Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 63

En parabel om landet i högan Nord

[image error]

Det var en gång långt uppe i högan Nord ett land där nästan allt var välordnat och fungerade bättre än någon annanstans i hela världen. Landet var stort till ytan och där bodde många människor. Nej inte så väldigt många, men rätt många. Bland dem en man och en kvinna som levt länge tillsammans, hade välartade barn och var lyckliga med varandra. Inte för att de tänkte så mycket på sin med åren alltmer opassionerat vardagliga lycka. Eller pratade om den. Som bekant tiger hälsan still.

Åren gick, som de ju alltid gör, och de började bli gamla. I synnerhet mannen, som var äldre än kvinnan. Så antog makthavarna i landet i högan Nord en politik som innebar att människor från hela världen var välkomna att bosätta sig där. Landets invånare fick veta att i andra länder fanns det många människor som led nöd. Väldigt många led en alldeles förfärlig nöd. Så många som möjligt av dem borde väl få komma till det nordliga landet och erbjudas ett bättre liv.

De flesta av medborgarna ropade ja och javisst, därför att politikerna förklarade så övertygande och känslostarkt, och vi människor måste hjälpa varandra. Nej, så var det inte riktigt. Politikerna var inte särskilt övertygande och inte så många ropade ja. Men ändå rätt många. De andra protesterade inte. De brydde sig inte om politik, därför att det mesta fungerade som sagt väldigt bra.

Eftersom det lilla landet var ett välfärdsland som garanterade försörjningen för alla som bodde där, kom det många människor. Alldeles väldigt många. Alldeles förfärligt många. Jobben tog slut och det blev ont om bostäder i landet. Kugghjulen i det stora välfärdsmaskineriet hackade mest överallt. Vårdkris, skolkris, poliskris – uj så många kriser det blev! Dessutom blev det väldigt dyrt, vilket ledde till att skatterna måste höjas, så att alla kunde få sin försörjning. De måste höjas alldeles väldigt. Landet fick de högsta skatterna i världen. Världsbäst, sa politikerna stolt. Nej, det sa de inte, absolut inte. Dumma var de, alldeles kolossalt dumma, men inte på det sättet.

De flesta av nykomlingarna var unga män som just inte hade någon utbildning. Många av dem kunde därför inte få något jobb i sitt nya hemland. Ett annat bekymmer var att det lilla landet hade ett demokratiskt styrelseskick. Det ställde till problem, eftersom de flesta av nykomlingarna kom från länder som fungerade dåligt. De styrdes av olika klaner och etniska grupper som befann sig i en mer eller mindre permanent konflikt med varandra. I religionens namn hände det att de sprängde såväl varandra som sig själva i luften, antagligen därför att de inte riktigt visste vad demokrati var. Det ägnade emellertid inte medborgarna i landet i högan Nord något större intresse. Att tänka så var främlingsfientligt och varför i all världen skulle människorna i det stora men glest befolkade landet i högan Nord vara främlingsfientliga?

Också välfärden blev ett bekymmer. Nykomlingarna lärde sig snart vilka rättigheter de hade. Det var svårare att förstå skyldigheterna. Att det fanns en oskriven skyldighet att arbeta och dra sina strån till landets stack, det var det inte alla som förstod. De fick ju bidrag och förmodligen betalades dessa av FN. Det var inte mer än rätt att nykomlingarna blev försörjda, med tanke på hur illa de tidigare haft det i sina liv. De som var stolta muslimer, och det var de flesta, var också missnöjda med att leva bland kristna, dessa otrogna hundar. Detta trots att landet inte längre var särskilt kristet. Nej, kristet var det inte. Inte alls. Men godhetsreligiöst, ja så var det. Godheten skulle till varje pris hyllas, alldeles oavsett hur mycket elände den resulterade i.

På det sätt som människorna i det nordliga landet levde, hade nykomlingarna aldrig levt förut. De städer och byar där de bosatte sig blev därför efterhand allt svårare att leva i. Med arbetslöshet, med kriminalitet och med mycket våld, för så fungerade livet i de länder de kom ifrån. En del av de unga männen blev så besvikna och arga att de kastade sten på landets poliser. Och på deras bilar. Väldigt många stenar på väldigt många bilar. Väldigt många polisbilsdäckspunkteringar blev det. Förorterna blev allt otrivsammare. Där sköts fiender ihjäl av hjärtans lust och landets fängelser fylldes med nykomlingar, som på olika sätt hade missförstått de regler som gällde i välfärdslandet uppe i högan Nord.

Eftersom medborgarna var vana vid kloka och kompetenta politiker tog det tid innan de började knorra. Men mer och mer knorrades det, i synnerhet där nere bland gräsrötterna. Det knorrades lite i huvudstadens borgarvåningar också, men inte lika mycket. Allra minst knorrades det på landets universitet. Därifrån kom det mest applåder, men det var ju vad man kunde förvänta sig från akademiker. De envisas ju jämt med att göra sig märkvärdiga. Nåväl, det växte fram missnöjespartier, det skapades klyftor i det lilla landet. Det åsiktades, så att det blev nödvändigt att bygga en åsiktskorridor för att få lite ordning på alla åsikter. Allt fler människor blev alltmer olyckliga, på grund av sakernas tillstånd. Allt fler människor blev missnöjda. När de också förstod att det våldtäktades flitigt, något som landets politiker försökte dölja, blev några så arga, att det var rent besvärligt att umgås med dem. Allt fler av landets ursprungliga invånare började fundera på om det inte fanns andra länder där de kunde bo och arbeta, länder med lägre kriminalitet, skatter och bättre fungerande välfärd. Kort sagt, det blev väldigt bekymmersamt för det lilla landet i högan Nord.

Makthavarna förstod att om missnöjet spred sig skulle de förlora sina platser vid köttgrytorna, när folket nästa gång fick välja sina ledare. Det ville de naturligtvis inte. De höll inte alls med den mycket berömde författaren Mark Twain, som visserligen var död sedan länge, men som ansåg att politiker var som blöjor. De måste bytas ofta – av samma orsak. De tänkte istället att de måste styra hårdare och för att göra susen satte de in två motåtgärder. Den ena var att de börja driva propaganda i radio, teve och tidningar. Alldeles sjukt mycket propaganda! Där sa de att det var ohyggligt och väldans synd om nykomlingarna. Snyftet låg i drivor på reportrarnas arbetsbord, för att kolporteras ut till medborgarna. Tårar gjöts i parti och minut! Datorernas monitorer måste förses med sådana där uppsamlande haklappar som annars bara behövdes för dreglande småbarn. Alla som hade något att säga till om var överens om att medborgarna måste vara mycket empatiska och ta sitt ansvar.

Det påstods också att det var nödvändigt att landets befolkning föryngrades. I annat fall skulle landet åldra ihjäl sig. Alla experter var eniga om nykomlingarnas nödvändighet, Gourmeterna sa att med alla nykomlingar så hade maten hade blivit mycket matigare och sommeliererna påstod att vinet blivit mer björnbärsaromatiskt och lindblomshonungsmilt (eller var det kanske strävt?). Ståupparna sa att skämten blev roligare och landets alla artister var överens om att nöjeslivet blivit mycket mer nöjigt. Musikerna pekade på högan Nords mångkulturella musikunder. Alla som hade något att säga till om var överens: De nya människorna berikade landet.

För dem som fastnade med blicken på olämpliga ställen kunde det visserligen se ut som att det blivit sämre, men så var det inte. Inte alls! I själva verket hade det blivit bättre. Det påstod såväl makthavare som opinionsbildare. Mycket bättre!

Den andra motåtgärden var att skapa ett nytt politiskt språk, med nya dogmer. Nu skallade inte ropen längre om jobb och dagis åt alla, utan budskapen blev fostrande. Vi får inte skilja mellan vi och dem, manade de makthavare som själva var mycket benägna att göra den typen av distinktioner. Annars kunde de ju bli ihjälskjutna, något som i närtid drabbat två av landets i högan Nord mest framstående politiker. Och kvinnor med hjärtat på rätta stället eller ja, på något ställe, sa konstiga saker som att landets karlar var djur. Männen fick också veta att de var patriarker, hela bunten. Patriarker, det lät ju fint på något sätt, men så var det absolut inte Nej, inte alls! Hålla truten skulle de göra. Så förfärligt mycket ont hade de åstadkommit att det nu var dags för kvinnorna att ta vid. I landet i högan Nord blev det den kvinnliga frontorganisationen feministerna som pekade mot framtiden. Ja, så blev det!

Skolfilosoferna uppfann något som de kallade för värdegrundsdemokrati¸ Det betydde att bara de makthavarlojala medborgarna var äkta demokrater. Dessa annorlunda demokrater hade inga svårigheter med att tycka det makthavarna ansåg att medborgarna skulle tycka. Precis och exakt, ja så var det! De som inte tog till sig budskapet smädades, om de fortsatte att vara uppstudsiga. De kallades för främlingsfientliga, rasister, högerextremister, nazister och fascister. Det påstods att de hade fobier, vilket betydde att de hade blivit psykiskt sjuka, lite galna. Eller, i de ilsknare fallen, jättegalna.

I politiken måste alltid något göras och nu måste väldigt mycket göras! Landets hyggliga politiker förfinade sina karaktärsmordskompetenser. Man kan undra om de egentligen var så hyggliga, med tanke på hur mycket elakt de kunde säga om uppstudsiga medborgare! Nå, det fungerade och allt tystare blev det i landet. Och allt skrajsnare!

Nu återvänder vi till det lyckliga paret, som tyvärr inte var lika lyckligt längre. Mannen hade nämligen börjat förstå vad som hände och vilka konsekvenserna blev, när alla dessa nya människor släpptes in i välfärdsstaten. Det han såg var både förfärligt och skrämmande och han skrev en bok om det. Han skrev en bok till och sedan en till. Tre tjocka böcker och många läste. Nej, inte så många läste hans böcker och bland de som bestämde var det nästan ingen alls som läste. Överhuvudtaget läste de inte böcker. I synnerhet inte sådana böcker. En av landets poeter diktade:

Läsa böcker gör en sjuk

Onda sätta därpå värde

Hellre glor jag på min k-k

Än jag lyssnar till de lärde

Det var ju en aning anstötligt men mannen var också landets Pride-general, en mycket fin titel, så det progressiva budskapet fick passera.

Nu skulle man kunna tro att mannens hustru solidariskt stödde honom. Hon kände ju sin man och hon hade ju egna ögon att se med, egna öron att höra med. Och det där med att ha hjärtat på rätta stället, inte ville hon väl leva med hjärtat i halsgropen? Också hon borde förstå vad som hotade landet uppe i högan Nord.

För henne borde mannen varit en hjälte. Hon borde vara arg på alla dem som, för att själva framstå i bättre dager, talade illa om hennes man och hans böcker. Hon borde försvara honom! Gulla med honom, beundra honom och tala om både för honom och alla som ville höra att han var hennes allrasom mest hjältiga puttenutt och att hon älskade honom mer än någonsin. För sådant är kvinnor bra på och för det förtjänar de männens kärlek.

Emellertid, livet fungerar inte alltid som man tänkt sig. Mannens hustru vägrade att läsa hans böcker och istället för att beundra honom sa hon att hon ville skiljas. Hon skämdes för att vara gift med honom. Eftersom han varken var godhetsreligiös eller värdegrundslojal med makthavarna, så måste han ju vara fascist!

