Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 60

Hymmelriket

[image error]

I dag får läsekretsen göra en ny bekantskap. Han (eller hon, men det tror jag inte) är så anonym att inte heller jag vet vem det är. Som devis har han valt ”Hellre ensam med en obehaglig sanning än i vackra lögners sällskap”. Bidraget är redigerat.

Karl-Olov Arnstberg

***

Jag försöker förstå och frigöra mig från den växande galenskap jag ser i samhället. 87 procent av väljarna röstade i senaste riksdagsvalet på de partier som för landet mot en katastrof. För 15-20 år sedan varnade jag, likt en hund, för vad som var på väg. Sedan kom en period då jag kände hur mina rötter sakta men säkert dog. En dag för kanske fem år sedan grät jag över hur ”guldfiskarna” omkring mig totalt struntade i både sexuellt våld mot unga tjejer och åldringsbrott. Minnet, när övergreppen ens blev till nyheter, varade i max en eller två dagar.

Det känns som att befinna sig på en fest i ett höghus och genom fönstret se hur det brinner på bottenvåningen. När jag försöker prata med de andra gästerna, vill de varken lyssna eller se ut genom fönstret. På väggarna finns det till och med skyltar som förbjuder deltagarna att prata i alarmistiska ordalag. Det kan förstöra festen och därför blir sådana gäster behandlade som nå’t brunt. Mest otäckt blev det när jag upptäckte hur de som styr festen faktiskt ringer och beställer både mer bränsle och hjälp med att elda upp huset. Jag tror att den klassiskt bildade brittiske politikern Enoch Powell träffade helt rätt när han 1968 i sitt ”Rivers-of-Blood-tal” konstaterade att De som gudarna önskar förgöra gör de först galna.

Jag är uppväxt i två av Sveriges utanförskapsområden och har haft första parkett i deras förvandling. Av de snart fem utanförskapsområdena i den ena staden är det två som är hårdare drabbade än de tre andra. Under veckorna jag skriver detta har vi haft beskjutningar i två stadsdelar och en våldtäkt i snitt varannan dag. På nära håll har jag sett mordhot, både ”hedersrelaterat” och som ren utpressning. Butiker har systematiskt trakasserats och fått skyltfönster krossade, tills ägarna slutligen gav upp. Bilbränder, totalförstörd ungdomsgård, nedsparkade pensionärer och gängkrig.

Runtom i Europa upprepar sig precis samma mönster, vilket raskt avlivar möjligheten att det bara skulle vara ett fåtal områden som haft otur och fått in några rötägg. Speciellt viktigt anser jag det är att titta på Luton, en oälskad engelsk stad norr om London med lite över 200.000 invånare. Drygt 25 procent av invånarna kommer från Pakistan eller Bangladesh och staden är ett centrum för såväl extrema som radikaliserade muslimer. Det var här ”stockholmbombaren” Taimour Abdulwahab al-Abdaly valde att bosätta sig.

Till dig som läser detta och som försöker vifta bort allt, jag ser på dina fötter. Var befinner du dig som fysisk person? Den dag du låter dina barn växa upp i ett sådant område eller låter dina föräldrar dagligen gå med rullator till centrum, då ska jag ta dina åsikter på allvar. Lev som du lär så möts vi och jämför faktiska erfarenheter och inte utopiska drömmar.

Det som händer skrämmer inte bara mig. Så här säger den norska samhällsdebattören Elin Ørjasæter:

Jag är rädd för att Sverige är på väg mot ett inbördeskrig. Jag tror att det är två länder i Europa som kan hamna där och det är Frankrike och Sverige. Jag tror inte att andra europeiska länder kan hamna där. Men jag är väldigt väldigt rädd för Sveriges del på lång sikt, var Sverige kommer att befinna sig om tjugo år.

Det som skrämmer mig mest, och som samtidigt är den sista pusselbiten, är likheterna med det som redan har hänt i Ryssland, Spanien, Kina, Tyskland. Speciellt dekulakiseringen är tänkvärd om man nu vill lära sig något av historien.

Det tidiga Sovjetunionens ryssar såg självägande bönder, de som föraktfullt kallades för kulaker, som förtryckare därför att de ägde produktionsmedlen, även om en majoritet av dem inte alls var så rika som det påstods. Den 11 augusti 1919 sa Lenin Häng inte mindre än 100 välkända kulaker, de rika blodsugarna, och se till att de hängs där de är fullt synliga för folket. De som inte sköts, hängdes, slogs ihjäl eller på annat sätt miste livet i första vändan, skickades till GULAG. Det var vanligt att grupper av familjer helt enkelt släpptes ut på tundran. De flesta dog. Konsekvensen: åren 1932-33 svalt fyra till fem miljoner människor ihjäl. Värst drabbades Ukraina.

Samtida rapportering från kollektiviserings- och svältperiodens Sovjetunionen förteg förtrycket av kulaker och svälten. En del av den vänsterorienterade pressen och intelligentian höll ofta en okritisk och förskönande bild av situationen i det stora landet, och försvarade Stalins politik (till exempel ”Left Book Club”). Dansken Sigvard Lund i ”Bröd och stål” kom under sitt besök i landet tydligen inte i kontakt med den sovjetiska vardagen och lovordade specialbutiken för utlänningar och speciellt privilegierade, ”Insnab”, i Moskva – ”rikligt försedd, till och med i denna knappa tid, med flera sorters kaviar, otaliga sorters röd lax, […]” och så vidare och till priser som inte äventyrade hans västerländska budget. Vad vanliga sovjetmedborgare speciellt de svältande bönderna åt nämns inte i redogörelsen. Albert Olsen, professor i historia vid Köpenhamns universitet, kom 1933 med liknelsen att vistelsen i Gulag närmast motsvarade de danska folkhögskolorna. Tradition för att förneka avkulakiseringens omfattning och betydelse fortsatte och fortsätter att dominera historieskrivningen inom den sovjetvänliga så kallade revisionistiska skolan …

Lenin och Stalin beskrev det ryska folket som förtryckt av de självägande bönderna. Offertänkande är farligt därför att de som ständigt beskrivs som offer får ett legitimt skäl att resa sig mot sina förtryckare. I Sverige har vi bortåt en halv miljon muslimer, som i den offentliga debatten beskrivs som offer för en västerländsk sjukdom, islamofobi.

Det kanske är ett långskott men här vill jag föra in neurologen Jim Fallons studier av hjärnorna hos psykopatiska seriemördare. Han berättar om sin forskning i en TED-föreläsning. Alla visade sig ha skador i sin orbitala cortex, vilket är en av de båda zonerna i prefrontala cortex. Denna del av hjärnan är nära förbunden med den limbiska strukturen och anses utgöra ett centrum för känslor, värderingar och social förmåga. Jim Fallon fann också att alla hade gott om den högrisk-gen som kallas MAOA och som är relaterad till våld och sex. Det är en gen som bara män har och som de får av sina mödrar. De som styrs av MAOA har i väldigt tidig ålder, före puberteten, upplevt svåra trauman. Det räcker inte med att man blivit lite mobbad eller att man fått stryk, utan det handlar om reguljära erfarenheter i våldsamma miljöer.

I de länder och delar av världen där våldet är konstant är det ”normalt” att männen styrs av denna gen. Det beror delvis på att flickor som lever i en sådan omgivning, tenderar att söka sig till tuffa killar som kan skydda dem, alltså män som är genetiskt styrda av MAOA. Deras söner får också denna gen, som på så sätt koncentreras hos den manliga befolkningen. Min hypotes är att detta till en del förklarar varför våld och sexuella övergrepp är så överrepresenterade bland invandrare från Mellanöstern och Nordafrika – de är av ”det rätta virket”. Ett enkelt sätt att sammanfatta Fallons tes är att våld föder våld, med det tillägget att det inte bara handlar om en social utan också om en genetisk anpassning. Om Jim Fallon har rätt har vi alltså i Sverige en stor befolkningsminoritet, som har mycket närmare till våldet än etniska svenskar. Att dessa beskrivs och känner sig som offer, varför inser inte våra makthavare att det är farligt? Varför lär de inte av historien?

Tillbaka till de 87 procenten. Jag har lagt ner stor möda på att åtminstone förstå den delen av folket som åtminstone i teorin är förmögna till någon form av logiskt resonemang och som har en investering i framtiden i form av barn. Jag anser att näst intill alla ursäkter liknande vi kunde inte förutse detta är omöjliga. Bevisen på hur det svenska haveriet tar gestalt fullkomligt haglar över oss varje dag.

Här följer en lista på olika ursäkter jag försökt med, som förklaring till att så många klarar att blunda för det som sker: Social felkonstruktion, Toxoplasma Gondii, Östrogen, Krympande hjärna, Brist på sunt förnuft, Någon annans problem, Gärna men inte där jag bor, Offentlig botgöring, Betingade reflexer, Illusion av kunskap, Inlärd hjälplöshet, Springa med flocken, Dumhetsbaserad ekonomi, Åskådareffekten, Genus, Patologisk Global Altruism, Nice Guy Syndrome, Aldrig ändra åsikt, Hubot.

Granskar man den så kallade godheten, upptäcker man att den inte gäller för brottsoffer, fattigpensionärer och barnen, som faktiskt ska betala springnotan. Äkta godhet borde stråla villkorslöst i alla riktningar men de goda hittar ständigt pseudolösningar och bortförklaringar till problem. Polisen får ett armband och försvaret blir ett särintresse. Skenhelig egoism och en stor dos dödsönskan kännetecknar den majoritet som vill skänka bort det egna landet.

När man ser att en stor grupp gör något som skadar dem, trots varningar i tjugo år, är det rimligt att anta att de faktiskt vill ha det så! Min slutsats är att Enoch Powell har haft rätt hela tiden. Det offer som nu ligger på altaret i form av framtida generationer är så unikt i historien att inte masshypnos och indoktrinering räcker som ursäkt. Essensen av det svenska tillståndet är en kollektiv dödsönskan. Man känner igen den när man ser den moraliska måttstocken hanteras som ett gummiband samt de godas stora iver att dölja obehagliga mätvärden (jag har stor respekt för mätvärden). De vill verkligen blunda för den ohyggliga skada de tillfogar sitt land. Det är nästan enklare att förstå en ”kultur” med balkonghoppning och bombbälten.

The Darkwinged Duck

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare slutet av september 2017

[image error]

Fler svarta än vita på tåget. Tre somaliskor i slöjor, åker på gratis busskort. Konduktören säger vänligt att dessa inte gäller på tåget, men låter dem åka vidare. Hade inte jag fått. I går två afghanska ungdomar på badet häller tio hinkar vatten på bastuaggregatet, som tar stryk. Ler bara när jag säger åt dem. Personalen gör ingenting, men säger att ”de förstår det som de vill förstå”.

Landet söndras, svenskarna backar in i kaklet.

***

Fundamentet för ett fungerande samhälle är allas likhet inför lagen, yttrandefrihet, opolitisk vetenskap och en skola som eftersträvar att skapa självständiga individer. Så fort man börjar pilla på eller strypa någon av dessa grundvillkor skulle det kunna liknas vid syrebrist i samhället. En sorts samhällshypoxia. Det som gör den liknelsen så bra är att piloter som utsätts för syrebrist blir väldigt självsäkra, glada och totalt oförmögna att lösa enklare uppgifter. När de slutligen ombeds trycka på den knapp som skulle kunna rädda dem så klarar de inte att göra det.

***

Att skärskåda svensk debatt är som att slöglo på teven på ett naturprogram från Ngorongoro. Du vet, ett gäng lejonhonor (feminister) letar upp någon stackars gammal och trött vattenbuffel (vit man), jagar ut honom i vattensamling och sedan hoppar hela gänget på honom. De mätta (etablissemanget) breder sedan ut sig på savannen (MSM), slickar lite på varandra, suckar förnöjda, leker med barnen, parar sig med någon halvimpotent hanne och känner sig urstarka.

