Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 47

Bloggläsare januari 2019

[image error]

Försök hitta någon av Robert Spencers böcker om Islam, till exempel den senaste ”The history of Jihad” på Adlibris. Jämför med Bokus.

***

Jag har i många år reflekterat över just bokförlagens och bokdistributörernas PK-mässiga och totalitära attityd till bokutgivningen. Här och var fångar man upp intressanta böcker, som helt enkelt inte finns översatta och utgivna i Sverige. I tidskriften Axess får jag en hel del input om internationell litteratur i jättespännande ämnen. Tyvärr hör jag inte till dem som obehindrat läser avancerad litteratur på engelska eller tyska.

I slutet av november upplevde jag en liten ”skakning på däck” hos distributörerna, tror det var Adlibris, med anledning av Lars Berns bok ”Den metabola pandemin”. Den första upplagan var slutsåld och jag skulle beställa flera exemplar för julklappar i familjen. Men den fanns inte tillgänglig.

Det var en mycket märklig information och annonsering om den boken – upplagan var slutsåld osv., precis som de gjorde med Sellners Identitär! Jag såg också i kommentarerna till Lars Berns blogg att det var flera som hade samma misstanke som jag, nämligen att man hade satt stopp för den distributionen. Men det ordnade upp sig. Har ingen aning om hur Lars Bern hanterade detta, men jag anar att någon form av insats gjordes. För ett tag sedan låg boken etta på Bokus i kategorin ”Medicin”.

Men var är ifrågasättandet och debatten om grindvakterna på bokförlag och hos distributörer? Den finns inte, inte ens i de alternativa spalterna. Är det inte nu dags att öppna den asken och låta anden flyga ut, så att luften blir rensad från censur och politisk återhållsamhet!

Jag tycker du åskådliggör situationen på ett belysande sätt genom att visa på hur Adlibris hanterar ”Identitär”. Men det är klart, det är nu fullt krig som pågår. Liberalismen skakar i sina grundvalar och drabbningen i kommande EU-val har redan nu sänt ut kraftig jordskalv. Har nyss läst en bok jag lånat på biblioteket här i Farsta ”Efter Europa”. Mycket intressant med ett fördjupat perspektiv på öststaternas historia och framför allt Centraleuropas förflutna. Och hur ska det gå för EU? Den finns på Bokus och fortfarande, får man säga, på Adlibris.

Nu erkänner de krafter som ständigt slaskar upp nydesignade tapeter att vi har haft en åsiktskorridor men hävdar fräckt att den är utplånad. Avsikten deras har, får vi säga, lyckats väl. De har förhindrat svenska medvetanden att förstå hur illa ställt det är. Det är en märkvärdig operation som bara pågår.

Möjligen har den ett bäst före datum, en kritisk massa som kommer att sätta stopp för den men jag fruktar att det blir en seg omvändelse, ett långsamt uppvaknande, någonting den desperata politiska makten skickligt kommer att skjuta framför sig och oss. Om vi får ett mer eller mindre väl organiserat väpnat motstånd så kommer naturligtvis suprematerna att hävda att denna militanta reaktion är själva problemet – de varnar oss ständigt för det – fastän det bara är en produkt av vansinnigt förd politik.

***

Det postmoderna projektet fortsätter med raserandet av landet. Gymnasielagen antagen av V, Mp och S samt med stöd av “Annie” verkar inte bli vad vi tänkt oss.  I ställe för gymnasiestudier säljer man narkotika på landets gator och torg. Intressant att Åsa Lindhagen, Stockholms förra socialborgarråd, såg det som en självklarhet att bekosta kost och logi för dessa “barn” med upp till 8-10 000 kr per dygn om så behövdes. Att en majoritet sedan inte visade sig vara “barn” intresserade nog henne knappast ett dugg. Hennes medieträning fungerade väl för i det korta avsnittet på 21 sekunder nämner hon ordet “barn” fyra gånger, vilket hon fått lära sig att göra. I den medieträning hon gått har hon fått lära sig att det gäller att “förmedla ett budskap” och i detta fall är budskapet att “barn alltid ska ges tak över huvud” oavsett kostnad.

Jag har under mycket lång tid saknat Ylva Johansson och undrar vart hon tagit vägen. När hon var som “hetast” fick vi veta att dom nyanlända besatt hög utbildning och skulle omgående valideras och föras in på snabbspår för att hjälpa oss bygga upp vår välfärd. Verkar som att dessa tongångar numera klingat av.

Expeditionsministären undertecknade FN:s Migrationsramverk den 10 december. Frågan tystades naturligtvis ned av våra medier (förutom de alternativa medierna och de som stöder “mörka krafter”). Löfven har tidigare sagt att expeditionsministären endast skall sköta “löpande ärenden” vilket det knappast kan röra sig om när man för all framtid binder upp landet genom internationella och statsrättsliga åtaganden.

***

Muslimer har inte kommit till västvärlden för att bli västeuropéer och kristna. Man har kommit till Europa för att få ett materiellt bättre liv och leva efter sin muslimska tro. Sharialagstiftningen befinner sig inte i närheten av de västeuropeiska traditionerna och vårt synsätt. Inte ens om man läser de äldsta lagkodifikationerna i Sverige, Alsnö stadga 1280 och sedan den uppsjö av landskapslagar som vi haft, är vi i närheten av sharialagarna. Imamen i Malmö avslutade en radiointervju för några år sedan med orden, ” vi är många, vi är här för att stanna och vi tänker inte ändra på oss”.

***

Det här skrev en bloggläsare i mars 2009, alltså för nästan tio år sedan. Det kunde lika gärna ha skrivits i dag:

Som liberal hade jag tidigare den åsikten att människor självklart ska ha rätt att fritt röra sig över klotet. Det är en naturlig ambition att försöka förbättra sitt och sin familjs liv. Jag såg nationalstaterna som något som hörde 1800-talet till och som successivt skulle upplösas. Men i och med de senaste decenniernas invandring av folk som kulturellt är mycket olika oss här i Norden har jag insett att det kan finnas gränser för hur stor denna influx kan vara innan det vi känner som Sverige helt ändrar karaktär. Vi står kanske inför en social och ekonomisk kollaps.

Det har varit en smärtsam insikt för mig. Min självbild som en god, tolerant och fördomsfri person har fått sig en allvarlig knäck, men jag är samtidigt realist. Om jag märker att kartan inte stämmer med verkligheten, då ändrar jag på kartan.

Man kan inte upprätthålla ett mångkulturellt samhälle i långa loppet. Det kommer alltid att skapas en dominerande kultur inom ett visst geografiskt område. Och om de olika grupperna ska samsas inom en nation tenderar staten att vara totalitär, annars är konflikter mellan de olika etniska grupperna legio. Det är något vi kan se runt om i hela världen. Nästan alla konflikter har en etnisk/kulturell/religiös komponent.

Generellt gäller att om nya människor kommer in i ett nytt område så kommer de antingen att så småningom assimileras eller så kommer de, om de är tillräckligt många, att bli den nya dominerande kulturen. Antingen så förekommer mångkultur bara under en övergångstid, eller så skapas ingen nationell samhörighet och spänningar och konflikter finns ständigt närvarande. Det finns grupper som genom århundradena bevarat sin särart. Men de har alltid isolerat sig från den dominerande kulturen och de har alltid fått betala ett pris för det – alltid socialt, men ofta även ekonomiskt.

Mångkulturen bör ses som ett globalt projekt – människor på geografiskt olika områden utvecklar en egen kultur. Det är, för mig i alla fall, mer intressant och spännande. Dessutom bygger den politiska idén om mångkultur på identitetspolitik, en persons identitet fastslås utifrån vilken etnisk grupp personen tillhör. Gruppen sätts i fokus, och man uppfattar att det är gruppen som har vissa skyddsvärda rättigheter, inte individen. Därav följer undantagsregler och särlagstiftningar. Det är förespråkarna för mångkultur som är de som verkligen delar upp folk i ”vi och dom”. Dessutom vill de att åtgärder och politik ska gå ut på att bevara dessa skillnader mellan olika grupper.

Mångkultur leder till ett segmenterat splittrat samhälle, där människor inte känner solidaritet med andra än dem som tillhör deras egen ”kulturella” grupp. Ett välfärdssamhälle av Sveriges modell är förmodligen omöjligt att upprätthålla i ett mångkulturellt samhälle där det saknas ett gemensamt socialt kitt. Många framhåller USA, Australien och Kanada som lyckade exempel på mångkultur. Om de kommer att bli det återstår att se. Men dessa länder har främst fungerat som så kallad ”melting pots”. Majoriteten av de invandrade har antagit en amerikansk eller australiensisk identitet i första hand, även om de varit stolta över sitt ursprung. Kanada har ju en långvarig historia med stridigheter mellan dem med franskt ursprung och den övriga engelsktalande gruppen. Just nu är Kanada i full färd med sitt mångkulturella projekt. Rättsapparaten har också fått upp ångan med åtal mot journalister som kritiserat politiken.

Yttrandefriheten är ett av de första offren när mångkulturen blir dogm. I ett samhälle där grundläggande värderingar går vitt isär utgör friheten att säga vad man tycker en källa till konflikter. Därav följer att statsmakten för att dämpa dessa konflikter använder rättsapparaten för att förbjuda vissa åsikter.

***

Ett annat makroekonomiskt problem är kommuner och landstings pensionsskulder. Hur det ligger till med statens pensioner känner jag inte till, men misstänker att även dessa betalas på löpande räkning. Det klarar vi av i dagsläget, men det är lätt att tänka sig vad som kommer att hända den dag vi får en djup lågkonjunktur med hög arbetslöshet, kryddat med att de tärande främlingarna ger sig på dem som betalar deras bidrag. Just det. Ger sig på, för att med våld tillskansa sig det de anser sig ha rätt till. Polisen kan inte ens i dagsläget mer än nödtorftigt upprätthålla ordningen. Hemvärnet tränar visserligen för en sådan situation, men är alldeles för få om hundratusen unga män från MENA-länderna bestämmer sig för att tiden är inne för ett maktövertagande.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Pär Holmgren, klimatdiktator

[image error]

I dag återkommer Rolf Oward som gästskribent på bloggen.

Demokrati och folkvilja är inget för klimathotstroende. En av de främsta företrädarna för den gruppen är den kände TV-meteorologen och koldioxidbekämparen Pär Holmgren. Numera lär han dock ha lämnat väderprognosfacket och kandiderar för MP i det kommandet EU-valet i maj. MP vill gärna framstå som ett parti utanför den klassiska vänster-höger-skalan. I verkligheten är det annorlunda. Där är vänsterslagsidan mycket märkbar.

Holmgren är en predikant som fått övernaturliga dimensioner och hans förhållande till demokrati kan i bästa fall beskrivas som problematiskt. Ett Holmgrencitat som gått som en löpeld i sociala medier den senaste tiden är från magasinet Neo för snart tio år sedan om att han skulle snabbt avskaffa alla val om han vore statsminister:

”Vi har liksom inte tid att hålla på och käbbla mellan partierna”.

Eftersom Pär Holmgren anser att demokratin ska avskaffas så att hans hotlära blir den allenarådande, har han uppenbarligen ett välutvecklat ego. Och vetenskaplig diskussion med kompetent folk vill han inte delta i. Människor med tro och övertygelse har alltid vållat stora skador.

När kommunismen till sist föll samman i samband med Sovjets sammanbrott, måste vänsterkrafterna hitta nya skäl till centralstyre och planekonomi. Här passar klimathotet perfekt in.

Vad det egentligen handlar om är makt i allmänhet och maktkoncentration i synnerhet. När kommunismen till sist föll samman i samband med Sovjets sammanbrott, måste vänsterkrafterna hitta nya skäl till centralstyre och planekonomi. Här passar klimathotet perfekt in; politikerna får argument för att ”för klimatets skull och planetens framtid” tillvälla sig mer makt. Och klimataktivism har blivit ett tungt vägande skäl för att koncentrera makt upp på FN-nivå. Genom att politisera klimatet har överheten verkligen fått ett verktyg för maktutövning.