Läs det jag skriver, sa mannen.

Nej aldrig i livet, sa kvinnan. Jag tycker ju inte om det du skriver. Jag är väl inte högerextrem, som du!

Mannen sa: Om vi ändå ska skiljas, så kan det väl vara bra att få bekräftat vilken förfärlig människa jag blivit.

Nej, sa hans hustru. Jag bestämmer vad jag vill läsa och jag vill absolut inte läsa dina gräsliga böcker. Strax ångrade hon att hon använt ordet gräslig. Eftersom hon hade gröna fingrar och var förtjust i all slags växtlighet, kanske ordet gräslig kunde tolkas positivt? Något som hon absolut inte var, när det gällde mannens av henne och väldigt många olästa böcker.

I hennes inres mörkaste hörn fanns också en annan tanke, en riktigt ömmande pudelkärna. Kvinnan var orolig för vad andra människor skulle tänka om henne, om de fick veta att hon var gift med den man som skrivit de böcker hon inte hade läst och inte heller tänkte läsa.

Jamen, sa mannen, det hänger ju inte ihop. Vill du veta vad ett samhälle kallas, där medborgarna gör på det sättet?

Nej det vill jag absolut inte veta, sa kvinnan. Hon tyckte om att säga nej, det gav henne en känsla av makt.

Mannen förklarade i alla fall. Han sa: Om makthavarna förbjuder politisk opposition och kallar de upproriska för fascister, vad har vi då för samhälle?

Jag vet inte, sa kvinnan och tillade att hon heller inte, inte för all fårull i Hälsingland, ville veta det. Hon anade nämligen att det här samtalet skulle leda någonstans dit hon inte ville komma. Inte alls!

Då har vi ett fascistiskt samhälle, sa mannen. I ett fascistiskt samhälle finns det inte yttrandefrihet. Där straffas de som inte håller med makthavarna. Nå, när du vägrar att läsa det som jag skrivit, men straffar mig för det jag skriver, vad är du då?

Kvinnan förstod att hon nu skulle svara ”en fascist”, men det tänkte hon inte säga. Absolut inte! Hon knep ihop läpparna. Mannen hade trängt in henne i ett hörn och det tyckte hon inte alls om.

Mannen fortsatte: När fascismen kommer till ett demokratiskt land, så säger den inte ”jag är fascismen”. Den säger ”jag är antifascismen”. Och så konstigt …

Stopp, ropade kvinnan, det där vill jag inte höra! Med sina väninnor hade hon talat om mansplaining och visste att hon inte behövde lyssna till mannen om hon inte ville.

Han såg vädjande på henne och sa slutligen, lite lamt: förstår du?

Nej, hon förstod verkligen inte. Inte alls! Vad fanns det att förstå? Hon var tyst en stund. Sedan en stund till.

Han väntade. Och väntade.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare mitten av juni 2017

[image error]

Apropå Niklas Orrenius och rom-registret så läste jag en kommentar till en tidningsartikel angående detta då det var som mest aktuellt där det stod: ”Att Niklas Orrenius har fått kännedom om romregistret är som att en schimpans har fått tag i en skarpladdad och osäkrad automatkarbin”.

***

”Avskaffa Sverige!” är rubriken på Birgitta Ohlssons famösa artikel i Expressen 2001. Men det var nog lite oklokt att skriva så ärligt. Planerna på att avskaffa Sverige bör skötas i tysthet, annars kan ju svenska folket börja ana oråd.

***

Läste på din blogg om polisuniform och HBTQ-plågan vi fått i landet. Där tog du upp frågan om en sikh kunde anställas på Göteborgs spårvägar om han envisades med att bära turban?

Ja, det blev ett sabla liv i media fick jag höra av en vän som bor i Göteborg och använder sig av dessa färdmedel. Om inte spårvägen anställde sikhen skulle DO bötfälla spårvägen för etnisk diskriminering. Göteborgs spårvägar valde att under galgen anställa sikhen men då fick han gå med sin turban i servicehallen och underhålla spårvagnarna. Om han inte tröttnat på att skita ner sin fina turban så går han väl kvar där fortfarande.

***

Vi har lika lite ansvar för alla de som vill bosätta sig i Sverige som vi skulle ha för någon okänd person som tränger in i vårt hem och kräver mat på bordet och en bäddad säng. Inget som helst ansvar. Sverige (eg. svenska politiker) har i åratal viftat med en gottepåse utan dess like, jämfört med andra länder och budskapet har helt korrekt uppfattats vida ikring. De oidentifierade normkritiska araberna med försörjningsbehov har flytt för sina liv genom hela Europa för att med nöd och näppe och livhanken i behåll lyckas lämna Danmark och slutligen kunna sätta sig i säkerhet i Sverige.

Nu vill alla de kommunföreträdare som glatt och stolt har röstat för gottepåsepolitiken inte själva ta hand om skörden av migranter utan tvångsvis dela med sig till andra, precis som Bryssel på ett högre plan vill tippa skörden av den förda politiken hos Viktor Orbán i Ungern. Utsikterna för framgång synes begränsade.

Sverige befinner sig på ett sluttande plan. Vad än Ylva Johansson utför för sorts regndans för att utbilda och ‘skapa enkla jobb’ åt migranterna kommer dessa inte att bidra till Sveriges välstånd. De kommer istället att utgöra en importerad underklass som behöver försörjas av oss övriga. Detta är en tämligen säker väg till sociala slitningar, som på sikt kan vara förödande för samhället. Risken för oroligheter blir överhängande.

Vi har inget som helst ansvar för att ”hjälpa utsatta människor”, som DN skriver. Detta är människor som har betalat stora belopp för att helt frivilligt kunna bosätta sig hos strukturella rasister och otrogna hundar. Många har till och med riskerat livet på Medelhavet för att hamna i utsattheten.

Sverige skulle ensamt kunna försörja hela UNHCR med de slantar som migranterna kostar i Sverige, men då naturligtvis med förlorad möjlighet att posera som Humanitär Stormakt, eftersom en sådan med nödvändighet måste praktiseras lokalt med inkännande offentliganställda. Att bara sända pengar till UNHCR, som då kan hjälpa hundrafalt relativt det svenska förfaringssättet, ger nog inte riktigt samma tillfredsställelse.

Själv finner jag det direkt oanständigt att prioritera det svenska sättet, både mot dem som lockas hit till ett närmast garanterat liv i ‘utanförskap’ och mot dem som skall betala för övningarna.

***

By the way I have an excellent quote that I heard: Political correctness is tyranny with manners!

Good one right?

***

Lyssnade på nationalekonomen Hans Jensevik i detgodasamhallet.com. Han talar om bidragsdriven befolkningstillväxt och förutspår att år 2025 är alla Sveriges 290 kommuner Malmökopior, vad gäller ekonomin. Varnar också välbeställda pensionärer för att ”leva loppan” då deras tillgångar i framtiden kommer att behövas för att betala privat äldreomsorg, då kommunernas äldreomsorg kommer att utsättas för ännu starkare besparingar. Som 40-talist lever man farligt, något som en vaken person kunnat observera sedan 90-talets början när den stora invandringen tog fart.

***

Idag får vi förmånen att vakna till ett nytt terrordåd i London med ett flertal döda. Händelsen inträffar inte långt efter det senaste dådet i Manchester. Gärningsmännen verkar med all säkerhet agera utifrån sina kopplingar till IS. Bestörtningen är naturligtvis oerhörd och bland våra PK-fantaster blir det ytterligare en börda och komplikation att hantera.

***

Göteborgsposten har haft en lång serie om hedersproblematik och idag publiceras en artikel om en tolvåring som blev bortgift och våldtagen i Irak. I Sverige har IS-återvändarna hanterats av kulturdepartementet tills Alice Bah Kuhnke fick sparken från posten, men tills dess har dessa betraktas som förvirrade ungdomar av landets socialtjänster. Bland förorterna, eller “utanförskapsområdena”, råder det anarki bland olika gängkonstellationer där skjutningar hör till vardagen. Dessa “No go zoner” har ökat i antalet betydligt senaste åren. Anders Pilblad varnar i TV 4 för att terrordåden kan användas av “olika grupper” för att sprida “sitt budskap” och vad han syftar på vet naturligtvis alla i detta läge. Eftersom landets ledande ideologi haft sina rötter i den postmoderna verkligheten har naturligtvis karta och kompass hamnat i totalt olag. Här har vi fått veta från olika statliga utredningar, lärarhögskolor och universitet att etnicitet, stater, familjer mm är sociala konstruktioner som alla har lika värde och totalt saknar innehåll, varför alla är “lika välkomna”. En “mångkulturell blandning” bara berikar oss och gör oss lyckliga. För att göra receptet ännu mera tilltalande har detta kryddats med påståenden om att det hela skulle vara “lönsamt” och oundvikligt ur demografisk synpunkt.

***

Att Irak, som amerikanarna lämnade efter att störtat Saddam Hussein, skulle komma i ordning kan vi glömma. Landet består i princip av tre regioner med shiamuslimer, sunnimuslimer och kurder. Vidare finns ett 100-tal militanta grupper som hela tiden bekämpar varandra.

Läget i Syrien är naturligtvis kaotiskt och krig pågår även om vissa områden inte märker av kriget. Även här har amerikanarna abdikerat och nu verkar al-Assad återta sin makt och IS inflytande minskar rejält. Någon fred i sikte finns inte på kartan.

Att våra västerländska apostlar skulle kunna förstå och begripa arabvärlden, med dess klansystem och strider mellan olika grupperingar, förefaller totalt omöjligt. Så fort dessa fenomen beskrivs och försök till slutsatser skall dras kommer rasiststämpeln fram och vi får höra att islam bara är en religion bland andra. Att dessa människor fötts och levt med sharialagstiftning med dess konsekvenser är något som heller inte får nämnas. Sånt skulle utgöra spridande av islamofobi.

***

Döm inte så hårt …  står det i Skriften på något ställe … gissar på Bergspredikan. Tänk på att Wolodarski och en förfärande stor andel av de ”ledande” inom media och politik har sina historiska, andliga och kulturella rötter i det gamla ryska Imperiet. Och i den kulturella smältdegeln är det hedervärt att vända svart till vitt och tvärt om. Att lögna … som det heter på nysvenska … är ett elegant sätt att uttrycka sin överlägsenhet. ”Den gode herden” … jo jag tackar jag, som är ett gammalt lantrasfår.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Polisens uniformer

[image error]

Mest av en slump hamnade jag på en fil som innehöll sådant jag skrivit för många år sedan. Nedanstående text har tio år på nacken. Mest kanske det märks på att det saknas ett Q. Läsaren får själv upptäcka var.

***

Pridefestivalen i Stockholm äger rum på sensommaren. År 2002 gav Stockholms länspolismästare Carin Götblad sitt godkännande till de poliser som var homosexuella och ville paradera i sin polisuniform. Som tack för det fick hon invigningstala år 2005. Hon såg det som ett strategiskt beslut för att mota homofobi inom poliskåren. Inför 2006 års festival sa hon att ”Vi måste sticka ut hakan ibland för att visa att vi menar allvar”.

