Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 64

Bloggläsare mitten av maj

[image error]Tro inte att terrordådet leder till att svenskarna vaknar upp!  Folk är bara tillfälligt litet omskakade, vilket etablissemanget cyniskt utnyttjat, inte minst i den smaklösa ”kärleksmanifestationen”. Manifestationens syfte var uppenbart: att vrida människors fokus bort från rättmätig vrede och oro. I bästa jehovas-vittnen-stil uppmanades vi att fortsatt värna om vårt ”öppna samhälle”.  Vara mänskliga, vara tappra, inte låta oss skrämmas, inte stänga gränserna, inte återinföra REVA. Tyvärr tror jag många är mottagliga för detta bibliskt/politiska budskap.

***

Snart blir vi uppmanade att destruera alla våra svenska flaggor för att bevisa att vi är ”humble to the world”.  Snart har vi med feghet som högsta mantra utplånat oss själva till en förödande identitetslöshet, trots att vi predikar hur viktigt det är med identitet för de hundratusentals lågutbildade och analfabeter, som vi öppnar både våra hjärtan och våra portar för.

***

För några dagar sedan rapporterades om en omfattande moskébrand  i Järfälla och att Sveriges största moské utsatts för ett brandattentat. Händelsen utgjorde omgående huvudnyhet på SVT:s nyhetsinslag och inledde nyhetsrapporteringen. Något senare rapporterades det att en person anhållits samtidigt som polisen var mycket “förtegen” och nyhetsbevakningen avklingade betydligt. För egen del funderade jag över varför intresset för angivna händelse bleknade så pass snabbt och fick en så pass undanskymd plats i våra medier. Dagen efter gick det knappt att hitta något om angivna brand, trots ett visst letande på nätet. Naturligtvis kom förklaringen som ett brev på posten när nyheten nådde mig att den anhållne hade ett mycket arabiskklingande namn. Branden hade varken startats av ”nazister”, “mörka krafter” eller ”SD-anhängare”.

***

Marita Ulvskogs skötebarn Statens Museer för Världskultur är en kulturell katastrof. All form av kunskap försvinner undan för undan och in kommer folk som är propagandamakare för det mångkulturella Sverige där svenskarna, enligt Proposition 97/98:16, bara är en etnisk grupp vid sidan av alla andra. De som författat propositionen och de som godkände den i Riksdagen visste uppenbarligen inte vad en etnisk grupp är. När de valde ett annat exempel på en etnisk grupp nämnde de ”muslimer”. Fantastiskt, va?

När jag för flera år sedan besökte det nya museet i Göteborg, Statens Museum för Världskultur, hade de en utställning kallad ”Den afrikanska förintelsen”. Den bestod av kedjor, halsringar, fotringar och handklovar och man påstod frankt att dessa suttit på afrikanska slavar som förts till Amerika. Sverige bar en stor del av ansvaret för slavhandeln, eftersom vi levererat järn till dessa föremål, vilka använts när slavarna skeppades över till Amerika. När jag frågade om dessa järn suttit på några slavar kunde ingen på museet bekräfta det. Någon trodde att de kom från ett polismuseum. När jag frågade vem som var ansvarig för utställningen fick jag svaret att det var en engelsman. Men de ville inte ge mig hans adress. När jag påpekade att slavarna inte skeppades till Amerika för att förintas, utan tvärtom som billig arbetskraft, då ville de inte prata med mig mer.

De hade också en utställning med afrikanska trummor. Bland dem var det flera som kom från helt andra delar världen. När jag påpekade det, så ville de inte kommentera saken. De hade också en fantastisk stor, fin, gammal spikfetisch från Kongo utställd, ett mästerverk! Bredvid den hade de ställt ut så kallad airport art, det vill säga en massa skräp som säljs till turister. När jag på protesterade mot detta fick jag svaret att afrikaner inte gör samma skillnad på det som vi vita gör.

***

Nu vet jag hur det känns att bli kallad nazist.  Som tur är har du varnat mig med allt du skrivit om hur du och likasinnade blir behandlade, när ni berättar om vad som verkligen försiggår i vårt gamla hemland. I en lokal där det talades om hur viktigt det är att minnas och vårda den egna kulturen satt en svensk man och hans dotter.  Jag kände honom och visste att han reste till Sverige för ett par år sedan. Därför frågade jag om han skulle dit igen. Jo, de skulle resa i sommar. Då lade jag mig i deras planer med att varna för vad som nu synes annorlunda.

– Vadå, sa dottern.

– Jo, det var just nu en terrorattack och det ar osäkert i landet.

– Jasså! Du kanske menar att du inte tycker om de nya immigranterna.  Kanske du inte tycker om annan hudfärg?!  Du är säkert en nazist. Du talar som en nazist. Därför är du nazist.  Det skulle jag aldrig trott om dig.

Allt detta uttalades högt och ljudligt i den fyllda lokalen. Hon vet inget om mig. Däremot vet jag att hon är politiker här i stan och att hon och hennes pappa är av svensk adel, med ett skönt klingande namn. Pappan verkar trevlig och sa inget – men lyssnade intensivt.  Vi reste med samma tåg till Boston när jag pendlade, så jag känner honom litet. Nu är det så att i det här landet får man inte skända folk inför andra och därigenom skada deras rykte.  Det kallas lagligen ”slander”.

***

När det gäller migrations- och invandringspolitik verkar det som att etablerade politiker anser det legitimt att undanhålla medborgarna korrekt information. Att de skulle uppfatta sig som valda av folket och utsedda att förvalta medborgarnas skattepengar, lyser helt med sin frånvaro. Här förefaller synsättet vara att de pengar man förvaltar behöver inom vissa områden överhuvudtaget inte redovisas. De kan spenderas helt efter eget gottfinnande, utan insyn från dem som avstått medlen. Ungefär som om en bankkamrer hävdar att de misstänkt förskingrade medlen gått till välgörande ändamål, varför några ytterligare kommenterar inte behöver lämnas.

Ingen reagerar väl över att vi får besked om vad psykvård, förlossningsvård, assistansersättning och äldrevård kostar. Ingen reagerar heller över om någon anger att kostnaderna måste sänkas av olika skäl. Inom området migration, invandring råder dock helt andra lagar.  Den som vill veta kostnaden för migranter möts av kommentarer som “vidrigt”, “absurt”, “skitsnack” med mera. Att detta skulle vara helt självklart att redovisa, om det gällde bostadsbidrag till pensionärer eller kostnader för barncancervård, visar på att våra politiker utnämnt sig själva till gudar över sin egen befolkning, utan någon som helst skyldighet att redovisa sina göranden och låtanden.

Samma fenomen finner vi inom området brottslighet. Även här råder det specifika regler, som gör att all redovisning skall mörkas under åberopande av värdegrundsresonemang. Att antalet gruppvåldtäkter eller andra sexualbrott innehåller en överrepresentation av personer med utländsk härkomst behöver vi knappast betvivla. Även om statistiken inte är helt transparent, beroende på att man från politiskt håll inte vill att frågan skall ytterligare utredas, går nämnda fakta inte att undanhålla. Förklaringar till fenomenen, får vi veta, beror oftast på “ökad anmälningsbenägenhet”, “förändrat våldtäktsbegrepp”, “fattigdom” med mera.

Det så kallade romregistret och statens skadeståndsskyldighet fastställdes nyligen av hovrätten. Av kommentarerna oroades man av att skadeståndsskyldigheten för staten skulle kunna uppgå till cirka 100 miljoner kr, om domen fick fullt genomslag. För egen del skulle jag gärna se att pengarna gick till PRO eller någon liknande organisation, som kompensation för de övergrepp många åldringar i Sverige utsatts för. Ett sådant förslag skulle säkerligen bemötas med kommentarer som “vidrigt”, “avskyvärt”, “skitsnack” från de människor som är satta att förvalta min framtid och mina surt förvärvade skattepengar.

***

Agendan jag pratar om är att splittra alla nationer, blanda upp folken för att få fram en kulturlös massa, utan kännedom om sin bakgrund. Målet är att få fram en ny typ av människa som är rastlös, okunnig och fullständigt beroende av den styrande eliten. Denna nya typ av människa är en av politik fullständigt ointresserad individ, vars enda drivkraft i livet består av den ständigt ökande konsumtionshungern. Den styrande eliten formar oss till konsumtionsslavar.

Utvalt och redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Att förstå sin samtid II – Gruppmoralen gör oss solidariska med fientlig politik

[image error]

Pseudonymen PH återkommer med en lång och kompakt text. För mig bestäms teoretiskt tematiska texter – det här är en sådan – av sitt förklaringsvärde. Jag kan utan omsvep erkänna att jag önskar det hade varit jag som skrivit den. Det är en av de absolut bästa som publicerats på bloggen, inbegripet det som Gunnar och jag skrivit. Många dimmor skingras.

K-O Arnstberg

***

Gruppmoralen

När jag läser alternativmedia så återkommer ständigt frågan varför vi har ett etablissemang som utan minsta tvekan, och utan att utreda, så i grunden förändrar Sverige. Vi ser nu resultatet, ett kaos nästan överallt. Invandringen har varken varit problem- eller kostnadsfri och det finns ingenting som tyder på att det kommer att bli bättre i framtiden, tvärtom.

Varför är MSM-journalister så eniga om invandringens välsignelse och varför försvarar de en utveckling som främst slår mot de svagare i samhället? Varför låser politiker in sig med en politik som kommer att ge dem stora bekymmer i framtiden, så stora att vissa partier helt kommer att försvinna? Det enkla svaret är att de kan inget annat. De är låsta av tidens gruppmoral.

I en debatt i Swebbtv nyligen ställdes också frågan varför. Fritt tolkat menar Jan Tullberg att ingen törs vara den första att ha en avvikande åsikt och Nima Dervish menar att svenskar, trots att de ser sig som individualister, är väldigt kollektivt orienterade. Gunnar Sandelin menar att de personligen inte vill diskutera saken och Andreas Henriksson att vi är väldigt konsensusstyrda.

Min egen förklaring är att vi är lojala mot gruppen (svenskarna), ledningen (etablissemanget) och gruppmoralen (värdegrunden). Detta är en naturlig och riktig instinkt för oss människor. Vi måste hålla ihop och vi måste ha en ledare. Problemet ligger i att vår ledning inte är lojal mot oss utan mest mot sig själva och mot den grupp de egentligen representerar, etablissemanget, de som sitter på pengar och har inflytande i världen. Sverige styrs idag med en gruppmoral som innebär ”allas lika värde”, det vill säga vi svenskar har inte längre en särställning, i princip framför vem som helst i världen. Paradoxalt nog så innebär detta den ultimata egoismen. Allas lika värde innebär att mina intressen inte längre skyddas av min egen grupp och jag måste alltså klara mig själv i en allas kamp mot alla. För dem som inte lyckas bra av svenskarna, ja sorry. Alltså: Vi är betingade, evolutionärt skapade, att vara lojala mot en ledning som inte bryr sig om svenskarna som grupp. Saken förklaras närmare nedan. Beträffande journalister och politiker är de en del av den makt- och klätterpyramid, vars klättervillkor bestäms av den gruppmoral-värdegrund som vår ledning satt. Denna ledning består inte bara av regeringen utan också av chefredaktörer, partiledare och intressegruppers toppar, speciellt offergrupperna.

Gruppmoralen har en väsentligt viktigare roll för vad som sker i Sverige idag än vad som förut noterats. Det är den som avgör hur vi röstar och vad vi i det publika stöder. Här är det viktigt att betona att gruppmoral har vi endast för att stödja gruppens funktion samt försvara den egna positionen. Den privata moralen är nästan alltid en annan. Därför kan vi hylla mångkultur men i privatlivet samtidigt sky den i alla dess former.

Gruppmoralen formas i en komplicerad lojalitetspyramid styrd av vår vilja att vara solidariska med vår grupp. Överst står landets ledning med en påbjuden värdegrund som sätter spelreglerna för samhället. Direkt chefsstyrning behövs inte utan vi tar intryck och anpassar oss. SVT exempelvis, antar påbjuden värdegrund automatiskt. Det är tveksamt om de är så vänster som de beskylls för. De är istället solidariska med Sveriges ledning och de drivs av en kvinnlig diskurs av relation och omvårdnad som den uttrycks i ”allas lika värde”. Det är ledningen, sjuklövern egentligen, som är vänsterradikal, via särintresset feminism, som sjuklöverns alla ledare påstår sig omfamna. Politiker har dock inte helt fria händer i att forma värdegrunden. I själva verket så måste de ofta anpassa sig efter media i vad partierna kan kampanja kring, då journalisterna fungerar som åsiktspolis. De äger ju det publika rummet, skampålen och drevet.

