Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 56

Cancer

[image error]

1970 släppte den afroamerikanske spoken-wordartisten Gil Scott-Heron – ibland hedrad som hiphopens fader – den enda låt han mig veterligt är riktigt känd för: The revolution will not be televised. Det som redan titeln antyder är att revolution är på riktigt. Om vi får tro Scott-Heron befinner vi oss så djupt inne i en av kapitalismen förvrängd spegling av verkligheten, att vi behöver bli påminda om att det kommer att ske en kraschlandning. Några passager ur texten:

The revolution will not be brought to you by the Schaefer Award Theatre and

will not star Natalie Wood and Steve McQueen or Bullwinkle and Julia

The revolution will not give your mouth sex appeal

The revolution will not get rid of the nubs

The revolution will not make you look five pounds thinner,

because he revolution will not be televised, brother …

The revolution will not be right back after a message

About a white tornado, white lightning, or white people

You will not have to worry about a germ on your bedroom

a tiger in your tank, or the giant in your toilet bowl

The revolution will not go better with coke

Det verkligt intressanta med Gil Scott-Herons megahit är att budskapet inte alls är den påminnelse om verkligheten den utger sig för att vara utan tvärtom typisk identitetsstärkande och revolutionsromantisk musik. Skithäftigt att sjunga om revolutionen! Bra ös, rätt budskap, precis som så många andra av kommunismens kampsånger. Den klyfta som skiljer konsten från verkligheten minskas inte. Tvärtom, här leker poesin verklighet utan att någonsin behöva lämna sin trygga domän.

Ett annat exempel är Alberto Kordas foto på Che Guevara med långt hår, basker med en kommunistisk stjärna och blicken riktad mot framtiden. Det är världens utan konkurrens mest kända bild på en revolutionär och hjälte. Hur många har inte drömt om att se ut som han, vara som han. Vad spelar det för roll att verklighetens Che Guevara var en djävla best, när han var så skitsnygg!

Efter att Castro gripit makten på Kuba blev Che Guevara intendent för fängelset La Cabãna. Under hans befäl avrättades mellan 400 och 700 personer. Han var också arkitekten bakom Sovjets kärnvapenmissiler på Kuba, som förde världen närmare ett fullskaligt kärnvapenkrig än någonsin vare sig tidigare eller senare. Besviken lämnade han Kuba när missilerna drogs tillbaka. I Humberto Fontova’s bok ”Exposing the Real Che Guevara” (2007) återges ett citat där Che Guevara säger att hade kärnvapenmissilerna funnits kvar skulle de ha riktats också mot New York. Han sa också att ”Vi måste hålla vårt hat vid liv” och att kommunismen måste segra, om det så kostade miljoner av kärnvapenoffer. Fontova beskriver Che Guevara som annorlunda än de traditionellt öppna och varmhjärtade kubanerna: dogmatisk, kall och intolerant.

Nu blev det ju ingen kraschlandning för kapitalismen, som fortsatte att leva och frodas. Den återtar Kuba steg för steg och har till och med erövrat Kina, som för övrigt under Maos mordiska ledning beundrades av Che Guevara. Kapitalismen visar sig kunna överleva också försedd med en kommunistisk tvångströja.

Den fråga som för mig utlöste ovanstående reflektion är: ”Vad krävs det för att med språkets hjälp hamna i verkligheten, inte bara i en ny språklig verklighet, eller att det blir som att vända sig i sängen och somna om? Vi känner alla till situationer när fantasin och overkligheten löses upp och vi inte kan värja oss mot insikten om det som kommer att hända. Tag läkaren som talar om för sin patient att han/hon har cancer. Ordet revolution spräcker ingen fantasivärld men ordet cancer gör det. I samma ögonblick som läkaren lämnar sitt besked: chock, dödlig sjukdom, hur långt har jag kvar? Ord med samma illusionsdödande effekt: friställd och skilsmässa.

Den minsta gemensamma nämnaren för dessa budskap är dels att de ska ha en trovärdig avsändare, dels och framför allt att de utsäger att något ska hända just med mig – med mig personligen. Det betyder inte att jag måste vara utvald, jag kan vara en bland många.

Kära bloggläsare; tillförlitliga samhällsdoktorer, till vilka jag oblygt räknar mig själv, kan tala om att vårt välfärdssamhälle har cancer och om du inget gör, så kommer det att drabba också dig, personligen. Det kommer dessutom att drabba dina nära och likt arvsynden förmedlas till nästa generation, nästa och nästa. Här är samhällsläkarnas cancerbesked i min sammanfattning:

Diagnos: En cancersvulst vid namn postmodernism

Huvudsaklig sjukdomsorsak: Massinvandring

Sjukdomsförlopp: Angriper såväl samhällskroppen som det kollektiva förnuftet. Slutar i välfärdsdöd, om inte behandling sätts in i tid.

De tio viktigaste symptomen:

Ekonomin – antalet bidragsberoende växer okontrollerat, i förhållande till antalet arbetande.
Demografin, kvinnorna föder för få barn.
Statens retirerande våldsmonopol. En halv miljon medborgare bor nu i områden där staten inte längre har kontrollen.
Könsrollsförvirring, män med kvinnliga ideal och kvinnor med manliga ideal.
Offerprioritering, eftersom det är orättvist att alla människor inte har det lika bra.
Välfärdskris: allvarliga brister med avseende på rättsväsen, bostäder, sjukvård och skola.
Stigande våldtäktsstatistik
Gängbildningar med eskalerande dödligt våld
Makthavare och opinionsbildare saknar sjukdomsinsikt
Åsiktskorridor: medborgare med sjukdomsinsikt tystas, skändas och stöts ut.

Många specialister anser att sjukdomsförloppet har gått för långt och att välfärdssamhället inte går att rädda. Andra samhällsdoktorer är inte fullt så pessimistiska utan hävdar att om effektiv behandling sätts in omedelbart, kan troligtvis ett tillfrisknande ske. För sent eller inte, det är en tvistefråga som bara kan besvaras genom att vi följer samhällsdoktorernas recept för hur sjukdomen ska bekämpas. Får den fortsätta utan att någon behandling sätts in, finns det ingen tvekan om att välfärdssamhället dör.

Nå, hur ska det gå till att rädda vårt samhälle? Var ska behandlingen först sättas in och hur ska den se ut? För att kunna besvara den frågan måste vi först klara ut hur insikten är spridd i olika samhällslager. Så här ser strukturen ut:

De godhetsreligiösa har makten över det moraliska slagfältet. Dessa är sjukdomens smittobärare med extremvänster som den mest aggressiva förtruppen. De hårdbevakar kontrollen över det offentliga rummet och ägnar sig åt att bryta ner samhällskroppens immunförsvar.
De undersåtliga, som istället för att själva registrera och bedöma verkligheten, okritiskt anammar och stöder de godhetsreligiösas verklighetsbeskrivning.
De vakna och tysta, som har sjukdomsinsikt men på grund av risken för att skändas samt förlora jobb och vänner, förblir passiva.
De vakna och talföra, som är öppna med sin oro över det som händer.
Dissidenterna, som genom att sprida insikt (sanning och förnuft) om det som händer försöker hejda sjukdomsförloppet.
Aktivisterna, som strävar efter att ta ifrån de godhetsreligiösa makten över samhällsmoralen.

Behandlingen går ut på att vända på ovanstående hierarki. Det är därvid viktigt att förstå att de godhetsreligiösas makt enbart är symbolisk. Till skillnad från det forna Sovjetunionen med sin Gulag och Kina med sin folkpolis skyddas de svenska makthavarnas ideologi varken av polisen eller armén. De godhetsreligiösa har ingen annan makt än den som vi medborgare ger dem! Deras enda vapen, det som får många vakna medborgare att vara tysta, är skändningskapaciteten. Om de förlorar den skulle varken polis eller militär ingripa, hur högt än extremvänstern hojtade.

Tänk tanken att alla de medborgare som förstått det vansinne som pågår, inte längre duckar inför de godhetsreligiösas hotelser utan talar öppet med alla och vem som helst om det pågående samhällshaveriet. Tänk om de bara fnyste föraktfullt åt beskyllningarna för rasism, nazism och islamofobi. Det där, det är ju bara blaj! Och tänk om ingen, minst av allt den växande skaran av dissidenter, skulle konfirmera de godhetsreligiösas makt genom att gömma sig bakom anonymitet.

Det kan till och med vara ett gott råd åt dem som förskjutits av sina godhetsreligiösa barn och andra närstående. Ta inte upp kampen, argumentera inte – motstånd stärker deras vilsegångna identitet. Visa aldrig hur sårade ni är. Skratta åt dem, visa att ni tycker de är löjliga och barnsliga. Tala öppet och glatt föraktfullt, men också överseende och kärleksfullt med hela släkten om era knasiga barn, ”men de blir väl vuxna de också, med tiden!” Visa att ni inte bryr er om deras förkastelse. Gör dem osäkra genom ert beteende, inte med argument som ändå bara studsar mot godhetsvisiret!

Slutligen, vi dissidenter ur det äldre gardet, vi som ofta har vetenskaplig utbildning och sätter förnuftet framför känslorna, vi kommer aldrig ensamma att rå på de godhetsreligiösa. De har redan vunnit kriget mot oss. Det spelar ingen roll hur rätt vi har. De har försprånget att redan behärska det moraliska slagfältet. Även om vi dissidenter vinner slag efter slag så är vi redan besegrade (vilket givetvis inte betyder att vi ska sträcka vapen, aldrig någonsin!).

För att återta makten över det offentliga rummet krävs det unga aktivister. De kommer att beskyllas för nazism och allt det där, men det viktiga är att det inte finns några som helst kopplingar åt det hållet. Det ska vara rök utan eld! Dessa aktivister måste behärska spelreglerna för vår tids offentlighet. Aldrig maskerade, aldrig anonyma, måste de veta vad som lockar journalister till att saluföra deras budskap. Grafiskt professionell satir, teater, ståuppkomik, flashmobs och andra kul och spektakulära utspel – sådant som passar att visa upp i teves nyhetsprogram och som når spridning på youtube och i sociala medier. Det gäller inte att bygga någon ny ideologi utan att håna och trasa sönder de godhetsreligiösas samhällsdestruktiva moralism. Här är ett exempel på hur effektiv aktivism kan se ut.

Klippet har närmare tio miljoner visningar och av dem som betygsatt har 95 procent gett tummen upp. Jag vet åtminstone en godhetsreligiös i min närhet som gillade klippet, till och med sa att det var ”upplysande”.

De godhetsreligiösa måste framstå i all sin naiva bedrövlighet, visas upp som det de är: vårt samhälles humorlösa moralister, av antirasism närmast besatta dödgrävare.

