Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 51

Galenskap, narkomani, hyckleri eller vaddå?

[image error]

Under de senaste fem sex åren har vår civilisations pågående självmord, med ivriga Sverige i frontlinjen, varit en röd tråd i det mesta av det jag skriver om och funderar över. Jag är inte ensam om att vrida och vända på denna fråga, utan att komma fram till ett tillfredsställande svar. Det skulle inte förvåna mig om så gott som alla, som förstått vad som håller på att ske, tycker att utvecklingen inte bara är skrämmande utan också i det närmaste obegriplig.

En av de bloggläsare som brukar skriva till mig, pseudonymen DarkwingDuck, har listat inte mindre än 20 olika förklaringar, men bara rubrikerna. Vid åtminstone ett tillfälle har han kommit till tals på bloggen. I den texten söker han förklaringar till att så många blundar för det som sker och hamnar på en likartad lista, som han denna gång försett mig med.

Bland ”självmordsförklaringarna” sätter han den främst som den konservative brittiske politikern Enoch Powell gav lördagen den 20 april 1968, med sitt berömda/beryktade (beroende på var man politiskt hör hemma) ”Rivers of blood”-tal.

Powell förutspådde att invandringen leder till att blod kommer att flyta och att de engelska politikerna blivit galna. Han citerade en dikt skriven 1875 av poeten Henry Wadsworth Longfellow (Whom the Gods would destroy they first make mad). Powell sa bland annat:

Vi måste vara galna, bokstavligen galna som nation, som tillåter ett årligt inflöde på 50 000 personer som utgör grunden för den framtida tillväxten av en befolkning av utländsk härkomst. Det är som att se en nation fullt upptagen med att stapla upp sitt eget begravningsbål.

Powell var en betydande politiker som borde blivit premiärminister. Det blev han inte. Redan dagen därpå gav Tory-ledaren Edward Heath honom sparken och Powell kom aldrig tillbaka, trots att han hade folkets stöd. Opinionsundersökningar visade att närmare 80 procent av väljarna stod på hans sida. Inte heller hjälpte det att tusentals hamnarbetare gjorde vad man på den tiden brukade göra i England: För att stödja honom gick de ut i strejk.

Femtiotusen migranter, det är bara en rännil för England i dag. Men också för Sverige. Sedan 2000 och fram till första halvåret i år, har Migrationsverket beviljat drygt 1.700.000 uppehållstillstånd, de allra flesta permanenta. Lägger vi till alla som tagit sig illegalt in i landet och de som fått avslag på sin asylansökan, handlar det om ungefär två miljoner invandrare sedan millennieskiftet. Det gör drygt 114.000 invandrare per år. Under 2010-talet har Sverige sammanlagt beviljat i genomsnitt 120.000 uppehållstillstånd per år! För vi över siffran till England och multiplicerar den med 6,5, eftersom landet har ungefär 65 miljoner invånare, att jämföra med Sveriges tio, blir antalet invandrare per år 742.000. Det är den siffra som ska ställas mot Powells 50.000. Sverige har med andra ord haft en närmare femton gånger högre invandring än den som Enoch Powell varnade för. Det har ändå inte fått någon ledande sjuklöverspolitiker att hålla ett ”Rivers of blood”-tal i Sverige. De vägrar till och med att använda den helt korrekta beteckningen massinvandring.

Att massinvandringspolitiken är ren galenskap, där är jag helt ense med den mörkvingade ankan. Ändå är inte galenskap den mest trovärdiga förklaringen. Eller, det är ingen förklaring alls därför att galenskap, i synnerhet kollektiv galenskap, måste i sig förklaras. Varför har politikerna, journalisterna, kulturarbetare och en majoritet av landets befolkning, i synnerhet kvinnorna, blivit galna?

Som förklaring nummer två, och nästan på en delad förstaplats, sätter den mörkvingade ankan misstanken att det handlar om hubotar (humanoida robotar). De som styr oss är inte äkta människor utan robotar som intill förväxling liknar människor. De är till och med kapabla att visa känslor. Det som får honom att följa det spåret är inte någon konspirationsteori utan att hubotar varken är nyfikna eller förändringsbenägna. De är alltid fast i sina roller – något som i högsta grad gäller för svenska makthavare. När han därefter kopplar ihop hubothypotesen med några rader ur Johannesevangeliet 12:40, är vi tillbaka på den gudomliga nivån: ”Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan …”

Förklaring nummer tre är att det handlar om ett drogberoende och att drogen heter godhet. De som styr oss är godhetsnarkomaner. Eftersom narkomaner styrs av sitt drogberoende är det återigen en förklaring som landar i galenskap – i den meningen att det inte är förnuftet utan en utomstående kraft, som styr dem. Men det är också en kraft som flyttar ner galenskapen på jorden och den fundamentala och eviga motsättningen mellan gott och ont. Människors uppgift är att bekämpa det onda och bejaka det goda. När man talar om godhetsnarkomani, så är det således ett patologiskt godhetstillstånd. Emellertid, makthavarna själva ser inte att deras godhet är patologisk. De talar om skyldigheten att ”ta ansvar”, ”vi måste hjälpa människor på flykt”, ”vi måste öppna våra hjärtan” etc.

Detta leder oss fram till ett vägskäl. Handlar det om en gränslös godhet, det vill säga våra politiker vill använda skattebetalarnas pengar för att rädda världen? Då kan vi tala om patologi, narkomani och galenskap. Men det kan också vara så att det handlar om strategi. För att bli medlem av den politiska adeln måste man demonstrera sin politiska korrekthet. Det är inte narkomani utan hyckleri och därmed har vi – äntligen – lämnat galenskapshypotesen.

Att bestämma sig för att makthavarna hycklar är befriande. Dels därför att de inte längre är obegripliga utan av samma skrot och korn som vi själva (fast sämre förstås), dels därför att de är moraliskt defekta. De missbrukar ju det förtroende deras väljare gett dem. Svenska politikers uppgift är inte att hjälpa världen, I varje fall inte med svenska skattebetalares pengar och till priset av välfärdsstatens haveri. Det är svårt att tro annat än att många av våra makthavare är hycklare. De förstår vad som händer, men håller sig kvar i åsiktskorridoren därför att kostnaden för några sanningens ord blir för hög, för dem som personer.

Men tyvärr (därför att då skulle det finnas hopp) är inte alla hycklare. På Stefan Löfven kan man se att han verkligen menar vad han säger, när han med darr på stämman talar om hur viktigt det är att bekämpa den rasism som enligt hans uppfattning är på tillväxt i landet. Samtidigt är han blind som en stekpanna för det växande åsiktsförtrycket. Visst är det strategi när han gång på gång framhåller Sverigedemokraternas påstått nazistiska rotsystemet som ”hotar det öppna samhället” men karln hycklar inte utan är övertygad om att han talar sanning. Och går vi till väljarna, alla de kvinnor och (glesare) de feministiskt infekterade män, som hösten 2015 samlades på Centralen för att med Refugees Welcome-skyltar ta hand om nykomlingarna – de hycklade inte och inte heller handlade det om strategi. Däremot passar drogperspektivet sällsynt väl in på dem. Tveklöst fick de sitt godhetsrus av det egna agerandet. Att det var ett starkt inslag i den process som ser ut att leda till Europas självmord, alltså en godhet som kan och bör ifrågasättas, det kunde de inte se. Därmed är vi tillbaka på galenskap som förklaring. Ett av kriterierna på galenskap är att man är oförmögen att bedöma konsekvenserna av sina egna handlingar.

Som fjärde förklaring anger den mörkvingade ankan ”Clever Sillies”. Därmed har vi hamnat på en av de förklaringar som attraherat mig och som jag skrivit om både i min bok PK-samhället och på bloggen, under rubriken ”Klyftiga dumskallar”

Många av oss har mött begåvade och till och med briljanta människor som odlar och sprider hopplösa idéer om hur vardagliga problem ska lösas. De använder sin höga intelligens också för att lösa de vardagliga frågor där snusförnuftet duger gott. Och så hamnar de långt bort i tok. Eftersom de mestadels umgås med andra smartisar kan de tillsammans bygga upp en världsbild där det sunda förnuftet saknas.

Vi har två slag av förnuft. Det ena är det som utvecklats under mycket lång tid och som gäller det mesta i vardagen. Detta är ett slags instinktivt förnuft som inte kräver någon större mental ansträngning, ett slags vardagsförnuft. Det andra slaget är det högre förnuft, som i synnerhet forskare, matematiker och schackspelare är särskilt bra på. Det är ett kritiskt förnuft som gör att utövarna istället för att göra ”som de alltid gjort” synar korten. Detta tänkande har resulterat i att mänskligheten under de senaste kanske tretusen åren tagit ett språng. Med darwinistiska ögon är det en mycket kort tid. Den första människan verkar ha dykt upp för ett par miljoner år sedan och homo sapiens har funnits i ungefär 125.000 år.

Evolutionärt är således detta högre förnuft rentav ett nyförvärv för mänskligheten. Vi har alltså två system att tänka med. Ett högre som är specifikt för mänskligheten och som smartisarna odlar. Och så ett lägre som visserligen är mer utvecklat men ändå ligger på samma linje som det många andra däggdjur förfogar över. Frågan är när vi använder det ena respektive det andra.

Dumskallar som försöker använda det högre förnuftet slås ut, om de nu ens försöker. De klarar inte av det. Men åt andra hållet fungerar det. Smartisar tenderar att tillämpa det högre förnuftet på den vardag vi alla delar. De använder ett evolutionärt ungt tankesystem för att få svar på frågor där de borde använda det äldre instinktsorienterade förnuftet. Det blir kort sagt ofta fel och alla vi som respekterar hög intelligens, men inte blandar samman avancerad problemlösning med det sunda förnuftet, undrar varför dessa smartisar, som ägnar större delen av sina liv åt att lägga pannan i djupa veck, är sådana formidabla vardagsidioter.

Jag gillar resonemanget därför att det har högt förklaringsvärde för en del människor som jag mött under mitt akademiska yrkesliv, men det är alldeles för snävt för att räcka som förklaring till det pågående självmordet. Ser vi till regeringen så är det inte precis några klyftiga dumskallar som sitter där, oavsett om det är det röda eller blå laget som styr. Det plågsamma är att våra makthavare är så uppenbart dummare än sina kritiker. Dessutom, mig veterligt finns det inget annat område där de visar upp sin briljans, utan dumheten är, så att säga, mer genuin.

Den femte av ankans förklaringar har jag också skrivit om. Det har för övrigt många gjort och man kan kanske säga att det är den förklaring som nu är mest på modet bland massinvandringskritiker. Det är den brittiske författaren David Goodharts uppdelning i Somewheres och Anywheres. Anywheres är globalister och kosmopoliter och kan bo i stort sett var som helst, i varje fall om det handlar om ett urbant boende. Somewheres är bundna till platsen och nationen. Det problematiska är att Anywheres styr nationen, som de alltså inte respekterar eller riktigt förstår poängen med. De verkar till exempel inte begripa att vinner globalismen går demokratin under.

Nu släpper jag taget om Den mörkvingade ankans alla förklaringar och går vidare in på ett spår som jag aldrig fördjupat mig i. Det kan kallas för Tidsandan och kommer från en annan av mina mailvänner, pseudonymen Johannes Divinius som skickat mig en text om bloggaren Joakim Andersen. Herr Divinius´ texter håller alltid mycket hög klass men den här gången satte jag tummen ner, därför att jag bestämt mig för att inte ta in fler anonyma bidrag. Anonymiteten stärker våra politiska fienders makt, dels genom att bekräfta deras påstående att våra resonemang inte är rumsrena, dels visar att det verkligen är farligt att skriva under eget namn. Men där blir vi lurade. Vägen mot det totalitära samhället går via medborgare som inte vågar protestera. I ett land där politiker tillsätts genom allmänna val kan man också säga att den totalitära skadan är självförvållad. Alltså, inte längre några anonyma bidrag.

Detta var en ganska lång inledning till något som Joakim Andersen förstått, nämligen hur Anywheres uppkommer. För drygt tio år sedan gick världen över en gräns, i den meningen att en majoritet av jordens befolkning bor i städer – eller vad man kanske hellre skulle kunna kalla för urbana landskap. Det största ligger i södra Kina: Pearl River Delta med ungefär 120 miljoner invånare. Stor-Tokyo med bortåt 40 miljoner är inte heller precis kattskit.

I dessa urbana landskap – också de mer blygsamma som vi har i Norden – upplöses den patriotism som är nödvändig för nationernas överlevnad. Johannes Divinius skriver:

De nationella bourgeoisierna i metropolerna kan inte heller ge patriotismen något understöd. De är demoraliserade, dels genom konkurrensen från billiga importvaror från periferin, dels genom det ekonomiska beroendet av globalt verksamma affärsbanker och transnationella företag. De anonyma och ansiktslösa tjänstemän som fyller deras styrelserum är ett skikt av teknokrater och ekonomer för vilka ord som ”nation” och ”patriotism” saknar betydelse.

Nu har vi landat i en hypotes som är åtkomlig för förnuftet och empiriskt möjlig att gå vidare med. Det tänker jag emellertid inte göra, i varje fall inte den här gången.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Befrielsen

[image error]

Det finns en kort historia som jag tycker mycket om. Det är konstnären som blir tillfrågad om sin favoritfärg.

– Rött!

– Rött?

– Ja, blått då för fan!

Om någon frågade mig om min favoritkompositör skulle jag inte kunna svara. Min favoritförfattare? Ingen aning, eller rättare sagt, jag vet inte vem jag skulle ranka överst. Min favoritfilm? Nej! Däremot, om någon frågade mig om jag hade något ordspråk, någon sentens eller liten tänkvärdhet som favorit, skulle jag ögonblickligen veta det. Det är Kris Kristofferssons och Fred Fosters Freedom’s just another word for nothin’ left to lose i ”Mee and Bobby McGee”, mest berömd i Janis Joplins tolkning. Den återkommer ständigt i mina tankar och säkert har jag i glömda bloggtexter använt den både en och två gånger.

Det som gör den attraktiv är givetvis påminnelsen om att varje befrielse har sitt pris. I dag tänkte jag skriva ner några reflektioner med just den utgångspunkten och inleder med Försvarsmaktens webbplats där man i nedanstående lilla citat kan ta del av vad myndigheten vill försvara. Observera vad som inte anger som viktigast, exempelvis den svenska nationen eller det svenska folket, utan:

Vi står upp för de värderingar vi är satta att försvara. Försvarsmakten är en inkluderande arbetsplats där vi ser varandras olikheter som en styrka. Sedan början av 2000-talet är vi delaktiga i Pride. Det är viktigt för oss att ta ställning och visa att vi står upp för alla människors lika värde – oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck.

Och självklart ska Försvarsmaktens högsta höns (f’låt, tuppar menar jag) delta i Pridefestivalen, se bilden ovan. Den är från år 2016 och tagen av Mattias Robertson på uppdrag av Försvarsmakten. Där kan man se överbefälhavare Micael Bydén och generaldirektör Peter Sandwall applådera något – vad, skulle vara kul att få veta. Kanske en transa med rosetter på tuttarna?

