Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 52

Bränna flaggan och håna kungahuset

I dag återkommer signaturen ”Humanist”, nu under eget namn, förhoppningsvis ett tidens tecken. Varför ska vi gömma oss? Det är ju inte vi som förlorat förståndet.

[image error]

– Sluta upp med det där!

– Vadå, det spelar väl ingen roll?

– Hör du, hur tror du det skulle se ut om alla gjorde så där?

Denna typ av ordväxling känns nog igen av många. De flesta av oss har antagligen deltagit i liknande munhuggande, både när vi under uppväxten blev tilltillrättavisade av vuxna, och när vi som vuxna tillrättavisat barn och ungdomar. Sättet att argumentera – det vill säga att den vuxne försöker generalisera ett beteende för att därmed påvisa att det är negativt (”hur tror du det skulle se ut om alla gjorde så där?”) – äger i sin enkelhet en hel del rimlighet. Vissa handlingar kan, så länge de bara utförs av någon enstaka individ, tyckas ovidkommande. Men om ett stort antal individer utför liknande handlingar kan det få problematiska konsekvenser.

Om en elev kommer ett par minuter för sent till lektionen spelar det knappast någon större roll. Om ett tiotal elever dyker upp med ojämna mellanrum under lektionstiden kan det fullständigt spoliera såväl studieron som lärarens planering. Om en person kastar ett godispapper på gatan märks det knappt. Om hundra eller tusen personer kastar godispapper får man en hårt nedskräpad, otrivsam miljö.

Det finns ytterligare ett par faktorer som vi i allmänhet väger in när vi bedömer människors agerande, nämligen vem som utför en handling, och i vilket sammanhang handlingen utförs. Om en universitetsstudent ertappas med att ha plagierat delar av en uppsats anses det visserligen vara grovt fusk, och studenten riskerar att under en period bli avstängd från studier. Men det innebär knappast att hela lärosätets rykte sätts på spel. Om, å andra sidan, en meriterad forskare med fast anställning vid samma universitet ertappas med plagiat i en vetenskaplig artikel, så blir konsekvenserna långt allvarligare. Forskaren riskerar att förlora sin tjänst, och hans anseende i den akademiska världen är sannolikt förbrukat för all framtid. Även andra forskare som samarbetat med fuskaren eller varit verksamma vid samma institution riskerar att bli ifrågasatta. Kanske, börjar folk undra, har all forskning vid institutionen präglats av en oseriös fuskarmentalitet? Eventuellt får hela universitetet försämrat rykte. Anledningen till att den etablerade forskarens fusk får större konsekvenser än studentens, är förstås att samhället förväntar sig mer av den som har en högre utbildningsnivå, större erfarenhet, en mera ansvarsfull position och (får man anta) en högre grad av personlig mognad.

Om Stefan Löfven under en diskussion på en privat fest skulle kalla någon av sina bekanta för ”jävla idiot” skulle det knappast få några allvarligare konsekvenser för Sveriges politiska liv. Men om han under en debatt i riksdagen skulle bemöta Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson med sådana tillmälen skulle skandalen vara ett faktum, och hela Löfvens politiska karriär skulle vara i fara. En högt uppsatt politiker förväntas kunna debattera på en anständig, civiliserad nivå, och det anses i svensk politik oacceptabelt att svära åt sina motståndare – åtminstone i riksdagen.

Allt detta är förstås självklarheter. Anledningen att jag listat ovanstående exempel på hur handlingar värderas och bedöms utifrån olika perspektiv är den ständigt pågående debatten om svenskhet, som nyligen blossade upp på nytt.

Efter Sveriges förlustmatch mot Tyskland i fotbolls-VM lade en del svenska fotbollsfans skulden på spelaren Jimmy Durmaz. Durmaz, som är född och uppvuxen i Örebro, men har assyriskt ursprung, orsakade den frispark som ledde till Tysklands segermål. Efter matchen påstås han ha utsatts för en ”rasistiskt hatstorm” i sociala medier på grund av sitt misstag. En del skribenter på t.ex. Twitter och Instagram menade att Jimmy Durmaz, i och med sin invandrarbakgrund, inte hör hemma i det svenska fotbollslandslaget, och att han borde ”åka hem till sitt hemland”.

Ungefär samtidigt som Jimmy Durmaz fick ta emot invandrarfientliga påhopp gjorde SvD:s ledarskribent Ivar Arpi ett Twitter-utspel om svenskhet. Arpi menade att det är problematiskt att vi i svenska språket bara har ett ord för svenska medborgare, nämligen ”svenskar”. Detta innebär, enligt Arpi, att det blir svårt att göra någon åtskillnad mellan etniska svenskar och personer som är svenska medborgare men inte etniskt/kulturellt identifierar sig som svenskar, t.ex. samer. Arpi skrev bland annat:

Eftersom vi mot alla odds har lyckats introducera ‘snippa’ och, i mindre utsträckning, ‘hen’ i den svenska vokabulären, varför inte försöka med ‘svenskländare’? Då slipper man mycket av den förvirrade och stundtals fördummande diskussionen om vem som är svensk och inte.

Etniska svenskar fortsätter vara svenskar och andra blir svenskländare. På samma sätt som man i Finland är finne eller finlandssvensk, men båda grupperna är finländare. Att vara svenskländare kräver inte heller att någon byter etnicitet, vilket är svårt.

Påhoppen på Jimmy Durmaz och Ivar Arpis förslag om ordet ”svenskländare” fick Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand att gå i taket. Med ett vårdat och nyanserat språkbruk av ett slag som anstår en biträdande kulturchef på en av landets större tidningar hävdade Liljestrand i en krönika att Ivar Arpis förslag var ”så in i helvete sjukt”. Jens Liljestrands argumentation går ut på att individens frihet övertrumfar allt annat när det handlar om nationstillhörighet. Han tycks mena att en svensk medborgares nationstillhörighet eller ”svenskhet” aldrig får ifrågasättas, oavsett personens åsikter eller handlingar, samt att just denna stora respekt för individens frihet är själva kärnan i att vara svensk. Liljestrand skriver bland annat:

Låt mig helt kort påminna om det absolut viktigaste privilegium jag har som svensk: Att inte vara lojal med Sverige. Att få peka finger åt Sverige. Att skända flaggan. Att håna kungahuset. Att sitta ner när de spelar nationalsången. Att inte ens kunna nationalsången. Att, som Sverigedemokraternas Mattias Karlsson en gång sa om Zlatan, ha ‘ett osvenskt språk och kroppsspråk’. Att inte kunna ett ord svenska. Att inte kunna nämna en enda svensk poet, en enda psalm, ett enda blodigt fältslag. Att hata semlor, isterband, kroppkakor och lutfisk. Att kunna försova mig till lektionerna, stjäla pennor på jobbet, skilja mig, vara en dålig förälder, en misslyckad älskare, en taskig kompis, en opålitlig skattebetalare och klanta till det på en fotbollsmatch utan att kallas för ‘svenskländare’ och definitivt utan att någon enda jävel ifrågasätter min rätt att kalla mig svensk.”

Jens Liljestrand har naturligtvis en poäng. I ett modernt, liberalt, demokratiskt samhälle som det svenska har vi en stor respekt för individens frihet, och det bör vi fortsätta att ha. Man har som svensk rätt att bränna flaggan, att avsky midsommarfirande, att känna skadeglädje när svenska fotbollslandslaget förlorar, och att ge fullständigt f-n i hela det svenska kulturarvet. Och de rättigheterna bör vi förstås slå vakt om. I ett samhälle som det svenska ska individen ha en mycket hög grad av personlig frihet. Men samtidigt gör Jens Liljestrand det väl enkelt för sig när han försöker ge sken av att svenskhet bara är en fråga om att respektera individens frihet. Och det är här mitt resonemang kommer tillbaks till det jag tog upp i inledningen av denna text, dvs. hur beteenden bedöms olika beroende på hur många som utövar ett visst beteende, vilka som utövar det, och i vilka sammanhang. Jag vill utifrån dessa perspektiv titta närmare på några av Jens Liljestrands påståenden om de personliga friheter man har som svensk. Liljestrand skriver t.ex. att man som svensk har en självklar rätt att inte kunna svenska överhuvudtaget. Följande exempel är fiktivt, men torde ge en ganska sanningsenlig och representativ bild av svenska medborgare som inte kan svenska:

Suleyman kom i början av 2000-talet till Sverige som asylinvandrare från Sudan. Han fick efter något år jobb som köksbiträde på en afrikansk restaurang, och blev så småningom svensk medborgare. När Suleyman ansåg sig ha en stabil livssituation i Sverige bestämde han sig för att finna en hustru i hemlandet . Suleyman ingick 2008 ett arrangerat äktenskap med Hiba, en ung kvinna från hans hemby, och på våren 2009 kom hon till Sverige. Hiba har nu levt i Sverige i drygt nio år, och hon blev svensk medborgare för fyra år sedan. Hon och Suleyman har under denna tid fått fem barn tillsammans. Hiba har inte lärt sig någon svenska överhuvudtaget, och hennes kunskaper om svensk kultur och samhällsliv är så gott som obefintliga. I den konservativa, starkt patriarkala, muslimska kultur i vilken Suleyman och Hiba har sina rötter anses det inte lämpligt för kvinnor att studera eller förvärvsarbeta. Under sin tid i Sverige har Hiba därför inte deltagit i SFI-undervisning, och det har aldrig varit aktuellt för henne att söka jobb. Både Hiba och Suleyman ser det som naturligt att Hiba är hemma och tar hand om barnen och hushållsarbetet, Hibas sociala umgänge består, förutom Suleyman och barnen, av några andra invandrarkvinnor med sudanesiskt ursprung, som bor i samma område.

Kvinnor som Hiba är ingen ny företeelse i det svenska samhället. Sannolikt förekom det även i samband med 1960- och 70-talens arbetskraftsinvandring från Sydeuropa att invandrade män gifte sig med kvinnor från sina hemländer, och att dessa kvinnor – trots att de flyttade till Sverige och blev svenska medborgare – aldrig lärde sig svenska och i stor utsträckning förblev främlingar i sitt nya land.

En avgörande skillnad är dock antalet kvinnor med detta livsmönster som blivit svenska medborgare. Om denna typ av kvinnoöden under 1960- och 70-talen kunde räknas i tusental, så kan de i dagens Sverige troligen räknas i tiotusental, kanske t.o.m. i hundratusental. Det kan dessutom tilläggas att arbetskraftsinvandringen för några decennier sedan på det hela taget innebar en samhällsekonomisk vinst för Sverige, medan de senaste decenniernas omfattande asylinvandring (och därmed förknippad anhöriginvandring) inneburit väldiga ekonomiska påfrestningar.

Ökningen av antalet kvinnor som Hiba, i kombination med det faktum att asylinvandringen som helhet utgör en gigantisk ekonomisk belastning, leder förstås till att det svenska samhället förr eller senare tvingas göra en kritisk granskning av Hibas livsstil och dess socioekonomiska konsekvenser.

Enligt Jens Liljestrand är det Hibas självklara rättighet som svensk medborgare att inte kunna ett ord svenska. Detta är förvisso sant. Men detta konstaterande leder till en rad motfrågor:

Vad sker när föräldrapenningen är förbrukad och Suleymans förhållandevis låga lön knappt räcker för att försörja fembarnsfamiljen? Då förväntar sig det svenska samhället att Hiba ska skaffa sig ett jobb. Men att en kvinna skulle förvärvsarbeta är fullständigt främmande för både Hiba och Suleyman. Dessutom har Hiba effektivt sett till att förbli icke anställningsbar på svensk arbetsmarknad, både genom att inte kunna någon svenska, och genom att vara totalt okunnig om svensk kultur och samhällsliv. Konsekvensen blir sannolikt att Hiba och Suleyman får kommunalt försörjningsstöd, så att familjens totala inkomst når upp till existensminimum. Man kan dock fråga sig om detta är rimligt? Bör en person som inte ansträngt sig det minsta för att få arbete i Sverige erhålla skattefinansierat ekonomiskt bistånd utan krav på motprestationer? Bör inte socialförvaltningen kräva att Hiba går på SFI och därefter försöker skaffa sig någon form av yrkeskompetens om hon och Suleyman ska få något bistånd?

Andra relevanta motfrågor gäller Hibas kontakter med det svenska samhället. Varje gång Hiba måste ha någon kontakt med det officiella Sverige – vare sig det gäller en BVC-kontroll av något av de yngre barnen, ett tandläkarbesök, eller ett utvecklingssamtal med äldste sonens lärare – så krävs tolkhjälp. Denna tolkhjälp har Hiba, enligt dagens regelverk, rätt att få kostnadsfritt. Det är skattebetalarna som står för notan. Men är detta rimligt?

Hiba har frivilligt flyttat till Sverige och blivit svensk medborgare. Det svenska samhället erbjuder kostnadsfri utbildning i svenska språket genom SFI. Det finns visserligen ingen lagstiftning som tvingar Hiba att delta i SFI-undervisning. Men det framtår samtidigt som fullständigt orimligt att Hiba kan få skattefinansierad tolkhjälp under obegränsad tid, utan krav på motprestation. Ett mera rimligt förhållningssätt från svenska myndigheter vore att säga: Antingen försöker du lära dig svenska, till exempel genom att gå på SFI, eller får du själv bekosta tolkhjälpen!

Den fiktiva skildringen av Hiba och Suleyman är tänkt att illustrera att vi som samhälle tvingas bedöma beteenden på olika sätt beroende på antalet individer som utövar ett visst beteende. Om en förhållandevis liten grupp människor har livsmönster som gör att de blir en samhällsekonomisk belastning, så kan vi som samhälle överse med detta. Vi har, enkelt uttryckt, råd att ta hand om ett antal kvinnor som Hiba, och vid behov bekosta tolkar åt dem. Det svenska samhället kan emellertid inte försörja hur många människor som helst som lever i självvalt utanförskap. Om denna grupp människor blir alltför stor kan vi som samhälle inte längre se mellan fingrarna, utan tvingas ställa krav på dem att i någon mån anpassa sig till majoritetssamhället, t.ex. genom att lära sig svenska språket.

Principen är densamma som i exemplet med kastade godispapper i inledningen av denna text. Om en person kastar ett godispapper på gatan kan man ha överseende med det. Om tusen personer gör samma sak är det ett allvarligt miljöproblem.

Jens Liljestrand listar i sin krönika också en rad exempel på hur man som svensk medborgare har en självklar rätt att hysa åsikter som strider mot majoritetssamhällets värderingar och mot vad som kan sägas vara allmänt vedertaget. Liljestrand nämner bland annat rätten ”att inte vara lojal med Sverige” och rätten ”att skända flaggan”. Återigen: Liljestrand har i viss mån rätt i det han skriver, men han väljer att grovt förenkla en komplex problematik. Som jag påpekat ovan måste vi nämligen bedöma en del handlingar och åsikter utifrån olika måttstockar beroende på vem som gör eller tycker något, och i vilka sammanhang. Ännu ett fiktivt exempel får illustrera detta:

23-årige Amir är född och uppvuxen i Stockholmsförorten Bredäng. Hans föräldrar kom till Sverige som asylinvandrare från Irak under 1990-talet. Amirs familj är djupt troende sunnimuslimer, och Amir är fostrad i en miljö där religionen spelar en stor och självklar roll i vardagslivet. Hans mamma och systrar bär slöja, familjen deltar i fredagsbön i moskén varje fredag, man äter endast halal-mat osv. Sedan han blev vuxen har emellertid Amir lockats av de mera fundamentalistiska tolkningarna av islam. Han bekänner sig sedan ett par år tillbaks till en salafistisk/wahhabitisk trosriktning, och har börjat besöka en källarmoské i Fittja, där muslimer som delar denna tro samlas.

Amir anser, i enlighet med den fundamentalistiska islamtolkning han nu bekänner sig till, bland annat att han inte kan ta kvinnor i hand, samt att han inte på några villkor får beröra fläskkött eller andra produkter som tillverkats av gris. Han menar också att muslimsk sharialag är överordnad svensk, sekulär lag, och att han, i en eventuell konflikt mellan de båda måste rätta sig efter sharialagen.

Amir behöver ett jobb. I gymnasiet läste han vård- och omsorgsprogrammet, och han är alltså utbildad undersköterska. Inom äldreomsorgen finns ett stort behov av undersköterskor, och under gymnasietiden praktiserade Amir på ett äldreboende. Han har m.a.o. precis den utbildning och erfarenhet som efterfrågas. Amir söker jobb på ett äldreboende och tar för givet att han ska få anställning. De påstås ju vara desperata efter personal, och Amir har både den efterfrågade utbildningen och relevant arbetslivserfarenhet. Och mycket riktigt – Amir får jobb som undersköterska.

Kort efter att han blivit anställd uppstår emellertid svårigheter. Amir anser att arbetsgivaren är skyldig att ta hänsyn till hans religiösa övertygelser. Till exempel kräver han att enbart få arbeta med manliga vårdtagare, eftersom det i arbetet ofta är omöjligt att undvika fysisk beröring, och Amirs religion ju förbjuder honom att ha minsta fysisk kontakt med kvinnor utanför den närmaste familjen. Amir kräver också att få slippa servera mat till vårdtagarna, eftersom maten kan innehålla ingredienser som inte är ”halal”.