Målet måste vara att locka över offentlighetens officianter, det vill säga journalisterna, på vår sida, den friska. De ska frestas till att hjälpa till med att dra ner brallorna på de politiker som påstår att de företräder samhällsintresset, när de i själva verket raserar samhället. Journalister må vara maktens stödtrupp men de har svårt att motstå en bra nyhet och är den bildmässigt på topp, så nappar teve, det känslomässigt mest effektiva mediet. De godhetsreligiösa måste framstå i all sin naiva bedrövlighet, visas upp som det de är: vårt samhälles humorlösa moralister, av antirasism närmast besatta dödgrävare. Modet att peka finger och skratta makten mitt i ansiktet – löjet – det är den terapi jag som ”samhällsläkare” vill ordinera.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den påhittade hotbilden

[image error]

I min bok PK-samhället (Debattförlaget 2017) finns ett kapitel som handlar om klimatångest. Eftersom jag saknar egen kunskap i frågan och inte förstår hur jag skulle kunna tillföra debatten något, tar jag inte ut svängarna. Ändå var det så att det gick rätt fort att bli på det klara med att det vetenskapliga underlaget för påståendet att det pågår en global uppvärmning och att människan genom alla utsläpp är skyldig till denna, inte håller. Därför är det skrämmande med vilken tvärsäkerhet alla möjliga människor påstår att detta är den värsta katastrof som mänskligheten står inför.

Det finns en särskild databas där namn på ”klimatförnekare” samlas. Här har flera hundra forskare och opinionsbildare utan närmare förklaring hängts ut. De påstås förvirra allmänheten och bromsa agerandet mot klimatförändringen. Den som går in på databasen och föreslår ett nytt namn kan till och med få betalt för detta, en liten summa för att täcka kostnaderna för sin ”research”. Förmodligen kan de som står bakom databasen fixa till så att en forskare som går mot strömmen nekas forskningsanslag eller till och med får sparken. Jag har inte undersökt saken men skulle bli mycket förvånad om denna databas drivs som ideell verksamhet.

I en färsk bok behandlas de skräckscenarior som vi regelbundet matas med. Jag bad Rolf Oward, som tidigare skrivit på bloggen, att recensera den.

Karl-Olov Arnstberg

***

Det har nyligen kommit ut en bok som behandlar uppkomsten av IPPC (Intergovernmental Panel on Climate Change) och de skräckscenarior som panelen regelbundet publicerar. Boken heter Searching for the Catastrophe Signal: The origins of the Intergovernmental Panel on Climate Change och är skriven av miljövännen och historikern Bernie Lewin.

IPCC är ett FN-organ som kom till 1988. Bakom stod två andra FN-organ: WMO (Meteorologiska världsorganisationen, World Meteorological Organization) och UNEP (FN:s miljöprogram, United Nations Environment Programme). I panelen finns representanter för regeringarna i FN:s medlemsländer och den utser en vetenskaplig ledning som består av FN-personal och forskare.

Lewins bok fyller ett länge känt tomrum för oss klimatintresserade och förklarar ingående hur dagens märkliga CO2-kamp uppstått och fått sådan spridning. Lewin redogör för framväxten av uppvärmningsskräcken och visar bland annat att den upptäckt som gjordes år 1995, och som kallades för bevis på människans klimatpåverkan, inte alls var vetenskapligt förankrad utan bara var ett politiskt trick för att få styra och bestämma över energianvändningen. Det var först när politikerna hotade att ta bort anslagen till panelen och att den inte längre skulle tillräknas betydelse i klimatpolicyarbetet som det plötsligt uppstod lämpliga ”bevis”. Man såg till att hitta den katastrofsignal som politikerna behövde.

IPCC baserar sina bedömningar – olika scenarior – på modeller som inte validerats och sprider ett klart alarmistiskt skrämselbudskap, som det inte finns vetenskapligt stöd för.

Den slutsats man kan dra är att klimatförändringar (om man bortser från felaktiga mätningar och avsiktlig manipulering av in- och utdata) orsakas av en idag dåligt känd och troligen slumpvis kombination av flera naturliga faktorer, och att orsakssambanden är så komplexa att det är omöjligt att uttala sig med säkerhet.

Lewin har intervjuat ett flertal av dem som deltog i de många klimatkonferenser och klimatmöten som hölls vid den här tiden och slutsatsen blir att det var politiska krav som styrde vetenskapen, inte vetenskapliga fakta som gav politikerna beslutsunderlag. Det är en ordning som vi – tyvärr – alltför väl känner igen från dagens klimatdebatt. Eftersom Lewin länge varit engagerad i miljöfrågor var det jämförelsevis lätt för honom att få kontakt med IPCC:s nyckelforskare för en korrekt och rättvisande bild av organisationen.

Den välfyllda boken (387 sidor) beskriver hur klimathotsrörelsen fått gehör för sina teser och hur man på politiska grunder tvingar fram policybeslut. Lewin berättar utförligt hur IPCC fortlöpande anpassar sitt arbete så att politikerna får de svar de vill ha – de för klimathotshypotesen rätta svaren. Det är sålunda politik som driver vetenskapen, inte det omvända.

Bernie Lewin: Searching for the Catastrophe Signal: The origins of the Intergovernmental Panel on Climate Change. ISBN 978-0-9931189-9-9 (papper) 978-0-9956208-0-3 (e-bok).

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Uppvaknandet

[image error]

En av mina mailkontakter har föreslagit att jag som en uppföljare till ”Priset” ska redigera samman en bok med titeln ”Uppvaknandet”, där ett antal personer berättar vad som fick dem att förstå att politiker, journalister och andra opinionsbildare systematiskt för dem bakom ljuset – i synnerhet när det gäller massinvandringen och dess konsekvenser, men också när det gäller andra viktiga ämnen som klimatfrågan, genusforskning och rent allmänt ”godhetsindoktrinering” på olika arbetsplatser, till exempel redaktioner, skolor, biblioteksväsendet och socialtjänsten.

Jag tände på idén, inte minst därför det kan bli en bok som vakna och för landets framtid ansvarstagande medborgare kan sätta i händerna på sina sovande och halvvakna släktingar, vänner och kanske till och med arbetskamrater. Den skulle alltså kunna nå en spridning som inte gäller för annan dissidentlitteratur, trots att man inte heller den här gången bör räkna med någon uppmärksamhet i Main Stream Media.

Jag har därför börjat fundera på vilka mer eller mindre professionella skribenter som skulle kunna tillfrågas. Det betyder inte att det måste vara kända namn utan bara att väldigt många kan skriva en sida eller två, men ska man skriva tio sidor eller mer över ett bestämt tema, kräver det skrivvana. Redan nu vill jag dock ha sagt att tror du dig om att klara av detta, plus att du tycker att ditt uppvaknande kan vara av värde för andra att läsa om, så hör av dig. Det gäller också förslag på skribenter, eller rent allmänt om du har synpunkter: koa@arnstberg.se

För att få en uppfattning om hur temat kan hanteras, funderade jag på hur det gick till när jag själv ”vaknade”. Det blev lite knepigt, eftersom jag inte tycker att jag någonsin vaknat, utan i grunden alltid haft samma förhållningssätt. Däremot vet jag när min typ av samhällsforskning började bli kontroversiell. Jag minns också när jag insåg att kulturrelativismen, en viktig dogm inom antropologi och etnologi, inte var vetenskapligt hållbar utan en ideologisk positionering. Värst var det när jag upptäckte risken med att hålla fast vid det egna perspektivet, eftersom det ledde till en offentlig skändning. Slutligen vet jag när jag aktivt blev delaktig av en på nätet skrivande motståndsrörelse. För egen del finns det således inte någon övergång från sovande till vaken, utan jag har stegvis blivit alltmer medveten om en allt starkare och mer genomgripande samhällslögn.

Visst kan jag skriva om uppvaknandet, enligt ovan, och det ska jag också göra om bokprojektet förverkligas. Ändå, det som lockar mig mera är att beskriva hur det är att leva som ”vaken” i ett land och i en social omgivning, där många, inte minst bland vänner och kollegor, är lurade, djupt insomnade, hjärntvättade – eller vad man nu föredrar för beteckning.

Det är en totalkrock mellan ”över och under”. Det är klart att jag känner mig ”över”, det vill säga överlägsen och klokare än de som låtit sig lurats. Hade de inte varit så förtvivlat många, många fler än vi vakna och dessutom i en hegemonisk maktställning, hade jag betraktat dem som medlemmar av en extrem sekt (extrem är inget överord!). Nu vet jag att den offentliga bilden är den motsatta. Dessa bedragna, köpta och indoktrinerade medmänniskor har tolkningsföreträdet. De är jag som är ”under” – de ser ner på mig. I deras ögon är jag, all retorik om människor lika värde till trots, en moraliskt dem underlägsen person.

Läsarna av den här bloggen vet samma sak som jag, att det är kontinuerligt smärtsamt att leva i ett samhälle där makthavarna tystar och skändar visselblåsarna, samtidigt som de försvarar en politik som leder till svåra motsättningar, kanske till och med i förlängningen till ett inbördeskrig. Varje dag är det något i propagandaflödet som hugger till. Den ständiga frågan: varför fattar de inte vilket förfall landet befinner sig i, varför ser de inte färden mot katastrofen?

Resten av den här texten ska jag ägna åt ett exempel, som en vaken och över den pågående samhällskatastrofen förtvivlad ”vanlig” medborgare serverat mig underlaget till. Tack Paul!

Först får en av lurendrejarna ordet. Han heter Magnus Franzén och är regionchef i bemanningsbranschen, vad nu det är för något. I ett Facebookinlägg frågar han varför samhällsdebatten i så hög utsträckning handlar om att skicka tillbaka människor. I själva verket, påstår han, behöver vi få in många fler i landet.

Någon eller några med makt på den med avseende på migrationsfrågor totalt schizofrena tabloiden Expressen (en av landets bästa och mest vakna journalister, Anna Dahlberg, är ledarskribent där) ansåg att texten, trots att den är såväl felaktig i sak som totalt renons på hållbara argument, var angelägen. Den publicerades en vecka in i februari. Här är ett par smakprov:

Summan av mitt resonemang är att vi är helt beroende av invandring för att klara vår utmaning. Det som många inte förstått och som det pratas alldeles för lite om, är att många företag och verksamheter – redan nu – inte skulle klara sig alls utan det tillskott vi fått på arbetsmarknaden i och med den stora flyktingvågen. 

Så snälla, kan vi fokusera mer av det offentliga samtalet till att handla om hur vi ska få en bättre och snabbare integration och mindre om hur vi ska förhindra människor att komma hit, eller ännu värre skicka tillbaka dem som redan etablerat sig här! Det har vi faktiskt inte råd med långsiktigt.

Magnus Franzén inte ens snuddar vid att Sverige importerar lågutbildade, i praktiken oanställningsbara människor. De kommer aldrig någonsin att hitta jobb i den skoningslöst kompetensorienterade bemanningsbranschen utan för dem gäller bidragsfinansiering, ofta livslång. Det kostar inte bara skattemedel, hiskeliga summor som jag ska redovisa nedan, utan har också en katastrofal effekt på framtida pensioner. I dag finansieras grundskyddet i pensionssystemet med 43 miljarder årligen. Pensionsmyndighetens prognos visar att fram till år 2060 ökar kostnaden till cirka 86 miljarder, en summa som inte är greppbar för mitt förnuft, men som kommer att bli ytterst konkret den dag vi intresserar oss för hur mycket som hamnar i pensionärernas plånböcker.

