Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 54

Men något mer händer inte.

[image error]

På den tiden jag var universitetslärare använde jag mig emellanåt av en enkel modell för att visa att det finns olika nivåer av förståelse. Den första nivån är att man klarar att följa med i och begripa ett resonemang när det presenteras, men man förmår inte återge det. Detta har många föreläsare erfarenhet av. Det går att se på åhörarna att de hänger med, men när föreläsaren kommit till punkt, är det som att slå av en kontakt. Frågor visar att många av åhörarna inte alls har förstått på det sätt som föreläsaren trodde.

Nästa nivå av förståelse är när man klarar att återge resonemanget. Om vi tar en bilmotors konstruktion som exempel, kan man förklara hur den fungerar. Ännu en nivå upp förstår man bilmotorn så väl att man begriper den processuellt – vad händer om man ändrar på konstruktionen? Vad blir konsekvensen med överliggande kamaxlar, om man vidgar kylarens kanaler, tar bort katalysatorn etc. Den fjärde nivån är när man övergår till handling, det vill säga man går från förståelse till aktivitet, till att bygga en bilmotor. Därutöver finns det ytterligare en nivå, när man drar konsekvenserna av alla sina erfarenheter och återgår till teorin, eventuellt i växelverkan med praktik. Den som behärskar både teori och praktik har nått den högsta formen av kunskap, ett mästerskap med avseende på bilmotorer.

För jag över detta sätt att resonera, i form av nivåer, till invandringsfrågan, ser det lite annorlunda ut. Den första och grundläggande nivån är när man genom att följa medierapporteringen oreflekterat tycker sig ha förstått vad invandringen handlar om och har för konsekvenser. I dag betyder det att man vet att det är dyrt med massinvandring. Förra året landade kostnaderna för migration & integration på 71,2 miljarder kr eller 7,4% av statsbudgeten i höständringsbudgeten 2017 (jämför försvarets 50,2 miljarder kr eller rättsväsendets 43,9 miljarder kr). De tidigare försvarande argumenten där invandringen påstods vara lönsam, är överspelade (utan att företrädarna ens skulle drömma om att be om ursäkt för sitt spridande av desinformation). Det är också svårt att missa att alla ”nyanlända” måste ha någonstans att bo, vilket förvärrar bostadsbristen. Tydligt är att Sverige fått en ny underklass, som i synnerhet bor i miljonprogrammets storskaliga förorter. Där brinner det bilar emellanåt och där finns våldsorienterade och kriminella gäng och på sista tiden har skrämmande många mord ägt rum. Polis och annan ”blåljuspersonal” har problem med att ta sig in i de värsta områdena. De riskerar att ungdomar kastar sten på dem och att deras fordon attackeras.

Stannar vi kvar på denna grundläggande förståelsenivå så är det givetvis så att nyhetsrapporteringen inte kan undvika att rapportera, men i den politiska debatten och i opinionsbildningen finns ingen djupare krismedvetenhet. Här dominerar uppfattningen att alla som kommer är flyktingar och att medborgarna ”måste ta sitt ansvar”, öppna sina plånböcker och hjälpa nykomlingarna. Dessutom måste alla goda och ansvarskännande svenskar ställa upp och på hemmaplan bekämpa den rasism som riskerar att bli konsekvensen av ”ansvarstagandet”. Inte minst viktigt är det att lyfta fram allt positivt som invandringen för med sig, främst inom välfärdssamhällets äldrevård. Den problematiska verklighet som är konsekvensen av att majoriteten av nykomlingarna består av unga muslimska män från MENA-länder, underkommuniceras. Följande axplock är hämtad från Petterssons blogg:

En ensamkommande från Afghanistan knivmördar en landsman i Ljusne och döms till fängelse i 3 år och 9 månader. Fallet tillhör också de få där unga gärningsmän ska utvisas efter fängelsevistelsen.
Fem ensamkommande från Afghanistan gruppvåldtar en minderårig pojke i Uppsala. Straffet blir sluten ungdomsvård, men ingen utvisning.
Tiotals unga ensamkommande från Afghanistan är inblandade i ett storbråk efter en skolavslutning i Ronneby. Bråket har pågått i flera år och eskalerade nu.
Tre ensamkommande från Afghanistan mördar en 16-årig landsman på en kyrkogård i Malmö.
Fyra ensamkommande från Afghanistan rånar flera personer i Uppsala under påverkan av berusningsmedel.
Många ensamkommande från Afghanistan sextrakasserar unga flickor på festivalen We Are Stockholm.
Tre ensamkommande från Afghanistan gruppvåldtar en 12-årig flicka i Östersund.
Fem ensamkommande från Afghanistan knivhugger en tonåring på en buss i Malmö.
Ensamkommande 18-åring från Afghanistan är inblandad i mord på äldre kvinnas anhöriga.
Tre ensamkommande från Afghanistan gruppvåldtar en yngre landsman i Skåne.
Tre ensamkommande från Afghanistan knivhugger tre personer vid en pendelstation i Solna.

I medierna får ofta familjer med små barn och unga kvinnor representera ”flyktingarna”. Invandrare som ser västerländska ut och talar god svenska eller engelska, har också företräde. Journalisterna framhåller likheten: ”Se, de är precis som vi!” Det skapas en illusion av större samhörighet än vad som är fallet.

Att journalisterna har en underliggande agenda är uppenbart. En av mina mailkontakter refererar till en text på Samtiden där Dick Erixon skriver om en polis som kan språken dari och persiska och upptäckt hur hårt medierna styr. En kille som intervjuas säger något som aldrig översätts: ”Om de gör mitt liv illa kommer jag att göra ert liv illa.”

 “Översättningsmissen” är ingen slump, det är rutin. Hade de haft mer tid hade de valt ut en annan att intervjua och helt strukit den där killen med hotelser, det är det mest vanliga. Att hitta någon som säger det som passar journalistens agenda. Om det så är professorer eller andra “sakliga experter” måste de ha “rätt” åsikter, annars intervjuar de någon annan, och någon annan, tills de fått fram det de vill.

Ett exempel: Ove Bring sade “fel” saker vid första intervjun vid libanonkriget 2006. Trots att han normalt brukar kritisera Israel, och därmed vara populär i våra vänstermedia (SR), gjorde han inte det denna gång. Han försvarade Israels beslut att angripa i södra Libanon. Det var sista gången jag hörde honom på de närmaste tre veckorna. Det fick bli andra “experter” som hade “rätt” synsätt, och var “pålitliga”.

Den grundläggande förståelsenivå som medierna serverar är delvis korrekt, delvis vilseledande. Exempelvis är en majoritet av de ”nyanlända” inte alls flyktingar och de ensamkommande barnen är vanligen varken ensamkommande eller barn. Ett annat karakteristika är att samhällsproblem och kriser inom välfärdsindustrin rapporteras utan att kopplas till den massinvandring som skett. Att väntetiden på många akutmottagningar, mätt i timmar, blivit tvåsiffrig och att polisen alltmer sorterar undan ”mängdbrott” (stöld, snatteri, skadegörelse, tillgrepp av fortskaffningsmedel, misshandel, grov olovlig körning och rattfylleribrott) sägs inte hänga samman med invandringen – vilket det ofta gör. Skolans kris och nödvändigheten av att bygga fler fängelser i landet kopplas inte heller det till invandringen. Konsekvensen är att välfärdssamhällets tillkortakommanden på denna grundläggande nivå framstår som oförklarliga.

Den som är förförd av Main Stream Media, har också bibringats uppfattningen att det är den som slutar att lita på det reguljära informationsflödet, som blir lurad. Det är på nätet de falska nyheterna serveras och trollfabrikerna håller hus. Det är där extremismen och rasismen flödar, vilket påstås vara anledningen till att de som har makten bör ta kontrollen över nätet.

För att kunna ta sig till nästa förståelsenivå, behöver den som vill ha information ta nätets nyhetssajter och bloggar i anspråk. Bilden av massinvandringen och dess konsekvenser korrigeras där, med det tillägget att på nätet finns ”allt”, från de vildaste konspirationsteorier till saklig information och analyser som är totalförbjudna inom Main Stream Media. Frågan är vad som motiverar den informationssökande att börja leta på nätet. Någonting får ”myntet att trilla ner”. Det kan vara att man bor i eller nära en problemförort och inte kan undvika att se förfallet. Det kan vara att ens barn har blivit rånade eller hotade. Kanske att man blir utkonkurrerad från sitt jobb av mer eller mindre illegala invandrare. Oftast är det någon egen erfarenhet, ett intrång i den egna ”komfortzonen”, som gör att man går från att passivt låta sig matas av Main Stream Media till att aktivt söka efter information på nätet. Eller till och med att bygga upp ett aktivt motstånd. Ett exempel är hur lokalbefolkningen kämpar emot nedläggningen av Sollefteå BB. I ett mail får jag det beskrivet så här:

Vi har ett övergripande problem som du säkert hört talas om: nedläggningen av Sollefteå BB och akut kirurgi. På sikt kommer förmodligen hela sjukhuset verksamhet försvinna. De flesta som bor här kämpar oerhört mot det i mångas ögon korrupta Landstinget, som silar mygg och sväljer kameler. Du har i någon blogg efterlyst folkligt engagemang. Det vill säga mera handgripligt, utan våld. I denna fråga har folket verkligen arbetat oerhört för att rädda vården. ”Vanligt folk” från trakterna runt omkring Sollefteå ockuperar sjukhuset dygnet runt. Avstånd på 8 – 10 mil avskräcker inte. Sammanhållningen efter Uppdrag Gransknings vinklade reportage har stärkt och ingjutit mera mod i folksjälen. Lite av den varan skulle även finnas i övriga Sverige.