Det låter nästan som om det handlade om ett demonstrationståg av det slag vi känner från 1970-talet, men den här paraden är något annat. Det är inte bara glitter, fjädrar och glamour när HBT-personer (Homosexuella, Bisexuella och Transsexuella) går till Tantolunden utan utöver själva paraden handlar det om en hel vecka med en stor kongress för sexuella minoriteter. En bloggare som ville bli kommunalfullmäktig för Sverigedemokraterna i Örebro gav på nätet följande syrliga men rättvisande beskrivning inför starten (sidan borttagen):

Så var det dags igen, om en vecka börjar Stockholm Pride 2006, rikspartyt för alla homosexuella, bisexuella och transsexuella människor i Sverige där man lär ut homosex, pratar queerteori och speciellt för i år, där den politiskt korrekta eliten slåss om HBT:arnas gunst inför valet. I år har man även valt temat ”sex” för sina workshops (fyndigt kallat fuckshops) och aktiviteter. En hel vecka snusk och perversiteter med avancerad analsex, ”fittkunskap” och smisk och pisksex utlovas för allmänheten.

2006 startade paraden bakom Nationalmuseum på Blaiseholmskajen och de trettiofemtusen som gick med i tåget tog närmare två timmar på sig för att komma fram till Tantolunden. Miljöminister Andreas Carlgren, då integrationsverkets generaldirektör, var en av dem som gick i täten och bar på en 250 meter lång regnbågsflagga. Stockholmspolisen räknade först med ungefär 100.000 åskådare men reviderade sedan siffran till smått fantastiska 350.000. Ingenting annat av svenska arrangemang är ens i närheten av att kunna konkurrera om publikintresset. Således, när ett femtontal poliser vandrar med i 2006 års parad, nästan intill på uppmaning av länspolismästare Carin Götblad, så är det en inte bara en demonstration mot homofobi utan samtidigt ett av många inslag i Sveriges överlägset största freak show.

Frågan vad uniformen betyder i sammanhanget är inte så svår att ta till sig. Också bland poliser finns det HBT-personer och det har polisledningen ingenting alls emot. Vad som kanske är mer problematiskt är sammansmältningen av privat- och yrkesliv. En polis är en polis och det är han/hon till hundra procent på arbetstid, men inte annars.

Det finns även en motsatt process för polisens uniformer. Istället för att yrket tränger in på privatlivets domäner, så tränger den privata identiteten in i yrkeslivet. I mars 2006 fick svenska poliser rätt att bära turban, huvudduk och judisk kippa i tjänsten. Detta skedde efter påtryckningar från diskrimineringsombudsmannen, som hävdade att det var olyckligt om polisen utestängde vissa samhällsgrupper från polisyrket. Än så länge har emellertid inte någon sökande till polisutbildningen, eller redan anställd vid polisen, uttryckt önskemål om att få bära religiös huvudbonad. Diskrimineringsombudsmannen hoppas att rikspolisstyrelsens nya beslut medför att vi snart får se den förste svenske turbanprydde polisen.

Detta är naturligtvis ett tacksamt ämne för pressens krönikörer. Johan Hakelius skriver i Aftonbladet:

Det kan verka harmlöst, till och med lockande: alla som minns den förre polistalesmannen Claes Cassels korvgubbemössa, eller som sett länspolismästare Carin Götblad i sin jättelika skärmmössa, välkomnar säkert polisturbanen. Turbaner är eleganta och exotiska. De är också praktiska: stora nog att rymma mängder av den avlyssningsutrustning vår nyfikne justitieminister är så förtjust i. Den polisman som i tjänsten råkar bli inlåst i ett flervåningshus kan rulla upp sin turban – tyget är fem-sex meter långt – och med dess hjälp fly genom fönstret.

Frågan är om glädjen är lika stor ute bland det polisen brukar kalla för ”allmänheten”. På webben finns rätt många kommentarer till detta beslut och de flesta går på linjen att rikspolisstyrelsen inte riktigt verkar ha förstått uniformens symbolvärde. Den avser ju att visa att yrkesrollen är överordnad andra identifikationer. Hur en polis är klädd på sin fritid är hans eller hennes ensak, men på jobbet gäller uniform, liksom för väktare och en del andra yrkesgrupper vars objektivitet inte skall ifrågasättas.

Detta med uniformer och religiösa markeringar är en gammal fråga. För kanske tjugo år sedan hade vi i Sverige en debatt kring frågan om sikher som var spårvagnsförare fick ha turban på skallen när de körde spårvagn i Göteborg eller om de strikt skulle hålla sig till uniformsreglementet. Jag minns faktiskt inte hur det gick, om de fick lov eller inte, men jag minns hur svårt det var för beslutande myndighet att ta det som frågan handlade om, i vilken utsträckning religiösa markeringar var tillåtna. Som bekant finns det ett i religionen grundat krav att sikher ska täcka sitt långa och oklippta hår med en turban. Istället kom invändningarna att handla om den eventuella trafikfara som turban kunde innebära. Var det möjligen så att den kunde trilla ner för ögonen vid en häftig inbromsning? Eller var det kanske så att turbanen, genom att delvis täcka öronen, gjorde att den som bar den hörde sämre? Diskussionen sökte efter rationella argument mot turban istället för att diskutera det mångkulturellas gränser. Poängen var givetvis att turbanen kunde förbjudas om den var trafikfarlig medan detta var svårare om det bara handlade om turbanen som religiös symbol. Sverige hade redan då ambitionen att vara ett mångkulturellt land.

För att återvända till polisens uniformer, man kunde ha trott att flera riksdagspartier skulle ha tagit upp frågan. Här var emellertid risken för att bli beskylld för rasism uppenbar. Det enda politiska riksdagsparti som reste invändningar var folkpartiet.

Man kan naturligtvis fråga vilka risker en uppluckring av uniformskravet för med sig. Får poliser som är republikaner sprätta bort kronan från polisemblemet t.ex. Får poliser bära en halsduk som signalerar vilket fotbollslag de håller på? Och hur är det med politiska markeringar? Får sosse- respektive moderatpoliser öppet visa vilket parti de röstar på?

Kompassen i detta sammanhang är det förkättrade begreppet politisk korrekthet. Ledande politiker och samhällsdebattörer för sin kamp för större tolerans. Till våra senmoderna tiders kval hör inte längre slitet i grottekvarnen men väl homofobi och rasism. Här finns numera såväl ombudsmän som lagstiftning som kan ta felande myndigheter i örat. Jag tror inte det svenska polisväsendet är intresserat av vare sig homosexualitet eller religiösa minoriteters sedvänjor men beslutsfattande personer och myndigheter har i sådana sammanhang chansen att visa att de är upplysta och invigda, att de hänger med sin tid. Det handlar därför egentligen inte om vad uniformen symboliserar utan om olika inslag i kampen mot två av samhällets stora demoner, nämligen homofobi och rasism.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Registrerad!

[image error]

Det här den sjätte och sista texten på ”turn-around-temat”. Likt den föregående handlar den, dock mest indirekt, om romer.

De flesta som läser den här bloggen känner troligtvis till att Svenska Institutet, som är underställt Utrikesdepartementet, nyligen begick ett svårt misstag – om det nu var ett misstag förstås. De har ett twitterkonto med ungefär 125.000 svenska och internationella följare, där utvalda svenskar får bidra till bilden av Sverige. Det som hände var att Svenska Institutet skickade ut ett pressmeddelande med en 14.000 (12.000 är en annan uppgift) namn lång lista över personer som bör blockeras från att delta i detta debattforum. Även om listan inte är åtkomlig så vet vi att där fanns flera kända namn. I sedvanlig nyspråksstil påstods censuren handla om att skydda åsiktsfriheten.

Listan döptes på nätet till SI-gate och en central fråga blev om Margot Wallström kunde ställas till svars. Visserligen drogs listan snabbt tillbaka men ursäkten från Jenny Ljung, ansvarig på Svenska institutet, blev lite halvgången. Hon sa att de tänkte fortsätta att arbeta aktivt för att motverka det näthat som hon påstod särskilt drabbar invandrare, kvinnor och dem som skriver om hbtq-frågor. Svenska Dagbladets krönikör Margit Richtert kommenterade ironiskt:

Det stod snart klart att det verkade räcka med att befinna sig någonstans till höger om miljöpartiet för att reduceras till en av dessa oberörbara som ”ägnar sig åt hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer”, om vi ska saxa ur Svenska Institutets kommuniké. Bara i min bekantskapskrets hittas följande: en centerpartistisk riksdagsledamot, åtskilliga ledarskribenter (däribland min make), Israels ambassadör i Sverige och två utlandssvenska hemmafruar. Att utpekas som misogyn bögknackarrasist torde motsvara royal straight flush i stigmatisering. Inte ens de misogyna bögknackarrasisterna vill ju kallas så längre! Mer paria än så blir man inte utan att ha laddat ned barnporr – ajöss till karriär, familj och vänner.

Det är roligt skrivet, men märk att det handlar om ett raljant försvar. Det Margit Richtert mellan raderna säger är att listan inte är seriös: ”Det här var dumt, men det var så väldans dumt att ingen vettig människa kan ta det på allvar.”

Det må vara att listan var ett ”misstag” men tillsammans med hur Jenny Ljung formulerade avståndstagandet skvallrar den om hur tongångarna går på statliga myndigheter. Det är därför inte så konstigt att en och annan borgerlig ledarskribent och moderat riksdagsledamot kunde hålla sig för skratt och kände sig kränkt över att ha blivit utmålad som rasistisk, sexistisk, homofobisk och högerextrem. Inte heller den amerikanske journalisten Tim Pool, som nyligen besökte Sverige för att ta tempen på landets politiska klimat, drog på smilbanden. I ett youtubeklipp säger han bland annat följande

Jag är ledsen svenskar, men jag tycker verkligen att ert land är obehagligt och skrämmande (creepy). Det finns sådant som är skrämmande i USA också och jag har besökt ett antal läskiga länder, men om ni frågar mig så tar ni priset. När jag rapporterade därifrån var folk rädda för att tala med journalister, de var rädda för att säga vad de tyckte. /…/ Vi fick höra att man var rasist om man bara ställde frågor och då kunde man förlora jobbet, få sparken. Hemska saker kunde hända dig. Nu får vi veta att det finns en lång lista över folk som ska blockeras från ett svenskt twitterkonto. /…/ Svenska institutet, en myndighet underställd svenska regeringen och ansvarig för information om Sverige och Sverigebilden, påstod att ungefär 12.000 internationella och svenska konton som engagerar sig och debatterar hot och hat mot invandrare, kvinnor och LHBTQ-personer, samt twittrare som engagerar sig i frågor om mänskliga rättigheter, ofta är högerextremister med nynazistiska tendenser. De förespråkar också våld. Det säger en officiell svensk myndighet, underställd regeringen. Och tamejfan, jag är också med på den listan! Dave Rubin är med på listan. Om ni inte vet vem Dave Rubin är, så är han en nyhetsjournalist i Los Angeles, homosexuell och gift med en man, en klassisk liberal. Jag själv är journalist och om ni ser på mina reportage så är de moderata och sakliga. Neonazistiska tendenser? Mina reportage från Sverige citerades av journalister både till höger och till vänster, eftersom jag efter bästa förmåga gav en nyanserad bild av dessa frågor. /…/ Det är vansinne, nästan McCarthyism 2.0. Om vi inte sätter stopp för detta beteende innan det når USA så kan det gå så illa att vi journalister blir tystade. Är inte fri debatt tillåtet så kan ett land inte göra framsteg. Jag har vänner som befinner sig långt till vänster, liksom feminister. Jag har vänner som är långt till höger och anti-feminister. Att ha en öppen diskussion är viktigt. /…/ Det här beteendet är inte friskt. Sverige, jag är ledsen, men jag tycker ert land är riktigt skrämmande. Jag vill absolut inte åka tillbaka igen.

