Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 44

Socialexorcism

[image error]

I dag återkommer Håkan Johansson som gästskribent på bloggen

Segregation, relativ fattigdom och kriminalitet påstås vara majoritetssamhällets fel, som systematiskt diskriminerar minoriteter och inte ger dem de rättigheter de borde ha tillgång till i ett välfärdssamhälle. Det så kallade utanförskapet anses också spela stor roll. Om man på ett mer integrerande sätt kunde släppa in nytillkomna i de mer eller mindre segregerade bostadsområden där värdnationens högavlönade bor, skulle den samtidigt prisade och påtvingade mångkulturen frälsa alla och envar.

Tyvärr verkar inte detta recept passa svensk medel- och överklass något vidare. Där har man visserligen ingenting emot att få sällskap av en kosmopolitisk elit, men om de som massinvandrat till Sverige börjar flytta in i deras bostadsrevir, uppstår så kallad “white flight”. Tydligen går gränsen för tolererbar mångkultur redan vid cirka fem procent, innan ”den vita flykten” tar sin början. Dessa svenskar, som ofta är ivriga förespråkare för fortsatt massinvandring, visar med all tydlighet att de helst vill bosätta sig på betryggande avstånd från de utanförskapsområden, som är en konsekvens av den invandringspolitik som de själva är anhängare av.

För de flesta av Sveriges samhällsvetare är socioekonomiska faktorer den gängse förklaringen till uppenbara skillnader och orättvisor, med avseende på inkomster, bostadsort och till stor del även brottslighet. Denna, i vissas tycke allmänna bortförklaring, förväntas ta död på och avfärda alternativa tolkningar.

När massmedia och myndigheter konsekvent påstår att socioekonomiska faktorer förklarar utanförskap och segregation blir det till slut också en perfekt standardursäkt för vissa invandrares vägran att assimileras eller integreras. De förstår att det inte är deras fel om de begår brott, knarkar eller våldtar. Det är den socioekonomiska miljön som bär skulden. När sedan den som har invändningar kategoriseras som patologisk rasist, har manegen krattats för självömkan och offermentalitet. Det verkar som om många politiskt korrekta svenskar tror att vi andra vaknar upp varje morgon med en enda tanke i huvudet: Idag måste jag förtrycka, baktala och diskriminera så många invandrare och etniska minoriteter som möjligt.

Tänk om de socioekonomiska faktorerna inte är den allenarådande förklaringsmodellen för olika samhällsproblem? Kanske kan genetiska dispositioner och kulturella skillnader bättre förklara såväl segregation och kriminalitet?

O, hädiska tanke! Må helvetets portar öppnas för dig, om du vågar yppa så blasfemiska åsikter. PK-prästerna fördömer obarmhärtigt dessa avfällingar från den sanna läran. Vik hädan, ni djävulens avkomma och låt i mångkulturens namn socialexorcismens villiga företrädare driva ut de onda andarna.

Det är frestande att driva med den närmast religiösa vurmen för mångkultur, liksom oviljan att pröva andra tänkbara förklaringar till att det inte alltid går så bra i Sverige för medlemmar av väsensskilda och mycket annorlunda kulturer. Trots åtgärd efter åtgärd, som kostat miljarder, har inte mycket hänt som kunnat häva utanförskapet och segregationen. I de invandrardominerade förortsområdena är arbetslösheten skyhög och skolbetygen avgrundslåga. Beror detta verkligen bara på fattigdom och kulturell utfrysning, eller kan man måhända hitta andra orsaker?

En anledning till segregationen är kanske att assimilation enligt en av mångkulturens trossatser närmast är av ondo. Alla kulturer ska ha kvar sin särart och bevaras. De ska fredligt samexistera och ömsesidigt berika varandra. Detta drömscenario har historiskt sett nästan aldrig fungerat, utan dominerande kulturer har förr eller senare trängt undan svagare konkurrenter. Att i religionsfrihetens namn, genom generösa bidrag och moskébyggen uppmuntra muslimer till att ostört få predika sina intoleranta dogmer, verkar bara skapa ännu större klyftor till det moderna sekulära samhället.

Heders- och klankultur kan också vara en förklaring till det permanenta utanförskapet. De flesta västerländska konstitutioner sätter individen i centrum, medan man i klankulturer tänker mer kollektivistiskt. Där är familjen och släkten viktigast. Hederskultur, som ofta handlar om att sätta sig i respekt och skipa egen rättvisa, beror för det mesta på misstron gentemot ursprungslandets korrupta och dåliga rättssystem. Varför skulle den attityden blixtsnabbt ändras i det nya landet, då många immigranter sedan generationer tillbaka självklart betraktat staten och dess myndigheter som fiender?

När det gäller kriminalitet presenterades 2014 en studie som innefattade drygt en halv miljon ungdomar, varav hälften syskon och andra hälften kusiner. Det visade sig att barn i familjer med låg inkomst hade sju gånger större chans att bli dömda för våldsbrott och dubbelt så stor risk att hamna i missbruk än barn till höginkomsttagare. Detta tyder på att hypotesen om socioekonomisk status stämmer, men när hänsyn togs till vissa andra faktorer som, föräldrarnas ålder och deras eventuella psykiska ohälsa samt kusinäktenskap, försvagades den socioekonomiska förklaringsmodellen.

En förklaring som författarna till studien framhöll var genetikens roll i benägenheten för kriminalitet och/eller missbruk. Detta är mycket kontroversiellt för de socialvetare som anser att alla skillnader mellan människor har miljömässiga orsaker. En annan studie, där en forskare vid Karolinska institutet medverkat, visade att över 50 procent av kriminaliteten kunde hänvisas till ärftlighet och mindre än 15 procent till miljön.

Man har till och med upptäckt ett samband mellan en viss gen, MAOA, och olika former av våldsbrott. Tydligen reglerar denna gen signalsubstansen dopamin som är kopplad till aggressivitet samt stresstolerans. Framförallt män med en kort variant av MAOA-genen visade sig vara extremt lättprovocerade.

Givetvis hemfaller inte alla som har dessa genetiska dispositioner till ett asocialt beteende. De flesta klarar sig ändå ganska hyfsat. Det är bara en relativt liten del av en population som hamnar i kriminalitet eller missbruk, varvid en svår uppväxt kan ha stor betydelse. Förmodligen kan missbrukande och våldsamma föräldrar aktivera genetiska anlag. Det har också visat sig att barn som växer upp med bara en förälder (mestadels mamman) har sämre förutsättningar att klara sig senare i livet.

När det gäller kriminalitet står en väldigt liten grupp för majoriteten av alla våldsbrott. Framför allt är män i åldrarna 18–35 år överrepresenterade i statistiken. Enligt en svensk undersökning svarar en procent av befolkningen för 63 procent av alla registrerade våldsbrottsdomar.

Risken för unga män att efter avslutad skolgång hamna i missbruk och kriminalitet tycks vara ganska överhängande, framför allt i utanförskapsområdena, där gangstergängen rekryterar allt yngre och yngre medlemmar.

En riskfaktor som det talas tyst om, åtminstone i Sverige, är att brottslighet till viss del korrelerar med låg intelligens. Presterar man bara 85 poäng på ett IQ-test är det större chans att hamna snett för den som har genomsnittlig eller högre IQ-poäng. Vid flera omfattande undersökningar av olika länders genomsnittliga intelligensnivå har det visat sig att länder med högt IQ-snitt är mer välfungerande och har högre BNP per capita än länder med låga värden.

Tyvärr kommer många immigranter från länder med låg genomsnittlig IQ. De lämnar länder där demokrati verkar vara omöjligt som styrelseskick och där inre konflikter mestadels råder. Troligen är många av dessa mestadels ekonomiska migranter mer företagsamma än genomsnittet men många har varken den kapacitet eller den utbildning som krävs för att få jobb på den svenska arbetsmarknaden.

Efterfrågan på okvalificerad arbetskraft är procentuellt liten i Sverige och dessa jobb innehas redan till stor del av tidigare hitkomna invandrare. Allt tyder på att fler och fler jobb, även kvalificerade sådana, kommer att ersättas av algoritmstyrda datorer och robotar. Om stora delar av ett lands befolkning då blir arbetslösa och måste försörjas av staten, kommer troligen bidragen per person successivt minska och därmed ytterligare öka klyftorna i samhället. Denna ojämlika distribution av ekonomiska resurser i ett specifikt geografiskt område kan mätas med en måttenhet som kallas ginikoefficienten – höga värden indikerar stora ekonomiska skillnader och vice versa.

Att fattigdom leder till brott, är ju som bekant vänsterns standardförklaring till kriminalitet. Vore detta sant skulle Sverige för hundra år sen ha varit överhopat med brottslingar. Så var inte fallet. Det verkar istället vara relativ fattigdom som orsakar en ökande kriminalitet i ett land. När ojämlikheten mellan samhällsgrupper (mätt i giniko) blir alltför omfattande, uppstår det ett missnöje bland framför unga män. När de inte kan konkurrera om de relativt få medel- och högavlönade jobb som finns, är frestelsen stor att istället klättra i kriminalitetens dominanshierarki – en rangordning som vanligen är starkare relaterad till handlingskraft och våldsbenägenhet än till intelligens.

Att invandrargrupper organiserat sin brottslighet har man kunnat observera i framför allt USA sen lång tid tillbaka. Exempelvis var den sicilianska maffian framgångsrik under förbudstiden och även långt därefter. Detta berodde på en strikt organisation med bossar och underbossar ända ner till gatulangare, där en stark plikttrohet rådde. Ingen fick tjalla! Det gammalsicilianska begreppet omerta, som kan översättas med tystnad, hade en stor betydelse för sammanhållningen.

Historiskt sett har organiserad brottslighet aldrig varit ett stort problem i Sverige. Men i slutet på nittonhundratalet växte motorcykelgängen fram, med amerikanska förebilder. Framför allt sysslade de med narkotikahandel. Mord och sprängattentat förekom sporadiskt mellan olika grupperingar av dessa rivaliserande gangstergäng. Den lukrativa knarkhandeln har på 2000-talet i allt högre grad tagits över av invandrardominerade förortsgäng, där rivaliteten gängen emellan också verkar lösas med skjutvapen, dock betydligt frekventare än innan.

Om Sverige fortsätter att importera outbildade/lågutbildade män från länder med traditionellt aggressiv hederskultur kommer förorternas gangstergäng att ha en aldrig sinande källa som rekryteringsbas. Den marknad som gängen tycks bråka om är framförallt cannabisförsäljning. Skulle Sverige mot förmodan bestämma sig för att legalisera så kallat lätta droger skulle troligen förortsgängen i högre grad gå över till att distribuera tyngre droger.

Att människor från länder där klankulturen dominerar – och kanske på grund av att de mestadels har svaga och korrupta regimer – skulle avsäga sig den etniska gemenskapens trygghet så fort de invandrat till ett annat land, är föga troligt. Givetvis söker man sig till sina forna landsmän i det nya landet, för hjälp med kanske bostad och försörjning. Denna etniska och kulturella sammanhållning blir gärna som en sköld mot värdsamhället. Lojalitet med klanen är viktigare än anpassningen till det nya landet. Om detta i så fall är ett problem, så infinner sig frågan, vems är felet?

Är det exempelvis Sveriges fel att integrationen vanligen misslyckas, eller är det migranternas vägran att assimileras som är anledningen till det växande utanförskapet? Kanske är de socioekonomiska faktorerna inte orsaken utan tvärtom, en konsekvens av oviljan anpassa sig till det svenska moderna samhället? Är det verkligen fattigdom som ger upphov till brottslighet och inte tvärt om? Det är ytterst få förunnat att bli rika genom kriminalitet. Majoriteten “torskar” och spärras in. De flesta kommer aldrig att göra det stora “klippet” utan hankar sig fram på småbrott och knarklangning.

När etablissemanget till och med påstår att islamistisk terrorism till stor del handlar om fattigdom och skulle kunna lösas med ännu mera u-landshjälp, har man nog inte förstått problemet till fullo. Om detta vore sant, hur ska man då förklara varför så mycket av jihadismen har sitt ursprung i och finansieras av rika oljenationer som Saudiarabien?

Nu när IS verkar vara på väg att utplånas menar vissa att vi också ska välkomna tillbaka de jihad-krigare som rest från Sverige ner till Mellanöstern för att slåss i Allahs namn. Även de kvinnor som reste ner för att gifta sig och föda barn, ska kanske ges en ny chans i Sverige? Generösa bidrag och förtur i bostadskön ska hjälpa dessa fundamentalistiska muslimer att återanpassa sig till svenskt vardagsliv, så att inte fattigdom och utanförskap, orsakat av socioekonomiska faktorer, tvingar dem att begå brott och i sitt hat mot värdlandets västerländska värderingar även utföra terroristattentat.