Om vi nu begränsar oss till dem som faktiskt kan få jobb i bemanningsbranschen tycks Franzén inte förstå att det finns ett etiskt problem med att dränera andra länders tunnare skikt av högutbildade medborgare. De behövs bättre på hemmaplan än i Sverige, men sådant sägs aldrig i den ”moraliska stormakt”, som gillar att framhålla den egna förträffligheten.

Lika lite har han förstått att integration reser motstånd bland många av dem som massinvandrat, vare sig de beviljats asyl eller blir medlemmar i ett växande skuggsamhälle. Begreppet integration är både ett samhällsvetenskapligt begrepp och en politisk klyscha. I det senare fallet är det en meningslös besvärjelse som gång på gång utslungats under mer än ett halvsekel, utan större effekt än en regndans.

Det är okunnighet och eftersom Magnus Franzén och Expressen obekymrat vill dela med sig till läsekretsen av sin okunnighet, kan jag inte dra en annan slutsats än att det för Expressens del handlar om vilseledande propaganda av sedvanligt medialt slag och för Magnus Franzéns del om ren och skär enfald. Tänk tanken att han befann sig i Turkiet och där beklagade sig över kurdernas långsamma integration. Han skulle inte betraktas som klok. Eller, placera honom i USA. Skulle han där bekymra sig över den långsamma integrationen bland afroamerikaner? För mig är Magnus Franzéns användning av begreppet integration bara babbel och varmluft – ett exempel så gott som något på vad man som uppvaknad tvingas leva med i Sverige.

Nu blir det lite sifferexcercis.

Går vi tillbaka till år 2007 avsatte den då borgerliga regeringen tre miljarder till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I vårpropositionen kan man läsa att ”Syftet är att underlätta för nyanlända invandrare att snabbt komma in på arbetsmarknaden i stället för att hamna i bidragsberoende,”. Dåvarande ntegrationsministern Nyamko Sabuni konstaterade att integrationen var ”en nyckelfråga för vår välfärd”. Det gick inte så bra. 2015 avsatte regeringen tio miljarder.

I en ambitiös genomgång i februari 2016 konstaterade DN att under de senaste sju åren hade över femtio miljarder kronor satsats på att göra det billigare att anställa arbetslösa. Subventionerna var så höga som upp till 80%. Ändå var arbetsgivarna ointresserade. Trots mångmiljardsatsningen gick bara ett fåtal vidare till ett vanligt jobb.

Andelen som går vidare till en vanlig anställning efter ett så kallat instegsjobb, som särskilt riktar sig till nyanlända, har sjunkit år för år och var 2014 endast cirka 7 procent. För dem med särskilt anställningsstöd handlade det om cirka 11 procent. Nystartsjobben visar ett bättre utfall, men även där kommer det stora flertalet inte vidare till osubventionerade jobb.

I budgeten för år 2016 lade regeringen 19,4 miljarder på migration. Magdalena Andersson sa:

Vi investerar också rejält för ett bättre mottagande för att kunna ta tillvara på den kompetens som finns hos människor som kommer att få asyl i Sverige. Det handlar om att man snabbare ska kunna få sitt första jobb i Sverige. Därför satsar vi resurser på ett snabbspår inom ett antal branscher där det råder arbetskraftsbrist. Vi satsar också stort på valideringsinsatser och kompletterande utbildning.

För att kommunerna skulle klara att ta emot nyanlända avsatte regeringen samma år 20,7 miljarder för de nyanländas ”etablering”. Räknar man samman de av regeringen redovisade kostnaderna för massinvandringen under en tioårsperiod så hamnar man på över 150 miljarder, se tabellen nedan. Under samma period har 180.000 åter direkt blivit arbetslösa, efter att tiden för deras nystartsjobb gått ut.

Det hindrar inte att regeringen slår sig för bröstet och påstår att under 2018 kommer kostnaderna för migration att minska från beräknade 39 miljarder till ungefär 16 miljarder. Moderata ungdomsförbundets Benjamin Dousa skriver i december 2017 att det är ett fult försök av regeringen att missleda väljarna och att Sverige redan redan i dag är det EU-land som på anställningssubventioner spenderar mest arbetsmarknadspolitiska medel, räknat i procent av BNP.

”För 2017 beräknas den sammanlagda summan för subventioner uppgå till 18,7 miljarder kronor vilket är en ökning med över en miljard från 2014. Många i programmen är just asyl- och anhöriginvandrare.”

Nedanstående tabell är en sammanräkning av regeringens egna budgeterade utgifter under en tjugoårsperiod, med avseende på invandringen. De verkliga kostnaderna är förstås långt högre. För att stå på fast mark begränsar jag mig till de beräkningar som regeringen lagt fram inför riksdagen. Även om de är långt ifrån hela sanningen så räcker de för att ge dödsstöten åt påståendet att massinvandringen på sikt ska visa sig lönsam. Klyftan blir större och större och det går inte att dra någon annan slutsats än att kostnaderna har ett eskalerande och ointagligt försprång.

1999 avsattes

2000 avsattes

2001 avsattes

2002 avsattes

2003 avsattes

2004 avsattes

2005 avsattes

2006 avsattes

2007 avsattes

2008 avsattes

2009 avsattes

2010 avsattes

2011 avsattes

2012 avsattes

2013 avsattes

2014 avsattes

2015 avsattes

2016 avsattes

2017 avsattes

2018 avsattes

Summa
4.651.000.000:- SEK

4.542.000.000:- SEK

5.237.000.000:- SEK

6.706.000.000:- SEK

7.629.000.000:- SEK

7.301.000.000:- SEK

7.082.000.000:- SEK

5.263.000.000:- SEK

5.765.000.000:- SEK

6.300.000.000:- SEK

6.422.000.000:- SEK

6.849.000.000:- SEK

7.746.000.000:- SEK

8.449.000.000:- SEK

9.622.000.000:- SEK

13.383.000.000:- SEK

17.415.000.000:- SEK

42.530.000.000:- SEK

38.921.000.000:- SEK

15.748.000.000:- SEK

216.561.000.000:- SEK

Den 10 februari 2018 försvarar Löfven fortfarande jobbmålet om EU:s lägsta arbetslöshet år 2020, det vill säga samma sak som han lovade när han 2012 blev partiledare för socialdemokraterna. Då hade elva medlemsländer lägre arbetslöshet än Sverige. I dag är det femton. Internt har dock Sverige förbättrat arbetslöshetsstatistiken, den har gått ner från 8 till 6,5 procent. Helt säkert är det emellertid inte, med tanke på alla trix som politikerna tillämpar för att få låga siffror. Arbetslöshetssiffror är mera politik än statistik. Parallellt har vi en arbetskraftsbrist på 100 000 jobb. Två procent av de lediga jobben tillsätts inte, eftersom det saknas rätt utbildad arbetskraft.

Framför en obekväm sanning föredrog Expressen en politiskt korrekt lögn. Det är inte något olycksfall i arbetet, lika lite som ett misstag. Jag hade lika gärna kunnat läsa det i Dagens Nyheter, eller fått lyssna till en intervju med Magnus Franzén i Sveriges Radio. Den här typen av lögner är ett reguljärt inslag i den alltmer massiva indoktrinering som medierna utsätter medborgarna för. De som sover plågas inte, men vi andra.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Tystnad utan tagning

[image error]

I dag har bloggen en ny gäst, signaturen Carol. Inlägget bör läsas i medvetenhet om att fyra stora medier, SVT, Sveriges Radio, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, är i färd med att bilda en ny grupp, som avser att motverka det som de älskar att kalla för ”fake news” – dock knappast i sina egna medier utan på nätet. Med andra ord, journalisterna får dubbla roller – de är dels aktörer i offentligheten, med en mer eller mindre tydlig agenda, dels ska de nu axla rollen som objektiva bedömare av det nyhetsflöde som de själva är med och producerar. Med andra ord: Fyra bockar har kommit överens om att de har kompetens också som trädgårdsmästare. Projektet får statligt stöd för att utveckla sin teknologi, vilket betyder att de har politikerna med sig. Längre fram kan flera mediakoncerner ansluta sig.

På nätet finns det många både upprörda och gentemot Main Stream Media föraktfulla kommentarer. Här är en som sätter fingret på den i mitt tycke ömmaste punkten, hämtad från Samhällsnytt:

Fakta kan och bör granskas. Bra så långt. Hur avser redaktionerna att hantera (a) avsaknad av fakta och (b) selektivt valda fakta? Detta är ett minst lika stort problem som falska fakta, om inte större.

Där fanns också följande elakhet:

Första tanken är att de kommit överens om att inte skriva något … sedan inser man att så bra är det inte.

Karl-Olov Arnstberg

***

Den 27 januari 2017 ser jag en demonstration längs Götgatan, på väg mot Medborgar­platsen. Deltagarna är fler än i många första maj-tåg. Budskapet rörde Afrin, en kurdisk stad i norra Syrien som är under attack av Turkiet. Jag är inte insatt i denna konflikt, och kan inte skriva om den. Mina funderingar handlar om media och om att det som inte skrivs kan vara lika viktigt som det som fyller spalterna.

Tusentals människor med kurdiska flaggor och skyltar med ”Rädda Afrin” tågade genom Stockholm och fyllde så småningom Medborgarplatsen med omkring åttatusen personer. Demonstranterna ville uppmärksamma vad de befarar är på väg att bli en katastrof för sina landsmän i Afrin och de söker omvärldens hjälp. Det var en värdig demonstration. Jag har nästan glömt hur en sådan demonstration ser ut – men här var ett sådant tåg! Inget skanderade om att hata USA eller Israel, inte ner med kapitalismen, rasismen, nazismen, inga röda och svarta fanor, inga spattiga demonstranter maskerade i huvtröjor.

Jag tänkte att imorgon får jag läsa mer om vad denna konflikt handlar om, där demonstranter och företrädare intervjuas. Märkligt nog kom det inte en enda notis om demonstrationen. Det var helt tyst i offentligheten. På YouTube hittar jag ett litet klipp.

Samma dag marscherade kurder i Danmark och Tyskland. Här förekom sammanstötningar med turkiska aktivister.

https://www.youtube.com/watch?v=O5RHx6wnBrA

https://www.youtube.com/watch?v=1HlDu4imAEU

https://www.youtube.com/watch?v=JzHGBum-W0Y

Det hade i alla fall hänt! Så vilken nyhetsvärdering ligger bakom? Ibland skrivs det ju utförligt om en manifestation där deltagarna kan räknas i tiotals. Talaren filmas och intervjuas i SVT, men man visar förstås inte publiken, det skulle se pinsamt glest ut. Vi som rör oss kring Medborgarplatsen känner väl till detta lurendrejeri, eftersom vi ser demonstrationerna live. Men Afrin borde väl ligga inom medielogiken? Vad var det som inte passade in?

Jag söker ledtrådar. Att demonstrera just detta datum, den 27 januari är Förintelsens minnesdag, var förstås en medveten strategi. Att placera Afrin vid sidan av foton och minnestexter om förintelselägren skulle gynna budskapet om den annalkande katastrofen i Afrin, men också ta bort fokus från Förintelsen. Det är en ganska vanlig strategi när det handlar om mellanöstern. Tidningarna innehöll som väntat texter om Förintelsen, till och med under flera dagar, men det fanns inte en rad om de demonstrationer för Afrin som ägde rum i Stockholm, Köpenhamn och Köln. Hur är det möjligt med en så kompakt tystnad i landets alla stora tidningar och SVT? Fanns det ett gemensamt beslut om att detta inte skulle bevakas? (Undantag är Sydsvenskan som skrev om motsvarande demonstration i Malmö med 750 deltagare, och SVT Värmland som rapporterade om ett tjugotal demonstranter någonstans i Värmland).