Mig veterligt har ingen skämtat om att svenska staten den 28 april i år fälldes i Svea Hovrätt för en helt annan lista, det så kallade Kringresanderegistret. Här var journalisterna överens om att det handlade om ett övergrepp mot en diskriminerad minoritet. De som hade invändningar höll truten. Risken för att klassas som rasist och antiziganist var uppenbar.

Lägg i diagrammet ovan märke till att av de sju länder som redovisas är Sverige det mest toleranta. Det är fullt möjligt att svenskarna är världens mest toleranta folk, med tanke på hur tolerant norra Europa är, i jämförelse med resten av världen. Rimligen borde det resa frågor om det motiverade i att bedriva en så intensiv jakt på ”rasister”, som sker i Sverige. Som Tim Pool helt korrekt konstaterar blir konsekvensen att viktiga frågor inte debatteras. Nedanstående reflektion, som borde publicerats i någon stor etablerad tidning, kan bara bli offentlig ”utanför debatten”. Om jag hade varit verksam på twitter, så hade mitt namn också stått på Svenska Institutets censurlista. Och naturligtvis är Invandring och mörkläggning en hatblogg, i maktelitens ögon (När jag skriver den här sista meningen, så blir jag alldeles svart inombords).

Skånepolisen hade upprättat ett spaningsregister med uppgifter om tusentals personer med romsk härkomst. Elva av de registrerade personerna stämde staten för brott mot den så kallade polisdatalagen och Svea Hovrätt dömde Staten att till var och en av dem betala ett skadestånd om 30.000 kronor. Därtill ska läggas de 5.000 kronor de tidigare utkvitterat. Först fick vi veta att staten tänkte överklaga till HD, men Justitieombudsmannen sträckte vapen. Sammanlagt kan romerna kvittera ut över 160 miljoner kronor.

Denna i medierna mycket omskrivna rättsaffär startade med att DN-journalisten Niklas Orrenius i september 2013 slog larm om att året innan hade polisen i Lund upprättat ett register som innehöll namnen på drygt fyratusen romer. I synnerhet var han upprörd över att registret innehöll så många barn:

Registret samlar romska barn i de flesta svenska mellanstora städer. En tvåårig kille i Linköping och hans fyraåriga storasyster. Två treåriga flickor i Västerås. En nioårig flicka i Växjö. I Jönköping finns fyra barn kartlagda: en tvåårig pojke, två åtta­åriga flickor, en tioårig flicka. I Borås finns en femårig flicka registrerad. I Kristianstad finns en tioårig flicka, en sjuårig pojke och en fyraårig flicka registrerade. I Norrköping bor två treåringar, en femåring, en sjuåring och en nioåring som alla återfinns i registret. I Södertälje lever tre registrerade tvååringar, en treåring, en fyra­åring, en femåring och en sjuåring.

Detta var lättköpt snyftjournalistik, av en sort som många svenska journalister ägnar sig åt. Emellertid, det är inte så enkelt som att det handlade om ”antiziganism” när barnen togs med. Det finns flera anledningar till att hålla rätt på barnen när det gäller familjebaserad nätverkskriminalitet. Vid polistillslag, liksom vid insatser från nationella insatsstyrkan, är det inte precis silkesvantarna som kommer fram. Om det finns barn där tillslagen görs är det därför viktigt att socialarbetare tar hand om dem, för att begränsa risken för framtida trauman. Som man kan läsa på bloggen Cornucopia:

Förhoppningsvis kontrollerar man förekomsten av barn framöver. Inte för att piketen har någon möjlighet att mot misstänkta terrorister gå in annat än 100 % offensivt, men så man har med utbildad personal som kan ta hand om barnen på ett tryggt sätt omedelbart, istället för att tvinga 3-åringar att ligga på kalla kolv med sönderslagna ytterdörrar och krossade rutor mittvintern.

Niklas Orrenius lyckades i sitt scoop också relatera till Hitler. En av registrets romer som inte känt till registreringen citeras:

De reagerar med chock, vrede – och ibland ett sorgset igenkännande.

– Det var så här Hitler gjorde. Först registrerar man oss. Sedan så ska vi bort, säger 44-årige Marcello Demeter i Skarpnäck, vars barn och barnbarn registrerats.

Att larma om trettiotal, stöveltramp, Hitler och nazism har blivit så vanligt, att det bland oss som i vrede och skrämsel följer mediernas sållade och styrda rapportering kallas för att ”dra Hitlerkortet”. Det är liktydigt med att göra bort sig. Att Marcello Demeter drar Hitlerkortet är en sak, men att Niklas Orrenius citerar det, utan att kommentera, det är en försåtlig journalistik som inte adresserar vårt förnuft utan våra känslor. I ett spaningsregister finns det givetvis skäl för att hålla rätt på ostraffade anförvanter och barn. Släktingar har förpliktelser gentemot varandra. En oskyldig person kan mer eller mindre tvingas att skydda en efterlyst släkting och barn kan mycket tidigt dras in i kriminell verksamhet. I dagens Sverige är det nonsens att koppla samman ett polisiärt spaningsregister, som upprättats i syfte att lösa och förhindra brott inom en tungt brottsbelastad grupp, med Hitler.

Om vi nu återvänder till domen i Svea Hovrätt, så ter det sig stötande att inte heller domstolen gör någon djupare analys av varför polisen sammanställt detta register. I domen kan man läsa:

Noterbart är att Staten inte har åberopat någon direkt bevisning i denna del, vare sig

skriftlig i form av t.ex. underrättelseuppslag, utredning om släktförhållanden eller

muntlig bevisning. Som framgått har Staten inte heller kunnat svara på frågan varför

motparterna har funnits med i Kringresanderegistret. Staten har i stället hänvisat till

hur polisens slagningar generellt sett gått till och till att ingen av de granskande

myndigheterna har konstaterat att personuppgifterna behandlats enbart på grund av

etnicitet. Såvitt har kommit fram har dock ingen granskning skett på individnivå och i

vart fall har uppenbarligen så inte skett vad gäller motparterna.”

Att polisen upprättar nätverksdiagram, släktträd eller liknande betyder naturligtvis inte nödvändigtvis att de som finns i trädet är kriminella eller har begått brott. Polisen vill få en bild av de olika individer som dyker upp och hur dessa är kopplade till varandra. En åklagare som jag har kontakt med kommenterar, efter att lite salt ha frågat om man inte kan kräva av en JK som finansieras av svenska skattebetalare att denne ska kunna vara bättre förberedd och kunna motivera registret.

Det känns aningen märkligt att JK inte går djupare in på orsaken till att registret upprättats. Här kunde man ha tänkt sig att detta bygger på domar och utredningar över begångna åldringsbrott, men även kanske över pågående sådana. Jag minns en diskussion i teves nyhetsprogram Aktuellt där polisen Peter Springare förklarade varför man upprättade den här typen av register. Att det i registret förekommit personer som inte begått brott har säkerligen att göra hur olika personer är länkade till varandra. Då brottslighet sker inom olika grupperingar vill man gärna se vilka som är släkt, ingifta, kusiner med mera. Ibland kan även sådant ha betydelse för hur personer rör sig eller uppehåller sig på olika platser. Varför brukar exempelvis X och Y så ofta vara i den staden, varför begås det brott särskilt på den platsen? Sådant kan förklaras av att man där har ett nätverk av individer som man är släkt med.

Polisen har upprättat spaningsregister också över andra släkt- och etnicitetsbaserade nätverk, exempelvis det syrianska södertäljenätverket. Den här typen av spaningsregister blir särskilt angelägna i mångkulturens Sverige, eftersom den organiserade brottsligheten alltmer bedrivs inom etniskt baserade klankulturer. I ett nummer av ”Forskning och Framsteg” kan man läsa om hur mc-kriminaliten under nittiotalet får konkurrens från invandrare från Balkan och hur den därefter utvecklas:

På senare år har dock grupperingar med ursprung i Mellanöstern allt mer tagit över. Samtidigt präglas de släktbaserade nätverken ofta av en viss religiös tillhörighet, vilket gynnar ett framväxande parallellsamhälle. Ett annat nytt fenomen är den kompakta tystnad som polisen möter. De kriminella vägrar i regel att samarbeta med myndigheterna, vilket i viss mån kan ha att göra med att många kommer från länder där det inte finns något förtroende för polisen.

Den fråga som det borde tillhöra det journalistiska ansvaret att förhålla sig till, men som denna yrkeskår nogsamt undviker, är hur polisen ska kunna förebygga brott om de inte får föra register över grupper som är överrepresenterade i brottsstatistiken?

Domen mot ”kringresanderegistret” är ett nederlag för den moraliska stormakten Sverige. Detta handlar nämligen i högsta grad om moral. Ledstjärnan är givetvis att brott inte ska löna sig. Det är en samhällsfråga av sådan dignitet att den går före skyddet av minoritetsgruppers integritet. Den makt- och medieelit som inte inser detta utan prioriterar förövarnas intressen, om dessa anses tillhöra en förtryckt grupp, begår ett övergrepp mot medborgarna – också mot de oskyldiga romer och barn som riskerar att dras in i kriminell verksamhet – och förtjänar inte något fortsatt förtroende. Som en amatörforskare jag känner skriver, mer kunnig om romer än kanske någon annan i Sverige, är det frågan om inte DN-journalisten Niklas Orrenius borde ställas till svars. Denne av DN högavlönade och privilegierade journalist kommer att kosta Sveriges skattebetalare mer än 160 miljoner kronor. Hans chef och kollegor berömmer honom. Det vore intressant att få veta vad DN:s chefredaktör Peter Wolodarski anser. Det var nämligen han som lockade över Niklas Orrenius från Expressen och med till visshet gränsande sannolikhet godkände att Kringresanderegistret drogs fram i offentligheten. Ansvarig journalistik?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

DN:s chefredaktör ljuger

[image error]

På ett seminarium på Sveriges radio den 29 maj berättade DN:s chefredaktör Peter Wolodarski följande, efter att ha konstaterat att frågan om invandring är starkt polariserande:

Jag upplevde det här när jag var ny som chefredaktör 2013 och det var nog … det som hände då … det här var vintern 2013, är nog den största storm som jag varit inne i – påminner lite om det som du upplevde 2012 kring hur mycket invandring tål Sverige. Vi publicerade en annons i tidningen – en del av er kommer säkert ihåg det här – från två personer som hade gett ut en bok som handlade om vad dom hävdade var att medier mörklägger om invandring och så var det ett antal påståenden kring invandring, ett tiotal. Det kom en första version som var väldigt grov, landade på mitt bord. Det är inte så många annonser som landar på mitt bord men annonser som är kontroversiella brukar hamna på mitt bord, särskilt om de är av opinionsbildande natur. Och min allmänna inställning till såna annonser är att vi ska ha väldigt högt i tak och försöka publicera så mycket det bara går och att jag som utgivare inte ska gå in och censurera dom här annonserna. Problemet med den annonsen var att det var påståenden som inte var belagda. Och det var faktiskt också rena felaktigheter. Jag bad några av våra reportrar som jobbar med dom här frågorna och dom hittade saker som … Så bollade vi med annonsören men min erfarenhet är att man ska inte hålla på och bolla med annonsörer. Ta ställning till det som skickas in. Ta emot eller förkasta.