Vi ska alltså vara toleranta mot de intoleranta in absurdum. Det är så som mångkultursideologin fungerar. Vi har inte rätt att kritisera andra kulturers sedvänjor, även om dessa råkar innefatta hederskultur, könsstympning och jihadism. Vi sekulariserade västerlänningar har skyldighet att i kulturrelativismens namn acceptera de mest bisarra kulturyttringar. Eller?

Håkan Johansson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare maj 2019

[image error]

Till min stora glädje läser jag i lokalpressen att det skuldtyngda landsting jag bor i nu tillsatt en ”kommunikationsdirektör” och en ”kultur-och kompetensdirektör”. Jag hoppas verkligen att dessa båda och deras respektive avdelningar under den närmaste tiden formulerar en behaglig tillvaro för mig, så livet blir värt och leva och jag slipper fundera över verkligheten.

***

Dumhetsteorin sysselsätter mig fortfarande. Om vi diskuterar korpelanernas längtan efter att kamma varandra och din fråga ”Vem vill bli extremt fet, vem vill bli alkoholist, vem vill bli knarkare” går det att ge begripliga svar, om man kopplar dem till kroppsliga begär. Men vem fan vill öka antalet våldtäkter, nedslagna pensionärer, och bilbränder samt få en skattespiral som slutar i kaos utan försvar, polis, pension, skola och obeboeliga getton?

ibland funderar jag om det är naturens sätt att uppmuntra dem som inte hör framtiden till att skynda på sin egen undergång. En annan tanke som kommer upp är likheten med fobier fast ”tvärtom”, det går inte att prata bort en fobi utan man måste se den i vitögat, möta den upprepade gånger, för att bli kvitt den. På samma sätt måste kanske de som helt saknar erfarenhet av problemområden utsättas för smärta för att myntet ska trilla ner (fast det haltar, man borde fatta att stövlar är bra om nån varnar för ormar).

Definitionen på dumhet är inte att man begår misstag, utan att man upprepar dem och hoppas på ett annat resultat. När så många begår samma dumhet om och om igen under så lång tid, trots att vi befinner oss i en tidsålder när information är lättare än någonsin att tillgå, så är det så oförklarligt dumt att man misstänker att alltsammans är riggat ( som ett dataspel).

***

En aspekt av migrationen som man sällan hör något om i debatten, är tanken om att asyl ska ges till personer som t.ex. flyr krig, men när kriget är slut ska de åka hem igen. Problemet är att Sverige aldrig ber någon åka hem igen, så de stannar kvar. Men – kan man inte hävda att dessa invandrare ändå har en moralisk skyldighet att åka hem igen? Skulle kriget ha pågått i tio år kan jag ha viss förståelse för att man rotat sig här, men det kan väl ändå inte vara Sveriges ansvar att betala för dem livet ut, bara för det? Jag kan tycka att om man väljer att stanna kvar här efter oroligheterna där hemma är över, kan man inte komma och klaga på något alls i Sverige.

En annan aspekt som sällan diskuteras är vilka förväntningar migranter och deras barn kan ha på Sverige. Låt säga att ett barn till en somalisk migrant ser hur bra svenskar har det i sina villor med trädgård och Weber-grill, kan man på något sätt förstå att det barnet tycker att det är orättvist. Varför vill ingen stå upp och säga att det inte är rimligt att migranter kräver allt som svenskar ha? Med tanke på hur andra generationens migranter ofta beter sig i förorterna, tyder ju inget på att deras föräldrar inympat någon som helst ödmjukhet eller förståelse i sina barn.

***

Jag får ett mail med en länk till Nordiska Asa-samfundet som funnits i fem år och vill återuppliva Asatron. De anser att ”våra urnordiska traditioner och vårt nordiska ursprung och arv är värda att lyfta fram. I en värld som är alltmer kaotisk är det bra att vända tillbaka till vårt ursprung och våra rötter”.

Ok, folk engagerar sig i allt möjligt som jag inte känner mig lockad av och det här förefaller mig vara ett av de svårare projekten: Att väcka en knalldöd religion till liv. Men om nu ett antal medborgare tycker detta är angeläget och ser en mening i det, så gärna för mig.

Men tydligen inte gärna för regeringen. Det finns tydligen högerpolitiska grupper som använder sig av den fornnordiska estetiken för att föra fram sitt budskap. Det har fått justitieminister Morgan Johansson att initiera en utredning som ska avgöra om bruket av runor ska ses som olagligt. Som Nordiska Asa-samfundet konstaterar är ett förbud liktydigt med att förbjuda en del av vår egen historia, kultur och tro – ”och vår rätt att uttrycka dessa på grund av politiska tolkningar som inte hör hemma i Asa-sfären!”

Om man nu accepterar att Asatro är en religion – och varför man inte ska göra det övergår mitt förstånd – så är redan att starta en utredning för att eventuella förbjuda dess religiösa symboler, liksom futharkens bokstäver, ett brott mot europakonventionens artikel 9. Den slår fast att staten inte har rätt att med lagstiftning eller med ingripanden inskränka den enskildes rätt till religionsfrihet.

***

Polisen avvek nyligen starkt från sin utarbetade praxis då de gick ut med ett signalement på en misstänkt våldtäktsman. I Aftonbladet kunde följande läsas:

Han ska vara 170–175 centimeter lång, ljushyad och med smal kroppsbyggnad. Mannen ska även ha grått kortklippt hår. Vid tillfället var han klädd i mörka kläder. Efter överfallet nära simhallsentrén ska mannen ha lämnat platsen mot Kvarnåsgatan i Årjäng, rundat simhallens hörn – och stuckit iväg i okänd riktning. Brottet ska ha inträffat mellan 01–01.30 natten mellan lördag och söndag. Polisen går ut med uppgifterna med hopp om att få vittnesmål och iakttagelser kring Hotellet i Årjäng, simhallen och andra platser i centrala Årjäng. Den som har tips uppmanas kontakta polisen via 114 14.

Den som följer med i nyhetsförmedlingen vet att det är mycket ovanligt att man anger hudfärgen på en misstänkt. Vanligtvis brukar polisen motivera att detta skulle ”skada” utredningen eller ”påverka vittnen”. Naturligtvis vet alla att om den misstänkte gärningsmannen har ”mörk” eller ”svart” hudfärg skulle polisen aldrig gått ut med dessa uppgifter.

***

Jag stöter på begreppet ”humanitär skyddsgrund” som ett skäl för att bevilja asyl. Det betyder att asylsökande som är svårt sjuka kan söka asyl av det skälet. Det verkar vara ett svenskt påhitt. Det finns varken med i FN:s flyktingkonvention eller är något som EU vill att Sverige ska införa. Som det heter i ett mail jag får ta del av: ”Jag gissar att Sverige är det enda landet som anser att asylsökande som är skadade, halta och lytta ska beviljas uppehållstillstånd av den anledningen”. Mailskribenten exemplifierar med en afghansk familj från Iran som sökt asyl och först fick avslag av migrationsverket därför att familjen saknar asylskäl men migrationsdomstolen beviljade permanent uppehållstillstånd därför att en av pojkarna i familjen har klumpfot.

***

Sedan början på 80-talet har kursen SEK/DKK fallit från 144 kr till i dag 69 kr. Bifogar bild på de sista 5 årens utförsbacke – nu på väg till en krasch som liknar 2008 eller värre.

[image error]

***

Jag har länge funderat över varför den s.k. ”integrationen” fungerar så uselt i Sverige, men så mycket bättre i USA. De fattiga men ”skötsamma” människor från främst Sydamerika, som i stort antal söker sig till USA för att skapa sig ett bättre liv, försöker att så snabbt som möjligt lära sig engelska (med amerikansk accent), skaffa sig ett jobb och bli amerikaner, trots att de i många fall blir ganska illa behandlade av amerikanerna. Det har jag själv kunnat iakttaga i flera av de amerikanska gränsstäderna mot Mexiko.

I Sverige däremot, som till skillnad från USA har en svag nationell identitet, vilken dessutom skambeläggs och motarbetas på alla tänkbara sätt av den politiska eliten, uppmuntras migranterna att behålla sin ursprungliga nationella identitet, enligt vad som fastlades som det rätta på 1970-talet för de migranter som då kom till Sverige. Följden blir att dagens invandrare såklart inte vill bli svenskar. Varför skulle de vilja bli medlemmar av ett folk som skäms för sitt land och sin kultur, och som anser att den kultur som invandrarna kommer från är mycket finare än den svenska!

Tänk om de svenska politiker som bryr sina hjärnor med varför den s.k. integrationen fungerar så uselt trots alla ansträngningar och astronomiska kostnader, kunde inse att hur mycket välvilja, bidrag och förmåner, de än öser över invandrarna, så kommer dessa alltid att förakta det land och det folk de kommit till, om inte den politiska eliten byter spår.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Hemmablindhet

[image error]

Nu har jag varit hemma i Sverige i en dryg vecka, efter att ha tillbringat vinterhalvåret på den tropiska semesterkobben. Rätt skönt att återvända till ett svalare klimat. Den sista tiden var det konstant 40 grader plus, eller mera. Också härligt att åter kunna njuta av den svenska maten: Smarrig danboost (dansk), lammstek (Nya Zeeland) och (tyska) Liedls surdegsrågbröd. ”Endast Sverige svenska krusbär har” (skaldade Almqvist, som flydde till Amerika och där bland annat försörjde sig på att spela piano). Också underbart med vårens skira grönska, att lyssna till småfåglarnas aggressiva parnings-och revirbevakande kvitter, gå på skogsstigar kantade av vitsippshav och framför allt, att leva med och i det egna språket – det språk som den svenske poeten Esaias Tegnér 1817 patriotiskt utnämnde till ”ärans och hjältarnas språk” (What the fuck?!)

Ändå, jag har allvarliga funderingar på att lämna Sverige. Därför är denna första tid viktig – innan hemmablindheten slår till. Jag vill veta om det blivit lättare att leva i Sverige? Eller svårare?

Jag frågar bland andra Vávra Suk, chefredaktör på ”Nya Tider”, en liten papperstidning som är intensivt, ja närmast löjeväckande, hatad av etablissemanget och beskylld för att vara det brunaste man bara kan tänka sig. Ingen upplyst ”PK-ist” skulle ens drömma om att läsa den innan han, hin, hon eller hen uttalar sig. Att veta vad man talar eller skriver om är inte längre nödvändigt. Jag, som läser den och ibland, utan att någonsin bli censurerad, också skriver där, ser något annat: Ett andningshål i det propagandistiska mediaflödet.

Nya Tiders prenumerantstock ökar och allt fler vill skriva i tidningen, men det betyder inte att sanktionerna lättar. Det känns snarare som om tumskruvarna dragits åt ytterligare ett varv, sedan jag lämnade Sverige tidigt i höstas. Det är fortfarande omöjligt för Nya Tider att hyra lokaler i eget namn. Likartade svar får jag från andra ”dissidenter”. Tveklöst håller den moraliska stormaktseliten fortfarande landet och invånarna i ett järngrepp.

Lika tveklöst är det folkliga missnöjet på tillväxt, i synnerhet på landsbygden. Jag tänker att ju längre det dröjer innan verkligheten hinner ifatt ideologin och folk förstår hur bedragna de är, desto mer förbannade kommer de att bli. Men om svenskarna verkligen kommer att göra uppror eller bara fortsätter att huka sig, det är en fråga jag inte sett något övertygande svar på. Har du som läser denna blogg någon uppfattning, maila gärna mig: koa@arnstberg.se

Ganska snart efter hemkomsten får jag veta något som jag inte förstod på semesterkobben, nämligen att jordens undergång är nära. Klimatsektens kontroll är i det närmaste total och det är helt OK för alla medier att låta en tonårsflicka ge röst åt klimatångesten. Greta Thunberg hyllas av hela 171 psykologer och psykoterapeuter i Expressen.

Barnens psykiska hälsa är nu så hotad och barnen så deprimerade att klimatkrisen måste hamna högst upp på politikernas agenda. Man förstår att om det är nödvändigt att offra demokratin för att rädda klimatet, så må det ske. Som min medskribent Gunnar Sandelin konstaterar dras den totalitära snaran åt.

Dessa professionella människokännare, som istället utifrån sin yrkeskunskap borde oroa sig för stackars Gretas psykiska hälsa, skriver som om det fanns ett direkt samband mellan ”klimatkrisen” och barnens mentala tillstånd. Men det går ju inte att se några klimatförändringar, även om Greta nu har uttryckt att hon kan se koldioxiden i luften med blotta ögat! Faktum är att vi inte vet hur klimatet kommer att förändras. Det kanske blir varmare, men det är inte alls omöjligt att det blir kallare. (Obs, nu handlar det inte om vädret, som växlar).

Dessa psykologer och terapeuter är medagerande i skapandet av den mediabild som skadar barnen. Det barnen förhåller sig till är ju – alldeles oavsett om den är sann, överdriven eller helt ute i det blå – den bild som medierna förmedlar. Att denna hekatomb av psykproffs inte förstår något så elementärt, säger något om inte bara om dem, utan också om den svenska klimathysterin.