Givetvis är detta en ytterst farlig väg, att bestämma utan att bry sig om vad folket tycker. När man som Holmgren inte accepterar demokratiska spelregler innebär det med logisk nödvändighet att man istället förordar ett totalitärt och centralstyrt samhälle utan yttrandefrihet där oliktänkande inte tillåts.

När det gäller spådomar om kommande väderhändelser har Holmgren, likt andra klimathotstroende, inte varit direkt lyckosam. Förmodligen skulle det vara mer framgångsrikt att köpa en Trisslott än att lyssna på honom. Ett axplock ur hans omfångsrika prognosförråd:

Sedan 2007 har han lovat snöfria vintrar i Norrland och uteblivet Vasalopp. Fel.
Han påstår att varmare klimat ökar frekvensen av orkaner och stormar. Fel – verkligheten är faktiskt den helt motsatta.
Han påstår att skördar minskat av värmen. Fel. FAO (Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation) redovisar den exakt motsatta effekten.
Han varnar för stigande havsnivåer på platser med tydlig landhöjning (!)

Vidare är Holmgren med som ”expert” i diverse klimatalarmistiska jippon, där ett av de värsta är en sammanslutning kallad Klimatkommunerna. Vi som vill se våra skattepengar gå till något vettigt och inte till plakatpolitiska godhetsmarkeringar har all anledning att känna oss mycket oroliga; vilka verkligt nödvändiga projekt och satsningar har fått stryka på foten?

Han är också anlitad som ”expert” (naturskadespecialist är den formella titeln) av Länsförsäkringar (LF), vilket bland annat innebär att bolaget inte längre tecknar försäkringar för strandnära nybyggen.

På senare tid har Holmgren inte varit lika offentligt aktiv och inte lika frekvent anlitad av alarmisterna. Det kan bero på att agronom Johan Rockström har tagit ledningen som Sveriges främste klimathotsförespråkare. Det syns också på att Holmgrens bolag Spridda Skurar AB inte går lika bra som förut (jodå, det går att tjäna hyfsat med pengar på att vara klimathotspredikant!). Det registrerades 2009 och omsatte redan första (förlängda) bokföringsåret 2,1 miljoner. Inte illa. Enligt Allabolag togs det året en miljon ut i lön, plus en utdelning på 127 000. Men omsättningen sjunker och senaste bokföringsåret (per sista augusti 2018) är omsättningen nere i 42 000. Holmgren har också ett annat bolag: Pärspektiv Förlag AB. Det registrerades 2012 och har som bäst omsatt ungefär en halv miljon. Så Holmgrens stjärna på klimathotshimlen kan vara i dalande.

Vad Holmgren säger är alltså att vi ska avskaffa demokratin eftersom folk tycker och gör fel. Kan det bli mer antidemokratiskt? Vi har således en elit som kan och en dum pöbel som intet begriper. Det är skälet till att folkstyret ska överges. För att återvända till Neo och det han sa 2009:

Jag fick en fråga för ett antal år sedan ”vad skulle du göra om du var statsminister?” Och då svarade jag att jag skulle snabbt avskaffa alla val. För att det jag ser framför mig nu, det är ungefär en lika stor utmaning som ett tredje världskrig.

Holmgren använder sålunda det påhittade klimathotet för att plädera för diktatur. Man kan säga att han därigenom bygger på den gröna traditionen – ”grön ideologi” – att med hjälp av förbud och lagar tillskapa och legitimera en stark global centralmakt och helt reglerade marknader. Som historiska hot- och skrämselexempel kan vi ta skogsdöden, ozonhålet och frågan om biologisk mångfald, där en av de mer ökända skrifterna är ”Brundtlandrapporten” från 1987 utgiven av Brundtlandkommissionen.

Enligt rapporten skulle livet i havet stegvis brytas ner på grund av ett allt tunnare ozonlager, som skulle ta död på fytoplankton och fiskyngel, vilket i sin tur skulle förstöra de näringskedjor som upprätthåller livet på jorden. Helt fel. På 30 år har inget märkts. (Källa: ”Miljømytene” av biologen Morten Jødal, sidorna 170-175 – en bra bok om allehanda miljömyter. På cirka 450 sidor behandlar han ozonhålet, fiskdöden, säldöden, ”klimatkatastrofen” och liknande andra av MSM upphaussade katastrofscenararier.)

Det var den svavelhaltiga nederbörden som var skälet till skogsdöden. Också det var helt fel. Skogen växte faktiskt bättre. (”Miljømytene”, sidorna79-85.)

När det gäller den biologiska mångfalden är Brundtlandrapporten att betrakta som ren skrämselpropaganda – det är rejäla domedagsprofetior man kommer med: arterna skulle försvinna i en aldrig skådad omfattning. Amazonas-skogarna skulle torka ut och dess arter dö ut. Skogarna i Kongo skulle vara borta år 2000 liksom korallreven i början på 2000-talet. Inte heller det stämmer. (”Miljømytene”, sidorna 87- 107.)

Så även på Brundtlandkommissionens tid använde man samma teknik med att blanda ihop alarmism, aktivism och överdrifter med ytterst små mängder av ofta förvrängda fakta, för att skapa ett hot som bara kan motverkas och hanteras centralt. Det viktiga är inte vetenskaplig stringens och accepterade fakta utan det gäller att skapa en kraftig hotbild – ett verkligt skräckscenario – som får såväl politiker som medier att agera megafon och tala sig varma för den kommande tvångsmakten, den gröna klimatdiktaturen.

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Adlibris censurerar

[image error]

I dag blir det ett annorlunda och rätt ilsket inlägg. Det torde inte ha undgått någon läsare av den här bloggen att jag låtit gett ut en svensk översättning av den österrikiske aktivisten Martin Sellners bok Identitär! Nu har den andre av oss tre översättare (om man räknar med korrekturläsaren, vilket man bör göra) satt svensk text till en video med Martin Sellner där han tar upp frågor om deislamisering och återvandring, men framför allt förklarar hur terrorattentatet i Strasbourg kunde ha undvikits:


https://morklaggning.files.wordpress.com/2019/01/attentatet-i-strasbourg-skulle-kunna-ha-förhindrats.mp4

Det finns två stora svenska bokhandlare på nätet. Störst tror jag Adlibris är, med Bokus som tvåa – dock är jag inte helt säker – Bokus kan vara störst efter förvärvet av Akademibokhandeln.

När bokhandlare köper in böcker från förlag betalar de ett så kallat F-pris, som ligger på ungefär 70 procent av utpriset i handeln. Emellertid, Adlibris ger sig själva en rabatt på ytterligare 20 procent, i varje fall från småförlagen. Bokus betalar F-pris, precis som alla andra boklådor. Adlibris har också ett system där de beställer in tio böcker åt gången men inte betalar för några andra böcker än de som säljs. Detta ger dem ytterligare en liten fördel gentemot sina konkurrenter. Såvitt jag kan se är emellertid deras priser inte lägre än Bokus, vilket betyder att deras vinster är större – på förlagens bekostnad.

Detta är emellertid inte anledningen till att jag tar upp Adlibris på bloggen utan skälet är att de – för första gången för en av Debattförlagets böcker – inte tagit in några ex. av Identitär! Länge hade de med både den tyska och den svenska utgåvan på sin hemsida, bara det att den svenska utgåvan angavs som tillfälligt slut förlaget, vilket var felaktigt. Nedan återges den ”mailväxling” jag haft med Adlibris:

28 september 2018

Tack för beställningen (av en annan bok)

När ska ni beställa Martin Sellners ”Identitär!” som på er hemsida felaktigt anges som ”tillfälligt slut”?

Hälsningar

Karl-Olov Arnstberg

Debattförlaget

Svar samma dag från Evelina på Adlbris Inköp: ”Din andra fråga kollar jag upp”.

Något svar kommer aldrig.

5 oktober 2018

Beträffande Sellner Identitär!

Har ännu inte fått något svar på varför Adlibris felaktigt annonserar att den inte går att beställa.

Hälsningar

Karl-Olov Arnstberg

Svar från Adlibris: tystnad

13 oktober 2018

Betr. Martin Sellner Identitär! så säljer ni den tyska versionen men anger den svenska som tillfälligt slut, vilket är felaktigt. Den finns till salu, Jag har påpekat det tidigare två gånger men inte fått något svar och heller ingen rättelse. Kan ni vara hyggliga och korrigera detta tack.

Bästa hälsningar

Karl-Olov Arnstberg

Debattförlaget

Svar från Adlibris: tystnad

29 oktober 2018

Hej

Jag driver ett litet förlag, Debattförlaget. Vi har gett ut Martin Sellner Identitär!

Ni har den med i ert utbud men det anges att den är tillfälligt slut. Jag har vid tre tillfällen kontaktat Inköp per mail för att få rättelse, utan resultat.

Boken finns till salu, den är inte ”tillfälligt slut”.

Var hyggliga korrigera detta och låt mig få veta att detta är gjort/kommer att göras

Bästa hälsningar

Karl-Olov Arnstberg

Debattförlaget

Svar från Adlibris: tystnad

12 november 2018

Sedan undrar jag fortfarande varför ni inte beställer Martin Sellner Identitär! utan felaktigt anger att den ej finns till salu trots att ni annonserat ut den. Inte heller får jag någon förklaring. Om ni har ”dödskallemärkt” denna bok så låt mig få veta det, plus varför. Läs den gärna, det är en mycket bra bok som visar hur ungdomar i Österrike gör motstånd typ Greenpeace mot makthavare som för landet mot alltmer totalitärt Europa. Samma process har vi i Sverige.

Bästa hälsningar

Karl-Olov Arnstberg

Debattförlaget

Svar från Adlibris: tystnad

4 december 2018

Och Sellners Identitär?

Fortsatt tystnad? (Vägen mot det totalitära samhället)

Det är väl ingen på Adlibris som läst eller ens bläddrat i den – en faktiskt inte särskilt kontroversiell bok. Bara något som ni fått för er.

Ni säljer förresten den tyska upplagan, även om den är illa annonserad.

Hälsningar

KOA

Svar från Adlibris: tystnad

14 december 2018

Hej,

Uppriktigt och heligt arg. Ni vägrar svara på varför ni anger Martin Sellners Identitär! som slut från förlaget. Om ni inte vill sälja boken, som jag starkt betvivlar att någon på Adlibris läst, är det er sak. Ni väljer självklart vilka böcker ni vill sälja och inte sälja. Men när ni felaktigt anger att boken är slut från förlaget så lurar ni också folk som annars skulle ha köpt boken från exempelvis Bokus. Dessutom vägrar ni att ge någon förklaring till mig.

Jag har ett kundregister på cirka femtusen bokköpare. Jag funderar på att skicka ut information till dem om Adlibris agerande.

Adlibris agerande är skamligt. Ni borde förstå något så elementärt som att man inte ska ljuga för sina kunder.

Karl-Olov Arnstberg

Svar från Adlibris: tystnad

Nu är den felaktiga annonseringen bortplockad. Varken den tyska eller den svenska versionen kan köpas på Adlibris. Jag håller inte för otroligt att Adlibris hanterat andra böcker på samma eller liknande sätt. Vill du ge en censurerande och gentemot förlagen rätt oschysst nätbokhandlare en berättigad snyting så sprid det här blogginlägget på Fejan och andra lämpliga kanaler. Finns det andra bokförläggare/böcker som hanterats på samma sätt av Adlibris, skicka mig ett mail och berätta: koa@arnstberg.se

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Orden som bedrar oss

[image error]

På 1970-talet fanns i USA en rörelse som attraherade många amerikaner. Ledaren lovade frihet, jämlikhet, alla människors lika värde, socialism och antirasism. I Sverige skulle de vackra orden kunna stå för vänsterpartister, socialdemokrater och, om man undantar ”socialism”, också för miljöpartiet och liberalerna. I USA var de ledord för sekten Folkets tempel som skapades och drevs av den mycket karismatiske Jim Jones. Den 18 november 1978 övertalade han sammanlagt 909 sektmedlemmar att ta livet av sig själva och sina barn. Jim Jones dog också, även om det inte är klarlagt om han tog gift eller blev skjuten. Fem av dem som befann sig i Jonestown i Guyana överlevde.