Många fortbildar sig numera på nätet och allt fler köper och läser den växande flod av böcker som publiceras av dissidenter och som antingen skändas eller tigs ihjäl i det offentliga samtalet. Dessa medborgare är välinformerade och upprörda. Men där stannar det för de flesta. Att det kokar under ytan syns i första hand genom att Sverigedemokraterna, trots mediernas entydigt mycket negativa bild, blivit landets tredje störste parti. Det snackas på arbetsplatser, det bildas grupper på Facebook. Men något mer händer inte. Som jag läser i en bloggkommentar: ”Svensken knyter näven hårt i fickan, vänder sig på andra sidan och somnar om.”

För att förklara vad som skulle kunna hända kan vi den väl påläste medborgaren Paul Nilsson som exempel. När media och myndigheter serverar medborgarna vilseledande information reagerar han aktivt, riktar sig till dem som censurerar eller vilseleder och skriver under sina invändningar med eget namn. Nedan ett exempel på ett mail till Migrationsverket. Sakligt och med bifogade referenser:

Hej, 

Afghanen Amir Nabizadeh från Iran, som har uppehållstillstånd i Sverige, skriver på Twitter den 10 januari att han besöker sin familj i Iran och att ”här i Teheran finns allt”. Varför lämnade han Iran och reste till Sverige (han har inte flytt till Sverige eftersom Sverige inte är första asylland för afghaner och iranier) för att söka asyl här? Han har redan skydd i Iran. Varför har han beviljats uppehållstillstånd i Sverige? Flykting kan han inte vara eftersom han har rest till familjen i Iran. Amir Nabizadeh har också ljugit om sin ålder och sagt att han är yngre än vad han är. 

Enligt ett Twitter-meddelande från Migrationsverket den 11 januari, som är ett svar på en fråga från Filippa Mannerheim angående asylbeviljade personer som reser på semester till sina hemländer efter att ha fått asyl i Sverige, ”är grundregeln att vi undersöker om det är aktuellt att återkalla uppehållstillståndet”. Jag hemställer att Migrationsverket omprövar Amir Nabizadehs uppehållstillstånd, återkallar det och utvisar honom på livstid från Sverige till Iran. 

Källor:

Amir ”det ensamkommande flyktingbarnet” från Afghanistan är hemma i Iran på semester

https://samnytt.se/afghanledaren-halsar-svenskar-hemifran-har-i-teheran-finns-allt/

Amir har rätt att träffa sin familj, strejka, semestra men tydligen ingen plikt att arbeta

https://hejahanif.se/2017/10/07/desinformationskampanj-om-nabizadeh/

Med vänlig hälsning 

Paul Nilsson 

Paul Nilsson gör det som många fler ansvarstagande medborgare borde göra, men inte gör, han förstår att ta ett medborgerligt ansvar, han är aktiv och därmed – tyvärr – en avvikare.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sverige, DDR och Nordkorea

[image error]

Jag har några vänner som sedan flera år liknat Sverige vid DDR när det gäller repression. I den forna öststaten skulle det ha varit bättre än här, eftersom medborgarna visste att makten ljög och förtryckte, menar de. I vårt land har majoriteten däremot inte förstått att det råder ett lågintensivt inbördeskrig som splittrar familjer, vänner och arbetskamrater. Min invändning har varit att det finns en gräns mellan demokratur och diktatur. Även om vi, som är på det klara med vad som händer, skändas och inte ges någon röst i offentligheten, så har vi inte några fängelser och arbetsläger för dissidenter.

På senare tid har dessa vänner bytt ut DDR mot Nordkorea, som jämförelse. Jag kan förstå deras vanmakt och raseri eftersom det tog ganska lång tid att gå från demokrati till en mjuktotalitär demokratur (jag har själv nekats statligt arbete p.g.a. min kritik mot invandringspolitiken). Nu tycks steget mot ett mer totalitärt samhälle accelerera: nedstängning av obekväma sajter och, för att hindra obekväm informationsspridning, vill regeringen använda Facebook och Google. All kritik mot mångkultur och massinvandring blir alltmer synonymt med ”hat”, ”högerextremism” och ”fejk news”. Makten behöver en fiende.

I Sverige blir det allt tydligare att eliten talar med kluven tunga. Rimligen påverkar det den psykiska hälsan hos folk, när de ser en verklighet i sin vardag, men blir indoktrinerade av politiker, myndigheter och medier att det är något annat som gäller. Det senaste i den vägen är att regeringen vill ha ett snabbspår till studier för 9 000 afghanska män, vilka egentligen borde avvisas. Gränspolisen har larmat om att den nya gymnasielagens konstruktion gör att den utnyttjas av personer som fått nej på asylansökan, för att stoppa utvisningen.

Samtidigt som vi tar emot dubbelt så många asylansökningar som övriga Norden tillsammans, och beviljar tio gånger så många uppehållstillstånd som de övriga tre nordiska länderna gör i genomsnitt, påstår Löfven att vi ligger på EU:s miniminivå, vad gäller asylmottagande. Han säger också att ett nej ska vara ett nej, annars framstår inte asylpolitiken som trovärdig och att det är fel att ta hit tusentals outbildade människor från utanför Europa som arbetskraft, när arbetslösa svenskar behöver jobb. Det hindrar inte att folk fortsätter att strömma in i landet. Under 2010-talet har vi i snitt beviljat 115 000 uppehållstillstånd per år, nästan alla permanenta. Regeringen vill också göra FN:s barnkonvention till lag. Då blir det lättare att kringgå asyllagstiftningen och ge uppehållstillstånd till dem som kommer hit med barn. Samtidigt beräknar Migrationsverket i sin februariprognos att 440.000 nya personer kommer att ansöka om uppehållstillstånd här vad gäller asyl, anhöriginvandring och utomeuropeisk arbetskraft de närmaste tre åren (2018-2021).

I slutet av 60-talet/början av 70-talet fördes en intensiv diskussion om ”den sjuka familjen”, inom de områden av socialtjänsten/psykiatrin, där jag då jobbade. Radikala psykiatrer menade att dubbla budskap från föräldrarna kunde driva ett barn eller en tonårig till schizofreni. Jag minns en mamma som brukade prata barnspråk med sin tolvåriga son, och när han svarade med samma bebisjoller fick han en örfil. Inte konstigt att killen var på behandlingshem! Hur han blev som vuxen vet jag inte, men jag vet att som barn fick han en massa helt obegripliga utbrott. Detta ledde till att han mobbades av de andra barnen på institutionen. Själv uppfattade jag mest hans explosioner som ett tecken på att han var försatt i vanmakt.

Jag minns detta när jag tänker på att vi sedan länge lever i ett land där våra ledare talar på samma sätt som hans mamma gjorde. De berättar sagor om ”utmaningar” och sprider budskap med infantil innebörd, som ”allas lika värde” samtidigt som de brännmärker dem som reagerar mot det pågående haveriet. Främst gäller det den mest brännande frågan av alla: massmigrationen, som förändrar vårt samhälle, vår demografi och vår framtid i grunden. Den starka psykiska påfrestning som allt fler människor känner kan liknas vid en dysfunktionell familj, där pappa super, men där vi utåt ska hålla masken och påstå att vi lever i världens bästa familj/land. Jag har tidigare skrivit om detta och kallat syndromet för PGA (Patologisk Global Altruism).

Galenskapen och sektmentaliteten ger sig till känna också i andra frågor som präglas av den postmoderna identitetspolitiken: gender, sexualitet och intersektionalititet. Från etablissemangets sida betraktas det till exempel som närmast suspekt att tala om att det finns två kön. När sanningen bara finns i den egna upplevelsen, och könet endast är en social konstruktion, så kan det ju finnas hur många som helst! I ett exempel från skolvärlden berättade nyligen en vän att ett av hennes tonårsbarn går i en klass där en elev är radikalfeminist. Denna elev har fått lärarna att retirera när det gäller att säga ord som ”pojke”, ”flicka”, ”kvinna” och ”man”. De svenska lärarna ryggar tillbaka inför hennes högljuddhet och ber om ursäkt, eftersom hon vill att de ska säga ”snoppbärare” och ”snippbärare” istället. De vill inte gärna bli anklagande för könsrasim, exkludering och intolerans, medan lärarna som har invandrarbakgrund är betydligt tuffare. Utan jämförelser i övrigt går tankarna osökt till de röda khmerernas folkmordsregim i Kambodja, där barn fick inflytande över människors liv och död, allt i strävan att skapa en ny människa utan rötter i det förflutna.

Just omvandlingen av språket (nyspråk samt brännmärkning av tidigare begrepp som anses uttrycka förlegade värderingar) är postmodernisternas och multikulturalisternas starkaste vapen för att förändra samhället mot deras hägrande utopi. Efter studentrevolterna i slutet av 60-talet, då det samtidigt blev tydligt för alla att den blodiga marxism-leninismen i praktiken hade havererat och inte kunde försvaras på någon som helst moralisk grund, sade den sena Frankfurtskolans ledargestalt Herbert Marcuse: ”Vi återuppstår på universiteten!” Han kunde inte ha mer rätt. Det är där som omvandlingen har sitt epicentrum idag. Vad händer när nästa generation, som under hela sin utbildning långtidsmarinerats i den postmoderna världsbilden (som har sina rötter i marxismen), kommer ut i samhället? När galenskap och fanatism accelererar går det fort, det vet vi av historien. Och mot dumheten kämpar gudarna, som bekant, förgäves. Även om Nordkorea är en sluten kommunistisk dynasti i en tradition och kultur fjärran vår, så kryper ändå frågan inpå huden: Hur långt bort från oss ligger egentligen landet?

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Svenska Akademien

[image error]

Formellt sett har vi yttrandefrihet i Sverige och det är viktigt att denna utnyttjas. Anonym samhällskritik leder inte till några politiska kursändringar. Ytterligare ett skäl att sätta sitt namn under det man skriver är, att anonymiteten bekräftar faran med att uttrycka åsikter som inte är värdegrundskorrekta. Om tillräckligt många kritiserar den PK-ideologi som vuxit fram, blir de repressalier som drabbar kritiker ohållbara. Framöver kommer jag därför bara att publicera anonyma bidrag när det finns särskild anledning. Undantag blir de ”uppsamlingsheat” av mailkommentarer, som bloggen har istället för ett kommentarsfält.

