EU-parlamentsvalet noterade jag att svenska folket hade det kloka omdömet att rösta bort Soraya Post och Feministiskt Initiativ ur EU-parlamentet. Svenska folket hade också förstånd att inse att Feministiskt Initiativs nuvarande ordförande, Farida al-Abadi, är minst lika intellektuellt handikappad som fru Post.

***

Nu är vår lokaltidning, Hallandsposten, riktigt desperat. Tidningens självhyllning är patetisk. Deras PK-smörja anses av dem själv vara ”riktig journalistik, som gör skillnad” ( till skillnad mot de så kallade hatsajterna underförstått). Det senaste töntiga påhittet är en fördomstestare på nätupplagan där man kan testa sin egen fördomsfullhet. Jag tog testet för skojs skull och var föga förvånande fördomsfull till 100%! Testet bestod av parvis visade foton, typ en uteliggare och en prydlig medelsvensson. Ange vilken du tror är forskningschef. Rätt svar: Uteliggaren –Ta da! Resten av testet gick i samma stil. Vi ska alltså inte lita på våra erfarenheter, utan göra tvärt om! Vi ska alltså vara både snälla och dumma och inte lita till vår erfarenhet, utan sluka medias ”narrativ”. Puh!

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sol, vind och vatten

I dag återkommer Rolf Oward som gästskribent

Hur har det gått? Får vi vår el från sol, vind och vatten? Till en del – ja. Vattenkraft har stor betydelse för Sveriges elförsörjning. En typisk månad kommer cirka 40-45 procent därifrån. Däremot är det mycket skralare med el från sol och vind. I bästa fall kommer vinden upp till runt 10-11 procent medan el från sol är så försumbar att den produktionen i praktiken avrundas till noll.

[image error]

Källa: Entsoe (www.entsoe.eu). European Network of Transmission System Operators for electricity och Rolf Schuster

Så här ser Sveriges elproduktion ut för 2018:

I tabellform (totalt 152,7 TWh):

Kol: 0 procent
Kärnkraft: 43,1 procent
Olja/Gas: 0 procent
Sol: 0 procent
Vattenkraft: 40,7 procent
Vindkraft: 10,6 procent
Övrigt: 5,6 procent (Här ingår el från exempelvis kraftvärme, kondenskraft och gasturbiner)

Sammanfattningsvis står alltså vatten- och kärnkraft tillsammans för nästan 84 procent av Sveriges elproduktion under 2018, där kärnkraft var den största producenten.

Det största problemet med vind och sol är oförutsägbarheten. När det inte blåser och är mörkt blir det inget, och blåser det för mycket måste vindkraftsmöllorna stängas av för att inte blåsa sönder.

Och är möllorna alltför nära trafikerade vägar kan det gå illa, som här i Japan efter ett oväder med starka vindar:

[image error]

Källa: Japan Times, 25 augusti 2018

Ett land behöver stabil, jämn och pålitlig elförsörjning. Därför går det inte att basera den på elproduktionskällor som inte fungerar 24/7/365. Värt att notera är att trots decennier med bidrag och subsidier klarar varken vind- eller solel att stå på egna ben.

Instabiliteten och bristen på tillförlitlighet hos sol- och vindel innebär att man måste ha två elproduktionssystem igång; när sol och vind fallerar måste el från exempelvis vatten- och kärnkraft finnas till hands.

Annat att notera är att kärnkraften som synes är av mycket stor betydelse för Sveriges elförsörjning; utan den skulle vi tappa 40-45 procent av elproduktionen. De som vill ta bort kärnkraftsel måste således ha alternativ – varifrån ska dessa 40-45 procent komma?

Risken är att Sverige slår in på samma väg som Tyskland med sin tragiska Energiewende (ungefär: energiomställning). Tanken med den är att ”ställa om” elproduktionen så att den blir ”fossilfri”, dvs en elproduktion utan emission av koldioxid där bara ”förnybara” energikällor används. Således är också kärnkraft utesluten.

Tysklands energiomställning har pågått sedan 2010. Det var då Energiewende beslutades i tyska riksdagen. Utan att överdriva kan man konstatera så här nästan tio år senare att det inte gått bra. Eftersom ett av syftena var att få ner koldioxidemissionen har omställningen varit misslyckad. Vad som hänt är att elpriserna ökat markant – man pratar om elfattigdom – samtidigt som emissionerna ökat och elnätet blivit instabilt.

Bakom ligger givetvis hypotesen att det är koldioxid som bestämmer klimatet – drives the climate – och att en ökad halt koldioxid leder till en okontrollerad global uppvärmning. Det intressanta är att sedan 1996 (en del säger 1998) har jordens medeltemperatur minskat något, detta trots att koldioxidutsläppen (orsakade av människan) ökat under samma tidsperiod. Man kan tycka att det borde sätta ett stopp för det för hypotesen postulerade sambandet, dvs att en ökad halt koldioxid ger höjd temperatur. Men icke.

En bisarr effekt av Energiewende är att Tyskland numera kan råka ut för både elöverskott som brist på el. På natten och när det är vindstilla blir det givetvis ingen el producerad av vind- och solanläggningarna. Och dagar med lämpliga vindar och lysande sol kan det bli för mycket, och då måste elen exporteras. Under 2018 exporterade Tyskland runt 51 TWh till grannarna, men det är inte alltid som de länderna är intresserade av det enkla skälet att när det är solsken och gynnsamma vindar i Tyskland är det också så hos grannländerna.

Det är ryckigheten, opålitligheten, som gör det omöjligt att använda sol- och vindel som bas för ett lands elförsörjning. Och man måste dessutom ha kvar de traditionella elproducenterna, som vatten- och kärnkraft, som säkerhet.

Att Energiewende är en rejäl satsning från Tysklands sida framgår av de enorma summor som pumpats in i solels- och vindkraftsanläggningarna, förutom till den infrastruktur som måste till. Enligt EU-statistik har 150 miljarder euro gått till Energiewende under perioden 2000-2015 och beräkningar gör gällande att kostnaderna mer än fördubblas för perioden 2016-2025, där notan slutar på smått otroliga 370 miljarder euro.

Och facit för Energiewende? Det är svårt att komma fram till en annan slutsats än att Tyskland lyckats slå sönder ett stabilt och välfungerande elproduktionssystem och av ideologiska skäl ersatt det med oberäknelighet och skenande elpriser.

Åter till elförsörjningen. Hur är det med batterier? De borde väl kunna lagra vind- och solel? Nja, inte heller där håller det. I vart fall inte många minuter. Det finns länder i världen som försökt sig på kombinationen fossilfrihet + batteridrift. Det har inte gått bra. En av delstaterna i Australien – South Australia – utgör ett talande exempel på vad som händer när utopisk tro ersätter etablerad vetenskap. Där har man prövat med litiumjonbatterier, faktiskt levererade av Elon Musk, mannen bakom Tesla. Batteriet i Sydaustralien (Powerwall 2) har en kapacitet på 100 MWh och kostade runt 900 miljoner kronor. Och vad innebär det i praktiken? Jo, enligt uppgift klarar batteriet fyra (4) minuter av Sydaustraliens dagliga förbrukning på runt 1 500 MW.

Vidare: För varje uppladdning minskar batteriets kapacitet något. Det är som med batterier till mobiltelefoner; till slut har man gått gränsen för antalet uppladdningscykler och batteriet går inte att ladda upp mer utan måste tas om hand. Man räknar med att den typen av batteri som finns i Sydaustralien har en livslängd på runt sju år, efter det återstår hantering/återvinning.

Så drömmen förblir en dröm. The Inevitable Transition till en vind- och soldriven framtid som världens gröna så hänryckt talar om kommer inte att bli inte av. Världen behöver pålitlig elförsörjning dygnet runt, året om. Då duger vare sig vind/sol eller klimatpopulistiska manifestationer.

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

David Schwartz – Mångkulturens Sverige I

[image error]

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den första.

Den polske juden David Schwarz (1928 – 2008) satt under andra världskriget i flera koncentrationsläger. 1950 kom han från en sanatorievistelse i Italien till Sverige. Efter att ha tillfrisknat från både tyfus och tuberkulos började han studera sociologi vid Stockholms universitet. Den 21 oktober 1964 skrev han en artikel i Dagens Nyheter, där han påpekade att antalet utlänningar som kom till Sverige ökade snabbt. Han ansåg det viktigt att dessa invandrare fick behålla sina kulturella särarter och att Sverige, med hans ord, blev en ”flerkulturnation”. Detta var upptakten till en serie DN-artiklar, som kom att inspirera till debatt också i andra tidningar.

Åren 1964 – 68 drog David Schwarz igång hela tolv tidningsdebatter kring invandrarfrågan, vilket är synnerligen anmärkningsvärt med tanke på att ingen annan person initierade mer än en debatt i samma fråga.

För att få politiskt gehör gick David Schwarz med i det socialdemokratiska partiet. Där mötte han ett visst motstånd. Den tilltagande invandringen reste frågan om det inte var nödvändigt med restriktioner. Fokus i diskussionen låg på om invandringen var bra för Sverige eller inte. För många socialdemokrater var det en främmande tanke att man skulle vara något annat än svensk i Sverige och för dem var det självklart att politiken skulle vara inriktad på assimilation. Omsorgen om invandrarna och deras anpassning, som ju var David Schwarz hjärtefråga, var perifer. Blev inte första generationens invandrare svenskar, så blev ändå deras barn och barnbarn det.