Partierna har sedan länge tappat kontakten med väljarna och deras önskningar, vilket gör att det är makten som idag är partiernas egentliga kärnverksamhet. Precis som för industri och media gäller det därför för politiker att skapa en kundrelation genom att få väljaren känslomässigt bunden till det ”goda partiet”. Det görs via dagens positiva diskurs: godhet och omvårdnad. Det är denna diskurs som gör dem handlingsförlamade. En kritisk hållning till ”flyktingar” och tiggare blir omöjlig, speciellt som media hela tiden ger värdegrundsstyrande bilder, allrahelst av barn och kvinnor som gråter vid taggtrådsstängsel.

Värdegrunden

Vi är alla kuggar, vi kommer i tid och gör det chefen säger utan att (öppet) ifrågasätta. Vi är vana att samarbeta för att åstadkomma något större. Allt detta förutsätter ett gott syfte. Samhället behöver en gruppmoral, gemensamma spelregler som underlättar kommunikation och som gör att vi kan lita på varann. Det var dock lättare förr. En gången tids svenskar formades i en tid av etnohomogen tristess, påstås det. Tilliten var hög och vi trodde på våra politiska ledares kunskap och omsorg. De var folkhemmets föräldrar och vi var barnen som glatt lämnade över det mesta av vår lön för att de skulle ta hand om oss. Den svenska modellen. Trygghet och välfärd för alla. Vi var internationellt ganska stolta över detta, vilket skapade en viss uppblåsthet – kanske mest hos vår numera feministiska regering, som började tycka att de inte längre var representanter för svenska folket, utan dess upplysta ledare av Guds Nåde. När därför en större plattform erbjöds genom EU och FN, så var de beredda. Vi har en del att lära omvärlden i HR-frågor, som Margot Wallström uttryckte det, varefter hon snabbt gjorde sig till ovän med stormakter, Israel och öststaterna (det vill säga främst demokratierna). Även om vår regering är världsbäst på att dela ut svenskarna skattepengar till världens olika folk och organisationer, så har alla tydligen inte imponerats av regeringspolitikernas överlägsna moral. Inte heller har svenska folket visat sig ha en lika högtstående moral som ledarna. Därför ska ”den rätta värdegrunden” säkras genom obligatoriska undervisningsmoment i alla skolor. Kommuner och institutioner utbildar också sin personal genom olika inköpta värdegrundskurser.

Att vi tolererar att uppfostras på detta sätt visar hur trogna vi är mot gruppmoral och ledning och det visar också den använda härskarteknikens styrka. Denna vår underordning gör att företrädarna utan motstånd kan bre ut sig under självförhärligande former, medan vi hukar och gömmer oss. Detta går troligtvis för att de genom medias försorg plötsligt äger alla goda värdgrundsord och oppositionen, alternativrörelsen alla de dåliga. Detta är ju en av kärnorna i medias härskarteknik.

Uppdelningen av människor och tankar i goda respektive onda är så effektiv att media blir låst i vad de kan göra. De vägrar därför en debatt de aldrig kan vinna. De blir till slut tvungna att diskutera integration när problem tornar upp sig, men det får inte gå så långt att relevansen av etablissemangets värdegrund äventyras (ex. ifrågasätta invandring och volymer). Att visa en blotta förstör nämligen härskarteknikens trovärdighet, den att de av ren omtanke förtrycker en opposition.

Den svenska värdegrunden, ”allas lika värde” kan kallas Bamse-moralen då den på sätt vis uttrycks bra av seriefiguren Bamse. Det är en björn som genom dunderhonung kan bli jättestark. Bamse är alltså vi svenskar och mest den vite mannen. Bamses devis är att om man är stark så måste man vara snäll. Dagens politiker som växt upp med denna nalle har omformat devisen till sin viktigaste politiska princip. Misshandel, rasism, sexism mot ”de starka” svenskarna är därför lappri. Mord på kopter (associerat starka) och vita sydafrikaner får knappt en notis. Man kan därför inte heller kräva att invandrare ska legitimera sig, lyda Sveriges lagar, att tiggare inte ska skita ner, trakassera och ockupera. Man ska också förstå att det finns orsaker till att barn från Afghanistan ljuger, drogar och tafsar. Detta synsätt illustreras bra när DN mörkar övergrepp, drogproblem, ålderslögner och när vår högste polischef Dan Eliasson kommentar till ett nyss utfört mord på en kvinnlig vårdare, utfört av ett ensamkommande ”barn”: ”Vad är det för trauma han bär med sig?”.

Bamsemoralen gäller dock inte när något händer etablissemanget. Ett mäktigt och totalt dominerande etablissemang blir skräckslaget när en kritisk röst vill få ställa ut på bokmässan och när en invandrare knackar på Thomas Mattson dörr för att ställa frågor. Detta blir ett oerhört brott, som ältas i media i veckor med krav på avskedande, uthängning och lagändringar. Då förvandlas de till små rädda möss.

Gruppmoralens uppkomst och roll

Gruppmoralen är viktig för att få gemensamma spelregler och lojalitet inom gruppen. Den behöver inte vara bra i sak och övertänkt för att fungera men den måste låta bra. Alla diktaturer har en gruppmoral som låter bra, som hyllar folket och ledaren samt den rätta ideologin, det vill säga den ”rätta gruppmoralen”. Om vi accepterar gruppmoralen får vi trygghet och gemenskap, därför gör vi det. När gruppmoralen rasar befarar vi kaos, vilket gör att vi blir aggressiva mot dissidenterna. Kanske det är detta som västerlandet inte förstår när det gäller Islam och Mellanöstern. Viljan att föra in västerlandets moral, det vill säga demokrati, individualism och hedonism, och därmed upplösa deras existerande moral, leder mycket riktigt till inbördeskrig, förfall och kaos. Den arabiska våren är en västerländsk dröm utan kontakt med verkligheten. Det är en form av kulturell imperialism, när vi tror att västerländska värderingar är så överlägsna att andra folk omedelbart transformeras när de får möjlighet till det. Hur fel och mot människans natur är inte den tron? Förändring måste alltid ske långsamt med bevarande av gruppens trygghet och enhet. Terror och självmordsbombning kan ses ur samma perspektiv. Västerlandets kulturella imperialism upplevs som hotfull mot deras gruppsammanhållning. Detta förklarar att terrordåden främst slår mot symboler för den västerländska kulturen i de större städerna. Det handlar kanske inte främst om att omforma oss till deras moral, utan om viljan att försvara sin grupp genom att visa att den är mäktig.

Gruppmoralen formades när människan levde i jägar- och samlarsamhällen. Dessa bestod av stammar vars storlek bestämdes av områdets försörjningsmöjligheter. När dessa var uttömda måste man flytta till ett nytt område, kanske i takt med säsongen. Förflyttning, jakt, tvister, fördelning av mat och annat, allt krävde ledning, beslut, organisation och moral. Det var då vårt tal, förmåga till abstrakt planerande och tänkande stärktes. En ledare behövdes som tillsammans med ett stamråd (som i tinget, embryot till demokratin), hade förtroendet att besluta åt hela gruppen. Han, vilket det nog oftast var, behövde troligen inte vara fysiskt stark utan istället ha auktoritet genom visad moral och omtanke om gruppen, ha lång erfarenhet och förmåga till symboliskt-abstrakt tänkande. Rådet och ledaren bedömde allt från tvister till när och hur en förflyttning skulle göras, var det bästa nästa området fanns, hur jakten skulle gå till, hur resurser skulle fördelas. För att beslut ska kunna verkställas krävdes också moral och solidaritet hos gruppmedlemmarna. Det är denna solidaritet som etablissemanget idag utnyttjar för egen vinning. Idag ser polis och åsiktspolis till att moralen följs. Åsiktspolisen är media. Religionen har i Sverige tidigare varit en sorts åsiktspolis men i takt med att den försvunnit har journalisterna tagit sig upp på predikstolen. De ser sig som garanter för att den anförda gruppmoralen hålls och skvallrar och hetsar mot dem som inte följer denna.

Även personliga relationer mellan människor kräver moral. Exempelvis gjorde bristen på p-piller och den enorma försörjningsbörda ett barn medförde att det var extra viktigt att mannen kunna lita på kvinnan, när mannen var borta på jakt. De moralregler för sexualitet som vi finner märkliga idag, när p-piller och ekonomisk trygghet erbjuds, har troligen sitt ursprung i dessa villkor. Otrohet kunde leda till att gruppen blev dysfunktionell vilket försämrade gruppens sammanhållning och funktion.

Allt detta ligger till grund för gruppens funktion även idag. Vi har en grupp, ledning och moral som vi solidariserar oss med och en press som försöker hålla ordning på oss. Problemet ligger dock i hur grupper formerar sig i en allt tydligare global värld, vilket lett till att gruppmoralen är fientlig; ledningen har inte längre någon direktkontakt eller nära relation till gruppens medlemmar. Istället har de en intressegemenskap av internationell karaktär. Vi som består av gruppens medlemmar har dock kvar vår instinkt att vara lojala mot makten för att få gruppen att fungera. Hellre en dålig moral än kaos.



Män och kvinnor försvarar gruppmoralen på olika sätt

En viktig men svårdiskuterad fråga är feminismens roll i allt detta och om det finns en skillnad mellan män och kvinnor. Sverigedemokraterna domineras exempelvis av män. Det svenska etablissemanget har genom sina feministiska bekännelser faktiskt utsett kvinnan till en erkänd offergrupp, alternativt att vara en sorts bättre människa. Detta är en del av härskartekniken. Det är lätt att klistra onda-goda etiketter på feministiska frågor och drämma till kritiker med hat-argumenten. Detta blir också möjligt, eftersom vi män är så positiva till allt som sägs vara bra för kvinnor. Under flaggan feminism är det lätt att styra människor och samhället dit man vill. En trojan alltså.

Utgångspunkten för följande analys är konstaterandet att den förda invandringspolitiken har flest kvinnliga sympatisörer men, paradoxalt nog, främst drabbar kvinnorna själva negativt. Otryggare, sämre pensioner, , fler sexuella övergrepp, kraftigt ökad stress och kaos för kvinnliga yrken som skola, sjukvård och socialtjänst på grund av invandringen. Bostadsbrist för låginkomsttagare och deras barn, ökad kommunalskatt för att nämna ytterligare några negativa konsekvenser. Detta är försämringar för alla, men relativt sett mest för kvinnorna. Ändå är dessa mest positiva till hög invandring och mest lojala mot etablissemangets ledning. Troligen beror också detta på en genetiskt nedärvd egenskap. Det är viktigare för kvinnan än för mannen att hitta tryggheten i en fungerande grupp, eftersom mannens intresse ligger mer i gruppens funktion och ledning. Män kan även se sig ha fördelar av ett ”maktövertagande”. Kaos är ofta en större katastrof för kvinnor än för män. Till detta kommer att dagens samhälle styrs med kvinnliga frågor som ideal. Omvårdnad, relation och omtanke är ju fraserna, även om de är tomma.

Individualismen kan vara en orsak till att vi hamnat i en värld med feminina värderingar där omvårdnad om gruppen är oviktig och ersatts av fokus på omvårdnad och omtanke i individuell form. Vi definieras idag av våra personliga behov. Kvällspressen skriver om konsumtion som det egentliga livsinnehållet. Det är mat, resor, sex, hälsa, goda gärningar, kläder och spänning inkluderande brott och drev. Dagspressen inkluderar personlig karriär, hur man blir miljonär, intressanta kulturpersoner som förverkligar sig, som är starka etc. Gruppens intressen som exempelvis nation, familj och kyrka anses ointressanta för den nya svensken. Familjens barn och gamla tas ju ändå hand av samhället och i övrigt så sköter ju samhället skattetransfereringar mellan människor. Det blir ett liv utan större personligt ansvar, vilket kan vara behagligt, även om vi på så sätt blivit omyndiga. Inget är längre vårt ansvar utan samhällets. Mannen och kvinnan har förlorat sina roller i den individualistiska filosofin. Etablissemangets mantra är ju att vi är människor allihop; Vi behöver inte dela upp oss i grupper. Denna jämlikhetstanke måste dock formuleras bakom portkoder och väktare i innerstaden vita områden, för att just skydda sig mot dessa människor. Manliga dygder som försvar, översikt och planering för gruppen är i strykklass. Kvinnor tillsätts som försvarsministrar trots dokumenterat ointresse. Detta anses troligen stärka freden. Tankegången är inte slutförd men det ser bra ut. Denna individualism, som etablissemanget trivs så bra med, är basen för samhällets gruppmoral. Den dissar enligt ovan det manliga intresset att planera för och skydda den egna gruppen, liten eller stor, till förmån för ett allas lika värde. Visst det är paradoxalt att ”allt åt alla filosofin” resulterar i egoism, men detta blir ju resultatet då gruppskyddet försvinner. Alla vill ha, ingen vill betala. Någonstans bakom ligger diffusa tankar om patriarkatet och den vite mannens orättmätiga position.