I dag bidrar signaturen TT med en text om Svenska Akademien. Både när det gäller Maj Grefve, som tidigare bidragit, och signaturen TT vet jag naturligtvis vilka personerna är, men inte bara det utan de har också lämnat acceptabla förklaringar till att de vill förbli anonyma.

Ämnet för dagen är Svenska Akademiens haveri. Man skulle kunna tro att allt som finns att säga också sägs i ”Gammelmedia”. Ingenstans där har jag emellertid sett någon kommentar om att Sara Stridsberg är en av de elva ledamöter som finns kvar. Som författaren Pär Ström konstaterat är det svårt att känna respekt för en institution som väljer in en hatare som Sara Stridsberg. Hon är en av grundarna av sammanslutningen S.K.A.M. (Skär Kukarna Av Männen), inspirerad av Valeri Solanas SCUM-manifest (Society for Cutting up Men), som hon för övrigt översatte till svenska. I förordet till det svenska SCUM-manifestet skrev hon: ”Ingen text har förändrat mig så…mitt sätt att tänka, mitt hjärta, min fitta…den har lärt mig allt jag behöver veta.” Hon har också sagt om SCUM-Manifestet: ”Vi kan läsa det bokstavligt. Vi ska läsa det bokstavligt. Att kvinnor slår tillbaka är helt logiskt.”

Några citat ur det manifest som Sara Stridsberg alltså lyriskt hyllar:

– ”Mannen är en biologisk olycka”

– ”Att kalla mannen ett djur är att smickra honom; han är en maskin, en vandrande dildo.”

– ”Då dagens samhälle präglas av enformighet och helt utan relevans för kvinnor återstår för civiliserade, ansvarstagande och spänningssökande kvinnor endast att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa fullständig automatisering [av fortplantningen] och utplåna det manliga könet.”

– ”Uppfylld av dåligt samvete, skam, rädsla, osäkerhet och, om han har tur, en knappt förnimbar fysisk gestaltning av sina känslor är mannen icke desto mindre besatt av att knulla, han kan simma över en flod av snor eller vada till näsan i spyor i en mil om han tror att det finns en vänligt inställd fitta som väntar honom.”

Karl-Olov Arnstberg

***

Endast elva ledamöter är kvar i Svenska akademien, sju stolar är möjligen nedsuttna, men tomma. Det är kanske en av tiden tvingande utveckling. Allt kött är hö som Jesaja predikade, eller som Marx uttryckte det – Allt som är fast förflyktigas. Men det är inte hela sanningen, vi ser allt fler av våra kulturbärande institutioner falla samman. Svenska akademien är endast ett av fallen där sjukdomen har kommit närmare sin palliativa fas. Grundproblemet är en otidsenlig organisation, kombinerat med en alltför inställsam tillvänjning till politiska signaler och postmoderna modeflugor. Istället för att varsamt göra nödvändiga reformer av de ibland anakronistiska institutionerna, holkar man ur deras friska kärnor och ersätter dessa med innehållslösa floskler, under ledning av anpasslingar.

För akademien har det inneburit inval av kandidater som inte är mogna sitt uppdrag, eller än värre inte förstått sitt uppdrag – att vårda det svenska språket (Nobelpriset är en senare tillagd bisyssla). Verksamheten har under senare år allt mer haft andra utgångspunkter än uppdragets innehåll: det ska vara en viss andel kvinnor, fler författare på bekostnad av aktiva språkbrukare som jurister, politisk anpasslighet i val av pristagare (Akademien delar ut många pris utöver Nobels), och så vidare.

Akademiens kris är således endast det mest uppseendeväckande och senaste symptomet: muséer, samhällsvetenskapliga och humanistiska universitetsinstitutioner går samma väg – mot implosion. När ingen substantiell kärna finns, kommer inte skador på det uppblåsta höljet att kunna repareras och allt imploderar och faller samman som en felgräddad ostsufflé.

Samma sjukdom präglar allt mer våra myndigheter och samhället i övrigt, det sämsta från det föregående blandas med det värsta från nutiden, ignorans kombineras med anakronism. Det är förstås ett recept för katastrof.

Hur har det kunnat bli så? Det handlar om postmodernism, inte specifikt den förfärliga akademiska disciplinen, som förvisso är postmodernistisk, utan vårt sätt att hantera det som kom efter modernismen. När Strindberg i Esplanadsystemet skrev: ”Här rivs för att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt?” var han således fel ute, det var inte tillräckligt. Nietzsche uttryckte det mer drastiskt: ”Gud är död”, men han förstod också att tomrummet skulle fyllas av andra illusioner. Modernismen lämnade ett kalhygge efter sig, visserligen överlevde några träddungar och enstaka tallar, men mycket var för evigt borta. Det mesta förtjänade glömskan, men långt ifrån allt. Det har lett till en vilsenhet som vi har haft svårt att hantera. Den svenska så kallade ”värdegrunden” är ett talande exempel, ord på ord utan egentlig substans.

När de postmodernistiska idéerna nådde våra (och andra) breddgrader väckte de omedelbart intresse bland marginaliserade grupper såsom humanister utan forskningsidéer och troende kristna. Att den speciella underarten av mänskligheten ”homo politicus” omfamnade dessa idéer med jubel är förstås självklart. Jag kan också förstå, men inte förlåta, att språkmänniskor blev förförda av postmodernismens egentliga grundbudskap – att språket skapar verkligheten.

För trettio år sedan var jag på ett amerikanskt universitet. En kväll blev jag och min kollega inbjudna till en sammankomst anordnad av svenska frikyrkliga studenter på universitet (gemensam nationalitet skapar ibland udda gemenskaper). En av studenterna sprudlade av nyväckta postmoderna insikter. När han förstod att vi var fysiker, ville han förstås utmana våra inkrökta naturvetenskapligt skolade hjärnor. Nu kunde han ju försvara sina djupt ologiska trossatser med ett nytt, av auktoriteter godkänt verktyg. Vi svarade artigt på alla hans frågor och angrepp på allt från evolutionen till vad som är och inte är vetenskap och sanning. Vår, eller åtminstone min, reaktion var att denna människa inte kunde vara fullt frisk och att det var skönt att andas frisk luft när vi äntligen kom ut i USA-natten. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det var på väg att bli det dominerande paradigmet på svenska universitets humanistiska och samhällsvetenskapliga institutioner.

Postmodernismens utgår från en banal iakttagelse som dragits ut långt bortom dess verkansvidd. Iakttagelsen är att vi interagerar med det vi studerar, helt objektiva studier är därmed inte möjliga, vi kan aldrig bortse från vår inblandning i skeendet. Implikationerna är dock inte lika banala, filosofer har således funderat kring förhållandet mellan idé och materia sedan antiken. Det har också åtminstone sedan Gauss tid (mannen med normalfördelningen, från början av 1800-talet), sporrat fysiker att hitta sätt att såväl beskriva hur vi påverkar som hur vi undviker att påverka experiment, i deras övertygelse om att det finns en verklighet oberoende av oss. Det är anatema för postmodernister. Felslutet som postmodernisterna gör sig skyldiga till är att språket ger dem möjlighet att förändra verkligheten – ett annat narrativ och allt blir annorlunda. Problemet är att fysikerna har rätt, det finns alltid en underliggande verklighet bakom ordridåer.

En vanlig invändning är att det är att blanda äpplen och päron, att förväxla den fysiska verkligheten med sociala mönster. De senare går ju definitivt att påverka med ord. I viss mån är det så, men vi är som en av många djurarter begränsade av verklighet och biologi. Alla utopiska (eller dystopiska) system med syfte att gå emot detta grundläggande faktum fungerar illa eller inte alls och kan endast upprätthållas med repression. Förr eller senare faller de samman när illusionerna blir alltför smärtsamma att upprätthålla.

För att ta ett konkret exempel. DNA är en dubbelspiral, inte en kvadrupel- eller 3,14-spiral, därför finns det två kön, varken fler eller färre. Det är genus och inte kön som är en social konstruktion. Betyder det att vi t.ex. ska hindra transpersoner att klä sig som de vill eller bli opererade? Naturligtvis inte, de har all rätt till sin genusidentitet. Men även om de kan ändra sitt genus, har naturen fråntagit dem möjligheten att byta kön, här sätter verkligheten en gräns för det fria valet.

Betyder det att män och kvinnor är olika? Ja, evolutionen har självklart styrt oss mot olika prioriteringar av den fundamentala anledningen att det är i kvinnans kropp som barnet växer. Det kan man tycka illa om, men så ser verkligheten ut och framgår med all tydlighet från seriösa vetenskapliga undersökningar. Men det är på en aggregerad, inte på en individuell nivå. Vissa män trivs t.ex. bäst som sjuksköterskor, vissa kvinnor bäst som ingenjörer. Vid ett fritt val kommer dock fler kvinnor än män att vilja vara sjuksköterskor och fler män att vara ingenjörer. Att genom statliga direktiv pga. mycket tveksamma och missförstådda jämställdhetsideal tvinga fram en generell 50/50-fördelning är således ett brott både mot naturen och enskilda personers livsdrömmar eftersom det återigen strider mot det verkliga förhållandet. Vi skapar också olyckliga människor som förmås välja livs- och yrkesbanor som går emot deras egentliga vilja.

Ett annat exempel är den missförstådda kapitalismen. Missförståndet är att den definieras som en ideologi, när det istället handlar om det naturliga sättet att utbyta varor och tjänster. Varje människa är trots allt sig själv närmast. I ett fungerande samhälle finns politik och lagar till för att tygla våra drifter, inte för att ersätta dem. Det går nämligen inte, vad som istället händer i t.ex. ett kommunistiskt samhälle är att de får härja fritt. Korruption, nepotism, klientförhållanden, monopolism och andra avarter som ofta förknippas med råkapitalism får växa obehindrat.