I årets Pridefestival inledde Försvarsmakten med att delta i Run for Pride utanför Sjöhistoriska museet. Misstänker att det handlade om en löptävling, kanske med ett handikappsystem som gav alla kön samma möjlighet att segra? Dagen efter kunde man gå på Armémuseum och se två fotoutställningar, som belyser normer förr och nu i Försvarsmakten. Gissningsvis är det en inom Försvarsmakten heltidsanställd normkritiker som haft sitt finger med i det evenemanget. Och på torsdagen, också på Armémuseum:

Caroline Paige delar sina erfarenheter som transgender officer i det brittiska försvaret och under internationella operationer. Caroline är den första öppna transpersonen i brittiska försvaret. Hon har spelat en stor roll i att göra det brittiska försvaret mer inkluderande för HBT-personer, samt bidragit aktivt till arbetet med HBT-frågor på Natonivå.

I går, fredag, kunde man besöka Borggården utanför Armémuseum. Där anordnade Rekryteringsmyndigheten, Försvarets materielverk och Försvarshögskolans studentkår en aktivitet:

Här är det enskilda samtalet i fokus och värdegrundsfrågor samt vårt ställningstagande för mänskliga rättigheter och allas rätt att få leva som de själva väljer.

Ja, så där håller det på. I dag lördag kan man i Rålambshovsparken i Stockholm beundra fallskärmshoppare med regnbågsflagga och tio dagar senare deltar Försvarsmakten under ytterligare fem dagar i Europride i Göteborg.

Vad jag inte ser och som just detta år kunde vara ett tema är ”Hundra år efter första världskrigets slut”. Är det inte längre så att krig går ut på att människor ska döda varandra? Är det något som Försvarsmakten förträngt, när de skriver om ”allas rätt att få leva som de själva väljer”? Nu handlar det inte om att förbereda sig för krig utan för … ja vad?

Ställer man rumpnissefrågan ”Voffor gör di på detta viset” kan den ges flera svar.

Ett, som kanske inte direkt är något svar utan mera en reflektion, är att det handlar om ”den djupa staten”. Det vi ser här är en av den härskande ideologins långa rottrådar. Sker det en politisk kursändring, så att politiker med verklighetsförankring och förståndet i behåll får styra Sverige, kommer de att få ett helvete med att programmera om alla dessa hjärntvättade tjänstemän och välfärdsfunktionärer. Inte bara förvirring utan motstånd är att förvänta. Lika lite som andra, vill genusstrateger och normkritiker förlora jobbet, i synnerhet eftersom det inte kan bli lätt för dem att hitta ett nytt jobb.

Ett annat svar, också det mest en reflektion, är att Försvarsmakten är under en otillräckligt finansierad återuppbyggnad. Det gäller därför för överbefälhavaren och andra makthavare att stryka etablissemanget medhårs. Pride möjliggör för dem att visa att också de har uppdaterade värderingar. I själva verket tycker de som jag (man kan ju alltid hoppas), att Pride kan väl få finnas som en form av lekfullhet med samhällets och könets etablerade roller, men att det är fel arena för politiska utspel. Försvarsmakten deltar därför att de ack så gärna vill ha ett fetare anslag, Av samma skäl anammar de det floskelfyllda idiom som är på modet bland dem som bestämmer.

Ytterligare ett svar är att det handlar om ren inkompetens. Det politiska systemet sorterar fram fel personer som myndighetschefer. När det gäller försvarsmakten är det också av betydelse att vi inte haft krig på över tvåhundra år. Om Kulnef i Fänrik Ståls sägner heter det att han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ. Kanske inte soldatlivet längre handlar om att slå ihjäl utan om att kyssas? Jag minns plötsligt Max Hansens ”Kyss Varandra”:

Världen är ond, männskan går vill

De tio budorden räcka ej till

Det som vi saknar är självaste

Bud nummer elva

Det budet har jag funnit på

Och det lyder i korthet som så:

Kyss varandra

Låt oss i kärlek vandra …

Man kan också svinga sig upp på en mer filosofisk nivå, vilket jag tänkte göra nu, genom att spinna på temat befrielse. Så här löper resonemanget: Livet är inte bara tråkigt och repetitivt utan det bjuder också på en massa elände: fysisk och psykisk smärta, terror och hot från andra och – något som inte längre verkar är så skrämmande i vår svenska vardag: risken att svälta ihjäl. Dag efter dag pågår livet tills man, vanligen under stora plågor, mister det. Lösningen? Som det sjungs och visslas i Monty Pythons ”Life of Brian” ska man naturligtvis se allt från den ljusa sidan, men egentligen, ”Life’s piece of shit”:

For life is quite absurd

And death’s the final word

Något överraskande är att år 2005 var ”Bright Side of Life” den tredje mest populära sången att spela på begravningar i Storbritannien.

Romarna hade ett uttryck som sammanfattade vad som kunde göras åt det eländiga liv som i synnerhet folket levde: ”Bröd och skådespel”. För att folket inte skulle göra revolution, när de såg att alla inte delade det förfärliga livet, erbjöds verklighetsflykt (vilket bra ord!), dels i form av bröd (flykt från svälten) dels i form av teater och gladiatorspel, det vill säga ett slags paus.

Detta är befrielsens första stadium. Man får bröd till skänks, vilket är en flykt från livets realitet, att maten måste förtjänas genom hårt arbete. Man får ha kul några timmar. Skådespelet får folk att glömma att ”life’s a piece of shit”.

För att ta till lite annat bildspråk, tänk er en tavla där livet utspelar sig innanför ramarna för oss alla, djur som växter. Människan är det enda djuret som har en hjärna och intelligens stor nog för att generation efter generation förbättra livets villkor innanför ramarna, även om hon inte kan förhindra lidande och död. Men människan kan också bygga upp en fantasivärld, utanför tavlans ram. När livet innanför tavlans ram inte längre kräver en absolut och ständig närvaro, kan hon flytta ut till denna fantasi. Här finns två nivåer av verklighetsflykt (och självbedrägeri). Man kan välja sin fantasivärld i full medvetenhet om att det inte är verkligheten utan en fantasi, men man kan också förväxla den med verkligheten.

I dag är livet för ett fåtal så lyckligt lottat att det innehåller mera njutningar än lidande. God mat, vackra saker, snabba bilar, kul händelser, resor …. Ja ni vet, allt det där som gör livet ”värt att leva”. Och framför allt: filmer, teater, radio, datorer, smart phones. Även om man med sin kropp sitter ohjälpligt fast i tillvaron, kan man med fantasins hjälp skapa sig en alternativ mental verklighet. Befrielse!

När man börjar fundera på verklighetsflykt på det här sättet, är det lite som att gå runt med en hammare och se vad man kan banka på. Det finns väldigt mycket som lockar till bankande. Modernismen är en flykt från historien, som bara uppfattas som något sämre än det som pågår och det som ska komma. Här är ordet framtidstro intressant, genom att peka ut förhållningssättet som religiöst. Det handlar om tro, inte om vetande. Jordan Peterson har i sin ”Tolv livsregler”, en passus som visar vilken magnitud denna flykt har:

Varje ord vi talar är en gåva från våra förfäder. Varje tanke vi tänker har tänkts förut av någon som är smartare. Den välfungerande infrastruktur som omger oss, särskilt i västvärlden, är en gåva från våra förfäder: de jämförelsevis okorrumperade politiska och ekonomiska systemen, tekniken, välståndet, livslängden, friheten, lyxen och möjligheterna (s. 326).

Och välfärdssamhället, det kan ses som en befrielse från kollektivets tvång. Individen är sitt eget universum och behöver inte bry sig om sin familj eller släktgrupp. Man kan också, utan att riskera att gå under, befria sig från den livspartner man inte längre vill leva med. Välfärdssamhällets skyddsnät garanterar överlevnaden. Att barn med bara en förälder får ett sämre utgångsläge för sina livskarriärer, det är ju tråkigt, men alla medaljer har en baksida. ”Shit happens” också i den bästa av världar.

Och nu är det dags att, som avslutning, knyta an till inledningen. Det vi ser där är den näst sista flykten (den sista är flykten från livet självt): Befrielsen från könets tyranni. Det är en ologisk flykt eftersom påståendet att könet (eller genus) är en social konstruktion inte är förenligt med ett könsbyte. Man kan inte gärna genom ett kirurgiskt ingrepp förändra det som bara är något som människor hittat på. Nå, det är oproblematiskt, eftersom logik i sig också är en social konstruktion, en härskarteknik som det föraktade patriarkatet håller på med. Eller?

Jösses transor, tiden är nu mogen. Befrielsen är nära!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Genusvansinnet

[image error]

Ljusdal är en kommun där 95 % av marken är täckt av skog. Ändå, denna skogsbrands­sommar, visar det sig att kommunen varken gjort någon riskanalys eller ens upprättat en handlingsplan för skogsbränder. Med andra ord, skogen ingår inte i Ljusdals prioriteringar. Däremot har kommunen anställt tre ”jämställdhetsstrateger” och här avviker inte Ljusdal från andra svenska kommuner utan så ser det ut över hela Sverige. Men inte nog med det:

… en ”jämställdhetsstrateg” har rätt att lägga sig i hur räddningstjänsten arbetar, vilka de anställer osv medan högste chefen på räddningstjänsten inte alls har rätt att lägga sig i hur ”jämställdhetsstrategerna” jobbar eller vilka de anställer osv./…/Allt de studerat på universitet/högskola är ideologi långt ut på vänsterkanten. De skulle vara totalt oanställningsbara om inte statlig/kommunal verksamhet fanns. De är lika nyttiga och användbara som en finne i rumpan.

Det är till och med ännu värre än vad som ovan antyds. Kommunerna anställer genusideologer och normkritiker också under andra beteckningar, som ”piloter” och ”coacher”. Deras jobb är att genusutbilda kommunpersonalen. Håller vi oss till Ljusdals kommun kommer all personal där, i förskola och grundskola, att var genusutbildad i december i år. Detta har ljusdalspolitikerna inte hittat på själva, utan de följer direktiven från riksdag och regering.

Det gör också brandkåren när den i jämställdhetens namn kvoterar in kvinnor. Som en bloggare föraktfullt konstaterar kan det leda till att man väljer nagelskulptriser och någon liten tjej i slöja framför riktiga utbildade brandmän med erfarenheter. År 2014 anställde Räddningstjänsten Syd 21 heltidsbrandmän – elva kvinnor och tio män.

Eller man kan, som Räddningstjänsten Syd också gjort, anställa tungt kriminella som sägs ha bättrat sig. Nättidningen Fria Tider rapporterade i december 2014 att en 27-årig man från Balkan som elva år tidigare dömdes för ett brutalt rån mot ett danskt tältande par, där kvinnan också gruppvåldtogs medan hennes pojkvän tittade på, fått anställning som brandman vid Räddningstjänsten Syd. Eftersom det gått lång tid sedan brottet ägde rum, kan man tänka att någon gång har den mannen sonat sin illgärning. Men varför ska han få just ett sådant jobb, där uppgiften ofta består i att med extremt gott omdöme hjälpa människor som befinner sig i en akut nödsituation? Det finns vissa jobb där de anställda ska fatta beslut under moralisk press och det är inte där samhället ska kvotera (om de nu alls ska kvotera, vilket jag inte anser): poliser, soldater, hemtjänsten och väktare är några andra exempel. Fria Tider hade talat med en brandman som sa:

-Vissa är helt enkelt fullkomligt odugliga som brandmän. Deras främsta kvalitéer är istället att de är från ett annat land eller att de är kvinnor. /…/ Räddningstjänsten Syd är experter på att kvotera in folk och tyvärr går det ibland så långt att de anställer totalt olämpliga människor.

När medborgare kritiserar anställningar och kvoteringar som ovan, vädrar PK-forskare morgonluft. Kanske kan de få loss forskningspengar? Man kan till exempel som genusforskarna Ulrika Jansson och Mathias Ericson vid Karlstads universitet börja intressera sig för dem som gör motstånd. Det statliga Vinnova gav tre miljoner till ”Metoder mot motstånd”. Ulrika Jansson och Mathias Ericson ska alltså inte bara studera ”motståndet” utan de ska ta ett steg längre och tipsa regering och myndigheter om hur man får dem som protesterar att tystna – ännu bättre – att aldrig öppna käften. Tänk om svenska makthavare hämtade lite lärdom från Norge. Där har man sparat 250 miljoner genom att lägga ner genusforskningen vid universitet och högskolor. De pengarna förde man över till cancerforskningen istället.

Ovanstående exempel på genusvansinne är naturligtvis upprörande men de är också egendomliga. Hur kunde det bli så här? Jag ska försöka mig på en analys med hjälp av en text av den norske journalisten och samhällsdebattören Arnt Folgerø, som han skrev redan år 2007.

Men först en vänsterpolitisk bakgrundskiss:

Klassisk marxism tolkar samhället i termer av ”ekonomisk bas och ”ideologisk överbyggnad”. Därmed menas att (klass)samhället får sin form inte efter ideologierna eller vad folk tycker och tänker utan det är de som äger produktionsmedlen som skapar samhället – med andra ord kapitalisterna med sina fabriker. De exploaterar och förslavar arbetarna som med kommunismen som ledstjärna kan göra revolt och tvinga fram att staten övertar produktionsmedlen. Som ett resultat av denna förändrade ekonomiska bas får vi det klasslösa samhället, efter en övergångsperiod med det obehagliga namnet ”proletariatets diktatur”. Nå, denna ideologiska hypotes visade sig inte fungera utan gång på gång har den landat i en diktatur, men inte proletariatets utan statens.

Det som kulturmarxisterna och i synnerhet deras föregångare, den italienske marxisten Antonio Gramsci, gjorde när de förstått att denna strategi misslyckats, var att släppa tanken på att det är den ekonomiska basen som styr. Istället riktade de in sig på den ideologiska överbyggnaden. Det gällde – med Gramscis begepp – att göra ”den långa marschen genom institutionerna” och övertyga borgarna, i synnerhet på universiteten där nästa generation av makthavare fostrades, om vikten att arbeta för jämlikhet och rättvisa (det klasslösa samhället), alltså samma målsättning som tidigare men med en annan strategi. För att göra en lång historia kort så var de betydligt mer framgångsrika nu, även om också denna strategi visar sig leda till ett totalitärt förtryck.

Nu är jag framme vid den norske journalisten och samhällsdebattören Arnt Folgerø. Det han gör i sin text är att återvända till den gamla tanken, att det är den ekonomiska basen som styr, men nu inte genom sin närvaro utan genom sin frånvaro. Under kommunismens högperiod, tiden före andra världskriget, gick naturvetenskap och kapitalism hand i hand. Det som producerades var framför allt materiellt. Arbetare tog tillvara och bearbetade råvarorna efter naturvetenskapens senaste rön, gjorde ting av dem. Likadant med livsmedelsindustrin.