Särskilt kuriöst är det att klimatsektens företrädare verkar tro att, trots att de förkunnar ingenting mindre än jordens undergång, så hjälper det med nya skatter. Flygskatt, båtskatt, elskatt, gonattskatt och diesel, jamen usch och fy fan! Höj skatten, och hitta på nya skatter, klimatskatter!

Det gillar givetvis politikerna. Därmed kanske den så kallade Lafferkurvan sätts ur spel, den som utsäger att när skatteuttaget nått en viss nivå fungerar det inte att höja den ännu mer, därför att då minskar den skatt som staten får in – svartarbetet ökar och folk arbetar mindre – det lönar sig ju inte. En studie från 2005 jämförde skattetrycket i 12 OECD-länder. Sverige var det enda land där marginalskatten låg över den optimala nivån. Sådant bekymrar inte klimatalarmisterna.

Allt vad människor har för sig är energikrävande och eftersom det finns väldigt många människor på jorden, så går det åt väldigt mycket energi, dag ut och dag in. Lösningen måste rimligen vara ett mindre antal människor, som gör så lite som möjligt. Den problematiska demografi jag redovisade i ett tidigare blogginlägg är i själva verket positiv. Ansvarskännande klimatalarmister, jag misstänker att en majoritet av dem är unga kvinnor, måste naturligtvis pränta in i sina medsystrar att det är en skam att sätta barn till värden. Graviditet är liktydigt med ”klimatskam” och flerbarnsföräldrar borde betala högre skatt än andra. Det är bra om inrikesflyget läggs ner, tågen stannar vid perrongerna, gotlandsbåtarna läggs i torrdocka och alla drivmedel för fordon ”klimatskattepremieras” (dvs. blir dubbelt så dyra). Kärnkraft, nej för fan! Grön energi – ok då, men bara som en övergångslösning.

En disputerad fysiker jag talar med suckar uppgivet och konstaterar att det finns många högt meriterade naturvetenskapliga forskare som med sakargument kan visa att klimatångesten inte är vetenskapligt underbyggd, men de har inte en chans att göra sig hörda i offentligheten. De flesta av dem är pensionerade – yrkesverksamma fysiker och andra äkta klimatforskare vågar inte så mycket som knysta. Det vore liktydigt med att sätta både sitt sociala anseende och sin försörjning på spel. I vår del av världen är det inte naturvetare utan journalister, politiker, klimataktivister och unga flickor som står för sanningen om klimatet.

En mer improduktiv och kostsam ”industri” än klimathysterin får man leta efter. Det enda säkra resultatet är att folk får mindre kvar i plånboken. Konsekvensen blir inte att klimatet räddas (som om vi kunde göra det) utan fattigdom för vanliga människor.

Det är morgon. Jag häller upp en kopp kaffe och funderar en stund över varför jag åkte ”hem”. Slår på morgonteven. Socialdemokraternas kandidat i EU-valet får frågan om hon ser sig själv som svensk eller europé. Europé, svarar hon. Jag minns att Liberalernas kandidat gav samma svar några dagar tidigare. Jaha, tänker jag, då talar de väl europeiska båda två. Skönt i alla fall att det inte blir svenska skattebetalare som försörjer dem.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det kollektiva vansinnet

[image error]

Joyce Carol Oates tillhör mina favoritförfattare men det var länge sedan jag läste något av henne. På en loppmarknad hittar jag en av hennes senare romaner: Dykvinnan (2012). Jag köper den och börjar läsa på kvällen. På s. 29 skriver hon: ”Hade inte redan Nietzsche sagt det – Galenskap är sällsynt hos individerna men mycket vanligt hos nationerna”. Jag skulle vilja veta var Nietzsche skrev det. Tyvärr finns det ingen referens. Inte så konstigt, det är ju en roman.

Eftersom jag sedan flera år tillbaka, utan att finna ett helt tillfredsställande svar, prövat ett antal olika förklaringar till den galenskap som drabbat Västeuropa och är särskilt tydlig i Sverige, fastnar Nietzsches konstaterande, med det tillägget att det inte bara gäller för nationer utan generellt för kollektiv, alltifrån små sekter till civilisationer, som den västerländska. Det går att ge hur många exempel som helst på galna kollektiv. Tag Korpelarörelsen, som har en enda förtjänst, att den hade en så kort livslängd.

På 1930-talet spred sig en religiös väckelse i Tornedalen, som en variant av den dominerande laestadianismen. Toivo Korpela, en predikant från Österbotten åkte några år kring 1930 ensam runt i Tornedalen och predikade. Det fick inte laestadianerna, utan de måste åka två och två. 1934 återvände han till Österbotten men under hans namn fortsatte rörelsen i Sverige, med ett nytt innehåll.

En av Korpelas svenska lärjungar, ”Förste profeten” fick en uppenbarelse vars budskap var att ”Messiasriket” skulle börja den 24 juli 1937. En lantbrukare som kan kallas för ”Andre profeten” fick ungefär samma uppenbarelse. Först skulle de två profeterna tas upp i skyn. Ett år senare skulle en ark komma till jorden, närmare bestämt till Kiruna och hämta upp de troende. Dock fanns det inte plats i arken för fler än 666 människor. Profeterna och de utvalda troende skulle med arken föras till Palestina, för att där lovsjunga Moses, Gud och Lammet. På så sätt skulle 144.000 människor från Israels tolv stammar samlas. Detta i sin tur skulle leda till såväl väckelser som våld. De troende skulle förföljas både i Sverige och resten av världen. De 70.000 människor som nämns i Första Krönikeboken var alla från Skandinavien och skulle ljuta martyrdöden och Skandinavien skulle gå under. De 666 människor som räddats av arken fortsatte att leva ett tiotal år i det nya Jerusalem, en tid då jorden förvandlades dels till ett paradis för de troende och för de övriga till ett brinnande helvete.

I koncentrat var ovanstående det budskap som Förste och Andre profeten predikade under våren och sommaren 1934. Då anslöt sig en 40-årig gruvarbeterska, som kan kallas för Profetissan. Ytterligare en anhängare, en handelsman med hudar och renkött som specialitet, kom från Kiruna och kallades för Moses. Profetissan tidigarelade himlafärden, till den 24 juli 1935. De som inte anslöt sig till läran om arken kallades för ”Babyloniens sköka” och i mars 1935 började anhängarna på sina möten att hoppa upp och ner, klappa händerna och skrika Babylonon portto helvittiin (Babyloniens sköka till helvetet).

Profetissan fick snart en ny uppenbarelse. Nu såg hon att arken skulle landa på sjön Luossajärvi vid Kiruna redan den 14 mars klockan sex på morgonen. Historikern Lennart Lundmark som skrivit en bok om rörelsen berättar också om den i tidskriften Sans:

Den 13 mars började korpelaner från byarna strömma in till Kiruna. På kvällen hölls ett möte i læstadiankapellet. Många nyfikna hade samlats utanför lokalen. Polis var närvarande, men såg ingen anledning att ingripa. Dagarna därefter skrev länstidningarna att den religiösa förvillelsen i stort sett var över. Men snart fick de ta tillbaka uppgifterna om att den hade dött ut, och även huvudstadstidningarna började sända reportrar till Tornedalen. I vissa byar drev grupper om tio–tjugo korpelaner omkring på vägarna, hoppade, skrek och förbannade omgivningen. Under de sista dagarna av mars och de första av april 1935 ingrep polisen mot en del korpelaner som uppträdde alltför hotfullt mot omgivningen.

Korpelanerna höll nu möten varje kväll i kapellet i Kiruna. Profetissan hade fått en uppenbarelse om att profeterna skulle tas upp i arken under påskhelgen, 19–21 april. Nu hade det också framträtt en flicka i övre tonåren som kunde se på människors ansikten om de var besatta av djävulen. De måste hoppa sig fria från förbannelsen och ropa Saatanan perkelet helvettiin (Satan djävulen i helvetet). Lördagskvällen 6 april 1935 blev kulmen på Korpelarörelsens extas. Hela bönhuset var fullt av djävlar, enligt den synska flickan. Svärandet och hoppandet pågick i flera timmar. Vid midnatt grep polisen Moses, Profetissan, samt Förste och Andre Profeten. En läkare konstaterade att samtliga var i behov av vård, och Förste profeten, Moses och Profetissan fördes med tåg till Furunäsets sinnessjukhus utanför Piteå. Därefter förekom inga extatiska möten i Kiruna.

När korpelanerna skilts från sekten lugnade de ner sig och släpptes efter några månader fria igen. Mera galna var de inte, som individer. Men korpelarörelsen fortsatte. Profeternas och profetissans förklaring till att någon ark aldrig landat på Luossajärvi var att arken skulle tolkas symboliskt som Ordet och Kristus. Hatets sånger ersattes med Lammets psalmer och nu hoppade de upp och ner för att prisa Gud. Eftersom oskyldiga barn har lättare för att komma till himmelriket låtsades de under några månader köra varandra med tömmar eller sprang runt med renhorn fastbundna i pannan. Därefter hävdade Förste profeten att han hade fått uppdraget från Kristus att befria sektmedlemmarna från all synd. De kunde supa, dansa och spela kort hur mycket de ville. Dessutom var det helt fritt för dem med sexuellt umgänge. 1937, när rörelsen befann sig i sitt slutskede, infördes två konstiga ceremonier: kamning och pensling. Lennart Lundmark:

Kamningen gick till så att mötesdeltagarna blottade könsorganen för varandra. Sedan gick en av dem, oftast en kvinna, runt och kammade könshåren. Pensling innebar att en medlem böjde sig framåt och blottade ryggslutet. Någon hällde en kaffekopp ljummet vatten längs ryggraden. Därefter ströks medlemmen i ryggslutet med en mjuk brödpensel och torkades sedan med en handduk.

När det blev känt att minderåriga flickor dragits in i den fria sexualiteten ingrep polisen. Fler än hundra personer förhördes och ett femtiotal personer dömdes till dagsböter som skyldiga till ”gärningar som sårat tukt och sedlighet, så att fara för andras förförelse därav kommit”. Läkarna betecknade korpelanerna som en ”epidemiskt uppträdande hysteriskt extatisk rörelse av kvasireligiös karaktär”. Också politiker uttalade sig. Högern förklarade att rörelsen var inspirerad av den kommunistiska drömmen om ett lyckorike på jorden. Kommunisterna hävdade att rörelsen var ett resultat av att kristendomen förgiftat själarna redan i barnaåren. Så långt Korpelarörelsen.

Lars Gyllensten (1921-2006) var en framstående läkare och författare. Under många år var han Svenska Akademiens ständige sekreterare, men lämnade Akademien när den vägrade att fördöma Ayatolla Khomeinis dödsdom över författaren Salman Rushdie. Här är en reflektion han skrev 1982, alltså långt dessförinnan:

Det finns en sentens av Boileau som man emellanåt har skäl att erinra sig: un sot trouve toujours un plus sot qui l’admire – en fåne finner alltid en större fåne som beundrar honom. Serien fortsätter – den ene ansluter sig till den andre och till slut har man en kompakt mur av dumbommar, sida vid sida, den ene beundrande den andre, den ene eftersägare till den andre: en kör av stupid samklang mullrar mäktigt och förtar varje udda och självständig stämma dess möjlighet att göra sig hörd.

I dag möter man inte ofta Gyllenstens namn i offentligheten. Jag förstår varför när jag läser citatet ovan. Även om han i högsta grad var en ”språkmänniska” passar han inte in i den postmodernism som relativiserat verkligheten och flyttat in i språket. Kanske var det hans läkarutbildning som styrde. Han visste naturligtvis vad varje läkare vet, nämligen att språket aldrig rår på verkligheten. Den som håller på att dö gör det oavsett hur tjusigt namn den dödliga sjukdomen har. Varken besvärjelser eller att hoppa runt hjälper och Gud hör absolut inte bön.

Jag funderar ändå lite över om individer verkligen är mindre galna än kollektiven. Så många bland oss handlar mot våra egna intressen därför att vi inte kan kontrollera oss själva. Vem vill bli extremt fet, vem vill bli alkoholist, vem vill bli knarkare och dö av en överdos på en offentlig toalett? Det hindrar inte att jag får en bild i huvudet av individen som en pusselbit som fogar in sig på rätt plats, beter sig ”subjektivt rationellt”, utan att ha en aning om vad det är för bild som det färdiga pusslet avser att förmedla. Jag har vänner och närstående jag betraktar som ”galna”, men det är ju inte som individer de är galna, utan de är det i sin lojalitet med en politisk elit som föraktar och bedrar folket mer än kanske någonsin, samtidigt som den leder Sverige mot en systemkollaps. Den kommer att drabba alla, också dem själva. Lenin myntade ett begrepp som passar sällsynt bra in på dem: ”nyttiga idioter”.