Hos alla primater skiljer sig honor och hanar åt beträffande storlek och könsroll. Så är det också för människan. Det betyder inte att vi måste låsa oss vid en evig könsdifferentiering men att erkänna en nedärvd könsroll förklarar mycket. Det finns skillnader i intressen och hur gruppmoralen försvaras. Om vi nu hoppar över ideologin och ser på hur män och kvinnor uppför sig i världens mest jämlika land så är detta helt uppenbart. Kvinnors primärintressen fokuseras på relationer och omvårdnad, som inkluderar försörjning och moral. Mannens primärintressen är mer på ett plan av abstrakt tänkande med planering i ett helhetsperspektiv, det vill säga den inriktas på gruppens försörjning, på samhällsfunktion och försvar. Allt enligt de roller som utvecklats evolutionärt.

Den svenska politiken kännetecknas klart av att den följer ett kvinnligt paradigm fokuserat på relationer och omvårdnad och inte gruppens väl och ve. Planering och utredning av invandringens konsekvenser är tabu. Omvårdnad och ömmande av flyktingar som man kan ta hand om dominerar. Den feministiska flyktingpolitiken kännetecknas av att det bara är de som lyckas ta sig till Sverige som ska tas om hand och vårdas. Ett abstrakt omhändertagande i deras hemländer uppfyller inte behovet att vårda och betyda något för någon, relationen. Ett manligt tänkande som kanske företräds av Jimmie Åkesson, är att se hela gruppen flyktingar och planera på ett rättvist sätt för dem, att till och med se att det är just kvinnorna och barnen som är kvar i flyktinglägren.

Den ständige Gudrun Schyman tycker att koll på finansiering av ”rättigheter” är ointressant och ett manligt försvar ska ersättas med ett gendercertifierat civilförsvar. När sverigedemokraterna nyligen föreslog en kostnadsutredning för att kunna fatta rationella beslut inom invandringen resulterade det i ett samlat skri från ett antal äldre kvinnor från de andra partierna. Istället för kostnadsutredning skulle man ge ”kärlek”. Att detta kunde sägas utan intern kritik visar tydligt Sveriges gruppmoral. Kärlek ska överskugga all reflektion och hänsyn till svenska skattebetalare och kvarvarande flyktingar, om de ens är flyktingar. Man kan nu fråga sig om alla beslut följer samma ”argumentering”.

Reaktionen på SD:s utredningsförslag illustrerar en annan intressant sak. Sättet att argumentera för sin ståndpunkt från de upprörda kvinnorna var: “En fullständigt vidrig människosyn” (S), ”jävla” och ”skitsnack”, “vidrig åsikt” (MP), ”horribla synen på människor” (Fi), “Ni borde skämmas” (V). Detta är inte argument, detta är höga larmskrik, som vid fara. Det blockerar tänkandet och syftet är att peka ut en fiende. Detta sätt att larma är nog också evolutionärt utvecklat. Den lilla flickans genomträngande gälla skrik som signalerar fara, görs aldrig av pojkar i samma ålder. Att ta del av många kvinnliga krönikörer ger samma känsla av att de ideligen slår larm. Dissidenten eller omoralen pekas ut i ett högt tonläge, så att männen ska rusa dit och agera, vilket de gör genom myndiga fördömanden. Men eftersom den manliga aggressiviteten är tabu så behövs också en proxy. Denna är AFA, Expo, och andra vänstergrupperingar som inte är så noga med laglydnaden. Dessa bryter sig in i databaser, attackerar val och partimöten, misshandlar, ringer runt och förtalar i syfte att förstöra demokratiska rättigheter och funktioner, förstör misshagliga personers ägodelar och hotar genom nätet eller MSM. Regering och sju-klöver tittar alltid bort när något sådant händer. Det är inget man är bekymrad över eller ser som ett demokratihot. Så länge man har medias stöd i detta är det lugnt i den humanistiska stormaktens ledning.

Det kvinnliga paradigmets dominans syntes också efter terrordådet på Drottninggatan. Vi samlas på ett torg, står nära varandra, kvinnor lägger blommor och tänder värmeljus. De skriver också små lappar med fina ord på, lite sång och sen lyssnar vi på när våra starka ledare ska tala till oss och göra oss starka och trygga. Många män som stod där kände sig säkert lite obekväma. Ska vi bara stå här och ta emot? Ska vi inte göra något? När så de ”starka ledarna” talade så blev det något av en antiklimax. Det var förståeligt. Varje vettigt förslag skulle gå emot maktens värdegrund och avslöjat dess falskhet.

PH

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Din tystnad

[image error]

Du avskyr det du i dina svarta stunder kallar för min högerextremism. Du tycker att jag har gått politiskt vilse (åt höger – åt vänster är det aldrig helt fel) medan du själv håller ett hälsosamt avstånd till politiken och försöker leva ett normalt liv. Säger du. Du tänker absolut inte låta dig fångas in av någon extremism, varken till höger eller till vänster. Du föraktar dem som röstar på Sverigedemokraterna och du vägrar att tro på alla dessa rasistiska och fascistiska domedagsprofeter, som påstår att Sverige är på väg att gå under.

Innan jag går vidare, en gemensam utgångspunkt. Det är inte så att du är god och jag är ond. Även om du ogillar att jag ”förändrats”, så vet du att jag inte är ond. Du har nog innerst inne förstått, att också jag vill göra det goda, även om du tycker att jag har felaktiga och reaktionära åsikter. Jag vet att du inte vill lyssna på det jag har att säga men snälla, ge mig en kvart, eller en halvtimme kanske. Sänkt gard och öppet sinne under en kafferast, det borde jag väl ändå vara värd, efter alla dessa år. Jag ska försöka att inte bli mångordig.

Det finns två avgörande skillnader mellan oss två, när det gäller att förstå samtiden. Den ena är att jag, i motsats till dig, inte bara tar del av etablerade nyhetsmedier som P1 i radion, Rapport i teve och Dagens Nyheter. Jag läser också debattböcker, forskningsrapporter och mail jag får från medmänniskor, som är lika oroade som jag över det som händer med Sverige och Västvärlden. Inte så få av dem är högt utbildade forskare av olika slag. Jag läser också mycket på nätet, även det du kallar för hatsajter, sådana som enligt etablerade media serverar Fake news. Nu är det inte så enkelt som att redaktionerna på Dagens Nyheter och i Rapport står för sanningen, medan nätet svarar för överdrifterna och lögnerna, men jag ska inte utveckla det temat, därför att då skulle du förmodligen tröttna.

Den andra skillnaden är att jag ser ett mönster, eller kanske snarare att jag letar efter ett mönster, i det som jag genom många olika källor får veta. När Stefan Löfven – det kunde lika gärna ha varit Fredrik Reinfeldt – säger att det är viktigt att vi kämpar för integrationen, att nu ska alla av oss som inte är sverigedemokrater eller vänsterpartister hålla ihop därför att alla människor har samma värde och vi ska inte skilja på vi och dem – ja, alla de där förföriska orden – så vet jag att verkligheten traskar åt det motsatta hållet.

I slutet av 1990-talet satsade Göran Persson 1,7 miljarder på att integrera Sveriges mest invandrartäta bostadsområden. Då beskrevs segregationen som ett problem i sju storstadskommuner. I dag är siffran sjuttio kommuner och de finns inte bara runt de större städerna. Politikerna har i fyrtio femtio år sagt att segregationen är farlig och att integrationen är viktig, men det har inte lett till att Sverige integreras, utan tvärtom. Landet blir allt hårdare segregerat. Rika områden blir rikare och de invandrartäta packas med allt fler invandrare, de flesta av dem numera lågutbildade muslimer från världens sämst fungerande länder, politiska härdsmältor som Syrien, Eritrea, Afghanistan och Somalia.

Alla dessa politiker som gör karriär på att kämpa för det goda och rätta, de vill inte bo i något utsatt område, för att motverka segregationen. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt bor på Östermalm och om jag inte är felunderrättad trivs Stefan Löfven utmärkt i Sagerska palatset. Inte heller vill maktens företrädare sätta sina ungar i någon segregerad förortsskola, lika lite som de tänker slösa tid med att köa på vårdcentralen. Regeringskansliet har en skattemedelsfinansierad gräddfil till det privata Sofiahemmet. I det land där vi inte ska skilja på vi och dem är avståndet mellan maktelit och underklass av en helt annan dignitet än i det Sverige där jag växte upp och gavs chansen till framgång, trots mitt egensinne, trots att mitt nätverk bestod av Harry, Lasse och Krille, syrran med boyfriend och vår ensamstående och luspanka morsa.

I går och idag. Hur blir det i morgon? Det samhällspussel jag lägger visar upp ett framtida Sverige som liknar många fattiga länder utanför Europa, i det som brukade kallas för tredje världen. De rika förskansar sig i mer eller mindre väl bevakade öar av lyx och välstånd, i ett vidsträckt urbant landskap befolkat av en mångkulturell underklass, med islam som den dominerande religionen. Samhällshatets drivbänkar. Där fattigdomen är permanent och våld är den ventil som lättar på trycket.

Vi som larmar och gör oss till har fått känna på vad det kostar att utmana makteliten. I Sverige har opposition blivit farligt. Vi häcklas av förmögna clowner som Henrik Schyffert och Soran Ismail, framgångsmänniskor som missat att det är makten som ska tuktas. Till och med författare och journalister tycker att vi som ställer besvärande frågor om invandringspolitiken bara ska hålla käften. I yttrandefrihetens namn driver deras organisationer en synnerligen aktiv kamp mot yttrandefrihet. Den 24 april i år rapporterar DN glädjerusigt att antalet författare som protesterar mot yttrandefriheten stigit från 127 till 182. Först tänker jag som Jesus, ”Fader förlåt dem ty de veta icke vad de göra”. Men sedan spolar jag Jesus. Här är det nödvändigt med andra vägledare.

Värdegrunden med sin avgrund av karaktärsmord och mista-jobbet-repressalier har blivit den svenska demokraturens alternativ till Sibirien och tortyr. I synnerhet har kvinnor bejakat maktelitens signaler och rusar i sin iver före med att förverkliga ett samhälle, där de inte heller själva kommer att vilja leva. Innan jag började skriva på denna text läste jag om hotade och rädda bibliotekarier i förortsbibliotek, som blir knarklangarnästen och värmestugor för tiggande romer. Trist, men kulturkoftorna fortsätter plita på sina välkomstplakat, förväntansfulla inför nästa massinvandringsattack. Upp flyga orden, tanken stilla står. Det finns en elak men träffande politisk beteckning för dessa förförda medborgare: nyttiga idioter.

Om jag påstod att du är en politisk idiot, skulle du känna dig gravt förolämpad men inte träffad. Sådana oförskämdheter får dig bara att höja garden. Det faller dig aldrig in att ifrågasätta dina egna politiska ställningstaganden utan effekten blir den motsatta, du förskansar dig och slår dövörat till. Du låser till och gömmer nyckeln så väl att du förmodligen inte ens själv kan hitta den. Jag vet, eftersom jag försökt.

Eller tag den tystnad som du förespråkar, i din iver att leva ett normalt och opolitiskt liv. Det är stor skillnad på den hälsan-tiger-still-tystnad som råder i ett samhälle där makteliten respekterar folkviljan och den tystnad som är ett nödvändigt skydd inte bara mot att drabbas av maktens repressalier, utan också mot att bli socialt avrättad och förvisad av den egna kretsen. Kostnaden hamnar på en annan faktura, och den är skrämmande hög. Alla dessa tysta medborgare ger sitt samtycke till att makteliten fördjupar åsiktsförtrycket och med myrsteg, men likväl obevekligt, förpassar välfärdsstaten till historien. Obs, välfärdsstaten men inte högskattesamhället!

Den svenska demokraturen är inget jag vill lämna i arv till nästa generation. Givetvis vill inte heller du lämna ett skitsamhälle i arv, men din spelplan ser helt annorlunda ut. Du tror att kampen mot rasism och segregation ska rädda oss alla. Det goda, fria, demokratiska, mångkulturella samhället, det är den vision som du vill hålla fast vid, därför att det är den bild av samhället och framtiden som makt och media tvingar på dig. Jag vet att den visionen inte fungerar. Mångkultur handlar inte om gränslös frihet och mångfaldens rikedom utan om sönderfall, konflikter och misär. Foga samman pusselbitarna och du kommer till samma resultat som jag. Tre pinfärska exempel:

Pusselbiten Bidragsbedrägerierna: Statliga Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket har räknat ut att mellan tio och tjugo miljarder årligen förvinner ner i fel fickor. Det sas inte vilkas fickor det var, men jag vet en del om detta. Ett exempel är att asylsökande registrerar flera identiteter för att kunna kvittera ut flera bidrag. Den terrormisstänkte Rakhmat Akilov har haft minst två identiteter i Sverige. Det är sådant som myndigheterna endast undantagsvis kollar upp.