I dag har denna materiella produktion inte försvunnit men blivit osynlig i länder som Norge och Sverige. Borgarklassen är urbaniserad och ser varken fabriker, industriarbete eller arbetare. Det där finns någon annanstans, i någon ointressant småstad eller på landsbygden, i Kina eller kanske Japan, på andra sidan jordklotet. Den materiella produktionen är så osynlig att det nästan verkar som om tingen tillverkar sig själva. Likadant med livsmedlen. Ingenting av produktionsprocessen syns förrän maten ligger färdig på butikshyllorna.

Det som en alltmer välutbildad borgarklass försörjer sig på är att producera abstrakta varor. Expertis, spel, kanske musik, texter av olika slag, en del på engelska en del på något datorspråk. Framför allt förmedlar de varor och tjänster, i synnerhet tjänster. Och när vår tids urbana ”arbetare” producerar så – detta är viktigt – relaterar de till varandra istället för att bearbeta naturen med olika verktyg. Från gruvarbetare och arborrare till programmerare och jämställdhetsstrateg.

Den viktigaste produktionen i avancerade välfärdsstater är abstrakt: texter, mening och tolkningar i relation till varandra. Där, som i den tidigare produktionen, är det ”den bästa” varan som vinner och den bästa varan är den som är mest kommersiellt framgångsrik. Här finns också ideologierna. Eftersom kommunismen har den överlägset bästa retoriken, så vinner den. Glömda är alla tidigare erfarenheter av de totalitära och för medborgarna dödliga samhällen som växt fram ur denna rättviseretorik.

Den postmoderna meningsproduktionen gör också det vetenskapliga kravet på sanning irrelevant. När man ska tillverka en motorsåg eller en bil behöver man ett antal naturvetenskapliga och tekniska ”sanningar” men när man ska tillverka en ”meningsfullhet” som är övertygande och säljbar, räcker det med att den är attraktiv och ”låter bra”. Språket blir viktigare än verkligheten, ett tema som jag varit inne på flera gånger, men aldrig tidigare med utgångspunkt från produktionen.

En bil är bra eller dålig, oavsett vad producenterna påstår. Samma regel gäller inte för en meningsproducent. Ett påstående eller ett argument är bra om det bemöts positivt och tas tillvara i den offentliga debatten, det är tillräckligt. Det gäller därför att kunna argumentera, det vill säga tala för sin sak. Här kommer moralen in. Att säga att vi ska ha öppna gränser, låter till exempel mycket bättre än att argumentera för stängda gränser (det vill säga klassisk gränskontroll). I dag vet många bland oss (men långt ifrån alla) att öppna gränser har katastrofala konsekvenser, trots att det låter som en moraliskt överlägsen hållning. Arnt Folgerø låter oss förstå att i det postmoderna samhället är det inte arbetet utan åsikten som ”adlar mannen” (och kvinnan). Den vars åsikter har högst moral vinner.

De som opponerar sig mot vår tids postmoderna förståelse (som exempelvis Arnt Folgerø och jag) blir till föråldrade och andliga dinosaurier. Vi försöker sätta pinnar i hjulen på borgarklassens frihetsprojekt. Det gäller för övrigt inte bara oss utan all opposition. Den postmoderna förståelsen av samhället tål inte kritik – då rasar den samman. Alltså måste kritikerna med alla medel tystas. Det var det opinionsbildarna i den magra invandringsdebatten upptäckte när de först sa att man ”måste bemöta kritiken”. När de åkte på däng så blev slagordet att ”våga vägra debattera”.

Här finns också förklaringen till att så många invandrare blir oanställningsbara i vårt samhälle. Långt ifrån alla som sökt sig till Norge och Sverige på grund av garanterad överlevnad (välfärdssamhället) vill leva på bidrag. De förstår att de hamnar i underläge och vill hellre ha ett jobb. Emellertid, deras kompetenser är inte kalibrerade med postmodern meningskonstruktion utan hör vanligen hemma i ett samhälle med en äldre produktionsform. Det är inte ens säkert att de kan få ett ”enkelt jobb” när det finns ett sådant, därför att meningsproduktionen ställer krav på hur vi relaterar till varandra.

De personliga egenskaperna är viktigast för att få ett jobb och när jämställdhetsstrateger och normkritiker knådat fram rätt typ av kommunalanställd, med rätt värdegrund, så har det en direkt segregerande effekt. Mycket energi och pengar läggs på att bygga samman arbetsgrupper med ”rätt värderingar” och den som anställs måste ”platsa i gänget”. Arnt Folgerø skriver (min översättning):

Bra vibrationer blir viktigare i ett samhälle som inte styrs av den materiella produktionens primat. Det är viktigare att folk passar in än att de är yrkeskompetenta. Det man socialt kan bidra med är viktigt – ledningen och de anställda måste känna positivt inför varandra, en förutsättning för ”teambuilding”. Därför håller man kurser och seminarier i regi av kommunikationspsykologer, eller de leds av coacher eller folk som har vandrat över Nord- eller Sydpolen. Därmed stärks de emotionella banden mellan de anställda. Att göra något ”farligt” tillsammans som forsränning eller att klättra i berg uppfattas som ett steg i rätt riktning. Det stärker det emotionella brödraskapet /…/.

Jag tror inte att makthavare som vill ha mera genusindoktrinering och normkritik förstår att detta skärper segregationen inte bara mellan vinnare och förlorare utan också mellan etniska svenskar och invandrare. Med deras eget språk, hur mycket de än förnekar det, är detta rasistiska projekt. Klyftan mellan dem som får anställning och de som är ”oanställningsbara” vidgas.

Nu tillbaks där jag började, med bränderna och jämställdhetsstrategerna i Ljusdal. Sverige, liksom Norge, är med statens och dess urbaniserade företrädares perspektiv länder som i första hand producerar mening, inte skogsprodukter. Så händer något, som en skogsbrand, och vi alla får syn på att den postmoderna ideologin är lika verklighetsförnekande och vilse i pannkakan som sina föregångare. Var är vattenbombplanen, var är handlingsberedskapen och vad ska vi med alla dessa babblande politiker och genusstrateger till? Frågan är bara om skogsbranden är en tillräckligt hårdhänt påminnelse om att utan verklighetsförankrade politiker så går det åt skogen. Kanske ändå inte. Det skedde ju inte efter skogsbranden i Västmanland. Och följer man Arnt Folgerøs resonemang beror det på att meningsproduktionen är prioriterad i vår typ av samhällen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare, slutet av juli 2018

[image error]

I går såg jag en kortare film där skådespelaren Stefan Sauk åkte runt med bil i Stockholm och ondgjorde sig över trafikpolitiken. Främst i skottgluggen för hans ilska stod trafikborgarrådet Daniel Helldén, miljöpartist och trafikborgarråd i Stockholm. Sauk menade att allt syftade till att omöjliggöra för stockholmarna att resa med bil i staden. Drev man politiken som i Norge, med syfte att begränsa utsläppen borde man valt en annan taktik och exempelvis låta elbilar använda kollektivfiler. Vad Sauk kanske inte tänkt på är att miljöpartisterna förmodligen uppfattar bilen som ett patriarkalt attribut som man helst såg skulle försvinna. Vem minns inte Åsa Romsons Visby tal där hon till sina gelikars stora förtjusning beskrev vita köttätande män åkandes runt i SUV-bilar. Studerar man en del uppsatser och ibland avhandlingar bland våra postmodernister och deras genusforskning upptäcker man samma synsätt. Bilen står som en “reproducent av maskulinitet”, vilket innefattar yngre män och deras åkande i Epa-traktorer. Att sedan människor utanför storstäderna behöver bilen som en livsnödvändighet intresserar naturligtvis inte våra miljöpartister i storstäderna ett dugg. Vem hörde senast en miljöpartist nämna “landsbygden”? Samma sak som då det gäller vänstern och begreppet “arbetarklassen”. När hördes en vänsterpartist nämna dem överhuvudtaget?

***

Tron på att ett folk med en på söndagsskolenivå indoktrinerad värdegrund, baserad på en absurd jämlikhetsfanatism, ska kunna stå emot en fascistisk religiös militant övermakt, vars målsättning är global kontroll, förefaller mer än lovligt naiv.

***

Beklagar allt du utsätts för. När saker och ting verkligen skitar till sig, brukar jag tänka om jag kan lära något, så att det inte händer mig igen. Har Du gjort någon felbedömning i allt det här, som Du kan ha anledning att revidera? Det slår mig, att du har försökt att föra en debatt enligt intellektuella spelregler. Men för den svärm som angriper dig är drivkrafterna av helt annat slag. De är verkligen inte intresserade av en debatt som söker sanningen. Låt mig gissa, att de drivs av strävan efter Makt, Uppmärksamhet, Prestige eller Pengar – MUPP. (Eller någon blandning av det.) Det är därför verkningslöst att föra en intellektuell debatt med dem, som om de vore hederliga debattörer, som söker klargöra hur saker förhåller sig. Dina motståndare behöver över huvud taget inga sammanhängande värderingar eller en konsistent verklighetsuppfattning. Det räcker med att de får MUPP.

***

När Expo anklagar filosofie doktorn och SD-politikern Jan Olof Bengtsson för att vara antisemit är tekniken fulcitering; Expo rycker några korta citat ur sitt sammanhang för att kunna brunmåla Bengtsson. Om man läser den långa Flashbacktråd som ledde till ett av citaten på Bengtssons blogg är det tydligt att Bengtsson här argumenterar mot antisemitism, han ”tar debatten” med ett par övertygade antisemiter på Flashback. Jag har förstått att Expo inte tycker att man ska ”ta debatten”, att de föredrar att skrämma meningsmotståndare till tystnad genom hot om uthängning och social stigmatisering. Det är ändå häpnadsväckande lågt att attackera någon som ”tar debatten” genom att fulcitera och framställa honom som det han argumenterade emot.

***

Senaste nytt från byn är att jag börjar bli lite rädd. Alltfler kvinnor visar sig inte kunna läsa eller är så manipulerade att deras IQ sjunker. När jag först läste Lynn och Irwing och fann att kvinnors medel-IQ är 5 poäng lägre än männens, tänkte jag inte speciellt på det. Men min dagliga kontakt med bybor ger mig en djupare förståelse för dessa 5 IQ-poäng. När jag dessutom läser att det är mer än 50% kvinnliga chefer blir jag mörkrädd. Vad de flesta inte begriper är att IQ är kopplat till förmågan att känna empati för gruppen. Särskilt kvinnor är benägna att prioritera generell framför lokal empati. De tycker synd om ”skäggbarn”. Sic! Inser ni vad som väntar? Men jag har också, i byn, träffat kvinnor som tänker. Kvinnor som inser att världen inte är svart-vit. Tyvärr är dessa ännu så länge i minoritet och jag begriper inte hur de skall kunna lyftas. Antagligen måste det till en kvinna för att göra det. Jag personligen begriper inte hur kvinnor tänker och resonerar. Vi har alla våra begränsningar.

***

Kristendomen har insiktslöst sanktionerat och gynnat ett samhälle som tolererar vetenskap utan idealism, politik utan principer, välstånd utan arbete, nöjesnjutning utan återhållsamhet, kunskap utan karaktär, makt utan samvete och näringsverksamhet utan moral.

***

Med anledning av ditt blogginlägg om upplysningar till banken, vill jag säga att samma gäller i Danmark. Min danska sambo är partipolitiskt aktiv och har tvingats att svara på samma frågor – och jag som sambo skulle också registreras. Det är en EU-grej. Hälsningar från ett land där migrationen är lite mera under kontroll, pensionerna bättre, och framtidsutsikterna inte lika dystra. Som du vet har Danmark haft och har en kraftig och öppen debatt om invandringen sedan mera än 20 år tillbaka. Danmarks Statistik och olika departement gör varje år statistik över invandringen och dess konsekvenser på olika sätt. Den svenska utförsbacken ses också på valutakursen: När jag flyttade till Damark 1967 skulle man betala 144 DKK för 100 SEK. I dag är kursen 72 DKK för 100 SEK. Den svenska kronan har tappat 50% av värdet de senaste femtio åren.

***

Nu kan man studera hur ett möte för att öka samarbete, minska spänningar och tala om kärnvapenavveckling av etablissemangsmedia förvandlas till något negativt där Trump beskylls för att var spion, drulle, prostitutionkund och allt allt. Det finns ingen konspirationsteori som är för fantastisk. Ingen kränkande behandling som är för låg. FÖR att han har mage att tala vänligt med Putin och komma på god fot med honom. Det gör mej nedstämd.  Man får en känsla av att media inte ens skulle dra sig för att starta ett krig om de bara kunde missgynna och avsätta Trump.

En republikan menade att Trump inte förstod att Putin inte delade amerikanska värderingar och därför ska ses som fiende. Antar att det är feminism och HBTQ och kanske invandring-islam han syftar på. Samma värdegrund som etablissemanget håller väst i ett strypgrepp med.

En person som Trump har visat att han inte styrs av medias värdegrund och blir därför en dödsfiende till media. Därför ser vi detta konstanta drev som är totalt hänsynslöst mot allt som inte stödjer medias makt.

***

Att normkritiker, postmodernister, feminister med flera har fått invadera område efter område i det svenska samhället har kanske inte fullt ut gått upp för alla, men detta är något som pågår och kommer att fortsätta pågå tills folket sätter stopp. Oftast handlar det om att “öka jämlikheten”, “bredda mångfalden” o.dyl. och tar sig uttryck i diverse styrdokument och handlingsplaner hos myndigheter och företag. Värdegrundsarbete är en oftast använd term och innebär att alla anställda ska fostras moraliskt i idéerna om “rätt värdegrund” och “allas lika värde”. Ett ifrågasättande kan leda till omplacering, avsked eller andra ingripande åtgärder, för vem kan ha någon anställd som inte lever upp till verksamhetens “värdegrund och “vad man står för”? I praktiken leder detta även till att samtliga anställda går omkring utan att uttrycka några som helst åsikter. De törs överhuvudtaget inte komma med kritik, vilket naturligtvis är ett av syftena med hela arrangemanget. Samtidigt inträder även en annan effekt av detta nämligen att verksamheten i praktiken tappar förmågan att lösa sina uppgifter. Eftersom myndighetens främsta uppgift är att vara jämställd, hylla mångfald eller verka för allas lika värde kommer naturligtvis myndighetens kärnuppdrag att bli lidande. Att tro att en myndighet som i huvudsak består av räddhågade nickedockor och chefer som tillsatts efter politiska meriter och som inte vågar sticka ut och visa handlingskraft skall kunna fungera fullt ut, det begriper alla, att det inte kommer att fungera.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den nya religionen

[image error]

För några år sedan fick jag ett mail från en forskare, som skrev att man kanske ska akta sig för att dra paralleller med historien, men att han ändå inte kunde låta bli att tänka på några rader ur Marguerite Yourcenars efterord till sin roman ”Hadrianus minnen”. Så här skriver hon, med ett citat från Flaubert: ”Eftersom gudarna inte längre fanns och Jesus ännu inte existerade uppkom, mellan Cicero och Marcus Aurelius, ett unikt ögonblick då människan ensam fanns.” Och längre fram: ”100-talet intresserar mig därför att det för en lång följd av år var de sista fria människornas epok.”