Jag lyfter fram detta exempel som en påminnelse om att vackra ord ofta är något helt annat än verklighet. Ord är bedrägliga, det är verkligheten som gäller. Att avtäcka den verklighet som döljer sig bakom de vackra orden, det är yttrandefrihetens viktigaste uppgift.

Ord är bedrägliga, det är verkligheten som gäller. Att avtäcka den verklighet som döljer sig bakom de vackra orden, det är yttrandefrihetens viktigaste uppgift.

I en tidigare text tog jag upp begreppet inkludering, att det inte längre räcker med att integrera invandrarna utan att de ska inkluderas. Även om politiker och opinionsbildare är märkvärdigt tåliga när det gäller att gång på gång säga samma sak, finns det en gräns för hur länge ord tål att slitas på. Utan att någon riktigt vet hur det kan ske så samordnat, byter de efter en tid ut sina gamla halta käpphästar mot nya.

Negrer blir svarta och färgade, som om inte neger betydde just svart och färgade är vi väl allihopa. Zigenare blir romer trots att det blir helt fel för många i den gruppen. I Finland kallar de sig ofta för ”mustalaiset”, något som är helt omöjligt i Sverige, eftersom ”musta” betyder svart. Vithet, vilket brukar associeras till ljus och något positivt, kan också bli negativt. Vitt är förtryckarnas och rasisternas färg. Mera: Vi som tvivlar på att klimatförändringarna leder till jordens undergång kallas för klimatförnekare trots att ingen kan tala om hur det går till att förneka klimatet. Mera rätt vore det om vi kallades för klimatdomedagsförnekare, bara det att då skulle strålkastarljuset hamna på kritikerna och vanligt folk skulle börja undra om vi som har kollat vad som finns bakom kulisserna kanske har rätt.

Som om det inte var tillräckligt förvirrande med dessa ordvrängerier kompletterar politiker med tvärtomspråk. Islam blir fredens religion, homosexuella par beskrivs föredömligt medan det traditionella äktenskapet sätts ifråga. När kvinnor och minoritetsmedlemmar gör något bra ska de hyllas men när det inte går så bra för dem, är det vita män som bär skulden och ska kritiseras. Egentligen handlar det inte alls om att kvinnor är bättre än män, att svarta är bättre än vita etc. utan tvärtomspråket är bara ett redskap för att förstöra etablerade värden – murstenar i det västerländska samhället som kristendomen, kärnfamiljen och manligt ledarskap. Och i denna mångfaldsiverns tider: Det är inte mångfald som är poängen med mångfald utan det sönderfall som blir resultatet.

Nå, inkludering, det är väl ett varmt och välkomnande begrepp? Det pussar dig i örat och säger ”du får vara med oss”. Vi delar inte in människor i ”vi och dom” utan hos oss får alla vara med, ingen får vara utanför. Vi är inkluderande!

De som vill inkludera, de vill att vi alla ska mysa tillsammans och, om andan faller på – det gör den säkert – dansar vi hoppsasteg tillsammans mot framtiden. Nå, inte alla förstås. Jag har inte hört att homo- och transsexuella bör inkluderas – kanske för att det kan missuppfattas. Vi vill ju inte att de ska bli som alla vi andra utan vi måste respektera deras särart. Nej, det är invandrarna som ska inkluderas. Men inte heller de ska bli som vi. Inte precis. De ska liksom kunna fortsätta att vara det som de var förut, men vi ska ändå vara tillsammans, eftersom vi har ju alla lika värde. Det självmotsägande projektet skulle kunna sammanfattas med slagordet ”Vi gillar olika”, underförstått att om du inte gillar olika, så är du inte som vi och då får du inte vara med oss.

Fattar du? Jasså inte? Jamen, då byter vi ut frågetecknet mot två utropstecken så att det blir ett lite hotfullt imperativ: Fattar du!!

Tänk efter, varför bemöter vi varandra olika? Svaret är rätt platt men av avgörande betydelse: Vi bemöter varandra olika därför att vi är olika. Män behandlar exempelvis kvinnor och andra män olika, det vill säga de inkluderar inte utan de diskriminerar. Det är inte bara ett fritt val utan det ligger i våra gener. Hela vår existens är uppbyggd kring att vi är olika. Det är ju exempelvis hyggligt av kvinnorna om de tolererar oss män – det är ungefär vad tidsandan uppmanar dem att göra – men det skulle vara rent absurt om de inkluderade oss: ”Vi tänker behandla er som kvinnor, därför att alla människor ska behandlas likadant”. Det finns visst män som tackar ja till en sådan inbjudan, som axlar rollen av feminister. Inte jag.

Varför ska alla vi människor, som är olika i tusen och ett avseenden, foga in oss i att tänka och handla lika? Vi är inte bara män och kvinnor, vi är barn, vuxna, gamla, skruttiga, atleter, glada, lessna, korta, långa, håriga, skalliga, doktorer och förstagluttare, ryssar, väg-och-vatteningenjörer, rörmokare, indianer, amerikaner, mördare, våldtäktsoffer ….

Det är också starka krafter som styr oss. Födelse, liv, död, kärlek, hat, familj, vänner, gemenskap, Gud, det goda, det vackra och det sanna. Sorgen och glädjen. Dessa komponenter, de samhällen vi bygger upp och de kulturer som vi bejakar – de är på gott och ont det riktiga livet. Det inkluderande livet har helt andra referenser. Det handlar om värdegrund, om konsumtionsideal, om hur man ska förhålla sig till makten, om byråkratiska och administrativa rutiner, om lojalitet mot överheten, om bejakande av de krav som makten riktar mot oss. Med andra ord, det finns en underliggande maktens agenda som bestämmer hur världen och tillvaron ska förstås, liksom vad som får talas om och vad som är förbjudet att avhandla. Vi ska slipas av mot varandra. Det lilla åtskiljande som blir kvar – exempelvis att en är blond och en rödhårig – det är sådana olikheter som är försumbara i vårt samspel med varandra.

Att inkludera är att kräva lika behandling. Vänsterliberaler anser att samhällets fördelar bör vara lika tillgängliga för alla, men bara i den utsträckning det passar samman med teknik, marknader och byråkratisk övervakning och kontroll. Här lurar en gravad hund! Minns förra århundradets hårda totalitära regimer. Nazisterna prövade att bli av med olikheterna genom folkmord. Judar och romer passade inte in i deras vision av en arisk värld. Alltså skickades de till koncentrationslägren. Kommunisterna förnekade den sociala skiktningen. De som inte avrättades hamnade i Gulag. Maoisterna gjorde sitt bästa för att utrota intellektuella i kulturrevolutionen. De var klassfiender. De som inte kunde inkluderas måste exkluderas. Att vilja inkludera är samma tankefigur, omformad för vår egen tid. Än så länge är huggtänderna väl dolda.

För en totalitär stat är den mänskliga variationen ett hot. Människor ska vara lika och tänka lika, det gör dem lättmanövrerade. När människor tänker som makten vill, då sätter de sig inte på tvären. Det är värdegrundens ideal och det är inkluderingens dolda agenda – dold också för dem som förespråkar inkludering. Som det med en sorgsen formulering hette i ett mail jag fick:

Du kan inte förändra människor som inte vill bli påverkade. De är delar av någonting som de inte har koll på. De präglas ju av strömningarna i samtiden, av rådande dogmer, och kan eller vill inte se utanför den tankefiguren, särskilt eftersom det inte finns några kortsiktiga fördelar med att göra detta. Så har det väl alltid varit med folkmajoriteten.

Det finns en passande beteckning som brukar tillskrivas Lenin, en av förra seklets värsta folkmördare. Någon månad efter han kommit till makten genom oktoberrevolutionen 1917 anordnade han det första fria valet i rysk historia. Bolsjevikerna förlorade. Då upprättade Lenin proletariatets diktatur, skrotade tryckfriheten och förbjöd både arvs- och strejkrätten. Han bildade tjekan, sin hemliga polis som begick 50.000 mord på sex veckor. Den beteckning som Lenin påstås ha myntat för dem som drogs med och agerade mot sina intressen var: Nyttiga idioter. Så se upp med de begrepp som överheten styr oss med. De är som isberg. Den riktigt farliga delen ligger dold under ytan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den nya åsiktskorridoren

[image error]

Den 19:e november i år förklarade DN:s ledarskribent Erik Helmerson att ”Åsiktskorridoren är stängd, igenspikad och jämnad med marken. Man får tack och lov säga i princip vad man vill i det här landet. Det är hög tid att inse det.” Argumenteringen är minst sagt kuriös, för att inte säga prillig. Den i Paris bosatte konstkritikern Sinziana Ravini hade ”med stort obehag” läst Klanen, en antologi utgiven av Timbro och redigerad av Per Brinkemo och Johan Lundberg. Hon ansåg i sin postkolonialt kodade recension i Aftonbladet att det var en kulturrasistisk bok och att den tjänade ”nationalistiska och främlingsfientliga krafter”. Ravini fick emellertid inte de applåder som hon hade förväntat sig och det som fick Erik Helmersson att påstå att åsiktskorridoren var jämnad med marken var att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gick emot sin egen recensent. Att en kulturredaktör inte är solidarisk med sina medarbetare eller åtminstone håller tyst om det de skrivit inte faller kulturchefen på läppen är exceptionellt, påstod Helmerson. Åsa Linderborg skrev:

Det är typiskt att det är Timbro som ger ut Klanen. Det är borgerlighetens intellektuella som intresserar sig för de tistlar som samtiden odlar medan vänstern nervöst hukar. Vänstern undviker alla frågor som kan gynna Sverigedemokraterna. Vänstern räds också repressionen på den egna barrikaden, det gäller att hålla sig till manus. Men här finns något värre: Den nya vänstern saknar svar i de värderingskonflikter som är oundvikliga i expansiva – mångerfarna – samhällen. 

För att hålla fast vid påståendet om den igenspikade åsiktskorridoren kan jag undra vilket land Erik Helmerson skriver om. Det är inte samma land som jag lever i. Och en av kommentatorerna, Bjarne Däcker, skriver: ”Åsiktskorridoren är stängd, igenspikad och jämnad med marken. Om så väl vore. Fast den har kanske fått sig en pytteliten törn,”

Bilden av en korridor där de som säger det rätta och det goda går i armkrok, medan vi som genom en annan syn på massinvandring, feminism och genustrams samt klimathotet, visat oss vara onda och därför inte får vistas där, är träffande, men som alla metaforer har den en begränsad giltighet. Behåller vi bilden av en åsiktskorridor, så går det med lite god vilja att konstatera att den ändrat utseende, men ingalunda på något avgörande sätt. Den har släppt in ett antal ”färska” debattörer, som Ann Heberlein, Alice Teodorescu, Ivar Arpi och Dan Korn, men ett antal av de tidigare kritikerna som Merit Wager, Tino Sanandaji och Paulina Neuding har knappast fått mera utrymme. Papperstidningen Nya Tider och nättidningar som Samhällsnytt och Fria Tider är lika giftstämplade som tidigare. Till detta kan läggas att några av oss som var tidigt vakna och under PK-virusets inkubationstid hade tillgång till den offentliga scenen, som jag själv, Gunnar Sandelin och sedermera Patrik Engellau och absolut inte får visa oss i korridoren. För oss gäller nätet, där några av oss förmodligen har en läsekrets som i storlek kan tävla med PK-pressens ledarskribenter. Rentav ännu mer förbjudna att vistas i åsiktskorridoren är ett antal förstklassiga journalister som Marika Formgren, Ingrid Carlqvist och pseudonymen Julia Caesar, före detta DN-journalist. De är lika portade som tidigare.