Pusselbiten Blåljuspersonal: För några dagar sedan meddelades i teves Rapport att under förra året förstördes och skadades 87 polisbilar. Punkterade däck, stenkastning. Inget sas om segregerade förorter och invandrarkillar. Det som nyhetsankaret inte heller andas en stavelse om är att det pågår ett lågskaligt inbördeskrig mellan det etablerade samhället och de segregerade förorterna. Poliserna befinner sig vid frontlinjen, vilket är en av orsakerna inte bara till all denna polisbilsskadegörelse utan också till att många poliser lämnar yrket och att det är svårt att rekrytera nya. I trygghetsnarkomanernas land vill givetvis inte polisen jobba där det är farligt. De som står för attackerna är förorternas unga aggressiva tonårskillar. De föraktar ”svennesamhället”. De 87 polisbilarna har ingen plats i din vision av det framtida Sverige. Det har heller inte de trehundra av medborgarnas bilar som bara i Malmö brunnit under årets fyra första månader. Det här kan man läsa i ett pinfärskt nummer av Dagens Juridik:

Sverige står inför mycket allvarliga problem på grund av unga kriminella män i utsatta områden. Både Kriminalvården och polisen talar om en ”enorm nivå av våld och ett monumentalt förakt för myndigheter” – samtidigt som straffen inte har någon som helst effekt. Det framkom vid ett seminarium i Justitieutskottet idag.

Pusselbiten Välfärd: I Sydsvenskan kunde man för några dagar sedan läsa att förre invandringsministern Tobias Billström uppmanat Stefan Löfven att ytterligare minska invandringen:

Flera skånska kommuner går på knäna till följd av ett stort antal nyanlända flyktingar. På så sätt har flyktingkrisen också blivit en kris för socialtjänst, grundskola, gymnasier och bostadsförsörjning. I Region Skåne upplever barn- och ungdomspsykiatrin samt folktandvården liknande problem.

Och under en paus i skrivandet läser jag på text-tv att en person just skjutits till döds i Lövgärdets centrum, ett utanförskapsområde i Göteborg, och att multiresistenta bakterier av typen ESBL carpa, som står emot nästan all antibiotika och som har hög prevalens i Asien, fortsätter att öka i Sverige. Men inte ett ord om att det möjligen kan ha med massinvandring att göra.

Visst, problematisk rapportering, men ingenting mer. Du vill inte ta till dig någon mörk bild av Sverige. Som du så många gångar förklarat för mig vill du leva ett ljust och trevligt liv. Det är den avgörande skillnaden mellan oss två. Jag oroas över samhällsutvecklingen och vill veta mer. Du vill inte förbittras och bli mörk till sinnet. Du vill inte syssla med politik. Du suddar bort mig, budbäraren som inte håller tyst.

Du vill vara lycklig, säger du. Nå, blir du det? Eller blir du ytterligare en av alla dessa olyckliga svenska kvinnor? En pusselbit till: I år, på kvinnodagen den 8 mars, presenterade Arbetsmiljöverket rapporten ”Kvinnors arbetsmiljö” där de visar att kvinnorna i Sverige mår allt sämre, i synnerhet på jobbet.

Arbetsmiljöverkets egen förklaring är bristande jämställdhet och myndigheten rekommenderar ”ett genusmedvetet systematiskt arbetsmiljöarbete”. Är det rätt åtgärd? Fan tro’t! Vi svenskar lever ju i radikalfeminismens oerhört framgångsrika tidevarv. Såväl regeringen som en majoritet av övriga toppolitiker är uttalade feminister och i dag kan fler kvinnor än någonsin ägna sig åt universitetsstudier, istället för att stå vid spisen och föda barn. Till och med det upplysta patriarkatet står på kvinnornas sida. Varför är då inte också den svenska kvinnolyckan större än någonsin?

Nej, nu rinner kafferastshalvtimmen iväg. Jag avslutar med att skärpa tonen.

De olyckliga kvinnorna. Men jag har också frågor till männen. Varför förstår ni inte att den egna gemenskapen måste försvaras? Det är er uppgift att skydda det egna geopolitiska reviret gentemot inkräktare. Varför gör ni inte det? Det är er sak att se till att makteliten inte skänker bort våra pengar, frukten av vårt arbete. Varför gör ni inte det?

Klyftan löper mellan de vakna och de förförda. Jag är vaken och ser det som händer. Du är förförd av den retorik som medierna dränker oss alla med. Vi som är vakna är förtvivlade och frågar oss varför så många svenskar (och västerlänningar) låter sig förföras. Handlar det om en social psykos? Är det en fredsskada – att vi inte förstår att vårt samhälle måste försvaras. Är det en form av pseudoreligion? Jag skulle också kunna kalla det för dumhet. Att du är klyftig är utan betydelse, eftersom du gör dig dum. Du vet inte och du vill inte veta. Den kloke vet att den dumme är dum. Men den dumme vet inte att den kloke är klok.

Alla ni goda och tysta som en dag packar era väskor och lämnar ett Sverige ni inte längre vill leva i, kommer ni någonsin att förstå ert svek? Kommer ni någonsin att känna skam över det samhälle ni lämnar kvar till dem som ingenstans har att fly? Många gånger har jag frågat dig varför du inte ser det som händer? Men du svarar aldrig. Du vänder dig bort från mig. Det är inte samhället du skäms för. Det är mig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Massinvandring för att skapa den nya människan

[image error]

I dag är den norske journalisten Arnt Folgerø gästbloggare.

***

I sin bok om krisen i samband med massinvandringen från Afrika och Mellanöstern pekar den förre tjeckiske presidenten Václav Klaus på att man i ett sårbart Europa helt bortser från de risker och faror som invandringen leder till för europeiska staterna. När det gäller invandringen är det praktiskt taget förbjudet att fråga om kostnader, liksom att informera om de kulturella, sociala och ekonomiska riskerna för de västeuropeiska staterna, säger Klaus och hans medförfattare Jiri Weigl i boken” Folkvandring”, som nyligen översatts till svenska. Den svenska översättaren har valt att vara anonym, av rädsla för repressalier från arbetsgivaren eller facket. Att en översättare väljer att agera anonymt i ett sådant sammanhang, understryker frånvaron av fri debatt om den invandringskris som Västeuropas politiker har framtvingat. Det svenska exemplet visar tydligt att de västerländska eliterna varken välkomnar eller tål kritik av den förda politiken. Den ska förverkligas, oavsett om Europas medborgare vill det eller inte. De som tar risken att föra fram kritik ”utsätts för brutal offentlig stress och hotas med att förlora sina jobb – och de förlorar sin status som aktade medborgare eller som sanna européer”, som det står i boken.

Klaus´ och Weigls bok (båda är ekonomer och Weigl är också arabist) är ett försök att förstå de auktoritära attityderna hos EU:s styrande politiker och den nya form av meningsdiktatur som har utvecklats i västvärlden, mest känd under beteckningen politisk korrekthet. För de två, som vuxit upp i ett land som under efterkrigstiden var i händerna på den totalitära sovjetkommunismen, är det en chockerande upplevelse att bevittna hur de västerländska staterna är i färd med att avskaffa den liberala demokrati och den folkliga representation, som Östeuropas medborgare längtat efter under det sovjetiska oket. Klaus och Weigl anser att Västeuropas politiska elit är i färd med att införa ett totalitärt styre, som påminner om förhållandena i Östeuropa under sovjettiden. Och de som går i spetsen för denna politik är EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker och Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

Även om Klaus och Weigl ser en tydlig koppling mellan EU-elitens politiska mål och ambitioner i Bryssel, liksom hur eliten ”löser” immigrationsproblemet, så är de på det klara med att massinvandringen inte är medvetet utlöst av politikerna, för att påskynda integrationsprocessen inom EU.

”Sanningen är utan tvivel mer komplicerad, men vi är övertygade om att den aktuella migrationskatastrofen kommer mycket lägligt för dem som vill avveckla EU-ländernas nationalstatliga suveränitet, och att de utnyttjar och fortsätter att utnyttja den”, som det heter boken.

Den politiska EU-elitens förhoppning är att invandring av miljontals icke-européer skall revolutionera kontinenten. De hoppas att massinvandring skall lösa upp både den etniska sammansättningen och samhällsgemenskapen i de enskilda europeiska länderna. Dessa politiker anser att nationalstaten, med sin parlamentariska demokrati, har blivit en total bromskloss för visionen om ett nytt Europa och ett hinder för deras globala maktambitioner. Bakom denna vision finns drömmen om att skapa den nya människa, något som aldrig kan förverkligas inom nationalstatens ram, säger de två tjeckiska författarna.

För kännare av europeisk historia leder sådana tankar till den kommunistiska och den fascistiska supermänniskan, men det bör sägas att de två författarna överhuvudtaget inte gör sådana mentala språng i boken, även om texten kan peka i en sådan riktning. Det som de däremot pekar på som ett problem för den politiska eliten, är att hos den breda allmänheten vinna stöd för denna ideologi. Om eliten gick ut öppet med sina ambitioner, skulle de inte få gehör hos den allmänna opinionen för projektet att skapa en ny global människa och ett nytt samhälle. Det är därför som formandet av en europeisk superstat sker utan något demokratiskt mandat och följer ett slags korvskivetaktik, det vill säga de tvingar skiva för skiva, med ständigt nya kriser, igenom den önskade politiska utvecklingen, kriser som läggs till grund för att tvinga fram ”mer Europa”. Eftersom ingen någonsin har förklarat för de europeiska folken vad den europeiska integrationen ska leda till, behöver allmänheten heller inte förstå särskilt mycket av den europeiska migrationspolitiken. Folk i Europa behöver inte veta allt. Och det är just genom denna brist på kunskap om migrationens förutsättningar och konsekvenser, som eliten tror att de ska vinna stöd från de infödda befolkningarna för ett genomförande av projektet. Lite motstånd tolereras, men bara som en retorisk markering, och bara när medborgarna är mycket missnöjda med sakernas tillstånd, betonar Klaus och Weigl.

Det är svårt att förhålla sig till de anklagelser för projektet att skapa den nya EU-människan, som de två författarna riktar mot EU-eliten och de politiskt korrekta eliterna i Europa. Att sådana drömmar på ett eller annat sätt snurrar runt i eliternas hjärnor i både Västeuropa och USA, finns det ingen anledning att betvivla. Ett uppenbart uttryck för vilka det är eliten betraktar som ”undermänniskor”, som måste höja sin moral eller tas bort, kom från Hillary Clinton när hon under den amerikanska valrörelsen i höstas kallades dem som stödde Donald Trump för ”bedrövliga”. ”De bedrövliga” är människor som de politiskt korrekta definierar som rasister, homofober, xenofober och islamofober. I sin kamp för ”den nya människan” anklagar de politiskt korrekta sina kritiker för att lida av sådana fobier. Med den stämplingen ser de till att kritik uppfattas som omoralisk, inhuman och omänsklig. De historiskt bevandrade känner här igen ideologier som kommunism och fascism, liksom deras bruk av moraliska stämplingar och avhumanisering, för att ogiltigförklara kritiken.

Det är inte ofta som människoföraktet, hatet och den underliggande fascismen i den politiska korrektheten blir så direkt tydlig i stora, offentliga debatter, som skedde hos Hillary Clinton under den amerikanska valrörelsen. Men från detta val, kan man också hämta betydligt mer skrämmande exempel, som i en artikel i den konservativa tidningen National Review, där den ordinarie skribenten Kevin Williamson bjöd på följande tirad:

Sanningen (om Rostbältets döende samhällen) är att de förtjänar att dö. Ekonomiskt sett fungerar de som en fotboja för samhället i stort. Moraliskt är de oförsvarliga. Glöm teatraliskt Bruce Springsteen-nonsens. Glöm skenheligt snack om de hårt kämpande industristäderna i Rostbältet och konspirationsteorier om att kineserna och andra asiater stjäl deras jobb. Den vita amerikanska underklass är en ond, självupptagen kultur där de viktigaste inslagen är misär och begagnade heroinsprutor. Trump får dem att må bra. Som de fått heroin …

Hade Williamson skrivit så om någon annan grupp i det amerikanska samhället, skulle de politiskt korrekta slagit larm om rasism. Nu höll de käften, för det var i princip okej att ”den egna” underklassen beskrevs som ”icke-människor”, eftersom det är dessa människor som etablissemanget känner står i vägen för förverkligandet av det politiskt korrekta tusenårsriket, där så att säga alla gränser har avvecklats. Det är bara kritiken av projektet som hålls utanför.

Eliternas mångkulturella projekt har aldrig, såvitt undertecknad vet, debatterats i något europeiskt parlament och har heller aldrig gjorts till föremål för någon folkomröstning. På 1970-talet lades det fram flera motioner i det norska stortinget, som slog fast att Norges linje i invandringspolitiken skulle vara mångkulturell, det vill säga att Norges inställning till invandringspolitiken bör vara multikultur, vilket innebär att de olika etniciteter, religioner och kulturer borde bejakas och utvecklas i politiken. Man sade alltså nej till assimilationslinjen, där invandrare måste anpassa sig och bli en del av den nationella majoritetskulturen.