Men David Schwarz mötte inte bara motstånd. Han fick också gehör hos ledande socialdemokratiska politiker, framför allt Olof Palme, som ju hade en flerspråkig uppväxt och rent allmänt var internationellt inriktad.

När det gällde att driva frågan om mångkultur var det, vilket kanske inte förvånar, främst företrädare för olika minoriteter som gjorde sig hörda. David Schwarz fick draghjälp av socialarbetaren Inga Gottfarb som var aktiv i judiska frågor, inte minst när det gällde staten Israel. Hon skrev i DN en vecka efter David Schwarz inledande upprop:

Målet bör, som David Schwarz påpekar, vara att invandrarna ska kunna förbli sina traditioner trogna. Vi ska inte assimilera dem, men hjälpa dem med anpassningen till svenska förhållanden, så att de blir ”annorlunda svenskar”. Vi har plats för och behov av olika grupper i vårt land. De ger vårt liv nytt innehåll.

För Sverige, som verkade befinna sig i en evig högkonjunktur och som gärna ville framstå som en mönsternation för omvärlden, var mångkultur ingen särskilt viktig fråga. Varför skulle man inte stödja invandrarna i deras önskan att få vara ”lite annorlunda”? Det hade landet råd med och det skulle antagligen vitalisera det etniskt sett mycket homogena Sverige.

När Olof Palme 1965 höll nyårstalet i radion bröt han traditionen att rikta sig till svenskar utomlands. Han riktade sig till främlingar i Sverige och passade på att slå ett slag för internationalism. Bland annat sa han att immigranterna inte skulle tvingas att bli precis som svenskarna, eftersom de alltid skulle förbli annorlunda. Immigranterna skulle kunna bli ”annorlunda svenskar”. Därmed plockade han upp Inga Gottfarbs uttryck.

Andra inlägg som stödde David Schwarz önskan om en pluralistisk politik skrevs av italienaren och katoliken Amadeo Cattino, estländaren Voldemar Kiviaed, polskfödde Lukasz Winiarski och svenskesten Sven Alur Reinans. Framträdande svenskar som stödde kulturpluralismen var Olle Wästberg och Tomas Hammarberg, som skrev tillsammans. Olof Palmes talskrivare Olle Svenning skrev ihop med David Schwarz.

Från 1965 och framåt använde David Schwarz omväxlande uttrycken ”det mångkulturella” och ”det flerkulturella” samhället. 1967 kan man säga att han vunnit över forskarna och experterna på sin sida. Det fanns inte längre några betydande opinionsbildare som öppet förespråkade att Sveriges relation till invandrare skulle vara inriktad på assimilation.

Fyra års debatterande ledde fram till ett riksdagsbeslut 1968, där det slogs fast att invandrare ska kunna leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen. Det framhölls också att invandrarna borde ges möjlighet att hålla kontakt med hemlandets språk och kultur. Samma år tillsatte regeringen den så kallade Invandrarutredningen. Den fick i uppdrag dels att kartlägga de problem som invandrare mötte i Sverige, men också att redovisa åtgärder för att främja invandrarnas integrering i samhället.

Till detta kan man lägga att många svenskar hade läst Vilhelm Mobergs stora migrationsepos, där en av volymerna som bekant heter just Invandrarna. Det betydde att det inte var så värst länge sedan många svenskar själva hade varit invandrare i ett annat land. Det fanns en fläkt av handlingskraft och ny start i livet över begreppet invandrare.

Samma år tillsatte regeringen en utredning som fick i uppdrag dels att kartlägga de problem som invandrare mötte i Sverige, dels att redovisa åtgärder för att främja invandrarnas integrering i samhället. Det ovänliga och avståndsmarkerande begreppet ”utlänning” ersattes med en mer bejakande definition. Invandrare hade en bättre klang än utlänning, därför att det ännu var liktydigt med arbetskraftsinvandrare. En ny utlänningslag antogs och 1969 ersattes Statens utlänningskommission med Statens invandrarverk. LO ville också vara med och antog 1967 ett radikalt invandringspolitiskt program, där det föreslogs en rad reformer som skulle ge invandrarna stor religiös, kulturell och annan frihet. Alla organisationer var ivriga att dra sitt strå till stacken.

Hos förespråkarna för kulturpluralism, mångkultur eller flerkultur hade begreppet mångkultur ännu inte riktigt fått fäste men deras förvissning om hur framtiden skulle te sig var stor. Hos dem fanns en näst intill fatalistisk syn på framtiden. Immigrationen skulle bara accelerera och Sverige skulle inte klara att behålla sin etniska och kulturella homogenitet. Kulturpluralismen var framtiden, medan assimilationsivrarna tillhörde gårdagen. David Schwarz förutspådde att Sverige i mitten av 1980-talet skulle ha ett par miljoner invandrare. Han tänkte sig att av dem skulle omkring en halv miljon vara katoliker medan muslimerna skulle utgöra ungefär 100.000. Frånsett att relationen mellan muslimer och katoliker snarare blev den omvända, så gissade han inte alldeles galet. Schwarz ansåg att detta var en invandring som Sverige av olika skäl inte skulle kunna stoppa eller ens begränsa. Vilka dessa skäl var, angav han emellertid inte.

Hur förhöll sig de politiska partierna till ”kulturpluralismen”? Lite oväntat var högerpartiet under Gunnar Heckschers ledning tidigt aktivt och stödde 1968 det första politiska programmet, som förespråkade långt gående stöd till Sveriges etniska minoriteter. Förklaringen är att många i den svenskestniska diasporan hade starka band till högerpartiet.

Socialdemokraterna var kluvna, men David Schwarz hade Olof Palmes stöd. 1967, på Israels nationaldag, höll Palme ett tal på Stockholms judiska center där han lyfte fram David Schwarz som den man som gjort mer än någon annan för Sveriges invandrare och etniska minoriteter. Han hyllade Israel och sionismen samtidigt som han uttryckte sin motvilja mot svensk nationalism.

Palme var statsminister när Sveriges riksdag 1975 tog beslutet att Sverige skulle bli mångkulturellt. Sverige fick en ny regeringsform där det slogs fast att samiska folkets och etniska och språkliga minoriteters möjligheter att utveckla ett eget kultur- och samfundsliv skulle främjas. Det som band samman svenskarna var inte längre den svenska historien utan ”den samtida tillhörigheten i Sverige”.

I en intervju för tidskriften Invandrare & Minoriteter 1977 fick Olof Palme frågan hur det kom sig att Palmes socialdemokratiska parti, utan folkets stöd, fattade det historiska beslutet ”att förvandla Sverige till multinationellt samhälle”. Han svarade att den socialdemokratiska regeringen troligtvis ”låg före folkopinionen” när besluten fattades, men att opinionen mer och mer kommit i samklang med den antagna politiken.

Nu var det förstås inte politikerna som var före sin tid, om nu någon alls var det, utan det var experter och tjänstemän som lyckades få Sverige att lägga om kursen. Inom politiken var detta ingen stor fråga. Den invandrarutredning som tillsattes 1968 lär enligt statsvetaren Bengt Jacobsson under sitt första verksamhetsår ha benämnts ”Kommittén för inregistrering av inkommande post”. Läser man direktiven så förstår man heller inte vilken stor förändring som var på gång, eftersom politikerna i största allmänhet var inriktade på assimilation.

För Folkpartiet gäller ungefär detsamma som för Socialdemokraterna, åsikterna var delade, åtminstone till en början. Starka förespråkare för mångkultur, som Olle Wästberg, angav allt tydligare partiets riktning. För Centern och Vänsterpartiet Kommunisterna var däremot frågan om mångkultur näst intill en icke-fråga. Vänsterpartiet hade under hela efterkrigstiden (1945-69) bara motionerat i denna fråga fyra gånger.

I början av 1970-talet hade jag rätt ofta kontakt med David Schwarz. Jag intervjuade honom flera gånger och det var uppenbart att den man som kommit att ses som ”den svenska mångkulturens fader” inte var talesman för någon grupp, allra minst svenska judar, som föreföll rätt oroliga över hans engagemang. De ville absolut inte hamna i något strålkastarljus, även om de säkerligen sympatiserade med idén om ett mångkulturellt Sverige. Inte heller hade David Schwarz en särskilt stark ställning i forskarsamhället. Han hade visserligen namnkunniga vapendragare, men inget egentligt kollektiv bakom sig. Det gehör han fick för sina idéer förklaras nog bäst av att tiden helt enkelt var mogen. Sverige skulle kunna göra bättre ifrån sig än Tyskland gjorde med sitt gästarbetarsystem.

Det bör också noteras att David Schwarz var en eldsjäl och envis som synden. På 1970-talet bodde vi båda på Södermalm i Stockholm och såg jag att jag skulle möta honom på en trottoar var det frestande att byta till andra sidan. Annars riskerade jag att fångas in för någon halvtimmes samtal, som inte sällan landade i att jag blev övertalad till en insats, t.ex. att skriva en artikel för hans tidskrift ”Identitet & Minoritet”.

Tio år senare började David Schwarz bli öppet kritisk mot den invandringsbyråkrati han varit med om att initiera. I Invandrarverkets tidskrift ”Ny i Sverige” skrev han 1983:

Jag har arbetat med invandrarfrågor i bortåt 20 år. När jag I dag tittar på det invandrarsverige som jag själv varit med om att skapa blir jag FÖRSKRÄCKT. Vi har byggt upp en apparat med så många irrgångar att vi kanske aldrig kommer ur den.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare juni 2019

[image error]

Utanför Hudiksvall, nära stadens strandpromenad, ligger Kastellholmen, en ö som är poppis bland hudiksvallsborna. Nu har skarvar börjat häcka på ön och hur det brukar gå är känt. Skarvarna tar över. Nu vill Hudiksvalls kommun ha skyddsjakt men länsstyrelsen sade nej i första instans. En bloggläsare kommenterade:

Vår länsstyrelse är nog en av de mest “postmoderna ” institutionerna i landet. Ifjol ville man få oss jurister att deltaga i en kurs benämnd “Djur som lever i våldsamma relationer”. Skarvskyddet är kanske en del av den ideologin.