Behåller vi bilden av en åsiktskorridor för det ständigt föränderliga offentliga rummet är det mer rättvisande att påstå att vi fått en åsiktskorridor vers. 2. än att den jämnats med marken. Några katter har släppts in bland hermelinerna, med ständig risk för att bli uteslutna, om det visar sig att de inte klarar att föra sig efter hermelinernas spelregler. Den viktigaste av dessa regler är att de rör sig i ett ständigt presens. De debatterar och kommenterar, men utan historiska rötter. De visar inte att det finns tolkningsbara processer och mönster som lett fram till det pågående haveriet. Inte heller drar de ut trådarna och försöker berätta för sina läsare hur Sverige kommer att se ut om ett par decennier. Kommer vi alls att ha kvar välfärdssamhället? Kommer medelklassen att vara mer eller mindre utraderad? Kommer vi att få leva med kravaller som liknar ett inbördeskrig, av det slag som Frankrike just nu genomlever? Kommer kriminaliteten att anta sådana proportioner att folk som bor på landsbygden och inte har möjlighet att få samhällets skydd, skapar egna beväpnade medborgargarden? Kommer vi att få ”gated communities”? Kommer muslimer att styra Sverige? Kommer svenskarna att bli en åldrad och därmed maktlös minoritet, eftersom svenskarna inte föder tillräckligt många barn?

När jag läser dessa nya debattörer som blivit insläppta i den nya åsiktskorridoren, kan jag bara konstatera att de mestadels är rätt triviala. De befinner sig kunskapsmässigt där exempelvis Gunnar Sandelin och jag befann oss för sex år sedan, när vi på mitt lilla förlag gav ut den första delen av ”Invandring och mörkläggning”. Det här kunskapsglappet beror på att om de nya MSM-godkända kritikerna skulle läsa och citera den första generationen av intellektuella, som konstaterade att ”det här går ju åt helvete” och därefter gått vidare i sina analyser och tolkningar av det gåtfulla pågående västerländska självmordet, skulle dörrarna till den nya åsiktskorridoren stängas.

Något fritt skrivande för dem som vistas i denna nya åsiktskorridor är det således inte tal om. Inga andra än de som redan befinner sig där, eller skulle kunna göra det, får åberopas. Vi som skriver utan att ängsligt snegla på PK-poliserna är lika fritt villebråd som tidigare. För oss gäller fortfarande de lika fula (som osanna) epiteten.

Ett andra kännetecken för den nya åsiktskorridoren är än mer obehagligt och skrämmande, nämligen att det i offentligheten dyker upp opinionsbildare som förespråkar ett totalitärt styrelseskick. Tre namn sticker ut när detta skrivs. Det första är den förre TV-meteorologen Pär Holmgren som tillsammans med demokratiminister Alice Bah Kuhnke är Miljöpartiets toppnamn som välavlönade kandidater till EU-parlamentet. Pär Holmgren är en klimatalarmist av första rangen och tillhör dem som är förvissad om att domedagen är nära. Det är bakgrunden till att han vill ha en världsregering och sagt att som statsminister skulle han avskaffa alla val. Jag misstänker att det är ett uttalande som han fått äta upp, men det har inte lett till att han tvingats bort från den offentliga scenen. Inte ens statsrådet Kuhnke har tagit avstånd. Pär Holmgren tillhör dem som i likhet med andra av de klimatreligiösa domedagsprofeterna undviker att möta skeptiker i en öppen debatt. Jacob Nordangård, en kulturgeograf som i sin doktorsavhandling frilagt klimatalarmismens historia och politiska bakgrund, skriver på sajten Pharos:

Att i en demokrati gå utöver vad som är politiskt möjligt, är detsamma som att sätta demokratin ur spel. Alternativet är diktatur. Många, som är engagerade i klimatdebatten, tycks villiga att acceptera diktatur. I de flesta fall gör de detta med goda intentioner – att rädda planeten. Men hur säkra kan vi vara på att den behöver räddas? Det är väl känt att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.

Näste man till rakning är filosofen Torbjörn Tännsjö som i en kulturartikel i Dagens Nyheter i slutet av november tycker att vi, på grund av klimatkrisen, ska avskaffa nationerna och upprätta en global despoti. Också han påstår att alternativet är att jorden går under:

Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över. Demokratin får komma sedan, i form av ett långsiktigt reformprojekt, ungefär som demokratin etablerats inom existerande icke demokratiska nationalstater.

Blir Torbjörn Tännsjö nersparkad från ”the moral highground”? Knappast. En av de få som emellanåt försiktigt prövar om det går att öppna ett fönster till åsiktskorridoren är journalisten Johan Hakelius, som den här gången är lite tydligare än han har för vana:

… när en etablerad akademiker faktiskt föreslår att demokratin avskaffas, världen över, genom ”en kupp, ett slags existentiellt språng”, höjs inte ett ögonbryn. Det beror förstås på att Torbjörn Tännsjö ägnar sig åt rätt undergångsvision och rätt sorts totalitära dröm: klimatdespoterna som ska rädda världen. Han är inte ensam. Längtan efter den globala klimatdiktaturen har rullats ut i mondäna kretsar de senaste tre-fyra åren.

För tio femton år sedan blev jag emellanåt intervjuad i Sveriges Radios söndagsprogram ”Godmorgon världen”. Oftast skedde det på initiativ av SR-journalisten Lena Bejerot. Nu är det länge sedan hon hörde av sig. Hur som helst, en söndag i början på december i år hade journalisten och författaren Göran Rosenberg en utläggning i ”God morgon världen” där han menade att det var yttrandefriheten som gjorde Förintelsen möjlig. Ord kan döda och såra, ord fungerar som vapen. Därför måste yttrandefriheten begränsas. Johan Ahlenius skriver på bloggen ”Det goda samhället”:

Skulle en begränsning av yttrandefrihet verkligen ha stoppat Förintelsen, eller för den delen de sovjetiska strafflägren eller Maos kulturrevolution? Att lasta yttrandefriheten för historiens större illdåd är svårt och kräver rätt långsökta resonemang. Snarare har de nog begåtts av regimer där yttrandefriheten varit satt på undantag.

För de flesta svenskar är demokrati något självklart, något som vi inte riskerar att mista så länge vi har allmänna val vart fjärde år. Så är det inte. Det finns ungefär 170 länder i världen (beroende på hur man räknar). Inte fler än 25 av dem är ”äkta” demokratier. Av de resterande är ungefär hälften halvdemokratier och dit är Sverige på väg. Diktaturerna och de totalitära samhällena svarar för den andra hälften och är således närmare tre gånger fler än de demokratiska staterna. Den slutsats vi bör dra av detta är att det är svårt att skapa demokratier och det är svårt att behålla dem. Globalt sett är demokrati ett styrelseskick i minoritet. Eftersom det i västvärlden knappast råder delade meningar om att demokrati är det bästa eller som Churchill hävdade, det minst dåliga, styrelseskicket, behöver vi ledare som begriper detta. Det har vi inte i Sverige. Våra politiker är skickliga när det gäller maktkamp men, för att kalla en spade för en spade, lågutbildade och inkompetenta när det gäller att bevaka folkets intressen. Detsamma gäller för journalister och opinionsbildare. Till detta ska föras att den svenska offentligheten är starkt vänsterideologiskt marinerad – vilket är en av orsakerna till att Sverige står i en klass för sig när det gäller oförmågan att förhindra den massinvandring som nu föröder landet.

Att makteliten inte har folkets förtroende trots den ständiga och massiva indoktrineringen från medierna, visas av att Sverigedemokraterna växer och, när detta skrivs, är Sveriges näst största parti. Därtill kan man lägga att de är det enda riksdagsparti som har en folkrörelse bakom sig. Detta har de inte uppnått genom egna förtjänster utan, vilket nog en majoritet av svenska folket förstått, därför att de utgör det enda politiska alternativet till övriga riksdagspartier, som driver välfärdsstaten mot sin undergång. Sverigedemokraterna skälls för att vara odemokratiska därför att de inte hyllar doktrinen om alla människors lika värde. Vår statsminister kallar dem för högerextrema, vilket i sak är en felaktig benämning eftersom de inte på något sätt antytt att de vill ha något annat styrelseskick än demokrati. På sakliga grunder och på fullt allvar vill jag, trots att jag inte tillhör SDs fanklubb, hävda att de är riksdagens mest demokratiska parti. Demokrati är nämligen inte att ha ”rätt” åsikter, det som Marika Formgren döpte till värdegrundsdemokrati, utan att som politiker företräda folkets intressen. Och, med särskild adress till Göran Rosenberg: för att folket ska klara att orientera sig i det politiska landskapet är yttrandefriheten nödvändig. Den är demokratins viktigaste förutsättning.

Får sverigedemokrater vistas i den nya åsiktskorridoren? Javisst! Men inte i rollen som oemotsagda opinionsbildare. De släpps emellanåt in därför att de goda och rättrogna behöver några att mobba och förakta. Så mycket för deras ”lika-värde-doktrin”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare december 2018

[image error]

Alternativ för Sverige och Sverigedemokraterna har svikit, med referens till deras lama kritik och i stort sett tystnad när det gäller FNs ”Global Compact”. Sverige har inget parti i klass med till exempel Alternative für Deutschland (AfD), som har många mycket starka kort/personer. Debatterna i Bundestag är intressanta. AfD sätter fingret på fakta och problem och föreslår lösningar. Resten av ledamöterna är med få undantag antingen inte närvarande eller skriker och buar när en AfD-politiker har ordet. Det är ett under att de flesta fortfarande röstar fram dessa skrikande/oärliga/fega pajaser. Man skulle kunna skratta om inte konsekvenserna vore så tragiska.

***

Det är en detalj i ditt blogginlägg ”Pengar som inte finns” som jag undrar om den inte är förenklad. Det är på slutet, där du skriver att kontrollen över pengarna numera ligger hos bankerna och det är till dem som stater vänder sig när de behöver pengar. Svenska staten lånar helst från sin egen centralbank. Riksgälden ger ut obligationer som Riksbanken köper. Riksgälden får kontanter som staten sen spenderar. Riksbankens balansomslutning ökar och den får ränteintäkterna. Men Riksbankens intäkter går tillbaka in i staten efter bankens egna kostnader. Så staten borde kunna anses ha i princip gratis pengar. Problemet uppstår när omvärlden tappar förtroende för landets ekonomi och ratar valutan. Jämför gärna med USA där staten har enorma ofinansierade åtaganden och Federal Reserve har en gigantisk balansomslutning. Detta utan att marknadernas aktörer har tappat förtroendet för dollarn.

I övrigt håller jag helt med dig om bankernas ägares mycket undanskymda men helt avgörande roll för världens fortsatta utveckling. Du har också förstått skapandet av pengar, något som mycket få förstår. Pengar skapas och förstörs varje dag i bankernas balansräkningar. Penningmängden ändras varje dag i samband med att bankerna stänger sina böcker för kvällen.

Relationen mellan ökningen av hushållens skulder och den ekonomiska aktiviteten, alltså BNP, går också att vidareutveckla. Nya lån skapar nya pengar vilket leder till ökad rikedom och konsumtion. Penningmängden växer. Det är troligen ökningen av hushållens skulder som dragit det tunga lasset av tillväxten det senaste decenniet. Det bäddar för en rejäl sättning av tillväxten när hushållens efterfrågan på nya lån klingar av.