Amirs yngre syster, 21-åriga Rania, är även hon djupt troende muslim med en i hög grad konservativ och fundamentalistisk inställning till sin religion. Rania anser, i likhet med sin bror, t.ex. att sharialag är överordnad svensk lag, att lojaliteten gentemot ummahn (den muslimska gemenskapen) för en muslim väger tyngre än lojaliteten gentemot det svenska samhället, samt att anständiga, ärbara kvinnor absolut måste bära slöja och heltäckande, löst sittande klädsel.

Rania väljer att ge uttryck för sina övertygelser på ett annat sätt än Amir. Hon menar att muslimer bör försöka skaffa sig mer makt och inflytande i det svenska samhället, och att detta bör ske genom de demokratiska systemen. Rania har därför valt att engagera sig i Miljöpartiet, som enligt hennes uppfattning är det politiska parti som i störst utsträckning slår vakt om muslimers intressen. Rania kandiderar nu för Miljöpartiet i kommunalvalet. Hon står högt upp på partiets lista, och har goda chanser att bli invald i kommunfullmäktige.

Både Amir och Rania har naturligtvis, som svenska medborgare, en självklar rätt till sina religiösa övertygelser, trots att dessa övertygelser i hög grad strider mot det svenska majoritetssamhällets grundläggande värderingar. Så långt har Jens Liljestrand rätt. Men precis som exemplet med Hiba som inte lärt sig svenska, leder exemplet med Amir och Rania till en rad följdfrågor:

Är det rimligt att Amir kräver att hans arbetssituation ska anpassas efter religiösa föreställningar som, sedda ur det svenska majoritetssamhällets perspektiv, framstår som fullständigt främmande och närmast bisarra? Är det rimligt att arbetsgivaren accepterar Amirs krav, med tanke på att det skulle resultera i en avsevärt mera besvärlig arbetssituation för Amirs kollegor?

Rania efter valet kan komma att befinna sig i en position där hon är med och fattar beslut i en svensk politisk församling, samtidigt som hon uttryckligen tillkännagivit att hennes lojalitet gentemot det svenska samhället och svensk sekulär lag är underordnad hennes lojalitet gentemot ummahn och sharia? Kommer Ranias agerande som kommunpolitiker verkligen att baseras på respekt för svensk lag och för de demokratiska principer på vilka vårt samhälle vilar? Eller är det snarare respekt för fundamentalistiska muslimska värderingar som kommer att styra hennes beslutsfattande? Och vad sker om Rania genom sitt politiska engagemang så småningom blir nämndeman i en domstol? Vem kan lita på att hennes juridiska bedömningar skulle bygga på svensk lag, och inte på sharialag?

Exemplet med Amir och Rania visar att åsikter och handlingar måste bedömas olika beroende på både person och kontext. Både Amir och Rania har rätt till sina religiösa övertygelser, även om de i majoritetssamhällets ögon uppfattas som extrema och starkt avvikande. Detta innebär dock inte att dessa religiösa övertygelser kan accepteras i alla sammanhang och i alla samhälleliga roller.

Vår demokrati och vår religionsfrihet medger att man kan vara svensk medborgare och samtidigt vara fundamentalistisk muslim som förespråkar införande av kalifat och sharialag . Det är dock ytterst tveksamt om man på en svensk arbetsplats ska anpassa vedertagna regler och arbetsrutiner för att tillgodose salafisters önskemål. Och det är naturligtvis helt oacceptabelt om en förtroendevald politiker i en svensk politisk församling baserar sina ställningstaganden på sharialag istället för på svensk, sekulär lag.

”Svensk” och ”svenskhet” är i slutändan bara ord. Det är vi som använder orden, som ger dem deras innehåll. Alla vi som talar svenska bestämmer gemensamt vad ord som ”svensk” och ”svenskhet” ska innefatta. Och, oavsett vad postmodernister och värderelativister hävdar, förhåller sig språket till verkligheten som kartan till terrängen.

Om kartan inte överensstämmer med terrängen är det kartan som får ritas om. Om språket inte överensstämmer med verkligheten kommer språkanvändarna att finna sätt att få det att stämma, dvs. att anpassa språket till verkligheten. För verkligheten kommer nämligen inte att ändra sig på grund av språket.

Det är t.ex. därför man i många forum på Internet ser skribenter göra åtskillnad mellan svenskar och ”svenskar”. Svenskar utan citationstecken är etniska svenskar, alltså människor som i allmänhet både uppfattas som svenskar och uppfattar sig själva som svenskar. ”Svenskar” är människor som bor i Sverige och eventuellt har svenska medborgarskap, men som i allmänhet inte uppfattas som svenskar, och som knappast heller ser sig själva som svenskar.

Alltså, Jens Liljestrand, kan vi visst kalla personer som Hiba, Amir och Rania för svenskar, om det nu gör dig och dina åsiktsfränder glada. Men i praktiken kommer det inte att göra någon större skillnad. Så länge människor som Hiba, Amir och Rania väljer att ställa sig utanför majoritetssamhället kommer de inte att betraktas som svenskar, utan förbli ”svenskar”. Och det kommer i rådande ekonomiska och sociala klimat att bli nödvändigt för majoritetssamhället att i högre grad kräva att personer som Hiba, Amir och Rana anpassar sig till majoritetskulturen – oavsett vilka ord vi använder för att benämna dem. 

Rolf Hansson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Megalothymia

[image error]

I flera bloggtexter har jag kritiserat dogmen om alla människors lika värde. Det är inte så svårt, eftersom påståendet är absurt och ungefär lika trovärdigt som jungfrufödsel eller paradiserbjudandet om 72 jungfrur till självmordsbombare och andra muslimska martyrer (vad får kvinnorna, 72 brunstiga ungkarlar?). Det är därutöver en dogm som är oförskämd – jag hittar inget bättre ord – eftersom anhängarna självklart anser sig vara av en bättre sort, vilket de visar genom att kalla oss, som påpekar kejsarens nakenhet, för nazister, rasister, populister och … ja … jag ska inte tjata om allt det där, men jag kan lugnt säga att jag känner mig moraliskt överlägen dessa förnumstigt moraliserande skitstövlar och intellektuella dvärgar.

Uj så fula ord!! Då är jag väl inte bättre än de är? Jo det är jag visst, för jag har aldrig låtit en dogm, i varje fall inte en så uppenbart orimlig, ta kontrollen över mitt förstånd. Det finns många människor som är mindre värda än jag, liksom det finns de som är mer värda – såväl i mina egna som i andras ögon.

Som omväxling till att kritisera dogmens normativa orimlighet kan man naturligtvis angripa den biologiskt. Vi kan till exempel ta ”underdogmen” om rasism, som anses vara något klandervärt. Tyvärr visar det sig att våra gener inte bara är själviska utan också rasistiska! Om man visar bilder på ansikten under en tiondels sekund, uppfattar försökspersonerna hudfärg snabbare än de lägger märke till anletsdrag. Men inte bara det utan människor som får se neutrala ansikten med annan hudfärg uppfattar dem som argare än neutrala ansikten med samma hudfärg.

Biologen Robert M. Sapolsky har skrivit en tjock bok som är översatt till svenska (Varför vi beter oss som vi gör, Natur & Kultur 2017). Eftersom han politiskt betecknar sig själv som vänsterliberal gillar han inte att behöva konstatera följande:

Vår känslighet för hudfärg framgår också på annat sätt. Om försökspersoner får se en video där en persons hand blir stucken av en nål får de en ”isomorfisk sensimotorisk” respons – händerna spänns av medkänsla. Både vita och svarta reagerar svagare om den stuckna handen har en annan hudfärg; ju mer outtalad rasism, desto större avtrubbning. Bland försökspersoner, både svarta och vita, sker en större aktivering i (emotionella) mediala PFC vid tanken på en motgång för en medlem av den egna gruppen än om det skulle gälla någon de ser som tillhörande en annan grupp.

Nå, biologi och genetik rubbar inte antirasisterna. Vetenskap är inte en tillräckligt hög stege för att klättra över de barrikader som skyddar deras ”fake reality”. Antirasisterna anser nämligen att rasismen inte bara är moraliskt klandervärd utan också representerar ett totalitärt samhällsskick, vilket är anledningen till att den med alla medel måste bekämpas, också med lögner. Och det är klart, att för en stat som likt Sverige, där den politiska eliten – givetvis utan att fråga medborgarna – skrivit in i grundlagen att landet är mångkulturellt, ter sig antirasismen som nödvändig.

Eftersom alla frivilliga gemenskaper (kollektiv) ägnar sig åt att bygga upp det interna kollektiva självförtroendet – i annat fall upplöses de – och detta måste ske genom att man på något sätt framhåller sig som bättre än andra, kommer ett mångkulturellt samhälle i praktiken att bekämpa mångkultur, vilket onekligen är en paradox. Anledningen är, att det annars uppstår konkurrens och konflikter mellan kulturer – inte sällan så allvarliga att de leder till ett inbördeskrig. Det mångkulturella samhället är inte ett ideologiskt vapen för utan mot alla gemenskaper och allra mest gentemot den etniska gemenskap som har majoriteten – för Sveriges del svenskarna. För att det mångkulturella samhället ska kunna existera, så får inga kulturer finnas. Det mångkulturella samhället är nämligen uppdelat i förtryckande (vita patriarkala) kulturer och förtryckta minoritetskulturer. Det som ger den politiska eliten legitimitet är att den står på de förtrycktas sida och bekämpar förtryckarna.

Tänk er nu att det samhället har framgång med sin kamp och gör sig av med förtryckarna. Då finns bara de förtryckta kvar, men när de inte längre är förtryckta, vad är de då? Nu befinner vi oss i en fantasi och där är den mångkulturella jämlikheten det givna svaret. Men det är fel, därför att kollektiva identiteter bildas i första hand inte genom att kollektiven prisar sin egen förträfflighet utan genom att de pekar ut andra kollektiv som mindre värda. På socialpsykologiskt fackspråk brukar det heta att ”all identitetsbildning är kontrastiv”. Alltså måste dessa ”många kulturer” upplösa sig själva för att jämlikhet ska uppstå. Det kommer naturligtvis aldrig att ske, men det betyder att det enda möjliga målet för ett mångkulturellt samhälle är det totalitära samhället, där samhällskontraktet är upprättat mellan staten och individen. Till den som till äventyrs tror att det medför att individen får makten kan jag bara säga att det är fel slutsats.

Oj, det blev väldigt krångligt men summan av kardemumman är att det inte går att skapa ett mångkulturellt samhälle med mindre än att alla de många kulturerna upplöses. Om detta projekt skulle lyckas, vilket det aldrig kommer att göra, blir det inte ett mångkulturellt utan ett totalitärt samhälle.

Hur vi än bär oss åt kommer vi aldrig att uppnå det mångkulturella idealsamhälle som våra politiker enligt grundlagen – och om man får tro dem själva – redan har förverkligat. Det som istället händer, och nu rör vi oss inte längre i fantasins värld, är att Sverige avancerar längs den totalitära axeln. Det mjukt totalitära samhälle vi i dag lever i kan givetvis hårdna och det kommer det också att göra, om vi inte – helst på demokratisk väg – lyckas befria oss från den härskande makteliten.

Nu ska jag byta angreppsvinkel och ägna resten av bloggen åt att på filosofisk väg visa på hur skadlig dogmen om alla människors lika värde är. Min vägledare blir ingen mindre än Nietzsche och det kan vara lämpligt att ta avspark i en av de allra flitigast citerade passagerna i ”Så talade Zarathustra”:

Någonstans finnes det ännu folk och hjordar, dock icke hos oss, mina bröder, här finnes det stater.

Stat? Vad är det? Välan! Öppna nu öronen, ty nu säger jag eder mitt ord om folkens död.

Stat heter det kallaste av alla kalla odjur. Kallt ljuger det även, och denna lögn krälar ur dess mun: ”Jag, staten, är folket.”

Lögn är det! Skapande andar var det, som skapade folken och upphängde en tro och en kärlek över dem; sålunda tjänte de livet.

Förintare äro de som gillra upp fällor för många och kalla dem stat; de upphänga ett svärd och hundra begär över dem.

Där folk ännu finnes, där förstår man icke staten och hatar honom såsom det onda ögat och synd emot sed och rätt.

Det lite ålderdomliga språket gör citatet mer svårbegripligt än det egentligen är. Det Nietzsche gör är att ställa upp staten och folket mot varandra. Han menar att folket är den organiskt framvuxna enheten, medan staten är någonting konstruerat, en ondska som tar herraväldet över folket. Där staten har makten finns inget folk och där folket har makten – vilket enligt Nietzsche är det eftersträvansvärda, finns ingen eller en mycket svag stat. Staten vill göra alla människor lika och på så sätt utrota folken, vilket ju stämmer rätt bra med ovanstående resonemang. Genom att påstå att alla människor är lika mycket värda, så tar staten ifrån människan hennes storhet, individers megalothymia. Den demokratiska staten ställer upp medelmåttan som ideal, en medborgare som nöjer sig med att få sina behov tillfredsställda, men som saknar förmåga att höja sig över sig själv.

I sin vid det här laget mer än ett kvartssekel gamla statsvetenskapliga debattbok ”Historiens slut och den sista människan” (svensk övers. Norstedts 1992) använder Francis Fukuyama ”Gökboet” som en metafor för denna av staten förslavade moderna människa:

Boken berättar om patienterna på ett sinnessjukhus som lever ett liv i pueril andefattighet under överinseende av den tyranniska Stora sköterskan. Romanens hjälte, Mc Murphy, försöker befria dem genom att trotsa sjukhusets regler och till slut ge patienterna frihet. Men han upptäcker under tiden att ingen av patienterna finns där mot sin vilja; till slut är alla rädda för världen utanför och finner sig frivilligt i att vara inspärrade, i ett förhållande av tryggt beroende av Stora sköterskan. Detta var alltså totalitarismens slutgiltiga mål: inte bara att beröva sovjetmänniskan hennes frihet, utan att få henne att frukta friheten och ty sig till tryggheten och bejaka förträffligheten i sina bojor trots avsaknaden av tvång (s. 47).

Fukyuama gör en så bra sammanfattning av Nietzsches rädsla för denna nya människa, att jag avundsjukt önskar att jag själv hade skrivit den:

Nietzsche trodde att ingen verklig förträfflighet, storhet eller ädelhet var möjlig annat än i aristokratiska samhällen. Med andra ord: sann frihet eller skaparkraft kunde endast uppstå ur megalothymia, det vill säga begäret att bli erkänd som förmer än andra. Även om folk var födda jämlika skulle de aldrig satsa allt de hade, om de bara ville bli lika alla andra. Ty begäret att bli erkänd som överlägsen andra är nödvändigt, om man själv ska kunna känna sig överlägsen. Detta begär är inte bara grunden för erövring och imperialism, det är också villkoret för skapande av allt annat som är värt att ha i livet, vare sig det är frågan om stora symfonier, målningar, romaner, etiska regler eller politiska system. Nietzsche framhöll att varje form av verklig förträfflighet ursprungligen måste bottna i missnöje, en jagets klyvning av sig själv och slutligen en kamp mot jaget med allt det lidande som detta för med sig: ”man måste fortfarande ha kaos inom sig för att ge liv åt en dansande stjärna” (s. 316).

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Inte vilken bok som helst

[image error]

I synnerhet i det franska och tyska språkrummet växer det under beteckningen Identitärer fram en ung motståndsrörelse. Googlar man begreppet, formas bilden av främlingsfientliga och ofta våldsamma aktivister på yttersta högerkanten. Det finns säkert sådana grupperingar också, men de som jag intresserat mig för, de mest framgångsrika, har varken våldsinslag eller några bruna rötter. IBÖ (Identitäre Bewegung Österreichs) hör hemma i Wien. Medlemmarna är unga och läser ofta filosofi och juridik på universitetet. Ideologiskt kan de klassas som konservativa , men framför allt är de aktivister, fast beslutna att rädda det Europa som allt fler börjat förstå är i full färd med att begå självmord. Det är inget idealistiskt och utopiskt projekt. För dem handlar det om att rädda sin egen framtid!

Martin Sellner (född 1989), den österrikiska identitära rörelsens mest kände företrädare, har skrivit en bok (se bilden) där han mycket personligt och medryckande berättar om hur de sedan starten 2012 byggt upp sin motståndsrörelse, hur de arbetar och inte minst vilka misstag de gjort. Bokens senaste upplaga kom på tyska förra året och under hösten släpps den också på engelska. Jag har köpt rätten att ge ut den på svenska och förhoppningen är att den ska finnas på marknaden redan i slutet av augusti, alltså före valet. Det blir en pocket på 250 – 300 sidor.