***

Jag borde kanske tillhöra det sovande, förnekande och hjärntvättade folket, men konstigt nog är jag vaken. Jag bor med sambo och en femårig son i ett ”rikt” område (Lidingö), tjänar som ingenjör 58000kr i månaden, är segregerad från … ja du vet vad och borde kanske sova. Jag tror nu att även vi i rikare förorter långsamt börjar vakna. Jag vaknade redan för cirka tio år sedan, men oron (jag menar obeskrivligt stor oro) började för kanske 1,5 – 2 år sedan, i samband med en sjukskrivning (arbetsrelaterad uttmattnings­depression). Jag fick i slutet av sjukskrivningen tid och intresse för samhällsfrågor på ett annat sätt än tidigare. Hade ingen tevemottagare under väldigt lång tid och tog till mig Youtube. Vilket uppvaknande för en stressad starkströmskonsult, som inte ens tog sig tid att titta på nyheter och vädret innan läggdags. Om inte internet funnits ???????…….hemliga möten i källarlokaler eller flygblad och klotter på toaletter? Jag började trevande söka efter personer på min arbetsplats som bland annat skulle kunna vara mottagliga för olika länkar (och nu din bok) till bra diskussioner på Youtube. Jag har nu funnit fyra personer som jag litar på och vi samtalar nu helt öppet med varandra kring PK och framför allt public service och t.ex Aftonbladets vinklingar, mörkläggningar mm.

Jag är som många andra rädd att säga vad jag tycker rakt ut till vem som helst, och jag skäms för detta. Vill helst komma ut ur garderoben! Jag kan ju inte förlora jobbet (tror jag) då jag inte rumlar runt bland finakademiker, utan torra tekniker. Det är väl en rädsla (skapad av PK) att mina (helt normala) tankar ska misstolkas av vänner och min sons förskolepersonal ( syriska och irakiska kvinnor till stor del). Detta är ju helt sjukt. Jag är rädd som alla andra, att tala om massinvandringens konsekvenser. Jag är rädd trots jag är en person som har vaknat och inser hur slutresultatet troligen kommer att se ut för min son … MÖRKER. Mina föräldrar bor i Örnsköldsvik och är nu mellan 70 och 80. Dom sitter där i sitt Myresjöhus och klappar sina hundar, utan att se det jag gör. De rör sig inte på stan, träffar inga människor förutom grannar och oroar sig troligen inte för sina barnbarns framtid, som jag. Jag har nu informerat dem om ”exakt” vad som kommer att hända i samhället en tid efter deras utträde från jordelivet och farsan är så insatt nu, efter mina samtal med fakta från säkra källor, att han verkligen förstår. De har ju varit helt skadade av SVT.

Varför är jag en person som har vaknat kan man fråga? Jag är inte rasist, jag umgås med en familj som har en pappa från Costa Rica. Jag känner och talar regelbundet med en familj från Palestina (som är jättetrevliga och integrerade fast dom inte äter bacon), är sambo med en indisk kvinna, har barn med henne och känner mer tillhörighet till buddhism än kristendom, vad gäller mycket. Kristen samhällsuppfostran har jag naturligtvis påverkats av och det finns säkert många kristna värderingar inbakade i min hjärna.

Jag är faktiskt väldigt skyldig till införandet av mångkultur i Sverige. Jag skaffar barn med en indisk kvinna! Jag är dock inte rädd för denna marginella mångkultur som så att säga sker på ett naturligt och mjukt sätt. Denna lilla mångkultur tror jag dock verkligen kan vara berikande. Men invasion av massor med människor med totalt avvikande kultur och synsätt under kort tid är ett helvete. Islam och buddhism är ju också lite olika, även om buddhismen har vissa inslag som känns lite si så där för mig (vilken religion har inte det). Finnar och juggar funkade ju bra. Även Italienare och kineser är nog/har varit berikande tror jag. Små volymer under lång tid, så som det ”alltid” varit genom historien, är nog faktiskt berikande.

Vad fan är rasism!

Skrev tidigare att jag inte är rasist, men det är jag kanske? Är det något fel med det i så fall? Jag gillar ärligt talat inte (över lag) muslimer från arabvärlden. Jag hatar islamism och deras sätt att leva. Många av dem hatar ju mitt sätt att leva. De är rasister! När jag på 90-talet åkte på semester till södra Europa tyckte jag och många med mig att tyskar på hotellet var ena jävla gaphalsar, tog plats, och bufflade sig fram. Nu på 2000-talet känner jag samma för engelsmän och framför allt nyrika ryssar som över lag uppför sig som idioter utan hänsyn till kulturen och normer i de länder där de semestrar. Kineser utmärker sig också på turistorter. Ja det finns svenska idioter också, jag vet. Kul socialt experiment det där med semester på hotell med massa olika nationaliteter. Vi klarar inte ens av varandra trots att vi är vita européer! Hur fan ska vi du kunna lira med muslimer från arabvärlden!

Är jag rasist när jag har negativ kritik (gällande beteende jag stör mig på) av tyskar, engelsmän och kineser? Är man rasist när man överhuvudtaget säger något negativt om en person från annat land? Kan jag som vit vara rasistisk mot en vit människa? Då är jag väl rasistisk mot mig själv?

***

Jag såg för ett tag sedan filmen ”The Salvation”. I den iscensätts en grupp ryggradslösa genuint fega bybor som utsätts för en förtryckare. De betedde sig som ryggradslösa kräk, MEN de åkte inte och hämtade fler förtryckare. Det som pågår i Sverige är inte riktigt samma sak. Jag kan förstå korruption, feghet etc. Alla inblandade ger efter för sin svaghet men de ändrar inte sin måttstock. Jag kan inte undgå slutsatsen att svenskarna förnekar mätvärden och ändrar måttstocken. De vill verkligen blunda för den ohyggliga skada de tillfogar sitt land. Det pratas mycket om ”white guilt” men ytterst måste det vara en undermedveten önskan om att riva hela samhället.

***

”Ja”, hör jag föraktfullt överlägset från ovan, ”så är det ju. Ni längtar efter, drömmer om ett förlorat paradis. Folkhemmet. Det som aldrig fanns. I er bottenlösa obildning och historielöshet målar ni upp en vision, lika naiv och falsk som de där planscherna från Gerhards Förlag: blond leende kvinna på fäbodvall, med kjol och frisyr av femtiotalssnitt och en näverlur käckt vilande mot höften. Ni längtar er in i en reklamaffisch för Volvo PV 444, med nybyggd villa i bakgrunden och Den Lyckliga Kärnfamiljen samlad. Ni längtar efter en verklighet som aldrig existerat och som vi heller aldrig kommer att tillåta uppstår. Ty det ni tror er se är blott det allra ytligaste, idylliserande – och därmed för fåvetande och lättledda individer acceptabla – uttrycket för en fascistisk, rasistisk, nazistisk samhällsordning. Ett samhälle som vilar på osynliggörande, exkludering och subordinering av individer, grupper, hela samhällsklasser. Strukturer vilka göder de privilegierade på de missgynnade och utsattas bekostnad. Detta är de drömmar som gömmer sig bakom era urblekta, till synes oskyldiga planscher. Vi kommer aldrig att tillåta dem uttryckas, än mindre förverkligas. Vi kommer att slå till, hårt, obönhörligt, omedelbart. Kon-ti-nu-er-ligt. Vi tröttas aldrig. Vi har outtömliga resurser. Ni kommer aldrig att få ro, aldrig vila, inget minsta lilla andrum. Våra intellektuella instrument, vår överlägsna mentala kapacitet och vår obegränsade tillgång till offentlighetens arenor – media, politik, litteratur, konst – är våra redskap.

Vi kommer att driva er bort från de fysiska och virtuella rummen: gatorna -GATORNA!!! – torgen, arbetsplatserna, samlingsplatserna, scenerna, biblioteken, gallerierna, tidningarna hemsidorna. Vi kommer att hemsöka er, i era kök, TV-rum, sängkammare; in i er dator, ända in i ert medvetandes innersta rum tills era vidriga visioner, tankar och känslor skrumpnar, förtorkar och dör.”

Men så är det ju inte! Jag längtar inte efter ett förlorat lyckorike, ty det lyckoriket – som dock i delar objektivt faktiskt existerade; om detta vittnar fakta, statistik och miljoner personliga hågkomster – ja, detta rike är själva grunden för det förnekande, det förintigande, det förintande vilket med sådan brutalitet nu omsluter mitt plågade medvetande.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vi behöver inte ljuga

[image error]

En journalist jag känner tror inte att det pågående samhällshaveriet någonsin kommer att leda till att svenskarna bygger upp ett motstånd värt namnet. Ingen situation kan bli så vidrig och farlig att det svenska kollektivet säger att nu djävlars får det vara nog! Det finns ingen nedre vändpunkt, ingen nivå där missnöjet växer till ett aktivt och organiserat motstånd, utan svenskarna kommer att lydigt traska på, hela vägen fram till sin icke-existens. Lite gnäll längs vägen, men något mer blir det inte. Om det beror på att vi inte haft krig på flera hundra år och därför förlorat vår försvarskompetens eller om det kanske beror på – det hävdar min vän journalisten – att välfärdssamhället premierar ”det kvinnliga” och på så sätt gör svenska män godhetsreligiösa, mesiga och till förbindliga syltryggar, det kan diskuteras. Antagligen går det att föra in flera hypoteser och på så sätt få en lista över möjliga förklaringar.

Jag frågar honom om inte Sverigedemokraterna kan ses som en motståndsrörelse. Han skakar på huvudet. Sverigedemokraterna må vara både emot massinvandringen och folkligt förankrade, men de har anpassat sig till sina politiska motståndares spelregler. Han jämför med någon som får åka med i bilens bagageutrymme och där, för att bromsa, pressar fötterna mot plåten så att tårna vitnar. Men så kan man inte bromsa en bil, då måste man sitta i förarsätet. När man väl sitter där, om man nu någonsin kommer dit, då gör man inte motstånd utan då kör man.

Jag tänker att det är så man resonerar, när man är upplärd på en högskola att tackla samhällsfrågor. Först identifierar man problemet och prövar diverse sidospår, varefter dessa avfärdas. Därefter ställer man upp ett antal hypoteser till att det blev som det blev. Och så prövar man dem, i syfte att komma fram till en empiriskt underbyggd och trovärdig förklaring, exempelvis: det är feminismen! Eller kanske: det är älgjakten!

Därefter är det dags för lagstiftare, opinionsbildare och politiker att ta över stafettpinnen. Med hjälp av en ansvarig myndighet och dess tjänstemän inför eller ändrar politikerna det som behöver införas eller ändras, justeringen konfirmeras i diverse juridiskt hållbara dokument och så är problemet löst. Diskuterar vi till exempel hedersrelaterat våld och forskare kommer fram till att massinvandringen från Afrika och Mellanöstern är roten till problemet, då stänger politikerna landets gränser för invandring därifrån. Kanske finner forskarna att européer och vissa asiatiska folk inte ägnar sig åt hedersrelaterat våld och dessutom lyckas bäst med sin integration. Då bestämmer politikerna att dessa folkgrupper får komma in i landet, men att volymerna givetvis måste kontrolleras. De kan inte släppas in i så stort antal, att de konkurrerar med landets egna medborgare om välfärdsförmåner och jobb.

Ja, så ska det naturligtvis gå till! Det vetenskapligt skolade förnuftet och politikernas rationella beslutsfattande måste gå hand i hand. Resultatet blir ett samhälle som servar invånarna väl och som de är tacksamma över att få leva i, ett samhälle de är stolta över: ”Hela världen, titta vilket fint samhälle vi har fixat till!”

Bara det att så går det ju inte till, inte alls. I varje fall inte i Sverige. Notera begreppen massinvandring och volymerna ovan. Massinvandring är ett helt korrekt begrepp för det som politikerna har tillåtit i Sverige och Europa. Massinvandringen pågår fortfarande. Och att volymerna måste kontrolleras, på vilket sätt kan det vara fel?

Jodå, uj så fel det kan bli! Den forskare, jurist, opinionsbildare eller politiker som, helt korrekt, identifierar massinvandringen som ”roten till det onda”, skulle stöta på motstånd, och förmodligen värre än så. Den personen riskerade att förlora såväl jobbet som sitt sociala anseende. Och volymer, fy fan ett sådant oanständigt ord! Minns den kritikerstorm som mötte dåvarande migrationsministern Tobias Billström när han i februari 2013 talade om att ”minska volymerna” av asylsökande till Sverige.