***

Jag är en 37-årig norrlänning som flyttat till Tumba, eftersom jag varit arbetslös länge i norr. När jag kom hit fick jag en chock. Uppfostrad som jag är så sa jag till en ensamkommande på pendeltåget att han borde köpa biljett nästa gång istället för att planka. Svaret blev en rak höger, när jag väl var på marken fick jag en rejäl spark.

***

Nu kommer med jämna mellanrum rapporter från Sveriges kommuner och vad dessa innehåller behöver ingen fundera över. Nu är det annat ljud i skällan. Hösten 2015 och framåt fostrades befolkningen i läror om den naturnödvändighet som låg bakom invandringen och dess demografiska konsekvenser. Vi fick veta att, om välfärden skulle räddas, måste det till en kraftig invandring. Ylva Johansson och Åsa Romson förklarade i kör att det anlänt läkare och ingenjörer. Nu gällde att validera dessa som med ett “snabbspår” snabbt skulle komma in i det svenska välfärdsarbetet. Att man lyckades föra stora skaror av befolkningen bakom ljuset är uppenbart och kritiken från resterande del har man lyckats tysta med stämplar som “rasism”, “islamofobi” och “xenofobi”. Att utvecklingen skulle ta dessa former borde i princip varje läskunnig person begripa, eller så var man så upptagen av sin egen värdegrund att man inte ville förstå. Att Löfven måste krypa ur försvarsöverenskommelsen känns inte överraskande, eftersom det nu gäller att se till att det finns pengar till Sveriges kommuner. Att det sedan går ut över en så pass banal sak som att försvara landet och dess gränser, väger lätt i sammanhanget. Hur han sedan skall övertyga sina väljare om nödvändigheten med slopad värnskatt, blir nästa stora nummer. Naturligtvis kommer han att tvingas revidera stora delar av 73-punktsöverenskommelsen och då får väl C och L stå där med lång näsa och bilda en egen koalition. Mitt i all sorglighet kan man se det som komik i den högre skolan.

***

Skuldsättning vs folkmängd

[image error]

Streckade blå linjen = folkmängd. Ska läsas mot vänstra axeln som är graderad i antal. Siffror är SCB:s siffror per 31/12 för vart år.

Heldragna röda linjen = skuldsättning i procent av nettoinkomsten. Ska läsas mot högra axeln som är graderad i procent. Riksbankens siffror i stabilitetsrapport. Man ger fyra siffror för varje år. Jag har gjort ett medelvärde av dem för vart år och plottat i grafen.

***

Jag skulle vilja påstå att de värsta galenskaperna börjar ebba ut. De talas om problem i de mest oväntade sammanhang. Känner två kvinnor som nu har en mycket pessimistisk syn på Sveriges utveckling. De har barn som stiftat bekantskap med mångkulturen. Verkligheten har hunnit ikapp. Här i huvudstadens förort så är det dock fortfarande PK. Det verkar anses dräggigt att ens behöva bekanta sig med problemen. Det får de fattiga och olyckliga utanför Täby befatta sig med. Här gäller semesterplaner och det som gör livet värt att leva. Dock så diskuterade gubbarna i båtklubben nyligen muslimer ganska fritt. Men många är så rika att de kan dumpa Sverige och flytta till Portugal om utvecklingen skulle urarta.

***

Jag var i Göteborg i april och lyssnade på ”Hur kan vi”. Intressant att det alltid är ”invandrare” som vågar säga sanningen (Mustafa Panshiri, Rekor Hamid och Hanif Bali). Men det förändrar ingenting tyvärr. Dessförinnan var jag och lyssnade på Hanif Azizi som föreläste om integration för ca 100 batikhäxor och några samhällsintresserade i Jakobsberg. Dock samma sak där, det förändrar ingenting, eftersom publiken slutade lyssna när han levererade sanningar. Det blev som ”Bluescreen” i deras ögon, man såg att batiktanterna zoomade ut och försvann bort i horisonten för att sedan återkomma när han började prata om något annat. Surrealistiskt!

***

På mitt extrajobb har en nyligen lämnat Sverige för andra länder och den andra är i planeringsfasen. Den ena är från Jemen och den andra från Azerbadjan. Han sa helt ärligt att Sverige är så sjukt eftersom det förstör sig själv. Han berättade att i sitt hemland såg han aldrig människor i slöja, framförallt inte barn. Han håller på att etablera ett nytt liv i ett annat land, och det kommer vara klart inom cirka tre år. Han sade att det var tråkigt för han trivdes i Sverige men det här kommer helt enkelt inte att sluta bra. Svensken förstår inte vilken destruktiv kraft som islam för med sig.

***

I den lilla kråkvinkel där jag arbetar deltid inom psykiatrin är det NOLL diskussion om de frågor du lyfter. Det som ändå sägs över kaffekopparna tolkar jag som ”vänster” – man tycker synd om alla människor och det är vårdens uppgift att hjälpa alla. Att det skulle finnas en legitim och saklig kritik mot samhällsutvecklingen hörs inte alls – endast det vanliga vänstergnället. Inte en bokstav om massinvandringen. Väldigt nedslående, men jag är van. Angående frågan om uppror/huka sig så är jag pessimistisk. Den sammanhållning och det mod som behövs för att resa sig och protestera mot makthavarna finns inte idag.

Politiskt växer t ex muslimer som politisk grupp i kommande val. Det spekuleras i att de muslimska S-rösterna är bortåt 600.000, alltså nästan en tredjedel. Det kanske vore det bästa, att muslimer så snart som möjligt kom fram som ett eget parti så att folk och övriga partier fick klart för sig vilken trojansk häst vi har.

Jag tror det kommer att rulla på som nu några år till. Det som kommer att märkas för folk med liten ekonomi är att kostnaderna ökar. Hos pensionärer/låginkomsttagare i första hand. Otryggheten ökar eftersom MENA-folket flyttar fram sina positioner. De möter inget motstånd.

***

Svenskarna kommer att göra uppror och den utlösande faktorn kanske blir när den första svenska kommunen hamnar på obestånd, och därefter börjar följas av andra. Allt enligt de välgrundade förutsägelser som gjorts av Hans Jensevik med flera. Även andra tecken i tiden tyder på detta. Några exempel är de många offentliga manifestationer av olika oppositionella kampanjer och rörelser som sker på olika platser (ex. Mynttorget i Stockholm) i landet och bensinupproret 2.0. Prognoserna för utfallet av det förestående EU-valet pekar i samma riktning.

***

Jag bor i ett Visegradland, Tjeckien, där förruttnelsen inte har gått så långt ännu, även om EU gör sitt bästa med hjälp av mainstreammedia att knäcka folket och få dem att vilja öppna sitt hjärta för migranter. President Milos Zeman är demokratiskt vald och skyddar sitt folk från massinvandring och islamisering, men blir hånad och smutskastad av landets motsvarighet till DN, och det handlar nog bara om enstaka år tills EU tar kål på det folkliga motståndet och tillsätter en ny Reinfeldt som president. Men nu till ämnet, nämligen hur beter sig de svenskar som jag har kontakt med? Mitt klara intryck är att de är livrädda. De törs inte säga ett ord om läget, inte ett dåligt ord om ens den svenska sjukvården. Man törs helt enkelt inte knysta om något negativt. Häromdagen besökte jag min väninna i Malmö, som jag inte träffat på länge, och frågade henne om situationen i stan. Rektionen blev blixtsnabb: ”Ja, här märker vi ingenting!” Fortsättningen blev att hon dock undviker närbelägna stadsdelar och att hon vill flytta till ett radhus i Staffanstorp – en sverigedemokratiskt styrd kommun. Hennes föräldrar bor i Ronneby, som är hårt ansatt av invandringsrelaterad kriminalitet, och om detta sade hon bara lakoniskt att där är det ännu värre där än på Möllevången. Slut på pratet, sen var hon inte villig att fortsätta med att bli utfrågad.

Berättar jag för svenskar att den tjeckiska sjukvården är toppen, att man får en tid till lungröntgen redan samma dag som man besöker vårdcentralen, flackar de med blicken och säger något neutralt, utan att vilja gå in på temat eller ens kommentera det. Min tjeckiske man, som har ett balkanskt utseende och som besöker Sverige varje år, säger att svenskar nu bemöter honom med rädsla och fientlighet, vilket de inte gjorde tidigare för några år sedan, att de stelnar till när de ser honom gå i naturen, och inte hälsar när de passerar varandra. Bara för ett antal år sedan lovprisade min man svenskarna för deras öppna och vänliga bemötande – men nu har tiderna förändrats på ett dramatiskt sätt. Vad jag vill säga är att jag som utlandssvensk tycker mig se en nyfödd misstänksamhet mot mig från de svenskar som lever i landet, och att svenskarna, helt befogat, känner en rädsla för personer med ickesvenskt utseende.