Klaus och Weigl tar lite fel när de säger att mångkulturen i Västeuropa har införts utan någon form av konsekvensanalyser. Även om sådana analyser inte har genomförts på den europeiska kontinenten, så har de i varje fall i Norge gjorts två utredningar som mer eller mindre halvhjärtat har intresserat sig för invandringens konsekvenser. Utskotten har inte fört fram några grundläggande invändningar mot den asylpolitik som bedrivs i Norge. Slutsatserna har varit att politiken är i sin ordning. Inte heller har stortingspartierna haft några betänkligheter inför en fortsatt asylinvandring. Det är också helt i linje med slutsatserna från Klaus och Weigl, som slår fast att det inom de politiska eliterna i Västeuropa inte finns några planer på eller någon vilja att ändra asyl- och invandringspolitiken. Och slagorden från det politiska etablissemanget i detta sammanhang är desamma som vi får höra efter muslimska terrorangrepp i västeuropeiska städer: ”Det viktigaste är att behålla lugnet. Vi kommer att fortsätta som tidigare, annars blir det en seger för terroristerna ”.

Genom begrepp som ”gemensam asylpolitik” och ett ”gemensamt försvar av gränserna” får den politiska EU-eliten allmänheten att tro att de kommer att införa restriktioner för asylimmigrationen. Men enligt Klaus och Weigl har de sagt rent ut att de kommer att reglera, legalisera och administrativt underlätta inflödet av nya invånare till EU. Och med fartyg, som finansieras av EU och stater som Norge i outtröttlig skytteltrafik mellan Libyen och Italien, dag ut och dag in, finns det ingen anledning att tvivla på vilka intentioner och ambitioner EU:s elit i Bryssel trycker till sitt bröst. Det stöd de får från den norska regeringen och den norska opinionen för denna trafik, är entydigt och obegränsat. Det kan snabbt konstateras att regeringen har finansierat driften av fartyget ”Siem Pilot” i nästan två år. Tillsammans med besättningen på räddningsbåten ”Peter Henry von Koss”, tilldelades besättningen ombord Humanistpriset (sic) och utnämndes till årets namn i Verldens Gang förra året, för att smidigt ha transporterat tiotusentals invandrare till Europa.

Klaus och Weigl anser att massinvandring från Afrika och Mellanöstern endast stöds av en minoritet av den allmänna opinionen i Västeuropa, medan de flesta är oroliga över massinvandringens konsekvenser. Faktum är att de politiska partierna som varnar mot denna politik är en tydlig minoritet. I Norge finns det inte ett enda politiskt parti i parlamentet som förespråkar en ändring av asyllagen, eller av de internationella konventioner som reglerar asylpolitiken. Dessa konventioner har en helt annan grund än den nuvarande situationen, där hela kontinenters befolkningar kan resa till Europa för att söka asyl och kräva ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Det händer eftersom politikerna har banat väg för dem, och eftersom de inte är villiga att lägga om politiken. Och resultatet? Enligt Klaus och Weigl: Kaos och att välfärdsstaterna i Europa raseras. Enligt Merkel Juncker och EU:s elit banar de väg för EU:s nya människa.

Arnt Folgerø

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare början av maj

[image error]

Ekonomidocenten Jan Tullberg skriver i en kommentar till bloggtexten Invandring och kostnader:

Hej KOA, läste din blogg med kommentarer om ekonomin och har några synpunkter.

Om min kalkyl för de som kom 2015 är det värt att betona att det inte är en årskostnad vilket det oftast talas om utan en klumpsumma. Det finns säkert personer som anser att min siffra är för hög, det är ju en potentiell vinstaffär på sikt enligt dogmen. Mina 3 miljoner per person kan dock sättas relation till det bötesbelopp som EU-kommissionen föreslog några månader senare. Den som inte tar emot av EU-anvisad migrant skall betala 250 000 euro till det land som ”tar sitt ansvar”. De tror tydligen också att immigration kostar pengar.

När du talar om underskott i offentliga finanserna så hävdar jag att de uppgår till 125 miljarder motsvarande 3,5 % av BNP, att jämföra med Jan Ekbergs 1,5 -2 som dock är för 2006. Det har ju hänt en del men Ekberg har inte uppdaterat sina 45 -60 miljarder vilket jag gjort. Jag låg bara på 85 miljarder 2006.

De andra 125 miljarder är kostnader som inte syns i de offentliga finanserna. Om en svensk blir undanträngd, så blir kostnaden för hans arbetslöshet en svenskkostnad vid gängse metodik. Invandringen leder också till att den svenska nationalförmögenheten späds ut och blir mindre per person. Detta diskuteras inte. Det finns till och med ekonomer som menar att det finns en vinst genom att det blir fler personer som delar på statsskulden. Det finns många ekonomiska frågor av stor vikt förutom relationen till den offentliga sektorn.

Med bostadsbyggandet för invandrarna uppstår frågor i vilken grad detta är en investering eller en kostnad. Kostnaden för att svenska elever får en sämre skola är en annan potentiell kostnad. Det tycks mig som de potentiella kostnaderna dominerar över de potentiella fördelarna.

***

Jag läste Jan Ekbergs undersökningar och följde hans diskussion med företagsekonomen Lars Jansson, som skrivit om invandringens kostnader i boken ”Mångkultur och välfärd” från år 2002. Jansson uppskattade den årliga kostnaden till 276 miljarder kronor. Egentligen var Ekberg och Jansson ganska överens om att kostnaderna var gigantiska när de stod inför TV-kamerorna. Men Ekberg tonade i början ner kostnaderna avsevärt, genom att göra gällande att de arbetskraftsinvandrare som varit här länge i Sverige och jobbade idogt, i stort sett betalade kalaset. De vinster vi haft av dem kunde kvittas mot kostnaderna för den nya så kallade flyktinginvandringen, som mest resulterade i mängder av arbetslösa. Ekberg påstod att det rent kostnadsmässigt kunde jämna ut sig. Jag vill minnas att han då inte tog hänsyn till generella kostnader i samhället som till exempel vård, vägar, försvar med mera, utan de kostnaderna stod svenskarna för. Det blev med andra ord mycket missvisande. När Ekberg senare skrev om detta problem i USA resonerade han på annat sätt genom räkna med BNP som grund. Då åkte kostnaderna naturligtvis upp betydligt. Under den tid Ekberg undersökte kostnaderna för invandringen förlorade Sverige femhundratusen arbetstillfällen, samtidigt som vi tog in lika många så kallade flyktingar. Det säger ju sig självt att detta kostade multum!

Lars Jansson hade rätt den gången, eftersom han lade vinn om att ta med samtliga kostnader i sin bok. Han fick inte annonsera för boken i de stora tidningarna, bland annat DN, och boken portförbjöds på biblioteken och i bokhandeln.  Den blev rejält utskälld i flera tidningar och på TV såsom främlingsfientlig och rasistisk, utan att Jansson fick svara på ett adekvat sätt. Jag upplevde detta som rent för jävligt!

***

I början av 1990-talet förbättrade politikerna siffrorna genom att införa en ny kategori i arbetsmarknadsstatistiken. De som aktivt sökte arbete räknades till arbetskraften. De som inte ville eller inte kunde få arbete flyttades till en grupp som låg utanför arbetskraften. På så vis framstod det som om arbetslösheten var lägre än vad den faktiskt var. För flyktinginvandrarna var skillnaden naturligtvis betydligt större än för den svenska och europeiska arbetskraften. 80 procent av somalierna var arbetslösa. Hur många somalier har tillåtits invandra sedan dess?

***

På SVT känner de igen en “partsinlaga” – det är ju det som de är högt skolade experter på, att själva utge partsinlagor. Lagom beskurna sanningar, beskurna på gränsen till lögn, men ändå ingen riktig lögn. Olämpliga fakta sorteras bort som partiska i den förljugna tankevärld de valt att leva i, med sina dunkla agendor. Vad jag saknar Bagdad Bob och hans “hederliga” rålögner.

Hur lång tid skall det ta innan vi inser att det måste ändras rejält inom public service? En väg kanske vore att avskeda samtliga journalister som nu arbetar där. De låtsas att de objektivt informerar allmänheten samtidigt som de i själva verket uppfostrar lyssnarna efter sin egen agenda. Det vore bättre om villfarelsen om objektivitet försvann. Varför inte låta politiska partier tillsätta journalister efter valresultat, det vill säga något i stil med det som nu görs med nämndemän? Då skulle journalisterna “varudeklareras” och vi visste vilken agenda var och en hade. Då skulle många fler aspekter komma fram i rapporteringen och lyssnarna kunde då själva få bedöma helheten, vad man själv skall tycka. Alternativt kunde vi införa allmänna personvalval av journalister inom public service vart 4:e år. Som det är nu hjärntvättas lyssnarna med utvald daglig infantil emotionell anekdotpropaganda.

***

Jag har fått nog och säljer nu av allt och tar mitt pick och pack och flyttar till ett annat land. Där jag blir invandrare. Tar med mig pengar, öppnar en verksamhet, ger arbetstillfällen. Kan landet, respekterar dess lagar och kultur, anpassar mig och försöker lära språket, det vill säga så som man ska göra när man är i någon annans hus. Lasset går i slutet av sommaren. Anledning? Dels att jag är trött på den byråkrati och de evigt tyngande skatter och avgifter som man förväntas glatt bära här som företagare.  Dels kylan. Men det som ”broke the camels back” är att jag står inte ut i mitt födelseland längre, när jag ser hur det ser ut i städerna och det som ska föreställa en politisk ledning av landet. Sverigedemokraterna kan bli hur stora som helst egentligen och göra bra saker. Men de är bara en illusion och fantasi för trötta svenskar som tror att de realt kan ändra på något. Det är för sent. Så för min del blir det att fortsättningsvis se debaclet från en läktare mycket långt härifrån!

***

Tyvärr, verkar PK-ismen med media fungera som en pseudoreligion – den ger en ytlig gemenskap, känslan av att ha agerat rätt, viket ger självförtroende. Och psykofarmaka, droger, självmord sköter problemen på den existentiella nivån?

Det är ett mysterium för mig hur det är det möjligt att efter all den kunskap som finns om människan, det vill säga efter Freud och andra psykoanalytiker och psykologer, psykoterapeuter, sociologer, ja, etnologer, historiker, religionsforskare, kriminologer. Hur kan PK-ismens omöjliga, och för oss européer så otroligt skadliga människosyn tillåtas härska?

***

Jag förstår nu att i Sverige föddes demokratin under den nationalromantiska eran. Det är nog ingen slump att det var då man började intressera sig för folket, folkmusik, hembygden och folkliga hjältar som vikingarna. Det var då alla intressegrupper som musikkårer, nykterhetsrörelser och fackföringsrörelser växte upp. Sammanfattningsvis verkar denna tid ha haft ett myller av folkliga och demokratiska aktiviteter.

Jag jämför med den rojalistiska tiden på 1700 talet, då folk hade sin plats och då kungligheter byggde allianser och gifte sig över gränserna. Konst- och musikideal var internationella, det fanns en elit som höll ihop. Känner vi igen det?? EU, FN mm är de nya rojalistiska, det glassiga och välbetalda. Elitens medlemmar kan frottera sig med varann och gömma sina beslut bakom någon ovanför dem. Det förklarar varför etablissemanget är så angeläget att bevara detta.

Utvalt och redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Har invandringsdebatten vänt?

Nej, säger ekonomidocenten Jan Tullberg och jag.

Ja, säger debattredaktören Andreas Henriksson och skribenten Nima Dervish.

Dessvärre tackar Swebb-tv nu för sig med detta sista program som spelades in för en vecka sedan på Klara Konferens i Stockholm.

Gunnar Sandelin

PS. För att gå vidare och dela inlägget på Facebook klicka här.

Offer

[image error]

Det här är den fjärde av en serie planerade bloggtexter som ”befriar” den svenska makteliten från det moraliska överläge som den gör anspråk på, trots att den välfärdskris och försörjningsbörda som Sverige dragit på sig, är resultatet av dess politiska inkompetens.

Välfärdsstaten riktar sig till medborgarna i egenskap av individer. Dealen är att du som arbetar ska betala ungefär hälften av dina inkomster till stat, kommun och landsting. För återstoden gäller en rad avgifter och konsumtionsskatter. Den som har ett företag ska inte bara avlöna den beskattade personalen, utan också betala ett procentuellt påslag till staten. Momsen på 25 procent är ett rejält tillskott till statskassan. Har du ett fordon ska du betala skatt, även för bränslet. Det är så fiffigt ordnat att ju dyrare drivmedlet är, desto högre blir skatten. Säljer du din bostad med vinst, ska staten ha sin del av kakan. För den som börjar orientera sig om statens alla inkomster gäller detsamma som han sa som spydde i hatten: ”Det kommer bara mer”.

Avsikten med statens kreativa roffarupplägg är att merparten ska returneras till medborgarna, i form av välfärd. Också de som befinner sig i landet illegalt tilldelas en skvätt av välfärden. Därutöver skickar den moraliska stormakten på eget bevåg skattemedel till mer eller mindre angelägna projekt runt om i världen. Det kan handla om att smörja FN-ambassadörer för att erövra en plats i FN:s säkerhetsråd. Eller kanske att ge bistånd till al-Qaidas allierade i Syrien. Inte har Ingvar Carlsson någonsin behövt stå till svars för att Sverige under hans tid som statsminister, med hjälp av bulvaner och hemliga bankkonton i Schweiz, slussade svenska biståndsmedel till ANC i Sydafrika. Det kan ha varit så mycket som 2,5 miljarder.