Att tro att man med ord och påtvingade värderingar kan förändra verkligheten leder således i bästa fall endast till hyckleri och läpparnas bekännelse, i sämsta fall till övervakningssamhälle, arbets-och dödsläger.

Betyder det att vi går mot undergången? Nej, troligen inte, något annat kommer istället. Tiden fram till dess kommer att bli plågsam och det finns tyvärr lite som tyder på att det ”andra” blir bättre. Det som är vår främsta plikt nu är därför att till varje pris försvara och bevara ”eviga” värden och det som fungerar mot klåfingriga och okunniga politrukers angrepp.

TT

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Stöd nätskribenterna!

Det är idag uppenbart för många att de etablerade medierna brister i sitt uppdrag att kritiskt granska våra samhällsproblem. Den här bristen har existerat en längre tid vilket har lett till att det skapats många s.k. alternativa, eller fria, medier på nätet, vilka drivs av oberoende skribenter som i de flesta fall konstruktivt behandlar våra samhällsproblem; dessa skribenter har ofta en verklighetsnära anknytning till ämnet och problematiserar på ett kunnigt sätt, vilket gör deras bidrag till ett viktigt komplement till de etablerade medierna. Men vi kan inte ta för givet att våra alternativa nätmedier kommer att kunna fortsätta i nuvarande omfattning, bl.a. pga av hot från hackare och en snävare tryckfrihetslag.

Vi är en grupp personer som träffats på nätet och som med stort intresse läser samhällskritiska artiklar på olika bloggar och i Facebookflöden. Vi har lång arbetslivserfarenhet från olika branscher och är oroade över hur samhället för närvarande utvecklas. Vi anser att de alternativa nätmedierna utgör en viktig del av den offentliga debatten och att de, för att kunna utvecklas till mer stabila opinionsbildare, måste få ett större stöd av sina användare. Hittills har de flesta av dessa medier varit tillgängliga utan avgift, vilket har gett goda besökssiffror men i regel små intäkter. Som var och en förstår, kräver god journalistik tid för tankearbete och tid för hämtande av bakgrundsinformation. Vi anser att våra nätskribenter förtjänar att få ersättning för denna tid. Vi uppmanar därför dig som läser den här bloggen/facebooksidan att stödja skribenten med ett eller flera återkommande bidrag. (Tycker du som vi, att innehållet i de alternativa nätmedierna minst motsvarar det som finns i ett månadsmagasin, så bidra gärna med motsvarande belopp.)

Med tanke på det stora antalet användare av alternativa nätmedier, skulle en större vilja att bidra till deras drift betyda mycket för den framtida opinionsbildningen. Mer kortsiktigt är det speciellt viktigt att vi inför höstens val får en aktiv och konstruktiv samhällsdebatt som får både politiker och väljare att förstå vilka problem vi har och vilka lösningar vi kan välja.

Vänligen

Åke Thunström, f.d. mellanchef och marknadsansv.; Stefan Schiller, ekonomidoc, Torbjörn Johnson, civiling. o. egen föret.; Jan Molin, f.d. utvchef; Olle Reimers, affärsjurist; Erik Fries, prof. em.

PS Vill du vara med i gruppens fortsatta arbete? Maila då ake.thunstrom@gmail.com. med några ord om ditt CV. DS

Vems pengar?

[image error]

Jag ska inleda med tre så väl underbyggda påståenden att de bör betraktas som fakta:

Sverige har tagit emot – och fortsätter att ta emot – fler unga muslimer från Mellanöstern och Nordafrika än något annat land i världen, sett till befolkningsstorleken. Många av dem saknar ID-handlingar. Fortsätter dagens stora immigration kommer Sverige år 2050 att ha högst andel muslimer av Europas länder, över trettio procent. Fler kommer dessutom att vara yrkesaktiva än i den svenska befolkningen, med sin högre medelålder.
Islam är en transnationell politisk/religiös ideologi vars organisationer enbart arbetar för att expandera islam och endast respekterar islam. Det som finns är islam och den livsvisdom och de samlevnadsregler som förmedlas via koranen och haditherna gäller. Islam är världens starkaste och snabbast växande ideologi.
Det finns inget muslimskt land i världen där frihet i västerländsk mening hyllas eller där det finns yttrandefrihet. Lika lite finns det islamska länder som respekterar mänskliga rättigheter, som de är formulerade av FN. Det finns inget muslimskt land som accepterar att en sekulär statsmakt är överordnad religionen.

Under större delen av mitt liv har jag, utan att särskilt engagera mig i frågan, känt mig kallsinnig mot folk som klagat på skatterna. De har för mig framstått som välbeställda och giriga människor som inte förstått vikten av att släpa strån till den gemensamma stacken. Skatterna, det är ju vår välfärds ekonomiska fundament! Någon närmare kunskap om skattetrycket har jag emellertid aldrig skaffat mig, antagligen därför att jag inte haft några egna pengar att värna om. Inte ens de chockerande övergreppen på Astrid Lindgren och Ingmar Bergman under 1970-talet fick mig att vakna.

Astrid Lindgren skrev sin satir Pomperipossa i Monismanen när hon upptäckte att hon betalade 102 procent i skatt. Vi hade en socialdemokratisk regering och den grötmyndige finansministern Gunnar Sträng sa att satiren bara visade på djup okunskap om skattesystemet. ”Men att det begär vi ju inte att Astrid Lindgren ska klara”. Några år senare greps Ingmar Bergman och åtalades för skattebrott. Åtalet lades så småningom ner och den åklagare som brutalt låtit gripa regissören på Dramaten prickades för tjänstefel. Det hindrade inte Riksskatteverket från att tycka att beslutet att fria Bergman var obegripligt. De antydde att undersökningarna skulle fortsätta. Bergman flydde som bekant Sverige under flera år, men först efter en personlig kris.

Brottsmisstankarna och polisförhöret tar hårt på Ingmar Bergman, som drabbas av en djup depression och läggs in på Karolinska sjukhuset för vård. Efter tre veckor flyttar han till Sophiahemmet. Dagarna flyter sakta fram. Han äter mediciner, promenerar i parken och sitter i avdelningens samlingsrum och tittar tillsammans med de andra patienterna på sportsändningar på en färgteveapparat som han har donerat.

Sent i livet har jag ändrat perspektiv. Jag stör mig på statlig exploatering av medborgarnas tillgångar. Uppvaknandet skedde som sagt varken med Astrid Lindgren eller Ingmar Bergman utan med den av politiker särskilt älskade fastighetsskatten. Den är visserligen vilande, men ser regerande politiker en möjlighet kan vi räkna med att den kommer tillbaka. För mig framstod det som såväl segregerande som rent medborgarfientligt att straffa den som hade en fin bostad men låg inkomst, med en skatt som kunde tvinga fram en försäljning av huset. Snacka om att ta från de fattiga och ge till de rika! Ett par andra exempel som hindrade mig från att återvända till dvalan: Säljer jag min bostad med vinst, ska jag betala en realisationsvinst. Det betyder att varje gång en bostad byter ägare, kollar staten om den kan sko sig på affären. Borde inte statens uppgift vara den motsatta, att hålla kostnaderna nere? Det gör man inte genom att ta betalt för ingenting. Ytterligare ett exempel är bensinpriset, som dels består av vad bensinen kostar, dels av skatt. När priset på bensin går upp, ökar också skattesatsen. Varför det? Varför ska staten ha mera betalt när bensinpriset stiger? Det borde väl vara tvärtom, skattesatsen borde sjunka och på så sätt fungera modererande.

Det finns massor av exempel på statens rövarmentalitet men det är inget område jag behärskar. Dock har jag förstått att stat, kommun och landsting är synnerligen kreativa när det gäller att optimera sina inkomster. Och hänsynslösa. Det som inte kan hämtas in skattevägen får ske med hjälp av olika avgifter, som det inte finns någon anledning att särskilt deklarera för medborgarna.

När jag väl fått korn på politikernas exploatering av medborgarnas inkomster och tillgångar började jag intressera mig för vart pengarna gick. Ett exempel som jag tidigare skrivit om på bloggen och som fortfarande upprör mig, är att det tydligen var helt i sin ordning för svenska politiker att under 1980- och 90-talet ekonomiskt stödja ANC i Sydafrika.

Socialdemokraterna ville kämpa mot apartheid och satsade över två miljarder kronor, som slussades till den sydafrikanska motståndsrörelsen på allehanda konstiga vägar, bland annat över hemliga bankkonton i Schweiz. Sammantaget gick närmare tio miljarder i bistånd till afrikanska väpnade kommunistiska befrielserörelser där Sverige, ofta i hemlighet, stod för det ”humanitära” och Sovjet för vapnen.

Författaren och afrikakännaren Bengt G Nilsson har berättat om detta i den föga uppmärksammade boken ”I tyst samförstånd”. Ingen i ansvarig ställning har mig veterligt sagt att detta var en regelrätt stöld från svenska skattebetalare. Ingen har heller krävt att dessa politiker borde ställas inför domstol. Den statsminister som var mest ansvarig, Ingvar Carlsson, har med stolthet berättat om detta stöd. Jag tänker att så får man väl inte göra, det är ju ren stöld! Den svenska offentlighetens aningslöshet, eller vad man nu ska kalla det, är formidabel.

Som vi alla vet har det inte gått så bra för ANC. I dag, när vi sitter med facit, är det inte lika självklart vad som är en god politisk handling, men det är inte huvudanledningen till att det svenska stödet är upprörande. Den fråga som borde göra ont och inte bara gå att skjuta åt sidan är med vilken legitimitet den svenska regeringen stödde en motståndsrörelse på andra sidan jordklotet, och till och med gjorde det på illegala vägar. Observera att det handlar om Sveriges regering, inte vilken fristående gruppering som helst.