Jag, som inte bor i Sverige längre, delar inte deras vardag och har således ingen rätt att fråga och ifrågasätta, för deras känsla av panik är förlamande, och ingen vågar prata öppet om brännande frågor. Passiv aggressivitet kan man kalla det. Hoppas bara att det ger något utslag i EU-valet, för det som jag verkligen inte fattar är att de politiskt väljer dessa globalistiska partier fortfarande. Det är för mig ett mysterium som jag inte kan få kläm på hur många böcker i ämnet jag än läser.

En liten detalj: i dag gick jag till svenska ambassaden i Prag för att rösta till EU-valen, och vilken flagga vajar vid ambassadens entré jämte EU-flaggan? Den svenska? Nädå, Prideflaggan! Kommentarer överflödiga.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Gillar du det jag skriver?

[image error]

När Gunnar Sandelin och jag gav ut Nötskalet (slutsåld) vände vi oss till dem, som hade börjat förstå att allt inte stod rätt till med invandringspolitiken i Sverige och ville ha en översikt. Med Efter demokratin (Debattförlaget, inbunden, 365 s.) är det tvärtom. Den vänder sig till dig som är välinformerad om hur massinvandringen drabbat och fortsätter att drabba Sverige, men inte desto mindre tycker att många frågor finns kvar.

Min korrläsare, som inte brukar ta till överord, påstår att Efter demokratin skulle bli en kioskvältare, om den recenserades hederligt i Main Stream Media och exponerades där böcker säljs. Men det vet vi ju, det kommer inte att hända.

Här är en innehållsdeklaration:

Efter demokratin innehåller sju essäer som alla på något sätt tar upp hur demokratiska nationer fungerar och demokratins koppling till nationalism respektive globalism. Populismen påstås hota demokratin. Är det sant? Vilken koppling har vänsterns politik med sovjetiskt trettiotal? Hur styrs vi av identitetspolitiken och mediernas propaganda? Är ett samhälle där politikerna ignorerar folkviljan ett demokratiskt samhälle? Varje år beviljas 130.000 till 150.000 uppehållstillstånd i Sverige och sedan millennieskiftet har 1.8 miljoner nya tillstånd beviljats. Vilka är massinvandringens konsekvenser? Är det rasism och högerextremism att ta ställning mot massinvandring? Finns det något som kan kallas för mångkultur? Är det islamofobi att ogilla islams utbredning? Har ”expertväldet” urholkat demokratin? Hur dör en demokrati? Kan kopplingen demokrati-nationalism-kapitalism vara ett framgångsrecept? Frågorna är många. De handlar om välfärdssveriges framtid.

Efter demokratin kommer från tryckeriet 15 juli i år. Du kommer att kunna köpa den direkt från förlaget samt givetvis på Bokus och Adlibris. Du kan också förhandsbeställa den till specialpriset 250 kr (inklusive moms och porto). Sätt in pengarna på mitt plusgirokonto 4633386-0 och maila mig den adress som boken ska skickas till: koa@arnstberg.se

Vill du ha en dedikation, låt mig få veta.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den patologiska universalismen

Så är EU-valet över och de politiker som verkar för en värld utan nationer sitter kvar vid maktens lägereldar. Fullt ut lika nattsvart som tidigare är det dock inte. Motståndet mot EU växer, det vill säga den folkliga resning som brukar rubriceras som populism, högerextremism och högernationalism – negativa begrepp i den offentliga debatten. Emellertid, att bevaka sina intressen som medborgare i ett land är inte extremism och heller inte höger till sin kärna, annat än i vänsterns språkbruk. Det är nationernas folk som i en långsam men obeveklig process förstår vad som händer – att de håller på att förlora den demokratiskt styrda nationalstaten – och någon annan form av demokrati finns det inte.

Med andra ord, den europeiska motståndsrörelsen använder sig av demokratins möjlighet till självförsvar. Det vi ser är en folklig resning mot en europeisk maktelit som inte är solidarisk med sina egna uppdragsgivare: Europas nationer och deras medborgare.

I Sverige märker vi inte mycket av detta motstånd, i varje fall inte i partipolitiken. Samtliga riksdagspartier, numera också Sverigedemokraterna, bejakar och vill stanna kvar i den Europeiska Unionen. Ett parti, Alternativ för Sverige (AfS), är emot. I dissidentkretsar är detta parti välkänt, men i den offentliga debatten inför EU-valet hamnade det under rubriken ”Övriga partier” och syntes inte alls – till skillnad från det i EU och alla andra sammanhang stendöda Feministiskt Initiativ (FI). Skulle jag fråga en svensk journalist om medierna har en egen agenda, eftersom AfS är så osynligt, skulle jag få ett blånekande till svar, nästan oavsett vem jag frågade. Som det hette i SVT:s Rapport för inte alltför länge sedan: ”Vi berättar hela sanningen”. Den finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus konstaterade redan 1983 att ”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn”.

I flera tidigare blogginlägg har jag hävdat att ”mänskliga rättigheter” är ett vapen som makteliten mer eller mindre medvetet riktar mot demokratin. Österrikaren Martin Sellner, som skrivit boken ”Identitär!”, levererar i en knappt åtta minuter lång video ett konkret exempel på hur det kan gå till. Han berättar om smugglingen av ekonomiska migranter till Europa och konstaterar att efter att Khaddafis regim krossats och Libyen blivit vad som brukar kallas för en ”failed state”, har migrantsmuggling fått fäste där och blivit en miljardindustri. Det är dock inte anledningen till att han spelat in videon, utan det är kopplingen till ”mänskliga rättigheter”.

En båt med somaliska migranter utgick för sju år sedan från Libyen, med kurs mot Italien. Utanför Lampedusa stoppades den av den italienska flottan, som förde migranterna tillbaka till Libyen. Där hamnade de i flyktingläger och blev uppsökta av det slags aktivister, som på engelska brukar kallas för NGO:s (Non-Governmental-Organisation). Begreppet kommer från FN och biståndsvärlden och refererar till organisationer som inte har ekonomiska utan ideella drivkrafter. Ofta är det unga människor som vill gå vid sidan av politiska och byråkratiska rutiner för att ”rädda världen”.

Att ta sig in i Libyen och hitta dessa återförda somalier var inte precis ofarligt, men för aktivisterna var det viktigt. De behövde få migranternas namnteckningar på ett dokument som bekräftade att dessa hade för avsikt att söka asyl i Italien, men blivit kollektivt avvisade. Det som därefter hände var att aktivisterna stämde den italienska staten för brott mot de mänskliga rättigheterna. EU:s medlemsstater har skyldighet att pröva asylansökningar individuellt.

Torsdagen den 23 februari 2012 dömdes den italienska staten i ECHR-domstolen att betala 330.000 Euro till dessa migranter för brott mot asylrätten. Efter detta datum ryckte varken italienska fartyg eller Frontex ut för att stoppa migranter. Asylrätten blev i praktiken en invandringsrätt, vilket bland annat ledde till massinvasionen hösten 2015. Också svenska fartyg hjälpte till att ”rädda flyktingar”, som det hette. Hur många som fick sätta livet till på Medelhavet vet ingen, men det handlar om många tusen.

Den fråga som Martin Sellner ställer, och som också jag är upptagen av, är varför EU faller sina egna medlemsstater i ryggen. Varför är våra politiska företrädare så förkrossande eniga i sin kamp mot nationalstaten? För det är de, politiskt såväl till vänster som till höger. Och alla dessa unga aktivister, varför handlar de så uppenbart emot sina egna intressen? Samtidigt fördömer de oss som förstår vad som händer, inte minst konsekvenserna. De ljuger och kallar oss vid alla de fulaste namn som man kan hitta på.

Håller vi oss till Sverige, så kan alla se hur välfärdsstat i gott skick förvandlas till ett farligt och fattigt skitland, där beskattningen är intakt men där välfärden inte fungerar. Är det verkligen vad folk vill ha? Och i så fall, varför vill de det?

Är detta lönnmord på Europas nationer resultatet av att mäktiga finansintressen vill globalisera den politiska makten, på samma sätt som de lyckats globalisera finansmarknaden och de största industriföretagen? Är massinvandringen styrd från Wall Street och City of London? Är det Rockefeller, Rothschild, Soros och deras ”buddies” som leder och finansierar kampen mot nationerna?

Eller, om det inte är pengarna, är det en ideologisk process? Är det kommunismen som i muterad form kommer tillbaka – världens mest övertygande politiska retorik och världens mest dödliga politiska praktik?

Eller, om det varken är pengarna eller den ideologi, i vars namn de politiska ledarna tagit livet av så många miljoner människor, är det kanske ett mentalt virus, ett vansinne som vi som inte är drabbade förundras över? Har våra ledare och opinionsbildare blivit galna?

Eller är det den demokratiska proceduren, som förser oss med inkompetenta ledare, det vill säga den demokratiska urvalsprocessen fungerar inte?

Eller är det så att den demokratiska välfärdsstaten, enligt darwinismens logik, helt enkelt inte är livsduglig, och därför i form av ett självmord går under. Det är ju så det brukar gå med civilisationer, de tar förr eller senare kål på sig själva inifrån.

Jag ska pröva ytterligare en förklaring, nämligen att skissa på vägen fram till universalismen – den dogm som påstår alla människor är likadana och därför är lika mycket värda, oavsett var på jordklotet de befinner sig. Universalismen reducerar alla människor till ett enda slag: homo sapiens, världsmedborgare, människan – den ideologi (för en ideologi är det) som bara ser till den minsta gemensamma nämnaren, att vi till syvende och sist är människor. Allt annat är oväsentligt. Det finns inte olika raser, vi ska inte tro det som våra ögon ser. Inte heller finns det klasser. Och det spelar ingen roll var på jordklotet människor lever. Alla är ändå likadana. Att peka ut skillnader är moraliskt undermåligt, det är främlingsfientlighet. Darwin kan slänga sig i väggen. Eller, det kan han ju inte, men det borde han ha gjort, istället för att skriva om hur biologiska urvalsprocesser fungerar och skapat livets mångfald på jorden. I sin mest extrema form förnekar universalismen till och med skillnaden mellan män och kvinnor, påstår att genus är en social konstruktion. Alla är vi inte bara lika mycket värda utan likadana.