Därefter fortsätter Peter Wolodarski med att redogöra för den mediastorm som utbröt samt betonar hur viktigt det är att annonser som publiceras är korrekta. Det hindrade honom inte från att veckan efter att vår annons varit införd publicera en ”motannons” från annonsbyrån Fores och Svenskt Näringsliv. Det var ett rent politiskt budskap och det som skulle säljas var inte en bok utan en ideologi. Flera av påståendena är vilseledande. Att gå igenom dem känns som att käka gårdagens slarvsylta, så det gör jag inte. Bara ett exempel: ”För att upprätthålla en fortsatt god välfärd behövs mer arbetskraftsinvandring.” Arbetskraftsinvandringen begränsades redan i början av 1970-talet och har därefter visserligen fortsatt men det är inte där de stora problemen finns. Den omstridda invandringen handlar om människor som söker asyl i Sverige. Merparten av dem är inte flyktingar utan söker sig till Sverige av ekonomiska skäl. Efter dem kommer den stora följdinvandringen av anhöriga. Och välfärden? Är det något som är hotat av invandringen i dag, så är det just välfärden.

[image error]

Inte bara annonser ska vara korrekta utan också minnesbilder. Det som Peter Wolodarski berättar innehåller flera grova lögner. Den korrekta versionen finns på bloggen. Det kan ändå vara värt att återberätta delar av historien, i relation till det som DNs chefredaktör påstår.

Våren 2013 gav Gunnar Sandelin och jag ut den första delen av ”Invandring och mörkläggning”. Det ledde till att jag under hösten 2013 blev kontaktad av en företagare, som läst boken och var intresserad av att träffa mig därför att han hade ”vissa idéer”. Vi träffades vid ett par tillfällen över en lunch och när han känt mig på pulsen lite, så kom hans förslag. Han föreslog att vi skulle sätta in en annons för boken i DN och att han skulle finansiera den. Han hade också en klar uppfattning av hur annonsen borde vara utformad, nämligen i form av en tipsrad, där frågor om invandring ställdes och där det gavs flera svarsalternativ.

Gunnar och jag utformade ett förslag med tretton frågor, precis som ett traditionellt stryktips. Självklart kontrollerade vi att allting var korrekt, inte bara en gång utan många. Källor var SCB, Migrationsverket, Socialstyrelsen och SOM-institutet. Det är således inte sant att annonsen innehöll obelagda påståenden. Så korkade var vi inte att vi till DN skickade in ett annonsförslag, som de skulle kunna avvisa med sakliga invändningar.

Vårt förslag hamnade på annonschefen Dan Moréns bord och vi har mailväxlingen kvar som visar vägen fram till ett godkännande. Den första invändningen var att annonsen var för lik tidningens eget nyhetsmaterial och därför kunde misstolkas. Vi försåg då annonsen med en rosa ram där det stod att det var en annons från Debattförlaget. Vi skickade in den nya versionen, som alltså i övrigt var helt oförändrad.

Något omedelbart svar fick vi inte, vilket vi nu förstår berodde på att DN gjorde sin faktakoll. Om den fick vi emellertid ingenting veta. Det är alltså inte sant att annonsen innehöll grova felaktigheter som korrigerades i ett bollande med DN och Debattförlaget. Det är förmodligen anledningen till att Peter Wolodarski undviker att exemplifiera.

Dan Morén återkom, denna gång med invändningen att en tipsrad fortfarande kunde associeras med redaktionellt material. Vi släppte då tipsraden och skar ner innehållet till åtta påståenden och lade till en länk till tipsraden med tretton frågor, där läsarna kunde testa vad de visste om invandringen. Annonsen skickades tillbaka till Dan Morén:

Vi har korrigerat annonsen från Debattförlaget, eftersom DN inte accepterar utformningen med nutidstest. När hindret för en publicering nu är undanröjt vill vi gärna ha den införd i helsidesformat i första delen av DN söndagen den 8 december, till tidigare överenskommet pris.

Annonsen ligger som bilaga

Bästa hälsningar

Karl-Olov Arnstberg

Den 4 december 2013 fick vi grönt ljus från Dan Morén:

Hej Karl-Olov!

Bekräftar härmed din order på en helsida enligt offert med införande dag söndag den 8/12.

Vi förbehåller oss rätten granska att föreslaget annonsmaterial kommer vara identiskt med det som skall publiceras.

Således, det som Peter Wolodarski påstår sig minnas är inte sant. Därmed bekräftar han att det inte finns anledning att ha förtroende för DN, i synnerhet inte när det gäller frågor kring invandring. Men det visste ju läsarna av denna blogg redan förut.

Jag undertecknar på ett sätt som jag ytterst sällan använder, men som i detta fall är befogat:

Med Förakt

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

I backspegeln: Nio förspillda år

För nio år sedan skrev jag en debattartikel i Dagens Nyheter om hur journalisterna mörklade sanningen om asyl- och anhöriginvandringens konsekvenser. Den ende som följde upp den var Janne Josefsson som bjöd in mig till SVT Debatt. Där diskuterade jag med Jan Guillou som hävdade motsatsen. Tittarna fick rösta och av de 4000 rösterna fick mitt påstående 91 procent.

Det gick den gode Jan på nerverna och han skrev att han kände ”något som liknade vanmakt”. I två krönikor i Aftonbladet berättade han sedan vilken xenofob jag var som kom med mina ”konspirationsteorier” och påstod att ”om man tror att en liten förskjutning i Sveriges etniska profil är den största förändringen i vår tid så måste man vara förblindad.” I Göteborgs-Posten kallades jag för ”mörkerman”. Annars kompakt tystnad.

Nu tar DN försiktigt upp att journalisterna kanske inte riktigt har berättat hela bilden av detta problemområdes konsekvenser. Nio bortkastade år av mer eller mindre politisk korrekt propaganda för mångkultur och massinvandring och demonisering, utfrysning och osynliggörande av åsiktsmotståndare, har fört vårt land i en suicidal riktning. Detta haveri hade kunnat undvikas om medier och politiker hade haft någon ryggrad (undantagen är få).

Nu träder opinionsbildare fram som lurat som gäddor i vassen tills det blev ofarligt att vara kritisk, och slår sig själva för bröstet som djärva sanningssägare. Journalister som tidigare vurmat för ”papperslösa” ställer nu politker till svars och frågar varför de inte utvisas. Visst är det bra att lögnerna spricker. Bättre sent än aldrig, kanske någon invänder. Men den som ska bli trovärdig måste också våga rannsaka sig själv. Det är knappast det vi ser, snarare ett i mina ögon ömkligt och motbjudande scenario. Vi som har gjort det tunga jobbet får fortfarande inte någon cred.

Gunnar Sandelin

[image error]

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bidragsfusk

[image error]

En fråga till läsarna:

Finns det någon bland er som kan och vill göra en insats med att omvandla PDF-filer till e-böcker? I så fall, maila mig: koa@arnstberg.se

***

Detta är den femte och näst sista texten som spinner på det moraliska ”turn-around-temat”. Det är också den första av två texter som handlar om kriminalitet bland finska romer. Först en introduktion, som inte blev fullt så kort som avsikten var:

Ett lands politiker måste se till att bestraffa och förhindra kriminalitet i en sådan omfattning att medborgarnas förtroende för rättssamhället upprätthålls. En stat vars ledare inte klarar den uppgiften riskerar att förlora sitt våldsmonopol, vilket är liktydigt med en samhällskollaps. Den svenska makt- och medieeliten bejakar tre dogmer, som måste klassas som samhällsfarliga, eftersom de bäddar för den typ av kriminalitet som undergräver medborgarnas förtroende för staten. De tre dogmerna är:

1. Samhällets bär alltid ansvaret. När människor begår kriminella handlingar är den gängse förklaringen att det handlar om ett samhälleligt tillkortakommande. Samhället har misslyckats med sin fostran av individen. Detta förhållningssätt syns bland annat genom att intresset främst riktas mot den kriminelle. Vad är det som samhället gjort fel? Hur kan felen korrigeras? Eftersom brottsoffer inte ska ”processas” på något särskilt sätt hamnar de i skugga. Så fungerar det inte i ett samhälle där den kriminelle bär personligt ansvar för sina brott. Där har staten i uppdrag att utföra hämnden på brottsoffrets vägnar. Där ska den felande inte vårdas och korrigeras utan straffas.

2. Brottslingar ska alltid hanteras som individer. Människan är ett socialt djur och likaväl som kriminalitet kan vara asocial och ett normbrott, så kan det vara precis tvärtom – brottsliga handlingar kan vara socialt accepterade inom den egna gruppen. Det kan handla om ”outlaws” i form av kriminella gäng, etniska grupper, släkter, familjer, sekter etc. Att begå brott kan till och med vara positivt, i den meningen att de bekräftar den egna gruppens överlägsenhet. Bland romer anses det ofta hedrande och värt beröm att lura gadjo, det vill säga personer som inte är romer. Enkelt uttryckt, så är bandet mellan kriminalitet och grupptillhörighet en empirisk fråga. När dogmen är att kriminalitet alltid ska knytas till individen, som i sin tur representerar ett samhälleligt tillkortakommande, kan mycket kriminalitet gå ”under radarn”.

3. Offerperspektivet. I det postmoderna och postkoloniala tänkande som i dag har företräde i offentligheten – det är också utbrett inom rättsväsendet – måste den vita majoriteten i ett land som Sverige, i synnerhet männen, förstå att det är de som har både makten och tolkningsföreträdet gentemot minoriteter, dit också kvinnorna räknas. Även om detta perspektiv översiktigt kan ha fog för sig, så stämmer det långt ifrån alltid när den tillämpas i vardagen. Den som är kriminell är oftare i ett överläge än ett offer. När exempelvis två romer lurar sig in hos en äldre vit svensk man och stjäl allt värdefullt de kan få med sig, så handlar det inte om att de är i något underläge. Det finns alltså ingen anledning för media att, vilket de regelmässigt gör, undvika att tala om vilken ”offergrupp” dömda förövare tillhör.

I början av året tog en ”resande” kontakt med mig för att berätta om en äldre finsk romni. Här har hon fått pseudonymen ”Flitiga Lisa”. Som självutnämnd representant för finska romer har hon många myndighetskontakter. Hon föreläser också om romer, i olika sammanhang.

Flitiga Lisa driver två kvinnocentra, som hjälp till romska kvinnor i kris. För det ändamålet hyr hon tre eller fyra större lägenheter med hemliga adresser, i skilda stadsdelar i Stockholm. Där kan utsatta romska kvinnor få ett mer eller mindre tillfälligt skyddat boende, som deras respektive hemkommuner betalar mellan ettusen och tolvhundra kronor för, per natt och kvinna. För den som nöjer sig med ytlig information finns det ingen anledning att bli misstänksam. Verksamheten är behjärtansvärd och alltsammans ser mycket bra ut.