Den gamla religionen var då stelnad till ritualer och den nya religionen, kristendomen, hade ännu inte tagit över. Vi har nu också levt en period utan religion (eller med en religion som också bara reducerats till ritualer), men den går nu snabbt mot sitt slut. Hos oss i väst blir det islam som tar över och i Östeuropa tycks man gå tillbaka till konservativ kristendom.

Jag fastnade för det där citatet därför att det passar samman med mitt eget sätt att tänka. Häromdagen bläddrade jag i några böcker skrivna av den amerikanske sociologen Richard Sennett, som var en av mina husgudar på den tiden min forskning handlade om samhällsplanering. Och plötsligt, där står det! Jag hade strukit för det i en av hans starkaste och märkligaste böcker, ”Flesh and Stone” (1994, s. 122).

Det som jag säkert inte då reflekterade över och som heller inte forskaren som skrev till mig berörde, är ett tredje alternativ: en ny religion! Islam styr muslimer, kristendomen i Östeuropa var aldrig utrotad och kan därför växa på nytt. Men hur ska människor för vilka religionen är död och begraven ta sig vidare? Vi kan imitera historien men vi upprepar den aldrig.

Det finns åtminstone tre slags frågor som kan ställas om religion. Den första kan kallas för ”den vetenskapliga”, även om den ställdes också långt före det att vetenskapen var ”uppfunnen”. Den handlar om religionen som ”sanning”. Det är det förhållningssätt som Ingemar Hedenius intog, den svenske filosof som 1949 i boken ”Tro och vetande” sågade kristendomen jämns med fotknölarna. Det är också den brittiske biologen Richard Dawkins perspektiv i boken ”Illusionen om Gud” (2006). Det råder för mig inga som helst tvivel om att Hedenius och Dawkins har rätt. Religioner har inget med vetande att göra. De är sagor.

Nästa fråga är varför människor tror på sagor, som de borde ha vuxit ifrån redan i grundskolan. Uppenbarligen är det så att människan behöver tro. Så varför behöver hon det? Svaret kan ges med ett berömt yttrande av den politiske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes: Livet är ”nasty, brutish, and short”. Eftersom människan vet att jordelivet förr eller senare medför lidande för alla, ett lidande som avslutas med att man dör, vanligen under stora plågor, hänger frågan över oss: vad är det för mening med att leva? En del besvarar den genom att ta livet av sig. Framgång hjälper inte. Den ryske författaren Lev Tolstoj var rik som ett troll och betraktades redan under sin livstid som en av de största författare som funnits (vilket han är). Det hjälpte inte. Han såg religion som en förnekelse av förnuftet, men eftersom förnuftet sade honom att livet var av ondo, förstod han inte varför han skulle leva. I ”Tolv livsregler” skriver Jordan Peterson: ”I åratal gömde han undan sina vapen för sig själv och undvek att ens ta i ett rep, för att han inte skulle frestas att hänga sig.” (2018 s. 161)

Genom att tro att detta livet är en prövning, som leder till evigt liv i paradiset, skapas mening. Med andra ord, religion handlar inte om vad vi vet och inte vet utan om en nödvändighet, därför att människodjuret ensamt känner sin egen existens. Andra djur vet inte att de finns och således heller inte varför de lever. De bara gör det. Människan vet att hon finns och vill veta vad det är för mening med det. Annars blir det som sagt svårt att leva.

Det tredje svaret är tvådelat. Dess första del handlar om kaos och ordning. Det är svårt att leva utan att se någon mening med sitt liv men det är ännu svårare, för att inte säga omöjligt, att leva i kaos. Kaos betyder att allting som händer är oförutsägbart. Således, religionen skapar ordning av kaos, det är det första delsvaret. Det andra har med kollektivet att göra. Det är viktigt att vi talar om för varandra att ordning råder. Och råder det inte ordning, måste vi övertyga varandra om att vi är på väg att skapa ordning. Därför måste det finnas dogmer, ritualer, symboler och läromedel (bibeln, koranen, vedaböckerna etc.) som skapar ett kollektivt medvetande och med vars hjälp vi kan visa för varandra att vi har samma uppfattning av vad som är ordning. Religionen är en abstraktion som måste göras kollektivt synlig i form av materiella ting, helst fantastiska som exempelvis katedraler, och en gemensamt omfattad moral, det vill säga ordnad i sådant som är ont och sådant som är gott.

Religionens viktigaste uppgift är att förvandla kaos till ordning och det gör den genom att relatera inte till vårt förnuft, utan till våra känslor. Individer kan leva både utan Gud och i övertygelsen om att livet är meningslöst, men ingen kan leva i kaos.

Mer och mer blir jag övertygad om att det är vilseledande att ställa förnuft och känsla mot varandra. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att känslorna alltid styr, och att frågan istället borde formuleras som i vilken utsträckning och på vilket sätt förnuftet, när det alls är med i leken, styr känslorna. Istället för att vara ett förnuftigt djur som emellanåt gör misstaget att låta känslorna ta överhanden, är människan ett känslostyrt djur som emellanåt reglerar sina känslor med hjälp av förnuftet.

Prövar vi att förstå de regler och föreställningar som brukar inordnas under begreppet ”Politisk korrekthet” som den nya religionen – lika oförnuftig som sina äldre släktningar – måste vi kunna svara på vad som är fokus för tillbedjan. Det kan knappast vara något materiellt, som hebréernas guldkalv eller stenen i skämtteckningen ovan. Det kan inte heller vara någon allsmäktig fader eller annan gud. Det lyckades vetenskapen med, att ta kål på Gud. Ser vi till äldre religioner, så finns det faktiskt en sådan utan gudsbild: Buddhismen, som uppfattar begäret som orsaken till allt lidande på jorden. Människans uppgift är att kämpa mot begäret. Den fullkomliga människan är den som är befriad från sina begär. Han eller hon befinner sig i nirvana, som är ett upplyst lyckotillstånd som är få förunnat att nå. Det behövs således ingen gud. Vad som behövs är att religionen svarar på de två sista frågorna, den om livets mening och hur människan ska skapa ordning i kaos. Där skiljer sig inte buddhismen från de övriga världsreligionerna.

Att se PK-ismen som ett slags religion är ganska lätt för många bland oss ”dissidenter”. Vi talar exempelvis om tillbedjarna som godhetsreligiösa. Logiska resonemang och ”sanningar” når dem inte och vi ser hur de straffar de otrogna. Men begreppet ”PK-ism” förklarar i sig ingenting. Det är bara en etikett, på samma sätt som ”islam” och ”kristendom” är det. Var finns PK-ismens fokus? Det kan knappast vara antirasism, som är en kombination av mission och inkvisition. Inte heller kan det vara godhet, eftersom godheten gäller som mål för alla religioner. Tillbedjarna är alltid goda, medan hedningarna och avfällingarna (ännu mer) är onda.

Den hypotes jag vill pröva här är att JÄMLIKHETEN är den nya religionen. Den har sina rötter i kristendomen som, vilket bland andra Nietzsche konstaterade, skiljer ut sig genom att vara en slavreligion. Islam är segerherrens religion, det gäller också för gamla testamentet. Jahve, hebréernas gud, förespråkar inte mildhet och försoning och inte att man ska vända andra kinden till. Segrarna och herrarna söker inte jämlikhet, men det gjorde det romerska rikets kristna, som värvade sina tidigaste proselyter bland förlorarna. Deras religion föds och sprids bland romarrikets slavar, de som romarna ”under lek och glam” (Seneca) dödade i gladiatorspel på sina amfiteatrar.

Det är kristendomen som agerar barnmorska åt Marx´ och Engels kommunistiska manifest, med paradiset i form av ett klasslöst samhälle. Det är samma kristna jordemor som förlöser välfärdssamhället, det samhälle där de svaga försäkras mot att gå under. Förutsättningen är att de starka vill arbeta och dra in de behövliga slantarna förstås. Och kristendomen, nu är vi framme i vår tid, förlöser det postmoderna samhällets offerperspektiv, där patriarkatet, nazisterna och rasisterna måste kämpas ned och tvivlande medborgare sätts i stupstocken på grund av diverse fobier, som islamofobi, homofobi, transfobi, xenofobi, funkofobi och allt vad dessa ”de otrognas sjukdomar” kallas. Och som en åklagare konstaterar i ett mail till mig utvisar vi i princip aldrig folk …

oavsett vad personerna har gjort här eller någon annanstans. Dessutom har vi en statsminister som när han får frågan om varför de flesta utländska våldtäktsmän inte utvisas hellre än att ge ett rakt svar hänvisar till kvinnors anställningsvillkor, till hel- och deltidsanställning. Att folk som trots allt utvisas ändå inte tvingas lämna landet känner vi också till. Bland annat mördade den så kallade IKEA-mördaren i Västerås två svenskar, Akilov fem och i ett fall i Umeå hade mördaren levt i Sverige under 20 år med en utvisningsdom hängande över sig, utan att något hänt.

Att rötterna finns i kristendomen och närmare bestämt Jesu lära, förklarar varför bara den västerländska civilisationen är angripen. Lika lite som andra högkulturer kan vi överleva utan religion, därför skapar vi oss en ny sådan. Emellertid, alla religioner är inte livskraftiga. Alla religioner klarar inte att producera mening och skapa ordning ur kaos.

Darwinismen är vårt viktigaste vetenskapliga redskap för att förstå djuret människa. Livet är orättvist, det föds både intelligenta och dumma människor och de dumma kan inte göra det som de intelligenta kan. Det föds starka och svaga. Det föds människor som nästan alltid är friska och de som är sjuka mest hela livet, det är också orättvist. Darwinismen konstaterar att människan blivit den hon blivit genom att de starkaste och smartaste överlevt (survival of the fittest). PK-ismen är en religion som går på tvärs mot darwinismen genom att premiera svaghet.

Hierarkier och därmed orättvisa, är människans öde. Jämlikhet är ett vapen mot nödvändigheten att avgränsa mänskliga kollektiv och – det här är det mest skrämmande – det är en religion som säger sig vilja skapa en ny ordning men vi ser vad det är den skapar: kaos. Jämlikhet som mål är nämligen inte att sträva mot ordning utan att bejaka kaos. Det är genom att bygga hierarkier som människor skapar ordning. Män och kvinnor, företagare och arbetare, familjer och individer – för att ge några exempel – har olika och kompletterande funktioner. Människan ordnar alltid tillvaron i bra, bättre och bäst, dåligt, sämre, sämst. För att människor ska sluta att skapa ordning, måste makten tvinga dem. Det är tyranniets fundament och vi ser hur det tar form också i Sverige.

Jag har tidigare varit inne på att högkulturer rymmer fröet till sin egen undergång. Kristendomen lyfter västerlandet, men den leder också till den nya religion som förgör oss. Och observera, den gör det utan något yttre hot. Vi kan fortfarande lätt besegra alla fiender och frågan är om islam ens skulle försöka erövra Europa, om muslimerna förstod att vi tänkte försvara oss. Vi kan försvara oss mot dem, men vi vill inte. Vi säger att de är våra jämlikar, i full medvetenhet om att de anser sig överlägsna oss och inte alls, när de tagit makten, tänker bejaka den religionsfrihet som de åberopar.

Det kan tilläggas att hierarkier behöver kontrolleras och begränsas. Vi bär ännu med oss insikten från nazismen, koncentrationslägren och andra världskriget, om hur illa det kan gå. Men jämlikhet kan aldrig vara målet, det borde vi ha lärt oss av kommunismen och alla miljoner som i jämlikhetens namn fått sätta livet till.

Jag skulle kunna skriva en bok om orättvisans biologiska, sociala och metafysiska nödvändighet, ja många böcker, men jag hoppas att myntet har trillat ner. Människan kan inte leva i kaos utan måste skapa ordning och ordning kan inte skapas utan hierarkier. Därför är PK-ismen med sin värdegrundskatekes en undergångens religion, förklädd till godhet. När den misslyckas, det finns inget annat alternativ, då återuppstår tyranniet. Det ser översteprästerna till, om de får bestämma. Vi har redan hunnit ett stycke på väg och antingen står du vid sidan och tittar på. Eller så ingriper du, på det sätt du kan. Ingenting mindre än den västliga civilisationen står på spel.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Jakten på godhetsmarkörerna

[image error]

För PK-folket är det mycket viktigt att få bekräftelse, att visa att man tillhör den rätta gruppen, med de rätta åsikterna. Det är därför som symboler och symbolhandlingar är så centrala i PK-ismen. Man visar upp att man tycker som man ska, att man tror på den av PK-folket konstruerade världsbilden. Då kan man måla upp en ondskefull motståndare och skapa en rejäl djävulsbild att projicera sina antipatier på, med PK-folket på den goda sidan och alla andra på den onda.

Behovet av sådana djävulsbilder tycks omättligt. Troligen beror det på att den moraliserande kraften i en given symbol till slut upphör och därför måste ersättas av en annan. Som exempel på några godhetsmarkörer kan vi ta följande:

Refugees welcome
Jag hatar SD
Trump ska dö

Den första har – nästan – nått slutstadiet, dvs godhetskraften har avtagit så märkbart att den knappast längre finns. Visst, en del väldigt högljudda grupper finns kvar men det stora flertalet, till och med de PK-troende, har insett vilka effekterna blir av att Sverige ska vara socialkontor för världens alla välfärdsmigranter, och anpassat sig därefter.

Jaha – vad ska man skylta med då, för att kunna kokettera med sin godhet? Klassikern ”Jag hatar SD” finns ju alltid, alltså ett exempel på Det goda hatet. Men även här börjar det blir svårt för PK-folket, inte minst beroende på SD:s framgångar i opinionsundersökningarna. När partiet var litet kunde man avfärda det som nazistiskt/rasistiskt eller något annat pejorativt som slutar på -istiskt, men när det ligger runt 20 procent bli det svårt. Finns det verkligen så många nazister i Sverige? Nej, det kan inte vara rimligt. Men det hindrar ändå inte PK-folket från att dra rasistkortet så fort SD kommer på tal, förmodligen av gammal vana. Så SD-hatet har fortfarande kvar sin enande förmåga, en markör som visar att man är på De godas sida i kampen mot De moraliskt förtappade.