En sökning visar att gruppen ”Kämpa Sthlm” spridit information om demonstrationen, eftersom kurdernas hemsida på FaceBook stängts ner.

https://www.facebook.com/events/147589765941020/

https://www.facebook.com/kampasthlm/ De skriver:

Med anledning av den turkiska statens cyberattacker och avstängning av kurdiska FaceBook-konton i Sverige läggs detta event upp av Kämpa Sthlm. Med omvärldens godkännande genomför just nu den turkiska armén luftangrepp mot Afrin-provinsen i norra Syrien. Tillsammans med extremistgrupper genomförs en invasion som drabbar många civila. Detta är ett exempel på Turkiets långvariga fientlighet mot kurderna. Vi vädjar till det internationella samfundet!”

På gruppen Kämpa Sthlm:s sidor har annars inläggen ”fascism” i varannan mening. De är med andra ord hemvist för en skrikvänster som inte förmår formulera argument. Deras verksamhet tycks handla om att samla vilsna ungdomar till manifestationer av olika slag. Den här gången lyckades de koppla sig till en stor och allvarlig manifestation, men det var uppenbarligen inte deras folk som dominerade tåget. En tanke är att medias ovillighet att rapportera handlar om att man inte ville ge gruppen Kämpa Sthlm publicitet? Är det en möjlig förklaring? Det känns visserligen krystat, men kan det vara anledningen?

Demonstrationen, eller snarare tystnaden kring den, påminner mig om en annan demonstration för sex sju år sedan. Jag körde i Stockholms innerstad en sommardag och fick stanna för ett demonstrationståg. Det tog närmare en timme innan jag kom vidare. Minst tiotusen människor passerade. Det var ett märkligt tåg, demonstranterna var helt tysta. Ett sorgetåg. Någon enstaka skylt visade vad demonstrationen handlade om, det var ”För livet”. Det var alltså abortmotståndare som demonstrerade. Hela frikyrkosverige var på plats! Man kunde inte annat än att bli tagen av demonstranternas allvar. Det blir intressant att läsa om detta imorgon, tänkte jag. Vilka är deras argument och förslag? Men inte en rad i något nyhetsmedium! Det var som om jag hade drömt.

Även om tiotusen demonstranter marscherar genom huvudstadens gator är det media som bestämmer om budskapet ska synas, om frågan hamnar på agendan. Om inte journalisterna intervjuar och pressfotograferna fotograferar och det hela följs upp med diskussioner, finns demonstranternas röster bara för varandra. En sådan missräkning för dem som engagerar sig i ”fel” fråga och tror att de kan föra fram sina åsikter i offentligheten, om de är tillräckligt många. Två illustrationer av sammanvävningen media och politik, av medias makt att forma offentligheten och därmed politiken. Och tvärtom: politikens makt att forma media.

Carol

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Farligt och fattigt

[image error]

Torsdagen den första februari 2018. Ser på Aktuellt, där den nya rikspolischefen Anders Thornberg intervjuas. Han beskriver ett katastrofläge, där ingenting ser ut att bli bättre. Våldtäkterna stiger snabbt i antal men många utreds inte ens. Anmälningarna läggs på hög. Allt fler poliser ger upp och letar rätt på ett annat jobb. Eftersom det tar tid att utbilda poliser är framtiden mörk. Vi får se ett videoklipp där tre svarta killar i vita overaller skjuter ihjäl någon och sedan flyr i en stulen bil. Ingen säger naturligtvis vad det är för folk, därför att i Sverige är det rasism om man konstaterar sådant.

För att ge tittarna en snuttefilt intervjuas en sjuttonåring som lämnat det kriminella livet. Han drömmer om att få ett svenssonliv, och kanske kan han få det som samhällsanställd, det vill säga försörjd med skattemedel. När man hör honom förstår man att han inte har mycket till chans att flytta över från den tärande till den närande delen av befolkningen. Ingenting kan han och svenskan är skrämmande stapplig och ordfattig, trots att det förmodligen är hans modersmål. Bilder från knarkförsäljning i Vårberg visas. En polis konstaterar att vårt rättssystem inte klarar att hantera tonårsbrottslighet. En femtonåring som haffas för att han säljer knark släpps, och dagen därpå är allt som vanligt.

Verkligheten biter våra verklighetsfrånvända politiker och opinionsbildare i hasorna. Det får inte aktuelltredaktionen att resa frågan om de ansvariga bör ställas till svars. Fredrik Reinfeldt kommer aldrig att behöva sota för sina brott mot medborgarna och det behöver nog inte heller Stefan Löfven göra. Dan Eliasson, som misslyckats gravt först med Migrationsverket, sedan med Försäkringskassan och därefter Rikspolisen får ett nytt jobb som generaldirektör och chef för ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap”. En jurist jag har kontakt med skriver följande i ett mail:

Märkligt vad man tycks hålla Eliasson högt!! När han kom som chef till Försäkringskassan var hans första åtgärd att betona “kundperspektivet”. Man skulle se till att “kunderna” fick ut sina pengar så fort det var möjligt och all inriktning lades på “service”. Kontroll var ett totalt okänt begrepp för Eliasson. Följden blev att pengarna strömmade ur verksamheten. Och det är svårt att glömma hur han som rikspolischef satt och ojade sig över “IKEA-mördaren”, som brutalt mördade två människor på Ikeavaruhuset i Västerås.

När Eliasson var generaldirektör för Migrationsverket sparkade han en chef i Göteborg därför att denne haft en israelvänlig blogg. Migrationsverket fälldes för brott mot grundlagen. När han var chef för Försäkringskassan saknade 75 procent av de anställda förtroende för honom. Och när han äntligen får sparken som rikspolischef citerar SVT Nyheter en representant för polisen i Södertälje: ”Eliasson den största katastrofen inom svensk polis”.

Eliasson är socialdemokrat. Det hindrar inte moderatledaren Ulf Kristersson att påstå att han är kapabel. Kapabel till vad? Vad är det som ska belönas? I japansk teve kan man se makthavare som begått felsteg visa sin ånger. Den är så djup att nästa steg är harakiri. Vi skulle behöva se något liknande i Sverige. Det brukar sägas att Sverige är ett av världens minst korrupta länder. Vad är en ny maktposition till Dan Eliasson för något, om inte den grövsta formen av korruption?

Inte heller så mycket som andas journalisterna om att det är massinvandringen som är anledningen till att Sverige håller på att rasa ihop. För att få den typen av klarspråk måste man gå till olika podcasts, som Ingrid och Conrad:

Fler och fler ser att den svenska befolkningen trängs undan och att det är vi som betalar ohyggliga skatter för att finansiera människor som aldrig någonsin kommer bidra, som inte ens är tacksamma, som inte borde vara här och som förstör vårt land.

Jag har i olika sammanhang sammanfattat utvecklingen som att ”Sverige blir farligt och fattigt”. Farligheten är här. Den fördjupas och den sprider sig. I många förorter har det svenska rättssystemet abdikerat. En halvmiljon medborgare lever i så kallade utanförskapsområden. I Stockholms innerstad drar det runt gäng med marockanska unga män, som ägnar sig både åt sexuella övergrepp och rån. I Uppsala är det ”ensamkommande” afghaner som gör att många undviker att gå ut på stan när det är mörkt.

Regeringen har själv prognosticerat att om två år har Sverige försörjningsbördan för en miljon människor som inte kan försörja sig på eget arbete, merparten unga manliga invandrare från muslimska länder. Den som inte förstår att detta är skitfarligt har inte förstått mycket av det som händer. För att hålla sig till ekonomin, ska många miljarder av skatterna ska gå till deras försörjning. En trovärdig nationalekonom har räknat ut att med nuvarande utveckling så går Sverige i konkurs 2024, oavsett om det råder hög- eller lågkonjunktur i världen.

Som sagt, redan nu är Sverige ett farligt land men vänta bara hur det blir när skatterna inte räcker till för att försörja alla oanställningsbara människor. Det kommer att bli ett helvete, och det kommer både att förvärras och skyndas på av att många skattebetalare helt enkelt lämnar landet.

Observera att det här inte är en dystopi eller några ”fake news”, utan en prognos med ett mycket solitt underlag. När jag skriver detta kommer ett mail, där skribenten är inne på samma spår, med det tillägget att hon tror att haveriet ändå på sikt leder till en folkresning. Ett annat namn är inbördeskrig:

Patrik Engellau på bloggen ”Det Goda Samhället” har givit det ett namn: Politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Med detta menar han att staten vidmakthåller sin dominans över befolkningen genom att säkerställa att antalet välfärdstjänster aldrig blir färre, bara fler. Detta system smörjer sig självt genom att det hela tiden producerar jobb åt de som administrerar det och att antalet ”offer” som använder det hela tiden ökar. Termen ”samhället” som en summering av hela komplexet har skapat en känsla av att folket och staten är en och samma utan att någon vet var det ena börjar och det andra slutar.

I Sverige har civilsamhället tynat bort eftersom staten har vilselett befolkningen till att tro att denna ombesörjer allt. Och om det är något som svenskarna tror på så är det det välfärdsindustriella komplexet och dess ofelbarhet. Man kan också kalla det för lättja; det är helt enkelt bekvämt att luta sig tillbaka i skönaste fåtöljen med ett glas rödvin i handen och vara övertygad om att staten alltid övervakar och vill det bästa utan att vi behöver anstränga eller bry oss.

Ska man vara konspiratorisk skulle man kunna säga att politiker med sina kadrar av myndigheter medvetet har skapat ett systemberoende folk. Alla har något att förlora på att inte lita till systemet och dra nytta av dess locktoner. Ett systemberoende folk är ett köpt folk som dessutom medverkar till att systemet hela tiden växer av sig självt, ungefär som en levande organism.

Precis som en missbrukare behöver folket sin dos varje dag av det system som man dessutom matar självt genom skatterna. Det är egentligen ett bedrägeri på hög nivå. Först intalar staten folket att den vill allas bästa och dukar upp smörgåsbordet med de oräkneliga välfärdstjänsterna. Samma folk betalar in ungefär lika mycket till systemet som man sedan får ut. Allt går bara en onödig omväg fram och tillbaka i plånboken. Men tvångströjan har satts på och ett systemberoende är resultatet.

Problem uppstår dock när systemet inte längre kan upprätthålla den skeva dealen. Trots att folk betalar in högre och högre skatter minskar, brister och eroderar statens/landstingets/kommunens åtaganden såsom sjukvården, skolan, polisen, ”blåljus”, rättssystemet, äldrevården, bostäderna och så vidare. Orsaken är till stora delar att Sveriges befolkning rusar i höjden och att de nya invånarna kräver enorma resurser på alla plan.