För att staten ska kunna leda medborgarna genom livet har det byggts upp en gargantuansk välfärdsindustri. Stat, kommun och landsting ser till att du får socialvård, sjukvård och någonstans att bo, om du inte kan ordna det själv. Sätter du barn till världen, får du barnbidrag. Du får också betalt för att vara hemma med dina ungar, både när de är nyfödda och när de är sjuka. Du behöver inte betala för att ungarna ska lära sig läsa och bli civilingenjörer. Är du ung och orkeslös får du förtidspension. Är du skitgammal och orkeslös, får du åldringsvård. Journalisten och författaren Richard Schwartz skriver att Sverige är ett mycket säreget land, som påminner om en utrotningshotad djurart. Välfärdsstaten, som är okänd i större delen av världen, finns framför allt i ett protestantiskt hörn av Europa:

Den svenska /välfärdsstaten/ vilar på en oöverskådligt tät väv av överenskommelser, de flesta outtalade. De sträcker sig från att frivilligt avstå från hälften av vad man tjänar bort till att automatiskt ordna trafiken enligt blixtlåsmodellen om den stockar sig. Många av överenskommelserna är fixerade i lagparagrafer, andra lagrade i ryggmärgen. De allra flesta efterlever vi dagligen utan att ens tänka på det, som vore de bokstavligen naturliga.

Välfärdstaten är inte någon stabil institution, den har ett bäst-före men framför allt ett sämst-efter-datum. Sämst efter vadå? Svaret är: Sammanbrottet. Och den är ”sämst-efter” därför att den, till skillnad från andra samhällsformer som brakar samman, lämnar efter sig välfärdsberoende och bidragstillvanda medborgare, som till råga på allt inte förstod vad som höll på att hända förrän det var för sent. Till detta kan läggas, att eftersom välfärdssamhället binder medborgarna till sig som individer, inte grupper, så är civilsamhället i välfärdsstater outvecklat och svagt. Min prognos blir skitdyster. Jag är inte en särskilt lättskrämd person men för alla naiva godhetsambitiösa svenskars del fruktar jag det värsta. Nå, det var en utvikning. Det jag tänkte ta upp var förklaringen till att välfärdsstaten på lång sikt inte kan överleva.

Samtidigt som välfärdsstaten ständigt verkar bli dyrare i drift, så läcker den medborgare, från samhällets arbetande och närande befolkning till den tärande delen. Anledningen är inte så svår att förstå: Kan man bara fixa försörjningen, är det för många bättre att ha friheten att leva sina liv efter egen modeschang, än att gå till en arbetsplats där andra bestämmer vad man ska göra, vad man ska tänka, när man ska äta – och när man är tillåten att gå hem igen. Ser vi samhället som en gungbräda där de som med sitt arbete bygger upp samhället sitter på ena sidan, och de som riktar krav gentemot samhället sitter på den andra, så blir de förra allt färre och de senare allt fler. Brädan tippar förr eller senare över och då är det adjöss med välfärden.

På femtiotalet, när den svenska folkhemsvisionen var stark, var det naturligt för medborgarna att vara samhällsbyggare. I dag är kravställare en konkurrerande position. Detta är – som jag förstår det – den starkaste orsaken till att vänsterpartiet växer, trots att kommunismen som politisk ideologi är mer komprometterad än någonsin.

Nå, detta läckage är reparabelt, det går att komma till rätta med, även om det förutsätter att politikerna ser faran i tid (vilket de inte verkar göra). Men tyvärr finns det ett allvarligare hot, svårare att åtgärda. I en snabbare takt än de vill erkänna, fyller Sveriges politiker på befolkningen med ”nya svenskar”, från utomeuropeiska länder. På sikt innebär det att de byter ut en högproduktiv och samhällslojal befolkning mot en lågproduktiv som inte kan förväntas ha välfärdssamhällets bästa som målsättning. Med särskild adress till alla som ogillar konspirationsteorier: Varför då? Handlar det om ren och skär enfald eller finns det en dold agenda?

När Sveriges riksdag i mitten av 1970-talet slog fast att landet i framtiden skulle vara mångkulturellt insåg varken politiker eller opinionsbildare att mångkulturen skulle bli ett hot mot välfärden. Det togs för givet att invandrarna efterhand skulle anpassa sig och integreras. För en åldrande svensk befolkning utgjorde de inget välfärdshot utan tvärtom, de troddes vara en garanti för välfärdens fortbestånd.

Emellertid, I det mångkulturella samhället är välfärdskontraktet ingen självklarhet för diasporiska grupper, lika lite som för medlemmar av starka etniska och religiösa minoriteter, i synnerhet inte när dessa aldrig tidigare har levt i ett välfärdssamhälle. Nykomlingarna klarar därför vanligen bara av halva samhällskontraktet, det vill säga de lär sig att ha bra koll på sina rättigheter men är ointresserade av sina skyldigheter. Migrationsverkets förre handläggare Egor Putilov berättar följande om en somalisk kvinna:

Kvinnan fick asyl i Sverige någon gång under 2000-talet och bodde sedan dess med ett permanent uppehållstillstånd, utan att ansöka om medborgarskap. När jag bläddrade i handlingar i ärendet stötte jag på ett skriftligt tips som var ett par år gammalt. Enligt tipset hade kvinnan ett uppehållstillstånd både i Norge och i Danmark när hon sökte asyl i Sverige i början av 2000-talet. Numera var hon medborgare i Norge. Uppgiftslämnaren påstod att kvinnan tagit emot socialbidrag från alla tre länder. Inte nog med det – direkt efter att hon fick asyl i Sverige reste hon till det land hon hade sökt skydd ifrån – nämligen till Somalia. Väl där sålde hon ett svensk uppehållstillstånd på anknytning till en somalisk man med tre egna barn för 120 tusen kronor. Mannen tog sig till Sverige och bor här som hennes ”man” medan hon fortsätter att bo i Norge.

Jag tror inte den här kvinnan reflekterat över att vara solidarisk med någon av de stater som säkrade hennes försörjning. I första hand gäller det att optimera sina egna inkomster, i andra hand riktas solidariteten mot den egna gruppen. Välfärdsstaten är i första hand en exploaterbar resurs, svenskarnas angelägenhet.

Det gäller för kurder som upprätthåller sin hederskultur, även när den går på kollisionsurs med det svenska rättssystemet. Det gäller för somalier när de trappar upp våldet i så kallade utsatta förorter. Det gäller för muslimer som begränsar kvinnornas frihet i samma förorter. Det gäller för islamister som ägnar sig åt att spränga i luften, eller på andra sätt, ta kål på ett godtyckligt urval av den otrogna majoriteten. Det gäller för romer som ekonomiskt hårdexploaterar sin roll som diskriminerade och förtryckta. Det gäller också för grupper som befinner sig i konflikt med varandra. Ett exempel är ungdomsgäng med ett antal ihjälskjutna som resultat, ett annat etniska turkar och kurder, ett tredje sunni- och shiamuslimer.

Det är här som den svenska maktelitens etnocentriskt grundade omoral syns tydligast. Den laborerar med ett antal dogmer (lögner), exempelvis att alla människor är lika mycket värda. Trots att den kräver att vi inte skiljer mellan vi och dem, drar den en skarp gräns mellan förtryckare och offer. Snacka om kognitiv dissonans! Också här finns ett utvecklat nyspråk. Trots att feminismen blivit statsreligion påstås kvinnorna vara förtryckta av patriarkatet. Men hur är det om vi lämnar dogmernas värld? Så här skriver exempelvis Alicia Heimersson om förtrycket, i en recension av journalisten och författaren Emma Leijnses bok: ”Fördel kvinna”:

Utbildade kvinnor blir allt fler och får allt bättre resultat jämfört med män, oavsett vilken nivå i skolsystemet vi tittar. Kvinnor har gått från att för 90 år sedan inte få gå på gymnasiet, till att ha kommit ikapp, gått förbi och nu dra ifrån. Jag kallar det en tyst utbildningsrevolution för att den pågått jämnt över de senaste 50 åren. På 1970-talet akademiserades också utbildningar som framförallt är kvinnodominerande och under 1990-talets ekonomiska kris var det framförallt de unga kvinnorna som tog för sig när utbudet av högskoleutbildningar blev större.

Den här typen av kunskaper stör inte uppfattningen att kvinnorna är förtryckta, eftersom det skulle innebära ett skott under vattenlinjen på förtryckar/offer-logiken. De förtryckta är alltid förtrycka, även när det inte är sant. Romer som ägnar sig åt att råna åldringar är givetvis förtryckta, de är ju romer. Muslimer må vara medlemmar i en världsomspännande umma vars troende medlemmar kan räknas i miljarder. Med ett svenskt perspektiv är och förblir de en religiös minoritet, vilket betyder att de är förföljda och förtryckta av islamofober.

Det är infernaliskt att religions- och ideologikritik kallas för en fobi, eftersom kritiken därmed transformeras till sjukdom. Muslimer förföljs av islamofober och därför är det synd om dem. Alla som utnämns till offer betalar ett pris för det till staten. Offer är inte subjekt utan objekt, vilket betyder underläge. Anledningen till att staten axlar sitt ansvar är att de behöver statens stöd för att klara sig här i livet. Med andra ord: De är dumma och passiva. Är inte det en rasistisk undertext, så vet jag inte vad som är det.

Ogillande av och rädsla för islam kan också vara ett lagbrott. Under 2014 kom det från muslimer till diskrimineringsombudsmannen in 217 anmälningar om diskriminering. På myndigheten blev det en rapport om dessa (gissa hur den finansierades). Där kan man bland annat läsa att diskrimineringen bör tolkas intersektionellt, som är ett av feminismens mest omhuldade begrepp. Det betyder att muslimska kvinnor bör förstås som offer i dubbel bemärkelse – de är ju både kvinnor och muslimer. I rapporten antas också mörkertalet vara stort. Långt fler muslimska kvinnor är diskriminerade än de som vänt sig till diskrimineringsombudsmannen. Offer i långa banor!

En anmälan, som i rapporten används för att illustrera att diskrimineringen kan bero på en orimlig misstänksamhet, är gjord av en mamma som berättar hur hennes dotter blir gripen av polisen för ett misstänkt bombhot mot en gymnasieskola. Dottern, en flicka i övre tonåren, ville överraska en kompis som fyllde år. Hon hade köpt en födelsedagspresent och tänkte ordna en skattjakt åt kompisen genom att gömma presenten på skolan och låta kompisen leta efter den:

/…/ Väl på skolan närmade hon sig två lärare och frågade var hon kan hitta årskurs ett elever. Lärarna undrar vad hon gör på skolan, vad hon heter, i vilken skola hon går och vad hennes kompisar heter. [Flickan] svarade på frågorna /…/ och lärarna sade att hon inte får lägga några föremål på skolan och att hon får lämna skolan. Sedan följde lärarna henne ut. På vägen ut passade [flickan] på att gå på toaletten. Efter fem minuter började lärarna banka på dörren och frågade vad hon gjorde där. När hon kom ut väntade fyra vuxna på henne. [flickan] försökte SMSa och få kontakt med sina kompisar [på skolan]. I väntan på svar gick hon till lobbyn hos företaget som ligger en våning under gymnasiet i samma byggnad och frågade om hon kunde sitta där och det fick hon. Under tiden som hon väntade såg hon skolpersonalen titta i smyg på henne. Hon tyckte att det var obehagligt. Hon tog hissen och lämnade byggnaden. Ute väntade hon igen på svaret från sin kompis. Och då blev hon gripen av polisen. Det visade sig att skolans personal hade ringt polisen och anmält BOMBHOT. Polisen förstod snabbt att det inte rådde något bombhot och ringde [flickans] pappa som kom och hämtade henne.

Någon diskussion som gör lärarnas agerande förståeligt bjuder inte diskrimineringsmannen på. Det är offrets perspektiv som gäller och exemplet avslutas med att mamman säger:

/…/ Vad är det som gör att vuxna människor inte ser en skör flicka framför sig, och av allt hon säger hör ”placera ett föremål” och blir skrämda till den graden att man ringer polisen. Är det hennes utländska namn och att hon inte ser medelsvensk ut?

Ja, vad i all världen kan det vara för något som gjorde att lärarna hörde varningsklockorna ringa? Tänk tanken att flickan verkligen var en terrorist och lärarna efter död och förödelse visade sig ha sagt ”Visst lilla gumman, vilken rolig idé att du ska gömma en present någonstans på skolan och så kan din kompis leta rätt på den!”