Men just det har ingenting med specifikt invandring att göra. Så länge invandringen kan finansieras med skatter sker (bara) en omfördelning av köpkraft från ursprungsbefolkningen till nysvenskarna. Men om staten behöver börja låna för att finansiera sina utgifter är det illa. Då är Sverige på samma sluttande plan som Grekland var för 10 – 15 år sedan. Det slutar med att medelklassen raderas ut. Jag har länge sagt att statsskuldens eventuella ökning är kanariefågeln i gruvan. Den dagen den passerar 50 – 60 procent av BNP med momentum, bör man redan ha lämnat detta arma land bakom sig. Generellt är vi nog överens om att invandringen i Sverige idag är en ekonomisk katastrof vars effekter vi bara sett början av.

***

I Stockholm gick polisen ut och förklarade att man inte skulle utreda bedrägerier på 5-10 000 kr. Det blev ett ramaskri. Obegripligt, eftersom de inte utredde dessa bedrägerier tidigare heller. Polisen har balanser på tusentals ärenden. Men får polisen in ett ärende där en kvinna i ett kommentatorsfält på exempelvis Facebook skrivit “muslimjävel” ska polisen enligt direktiven göra husrannsakan och beslagtaga hennes datorer, mobiler med mera och undersöka dessa. Samtidigt förekommer det att polisen utan att göra ett dugg direktavskriver åldringsbrott, när exempelvis någon åldring fått besök och blivit lurad eller bestulen. Detta sker på centralt håll, åtskilliga mil från brottsplatsen, och utan att den som gör det har en aning om vad som skett eller vad som finns att utreda. Och om man får information om att en varg skjutits kan det föranleda oerhörda insatser inom polisen. Man kan aktivera trettio fyrtio poliser, arrangera telefonavlyssning etc. Inte många brott som det läggs ned den energin på. Förmodligen är det för att brotten begås av män på landsbygden med, som man tycker, en usel värdegrund.

***

Har funderat över varför jag blir så ini helvete förbannad på vissa företeelser men inte andra, av allt vi människor hittar på. Brott mot äldre kan få mig att gå i spinn och fullständigt kasta humanistiska ideal som förbud mot dödsstraff överbord. Det gäller också fiskare som skär fenorna av hajar, tjuvskyttar som dödar elefanter och noshörningar för betarna/hornen, marodörer som fångar in, föder upp och torterar vilda djur att uppträda inför betalande publik. Så finns det de som gör mig illamående. Exempelvis chefredaktörer som Charlotta Friborg, nu hög chef på SVT, som på Östgötakorren förbjöd Marika Formgren att skriva ledarstick om feminism och invandring samtidigt som hon etiketterar sig som en äkta vän av yttrandefrihet och demokrati och, förmodar jag, i likhet med DNs Peter Wolodarski, hyllar journalistik som är ”sann och relevant ”. Illa till ligger också partiledare för små borgerliga partier som tror att de rider spärr mot fascismen genom att bojkotta de som motsätter sig omsorgsinvandringen – Sveriges överlägset dyraste form av irreversibla, politiska misstag.

***

Inte lätt här i USA där man har så många delkulturer: Indianer, svarta, muslimer, katoliker. judar, latinos, skandinaver och blandningar av desamma.  Alla gillar USA men inte alltid varandra. Det ar ofta ett fasligt bråk mellan dem.

***

Det brann av för mig i somras då jag läste i lokaltidningen om Rockströms “medicin” för att rädda världen från “undergång”: – “Höj bensinpriset 5 spänn”… (Om 10-12 år når vi visst någon “point of no return”, där undergången, uppvärmningen, genererar sig själv, om vi inte tvärbromsar koldioxidutsläppen blixtsnabbt).

Nu är han tydligen i farten igen, säger svågern: Rockström har med sin “medicin” – ”höj bensinpriset 5 spänn litern” – idiotförklarat sig själv. Markkontakt har han då rakt inte. Har han rätt är den enda tänkbara medicinen att höja bensinpriset till minst tusen kronor per liter (om det räcker) och ställa om industrin till tillverkning av hästredskap, omedelbart! Tvångsavla fler hästar på samtliga tillgängliga ston – globalt! Återgå till hushållningen à la 1700-talet för inom tio år måste allt kolväte vara utfasat. Med ett undantag, använd kvarvarande kolväte till framställning av konstgödsel (kväve), annars kommer miljarder människor att svälta ihjäl inom något år. Städer måste utrymmas, i stil med Pol Pot. Människor måste tvingas bosätta sig nära råvarorna, då transporter blir svindyra, för att inte säga omöjliga, det vill säga “levande landsbygd” på riktigt! Inte som Centerns och Miljöpartiets flum. Morgondusch? Tja, ett julbad i en trätunna kanske vissa familjer i framtiden skulle kunna kosta på sig inför varje jul. I turordning, i samma vatten – givetvis!

***

En bloggläsare kommenterar brottsrubriceringen Oaktsam våldtäkt: ”Man blir fullständigt perplex! Är det ett smaklöst skämt eller ett feltryck? Nej, det är allvar. Kan vi förvänta en kommande: Ömsint grov misshandel?”

Jag skickar kommentaren vidare till en jurist som svarar: ”Om du vara visste vilka akademiska tankeexcesser den nya lagen leder till skulle du bli ännu mera förvånad! Det handlar om mannen (det kan ju undantagsvis vara en kvinna eller ett homoförhållande) och att analysera varje moment av akten. Man kan då tänkas komma fram till att mannen i ett visst läge borde ha förvissat sig om att kvinnan inte frivilligt velat medverka till det som sker och således är oaktsam. Han kan därmed dömas. Antag att ett samlag inleds med att båda är med frivilligt på kramar och kyssar. Härefter övergår man till att gemensamt ta av varandra kläderna. Om nu kvinnan av någon anledning inte vill medverka till den fortsatta utvecklingen, men inte tydligt ger uttryck för detta kan mannen dömas, om han inte försäkrat sig om att hon deltagit frivilligt. I det läget kan han inte fria sig genom att säga att han ”trodde” utan han borde har förvissat sig om att hon velat.

***

I “Stormakten” tågas det på mot moraset. Idag kom en dom från Migrationsöverdomstolen som fastslog att en åttaåring som kommit till Sverige med en släktning, enligt Europakonventionen och Barnkonventionen har rätt till familjeåterförening med sina föräldrar och släkt som befinner sig i Syrien.

***

Jag och fler med mig har fått en inbjudan från min arbetsgivare till en träff i Sthlm som handlade om hur vi “går vidare efter Me Too”. Att sexuella trakasserier skulle vara ett problem eller förekomma i åklagarväsendet vet alla inte är sant men förmodligen är det en puzzelbit i den ideologiska omformningen av alla anställda.

***

Talade nyss med en polis som arbetar med narkotikabrott i Söderhamn. Han hade tidigare jobbat i Sthlm och var väl bekant med förhållandena där. Han uppgav att det i Söderhamn och andra orter i länet fanns obegränsade mängder narkotika. Vad han tyckte var värst var den förortsmentalitet som han märkte hade krupit in bland busarna, i detta fall afghaner, marockaner med mera, även här. En hel del ensamkommande säljer även narkotika på Staffansgymnasiet. Framtiden är ljus även för oss hälsingar.

***

Lyssnade på Hamid Zafar, en rektor i Biskopsgården i Göteborg. Vad som mest fastnade hos mig var att, enligt honom, de mest högljudda ”mångkulturisterna” var de som levde mest segregerat. Han nämnde Södermalm i Sthlm och Majorna i Göteborg. Här är segregationen som störst samtidigt som talet om ”allas lika värde” ljuder högst. Han menade också att när våra ”nyanlända” väl kommit in i Sverige var intresset för dessa minimalt utan det handlade mest om att utåt sett framställa sig om ”flyktingvänliga” och ”inkluderande”. Vidare reagerade han på att man i många fall i Sverige gör allt för att undertrycka den svenska kulturen, som han tyckte förde oerhört mycket gott med sig. Han ansåg att de muslimer som flyttat till Sverige avsagt sig mycket av islam bara genom sin flytt och att något behov av utrop inte fanns. Hyckleri, sa han, vilket man kan skriva under på. Vad han således pekar på är att invandringen egentligen bara är ett projekt i raden för att rasera ett sedan lång tid fungerande samhälle och ersätta dem med något annat. De som hyllar mångkultur är inte alls intresserade att själva deltaga i projektet. Vetenskapliga undersökningar i svenska bostadsområden visar att ”tip off”-effekten inträder redan vid 4-5 procents inflyttning av invandrare. Då flyr medelklassen.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Pengar som inte finns

[image error]

De första mynten präglades i silver och guld under antiken. Metallinnehållet bestämde värdet och så fungerade det under mer än tvåtusen år. Värdet gav ägarna full kontroll och i orostider grävde de ofta ner pengarna. Det är därför det har hittats så många silverskatter i Gotlands jordar. Det blev svårare att gräva ner sina tillgångar under stormaktstiden. Ett svenskt tiodalermynt i koppar från 1644, världens största mynt någonsin, vägde 19,7 kg.

Sveriges Riksbank grundades 1660 och är den äldsta av världens riksbanker som fortfarande finns. De gav ut världens första banksedel, som alltså är en svensk uppfinning. Staten garanterade att sedlarna gick att växla in i motsvarande guldvärde, den så kallade guldmyntfoten. Så fungerade det fram till 1931, då depressionen fick Sverige att överge guldmyntfoten och istället garantera penningvärdet mot en ”korg” av andra valutor.

I juli 1944 slöt andra världskrigets segermakter ett fördrag om en internationell valutaordning. Det döptes till Bretton Woods efter den bergsby i den amerikanska delstaten New Hampshire där det skapades. Systemet avsåg att förhindra en repris av den kaotiska utveckling som under 1920- och 30-talen hade lett till häftiga nationella försvarsreaktioner, protektionism och slutligen till andra världskriget. De länder som anslöt till systemet accepterade för sina valutor en fast paritet gentemot dollarn och USA:s centralbank garanterade att lösa in dollar mot guld. Valutahandeln ställdes under statlig uppsikt och i de flesta länderna krävde växling och utförsel av stora belopp myndigheternas godkännande.

I en ny bok med den lockande titeln ”Moneyland: Why thieves and crooks now rule the world & how to take it back” (Profile books) berättar journalisten Oliver Bullough om hur Bretton Woodssystemet började korrumperas redan på 1960-talet. Bankiren Sigmund Warburg, ägare till londonbanken S G Warburg & Co, lät sina medarbetare leta rätt på kryphålen i regelverket. 1962 utfärdade de den första dollarobligationen som inte kontrollerades av USA:s centralbank, det som senare blev känt som eurobonds. Frilansskribenten Gunnar Wiman ger en utmärkt redogörelse i en understreckare i Svenska dagbladet 13:e december i år. Han skriver bland annat om hur ”Moneyland” hittar sin struktur och hur den moderna offshoreindustrin med skatteflykt och penningtvätt skapas på kanalöarna och gamla engelska kronkolonier som Caymanöarna:

Globaliseringen har gjort kapitalet transnationellt medan lagarna förblivit nationella, denna asymmetri utgör, enligt Bullough, motorn i den globala ”kleptoekonomin”. Detta förhållande gör också denna brottslighet nästintill oåtkomlig, /…/ De illegitima kapital som varje år förs ut från Afrika beräknas uppgå till tre gånger det samlade biståndet till kontinenten; varje år förskingras cirka 27 biljoner kronor från utvecklingsländer; av Rysslands samlade förmögenhet estimeras 50 procent vara placerad utomlands. /…/ Så länge korruptionen grasserar kommer flyktingströmmarna att växa och terrororganisationer ha en säker rekryteringsbas av bittra unga män. Den institutionaliserade korruptionen eroderar demokrati och rättsstat över hela världen, i synnerhet som kleptokratier behöver en auktoritär regims beskydd. Och det kapital som ackumuleras i Moneyland används för att köpa inflytande och påverka den politiska utvecklingen i demokratiska länder. 