Att avsky Trump är också ett säkert val för de bekräftelsehungrande PK-isterna. Det spelar ingen roll vad han gör – det är ändå fel. Om han skulle säga att USA:s huvudstad heter Washington D.C. skulle det möta motstånd. Trump har alltid fel. Här är djävulsbilden som mest tydlig. Trump är sinnebilden för ondskan, det evigt fördömda, och som sådan en pålitlig godhetsmarkör. Det gör också att han ofta blir offer för diverse halmgubbar. Det är en teknik som innebär att någon eller några inom PK-folket hittar på en bunt åsikter som de sedan låter Trump stå för. Därefter attackerar de Trump för att ha dessa påhittade åsikter. Men inte heller Trumphatet har kvar den styrka som det hade från början. Något annat har tagit över, som slår såväl ”Refugees Welcome” som SD- och Trump-hat:

Klimathotstroendet har sakta men säkert klättrat upp till förstaplatsen som PK-folkets mest pålitliga godhetsmarkör. Här blir skillnaden mellan goda och onda väldigt tydlig, med den kuriösa frågan: Är du för eller mot klimatet? Klimatalarmismens grundcredo är att alla väderfenomen och tillhörande katastrofer är människans fel. Man knyter ett påstått X-hot/en påstådd Y-fara till en mänsklig aktivitet, för då kan man göra PK-politik av det. Det viktiga för alarmisterna är således att hitta en antropogen förklaring och skrämma folket med den – om du inte anpassar dig, går världen under. Tyvärr har verkligheten inte varit direkt samarbetsvillig med de klimathotstroende: havsnivåerna stiger inte på påstått sätt, vare sig Arktis eller Antarktis har smält bort och inga isbjörnar synes i Gamla stan.

Men skrämsel och hot är inget nytt. Statsledningar har utnyttjat det i alla tider för att disciplinera folket och göra det fogligt. Förr var det syndastraff och själens eviga salighet som var bekymret. Det ska vara hot som man inte förstår och som inte går att kontrollera. Människor som är osäkra är inte så kaxiga. På 1970-talet var det kapitalismen och marknadsekonomin som var orsaken till allt ont. Numera är det annat som får kanalisera oron. Djävulen och Gud har ersatts av koldioxidhot och klimatlarm. Halleluja!

Ibland tar sig symbolhandlingarna rent av löjeväckande uttryck. Det senaste i den vägen är den brosch (!) med texten ”Tillsammans mot hot & våld” som påstås skydda personalen som arbetar på Södertälje sjukhus. Som om det verkliga livet vore ett datorspel där symboliskt laddade föremål ska skydda dig – varför inte ge dig ett extra liv?

Och godhetsivrarna bakom Pridefestivalen. som enligt uppgift stänger ute Medborgerlig Samling (MED) för att de ”inte har rätt värdegrund”. Så fint. MED är alltså inte lika mycket värda som de som är med i och anordnar festivalen. Den typen av handlingar är väldigt kännetecknande för PK-folket, som med utestängning och exkludering visar sin godhet.

Givetvis är det inte bara i vanligt socialt samspel privatpersoner emellan som det är viktigt med det korrekta markörer. Även politiker använder dem, i synnerhet för att marginalisera och tysta meningsmotståndare; man utmålar sig själv som De godas företrädare på jorden i stark kontrast till De andra. Ett typexempel är Jan Björklunds tal under Almedalsveckan, som var ett slags SM i avståndstagande gentemot SD. Oavsett ens politiska sympatier måste det anses vara ett väl tunt partiprogram, när det består av enbart en enda punkt.

Björklund är självfallet inte ensam om denna mästrande moralism. Den verkliga överdängaren på området är Annie Lööf, som torde ha slagit något form av världsrekord i hyperkorrekt godhet när hon, i sin egenskap av jurist, förklarade varför lagen inte ska gälla de 9 000 vuxna afghanerna. Här skulle det minsann plockas PK-poäng i massor! Och de som inte tycker som hon, är då moraliskt defekta och troligen också nazister.

Det är lätt att tro att denna förmenta godhet och dryga von oben-attityd är något nytt. Det är det inte. Grunden till Sveriges självpåtagna roll som världens humanitära stormakt togs redan i samband med att riksdagen 1975 antog lagen om att införa mångkultur i Sverige. Och visst ser det bra ut med en sådan lag! En verklig guldstjärna för Sverige att visa upp. Att effekterna av lagen kanske inte blev så bra är en annan sak. Det är bilden av Sverige som är det viktiga – inte verkligheten.

Sveriges statsfeminism är ett annat område där poser är det viktiga, inte innehållet. En klassiker är den svenska regeringsdelegationens besök i Iran i februari 2017, där kvinnorna i delegationen bar slöja. Att det religiösa förtrycket symboliseras av just slöjan bryr man sig inte om. Här är det spel för galleriet, för att vinna PK-poäng, som gäller. Hyckleriet är gränslöst. Så när modiga iranska kvinnor tar av sig slöjorna för att visa sin självständighet – det vi kan kalla för äkta feminism – tar Wallström och hennes medlöpare på sig dem. Den medeltida kvinnosynen intresserar sig den svenska statsfeminismen inte för.

Drev – som metoo – är ett tacksamt fält för politiker som vill skylta med sin godhet och visa att de minsann är på den rätta sidan. Man behöver inte bekymra sig om faktakoll och ta reda på vad som egentligen hänt. Det är bara att haka på lynchmobben och hänga offret i närmaste lyktstolpe. Vederbörande är ju ändå dömd på förhand.

Det starka PK-trycket gör att också företag måste godhetsmarkera. Finns det idag i Sverige något företag som saknar en policy för ”hållbarhetsarbete”? Eller som inte skickar åtminstone någon av sina anställda på kurser i ”hållbarhetscertifiering”? Företagen vill framstå som ansvarstagande och det kräver följsamhet; att avvika och inte ha exempelvis en hållbarhetspolicy eller regler för värdegrundsarbete skulle vara förödande. Det kostar att stå utanför.

För Miljöpartiet, som rätteligen borde kalla sig Klimatpartiet, är det i huvudsak bara jakten på koldioxid som gäller. Att sälla sig till koldioxidjägarna ger klara pluspoäng – du är på den goda sidan! Vi matas dagligen med att det blir varmare och att det enbart beror på människan och hennes ”utsläpp” av koldioxid. Tyvärr stjäl den meningslösa CO2-kampen resurser från riktigt miljöarbete. Att ge folk världen över tillgång till rent vatten vore exempelvis en sådan uppgift, men för Miljöpartiet och slika partier är det viktigare att ståta med den korrekta klimatuppfattningen.

Så godhetsaccessoarer och guldstjärnor spelar en väsentlig roll i PK-folkets liv. Utan dem skulle det vara svårare att skilja ut sig som moraliskt överlägsen – en bättre människa – och då behövs den här moderna formen av apartheid: De goda mot De onda.

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Liten utredning kring klimathoten

[image error]

Moraliserande kring klimathotsfrågorna visar att dessa tillhör den nya värdegrunden. Tänk er ett scenario där en person, som getts diagnosen lungcancer, blir uppringd av en vän som påstår sig, ganska säkert, veta att denna lungcancerdom bara är en influensa och att den snart går över. Hur troligt är det då att den som fått cancerdomen skriker, ”jag vill inte höra ett ord till”, kallar honom för sjukdomsförnekare och kastar på luren, tänder en cigarett och sätter sig med andra med samma diagnos för att diskutera inköp av cellgifter och operationer.

Inte så troligt, men så reagerar politiker och media inför positiva nyheter om klimathoten. De kallar budbärarna klimatförnekare (vad är det?) och vägrar att publicera eller diskutera den positiva informationen. Trots etablissemangets öronbedövande klimatlarmande flyger de ändå som aldrig förr och tar privatjet till klimatkonferenser och kör SUV:ar (Peter Eriksson MP) och dieselslukande pickup:er (Isabella Lövin MP). Miljöns goda värdeord från ett etablissemang som vill rädda jorden åt våra barn verkar, precis som de goda värdeorden kring flyktingpolitiken, vara ett sätt att lura till sig folks lojalitet. Många ord men inga egna uppoffringar.

Klimat och moral

Den närmast totala enighet om klimathoten som finns inom etablissemangsmedia och politiska partier gör att klimathotsfrågorna idag enbart är en moralisk fråga, vilket passar medias predikoroll utmärkt. En roll de ärvt från kristendomen där också apokalypsbudskapet känns igen. ”Science is settled”, politiker ska rädda oss och folket ska stå för uppoffringarna. Kritiker blir nu illojala samhällsfiender och behandlas också därefter. Media dramatiserar klimathoten genom bilder på sjunkna städer, öknar och isbjörnar i havet.

Även industrin hakar på klimathoten då ett bra varumärke inte bara baseras på behov och pris utan också på att deras produkt kan kopplas ihop med rådande samhällsmoral. Detta ger den eftersträvade kundlojaliteten och rör sånt som allas lika värde, barn och sjukdomar samt också klimathoten. Ett ämne som kan engagera många.

Politiska beslut flyttar idag allt längre bort från väljaren, från kommun till huvudstad till EU och mot FN. Vardagliga sakfrågor och lojalitet mot väljarna ersätts idag med en kollegial solidaritet med politikerkollektivet och en enväldig partistyrelse. Tillsammans med media blir det en sorts ekokammare. Partierna ersätter idag traditionella sakfrågor med värdegrundsfraser, då de inte längre företräder grupper som arbetare, medelklass eller överklass. Värdegrundsfraserna kan ju tilltala alla. Klimathoten verkar vara en av dessa frågor som går ut på att vi ska vara lojala mot ett etablissemang, trots att deras politik, åtminstone på kort sikt drabbar väljarna negativt. Som moralisk övervakande instans verkar etablissemangsmedia bestämma giltig värdegrund genom de sedvanliga metoderna. Klimathotsbeskrivningarna skyddas nu av media, vilket blir styrande även för de partier som inte har klimathotskrämsel som huvudfråga. Att gå emot klimathotsbeskrivningarna gör att partier skadar sitt varumärke, som idag byggs upp av värdegrundsfrågor.

Klimathotsskeptiker kan även få det svårt i privatlivet. Medias, politikers och industrins fokusering på klimatet som en moralisk fråga gör att klimathoten inte längre är en vetenskaplig faktabaserad fråga utan blir nu något som hör till en viss sorts omsorg och omtanke, det vill säga till den nya rätta värdegrunden. Detta kan handla om flera saker som klimatkompensering, sopsortering, kravodlat, rättvisemärkt och tågresande. Det finns ibland bra poänger i dessa men fakta är oftast underordnade symbolvärdet och den därmed associerade livsstilen. Jorden har blivit ett av nutidens många känslobaserade omvårdnadsprojekt.

Eftersom klimathoten är en moralfråga är det få som ser positiva nyheter om klimatet som något bra. I alla sektrelaterade frågor behövs tid för omprogrammering. Positiv och hoppfull klimatinformation finns på nätet. Vissa frågor förtjänas dock att belysas mer.

Klimathotens relevans är vetenskapligt bevisade med hög säkerhet.

Klimathot hävdas ofta ur påståendet att ”science is settled”, det vill säga påståendet att det finns en enig forskarvärld bakom. Med tanke på ämnets enorma komplexitet så är det enkelt att förstå att det inte är så.

För att få till denna påstådda enighet glider man obemärkt över i frågan om koldioxidhalten ökar i atmosfären och om denna är antropogen, det vill säga orsakad av människan. Detta tror förstås de flesta forskare är sant. Bränner man olja och kol och hugger ner skog ökar förstås koldioxidhalten i luften. Det är okontroversiellt. Men en ökad koldioxidhalt är inte detsamma som klimathot eller ens en ökad temperatur.

Eftersom klimathotsfrågan förvandlats till en moralisk fråga påverkas också anslagsgivare och forskare som vill vara samhällssolidariska. Det blir dessutom lättare att få anslag om man kan formulera någon vågad koppling mellan klimathot och något oönskat naturfenomen. Det resulterar också i Om-Så forskning. OM temperaturen ökar och OM Arktisisen smälter till 2070 och OM då isar på Antarktis bryts sönder SÅ kan havsnivån höjas med 3,5 meter efter ytterligare okänt antal år.

FN:s klimatpanel IPCC sägs vara företrädd av världens förnämsta, objektiva och oberoende klimatforskare. Rapporterna sägs bara ha ”peer-reviewed” referenser och ger därför den bästa kunskapen om klimathoten.

Den kanadensiska journalisten Donna Laframboise har ägnat fyra år åt att studera IPCC och visat att IPCC ofta använder otillräckligt erfaren och utbildad arbetskraft samt ibland miljörelaterade aktivister. Hon har också funnit att IPCC inte är representativa för forskarkollektivet samt att många referenser är undermåliga. Framförallt menar Laframboise att IPCC ges och tar rollen som ett karaktärsvittne inför klimathoten. Som sådan borde de själva vara angelägna om att fasad och innehåll stämmer överens. Då hon menar att de tillsammans med media och politiker försöker dölja sina brister, så faller hela IPCC’s trovärdighet.

De fantasisummor som klimatindustrin omsätter och de 10 000-tals människor som den försörjer (som IPCC själva) borde ha föranlett någon form av revisionsfunktion. Man skulle exempelvis kunna tänka sig speciellt utsedda forskare som enbart får medel om de framgångsrikt kritiserar klimathoten, alltså inte främst forskarrapporter, utan IPCC’s verksamhet, rapportering och medias hantering. Detta är nog politiskt otänkbart med tanke på hur de används.

Efter att IPCC lämnat sin rapport väljer media ut spektakulära delar som de dramatiserar med braskande rubriker och hjärtknipande reportage.

Det blir torrare när det blir varmare.

Detta är ett vanligt missförstånd men i själva verket blir det blötare eftersom mer vatten avdunstar från haven vilket omvandlas till regn. De två platser där det regnar minst är också de kallaste, det vill säga öknarna Antarktis och Arktis. Vid ekvatorn är det varmast, grönast och blötast. Argumentet att det regnar på fel ställen om värmen ökar har karaktären av bortförklaring. Varför skulle det regna på rätt ställen just idag av alla tidsåldrar? Det finns förstås områden som blir torrare men det är lättare och billigare att fördela mat vilket innebär pengar över till sjukvård åt världens fattiga, än att förändra klimatet.

En ökad global värme innebär också ökad molnighet vilket skyddar jordar från uttorkning. För 7000 år sedan var jorden varmare och Sahara grönare och bebott av herdar. Det finns spår av hällristningar och uttorkade flodfåror samt spår av en stor sjö. Under den senaste istidens kallaste period, för 20 000 år sedan, var Saharaöknen större än idag och storleken på Afrikas regnskog betydligt mindre än idag.

Skördarna slår fel om det blir varmare.

Solsken, värme, koldioxid och vatten ger skogen tillväxt och åkrarna skördar. Därför ökar skördar och skogsproduktion, när dessa ökar. Mer värme i atmosfären ger också kraftigare vindar vilket gör att fuktig luft når längre in i torra områden än tidigare. Kraftigare vindar är alltså en tillgång för mänskligheten, inte ett problem.

Ökade växthusgaser i atmosfären ger mer regn vilket kan partiellt återställa grundvatten­nivån vilket hotar många delar av världen.