Universalismen finns som ett groende frö inom kristendomen. Som man kan läsa i bibeln (Gal 3:28): ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”. Dock tänkte jag ta en annan och lite färskare utgångspunkt, den schweiziske filosofen Jean-Jacques Rousseau, mest berömd för Émile, där han skrivit om fri barnuppfostran. På 1770-talet skrev han ett förslag till en ny konstitution till Polen, Considérations sur le gouvernement de Pologne. Där kan man bland annat läsa:

Man kan säga vad man vill, men nuförtiden finns det inte längre något sådant som fransmän, tyskar, spanjorer eller ens engelsmän – bara européer. Alla har samma smak, samma böjelser, samma seder och det finns en tydlig orsak: ingen av dem har formats av ett nationellt annorlunda rättssystem. Om villkoren är desamma så kommer de allesammans att handla på exakt samma sätt.

Detta med att alla människor har skapats lika, med okränkbara rättigheter, är en av upplysningstidens mest centrala tankar. Den leder såväl till USA:s självständighetsförklaring 1776 som till franska revolutionen 1789 (frihet, jämlikhet, broderskap). Även om den inte kan sägas vara en styrande princip under 1800-talet – den åtföljs som bekant av både kolonialism och slavhandel – finns den kvar som en underström i det europeiska tänkandet, vilket den franske filosofen Pierre Manent tar upp i en bok med titeln Democracy without nations?

Manent för där fram begreppet universalism, tanken att människor är likadana över hela världen, som i citatet från Rousseau ovan, med den skillnaden att nu handlar det inte bara om Europa utan om bokstavligen alla människor. Under 1900-talet ifrågasätts denna universalism av de båda dominerande ideologier, som har miljoner liv på sitt samvete. Nazismen, med sin uppdelning av människor i raser, går under 1945. Kommunismen, med sin uppdelning av människor i klasser, får sitt öde beseglat när Berlinmuren öppnas och DDR går under 1989.

Man kan säga att Västerlandet den hårda vägen har lärt att det är förödande att politiskt bygga upp ett samhälle som inte tillerkänner alla människor samma värde. På så sätt får också demokratin, där alla vuxna medborgare har en röst, varken mer eller mindre, sin absoluta legitimering.

Emellertid, det är farligt med ideologier som får ett totalt genomslag. Risken för att de patologiseras är stor och det är just detta som skett. Att alla människor ska behandlas lika är en politisk positionering som i dag är oomtvistad. Men patologiseringen sker med glidningen från att människor ses som lika till att de är lika. Vidare, eftersom de är lika så kan man inte bara kräva att de behandlas som lika, utan också lika utfall. Att det går bättre för vissa människor än andra är orättvist och måste bekämpas. Kvotering är ett av flera exempel.

När universalismen går så långt att den till och med förnekar att män och kvinnor är olika, handlar det om patologi. Resultatet blir ett samhälle där politiken går på kollisionskurs med verkligheten. Istället för att bejaka skillnaderna och kanske också exploatera dem, i syfte att få ”rätt man på rätt plats”, förnekas de. Det är en strid som politiken bara kan förlora. Verkligheten vinner alltid. Samhällen som bekämpar etnisk mångfald och biologisk differentiering är inte livsdugliga.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Tomma löften

[image error]

I dag är nog samtliga politiker i Sveriges riksdag överens om att demokrati inte bara och inte främst betyder det som det betyder, det vill säga folkstyre, utan kriteriet på en demokrati är att den – med referens till FN och det ursprungliga dokumentet från 1948 – respekterar och bejakar medborgarnas mänskliga rättigheter.

Därmed inträffar något som inte alla har förstått. Medan demokrati är ett betsel som folket vill sätta på sina ledare, krav från folket mot ledarna, så är mänskliga rättigheter ett krav som går åt andra hållet. Det är inte folket utan politikerna, med biträde av diverse experter, som har hittat på att exempelvis asyl är en mänsklig rättighet och att folket ska inte bara acceptera detta utan dessutom stå för de kostnader som är förenade därmed, också när de asylsökande har färdats över halva jordklotet för att söka asyl i just Sverige.

Ett annat exempel. Svenska politiker begär att medborgarna över hela landet ska stå ut med att dela vardag med tiggare från helt andra länder. Varför? Därför att politikerna anser att de som bor i Europa ska ha rätt att röra sig fritt i världsdelen. Har svenska folket fått ta ställning till detta? Nej. Är det troligt att medborgarna vill ha ett Sverige översvämmat av tiggare från andra länder? Knappast.

Det blir ju inte bättre av att politikerna också bestämt att svenska skattebetalare ska betala för viss basservice till dessa tiggare, därför att som människa har man vissa rättigheter. Det finns till och med landsting i Sverige där politikerna är så ”rättighetslojala” att de beviljat asylsökande rätt till samma slags sjukvård som svenska medborgare. Detta gällde åtminstone för några år sedan för Västernorrland, trots att landstingets vårdvalschef varnade för att det saknades finansiering och att ett redan ansträngt vårdsystem blev än mer belastat. Jag blev inte förvånad när miljöpartisten Eva Andersson meddelade att hon var stolt över beslutet.

Den som för samman mänskliga rättigheter med demokrati gör sig skyldig till det som filosoferna kallar för ett kategorimisstag. Mänskliga rättigheter har inte ett skvatt med demokrati att göra, inte förrän folket på något sätt fått ta ställning till det som politikerna vill genomföra.

På den svenska regeringens hemsida kan man under rubriken Demokrati och mänskliga rättigheter läsa följande inledande passus:

Sveriges riksdag och regering förbinder sig att behandla alla människor lika respektfullt, oavsett deras nationalitet, ålder, kön, etnicitet, religion eller kultur.

Bra formulerat och dessutom möjligt att ha som ett ideal, som det (oftast) är möjligt att leva upp till. Bara det att så står det ju inte, utan istället står det så här:

De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter.

En och annan med ludd i hjärnan kanske tycker att det låter ännu bättre. Emellertid är detta en djupt problematisk formulering. Den första formuleringen handlar om en skyldighet som den demokratiska staten tar på sig: ”Så här vill vi att det ska vara och det ska vi också söka efterleva” medan den andra formuleringen är ett påstående, att människor har rättigheter som är universella, det vill säga gäller över hela världen. Eftersom begreppet universell härleds från begreppet universum, så gäller de väl på månen och mars också.

Det är föga bättre än om regeringen hade utställt ett universellt giltigt löfte om att alla människor på jorden (samt månen och mars) har rätt att få allt smör i Småland, dock utan att på minsta sätt antyda att den är beredd att förverkliga löftet.

Om nu regeringen i exempelvis Qatar protesterar och säger att det som den svenska regeringen påstår om mänskliga rättigheter och som garanteras i Sveriges grundlag, saknar betydelse. Vad ska riksåklagare Petra Lundh, statschefen kung Carl XVI Gustaf eller statsminister Stefan Löfven göra åt det? Det är knappast en fråga som någon av dem reflekterat över, men om de gjorde det, skulle det inte ta många millisekunder för dem att upptäcka att de faktiskt inte på något sätt kan garantera giltigheten i sin utfästelse. (Vid närmare eftertanke är jag inte så säker. Ludd i hjärnan är inte komprometterande för vår maktelit).

Talar vi däremot om mänskliga rättigheter i Sverige, kan ju det svenska rättsväsendet sanktionera dem som bryter mot dem – exempelvis kasta förövarna i fängelse och utsätta dem för kriminalvård, som det visst heter. Men om regeringen i Qatar inte ställer upp på den svenska definitionen av mänskliga rättigheter – vilket de de facto inte gör – ska Sveriges regering väcka åtal, förklara dem krig eller vad?

Vi kanske kan bussa FN på dem, det är ju därifrån löftet om universella mänskliga rättigheter kommer! Men nej, det kan vi inte alls, vilket kommer att framgå. Men först mera kritik:

Påståendet om mänskliga rättigheter är normativt, det vill säga så här borde det kanske se ut i världen. Men det gör det inte, och så kommer det heller aldrig att bli. Ingen människa är född fri, utan vi är alla födda in i en bestämd social och ekonomisk situation. En textilarbetares barn i Bangladesh har helt andra villkor än barnen till en FN-ambassadör, även om ambassadören sliter fjorton timmar om dygnet och sliter med frågor rörande mänskliga rättigheter. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

”Fri” är i sammanhanget ett honnörsord, utan verklighetsanknytning. Möjligen kan man säga att de länder som skrivit under FN-deklarationen om mänskliga rättigheter inte kan tillåta slaveri, men så mycket längre sträcker sig inte möjligheten att förverkliga ett universellt frihetsbegrepp.

Det bör också sägas att ”rättigheter” som begrepp är helt meningslöst, om man inte anger det sammanhang där rättigheterna ska gälla. Vem som helst har inte rätt att stå i bostadskö eller uppbära socialbidrag i Sverige. Vem som helst har inte rätt att vara domare i en domstol. Vem som helst har inte rätt att gå in i damernas omklädningsrum. Vem som helst får inte spela fotboll i Sveriges landslag. Kort sagt: vad är det för generellt giltiga rättigheter som regeringen avser med sin deklaration? Rätten att hoppa groda kring majstången?