Den resande som tagit kontakt med mig påstår att detta är fel och att kvinnan en bedragerska, som tjänar grova pengar på sina olika verksamheter. Flitiga Lisa står ensam som huvudman för dessa båda kvinnocentra och det är endast hon som har det ekonomiska ansvaret och tillgång till verksamhetens bankkonton. Styrelserna består av solidariska släktingar som ger henne fria händer. Ingen ifrågasätter hennes bruk av inkomsterna. De kvinnor som beviljas skyddat boende är vanligen unga och okunniga, vilket betyder att de har varit lätta offer för Flitiga Lisa. De har tvingats intyga kostnader som aldrig existerat och inte fått mycket för pengarna. Till exempel har de själva fått betala för hygienartiklar och mat. De har varit rädda och inte vågat vittna om hur de exploaterats. Kontrollen brister i flertalet fall, då kommunens ansvariga tjänstemän inte har någon närmare kontakt med de berörda kvinnorna, utan rätt av betalar för deras boende.

Min mailkontakt påstår att Flitiga Lisa har anlitat skickliga revisorer och redovisat samma kvitton i flera verksamheter. Vissa kvitton på större summor får hon från sina kollegor. De har satt i system att låna ut kvitton till varandra så att allt ska se okej ut när det lämnas till revisorn. På så sätt kan de gå i land med att systematiskt felaktigt redovisa kostnader och beviljade bidrag. Flitiga Lisa företräder inte någon romsk gemenskap utan enbart sig själv och sin familj och min mailkontakt skriver till mig:

Vi förstår även att ni kanske undrar över varför vi ger er denna information och vad vi vinner på detta. Svaret är enkelt. Vi har sedan länge försökt lyfta dessa allvarliga företeelser men massmedia vill inte skriva om det, bland annat på grund av rädsla för att utmålas som rasister. Berörda myndigheter vägrar att lyssna, trots att vi lägger fram bevis. De väljer att ha dessa romska företrädare som frontfigurer. Vi ser det därför som värdefullt med er hjälp och vi kommer att bidra med de fakta och bevis som ni behöver. Förhoppningsvis vill ni reda ut vad skattemedlen i verkligheten går till. Vår vinst blir att sanningen avslöjas och de oärliga företrädarna stoppas. Vi kommer att i första skedet lyfta fram det som rör /…/ och om ni finner detta intressant, så följer en lista över de romska företrädare som aktivt ägnar sig åt oärlig verksamhet i eget vinstsyfte. Vi kommer också att ge er all information av vikt för varje person och deras användande av skattemedel, med förhoppningen att ni har vilja och intresse att ta itu med det.

I ett svarsmail skrev jag att om kvinnan är kriminell är det bättre att vända sig till polisen, inte till en pensionerad och maktlös forskare som mig. Han protesterade, så lätt var det inte. För det första tog han en risk och om han blev avslöjad så kunde han råka illa ut. Men dessutom påpekade han att polis och åklagare helst undviker att sticka näsan i romers kriminalitet, eftersom den typen av ärenden riskerar att slå tillbaka i form av anklagelser om rasism, antiziganism etc. Dessutom är det en allmän uppfattning bland företrädare för svenska myndigheter att romerna, eftersom de inte är särskilt tränade i att följa svenska regelverk, måste ha rätt att ta ut svängarna mer. Denna senare uppfattning är helt felaktig. Många romer är ytterst skickliga i att, till sin egen fördel, navigera i majoritetskulturen. Socialtjänsten blir något av en bank. Den som kan rapportera mest trovärdigt lidande kvitterar ut den största potten.

Även om jag har svårt att se hur jag kan göra något, så väckte de påstådda lurendrejerierna mitt intresse. För det första är jag alltid intresserad av ”inside information” men detta att en rom (”de resande” räknas numera till romernas gemenskap) anger andra romer, med motiveringen att de ”lurar samhället”, har jag inte tidigare stött på.

Den berättelse jag fick ta del av visade – om den stämmer – att för de verksamheter Flitiga Lisa bedrivit under ungefär femton år, hade hon årligen kunnat kvittera ut tre till fyra miljoner kronor i form av verksamhetstöd, projektstöd, organisationsbidrag, EU-bidrag samt betydande belopp från de kommuner som köpt skyddat boende för utsatta kvinnor. Finansierande myndigheter är Socialstyrelsen, MUCF, Folkhälsoinstitutet, Stockholms Länsstyrelse, Allmänna arvsfonden med flera. Min mailkontakt skriver:

Hur dessa pengar har använts är ett frågetecken då vi vet att det saknas tillfredställande bokföringsunderlag och redovisning. Medel som skulle ha gått till insatser för utsatta kvinnor har i stället gått till henne själv, en dotter och en svärson. Utlandsresor som påståtts ha skett i tjänsten har i själva verket varit semesterresor, där kvinnan rest med väninnor till andra städer för att shoppa. Dessa resor har då samordnats med några timmars deltagande i arbetsrelaterade sammankomster.

Bland romer är det någon av en oskriven och samtidigt ytterst tvingande regel att inte gola på varandra. Gadjo, det vill säga alla vi som inte är romer, är så gott som undantagslöst den gemensamma fienden. De inre konflikterna kan vara så allvarliga att de kostar människoliv, men utåt håller man samman. I ett mail ställde jag därför frågan om kvinnan var socialt accepterad av andra romer och hade ett socialt liv med andra romer, utöver sin egen familj? Jag fick följande svar:

Både ja och nej. Hon och hennes man /…/ tillhör en rätt stor släktklan som hon umgås med, det vill säga sammanlagt ca 1,000 personer. Eftersom hon driver en framgångsrik verksamhet och visar upp sin rikedom, så respekterar många romer henne. Däremot finns det ingen lojalitet eller hållbart stöd för det arbete hon säger sig göra för de berörda. Många är upprörda över att hon säger sig arbeta för romer/resande men inte gör det, utifrån de mål hon anger i sina bidragsansökningar och som hon får medel för. Istället går pengarna till hennes egna behov och intresse. Hon är dock väldigt strikt med att tala om sitt arbete och endast hennes barn och syskon, samt syskonbarn, vet till viss del vad hon gör med de bidrag och medel som hon får på sina ansökningar och för sina tjänster. Vi har kunnat konstatera att hon som person deltagit i andra personers seminarier och sammankomster, tagit bilder och poserat med olika kvinnor och sedan använt detta material för att visa på att det skulle ha varit hon som genomfört och bekostat tillställningarna. Det är ett av hennes fula knep, när det gäller att visa fram de aktiviteter som hon säger sig bedriva.

Utöver att min mailkontakt berättat om kvinnans olika verksamheter har han skickat kopior på beviljade ansökningar om bidrag samt också sammanlagt ett femtiotal bilder, hämtade från kvinnans Facebook. Dessa visar lyxiga hem, både bostadslägenheter i stockholmstrakten och ett nybyggt hus i Finland. Det är välutrustat, med golvvärme, altaner och bastu. Anmälaren påstår att det finansierats med bidragspengar:

För att få fram vem som betalat för lägenheterna och övrig information av vikt så måste man kontakta bostadsrätten/lantmäteri etc. där uppgifterna ska vara offentliga. Men vi vet med säkerhet att lägenheterna har ett genomsnittligt värde på 2 till 4 miljoner och att pengarna kommer från bidragen samt kvinnojoursverksamheten.

Enligt bilderna på Facebook har Flitiga Lisa och hennes familj nya båtar och husvagnar. Om en husvagn skriver anmälaren att Flitiga Lisa och hennes familj anmälde den som stulen och fick ut försäkringspengar. I själva verket hade de sålt den till ryssar i Lettland. Det finns bilder på fyra bilar, bland annat en fyrhjulsdriven stor BMW som anmälaren påstår kostar omkring en miljon kronor. Han skriver också att bilarna är skrivna på andra anhöriga och på firmor som enbart inregistrerats för det ändamålet. Motivet är att kronofogden inte ska kunna lägga beslag på dem. På nummerskylten på en bil kan man läsa Jeesus Rakastaa, det vill säga att hon älskar Jesus. Jag frågar om Flitiga Lisa är religiös och får svaret:

Kvinnan är allt annat än kristen men det är en bra profilering att säga att man är kristen för att folk ska tro man är ärlig.

Min mailkontakt avslutar:

Med denna något korta och lite ostrukturerade redogörelse så hoppas vi att ni förstår och fått en bild av att Flitiga Lisas uttalanden om ärlighet och icke-kriminell verksamhet är en enda stor lögn. Hon agerar aktivt med andra aktörer i omhändertagandebranschen. De går samman, backar upp varandra, byter kostnader och kvittenser för att vilseleda revisorerna. De skattemedel som de på så sätt kommer åt använder de för lyxkonsumtion, investeringar och semestrar.

Eftersom bidrag är offentliga handlingar, så redovisas källorna till dessa påståenden utförligt. Jag har också tillgång till ett rikt bildmaterial som visar att kvinnan och hennes familj har det gott ställt. Handlade detta om en polisutredning, hade jag lagt denna bevisning som bilagor, men eftersom det skulle röja kvinnans identitet, tvingas jag tills vidare att hålla dessa akter för mig själv. Det gäller också för fotografier på bilar, husvagn och bostäder. Det bör dock sägas att jag, efter att ha granskat dem, är övertygad om att den anonyme uppdragslämnaren har ett tillräckligt stort underlag och dragit korrekta slutsatser.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

För åtta år sedan

[image error]

Nu när åsiktskorridoren murar börjar spricka kan det vara bra med en påminnelse om hur länge kritikerna varit tystade. Lars Berglund heter en docent i konstvetenskap som tidigt ifrågasatte invandringens påstådda lönsamhet. De ekonomiska beräkningarna i citaten nedan må vara överspelade men det är intressant hur överens samtliga nationalekonomer och andra relevanta forskare också då var om att invandringen inte är lönsam, utan en kostnad.

Det var inte den bild som medierna vill föra fram. Jag undrar fortfarande varför de var så angelägna om mörklägga kostnaderna. Säkerligen skulle de gärna fortsätta med det, om de bara klarade av trovärdigheten. Varför, vem har glädje av det? För journalister borde det väl vara frestande att sätta tummen i ögat på politiker, som av ideologiska skäl vilseleder medborgarna. Det är ju ett perfekt sätt att inför läsekretsen legitimera den tredje statsmakten. Men det är först efter massinvandringen hösten 2015, som det blev rent fånigt att hävda att invandringen är lönsam. Någon omvändelse har väl egentligen aldrig skett, trots att galgen står på plats.

Också politikerna vägrar att tala om kostnader. ”Vi får väl inte se till kostnaderna när det gäller medmänsklighet”, säger de stolligaste bland dem. Men aldrig de skulle använda den frasen med referens till den växande skaran av svenska fattigpensionärer. Där finns inte medmänskligheten med på den politiska agendan.

Från år 2008 och ännu i dag kan man från den svenska regeringens hemsida ladda ner den engelske ekonomen och journalisten Philipp Legrains av Globaliseringsrådet och Utbildningsdepartementet finansierade skrift Is free migration compatible with a European-style welfare state?(Hur många tusen drog han in på detta uppkok av det han tidigare skrivit och fått betalt för av EU?). Jag har tidigare på bloggen skrivit mycket kritiskt om honom och hans pseudovetenskapliga resonemang.