Ökad global värme leder till torka följt av svält, folkvandring och krig.

Apokalyptiska varningar för människans omoral och arvsynd är något som alltid funnits, inte minst hos kristendomen och man kan ju fundera på om klimathoten har någon liknande funktion. Lisa Magnusson i DN skriver följande, vilket kan representera etablissemangs­medias rapportering:

”Värmeökningen alstrar mer värmeökning. Den medför enorma flyktingströmmar när stora delar av jorden blir obeboeliga. Den skapar extremt väder och naturkatastrofer som trasar sönder bebyggelse och infrastruktur, civilisationen kommer ständigt att behöva återuppbyggas.”

Historiker vet att det förhåller sig precis tvärtom. Kalla perioder i historien har lett till missväxt, svält, flyktingströmmar eller folkvandringar, sjukdomar och krig. På motsvarande sätt har varma perioder lett till välstånd, kulturell blomstring, nya städer, handel, specialister och kulturell utveckling.

En kall och torr period kallad Piora cold, ungefär vid 3000 f. kr. kan ha varit orsaken till att det indoeuropeiska herdefolk som levde på stäpperna i södra Ryssland spred sig mot Indien och Europa. De var troligen högt utvecklade, då vi idag talar deras indoeuropeiska språk. Den föregående värmeperioden hade gett dem deras framgångsrika kultur med den hästdragna hjulförsedda vagnen, som gjorde det möjligt för dem att följa betesdjuren när de flyttade. De förde också med sig ridkonsten.

Romartiden sammanföll med värmeperioden ”Roman Climatic Optimum”. Under folkvandringstid 400–600 e.kr. sjönk temperaturen och klimatet försämrades. Det västra romarriket gick under, städer och byar övergavs i norr med svält, folkvandring, krig och sjukdomar som följd. När sedan temperaturen steg under högmedeltiden, ökade skördarna, bondebefolkningen tredubblades, städer anlades, handeln blomstrade och universitet grundlades. Byggnader som Notre Dame och Kölndomen skapades under den så kallade mörka medeltiden vilket visar tidens enorma kraft och höga andlig-kulturella nivå. Sedan kom lilla istiden som startade med digerdöden 1347 och följdes av återkommande pest och svältdöd.

Förändrade klimatzoner leder till stora problem för naturen och sjukdomar för människor.

Klimatzonerna har alltid oupphörligt förskjutits och har troligtvis en gynnsam effekt på den evolutionära utvecklingen och ökar immuniteten mot sjukdomar. Djur och växter har idag problem med spridning och fortplantning då människans habitat är för stora med vägar, staket, ensidig odling.

Släpps koldioxid ut så finns den kvar i atmosfären för alltid.

Det finns fyra koldioxidreservoarer: atmosfären, havet och olja-stenkol-gas i jorden samt bergen. Den sista är utan jämförelse den största koldioxidreservoaren som innehåller miljontals gånger mer bunden koldioxid (CaCO3-kalksten) än de övriga reservoarerna. Koldioxidhalten i atmosfären regleras genom att kolsyra i regnet löser upp berg då det eroderas. Salterna överför koldioxid från atmosfären till haven där de bildar lera och kalksnäckor. Ökar regnet och dess surhet så accelererar processen.

Detta är en relativt långsam process och det går snabbare för haven att absorbera den av människan utsläppta koldioxiden. Det talas om att 80 % kan absorberas inom någon tidsrymd beroende på strömmarna i havet. Detta gäller också för den peak vi har idag i CO2.

Det finns en övre gräns för no return när det gäller uppvärmningen av jorden.

Detta motsägs av ovanstående. Ökad regnmängd och surhetsgrad reglerar alltid ner koldioxidnivån till det jämviktsvärde som sätts av var naket berg befinner sig, det vill säga den kontinentkonfiguration och de bergskedjor som getts av plattektoniken. Koldioxid återförs till atmosfären med konstanta vulkaniska processer. Dessa två bestämmer det jämviktsvärde vi kan följa under jordens levnad. Det har tidigare skett stora koldioxidutsläpp, som vid det massiva vulkanutbrott som uppstod för 640 000 år sedan, då Yellowstones nationalpark i USA skapades utan att detta gett en ”no return-effekt”.

Däremot verkar motsatsen kunna ske. Det skulle faktiskt kunna byggas undergångsstäm­ningar kring det faktum att klimatet har en temperaturmässig negativ trend. Den senaste istiden, Weichsel-nedisningen, är den hittills allvarligaste nedisningen på jorden under de mer avancerade flercelliga organismernas tid. Den förra interglacialen Eem var flera grader varmare än dagens interglacial. Trenden går mot allt bistrare istider. Intressant är att det faktiskt finns geologer som ser en risk i att jorden i framtiden ska bli obeboelig av en is som täcker hela jorden från pol till pol (snowball earth theory).

Allt hänger på att vi lyckas stoppa koldioxidutsläppen.

Dr. Wincent Gray har argumenterat för att mängden koldioxid i atmosfären inte har så mycket med temperaturen på jorden att göra. Om man närmare studerar överlagrade temperatur och koldioxidkurvor från polarisarna kan man se att temperaturförändringen kommer före koldioxidförändringen. Det borde ju vara tvärtom om koldioxiden driver temperaturen. Kommer värmen först och påverkar haven att som en läskedryck avge en del av sin koldioxid. Vad orsakar vad?

Uppvärmningen är nutidens viktigast överlevnadsfråga.

Troligen inte. Vi vet egentligen inte eftersom fri debatt inte ges. Resurser och energi borde antagligen istället läggas på att restaurera skövlade skogar för att skydda djur- och växter. Tillvaratagandet och transport av öknars solenergi, avsaltning av havsvatten skulle kunna ge Afrika en industri och nya försörjningsmöjligheter. Alternativa sätt att producera mat och energi skulle kunna minska trycket på naturresurser, odlingsmark och fiskevatten. Det är så mycket intressant man skulle kunna göra om man ville.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Mediernas död

[image error]

Jag tar del av ett samtal på Youtube mellan Joe Rogan och Jordan Peterson. Det lades ut för en dryg vecka sedan och trots att det är 3 timmar, 20 minuter och 21 sekunder långt, har det visats 2.365.740 gånger. Visuellt är det tråkigt, två medelålders karlar som sitter på varsin sida av ett bord och samtalar. Intellektuellt är det avancerat och inte alltid så lätt att följa. Inga skämt, inga provokationer, inga knep för att hålla dig kvar som tittare/lyssnare. Om det istället hade varit en essä på säg 30 sidor, hade kanske tvåhundra personer läst den, under den korta tid den funnits tillgänglig. Men nu, fler än två miljoner! Och om jag kollar om en vecka är det förmodligen tre miljoner, eller fyra. Det finns skäl att fråga vad det är som händer, något som svenska medier inte gjort. Med deras agendajournalistiska perspektiv tillhör Jordan Peterson ”fienden”. Som en annan av mina favoriter, Karl Ove Knausgård, konstaterat är svenska media enögda och med detta enda öga kollar de först om något är vänstergodkänt. Om inte, så bort med den skiten!

Jordan Peterson är just nu den hetaste tänkaren och opinionsbildaren i världen. Hans bok ”12 livsregler – ett motgift mot kaos” (ja, den finns översatt till svenska, och 39 språk till) är sedan januari i år världens mest sålda bok. Ni som läser Axess och Expressen har kanske sett den recenserad. SvDs ledarskribent Ivar Arpi har också tagit upp den. Men någon allmän debatt har jag inte sett, trots att jag hyfsat följer med i mediaflödet och dessutom är intresserad av samma frågor som Jordan Peterson. Denna mörkläggning sker inte bara i Sverige. I samtalet med Joe Rogan berättar han att New York Times, med hänvisning till någon teknikalitet, vägrar ta med den på sin tio i topp-lista. Utan jämförelser i övrigt känner jag och många andra PK-resistenta författare igen det. De böcker som vi skrivit, redigerat eller deltagit i rörande ”invandringsfrågan” är giftstämplade och får inte diskuteras i svenska medier, hur intressant den debatten än skulle kunna bli. Omnämns de ska det vara väldigt kort, med plikt att döda. Så var det när Aftonbladet på några rader och med en bild på nynazister, för fem år sedan tog upp Gunnar Sandelins och min bok ”Invandring och mörkläggning”. Tack vare den annons vi lyckades få in i DN, och som Peter Wolodarski betraktar som sitt kanske största misstag, sålde den i 11.000 ex.

En fd chefredaktör berättade för mig att han lagt ut min bok ”Romer i Sverige” till ett antal möjliga recensenter. Han till och med sa ”Skriv ner den om du vill, bara den kommer med i debatten”. Alla tackade nej. En av de tilltänkta recensenterna svarade att det inte går: ”Om jag skrev om det, förstår du, så skulle jag vara körd”.

Romerna är den ojämförligt mest kriminaliserade av Sveriges nationella minoriteter men det får inte ens snuddas vid i svenska medier, eftersom de definieras som svårt diskriminerade. När det gäller avståndet mellan offerroll och verklighet ligger romerna i sin egen klass. Aldrig någonsin får det visas att det finns ett samband – att folk är misstänksamma och tar avstånd från romer, inte därför att de är rasistiska, utan därför att det är befogat. Inte ens när det gäller de skändliga åldringsrånen, som nästan uteslutande begås av romer, vill svenska medier berätta sanningen.

Tillbaka till Jordan Peterson. Långa och avancerade diskussioner på nätet är en revolution. Du får både bild och ljud och det är omedelbart tillgängligt över hela världen. Du kan se och höra det när det passar dig själv. Du kan stoppa samtalet eller föreläsningen för att äta middag eller hoppa över det som inte intresserar dig. Kort sagt det är överlägset alla andra sätt att ta in kunskap på. När nätet förvandlar det talade ordet till något som har samma räckvidd och varaktighet som det skrivna ordet, visar det sig att det finns en hunger efter långa djupa diskussioner. När folk får det muntligt är väldigt många väldigt mycket smartare och beredda att ta till sig kunskap, än vi förstod när radio och teve var ensamma herrar på täppan.

Det talade ordets återkomst är till och med är en större revolution än det skrivna ordet, därför att skrivkonsten är ganska ung i jämförelse. Berättat för varandra har människor gjort i flera hundratusen år medan skriv- och läskonsten är ung och förbehållen de välutbildade – i synnerhet när det gäller avancerad kunskap. Man får visserligen lite av det via radio och lite av det via teve men där är det pressade tidsmässiga utrymmet besvärande. Med nödvändighet förytligas alla budskap. Om du är en superstjärna kanske du får sex minuter, men på den tiden kan du sällan göra avancerad forskning och djupa budskap begripliga. Du måste säga något briljant och karismatiskt under de sekunder eller minuter som står till ditt förfogande. Och du måste se glad ut! Själv klarar jag det dåligt, eftersom jag vanligtvis ser sur och ilsken ut när jag försöker tänka. För att ha framgång i teve måste man göra sig på bild – på samma sätt som vi vet att vissa personer är fotogeniska medan andra inte är det.

Tevedebatter är extra vidriga. Tio personer i en studio. Alla är ivriga att få något sagt och slåss om ordet. Det blir helt enkelt inte bra. Jag har längre tillbaka deltagit i ett antal sådana debatter och aldrig någonsin varit nöjd. Efteråt har jag frågat mig varför jag ställde upp. Varför flög jag fram och tillbaka mellan Stockholm och Umeå för att få ordet i sammanlagt 2 minuter och 48 sekunder och till på köpet bli missförstådd och attackerad av en annan debattör, som inte hade den blekaste om vad jag ville ha sagt utan bara lystrade till något som hon ogillade, det vill säga vad hon uppfattade som en politisk positionering?

Vem hittade på denna typ av information/eller kunskapsförmedling där ett antal debattörer skäller på varandra – avsiktligt är de utvalda just för att de har olika uppfattningar i ett eller annat ämne? Ingen får något vettigt sagt. Dessutom, om det är en kommersiell tevekanal måste det sändas reklam var tionde minut – snacka om att bryta samtalet. Är det sedan ett politiskt samtal vet alla vem som är höger och vänster, och vilka som är ”extrema”. Journalisterna styr och kontrollerar debatten, med en vänsterpolitisk utgångspunkt, vilket i dessa yttersta dagar till och med kan få yttrandefrihet att framstå som ett högerpolitiskt projekt.

Alla diskussioner om samhället ses genom ett politiskt filter. Om jag exempelvis vänder mig mot Pride, inte därför att jag är puritan och pryd utan därför att jag vet att en upplösning av familjen som mursten i samhällsbygget är ett dråpslag mot samhället – om inte annat därför att det inte föds tillräckligt många barn – då klassas jag som högerkonservativ eller något ännu värre, trots att det inte handlar om politik utan om samhällsvetenskap och demografi. Om jag kritiserar vänstersynpunkter så måste jag vara höger. Men så behöver det ju inte alls vara. Med mitt perspektiv kan det mycket väl vara så att vänstern har fel i sak. Nästa gång kritiserar jag kanske något som högerkonservativa för fram, det ger mig inte en vänsteragenda. Debatten och kunskapsspridningen, som den sköts på den offentliga arenan, är politiserad och förenklad. Det är klart att med en sådan agenda så kan inte Main Stream Media överleva konkurrensen från det som nätet har att erbjuda.

De vänsterpolitiska kontrollerar scenen och för dem är det viktigare att tysta sina motståndare och förhindra att de tar över, än att hylla yttrandefriheten, som med deras perspektiv är något riskabelt.

De vänsterpolitiska kontrollerar scenen och för dem är det viktigare att tysta sina motståndare och förhindra att de tar över, än att hylla yttrandefriheten, som med deras perspektiv är något riskabelt. Yttrandefrihet kan leda till att de förlorar den kontroll över offentligheten som de har nu. Om du är vänsterradikal och spelar det identitetspolitiska spelet finns det ingenting positivt med yttrandefrihet. Du är ett språkrör för ditt politiska kollektiv och på samma sätt förstår du dina motståndare. Det ger skändningen legitimitet och den har inte mindre än tre funktioner. Om det är jag som har öppnat näbben, det första och viktigaste är att andra som hör mig ska förstå att om man tänker som jag, råkar man illa ut i offentligheten. Den andra är att helt enkelt få mig att hålla käften och den tredje är att legitimera att jag och min sort av moraliskt mer eller mindre defekta opinionsbildare inte släpps upp på den offentliga scenen. Det är ett totalitärt förhållningssätt till både kunskapsproduktion och yttrandefrihet.

Inte bara teve utan alla Main Stream Media är på jakt efter formuleringen som säljer och det är så gott som aldrig när någon säger något klokt och briljant utan det handlar om felsägelser, misstag. Som ett resultat säger proffsen aldrig någonting otadligt, vilket betyder att det är ytterst sällan de säger något väsentligt. Barnet kastas ut med badvattnet. Den som tänker fritt, gör alltid misstag, det är priset för att säga något klokt som tidigare inte är sagt. Media är på hugget och missförstår gärna, bara det är en ”nyhet” som säljer. När Jens Orback som jämställdhetsminister för fjorton år sedan råkade göra en jämförelse med en syster till sin mormor som levde med en häst, för att få fram att han tyckte att folk fick väl leva ihop med vem de ville, då blev det en mediastorm. Han anklagades för att jämföra med djursex och tidelag. Varför? Av den enda anledningen att det var något som journalisterna förstod gick att sälja.