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har arbetats fram i sammanlagt elva grundläggande konventioner. Den första är grunddokumentet från 1948, den senaste är från år 2006 och bär namnet ”Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden”. Den formuleringen låter som den är hämtad från Grönköpings veckoblad.

Därutöver finns ett antal internationella konventioner, som har det gemensamt att de varken är folkligt förankrade eller särskilt internationella.

Går vi till den 5 augusti 1990 – hittar vi Kairodeklarationen för mänskliga rättigheter inom islam. Muslimer från hela världen uttryckte via inte mindre än 45 utrikesministrar sin gemensamma hållning. Avsikten var att deklarationen skulle utgöra en bilaga till FN:s deklaration rörande mänskliga rättigheter från 1948, men formellt ha den aldrig givits en sådan status. Det är ändå en viktig deklaration genom att så många muslimska stater ställt sig bakom den. De två mest centrala artiklarna är nr 24 och nr 25:

Alla de rättigheter och den frihet som stipuleras i detta dokument är underkastade islamsk sharia.

Islamsk sharia är den enda referensen för förklaringar och klargöranden av artiklarna i denna deklaration.

Artikel 19 är också intressant genom att deklarera att inga andra straff skall utdömas än de som är anförda inom Sharia. Kairodeklarationen försäkrar att Gud med de rättrognas gemenskap, ummah, har givit mänskligheten en övergripande och omdömesgill civilisation och att denna måste försvaras, i synnerhet mot den alltmer globaliserade kapitalismen. Det yttersta syftet är att skapa enighet bland muslimer. Det ska erkännas att deklarationen slår fast att kvinnan är mannens jämlike med avseende på mänsklig värdighet. Ändå är det en tandlös passus, eftersom varje muslim vet att koranen klart utsäger att Gud skapat mannen till att vara överordnad kvinnan. Lika rättigheter för män och kvinnor gäller inte.

Kairodeklarationen slår också fast att islam är den enda rätta tron och att ingen har rätt att gå emot dess påbud. Alla muslimer är personligen ansvariga för att islam inte skadas. Faktiskt kan man hävda att denna paragraf är en indirekt uppmaning till våld i religionens namn. Så länge muslimerna är troende i den form som inte skiljer mellan stat och religion och så länge de förlitar sig till koranen, kommer islam och aktivt troende muslimer att leva avskilt och fientligt gentemot ett, som de uppfattar, demoraliserat Europa.

Här finns också den arabiska stadgan om mänskliga rättigheter, som trädde i kraft år 2008. Den förbjuder inte bara rasism utan också sionism. Anledningen? De vill utplåna Israel. Eller smaka på den här: FN:s människorättsråd antog 2009 en resolution med innebörden att religionskritik är förbjudet.

Så mycket för yttrandefrihet och likvärdighet. Nu har vi hamnat i ett formidabelt träsk av dokument rörande mänskliga rättigheter. Absolut ett träsk! Men också ett politiskt slagfält, där olika länder och maktblock inte alls är överens, vilket i sin tur inte kan betyda något annat än att de mänskliga rättigheterna inte är universella ens inom FN:s egna domäner.

Jag ska inte gå längre i min kritik av detta världsfrånvända rättighetsbygge, utan nöjer mig med konstaterandet att mänskliga rättigheter inte har med demokrati att göra, eftersom detta inte är frågor som de olika nationernas folk någonsin tillfrågas om, varken i allmänna val eller i folkomröstningar. Jag tror exempelvis inte ett ögonblick att HBTQ-personers rättigheter bejakas i muslimska länder. Det är inte heller troligt att de skulle förbättras om medborgarna fick visa sina åsikter i en folkomröstning.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Verklighetsförvanskningar

[image error]

I årets majnummer av Pedagogiska magasinet, en av skolvärldens viktigare informationskällor, skriver den avgående chefredaktören Karin Södergren en ledare där hon inleder med att hänvisa till en undersökning från Forum för levande historia. Den visar att sex av tio svenskar mellan 18 och 70 år anser att Sveriges demokrati försvagats under de senaste fem till tio åren: ”Känslan av delaktighet i samhället är också låg. 20 procent anser sig inte alls delaktiga. Bara en av tio känner sig mycket delaktiga” (Det grammatiska misstaget är inte mitt utan Karin Södergrens).

En sökning i Forum för levande historias materialbank ger inget resultat. Jag misstänker starkt att Forum för levande historia har en felaktig (ja, ”felaktig” är rätt beteckning, vilket kommer att framgå) definition av vad demokrati är, men det spelar inte så stor roll. Även med en korrekt definition är siffrorna trovärdiga.

Vad är då en korrekt definition? Svaret är en direkt översättning, nämligen att demokrati betyder folkstyre. Det kan också uttolkas som majoritetsstyre: Folkmajoriteten bestämmer. Antingen har ett land demokrati, vilket betyder att landets ledare tillsätts genom allmänna val och majoritetsbeslut, eller också har landet inte det. Och så det bästa med demokrati: Det är en styresform som möjliggör för folket att utan våld göra sig av med dåliga ledare.

Det går naturligtvis att ställa frågan hur ”man känner” om demokrati – det kan man göra om allting, men för den som vet vad en demokrati är, känns (sic!) det som en lite konstig fråga, som till exempel att hålla fram ett rött papper och fråga någon ”vad känner du att det här är för färg?”.

Demokrati är en av tre former för ett statsskick. En andra oligarki och en tredje diktatur. När diktaturer är repressiva benämns de tyrannier. En fjärde form för att styra ett land är anarki, men jag är tveksam till att kalla frånvaron av en statsmakt för ett statsskick. Diktatur är det vanligaste statsskicket, såväl historiskt som i vår nutida värld. Av världens omkring 190 länder (beroende på hur man räknar) är ungefär hälften demokratier till namnet, men betydligt färre förtjänar att klassificeras som fungerande demokratier, kanske 25 stycken. Diktaturer/totalitära styrelseskick är således närmare tre gånger fler än de demokratiska staterna. Slutsats: Det är svårt att skapa demokratier och det är svårt att behålla dem.

Det finns gott om länder som påstått eller påstår sig vara demokratier trots att de inte är det. Två extrema exempel: Deutsche Demokratische Republik (DDR), som gick i graven 1989, och Nordkorea, som formellt heter Demokratiska Folkrepubliken Korea. Med tanke på statsmaktens relation till folket i dessa länder är det mer rättvisande att för dem använda begreppet tyrannier än diktaturer. Ett tyranni är alltid en diktatur men en diktatur är inte alltid ett tyranni. Det kanske bästa exemplet på en icke-repressiv diktatur är romarrikets Pax Romana, vilket betyder ”den romerska freden”. Den varade från kejsaren Augustus till kejsaren Marcus Aurelius och är det romerska rikets säkraste och lyckligaste tid.

I Sverige har makteliten definierat om begreppet ”demokrati”. Inte helt olikt Östtyskland och Nordkorea handlar det om att ledargarnityret behöver ett annat demokratibegrepp för att legitimera sitt eget maktinnehav. Hur många gånger har exempelvis inte Sveriges statsminister sagt att demokratin i Sverige och Europa måste skyddas mot högerextremismen? Det han kallar för högerextremism är det växande folkliga missnöjet med i synnerhet massinvandringspolitiken. Det är i sak felaktigt, eftersom definitionen på såväl höger- som vänsterextremism i den politiska begreppsfloran bör reserveras för rörelser som inte accepterar demokratins spelregler.

Ska man spetsa till det, och det bör man göra, påstår Stefan Löfven att en hög andel av de manliga medlemmarna i LO är högerextremister och odemokratiska, eftersom de föredrar Sverigedemokraterna framför Socialdemokraterna. Det är ett sanslöst extremt (!) påstående från en av arbetarrörelsens främsta företrädare.

Den som påstår att populismen är ett hot mot demokratin talar osanning. Populismen är ett politiskt/demokratiskt hälsotecken i ett statsskick som förlorat kontakten med, och känslan för, vad som gagnar folket. I svensk politik är numera demokrati liktydigt med ”rätt värderingar”. Det betyder att en äkta svensk demokrat är en god människa och att det som är gott respektive ont bestäms av makteliten. Karin Södergren skriver, helt följdriktigt:

Vad som händer med demokratin om SD blir det största partiet i nästa riksdagsval vet vi inte. Historien förskräcker.

Det är en kort men mycket avslöjande formulering. Jag förstår vad hon menar med ”Historien förskräcker”. Det hon vill ha sagt är att sverigedemokraterna är främlingsfientliga och ett slags nazister, men det är ett påstående rätt ut i luften. Faktum är att samtliga riksdagspartier har lik i garderoben och de som man hittar hos exempelvis vänsterpartiet, centern och socialdemokraterna trumfar med råge över dem som finns hos Sverigedemokraterna, som ju varken var med på trettiotalet eller under andra världskriget.

Att Sverigedemokraterna står för värderingar som Karin Södergren ogillar går inte att missta sig på. Och gärna för mig, hon får tycka hur illa hon vill om dem, så länge hon inte för fram dem i en opolitisk tidskrift som Pedagogiska magasinet. Jag tror inte hon hycklar, men det intressanta är att hon, om hon inte vill riskera att bli arbetslös, är tvungen att ogilla Sverigedemokraterna, därför att annars anses hon ha ”fel värdegrund”. Det får man inte ha i hennes position. Jag skulle vilja veta hur hon svarade på en direkt fråga: Är det så det ska gå till i en demokrati?