För att hålla sig till den reguljära ekonomin blev Bretton Woods med sin nationella kontroll av världens ekonomiska flöden så småningom en bromskloss för den våldsamt expanderande industrin och de stora bankerna. 1970 upphörde USA, Västtyskland, Kanada och Schweiz därför att kontrollera kapitalrörelserna. Resultatet blev en finansmarknad där aktörerna värderade de olika valutorna efter investeringsmöjligheterna. Systemet med fasta växelkurser bröt samman. Alla länder som ännu höll fast vid kontroller utsattes samtidigt för press, eftersom deras industrier hindrades från tillgång till utländskt kapital till låg ränta.

För att ta kontroll över kapitalet skapade de styrande inom EG 1988 en inre europeisk marknad med ett fritt ekonomiskt flöde. Vid genomförandet av detta ”det största avregleringsprogrammet i den ekonomiska historien”, som EG-kommissionären Peter Schmidt formulerade det, släppte efter två år även Frankrike och Italien penning- och kapitalflödet fritt, medan Spanien och Portugal väntade till 1992.

Finansgurun George Soros såg i september 1992 möjligheten att sätta in den slutliga dödsstöten mot systemet med fasta växelkurser. Han satsade miljardbelopp på att det brittiska pundet och den italienska liran skulle devalveras. Bank of England och Banca d’Italia kunde inte förhindra kursfallet trots att de i försvaret satte in nästan alla sina reserver i dollar och D-mark. Båda regeringarna tvingades till slut lämna det ekonomiskt fördelaktiga Europeiska Monetära Systemet (EMS) med dess fasta växelkurser. För att undgå samma öde tillgrep Sverige och Irland en yttersta nödåtgärd, räntorna på 500 respektive 300 procent, vilket spekulanterna helt korrekt tolkade som ett svaghetstecken. Det höll i tre dagar, varefter Sverige tvingades släppa sin valuta fri. Den föll direkt med ungefär 25 procent. Kostnad: sisådär 150 miljarder kronor. I november återgick Sverige till en normal räntenivå och devalverade kronan med 9%. I februari följde Irland efter med en devalvering om 10%.

George Soros tjänade ett antal miljarder dollar men det viktigaste var att en ny politisk klass tog plats på den finansiella världsscenen, globala aktörer som på börserna, i bankernas och försäkringsbolagens tradingrooms, i investerings- och pensionsfonder styr en strid ström av investeringskapital. I dag beslutar de om hela nationers väl och ve – i stort sett bortom all nationalstatlig kontroll. När det gäller de globala penningströmmarna sitter politikerna på läktaren.

De flesta bland oss ser nog en bank som ett ställe där folk sätter in sina besparingar, varefter banken lånar ut från dessa och gör sin vinst på skillnaden mellan in- och utlåningsränta. Den bilden är numera vilseledande. Banker är inte längre mellanhänder utan de skapar pengarna i samma sekund som nya lån beviljas. Detta leder till att medborgarna får mer pengar att handla för, men dessa skapas utan några som helst garantier för sitt värde. Det liknar det som av ekonomer kallas för helikopterpengar, som betyder att ett lands ekonomi, åtminstone i teorin, kan förbättras om man släpper ut pengar från en helikopter. Medborgarna kommer att använda dessa pengar från himlen för sin konsumtion och det mår både handelsmän och landet bra av. Ett annat ord som jag stött på i sammanhanget är tryckpressfinansierad valuta.

Ser vi till hur det fungerar internationellt så behöver det internationella banksystemet inte heller äga de pengar som de öser in i invandringsindustrin. De skapar dessa efter behov. Problemet är om de öser in för mycket pengar, då uppstår bubblor. Om dessa pengar förbrukas av invandrarna, blir inflödet inget problem. Dessutom, trots att invandrare har lägre sysselsättning och lägre löner, vitaliserar de genom sin konsumtion Sveriges ekonomi.

De som investerar i invandringen får pengar till detta genom lån från bankerna och investerar gör alla de olika företag som sedan får betalt av staten via de bidragsförsörjda invandrarnas konsumtion, bostäder, utbildning etc. Varje invandrad individ representerar således en summa pengar som egentligen inte finns. Den statliga och kommunala arbetsstyrka som engageras för att hantera invandringen betalas med skattepengar. Dessa skatter har inkommit från företag som betalat sina anställda löner. Dessa företag har också lånat pengar i bankerna för att kunna bedriva sina verksamheter. Även där kan invandringen ses driva fram pengar ur ingenting. 

Förenklat blir bilden således att varje invandrad individ framkallar en summa pengar. Detta kan vara förklaringen till det egendomliga påståendet att invandringen är lönsam, trots att mängden invandrare som försörjs via bidrag är skrämmande hög. Det hindrar nämligen inte att mängden pengar i rörelse i den svenska ekonomin fungerar stimulerande.

Men i bakgrunden lurar det monster som ger energi åt systemet, nämligen bankernas ägare. Europas och världens stater blir alltmer skuldsatta och som till exempel förre statsministern Göran Persson alldeles på egen hand kom fram till är ”den som är satt i skuld är icke fri”. Skulder kan knäcka vem som helst, också stater.

I en studie som den globala konsultfirman McKinsey gjort (de har kontor också i Sverige, både i Stockholm och Göteborg) konstaterades i februari år 2015 att Europas skuldberg växer. Studien är ovanlig i sitt slag, eftersom den inte bara tar med staternas utan även hushållens, företagens och finanssektorns skulder. I Sverige har de totala skulderna sedan EU-inträdet ökat med 50 procent – långt efter krisande euroländer som Grekland, som mer än fördubblat sina skulder. Den största ökningen av skuldsättning i Sverige står företagen för, näst högst för de 20 länder som finns med i undersökningen. De svenska hushållens och finanssektorns skuldsättning har ökat näst mest i Europa.

Frågan blir då varför svenskarnas skulder växer, om invandrarna är så lönsamma. Svaret är att det som gör ett land som Sverige rikt eller fattigt är hur stor del av befolkningen som arbetar. Det fångas väl med beteckningarna ”närande och tärande”. Det största problemet på den svenska arbetsmarknaden är hur lågutbildade, och då särskilt lågutbildade utrikesfödda, ska komma i sysselsättning. Nationalekonomen Lars Calmfors och fem andra forskare gav hösten 2018 ut boken ”Hur ska fler komma in på arbetsmarknaden?” på Dialogos förlag.

Där får man veta inte bara det vi tidigare visste, att sysselsättningsgapet mellan svenskar och invandrare är större än i andra OECD-länder, utan också att läget är värre än politikerna rapporterat, i synnerhet för kvinnor om man ser till statistiken för fasta heltidsjobb. Av kvinnor födda i Afrika som varit i landet i upp till fem år, har bara tre procent fast heltidsjobb. Bland dem som varit i Sverige upp till tio år är siffran tio procent. För män är motsvarande siffror 13 respektive 26 procent.

Med ett längre perspektiv så har Sverige 16 år efter att nykomlingarna kommunplacerats bara lyckats ordna arbete åt 63 % av de nyanlända. Det är inte troligt att övriga 37 % någonsin kommer att få ett arbete. De tvingas leva på bistånd fram till sin ofinansierade pension. I sammanhanget bör man inte glömma att staten har en synnerligen generös definition på arbete. Statistiska centralbyrån räknar en person som arbetande om han eller hon minst arbetar en timme per vecka, ett arbete som kan vara finansierat med lönebidrag.

Kontrollen över pengarna ligger numera hos bankerna. Det är till dem som stater vänder sig när de behöver pengar, dels för att klara ”oförutsedda utgifter” dels för att öka tillväxten och på så sätt inte bara upprätthålla medborgarnas välstånd utan också minska beroendet av bankerna. Tyvärr verkar det som om det senare receptet inte riktigt fungerar. Många länder har försatt sig i en situation med ständigt stigande skuldsättning, utan att det leder till att tillväxten tar fart. I Sverige stod BNP stilla mellan åren 2007 och 2012. Under samma period steg enligt Statistiska Centralbyrån de totala skulderna från 429 procent av BNP till 490 procent.

Det kan ju vara så att bankernas enda idé med det växande skuldberget är att bli rikare och rikare. Det kanske inte spelar dem någon roll att risken växer för att de inte får tillbaka sina pengar, eftersom det inte handlar om ”riktiga pengar”? Eller finns det en helt annan agenda? Det som händer är ju att Sverige i en snabbare takt än politikerna vill erkänna fyller på och byter ut en högproduktiv och samhällslojal befolkning mot en lågproduktiv som inte kan förväntas ha nationens bästa som målsättning. Med särskild adress till alla som ogillar konspirationsteorier: Varför gör dom det?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

The Workfare State

[image error]

För drygt ett år sedan visade det sig i den så kallade Paradisläckan att Svensk Näringslivs dåvarande ordförande Leif Östling skatteplanerat och stoppat undan en del av sin förmögenhet i bolag i Luxemburg och på Malta. När han intervjuades av en SVT-reporter om detta, sa han att han betalade skatt för 1000 personer men ställde också den retoriska frågan ”Vad fan får jag /…/ Inte mycket. Det är ju bara köer, köer …”. Att han därefter inte kunde sitta kvar som ordförande för Svenskt Näringsliv är inte förvånande. Särskilt var socialdemokraterna upprörda. Stefan Löfven sa sig vara ”storligen förvånad” och socialminister Annika Strandhäll twittrade att det var ”Skamlöst mot lärare, sjuksköterskor, poliser och undersköterskor som ser till att landet funkar när du tjänar pengar.”

Vad inte bara Östling utan medborgarna får för pengarna var en totalt förbjuden fråga, trots att den var högst berättigad. Sverige har i dag ett av världens högsta skattetryck. Dessutom har vår ”starka” stat varit synnerligen kreativ när det gäller att hitta kompletterande sätt att pungslå medborgarna på.

Ett av världens högsta skattetryck borde leda till en av världens bäst fungerande och mest generösa välfärdsstat. Så är emellertid inte fallet. Antalet fattigpensionärer växer. Försvaret och polismakten är underdimensionerade och vad som kanske är mest anmärkningsvärt är, att eftersom landet sedan millennieskiftet tagit emot cirka två miljoner nya invånare, är sjukvården underdimensionerad och skolväsendet i uselt skick. Bostäder i de tre största städerna betingar fantasisummor, vilket också det delvis beror på invandringen. Antalet bidragsförsörjda överstiger vad landets skattebetalare på sikt mäktar med. Som en konsekvens är kombinationen höga skatter och retirerande välfärd extrem, i synnerhet för landets urbana befolkning. Frågan som Leif Östling ställde är relevant inte bara för de rika och superrika. Mer preciserat: Vilken välfärd ger staten i retur för sitt extremt höga skatteuttag?

En annan extrem utgör den landsbygd som mer eller mindre berövats sin infrastruktur. Vägar i allt sämre skick och i praktiken måste man ha bil för att kunna leva på svensk landsbygd – något som inte hindrar regeringen från att hårdbeskatta bensinen och göra det dyrt och skamligt att köra de billigare och tåligare dieselbilarna. När detta skrivs har Sverige Europas dyraste diesel. Att bostäderna på landsbygden är lika billiga som de är dyra i exempelvis Stockholm, är inte ett hälso- utan ett sjukdomstecken.

Faktiskt är det svårt att på rak arm säga något som fungerar riktigt bra i Sverige, med avseende på välfärden. Det är därför djupt egendomligt att inte skatterna relaterades till välfärd och seglade upp som en av de hetaste frågorna i valet. Tvärtom flaggade socialdemokrater, miljö- och vänsterpartister för att skatterna nog måste höjas för att ”rädda välfärden”. Och inget av de övriga riksdagspartierna ens så mycket som snuddade vid att vi kanske skulle kunna pröva en annan samhällsmodell. Det motsäger inte att frågan är högst relevant: Finns det någon annan samhällsmodell än det välfärdssamhälle som samtliga riksdagspartier hyllar?