Massmedia dör därför att teve som medium premierar ett visst sorts personer som är bra på att skapa underhållning men ingenting mer, i kombination med att de som Jordan Peterson kallar för ”The quality people” överger mediet. Traditionella media är fångade i sina format. De blir också sina finansiärers tjänare. Jordan Peterson, Joe Rogan, Sam Harris, Stefan Molyneux och några till talar inte på någons uppdrag, behöver i varje fall inte göra det. Det nya mediet möjliggör ett oberoende som det skrivna ordet inte ger, eftersom det kostar pengar både att tillverka och att konsumera. Det krävs ett förlag för att trycka och sprida en bok.

Nå, finns det något ”överlevnadsrecept” för svenska media – eller media i vilket land som helst? Svaret är ja, men det är inte den vägen som medierna förstått att de måste ta. De tror att de ska konkurrera med nätet, vilket är dödsdömt. De måste komplettera och den första frågan är vad nätet inte kan erbjuda. Svaret är att nätet är virtuellt och globalt. Det finns också en verklighet av kött och blod, jord, luft, eld och stenar. Och denna verklighet bebos av dem som Ny Demokrati kallade för ”Verklighetens folk” – ett uttryck som Kristdemokraterna snodde och fick Patent- och registreringsverket att godkänna som varumärke. Svenska medier ska erbjuda dem det som inte nätet kan ge: lokala och nationella nyheter och underhållning, på svenska. Nu ägnar de sig mest åt att med sin agendajournalistik trycka ner politiskt korrekta budskap i halsen på mediekonsumenterna. Många märker det inte men medvetenheten växer – och därmed också föraktet. Den som upptäcker att journalister, opinionsbildare och politiker luras vill inte ha med dem att göra. Så enkelt är det.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Nu har det hänt igen!

[image error]

Häromdagen kom det ett mail som sänkte mig totalt. En återkommande tanke blev starkare än någonsin: ”Jag vill inte bo i det här landet! Jag slutför mina bokprojekt och stänger bloggen. Sedan flyttar jag och återvänder aldrig!” Mailet kom från en av mina vänner, professor vid Lunds Universitet, och löd:

Käre KOA. I förrgår blev du angripen i Sydsvenska Dagbladet. Tidningen kan svårligen neka dig plats för ett genmäle. Av egen erfarenhet vet jag att det kan kännas kränkande att behöva besvara anklagelser om nazism och dylikt, men jag tror att det skulle vara bra både för dig och den sak du slåss för, om du ändå gjorde det.

Han skickade med en inscannad artikel. Det här är vad Isobel Hadley-Kamptz skrev:

Arnstberg är alltså numera öppen rasideolog och antisemit och skriver om hur judiska intellektuella har en ”dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni” eller om ”hur den vita rasen kan redan under nästa århundrade vara något som bara går att beskåda på museum”. Man måste anstränga sig rätt hårt för att formulera det som ”kritik mot multikulturalism”.

Observera presensformen. Det betyder att detta är vad jag just nu huvudsakligen ägnar mig åt och det är – om man får tro Isobel Hadley-Kamptz – ingenting jag sticker under stol med. Det är i sak lika fel som om hon hade påstått att jag var blind, eller kanske hade sju knäskålar. Jag svarade lundaprofessorn: ”Suck, jag blir alldeles matt och undrar varför jag måste försvara mig själv mot dessa grova lögner. Vi får se om jag går i svaromål.” När han ändå framhöll att jag borde skriva, eftersom många trodde på sådant här – ingen rök utan eld – skickade jag Sydsvenskan nedanstående text:

Sedan 2013 har jag skrivit fem böcker som handlar om det haveri som blivit konsekvensen av Sveriges förda invandringspolitik, tre av dem tillsammans med journalisten Gunnar Sandelin. Den första har sålt i elvatusen exemplar. Jag har också skrivit ett mycket stort antal längre resonerande texter på bloggen ”Invandring och mörkläggning”. Dessutom finns det videoinslag gjorda av Swebbteve, åtkomliga på Youtube. Med andra ord finns det ett mycket stort material tillgängligt för den som vill bekanta sig med min syn på såväl politik som mediadebatt. Jag har aldrig skrivit att ”den vita rasen ska dö ut”. Det enda jag kan hitta i den vägen är ett citat ur något som pådyvlades mig i en lördagsintervju i Sveriges radio i november 2017. Vid ett tillfälle för flera år sedan ställde jag frågor rörande en judisk organisation och en företrädare som gjorde märkliga uttalanden. Däremot har jag aldrig särskilt intresserat mig för judar, annat än till och från i min forskning om hur etniska minoriteter försvarar sin integritet. Jag råkar vara etnicitetsforskare med romer som specialitet, något som i slutet på 90-talet ledde till att jag, efter att ha publicerat en större forskningsrapport, i Dagens Nyheter kallades för ”gammal övervintrad nazist”. Då som nu var det en grov lögn. Jag har aldrig varit ens i närheten av någon politisk organisation. vare sig till höger eller vänster, och heller inte någonsin bevistat ett politiskt möte. Kanske det någonstans i de tusentals sidor som finns åtkomliga på nätet går att gräva fram och ur sitt sammanhang rycka någon för PK-journalister tveksam formulering. Det betyder inte att jag är en rasideolog och inte heller att jag är antisemit. Det är helt enkelt osant. Vad som däremot är sant är att jag är en hård kritiker av den svenska journalistkåren. Skälet är bland annat det slags lögner som Isobel Hadley-Kamptz lånar sig till, för att tysta sina meningsmotståndare. Vi är en växande skara som ser hur vinden vänder. PK-tyranniets dagar är räknade.

Efter två dagar fick jag svar från Patrik Svensson, tf Kulturchef, Sydsvenskan. Att det var avvisande överraskade mig inte. Jag var nästan förvånad över att jag alls fick svar. Dessutom var det, som synes, ganska vänligt:

Hej Karl-Olov

Isobel Hadley-Kamptz har i korta ordalag omnämnt dig i en recension av två olika böcker och hennes beskrivning av dina ståndpunkter är inte bara i sammanhanget relevant utan av allt att döma också fullt rimlig. De två citat hon tillskriver dig är varken tagna ur sitt sammanhang eller kan beskrivas som något som ”pådyvlats” dig. De är tagna från din egen blogg, ur längre resonerande inlägg som både bekräftar och fördjupar just det som citeras.

För att vi ska publicera ett genmäle krävs att du kan påvisa något som är fel i sak, eller att en tolkning som faller ut till din nackdel är fullständigt orimlig. Det kan vi inte se är fallet här.

Jag skickade då Patrik Svensson de utdrag ur nedanstående text, som visar att det handlade om avsiktliga feltolkningar och val, där syftet inte var att på något rättvisande sätt återge det jag skrev utan att skända mig. Jag fick då följande mindre vänliga svar:

Hej Karl-Olov. 

Det var bra att din journalistvän kunde hjälpa dig med att hitta citaten så att vi nu kan vara överens om att du verkligen skrivit det du i ditt genmäle ville förneka att du har skrivit. I frågan om just detta, behovet av ett genmäle, håller vi därmed fast vid vad jag tidigare meddelat.

Vänligen

/Patrik Svensson

Men det är ju inte sant! Det ena citatet har verkligen – vilket jag kommer att visa nedan – förvanskats, för att fungera som underlag för beskyllningen om antisemitism och i det andra har den bärande texten utelämnats. Oavsett detta så är slutsatsen felaktig. Konstaterande att ”den vita rasen” utgör en minoritet i London och större städer i USA är inte rasideologi. Rasideologi är att rangordna raser och utropa vissa till högre stående än andra, inte att beskriva demografiska förändringar. När samma anklagelser för något år sedan fördes fram i ”Hela Hälsingland” – frågade jag en av mina vänner, en av landets skarpaste och mest erfarna jurister i tryckfrihetsfrågor, om jag inte kunde stämma dem för ärekränkning.

– Glöm det. Det anses att den som klassas som en offentlig person får räkna med att stå ut med väldigt mycket – som det gamla ordspråket säger: Den som sig i leken ger, den får leken tåla. Om du ändå prövar, kommer tidningen att anlita en stjärnadvokat. Det spelar ingen roll vad det kostar. För dem är det viktigt att vinna sådana här mål.

– Så att de kan fortsätta att skända människor?

– Ungefär så. Och eftersom du säkert förlorar kommer det att bli en dyrbar historia. Det är bara mycket rika kändisar som har en chans att vinna. Och det är svårt för dem med. Tro mig, jag vet vad jag talar om.

En annan vän som är journalist – jag kan inte skriva ut hans namn därför att det skulle stå honom för dyrt – gjorde på eget initiativ det rätt begränsade grävjobb jag borde ha gjort men inte orkat med. Han inledde sin genomgång med följande kommentar:

Jag kunde dock inte låta bli att försöka hitta citaten som Hadley-Kamptz tillskriver dig. Det var väldigt enkelt, de är direkt hämtade från en Expoartikel. Hadley-Kamptz är alltså en lat jävel som inte orkar leta reda på egna citat (förvisso helt normalt för en representant för den svenska journalistkåren).

Journalistvännen trodde inte att jag skulle ha en chans att i Sydsvenskan få bemöta Expos vantolkningar, som alltså Hadley-Kamptz påståenden uteslutande bygger på. Dessutom konstaterade han, att om man backade bandet ytterligare kunde man se hur Expo vidarebefordrade påståenden från Patrik Oksanen, som vidarebefordrade påståenden från Torbjörn Jerlerup.

Det är med andra ord en enda jävla visklek där den ena efter den andra inkompetenta journalisten vidareförmedlar felaktigheter, lögner och vantolkningar. Ganska hopplöst att argumentera mot, men de sliter ut sitt eget narrativ så att det till slut blir obrukbart. Inte mycket till tröst för dig just nu, men jag tror att det är det som håller på att hända.

Expoartikeln publicerades den 21 mars 2017 och skrevs av Daniel Vergara, som jag mig veterligt aldrig har träffat och heller inte vet vem det är. Hans första argument är att jag, som han påstår, ”på senare tid spridit antisemitism och rasidéer”, varnat för den ”vita rasens” undergång och ”spridit antisemitiska konspirationsteorier och hyllas av nazister”. Och nu, som grädde på moset, ska jag föreläsa i riksdagen, inbjuden av en utesluten SD-ledamot. Ur Expoartikeln:

Förra året uteslöts Sverigedemokraternas riksdagsledamot Anna Hagwall efter en uppmärksammad motion. Med hänvisning till Bonnierkoncernen föreslog Hagwall bland annat att ”ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media”. Förslaget kritiserades hårt för att gå i linje med klassiska antisemitiska konspirationsteorier.

Så här var det: Anna Hagwall ringde upp mig och frågade om jag ville föreläsa i riksdagen. Det ville jag naturligtvis, riksdagen är ju inte precis vilken plats som helst. Det handlade om en öppen föreläsning och jag var nyfiken på vilka som skulle dyka upp. Kom några riksdagsledamöter från SD? Eller kanske från något annat parti? Det ska också tilläggas att i mina ögon hedrade det Anna Hagwall att hon efter uteslutningen fortsatte med politiskt arbete, istället för det som vanligen är fallet med politiska vildar, att de enbart stannar kvar för att kunna kvittera ut sina höga löner. Jag frågade Anna om det inte var lite obetänksamt att kritisera Bonniers. Hon svarade att det hade hon aldrig gjort utan bara påpekat överrepresentationen inom media – något som är väl känt och nog generellt uppfattas som både sant och ett problem. Antagligen var det så att SD-ledningen helt enkelt ville ha in en annan person på hennes riksdagsplats och såg en möjlighet att bli av med henne. Men hade hon också sagt att Bonniers var en av de stora ägarna och att det fanns en judisk koncentration inom ägandet av svenska media, precis som på Wall Street och i Hollywood, så hade hon visserligen sagt något som öppnat för kritik, men hon hade ändå hållit sig till sanningen. Och eftersom jag som forskare anser att jag befinner mig i sanningsbranschen, är det varken antisemitiskt, rasideologiskt eller ens kontroversiellt med ett sådant konstaterande. Ett samhälle där sanningar är tabuerade och kontroversiella, och där det är legitimt för agendajournalister att både sprida lögner och skända meningsmotståndare, är ett samhälle där de intellektuella bör hissa varningsflaggan. Detta ska inte tolkas som att jag ägnar mig åt eller skjuter in mig på frågor om judisk maktkoncentration. Det gör jag nämligen inte. Jag är varken kunnig eller särskilt intresserad.

Nåväl, jag höll en föreläsning där jag inte i detalj minns vad jag sa, men jag är helt säker på att den varken var rasideologisk eller antisemitisk, därför att sådana strängar finns inte på min lyra. Salen var fullsatt. Jag kände igen en och annan, bland andra en professor som flugit ner från Umeå för att lyssna till vad jag hade att säga. I en paus bjöd Anna Hagwall på kaffe och smörgåsar (som hon själv bekostade) och jag blev intervjuad av någon som jag förmodade var med i Nordiska motståndsrörelsen. Skulle jag ha sagt att ”dig vill jag inte tala med”, hade jag inte varit bättre än mina vedersakare.

Jag svarar så gott jag kan på frågor som jag får. Alltid och utan undantag, bara jag har tid. Hur de tolkas och vilken kontext mina svar placeras in i, kan jag inte styra och det intresserar mig heller inte särskilt. Det betyder inte att jag stöder Nordiska motståndsrörelsen och heller inte att jag gillar dem. Men observera, jag passar inte heller nu på att tala om att jag tycker illa om dem. Vad jag anser om dem, det kan jag skriva i ett relevant sammanhang, vilket jag vid några tillfällen också gjort. Men eftersom jag inte sysslar med politik utan med opinionsbildning på samhällsvetenskaplig grund, är mina politiska preferenser min privatsak. Aftonbladet rapporterade att liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, kallade seminariet för motbjudande och krävde att Hagwall ställde in arrangemanget. Vad tror ni förresten att min föreläsning handlade om? Svaret är: Yttrandefrihet.

Det kan tilläggas att när jag sent på kvällen kom hem, efter att bland annat med stigande upprördhet lyssnat till en lågmält sorgsen kvinna som av sin dotter förbjudits att träffa sina barnbarn därför att dottern ansåg att mamman var rasist, blev jag av min mycket upprörda och gråtande hustru anklagad för att vara ”högerextremist”. Hon tyckte att jag borde ha tackat nej till att hålla föreläsningen. Den kvällen när jag gick till sängs snurrade tankar om Sverige i skallen: Vilket djävla land jag lever i! Dessa godhetens apostlar, i praktiken verkar det inte finnas någon gräns för deras elakhet. Och för ”den goda sakens skull” tillåter de sig vilka lögner som helst.