Under närmare ett decennium har ett antal kritiker klarat ut vad som håller på att hända i Europa. Det är vår tids vanvett och det mesta av det jag läst och själv skrivit är nedslående. Nu är det gjort, det totalitära samhällets framväxt är klarlagd och det är dags att agera. Men vad ska man göra? Vad kan man göra? Martin Sellner delar med sig av sina erfarenheter. Det är en både optimistisk och realistisk bok, av typen ”så här gör man”, en bok som gör läsaren hoppfull, ja nästan glad. Jag är övertygad om att den kommer att spela en viktig roll för Europas framtid.

Vi är tre personer som arbetar med översättningen till svenska. Grovjobbet gör en svensk som bor i Schweiz, jag ser till att det språket flyter och en mycket språkkunnig korrekturläsare letar inte bara felskrivningar utan också misstag i översättningen.

Trots insatsen är detta ett lågbudgetprojekt. Jag räknar med att boken kommer att kosta 140 kr, men vill gärna sänka priset, helst till under hundralappen, så att unga människor utan feta plånböcker kan köpa den. Vi lär inte få någon draghjälp från main stream media, så jag börjar med att låta trycka tolvhundra ex. Vill du bidra till att sänka priset på boken, swisha ditt bidrag (1232181931) eller sätt in det på mitt plusgiro 4633386-0. Märk bidraget ”Sellner”. Observera att det inte handlar om något allmänt bidrag till bloggen eller mig, utan till en bok som har möjlighet att bli något av en bibel för en svensk identitär motståndsrörelse – och en sådan behövs! Nedan ska jag presentera gruppens arbete, så att du förstår vad det handlar om.

Den Identitära Rörelsen är en medborgarrättsrörelse som utan våld vill värna och stärka nationella identiteter i Europa. Filosoferna Nietzsche, Heidegger och Spengler samt Mahatma Gandhi är viktiga inspirationskällor. Den 14 maj i år åtalade den österrikiska åklagarmyndigheten Martin Sellner och 16 till av IBÖ:s medlemmar. Åtalet rubriceras ”Hets, medlemskap i en kriminell organisation, skadegörelse och olaga tvång”. Två av rörelsens ledare, Martin Sellner och Patrick Lenart, har, utan förvarning, fått sina privata bankkonton frysta. Deras hem och IBÖ:s lokaler har genomsökts av polis, som beslagtagit alla dokument och viktig teknologi. Målet är att göra IBÖ illegalt, med stöd av en ny lag, som gör det möjligt att döma patrioter för spridandet av hat.

Martin Sellner berättar om när gruppen bildades:

Vi tog avstånd från globaliseringens “alla ska göras lika”, den ångvält som i framstegets, mänsklighetens och världsfredens namn vill forma alla folk och kulturer lika, som utplånar gränser och olikheter för att efter sig lämna en enhetsvärld. Mot detta ställde vi en annan och ny idé: etnopluralismen. Vi ville ha en planet med tusentals folk, kulturer och forum, med utrymme för många sanningar, identiteter och historier. /…/ Vi såg oss själva som ett avantgarde i det osynliga kriget om idéer, ett krig som vi hittade spåren av i snart sagt varje tidningsartikel, varje tevedebatt och varje diskussion med studentkamrater. Den som bestämmer begreppen bestämmer tänkandet och därmed handlandet.

Vi ville inte bara stå vid sidan, utan sätta saker i rörelse och lämna spår efter oss! Emellertid, för partiarbete var vi för intellektuella och idealistiska. Den nationalistiska scenen i det tyska språkrummet var oss på det hela taget för stillös, för tjockskallig och för trångsynt. Det kändes som om vi vuxit ifrån alla konventionella ideologier. Den underliga känslan av att vara kallad till något nytt gjorde att vi höll distansen till alla andra befintliga grupper. /…/

Ju mer kännbar globaliseringen, massinvandringen och den utländska infiltrationen blev, desto mer kände vi behovet av att göra något, av att handla. Vi förstod att den uteblivna folkliga motreaktionen inte var normal. Något var fel. /…/ Vi såg oss som ”nyhöger”, vilket innebar att nationalsocialism och fascism inte var misslyckade lösningar, utan delar av problemet. Rörelser och partier med dessa traditioner var otänkbara som partners. /…/

Ingen existerande vänster- eller högerrörelse tilltalade oss. Ingen uttryckte vår vision. Vänsterns kritik av den globala ojämlikheten slutade alltid med kravet på öppna gränser och massinvandring, vilket förvärrar och förevigar den beklagansvärda situationen. Kritik från högern resulterade oftast i ett enfaldigt skuldbeläggande av invandrare och i en nationalistisk trångsynthet, utan förmåga till såväl visioner som självkritik. Våra motståndare – det stod redan då klart – var inte invandrare eller främmande kulturer, utan det system som förstör alla kulturer. Islamisering och massinvandring var för oss symptom på ett inre systemfel /…/

Alla folk har en rätt till sitt hemland och sin etnokulturella identitet! Varje folk är värt att bevara – alltså också vårt! Medan vänstern gick upp på barrikaderna för varje indianstam vars livsstil hotades, och protesterade mot den kinesiska massinvandringen i Tibet eller den israeliska bosättningspolitiken, förblev de tysta när det gäller den avgörande orätten, som också drabbade dem själva. Bara i Europa och endast i väst sker en massinvandring, som inom några decennier kommer att ersätta de inhemska folken. Japan skulle förbli Japan, Turkiet Turkiet och Tunisien Tunisien. Men våra länder ändrar sig månad för månad, vilket gör att många måste känna sig främmande i sitt eget hemland.

Aktivister till vänster är vanligtvis maskerade. ”Visa ansiktet” blev ett slags varumärke för Österrikes identitära rörelse. Martin Sellner berättar att det var en oerhört befriande känsla att ge upp kurragömmaleken. Det kostade dem en del jobb, några vänskaper och relationer liksom mycken nervös oro, men de anser att det var värt det. Att inte maskera sig blev en stark symbol för en legitim frihetsrörelse, som i kraft av sin rättmätighet var beredda att ta de konsekvenser ett alltmer totalitärt samhälle svarade med.

Identitärerna skapade en aktivism som tidigare var okänd i det patriotiska lägret: Med gatuteater, ockupationer, dansflashmobs och sittblockader utforskades steg för steg en ny terräng. Nedan ges en kort översikt av de grundläggande principerna för aktivism, den som alltid och överallt måste respekteras av den identitära rörelsens aktivister.

Utgångspunkten är att aktionen måste vara fri från våld, omaskerad och aldrig plump eller människoföraktande. Identitärerna tar upp teman som identitet, islamisering, massinvandring och det stora befolkningsutbytet. I idealfallet är aktionen kreativ och vacker!

Alla aktioner ska relatera till den tysta majoriteten och göra dess vrede och förtvivlan uppenbar. Varje aktion skall också göra rörelsen mera känd, stärka dess profil samt vinna nya aktivister, sympatisörer och supporters.

Strategin är inte särskilt sofistikerad. Skulle det vara möjligt att med en liten tidsmaskin skicka filmsekvenser från. låt oss säga Berlin-Kreuzberg eller Paris förorter tillbaka till år 1970 inklusive statistik om demografi, invandring och våldtäktsfall, skulle det utlösa en chock. Folket skulle stänga gränserna och byta kurs för att hindra denna skräckvision från att bli verklighet. Men tyvärr – alla känner till exemplet med grodan i kastrullen – gradvis vänjer sig folk vid allt som händer. De identitära aktionernas uppgift är därför att, likt en visuell flaskpost från framtiden, göra de kommande mycket mer hemska scenarierna synliga här och nu.

Jämför med diagnosen av en allvarlig sjukdom. Den som får diagnosen cancer känner sig som slungad in i en mardröm. Med några ord ur läkarens mun förändras den personens hela liv och bestäms därefter av detta oundvikliga faktum. Det är den sista tanken innan personen somnar och den första efter uppvaknandet på morgonen. Han eller hon kommer att förändra och inrätta hela sitt liv på ett nytt sätt.

Massinvandringen och den därpå följande samhälleliga alienationen, islamiseringen och befolkningsutbytet är med ett identitärt perspektiv en dödlig diagnos. Men det är viktigt att de som invandrar, de personer som ”ersätter” oss, inte beskrivs som ”sjukdomen”. Kärnproblemet ligger hos oss själva. Invandring rycker fram i det vakuum vi lämnar efter oss – likt en hyresgäst som skriver in sig på väntelistan för den dödssjukes lägenhet.

Ögonblickets makt

Först det viktigaste: Tidpunkten för aktionen bestämmer till cirka 70 procent dess framgång. Inget är viktigare än tajming. I motsats till kampanjer är aktioner vanligtvis reaktioner på specifika akuta händelser. Det kan handla om att fästa en banderoll vid en stor festival, störa en presskonferens, en flashmob efter en terroristattack eller en gatuteater vid en politikers besök. Det är alltid en fråga om att vara vid rätt tidpunkt på rätt plats. Om man på en motorvägsbro hänger upp en banderoll dagen efter en festival, så tar bara en bråkdel notis om den. Uppför man gatuteatern på samma plats en vecka efter politikerns besök, är den meningslös. Aktionen måste följa medan temat är huvudnyhet, det vill säga, medan redaktionerna ännu vill fylla de två första sidorna av sina tidningar med rapporter, notiser, intervjuer, reportage och i synnerhet bilder.

En bra aktion som kommer med en talande bild vid rätt tidpunkt, blir svårare för pressen att tiga ihjäl. Alla tystnadskarteller bryter till slut samman därför att informationen har ett marknadsvärde. Människor vill få vetskap om identitärernas aktioner och se bilderna, eftersom de är intressanta och spännande. Om ett mainstream medium inte erbjuder det, byter läsare eller tittare permanent till konkurrenterna. Om alla vägrar att rapportera, stärker det identitärernas egna kanaler och alternativa medier.

Den rätta platsen

Det identitärerna strävar efter är uppmärksamhet. Det är troligast att de får den där det redan finns kameror och journalister. Det är väsentligt svårare att, i något gathörn och från ingenting, fånga uppmärksamheten genom en aktion. Därför är det bättre att man ställer sig direkt framför kameran där den ändå redan är placerad. Varför mödosamt skapa en egen scen, om man kan inta en som redan finns där? Det gäller att temporärt ta kommandot över en plats med stark utstrålning.

Det som inte fångades på bild har inte hänt

Bilden är det viktigaste inslaget i den identitära aktivismen, hjärtpunkten under en aktion. I vår kortlivade mediavärld råder ett bittert krig om resursen uppmärksamhet. Identitärerna kan dra fördel av att deras aktivism träffar samhällets politiska nerv. Det finns inte en marknadsföringsbyrå som inte skulle göra vad som helst för den uppmärksamhet identitärerna väcker! Med sina aktioner uttrycker de det som tiotusentals tänker, men håller tyst om.

En bild säger mer än tusen ord och just därför måste identitärernas bilder motsvara publikens ”tittarvanor” och vara så estetiska och professionella som möjligt. I varje planering av en aktion är den ”perfekta” bilden den viktigaste effekten. Aktivisterna och fotografen måste vid rätt tidpunkt göra det som är nödvändigt, materialet måste finnas till hands och tidsplanen stämma för att den ”perfekta” bilden ska kunna bli till. Identitärerna måste också i förväg veta precis vad bilden ska säga. Ska den vara kraftfull och medryckande eller provocerande? Rolig? Ska den utlösa ilska och kämpaglöd eller medlidande och empati hos betraktaren?

En politikers chockerade min när aktivister håller upp en banderoll mot honom eller överräcker ett satirpris, det ögonblick då flygbladen, som aktivisten sprider från taket, driver isär i ett moln eller det korta ögonblick i vilket aktivisternas banderoll som ockuperat en scen, lätt kan läsas – saknas denna bild är aktionen förgäves.

Det som inte avbildats i ett konkret foto eller en filmsekvens, har inte ägt rum. Konsekvensen blir en omvänd slutsats: När bilden är tagen, är aktionen redan avklarad. Det är irrelevant för aktionens effekt om man varit uppe på Brandenburger Tor under fem minuter eller en halvtimme. Det spelar dock stor roll för den straffrättsliga relevansen. Vid störande aktioner och symboliska ockupationer är det till och med skadligt och kontraproduktivt att stanna längre än nödvändigt. Bra kameror och fotografer på marken är därför lika viktiga som aktivisterna på taket.

Efter aktionen börjar det på riktigt

Vid offentliga evenemang, likt demonstrationer eller flashmobs, bestäms rapporterna och tolkningarna som sagt av den ”perfekta” bild som delas av alla tidningar. Den bilden vill identitärerna leverera själva. Därför är den mediala uppföljningen efter en aktion lika viktig som förberedelsen. När aktionen är över, banderollerna rullats ihop igen, megafonen stängts av och aktivisterna har återvänt från polisens arrester börjar kampen om mediarapporteringen. Utvärderingen, bearbetningen och spridningen är till och med en essentiell del av själva aktionen.

Efter att mediearbetet klarats av har aktivisterna mycket jobb kvar. Beroende på mediernas reaktion eller de ofrivilligt involverade ”medspelarna” erbjuder sig snabbt möjlighet till uppföljande aktioner. T.ex. gav aktivisterna i Berlin en presentkorg full med rengöringsdukar för glasögon till Berliner Morgenpost efter en pinsam hatartikel om aktionen vid Brandenburger Tor.

Den andliga rulltrappan

Identitära aktioner måste vara glasklara och omedelbart begripliga. Det är speciellt viktigt, eftersom de identitära är en rörelse där många studenter är med och sätter sin prägel. Vänsteraktivisternas hemska teoretiska avhandlingar är avskräckande exempel. Teori betyder: mycket text till få. Aktionerna måste leverera lite text till många.

I aktionen kan bara symptomen namnges. Allt annat är för komplext och innebär slöseri med tid och banderolltyg. Det handlar om att träffa den tigande patriotiska majoriteten i deras identitära grundkänsla. En banderoll ska inte kräva någon förklaring. Den måste också ur ögonvrån kunna läsas och förstås på en sekund. Budskapen får inte enbart rikta sig till de redan övertygade medborgarna. Därför tillåter identitärerna inga plumpa, människoföraktande eller hatiska budskap i sina aktioner. En kombination av provokativa, bildmässiga aktioner med sympativinnade och förnuftiga paroller är det som utgör den Identitära Rörelsen. Banderollen ”Säkra gränser – Säker framtid” som hissades av aktivisterna vid Brandenburger Tor, fick en så stark folklig respons att den indignerade vänsterns efterföljande beskyllningar för nazism verkade malplacerade och absurda.

Det identitära budskapet kan beskrivas som en slags ”andlig rulltrappa”. Mottagarna av identitärernas budskap ska bjudas in och föras till en högre nivå av förståelse, utan att särskilt behöva anstränga sig. Alla identitära banderoller och all grafik måste naturligtvis också se bra ut. Som den schweiziska Identitära rörelsens aktivist Jean-David Cattin säger om och om igen: ”Vi måste göra bra bilder, för vi vill locka bra människor.

Svett förhindrar förnedring

Det händer att aktivisterna himlar med ögonen, när de för fjärde gången måste träna in en scen av en gatuteater eller utrullandet av en banderoll. ”Varför?” säger deras blickar, ”vi är väl inga idioter!” Men i stressen under en ”gatuteater”, som kan liknas vid ett undantagstillstånd, kan alla aktivister tappa omdömet. Rollerna måste därför sitta perfekt. ”Svett sparar blod” brukar man säga i det österrikiska försvaret. För aktivisterna skulle man på samma sätt kunna säga att ”Svett hindrar oss från att göra bort oss”. Därför är repetitionen A och O när en aktion planeras. Identitärerna går igenom varje uppgift, varje möjligt scenario och varje nödvändig reaktion.

Modet att misslyckas

Att göra sig till åtlöje framför allas ögon, att träffa fel och i detta moment av misslyckande bli världens mest ensamma människa – det är den gnagande känsla som på väg till aktionen gör identitärernas fingrar stumma och får deras puls att rusa. Identitärerna vet att massan har blandade känslor. De som i de sociala medierna idag ger dem mängder av ”likes” kan i morgon slunga ut en förbannelse mot den Identitära Rörelsen. Den som provocerar och sticker ut, har ett speciellt tryck på sig att lyckas. Den som dessutom klassas som ”höger” kan inte förvänta sig någon barmhärtighet.

Maximet ”bry dig inte”, på högtyska Muss dir egal sein, är viktig. Man behöver en viss suverän likgiltighet inför hur andra dömer. Annars bryts man ner av ”den andres blick”. En nypa självironi är en annan viktig komponent i modet att misslyckas. När en del vänsterfolk hånade identitärerna för deras dansstil under tidiga dansflashmobs, skrev de nästa gång på de flygblad som kastades in i folkmassan: ”Bättre dansa som skit än att prata skit.”