Efter det muslimska terrordåd den som den 7:e april i år skördade fem personers liv och skadade 14 personer, skriver Expo, denna kamporganisation för Sveriges undergång, en lång artikel om hur muslimerna mår. Många svenska muslimer är oroliga:

Samtidigt är många församlingsmedlemmar och moskébesökare oroliga för att kollektivt skuldbeläggas för terrordåden. En av dem som försöker samla erfarenheterna av islamofobi är Johanna Lihagen. Hon är aktivist och grundare till plattformen Muslimskkvinna. Plattformen ämnar att genom ofta anonyma berättelser synliggöra utsattheten för muslimska kvinnor. En grupp hon menar riskerar att bli särskilt utsatta i kölvattnet av terrorattacken.

– Jag känner ingen personligen som har blivit utsatt för något efter attacken i Stockholm men jag ser i sociala medier att systrar har blivit verbalt påhoppade. Rädslan har påverkat mig, mina medsystrar och min dotter som även hon bär hijab.

– Efter det som har hänt i Stockholm så tror jag tyvärr att det finns en del muslimska kvinnor som av rädsla kommer att isolera sig ännu mer, kanske finns det någon familjemedlem som är rädd att något skall hända och på så sätt också påverka flickan eller kvinnan.

Ansvaret inför offren tycks vara större än viljan att ställa förövarna till svars. Och offren för muslimsk terror tycks framför allt vara alla andra muslimer, de som inte begår terrorbrott. Det gäller att klippa bandet mellan islam och terrorism. Det blir mer angeläget att i mångkulturens namn ”hålla samman” än att nagla den skyldige. Är det förresten så säkert att Akilov är skyldig på det där islamska sättet? Hans bror, som bröt ihop när han fick höra om terrordådet har ju sagt att det berodde på att Akilov var olycklig på grund av svartsjuka, vilket Svenska Dagbladet fann angeläget att informera om. I själva verket älskade Akilov Sverige! Och enligt Aftonbladet var mamman förtvivlad, efter att sonen anhållits.

Statsministern kallar in de övriga riksdagspartierna för en manifestation av den svenska gemenskapen. Alla ska med! Utom sverigedemokraterna förstås. Vänsterpartisterna får inte heller vara med. Förklaringen är att gemenskapen bara gäller dem som har samma värdegrund. Men uj vad den gäller där! Hoppas att statsministerns ihopsamlade värdegrundsempati märktes bland muslimerna. De hade ju drabbats hårt av terrordådet på Drottninggatan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Skuggstaten

[image error]

I dag återkommer återkommer gästbloggaren Johannes Divinius

***

Bara drygt tio veckor innan luften gick ur ballongen. Tio lyckliga veckor av nationalism, antiglobalism, anti-interventionism. Jag skall gärna erkänna att dessa veckor varit bland de bästa i mitt liv. Fulla av action och Trumps frivilliga eller ofrivilliga trollningar. Trots många tillkortakommanden när det gäller att omsätta sitt program i praktisk handling (inreseförbudet, sjukförsäkringsreformen), lyckades Trump med enkla medel att ställa vänsterliberala massmedia till svars för sin agendajournalistik. Det var som om tv-bolagens egen reality-stjärna förvandlats till ett monster redo att vända sig mot sin skapare.

Republikanernas neokonservativa falang, understödd av CIA, verkade under dessa veckor isolerad, förvirrad, närmast panisk i sitt försök att skylla alla misslyckanden på Ryssland. Demokraternas försök att ogiltigförklara valresultatet och misstänkliggöra Trump fick aldrig något riktigt fäste. När den svenska politiska och mediala eliten lockades att försöka rätta till Trumps negativa bild av Sverige, blev resultatet bara att hela världen kunde se att Trump i stort sett haft rätt i sin kritik.

Det verkade som om Trump med små medel skulle kunna rulla tillbaka hela det jättelika propagandamaskineriet. Men så kom fredagen den sjunde april och robotangreppet mot Syrien. Nu var det viktigaste målet inte att bekämpa IS, utan att få bort Bashar al-Assad, på grund av än så länge obekräftade anklagelser om saringasbombningar i Khan Sheikhun. Plötsligt var Trump uppskattad av sina tidigare motståndare i republikanerna och kongressen. Föraningarna om en omsvängning fanns där redan, främst genom Trumps omvärdering av den tidigare, radikala kritiken av försvarsorganisationen NATO.

På många sätt kan besvikelsen över Trump verka löjeväckande. Vad kan man egentligen förvänta sig av en politiker, inte minst en amerikansk politiker? Visste vi inte, rent förnuftsmässigt, att politiker alltid ljuger? Visste vi inte att Trump är en oligark? Som sådan en medlem av samma korrupta elit han själv kritiserade i presidentvalskampanjen. Inte en folkledare, inte en revolutionär. Förvisso. Historien rör sig inte uniformt och förutsägbart, utan ofta med ett steg framåt och två steg tillbaka. Den som förväntar sig lärobokslogik och förutsägbarhet har inget att hämta vare sig av politiken eller historien.

Förklaringarna till Trumps omsvängning är brokiga och fantasifulla. Trump var en skojare redan från början. Som det propagandageni han är visste han att säga vad breda befolkningsgrupper ville höra. En annan, mera shakespeariansk förklaring är att Trump låtit sig påverkas av den närmsta familjekretsen, svärsonen Jared Kushner samt dottern Ivanka. ”Ivanka cried, people died.” Kanske har Trump utsatts för påtryckningar från underrättelsetjänsten, liksom Nixon och Bush.

Jag vet inte men något har utan tvekan hänt med Trump. En synbar förvandling från energisk företrädare för en ny tidsanda, präglad av folklig antiglobalism, till en trött, meningslös, lätt överviktig och vulgär fastighetsmogul i 70-årsåldern. Trumps blick har blivit slö, hans hållning slapp. Kanske är Trump drogad, hypnotiserad eller bara helt enkelt pre-senil.

En tråkigare och mera rimlig förklaring, som ofta dykt upp i debatten, går tillbaka till uttrycket ”den inre staten” eller ”skuggstaten” (the deep state). En ledare som saknar organisation för att kanalisera sitt folkliga stöd måste ytterst lita på den existerande maktapparaten, säkerhetstjänsten, förvaltningarna och rådgivarna. Människor som inte är lojala mot den folkvalda ledarens program, utan har sin egen agenda, en agenda många gånger med rötter i finansoligarkin och därmed också de stora bankerna och företagen.

Manöverutrymmet för en enskild ledares politiska vilja är mot den bakgrunden rätt begränsat. Spontanitet och karisma spelar långt mindre roll än vad vi kanske vill tro. Ledare som vill ändra en stat inifrån kommer ofta för tidigt eller försent. Ingen blir liksom nöjd med en ledare som både vill bevara och förändra en stat. Han eller hon är antingen för konservativ eller för radikal.

[image error]Den som vill förstå mer av skuggstaten har mycket att hämta från Edward Bernays (1891-1995). Bernays kan med rätta beskrivas som en av USA:s doldisar, med ett inflytande vida större än ryktet, som den moderna propagandans fader. Bernays var en av huvudfigurerna i den dolda stat som han själv föredrog att kalla ”den osynliga regeringen” (the invisible government). Den osynliga stat som styr genom propaganda.

I likhet med socialpsykologen Gustave Le Bon (1841-1931) hävdar Bernays att vår tidsålder är massans tidsålder. I sin lilla programskrift Propaganda från 1928 noterar Bernays att folket tar makten från kungarna. Men till skillnad från exempelvis Le Bon ifrågasätter Bernays att massornas maktövertagande är oundvikligt. För att eliten skall kunna behålla makten över massan, måste dess åsikter designas – manipuleras. Bernays hyser inga betänkligheter i det avseendet – tvärtom. Massans tidsålder är också storföretagens tidsålder, företag som genom reklam formar behoven snarare än att låta sig styras av dem. Storföretagen reagerar inte på priser, de administrerar dem.

Propaganda är dåligt bara när det innefattar spridandet av lögner, men det är inte det Bernays har i åtanke, försäkrar han. Ingen människa kan förnuftigt utvärdera och ta ställning till alla alternativ på den kommersiella och politiska marknaden. En förenkling är nödvändig. Faktum är att den enskilda människan inte ens vet vad hon skall sätta på matbordet eller skratta åt, om hon lämnas utan ledning. De flesta människor vet inget om de underliggande motiven bakom sina handlingar.

Istället hävdar Bernays cyniskt att människan styrs av känslor, vanor, oartikulerade begär och lidelser. De är konstanterna i den mänskliga naturen, som propagandisten måste kanalisera för sin uppdragsgivares syften. Intelligens och tänkande – det är förbehållet en liten minoritet, en elit, inte de breda massorna. Det är just för att minoriteten är en minoritet som den behöver propagandan. Och det är just för att den är intelligent som den vet hur propagandan skall användas – för att främja sina egna intressen. Intressen som sammanfaller med det allmänna intresset, skyndar sig Bernays att lägga till.

Propaganda är, hävdar Bernays, inte främst en fråga om bilder, film, ljudinspelningar eller liknande. Nej propaganda handlar om att forma eller producera händelser och evenemang i syfte att omvandla folks relationer till ett företag, en grupp, en elit. Propagandan är långsiktig. Om vi fattar propaganda i enlighet med den definition Bernays stipulerar, är det inte svårt att inse att långsiktigheten och uthålligheten hos den osynliga regeringen är det som ger den makt på lång sikt. Det är inte ledarna som gör propagandan, det är propagandan som gör ledarna.

En person som, likt Trump, förmår uttrycka massornas attityder kan förvisso utöva ett inflytande under en viss tid. I synnerhet om man som Trump är ett mediegeni. Men det är den osynliga staten – storfinansen, underrättelsetjänsterna, förvaltningarna, massmedierna, propagandisterna – som har den egentliga makten. Den har resurser och uthållighet att forma händelseförloppen och de attityder som garanterar att massorna reagerar på rätt sätt på dessa händelseförlopp. Framgångarna i försöken att påverka opinionen genom att sälja idén om Trump som en rysk agent fungerade som bekant inte helt enlig ritningarna. Men genom att fabricera eller åtminstone kraftigt vinkla medieflödet kring saringasattacken i Syrien har man lockat Trump att reagera och på så sätt överbevisa sina belackare om att han inte är den ryske agent han beskrivits som.

Det finns emellertid faktorer som motverkar det propagandamaskineri Bernays formulerar. Propaganda och annan masskommunikation modifieras som bekant av vår tids horisontella och interaktiva medier, såsom Twitter, Periscope, osv. Massorna får egna kanaler för propaganda, som inte kan kontrolleras av de professionella propagandisterna. Dessutom bortser Bernays från möjligheten att andra grupper än eliterna faktiskt kan bli medvetna om och artikulera sina intressen. Nya erfarenheter upphäver tidigare mönster och vanor. Tidsandan förskjuts, liksom också de objektiva betingelserna för en viss strategi eller agenda. Inte ens professionella PR-konsulter och reklammakare kan rätt läsa av alla de nyansförskjutningar som äger rum i opinionen.

Man märker det genom att PR-proffsen ofta är i otakt med tidsandan, på ett sätt som är lätt att genomskåda även för oss amatörer. Åhléns feministiska kampanj i höstas för att ändra ”klädmaktsordningen” kanske verkade utmanande och rätt i tiden för Åhléns reklambyrå. Vi andra såg bara en Per Schlingmann utspökad i fula kläder, hämtade från den kvinnliga socionomens standardgarderob. PR-konsulterna bakom Ylva Johanssons försök att grötmyndigt ljuga i BBC, missade att vanligt folk fortfarande har tillgång till statistik som visar att antalet våldtäkter och sexuella övergrepp i Sverige ökar. Och i USA har propagandakampanjen för en fullskalig militär konfrontation med Bashar al-Assad och Iran fortfarande inte fått något spinn.

Historien rör sig med ett steg framåt och två steg tillbaka. Men ibland är två steg tillbaka kortare än ett steg framåt.

Johannes Divinius

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Invandring och kostnader

[image error]

I dag blir det svårtuggat men för er som förstår siffror är det, som Gunnar konstaterade, rena självmordstrippen. Påståendet att invandringen är lönsam måste vara svensk politiks fetaste lögn. Det här är den tredje av en serie planerade bloggtexter som ”befriar” den svenska makteliten från det moraliska överläge som den gör anspråk på, trots att den välfärdskris och försörjningsbörda som Sverige dragit på sig, är resultatet av dess politiska inkompetens.

***

När Sveriges riksdag i mitten av 1970-talet bestämde att Sverige i fortsättningen skulle vara ett mångkulturellt land ansågs det inte behövligt med någon ekonomisk utredning av konsekvenserna. Arbetsinvandringen hade alltsedan krigsslutet varit en oavbrutet lönsam affär. I början av 1970-talet bidrog invandrarna med ungefär en procent till BNP. Den bilden förändras när Sverige på grund av en lågkonjunktur stryper arbetsinvandringen. Istället tar den så kallade flyktinginvandringen vid och därmed blir kostnadsbilden en annan. I den mest omfattande studie som gjorts av invandringens kostnader, nationalekonomen Jan Ekbergs från år 2009 (Invandringen och de offentliga finanserna. Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), kan man läsa:

I takt med att invandrarnas sysselsättningsläge försämrades minskade den årliga intäkten för att nå ett noll-läge i mitten/slutet av 1980-talet. Under 1990-talet övergick nettointäkten till en nettokostnad, dvs. en inkomstomfördelning från infödda till invandrare. Vid mitten/slutet av 1990-talet uppgick årskostnaden för infödda netto till 1,5 till 2 procent av BNP.