Så här ser regeringens presentation ut ännu i dag:

Fri invandring uppfattas ofta som inkompatibelt med en välfärdsstat. Denna rapport analyserar, med Sverige som exempel, i vilken utsträckning rika välfärdsstater lockar till sig migranter från fattigare länder. Rapporten visar att denna syn är för enkel. Tittar man snävt på effekterna på statens finanser missar man de bredare ekonomiska fördelarna som i själva verket bidrar till att finansiera välfärdsstaten. Migration ska ses som en möjlighet – inte ett hot.

Resten av den här texten lämnas över till Lars Berglund. Hans kritik är lika giltig i dag som när den skrevs sommaren 2009.

http://ordmotord.blogspot.se/2009/07/sydsvenskan-pastar-att-invandringen-ar.html

http://ordmotord.blogspot.se/2009/08/vi-maste-kunna-diskutera-invandringens.html

Lars Berglund:

En häftig debatt har blåst upp mellan Skånska Dagbladet (SkD) och Sydsvenska Dagbladet (SdS). Lars J Eriksson på Skånskan var nämligen oförskämd nog att under rubriken EU:s gränser kan inte bli öppnare (090714), skriva rent ut att ”… någon ökad öppenhet för massinvandring till EU är inte realistisk vare sig ekonomisk eller fysiskt, när en rad länder och storstäder i dag präglas av överbefolkning och en havererad integrationspolitik.”

Bakgrunden var att 22 miljoner människor redan är arbetslösa inom EU i dag och att detta ”innebär enorma påfrestningar på trygghetssystemen.” Fortsätter vi med en ogenomtänkt invandringspolitik, skriver Eriksson, så kan det leda till massfattigdom med social- och politisk oro som följd. ”Öppnare gränser leder direkt till socialbyråerna”, menar han. Eriksson ger flera exempel på stora länder i EU som redan nu är mycket hårt drabbade. Därför uppmanar han alla ansvarskännande politiker att inse farorna ”och inte förlora sig i flummiga visioner”.

För mig, och sannolikt för de flesta, låter Lars J Erikssons bedömningar både kloka och egentligen ganska självklara. Men inte för Sydsvenskans politiskt korrekta journalist Per Tedin. Sin framtida karriärbana trogen rycker han ut som en ideologisk legoknekt och kallar Skånskan för den smaklösa Mytmaskinen (090716) Som ett brev på posten staplar han upp den ena politisk korrekta floskeln efter den andra i ett mönster som upprepats i minst 20 år. Genom att Skånskan använt ordet ”massinvandring” kopplas tidningen omedelbart ihop med Sverigedemokraterna. Och, som bekant, utmålar Sydsvenskan alltid Sverigedemokraterna som den stora faran – inte verkligheten! Slutsatsen blir som väntat att de problem som Skånskan tagit upp kallas skrämselpropaganda, konspirationstänkande och demonisering och att detta ”känns igen från främlingsfientliga krafter”. Samtidigt anklagas Skånskan för att inte med ett enda ord tagit upp att ”… invandringen historiskt bidragit till att skapa det europeiska välståndet. Och kommer att göra det i framtiden”. Detta påstående har multikulturalismens häxmästare sett i sina kristallkulor och de har upprepat det till leda utan att någonsin kunnat ge några sakliga belägg för påståendet.

När Sydsvenskan kallar Skånskan för Mytmaskin då kan man lugnt sätta beteckningen Lögnmaskin på Sydsvenskan. Per Tedin kan nämligen inte nämna ett enda sakligt belägg för att de senaste 30 årens invandring varit lönsam – varken i Sverige eller i något annat europeiskt land. Men låt mig för enkelhetens skull hålla mig till Sverige, eftersom ett flertal politiker och journalister reflexmässigt påstått att invandringen är lönsam här. Följande fakta visar tydligt på en helt annan bild av verkligheten!

Enligt regeringens Departementsserie, Ds 1995:68 (sid 16), beräknades att de tidigare samhällsekonomiska vinsterna från arbetskraftsinvandringen upphörde ca 1985 på grund av att: ”…invandrarna började ta i anspråk det offentliga välfärdssystemet i betydligt större utsträckning än tidigare. Därefter har årligt underskott förelegat, dvs. inkomster överförs numera från svenskbefolkningen till invandrarbefolkningen.”

1988 påpekar Riksrevisionsverket i en rapport 88/02/15 att de kommunplacerade flyktingarna förblivit bidragsberoende.

1995 ger Finansdepartementet ut rapporten Ds 1995:68 ”Invandring, sysselsättning och ekonomiska effekter”, av professor Jan Ekberg och docent Lars Andersson. Forskarna konstaterar:

I de invandrarutredningar som arbetade på 1970- och 80-talen har invandringens ekonomiska effekter aldrig blivit föremål för någon egentlig studie … Även i ett så pass viktigt ekonomiskt-politiskt dokument som långtidsutredningarna har det inte funnits någon djupare belysning av invandringens ekonomiska effekter.

Rapporten kommer fram till att de sannolika kostnaderna för enbart 1995 uppgick till 20 miljarder kronor. Och forskarna konstaterar (sid 17) att:

20 miljarder är ett betydande belopp som i princip skulle kunna få en alternativ användning. Dessutom är den riktning som inkomstöverföringarna numera har ett uttryck för att något har blivit fel i förhållande till några av Sveriges invandrarpolitiska och ekonomisk-politiska målsättningar.

Jan Ekberg har sedan rapporten utkom justerat upp kostnadsberäkningarna till 25-30 miljarder årligen (Sydsvenska Dagbladet 97-09-21, sid A8) Lägg märke till det Per Tedin och Heidi Avelan!

1999 höjde Jan Ekberg kostnaderna ytterligare till minst 100 miljarders förlust årligen i en amerikansk ekonomitidskrift. (Jan Ekberg, Immigration and the public sector: Income effects for the native population in Sweden, Journal of Population Economics, volym 12, nr 3.). Dessutom har professor Bo Södersten på högskolan i Jönköping i artiklar, med Jan Ekbergs forskning som underlag, hamnat på 65 miljarder årligen – alltså betydligt mer än hela vårt försvar!

Och universitetslektorn i företagsekonomi vid Göteborgs Universitet, Lars Jansson, har i sina noggranna studier om invandringens kostnader i boken Mångkultur eller välfärd, Borås 2002, kommit fram till att invandringen kostar oss ca 150 miljarder årligen! /…/

Nu är det alltså upp till Sydsvenskans Per Edin och Heidi Avellan (hon har varit ute i Radio Malmöhus och debatterat mot Lars J Eriksson för hans artikel) att bevisa att invandringen varit så lönsam som de påstår. Och de bör också publicera den lönsamhetskalkyl som visar att den kommer att bli lönsam även i framtiden, vilket de lovat sina läsare. Det skall bli intressant att se vad de kommer att hitta på, särskilt med tanke på de enorma miljardförluster som forskarna hittills kommit fram till.

Men jag hoppas att Tedin och Avellan inte åter kommer dragandes med solskenshistorier om valloner, jugoslaver och italienare, ty det vore verkligen en skymf mot svenska folkets ekonomiska uppoffringar under de senaste 30 – 40 åren. De tidigare arbetskraftsinvandrarna i historien, som försörjde sig själva, är nämligen mycket få i jämförelse med de så kallade flykting- och anhöriginvandrare, vilka strömmat in i stora mängder alltsedan 1972, då regeringen beslutade att arbetskraftsinvandringen skulle upphöra till förmån för den senare typen av invandring. Mycket få bland dessa så kallade flyktingar och ekonomiska migranter (det är den stora gruppen) har lyckats försörja sig själva helt och hållet. Palmes ödesdigra beslut är därför med största sannolikhet den värsta katastrofen i Sveriges historia. Men det vågar man i allmänhet inte tala öppet om i medierna , ty socialdemokraterna föreslog i Riksdagen att alla som vågar kritisera och avslöja denna invandringskatastrof skall ”kriminaliseras och jagas”. Detta fascistiska förslag ställer tydligen Sydsvenskan fortfarande upp på. Heder åt Skånskan som inte gör det!

En kommentar från signaturen ”Jörgen”: Du kommer med felaktiga uppgifter. Jan Ekberg höjde inte alls till några 100 miljarder i Immigration and the public sector: Income effects for the native population in Sweden: ”At present, the yearly negative income effect is nearly 2 percent of the gross national product (see Ekberg 1999), i.e. approximately SEK 30-40 billions” http://www.amid.dk/pub/papers/AMID_48-2006_Jan_Ekberg.pdf

Som du ser stämmer inte ditt påstående. Jag antar att det är därför du inte länkade till tidningen?

Lars Berglunds svar:

Jag välkomnar kritiska kommentarer på mitt förra inlägg, vilket handlade om den invandringsdebatt som förs mellan Sydsvenskan och Skånskan. Jag tycker det var bra! Invandringens kostnader måste få debatteras öppet, och helst också sakligt, eftersom förlusterna år ut och år in är så stora.

Du Jörgen påstår att jag kommer med felaktiga uppgifter när jag hävdar att Ekberg höjt kostnaderna till ca 100 miljarder i Journal of Population Economics, vol 12, nr 3, 1999. Frågan är – har du läst den artikeln? Jag ställer frågan eftersom du hänvisar till en helt annan artikel i danska AMID, vilken är skriven betydligt senare, nämligen år 2006.

Ekbergs artikel i danska AMID var en intressant artikel som jag faktiskt inte läst. Tack för tipset! Den är överlag både bra och tydlig. Jag tycker dock att det citat du tagit från denna artikel är minst sagt anmärkningsvärt. Ekberg skriver: ”At present, the yearly negative income effect is nearly 2 percent of the gross national product (see Ekberg 1999), i.e. approximately SEK 30-40 billions.”

De siffror som Jan Ekberg kommit fram till nästan 10 år tidigare skulle alltså vara aktuella även 2006?! Detta faller ju naturligtvis på sin egen orimlighet, särskilt när man tar del av hans övriga text i artikeln. Här var ju Ekberg mer kritisk än någonsin till den förda invandringspolitiken och dess ekonomiska belastningar på samhället. Och han varnar bland annat för att hela skolsystemet kommer att ställas inför enorma finansiella problem när man skall försöka få andra generationens invandrare att bli attraktiva på en postindustriell arbetsmarknad.

Dessutom misstänker jag faktiskt att Jan Ekberg kan ha tagit kostnadsuppgiften han nämner här från en tidigare artikel på 1990-talet och helt enkelt glömt att revidera den i sin senare artikel. Kostnaderna kan ju inte ha stått stilla i nästan 15 år, särskilt med tanke på hur stor den utomeuropeiska invandringen varit under alla dessa år. Ekberg poängterar ju starkt att utomeuropeiska invandrargrupper överlag haft, och har, oerhört svårt att integreras på den svenska arbetsmarknaden. Och även om kostnaderna/förlusterna skulle stått stilla i 15 –20 år så skulle dessa vid det här laget minst motsvara en total förlust vilken är lika stor, om inte större, än hela vår statskuld!

Vissa framträdande politiker har under de senaste 15 åren hävdat att invandringen både varit berikande och lönsam, trots de årliga förluster som forskarna kommit fram till. Därför krävde Pierre Schori (s) i ett tal i Riksdagen att alla som kritiserade invandringspolitiken skulle ”kriminaliseras och jagas”, särskilt om de var akademiker. Massmedia har tyvärr lydigt ställt upp på detta. Jag tycker att det är både skamligt och allvarligt.