Den libertarianska samhällsmodellen är den vanligaste av de alternativ som diskuteras på nätet, och också bland en del moderater. Ett annat ord är ”nattväktarstaten”, det vill säga en stat som istället för att ta ansvar för medborgarnas liv från vaggan till graven, så lite som möjligt lägger sig i deras liv. Argumentet är i första hand att välfärdsstaten har nåtts vägs ände. Den är för dyr och klarar inte konkurrensen i en alltmer globaliserad värld. Att Sverige, från att ha kört ner i välfärdsdiket skulle växla och köra över i det andra diket, är emellertid föga troligt. Välfärdsstaten må vara en koloss på lerfötter men havererar den finns inte den libertarianska staten som någon ”Plan B”, utan det som väntar kommer antagligen mer att likna Greklands haveri.

Men inte då heller kommer våra makthavare och opinionsbildare att drabbas av ”eftertankens kranka blekhet” utan det som vi får är en ny ”normalitet”. Människan är ett vanedjur som anpassar sig efter givna förhållanden. Det finns inget idealsamhälle, ingen slutstation i den meningen att gör vi inga misstag, klarar vi att bygga oss ett paradis redan på jorden. Den amerikanske diplomaten Francis Fukyama trodde att vi var färdiga när han för kvartssekel sedan skrev sin också till svenska översatta ”Historiens slut och den sista människan”. Han påstod att Västerlandets fria marknadsekonomi och liberala demokratiska samhälle är överlägset alla andra samhällssystem. Det utgör därför slutet på människans långa historiska väg mot den bästa samhällsformen.

Med förnuftet som lins kanske han har rätt, men det hindrar inte att världsherraväldet nu glider över till den kinesiska diktaturen, som lyckats införa marknadsekonomi utan att samtidigt demokratiseras. I det väldiga och inte ens till namnet demokratiska landet har kommunistpartiet sjösatt ett individuellt belöningssystem som sänder kalla kårar längs ryggraden. Ola Wong har beskrivit det i Svenska Dagbladet och Håkan Boström i Göteborgsposten.

Det handlar om ett socialt belönings- och bestraffningssystem där varje medborgare tilldelas ett digitalt konto med startsumman 1000 poäng. Sköter de sig, konsumerar rätt och umgås med rätt människor får de pluspoäng. Den som inte betalar sina räkningar i tid, går mot rött ljus, umgås med fel personer eller är kritiska mot regimen får minuspoäng. Höga pluspoäng betyder en mängd förmåner, rabatter och resemöjligheter. Målet är att forma den totalt lydiga och därmed också lyckliga (?) människan. Det digitala kontot styr till och med medlemskapet i olika dejtingsajter och tanken är att koppla det till miljontals gatukameror med ansiktsigenkänning. Pekingregimen kallar systemet för ”harmoniskt”. Håkan Boström skriver:

Tydligare kan knappast totalitär kontroll gestalta sig. Målet är att alla ska omfattas av modellen om två år. Och motståndet är svagt. De flesta vill se sig själva som skötsamma medborgare som gynnas av poängsystemet. Kontrollen säljs in som trygghetsskapande, tillväxtfrämjande och rättvis. /…/ Människorna ska förmås kontrollera sig själva och sina grannar så som systemet önskar. Det är maktens önskedröm och mänsklighetens mardröm. En mardröm som just nu tar konkret form i Kina medan vi tittar åt ett annat håll.

Kina skrämmer och jag frågar om Sverige med sin värdegrundsdemokrati är på väg åt samma håll. Europa, USA, Kanada? Det finns ett släktskap med Kina i den meningen att västerländska politiker skiftat fokus. Istället för att skapa goda samhällen åt sina invånare blir de allt mer angelägna om att hålla medborgarna i korta tyglar. Nationalstaten, medborgarnas ojämförligt mest värdefulla ägodel, dumpas och globalismen växer sig allt starkare, trots att demokrati och globalism inte ryms på samma politiska spelplan. I klartext: den som är globalist kan inte samtidigt vara demokrat.

Löfven är uttalad globalist, vår ärkebiskop likaså. Angela Merkel naturligtvis, Frankrikes Macron, påven också. Uppräkningen kan göras rätt lång. Antiglobalister och nationalistiska statsmän, som Ungerns Viktor Orbán, befinner sig i onåd bland EU:s ledarskikt, trots att han har sitt folks stöd i en utsträckning som andra europeiska ledare bara kan drömma om.

Alla dessa dystra framtidsbilder! Nu ska jag vara positiv och ägna resten av den här krönikan åt Singapore, ett land med ett samhällsideal som de kallar för The Workfare State. Det lilla tätbefolkade ösamhället Singapore har, efter att de 1965 mer eller mindre blev utkastade ur den malajiska federationen, gjort vad jag ser som världens mest imponerande välståndsresa. Detta trots att landet saknar naturresurser och har ett geopolitiskt mycket känsligt läge. I dag har Singapore Asiens högsta levnadsstandard. Mätt med BNP är landet det tredje rikaste i världen. I hög utsträckning är detta en politisk ledares förtjänst, Lee Kuan Yew, landets premiärminister åren 1959 till 1990. Bland annat är han pappa till den välfärdspolitik som kallas för Workfare. Enkelt uttryckt belönar staten de skötsamma medborgare som arbetar hårt, satsar på sina barns utbildning, själva vill vidareutbilda sig och är beredda att spara, vilket singaporianerna gör främst i form av bostäder och för sin pension. Singapore har mer än något annat land ett meritokratiskt ideal och satsar på en utbildning som ligger så långt som det är möjligt från den svenska flumskolan. Med andra ord ett stenhårt kunskapideal. För att hålla samman den etniskt kinesiska majoriteten med malajer och tamilska indier, har inte bara alla samma möjligheter utan också ett gemensamt och etniskt neutralt språk: engelskan – också det som ett resultat av den förda politiken. Lee Kuan Yews politiska parti People’s Action Party (PAP) har varit sina konkurrenter så totalt överlägset, att omvärlden lite surt påstått att Singapore inte har någon riktigt väl fungerande demokrati.

Dessutom har Singapores politiska ledare förstått något som västvärldens politiker har haft märkvärdigt svårt att ta till sig, nämligen att jämlikhet inte bör eftersträvas på så sätt att politiken begränsar eliten och i synnerhet inte genom att i jämlikhetens namn hålla tillbaka de goda innovatörerna och entreprenörerna. Politiska ledare måste klara att skilja mellan politiskt förnuft och avundsjuka. Alltsedan Lee Kuan Yew´s dagar är Singapores politiska ledare mycket misstänksamma mot västvärldens fixering vid allas lika värde.

Emellanåt pekas det ut att denna lilla önation har världens högst betalde premiärminister. Också andra politiska ledare är mycket välbetalda. Det kan förklaras med att PAP handplockar sina politiker och väljer då personer som lika gärna kunde ha varit, och ibland också är, ledare för världsledande företag. Jämför med Sveriges valda politiker, som är helt otänkbara på ledande poster inom näringslivet. Inte bara för att få dessa utan för att kunna behålla dem, har Singapores politiker kommersiellt konkurrenskraftiga löner. Det leder också till att Singapore inte har drabbats av korruption, något som plågar merparten av världens nationer.

Resultatet: en okorrumperad och politiskt stabil liten nation utan etniska slitningar och med välutbildade supersolidariska medborgare, som dessutom har engelskan som gemensamt språk. Det är kvaliteter som placerat Singapore i första rummet för de flesta av världens stora företag, när de etablerat sig i det folkrika Asien.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Kartan gäller – inte verkligheten

[image error]

I dag är Rolf Oward gästskribent

Skilda världar var en tv-serie som visades i slutet på 1990-talet och ett par år in på 2000-talet. Vad har den för relevans för oss idag? Egentligen inte mycket, förutom titeln. Den leder osökt tankarna till den uppdelning av omvärldsbeskrivningen som kännetecknar dagens medielandskap i Sverige med PK-medier i det ena hörnet och alternativa medier i det andra – verkligen två helt skilda världar.

Sveriges främsta företrädare för PK- och Potemkinjournalistiken – DN (Wolodarski) och AB (Lindberg) – har det inte lätt. De vill så gärna upprätthålla bilden av Det perfekta landet. Tyvärr (för dem) krackelerar det allt hårdare i fasaden. Man lappar och lappar i åsiktskorridoren, men det läcker och läckorna blir allt större.

Inte ens SVT (Svensk Vänster Television), du vet de som är fria från oberoende, klarar av att hålla emot när verkligheten stormar in. Visst, man försöker tappert i sedvanlig ordning att hårdvinkla, frisera och mörklägga, men har en gång verkligheten fått fäste finns ingen återvändo. Det finns ingen back- eller ångerknapp att trycka på.

I PK-mediernas värld heter det om landets ekonomi att ”Sverige går som tåget” och att ”Ekonomin är urstark, som en Tesla”. Verkligheten är en helt annan. Det är inte fråga om en Tesla, inte ens med motorstopp, utan om en sönderrostad Trabant.

Så myten om den ”urstarka” svenska ekonomin är en välspridd bild som omhuldas bara av PK-medierna. Liksom mycket annat från det hållet stämmer det inte alls. I verklighetens Sverige har BNP/capita sjunkit och det märkbart. Tillväxten i BNP/capita är faktiskt den lägsta av alla 28 länderna i EU. Inte så mycket att skryta med:

[image error]

En uppenbar förklaring till att Sverige har så låg tillväxt per person är givetvis att vi blivit fler och att de nyanlända inte bidrar särskilt mycket till BNP. Då är det ofrånkomligt att BNP/capita sjunker. Min gissning är att Sverige kommer att ligga kvar på sistaplatsen, kanske till och med sjunka ytterligare, med tanke på att a) fler ska komma till landet och b) integrationen/assimileringen fungerar så uselt.

Med tanke på att sämre konjunkturer är i antågande är det extra bedrägligt att skönmåla läget på det sätt som PK-medierna gör. Och det rör sig inte om små volymer som förväntas komma till Sverige. Enligt Migrationsverkets egen prognos för 2019-2021 rör det sig om runt 300 000, och Migrationsverket brukar sällan överdriva sina antaganden. Vad detta får för effekt på BNP/capita är inte svårt att räkna ut.

Under högkonjunktur får länder med högt skattetryck – som Sverige – in stora intäkter. När ekonomin vänder och lågkonjunkturen kommer, gäller det omvända sambandet, dvs intäkterna minskar samtidigt som utbetalningarna av bidrag från de sociala systemen går i taket. Vad händer i det läget med Sveriges redan överbelastade välfärdssystem?

En annan populär bild är att Sverige är rikt. En gedigen – och omskakande – beskrivning av det egentligen läget är den fattigdomsrapport som Stadsmissionen årligen publicerar.

Rapporten visar på ett ”välfärdssamhälle i förfall”, som man kallar det. Visst finns de sociala skyddsnäten, men maskorna i dem är numera väldigt stora och många ramlar igenom. Socialtjänstens försörjningsstöd räcker inte och det är till och med så illa att många av landets socialtjänster av resursbrist hänvisar till Stadsmissionen när det gäller grundläggande behov (som kläder och mat). Kort sagt är bilden av Sverige som ett land där alla har egen bostad och inte behöver gå hungriga ”en chimär”.

Att de allmänna skyddssystemen inte räcker till framgår också av att mer än 50 procent av Stadsmissionernas insatser går till dem som redan får ekonomiskt stöd från de systemen, tillskott som är otillräckliga.

Sedan finns gruppen som har arbete men som inte får den egna ekonomin att gå ihop, en grupp som kallas för ”De ohjälpta medborgarna”. (”The Working Poor” på engelska.) De överlever inte utan stöd utifrån. I rapporten skriver man att ”den välfärd så många av oss räknar med skall fånga upp oss om vi faller är inte vad den varit. Systemet krackelerar och om vi inte agerar nu riskerar många människor att fara illa.”