Den ironiska brytningen låter det egna egot bli till en schackpjäs, ett alter ego. När man en gång besegrats – och det går knappast helt att undvika på aktivismens riskfyllda spelfält – blir man inte träffad i sitt innersta. Man återvänder dit där man började och nästa runda inleds. Det är ingen motsägelse, trots de egna politiska övertygelserna, att inte alltid ta sig själv helt och fullt på allvar. Den som vill provocera måste också tåla att hånas. Den som vill få andra att skratta, måste klara av att också själv blir föremål för skratt. Alla nya identitära aktionsformer, överhuvudtaget modet till en ny färdväg skulle utan denna grundprincip aldrig ha blivit möjliga.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

De fyra slagfälten

[image error]

Ibland sägs det att Sverige är på väg mot ett inbördeskrig, att det kommer att växa fram en motståndsrörelse som revolterar mot dessa våra makthavare, eftersom de så kapitalt missförstått sitt uppdrag och satt den egna befolkningen på undantag. Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) är väl det närmaste en traditionell motståndsrörelse vi har i Sverige. Med tanke på deras politiska program, är det svårt att föreställa sig att de kommer att växa – att de på något sätt kan utmana vår nuvarande maktelit. Och om jag skulle ha fel i detta (vilket jag är ganska säker på att jag inte har) så är det ändå inte lockande att se dem i regeringsställning.

Även om man inte gillar NMR skulle man kunna acceptera dem, eftersom vi har samma fiende. Så fungerar ju svenska feminister när de håller tyst om muslimers kvinnoförtryck och sexuella övergrepp, därför att muslimer tillhör de minoriteter vars intressen de solidariserar sig med (bra grogrund för kvinnoförakt).

Så enkelt är det emellertid inte. NMR:s kamp mot överheten är med ganska stor säkerhet kontraproduktiv. Vårt vänsteretablissemang älskar att hata dem. Ja mer än så, de behöver dem. För en politisk rörelse är det inte bara nödvändigt med lojala följare utan också fiender. När NMR säger ”Vi är inga politiker, vi är folket” har etablissemanget en helt annan definition, som förmodligen också är folkmajoritetens (när folk alls bryr sig om NMR och deras budskap). Så här lyder Wikipedias definition:

Nordiska motståndsrörelsen är en nordisk våldsbejakande, högerextrem, antisemitisk, förintelseförnekande, militant och nynazistisk organisation och ett politiskt parti, vilket genom revolution vill skapa en nordisk nationalsocialistisk republik bestående av de nordiska länderna Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island och eventuellt även de baltiska länderna.

Det är bara heilandet och en idoliserad Hitler som fattas. Såväl det antirasistiska etablissemanget som extremvänstern får råg i ryggen och kan ge sig ut i motdemonstrationer. Tänk vad härligt att få skrika ”Inga nazister på våra gator!”. Man ska inte underskatta den njutning som den legitima aggressiviteten erbjuder.

Det kanske är mera näraliggande att beskriva Sverigedemokraterna som ett slags motståndsrörelse? De växer så det knakar och de övriga partierna, i synnerhet socialdemokraterna, ser skräckslaget och hjälplöst vad som sker. Sverigedemokraterna verkar vara den slags fredliga motståndsrörelse, som har förutsättningar att fungera i en demokrati, där regerande politiker tillsätts genom allmänna val.

Motstrategin är att peka ut också Sverigedemokraterna som rasister och våldsbejakare. Hur många gånger har vi inte fått läsa om partiets bruna rötter (gäller nog i ännu högre grad för Centerpartiet) och om hur tre sverigedemokrater med den detroniserade Kent Ekeroth i spetsen några dagar före valet 2010 slåss med järnrör (det var visst det mesigare materialet aluminium).

Nu är det ju långt ifrån säkert att Sverigedemokraterna, även om de i valet om några månader skulle växa till över 30 procent, ändå får vara med och bilda regering. Beroende på valresultatet kan vi få se hur makteliten prövar att gå samman i nya konstellationer – det mest troliga är väl att de gamla arvfienderna socialdemokrater och moderater slår sig samman under parollen ”rädda det som räddas kan”.

Kan man då säga att ”folkviljan” vann? Socialdemokrater och moderater formar ju en majoritet och även om vårt kulturetablissemang gör sitt bästa för att övertyga medborgarna om att minoriteterna ska ha företräde, är det majoriteten som ”äger” den politiska makten.

Frågan är inte särskilt lätt att besvara. Längre tillbaka, när kommunisterna inte lyckades få det arbetande folket att tro på att deras ideologi var den bästa, började de laborera med begreppet klassmedvetande. I sin övertygelse om att ha rätt, underkände de folket, som sov (tyckte ju Reinfeldt också) eller hade blivit lurade, med ett outvecklat klassmedvetande som resultat. Till exempel skrev Göran Greider för fem år sedan en liten kria i ämnet där han påstod att ”det rasisterna fruktar mest av allt är klassmedvetande, där det varken finns svensk eller invandrare, kvinna eller man”.

Det är ett intressant budskap, i sitt totala ignorerande av både verkligheten och vad som är möjligt att uppnå. För det första, här har ”borgaren” som representant för ondskan blivit ersatt med ”rasisten”. Eftersom vi som inte gillar dagens invandringspolitik alla är stämplade som rasister, oavsett om vi i ordets egentliga mening är rasister eller inte, så har vi därmed hamnat i en ideologisk fantasi, Göran Greiders ideologiska fantasi. Alla som inte tycker som han är rasister. Man får förmoda att Göran Greider är en ”icke-rasist med klassmedvetande”. Eftersom han inte bara är professionell och flitig skribent utan också poet, kan man räkna med att han klarar att böja och vrida språket, så att det på ett rättvisande sätt återger hans värderingar. Det betyder att han som klassmedveten inte längre är i stånd att skilja en invandrare från en svensk och inte heller man från kvinna.

Grattis Göran, men jag har svårt att se detta som ett eftersträvansvärt mentalt tillstånd. Antagligen beror det på att jag – med Göran Greiders terminologi – är en klassomedveten rasist. Och jösses så många vi är, med tanke på att Sverigedemokraterna är på väg att bli Sveriges största politiska parti. Rasister är vi allihopa – utom Göran Greider förstås. Och Åsa Linderborg, som tillsammans med Göran Greider nyligen givit ut ”Populistiska manifestet” där underrubriken säger att den riktar sig till ”knegare, arbetslösa, tandlösa och 90 procent av alla andra”.

Aj, det var ett sidospår. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att drämma till Göran Greider. Med åren har jag blivit alltmer allergisk mot ideologiska krumsprång.

För att knyta an till huvudtemat, har jag ovan nämnt två politiska arenor där motståndet mot den förda politiken tar form: den klassiska med våldsamma protester på gator och torg och den parlamentariska, där striden förs i riksdagen och där kombattanterna åtminstone idealt sett representerar sina väljare.

Nästa politiska arena är medierna och en återkommande fråga är vilka som bestämmer, politikerna eller journalisterna. Svaret på den är att journalisterna bestämmer vilka som ska bestämma, eftersom medierna sedan politiken professionaliserats och politikerna tappat kontakten med sina väljare, är politikernas enda kanal till väljarna, för självpresentationer och ideologiska budskap. Detta leder till en symbios mellan politiker och journalister, eftersom journalister naturligtvis helst och mest lyfter fram de politiker som har samma värdegrund (sic!) och uppfattningar som de själva.

Därmed vill jag markera att de viktiga politiska striderna inte tar plats på gator och torg och heller inte i riksdagen. Det är medias offentlighet som gäller. Ännu så länge bör tilläggas, därför att sociala media är en växande konkurrent. Det är anledningen till att Donald Trump twittrar – han ser journalisterna inte bara som sina utan också som Amerikas och det amerikanska folkets fiender. Det är givetvis ett perspektiv som journalistkåren avvisar, men min uppfattning är att Trump har helt rätt. Detsamma gäller för journalisterna i många västliga länder, vilket inbegriper Sverige. Svenska journalister står inte på folkets och inte heller på nationens sida.

Och – det här är viktigt att förstå – anledningen till att de har hegemonisk makt och att inga dissidenter ges tillträde till offentligheten (annat än när man kan dem en rövspark förstås) är att det är i medierna som kampen förs. Medierna är slagfältet och på ett slagfält finns det inte plats för några överlevande fiender. Alla fiender som vågar sig dit måste besegras!

Den dag som journalister och de av dem korade politikerna inte längre behärskar offentligheten, så är de på väg att förlora. Det är en iakttagelse som bland andra filosofen Hanna Arendt gjort – att det inte är revolten med allt sitt våld som leder till ett regimskifte utan revolten är andra steget, efter att makthavarna visat sig svaga och börjat förlora makten över offentligheten. Sedan kan det gå snabbt. Det är orsaken till att vår härskande maktelit absolut inte kan släppa fram en folkligt framröstad Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna till maken. Ett paradigmskifte innebär att de åker ut så det bara visslar om det. Ungern är som bekant ett land där detta har skett. Och vi vet ju alla hur svenska media skriver om Ungern. SD var ju de enda som av begripliga skäl häromdagen röstade mot ett i framtiden skattefinansierat public service – eftersom det anser att SVT, SR och UR istället är vänsterkanaler.

Eftersom nätet erbjuder en annan plats att föra kriget på, Sociala Media, blir både journalister och politiker oroliga. De utmanas på ett annat slagfält än det där de har total kontroll. Det är anledningen till deras mångordighet om fake news, trollfabriker och ”hate speech”. De påstår att censur och kontroll är nödvändig. De dammsuger Facebook på åtalbar kritik (hets mot folkgrupp). De vill skaffa sig samma kontroll över Sociala Media som de har över Main Stream Media. För det fria ordet vore det en katastrof om de lyckades! EU har just röstat genom ett ”EU-filter”. Konsekvenserna är skrämmande. Som enda större svenska tidning har GöteborgsPosten uppmärksammat detta. Emanuel Karlsten skriver:

Det internet vi får är ett där ett filter blockerar varje bild eller video där det finns upphovsrättskyddat material, även sådant du själv äger. Du är skyldig tills motsatsen bevisas. Igen: Ett filter som stoppar olagligheter! Orwell måste vända sig i graven. Eller åtminstone ringa EU och kräva ersättning för manusstöld.

För att summera, detta är de fyra slagfälten: gator och torg, riksdagen med sina partier och utskott, medierna och sociala medier. Tidsmässigt ligger de i samma ordning: gator och torg är gårdagens slagfält, riksdag och utskott – ja där förekommer strider, men inte de viktigaste. Offentligheten är det överlägset viktigaste slagfältet. Sociala media är uppstickaren. Här kan politiker och opinionsbildare få rejält med stryk, men den definitiva avrättningen sker fortfarande i MSM.

Och nu, äntligen, är jag framme vid det som fick mig att börja skriva på den här bloggtexten, nämligen frågan hur man bär sig åt för att få tillträde till medierna. Hur skaffar man sig rätt att få strida på det enda riktigt viktiga slagfältet? Var finns mediernas akilleshäl?

Det vapen som kan vändas mot journalisterna kan sammanfattas med uttrycket ”Inget slår en bra nyhet”. Att medierna har en agenda vill de helst inte skylta med. Istället lyfter de fram sin roll som nyhetsförmedlare. De väljer och designar nyheter, men de kan inte underlåta att rapportera, därför att det vore liktydigt med självmord. Därför, trots att Trumf inte gärna använder sig av medierna, så är han med varenda dag, också i svenska media. Inte lika ofta men i stort sett detsamma gäller för Jimmie Åkesson. Och hur mycket medierna än brunbetsar Sverigedemokraterna, så växer partiet. Man kan naturligtvis säga som man gör i reklambranschen att alla nyheter, också de dåliga, är bra nyheter, men mera träffande är att konstatera att samtidigt som man inte ska överskatta mediekonsumenternas kunskaper ska man inte underskatta deras intelligens.

Detta att medierna inte kan motstå att publicera om de får bra nyheter serverade på en bricka har i synnerhet utnyttjats i det tyskspråkiga Europa, där den identitära rörelsen växer. De unga högutbildade identitärerna förbereder sig mycket noga och arrangerar spektakulära händelser där medierna ofta redan är på plats för bevakning. Men inte nog med det, de har också med sig egna fotografer (bilder är viktigare än långa texter, som den här) och ser till att både MSM och sociala media nappar. Spektakulärt, men aldrig våldsamt. De är helt på det klara med att våld är förkastligt. Med våld kan man erövra ett torg men man kan aldrig få den tysta majoritetens gillande. Identitärerna, det är vår tids fungerande och löftesrika motståndsrörelse. Om dem ska jag berätta mer i en kommande krönika.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare mitten av juni 2018

[image error]

Det gäller för det västerländska samhället att återfå sitt självförtroende. Men vi har inte tappat det utan vi har blivit bestulna. Här har postmodernister, feminister med flera gjort allt för att vi ska tycka och tänka att vi inte är ett dugg bättre än somalier, araber etc. Alla eventuella svagheter vi kan skönja hos dem finns även hos oss. Finns det brister i andra kulturer har dessa naturligtvis orsakats av oss och vi bär på skuld för detta. Kritiserar vi hederskulturer får vi veta att även västerländska män slår sina fruar och barn och att det är “samma” strukturer som styr. Vi får veta att länder och kulturer är “sociala konstruktioner”, varför den ena inte är bättre än den andra. Då terrordåden i Paris pågick med full styrka hävdade en ”forskare” på Sekretariatet för genusforskning att gjorde man yttrandefrihet till norm exkluderade man andra grupper som inte har samma uppfattning. Detta med anledning av de så kallade Mohammedkarikatyrerna. Yttrandefriheten var således inte något absolut värde utan kunde begränsas för att inte exkludera muslimer. Man kunde således både ha och inte ha yttrandefrihet. Naturligtvis förklarade hon att frågan var “problematisk”, ett ord som regelmässigt används av postmodernister. När något ogenomförbart skall utföras eller påstås ska ske, används ordet “utmaning”.



Den västerländske mannen är naturligtvis hatobjektet framför allt. Allt görs och strävas efter för att demaskera dennes förmåga och kapacitet till noll. Köttätande, bilåkning, svordomar, auktoritet, rökning med mera är manliga intressen som till varje pris skall förklaras oönskade, i syfte att förminska männen. Kvinnorna får i motsvarande mån inte framhäva sina yttre attribut, eftersom dessa då blir objekt för männen. Själv reagerar jag med motsatsen och försöker till varje pris uppfylla dessa oönskade normer, i en tyst protest mot vad som pågår.

***

Kjell Aleklett har skrivit en bok med titeln ”En värld drogad av olja” Han spår att Ryssland kommer att sluta sälja olja till omvärlden. Sverige får 50 % av sin bergolja från Ryssland. För att få fortsätta få köpa bergolja från Ryssland går Sverige med i Ryska Samväldet. Först Svexit år 2020 och därefter anslutning till Ryska samväldet år 2022. Sverige kommer behöva öka nedhuggningen av skog för att betala för mat och bränsle till en alldeles för stor befolkning. Och ja, år 2028 tillhör Sverige tredje världen. Ryssland tar dock hand om rysktalande som Akilov och låter dem bo i Sibirien. Prideparader har Ryssland förbjudit i samband med Sveriges anslutning år 2022. Att byta kön är också förbjudet. Abort är förbjudet. År 2028 är privatbilismen nedlagd. Bara folk med f-skattsedel får köra bil. Hantverkare och myndigheter och taxiförare får köra bil. Det är på landet det går att odla, ha boskapsskötsel och ordna ved. Sveriges städer har därför minskat till sin halva storlek år 2028. Stockholm har en miljon invånare. Den svenska befolkningen i Stockholm har flyttat till Norrlands inland. Kvar bor bara invandrare.

***

Svenska Dagbladet ordnade en uppsatstävling om klimatet för skolungdom. De tre vinnande bidragen visar det hårresande resultatet av systematisk indoktrinering. Vi håller på att få en nästan ihjälskrämd generation.

Vinnaren, 14-åriga Alice Hedman, skriver: ”Vi får mer och vildare extremväder, torka och bränder i större utsträckning, djur hinner inte anpassa sig och föroreningarna i luften skadar vår hälsa. Den globala uppvärmningen förstör vår planet, utrotar arter, förgiftar oss och gräver djupt i våra plånböcker. Vi vet att det sker, att det är vi som orsakat det, att vi behöver agera nu, men ändå fortsätter vissa att ifrågasätta om det är ett problem över huvud taget – istället för att göra något åt saken. ”

15-åriga Greta Thunberg, som också fick pris, skriver: ”Häromdagen tittade jag på en partiledardebatt på tv och jag såg hur de tilläts stå där och ljuga. De sa att det inte var någon idé att satsa på att minska Sveriges utsläpp, eftersom vi var ett sånt ’föregångsland’. Att vi istället skulle ’hjälpa’ andra länder att få ner sina utsläpp. Sverige är inget föregångsland. Invånarna i Sverige släpper ut i genomsnitt 11 ton CO2 per person och år. Vi ligger på plats 8 i världen enligt WWF. Det är vi som behöver hjälpas. Jag förstår inte hur de får ljuga så där i tv. Kanske många vuxna tycker att klimatfrågan är svår att förstå? Det är kanske därför, så fort det sänds ett program om klimatet, det blir ett barnprogram? Jag förstod klimatfrågan när jag var 12 och bestämde mig då för att aldrig mer flyga eller äta kött.