För mig är det i grunden obegripligt att dessa vänner inte ser vad som händer, inbegripet sitt eget ansvar, men det finns mycket annat helsnurrigt som jag inte heller förstår. Jag tror mig exempelvis någorlunda förstå religionens betydelse för civilisationers uppkomst, men jag förstår mig inte på religiösa människor. Hur kan man tro på något som är så lätt att skjuta i sank som en religion? Hur kan man tro på utopier och ideologier?

Jag har inget svar på den frågan, i varje fall inte i form av en förklaring. Med tanke på vad vetenskapen har gjort för mänskligheten borde det inte finnas utrymme för någon form av religiösa galenskap att överleva. Men ni som läser den här bloggen vet att vi i Sverige nu lever under ännu en religions tyranni: Godhetsreligionen. De drabbade hoppar inte, som i korpelarörelsen, eftersom historien inte upprepar sig. Men bra nära.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Siffror om framtiden

[image error]

Enligt SCB ökade Sveriges invånarantal under perioden 2002 till 2018 med totalt 1.289.397 personer. Av dem var 902.106 födda i något annat land. 283.100 var inrikes födda med två utrikes födda föräldrar. 214.120 hade en inrikes och en utrikes född förälder. Sammanlagt blir det 1.399.326 personer men då är inte de nyfödda barn medräknade, som har två inrikes födda föräldrar.

Det är lätt att bli förvirrad av höga tal, men titta på dem en gång till. Hur kan det komma sig att antalet invånare är högre före än efter att man räknat in dem som är barn till infödda föräldrar, här för enkelhetens skull kallade för svenskar?

Svaret är att den svenska befolkningen under perioden minskade med sammanlagt 109.929 invånare, dels på grund av utflyttning men framför allt på grund av fler dog än det föddes, alltså ett negativt födelsetal. Under enbart 2018 minskade antalet svenskar med sammanlagt 8.280 personer. 3.850 lämnade Sverige och födelseunderskottet var 4.430.

Demografin är det kanske starkaste argumentet för invandring, såväl för Sverige som för Europa. ”Europeister” anser att immigration är nödvändigt för att stoppa EU:s demografiska kollaps, medan ”euroskeptiker” anser att det är politikernas uppgift att övertyga det egna landets invånare om vikten av att föda fler barn. Det var för övrigt just det som socialdemokraterna Alva och Gunnar Myrdal, med sin mycket uppmärksammade bok ”Kris i befolkningsfrågan”, gjorde under 30-talet. Dagens socialdemokrater ser denna hållning som rasistisk, dock utan att rikta kritik mot makarna Myrdal. Istället kritiserar de Ungerns premiärminister Viktor Orbán för att han har uppmanat européer att bryta den demografiska nedgången genom att stödja traditionell familjebildning.

Även om immigration kan försvaras med argumenten att befolkningsantalet måste upprätthållas går det inte att visa vare sig att det är ekonomiskt försvarbart eller med det vanliga argumentet att befolkningen måste föryngras. Eftersom snittet för att få jobb för nyanlända invandrare ligger på minst sju-åtta år och eftersom invandrarna kommer hit vid vuxen ålder, hinner de inte arbeta tillräckligt länge för att själva få pensioner som det går att leva på. På lite sikt kommer de alltså inte att minska utan öka på samhällets försörjningsbörda. Tommy Bengtsson, Lundaprofessor i demografi och ekonomisk historia, svarar på en fråga från en journalist, att även om dagens invandring var tre gånger så hög, och alla invandrare fick jobb direkt, skulle det inte lösa utmaningarna av en åldrande befolkning.

Han säger också att år 2000 var 18 procent av befolkningen 65 år eller äldre. Om vi inte hade haft den invandring vi ända sedan 30-talet haft, hade siffran varit 20 procent. Invandringen påverkar alltså ålderssammansättningen högst marginellt.

SCB rapporterar att år 2018 föddes det totalt 115 800 barn i landet, vilket motsvarade 1,76 barn per kvinna. Det är högre än snittet för EU, som ligger på 1,59 men inte tillräckligt för att befolkningen ska reproducera sig själv. För det behövs det 2,1 barn per kvinna. Frågar vi oss hur förhållandet är mellan svenska och utländska mödrar, så är det ungefär hälften av varje. Siffran för utomeuropeiska kvinnor som föder barn i Sverige ligger på 35%. De föder mellan 2,24 och 2,98 barn, vilket betyder att de – i motsats till svenska kvinnor – ligger betryggande över gränsen för att reproducera sig.

Frågar vi hur många av Sveriges 10,23 miljoner invånare som år 2018 hade utländsk bakgrund, alltså tar med alla som är födda utomlands, av utländska föräldrar och femtio procent av den som har en inrikes och en utrikes född förälder, är siffran så hög som 2,92 miljoner. Var 3,5:e invånare har utländsk bakgrund.

För den som anser att Sverige också i framtiden bör vara svenskarnas land är siffrorna alarmerande, men bilden är ungefär densamma inte bara i Europa utan överhuvudtaget i världens mest urbaniserade länder. Sydkorea har 1,2 i födelsetal. Singapore och Macao lär ha under 1,0. För européernas del kan vi tydligt urskilja en nedåtgående spiral, där vi genom att avstå från att föröka oss, långsamt dör ut. I Tyskland är 30 procent av alla kvinnor barnlösa. Av tyska kvinnor med universitetsutbildning är 40 procent barnlösa. Det gäller inte bara Tyskland. Frankrikes president Macron var väl medveten om detta när han sa: ”Visa mig en välutbildad kvinna som har bestämt sig för att skaffa sju, åtta eller nio barn.”

Detta betyder emellertid inte att världens befolkning stagnerar. I dag finns totalt 7,7 miljarder människor på jorden. För tjugo år sedan var vi 6 miljarder. FN räknar med att det föds en person var sjunde sekund, medan en dör var trettonde sekund. Det betyder att tillväxten är en person var elfte sekund. Var sker denna snabba befolkningstillväxt?

Någonstans har jag läst att i Jemen föder kvinnorna i snitt sju barn. När jag kollar så verkar det inte stämma, snittet per kvinna ligger ”bara” på fyra barn. Jag letar vidare och hittar en artikel där det påstås att i det västafrikanska landet Niger med ungefär 20 miljoner invånare föder kvinnorna flest barn i världen.

Sedan självständigheten från Frankrike 1960 har befolkningen fyrdubblats. En av orsakerna är månggiftet. Var tredje man har flera fruar. Snittet är 8,1 barn. En av konsekvenserna är att hälften av landets invånare är under femton år.

Enligt FN:s befolkningsfond (UNFPA) föder kvinnorna i snitt fyra eller fler barn i 43 av världens länder, med fler än en miljon invånare. 38 av dem ligger i Afrika söder om Sahara. Nigeria, som i dag ligger på nionde plats bland världens mest folkrika länder, kommer enligt FN år 2050 att bland annat gått om USA och ligga på tredje plats. Då kommer också Afrikas befolkning att ha mer än fördubblats, från 1,1, miljarder till 2,4 miljarder.

Det är inte bara befolkningsökningen i sig som skrämmer utan också vilka människor det blir flera av. Den som intresserar sig för intelligensen i olika populationer utmanar en av vårt samhälles viktigaste dogmer: alla människors lika värde. På något sätt förutsätter det lika värdet en likhet mellan människor också i andra avseenden, inte minst intelligens. Väldigt många människor tror på påståendet ”du kan bli vad du vill”. Ännu fler hyser vanföreställningen att människan vid födseln är som ett oskrivet blad, där det går att skriva in vad som helst.

IQ tillhör de skillnader som är medfödda och IQ-tester har forskarna hållit på med i över hundra år. Vetenskapligt sett är det ett av de forskningsområden som levererar de mest tillförlitliga resultaten. 2006 publicerade psykologen Richard Lynn och statsvetare Tatu Vanhanen sin kontroversiella rapport ”IQ and Global Inequality” där de ställer samman IQ-tester från olika länder. För Afrika söder om Sahara landar de på en IQ mellan 60 och 77 samt ett snitt för hela regionen på 68. En annan studie från 2010, presenterad i tidskriften Intelligens, landar på 82 som ett medelvärde. Då är det ändå långt under det befolkningsgenomsnitt på 90 som brukar anges som nödvändig för att bygga upp i västerländsk mening fungerande demokratiska samhällen. Som jämförelse kan nämnas att ungefär 14 procent av Sveriges befolkning har en IQ mellan 70 och 85, vilket bland annat gör att det går dåligt för dem i skolan.

Den amerikanska militären kräver som minimum en IQ runt 85 för anställning. Två försök har gjorts att sänka detta till 80 men dessa personer kunde inte lära sig soldatkunskaper tillräckligt väl för att försvara kostnaden för extra utbildning. Även om det inte finns några IQ-siffror tycks detta också gälla för den svenska försvarsmakten. I juli 2015 rapporterade Dagens Nyheter att försvarets antagningsprov som ”är framtagna för att passa en 18-årig svenskfödd, manlig population” är för svåra för alltför många invandare. För att slippa anklagas för diskriminering sänkte därför Försvarsmakten antagningskraven.

Den här typen av ”farlig kunskap” leder in på mycket viktiga områden. Varför lyckades folket på den inte särskilt stora önationen England att på 1800-talet lägga under sig en stor del av världen? Hade det något med brittisk intelligens att göra? Varför lyckades Nordamerika ta vid och under 1900-talet, till skillnad från Mexiko, utveckla en högtstående civilisation? Hade det med det nordeuropeiska tänkandet att göra?

En av de absolut viktigaste av de statsvetare som specialiserat sig på civilisationers uppgång och fall, Samuel Huntington, ställde i sin sista bok ”Who are we?” frågan om USA i dag hade varit samma USA. om landet istället för att styras och domineras av britter fått franska, spanska eller portugisiska katoliker som bosättare. Svaret är nej. Det skulle ha blivit Quebec, Mexiko eller Brasilien. Huntington konstaterade att det han kallade för den anglo-protestantiska kulturen, en kultur med den protestantiska arbetsetiken som kärna, var en grundförutsättning.

I en ny bok av Edward Dutton och Michael Woodley of Menie: ”At Our Wit´s´End. Why we’re becoming less intelligent” (Societas 2018) kan man läsa att mellan 1400- och mitten av 1800-talet hade det rikare befolkningshalvan i Europa fler överlevande barn än den fattigare halvan. Eftersom ekonomisk status och intelligens positivt korrelerar med den tidigare generationen, medförde detta att folk blev allt klyftigare för varje ny generation. Författarna menar att intelligenstillväxten var grunden för den industriella revolutionen, som gav oss en räcka uppfinningar och höjd levnadsstandard.

Emellertid denna process ledde till att befolkningstillväxten flyttade från den rikare till den fattigare halvan. Orsakerna var flera men den kanske viktigaste var den dramatiskt reducerade barnadödligheten. De rikare slutade att föda många barn, eftersom de inte i samma utsträckning riskerade att mista sina arvingar. De kunde ytterligare höja sin levnadsstandard om de inte hade så många barn. För den fattigare halvan gäller att de inte har samma kontroll över sina liv. Även om inte heller de föder lika många barn som tidigare, får de ändå fler barn än den rikare halvan.

Med andra ord, de med lägre intelligens började få fler barn än de med högre intelligens. I synnerhet gäller det kanske för kvinnorna, eftersom de med bättre villkor och högre intelligens skaffade sig mer avancerade utbildningar och valde att förlägga barnafödandet efter kvinnans mest fruktsamma period, det vill säga efter trettio. Yrkeskarriären kom i första rummet. Kvinnor i det fattigare och mer outbildade skiktet fick ofta sina första barn redan som tonåringar.

Det finns också en annan faktor, som med begreppet islamofobi också den är tabuerad, nämligen vad som blir konsekvensen av att så många av migranterna till Europa är muslimer. Trots att islam är världens snabbast växande religion och trots att erfarenheterna världen över är att muslimska migranter inte låter sig integreras i värdlandets kultur, får konsekvenserna inte diskuteras. Som den kontroversielle franske författaren Michel Houellebecq sade i sitt tacktal, när han hade fått det tyska Frank Schirrmacher-priset:

”Islams framsteg har bara börjat, eftersom demografin står på deras sida och eftersom Europa har slutat skaffa barn och gått in i en självmordsprocess. Och det är inget långsamt självmord. När man väl har kommit till ett födelsetal på 1,3 eller 1,4 så går saker och ting väldigt snabbt i verkligheten.”

Av de människor som beviljas uppehållstillstånd i Sverige och föder fler barn än svenskarna, är en majoritet muslimer. Det gäller också för Europa. Muslimska ledare har inga problem med att förstå att detta på sikt betyder att muslimerna tar över Europa. Exempelvis har Turkiets president Erdoğan uppmanat muslimer i Europa att åtminstone föda fem barn. Men det behövs inte så många som fem för att detta ska bli en snabbare process än folk i gemen förstår. Om tio procent av befolkningen är muslimer och 90 procent sekulära före detta kristna européer, så låter det ju inte som det skulle vara så demografiskt hotfullt. Men om européerna har ett födelsetal på 1.3 barn per kvinna och muslimernas födelsetal är 3.5 betyder det att muslimerna hinner ifatt på bara två generationer.