Massinvandringen kommer att trasa sönder välfärdssamhället. Det finns inga som helst tvivel om detta. Den slapphet, flathet och feghet som har präglat invandringspolitiken kostar. Så oavsett hur mycket politikerna vill upprätthålla svenskarnas systemberoende, så kommer detta att falla. Det är först då vi kan få se ett folkligt uppror. Brottsligheten är inte nog, inte otryggheten heller. Folket är tåligt och litar på politikerna och det välfärdsindustriella komplexet in i det sista. Men när detta väl kollapsar likt en koloss på lerfötter, så kommer missnöjet snart att övergå i handling.

Från det stora och generella till det lilla och privata. Kommer de politiskt korrekta bland mina närstående och vänner någonsin att förstå sitt svek, inte bara mot oss som förtvivlade och förskräckta följer utvecklingen, utan också mot sina egna barn och barnbarn? Hur i helvete kunde de tro att det var viktigare att de kände sig goda och oförvitliga, än hur det går för landet? Varför vägrar de att förstå det som sker? Och hur kan de gå med på att vi ska skändas, vi som blåser i våra visselpipor? Hur kunde några av mina närmaste vänner få för sig att det var mig var det fel på, att jag blivit högerextrem, reaktionär och ”politisk”? Jag som gång på gång sagt att jag skiter i om motståndet kommer från höger eller vänster, bara det kommer. Vad var det som fick dem att sluta registrera och fundera över det som händer och självbelåtet luta sig mot varandra, i trygg förvissan om att representera det goda och det rätta? Om det är någonstans som bitterheten kryper under min gard, så är det här.

Visst, det är en privat plåga men jag misstänker att många bloggläsare känner igen sig och ställer samma fråga.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Varför är nätet så höger?

Signaturen Bombus är dagens gästbloggare

[image error]

Många i det så kallade offentliga samtalet suckar över hur det man kallar högerextremism sprids och frodas på nätet. Är det verkligen så, och i så fall varför?

För många år sedan läste jag en bok som heter “Underhållning till döds”, skriven av den amerikanske medieforskaren Neil Postman. Till stor del bygger boken på “The medium is the message”, en tes som myntades i mitten av 1960-talet av den kanadensiske professorn Marshall McLuhan. Därmed ville McLuhan ha sagt att ett medium inte främst påverkar samhället genom sitt innehåll utan genom de egenskaper själva mediet har.

Inspirerad av McLuhan jämförde Postman det äldre textbaserade tidningsmediet med det yngre bildbaserade tevemediet, och beskrev hur tevemediets intåg under andra halvan av 1900-talet förändrat det vi kallar för det offentliga samtalet.

Att läsa är inget som människan självklart behärskar utan det är en kompetens som måste läras in. Postman menar att information som vi tar in i textform till sin natur därför är mer ”svårsmält” för vår hjärna. Den måste bearbetas innan den kommer in i vårt medvetande. Detta till skillnad från tevemediet som, enligt Postman, är “känslobaserat” till sin natur. Det bygger på bilden och bildinformation går mer direkt in i hjärnans medvetande, framför allt till dess känslocentrum. Detta gör att tevemediet till sin natur kretsar mer kring känslor och mindre kring saklighet och fakta.

Postman hävdade också att tevemediets logik har spritt sig till övriga media och att amerikanska tidningar som en konsekvens har blivit mer ”känslomässiga”. Ett exempel från vår egen tid är Alan Kurdi, den treåriga kurdiske pojken från Syrien, som drunknade i Medelhavet 2015. Den bild som spreds i synnerhet i europeiska medier chockade en hel värld och den mediala känslostorm som följde var omöjlig att stoppa. Vissa menar att upprördheten var orkestrerad av mänsklig hand. Så kan det ha varit, eller så var det något som bara hände. Ungefär som en av solens massutkastningar.

Postmans bok kom redan 1985. Som bekant fanns då ännu inte vår tids bloggar och fora på internet. Dessa nya medieformer är inte bara textbaserade, utan det finns dessutom ofta ett öppet kommentarsfält där läsarna kan skriva sina egna funderingar i det ämne som behandlas. Denna återkopplingskanal borgar för att irrationella, feltänkta eller dåligt underbyggda idéer vädras ut eller korrigeras, en slags tankens rening. Man skulle kunna säga att nätet på så sätt erbjuder en ”nedkylning” av det offentliga samtalet.

Ett tag fanns kommentarsfält även på hemsidorna för vanliga tidningar, men de blev för svåra och tidsödande att kontrollera, varför de tagits bort på de flesta håll. På nya medieplattformar finns de däremot som regel kvar, och i många fall är kommentarerna minst lika intressanta att läsa som själva huvudartikeln.

Postmans teser förklarar varför rationellt underbyggd invandringskritik fungerar och kan leva i ett ”ekosystem” som är rent textbaserat, exempelvis Flashback eller en blogg. Flashback är inte ”höger” för att någon har bestämt det, det ligger istället i dess natur. Eller som McLuhan skulle ha sagt: ”the medium is the message”. Flashback är kanske inte ”höger” alls utan snarare analytiskt och ”känslokallt”, jämfört med vad som går hem i tevemediet.

Svensk vänster har samtidigt lämnat det analytiska och gått andra hållet, blivit uppfylld av känslobaserad identitetspolitik. Men även svensk höger har på många sätt förirrat sig. Vill man förstå vad jag menar rekommenderar jag varmt Lars Berns blogg.

Enligt mitt förmenande är Hanif Bali den moderatpolitiker som bäst förstått hur man ska använda de nya textbaserade medierna. I dagsläget skickar han sina tweets till bortåt åttiotusen följare. Politiska motståndare har svårt att värja sig mot honom. Antingen håller du tyst och ignorerar honom eller, om du känner att du inte kan det utan måste komma med invändningar, blir det troligtvis du som förlorar, eftersom han oftast är bättre påläst och har rätt i rent objektiv mening.

Men också hans partikamrater kan ha svårt för hans direkta och ocensurerade retorik, med både svordomar och personliga påhopp. Eftersom de känner till hans stora följarskara ligger de lågt. Förmodligen hoppas partiledningen att han drar väljare från Sverigedemokraterna. Själv säger han om partiledningen i en intervju i Svenska Dagbladet:

”De är old school. De vill inte ha risker. Men jag känner ingen fientlighet mot min aktivitet på sociala medier från partiledningen.” Han säger också: ” Om det inte vore för min stora följarskara hade Moderaterna antagligen gjort sig av med mig för länge sen. Jag hade inte överlevt i den här politiska miljön.”

Sommaren 2016 skrev Hanif Bali att ett fyrabarnshushåll får 33.000 kr i bidrag.

En familj med fyra barn i Storstockholm med genomsnittshyra plockar ut 33 000 kr i olika bidrag via soc och Försäkringskassan.

— Hanif Bali (@hanifbali) June 30, 2016

Han blev först anklagad för att vara lögnare men när hans politiska motståndare insett att det han skrev stämde, påstod de att han bara vara en ond och ogin människa, eller värst av allt: att det kunde gynna Sverigedemokraterna. Några exempel på Twitterkommentarer:

@hanifbali vad är det för källa du använder dig av? Detta är bullshit så det skriker om det. Dessa påståenden har gång på gång motbevisats.

—
Necirvan Taysun (@NecirvanT) July 01, 2016

@hanifbali så himla tråkigt att du sprider de sk Sverigevännernas favoritmyter, bara för att de passar när högern vill göra ner regeringen

—
ƃopɹəpunəɥʇuossɹəd

Välfärdssamhällets svagheter

[image error]

Darwins mer än 150 år gamla forskningsrapport ”Om arternas uppkomst” är en av det vetenskapliga förnuftets absolut största landvinningar. Det var visserligen inte Darwin som myntade frasen ”Survival of the fittest”, det gjorde den brittiske ekonomen Herbert Spencer, men även om teorin (ja, det är en teori i betydelsen bekräftad hypotes) riskerar att tolkas alltför kategoriskt, fungerar den utmärkt som sammanfattning av Darwins lära. Med två ord: Darwinismen gäller. Ett exempel som skulle kunna tolkas som en invändning:

Påfågelhannen har en fantastisk svans och det borde vara så att den gör fågeln långsam och till ett lättfångat byte för rovdjur med smak för påfågelskött. Med andra ord, enligt darwinismens regler borde fågel med den långa svansen, eller åtminstone den långa svansen, ha försvunnit, som en mutation som inte föll väl ut. Så är det emellertid inte. Honorna väljer den hane som har den stiligaste svansen, det är så den genom många generationens urval har kommit till. Den fråga man då måste ställa är hur detta passar samman med darwinismen. Svaret är att i honans ögon är den långa svansen ett plusvärde. Här är en fågelhane som är så stark och smart att den klarar både att överleva och att utveckla en sexuellt attraktiv fjäderprakt. Det måste alltså vara den hane som är bäst lämpad att föra generna vidare, överlägsen hanar med kortare svans. Och tydligen är det så, för att annars skulle de långsvansade hanarna försvinna, alldeles oavsett vad det var som honorna tände på.

En huvudregel för skribenter är att man aldrig ska inleda en text med ett sidoresonemang. Det är bara vilseledande eller åtminstone förvirrande. Ovanstående exempel skulle alltså i en författarskola få stryka på foten, vilket också det kan tolkas som en form av darwinism. Det som inte riktigt passar in bör inte överleva. Hur som helst, nedan följer det jag egentligen vill ha sagt.



Välfärdssamhället fundament är att samhället i grunden är ansvarigt för medborgarnas tillkortakommanden. Därför måste makthavarna fördela och kompensera, och på så sätt verka för en ökad rättvisa. De som har svårt att klara sig på egen hand får statens stöd, medan de starka får stå för fiolerna och ibland också hålls tillbaka, av samma stat. I det postmoderna samhället har detta kommit att gälla för i politisk mening svaga grupper. Etniska och sexuella minoriteter, lyfts fram: se här, här är de förtryckta grupperna som samhället måst hjälpa och stödja! På så sätt produceras rättvisa – en socialt angelägen men biologiskt irrelevant kvalitet.

Exempelvis kan etniska minoriteter som aldrig någonsin tagit ens ett rudimentärt ansvar för det gemensamma samhället, belönas med extraordinära och kostsamma insatser, av den enda anledningen att de anses förtryckta. Det gäller också för grupper som är gravt kriminaliserade och gör stor skada. Se till exempel vilka som har näst intill monopol på åldringsbrott i Sverige och många andra europeiska länder (romerna).

Också i vårt samhälle sitter kvinnornas makt över männen mellan deras ben, det är en biologisk realitet. Den makten regleras av männens större våldskapital, vilket också det är en biologisk realitet. Störst och starkast skyddar samhället från dess yttre och inre fiender. Eftersom detta är av grundläggande betydelse för samhällets överlevnad, bestämmer männen över samhället. Som en konsekvens får vi komplementära och tydliga könsroller. Männen axlar samhällsansvaret, kvinnorna ansvaret för hemmet, familjen och barnen. Detta är en grundprincip, inte en detaljinstruktion. Jämför med ett schackspel, kombinationsmöjligheterna är snart sagt oändliga, men spelreglerna fasta.