17-åriga Elvira Silver skriver: ”Enligt Jordbruksverket står animalieproduktion för 15 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser. Du som läser det här vet säkert redan att dessa växthusgaser är dåliga för vårt klimat eftersom att det bidrar till en ökad växthuseffekt vilket leder till att det blir varmare, isar smälter, vattennivån höjs, delar av länder hamnar till slut under vattnet och det blir en massflykt för människorna som bor där. /…/ Hur länge har vi inte levt med kött i centrum? Alltid när jag ätit mat hos min mormor och morfar så har standardrätten varit kött och potatis. Nu är det dags att lämna köttnormen bakom oss och lösa delar av vår globala uppvärmning med hjälp av en ny skolmat.”

Man kan undra hur mycket hjälp dessa flickor fått från sina föräldrar.

***

En sak som jag ofta irriterar mej på är hur kvinnor och framför allt flickor framhålls som bättre, klokare, intelligentare och vackrare naturligtvis. Samtidigt finner de sig själva misskrediterade. Nu i dessa skolavslutningstider är det många mammor, mor- och farmödrar, systrar, mostrar och fastrar som lägger ut bilder på Facebook på sina barn, barnbarn med mera, flickor naturligtvis. Jag har hittills sett ett tiotal bilder. Inga pojkar. Varför? Hade en liten diskussion med min fru om detta. För det första fattade hon inte riktigt vad jag menade. Tyckte jag inte att flickorna vara fina på bilderna? Detta är ett känsligt ämne. Då jag påpekade att vi själva har tre vuxna söner och inga döttrar dog väl frågan. Förmodligen kommer hon inte att visa mej några fler facebooksbilder. Enligt mitt förmenande är det knappast möjligt att diskutera frågor om manligt och kvinnligt utan att starka motsättningar kommer fram, större än frågor om invandringen. Jag kan nämna att jag hamnat i ”frysboxen” både vad det gäller invandring och feminism. Min storasyster och jag har brutit kontakten efter att vi bara fått flickor som barnbarn, vilket hon tyckte vara bra. Då jag undrade vad hon menade svarade hon att att pojkar var ingenting att ha.

***

Min mor var finskt krigsbarn och mina farföräldrar logerade norska motståndsmän som flydde från Norge under andra världskriget. Själv har jag röstat på Socialdemokraterna som ung och även varit aktiv i Folkpartiet. Risken är trots detta stor att jag i kommande val lägger min röst på SD. Inte för att jag tycker om partiet särskilt mycket, gillar inte i alla delar dess politik och dessutom anser att man till stor del saknar kompetenta och valbara personer. Vidare får man väl säga att partiet har ett “brunt” förflutet, som man numera försöker skaka av sig. Till min förvåning upptäcker jag att flera av mina bekanta kommer att rösta som jag. Det rör sig om jurister, poliser, hantverkare, lärare med flera och det gemensamma för dessa är att de förefaller vara lika normala fungerande medborgare, som jag tror mig själv om att vara. Dessutom lider ingen av dem av psykisk ohälsa, missbrukar eller ligger samhället till last på något sätt.

Jag har aldrig kunnat konstatera något som helst inslag av “rasism” hos dessa individer utan dom är troligtvis som folk är i allmänhet. Internationella undersökningar visar att svenskar och folk från Skandinavien har en mycket stor vilja att hjälpa utsatta människor från andra länder och är betydligt villigare att ställa upp än man är på andra platser på jorden. Jag och mina bekanta uppfyller nog angivna beskrivning. Däremot anser vi nog alla att vi utsatts för ett bedrägeri och vilseledande från våra styrande. som understötts av media och journalister, något som vi inte kan förlåta dem. Förvisso har invandring och migrationsfrågor en lång historia i Sverige men frågan kanske blev som hetast hösten 2015 när människor ohämmat strömmade in i Sverige och mottogs av personer i västar under parollen “Refugees Welcome”.

***

Årtionden av subversiv propaganda har nött ner tilltron till, men också identifikationen med, vår egen kultur. Naturligtvis har denna process underlättats av att den moderna tekniken gjort att vår kultur i allt mindre utsträckning är internaliserad. Å andra sidan erbjuder tv och film enorma möjligheter för den som vill påverka människor. Tv och film går ofiltrerat rätt in i vårt limbiska system, och tar på så vis kontroll över våra känslor och tankar. Jag saknar förmodligen talang, men om jag hade någon skulle jag göra en tecknad film eller spelfilm som handlar om det heliga krig som vi är involverade i, eller den kommande apokalypsen, när för oss främmande kulturer tar över Västeuropa och etniskt rensar ut oss. För övrigt pågår detta dagligen och stundligen inför våra ögon när vi ser hur våra unga ”feministiska” kvinnor väljer invandrade män, och lämnar de svenska pojkarna i sticket. Det är bara det att människors medvetande är så förvridet att de inte kan förstå vad som händer.

***

Heroes die young. Är det inte så att de män med egenskaper som mod, dådkraft, självuppoffring och ädelmod dör först och därför inte hinner reproducera sig? Ta ett krig som exempel. Vapenvägrarna stannar hemma och kopulerar med kvinnorna när de starka modiga är ute och dör på slagfältet. Vidare, intelligenta planerande, konsekvenstänkande människor skaffar få barn. Analfabeter skaffar så många barn som Gud vill, det finns inget stopp. Jag menar att de ”tänkande individerna” blir färre och färre för varje år och att detta kommer fortsätta fram till den totala kollapsen.

Demokratins grundtanke med allmän rösträtt och att varje röst är lika mycket värd är en dödsfälla! De ointelligenta, obildade, icketänkande är så otroligt många fler än den lilla klick som verkligen reflekterar över och analyserar tillvaron. Av den anledningen tror jag inte längre på demokratin. Jag menar att den varit bra, men bara i ett övergångsskede från inskränkt feodalism till vad det nu är som väntar, efter de västerländska demokratiernas obönhörliga kollaps. Jag hoppas innerligt att nästa fas blir Meritokratin och utan allmän rösträtt.

***

Jag frågade några bekanta: Hur kan tre världsledare besluta om att sända missiler på Syrien? Utan medgivande av deras egna parlament och befolkningar. De ska vara folkvalda och med ett bra förstånd. Vem frågade de till råds eller är världen sådan att de kunde ta ett beslut som har kunnat sluta med att barn, släktingar och vänner blivit köttfärs? Slår du ihjäl en person hamnar du i fängelse. Hur kan dessa ledare gå förbi de internationella beslut som fattas? Vad gör dem till bättre människor än han som körde lastbilen i Stockholm. Och vad blev svaren? Fåniga leenden.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Identitetspolitik

[image error]

När det gäller barnaga finns det en liten berättelse, som kan få de flesta föräldrar att besinna sig. Det är pojken som på ett eller annat sätt varit olydig och mamma säger ”Vänta du tills pappa kommer hem, då ska du få stryk!” Pappan kommer hem, får reda på vad som hänt och säger åt pojken att gå ut i skogen och bryta lite ris, som pojken sedan ska smiskas med. Den lille kommer tillbaka och kånkar på en stor sten. Han säger: ”Pappa, jag hittade inget ris, men du kanske kan kasta den här stenen på mig istället?”

Vad är det som gör den berättelsen så avskyvärd? Även om det är illa nog, tror jag inte att det är att föräldrarna är överens om att fysiskt straffa barnet utan att den tvingar oss att se bestraffningen med barnets ögon. Det handlar inte om att straffa utan om att skada. Om pappan kastar stenen på honom kan pojken bryta någonting, få en hjärnskada eller ännu värre. Dessutom, förutom att det inte kan ses som en reguljär bestraffning att kasta stenbumlingar på barn, kräver pappan att pojken själv ska skaffa fram det som behövs för att fysiskt skada honom. Det blir en form av tortyr. Det är lätt att leva sig in i hur pojken kände det när han skickades ut på detta självskadeuppdrag.

En annan liten berättelse, från min egen skoltid. Det är i en realskola i Stockholm, mitten av femtiotalet och skolagan är ännu inte förbjuden. I hemkunskap har vi en snäll medelålders kvinna, som inte alls klarar att hålla ordning på de stökiga killarna i min klass (jag var en av dem). Hon kunde exempelvis säga ”Men snälla barn, lugna ner er nu”. Det gjorde vi inte och då var hon hjälplös. De flesta lämnade hemkunskapen vid terminens slut utan att just ha lärt sig något alls. Och så motsatsen: I tyska hade vi en spänstig gråhårig man i sextioårsåldern. Han gick omkring och höll i pekpinnen som om han kunde drämma till någon med den när som helst. Det gjorde han inte. Däremot brukade han nypa till om lite hår i våra kortklippta nackar och dra det uppåt. Det gjorde ont, men det var också allt. När jag råkat ut för det några gånger skärpte jag mig och lärde mig grunderna i tyska. Att luggas var ett av en handfull korrigeringsstraff som praktiserades i skolan. Andra var örfilen, drag i öronen och pekpinne- eller linjalslag över fingrarna (som jag aldrig sett eller varit med om).

Jämför den typen av ”aga” med stenkastningsexemplet. De är inte riktigt på samma plan, eller hur? Också jag, som vad jag kan komma ihåg aldrig slagit eller agat något barn, tycker nog att den där språkläraren gjorde sina elever en tjänst. Han var något som hushållslärarinnan inte var, en skicklig lärare. Och en av anledningarna var att han använde sig a de sanktioner som stod honom till buds.

Nu har jag antagligen lagt grunden för en argumentering om att återinföra skolaga i Sverige, men det är inte syftet. Jag gillar som sagt inte att barn får stryk, men det är ett personligt och känslomässigt baserat ställningstagande. Det – liksom hela den här texten – handlar om att jag vill avhålla mig från politiska ställningstaganden utifrån mina personliga preferenser. Det krävs något annat: Kunskap istället för känslor.

Feminism är paradexemplet. Jag har inget som helst behov av någon manlig överlägsenhet gentemot kvinnor. Är dom, som jag har att göra med, klyftigare och mer kompetenta än jag, fine! Jag tror heller inte att kvinnor behöver vara sämre ledare än män. Thatcher är ett utmärkt exempel men det finns flera. Därav följer emellertid inte att kvinnliga kvaliteter, som känslomässigt grundade beslut och gränslös empati, är lämpliga ledaregenskaper. Inom politiken är det rentav katastrofalt.

Det har varit krävande för mig att ta till mig att feminismen i sin nutida gestalt är en av förklaringarna till Sveriges och Västerlandets djupa kris. Men där befinner jag mig nu och förstår precis vad en vän, en kvinnlig psykologidocent, menar när hon säger att hon kommit fram till att det nog var fel att ge kvinnorna rösträtt. För mig har det varit en lång resa, för henne säkert en ännu längre. Jag tror varken hon eller jag vill återgå till ett samhälle utan kvinnlig rösträtt, men vi har båda förstått att kvinnliga ideal inte får tillåtas ta kommandot över politiken i ett land som Sverige – antagligen inte i något annat land heller. Klarspråk: Då går det åt helvete.

För att ta ett par andra exempel, har jag under mina år som universitetslärare vanligen verkat i mer eller mindre mångkulturella miljöer. Det har fungerat utmärkt – och de gånger det inte har det, så har det inte berott på blandningen av lärare och forskare med olika etniskt ursprung. En monoetniskt svensk högskolemiljö är ok, men jag kan inte se några särskilda fördelar med det, annat än möjligen språkliga. Vidare, som de flesta högutbildade svenskar är jag en typisk kosmopolit. Jag har sammantaget bott flera år i andra länder och är ständigt beredd att resa nästan vart som helst, hellre än att stanna kvar i Sverige. Med den brittiske författaren David Goodharts uppdelning i Somewheres och Anywheres är jag, inte minst genom min utbildning till etnolog och antropolog, en utpräglad Anywhere. Emellertid, det betyder inte att jag är globalist. Eller i ett annat språk: jag anser inte att världen ska vara inrättad efter mina kosmopolitiska preferenser. Det är identitetspolitik. Man behöver inte gräva så djupt bland argumenten gentemot globalism för att förstå risken. Det räcker med konstaterandet att globalism och demokrati totalkrockar. Vinner globalismen går demokratin under. Jag ser flera problem med demokratin som styrelseskick men ansluter mig helhjärtat till vad som lär ha varit Churchills argument för demokrati: det är det minst dåliga styrelseskicket. Vad han inte sa var, att dess främsta förtjänst är något som för övrigt drabbade honom själv, att man kan göra sig av med ledare som vista sig inkompetenta eller helt enkelt passerat sitt bäst-före-datum.

Jag är en Anywhere som länge varit helt på det klara med att i en demokrati som inte vill begå självmord (likt den svenska) måste politiken styras av Somewheres preferenser. Eller lite mindre tillkrånglat: politiken ska inte styras av någon ideologi som gång på gång visat sig leda till totalitära samhällen (gissa vilken) och den ska heller inte vara gränslös. Den ska ha fötterna djupt i den svenska myllan och gagna den svenska majoritetens intressen, det vill säga de svenskar som tycker att Sverige tillhör dem och inte alla människor och vem som helst i hela världen. Likaså, den mångkultur som kan fungera utmärkt på det slag av arbetsplats som en universitetsinstitution utgör, kan vara katastrofal om den tillämpas generellt eller till och med på en annan arbetsplats.

För att återvända till där jag startade, detta med att barnen är sakrosanta, att man inte får ta ett vanartigt barn i örat, att man som lärare inte ens kan hålla fast ett barn som ”goes bananas” utan att riskera att bli avskedad, är ett extremt förhållningssätt, tillhörigt vår egen tid. Varför ska jag så självklart tycka det är rätt, bara för att jag själv inte gillar att ta barn i örat? Ser vi till Sveriges historia och undantar de senaste sextio åren så har barn givetvis alltid bestraffats och vem är jag som bara kan avfärda den fysiska tillrättavisningen som grymhet och enfald?

Varje fråga har sitt eget svar. Tar vi husagan, rätten för husbonden att kroppsligen bestraffa hustru, barn och tjänstefolk, började den fasas ut redan mot slutet av 1600-talet. Där har jag svårt att se det politiska värdet med en come back. I 1734 års lag omfattade husagan endast tjänstefolket. Om hustru och barn sas det ingenting. 1858 avskaffades husagan för vuxna, det vill säga hustru och tjänstefolk. Men den fanns kvar för pojkar under 18 år och flickor under 16. 1920 försvann husagan helt. Skolagan förbjöds 1958. Den lag som förbjuder föräldrar att slå sina barn kom 1979. I Storbritannien är det tvärtom, där är föräldrars rätt att slå sina barn skyddad i lag.

I övertydlighetens namn: Detta handlar inte om att jag vill återinföra agan, men om jag tog del av övertygande forskningsresultat som visade på dess förtjänster, skulle jag inte heller i det fallet låta min personliga uppfattning vara styrande. I många svenska skolor är det alltför ofta kaos i alltför många sammanhang. Oordning är ett första rangens problem, om man menar att skolan ska syssla med kunskapsförmedling. Att det går att skapa ordning med hjälp av fysiska bestraffningar vet inte bara de flesta lärare utan också de flesta elever. Jag har inte tagit del av någon övertygande vetenskaplig argumentering för skolaga, så där är jag inte ännu. Men jag skulle kunna hamna där, eftersom jag vill att förnuft och kunskaper ska styra. Det har varit det vinnande receptet för den västerländska civilisationen fram till vår egen tid. Nu, i undergångens tid, är det känslorna som sitter i högsätet. Visst, jag har också känslor, starka sådana. Men de ska tamejfan inte ta herraväldet över mitt politiska omdöme. Med andra ord: död åt identitetspolitiken!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det var andra tider

Först en fråga: Bor någon av bloggläsarna i Söderhamn och har tid över för en smärre insats? Passar bra för någon som är lite äldre, man eller kvinna. Går att göra helt anonymt. I så fall, skicka mig ett mail: koa@arnstberg.se

[image error]

I ”Landet där vad som helst kan hända”, nyligen utgiven av Karneval förlag, skriver journalisten Lars Åberg:

Etnologen Karl-Olov Arnstberg, som senare har blivit en så hård kritiker av det multikulturalistiska tänkandet att han placerats i medialt giftskåp, var under flera år med och krattade manegen genom att till och med hävda invandrade kulturers primat över svensk lag.

I Socialt arbete och invandrare (1984) förklarade han att han var anhängare av ”inte endast minoriteters rätt att praktisera mer eller mindre oförargliga kulturella seder utan även deras möjlighet att aga sina barn, omskära kvinnorna etc”. Arnstbergs egen (negativa) inställning till barnaga var i sammanhanget oviktig, menade han. ”I likhet med de flesta svenskar som tillhör en välutbildad och ”rättänkande” medelklass, kan jag inte tänka mig att i någon situation ge mina ungar stryk. Men – det är utifrån mina kulturella förutsättningar, och därför hör det egentligen inte hit.”