Och antalet utsatta växer i takt med de tilltagande försämringarna, så det vackra talet om att alla medborgare garanteras sociala rättigheter är just det. Vackert tal. Inget annat.

Man kan fråga sig varför fattigdomen växer trots världens högsta skattetryck.

Ett tredje exempel. Som bekant var psykologprofessorn Jordan Peterson nyligen på besök i Sverige. Bland annat var han med i programmet Skavlan. Man kan lugnt säga att det var en märklig upplevelse att ta se den fullständiga krocken mellan Annie Lööfs utopisk-naiva världsbild och verkligheten. Och motviljan hos henne att ta in andra synpunkter – fakta – var så hårdkodad att det blev tvärstopp och en rejäl mental låsning; det var mycket bisarrt att ta del av ordväxlingen mellan henne och Petersen, som en absurd pjäs av Ionesco, där Petersons evidensbaserade forskning bemöttes med ett lakoniskt ”I don’t agree”.

Så även i Petersonfallet är verkligheten satt på undantag till förmån för en konstruerad världsbild fylld av åsikter men ytterst sällan av fakta och kunskap. Det är sålunda mycket viktigt att tycka något, men inte nödvändigtvis att kunna något. Min postmoderna PK-sanning är ”I don’t agree”, och den är värd (minst) lika mycket som din faktabaserade.

Med tanke på att det är bilden av Sverige – inte det verkliga Sverige – som är det centrala för DN och AB, ser vi att de PK-organen sedan ett okänt antal år tillbaka envetet genomför profileringskampanjer. Det gäller att sälja in bilden av Det perfekta landet, landet utan problem, till allmogen. Men kampanjerna har stött på problem, inte minst på grund av att allmogen själv ser skillnaden mellan den verkliga verkligheten och den av DN och AB konstruerade och önskade. Det blir en rejäl kollision. Sedan har det tillkommit informationskällor (läs: alternativa medier) som inte bedriver kampanjer utan som istället osminkat berättar hur det är. Krockverkan blir då ännu större.

Eftersom den konstruerade bilden inte får störas, har motdraget (hittills) från PK-mediernas sida varit att smutskasta, brunsmeta och demonisera alla som inte är med i profileringsarbetet. Det var måhända ett framgångsrikt recept till en början, men med tanke på det sjunkande förtroendet för PK-medier i allmänhet verkar det inte längre vara en framkomlig väg.

Givetvis vinner verkligheten till slut. Det går inte att hålla emot hur länge som helst, inte ens för DN och AB. Bildspelet kommer att vittra sönder. Vi som är otåliga, som jag, tycker att det tar alldeles för lång tid för verkligheten att slå igenom, men vi får trösta oss med att vi vinner – även om det går väl långsamt.

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det som väntar Sverige

[image error]

Det finns tre scenarier för Sveriges framtid. Den knäsatta bilden är att ”flyktinginvandringen” just nu ställer höga krav på välfärdssamhället, men att vi självklart kommer att klara av dessa krav. Också i framtiden måste landet ta emot ett stort antal invandrare, eftersom världen ser ut som den gör. Migrationsverket rapporterar att vi får räkna med 100.000 nya invandrare per år, vilket betyder att Sveriges befolkning växer med en miljon under en tioårsperiod. Centerpartiet tycker inte det är tillräckligt utan vill förhandla med socialdemokraterna om en generösare anhöriginvandring.

Alla som bejakar den här bilden tror att tiden verkar för mångkulturen. Rasismen besegras och även om det tar tid så kommer svenskarna att acceptera landets nya medborgare och kulturer, med all den rikedom det för med sig i form av mat, traditioner, artisteri etc. Sverige föryngras och allt fler arbetar och försörjer sig själva. Invandringen blir på sikt lönsam för så brukar det ju vara. Den moraliska stormakten Sverige gör också världen till en bättre plats. Sverige behöver världen och världen behöver Sverige.

Det finns tre begrepp som är särskilt relevanta för att få det mångkulturella samhället att fungera. Det första är tolerans. Majoritetsbefolkningen uppmanas att inte vara fientliga gentemot nykomlingar. Visst är de annorlunda men i ett tolerant samhälle måste folk få vara lite olika, eller hur? Tolerans är ett begrepp som tillhör vardagsspråket. Det är ett entydigt positivt begrepp. Ingen gillar intoleranta människor. Tolerans är ett begrepp som uppmanar medborgarna till samlevnadsfrid. Det andra begreppet är integration, som hämtats från samhällsvetenskapen, vanligast förekommande är det inom sociologin. Integration är ett begrepp som beskriver en process, egentligen varken bra eller dålig. I det politiska språket har integration blivit till något eftersträvansvärt och viktigt: Invandrare måste integreras i det svenska samhället. I annat fall fungerar ju inte mångkulturen. Det tredje begreppet är inkludering, en term som har kommit att altmer ersätta det hårt slitna integrationsbegreppet. Det sägs att vi måste vara inkluderande. Vi måste med andra ord inte bara vara välkomnande utan också innesluta nykomlingarna i vår gemenskap. Det får inte finnas något ”vi och dom” utan bara ett ”vi”. Inkludering är ett begrepp som står för krav som sträcker sig mycket längre än att man bara är ”tolerant”. Samtidigt är det lika starkt positivt. Att utesluta människor, det är lika fult som att vara intolerant.

En majoritet av Sveriges invånare tror på det här framtidsscenariot. De får sin samhällsinformation enbart via teve, radio och press.

Det andra scenariot är att välfärdssamhället går under. Det sker gradvis och vi befinner oss redan i haveriets första fas. Som Malcom Kyeyune skriver i en ledare i Göteborgsposten verkar det här tåget fortsätta att skena in i den bergvägg som redan går att skåda vid horisonten.

Först när kraschen är klar kan våra modiga konduktörer föreslå att det kanske var så att tåget slagit in på fel väg. Problemet med allt detta är att det faktiskt är ganska osäkert om särskilt många av våra politiker – eller det demokratiska systemet som sådant – kommer att överleva den krasch vi nu rusar mot.

1987 var Sveriges befolkning 8,4 miljoner, varav utrikes födda var 690 000. Idag är vi 10,1 miljoner, varav 1,9 miljoner är födda utomlands. Hur många miljarder det kostat och fortsätter att kosta, därom tvista de lärde. Vad de emellertid inte tvistar om är att det inte finns några pengar att möta den lågkonjunktur med, som förr eller senare kommer, svår bostadsbrist, ont om poliser, hårt pressade dagis och sjukhusens akutmottagningar är överfulla. Skolresultaten sjunker och det inte verkar hjälpa att ösa in mera pengar. Nära var sjätte elev i nionde klass lever under någon form av hedersförtryck, visar en forskare vid Örebro universitet, som intervjuat 6 000 elever i Stockholm, Göteborg och Malmö. Landsbygden förfaller och vi börjar se att en och annan kommun klarar inte av det sociala åtagandet.

Haveriet pågår och svenskarna får vänja sig vid att leva ett allt sämre men likförbannat alltid ”normalt liv”. Sveriges ekonomi påstås vara stark trots att landets BNP utvecklas sämst i hela EU. Under det tredje kvartalet i år minskade BNP med 0,2 procent jämfört med föregående kvartal. Postnord och järnvägen funkar (nåja). Välfärdsindustrin och bankerna är förträffliga vinstmaskiner.

Det politiska systemet premierar nickedockor och jasägare. Fel människor gör karriär, upp till sin egen inkompetensnivå. Så länge mer verklighetsorienterade kritiker av svensk invandrings- och välfärdspolitik inte släpps upp på scenen, fortsätter färden nerför backen. Emellanåt tar någon journalist, polis eller opinionsbildare bladet från munnen och ger bilden av ett land i förfall, men budskapet fastnar i åsiktskorridoren. Det leder inte till debatt.

Det svenska förfallet är därför ingen kollaps, utan en väldigt lång utförslöpa. Det växer fram ett nytt klassamhälle där den avgörande gränsen inte går mellan svenskar och invandrare utan mellan dem som har pengar och de som inte har det. Den nya underklassen stannar kvar i landet därför att det finns ingenstans den kan flytta och få det bättre. Många av dem som har utbildning och mer välfyllda plånböcker söker sig till något annat land, där skattetrycket är lägre och klimatet behagligare. Kvar blir Sverige i form av ett utarmat och förfallande urbant landskap, tryfferat med välbeställda enklaver och grindsamhällen. Det är ett samhälle där det goda livet skapas för ett fåtal, med hård segregation och bevakning. Deras vinst är dubbel. Dels går livet bra för dem, dels känner de att de genom att bejaka PK-retorikens alla floskler är goda medmänniskor med humanitära åsikter. De tror att de står upp emot fascismen, när det som de i själva verkar iscensätter är demokratins och yttrandefrihetens död. Under de närmaste åren kommer Sverige att få se en accelererad white flight. De enda vi kan vara säkra på aldrig sticker, det är det växande antal bidragsförsörjda och lågutbildade ”nya svenskar”, med rötterna i tredje världen. Om deras röster kommer partierna att slåss allt hårdare, ”ända in i kaklet”. 

Det tredje och mest skrämmande alternativet är inbördeskrig. För det kriminella ”Utanförskapssverige” är det redan en realitet. Rekryteringsläget för gängen är utmärkt och knarkkurirerna blir allt yngre. Expressens ledarskribent Anna Dahlberg skriver:

Ett nytt svart år går mot sitt slut när det gäller gängvåldet. Under ”rekordåret” 2017 räknades antalet skjutningar till 324 stycken med 43 döda som följd. I slutet av november i år hade polisen konstaterat 274 skjutningar och 42 döda.

Sverige är ett land där mycket starka krafter rör sig under ytan – det är därför Sverigedemokraterna växer, trots att de totalmobbas av en i stort sett enig maktelit och journalistkår. Det finns läskiga sprickor i denna vackra yta, något som det till exempel inte alls var svårt för president Trump att upptäcka och som fick larmet att gå i det officiella Sverige. En verklighet med upplopp, bilbränder, våldtäkter, droger, våld, unga människor som skjuter varandra och svårstoppad kriminalitet träder fram. Givetvis förnekas den. Det klassas som en ondsint fantasibild, fake news som alla vettiga människor måste avvisa! Verkligheten rår inte den politiska nomenklaturan på men bilden av landet måste repareras!

Vad makthavarna inte förstår är att situationen är farlig. När folket och ett växande antal dissidenter ser vad som händer, men detta förnekas och ignoreras av makteliten, så skapas spänningar. Det fungerar ungefär som en tryckkokare. En vanlig kastrull som kokar över är visserligen besvärlig att hantera men till skillnad från en tryckkokare exploderar den inte.

Som forskare vet jag att när det gått tillräckligt långt riskerar våld att bli alternativet till en någorlunda fri och verklighetsförankrad debatt. När jag skriver detta har det sluppit loss i Frankrike, och i synnerhet i Paris. Svenska journalister beskriver knapphändigt det som sker och verkar föga begripa. Här borde kvalificerade forskare och tänkare kopplas in. Frankrike kan mycket väl vara en rollmodell för ett framtida Sverige. Klyftan mellan karta och verklighet kan nämligen inte bli hur stor som helst, i synnerhet inte om det är kartan som gäller. Jag vet det, liksom ett antal forskare och samhällsanalytiker vet det, men ingen av oss släpps fram i systemmedia. Den offentliga retoriken är vilseledande, förnekande och faktaresistent. Som sagt, det är farligt, mycket farligt.

Får vi en situation där en miljon människor från tredje världen inte längre har sin försörjning via bidrag, då kommer Sverige att bli ett läskigt land att leva i. Det kan gå överraskande snabbt och givetvis kommer varken politiker eller opinionsbildare att fatta vad som hände. Kanske får vi ännu en gång veta att politikerna står inför en ”utmaning” och att någon – även om det kostar på – viskar att de ”varit naiva”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.