Många krävde hans avgång. Aftonbladets ledarsida menade att han använde SD:s retorik och politik. Statsminister Stefan Löfven, då i opposition, skrev på Facebook att Billströms utspel var oanständigt och avhumaniserande, då ”man har pekat ut en av samhällets mest utsatta grupper: de människor som söker skydd från krig, terror och förtryck”. Även Göran Greider krävde Billströms avgång i TV4 Nyhetsmorgon och skrev vidare: ”För någon vecka sedan kunde SD jubla åt moderaten Tobias Billströms uttalanden …”

Massinvandringen är tydligen av godo och att begränsa volymerna är av ondo. Frågan är hur man avgör vad som är gott respektive ont? Svaret är självklart att man måste se till konsekvenserna, det vill säga man måste förflytta sig från språkets ”detta är gott/ont” till verklighetens ”det här blev konsekvenserna”.

Eftersom konsekvenserna är kända går det att ge ett vetenskapligt korrekt svar på frågan, åtminstone om man frågar vad som är bra respektive dåligt för landet Sverige och dess invånare. Svaret kan bara bli ett: Massinvandringen är samhällsdestruktiv och det är gott att minska volymerna. Relaterar vi frågan till de asylsökande är svaret betydligt mer komplicerat. Är det gott att bo i en storskalig och sliten miljonprogramsförort, vara arbetslös och leva på bidrag? Ja, kanske, i jämförelse med att bo i ett flyktingläger eller där man bodde tidigare. Både Afrika och Mellanöstern har en befolkningsökning som dessa delar av världen inte själva klarar av. Eller: nej det är det inte, eftersom den relevanta gruppen att jämföra med är svenskar, som lever ett mycket bättre liv.

Det är också så, att massinvandringens konsekvenser drabbar medborgarna urskillningslöst, vilket förmodligen är en av förklaringarna till att många av dem som vänder sig mot massinvandringen själva är invandrare. Det leder till den lätt absurda men inte helt orealistiska hypotesen att det istället för etniska svenskar blir invandrare som bygger upp en motståndsrörelse mot massinvandringen.

Ovanstående resonemang, känns det rimligt, om än ofullständigt? För mig som ställt samman texten är det givetvis så. Förhoppningsvis är det också det för dig som läser texten. Den är stegvis uppbyggd, så att man ska kunna se vad man som läsare förhåller sig till.

För våra makthavare är den här typen av resonemang helt ointressanta. I juni i år avslöjade Riksrevisionen att samtliga propositioner som regeringen under perioden 2004 till 2015 ställt till riksdagen om migration – ett trettiotal – saknade konsekvensbeskrivningar. Under denna tid beviljade Migrationsverket över en miljon uppehållstillstånd, vilket betyder att Sveriges befolkning ökade med tio procent, utan att våra politiker brydde sig det minsta om konsekvenserna. Riksrevisionen uttrycker sig lite snällare, men det går inte att ta miste på budskapet:

Regeringen har under perioden lagt närmare ett trettiotal propositioner med förslag som påverkar förutsättningarna att söka, eller få, uppehållstillstånd i Sverige av asylrelaterade skäl. En översiktlig genomgång visar att nästan alla förslagen bedömdes sakna väsentliga konsekvenser för statlig och kommunal verksamhet eller ekonomi. I den mån förslagen bedömdes ha ekonomiska konsekvenser, beskrevs de som små. Bedömningarna motiverades i allmänhet kortfattat och det saknades ofta redovisning av bakomliggande analyser.

Den översiktliga genomgången tyder på att regeringens redovisningar i regel sällan förutsåg ekonomiska och andra konsekvenser för statliga och kommunala verksamheter, eller belyste osäkerheter eller risker med förslagen.

Detta kan medföra att statens budgetprognoser inte blir rättvisande samt att exempelvis statliga och kommunala verksamheter inte fullt ut kan förbereda sig på konsekvenserna. Det gör att verksamheterna riskerar bli mindre effektiva eller onödigt dyra. Utan genomarbetade konsekvensanalyser ökar också risken för andra oväntade bieffekter.

Således, massinvandringen är god, oavsett konsekvenserna, vilket med ett tydligare och mer brutalt språkbruk betyder att regering och riksdag skiter i det folk som gett dem förtroendet att styra landet. Frågan om gott och ont reduceras därmed till att handla om makt. Etablissemanget säger – eller sade, därför att i dag låter det lite annorlunda – att massinvandring (även om just det ordet absolut inte får användas) är något gott. Och att minska volymerna blir då, som en logisk konsekvens, något ont. Det handlar ju om att hjälpa så många människor som möjligt!

Således, massinvand-ringen är god, oavsett konsekvenserna, vilket med ett tydligare och mer brutalt språkbruk betyder att regering och riksdag skiter i det folk som gett dem förtroendet att styra landet.

Struntprat det också. Det handlar inte om solidaritet utan om vad som ger makten legitimitet. Är det arbetare? Ja, då blir det arbetare. Duger inte längre arbetarnas väl och ve som argument, vilka duger? Jasså invandrarna duger, ja då tar vi dem!

Det finns en liten och rätt splittrad skara av personer som förutsättningslöst håller koll på vad som händer i samband med massinvandringen. Medelåldern är hög och vi är nog inte fler än ett hundratal. Eftersom jag är en av dem vet jag ungefär hur ”gruppen” ser ut. Några bland oss är lekmän, andra proffs i form av erfarna journalister och samhällsforskare. Vi skriver bloggar, som den här. Vi gör teve, poddar och skriver böcker.

Varför gör vi det?

Jag tror att min uppfattning är representativ för oss som tar kostnaderna för att gå mot strömmen. Så här: som medborgare i en demokrati bär jag ett delansvar för utvecklingen. Jag har inte rätt att bara sitta och pilla mig i naveln utan måste se till att inte bara vara välinformerad utan rätt informerad. Misstänker jag att politiker och journalister lurar mig, får jag söka information på annat sätt – det är inte precis svårt. Väljer jag istället att vara totalt passiv och inte leva upp till några medborgerliga skyldigheter, då är jag delansvarig för att samhällsutvecklingen går galet. Jag och alla andra medborgare kan inte på något självklart sätt förvänta oss att ledarna gör ett bra jobb. Det är därför demokratier som Sverige har regelbundet återkommande allmänna val. Vi väljer inte bara nya ledare utan vi väljer också att göra oss av med dem som inte håller måttet. Hur ska man kunna sparka inkompetenta ledare om man har noll koll?

Gillar Sveriges politiker att vi dissidenter med vår kritik gör dem mer kompetenta i sitt jobb? Får vi beröm i den offentliga debatten för att vi är engagerade och medvetna medborgare? Får vi hedersamma omnämnanden, anslag och stipendier så att vi kan fortsätta med att relatera politiken och samhällsdebatten till medborgarnas verklighet?

I helvete heller! För oss, som känner ansvar för nästa generation, inbegripet våra barn och barnbarn, och vill lämna över ett välskött samhälle med fokus på sina egna invånare, i maktelitens ögon är vi paria. På gräsrotsnivå är många av oss hjältar men i offentligheten finns ingen tacksamhet för att vi gör det jobb som politiker, opinionsbildare och journalister inte gör, det vill säga frilägger massinvandringens konsekvenser. Politiker, opinionsbildare och kulturelit har inte bara tagit till hårda sanktioner utan också försett sig med en hel arsenal av smädelser. Mobbning är paradgrenen. De påstår att vi är främlingsfientliga, rasister, fascister, nazister och antisemiter.

Möjligen kan någon av dessa förödande etiketter passa in på en eller annan av oss som spjärnar emot, som ser att politikerna för samhället mot katastrof och att det år efter år blir sämre och sämre. Jag vet inte, jag känner inte någon, men som sagt visst är det tänkbart. Det finns rötägg i varje mänsklig gemenskap. Allmänt gäller att vi är pålästa och bättre än gemene man vet riskerna med nazism, kommunism, islam och antisemitism. Vi är absoluta motståndare och smädelserna är därför grova lögner. Jag har flera gånger i offentliga sammanhang kallats för nazist. Det finns ingen täckning för det, ingen alls. För mig liksom övriga dissidenter gäller att smädelserna inte är kopplade till någon verklighet. De är maktens verktyg inte bara för att tysta oss, för att desarmera vårt friläggande av deras inkompetens och maktmissbruk. Till oss säger de ”håll käften” och till dem som hör vad vi säger ”lyssna inte på dem, de är nazistrasister!”. Observera, denna maktelit tar aldrig nästa steg, efter att ha utslungat sina smädelser. De ser aldrig sina påståenden som hypoteser som måste verifieras. Det behövs inte. Smädelserna har gjort sitt jobb i och med att de uttalats.

Ok, på dissidenternas vägnar antar jag utmaningen, men vill gärna vara lite bättre än våra vedersakare. När ni påstår att vi är rasister (eller vilket invektiv det är som ni tar till) så ljuger ni. Ni inte ens försöker visa att det är sant. Vi kan visa att det är lögn, alltså är ni lögnare. Det är det första av det epitet jag vill klistra på er: lögnare.

När ni, helt ointresserade av konsekvenserna, iscensätter en massinvandring och därmed irreversibelt försämrar och på sikt förstör den svenska välfärden och landets ekonomi, segregerar invånarna, ökar kriminaliteten etc. så är ni antingen inkompetenta – ni förstår inte vad ni gör – eller så gör ni det avsiktligt, ni förstör medborgarnas Sverige. Det gör er till folkförrädare.

Lögnare och folkförrädare, smaka på de båda klassificeringarna. Jag kan spä på med vad ni inte är. Ni är inte demokrater, eftersom ni svikit det förtroende ni fått från folket att styra landet. Ni är inte heller för den grundlagsfästa yttrandefriheten, eftersom ni avsiktligt och med starkt verksamma medel går in för att tysta den folkliga oppositionen och sprider rädsla.

Till skillnad från er som sprider lögner om oss, kan vi dissidenter empiriskt bygga under våra påståenden om vilka ni är. Vi behöver inte hitta på, det räcker med att noggrant studera det material som svenska myndigheter producerar. Med ett vetenskapligt språkbruk vill jag påstå att hypotesen att ni är lögnare och folkförrädare inte bara går att verifiera utan redan är verifierad, av oss dissidenter. Det underlag som behövs för att bygga upp en motståndsrörelse finns på plats. Och därmed är vi tillbaka där jag började: har min journalistvän rätt?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

They took our jobs!

[image error]

I dag släpper vi åter in Dick Taytor på bloggen. Den här texten är pinfärsk och finns således inte med i hans nya bok Diktat.

***

I ett avsnitt av den populära animerade TV-serien South Park dyker det helt plötsligt upp några immigranter från framtiden. År 3045 finns det uppenbarligen för många människor och för få arbetstillfällen. För att råda bot på detta uppfinner någon en tidsmaskin så att framtidens arbetslösa därmed kan resa bakåt i tiden, till början på 2000-talet för att hitta jobb. Idén för the aliens är att öppna ett sparkonto, så att deras familjer drygt tusen år senare kan använda de förräntade pengarna.

Problemet är bara att de jobbar för i stort sett ingenting, vilket medför att en hel del invånare i South Park följaktligen blir arbetslösa, varpå en proteströrelse bildas bland först och främst ”arbetarklassens” folk, då de är de första som förlorar jobben. Trey Parker och Matt Stone, skaparna av serien, förlöjligar och driver med dessa pissed of white trash redneck conservatives genom att låta dem en efter en indignerat upprepa frasen: They took our jobs. Dey took yer jobs!

Detta syftar givetvis på den illegala invandringen till USA där miljontals mexikaner och folk från Latinamerika på jakt efter ett bättre liv tar sig över gränsen och erbjuder sina tjänster till mer eller mindre skrupulösa arbetsgivare, som ser chansen att tjäna pengar på billig arbetskraft. Även medel- och överklassen använder sig av dessa immigranter i form av exempelvis lågavlönade trädgårdsmästare och hushållerskor.

I South Park-avsnittet fördömer de högutbildade protesterna från dessa hillbilly rednecks med de vanliga vänsterliberala flosklerna som: vi som är så rika ska dela med oss av vårt välstånd, de här människorna kommer från fruktansvärda förhållanden och förresten tar de bara jobb som ingen annan vill ha. Det är rasistiskt att förvägra dem att komma hit.