Riktigt så enkelt var det inte. Påståendet är dock inte så provocerande att jag skulle brytt mig om att gå i svaromål, om det inte var så att Lars Åberg snuddar vid en fråga som han missförstår, vilket möjligen kan bero på att jag formulerat mig otydligt. Hur som helst, den var viktig för mig då och har blivit än viktigare i dag.

Men först rättelsen. Det är riktigt att jag på den tiden inte förstod att mångkulturen var ett ogenomförbart projekt. Det är också korrekt att jag ännu inte hade genomskådat den kulturrelativism som jag, i likhet med andra etnologer och antropologer blivit upplärd i – även om jag gjorde det innan åttiotalet löpt till ända. Det är emellertid fel att dra slutsatsen att jag hävdade invandrade kulturers primat över svensk lag. Det var just under denna tid en aktuell fråga, om domstolar skulle ta hänsyn till invandrares kulturella tillhörighet, med frikännanden och lägre straff som följd. Jag tror till och med att jag skrev om det någonstans och mitt svar var då som nu: Nej absolut inte! Svensk lag gäller i Sverige.

Kanske kan man ändå, som Lars Åberg, säga att jag var med och krattade manegen genom att vara en av dåvarande Invandrarverket ofta anlitad föreläsare och sakkunnig. Emellertid, där stannar det. Samma år som jag skrev den text som Lars Åberg citerar gav Invandrarverket ut en liten bok som jag skrivit om romer: Kulturanalys i praktiken. Svar på 20 frågor som brukar ställas om zigenare. Titeln är sällsynt knölig. Anledningen är att jag dessförinnan hade utkämpat en strid med Invandrarverkets egna experter på romer, två kvinnor som både tyckte synd om och romantiserade romerna och var djupt provocerade av mitt antropologiska perspektiv. Det var en strid som jag vann, frånsett titeln. Invandrarverket gav ju ut boken. Att dagens Migrationsverk eller för den delen någon annan myndighet skulle ge ut den, är otänkbart.

Jag vet också vilka föreläsningar jag höll. Frånsett om romer och etniskt försvar beskrev den föreläsning jag oftast höll assimilationsprocessen, där den i dag så hett eftersträvade integrationen var det andra steget. Hur går det till att bli svensk? Den andra av mina båda huvudföreläsningar klarlade vad diaspora och etnisk tillhörighet handlade om. Båda dessa föreläsningar skulle jag kunna hålla i dag, bara det att de numera skulle klassas som rasism och ”förbjuden kunskap”. Vid några tillfällen har jag använt mig av dem, när jag skrivit bloggtexter.

Det hände också att Invandrarverket anlitade mig som debattledare. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag kom på kant med deltagarna. Det var något av de första åren på 80-talet och i Södertälje hade motsättningarna skärpts mellan i synnerhet ”raggare” och de assyrier/syrianer som blivit många, sedan de började anlända kring mitten av 70-talet. Detta var ett annat slags flyktingar än de samtida chilenarna – visserligen kristna men inte intellektuella och politiserande utan en traditionell landsbygdsbefolkning. Även efter att regeringen börjat kräva visering, fortsatte de att ta sig in i landet illegalt och de flesta bosatte sig i Södertälje, under en period när det inte var lika lätt att få arbete som tidigare. Såväl svenskar som en tidigare generation av invandrare var mycket kritiska mot assyrier/syrianerna.

I den tidens inte lika väldresserade radio, teve och lokala tidningar skisserades en hotbild. Kanske var ytterligare tusentals assyrier på väg till Södertälje? Handlade det möjligen om organiserad människosmuggling? Invandrarverket, invandrarbyrån i Södertälje och många andra ”goda krafter” gjorde sitt bästa för att gjuta olja på vågorna och lugna svenskarna. Teve sände Klyftan, en uppmärksammad serie program om konfliktfyllda kulturmöten och i början på 1980-talet utbildades alla politiker och alla anställda i Södertälje kommun i invandrarkunskap. Ett sextiotal handledare specialutbildades för att fostra kommunens 5.490 anställda.

Vid en av de sammankomster jag höll i visades ett avsnitt ur Klyftan, där en grävmaskinist berättade om hur han hjälpt en syriansk grabb genom att lära honom köra grävmaskin och rent allmänt bry sig om honom. Det var en liten solskenshistoria, bara det att han inte hade samma språk som dessa opinionsbildare och myndighetsföreträdare, som fick se avsnittet. Efteråt kritiserade de grävmaskinisten för att han sagt ”svartskalle” och något mer ärerörigt som jag glömt. Jag blev både häpen och irriterad. ”Vad är det för fel med er, förstår ni inte att den här svenske mannen gjort något bra, att han är ett föredöme?” Nej, det förstod de inte, han hade ju ett så fult språk.

Också det här var ett tillfälle när jag ”vann” – jag lyckades få åhörarna att begripa att det viktigaste var vad man gjorde, inte att man var välordnad i truten. I dag skulle det förmodligen inte ha gått. Numera vet vi att språket är det viktigaste, att kartan är överordnad terrängen.

Den forskning jag på den tiden bedrev, och som jag också tog upp i föreläsningar för Invandrarverket, handlade om förorter. Jag skrev om Skärholmen och Tensta, för att nämna två av dem. Där ställde jag mig på invånarnas sida och tyckte att det var för djävligt när journalister glömde hur det drabbade dem som bodde där, när de skrev taskiga saker som att ”Det här är morgondagens slum!” och ”Skärholmens centrum duger bara att sparka ölburkar i”. Liksom i dag, när det gäller massinvandringen och uppvaknandet, hade de en sällsynt usel timing. Det var så dags att leverera kritiken när den drabbade dem som bodde i förorten. I dag är ett nytt ”för-sent-uppvaknande” på gång, vilket inte minst syns på att Sverigedemokraterna sällar sig till de två stora partierna och kanske passerar dem i väljarstöd. Men det är så dags, när världens högsta skatter inte räcker till för att leverera den utlovade välfärden, därför att en miljon människor ska försörjas via bidrag.

De flesta av mina vänner och forskarkollegor hade sitt hjärta så långt till vänster att man fick leta efter det i armhålan, vilket jag länge kunde fördra. Även om de ofta missade i sin förståelse av det egna samhället, så ville de ju trots allt väl. Men med fördragsamheten är det slut. Med sin globaliserade rättrådighet har de svikit sitt eget folk. De klarade inte att göra upp med sina samhällsdestruktiva ideal. Uppenbarligen behövs det något mer än vänstertotalitära förebilder som Sovjet, DDR, Kina, Kambodja och Nordkorea för att de ska vakna.

För att illustrera hur maktens inställning till folket förändrats – fantastiskt mycket i jämförelse med mina egna förändringar – vill jag citera vad Anders Westerberg 1996 skrev i en debattskrift från Invandrarverket (Bota eller skrota invandrarpolitiken?). Under många år tillhörde han Invandrarverkets ledning, först som regiondirektör och senare som biträdande generaldirektör. Det blev han efter att han tagit bladet från munnen. Med dagens mått är Anders Westerbergs klarspråk direkt chockerande och skulle tveklöst ha gjort honom omöjlig inom den svenska invandringsbyråkratin.

Hans utgångspunkt är att det finns två grundläggande förhållningssätt. Antingen kopplas invandringen till statsnyttan och det är vad de flesta länder gör, historiskt sett också Sverige. Det innebär att beslutsfattarna ser till nationens bästa när de uppmuntrar respektive försvårar invandring. Statsnyttan öppnade dörren för arbetskraftsinvandring, inte bara efter andra världskriget utan också längre tillbaka när exempelvis tyska köpmän och valloner lockades till Sverige. När invandringen inte gagnar samhället brukar staten sätta stopp och det var vad som skedde när Sverige i början av 1970-talet på grund av lågkonjunkturen stängde dörren för arbetskraftsinvandring. Det var också vad regeringen Carlsson ville göra med Luciabeslutet 1989. Det revs upp två år senare, när regeringen Bildt tillträde och för den skada som därmed tillfogades svenska folket är Bengt Westerberg – med draghjälp av Birgit Friggebo – mer skyldig än någon annan. Jag kan inte minnas att någon svensk journalist ställt honom till svars.

Det andra förhållningssättet utgår från asylrätten, som i modern tappning grundar sig på 1951 års Genévekonvention. De länder som undertecknat den förbinder sig att ge skydd till utländska medborgare som riskerar förföljelse i sina hemländer. Genévekonventionen handlar om flyktingar i egentlig mening och var aldrig tänkt att hårdexploateras på det sätt som skett, och som fortfarande sker i Sverige. Den skrevs ju efter andra världskriget då folk hade flytt till de länder som omgav dem.

Anders Westerberg konstaterar 1996 att de ungefär 400.000 invandrare som kommit till Sverige sedan mitten av 1980-talet inte bidragit till att utveckla landet. De har inte ens bidragit genom att försörja sig själva. När det handlar om en invandring av sådana dimensioner är det nödvändigt att statsnyttan prövas. Även om Sverige befunnit sig i stark expansion hade det varit svårt att absorbera denna mängd av nya invånare, i synnerhet som dessa under de senaste tio åren kommit från utomeuropeiska länder. Att de flesta anländer utan pass och andra handlingar gör inte saken bättre. Anders Westerberg skriver om denna invandrings konsekvenser:

En förfärande stor del är arbetslösa och lever på socialbidrag. Majoritetens kunskaper i svenska är så dåliga att de isoleras i samhället. /…/ Kriminaliteten är större än bland majoritetsbefolkningen och utvecklingen mot segregation i boende och kultur blir allt tydligare och närmar sig ghettostrukturer. I verkligheten tycks det senaste decenniets invandring inte vara någon resurs – snarare en börda för samhället.

Detta skrevs för drygt två decennier sedan. Redan då fanns det enligt Anders Westerberg en tendens att förneka problemen. Det utvecklades en myndighetsretorik där invandrarna framställdes som berikande och en stor resurs, en befolkningskategori som skulle kunna bidra till välfärdssamhällets utveckling, bara inte svenskarna var så fördomsfulla och okunniga. Han konstaterar:

De är inte efterfrågade och de är inte önskade i Sverige. Och de är inte idag och för den överblickbara framtiden en resurs som lätt kan utnyttjas i det svenska samhället. Om man ser till arbetsmarknad och ekonomi är de tvärtom en belastning.

Anders Westerberg drar sig inte ens för att fråga om det var bättre förr, en fråga som i dag regelmässigt föraktas i den politiska debatten och som ofta brukar tillskrivas Sverigedemokraterna. Hans eget svar var: Ja, det var bättre förr, eftersom invandrarna fick jobb och försörjde sig själva. Sverige var en expanderande industrination, men inte bara det, det fanns också många okvalificerade industriella processjobb. De krävde varken svenskkunskaper eller fackutbildning. Idag krävs det att man talar och skriver bra svenska, har ”social kompetens” och dessutom en postgymnasial och kvalificerad utbildning. Med den kravbilden är det inte alls underligt att de nyanlända invandrarna står sig slätt:

Men inte bara de nyanlända. Också arbetskraftsinvandrarna från 50- och 60- talen – de som så förebildligt fick jobb första dagen i Sverige – har slagits ut från arbetsmarknaden i förfärande utsträckning. Orsaken är att de inte klarar de nya krav som ställs på arbetskraften. Allt var alltså bättre förr. Men att drömma sig tillbaka dit båtar föga. Förutsättningarna har förändrats och 50- och 60-talens arbetsmarknad låter sig inte uppväckas från de döda.

Oj, det här blev en längre inledning än jag tänkt mig. Det som fick mig att börja skriva det här inlägget, mitt förhållande till barnaga – eller rättare sagt, mitt förhållande till identitetspolitik – får komma i nästa blogginlägg.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Fake Reality styr Sverige, del 2

[image error]

I Fake Reality beskrivs Sverige som ett eldorado av faktisk och latent främlingsfientlighet, nazism, sexism, rasism och HBTQ-hat. Detta är så centralt för den vidare diskussionen att jag kallar detta onda för Fake Peril, en falsk fara eftersom den, objektivt sett, inte är sann. För att visualisera faran behövs jämförelser med fascism, rasism, 30-talet, korsfarare, kolonialism, slavhandel etc. Fake Peril är etablissemangets heliga graal, som ska garantera dem mental och faktisk makt över svenska folket och en vidare karriär i Sverige, EU och FN. Fake Peril kontrasteras mot godhetsbegrepp som ”allas lika värde” och ”jämlikhet”. Syftet är förstås att svenska folket ska tro att valet står mellan ”allas lika värde” och Fake Peril, vilket likställs med etablissemang respektive opposition. Den rätta värdegrundens goda värdeord används för att skapa lojalitet, när lojalitet inte borde existera.

I kraft av sitt monopol på det publika rummet kan medierna dela upp människor i rättrådiga, det vill säga de själva och hotfulla, det vill säga de som kritiserar Fake Reality. De kan hänga ut missnöjda pensionärer, tiga om deras proxygruppers våldsaktioner, kräva politiska och polisiära åtgärder och förtala motståndare. Viktigast är dock att de hotfulla förhindras publicera information som motsäger Fake Reality. Faller Fake Reality så riskerar den ”rätta värdegrunden” att falla vilket ifrågasätter alla som har styrt med hjälp av den. Det är något sådant Jan Björklund syftar på i sitt tal om ”2000-talets stora värdegrundsstrid”.

Den häpnadsväckande slutsatsen av resonemanget (i del 1) blir att de rättrådiga i sak inte alls är intresserade av invandrarna, kvinnorna och andra påstått diskriminerade grupper. Detta eftersom de varken bryr sig om resultatet av den förda politiken eller om Fake Reality ens är sann. När det gäller massinvandringen har de till och med direkt förbjudit eller motarbetat statistiska och andra relevanta konsekvensutredningar.

Vid det rituella räddandet av flyktingar är det således inte flyktingarna själva som är viktiga utan själva räddandet.

Vid det rituella räddandet av flyktingar är det således inte flyktingarna själva som är viktiga utan själva räddandet. Det är ju därför man inte bryr sig om ifall de verkligen är flyktingar och vad som är bäst för dem. Det viktiga är att visa upp räddandet för det svenska folket, för att visa den rätta värdegrundens överlägsenhet. Det duger inte att rädda dem i deras hemland eller på annat sätt göra räddningen osynlig. Mest hedervärt blir det om alla de räddade flytt för sina liv, så därför sägs alla ha flytt för sina liv. Bilden av den rättrådige blir extra hedervärd och nobel jämfört med de ”främlingsfientliga” om man också tror på att alla 90 % som inte kan identifiera sig inte hann ta med sig passet när de flydde.

Det hela är alltså ett rollspel, ett showcase för svenska folket för att glorifiera dem som har den moraliska makten i samhället och misskreditera dem som kritiserar denna.

Det som ligger i potten är svenska folkets lojalitet till värdegrundens företrädare. Majoriteten av svenska folket underordnar sig den nya värdegrundens negativa konsekvenser då de tar ställning för etablissemangets goda värdeord och mot Fake Peril’s representanter.

Ideologisk Illojalitet mot eliten tolkas som förräderi och de illojala straffas allt hårdare. Spridande av ”fake news” i England föreslås nu ge upp till sex års fängelse och i Tyskland kan konsekvensen bli miljardböter. Illojalitet mot medborgarna däremot, hotar ju inte eliten. När Transportstyrelsens Maria Ågren, äventyrade svenskars säkerhet genom att släppa ett hemligt komplett register, bestraffades det bara med att hon fick sparken. Brott mot svenska folket blir till bagateller, kritik mot etablissemanget blir till en dödssynd. Med hela statens kapacitet förföljs etablissemangets kritiker så långt det är görligt.

Konstruktiv kritik avfärdas oftast genom att etablissemanget låtsas att det är de goda värdeorden som angrips: ”Jaså du vill inte ha jämlikhet?” eller ”Du tror inte på allas lika värde?”. I det ideologiskt styrda samhället ses dessutom inte vallöften som bindande och sannolika prognoser utan de kan avges med samma faktanonchalans som man hävdar Fake Reality. Stefan Löfven’s löfte om Europas lägsta arbetslöshet 2020 och Gustav Fridolins skolfix på 100 dagar har endast fantasin som prognosunderlag.

Mediernas lojalitet mot etablissemangets värdegrund kan framstå som svårförståelig, eftersom den har så ödesdigra konsekvenser för svenska folket. De påstår att de granskar överheten och skyddar den utsatte. Detta är en populär myt då de egentligen endast skyddar de människor som har rätt grupptillhörighet för att få ses som skyddsvärd. Eftersom denna bestäms av Fake Reality så skyddar de egentligen bara denna och det maktetablissemang som har nytta av denna. Mediernas samhällsroll är att se till att medborgarna följer samhällsmoralen, det vill säga den rätta värdegrunden eller allas lika värde. Ideologiska drev riktas bara mot de som inte följer denna moral eller på annat sätt uppfattas som osolidariska.