Komplementära könsroller skapar social harmoni, vilket är en högt skattad samhällelig kvalitet. Tyvärr händer det att könsrollsspelet går snett, vanligast att männen får för stor makt och förtrycker kvinnorna (exempelvis i muslimska samhällen). I vårt samhälle är balansen rubbad i motsatt riktning. Genom att överta garantin gentemot kvinnorna med sina barn, försvårar välfärdssamhället de komplementära könsrollerna. Jag minns hur svenska feminister med förtjusning översatte en slogan som myntades i 1970-talets amerikanska kvinnorörelse: En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel.

En av välfärdssamhällets prioriterade målsättningar är att också kvinnorna ska få tillgång till ett rättvisare samhälle. Som en konsekvens kommer män och kvinnor att konkurrera om makten. Männen förlorar makt och hamnar i underläge och, vilket är allvarligare, för att behaga kvinnorna gör de avkall på traditionellt manliga dygder. Välfärdssamhället producerar många feminiserade män. Att samhällen styrs av kvinnor är OK, men samhällen som sätter kvinnliga framför manliga dygder och ideal, försvagas och har svårt att överleva. Darwinismen gäller.

Massinvandringen kan dels förklaras som en konsekvens av politikers oförmåga att prioritera samhällsnyttan och medborgarnas intressen (det manliga ansvarstagandet), dels som ett resultat av politiska karriärvägar där kvinnliga dygder som en gränslös empati och samlevnadsfrid satts i första rummet. Resultatet ser vi: politiker som är skickliga i att säga det goda och det rätta, men förlorat de hårda nypor som emellanåt är nödvändiga för att styra samhällsutvecklingen. Som det heter i Romarbrevet 13:4: ”ty överheten bär icke svärdet förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är.”

Det finns politiker som med massinvandringen som redskap avsiktligt gått in för att skjuta välfärdssamhället i sank. Fredrik Reinfeldt är det främsta exemplet både på en politiker som avsiktligt åsamkat landet stora stor skada och på en politiker som aldrig behövt stå till svars. Det motsäger emellertid inte att de flesta av Sveriges politiker under efterkrigstiden har gjort och fortfarande gör sitt bästa. Deras stora misstag har varit, och är i dag i än högre grad, att de ogärna rådfrågar forskare och andra experter och inte heller själva förvärvat den nödvändiga spetskompetensen, på det sätt som sker inom konkurrensutsatta områden, exempelvis näringslivet. Massinvandringen är deras överlägset största felgrepp. Här gör jag ett undantag från praxis och citerar mig själv från ett tidigare blogginlägg:

I juni i år (2017) avslöjade Riksrevisionen att de propositioner som regeringen under perioden 2004 till 2015 ställt till riksdagen om migration – ett trettiotal – saknade konsekvensbeskrivningar. Under denna tid beviljade Migrationsverket över en miljon uppehållstillstånd, vilket betyder att Sveriges befolkning ökade med tio procent, utan att våra politiker brydde sig det minsta om konsekvenserna. Riksrevisionen uttrycker sig lite snällare, men det går inte att ta miste på budskapet:

Regeringen har under perioden lagt närmare ett trettiotal propositioner med förslag som påverkar förutsättningarna att söka, eller få, uppehållstillstånd i Sverige av asylrelaterade skäl. En översiktlig genomgång visar att nästan alla förslagen bedömdes sakna väsentliga konsekvenser för statlig och kommunal verksamhet eller ekonomi. I den mån förslagen bedömdes ha ekonomiska konsekvenser, beskrevs de som små. Bedömningarna motiverades i allmänhet kortfattat och det saknades ofta redovisning av bakomliggande analyser.

Den översiktliga genomgången tyder på att regeringens redovisningar i regel sällan förutsåg ekonomiska och andra konsekvenser för statliga och kommunala verksamheter, eller belyste osäkerheter eller risker med förslagen.

Detta kan medföra att statens budgetprognoser inte blir rättvisande samt att exempelvis statliga och kommunala verksamheter inte fullt ut kan förbereda sig på konsekvenserna. Det gör att verksamheterna riskerar bli mindre effektiva eller onödigt dyra. Utan genomarbetade konsekvensanalyser ökar också risken för andra oväntade bieffekter.

Således, massinvand-ringen är god, oavsett konsekvenserna, vilket med ett tydligare och mer brutalt språkbruk betyder att regering och riksdag skiter i det folk som gett dem förtroendet att styra landet.

Således, massinvandringen är god, oavsett konsekvenserna, vilket med ett tydligare och mer brutalt språkbruk betyder att regering och riksdag skiter i det folk som gett dem förtroendet att styra landet.

Transportstyrelsens så kallade haveri är ett annat exempel på inkompetensen i den politiska maktelitens absoluta toppskikt. IT-tekniker från alla möjliga länder fick full tillgång till hemligstämplat material och, som en svensk IT-tekniker formulerade det, politikerna gav bort nycklarna till kungariket. Visserligen fick generaldirektören gå, men den regering som bäddade för säkerhetsläckan, den sitter kvar.

Ett exempel av helt annat slag är att till och med regeringsmedlemmar ser sig oförhindrade att traska med i en prideparad. De tycks inte förstå att Pride attackerar familjen som samlevnadsform. Familjen är samhällets nödvändiga fundament – det är där barnen produceras och det är där de under ett par decennier bibringas sin fostran som samhällsvarelser. Redan Konfucius förstod det när han sa att ”styrkan i en nation kommer från integritet i hemmet”.

Ett tredje exempel är skrotandet av landets försvar via medborgarnas värnplikt. Därmed försämrades inte bara försvaret utan också möjligheten att förmedla ett samhällsansvar till den unga manliga generationen. Stefan Löfven sa vid något tillfälle att ”vi” varit naiva. Ett annat ord för politikers naivitet är inkompetens.

Frågan varför Sverige har så inkompetenta politiker behöver utredas, men det reser också frågan varför väljarna tillåtit och till och med applåderat inkompetensen. Politikens feminisering är ett delsvar, ett annat handlar om landets svaga civilsamhälle. I Sverige saknas i stort sett helt institutioner, med vars hjälp medborgarna kan kontrollera politikereliten.

Idealt sett, mellan de allmänna valen styrs politikerna på riksnivå av medborgarna, via deras lokala politiker. I postmodernismens Sverige har denna en av demokratins huvudprinciper, som så mycket annat, inverterats. Rikspolitiken styr den lokala politiken och medborgarna får ta konsekvenserna. Svaga grupper är chanslösa. Ett exempel är när äldreboenden runt om i landet omvandlats till boenden för asylsökande. Detta ville inte lokala politiker, men med ekonomin som morot har de mer eller mindre tvingats därtill, av sina partiers rikspolitiker. Formellt har Sverige kommunalt självstyre men staten visade var den egentliga makten finns, när kommunerna tvingades att ta emot och skaffa fram bostäder till 35.000 så kallade ensamkommande barn — de flesta afghaner, varav många kom från Teheran och var upp till 25 år och i enstaka fall kanske till och med ännu äldre.

Det som flera av de opinionsbildare som inte får vistas på ”den moraliska högplatån” vill veta, är om inflödet av unga afghanska män öppnar nya vägar för insmuggling av droger till Sverige, i synnerhet med tanke på att många av dessa unga män själva är heroinmissbrukare. I Afghanistan är opiumodlingen störst i världen. För dessa nykomlingar lockar knappast den puritanska och arbetsorienterade svenska livsstilen. Det som hägrar för de flesta är ett västerländskt lyxliv de känner från filmens värld, med snabba bilar, dyra kläder och smycken, spänning, resor och attraktiva kvinnor.

Förra året lär inflödet av narkotika till svenska förorter ha fördubblats – ett flöde som på grund av klankontroll var så gott som oåtkomligt för polisen. Och I mars förra året rapporterades bland annat att en heroinvåg slagit mot Uppsala. Enligt polisen handlade det om ett hundratal afghanska unga män som finansierar sitt missbruk med stölder och rån.

De kommuner som inte ville ”ta sitt ansvar” genom att ta emot de unga afghanska männen, ålades att betala dryga böter. Staten pekade med hela handen och det var bara för de kommunala politikerna att lyda. Medborgare som drabbats av och är gravt missnöjda med denna politik saknar kanaler för att aggregera sitt missnöje till ett fungerande politiskt motstånd. Det heter i regeringsformen att all makt utgår från folket. Det stämmer inte i dagens Sverige. Makten är inverterad.

Välfärdssamhället andra stora svaghet, utöver att premiera svaghet, är att det underkänner människan som biologisk varelse (det vill säga en könsdifferentierad varelse med medfödda kapaciteter och svagheter) och ser människan enbart i sin sociala dimension, som en samhällelig produkt. Vi kan ta den nu aktuella diskussionen om ett tredje kön som exempel. Det kan tyckas lite snålt med tanke på att när Pridefolket, RFSL och svenska Facebook för ett par år sedan slog sina mindre kloka huvuden ihop, urskilde de inte mindre än 70 olika könsidentiteter. Amerikanska Facebook var något blygsammare och föreslog 58. Journalisten Ivar Arpi kommenterade i en ledare i Svenska Dagbladet, efter att ha slagit fast att biologiskt saknas stöd för uppfattningen att någon kan födas ”i fel kropp”:

Tanken att det finns en ren essens som på något sätt fängslats i fel kropp är närmast religiös. Föreställningen liknar den kristna tradition som kallas gnosticism, där man med hjälp av kunskap och insikt ska kunna befria själen ur den fysiska världens fängelse.

Postmodernismen är välfärdssamhällets turboversion. Man kan säga att det handlar om en inversion av modernismens framgångsrecept, vilket betyder att den levererar ett recept för samhällets undergång. Människan omvandlas från ett biologiskt subjekt till ett socialt objekt. I klarspråk: en ovanligt fet lögn som legitimerar den postmoderna versionen av välfärdspolitik.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Myndigheten med bensin i brandslangen

[image error]

I dag har vi en ny gästskribent: pseudonymen Maj Grefve

Novus har på uppdrag av myndigheten Forum för levande historia undersökt hur det står till med rasismen i vårt land. Frågan som ställdes var: Tror du att rasismen i det svenska samhället kommer att förändras under de kommande tolv månaderna? Av de 1.111 tillfrågade trodde 44 procent att rasismen kommer att öka något eller mycket under 2018. Nu bör man väl alltid ställa resultatet i en undersökning i relation till beställaren. Myndigheten har tre regeringsuppdrag för att motverka rasism i samhället och undersökningen kommer förmodligen att läggas till grund för äskande av medel. Dock, antag att nära hälften av Sveriges befolkning tror på ökad rasism. Hur ska det tolkas?

Har Forum för levande historia tolkningsföreträde kan vi, låt mig gissa, vänta oss än mer Emerich Roth i skolundervisningen. Denne man som, på basis av sina fruktansvärda upplevelser i koncentrationsläger, anses ha mandat att inför skolelever varna för Sverigedemokraterna och beskriva dess väljare som fullpottsnazister. Vi kan vänta oss fler värdegrundsheldagar där Behrang Miri, som sorterade ut Tintinböcker som konstnärlig ledare för Kulturhuset, får showa på scen och via vulgaritet lära våra ungdomar vad som är rätt och fel. Vi kan vänta oss fler klassuppsättningar av boken ”När hundarna kommer” som är delvis baserad på mordet på John Hron utfört av nynazister.