Befolkningsökningen i vårt land består till stor del av outbildade människor, mestadels unga män, från tredje världens mest våldsamma och dysfunktionella länder dominerade av islam. Detta är inte en rasistisk/islamofobisk utsaga utan ett konstaterande som grundar sig på fakta. Från 2014 och fram till 2017 var 68 procent av alla asylsökande av manligt kön. De länder som år 2018 låg i topp år är:

1. Syrien

2. Irak

3. Iran

4. Georgien

5. Eritrea

6. Afghanistan

7. Statslös

8. Uzbekistan

9. Somaila

10. Albanien

Vanligast under 2018 var det att invandra som anhörig till någon som är bosatt i Sverige, 61 procent av kvinnorna och 35 procent av männen angav det skälet. I gruppen anhöriginvandrare var cirka fyra av tio anhöriga till tidigare invandrade flyktingar. av dem var nästan hälften syriska medborgare. Siffran för anhöriginvandring är i själva verket högre, men varken brudimport från hemländerna (nyetablerade relationer) eller de anhöriga som kommer efter mer än två år registreras i Migrationsverkets statistik.

Enligt den amerikanska tankesmedjan Pew Forums beräkningar kan Sveriges befolkning – med en så hög invandring, som ägde rum under åren 2014-2016 – komma att år 2050 bestå av muslimer till 30,6 procent. Det är dubbelt så många som snittet i Europa samma år. Bara två länder i Europa kommer att ha en större andel, Frankrike på grund av invandring från de forna kolonierna och Bulgarien, där en stor del av befolkningen är muslimer sedan gammalt.

Sammanfattningsvis, vi har två processer som sänker landets genomsnittliga IQ: Dels att kvinnor från den nedre halvan av befolkningen föder fler än de från den övre halvan, dels att invandringen domineras av migranter med lägre IQ än det svenska genomsnittet. Till det ska läggas att en majoritet av migranterna är muslimer som gärna vill leva i ett välfärdsland men inte har något intresse av att integreras med majoritetsbefolkningen. Den politiska eliten avfärdar den här typen av resonemang som rasistiska, trots att de är av avgörande betydelse för Sveriges framtid. Så fungerar godhetsreligionen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Nationell identitet

[image error]

Inbördeskriget i Syrien följde i kölvattnet på den arabiska våren 2011. När Bashar-al-Assadregimen sattes ifråga kunde naturligtvis al-Assad ha avgått men det gjorde han inte utan svarade med hård repression. Inbördeskriget var ett faktum. Det fördjupades när Turkiet, Saudiarabien, Iran, Ryssland och USA lade sig i. Jag ska inte gå närmare in på hur dessa parter samspelade med varandra, bara konstatera att det var i den myllan som IS skapades.

När inbördeskriget bröt ut hade Syrien ungefär 18 miljoner invånare. En halv miljon människor miste livet. Fem miljoner lämnade landet, varav en miljon sökte sig till Europa. Mellan sex och sju miljoner drevs från sina hemorter men stannade kvar i Syrien. Kriget fick inte bara konsekvenser för Syrien utan också för grannarna Turkiet, Jordanien, Libanon och Irak, plus att migrationsvågen skakade om Europa.

Ett perspektiv som jag aldrig mött i den svenska rapporteringen är att det som utlöste kriget var en alltför svag syrisk nationell identitet. För den som gillar mångkultur var Syrien rena mönstersamhället.

Går vi lite tillbaka i tiden styrde först Hafiz al-Assad från år 1970, efter en militärkupp. Hans son tog över år 2000. De tillhör den shiamuslimska alawitiska minoriteten, som i Syrien före kriget var ungefär tolv procent av befolkningen. Majoriteten är sunnimuslimer men det finns också ett antal minoriteter varav kristna och yazidier är de största. Dessutom är befolkningen splittrad etniskt och språkligt i araber, kurder, greker, druser, turkmener, palestinier och tjerkesser. Landet var också ideologiskt delat i våldsinriktade extremister och moderata muslimer. Vissa stod politiskt till vänster och andra till höger. Att det blev alawiterna som kom att styra denna oerhörda blandning berodde på att de gynnades före självständigheten 1946 av Frankrike, som en del i deras koloniala söndra och härska-taktik.

Alawiterna var hatade av många grupper i landet och kunde bara skapa stabilitet genom hård repression. Summan av kardemumman: medborgarna kände ingen lojalitet med det land som heter Syrien. Den syriska identiteten, när den alls fanns, var underordnad någon av alla de andra identiteter som jag räknat upp ovan. Så när den arabiska våren inträffade och det föreföll som Assad-regimen var försvagad, föll landet sönder.

Samma svaga nationella identitet finner vi i flera länder i Mellanöstern. Den har exempelvis lett till systemkollaps i Jemen och Libyen. Den har också gjort Afghanistan, Irak och Somalia till några av världens mest krigshärjade och sämst fungerande länder. Vi ser samma fenomen också i fler afrikanska länder. Exempelvis är Kenya och Nigeria etniskt och religiöst delade och stabiliteten upprätthålls på så sätt att de etniska grupperna turas om vid makten, varvid de passar på att efter förmåga plundra statskassan. Korruption, fattigdom och kraschade ekonomier blir konsekvensen.

Japan, Sydkorea och Kina är exempel på länder som redan hade skapat starka nationella identiteter, när de under 1800- och 1900-talet i en mer eller mindre våldsam konfrontation med västvärlden moderniserades. En av huvudanledningarna till att de inte råkade ut för någon ”syrisk katastrof” utan att det gått så bra för dem, trots att de fått sin beskärda del av krig, inbördeskrig, ockupation och delningar, är att de kunnat upprätthålla sina traditioner och den nationella identiteten. Eller ta Tyskland, hur kunde landet resa sig efter att ha förlorat två världskrig? Svaret är att de reste sig som ett folk. Oavsett om man vinner eller förlorar stärker krig den nationella identiteten, under förutsättning att den redan finns där. I dag är Tyskland, som bekant, åter Europas starkaste land.

Vad är då nationell identitet? Svaret är att det är detsamma som nationalism, ett mer omdiskuterat begrepp. Medborgarna anser att den nationella tillhörigheten är viktigast – det som inte fungerade i Syrien. De skandinaviska länderna är – eller har varit – strålande exempel. Här har medborgarnas inbördes solidaritet möjliggjort uppbyggandet av avancerade välfärdsstater. Den som vill föra fram nationalism som något mycket farligt och destruktivt, med Nazityskland som det allt överskuggande exemplet, bör minnas att segrarmakterna USA, Ryssland, Storbritannien och Frankrike var precis lika nationalistiska, utan att nationalismen blev patologisk.

Man kan också säga att nationell identitet är medborgarnas uppfattning att ett lands politiska ledning är legitim. Det betyder att statens våldsmonopol accepteras, liksom lagar och den politik som makthavarna driver sätter det egna landets medborgare i första rummet. Den nationella identiteten består av en gemensamt uppfattad historia, berättelser om det förflutna som medborgarna håller levande och som för dem bekräftar att de är ett folk – kort sagt en gemensam kultur – något som förresten totalt diskvalificerar begreppet ”mångkultur”.

Det finns länder med många kulturer men det finns inte något land med en gemensam ”mångkultur” – det är politisk rappakalja och den är av skadligaste slag eftersom det krävs stor kompetens och medvetenhet att styra ett land med många kulturer – något som bekant inte Assad klarade. För det krävs en nationellt överordnad identitet. USA är det främsta exemplet på ett land som lyckats skapa en sådan – amerikaner är först och främst amerikaner. Så blev de också världens starkaste nation. Trump begrep detta med sitt ”America first”, vilket förde honom till makten. Globalt sett är globalisterna ett slags sekt. Världens starkaste ekonomier är nationalistiska. Se Kina, Japan och USA under Trump, medan Europa med sina globalistiska och kosmopolitiska eliter, skapar svaga stater. Med andra ord, den nationella identiteten är något mycket värdefullt, ett arv som europeiska politiker förslösar. Ja värre än så, när de stöter på den i Europa så bekämpas den. Ungern under Orbáns ledning må vara exempel nog.

I sin bok ”Identity”, som kom häromåret, räknar den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama upp sex värden som vi hittar i stater med en stark nationell identitet.

De är stabila och säkra för sina invånare. Det gäller inom landet men också i relation till andra länder. Stora och enade geopolitiska enheter kan skydda sin befolkning bättre än stater med svag nationell identitet. Till exempel hade Storbritannien aldrig kunnat spela samma roll i världspolitiken om Skottland hade varit en egen stat. Det gäller också för Spanien om Katalonien, dess rikaste region, hade varit självständigt.
Den nationella identiteten möjliggör en effektiv och kompetent politisk ledning plus att den håller tillbaka korruptionen, eftersom också ledarna tänker nationellt. Där den nationella identiteten är svag hittar vi korruption och ledare/myndighetsföreträdare som i första hand värnar om sin egen etniska grupp, region, stam, familj, politiska parti (obs, Sverige!) eller helt enkelt skor sig själva, eftersom de inte känner ansvar för nationens övergripande och gemensamma intressen.
En stark nationell identitet är en bra grund för ekonomisk tillväxt. Om medborgarna inte är stolta över sitt land, värnar de heller inte om det ekonomiskt. Länder med stark nationell identitet som Japan, Sydkorea och Kina har eliter som är inriktade på det egna landets ekonomiska framgång. De är också mindre intresserade av att berika sig själva. Det är en utveckling som vi mera sällan finner i Afrika söder om Sahara, Mellanöstern och Latinamerika. Många etniska och religiösa grupper föredrar att bedriva handel inom den egna gemenskapen och använder sin eventuella tillgång till statens resurser på sätt som gynnar den egna gruppen. Det är begränsande. Ekonomier växer när de kan verka på största möjliga marknad.
En fjärde funktion handlar om tilliten mellan medborgarna. När man har med främlingar att göra, framför allt i affärsuppgörelser, fungerar tilliten som ett slags smörjmedel. Man förväntar sig att den andre, eftersom man är av samma slag, uppför sig lika väl som man själv gör. Ett annat begrepp i sammanhanget är ”socialt kapital”. Att man delar nationell identitet är ett slags socialt kapital som gör det möjligt att samarbeta förtroendefullt och informellt med andra människor.
En starkt gemensamt upplevd nationell identitet minskar friktionen mellan olika sociala skikt i ett samhälle. Det gör också att de som har bättre ekonomiska förutsättningar anser det rätt och rimligt att politikerna gör ekonomiska transfereringar till dem som inte lyckats lika bra med sina liv. Detta i motsats till grupper som i första hand värnar om sina egna intressen och ser relationen till andra grupper som ett konkurrerande nollsummespel, med avseende på statens resurser.
Den demokratiska praktiken fungerar bara om medborgarna anser att de lever i ett gemensamt samhälle. Det i sig förutsätter en delad nationell identitet. De flesta väl fungerande demokratier här utvecklats i länder som redan hade en stark nationell identitet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bakom lås och bom

[image error]

I en uppmärksammad essä om civilkurage på Ledarsidorna.se (nu tyvärr bakom en betalvägg men det går att få höra inlägget uppläst) inleder Malcom Kyeyune med konstaterandet att en brottsvåg löper genom landet och att det blivit meningslöst att försöka bortförklara den genom att trixa med statistik, eftersom tecknen är så tydliga. Kyeyune skriver att inte ens de mest renläriga ideologerna bland oss numera lägger ner särskilt mycket energi på mörklägga. Frånsett att jag ogillar begreppet ”brottsvåg” därför att det antyder att det som händer är ett undantag från normaliteten – och det vet vi ännu inte om det är – så är vi överens. Kyeyune ger några exempel:

Barnrån
Heminvasioner
Kidnappningar
Brott med tortyrinslag
Rektorer som informerar föräldrarna om att barnen inte ens under skoltid bör gå ensamma från en skolbyggnad till en annan, på grund av den ökade risken att de ska bli rånade på vägen
Gågrupper – vuxna och barn som för att vara säkra går i stora klungor från plats A till plats B

Ungefär samtidigt får jag annan information som pekar i samma riktning. För det första ett mail som Gunnar Sandelin skickar mig och där Sverige i ett index med 39 länder utnämns till det farligaste landet i Europa.

Gunnar kommenterar att rankingen grundar sig på intervjuer och inte anmälda brott och när jag ser närmare på listan, känns den inte särskilt övertygande. Inte desto mindre, det är illavarslande att mönstersamhället Sverige inte återfinns någonstans i botten utan överst.