Förr använde överheten präster för liknande ändamål. Under exempelvis stormaktstiden annonserades extra skatter och behovet av nya soldatutskrivningar till krigen från predikstolen. Idag har prästerna förlorat den samhällsammanhållande rollen trots att de försöker att anpassa sig till nya värderingar kring invandring, religion och HBTQ. Journalister, kulturarbetare och krönikörer fyller idag gårdagens prästers funktion. Det är ett mänskligt behov att höra uppbyggliga moralpredikningar. Ledare och krönikor fyller dessa behov.

Mediernas drev mot ekonomiskt och rättsligt försvarslösa pensionärer som den kvinnliga hjälparbetaren i Röda korset, Expressens uthängningar och DN:s drev mot Julia Caesar visar att de inte på något sätt har andra moraliska förpliktelser än till överheten. Medierna har ständiga bekymmer med att det etablissemangskritiska SD växer. Diskussionerna kring varför, sker under stor vånda och fåfänga försök att förstå varför medierna inte klarar att köra bort dem från den politiska arenan.

Den medeltida skampålen och de nutida dreven har samma funktion. Medierna anser att dreven runt Fake Reality har en samhällsbevarande moralisk funktion och stärker den rätta värdegrunden på samma sätt som skampålen skulle stärka moralen på medeltiden.

Lika märklig är politikers bristande lojalitet med det svenska folket. Den mest troliga förklaringen är att de tappat kontakten med väljarna och istället är mer solidariska mot sin egen karriär och den rätta värdegrunden, som ju förenar den nya politikerklassen. Lojalitet till denna värdegrund är det mest fundamentala kravet för att överhuvudtaget komma ifråga på samtliga politiska och politikerkontrollerade poster.

Riksdagsmän ska egentligen representera folket på bygden. Idag är det en karriärväg som alla andra, med utsikter till ett välavlönat, statusfyllt och omväxlande liv. Karriären går genom ungdomsförbundens värdegrundsskolor där de som är bäst i att dramatisera de av partistyrelsen normerade åsikterna får jobben. Det narrativ och den ideologi som en enväldig partistyrelsen klubbar igenom måste dock saluföras genom medierna, vilket är partiernas kanal till väljarna. Detta ger medierna en enorm makt att styra innehållet, som villkor för draghjälp. Partier måste alltså anpassa sig efter redaktionernas dramaturgi, dvs ungefär den bild man drevar utifrån.

Mediernas drev är viktiga, då de säkerställer mediernas makt i samhället och dess roll som prästerskap dvs bevakare av samhällsmoralen. De värnar sin styrande makt över politiker men också bilden av sig själva som rättrådiga som är basen i all tidningsverksamhet. På så sätt uppstår ett informellt samarbete mellan etablerade partier och medier. De som avviker från värdegrundens narrativ som SD och Trump gjort kommer i opposition mot medierna själva och utsätts för en omåttlig vrede och konstanta drev och misstolkningar.

Eftersom analyser av trender och förhållanden i samhället alltid måste utgå från Fake Reality så förklarar det varför medierna nästan alltid får fel när de ska förutsäga trender och konsekvenser. Redaktionernas agendakrav och monokultur leder helt enkelt till att de inte begriper sig på en värld utanför Fake Reality.

Värdegrunden i Sverige är inte olik andra länders och etablissemangs i väst. Det kan bero på gemensam kultur men också på den normerande kraften i politikers intresse av att tillhöra och göra karriär i ett världsetablissemang. Den gemensamma kulturen finns bland annat i västvärldens förlust av det manliga omsorgsperspektivet.

Under EU’s och FN’s flagg börjar enskilda länders etablissemang smälta ihop till ett världsetablissemang. Drivna av samma agenda, att motivera sin plats i detta skattefinansierade, välbetalda liv med resor och spännande möten, stärks den inre sammanhållningen och homogeniteten, vilket manifesterar sig i en likriktning av ambitioner och mål. FN och EU startade som fredsprojekt men inkluderar nu allt fler mål. Nyttan av deras tjänster är dock liten, vilket gör att man gemensamt måste hitta motiv som legitimerar deras tjänster. FN:s olika rättighetslistor blir en bra utgångspunkt eftersom de genererar de goda värdeord som alla kan enas kring.

Simsalabim så har de ett motiv för sina tjänster och en förklaring till deras sammanhållning och att kritik som rör ineffektivitet, slöseri och kontraproduktivitet blir till kritik av de goda värdeorden och de goda ambitionerna. Detta övre världsetablissemang ska nog mer ses som ett nytt frälse (de är ju till del skattebefriade) som lever på skattebetalarna (bönderna i liknelsen) och vars roll är att skapa fred (i liknelsen adelns rusttjänst) och förvalta respektive förlänings skatteindrivning, rättsfunktioner och drift (på samma sätt). Intresset för karriär och plats inom detta frälse är ett huvudargument som förklarar varför tidigare EU motståndarpartier som V och Mp idag är lika fanatiska EU- och FN-anhängare.

FN har upprättat 17 globala mål. Somliga som kamp mot svält är självklara och bra men andra är inte lika lätta att förstå och tolkas också olika. Svenska politiker tolkar målen efter sitt huvud, det vill säga de kalibreras med den svenska värdegrunden. Därefter betraktas de som överstatliga lagar som måste följas, oavsett konsekvenser för svenskarna. Asylrätten är ett exempel. Barnkonventionen föreslås nu bli svensk lag. Detta innebär att listor som mest innefattar goda värdeord, med en juridisk skärpa i nivå med ett grupparbete från Bullerbyn, ska bli lagar. Dessa ska vid tillämpning därefter tolkas av personer med den rätta värdegrunden. Målet är att auktoritetstroende svenskar ska tro att den svenska rätta värdegrunden är sanktionerad ”uppåt” i de internationella samfunden EU och FN, så att den svenska värdegrunden får drag av odiskutabla allmänmänskliga rättigheter. Det blir då också enkelt att hänvisa till överstatliga avtal och lagar och frånsäga sig allt ansvar för samhällsdestruktiva politiska beslut. ”Asylrätten måste värnas” är ett sådant mantra.

Eftersom punkt 13 heter ”Bekämpa klimatförändringarna” så får vi här en förklaring till varför denna punkt inte går att kritisera inom FN och media. Den okritiserbara utgångspunkten är satt för att motivera behovet av FN-tjänstemännen (klimatet är en skattebetald industri som omsätter fantasibelopp och alla medverkande är måna om att bevara narrativet) och den tillhör därmed Fake Reality. Den bild de ger är att de försöker rädda oss från Fake Peril i form av klimathoten.

Folkhemmet, Olof Palmes världssamvete och elitens feministiska värdegrundsframgångar i Sverige har skapat svenska politikers självbild av att de företräder en humanistisk stormakt och nu leder världens moraliska utveckling. I botten ligger en naiv syn på hur ett samhälle som organism fungerar. Denna kan vara hämtad från en feministisk tankevärld, där tillgångar och rättigheter ska krävas och fördelas utan tanke på att de inte är oändliga och att man inte förstår att produktion inte är självklar utan först måste skapas.

Dessutom har långvarig fred, skattetransfereringar och ett fungerande rättsväsende inte bara ersatt utan också misstänkliggjort ett manligt gruppomvårdnadsperspektiv om familj, klan, kyrka och nation. Manliga områden är helst associerade med våld och sex och blir då onekligen problemområden, vilket är grunden för misstänkliggörandena men de är också grunden för vår existens.

Vi har sett hur en ny sorts adel tjänar på invandringen, åtminstone kortsiktigt, men vi ser också hur de får fördelar av att kulturellt avväpna män, som utgör det egentliga hotet mot makten. Mannens traditionella roll att försvara familj och nation hånas, misskrediteras och kallas för förtryck och krigshets.

Idag är det istället det individuella omvårdnadsperspektivet som dominerar, där det är ett personligt ansvar att ta hand om allt från sopsortering, klimatkompensering, kravodlat till jordens framtid, liksom att vårda kropp och själ. Rollspelet kring flyktingfrågan har samma omvårdnadsstatus. Man ifrågasätter inte när ett omvårdnadsobjekt infinner sig vid gränsen, man tar sig an omvårdnadsuppgiften.

Traditionella manliga och kvinnliga könsroller är numera till viktiga delar satta ur spel när det gäller relationen mellan män, kvinnor och barn eftersom, etablissemanget vill problematisera dessa som förtryck och ofrihet. Det kvinnliga individomsorgsperspektivet ges idag istället andra utlevelsemöjligheter. Det främsta uttrycket finns förstås gentemot dem som kallas flyktingar. Raljant kan det översättas med att alla du har direkt framför ögonen är värda omvårdnad, försörjning och en kram. Facebookgruppen ”Vi står inte ut”, som rör de afghanska ”barnen”, illustrerar detta känslomässiga behov.

FN’s rättighetslistor är emellertid ingenting mer än önskelistor och verklig omsorg efter den första kramen är något som bara sker gentemot dem man instinktivt känner för, som familj, klan och nation i en fallande skala. Annan omsorg kräver en ganska sällsynt uthållighet. Lika omsorg och jämlikhet genom en demokratisk världsregering är en omöjlighet då världens resurser är en bristvara och det altruistiska intresset är begränsat. Ett världsetablissemang kommer inte att offra några av sina förmåner av solidaritet med ett anonymt ”världsfolk”. De privata jetplanen till klimatkonferenserna visar hur en ny ”adel” resonerar.

Politiker visar genom massinvandringen en enorm trolöshet mot sin huvudman, svenska folket. Som alltid vid trolöshet har detta skett för egen vinning skull.

Anledningen till att oppositionen mot PK-tabun och massinvandring bara finns på nätet är att Fake Reality och Fake Peril skulle spricka som troll i solsken om informationen var fri.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Fake Reality styr Sverige, del 1

[image error]

Per Hagenäs, som tidigare några gånger skrivit anonymt på bloggen återkommer med ett långt inlägg, som delats i två.

Kritik mot PK-tabun och massinvandringen finns i fri form nästan enbart på internet. I större delen av västvärlden finns samma motsättning mellan ett styrande etablissemang och en upprorisk folkrörelse. Likheten mellan länderna gör att det till och med går att tala om ett rätt enhetligt världsetablissemang och internationellt folkuppror. Det finns olika teorier om detta, nu senast från Lars Bern som rör storföretagens behov. Jag har dock inte sett en bra förklaring ur ett mer personligt mänskligt perspektiv. Dessa berör etablissemangets ovanifrånperspektiv och de lojalas underifrånperspektiv och lyder:

Varför förvisas de som vill kritisera politiken kring massinvandring och PK-tabun till internet?
Varför är svenskarnas lojalitet mot PK-tabun och massinvandring så hög trots att det inte finns någon uppsida för dem i massinvandringen, bara kostnader och trots att PK går ut på att svartmåla svenskarna som rasister, sexister, främlingsfientliga?

Jag diskuterar bara ovanifrånperspektivet i denna text dvs hur etablissemanget resonerar.

Ett moget samhälle växer organiskt för att fungera kulturellt och ekonomiskt men också organisatoriskt. Sverige hade en befolkning med tillräckligt många byggnadsarbetare, läkare, lärare, poliser etc för att klara välfärden för sin dåvarande befolkning. Ett tillskott sedan millennieskiftet på mellan en och en halv och två miljoner människor har resulterat i att vi har för få utbildade svenskar som kan serva de nyanlända, vilket har medfört att vi nu har kris inom så gott som alla institutioner. Arbetslösheten försvinner förstås för svenskarnas del och blir till underbemanning och stress i speciellt kvinnodominerade yrken som skola, sjukvård och socialtjänst, men till enorma kostnader. De av de nyanlända som har förmåga och vilja att bidra till det svenska samhället måste först lära sig alfabetet, svenska, få kulturell kompetens samt grund- och högskoleutbildning. Under tiden måste de tillsammans med hittagen familj försörjas. I vårt kunskapsdrivna samhälle är det dessutom få av dem som kan höja den svenska konkurrenskraften mot omvärlden. Konsekvensen är att vi nu går mot en skoputsarekonomi med lågbetalda serviceyrken inriktade på att serva etablissemang och medelklass. Fram växer ett nytt klassamhälle med djupa spänningar.

De få enkla icke statligt subventionerade jobb som ursprungligen fanns innebär att det bara är en minoritet som kan bidra till svenskarnas välfärd. Olika bidrag blir ett fullgott försörjningsalternativ och gör det också lättare att behålla levnadssätt och kultur från hemlandet. Viljan att behålla denna förstärks av att många invandrare nog ser det svenska samhället inte bara som obegripligt utan också frånstötande, med dess antireligiositet, feminism, familjesplittring och HBTQ-vurm. Etablissemang och medelklass, de som dominerar det offentliga samtalet, göds dock av pengarullningen som de nyanlända orsakar. Lönerna höjs exempelvis i de uppkomna bristyrkena. Låga räntor, white flight och bostadsbristen relaterad till invandringen ger skenande bostadspriser och en känsla av nyrikedom. Eftersom denna inte är kopplad till produktionen är den fiktiv och kan när som helst omvandlas till fattigdom. Högbelånade ungdomar är förlorarna.

Föräldragenerationen är vinnare på kort sikt. Man kan misstänka att den ”rätta värdegrunden” är en täckmantel för över- och medelklassens vilja att, under moralisk flagg, sko sig. Med tanke på att vi redan har världens högsta skatter kommer dessa inte att kunna höjas utan det blir istället välfärden som successivt avvecklas. De mindre bemedlade blir hänvisade till otrygga parallellsamhällen i invandrartäta områden med egna pseudolagar och normer, skapade utifrån kulturellt främlingskap och fattigdom.

Invandringens konsekvenser har inte utretts, inte efterfrågats, inte folkomröstats fram och inte utretts vara nödvändig. Vi har ställts inför ett fait accompli.

Denna uppenbara utveckling försvaras av ett etablissemang och stora delar av svenska folket. Varför? Invandringens konsekvenser har inte utretts, inte efterfrågats, inte folkomröstats fram och inte utretts vara nödvändig. Vi har ställts inför ett fait accompli.

Striden verkar handla om en ideologi som definierar bra och dålig moral. Jan Björklund skriver i Dagens Industri: ”Det finns inget annat alternativ vi kan tänka oss än att liberalismen går segrande ur 2000-talets största värderingsstrid.” Ulf Kristensson meddelar i Aftonbladet: Jag vill inte förhandla med Sverigedemokraterna för att jag i grund och botten tror att jag inte delar rätt många av de värderingar som Jimmie Åkesson står för”. De rödgröna har en liknande retorik. Fritt tolkat betyder det att dessa utifrån sina värderingar är moraliskt överlägsna sina åsiktsmotståndare, dvs faktabaserade åsikter kan förringas av moraliska skäl. Detta är ju också den debatteknik de använder som mest består av hånfulla epitet. För att förstå mer av den överlägsna moralen får man gå till drevens narrativ i press och TV-radio.

I analogi till Fake News kan man tala om att media har ett behov av en Fake Reality. Vi kan varje dag läsa om denna falska verklighet. I artiklar, ledare och krönikor påstås att invandrare flytt för sina liv, vilket oftast illustreras med bilder av kvinnor och barn. Det påstås också att svenskarna är rasistiska och att kvinnorna lider under ett patriarkalt förtryck, trots att Sverige brukar lyftas fram som världens jämlikaste land. I offentlighetens Fake Reality hävdas det att männen som kollektiv är ansvariga för våldtäkter och mord. Det påstås att afghanska unga män är barn/pojkar och behöver tas om hand dygnet runt. Vidare sägs det att invandrarna är högutbildade och att invandringen är lönsam. Sverige behöver massinvandring trots att andra länder klarar sig utan.

Fake Reality hävdar också att oppositionen på internet bara vill ha splittring och styrs från Ryssland. Häpnadsväckande nog stödjs synsättet även av myndigheter som MSB. Det mesta som påstås om Ryssland bör förstås som att externa fiender är viktiga. Opposition och saklig kritik på nätet sägs hota demokratin. I denna offentlighetens fantasivärld är könet en social konstruktion och det finns fler än två. Genus och HBTQ är rena drivhusen för Fake Reality. Klimathoten är mycket sannolikt också de Fake Reality, vilket klimathistorien visar.

Narrativet kring de romska tiggarna som påstås tigga av desperation är uppenbart falskt. De kom från ingenstans och ser välnärda och mentalt stabila ut, till skillnad från svenska tiggare. Kanske bör de mer liknas vid lingonplockare från Thailand. Att bli klassad som utstött ger i dagens omvårdnadsdiskurs ekonomiska fördelar, möjlighet att ockupera tomter och köra med obesiktigade bilar. Så varför ändra på ett vinnande koncept?

Häpnadsväckande nog verkar dessa verklighetsförfalskningar inte spela någon roll för etablissemangets självbild ens när den påstådda verkligheten bevisats vara falsk, som den med de afghanska ”barnen”. Det verkar helt enkelt som att Fake Reality spelar en alltför viktig roll för medias narrativ av hur världen ska beskrivas.