Parker och Stone vore inte de humorgenier de är, om de inte även drev med liberalerna, denna gång exemplifierad av en aging hippie liberal douche som kör det gamla vanliga argumentet att Amerika alltid har varit ett land av immigranter, så därför har vi ingen rätt att stänga dessa nykomlingar ute.

När sedan även de välutbildades jobb övertas av framtidsfolket blir det genast annat ljud i skällan, dubbelmoralen kastas överbord och alla – utom the hippie douche givetvis – är överens om att något måste göras. Den radikala lösningen är let´s all turn gay så kommer det inte finnas några människor i framtiden som kan ”time travel” och ta våra jobb.

Om man förflyttar sig från fiktionens värld till verklighetens USA, så måste man ändå faktiskt konstatera att den Latinamerikanska invandringen av billig arbetskraft är ett stort problem för framför allt just lowskilled workers, det vill säga den del av befolkningen som har sin försörjning i de så kallat ”enkla jobb” som fortfarande utgör en hyfsat stor procentandel av arbetsmarknaden i Amerika. De hårdast drabbade verkar vara afroamerikanerna som ser sina jobb försvinna till de för en billig penning hårt arbetande migranterna. Som South Park-avsnittet belyser konkurreras även den ”vita” outbildade arbetarklassen ut av invandrarnas lägre löneanspråk.

I Sverige, där utbudet av dessa enkla jobb är betydligt mindre än i USA och även jämfört med en hel del länder av Europa, påstår politikerna att dessa jobb – som utgör knappt tre procent av arbetsmarknaden – ska besättas av arbetslösa migranter och därmed samtidigt också råda bot på utanförskapet bland de bidragsberoende utomeuropeiska invandrarna i städernas förorter. Detta låter som ett hopplöst idiotiskt projekt, då dessa ganska fåtaliga ”enkla” jobb till stor del redan innehas av tidigare hitkomna migranter, som i så fall ska ersättas av nyanländ outbildad arbetskraft med kanske avsevärt lägre löneanspråk. What a masterplan!

De mestadels östeuropeiska hantverkare och byggjobbare som är här i landet i form av rörlig arbetskraft har däremot inga som helst problem att få sysselsättning. Varje byggarbetsplats man besöker är översvämmad av hårt arbetande polacker och balter, som entreprenörerna hellre anställer än svenska hantverkare med sina avtalsenliga högre löneanspråk. Inte undra på att LO-medlemmar i allt högre grad röstar på Sverigedemokraterna, som sägs vilja begränsa arbetskraftsinvandringen.

När sedan MSM med statistik från exempelvis vänsterorienterade tankesmedjan ”Arena idé” påstår att det är en myt att den rörliga arbetskraften tar svenska arbetares jobb, känns det nästan som ett beställningsverk av Svenskt Näringsliv, vars medlemmar givetvis välkomnar lönedumpningen. Hur många byggarbetsplatser finns det egentligen nuförtiden i Sverige? Om de nu är så många fler än förut, var hittar man de entreprenörer som hellre anlitar svensk arbetskraft för dubbla pengarna?

I den här djungeln av mer eller mindre seriösa hantverkare dyker det givetvis även upp så kallade Cowboy builders. I den svenska teve-upplagan, baserad på den engelska förlagan reser programledarna land och rike runt i jakt på ”Fuskbyggare”, som blåst intet ont anade privatpersoner på stora pengar. Det är en blandning av både svenska och utländska entreprenörer som gjort undermåliga renoveringar där man även i många fall bara lämnat bygget i ett halvfärdigt skick och kräver mer pengar än det ursprungliga avtalet för att slutföra jobbet.

Så här fungerar marknadsekonomin för både företagare och privatpersoner. Man vill ha ett arbete utfört och tar in bud från olika leverantörer. De flesta av oss väljer givetvis det ekonomiskt mest gynnsamma erbjudandet, där tyvärr ibland snålheten kan bedra visheten, då extremt billiga firmor också kan vara extremt oseriösa. Professionella företag kan troligtvis i förhand genomskåda och sålla bort bluffmakarna men det kan kanske inte oerfarna nyblivna husägare göra, som troligen är skuldtyngda av husköpet och därför vill komma så billigt undan som möjligt.

I och med att levnadskostnaderna varierar stort från land till land här i världen kommer givetvis arbetssökande och bidragsberoende söka sig till de länder där the cost of living kräver höga löner och generösa bidragssystem. Två fenomen som är i en slags symbios med varandra, då höga skatter – som finansierar bidragen – samtidigt kräver höga bruttolöner, då nästan hälften av lönen går till skatt. En skatt som många av de utländska arbetarna undslipper då man är skattebefriad om man vistas och arbetar i landet kortare tid än sex månader (183 dagar). Troligtvis finns det även fler kryphål i skattelagstiftningen, som gör att arbetsgivare, som utnyttjar den rörliga arbetskraften kommer billigare undan än att betala avtalsenliga löner till svenska hantverkare. Vill man sedan ytterligare sänka sina kostnader kan man ju alltid anställa svartjobbare.

Hur ska svenska hantverkare och byggjobbare då kunna konkurrera med dessa i många avseenden lika skickliga och flitiga östeuropéer? Inte på kompetensområdet tydligen och inte lönemässigt heller då många inhemska svenska familjeförsörjare skulle vara tvungna att gå från hus och hem med så kraftigt sänkta löner. Vad göra? Det finns mig veterligen bara ett sätt att balansera den globala arbetsmarknaden konkurrensmässigt. Sänkt skatt på arbete och sänkta arbetsgivaravgifter får kanske entreprenörer och arbetsgivare att tänka lite mer solidariskt på sina landsmän och inte bara på profiten, om skillnaden i lönekostnader inte är så radikal.

Det svenska välfärds- och bidragssamhället har kanske ändå nått vägs ände. När det designades på 1950- 60- och 70-talet var förhållandena totalt annorlunda än idag, med minimal arbetslöshet och en betydligt kortare pensionstillvaro (lägre medellivslängd). En stor bov i dramat är givetvis de enorma kostnadshöjningar som sedan dess skett på bostadsmarknaden. Under välfärdsåren var boendekostnaden kanske bara en femtedel av levnadskostnaderna, för att idag ha seglat upp till säkert hälften av nettolönen för många, trots rekordlåga räntekostnader för hus- och bostadsrättsinnehavare.

Varför har ett så grundläggande behov som tak över huvudet blivit big business i framför allt västvärldens storstäder, men även i andra rika tätorter världen över? Urbaniseringen är givetvis en faktor. Då fler och fler arbetstillfällen försvinner på landsbygden sker en inflyttning till storstäderna i en takt som bostadsbyggandet inte har en chans att hänga med i och den nyproduktion som sker är för det mesta så dyr att bara högavlönade har råd med kostnaderna. En annan faktor är att rika spekulerar i fastighetsprisernas förväntade ökning och då kapital tack vare den låga räntan inte förräntar sig som förut, lånar man nu istället pengar till fastighetsköp.

I fattigare länder sker urbaniseringen mestadels i form av kåkstäder som växer upp i utkanterna av storstäderna där ofta primitiva plåtskjul för tjänstgöra som bostäder åt fattiga barnfamiljer. Anledningen till att detta fenomen ändå till viss del fungerar och får fortgå är att dessa städer befinner sig på en annan breddgrad än nordeuropeiska tätorter och således bostäderna inte behöver isoleras för att motstå kylan.

Om massinvandringen till de rika europeiska länderna kommer att fortsätta i den takt som nu sker och som av allt att döma troligen inte kommer att minska, utan snarare öka, återstår till slut bara primitiva kåkstäder som bostäder, liknande de husvagnsläger som de tiggande romerna upprättat för att klara den nordeuropeiska vinterkylan. Snarlika boenden har i omgångar under 2000-talet också varit ett alternativ för exempelvis hemlösa i Stockholm. Missbrukare har bebott gamla husvagnar uppställda i Skarpnäck, Flaten och Högdalen etc, men ofta blivit avhysta på grund av klagomål från omkringboende. Samma öde har även drabbat ”EU-migranterna” som på grund av stölder och nedskräpning samt utebliven betalning för hyra av campingplatsen tvingats flytta.

Bidragssamhället kommer troligen att kollapsa om Sverige fortsätter med den utstakade massinvandringspolitiken. En anledning är att skattemoralen kommer att urholkas då den arbetande befolkningen inte kommer att ha lust att försörja hundratusentals bidragsberoende arbetslösa. På samma sätt som moderaternas ”spinndoktor” Per Schlingmann framgångsrikt lotsade fram sitt ”nya” parti till regeringsställning, genom att kalla sossarna för ”bidragspartiet” och moderaterna för ”arbetarpartiet”´, och därmed spela på folks ovilja att via skattsedeln finansiera och permanenta arbetslöshet och utanförskap, så kommer något eller några partier till slut kanske motvilligt inse det ohållbara i situationen. De politiker som då på ett trovärdigt och begripligt sätt kan redovisa siffrorna för den ekonomiska börda invandringen inneburit för de svenska skattebetalarna kommer då troligen få mest röster.

Om man ändå fortsätter på den inslagna linjen så kommer hela socialförsäkringssystemet braka ihop. Pensionerna som redan för många ligger under minimilevnadsstandard kommer ytterligare att sänkas, avgifter för sjukhusvistelser kommer att höjas och socialbidragen kommer även de att sänkas eller dras in. Förmodligen kommer dessa indragna bidrag tvinga folk till att försörja sig själva, vilket kanske i längden är positivt, då bidragsberoende bara verkar permanenta utanförskapet och även reducera motivationen att jobba för sitt uppehälle. Dock kommer konkurrensen om de relativt få så kallade ”enkla jobb” som finns bli mördande, framför allt för att de som fastnat i bidragsfällan inte haft någon direkt motivation till att utbilda sig. Vilket får till följd att endast lågkvalificerade arbetsuppgifter blir aktuella för denna socialbidragsgeneration.

Arbetsmarknaden kommer kanske att öka med en växande befolkning men absolut inte i proportion till mängden invandrare och ambulerande rörlig arbetskraft. Detta kommer troligen att ytterligare sänka lönerna för alla konkurrensutsatta arbetstillfällen som erbjuds, vilket i sin tur kommer öka de ekonomiska och kunskapsmässiga klyftorna i samhället, där allt fler kommer att tvingas till att kraftigt sänka sin levnadsstandard. Stora sociala klyftor har historiskt sett alltid gett upphov till protester och revolter och om polariseringen mellan missnöjda svenskar och missanpassade invandrare blir tillräckligt stor finns risken för inbördeskrig. Makteliten kommer då troligen att försöka stävja detta med en stor våldsapparat bestående av fler poliser och även någon typ av paramilitära styrkor som kommer att patrullera städerna.

Det är kanske räddningen för de arbetslösa svenska hantverkarna och den snabbt utdöende svenska arbetarklassen, att ta värvning som yrkesmilitärer i makthavarnas våldsapparat för att därmed förhindra att ett inbördeskrig bryter ut. De militanta invandrargrupperna kommer troligen att ha svårare att organisera sig, då etniska och kulturella motsättningar riskerar att hämma disciplinen hos de revolterande. Möjligen kan en uppmaning till heligt krig (islamiskt jihad), ekonomiskt understött av rika arabiska oljenationer, stärka krigsmoralen hos den muslimska befolkningen, men en organiserad offensiv från dessa olika grupper för att ta över makten i Sverige ter sig ändå ganska osannolik, om man nu inte får oväntat(?) understöd av det saudiska flygvapnet.

Dessa scenarier låter nog som science-fiction för de flesta i dagsläget, men om kanske femtio år, när etniska svenskar är i minoritet och sysslolösheten tack vare automatiseringen är ofantlig, blir kanske dikten (sci-fi) verklighet. Inte lika komiskt extrem som i South Park-avsnittet, som inspirerade till denna text utan kanske mer domedagsliknande, då konsekvensen av den påtvingade mångkulturens etniska särintressen och en enorm arbetslöshet i framtiden kan bli en förödande kombination.