Sedan 2005 driver malmöbon Hans C. Pettersson en blogg specialiserad på att avslöja antisemitism, islamism och terrorism. Där kunde man den 11:e april i år läsa att Utrikesdepartementet enligt sina officiella siffror åren 2015 – 19 pumpar in 1,5 miljarder kronor i Hamas och den fallfärdiga PLO-regimen.

”Inte konstigt att Wallström får en terrormedalj av största storleken …”

Men va fan, nu igen! Jag mailar Hans Pettersson och frågar efter källorna och om han har mer material. Jag får följande svar samt ett antal länkar:

Det är ofta svårt att reda ut vad som går till Hamas respektive Fatah (och vad som försvinner

till diverse mellanhänder) … Fatahs ”regering” finansierar ju fortfarande t ex statsanställdas

löner i Gaza. Vilket ju bland annat betyder Hamas ”polis” och ”säkerhetstjänst”. Som sedan direkt deltar i kriget mot Israel. Det man talar om från UD är ju det officiella biståndet till den fiktiva staten ”Palestina”. Sedan tillkommer stora belopp via diverse NGO (se NGO-Monitor) och en kraftig summa via EU… För att inte glömma vårt bidrag till FN:s hjälporgan för palestinska flyktingar UNRWA (som nästan oavkortat går till Hamaskontrollerade ändamål). Och svenska regeringen gör ju definitivt inget för ökad transparens. Tvärtom … Har inte ens sett något försök att räkna fram en totalsumma.

Jag går igenom länkarna. I Göteborgsposten läser jag att Palestina är det land som får överlägset mest pengar per capita i svenskt bistånd, som Hans Pettersson skrev, 1,5 miljarder under åren 2015 till 2019. Det är ingenting som diskuteras i svenska media, trots att det onekligen är anmärkningsvärt att Sverige via en korrumperad, patriarkal och nepotistisk regim ger sitt stöd till terrorism mot civila israeler. Men så formulerar sig givetvis inte regeringen. På deras hemsida kan man läsa att Sveriges totala stöd till palestinierna uppgick till cirka 800 miljoner kr år 2014 och att det handlar om att ”främja ett demokratiskt palestinskt statsbyggande”. Hur då, undrar jag, med tanke på att demokrati inte precis är något omhuldat projekt för islamska stater. Också SIDA markerar att biståndet går till ”ett demokratiskt” Palestina. De ser framför sig ett land som värnar om klimat och miljö samt, givetvis, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Att de mänskliga rättigheterna inte ”utvecklats” i Palestina håller de Israel ansvarigt för.

Stöd till ett hållbart palestinskt statsbyggande är en viktig del av samarbetet med Palestina. Stärkta, mer transparenta och demokratiskt styrda offentliga palestinska institutioner är en förutsättning för statsbyggandet.

Jag börjar undra i vilken fantasivärld svenska politiker och myndighetspersoner befinner sig när de på det här sättet staplar politiska önskvärdheter av ett slag som är direkt oförenliga med islam. Det som rättrogna muslimer vill, i Palestina liksom överallt annars i världen, är att

begränsa yttrandefriheten
segregera kvinnorna och göra dem underordnade männen
införa sharialag
införa kalifatet, det vill säga låta prästerna styra, med koranen som rättesnöre.

Nu får jag blodad tand och vill veta hur det ligger till med stödet till islamska organisationer i Sverige. Först ska det sägas att den har fel som tror att muslimer i Sverige är ett antal fromma individer och familjer som i mångkulturellt samförstånd vill fungera efter samma kriterier som övriga medborgare. För muslimer är islam ett rättesnöre som i detalj reglerar det sociala och politiska livet. Det är för övrigt inte som religion utan som politisk ideologi och morallära islam provocerar och utmanar västerlandet.

Sveriges muslimer är mycket väl organiserade och Muslimska Brödraskapet är den mer eller mindre hemliga spindeln i nätet, i Sverige liksom i många andra länder. De arbetar långsiktigt för en ”soft islamization” och uppbyggandet av ett islamskt parallellsamhälle, vilket betyder att varje krona av svenska skattepengar som går till dessa organisationer går till en islamsk motståndsrörelse som, även om de inte säger det, verkar för segregation. Det handlar framför allt om att skilja könen åt – när det gäller sjukvård, offentliga badinrättningar och i skolans undervisning, särskilt sexualundervisning, simundervisning och gymnastiklektioner där muslimska flickor inte alls bör delta.

Det muslimska studieförbundet Ibn Rushd säger sig stödja den ”svenskmuslimska” identiteten. Att det handlar om att bygga upp ett muslimskt parallellsamhälle ligger de lågt med. 2012 beviljades de miljonbelopp från Ungdomsstyrelsen. Året därpå fick de 15,6 miljoner i bidrag från Folkbildningsrådet. Hemsidan har finansierats med skattemedel via ”Myndigheten för stöd till trossamfund”. 2016 fick Ibn Rushd hela 48 miljoner i bidrag.

Ett annat exempel är Afrosvenskarna, ledda av Kitimbwa Sabuni, som beskriver Sverige som en av rasism och islamofobi genomsyrad apartheidstat. Afrosvenskarna fick 2012 närmare en och en halv miljon i bidrag från Allmänna arvsfonden. Därtill fick man 2013 drygt 200 000 från Ungdomsstyrelsen och beviljades under åtminstone tre år från 2010 drygt 200 000 om året från Folke Bernadotteakademin.

På sin blogg har Rebecca Weidmo Uvell sökt reda ut alla bidrag som olika islamska organisationer fått av staten. Det visar sig vara en svårgenomtränglig djungel. Några smakprov:

Totalt har Centrala studiestödsnämnden (CSN) finansierat resor med nästan 13 miljoner för svenska muslimer, som studerat vid islamistiska universitet i Saudiarabien, Jemen och Pakistan. Det främsta problemet är inte att dessa studenter kan fördjupa sina studier i islam utan att de kommer tillbaka till Sverige och radikaliserar unga muslimer.

År 2015 fick de olika islamska förbunden via Islamiska Samarbetsrådet (ISR) totalt 8.868.000 kronor. Mellan 2013 och 2014 hade bidragen ökat med 26 procent och mellan 2014 och 2015 med 11 procent. Folkbildningsrådet spädde på med 200.000 i extra bidrag för digitalisering. Därutöver fick de nästan åtta miljoner i andra bidrag och drog in över en miljon på hyresintäkter. I redovisningen finns en post ”Övriga intäkter” på 5,3 miljoner.

Det finns mer att fiska i skattesjön. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) delar också ut pengar som om det inte fanns någon morgondag. Ibn Rushd fick till exempel 570.000 kr år 2011, 911.560 kr 2012, 720.000 kr 2013 och 350.000 kr år 2014. Totalt 2,5 miljoner kronor i ytterligare skattefinansierade bidrag på fyra år. Och till Sveriges Unga Muslimer gav MUCF: 

2011   2.143 000 kr

2012    503 293 kr

2013  1.409 000 kr

2015  1.821 000 kr

”Svenska Muslimer för Fred och rättvisa” har också varit mycket framgångsrika med sina ansökningar om bidrag: 

2011  1.137 000 kr

2012  1.175 000 kr

2013    775 000 kr

2014  1.923 000 kr

2015  2.372 000 kr

Dessutom får islamska föreningar bidrag från Allmänna Arvsfonden, Postkodlotteriet, Svenska Spel samt föreningsbidrag från alla de stora kommunerna. 

Vid åtminstone ett tillfälle har en av dem, Sveriges Förenade Muslimer (SFM) fått underkänt. Våren 2017 tvingades de att till MUCF återbetala ett statligt bidrag om en halv miljon, som de fått för att bedriva antirasistiskt arbete. Ett klipp låg ute på Youtube där en av de föreläsare de anlitat säger att kvinnor som inte täcker sig kommer till helvetet. Stockholms liberala oppositionsborgarråd Lotta Edholm ansåg att bidragen till SFM avslöjade en enorm blåögdhet från samhällets sida och anmälde MUCF till justitieombudsmannen, som dock inte gick vidare med ärendet. Ett år senare avslog MUCF faktiskt ett begärt anslag från Sveriges unga muslimer. Detta efter en kritisk rapport från Statskontoret, där man bland annat kunde läsa:

Inom Sveriges unga muslimers organisation har det under senare år funnits flera överlappningar till den våldsbejakande islamistiska miljön och andra antidemokratiska islamistiska miljöer.

I ett pressmeddelande meddelade MUCF att Sveriges unga muslimer också skulle betala tillbaka de 1,37 miljoner kronor som organisationen fick i statsbidrag under 2016. Föga överraskande ansåg förbundets ordförande Rashid Musa att myndigheten agerat felaktigt och i april 2018 meddelade han att de unga muslimerna skulle överklaga.

Generellt för dem som en gång fått bidrag gäller dock att risken att förlora det är mycket låg eller obefintlig. Ett exempel är Islamakademin i Göteborg, som lyckades få ut pengar från Arvsfonden för projektet ”Våra Liv”, där inga resultat kunnat styrkas. Tror någon att de behövde lämna tillbaka pengarna?

Enligt Rebecca Weidmo Uvell har den muslimska ”rättighetsindustrin” under åren 2012 – 2017 lyckats utverka mellan 150 och 200 miljoner i offentliga bidrag. För det mångkulturella Sverige är det rena självmordspolitiken, eftersom dessa organisationer har tagit på sig att stärka och vidmakthålla den islamska identitet, som går på direkt kollisionskurs med de västerländska idealen.