Fake Reality’s värld hämtas från den rätta värdegrunden och blir på så sätt tvingande. Man kan säga att det råder tankeförbud kring denna som gör att flyktingar kan schabloniseras som hjälplösa barn och kvinnor. Eftertanke hade direkt gett att stora problem i utsatta bostadsområden nu blir ännu större. Eftersom all planering måste utgå från Fake Reality så blir åtgärderna nästan alltid fel, med enorma kostnader och lidande som följd. Man står handlingsförlamad inför tiggeriet och som en överslagshandling startar man istället ett nationellt center för romer. Narrativet av att de är hjälplösa och svensken förtrycker, måste vårdas. Konsekvensen blir naturligtvis ett ökat utanförskap.

Eftersom Fake Reality är fake så blir också nyheterna omkring denna naturligt nog Fake News. Avslöjanden har fått etablerad media att gå i försvarsställning och i sitt motdrag låtsas de som att Fake News handlar om felaktig kritik på nätet mot en press som står upp för sanning och fri information. I de få fall de får rätt slås det upp som stora och triumferande nyheter, exempelvis när kommunen sagts förbjuda katolska klockringningar men tillåtit böneutrop. Det handlade ju bara om ett förhandsbesked.

För att demonstrera sin trovärdighet kan media erkänna nyheter där de brustit i källkritik, men bara i fall där Fake Reality inte ifrågasätts. Fake News runt Fake Reality ska ju stödja den rätta värdegrunden och blir moraliskt rätt på ett högre plan, oavsett fakta. Se till exempel Dagens Nyheters krönika med osant innehåll: ”En pratglad brandman från Boden”. I medias nymornade intresse för påverkansoperationer (läs Ryssland), med SÄPO och MSB som Bill och Bull varnar de för risken att vi kan påverkas av andra än svensk press. Medias dagliga helt öppet ensidiga politiska agendajournalistik gör att varningar för en diffus oklar rysk påverkan blir smått komisk.

För att bevisa rasismens enorma utbredning i Sverige behöver etablissemanget vittnesmål från kränkta människor, höga skadestånd och fängelsedomar för bagateller samt misstänkta bakverk och barnböcker. I analogi med sagan om Kejsarens nya kläder så blir de osynliga (sic!) patriarkala, sexistiska och rasistiska strukturerna viktiga. Rasism, sexism måste ständigt återskapas i nyhetsflödet för att bekräfta etablissemangets dramaturgi av att de själva står i frontlinjen mot detta. Denna kamp är motivet för att de blir ”tvungna” att inskränka fri debatt och fri information för att stoppa folkets latenta rasism. Rasismens hardcore visad i morden på vita i Sydafrika eller Zimbabwe går mot narrativet och förtigs.

Ett annat exempel rör de skenande sexualbrotten. Skuld får inte läggas på de grupper som media skyddar mot främlingsfientlighet. Det gör att skulden alltid på något sätt måste överföras dit den enligt samma narrativ hör hemma. Det heter därför att det är män som våldtar och tafsandet inte är något nytt. Därmed ges män en kollektiv skuld som ingen annan grupp tillåts få. Den enorma uppmärksamhet media ger MeToo och akademikäbblet kan också misstänkas ha det syftet. Uppmärksamheten driver fram berättelser och bekännelser. Som jämförelse: Det sägs att ett hundratal personer erkände mordet på Olof Palme som ett resultat av medias uppskruvade rapportering.

Tillvägagångssättet har använts i många kända fall i nutid och dåtid. Media uppmärksammar uppjagat en historia vald utifrån medias dramaturgi. Detta drar igång ett gemensamt mediadrev som påverkar rättsväsende och politiker till övergrepp med resultat att enskilda odömda människors liv förstörs. Det har aldrig någonsin betts om ursäkt för sådant då detta också ses som rätt på ett högre moraliskt plan.

De få gånger som den ”rätta värdegrundens” narrativ liknar verkligheten, som vid demonstrationen i Göteborg av 40 NMR-anhängare, skriver lyckliga journalister i veckor om behovet av demokratiinskränkningar och ökad kontroll av medborgarna.

Den feministiska regeringen måste nu göra något åt de importerade gruppvåldtäkter, vanliga våldtäkter samt ofredande mot kvinnor men måste samtidigt följa det feministiska narrativet kring vem som är bov och vem som är förtryckt. Regeringen visar därför handlingskraft genom åtskilliga och bestämda slag i luften och skärper åter samtyckeslagar och prostitutionslagstiftning, klär sig i knytblusar samt kräver att svenska män (bov) ska ta sitt ansvar. Till nyanlända (förtryckt) delar man ut broschyren ”Så gör vi i Sverige”.

Media vilseleder alltså genom Fake Reality. Men om det är för en god sak så kanske de astronomiska kostnaderna och bondeoffren är ok. Hur ser det ut?

Hur lyckad är invandringen för invandrarna själva? Här är det de som redan fått PUT som får ta första smällen vid fortsatt invandring. Ännu fler människor i utanförskapsområdena gör det allt svårare att lyckas komma in i samhället. Istället får de leva i områden med ökad brottslighet, utanförskap. De riskerar att klumpas ihop som en problematisk grupp där de ges en kollektiv skuld för något som media och politiker skapat. Det är inte konstigt att så många av kritikerna mot massinvandringen finns bland tidigare invandrare.

Invandrare har återinfört de naturliga könsroller som ett enigt etablissemang inte tillåter svenskar att ha. I detta fall råder dock kulturell tolerans och värdegrundens relativism. Kanske har man ett långsiktigt påverkansmål, kanske är kontrollen över invandrare inte lika viktig som kontrollen över svenskar?

Sverige var dokumenterat ett av världens minst rasistiska länder. Genom invandringen återinförs rasism i en brokig sammansättning. Av samma skäl som ovan kan den inte problematiseras och av samma skäl måste vit rasism rutinmässigt nämnas i alla sammanhang. Samtidigt stiger ilskan från svenskar. I den maktlösa position som de mest utsatta befinner sig i känns den politiska utvecklingen som rena övergrepp och det blir mer än förståeligt att osande uttryck används men får olyckligtvis ibland en osann generaliserande form. Etablissemanget ser dock saken som ett prioriterat politiskt brott och omdirigerar därför knappa polisresurser från våldtäkter till dessa bagateller. Den hastighet och omfattning med vilken skyddslösa äldre kvinnor ställs inför domstol och anklagas för hets mot folkgrupp raserar den rätta värdegrundens värde till noll.

Hur är det med den feministiska regeringens ambition att, om jag förstått saken rätt, ur ett genusperspektiv skapa ett kvinnovänligt samhälle? Det är dock ganska självklart att en regering som utgår från Fake Reality i övrigt också använder denna här. Att det förhåller sig så är en självklar sanning hos alternativrörelsen på nätet. Lika självklar är den motsatta ståndpunkten bland media och politiker där feminismens Fake Reality ses med en pseudoreligiös vördnad. Margot Wallström slår sig för bröstet och menar att ”Vi har mycket att lära världen om Human Right-frågor” vari svensk statsfeminism ingår. Så hur ser då lyckoriket ut för svenska kvinnor?

Antalet kvinnor som känner sig otrygga utomhus har nu ökat till 31 %. Våldtäkterna har ökat med 14 % från förra året och med 1555 % sedan 1975. Unga tjejer som försöker att vara de duktiga karriärflickor som samhället kräver mår allt sämre. Fyra gånger fler kvinnor än män är sjukskrivna för stress i yrkeslivet. Åttiofem procent av patienterna på Stockholms stressklinik är kvinnor. Hälften av alla kvinnliga pensionärer kommer att leva under eller nära fattigdomsgränsen.

Detta till trots skänker den feministiska regeringen bort hundratals miljarder åt ditt och datt (Sverige är ju så rikt) av svenskarnas pengar, givetvis för att bekräfta sin godhet och visa att de har den rätta värdegrunden. Att ungdomar har svårt att få en lägenhet eller att äldre inte får en värdig ålderdom, utslagningen av hemlösa svenskar, världstopp i antal ensamhushåll låter inte heller som ett kvinnligt drömsamhälle. Detta samhälle har alltså under lång tid skapats under ideologisk feministisk flagg.

De har dock länge sett och förstått. Den enda slutsats man kan dra är att den rätta värdegrundsideologin är en Trojan för något annat.

Fortsättning följer.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Tal till nationen

[image error]

Som representant för den lilla men folkligt förankrade och inflytelserika nätorganisationen Dissidenterna vill också jag ge min vision av Sverige år 2028. Det är inte samma slags välfärdsfantasi som partiledarna fiskat röster med i statstelevisionen utan mera som en flaskpost från framtiden. Det är där jag landar, när jag i onådens år 2018 med ett fuktat finger i luften söker trenderna tio år framåt i tiden. Femton minuter … det är hög tid att servera rönnbärssoppan!

Politikens pendel har svängt från vänster till höger, eller mer precist: från världen till Sverige. År 2028 är Sverige som moralisk stormakt inte längre det stora politiska projektet, utan vi lever nu i en nation där politikerna säger sig vilja tillvarata väljarnas istället för partiernas intressen. Svaghetspremieringen har raderats bort ur Nådiga luntan och Statsnytta är ledord för samtliga partier, utom för Invandrarpartiet, som jag ska återkomma till. Identitetspolitiken hänger krampaktigt kvar i fingertopparna men går obönhörligen mot sitt fall från maktens högsta höjd.

På Nordiska museet avlöser utställningarna över den forna tidsandan varandra, den ena mer kuriös än den andra. Med start förra veckan kunde fotoutställningen Stockholms domstolars Prideparad år 2018 beskådas i den stora hallen, under Gustav Vasas häpna blick. Det var långt vildare än det låter. Domstolsjuristerna hade stulit fru Justitias alla ögonbindlar. Tyvärr inte för att med deras hjälp och i anständighetens namn skyla sina rövar, utan de hade satt dem för de egna ögonen. Under parollen ”Hets mot Folkgrupp” kastade de lagböcker på den sexuella minoriteten Mammas Transingar. På grund av ögonbindlarna var träffsäkerheten mycket låg. En kommande utställning om RFSL, den ser jag fram emot, bär det franska vågen-klingande namnet De femtioåtta könen.

På Operan kan man se danslustspelet Snabeldansen, där författare graciösa som elefanter och med snabel mot svans uppför en ringdans mot högerextremism. Scenen är uppbyggd som Bokmässan i Göteborg. Deras beskäftigt allvarliga uppsyner är samtidigt både sorgliga och skrattretande. På Stockholms statsteater kan man se pjäsen Gatubarnen, där marockanska stadsligor och skäggstubbiga afghanska barn strider om en plats i rampljuset. Andra teatergrupper som väntar på sin tur, inte bara i livets stora teater utan också på Stockholmsscenen, är Våldtäktsmännen (gruppteater, sätter starka känslor i svang) och De Romska Rånarna (pensionärsspektakel).

Så långt en liten glimt av folkbildningsarbetet om tio år. Nu till det stora politiska restaureringsprojekt som döpts till Krusbäret, efter den totalt bortglömde svenske författaren Carl Jonas Love Almqvist. Göteborshumorn har i sedvanlig stil döpt om det till Kånkelbäret, ett ord som jag helst inte tar i min mun. Hur som helst, våra politiker är ännu fullt sysselsatta med att söka skapa ett fungerande samhälle, efter det välfärdshaveri som inträffade för sju år sedan och som i valet 2022 förde Sverigedemokraterna till makten.

Återskapande tar tid, eftersom nu som då består politik av att synas på rätt ställe i rätt sammanhang och att – väl där – säga det rätta. Att vara men inte synas, var det inte finanselitens valspråk i en gången tid? Hopplöst bakvänt! Att hellre säga än att göra det rätta, det är en kungstanke som dessvärre överlevt postmodernismen. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Maktens verklighet har inte kunnat återföras till Riksdagen utan är fortfarande fast förankrad i Media. Och Medias vapen för att domptera Verkligheten är Ord och Bild, tillknurvlat på ett lite kul och sparsmakat sätt så att inte konsumenterna övergår till det som de ständigt återvänder till, att dyrka sina telefoner.

Efter Svexit, som något löjeväckande ägde rum först efter att Italexit redan år 2019 hade sänkt det magstarka EU-fartyget, har hela det politiska landskapet ändrat karaktär. De övriga av nordens länder har fått bekymmer med Sverige och för att i någon mån hindra den svenska underklassen, varav en majoritet består av lågutbildade och arbetslösa utomeuropeiska massinvandrare, från att fly till grannländerna, där välfärden fortfarande hjälpligt fungerar, har gränskontrollerna återinförts. Stridsvagnar och tårgaspatruller står 24 timmar om dygnet beredda att ingripa, om lugnet måste återställas.

Det är inte bara underklassen som vill fly landet. I Sverige liksom i flera forna EU-länder som Tyskland, Storbritannien och Frankrike är White Flight en realitet. Nå, det är kanske inte så illa som det låter, i varje fall inte för Sveriges del. Socialdemokraterna har tydligt deklarerat att White Flight gagnar såväl jämlikheten som jämställdheten, eftersom det i första hand är patriarkatets företrädare som flyr. Feminismen är fortfarande statsreligion.

En måhända överraskande och odelat positiv nyhet är att den klimatångest, som var så tydlig inför valet 2018, helt förpassats till historiens skräpkammare. Detta är en av de stora politiska kursändringarna inte bara i Sverige utan i hela västvärlden och ett bevis så gott som något på att verkligheten överträffar dikten. Forskningen har återtagit kommandot över klimatpolitiken och på ett ytterst trovärdigt sätt meddelat något som forskare avskyr att säga, nämligen ”Vi vet inte”. Med andra ord, de vet inte vad som händer med klimatet. Kanske det blir varmare. Kanske kallare. Eller så blir det just ingen förändring alls. Människan spår, men solen rår.

I valet 2026 var Sverigedemokraterna fortfarande största parti, men kunde endast ta regeringsmakten med stöd av det lilla radikala partiet Alternativ för Sverige (AfS), ett av Europas många ungdomliga identitärpartier. Näst största parti var Högerpartiet, som efter katastrofvalet 2022 återgått till ett namn som bättre svarade mot den besuttna medborgarelit som partiet företräder – tyvärr allt mindre manstark på grund av den tidigare nämnda White Flight. Jag har hört sarkastiska kommentarer som att ”Siste man tar med sig flaggan”.

Valet 2022 var för övrigt det stora namnbytarvalet. Vänsterpartiet gjorde på samma sätt som högern, lämnade sin bubbla och traskade på kalla fötter mot sina väljare för att meddela namnbytet till Invandrarpartiet. Deras problem var att de fick hård konkurrens från Islampartiet, som dock aldrig nådde över fyraprocentsspärren, mycket beroende på att dessa Fredens Förespråkare var lite för ivriga med sitt förespråkande av Sharia. De fick de sedvanliga applåderna från svenska feminister men många medborgare ställde sig tveksamma till ett återupprättande av klansamhället, indoktrinerade i välfärdsideologin, som de sedan barnsben var. Förmodligen nådde heller inte valplakaten med småtjejer i burkini den svenska folksjälen på rätt sätt.

Centern och Liberalerna slog sig efter en bilderbergsrekommendation samman under partinamnet Globalisterna. Efter EU:s fall har de mest ägnat sig åt att hylla FN och kräva att Sverige går med i Nato. Någon större framgång har de emellertid inte haft, kanske beroende på att lusidorströmmen torkade upp efter finansmannen George Soros död. De enda av sjuklöverspartierna som behöll sitt gamla namn var Socialdemokraterna. De sjönk under tio procent i den stora röstköpsskandalen före valet 2022. Kvinnorna följde efter männen i ett strömhopp åt höger. Det arbetande folket gjorde som de brukar göra, föredrog välstånd framför den fattigdom som den ideologiska vänstern så gärna talar sig varm för, under parollen Solidaritet. Några fler partier tog sig inte över riksdagsspärren i påföljande val 2026, ett val där Riksdagen, i en omorganisation som närmast kan beskrivas som en revolution, gjorde sig av med hela 200 riksdagsmän. Resultatet blev kortare och rakare beslutsvägar, det vill säga en effektivisering av det politiska arbetet, även om det flödade både av fringisabstinens och sura miner.

Sammantaget har den gångna tioårsperioden flera viktiga och positiva inslag. Åsiktskorridoren har förslummats, blivit något av en uppsamlingsplats för vinddrivna vänsterextremister. Därmed har också marschen in i det värdegrundstotalitära samhället stoppats. Verkligheten är närmare politiken än någonsin, vilket medfört att svenskar som har ekonomi för det gärna reser och också gärna stannar länge i andra länder, kanske för alltid. Landsbygden har åter börjat befolkats, forna bidragstagare har börjat svedjebränna och på andra sätt tvingats förlita sig till naturens håvor. Polis- och försvarsmakten håller sig numera helst förskansade bakom det urbana landskapets innerstadstullar. OCH Sverige är mer kosmopolitiskt än någonsin, NU som medlem av det som ännu för tio år sedan kallades för Tredje Världen!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.