Just i dagarna har Sverige besök av en delegation för FN:s utvecklings program (UNDP), där chefen för den afrikanska avdelningen av UNDP, Abdoulaye Mar Dieye, i en rapport visar att traditionella militäroperationer för att motverka extremism inte har fungerat, utan snarare ökat antalet unga män som anslutit sig till extrema grupper som Boko Haram eller Al-Shabab. Han säger vidare att: ”Om vi inte hittar ett alternativ till vad de extrema grupperna har att erbjuda, kan vi gå mot vår undergång.” I sitt anförande säger han också:

The report illustrates that where the social contract is weak, where citizens’ confidence in government and institutions is limited, where relations within and between communities are fractured, then the resilience to violent extremism is low.

Faktiskt allt det som är kännetecknande för de flesta mångkulturella samhällen. En utveckling som ”visselblåsare” har varnat för kan bli konsekvensen av massinvandringen även i vissa europeiska länder.

Enligt UNDP:s rapport är anledningen till den ökande rekryteringen av unga män till de islamistiska terroristgrupperna för det mesta inte religiösa motiv, då de flesta knappt läst koranen, utan den stora orsaken är sysslolöshet och brist på utbildningsplatser. Detta är exakt vad den tyske sociologen Gunnar Heinsohn påpekade i sin bok Söhne und Weltmacht från 2004, då han undersökte orsaker till konflikter i världen och kom fram till att majoriteten berodde på ett fenomen som han kallar ”ungdomspucklar”. Ett överskott på arga unga män som hamnat i ett utanförskap.

Känns det igen från Sveriges så kallade utanförskapsområden, där arbetslösa och skoltrötta, främst utomeuropeiska invandrarungdomar organiserar sig i våldsamma gangstergäng? ”Sjuklöverns” politiker, som vill fylla på dessa områden med ännu fler unga män från dysfunktionella klankulturer, allt för att upprätthålla landets självutnämnda position som ”humanitär stormakt” vägrar eller vill inte förstå att konsekvenserna kanske är irreversibla. Afrikanerna som levt med påtvingad mångkultur sen kolonialmakternas godtyckliga gränsdragningar har förstått faran i utvecklingen, där gamla förkoloniala motsättningar, men även nya religiöst motiverade konflikter mellan etniciteter och stammar ofta leder till inbördeskrig.

Istället för att kriga i sina hemländer ska dessa, mer eller mindre desperata unga män välkomnas att flytta till Sverige, för att väl här få utbildning och arbete och bli samhällsnyttiga skattebetalare. Det fina med den svenska integrationsmodellen är att man i kulturrelativismens namn inte heller ska behöva ge avkall på sin ”berikande” ursprungskultur, utan ska kunna leva i Sverige som man gjorde i sitt hemland. Detta fungerar utmärkt tack vare att alla som kommer till Sverige uppfylls av den toleranta och fredliga svenska atmosfären, som genom någon slags magi överförs till alla migranter. Det är därför som integrationen verkar så friktionsfritt för alla som kommer hit och inom en snar framtid kommer resten av världen att få bevittna multikulturalismens himmelrike här på jorden i landet Sverige. Precis som Jesus sa strax innan han drog sin sista suck på korset, kommer den svenske mannen som offrat sig själv på det mångkulturella altaret säga: Det är fullbordat.

Ni som tycker att ovanstående stycke låter som science-fiction i klass med South Park-episoden är bara att gratulera. Att vara så övertygad i sin religiösa tro på värdegrundsdogmens fanatism är kanske bara att jämställas med kompromisslös bokstavstrogen islamism. Det påstås ju att man vid en religiös frälsningsupplevelse fylls av värme och välmående. De stackars (?) människor som betraktar världen från en mer vetenskaplig horisont kan bara avundsjukt beundra dessa trosvissa dogmatiker som är uppfyllda av den heliga (multikulti)anden. Vi ofrälsta skeptiker har förstått att chansen att övertyga fanatiker med logiska rationella argument är dömd att misslyckas. Kanske finns det ett litet hopp om ett uppvaknande ur multikultidrömmen hos den yngre generationen, som sett vartåt det lutar. Skulle detta ske och Sverige på något sätt normaliserades igen, kommer kanske en värld utan gränser-utopisterna att förtvivlat i kör ropa: They took our faith. Dey took yer faith!

Dick Taytor

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare mitten av september

[image error]

När jag läser många inlägg på olika sidor, tycker jag att det blir för många beskrivningar av hur dumma och ologiska PK-folket är. Problemet är ju inte deras enfald och okunnighet utan att de inte bryr sig. Vi kan ha hur många bra argument som helst men får ändå aldrig ens ett svar. Orsaken är mycket enkel, det handlar inte om det vi tror att det handlar om, utan om att befästa sin makt. Att vi då hela tiden försöker och försöker igen att tala förstånd med dem blir nästan patetiskt. Sverige är kanske mest illa ansatt av sjukan, men hela västerlandet verkar lida av något liknande.

Snart kommer en reaktion och det är då vi måste ha ett alternativ. Därför är kunskapsutvecklingen så viktig kring det som sker. Detta för att komma ifrån vem som är mest jämställd, invandrarvänlig, HBTQ-vänlig etcetera. Det är bara dunster! Det är inte det som är det goda samhället.

***

Sedan många år följer jag tysk samhällsdebatt, som även den är rätt så PK. Den är dock betydligt mer tillåtande än den svenska. En välkänd och kontroversiell personlighet i tysk samhällsdebatt är Thilo Sarrazin, medlem i socialdemokratiska partiet sedan 1973. Han har innehaft många höga ämbeten i den tyska förbundsrepubliken, t.ex. chef för introduktionen av D-marken i östra delen av det återförenade Tyskland, finansminister i delstatsregeringen Berlin, medlem i direktionen för Deutsche Bundesbank och Tysklands centralbank.

Sarrazin har publicerat flera debattböcker, som alla rört upp känslorna ända nere från gräsrötterna upp till partiledning och regeringsnivå. De mest kända är:

Deutschland schafft sich ab (2010)
Deutschland braucht den Euro nicht (2012)
Der neue Tugendterror (2014)
Wunschdenken (2016)

Den första behandlar det demografiska självmordet. Ingen av ovanstående böcker finns översatta till svenska. Sarrazin beskriver Europas självmord med övertygande siffror och statistik. Ett av hans starkaste argument är dessutom att Tyskland ”fördummas”, i och med att importerad befolkning med lägre IQ och lägre bildnings- och utbildningsnivå utgör en allt större del av den tyska befolkningen. Dessa resonemang utlöste ett ramaskri i Tyskland. Liknande böcker hade nog aldrig ens nått fram till tryckpressen i Sverige. Länge försökte man inom SPD få Sarrazin utesluten, vilket dock inte lyckades. Sarrazins första bok blev en enorm försäljningssuccé, såldes snabbt i en miljon exemplar, och följdes upp med en turné runt om i Tyskland, där hans föreläsningar drog fulla hus och där hans framträdanden fick repriseras.

Det är synd att denna debatt, sju år tillbaka i tiden, aldrig nådde Sverige. Det är ett fattigdomsbevis att vi i Sverige nonchalerar vår granne med sitt vida överlägsna civilisationskapital. Att böckerna inte översatts förvånar ledsamt nog inte. Det utgör en naturlig del av den svenska repressionen.

***

Beträffande barnafödande västerlänningar kontra MENA-invandrare kan jag tänka mig att MENA-invandrarna hinner skapa fyra generationer per hundra år, medan västerlänningar bara hinner skapa tre generationer. Säg att det finns 9 miljoner ursprungsinvånare och 1 miljon MENA-invandrare i ett europeiskt land i dag. Om ursprungsinvånarna föder 1.5 barn och MENA-människorna föder 3 barn kommer ursprungsinvånarna att ha minskat till cirka 3.8 miljoner tre generationer senare, medan MENA-människorna kommer att ha ökat till drygt 5 miljoner.

Nu har jag i och för sig inte tagit hänsyn till att en del av ursprungsinvånarna kommer att skaffa barn över etnicitetsgränsen, men å andra sidan har jag framför allt inte tagit hänsyn till att det kommer fortsätta strömma in MENA-invandrare år efter år. Tar vi dessutom hänsyn till att vissa ursprungsinvånare, och det lär handla om de som är attraktiva på en internationell arbetsmarknad, får nog och emigrerar, så kan det i stället handla om säg, 3 miljoner ursprungsinvånare och upp mot 10 miljoner MENA-människor hundra år senare. Ja, det låter väldigt avlägset, men det hinner förstås hända mycket bara på femtio år med denna utveckling.

En annan aspekt som man måste ta hänsyn till är radikalfeminismen eller den tredje vågens feminism. Ju fler välutbildade kvinnor av ursprungsinvånarna och ju färre välutbildade män av ursprungsinvånarna som lämnar utbildningsanstalterna desto färre barn kommer de välutbildade kvinnorna att föda. Jag läste en amerikansk undersökning för någon vecka sedan, där man hade studerat 175 kvinnor som ville vänta med att föda barn. Man trodde att det berodde på att kvinnorna först ville göra karriär, men huvudanledningen var faktiskt att de hade svårt att hitta män som dög. Men naturligtvis kommer också fler kvinnor att vänta med att föda barn på grund av att de vill göra karriär.

Tänk dig dessutom en dagis- och lärarkår bestående av alltfler vänsterextremister inklusive radikalfeminister. Det kommer förstås inte att göra det enklare för pojkar att lyckas i skolan. Det blir alltså en ökande brist på välutbildade män i framtiden samt en brist på män med självförtroende och ansvarskännande.

Identitetsvänstern – och här räknar jag nästan hela Sjuklövern eftersom jag inte ser någon större skillnad mellan blocken i dessa frågor – har med andra ord ”lyckats” skapa förutsättningar för en framtida katastrof.

***

Kyrkan har ändrat på Guds ord i Gamla Testamentet i bibeln för att passa nuvarande invandringspolitiken. Man har tagit bort numreringarna i originaltexten i Jeremia 7. Ändrat i texten på rangordningen ”faderlösa, änkor och främlingar.” Bytt ut ordet ”främlingar” mot ordet ”invandrare” och gjort om rangordningen mellan dem så att texten börjar med ”invandraren, den faderslöse och änkan”. Invandraren var plötsligt viktigare än alla andra. Vad säger feministerna om det? Det tidigare ”ska jag låta er få stanna kvar här i edert land” ändras nu till ”Ändra era liv och gärningar så skall jag (Gud) bo bland er på denna plats” vilket upprepas och även ersätter nr 7 i originaltexten: ”Då men bara då skall jag låta er få stanna kvar i detta land, som jag gav era förfäder för alltid”. Den här ändringen på Guds ord har de gjort eftersom de inte anser att Sverige är vårt land längre utan tillhör alla som råkar ta sig hit, var de än kommer ifrån. Se själva:

Jeremia 7:1-7

Gamla bibelöversättningen:

1 Sedan sa Herren till Jeremia: 2 Gå bort till tempelporten och säg till folket: Juda, lyssna till detta budskap från Herren! Lyssna till det, alla ni som firar gudstjänst. 3 Härskarornas Gud, Israels Gud, har något att säga er: Om ni vänder om från era onda vägar ska jag låta er få stanna kvar här i ert eget land. 4 Låt er inte luras av dem som påstår att därför att Herrens tempel finns här, kommer Gud aldrig att låta Jerusalem bli lagt i ruiner. 5 Men för att få stanna kvar måste ni upphöra med era onda tankar och handlingar, vara ärliga mot varandra 6 och upphöra med att utnyttja faderlösa, änkor och främlingar. Döda inte oskyldiga människor och upphör med all avgudadyrkan. Ni skadar bara er själva. 7 Då, men bara då, ska jag låta er få stanna kvar i detta land, som jag gav era förfäder för alltid.

Nya bibelöversättningen:

Detta ord kom till Jeremia från Herren: Ställ dig i porten till Herrens hus. Där skall du ropa ut detta budskap: Hör Herrens ord alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats. Lita inte på lögner som ”Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.” Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren, den faderslöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er på denna plats, i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid.

***

De 85’s gäng hade inte kunnat åstadkomma särskilt mycket utan korkade pseudoliberala europeiska politiker, varav Sveriges förmodligen toppar alla ligor i parlamentarisk naivitet. Jag menar att det finns massor svenska lagstiftare hade kunnat göra för att undvika eländet nationen i detta nu drabbas av.