När svenska politiker ertappas med byxorna nere, händer det att de svarar att de varit ”naiva”, att de inte förstått. Emellertid, de har skyldighet att vara välinformerade. Hänvisningen till naivitet alternativt okunnighet borde resultera i en omedelbar avsättning och, eftersom detta bokstavligen är en fråga på liv och död, borde det i en del fall också leda till rättsliga efterspel. Islamska män och kvinnor utförde bara under åren 2015 – 16 terrorangrepp som i Europa skadade flera tusen och dödade cirka 450 oskyldiga människor.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Egohumanisterna

[image error]

Logik förlag har nyligen släppt en svensk översättning av den danske författaren Kristian Tørnings ”Egohumanisterna. De nya totalitärerna” (169 s.). På danska heter boken ”Egohumanisterne – og deres totalitære identitetsprojekt”. Förmodligen anspelar den svenska titeln på den brittiske journalisten Roland Huntfords bok om svenskarna, som på engelska gavs titeln ”The New Totalitarians” (1972). På svenska har den en helt annan titel: ”Det blinda Sverige”. Någon likhet mellan de båda böckerna kan jag emellertid inte finna. Huntford ger många exempel, både självupplevda och andra. Tørning ger varken litteraturreferenser eller några exempel. I förordet förklarar han att boken är skriven som ”en inre nödvändighet” och att han visserligen inte hade lust att skriva den, men det måste göras ”för att jag har barn och för att egohumanisterna förstör deras framtid”. Tørnings ambition är att ge en teoretiskt sammanhängande översikt av hur egohumanisterna tänker och agerar, liksom en förklaring till varför de är så framgångsrika.

Det är med stor förväntan jag börjar läsa. Det är så mycket i Danmark som liknar Sverige, och ändå inte. Danskarna är mentalt friare, vilket inte minst märks i media. Efterhand svalnar jag lite. Som akademiskt skolad kan jag inte undvika att irriteras av hur påståenden formuleras sida upp och sida ner, utan vare sig referenser eller konkreta exempel. Men har man väl accepterat fågelperspektivet så har jag egentligen få invändningar. Det Törning skriver stämmer rätt väl in på det vi diskuterar i Sverige, även om det är mig obegripligt varför han istället för att skriva om politisk korrekthet, som är det som boken handlar om, myntar ett helt nytt begrepp. Bokens styrka är att den ger en trovärdig och sammanhängande bild av en utveckling som är förbluffande lik den svenska. Språket flyter fint, vilket också är översättaren, Marie Celanders, förtjänst. Nedan två avsnitt som smakprov.

Karl-Olov Arnstberg

***

Identitetsskapande förvirring

En stor del av egohumanismens framgång beror på att den är så utpräglat identitetsskapande. Egohumanisternas självkänsla och identitet är nära kopplade till ideologin. Det innebär att man kan observera ett ganska paradoxalt fenomen: Medan egohumanisterna primärt försvarar sina åsikter genom antikommunikation, så upplever de det själva som raka motsatsen. De upplever att de blir utsatta för personangrepp när någon efterfrågar fakta eller lägger fram alternativa teorier kring sådant som egohumanisterna har en dogmatisk hållning till. Med andra ord tycker de att det är ett rent personangrepp om andra vill undersöka deras världsbild eller granska dogmerna. De känner sig sårade över att någon kan komma på tanken att fråga dem om hur de kommit fram till sina slutsatser. Deras känsloliv är alltså underkastat deras ideologi, och det är denna drivkraft som förhindrar att vi talar om vad som är bäst för våra barn och barnbarn.

Det spirituella samtalet knäcks, och under årtionden har vi istället serverats en pseudosamhällsdebatt, där egohumanisterna kommer undan med att hävda att det av moraliska skäl inte finns plats för några andra åsikter än deras egna. Det blir heller aldrig någon diskussion kring varför egohumanisterna skulle ha den bästa etiska hållningen, då alla som har invändningar reduceras till ickemänniskor, skylls för rasism eller sägs påminna om 1930-talets Tyskland.

Även här lyckas alltså egohumanisterna undvika att behöva förklara hur det kommer sig att deras åsikter är mest etiska eller ”anständiga”. De har till och med lyckats få det till att en sådan bedömning av etiska hållningar inte kan kopplas till deras konkreta (avsaknad av) handlingar och (bristande) deltagande i genomförandet av de egna idéerna. I den offentliga pseudodebatten kan de därför utan problem kräva mer invandring genom att påstå att det är det enda etiska, utan att någon frågar dem om vem som ska dra lasset med invandringens följdverkningar. Det ska egohumanisterna naturligtvis inte själva göra, men de fortsätter likväl att upprätthålla en diskurs där de påstår att de är etiska, eftersom de kräver att andra ska delta i dessa etiska projekt.

Nedlysningstiden

Deras primitivistiska kommunikationsstrategi är framgångsrik. De lyckas få igenom omfattande förändringar i samhället utan någon egentlig debatt, plan eller undersökning av konsekvenserna. Vi genomgår helt enkelt en slags omvänd upplysningstid. Européerna tvingas att selektivt lämna upplysningstanken när det gäller alla frågor som har med det egohumanistiska projektet att göra. Därmed fråntas vi möjligheten att fatta välgrundade beslut. Det pratas om annat, medan man utför lömska personangrepp på alla som inte håller med, eller bara är nyfikna. Och egohumanisterna får sin vilja igenom. De får igenom de samhällsförändringar de önskar, eftersom de förhindrar att medborgarna får den information de behöver för att göra genomtänkta val.

I takt med att de slipper undan med sin identitetsförstärkande antikommunikation växer de sig också starkare. Egohumanismen växer till den starkaste decentraliserade rörelsen i Västvärlden. Överraskande många känner sig tilltalade av att kunna inta positionen som moraliskt överlägsna, och finner samtidigt stor glädje i att kunna hata alla som inte håller med. Det skadar inte heller att man genom att delta får tillgång till spännande jobbmöjligheter. Detta äger helt klart stor attraktionskraft, och fler och fler väljer att bli aktiva förnekare, som deltar i antikommunikationen och skambeläggandet av oliktänkande. Och hela tiden förstärker de sin position genom att spela ut sitt trumfkort – identiteten som moralens väktare.

Resultatet blir alltså ”nedlysning”, för när danskarna lägger sig platt, drabbas hela Danmark i en allt högre grad av påtaglig intellektuell fattigdom. De flesta danskar orkar helt enkelt inte gå emot egohumanisterna. Och lusten blir inte precis större efterhand som egohumanisterna infiltrerar alla viktiga branscher och sektorer. Danskarna drar sig tillbaka och låter sig nöjas. Dels för att det går bra för landet, men än mer för att det är för jobbigt att försöka prata med en flock människor som uppför sig gränsöverskridande genom att bli kränkta, aggressiva och rasande arga om någon har mage att ställa frågor.

Samtidigt noterar egohumanisterna framgången, och eftersom deras inställning till ”debatt” fungerar kan de lugnt jobba vidare i samma riktning. Antikommunikationen tilltar i styrka, och de får ständigt mer träning i sin alltmer perverterade debatteknik. Plötsligt är det socialt accepterat att de skjuter hela samhällsdebatten i sank med sin antikommunikation, medan de hela tiden fortsätter hävda att det är meningsmotståndarna som gör detta, exempelvis genom att hänvisa till ”tonläget”.

Egohumanisterna hävdar att andra är hatiska, medan de själva flitigt utnyttjar sin rätt att hata. De påstår att andra är intoleranta, när det i själva verket är de som är just det. Så där håller det på inom alla viktiga aspekter av samhällsdebatten. De är verkligen oerhört framgångsrika i detta projekt, vilket föder framgångar även vad gäller identitetsprojektet. Hela tiden stärks deras självuppfattning som moraliskt överlägsna, när de i flock från alla håll och kanter attackerar alla som är alltför frågvisa, och anklagar dem för omoral. Till slut är det ingen som orkar säga emot.

Med dogmer och antikommunikation jagar de samhället tillbaka till en tid då det var omöjligt att tala om utvecklingen, eftersom härskareliten förhindrade detta genom censur och våld. I denna nya samhällsordning är det egohumanisterna som är härskarna, och deras decentraliserade nätverk har makt att mörklägga. Egohumanisternas gemensamma projekt är att få igenom sina dogmatiska krav utan någon saklig debatt kring idéer och konsekvenser. De arbetar alltså för att se till att deras dogmer och andra uppfattningar inte kan underkastas normal granskning.

Dessa omständigheter är centrala om man vill förstå de många missförhållanden som vanliga medborgare finner helt obegripliga. Till exempel har många svårt att förstå varför det är smart att vi fortsätter släppa in ickevästliga invandrare i Europa. Svaret är att det inte finns något att förstå. Egohumanisternas tredje dogm, ”vi kräver kulturell komplexitet”, dikterar detta, och då är det bara så, oavsett vad folket vill. Det finns inget samtal. Ingen dialog. Det är inte tal om att jämbördiga parter ska diskutera olika möjligheter. Egohumanisterna kräver sin rätt.

Det måste hela tiden understrykas, att vi nu har lämnat det rationella tänkandets domäner. Egohumanisternas första stora seger var att döda samhällsdebatten, att sänka ner viktiga frågor på en så låg nivå att man till sist etablerat ett fördummande socialt utrymme. Här kunde de antikommunicera fritt, men varför nöja sig med det? Tvärtom gjorde segerns sötma att de, trots att de är en löst sammansatt grupp, fritt kunde jobba vidare på avskaffandet av Danmark och andra västeuropeiska länder.

Kristian Tørning

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Syndafloden

[image error]

I krönikorna ’Den fatala förnekelsen’ och ’Könskrigets landvinningar’ har jag påmint om våra könsskillnader och visat att kvinnor successivt erövrat allt fler maktpositioner, samt allt fler auktoritära och inflytelserika yrken. Ofta åberopas fredsskadebeteende som orsak till Sveriges akuta belägenhet, men tänk om den enskilt största faktorn är att vi har kvinnor (och för all del feminiserade män) vid rodren? Mycket tyder på att kvinnors biologiska och könstypiska egenskaper i kombination med makt är en dödlig brygd för Sveriges väl. Jag är införstådd med hur eldfängt detta resonemang är, men jag förutspår att om vi inte snart skönjer männens moteld i könskriget så dukar vi under. Det här är den tredje och sista krönikan.