Och hur ligger det till med hennes påstående att Sverigedemokraterna hotar demokratin? Jag undrar om hon ens snuddat vid tanken att det kan förhålla sig precis tvärtom. En dryg miljon väljare har röstat fram Sverigedemokraterna till platsen som riksdagens tredje största parti. Det har skett efter demokratins spelregler och om de nu i nästa val blir Sveriges största parti, något som Karin Södergren påstår är en fara för demokratin, kunde man kanske ha hoppats att orden fastnade i halsen på henne, att hon upptäckte att när man ljuger tillräckligt grovt så får man också själv syn på lögnen. För så är det: Det är de demokratiska spelreglerna som gör det möjligt för Sverigedemokraterna att växa, så varför skulle de vara emot demokrati? Och tvärtom, samma demokrati får Socialdemokraterna att minska (andra riksdagspartier onämnda). Det är därför de behöver ett nytt demokratibegrepp.

Det kan tilläggas att Sverigedemokraterna till och med är riksdagens mest demokratiska parti. Kriterierna är två: För det första är Sverigedemokraterna det enda parti som bärs fram av en levande folkrörelse, vars minsta gemensamma nämnare inte är kärlek till högerextremism utan missnöje med den förda politiken och i synnerhet massinvandringen och dess konsekvenser. För det andra, Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti som kan tänka sig att samverka med samtliga övriga riksdagspartier, under förutsättning att de får rimligt gehör för den politik som de vill föra.

Detta skriver jag inte som ett stöd för Sverigedemokraterna utan det är en sakfråga. Den politiska argumentation som Karin Södergren, i likhet med landets statsminister, är så förtjusta i, förstör den politiska debatten. Det finns rätt och fel, sant och osant också i en tid som dyrkar relativismen. Den som ljuger för att det gagnar den egna politiska agendan och ”känns rätt”, angriper demokratins praktik. Att beskylla sina politiska motståndare för både det ena och det andra tillhör (tyvärr) den politiska vardagen. Men Karin Södergren är ju inte politiker och Pedagogiska magasinet är inte Pravda.

I nedanstående citat från Karin Södergrens ledare, observera nyckelbegreppet demokratiska värderingar. Det förtydligar hennes uppfattning om vad demokrati är. I sak har hon fel, demokrati är inte ”värderingar” utan ett tillvägagångssätt för att fatta beslut och utse ledare, där majoriteten bestämmer. Man kanske kan hoppas att majoriteten röstar för det Karin Södergren kallar för ”demokratiska värderingar”, men om så inte sker ska det inte uttolkas som att demokratin hotad, utan tvärtom. När demokratin fungerar är det så det kan gå.

Det är lätt att ta demokratin i Sverige för given. Skolans ansvar för de ungas demokratifostran är stort och väl förankrat i läroplaner och andra styrdokument. Men även om de flesta lärare kämpar hårt för att förmedla demokratiska värderingar till våra barn räcker det inte. Även politiker, organisationer och civilsamhället behöver hjälpa till.

Men så kommer en formulering där jag är helt överens med Karin Södergren:

Viljan att kontrollera informationen och tysta kritiska röster tycks vara en ryggmärgsreflex hos många ledare. För den som anser sig stå för den enda rätta tolkningen av vägen framåt gäller det att på olika sätt styra vad som publiceras. Syftet är alltid att tysta oliktänkande och få större genomslag för sin egen linje.

Ja, hon har förstått! Trodde jag, tills jag läste följande passus:

EU-valet blir en mätare på hur förankrad demokratin i Europa är. I Polen, Ungern, Frankrike, Tyskland, Grekland, Italien och många andra EU-länder växer de högernationalistiska partierna, som tillsammans beräknas få mellan 20 och 25 procent av rösterna till EU-parlamentet. En gemensam nämnare för den politiken är att yttrande- och pressfriheten konsekvent naggas i kanten.

Jag misströstar om Karin Södergrens förmåga att ta till sig ovanstående kritik, om hon till äventyrs läser denna text. Som en mailläsare beskrev sin egen upplevelse av vad som händer när man föreläser för en kvinnlig publik och säger något som inte är helt politiskt korrekt: ”Det blir som ’bluescreen’ i deras ögon och de slutar lyssna”.

Karin Södergren ställer aldrig frågan hur det står till med yttrande- och pressfriheten i Sverige. Vill hon ta reda på det rekommenderar jag att hon läser Priset, den bok jag tillsammans med ett antal andra professionella skribenter skrev jag för ett par år sedan (Finns på Bokus och Adlibris, eller kan beställas på denna blogg). Där beskrivs med konkreta och självupplevda exempel hur (illa) det står till med både yttrandefrihet och pressfrihet i Sverige.

Sista ordet får Karin Södergren – kloka ord! Synd bara att de kolliderar med hennes egen text: Och när allt fler blir osäkra på vad som är vad — propaganda eller information att lita på — har den demokratiska utförsbacken redan börjat.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Män 15-44 år i kommunerna 2002-2018

Affes Statistikblogg levererar dagens blogginlägg

”Det bästa sättet att hantera problem är att inte skaffa dem.” skriver Richard Sörman på Det goda samhället.

Kriminalitet är ett problem i samhället och en grupp utmärker sig. Män i brottsaktiv ålder, 15-44 år. Framför allt när det gäller den brottslighet som skapar otrygghet. Våldsbrott, rån, hot etc. Denna grupp är som Gunnar Sandelin skriver ”den känsligaste värdemätaren på tryggheten i ett samhälle”. Därför är det värt att hålla ett öga på den gruppen.

Män och kvinnor klumpas ofta ihop när kriminalstatistik redovisas. Det är ganska märkligt att kvinnor i Sverige accepterar detta. Kvinnor, och i synnerhet kvinnor födda i Sverige med svenskfödda föräldrar, har all anledning att kräva könsuppdelad statistik, med tanke på den stora skillnaden i brottsaktivitet mellan män och kvinnor.

I Brå-rapporten från 1996 redovisas att av svenska män och kvinnor (inrikes födda med två svenskfödda föräldrar) i åldersgruppen 15-44 år var 5,8 procent registrerade för brott under en femårsperiod.1. Könsuppdelat såg de brottsregistrerades procentandelar ut så här:

Kvinnor: 2,1 procent

Män: 9,3 procent

Bland de utrikes födda var 12 procent registrerade för brott. Könsuppdelat:

Kvinnor: 5,3 procent

Män: 19 procent

Översta diagrammet till höger visar den demografiska förändringen den senaste 16-årsperioden. Gruppen där 19 procent var brottsregistrerade har ökat med 265 084 personer. Samtidigt som gruppen där 9,3 procent var brottsregistrerade har minskat med 106 592 personer. Andra generationens invandrare (mittenstaplarna) har även de en högre procentandel brottsregistrerade än de svenskfödda med två svenskfödda föräldrar, men något mindre än de utlandsfödda.

Det är inte Nobelprisklass på att räkna ut att detta kommer att få konsekvenser för Sverige och de människor som bor här. Vi, eller rättare sagt våra politiker, drar med andra ord på oss problem, och de gör det med öppna ögon. Stina Holmberg, enhetschef på Brottsförebyggande rådet:

”Resultaten är så pass lika över tid, vi ser överrepresentation i varje studie. Fem procent av dem med svenska föräldrar är misstänkta för brott jämfört med tolv procent av utlandsfödda. Och ännu högre överrepresentation vad gäller grova brott.”

Från samma artikel i Expressen:

”På Brå tycker man att den gamla rapporten från 2005 duger än. Den visar ungefär samma resultat som en tidigare Brå-utredning från 1996 och som undersökningar gjorda av Stockholms universitet sedan 1960-talet – och Brå drar slutsatsen att det ser likadant ut i dag.”

Nedan ser vi den demografiska förändringen i de 25 största kommunerna 2002-2018. Observera att definitionen på ”utländsk bakgrund” skiljer sig från den officiella definitionen som är mer snäv. Mer om denna mer rimliga definition, som har föreslagits av ekonomen Jan Tullberg, kan du läsa om i detta inlägg.

Av alla män 15-44 år i Stockholm hade 33 procent utländsk bakgrund år 2002. Sexton år senare har andelen ökat till 44,2 procent. Större delen av den ökningen står gruppen utrikes födda för.

Nedan visas utvecklingen i samtliga kommuner. Vissa kommuner har ett stort inslag nordiska invandrare – vanligtvis på grund av att kommunen gränsar till Norge eller Finland. Eftersom nordiska invandrare har en förhållandevis låg brottsaktivitet, finns det anledning att markera vilka kommuner som har ett starkt nordiskt inslag. Om över 40 procent av alla utrikes födda män i kommunen hade nordiskt ursprung 2015 är den markerad med turkos bakgrund.2.

Framskrivningen är baserad på de senaste tio åren. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt som den har gjort den senaste tioårsperioden blir detta utfallet. Om utvecklingen har varit extra extrem i kommunen blir även framskrivningen extrem, vilket man bör ha i åtanke. (Klicka på bilden för större storlek.)

Samma tabell sorterad efter utländsk bakgrund 2018.

Prognos vs utfall

Prognosen/framskrivningen jag gör är mycket enkel. Jag tittar på förändringen den senaste tioårsperioden och extrapolerar den.

Framskrivningen är framförallt intressant för de större kommunerna.

Till höger ser man förra årets prognos för 2018 jämfört med utfallet. Ett plus betyder att prognosen var underskattad.