Det handlar om den insikt östeuropeiska politiska ledare visat sig ha när de protesterar mot migrationstsunamin och vägrar följa EU:s diktat. Med klokare ledare hade vi i dag haft en Nordisk Union, handel och försvar, och ett utmärkt förhandlingsläge med brysselkålen, utan dessa vansinniga avgifter och eftergifter vi i dag dignar under.

Det är alltså inte tvång i första hand utan lock och pock och ren djävla obildning som möjliggjort avvecklingen di fåkunniga kallar utveckling.

***

Varför röstar folk på de så kallade högerextremisterna?

Svaret är ganska enkelt.

Medborgarens enda reella möjlighet att inflyta i politiken är med hjälp av sin röst en gång vart fjärde år. Vart tredje år var lite väl ofta för denna störning i politiken, så det ändrades till vart fjärde.

Att det blivit så tokigt att medborgaren räknas bara vart fjärde år är en följd av partistöden som började införas på 70-talet. Över tid har de vuxit och utgör nu den absoluta huvuddelen av ett partis intäkter.

Mekanismen leder till att den befintliga partiledningen ”äger” organisationen, eftersom slantarna kommer in till just partiledningen, som sedan naturligtvis fördelar pengarna på ett sätt som gynnar befintlig partiledning, något annat vore märkligt. Partierna fungerar som stiftelser, de äger sig själva och utser själva sina förmånstagare. De behöver i praktiken inte fler medlemmar än vad det finns tillgängliga slevar.

Systemet skapar naturligtvis en enorm frustration hos många medborgare. Politikerklassen är ”sig selv nok” och de har mer gemensamt med politiker i andra partier än vad de har med sina väljare. Den dag någon mister sin riksdagsplats är det viktigt att ha goda förbindelser med den som kan tillhandahålla en landshövdingepost eller ett GD-skap.

När partierna tillsammans ivrigt och stolt löper amok och utsätter landet för enorma påfrestningar, finns inga mekanismer som kan bringa sans. Vi har inget folkinitiativ som i Schweiz, vilket fungerar som ett fantastiskt strypkoppel, utan vi får bara finna oss i politikerklassens härjningar, som till stor del faktiskt handlar om att försöka reda upp effekterna av tidigare (av samma politikerklass) fattade politiska beslut.

Men vart fjärde år kan vi uppfostra våra politiker och det är därför som SD går från klarhet till klarhet. Många som röstar SD är inte alls särdeles förtjusta i ett parti som är tämligen välfärdskramande och därmed pro ett högskattesamhälle, men möjligheten att skicka en signal till övriga partier genom en röst på SD trumfar detta. Föga bryr man sig om bruna rötter när de övriga partierna föröder landet och inte verkar vilja upphöra med det. Samordnare och utredningar förslår inte långt när det är verkstad som behövs.

Mitt enda skarpa vapen som medborgare är min röst vart fjärde år. I övrigt är jag luft.

Sammanställt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vem får säga sådant som inte får sägas?

[image error]

Per Wästberg, åttioplussare, ledamot av Svenska akademin och skönlitterär författare i det absoluta elitskiktet, har aldrig tillhört mina favoriter. När min generation i slutet på 1960-talet läste Vattenslottet och Luftburen föredrog jag helt andra författare. Och som chefredaktör för Dagens Nyheter, Per Wästberg var faktiskt det under hela sex år kring 1980, gjorde han inget större avtryck. I detta snåla omdöme vill jag dock göra ett undantag. Som stockholmsskildrare står Per Wästberg i en klass för sig. Kunnig och med en förmåga att, som ingen annan nu levande svensk författare, läsa stadens historia i nutiden. Ett slags borgerlig motsvarighet till Per-Anders Fogelström.

Ovanstående rader skulle jag aldrig ha satt på pränt, i varje fall inte här på bloggen, om det inte fanns ytterligare en kvalitet jag ville lyfta fram och som jag inte sett kommenterad i kulturdebatten. När måttligt tindrande författarstjärnor som Ann Heberlein och Marcus Birro får korn på det svenska katastrofscenariot och – i en andra våg efter oss som tillhör första vågens dissidenter – slår larm om den totalitära och censurerande svenska samhällsdebatten, då bryts den stora tystnaden och det blir ett väldigt oväsen på den offentliga scenen. Prästerskapets olika potentater träder fram och utfärdar sina bannbullor över de otrogna. Må de brinna i helvetet, eller åtminstone hålla käften! Därefter blir det tyst igen. Ett tydligare bevis på att Marcus Birro och Ann Heberlein är på rätt spår kan man knappast få. Nå, det har jag vetat länge: folk som inte tål kritik blir dumma, om de inte redan är det.

Men ingen verkar kasta sig över Per Wästberg, som inte har vaknat upp därför att han nog aldrig sovit. Han skriver sina klartänkta och kunniga krönikor i Svenska Dagbladet, utan att larmet går bland den svenska parnassens alla trångsynta dumskallar, de som gillar mångfald när det gäller hudfärg och kön men aldrig när det gäller kunskaper och åsikter. Jag läser honom med stor respekt och ibland tänker jag att jag borde ge de romaner som jag aldrig riktigt uppskattade på 1970-talet en ny chans. Men frågan är om det blir av. Jag läser inte särskilt mycket skönlitteratur längre.

Fredagen den 8:e september skrev Per Wästberg en krönika i Svenska Dagbladet där han jämförde mediernas hantering av terrordåden i Charlottesville och Barcelona. I Charlottesville körde en nynazist in i folkhopen och mirakulöst nog blev bara en person dödad. I Barcelona körde en islamist in på La Rambla: 15 döda och 126 sårade. Per Wästberg konstaterar att attentatet i Charlottesville har fördömts i hela världen. Nazismen är säker mark för den som vill visa sin avsky inför ondskan. Reaktionerna har varit mer förvirrade och tveksamma när det gäller terrorn i Spanien, trots att mördarna var kamouflerade och tillhör en hemlig armé som vill föra Europa tillbaka till 600-talet. Har terroristerna haft en svår barndom, levt i en utsatt miljö eller har någon imam radikaliserat och lärt dem ett dubbelliv? Per Wästberg är föraktfull inför dessa undanglidande förklaringar och lyfter fram de västerländska idealen. En flicka ska inte betraktas som prostituerad för att hon bär minikjol, man föraktar inte homosexuella och vi tillämpar inte könsapartheid.

Per Wästberg avslutar sin krönika med ”Vi har kämpat i Europa för att befria oss från biskopars och påvars påbud och gjort oss fria från vår egen fanatism. Vi måste tillämpa demokratins regler och får inte blunda bara för att vi vill slippa att anklagas för att begränsa friheten bland dem som vill avskaffa vår.” Det är samma perspektiv som en annan svensk författare, Lars Gustafsson, förde fram, strax före sin död häromåret. Han myntade två axiom:

Tolerans gentemot de intoleranta leder till intolerans

Intolerans gentemot de intoleranta leder till tolerans

Inte heller Lars Gustafsson blev angripen för sitt klarspråk, låt vara i litterär finkostym. Kanske är det så enkelt som att Per Wästberg och Lars Gustafsson är författare av en sådan dignitet att dumskallarna åtminstone fattar detta: ett angrepp riskerar att likt en bumerang träffa dem själva?

När jag satte mig framför de monitorer som jag stirrar på större delen av min arbetsdag, var det varken Wästberg eller Gustafsson jag tänkte skriva om, men det är inte alltid det går att styra det som rör sig ovanför ögonbrynen. Jag skulle skriva om Nicolai Sennels och hans på svenska nu utgivna bok: ”Helig vrede. Bland kriminella muslimer” (Logik förlag). Jag har tagit upp hans bok på bloggen tidigare, i januari 2015.

Sennels fick sparken efter att för åtta år sedan publicerat det danska originalet ”Blandt kriminelle muslimer”. I svenska medier syns inte boken, det räcker nog med att en bok kommer ut på Logik förlag, för att den ska vara dödskallestämplad. Till en början fanns den på Adlibris och Bokus, men där finns numera bara e-boksversionen. Däremot är det inga problem med att där köpa Hitlers ”Min kamp”.

I Danmark fick boken en stor uppmärksamhet, men också där har yttrandefriheten sina motståndare. Med tanke på att Sennels redovisar egna professionella erfarenheter och analyser fick han orimligt mycket kritik för sidospår som felaktiga titlar och ett kreativt CV. Det danska vetenskapsministeriet klassade boken som ”videnskabelig uredelighet”. Det hindrade inte att den snabbt blev utsåld, men antagligen var det fackkritiken som gjorde att förlaget inte tryckte några fler upplagor. Därför är det särskilt bra att den nu finns på svenska, också för danskar. De har vanligen inte lika stora problem med vårt språk som vi har med deras.

”Helig vrede” är en saklig, empiriskt grundad och övertygande redogörelse för hur kriminella muslimer tänker och fungerar. Boken, som utgår från Sennels tre år som psykolog på ungdomsfängelset Sønderbro i Köpenhamn, bygger på terapi med 150 unga muslimer som sitter i fängelse och 100 danska dito, med i stort sett samma bakgrund och i samma ålder. Sju av tio interner var muslimer i det ungdomsfängelse där Sennels arbetade. Även om man tar hänsyn till utbildning och ekonomi visade sig muslimer vara mer kriminella än någon annan grupp. Så är det också i andra länder. I Frankrike är 60 procent av alla fångar muslimer och i Spanien lär siffran vara så hög som 70 procent.

De som i Sennels forskningsmaterial var överlägset mest populära bland de muslimska internerna var en övertygad och hård islamist, med välansat skägg, eleganta glasögon, arrogant attityd, förfinat sätt och vårdad klädsel, en man som har koranen och CD-skivor med böner liggande på nattygsbordet. Det typiska är att han och hans entourage lär sig en handfull konspirationsteorier som bevisar att väst, i synnerhet USA och Israel, är orsaken till alla problem i den muslimska världen. De var benhårda försvarare av islam och såg inte att de kunde ha någon egen skuld till att de hamnat i fängelse. Det var danskarnas, lärarnas, offrens och polisens fel att det gått illa för dem.

En viktig skillnad mellan muslimer och danskar är att danskar i gemen ser det som ett misstag att visa aggression. Den som blir förbannad, och ännu mer den som tar till våld, har förlorat kontrollen över sig själv. För de muslimska ungdomarna var vrede en naturlig reaktion, ett tecken på styrka och ett sätt att upprätthålla sin heder och skaffa sig respekt hos omgivningen: ”Om folk bara lät bli att provocera mig!” Offerrollen är självförstärkande. Sennels skriver:

Vi måste förstå att våra ideal om samtal, erkännande och respekt i mycket hög grad missförstås och studsar av människor från den muslimska kulturen, eftersom de helt enkelt har uppfostrats med en annan uppfattning om hur man hanterar mellanmänskliga oegentligheter. Sett ur en västerländsk behandlares ögon kan detta vara en hård karamell att svälja, att muslimska ungdomar i långt högre grad har uppfostrats med konsekvens och därför i mycket högre grad förstår ”kosekvensens språk”. Det där med att ”snacka ut om det och komma fram till en gemensam lösning” upplevs främmande, svagt och helt utan – ja – konsekvens.

Terrorism är med det synsättet en konsekvent hämnd på det västerland som kränker islam. Här är det viktigt att förstå att även sekulära ungdomar som kommer från muslimska miljöer är mycket lojala mot islam. Trots att många av de muslimska ungdomar som han bedrev terapi med var födda i Danmark och talade danska utan minsta brytning, såg de inte sig själva som danskar. De var till exempel mycket upprörda över Muhammedkarikatyrerna och blev väldigt arga på Sennels när han sa att i Danmark var yttrandefriheten minst lika viktig som respekten inför religiösa dogmer.

Sennels förklaring av hur muslimer ser på vredens funktion i socialt samspel är trovärdig. Ingenting tyder på att kulturkrocken bara gäller första generationen, att det handlar om övergående problem och att också muslimerna kommer att sekulariseras och integreras. Det verkar bara vara en godhetsfrom förhoppning. Den terror som sprider död och skräck i Europa utförs ofta av muslimer som är födda i Europa och även om de, som det heter på byråkratiska, kommer från utanförskapsmiljöer, så är det inte fattigdom som är förklaringen. Det är snarare tvärtom, i Europa är det islam som skapar fattiga miljöer. En delförklaring är bristande utbildningstraditioner. Många muslimska föräldrar ger inte barnen något stöd i deras studier. Också när det gäller kriminalitet är andra generationen mer belastad än den första. De känner sig illa hanterade och skändade och för muslimer är det naturligt att svara med aggressioner och våld, inte bara i Europa utan generellt.