Med kraft svepte den in över oss, syndafloden. En ursinnets våg med fräsande vita vågkammar som blint och skoningslöst slog in mot den svenska kusten. #MeToo kallades den visst. Till skillnad från Första Mosebokens syndaflod var denna inte iscensatt av Gud för att förgöra de ogudaktiga människorna utan av Gudrun med vänsterliberalt anhang för att förgöra de ogudaktiga männen. Inte bara de män som våldfört sig, utan även män som haft fräckheten att ädelt eller plumpt uppvakta kvinnor eller tala med höga röster. Och i Noas ark guppade även nu de rättfärdiga, fast inte man och hustru som på Moses tid utan feministanstrukna kvinnor och en och annan desillusionerad man.

Trots alla landvinningar i könskrigets namn, och all förskjutning av makt från män mot kvinnor, är tillskyndarna av matriarkatet missnöjda. Iklädda skygglappar eller med öppen ignorans för att samhället fullkomligt havererat i takt med kvinnors maktanspråk, kräver de feministsvurna kvinnorna än mer makt och resurser. Ännu fler män på beslutande positioner måste fås att förstå sin plats i den nya matriarkala ordningen och vika hädan. Alla fulgrepp är tillåtna. #MeToo kom som en skänk från ovan. Ett gyllene tillfälle att inte enbart ta heder och ära av de ogudaktiga männen, eller mansgrisar av varierad grad, utan en fullkomligt fantastisk möjlighet att skamma männen som kollektiv. Få er män att frivilligt och med svansen mellan benen lämna arenan där könskrigets avgörande slutstrid nu pågår.

Dessa rader är måhända uttjatade, men ack så relevanta för Sveriges belägenhet:

Starka män skapar goda tider; Goda tider skapar svaga män; Svaga män skapar dåliga tider; Dåliga tider skapar starka män.

Vi befinner oss i fas tre. Talet om att vi lever i den bästa av världar i den bästa av tider är ren och skär lögn, förförisk retorik som likt opium får folket att villigt lulla med och godta förödande dumhet efter förödande dumhet. Vi som kan vår historia vet att mångkultur leder till oro, osämja och krig. Vi som läser på vet att svenska hushåll är näst fattigast i Västeuropa (Credit Suisses genomgång över mediannettoförmögenhet), vi vet att Sverige har gått från en fjärdeplats till en elfteplats på OECD-ländernas välståndsliga de senaste fyrtio åren, och vi vet att Sverige förutspås att bli ett tredjevärldsland 2030 enligt en FN-rapport (Human Development Index). Vi vet också att det amerikanska forskningscentret PEW rapporterat att vårt fosterland kommer att bebos av 30 procent muslimer år 2050, om invandringstakten fortgår. Det är hög tid för fas fyra; dåliga tider skapar starka män.

#MeToo baktände. Män har, tack och lov, inte samlats bakom hashtags typ #Förlåtattjagfinns eller #Skjutmig och när nu syndafloden bedarrat kan vi se gaphalsarna i Noas ark siluetterade mot horisonten långt ifrån land och händelsernas centrum. Det är här hoppet ligger. Det är nu, just i detta nu, medan de rättfärdiga kippar efter andan, förvirrat undrar vad som hände och ännu bittrare börjar styra åter mot vårt arma fosterland, som det gäller. Res er tilltufsade män, leta fram riddaren inom er, damma av harnesken och svärdet och kliv fram. Ställ er precis så bredbent som ni önskar och mota kvotering på alla nivåer och antimeritokrati på våra högre lärosäten. Låt bäste man eller kvinna vinna helt enkelt, enligt sann jämställdhetsanda. Ta strid för pojkars rätt att vara pojkar och mäns rätt att vara män och stöd varandra. För er egen skull. För era barns, föräldrars, hårt arbetande anfäders skull, och för Sveriges skull. Och för alla sunda kvinnors skull vars händer det är dags att fatta och sida vid sida, hand i hand, stärka fördämningarna, bjuda de rättfärdiga ett sjuhelsickes motstånd och vinna åter vårt land.

Maj Grefve

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Könskrigets landvinningar

[image error]

I föregående krönika, Den fatala förnekelsen lyfte jag den häcklade sanningen att män och kvinnor är olika. Jag ställde frågan huruvida de könstypiskt kvinnliga egenskaperna empati, vårdande och anpasslighet är ett framgångskoncept i maktpositioner, och om det är en slump att kvinnors erövrande av makt hänger ihop med vårt samhälles förfall.



Låt oss backa femtio år. Sedan 68-rörelsens intåg på arenan under mottot ’kvinnor kan’ har Sverige sett en kvinnornas revolution av episka dimensioner. I träskor och platåskor marscherade kvinnor fram och över det och dem som stod i deras väg. Högljutt skanderande lyckades de tuta i det manliga kollektivet att det var velourpappor de skulle vara för att erhålla kvinnors gunst – raka motsatsen till all ovedersäglig fakta som visar att det är den resursstarke alfahannen som kvinnan åtrår och vars barn hon vill bära. Femtio år senare står nu våra män avmaskuliniserade och förvirrade. Dessa välmenande, hänsynsfulla och goda män som med kvinnors väl för ögonen bjudit till i den förtäckta jämställdhetens namn.

Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Förskolorna Tittmyran och Björntomten gick på 1990-talet i bräschen för de genusidéer som har präglat förskolorna sen dess, där flickor uppmuntras tävla och ta för sig och pojkar uppmanas att vänta på sin tur och samarbeta. Undervisningen i skolan har anpassats efter flickors behov och de senaste trettio åren har flickor haft högre skolresultat än pojkar. Sedan 1961 har sjätteklassares verbala, spatiala och empiriska kunskaper testats och inledningsvis presterade flickor och pojkar lika verbalt, medan pojkar var bättre spatialt och även empiriskt. Drygt 40 år senare (2005) var flickor bättre både verbalt och spatialt. Vid slutbetygen i årskurs nio 2014/2015 hade flickor ett högre betygssteg i tio ämnen, och var bättre än pojkar i samtliga ämnen förutom idrott och hälsa.

Steg för steg. I träskor och platåskor. Sedermera pumps och sneakers. Och våra inhemska gentlemän har eftergivet och gentilt låtit sig bortkvoteras enligt ’damerna först’ och ’varannan damernas’ och därmed lämnat sektor för sektor alltmer i kvinnors händer. Och kvinnor har minsann flyttat fram positionerna. Hälften av alla myndighetschefer är kvinnor 2017, sextio procent av universitet- och högskolestuderande är kvinnor, andelen kvinnor i styrelserna för de största börsnoterade företagen har fördubblats mellan 2003 och 2016, ärkebiskopen är en kvinna och kvinnor innehar båda VD-posterna för Public Service. Figuren ovan visar ökningen av kvinnor på olika positioner och inom vissa yrken för de årtal jag har funnit data för.

De av er som nu eventuellt tänker att det här är utomordentligt goda nyheter ber jag läsa min föregående krönika ’Den fatala förnekelsen’ och kontemplera en dag. Och en dag till. Min analys är nämligen att kvinnors biologi i kombination med ökad makt i ett samhälle är en mycket ödesdiger brygd för det inhemska folkets överlevnad. För oss som tagit till oss obestridliga fakta – nämligen att kvinnor och män är biologiskt olika och generellt sett skiljer sig åt avseende styrkor och svagheter – ger de biologiska skillnaderna i kombination med ovanstående könsförskjutningar på arbetsmarknaden en övertygande förklaring till varför vårt feministiska samtidssverige barkar fullkomligt åt skogen. Kvinnor har lättare att se det konkreta och det individuella – en drunknad 4-åring på en strand – än det abstrakta och generella – Sveriges sönderfall som drabbar tusentals människor varje dygn.

För beslutsfattande kvinnor är empati, vårdande och anpasslighet otvetydig barlast. Inte en sådan där barlast som successivt kastas överbord och håller ett skepp i balans, utan den typ av permanent barlast som sakta men säkert för det överlastade skeppet mot botten. I takt med kvinnors landvinningar i könskriget hasar alltså Sverige alltmer utför, mot ruinens brant. Det gör mig oerhört ont att se mina medsystrar missbruka de evolutionens gåvor i form av modersinstinkter, som vi fått för att kunna tillgodose behoven hos våra små barn. Vårdslöst och aningslöst riktas empatin mot kreti och pleti, på bekostnad av våra egna barns trygghet och livsförutsättningar.

Vi är i alarmerande behov av en nationell Churchill som tillsammans med sina rådgivare kunde fatta det oerhört svåra beslutet att se till nationens och folkets bästa och inte till de enskilda individernas – offra liv och lem i Coventry för att enligt militärhistoriker därmed förkorta andra världskriget med två år och uppskattningsvis skona fjorton miljoner människors liv. Jag beklagar mina damer, men mot bakgrund av våra biologiska förtjänster och tillkortakommanden är det mindre sannolikt att en kvinna kan axla denna mantel.

Maj Grefve

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den fatala förnekelsen

[image error]

Pseudonymen Maj Grefve återkommer med tre krönikor, som publiceras efter varandra. Detta är den första.

Utan att folket gett sitt samtycke befinner vi oss sedan årtionden på ett slagfält. Från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr har hornet ljudit för ett förödande könskrig med vårt folk och Sveriges väl som insats. De kvinnliga landvinningarna är påtagliga. Och samtidigt som könskriget rasar, rasar även vårt land. Hur hamnade vi här? Kan orsakssambandet förklaras med slumpen? Och finns det någon räddning?

Kvinnor och män är olika. Punkt. Det är förunderligt hur många genusimpregnerade forskare som välvilligt satt sin heder i pant för att via akademiska cirkuskonster förneka detta. Och de gör det med en sådan emfas att man nästan skulle kunna tro att dessa akademiker, som ofta tar tillfället i akt att påvisa mäns tillkortakommanden, i själ och hjärta komiskt nog vill att män och kvinnor ska bekräftas vara kopior av varandra. Det spelar emellertid ingen roll hur mycket genusvetare och feminister tar ton i fördumningens kakafoni om att könet bara är en social konstruktion. De har nämligen inte empiriskt stöd. De biologiska skillnaderna är högst reella och det som man från olika ideologiska ståndpunkter grälar om är endast hur stora de är och varför de finns. De läsare som inte kan ta till sig generella resonemang kommer förmodligen att missförstå denna text. Bara omnämnandet av biologiska skillnader mellan könen triggar ofta igång den där beklämmande ryggradsreflexen att skribenten önskar kvinnor fjättrade vid spisen. Det är dumheter, och ingenting jag tänker ge mig in på.