Jag återvänder till Daniel Vergaras svepande påståenden. Observera, han anser sig inte behöva belägga dem på något sätt. Så här skriver han om mig (påståendet om att Swebbteve drivs av Jan Sjunnesson är ett sakfel):

Under senare tid har han växt fram som en av den svenska extremhögerns nya favoriter. Trots att han sprider idéer som Sverigedemokraterna menar att man tar avstånd ifrån har han lyfts fram i närstående miljöer till partiet. Han har medverkat i den SD-vänliga satsningen Swebb-tv som drivs av Jan Sjunnesson, tidigare chefredaktör för Sverigedemokraternas nättidning Samtiden. Samma tidning har också publicerat en gillande recension om hans bok ”Romer i Sverige”.

Om ”fel” recensent formulerar sig positivt om en bok jag skrivit, så är det komprometterande både för mig och boken. Milda makter! Detsamma gäller påståendet att jag skrivit på sajten ”Motgift”, som påstås vara nazistisk. Det har jag inte gjort, men de har citerat mig. Så länge de inte förvanskar min text får de gärna göra det. Det får vem som helst göra. Daniel Vergara påstår också att ”Arnstberg har på sin blogg skrivit att judiska intellektuella har en ”dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni”. Så här lyder den text han refererar till:

När Frankfurtskolans medlemmar efter att nazisterna kommit till makten 1933 såg sig tvingade att fly till USA och fick möjlighet att återupprätta sitt forskningsinstitut vid Columbia University i New York, så fick de visserligen en fristad, men de var helt på det klara med att också USA var ett rasistiskt samhälle med starka judefientliga strömningar. Den samhällskritik som de förde fram fick därför omedelbart gehör i USAs politiskt liberala kretsar, i synnerhet de judiska. Frankfurtskolan föreföll att ha ett recept för framtidens samhälle, befriat från kapitalet, nationen, patriarkatet, religionen och rasismen. De hade också en individuell befriande terapi att erbjuda medelklassen: psykoanalysen. Med andra ord: full pott! I förordet till ”The Authoritarian Personality” från 1950 med Theodor Adorno som huvudförfattare skriver projektets ledare Max Horkheimer: ”Vårt mål är dock inte bara att beskriva fördomarna utan även att förklara dem, i syfte att bidra till deras utrotning … Utrotning innebär omskolning, vetenskapligt planerad på basis av vetenskapligt uppnådd förståelse och skolning är i strikt mening till sin natur personlig och psykologisk.”

Till detta ska läggas den dolda agendan: att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni. Här kommer skuldtänkandet in. Europas och USAs västerländska makt- och kulturelit hade en skuld till alla jordens förtryckta. Aldrig mer skulle någon minoritet inom det västerländska majoritetssamhällets domäner behöva riskera marginalisering, förföljelse eller utplåning. Den europeiska överklassens möjlighet att förtrycka sina medmänniskor måste förstöras.

Här gäller det att läsa rätt. Jag anser det väl belagt att Frankfurtskolan hade en dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni. Betänk att detta hände åren under och kring andra världskriget och de hade all anledning att kämpa mot sin egen undergång. Det hindrar inte att man kan diskutera frågan, men observera att det är inte på det sättet som Expo (och senare Hadley-Kamptz) citerar mig. Enligt dem skriver jag att: ”judiska intellektuella har en ”dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni””. Märk skillnaden i subjekt (Frankfurtskolan, inte judiska intellektuella) och tempus (hade, inte har). Min text handlar inte om nutid utan om Frankfurtskolans historia. Detta är en av många texter i vad som absolut kan beskrivas som ett av mina återkommande teman, nämligen sökandet efter rötterna till det jag och många andra gärna vill hitta ett svar på, det som den brittiske journalisten och politiske kommentatorn Douglas Murray fångat med sin boktitel ”The strange death of Europe”. Det finns många infallsvinklar, men den vetenskapligt sett såväl mest tillförlitliga som mest skrämmande är den demografiska utvecklingen. Se till exempel en annan av mina texter som Expo förvanskar: ”Så vitt jag vet”.

/…/ Nå, det var en utvikning. Tillbaka till begreppet ”den vita rasen”. I Sverige, Europa och inom den vita rasen får man inte tala positivt eller ens rent deskriptivt om den vita rasen. Jag skulle behöva göra det ibland, både som samhällsforskare och när jag pratar med mina vänner. Det går emellertid inte. Det skulle medföra att jag förlorade både läsare och vänner.

Jag skulle vilja tala om att de icke-vita rasernas intrång på vita territorier har gått mycket längre än vita människor i gemen har förstått. I London blev de vita i minoritet redan år 2010 och de är i minoritet i samtliga USAs större städer. Fortsätter migrationen på det sätt som nu sker kommer de vita att utgöra en minoritet i Europa inom trettio år. Den vita rasen kan redan under nästa århundrade vara något som bara går att beskåda på museum.

Den fetade texten är det som Expo citerar. De två meningarna däremellan, om demografin i London och USA, ersätter Expo med ”(…)”. Expo gör just det som blogginlägget handlar om, demoniserar användandet av orden ”den vita rasen”, men undviker nogsamt att citera fakta om den demografiska utveckling där vita människor görs till minoritet.

Min grävande journalistvän får sista ordet:

/…/ ovanstående, som jag skrapade ihop på några timmar talar för att Expo, Hadley-Kamptz, Oksanen och Jerlerup medvetet har vantolkat och fulciterat för att kunna klistra antisemitstämpeln på en person som inte alls förtjänar den. Jag tror alltså att antisemitanklagelsen i framtiden kommer att vara verkningslös, just för att den har överanvänts och därmed blivit tom, utan betydelse. Vem som helst kan anklagas för att vara antisemit, om hen har dragit på sig etablissemangets vrede, och därför kommer det så småningom inte att betyda någonting. Men än så länge är det mycket skadligt och sårande att anklagas för att vara antisemit, och därför hoppas jag att du KOA vet att du har mitt och andras stöd och inte står ensam.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare början av juli 2018

[image error]

Populismen utmanar det globala politikerväldet. Den argentinske statsvetaren Ernesto Laclau har konstaterat att populismen uppstår när medborgarna i en demokrati upptäcker att institutionerna inte längre är deras företrädare, när klyftan mellan folkets vardagsverklighet och de politiska institutionerna har blivit alltför stor. Den populistiska logiken eller som han kallar det, det populistiska förnuftet, är demokratins immunförsvar och mer än så. Det är själva drivkraften i en demokratis politiska process. Det tvingar de politiska institutionerna att stå i kontakt med medborgarna, det hindrar den politiska eliten från att fjärma sig från folket. Det håller den politiska debatten i sund och ständig rörelse.

***

Fredrik Reinfeldt har blivit ordförande för något som kallas för Trygghetskommissionen. På en pressträff i juni i Stockholm sa han att det inte bara är upp till polisen att göra ett område tryggt. Det handlar istället om att få människor att söka sig dit – allra främst närvarande mammor. ”För i närvaro av mammor på gator och torg vill kriminella inte vara”.

Vafan? Det är stor humor! Reinfeldt vill således att mammor (!!) ska patrullera det offentliga rummet, istället för polisen. Då upplevs en plats som trygg, och brottsligheten går ned. Också fastighetsägare, företagare och ideella krafter ska aktivera sig själva. Man ska inte fokusera på brottsligheten utan se till att brottstillfällen inte uppstår. När en cykel blir stulen är det alltså, enligt Reinfeldts logik, ägarens fel om denne låst fast cykeln på gatan och inte tog med sig cykeln in till sin lägenhet eller arbetsplats. Sålunda lämpas ansvaret för brottsbekämpning över på medborgarna, som ska anpassa sina liv efter de kriminellas agerande. Mannen kan inte vara i psykisk balans.

***

Vi måste ha stenhårda ledare, men med fötterna förankrade i vårt västerländska kulturarv. Och jag har inget emot ifall de tummar på vissa regler, om de gör det av pragmatiska skäl som gynnar majoriteten och landet i längden. Jag hävdar bestämt att ändamålet helgar medlen. Jag har inget emot ifall en sådan upplyst despot tar total kontroll över landet under en begränsad tid på kanske ett par decennier, för att sedan när folket blivit uppfostrat ordentligt och upplyst, avlögnifierats, samt lärts/tränats att tänka självständigt, lämna tillbaka det åt allmänna val. Jag anser att det är den enda räddningen. Det går inte att dränera träsket om man är fullblodsdemokrat. Vi har blivit demokrater in absurdum. Jag vill ha en ledare som på alla plan är bättre än jag är. I dag är det tvärt om och det är det mest skrämmande. Våra bortskämda demokratier fostrar inga riktiga ledare. Inga! Samtidigt så inser jag naturligtvis faran med en envåldshärskare, även om han är en upplyst despot. Men trots faran (som är teoretisk), så vinner det alternativet över dagens reella katastrofala styrelseskick.

***

Swedbank kräver att jag berättar om mina politiska uppdrag! Kontrollsamhället drar åt snaran och blir allt mer repressivt. Politiska aktörer med fel åsikter stängs av och tystas från sociala medier. Facebook, Google, Microsoft, Youtube etc. lagrar våra data och analyserar oss. När nu en bank vill veta om våra politiska aktiviteter så tycker jag att det gått över gränsen (ännu en gång). FN, EU och Soros är några av de stora aktörer som ligger bakom det totalitära samhället med total individkontroll. Jag har haft en fruktlös mailväxling med Swedbank och inser att det inte är lönt att prata med dem. Jag kunde konstatera att de antingen inte har läst penningtvättslagen, eller så har de en annan agenda och en annan uppdragsgivare. Samarbetar de med Expo, Sossarna eller Bonniers? Rena Stasi! Hemskt!

Här är några av frågorna:

Har du, eller har du haft, någon av följande funktioner?

Ingen av dessa

Stats- eller regeringschef

Minister samt vice och biträdande minister

Riksdagsledamot/parlamentsledamot

Domare i högsta domstolen, konstitutionell domstol eller annat rättsligt organ på hög nivå (vilkas beslut bara i undantagsfall kan överklagas)

Ledamot i styrelse för politiskt parti

Högre tjänsteman vid revisionsmyndighet, ledamot i centralbanks styrande organ

Ambassadör, beskickningschef

Hög officer i försvarsmakten

Person i statsägt företags förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan

Funktion som styrelseledamot, generalsekreterare, deras ersättare respektive ställföreträdare eller motsvarande i en internationell organisation

Jag kryssar för ledamot i styrelse för politiskt parti och får följande fråga

PEP – Politiskt utsatt ställning

Skriv din titel och befattning

Nästa fråga

I vilket land utförs uppdraget?

Nästa fråga

Har du avslutat ditt uppdrag?

Ja

Nej

Nästa fråga

Är du familjemedlem eller känd medarbetare till en person som innehar eller har innehaft någon av följande funktioner? Om ja, välj funktion.

Nej

Stats- eller regeringschef

Minister samt vice och biträdande minister

Riksdagsledamot/parlamentsledamot

Domare i högsta domstolen, konstitutionell domstol eller annat rättsligt organ på hög nivå (vilkas beslut bara i undantagsfall kan överklagas)

Ledamot i styrelse för politiskt parti

Högre tjänsteman vid revisionsmyndighet, ledamot i centralbanks styrande organ

Ambassadör, beskickningschef

Hög officer i försvarsmakten

Person i statsägt företags förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan

Funktion som styrelseledamot, generalsekreterare, deras ersättare respektive ställföreträdare eller motsvarande i en internationell organisation

Vem behöver svara på frågorna?

Alla kunder behöver svara på frågorna.

Varför behöver du svara på frågorna?

Bakgrunden är lagkrav och samhällsansvar. Banken arbetar för att motverka att de finansiella systemen utnyttjas för brottslig verksamhet och måste ha god kunskap om dig som kund och vår affärsrelation. Det innebär att vi regelbundet behöver uppdatera den information vi har om dig och hur du använder bankens tjänster. Får vi inte in den information vi behöver kan vi behöva begränsa dina banktjänster.

Vad handlar frågorna om?

Vi frågar till exempel om inkomstkällor och källor för sparat kapital samt hur du använder våra tjänster, men också om du eller en närstående är en person i politiskt utsatt ställning.

https://www.swedbank.se/privat/kunderbjudanden/darfor-staller-banken-fragor/index.htm

***

Det är visserligen en tre år gammal artikel men den är lika giltig i dag. 26 romska kvinnor, med företrädarna Soraya Post, Diana Nyman och Heidi Pikkarainen, skriver i Expressen att det är viktigt att romska kvinnor får sina rättigheter stärkta. De har därför tagit fram fem rekommendationer som kan motverka antiziganismen. Det första kravet är ”Stärk romska kvinnors möjlighet till organisering” och under den rubriceringen kan man bland annat läsa att ”Det handlar om egenmakt och att vi ska ha tolkningsföreträde i frågor som rör oss”. Syftar detta på att Sorya Post kritiserats för att hon gifte bort sin 16-åriga dotter? Nja, kanske inte.

Men visst, jag är helt för att romska kvinnors rättigheter måste tas på större allvar. Den som läser domar om kvinnomisshandel inom den romska gruppen stöter på fall efter fall med kvinnor som helt öppet, inför mannens släkt, misshandlats av sin finsk-romska make, utan att någon har gjort ett dugg. Om exempelvis en finsk-romsk kvinna vänder sig till polisen därför att hon just fått håret avklippt av sin romska man, som misstänker henne för att ha varit otrogen, eller om hon just har fått ett kors rispat i ansiktet med kniv så att hon för all framtid inom den finsk-romska folkgruppen skall framstå som en oduglig kvinna, bör detta tas på största allvar. Kanske ligger det något annat bakom de finska kvinnornas brist på självständighet, än det svenska samhällets rasistiska strukturer, som de så gärna skyller på?

Den finsk-romska kulturen bygger på begreppen ”respekt” och ”skam” men dessa två begrepp har helt andra betydelser än för etniska svenskar. Om en kvinna inte ”respekterar” sin man förlorar mannen ansiktet inför den egna gruppen, och han har därför rätt att åtgärda problemet på ett sätt som vanligtvis inte innebär att man går skilda vägar, och efter en handskakning fortsätter sina liv. Dessa kvinnor bör därför få skyddat boende och skyddad identitet så snabbt som möjligt.

Men hur ska vi gå tillväga? Ingen romsk kvinna vill erkänna att hon lever i en extremt patriarkalisk kultur, kanske starta en insamling till skyddade boenden för romska kvinnor, när hon vet att hon då för all framtid blir utstött ur den egna gruppen. Avsaknaden av konkreta förslag är talande. Det brukar vara så när det handlar om grupper som livnär sig på att kverulera.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.