För oss som ser det som nödvändigt att begripa sig på islam, gäller det att förstå att även om de flesta muslimer självklart vill leva i fred med sin omgivning, så bejakar de och solidariserar sig med en religiös ideologi som har föga till övers för västerländsk undfallenhet. Det begriper Nicolai Sennels, det begriper Per Wästberg och det begrep Lars Gustafsson. Jag begriper det och jag tror att du som läser den här texten också begriper det. Den stora gåtan är varför så många vägrar att begripa det.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Podradio med Karl-Olov och Gunnar

För den som vill avvara en timme av sitt liv till att lyssna på en intervju med oss om sakernas tillstånd i Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

Gunnar Sandelin

https://ingridochconrad.se/ingrid-och-conrad-109-med-karl-olov-arnstberg-och-gunnar-sandelin/

Om Godhet

[image error]

Signaturen E.J. har vid några tillfällen skickat mig texter i gränslandet mellan filosofi och poetisk prosa. Orden är noga valda, så som de bästa kulturartiklarna kunde se ut ännu för ett kvartssekel sedan, men i dag är rätt sällsynt.

I den text som återges nedan citeras Mikael Wiehe på slutet, och sångtexten vänds mot honom. Raffinerat! Jag läser den alldeles efter att jag på mitt bedrövliga elpiano spelat Allan Edwalls Vaggvisa, där inledningsstrofen kan tolkas på ett liknande sätt:

Sov mitt lilla hjärta

Roligt i din bädd

Inte vara ängslig inte vara rädd

Ty i svarta natten över skog och mark

Över vida vatten vaktar farbror Stark

Han har skarpa ögon och en stor kanon

Och han släpper ingen jävel över bron

Farbror Stark vaktar inte alls utan släpper varenda jävel över bron. Den skarpa blicken spar han för dem som vakenheten ger mardrömmar. Och kanonerna, de som kommer från Bofors, de kränger han till andra länder, förstås. Det är inte troligt att Allan Edwall hade hållit med mig om den tolkningen/invändningen. Kanske hade Vilhelm Moberg gjort det.

Samtliga texter som E.J. skickat mig är från 2014. Om jag skulle få för mig att skicka texter till någon för mig obekant person, skulle jag inte knysta om att de var tre år gamla. Det sitter djupt i mig och antagligen i de flesta, att det bara är det rykande färska som räknas. Eller det som hände för länge sedan. Tre år, då vet man ännu inte om texterna tål tidens tand. Hur som helst, nedan ett smakprov som jag gillar. Gör du?

Karl-Olov Arnstberg

***

Daterat den 4 februari 2014

Alla mänskor jag lärt känna i åtminstone någon grad, har visat ett behov av att vara goda. Även de mest brutala typer. Man kan med fördel betrakta godhet som uttryck för en maktrelation. Antikens och feodalrikenas envåldshärskare, direkt ansvariga för de mest groteska övergrepp mot folk och fiender, hade makten att benåda och kunde därmedelst visa sin godhet. Ofta avbildades de också så för samtid och eftervärld: strålande ljusgestalter omgivna av allsköns symbolikmättad paraphernalia som signalerar upphöjdhet, närhet till Gud. Jag tror också att goda gärningar har en anatomisk-psykologisk dimension. Att de utlöser ett endorfinflöde. Man behöver inte, som 1800- och 1900-talens välgörenhetssällskap – och för den delen, än idag – skylta med det. Det fungerar alldeles utmärkt som en privat liten kick. Trottoarzigenaren upprepar sitt monotona ”hej-hej”, man droppar en mässingspeng i pappmuggen och går så vidare, tillfälligt något mindre tyngd av den lutheranska arvsynden – den eviga, den oundvikliga, Guds/Maktens mest effektiva vapen i kampen mot Occidentens glädjefyllda, lustdrivna och lättledda människor.

Daterat 22 april 2014:

Du människa, var går gränsen för din godhet? Var???

I de flesta fall, ingenstans. Eller mer sanningsenligt, långt bortom horisonten, där du inte ser den. Långt innan du känner ens lukten av de försakelser och den fattigdom som är dess pris; väl känd av dess företrädare under medeltiden, fattigmunkarna. Än mindre att du fysiskt förnimmer den, känner detta i din kropp, i din djuriska och intellektuella existens. När sätter tvivlen in? När når du gränsen?

När börjar du mobilisera ditt motstånd, försvara din egen existens? Dina barns? Åh, än tar det en tid, än läggs dagar till dagar, år till år, i en långsam, ännu knappt märkbar utförslöpa. I sakta glid från solljuset och de friska vindarna häruppe, ner mot skuggorna i dalen därnere. Godheten är ett starkt berusningsmedel, den utlöser ett omedelbart endorfinflöde som skickar dig upp till de luftigaste av rymder; en känsla icke helt lätt att skilja från maktberusning. Känn hur detta strömmar genom din hur kropp! Känslan av ljus flödar genom dig, ensam eller i gemenskapen tillsammans med andra, goda.

Alla de goda krafterna mobiliseras. Feel-good-marscher organiseras av krafter vars drivkrafter du ej vet något om och som du heller ej frågar efter. En förtätad stämning av ett gemensamt mål. Alla människors lika värde.

Beskydda de utsatta.

Att ta från de rika och ge till de fattiga.

Inga rasister på våra gator!

Kanske går du några meter bredvid eller får åtminstone en skymt av, eller kan läsa i kvällstidningarna efteråt, att intill dig marscherat någon känd person, ­en politiker, en artist.

Tillhör du dem som verkligen kommer att låta detta rus gå över i den upphöjda känsla som askesen ger? Så länge du i verkligheten intet ger upp av din bekvämlighet, av ditt överflöd, är godheten ett i princip gratis och mycket potent berusningsmedel. Detta är en av orsakerna till att vi finner hög som låg, höger som vänster, samlade i denna märkligt fragmentiserade skara. Den som i verkligheten absolut intet har att ge kan, i kraften av sin känsla, sin grupptillhörighet, sin rösträtt, sin beslutsamhet, i svåra fall i sin aggressivitet, ta från vissa och ge till andra. Utan att ge upp något enda av det egna kan han eller hon generöst överösa den ena eller andra individen eller gruppen med de rikaste håvor.

Någonstans hör jag Brecht mässa ”Först kommer käket, se’n moralen”. Precis. Men nu är det som sker inte teater. Du sitter inte på Kongl. Dramatiska Teatern och hör någon åldrad salongs-stalinist förmedla denna sanning på hes göteborgska, nej icke ens i någon provinsiell folkteaterlada där en måttligt övertygande föreställning desperat söker övertyga dig om socialismens analytiska överlägsenhet.

Du står där själv och det som sker är varken föreställning eller förställning. Du fryser, du inte bara är hungrig (glöm begrepp som ”sugen på något gott”); du vacklar, din kropp skriker efter näring, du är desperat. Dit förde dig din godhet, människa. Detta är världen.

Hoola Bandoola Band: Keops Pyramid. Klockren vision av Sveriges mentala klimat 2014. Konsten lever sitt eget liv. Nu, Mikael, griper jag din konst, vrider den ur dina händer och vänder den mot dig själv, dina bröder och systrar där uppe i höjden, och citerar:

Men när natten blir lång

brukar vi sjunga en sång,

som dom, som styr oss kan höra i vinden.

Om ett folk som levde en gång,

som ville bygga ett torn,

som skulle räcka ända upp till himlen.

Men ju högre man kom

ju mera skiljde sej dom

som bodde där uppe ifrån dom andra.

Och till sist blev tornet så högt,

att dom där uppe och nere

inte längre förstod varandra.

Och då rasade tornet samman

… om dom där uppe i det blå

inte längre vill förstå

utan föraktar alla dom som ger dom mat,

ska pyramiderna till sist bli deras grav!

Om kungen sägs att han är son av solen…

De ljusa goda krafterna mot de onda.

E.J.

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Lite nordisk asylstatistik och dess konsekvenser

[image error]

Sverige har hittills i år beviljat ungefär dubbelt så många asylansökningar som övriga Norden har gjort TILLSAMMANS.

Business as usual, om nu någon trodde någonting annat…

OBS! Detta rör beviljanden i första instans (Migrationsverket). Räknar vi med de ärenden som också beviljats av migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen, så är det 23.183 personer som hittills har fått uppehållstillstånd i Sverige i år på asylgrunder. Sedan fördubblas allt genom den påföljande anhöriginvandringen.

Med tanke på de prognoser som Migrationsverket senast gjorde i juli kan vi förvänta oss att mellan över en halv miljon upp till drygt 800.000 personer söker uppehållstillstånd i Sverige fram till och med 2021. Se tidigare blogginlägg här.

Kopplingen till den senaste tidens händelser och den pågående massinvandringen är någonting som borde diskuteras livligt i media. Mer än någonsin är ett journalistiskt helhetsgrepp nödvändigt därför att en offentlig diskussion om konsekvenserna av det fortsatta stora inflödet är en överlevnadsfråga.

Storbråk, hot och vandaliseringar på akutmottagningar. Häromdagen knivskars en polis på Södermalm av en sjuttonåring med tolkbehov på dari. Den mer än månadslånga demonstrationen på Medborgarplatsen, där ”ensamkommande barn” som har fått avslag på sina asylansökningar i samtliga instanser och aktivister ockuperar det offentliga utrymmet utan att politiker eller polis agerar. Nu ska de fortsätta sin demonstration på Norra Bantorget. Samma passivitet gäller de så kallade marockanska gatubarnen, som i hundratal drar runt på Stockholms gator och rånar folk. Det som media har visat upp hittills är mest ett ömkande inför dessa gatubarns livssituation, men noll empati med deras brottsoffer. Den svenska regeringens handlingsförlamning och flathet går att sätta i kontrast till Finlands regering, vars vice statsminister Petteri Orpo nyligen förklarade vad som ska ske med illegala invandrare:

De här människorna ska ut ur landet. Om systemet inte fungerar tappar finländarna tron på rättsstaten. Till rättsstaten hör inte heller att motsätta sig avvisningar eller försöka hindra dem.

Finland är Sveriges motsats i allt när det gäller att hantera asylpolitik och dess konsekvenser. Finland beviljar mindre än en femtedel jämfört med Sveriges asylansökningar (2017). Den finska regeringen ska dessutom nu justera utlänningslagen och lagen om medborgarskap så att de, utifrån ett nationellt säkerhetsintresse, kan inhibera uppehållstillstånd, utfärda inreseförbud, återta medborgarskap och inhibera flyktingstatus. Det kan också komma att bli kriminellt att gömma personer som ska avvisas. Tidigare asylombudet Merit Wager sammanfattar på sin blogg:

Ljuset kommer från öster. Handlingskraft. Snabbt agerande utan åratal av utredande och velande. Samarbete och samförstånd över partigränserna. Allt för finländarnas säkerhet och bästa.

”Det är inte otänkbart att Sverige blir för Finland en större säkerhetsrisk än Ryssland”, skrev den finske professorn i produktionsekonomi Paul Lillrank nyligen i landets största finlandssvenska dagstidning, Huvudstadsbladet. Rubriken sammanfattade allt i ett enda ord: ”Panikkänslan”. Anledningen är att den ansvarlösa ”muslimska massinvandringen” som vårt lands elit bedriver kan bli ett större hot för Finland än Putin, menade Lillrank och kallade Sveriges invandringspolitik för ”självdestruktiv galenskap”. ”Hur kan ett land glida ned i sådan här dumhet?”, frågade han sig.

Prästen Helena Edlund berättar hur hon upplever det svenska haveriet på sin Facebooksida:

En fråga svävar över tillvaron: Vad är det som händer? Vad händer med mitt land, mitt liv, min tillvaro, mina barns framtid?