När jag så läser i Svenska Dagbladet att Stockholmspolisen under perioden 1 december 2018 – 4 april 2019 fått in 225 anmälningar om rån mot minderåriga känner jag mig skakad och förstår de föräldrar som är oroliga. En pappa berättar om sin tolvårige son William. Han är på väg till fotbollsträning i Aspudden då han omringas av ett gäng maskerade äldre pojkar: ”De slog honom i magen. Sen strippade de honom på det han hade. Mobiltelefon, Visakort, SL-kort och cykeln”. Jag får också ett mail från en åklagare som skriver:

I fredags åtalade jag två araber som varit hem till en “svenne” och plundrat denne på kläder och parfymer med mera. Detta förfarande vimlar det av i massor. Samma sak som med åldringsbrotten och romerna. Samma mekanismer som är i farten.

Det juristen syftar på med ”samma mekanismer” är den fråga som Malcom Kyeyune tar upp, att dessa brott begås över en etnisk gräns. ”Svennar” kan man utsätta för övergrepp som är totalt otänkbara inom den egna gemenskapen. I just dessa fall nämns inte våldtäkterna men vi vet att i synnerhet massvåldtäkter nästan enbart begås av invandrare och att de som drabbas är etniskt svenska unga kvinnor.

Det finns andra samhällen som hunnit längre i den utförslöpa som Sverige befinner sig i, exempelvis Brasilien. Det väldiga landet har 205 miljoner invånare och varje år begås över femtiotusen mord. WHO kallar det för ”en epidemi” och har rankat Jardim Angela – en favela i São Paulo – som det mest våldsamma bostadskvarteret i världen. Siffrorna för våldtäkter, väpnade rån och överfall är extremt höga och kidnappning är ett av de vanligaste brotten som välbärgade affärsmän och deras familjer utsätts för. Det förvånar inte att säkerhetsbranschen är både stor och mycket lönsam. För tio år sedan fanns det i Brasilien fler än 7.000 bepansrade fordon med skottsäkra rutor. Några siffror från år 2013:

74.000 registrerade våldtäkter. Det verkliga antalet beräknas vara minst två gånger så stort
1.145.400 rån
17 procent av befolkningen har hotats med skjutvapen.
5,2 miljoner registrerade och 7,5 – 9,8 miljoner olagliga skjutvapen.
81 procent av brasilianerna anser att det är för få poliser och att de gör väldigt lite för att skydda befolkningen från brott.

Hur kan de välbärgade skydda sig i en så farlig tillvaro? Hur kan de skapa sig ett tryggt liv? Svaret är att de förskansar sig bakom lås och bom. 25 kilometer utanför São Paolo finns sedan 1973 Alphaville, elitens parallellsamhälle och världens största gated community. Namnet har hittats på av en brasiliansk arkitekt. Det har således ingenting att göra med den franske regissören Jean-Luc Godards science-fictionthriller ”Alphaville”, som profeterade om den totala övervakningen i en överteknifierad värld.

Ungefär 60.000 människor bor bakom en fem kilometer lång och fyra till sex meter hög mur. Det inhägnade området är 900 hektar. Området innehåller 33 stadsdelar med mellan 500 0ch 5.000 invånare och sammanlagt mer än 20.000 småhus, villor och höghus med lägenheter. En ordinär familjebostad kostar mellan 1,2 och 3 miljoner kronor. Till det ska läggas fasta kostnader för gemensamma anläggningar, bevakning, skötsel och administration, som löper mellan 2.500 och 6.000 kronor per månad.

Invånarna har tillgång till en komplett infrastruktur med shoppingcentra, idrottsanläggningar, hotell, restauranger, läkare, kliniker, apotek, banker, biografer, elva skolor och till och med ett universitet. Här finns över 2.300 företag och det är möjligt att leva hela sitt liv här, utan att någonsin behöva lämna området.

På jakt efter inkräktare kryssar dygnet runt 400 vakter med coltrevolver vid höften på motorcyklar och i bilar med militära utrustning och design. Ofta har vakterna också ett andra jobb inom militärpolisen. Helikoptrar som hovrar över samhället är en vanlig syn. Kameror och sensorer registrerar noggrant alla rörelser i området. Dessutom finns utanför murarna tungt bevakade specialenheter med gevär med avsågad pipa ”för att kunna träffa fem eller sex personer på samma gång”, som Alphavilles säkerhetschef José Carlos Sandorf beredvilligt berättade för en journalist. Innanför murarna får vakterna skjuta mot främlingar, även om de är obeväpnade och inte hotfulla. Den som skjuter en inkräktare på sin privata egendom har i Brasilien rätten på sin sida.

Besökare till Alphaville måste inte bara legitimera sig utan också stiga ur bilen för att bli visiterade och fotograferade. Den som ska besökas rings upp. Större fordon undersöks noga och väktarna kroppsvisiterar leverantörer och byggnadsarbetare innan de släpps ut igen – de kan ju ha stulit något. Barn under tolv år får inte passera stålgrindarna vid ingången utan sällskap av en betrodd vuxen. Omyndiga måste ha föräldrarnas skriftliga tillstånd.

Vakterna härskar nästan oinskränkt och den här hårda kontrollen uppskattas av invånarna. Exempelvis får tjänstefolk — som i Brasilien inte bara är ett privilegium för ett litet ekonomiskt toppskikt – anställas först efter milisens godkännande. Oavsett om det rör sig om en barnflicka, en kökshjälp eller en chaufför kontrolleras allas antecedentia noga med hjälp av militärpolisens akter. Den som är dömd för stöld eller rån har ingen chans att få jobb i Alphaville.

Bakom muren finns vad som i jämförelse med de omgivande favelorna är ett slags välståndsghetto. Här är alla husen vackra och omskötta, här finns gröna kullar, planterade eucalyptusträd, prydliga trädgårdar och en stor sjö. Framför garageinfarterna tronar sopsäckarna ordningssamt på ställningar med höga ben, så att sopor inte ska släpas runt av hundarna.

De som bor här har lätt för att knyta kontakter med varandra och sällskapslivet är intensivt. Istället för att befinna sig i det egna landets mer brutala verklighet lever Alphavilles invånare som man gör i samma inkomstlägen i Europa och i de ännu välmående delarna av USA. De grillar, de idrottar och de rör sig bekymmerslöst mellan de olika aktiviteterna. Många tar sig fram per cykel, att åka bil är inte nödvändigt. De som ändå gör det får hastigheten uppbromsad av fartbulor.

Vad är då felet med att leva det goda livet bakom murar? Svaret är att många av de boende är politiker, beslutsfattare och ledare som behöver erfarenheter av hur vanliga människor lever, för att kunna fatta rätt beslut. Att enbart umgås med andra förmögna och likasinnade människor gör att resten av Brasilien ”försvinner”, det finns nästan inte. En invånare som länge varit emot att flytta till Alphaville men till slut ändå gjorde det, för att inte sätta sina båda döttrars liv i fara förklarar:

Jag tycker att det finns något djupt artificiellt med att leva här. Vi bor bakom tjocka väggar omgivna av vakter, vilket ger oss en känsla av att vi lever i ett fängelse. Jag skulle definitivt föredra att leva och vara en naturlig del av samhället, men risken är för stor när du har två små tjejer.

Ännu är inte Alphaville fullbyggt. Slår man samman det med grannen Aldeia da Serra finns det plats för cirka 120.000 boende på sammanlagt 22 kvadratkilometer. Runtom i Brasilien är fler ”Alphaville” under uppförande. Sedan år 2000 har antalet boende i gated communities tredubblats och ligger i dag på ungefär tre miljoner. Men det är nästan bara Brasiliens överklass som har råd. Bostadspriser och de månatliga utgifterna för vakter, rekreationsområden och anläggningar är för höga för medelklassen.

Alphaville en världsmodell? Bostadsformen finns lite varstans. i Sydafrika bland annat utanför Kapstaden och i vindistriktet Stellenbosch, som ett arv från apartheidtiden. Ser vi till Europa finns gated communities i Frankrike, men också vid Italiens och Spaniens medelhavskust, liksom i Algarve i Portugal. Jag hittar en sajt som påstår sig lista de tio ”bästa” gated communities i världen. Där verkar det dock som om världen och USA är samma sak:

1. Emerald Bay, Laguna Beach, California

2. Beverly Park, Los Angeles, California

3. Star Island, Miami Beach, Florida

4. Conyers Farm, Greenwich, Connecticut

5. Brentwood Country Estates, Los Angeles, California

6. Maluhia at Wailea, Maui, Hawaii

7. Pelican Ridge Estates, Newport Coast, California

8. The Sanctuary, Boca Raton, Florida

9. The Oaks, Calabasas, California

10. Tuxedo Park, Tuxedo Park, New York

Har vi några gated communities i Sverige? Faktiskt finns det ett bostadsområde som ska börja byggas i år och som marknasför sig på det sättet, nämligen Strandudden vid Vikaresjön i Småland. Så här presenterar de sina 18 ägarlägenheter, under rubriken ”I ett sjönära gated community”:

Strandudden Lifestyle är ett sjönära gated community-boende där innovation, exklusivitet och trygghet är inmurat i hela området. Strandudden Lifestyle gör valet av bostad och livsstil smart, unikt och säkert. Ett boende som ger dig mer tid över till att fokusera på det som gör dig lycklig och förlänger livsglädjen. Med den vackra utsikten över Vikaresjön kan du luta dig tillbaka och njuta av den fantastiska solnedgången

Gunnar Sandelins kommentar om den fantastiska solnedgången: ”Javisst, över hela samhället!”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Flockens betydelse

I dag återkommer Rolf Oward som gästskribent

Ulf Peter Olrog är mannen bakom ”Filosofisk Dixieland”, en låt som spelats in av flera artister, bland annat Alice Babs på 1950-talet. Den är månne mest känd för nedanstående rader. Visst känns uppmaningen än mer aktuellt idag:

Du skall göra som Svenssons gör,

och inte skilja dej från mängden.

Du skall tro det som Svenssons tror,

om du tror nå’t alls.

För att jämt vara den som stör,

kan inte löna sig i längden.

Du skall göra som Svenssons gör,

om du gör nå’t alls.

Ja, det är märkligt, det som pågår i Sverige i vår tid. Diverse läror med större eller mindre inslag av stollighet får stort utrymme: Koldioxidhat, veganism, könsskillnadsförnekande med mera. Jag tror att det underliggande fenomenet främst är flockdjursbeteende. Flockvarelserna struntar i vad det är de håller på med, bara de får göra det i flock och vara övertygade om samma sak. Förr var det Gud och Djävulen som utgjorde fundamentet för de gemensamma övertygelserna, men båda dessa potentater har blivit frånåkta av utvecklingen, så nu samlas man kring andra idéer som man kan vara överens om. Om dessa idéer har någon (natur-)vetenskaplig grund eller inte betyder ingenting. Det viktiga är att inför sig själv och inför flocken markera att man ”är med”, att man är på den goda sidan och kan posera och kokettera med de korrekta åsikterna och attityderna.

Det gäller att ty sig till den flock som man tror är störst eller kommer att bli störst, eller åtminstone inflytelserikast. Ett besläktat fenomen är skräcken för alternativ, eftersom alternativ medför att man själv måste bedöma och värsta fall välja. Lugnast är att yla med i flocken.

Somliga vill alltid vara upprörda och få andra med sig i sin upprördhet, och de lyckas ofta få anhängare. En fast övertygelse brukar underlätta. Det finns alltid sådana som vill följa den starke och övertygade ledaren. Flockbeteendet är pålitligt. Skulle en uppfattning visa sig vara felaktig, kan man alltid byta den mot någon annan och driva den med samma frenesi. Om anhängarna överger en, får man snabbt nya.

För ett par hundra år sedan kunde man i Sverige bli avrättad om man yttrade något kritiskt om Gud. Så är det fortfarande på en del håll i världen. Avvikelse från den etablerade flocknormen ses som illojalitet, svek och förräderi och bestraffas hårt. Fakta och logik ignoreras helt. Sådant är bara i vägen för den rätta tron.

De som hörs och syns mest i debatten verkar vara något slags andrarangsfigurer, med högre ambitioner än begåvning och kompetens. Det är kanske därför de är så högljudda? De måste kompensera sina bristande kunskaper med hög volym och satsar därför helhjärtat på skränig utmatning. Det viktiga är att få odla en övertygelse om ”den enda rätta läran” – oavsett vilken – och att de som inte tycker så, ska klassas som onda och helst skrämmas till tystnad.

Trendsättning, kändisskap, inflytande, pengar … lycka är att Bli Någon och Vara Någon. Det finns många drivkrafter. Och okunnighet i kombination med övertygelse och självgodhet kan leda långt.

Ett fint exempel på aktuella stollerier som medierna blåser upp – även medier fungerar i flock – är den smått absurda historien om den man som vill sterilisera sig ”för klimatets skull”. Argumentet är att barn belastar klimatet. Varje människa sliter på klimatet, så även om vi källsorterar och gör andra jättebra saker måste vi fokusera på de största problemen och förändra dem. Till exempel kan vi bli veganer och vi kan sluta flyga. Forskarna säger att vi ska skaffa färre barn men de måste nog bli mer radikala och säga: skaffa inte barn.