Under förevändning att minska den marginella tillströmningen till Nordiska motståndsrörelsen kommer myndigheten Forum för levande historia att avsiktligt använda sina skattemiljoner till att försöka skrämma hederliga och oroade människor från att lägga sin röst på Sveriges tredje största parti, via ett närmast tvångsmässigt nationalsocialistiskt brunkletande av SD. Grogrunden till den växande rasismen har de emellertid vare sig insikt eller vilja att göra något åt. Snarare verkar hela etablissemanget – politiker, myndigheter och massmedia – ömsint arm i arm satsa allt på att underblåsa den.

Fick jag som medborgare och observatör tolkningsföreträde skulle jag peka på följande fyra anledningar till rasismens utbredning:

1. Antirasisternas besatthet av ras. Med ett aktuellt exempel kan detta gestaltas av de vänsterliberaler som nyligen gick bärsärk verbalt (färgade sydafrikaner gick bärsärk på riktigt) på grund av en reklambild från H&M. Där vilken öppet sinnad människa som helst såg en söt och glad liten färgad pojke i en grön tröja med banal text, såg aktivistiska vänsterliberaler uttryck för föraktlig rasism. Pojkens mamma bemötte kritikstormen med att hon inte förstod någonting. Får inte en färgad pojke bära vilken tröja som helst? Jag kan inte undgå att se en scen för mitt inre där den färgade pojken provar en kollektion inför fotografering och sträcker sig efter en grön hoodie med texten Coolest monkey in the jungle och personalen närmast i falsett ropar:

”App, app, app! Inte den tröjan. Titta, den här är väl fin” … och plockar fram en blårandig tröja.

Fullblodsrasism, om ni frågar mig. Så hur tänkte ni nu? Om ni nu tänkte alls…

2. Rasism mellan invandrare. Färsk statistik från Brottsförebyggande rådet visar att hatbrott mellan minoriteter hör till de mest anmälda i Sverige. I Expressen den 19 dec 2017 kommer ett flertal till tals i samband med denna nyhet. Integrationspolisen Ulf Boström i Göteborg menar: ”Det vi ser mycket av i områden med många minoriteter, förutom konflikter som kommer från andra delar av världen, är kraftiga rasistiska hierarkier. Det här går under den demokratiska radarn. Det här upprätthålls av föreningar som får statligt stöd.”. Fredrik Malm, kommunpolis i Örebro säger: ”En del jag möter tror att de har frikort att uttrycka sig rasistiskt. Jag hör rasistiska uttryck om somalier, om muslimer, och när jag konfronterar det säger personerna att det är lugnt för de har själva invandrarbakgrund.”. Den man från Gambia, som fick höra rasistiska glåpord, misshandlades och höll på att kastas ned från en bro av ett gäng invandrare i Malmö 2013, berättar att han aldrig mött en svensk som tittat på honom och sagt att han är en apa, eller att han inte ska gå på samma sida som vita. De som har attackerat honom har alltid haft en bakgrund i Mellanöstern.

3. Rasism mot vita. Allt fler svenskar inser att de inte har något som helst skydd i lagstiftningen, vad gäller hatbrott mot dem. Lagen Hets mot folkgrupp kan bara användas till skydd för minoritetsgrupper i vårt land, men inte till skydd för de etniska svenskar som idag utgör en reell minoritet i många bostadsområden och på många skolor. Det är inte hatbrott att diskriminera, kränka eller slå någon bara för att vederbörande är född vit. Att mörda någon för att den ”ser svensk ut” är på intet vis graverande vid straffpåföljd. Alltfler svenskar upptäcker att de diskrimineras i vårt samhälle. Exemplen blir fler och fler. Staten skjuter till pengar vid anställning av invandrare, nyanlända går före i bostadskön, tandvården hjälper illegala för kaffepengar, traumatiserade svenskar får stå tillbaka hjälp och stöd eftersom krigsdrabbade är prioriterade och så vidare.

4. Rasism mot invandrare. Utvecklingen i samhället har nu nått den kritiska punkt när det inte går att undanhålla sanningen från medborgarna längre. Vetskap om invandrares kraftiga överrepresentation avseende brott kräver inte längre läsning av alternativmedia utan når nu fram till gemene man via egna erfarenheter. Kriminella invandrare finns bakom dagliga rubriker rörande skjutningar, sprängningar, våldtäkter, gruppvåldtäkter, assistansfusk, åldringsrån, rån riktade mot barn och ungdomar, bilmålvaktsärenden, hot och övergrepp i rättssak, stormning av akutmottagningar med mera. Självklart riskerar det att förändra synen på alla invandrare. Detta måste vara till stor oro för alla de skötsamma och hedervärda invandrare som har kommit hit och som strävsamt gjort och gör sitt yttersta för att passa in, som tar de jobb som bjuds och inte vill ligga samhället till last, som lever efter våra lagar och våra sekulariserade och frihetliga mått och steg, som höjer sin röst till försvar av svenska värderingar, som sorterar sina sopor. Men vem kan, mot bakgrund av den faktiska verkligheten Sverige anno 2018, klandra den arbetsgivare, bostadsrättsförening, krogägare, förälder som vidtar alla försiktighetsmått och därför helst välkomnar Johanssons grabb?

Det är inte ofta jag litar på Novus, men nog växer rasismen. Forum för levande historia, liksom alla övriga myndigheter och instanser i samhället, är dock så fjättrade vid politiskt korrekta förklaringsmodeller att de vägrar se de bakomliggande faktorerna och skjuter vida bredvid målet i precis allt de företar sig. Men det är till och med värre än så. Allt de företar sig av hävd och ohejdad vana förvärrar situationen. De har inget annat än bensin i brandslangen.

Maj Grefve

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Verklighet och språk

[image error]

En fråga som återkommer i olika sammanhang är om djuren har medvetande, underförstått att de i likhet med människan kan ställa sig vid sidan av sin existens, beskriva den och helt eller delvis flytta in i denna beskrivning, det vill säga använda den som ett underliggande styrinstrument i sitt agerande. Ett enkelt exempel: Den som tror på Gud ägnar tid åt att be till sin skapare. Inga andra djur gör så. Förklaringen är antagligen att bönen, utöver sin psykosociala funktion, är meningslös.

Alla varelser har någon form av vetande, men det förefaller som om endast människan har ett medvetande. En av mina favoritformuleringar för att fånga detta fenomen är att ”människan är ett prisma med vars hjälp Skapelsen betraktar sig själv.” Det kan tilläggas att medvetandet inte enbart är en tillgång som djuren saknar, det är också en begränsning, eftersom människan är den enda varelse som inte har direkt tillgång till verkligheten utan, innan hon agerar, först måste tolka den. Djur tolkar givetvis också, men de gör det genom att agera.

Förmågan att ta ett steg tillbaka och försöka begripa vad det är som sker ger människan ett fantastiskt övertag, i förhållande till andra djur. Men det är också där som det kan gå fel, alldeles för djävligt mycket fel. Det är ett sådant fel som nu pågår i västvärlden, med Sverige som ett ivrigt och ”nyttigt idiotland”. Svenskarna är i full färd med att under godhetens banér skapa mycket svåra livsvillkor i det egna landet. Här är en passus ur ett mail som jag fick häromdagen:

Jag mår så fruktansvärt illa och tänker ständigt på mina barnbarns framtid. Hur kommer Sverige att se ut när de blir vuxna? Våld, laglöshet, kriminalitet, rasistiska gruppvåldtäkter, usla skolor, haltande sjukvård, maktlös poliskår, ingen välfärd men ändå skyhöga skatter. Jag kan inte åka ned på stan och se alla dessa kedjerökande, mobilpratande negrer, araber och hucklekvinnor utan att tänka:

– Dig ska jag försörja – och dig och dig. Varför ska jag försörja er, ni som inte kan sköta er i ett västerländskt land? Än mindre bidra till det gemensamma samhällsbygget.

Förtvivlad mormor

Om ovanstående text publicerades i Main Stream Media skulle reaktionen bli att detta är ett rasistiskt mail och ”fy, att hon skriver negrer!”. Postmodernismens opinionsbildare klarar inte att sätta verkligheten framför språket.

Att människan som social och moralisk varelse anammar en princip och samtidigt, som ett av jordklotets många djur, är underkastad en annan, leder med nödvändighet till att en klyfta uppstår mellan djuret människans faktiska existens och hur detta intelligenta djur vill att existensen ska vara beskaffad: paradiset, det klasslösa samhället, det mångkulturella samhället, det globaliserade samhället, det ekologiska kretsloppssamhället för att ta några exempel. Det är klyftan mellan det faktiska och det normativa.

Denna klyfta, för enkelhetens skull kan den beskrivas som klyftan mellan verklighet och språk, borde vara i ständigt avtagande, med tanke på vetenskapens framsteg. Om vi granskar långa tidsperioder är det säkert så. Det språk vi använder i dag för att beskriva världen är ojämförligt mera elaborerat och verklighetstroget än det språk som behärskade Europa under medeltiden.

I det korta perspektivet är det emellertid tvärtom. Vi kan ta Sverige som exempel. Modernismens politiska språk, det språk som beskrev Sverige från trettiotalet fram till sjuttiotalet, låg närmare verkligheten än det postmoderna politiska språk som beskriver dagens Sverige. Klyftan mellan verklighet och språk är nu mycket djupare.

Det som i det korta perspektivet vanligen händer är att klyftan vidgas, fram tills dess den språkliga versionen stämmer så illa med verkligheten att den förlorar sin trovärdighet, för att slutligen krascha. Ett snällt förlopp brukar kallas för ett system- eller paradigmskifte. Det är dock inte alltid skiftet går friktionsfritt. Emellanåt blir kraschen en blodig och revolutionär historia, inledningen till en ny era där språk och verklighet återigen börjar att glida isär.

För att förstå varför utvecklingen på lång sikt inte stämmer med den på kort sikt, måste en avgörande variabel föras in: makt. Bakom språket, den officiella verklighetsbeskrivningen, står de som har makten. De upprätthåller inte i första hand sin verklighetsbeskrivning därför att de tror på den, utan därför att den gagnar deras intressen. Den som beskriver verkligheten på rätt sätt – vilket inte betyder att det är den beskrivning som bäst passar samman med verkligheten, utan den beskrivning som bäst passar samman med maktelitens intressen – har sin karriär och rekryteringsväg till maktens lägereldar öppen.

Detta leder till att kritiker, de som beskriver felaktigheter och svagheter i den verklighetsbild som makteliten presenterar, stänger sina egna karriärvägar. Makten är ett allt överordnat intresse och den som angriper maktelitens verklighetsbild måste oskadliggöras. Detta kan ske på flera sätt. Repressiv tolerans är den strategi som modernismens trygga maktelit tillämpade – ännu fanns det inget allvarligt hot mot deras maktinnehav, ännu hade deras språk inte tappat fotfästet i verkligheten.

Postmodernismen som regerande samhällsparadigm medför att mörkläggningen och censuren ökar i styrka samt att kritiker måste tystas eller skändas. Den repressiva toleransen förlorar sin tolerans. Kvar blir repressionen.