Inledning av Karl-Olov Arnstberg, resten av Lars Berglund

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Tidens Dogmer

[image error]

✓ Alla människor har lika rättigheter
✓ Alla världens flyktingar kan få ett bättre liv, i Sverige
✓ Alla är rasister, utom antirasister
✓ Burkini, en kvinnlig rättighet
✓ De som nekats asyl är flyktingar
✓ De som saknar identitetshandlingar är papperslösa flyktingar
✓ Det finns inget svenskt kulturarv
✓ Det goda samhället förutsätter fri invandring
✓ Det är ingen skillnad på oss och alla andra
✓ Drunkningsdöden i Medelhavet, godhet måste få kosta
✓ Etniska svenskar är förtryckare
✓ Fri debatt leder till ett totalitärt samhälle

✓ Gränslös godhet skapar det goda samhället
✓ Individen är viktigare än kollektivet
✓ Insikter är åsikter
✓ Karaktärsmord skyddar det fria ordet
✓ Kvinnor är godare än män
✓ Kvotering är rättvisa
✓ Massinvandring är lönsamt
✓ Massinvandring är visst lönsamt – på sikt
✓ Muslimska män räddar svenska pensionärers välfärd
✓ Mångkultur och utanförskap är berikande
✓ Män som vill försvara sitt land är högerextrema
✓ Män är våldtäktsmän och djur
✓ Nationalism är nazism
✓ Ogillande av islam är en fobi
✓ Ogillande av romers livsstil är antiziganism
✓ Patriotism är högerextremism
✓ Populismen hotar demokratin
✓ Rasifierade vithetshatare är antirasister
✓ Samhällsansvar är fascism
✓ Sjuklöverspolitiker är moralisk World Class
✓ Språk är verklighet
✓ Svenskhet är nazism
✓ Sverigedemokrater är nazister
✓ Unga afghaner är barn
✓ Vita medelålders män med makt är onda
✓ Värdegrundsdemokrati är den postmoderna formen av demokrati

Varning:

Du kan fly verkligheten men du kan inte fly konsekvenserna av din verklighetsflykt (Ayn Rand)

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Tidsresenärer

[image error]

I dag handlar bloggtexten varken om invandring eller PK-samhället. Inte heller om feminism. Läs den som ett något omodernt kåseri, en fundering över vår moderna livsform.

Det är skönt att inte längre vara ung, sjöng Zarah Leander för fyrtio femtio år sedan från något av Sveriges slott och herresäten. Jag tror att det mest handlade om en hopplös besvärjelse. Det är visserligen för djävligt att vara ung, men av det följer inte att det på något som helst sätt är bättre att vara gammal. Men det är annorlunda.

I synnerhet är det annorlunda i traditionella samhällen, där människorna under livets gång klättrar i en ålderstrappa med distinkta trappsteg – för att inte säga avsatser. Först barn, då är man nästan ingenting, endast någon som så småningom skall bli vuxen. Som skall läras att bli vuxen. Barnen är inte mycket värda, som barn, men i morgon … Barnen blir till ett slags framtida kapital för familjen. Eller en försäkring. Det är dom som ska betala undantagskontraktet, för att hämta ett exempel från det förindustriella Sverige.

Så småningom blir man upptagen i arbetsgemenskapen. Man blir värd något när man är nyttig. Konfirmationen kan lika gärna ses som en bekräftelse på arbetsvärde, det vill säga människovärde, som på en än fastare knytning till Guds rike. Vad konfirmeras genom konfirmationen? Jo, människovärde. Den människa som inte kan arbeta är ingenting värd.

”Spring du, som har lätta fötter” sa min mormor, när jag var tonåring. Hon skickade runt mig i olika ärenden, medan hon själv satt stilla i en stol. Hon var värd något. Jag var väl värd något jag också, men vi mättes efter olika värdeskalor. Den senare barndomens och ungdomens värde, är ett slags kroppens värde. Det tänkande man försöker åstadkomma är inte särskilt högt rankat, men man har en kropp som inte är fylld med olika krämpor. En kropp som lyder och dessutom är vacker att beskåda. Kroppens värde är starkt markerat i traditionella kulturer. Man börjar arbeta tidigt och man gifter sig tidigt.

Åren på nästa avsats, mellan aderton och fyrtio kanske, blir livets viktigaste år, om man fortfarande mäter efter arbete och nytta. Men det är egentligen inte åren i sig som räknas. Att räkna i år är att göra en översättning från en traditionell samhällsforms sätt att mäta ålder, till ett modernt. Det som är viktigt i det traditionella samhället är om man är gift, om man har familj och om man till och med har barnbarn. Medan den moderna urbana människan talar om fyrtio- och femtioårskriser – sin rädsla för att förlora ungdomen, det moderna livets dyrbaraste ägodel – så markeras perioderna i ett traditionellt samhälle av barnen och barnbarnen.

Vid ett tillfälle när jag höll ett seminarium med försäkringskassepersonal i Göteborg berättade tjänstemännen om de bekymmer de hade med greker och andra sydeuropéer mellan fyrtio och femtio, såväl kvinnor som män. Mest handlade det om städpersonal som ville bli förtidspensionerad eller långtidssjukskriven. De sa att de var gamla och utslitna. Och för den delen såg de gamla ut också. Beslutsfattarna på sjukkassan var provocerade. Ofta var de själva i samma ålder, men de gjorde sitt bästa för att förbli unga. Vad var det för fel på dessa medelhavsmänniskor, som gjorde sig äldre än de var, som betedde sig som om livet, eller åtminstone arbetslivet, i det närmaste var slut? Svaret är att det kanske inte var något fel, utan att de bara betedde sig i enlighet med det traditionella samhällets normer – det vill säga som mor- och farföräldrar. Då är man gammal och ska slå av på takten.

Att få barnbarn betyder att lämna en livsform för en annan. Det betyder nya rättigheter. Kroppens värde har minskat, men auktoriteten har i gengäld vuxit till sig. Man ska inte behöva arbeta så hårt längre, och det man säger betyder alltmer. En äldre persons ord tillmäts värde. När ett traditionellt samhälle skall lösa problem, så tillkallar det ”sina äldsta”. De som levat längst är de som vet bäst. Så är det inte självklart i en modern livsform, där vi upplever det som att tillvaron rusat vidare in i framtiden och de gamla blivit på efterkälken. De klarar inte datorer, inte den moderna trafiken, inte all högelektronik. Mormödrar och farfäder kan nästan inte sätta på radion själva, ännu mindre att ställa in teven. Vad de säger tillmäts inte ett särskilt högt värde, därför att de inte längre riktigt förstår samhället.

De behöver hjälp, vilket är deklasserande i det moderna samhället som dyrkar individen som en självgående och kompetent enhet, ett eget universum. Detta i motsats till det traditionella samhället, som vanligen har familjen och/eller släktklanen i fokus. Där är det långt ifrån självklart att den som åldras förlorar sin auktoritet. Den som är ung kan arbeta bra, den som är gammal kan tänka bra, sådan är uppfattningen, lite förenklat. Men observera – i detta finns det fortfarande ett nyttoperspektiv. Den gamling som varken kan arbeta eller tänka är inte mycket värd i vare sig en traditionell eller modern livsform.

Om vi lämnar det traditionella samhällets ålderstrappa och frågar hur en modern ålderstrappa ser ut, så kan vi börja med konstaterandet att trappmetaforen inte fungerar särskilt bra. Vi kravlar inte uppför några trappsteg, utan vi är tidsresenärer. Eller kanske är det tiden själv som reser, med människorna som passagerare? ”Time is a jet plane it moves so fast. Oh but what a shame if all we’ve shared can’t last”, sjunger Bob Dylan. Jag såg honom i någon tevekonsert för inte så länge sedan och måste till min sorg konstatera att han själv bar syn för sägen. Uniformerad i sextiotalets eviga ungdomssymboler, så var han inte desto mindre en gammal man. Byxbaken hängde tom och ryggen var krum.

Vi lever i ett samhälle som dyrkar ungdomen och där medborgarna bevakar sin ungdom som en dyrbar skatt. De gör stora ansträngningar för att ta med sig ungdomen på sin färd genom livet. Paradoxen är att tiden rusar ifrån oss, att vi förlorar den och att vi är intensivt medvetna om detta, men inte desto mindre är förvånansvärt framgångsrika i att fortsätta att leva som om vi vore unga. Det är ett hårt arbete att behålla den ungdom som man inte längre har kvar.

Frågan är dock om vi har något egentligt alternativ – vi vet alla vad som händer med dem som tappar taget. Den som inte klarar av att förbli ung och oberoende, ”på bettet”, har föga av egenvärde. I traditionella samhällen kan den som är gammal förmedla en gammal människas vishet. Åldrandet är en väg till auktoritet och respekt. I ett modernt urbant samhälle händer precis samma sak, men bara under förutsättning att du kan övertyga dina medmänniskor om att det är en ung – eller åtminstone tidlös – människas kunskaper och perspektiv som förmedlas. Anledningen är givetvis att det moderna samhället ständigt förändrar sig för att vara ungt. ”Det gamla” är – för att spetsa till det – liktydigt med ”det förbrukade”. Vi kan se det i hanteringen av de riktigt gamla människorna, dem som vi uppfattar som vårdpaket. Också i traditionella samhällen är det ett helvete att bli gammal och beroende. Om vi tar bondesverige som exempel, hur många har inte under stor vanvård dött i uthus och på vindar?

Men de gamla och döende är fortfarande någorlunda närvarande i det vanliga livet. I vårt moderna samhälle transporteras de undan. Om vi säger att livet är ett slags språk som vi talar med varandra, så transformeras de icke-ungas liv, till ett språk som vi evigt unga inte vill och ibland inte heller kan tala. Långvårdens och servicehusens alla främmande språk. Att bli gammal och inkontinent, inte bara rent fysiskt utan också i form av beroenden, är liktydigt med en otillåten gränspassage. Vi som ännu inte har hunnit dit drar en gräns kring dessa ”felande” individer. De är farliga för de värden som vi hyllar. De har ett mana, en kraft att förstöra. I den meningen blir de tabuiserade – orena inte bara i fysisk utan också i rituell mening. Eller också bara främmande, fullständigt främmande språk. Sådana som vi tar avstånd ifrån, som vi överlåter till vårdpersonal och andra experter att ta hand om.

Om du lyckas med ungdomsprojektet så blir du, så länge det varar, en samtida med dina barn. Men om du misslyckas, om du blir sjuk och gammal, så blir du en främling också för dem. Ungdomen är en fantastisk länk som kan trolla med tiden och smida samman generationerna med varandra. Men när det misslyckas, eller så småningom spricker, så spricker det med besked. När det moderna samhällets trolleri med teknologin misslyckas, när inte längre krämer och kirurgi fungerar, så är floppen total. Ungdomen är i det perspektivet inte ett skede i livet utan ett kapital. I Hollywood, läste jag någonstans, är det svårt att hitta naturligt åldrade skådespelare. Nästan alla har i kampen för att behålla sin ungdom investerat så mycket i plastikkirurgi, att de inte längre går att ställa framför en kamera.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.