Jag har aldrig hört några forskare säga detta, det är inte sådant som forskare gör. Riktiga forskare tar reda på hur det förhåller sig med det ena eller andra och därefter är det politikerna som ska försöka åtgärda problemen.

Reportern i TV4 – som själv har fyra barn – protesterade, sa att det går ju inte: ”Om vi inte skaffar barn så överlever inte människan”. Mannen svarade att det är djupt religiöst (ja, han sa faktiskt det!) att skaffa barn och det går inte att argumentera gentemot folks barnönskan. Därefter föreslog han att man kan ställa frågor om vad kärnfamiljen är för något, vi skulle kunna ändra normerna på gräsrotsnivå, så att säga. Vad han menade med det är svårt att förstå och det blev ju inte bättre när han sa att det är farligt om politikerna tar snabba beslut. Då tar folk på sig gula västar och blockerar vägarna, ”så vi måste visa att vi är redo att förändra våra vanor”.

Gurgin Bakircioglu, mannen har kurdiska rötter och heter så, sa också att minimalism är det bästa som hänt. Minimalism är en konstriktning, liksom ett heminredningsideal men det han nog menade var att vi alla, för klimatets skull, ska konsumera så lite som möjligt. Han tillade att minimalismen leder till veganism, som leder till ”det här klimattänket”. Så visade Gurgin upp en väska för tevetittarna och sa: ”Allt jag har lärt mig är fel, genom svenska skolan, genom vuxna och jag har aldrig förut tänkt mig att mina viktigaste ägodelar kan jag bära med mig i en väska. Som min dator som jag jobbar med, mitt pass och min hunds pass och en extern hårddisk så jag kan jobba. Ja helt enkelt att sluta köpa skit.”

När jag ovan har sammanfattat mannens budskap framstår det, oavsett vad man tycker om det, som kuriöst men ändå någorlunda sammanhängande. Återger man replikerna som de faktiskt föll, är intrycket att Gurgin är så förvirrad att man kan fråga varför han alls gavs möjlighet att i offentligheten föra fram sina åsikter. Observera hans blindhet för att de ägodelar han anger som viktiga – datorn och husbilen – är beroende ett avancerat samhälle för att alls fungera. Han har ju inte precis tillverkat sin dator av grankottar och vilket knippe av samhällsberoenden som husbilen representerar, tycks han oförmögen att förstå. Den bara finns där, liksom vägarna den körs på och bensinen, dieseln eller elektriciteten som driver den. Några exempel ur replikskiftet i TV4:s nyhetsprogram:

– Så det här är vad ditt liv är, rent materiellt? (Journalisten pekar på väskan som mannen visar upp)

– Ja, det skulle jag säga om husbilen som jag bor i brinner ner. Då är allt jag äger det här, och det är helt ok.

– Och du har inte ångrat din minimalistiska livsstil sedan du gick in i den?

– Jag skulle säga att jag ångrar allt innan. Folk frågar mig om jag har genomgått en kris.

– Tänk att den frågan dök upp i mitt huvud också.

– Jasså, ja innan var en kris. Jag ville ju ha det som alla andra hade. Jag sa upp mig, såna grejor …

– Men du kommer alltså att sterilisera dig, du har bestämt dig?

– Ja, det är definitivt, jag menar att en olycka kan ju ske. Jag kan ju ge upp mitt sexliv och ta livet av mig också. Men det ser jag inte som rimliga åtgärder så jag tänker att sterilisera sig … och det är därför jag försöker marknadsföra ordet, begreppet. Klimatsterilisering, syftet varför man gör det och det är helt ok, absolut bästa. Jag menar, du har själv visat siffrorna här. Det är det bästa vi kan göra för klimatet.

Att klimatmannen är på den goda sidan framgår också av att han slutat flyga och är vegan. Med andra ord en optimerad godhetsprofil. Genom att haka på den aktuella klimatalarmismen har han med den pikanta steriliseringsknorren också skapat sig en egen liten nisch. Uppmärksamhet för Det enda rätta kan som sagt vara en stark drivkraft.

Kanske är Gurgins uttalande startskottet för ett antal Facebookgrupper vars syfte är att samla fler till flockmässig klimatsterilisering? En kommande godhetscirkus, typ Greta Thunberg?

Hur har det blivit så här? Kanske förklaringen helt enkelt är att de som inte vågar ha en egen uppfattning söker sig nervöst omkring i tillvaron efter det som för tillfället är mest inne och anpassar sig därefter. Vad det är spelar ingen roll. Bara man gör som alla andra. Klimat, ozonlager, sälar … det är egalt. Att vara med i (den rätta) flocken är vad som räknas.

Och ändå inte. Programledaren håller absolut inte med Gurkin utan behandlar honom – dock med iakttagande av rimlig artighet – som en knäppskalle. Detta är klassisk mediadramaturgi av det slag som journalister redan första terminen får lära sig på journalisthögskolorna. ”Hund bet man” är ingen nyhet men väl ”Man bet hund”. Gurkin säger något avvikande, steriliseringen kan väcka omgivningens intresse, Samtidigt passar det han säger helt in i den politiskt korrekta dramaturgin genom att bejaka den klimatångest som media arbetar hårt på att framkalla.

Det kan tilläggas att Gurkin med sin ”minimalistiska” livsstil, förmodligen sig själv ovetande, kopplar till en av upplysningstidens mest kända filosofer och författare, Jean-Jacques Rousseau. Visserligen ingen sterilisering där, men det kanske kan tala till Rousseaus fördel att han gav alla sina fem barn till ett hittebarnshus. Mamman var en enkel värdshusflicka som Rousseau höll som ett slags husdjur. Det sägs att hon inte ens kunde läsa av visarna på klockan. Rousseau hade visserligen varken dator eller husbil men i likhet med Gurkin hyllade han ett ”minimalistiskt” naturtillstånd. Idealet var att bygga sig en hydda i skogen och bo där.

En annan föregångare som Gurkin nog också skulle ha gillat är amerikanen Henry D. Thoreau, som faktiskt gjorde det som Rousseau aldrig gjorde. Han byggde sig en hydda i skogen där han levde ett par år under 1840-talet. Om han fick några barn vet jag inte men han avskydde inte bara det materialistiska livet utan också sexualiteten. I ”Skogsliv vid Walden”, en av den amerikanska litteraturens kanoniska böcker, skriver han att ”Kyskhet är människans blomning”. Vad gör han då istället? Promenerar mycket, tittar på fåglar, gräver mask och metar.

Det är svårt att låta bli att vara sarkastisk efter att ha tagit del av Gurkins budskap. Nu ska jag emellertid som avslutning bli absolut totalseriös och konstatera att sådan här skit tycker dagens svenska journalister är OK att på bästa nyhetstid prångla ut till svenska folket. Vad de däremot aldrig skulle drömma att släppa fram, är någon av alla de seriösa vetenskapsmän som skulle kunna punktera klimatsekten och därmed förhindra att klimatångesten sprider sig.

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Folkombytet och kostnaderna i siffror

[image error]

Med statistik från SCB redovisade frilansjournalisten David Ahlin i december förra året hur invandringen i grunden förändrat Sveriges befolkning. 1960, innan arbetskraftsinvandringen tog fart, var antalet utrikes födda 300.000, vilket motsvarade fyra procent. För trettio år sedan var antalet 690.000, eller 8,2 procent av befolkningen. År 1997 var antalet 950.000 och 2007 1,3 miljoner. Vid årsskiftet 2018 var antalet utrikes födda i Sverige 1.877.000. Det betyder att av befolkningen på 10.1 miljoner var 18,5 procent födda utomlands. I synnerhet har antalet och andelen ökat kraftigt under de senaste decennierna. Särskilt stor var ökningen av personer födda i utomeuropeiska länder. Vid årsskiftet 2019 är nästan två miljoner av Sveriges 10.2 miljoner utrikes födda.

[image error]



Min skrivarkollega Gunnar Sandelin redovisar betydligt högre siffror, också han utifrån SCB. I slutet av år 2018 hade nästan tre miljoner människor eller närmare 29 procent av Sveriges befolkning utländsk bakgrund. Sedan millennieskiftet har de ökat med 1,4 miljoner medan de med svensk bakgrund minskat med närmare 24.000 personer. Dessa högre siffror kommer han fram till genom att dela dem som har en inrikes- och en utrikes född förälder 50/50 mellan svensk och utländsk bakgrund. SCB och Migrationsverket gjorde 2003 ett lappkast och bestämde sig för att de som ingår i den gruppen skulle klassas som svensk bakgrund, och vips fick vi en halv miljon fler svenskar över en natt. Gunnar Sandelin konstaterar: ”Så jobbar våra myndigheter”.

1997 släppte Socialdemokraterna propositionen Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik. Där framgår tydligt att integrationen fungerar dåligt. Ändå fortsatte man med den i 20 år:

1996 Invandringspolitiken delas upp i migration och integration. Göran Persson utser Sveriges första integrationsminister Leif Blomberg.

1998 Integrationsverket inrättas. Storstadssatsningen mot segregation i socialt utsatta bostadsområden sjösätts.

2002 Folkpartiet blåser liv i integrationsdebatten med kravet på språktest för medborgarskap.

2006 Alliansen tar makten.

2007 Integrationsverket avvecklas. Migrationsverket, Ungdomsstyrelsen och SCB tar över uppgifterna.

2010 Sverigedemokraterna för in invandringskritiken i riksdagen. Etableringsreformen träder i kraft.

2013 S säger i princip ja till att avskaffa integrationspolitiken.

2014 Statsminister Fredrik Reinfeldt uppmanar svenska folket att öppna sina hjärtan för flyktingkrisen. Maktskifte. Stefan Löfven presenterar sin regering utan integrationsminister.

2015 Närmare 163. 000 personer söker asyl i Sverige. Mot slutet av året skärps den svenska flyktingpolitiken och politikerna påstår att invandringen nu ligger på EU:s miniminivå.

Det där med att invandringen nu ligger på EU:s miniminivå är emellertid inte sant. Gunnar Sandelin har utifrån Migrationsverkets siffror visat att vi årligen under de senaste åren beviljat mellan 130.000 och drygt 150.000 uppehållstillstånd totalt sett, och att inflödet över tid ökat stadigt.

När det gäller flyktingar eller motsvarande så har den s-ledda regeringen länge hävdat att Sverige anpassat regelverket så att vi nu ligger på EU:s miniminivå, vilket inte är sant. Förra året beviljade Sverige fyra gånger så många personer asyl som vad våra nordiska grannländer gjorde tillsammans.

Det som varken politiker eller journalister vill tala om är att Sverige i en allt snabbare takt fyller på och byter ut en högproduktiv och samhällslojal befolkning mot en lågproduktiv som inte kan förväntas ha nationens bästa som målsättning. Det får mig att minnas ett citat från Mark Twain: ”Ibland undrar jag om världen styrs av klyftiga människor som lurar oss eller av idioter som tror på det dom gör”. Min egen hypotes är en hybrid: ”Världen styrs av klyftiga människor som lurar idioter att tro på det som dom gör”.

Och här är vad kalaset kostar, om man går efter regeringarnas budgetpropositioner:

1997: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 3.759 miljoner


1998: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 4.305 miljoner


1999: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 4.651 miljoner


2000: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 4.542 miljoner


2001: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 5.237 miljoner


2002: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 6.706 miljoner


2003: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 7.629 miljoner


2004: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 7.301 miljoner


2005: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 11 prognos) 7.082 miljoner


2006: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 12 prognos) 5.263 miljoner


2007: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 5.765 miljoner


2008: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 10 prognos) 6.300 miljoner


2008: Utgiftsområde 13: Intgr (sidan 9 prognos) 5.375 miljoner


2009: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 10 prognos) 6.422 miljoner


2009: Utgiftsområde 13: Intgr (sidan 9 prognos) 5.522 miljoner


2010: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 10 prognos) 6.849 miljoner


2010: Utgiftsområde 13: Intgr (sidan 9 prognos) 5.428 miljoner


2011: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 11 prognos) 7.746miljoner


2011: Utgiftsområde 13: Intgr (sidan 9 prognos) 5.964 miljoner


2012: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 11 prognos) 8.449 miljoner


2012: Utgiftsområde 13: Intgr (sidan 9 prognos) 7.907 miljoner


2013: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 9.622 miljoner


2013: Utgiftsområde 13: Intgr (sidan 9 prognos) 9.097 miljoner


2014: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 13.383 miljoner


2014: Utgiftsområde 13: Intgr (sidan 9 prognos) 13.178 miljoner


2015: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 17.415 miljoner


2015: Utgiftsområde 13: Intgr (sidan 9 prognos) 16.114 miljoner


2016: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 42.530 miljoner


2016: Utgiftsområde 13: Intgr (sidan 9 prognos) 20.743 miljoner


2017: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 38.921 miljoner


2017: Utgiftsområde 13: Intgr (sidan 9 prognos) 32.635 miljoner


2018: Utgiftsområde 8: Migr (sidan 9 prognos) 15.748 miljoner


2018: Utgiftsområde 13: Intgr (sidan 9 prognos) 32.672 miljoner

Det betyder att Sverige mellan åren 1997 och 2018 spenderat över 390 miljarder skattekronor på invandring. Observera att detta är de medel som avsatts. Den som kollar om kostnaderna svarade mot budgeten eller om det finns överdrag kommer förmodligen att se att siffran är ännu högre. Om man sedan med räknar samhällets direkta kostnader för invandringen, räknar ekonomen jan Tullberg i sin bok Låsningen från 2014, innan invasionen 2015, med cirka 125 miljarder per år. Nationalekonomen Tino Sanandaji landar i en beräkning från 2016 lite lägre, på närmare 90 årliga miljarder för intervallet 2015-2020.