Människan har en mängd genetiskt influerade grundegenskaper, varav de allra flesta fördelar sig någorlunda jämt mellan könen. Några sticker dock ut. Män är betydligt mer risktagande och konkurrensbenägna. Kvinnor är mer empatiska, vårdande och intresserade av mellanmänskliga relationer. Det är uppenbart att dessa generella könsskillnader har tjänat oss oerhört väl genom årtusendena. De har förmodligen till och med varit en förutsättning för vår arts fortlevnad, vilket egenskaper som nedärvs via det naturliga urvalet tenderar att vara. De som ser ner på de egenskaper som kvinnor fått i rikliga mått som garant för överlevnaden, skriker sig hesa över orättvisan kring egenskapernas fördelning. Att vara som män står uppenbarligen högre i kurs. Om man är kvinna, vill säga.

Det är nästan skottpengar på den som påminner om de typiskt kvinnliga egenskaperna och om att de är en gudagåva när det gäller omsorgen av små barn. Med tanke på en mors investering i varje barn genom graviditet och födsel – en process som riskerar äventyra den blivande moderns eget liv – ter det sig självklart för varje sunt tänkande människa att kvinnan i möjligaste mån måste vara biologiskt predestinerad att både vilja och kunna tillgodose det hjälplösa barnets behov, dygnet runt i många år. Det kostar på att ersätta de förlorade barnen med nya, krasst sett. Empatins finesser ser till barnets känsloyttringar får ett adekvat gensvar.

Kvinnor är mer anpassningsbara och tillmötesgående än män i relationer till andra vuxna. Historiskt sett har kvinnor lämnat sin födelseort och klan för att undvika de missbildningar och ärftliga sjukdomar som barnen riskerar få vid val av partner med för liten genetisk variation (female exogamy). För att klara sig i nya miljöer, och minimera faran det innebär att lägga det egna livet i händerna på människor som har mindre skäl att sörja för ens bästa, har det varit utomordentligt viktigt för kvinnor att kunna anpassa sig till nya omständigheter och främmande människor. Det kan vara förklaringen till att kvinnor ler och gråter mycket mer än män, samt i sociala sammanhang tittar och nickar mer mot dem som pratar. Genom att sända dessa underkastelsens avväpnande signaler har kvinnor lyckats undvika konflikt och invaggat de nya fränderna i trygghet, i känslan av välvilja och icke-fara.

Oavsett vad vi vill, kan vi inte frigöra oss från vår biologi. Den lever inom oss kvinnor och er män. Det finns naturligtvis kvinnor som törs ta strid för åsikter mot gruppens gillande och som därmed löper risken att förlora vänskap och bli socialt stigmatiserade, kvinnor som kan fatta beslut där enskilda ömkansvärda individer kommer i kläm för det stora flertalets bästa. Det finns även män (till och med statsmän) som räddhågset sveper med i var pk-idiotis vindriktning och vars journalistiska gärningar ägnas det ena tårdrypande reportaget efter det andra. De enskilda exemplen är dock irrelevanta. Det är gruppnivån som ligger till grund för samhällsutvecklingen.

Det vore därför ytterst välgörande för debatten om vi kunde frigöra oss från ideologier och önsketänkande, och istället objektivt och neutralt betrakta fakta om könsskillnader. Är typiskt kvinnliga egenskaper en gynnsam brygd hos makthavare i ett land? Vad innebär de för beslut om statlig och kommunal ekonomi, för beivrandet av kriminalitet, upprätthållandet av gränser, och förhållandet till främmande makt? Ja, hur blir det när empati, vårdande och anpasslighet appliceras i ett makroperspektiv, det vill säga flyttas från omsorgen om det egna barnet till våra beslutande församlingar, till våra tidningsredaktioner och domstolar? Hoppfullt? Eller hopplöst? Sverige anno 2018 är en spillra av sitt ’Du gamla du fria, du tysta du glädjerika sköna’. Är det en slump att kvinnors exponentiellt ökade inflytande i samhället har skett samfällt med moraset?

Maj Grefve

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Fortsatt massinvandring och befolkningsförändring

Häromdagen kom årets siffror från Statistiska Centralbyrån med uppgifter om befolkningssammansättningen för 2017, baserade på vår folkbokföring. Då varken systemmedia eller politiker berättar om vidden av Sveriges omvälvande demografiska förändring, har sedan flera år denna blogg i samarbete med Affes Statistikblogg, presenterat mörklagda fakta. Diagrammet nedan speglar förändringarna sedan millennieskiftet mellan invånare med svensk och utrikes bakgrund. Befolkningen med utländsk bakgrund har ökat med 1 262 841 personer medan den svenskättade delen av befolkningen minskat med 21 917 personer. (Personer med en utrikes och en svenskfödd förälder har delats 50/50 i statistiken).

[image error]

Skillnaderna fortsätter att skena iväg från år till år. Som framgår av diagrammet nedan, som är en finare indelning, har under samma tidsspann utrikes födda ökat med 867 287 personer och inrikes födda med två utrikes födda föräldrar med 276 138 personer. Inrikes födda med en utrikes född och en inrikes född förälder har ökat med 220 832 personer. Inrikes födda som har båda föräldrarna födda i Sverige har minskat med 132 333 personer.

[image error]

Att Sverige numera skulle föra en stramare asylpolitik och att vi ligger på EU:s miniminivå är en skröna. Det rör sig bara om en andhämtningspaus. Jämför vi volymerna med våra grannländer, talar fakta ett helt annat språk. 2017 beviljade Sverige drygt 36 000 uppehållstillstånd till asylsökande, vilket är tre gånger så många tillstånd som övriga nordiska länder beviljade tillsammans. Grovt räknat beviljar, per nation, våra nordiska grannländer bara runt en tiondel så många asylansökningar som Sverige gör. Vad gäller nya asylansökningar under förra året hade vi dubbelt så många som övriga Norden tillsammans.

2017 beviljade Sverige totalt 135 459 uppehållstillstånd. Förutom asylsökande som har fått stanna inkluderar detta även anhöriga av alla kategorier, arbetskraft utanför EU/EES, och gäststudenter. Volymerna har bara överträffats av 2016, i efterverkningarna av den stora invasionen hösten/vintern 2015. Då fick totalt över 150 000 personer stanna. Av dessa var över 71 000 asylinvandrare, mestadels unga män.

Antalet asylansökningar förväntas enligt Migrationsverket att öka igen, då den tillfälliga lagen upphör i mitten av 2019. På varje asylsökande som får stanna, kommer minst en anknytningsperson, även om Migrationsverket inte öppet redovisar hela bilden i sin statistik. Den politiska viljan för en grundläggande kursändring finns endast i retoriken. Det blev jag varse när jag flera gånger besökte de ”ensamkommandes” långa sittdemonstration på Medborgarplatsen i Stockholm i augusti. Det var så tydligt att poliserna inte hade någon avsikt att avhysa de äldre afghanska ungdomar som illegalt uppehöll sig där. ”Vi har kommit överens med arrangörerna om att de är barn”, blev det generade svaret när jag frågade dem varför de inte ingrep. Senaste exemplet på den vägen var regeringens förslag till ett gymnasiespår för 9 000 av dessa ”ensamkommande” afghaner utan asyl- eller skyddsskäl. När fakta kring asylbedrägerier inte kommer ut i det offentliga rummet, blir konsekvensen att det svenska folket inte känner till omfattningen av den pågående befolkningsförändringen. Inte heller har de då fått möjlighet att på demokratisk väg få visa vad de tycker om att deras land förändras så dramatiskt i grunden.

[image error]

Diagrammet ovan visar Migrationsverkets senaste prognos från februari. Det är fortsatt utomeuropeisk massinvandring på alla fronter som gäller. Mellan 2018 och 2021 planerar myndigheten att sammanlagt 440 000 nya ansökningar om uppehållstillstånd ska behandlas! Det handlar om 122.000 asylsökande, 167.000 anhöriga och 151.000 utanför EU/EES som söker om arbetstillstånd. Räknar vi även in uppehållstillstånd som ska förlängas rör det sig om sammanlagt 635 000 personer. Därtill tillkommer alla ärenden som ska överklagas.

Den stora befolkningsökningen i vårt land består till stor del av outbildade människor från tredje världens mest våldsamma och dysfunktionella länder där islam dominerar. Sedan fyra år tillbaka är i genomsnitt två tredjedelar av alla asylsökande av manligt kön. Länder i topp de senaste åren är: Syrien, Afghanistan, Irak, statslös (Syrien/Palestina), Eritrea, Somalia och Iran. Arbetsförmedlingen har också rapporterat att minst hälften av de arbetssökande som fått stanna har bristfällig skolgång, många gånger ingen alls. Uppskattningsvis har endast runt tio procent av de nyanlända minst tre års eftergymnasial utbildning. EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans konstaterade i samband med invasionen 2015 att en majoritet av de utomeuropeiska asylsökande som kommer till Europa inte är flyktingar utan välfärdsmigranter.

Ödesfrågan om Sveriges demografiska framtid kräver en öppen redovisning av alla fakta. Detta saknas, såväl i den politiska diskussionen som i konventionella medias rapportering. Följdfrågan av denna mörkläggning är minst lika brännande: Har vi rätt att i grunden förvandla ett land och hela dess arv från tidigare generationer på bara några decennier?

Källor: SCB:s befolkningsregister, statistik från Migrationsverkets och övriga nordiska länders dito.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.