I 20 av de 25 största kommunerna var prognosen alltså i underkant.

Göteborg och Uppsala sticker ut, då skillnaden mellan prognos och utfall var extra stor i de kommunerna.

Bättre upplösning

På begäran har jag även gjort de stora tabellerna i något högre upplösning.

Kommuntabell sorterad efter storlek

Kommuntabell sorterad efter utländsk bakgrund

Källor

SCB

Brå-rapport 1996:2

1. Tabell 8 sid 41 samt tabell 26 sid 77, i Brå-rapport 1996:2, (I den senare Brå-rapporten från 2005 fanns inte dessa uppgifter). Det bör nämnas att sammansättningen i den utrikes födda gruppen har ändrats radikalt sedan Brå-rapporten från 1996. I den undersökningspopulationen utgjorde utrikes födda från Norden hela 46 procent av den utrikes födda gruppen i åldersspannet 15-44 år. Detta gällde både män och kvinnor, men förmodligen var det en liknande procentandel för enbart männen. Idag utgör de nordiska männen endast 3,7 procent av de utrikes födda männen i åldersspannet 15-44 år. Detta har betydelse eftersom nordiska invandrare har en förhållandevis låg brottsaktivitet. 19 procent brottsregistrerade bland de utrikes födda männen är därför med stor sannolikhet en underskattning idag.
2. Det finns fler kategorier utrikes födda som har en låg brottsaktivitet. Till exempel östasiater. Tyvärr är den officiella statistiken över demografin i kommunerna mycket bristfällig, så det går inte att utläsa hur stort inslag av andra lågbrottsaktiva grupper det finns i kommunen. Och än mer bristfällig kommer statistiken att bli då SCB 2015 slutade att uppdatera tabellen som jag har använt.

Affe Karlsson

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

EU, folkviljan och den löfvenska migrationspolitiken

[image error]

I dag återkommer Ingrid Björkman som gästskribent

Stefan Löfvens huvudbudskap inför EU-valet är att ”högerextremismens framfart” på kontinenten måste stoppas. Han påminner om Nazitysklands behandling av judarna: ”Högerextremisterna har lyckats förut”. Associationskedjan är den gamla vanliga – den tyska nazismen med judeförföljelser är i grunden samma sak som västvärldens motstånd mot dagens massinvandring från tredje världen.

Vad är det då som styr den löfvenska migrationspolitiken? Oavsett regeringens sammansättning har politiken varit minst sagt svajig. Är den EU-anpassad? Har folkopinionen haft något inflytande? Frågorna är många, liksom beträffande EU:s migrationspolitik. Den utomeuropeiska massinvandringen 2015 visade att de olika europeiska ländernas immigrationspolitik huvudsakligen bestämdes på nationell nivå. Är detta önskvärt? Eller bör EU:s roll stärkas?

I kapitlet ”Flyktingkrisen och nationalstatens återkomst” (EU och nationalstatens återkomst, Santerus förlag, 2019) tar Magnus Henrekson, Tino Sanandaji och Özge Öner itu med frågan om EU bör ha en gemensam migrationspolitik. Mot den forskningsbakgrund de erbjuder, är det intressant att studera dagens svenska invandringspolitik. Först ett klargörande: Drygt åtta av tio har klassats som flyktingar eller skyddsbehövande av dem som under det senaste kvartsseklet beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Jag kommer därför att använda den neutrala beteckningen ”migranter” för dem som av olika skäl söker invandra till Sverige.

Fram till och med 2015 drev Sverige en synnerligen generös politik. ”Mitt Sverige bygger inga murar” var Stefan Löfvens svar till dem som efterlyste identitetskontroller av de anländande och konsekvensanalyser av de migrationspolitiska besluten. Följaktligen stod dörrarna vidöppna 2015 då statsministern hälsade ”refugees welcome”. 2015 års ohejdade invandringspolitik stred mot både den svenska utlänningslagen, dublinförordningen och EU:s schengenbeslut. SOM-institutets undersökningar visar att majoriteten av svenskarna ville ha en minskad invandring, medan en majoritet av riksdagsledamöterna däremot ville öka den. Följden blev att regering och riksdag under Stefan Löfvens styre drev igenom 2015 års svenska migrationspolitik, utan vare sig federalt eller folkligt stöd och även utan politiska konsekvensanalyser.

Redan 2016 kom Löfvens första bulletin om kraftigt minskad invandring. Sveriges immigration sades nu ha gått ner till ”EU:s miniminivå”. Denna lugnande försäkran har sedan upprepats åtskilliga gånger under de senaste åren. Problemet är att den inte är sann. Nedanstående diagram i det aktuella kapitlet av Henrekson et al. visar att Sverige så sent som 2017 hade Europas näst högsta antal beviljade asyler per capita. Beviljandenivån är 163 gånger högre än den för Portugal, som ändå ligger betydligt närmare migrantrouten över Medelhavet än Sverige.

[image error]

Diagrammet hämtat från ”EU och nationalstatens återkomst”, Santerus förlag, 2019

Men kanske har invandringen till Sverige sjunkit efter 2017? Nej, det har den inte. Enligt journalisten Gunnar Sandelin fortsätter den dramatiska ökningen i oförminskad takt. De tre senaste åren med den högsta invandringen någonsin i Sveriges historia. 2018 beviljade Sverige fortfarande asyl till fyra gånger så många personer som våra nordiska grannländer gjorde tillsammans. Samtidigt upprepades de officiella försäkringarna att invandringen till Sverige låg på EU:s miniminivå.

Det ankommer på kommunerna att lösa bostads- och även arbetsfrågan för dem som fått asyl. Men till följd av att inströmningen av migranter till Sverige varit så stor, har det blivit omöjligt att både erbjuda lämpliga bostäder och tillgång till jobb. De svenska kommunerna har då prioriterat bostadsfrågan medan jobbchanserna ignorerats. I glesbygdskommuner, där en stor andel nyanlända placerats, är det gott om bostäder medan utsikterna till arbete är försvinnande få. Svenska kommuner med svag ekonomi och sjunkande inhemsk befolkning har ofta varit positiva till att ta emot nyanlända, sannolikt i hopp om att dessa ska bli självförsörjande och då bidra till kommunens ekonomiska uppgång. För dagens invandrare, som oftast är lågutbildade och kommer från Afrika och Mellanöstern, är matchningen med en modern, högteknologisk arbetsmarknad dock extremt dålig. Det tar i snitt 8 år innan hälften av dem fått arbete. Därför var den djupa ekonomiska och sociala kris som nu drabbar Sveriges kommuner när det tvååriga statliga försörjningsansvaret för nyanlända upphör, också förutsedd. Hoppet om att de invandrade efter två år skulle kunna klara sin egen försörjning var givetvis fåfängt.

Henrekson et al. konstaterar att migrationsfrågan är den i särklass mest kontroversiella frågan inom EU och därmed också den som allra mest ökar risken för att EU ska försvagas och så småningom till och med splittras. I den politiska retoriken betonas ofta att EU har en gemensam migrationspolitik. Men de stora differenserna länderna emellan visar att EU i praktiken saknar en gemensam politik. De stora skillnaderna i EU-ländernas mottagningsvolymer bottnar enligt Henrekson et al. inte minst i EU-avtalens stora tolkningsutrymme. Också mottagarländernas nationella stämningslägen påverkar de invandringspolitiska besluten. Sannolikt var skuggorna från 30-talet avgörande för Tysklands dramatiskt ökade mottagningsvolym 2015.

Motsättningarna inom EU mellan federalister och nationalister hårdnar alltmer. Försöken av framför allt Sverige att förmå restriktivare länder i Östeuropa att öka sin invandring har endast lett till ökade spänningar inom unionen. Man kan med fog ifrågasätta det demokratiska i att under utpressning tvinga andra länder öppna sina gränser för utomeuropeisk invandring. Henrekson et al. har sin ståndpunkt klar: Med undantag för exempelvis skydd av EU:s yttre gränser, bör EU inte sträva efter en gemensam migrationspolitik.

För Stefan Löfven verkar det dock otänkbart att ge upp tanken på en gemensam migrationspolitik på EU-nivå. Motståndet mot att låta EU besluta i frågor som enskilda stater uppfattar som varje lands nationella rätt, ser han som utslag av ”högerextremism”. Och detta motstånd ska i demokratins namn slås ner! Att lyssna in folkviljan är uppenbarligen inte Löfvens melodi.

Det motstånd som nu växer fram i flera europeiska stater mot EU:s federalistiska politik är folkets opposition mot den ojämna ekonomiska fördelning som den kapitalistiska globalismen med fri rörlighet för kapital, varor och arbetskraft lett till. De europeiska folken har därvid drabbats speciellt hårt av den pågående stora invandringen från tredje världen.

Löfven är en av de regeringschefer som mest ihärdigt arbetar för en stark överstatlighet. Man frågar sig vad som driver honom. En ännu generösare invandring av låg- och outbildade människor från tredje världen skulle försvaga de europeiska nationalstaterna och därmed stärka EU:s makt. Men hur skulle en fortsatt sådan invandring påverka det svenska samhället? Och vad skulle fri rörlighet för hela världens arbetskraft innebära för fackföreningsrörelsen?

Var Stefan Löfvens solidaritet egentligen ligger tål att fundera över. Likaså vad begreppet ”demokrati” innebär för honom. Dilemmat med att hålla rätt politisk kurs försöker socialdemokraterna hantera genom att vid behov låta litet hårdare i retoriken, men ändra praktiken åt motsatt håll.

Ingrid Björkman

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.