Allteftersom klyftan mellan språk och verklighet växer, måste makteliten trappa upp försvaret för sin verklighetsversion. Postmodernismen som regerande samhällsparadigm medför att mörkläggningen och censuren ökar i styrka samt att kritiker måste tystas eller skändas. Den repressiva toleransen förlorar sin tolerans. Kvar blir repressionen. Med andra ord har makten ändrat karaktär och blivit totalitär. För att sammanfatta: en totalitär praxis är den postmoderna maktelitens strategi för att behålla makten.

Det finns två former av totalitär repression. Den ena, som mycket väl kan vara inledningen till den andra, är en mjuk totalitarism. Det betyder att sanktionerna är språkliga och sociala. Den som vill ta fajten med maktelitens allt mer ohållbara verklighetsbeskrivning förlorar sitt sociala anseende, vilket kan inbegripa förlusten av nära och kära, som på ett eller annat sätt förhindrats från att upptäcka att maktelitens verklighetsbild inte håller. Det finns också risk för att förlora jobbet. Kritikerna beskrivs som moraliskt defekta. Makteliten underminerar deras kritik genom att skända dem (oss). De är nazister, rasister, troll etc. Detta har givetvis ingenting med deras karaktärer att göra. Det handlar om att med språket som vapen försvara en verklighetsversion som inte kan stå på egna ben. Ju större klyfta, desto hårdare repression. Samtidigt försäkrar makteliten sina anhängare på tusen och ett sätt att deras verklighetsversion är den enda rätta (obs, inte den bästa, det kan man bara säga när det råder åsiktsfrihet/repressiv tolerans).

Den andra och hårda formen av totalitarism använder sig av alla tänkbara medel för att oskadliggöra sina kritiker. Bäst känner vi den från Kulturrevolutionens Kina och det forna Sovjetunionen. Dissidenter förklarades psykiskt sjuka och spärrades in, avrättades, skickades till Gulag. Inte bara medierna utan även psykvården och rättssamhället tvingades in i roller som maktens lydiga tjänare.

I Sverige sägs det allt oftare att vi är på rätt väg, att åsiktskorridoren spricker, att det politiska språket återigen närmar sig verkligheten. Jag har svårt att tro att det är sant. Visst finns det enstaka omvändelser och uppvaknanden, visst finns det en nyhetsrapportering som inte kan fjärma sig hur långt som helst från det som händer i landet. Men ännu har vi inte sett några tendenser till kursförändringar inom makt- och medieeliten. De talar fortfarande om fake news och trollfabriker och skulle aldrig drömma om att till diskussion ta upp den nyutgivna bok som jag tror bäst beskriver det svenska tillståndet och som jag, tillsammans med elva andra dissidenter, skrivit: Priset. Av försäljningen att döma läser många den. Jag vet också att många makthavare har den – de har fått gratisexemplar. Ingen vill diskutera eller kommentera, ingen skickar ens ett artigt och till intet förpliktande tackmail. Sverige är fortfarande inte bara på fel väg utan har också en väldigt obehaglig maktelit. Det kommer att sluta som så många gånger tidigare. Verkligheten vinner alltid. Frågan är bara hur … och när.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare mitten av januari 2018

[image error]

Medan man i länder som Finland, USA, Kanada och Norge vaccinerar asylsökande mot t ex mässlingen, tillsatte handlingskraftiga Sverige en statlig utredning som sa nej till detta, med hänvisning till den personliga integriteten. Nu förväntar vi bara snabbt ett kraftfullt uttalande från Stefan Löfven om att mässlingen är oacceptabel, gärna i samspel med Margot Wallström för att ge uttalandet extra tyngd.

***

Får vi ett klansamhälle hit? Ja det finns väl redan på plats i vissa stadsdelar. Jag tror att för många svenskar innebär en klan våld och gangsters, men i många invandrares hemländer är klanen snarast en familjeorganiserad försäkringskassa. Släkten är deras enda skydd, om någon blir sjuk eller hamnar i problem. Staten har inget för dem om det kniper. I släktklanen finns kanske en medelmåttig förmögenhet. Man har risfält, föder upp kycklingar eller kanske en fiskdamm. Några stora kontanter har man inte men man överlever på det man har. Största faran är väl att bli svårt sjuk, om inte klanen kan samla ihop och hjälpa. För det gör medlemmarna, då de kan hamna i samma situation själva. Kniper det riktigt kan de ta till kriminella lösningar. Jag har jobbat med folk som sänder hem delar av lönen för att en kusin ska kunna gå i skolan och få en utbildning. De räknar med avkastning framöver, när de blir äldre.

I Manilla, när min son gjorde sig illa, fanns det en läkare i den ”compound” min frus syster bodde i. Han fick sy några stygn och när jag ville betala sa han förnärmat ”Vi tar inte betalt av dem som bor här”. Jag tillbringade ett par veckor på ön Bohol där en arbetskollega i samma rederi var bosatt. Det var en fiskeby och de hade en fångstfälla där de simmade och skrämde in fisken i. En morgon när de kom iland och lade upp all fångst på stranden ville jag köpa en stor fisk, att bjuda min väns familj på. Men det gick inte. De förklarade att fisken skulle delas lika och min väns familj hade redan del i fisket. På marknaden köpte jag ett kalvhuvud som jag tänkte ge till hundarna de hade. Men så fick man inte göra utan de tog in skallen till köket och gjorde mat på den. Vår motsvarighet till klanen är facket, hyresgästföreningen och försäkringskassan, så länge pengarna räcker.

***

Det som är mest ansträngande är att argument inte hjälper. PK-folket är så fast i sin religiöst cementerade Bagdad Bob-världsbild att fakta och logiskt tänkande inte har en chans att tränga igenom.

***

Migrationsöverdomstolen fastställde i en dom redan i februari år 2014:

”Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig.

Denna princip gäller även ensamkommande barn.

I första hand är skriftlig bevisning relevant. Den asylsökande har emellertid bevisbördan för sin ålder och om han inte kan gör sannolikt att han är underårig ska han betraktas som vuxen.” (UM 2437-13)

Hur svårt kan det vara? Att för en gångs skull följa lagen?

***

Klimatalarmismens grundcredo är att allt ont är människans fel; man knyter X-hotet/Y-faran till en mänsklig aktivitet, för då kan man göra PK-politik av det. Det viktiga för alarmisterna är alltså att hitta en antropogen förklaring till alla väderfenomen och tillhörande katastrofer.

Scenario:

Man hittar på en skatt (varför inte en ”klimatskatt”) och skapar en myndighet (”Klimatmyndigheten”) som ska ”främja” diverse blandad klimatgodhet. Det arbetet kräver pengar, och med hjälp av klimatskatten förser de snälla skattebetalarna Klimatmyndigheten med resurser. Efter ett halvår låter myndigheten meddela att det inte går så bra med främjandet, men ”får vi bara mer pengar ska det nog lösa sig”. Följaktligen höjs klimatskatten och nya friska miljoner flödar in till Klimatmyndigheten. Efter ytterligare ett halvår upprepas – inte helt otippat – samma mönster, det vill säga ”det går inte bra, vi behöver mer pengar”. Så håller det på ett par år, tills ansvarig minister inser att något måste göras. I sann politikeranda undersöker man inte om myndigheten alls behövs utan drar igång en myndighet till, denna gång Myndigheten för nationell klimatsamordning. Inte heller denna myndighet lyckas med sina främjande och samordnande uppgifter utan behöver mer pengar … och så håller det på.

Men det räcker inte med det:

Den obegåvade allmogen måste desinformeras så att den tycker rätt. Därför avsätts mer av skattebetalarnas pengar till ”informationsinsatser” och det tillskapas nya, bidragsdrivna tjänster – som klimatansvariga, klimatcoacher, klimatutbildare … såväl i den offentliga som den privata sektorn – och universitet och högskolor får klimatfakulteter, där rättroende ”forskare” får anslag om de kommer fram till de i förväg bestämda slutsatserna.

Nästa steg är att införa obligatorisk klimatcertifiering och de som inte blir certifierade utestängs från arbetslivet och mobbas ut socialt – av uppenbara, demokratiska skäl.

***

Av en tillfällighet kom jag idag att lyssna på P1;s “filosofiska rummet”. I studion satt tre filosofer från Södertörns Högskola. Ämnet för dagen var “Filosofi och Politik” men även en diskussion runt begreppet “sanning”. Naturligtvis fick man höra en postmodern uppvisning i den högre skolan, vilket inte precis var någon överraskning. Den som trodde sig ha en uppfattning om begreppet “sanning” och vad som är “sant” fick veta att detta var betydligt mer komplicerat än vad man kunde tro, vilket också var väntat. Rätt fascinerande men aningen ovetenskapligt fick man reda på att #Metoo-rörelsen verkligen öppnade våra ögon för vad som var “sant”. Vidare att angivna rörelse “omändrat rummet” för sanning och sant. Söderörnsfilosoferna ställde även frågan om “vem som kan tala sanning?” Här lyftes medborgarskapet som en begränsande faktor, som medförde att all sanning inte kunde lyftas. Som exempel nämndes de ensamkommande från Afghanistan, vars röster inte fick plats. Deras röster skulle nämligen utvidga gränserna för demokratin.

I samma anda nämndes även att det krävdes att man hade “rätt kropp” för att få tala och att detta lett fram till den identitetspolitik som vi numera lever med. ( plågas av, enligt min uppfattning). Det nämndes att det pågår en kamp om sanningen. ”Högerpopulisterna” beskrevs som en kraft som kommer från utsidan och gör anspråk på att säga sanningen. De döljer sina värderingar bakom de påstådda sanningarna.

Ingenting sas som får mig att revidera min uppfattning om vad som är sant och falskt och jag har svårt att se verksamheten som ett vetenskapligt underlag för filosofiska slutsatser.

För övrigt visade det sig vara sant att idag sprängdes en handgranat i Vårby centrum och att en 60-årig man omkom av skadorna. Troligtvis kommer det att visa sig att detta fenomen tillsammans med de upprepade skjutningarna i våra “utanförskapsområden” kommer att kräva ett flexibelt sanningsbegrepp, när de ska förklaras. Här kommer vi att ha användning av våra akademiker från Södertörns Högskola.

***

Samma fråga mal nu ständigt i mitt huvud: Hur ska man få alla dem som oroas för Sveriges framtid att agera relevant? Inte bara mumla för sig själva eller till likasinnade? Jag har nu börjat säga till den sortens människor i min omgivning – de  blir fler och fler – att enda sättet att stoppa nuvarande politik är uppenbarligen att proteströsta på SD. Och det argumentet köper de! ”Proteströsta” tycks för dem innebära att man egentligen inte ansluter sig till SDs idéer, bara stödjer SD i valet 2018 – för att få ett slut på eländet.

***

Jag kollade i anhållningsliggaren för Område Syd, Sammanlagt var 46 anhållna. Av dessa var femton svenskar, resten invandrare eller deras ättlingar. Det rörde sig om grov misshandel, grovt bidragsbrott, allmänfarlig ödeläggelse mm. Även om Löfven önskar att försvaret borde inkallas så lär dom inte klara av situationen.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.