Observera att detta var före vår senaste regerings utfästelser om att Sverige nu ska ha den mest generösa asyl- och anhöriginvandringen någonsin, med bland annat sjukdom, skörhet och klimatflyktingar som giltiga skäl. Migrationsöverdomstolen har dessutom kommit fram till att det inte är nödvändigt för asylsökande att styrka sin identitet för att få stanna.

Många av invandringens förespråkare känner inte till dessa siffror utan påstår så där i största allmänhet att invandringen är lönsam. Det är ett argument som vi under de senaste åren, på grund av dess orimlighet, alltmer sällan mött. Men frågan är ändå berättigad. Vad får vi för pengarna? Tino Sanandaji svarar på den frågan så här:

Flyktinginvandringens påverkan på de offentliga finanserna är som mest negativ de första tre-fyra åren efter asylbeslutet, då sysselsättningsnivåerna i arbetsför ålder ligger runt endast 15 – 30 procent. Därefter tar sysselsättningen mer fart och påverkan blir mindre negativ. Den kan till slut, efter ganska många år, bli positiv. Men tyvärr blir den aldrig så positiv att flyktinggruppen själv ”betalar tillbaka” det underskott den innebar under de tidiga kostsamma åren.

När jag ser dessa siffror kan jag inte förstå annat än att vi är på väg mot en samhällskollaps och risken är stor för att det blir våldsamt. Ingen är så förbannad som den som upptäcker att han/hon blivit lurad. Inte ens svenskarna kan i längden sitta på åskådarplats och låtsas som om folkbytet inte angår dem. Frågan är väl bara om insikten kommer före eller efter systemkollapsen. Hur som helst, när konsekvenserna går upp för de bedragna kan det gå fort. Det gjorde det under den arabiska våren 2011 liksom 2014 för de jättelika protesterna på Majdan-torget i Kiev. Och nu för de gula västarna i Frankrike, om vilka våra medier helt stilenligt rapporterar så lite som det bara är möjligt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Offerkulten

[image error]

Statsfeminismen och metoo-rörelsen gör en stenhård uppdelning i förövare och offer. Ändå ska vi inte skilja på ”vi och dem”. Hur går det ihop? Svaret är naturligtvis att det inte går ihop och det behöver det heller inte göra. Att vi inte ska skilja på vi och dem är en dogm och då spelar det ingen roll att den inte tål att synas i sömmarna. De som solidariserar sig med dogmen gör det inte därför att den är sann utan därför att den ”låter bra” och den låter bra för dem därför att det är maktens dogm och de vill vara solidariska med makten. Vi som på tusen och ett sätt försöker visa att dogmen inte tål att konfronteras med verkligheten, vi har totalt missat poängen. Det enda vi gör är att definiera ut oss själva. Vi visar att vi inte är maktlojala, inte att lita på och då är det bäst om vi hindras tillträde till ankdammen/sandlådan.

Offren är överallt i dessa dagar, klagande över det ena eller andra. Ibland klagar de på saker som hände för länge sedan eller inte drabbat dem personligen, exempelvis: ”Jag är kvinna och kvinnorna är förtryckta av patriarkatet” eller ”Jag är svart, därför är jag ett offer”.

Kvinnor som klagar på patriarkatet och svarta människor som tycker att det är svårt att uthärda den ”historiska omänsklighet” som slaveriet utgjorde, exploaterar offerrollen. Det gör också de muslimska ungdomar som radikaliseras och förklarar det med att de är upprörda över korstågen och andra händelser för många hundra år sedan. Offertänkandet gör det också möjligt för förövare att undfly ansvar för sina handlingar, ”Ja, jag misshandlade min fru, men jag blev misshandlad som barn”, det vill säga: ”Jag är också ett offer”.

Ibland hävdar barn och barnbarn till dem som mördades i de nazistiska dödslägren att de är andra och tredje generationens offer. Det finns naturligtvis ingenting sådant som andra och tredje generationens offer. Det handlar om identifikationsprocesser. Valet står mellan offerrollen och att axla det fulla ansvaret för sitt eget liv.

Vanligtvis förtjänar offer både medkänsla och en omedelbar rättvisa. Vi som tar del av det som drabbat dem, känner sympati. Men det är något lurt med att offren automatiskt framstår som att de har rätt och är ”de goda”. Med andra ord, det går snett när det är offret som hamnar i fokus och inte händelsen. Offertänkandet kan liknas vid Cheshire-katten i Alice i underlandet. Katten dyker upp i olika sammanhang och det första man ser är leendet, varefter katten sakta växer fram. Därefter försvinner den och det sista som är kvar är det man såg först, leendet. (Alice kommenterar att hon nog sett en katt utan leende förut men aldrig ett leende utan katt.)

Med uppdelningen i förövare och offer finns det bara två lägen för rättvisans vågskål: ont (förövaren) och gott (offret). Om vi istället för att lyssna till offren granskar själva händelseförloppet så är det sällan verkligheten är så kategorisk, något som till exempel fångats i talesättet ”Det är inte ens fel när två träter”. Jag ska ge ett konkret exempel, hämtat ur en artikel som har några år på nacken men känns helt aktuell.

På Oberlin, en amerikansk högskola, kolliderade ett seminarium, som hölls en månad varje år för att hylla det latinska kulturarvet, med en fotbollsmatch. En vit manlig student skrev ett mail till en sydamerikansk kvinnlig student och frågade om hon inte hellre ville spela fotboll än gå på kulturarvsmötet. Han använde formuleringen: ”would rather play futbol ” och hade inte den blekaste aning om att den formuleringen fick den sydamerikanska studenten att känna sig skändad.

Den unga kvinnan hade anslutit sig till den moderna variant av hederskultur som i synnerhet växer fram vid nordamerikanska högskolor och universitet. Den skiljer sig från den hederskultur som odlades i 1800- och 1900-talets Europa, där en förolämpning måste besvaras, för att den förolämpade ska kunna bevara sin heder. I den moderna variant som en mailväxling utgör behöver emellertid inte förolämpningen. Den förolämpade kan helt enkelt utan förklaring klippa kontakten.

Det gjorde emellertid inte den här latinamerikanska studenten utan hon bestämde sig för att offentliggöra provokationen, i hopp om att själv få sympati från meningsfränder. Det skulle väl inte heller skada om den vita studentkillen, som provocerat henne, fick ta emot en del kritik.

Hon mailade därför ett inlägg till Oberlin Microagressions, en blogg som främst var till för studenter som på ett eller annat sätt kände sig marginaliserade på högskolan. Hennes förklaring till att hon kände sig skändad var att den vite studenten använde ordet ”futbol”. Under en månad om året hedrade högskolan latinsk kultur, men det gav uppenbarligen den vite studenten blanka fan i. Han föredrog fotboll och droppen var att han inte valde det vita amerikanska ordet soccer utan det spanska ordet futbol. På det sättet tog han sig friheten att använda ett ord som inte tillhör de vita. Hon ansåg att han inte hade rätt att ta ord från hennes latinska språk i sin vita amerikanska mun! Eftersom hon inte fick använda sig av sitt modersmål på högskolan, så skulle heller inte han ha rätt att använda hennes språk, det var ett övergrepp! Hon skrev också ett mail till den vite studenten med tre punkter:

Du som inte har några latinska rötter, kalla det för soccer. Du spelar inte futbol. Futbol spelas av människor som praktiskt taget vuxit upp on the cancha (fotbollsplanen). Jag vet vad det är att spela futbol och det sätt du stjäl utrymme på, stjäl bollen, är oförlåtligt. Det är inte så min kultur spelar boll.
Jag kommer inte att spela på högskolans område någon mer gång denna termin, eftersom du och din cis-dude aldrig passar bollen utan stjäl den från nybörjarna (cis är ett latinskt prefix som här syftar på en vanlig kille som känner sig som en kille, till skillnad från en transperson, där biologiskt och upplevt kön skiljer sig åt). Ditt överlägsna vita gäng har för andra gången sabbat allt. Du kommer inte att se mig på fotbollsplanen mer, om jag inte hittar ett annat lag.
Jag bryr mig inte om ifall det här mailet uppfattas som elakt eller som en överreaktion. Du kan gnälla hur mycket du vill med dina vita kompisar. Du kommer ändå aldrig att begripa hur det känns att inte kunna obesvärat ägna sig åt sin egen sport, sitt kulturarv, på grund av ditt kön, din ras och din etnicitet.

Den unga kvinnan citerade därefter den vite studentens svar:

Jag ber om ursäkt om jag försökte förringa kulturarvsseminariet, men tror du verkligen att de som tänkte gå dit istället för till fotbollen ändrade sig på grund av mitt mail? Det tror inte jag och det var naturligtvis ingenting som jag avsåg. Jag ville bara ge dom som hade sett fram emot att få spela fotboll (soccer) på torsdag en chans att göra det.

Du ska inte definiera vem jag är. Ge fan i det! Du ser mig tydligen bara som en vit man. Vad tycker du att jag ska göra åt det? Jag har en andra familj som jag har tillbringat en stor del av mitt liv med. Mina bröder Paco Rafa och Diego, min mamma Julie, min mormor Margo och min pappa Arnoldo. Tekniskt sett är de min gudfamilj, men i nästan alla sammanhang är de min egen familj. De kallar mig sin fjärde son och vi står varandra väldigt nära. Min pappa kom från Costa Rica som fjortonåring. Han har levt, arbetat och skaffat sig en utbildning som ordnades av den katolska kyrkan och Berkeley-universitetet. Denna min andra familj är från Costa Rica och jag är medlem av den familjen, oavsett vad du säger. Jag påstår inte att jag är latino och jag tror inte att jag någonsin påstått det, men jag har faktiskt en latinsk familj och du försöker skilja mig från den, försöker skapa ett avstånd som inte finns, grundat enbart på hur felaktigt du uppfattar mig. Det är förfärligt aggressivt.

Den vite studenten fortsätter med att lägga ut texter över vilket stort problem det vita manliga privilegiet är i USA och beskriver sina försök att komma till rätta med den och leva ett rättvist moraliskt liv. Ett utdrag ur vad den latinska studenten svarade:

Wowwwwwww, så du är ingen rasist eftersom du har en ”andra” latinsk familj, en andra! Vi behöver nog ta ett snack om hur man tar bruna vänner och familjer som gisslan och identifierar sig med PoC:s (Persons of Colors) för att undvika att räknas som rasister. Jag är glad att du förstått att du inte är latino, hur svårt var det? Tänkte du någonsin att du inte borde snacka eller använda spanska, eftersom du är vit? Hur svårt kan det vara att förstå att när en medlem av den latinska gemenskapen sätter ner foten och säger ifrån att lägg inte beslag på och gläns med vårt språk. Försvinn från min fotbollsplan (cancha).

Hade detta handlat om hederskultur, så borde den vite studenten inte ha tagit förolämpningen utan sökt upp den kvinnliga latino-studenten och gett henne en örfil (eller något sådant). Hade det handlat om en kulturkrock, om skilda referensramar, hade han kunnat skicka kvinnan ett privat mail och förklarat att i USA finns det miljoner av både vita och infödda spansktalande, så det är inte särskilt laddat, ingen markering att skriva futbol. Det som meningsutbytet illustrerar är något annat, framväxten av en offerkultur, där båda parter inte bara bejakar uppdelningen i förtryckare och offer utan också accepterar att det inte går att göra något åt.

Varför har jag då refererat denna lilla berättelse för bloggens läsare? Skälen är två. För det första ser vi att samma typ av offerkultur växer fram vid svenska universitet och högskolor. Och för det andra så är de medlemmar av den svenska makteliten som ivrar för att vi inte ska skilja mellan vi och dom efter sin tid. Är det något man ska göra bland dem som befinner sig vid den moraliska fronten, så är det just det, att hålla isär kulturerna. Längre från mångkultur kan man nog inte komma.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.