Jag vet hur verkligheten såg ut för 20 år sedan. Då hade jag aldrig, ens i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig det som nu är normaliserad vardag: Dagliga rapporter om mord och mordförsök. Sadistiska gruppvåldtäkter. Rån och misshandel av äldre och försvarslösa. Flickor väljer att stanna hemma av rädsla för övergrepp. Terrordåd i Europa och i Sverige. Könssegregering, sexualisering av småbarn, människohandel, korruption, tiggeri, barnäktenskap, religiös extremism, terrorism, hedersmord. Poliser huggs ner på gatan. Räddningspersonal attackeras. Gränsövergångar lämnas obevakade. Akutmottagningar stormas. Sjukvårdspersonal måste bära larm på arbetsplatsen.

Att allt fler svenskar tappar sin framtidstro och att fler till och med planerar att lämna landet av fruktan för vad som framtiden har i sitt sköte, verkar inte bekymra beslutsfattare, myndighetschefer och en klar majoritet av opinionsbildare inom traditionella medier. För dem är det lättare att fortsätta tugga om ”populism” och ”högerextremism”.

Även Norge har en mycket restriktiv asylpolitik. Norges invandrings- och integrationsminister, Sylvi Listhaug från Fremskrittspartiet, förklarar det på ett liknande sätt som Finlands vice statsminister.

Norge är ett av de bästa länderna i Europa på att skicka ut kriminella och andra personer utan lagligt uppehållstillstånd, antingen frivilligt eller med tvång. Om personer uppehåller sig olagligt i Norge, kommer det bidra till att undergräva asylsystemet. Bara 2016 tvångsreturnerade den norska polisen över 8 000 personer som befunnit sig i Norge olagligt.

Nyligen var Sylvi Listhaug på besök i Rinkeby för att ta sig en titt på ”det svenska tillståndet” och ”lära mig av det svenska misstaget”. Detta renderade repression från vår migrationsminister Heléne Fritzon, som ställde in ett möte med sin norska kollega. 61 bostadsområden klassas av polisen som utsatta, varav 23 klassas som ”särskilt utsatta”, bland annat Rinkeby. Men migrationsministern passade istället på att leverera en ljus motbild och påstod att området är på väg ”åt rätt håll”, samtidigt som hennes partikollega, Stockholms kommuns styrelseordförande Karin Wanngård, krävde en norsk ursäkt.

Detta är det senaste exemplet på att medan Sverigebilden krackelerar utomlands, så är det kartan som gäller framför terrängen för våra ledande politiker. De bryr sig inte om att övriga Norden med förfäran tittar på vad som sker med Sverige. De är långtidsmarinerade i sin fiktiva verklighet.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Svenskarna äger Sverige

Regina Lund ställer i en tevedebatt frågan vem som äger världen. Ämnet är de afghaner som fått avslag på sina asylansökningar och strejkar på Medborgarplatsen. Ytterligare en fråga som ska debatteras i samma program är ”kvinnlig orgasm”. Filosofen och författaren Ann Heberlein, som också bjudits in som debattör, tar för givet att det är i det senare ämnet Regina Lund ska delta. Dock visar det sig att den kvinnliga orgasmen blivit inställd. I en text på ”Ledarsidorna” skriver Ann Heberlein om hur debattörerna samlas i vip-loungen innan programmet startar:

Skådisen Regina Lund, känd bland annat för att ha visat sig i tv iförd endast blåbärssoppa, förlovat sig med sig själv i ett flygplan och för sina spirituella förmågor (f ö den enda gäst som fått egen loge) kommer insvepande iförd en kaftan. /…/ Sminköserna gör ett bra jobb med både mig och Regina. Hon vill ha glitter i sina dreads och sminköserna engagerar sig mangrant i att välja rätt färg. De fastnar för guld. Producenten kommer in för kort briefing. Det blir inget prat om orgasm. Regina ska istället bidra med sina åsikter om demonstrationen på Medborgarplatsen. Den har hon, enligt sig själv, funderat mycket på och dessutom skrivit om (?). Producenten frågar om hon vill säga något om terrordådet (i Barcelona). Hon nickar så att hennes glitterbeströdda dreads piskar runt hennes väna ansikte. ”Jag kan prata om allt!” svarar hon och producenten klappar om henne. /…/

Regina Lunds fråga är retorisk. Svaret är givetvis att ingen äger världen. Och skulle det visa sig att det faktiskt finns någon person eller släktklan som kan göra anspråk på att äga världen, är det omoraliskt och fel. Världen tillhör alla människor, eller om man så vill: världen tillhör allt liv på jorden. Enkelt formulerat: världen tillhör oss alla. Eller ingen. Vem äger månen? Vem äger Saturnus?

När frågan om vem som äger världen ställs i en tevedebatt som handlar om utvisningshotade afghaner, behöver vi inte tvivla på vad Regina Lund vill ha sagt, nämligen att dessa måste naturligtvis få stanna. De har samma rätt att vistas i Sverige som alla andra. Vi äger inte världen och eftersom Sverige är en del av världen, så …

Där sprack argumentet. Även om ingen äger världen, hela världen, är denna uppdelad i nationalstater, som ägs av sina befolkningar och gränserna är för flertalet länder stenhårt bevakade. I en del fall verkar det som att den politiska adeln uppfattar sig själva som ägare, i Sverige till exempel, men den frågan är ett lämpligt ämne för en egen bloggtext i framtiden.

Svaret på Regina Lunds fråga är att det finns ingen del av världen som är ”oägd”, det vill säga fri. Däremot finns det delar av världen där flera stater gör anspråk på att vara ägare. Så är inte fallet med Sverige, och heller inte med Afghanistan. Åker svenskar till Afghanistan och kräver att få stanna därför att ”ingen äger världen”, vem tror att det skulle fungera som argument inför afghanska myndigheter? Jag har svårt att tro att Regina Lund ens skulle ha lust att testa, hon ger nämligen inget som helst intryck av att vara dum.

Utgår vi från att Regina Lund allra minst är normalintelligent är frågan varför hon inte säger det självklara:

Om dessa afghaners asylansökningar prövats av Migrationsverket och de fått avslag, så måste de utvisas. En stat där inte myndighetsbesluten respekteras är mycket illa ute. För övrigt, vad kan den som inte satt sig in i afghanernas asylansökningar och läst motiveringarna för att de fått avslag, överhuvudtaget säga? Varför är detta alls ett ämne som lämpar sig för en debatt i svensk teve? Tycker Sveriges television, en statligt ägd stiftelse, att diverse debattörer och artister på bästa sändningstid ska ifrågasätta myndighetsbeslut? Ska vi kanske skrota Migrationsverket därför att ingen äger världen? Eller vad anser producenterna på Sveriges televison? Har de möjligen missat att det inte är dessa unga afghaner som äger Sverige utan det gör svenskarna. Som vilket som helst av mina barnbarn skulle kunna fråga: ”Hur dum kan man vara, på en skala ett till tio?” (Svar: ”Tretton, minst”).

Det är väl ungefär vad jag skulle säga men visst kan jag förstå att Regina Lund inte gör det, därför att det skulle medföra allvarliga konsekvenser för hennes fortsatta kändiskarriär. Men faktiskt, jag tror inte att hon hycklar. Långt troligare är att detta är vad hon uppriktigt tycker. Nationella gränser är fel. Alla människor bör få röra sig fritt i världen. Ingen äger världen!

Så då tar vi det från början, lite elementär statskunskap. Visserligen är oddsen för att Regina Lund kommer att läsa det här försumbara, men helt säker kan man ju inte vara. Oddsen för att vi skulle få se henne naken i blåbärssoppa var nog också låga.

Utan nationalstat och demokratiska procedurer, som gör att makthavare inte bara kan utses utan framför allt avsättas, är individen maktlös och exploaterbar. Globalism är liktydigt med total totalitarism. Jag misstänker starkt att de som talar om en fri värld gör tankefelet att fortsätta tro att den är uppdelad i nationer. Globalisterna menar att det bör vara fritt att röra sig över gränserna mellan dessa nationer. En värld utan nationer är något helt annat. Den fråga som Regina Lund borde tackla är vart kritiker och andra som fallit i maktens onåd ska ta vägen, när det inte finns några andra länder att fly till?

Att skapa och vidmakthålla en demokratiskt styrd nation är en mycket avancerad uppgift. För det första, det måste finnas ett territorium som kontrolleras av en stat. Invånarna där måste förstå nödvändigheten av det skydd och den rättssäkerhet som endast en stat kan garantera. Klarar inte staten att upprätta ett våldsmonopol gäller stamsamhället som det naturliga mänskliga kollektivet.

För det andra krävs en över- och medelklass som kan försörja sig via det som folket producerar. Det behövs med andra ord ett skattesystem. Förstår inte de blivande medborgarna poängen med att betala skatt går det inte att bygga en nation. De ska lita till att dessa ledare varken är amoraliska eller korrupta, det vill säga prioriterar sina egna gemenskaper och intressen framför väljarnas (Här är den svenska makteliten ute på väldigt tunn is).

Skatten ska inte bara försörja överheten, utan merparten ska returneras till medborgarna efter en eller annan av dem accepterad fördelningsprincip. Alternativet är en överhet som med terror och våld tvingar folket till lydnad. Den typen av länder och riken känner vi till både från historien och vår egen tid. Jag tror inte att Regina Lund skulle gilla att leva där.

Är det en demokratisk stat som ska byggas måste det till valprocedurer där medborgarna hyser tillräckligt förtroende för de politiker som konkurrerar om makten, för att de alls ska vilja gå och rösta. Det krävs vidare att statsbildningen är sekulär, annars kan inte ett rättssystem som monopoliserar våldsutövningen byggas. Alternativet är islams sharia, som inte fungerar i någon annan samhällsbildning än islams gudsstat.

Det krävs också ett kommunikationssystem (media) via vilket eliten kan bygga och underhålla ett nationellt medvetande. Detta ska ju trumfa över stamsamhället och den etniska tillhörigheten.

Demokrati utanför nationen existerar inte. Däremot finns det gott om totalitära nationer. Se exempelvis på de nordkoreaner som totalsynkade och med höga benlyft marscherar i de klipp vi får ta del av i tevereportage. Liknande har vi sett från Sovjet och Nazityskland. För psykopatiska makthavare är militärparader en våt dröm, men för soldaten där i den militära massan, snacka om att ha hamnat i blåbärssoppan! Sådant kan individen i ett totalitärt samhälle inte skydda sig emot.

Det är stor skillnad på människor som vuxit upp i en demokrati av västerländskt snitt och de som vuxit upp i andra samhällen. Även om liknelsen är krystad, så kommer jag att tänka på killen som får frågan om han kan spela piano och svarar ”jag vet inte, jag har aldrig prövat”. När medborgarna i Centralafrikanska republiken fick ett land hade de ingen aning om vad de skulle skapa för nation, annat än i en mycket abstrakt teori (och retorik). Googla och se hur det gick! När Tyskland under andra världskriget totalhavererade fanns det ändå en modell för samhällsbyggande i tyskarnas medvetanden. De visste med andra ord vad de ville skapa/återskapa – vilket de gjorde.

Den fråga som våra politiker borde ha skyldighet att svara på är hur ättlingar till människor som bevisligen misslyckats med nationsbyggandet i sina ursprungsländer kommer att påverka det svenska samhällsbyggandet i framtiden. Sverige är en avancerad demokratisk nation, där medborgarna är – eller åtminstone tills rätt nyligen har varit — väl utbildade och förfogar över avancerade kompetenser. Det är inte självklart att dessa kan reproduceras med vilket befolkningsunderlag som helst. Dumheten känner inga gränser och lyder ingen retorik. Risken finns att den inte bara drabbar makteliten utan också folket.

Avslutningsvis, det tycks vara märkvärdigt svårt att förstå att nationalstaten är demokratins förutsättning. Ännu lite krystat bildspråk. Nationen är den vilda och farliga hästen, demokratin är betslet. Betslad är hästen mycket värdefull. Den som inte har något betsel har bara en vild och farlig häst. Den som bara har ett betsel, har egentligen ingenting, för vad ska man med ett betsel till, om man inte har någon häst. Det är kombinationen nation och demokrati som är omistlig. Därför, den som verkar för nationernas avskaffande och globalism, verkar för ett totalitärt samhälle.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.