1971 låg Sveriges BNP på ungefär 207 miljarder, vilket innebär att invandringen enligt Jan Ekberg visade ett överskott på mer än 2 miljarder kronor per år. 35 år senare låg den på minus med 40-60 miljarder.

Sex år efter Jan Ekbergs utredning publicerade ekonomen Jan Tullberg sin rapport Låsningen. I polemik med regeringen, som med stöd i Jan Ekbergs beräkningar hävdade att invandringen kostade mellan 45 och 60 miljarder per år, hävdade Jan Tullberg att den faktiska kostnaden var hela 250 miljarder. Det kunde till en del förklaras med att det fanns fler invandrare i Sverige år 2013 än år 2006, som var det år Jan Ekbergs kostnadskalkyl utgick ifrån. Jan Tullbergs egen förklaring till den stora skillnaden var att han tagit med kostnader som är svåra att beräkna. Det spelade säkert också roll att regeringen, eftersom det handlade om skattemedel, ville redovisa så låga siffror som det bara var möjligt, utan att riskera att bli anklagad för att ljuga.

Jag är övertygad om att regeringen, då som nu, hade full koll på kostnaderna. Sveriges ekonomi är nämligen huvuduppgiften för finansdepartementets cirka femhundra anställda tjänstemän.

Jag är övertygad om att regeringen, då som nu, hade full koll på kostnaderna. Sveriges ekonomi är nämligen huvuduppgiften för finansdepartementets cirka femhundra anställda tjänstemän. Arbetet i regeringskansliet är organiserat så, att varje departement består av ett antal enheter. Varje enhet har ansvar för någon eller några myndigheter, alternativt ett eller några anslag. Till varje enhet finns en kontaktperson som hör hemma på någon av Finansdepartementets budgetavdelningar. Kontaktpersonens enda arbetsuppgift är att veta vad som sker på enheten och dess myndigheter. Cirka etthundra tjänstemän vakar över alla andra departement. Därutöver finns det på Finansdepartementet enheter, som bara jobbar med prognoser.

Inte en enda krona betalas ut som inte Finansdepartementet godkänt och detta godkännande bygger ytterst på finansministerns och regeringens politiska vilja. Om Magdalena Andersson vill veta hur utvecklingen sett ut de senaste åren för invandringens kostnader, eller hur prognoserna ter sig för de kommande åren, ringer hon sin enhetschef på Finansdepartementets budgetavdelning. Inom några timmar har hon ett PM om detta i mailen. Finansdepartementet gör också utredningar för sina politiska meningsmotståndares budgetförslag. Det är alltså inte så att utvecklingen de senaste 15-20 åren ”bara hänt” på grund av politikernas enfald, lättsinnighet eller blindhet.

Jan Tullberg har fått kritik för sina beräkningar av invandringens kostnader. Det har inte hindrat honom från att återkomma med ännu högre siffror. I början av år 2016, alltså efter massinvandringen under hösten 2015, beräknade han den totala kostnaden för asylinvandringen under 2015 till svindlande 600 miljarder skattekronor, vilket han till och med menade var lågt räknat. Mer precist landade kalkylen på 583 miljarder. Jan Tullberg utgick från fem olika slag av kostnader:

Kostnader per person och år
Merkostnaden för ”ensamkommande flyktingbarn”
Kostnaden för dem som inte beviljats asyl
I vilken utsträckning invandraren tjänar in till sitt liv som pensionär
Vad invandrarna betalar för sina barn

Inte heller dessa siffror har debatterats offentligt, antagligen därför att de är så chockerande höga att det är svårt att tro på dem. 600 miljarder är exempelvis 14 gånger mer än samma års hela försvarsbudget. Det är dessutom av stor betydelse att Jan Tullberg inte gjort beräkningen som ett officiellt uppdrag, utan på eget initiativ.

Dessvärre är det också chockerande att ta del av de siffror som redovisas av regeringen. I vårbudgeten 2016 anger regeringen att en miljon vuxna i Sverige kommer att leva på olika bidrag år 2020. Lägger man till att dessa har barn, så kommer 1,4 miljoner medborgare i arbetsför ålder att vara bidragsförsörjda. Den allra största delen av de utrikesfödda som är arbetslösa, 145.000 av sammanlagt 189.000 personer, kommer från länder utanför Europa. Det är den grupp arbetslösa som ökar snabbast.

Går vi till regeringens vårändringsbudget, som offentliggjordes i mitten av april 2017, anges utgiftsområdena Migration och Jämställdhet och Nyanlända invandrares etablering till 71,5 miljarder under året. Vårbudgeten presenterade därefter för perioden 2016-2019 siffran 307,1 miljarder. Det är en dramatisk ökning på bara ett halvår. Hösten 2016 låg prognosen för samma period på 169,6 miljarder. Observera att i denna kalkyl är inte indirekta kostnader för migrationen medräknade – främst ökade kostnader för skola och sjukvård, de stora poster som Jan Ekberg kallade för ”transfereringar inom den offentliga sektorn”. En delpost som särskilt bör noteras är försörjningsstödet (inklusive etableringsersättning) där de utrikes födda som utgör 17 procent av befolkningen, konsumerar två tredjedelar; detta innan den stora migrantvågen 2015 (K-O Arnstberg & G. Sandelin 2016: Nötskalet. Debattförlaget, Stockholm).

För att få en uppfattning om kostnadernas storlek, jämför med rättsväsendet som inklusive polisen är budgeterat till 179 miljarder. Försvaret beräknas kosta ungefär 200 miljarder. Att nationalekonomen Tino Sanandaji tvivlar på att problemen kommer att lösa sig, är inte så svårt att förstå:

… den sammanlagda bilden är katastrofal och tyder knappast på att integrationsutmaningar är övergående problem förknippade med initial asylmottagning. Det finns få tecken på att utvecklingen håller på att vända. Kurvan pekar nedåt, inte uppåt. Det är också svårt att finna belägg på dynamiska effekter med dolda samhällsfördelar av invandring, öppenhet och mångfald som fått ekonomin att blomstra.

Den konservative bloggaren Björn Olanders plussar på sin blogg på med extra kostnader för bil- och skolbränder, bombdåd och bombhot mot offentliga byggnader, dödsskjutningar, de kostsamma maffiarättegångarna, våldtäkter, olaga hot, ficktjuvar, snatterier, bostadsinbrott, stenkastning mot polis, brandkår, ambulans, och brevbärare, förstörelse av polisbilar, bussar, brandbilar, ambulanser och lastbilar, höjda försäkringspremier, försäkringsbedrägerier, sänkta fastighetsvärden i invandrartäta områden, ökade kostnader för friskolor etc. Han avslutar med att fråga hur länge detta vansinne ska pågå och jag är benägen att instämma i den frågan.

Enligt Statistiska Centralbyråns arbetskraftsundersökning (AKU) var den totala andelen av Sverige befolkning i åldern 20-64 år 2014 sysselsatta till 80 procent. Bland kvinnorna var sysselsättningsgraden 78 procent och bland männen 82 procent. Bland utrikes födda var sysselsättningsgraden 67 procent totalt – 62 procent bland kvinnorna och 72 procent bland männen. Dessa siffror förskönar verkligheten, eftersom SCB inte skiljer mellan fasta, tillfälliga och deltidsarbeten. Också de som har 80 procent i lönebidrag eller bara en timmes jobb den vecka då undersökningen gjordes, räknas in bland de arbetande. Utgår man istället från helårsanställda och företagare ligger den arbetande procenten av den totala befolkningen i Sverige i åldersspannet 20-64 på låga 69 procent. Det är inte ens i närheten av vad som behövs för att upprätthålla välfärden. Det var därför Fredrik Reinfeldt under sin sista tid som statsminister ivrade för en höjd pensionsålder. Det är därför regeringen Löfven, trots högkonjunkturen, vill höja skatten. Lägger man till att svenskarna, om vi får tro den finske systemanalytikern Kyösti Tavainens beräkningar, om mindre än femtio år kommer att vara en minoritet i sitt eget land, ter sig framtiden minst sagt dyster för välfärdssamhället.

I maj 2016 varnade samhällsanalytikern och tidigare LO-ekonomen Jan Edling för utvecklingen. Under 1970- och 80-talet låg andelen sysselsatta på hela 87 procent. Under 1990-talets kris steg arbetslösheten från två till elva procent och antalet sysselsatta sjönk till 75 procent. De som producerade det välstånd som medborgarna skulle leva av blev således avsevärt färre. Jan Edling anser att siffran 80 procent redan den är för låg. Sysselsättningen behöver öka till 85 procent om välfärden ska kunna ligga kvar på dagens nivå. Höjs inte sysselsättningsgraden kommer Sverige om tjugo år att ha en försörjningsbörda som är lika hög som under de värsta åren av 1990-talskrisen. Det betyder att dyrbara men angelägna investeringar i infrastruktur och bostadsbyggande måste skjutas på framtiden. Det finns också risk för allvarliga motsättningar och spänningar, när stora grupper får minskad välfärd.

Med utgångspunkt i Statistiska Centralbyråns och Migrationsverkets beräkningar skriver journalisten Gunnar Sandelin, att det visserligen är omöjligt att veta hur många som kommer att beviljas asyl, men att vi tveklöst står inför ett högt tryck mot Sverige också under den kommande femårsperioden:

En rimlig beräkning är ungefär 250.000 asylsökande inom denna period, liksom 340.000 anhöriga. Det är nästan 600.000 personer. Till dessa förväntas också drygt 100.000 arbetskraftsinvandrare utanför EU/EES att komma hit.

Under samma tidsperiod beräknas antalet nya arbetstillfällen till cirka 40.000. Den starka svenska arbetsmarknaden räcker inte för att det stora antalet nyanlända ska få jobb i tillräckligt snabb takt. Det är begripligt att regeringen aviserat en skattehöjning, som åter ger Sverige en topplacering bland de länder som brandskattar sina invånare.

I den ovan citerade utredningen från RUT, Riksdagens utredningstjänst, framgår det att efter åtta år är det endast en av fyra invandrare som försörjer sig själv. Efter femton år i Sverige, har siffran förbättrats till en av tre. Hur lång tid det tar för resterande två tredjedelar att få arbete är oklart. Många i den här gruppen hinner sannolikt bli pensionärer innan de har fått jobb.

Hur invandringen kommer att slå mot pensionerna tillhör också de stora frågorna, eftersom Sverige som bekant har en åldrande befolkning. Nationalekonomerna Lina Aldén och Mats Hammartedt har på Finanspolitiska rådets uppdrag skrivit en rapport som fram till år 2012 följer de nyanlända som kom år 2005.

De bekräftar bilden att det tar tid innan de nyanlända får arbete och slutar att belasta den offentliga sektorn. När de väl får jobb handlar det vanligen om låglöneyrken, som genererar lägre skatteintäkter. För många är det också deltid som gäller. Det medför att de inte ens klarar att tjäna tillräckligt mycket för att täcka sina egna pensionsuttag. Gruppen hinner aldrig betala tillbaka underskottet från de tidiga kostsamma åren. Med andra ord kommer denna invandring inte att bidra till finansieringen av framtida pensioner. Tvärtom gör invandringen att kostnaderna för den allmänna pensionen och grundtrygghetsystemen ökar mycket kraftigt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Varför diskuterar vi inte den stora befolkningsförändringen? Del 2

För tre blogginlägg sedan presenterade vi ett diagram på de nya siffrorna vad gäller befolkningsutvecklingen sedan millennieskiftet från Statistiska Centralbyrån (SCB). Bloggposten kan läsas i sin helhet här.

I korthet visade vi att befolkningen mellan 2000-2016 med utländsk bakgrund har ökat med drygt 1.1 miljoner personer samtidigt som de personer som har svensk bakgrund minskade med drygt 21.000. (Siffrorna avser personer som är folkbokförda i landet och en stor del av det stora inflödet i slutet av 2015 finns ännu inte med i staplarna).

Nedanstående diagram är avsett att fördjupa informationen. Tittar vi i detalj på utvecklingen kan vi se att det är gruppen som är barn till två svenskfödda föräldrar som i särklass minskar mest i vårt land, vilket naturligtvis får konsekvenser för Sveriges framtida demografiska sammansättning. Den svenskättade delen av befolkningen kommer att utgöra en allt mindre andel av alla som lever här. Vi går med andra ord från att vara ett folk till att bli en befolkning. I vår förra bloggpost beräknade Kyösti Tarvainen, pensionerad docent i systemanalys vid Aaltouniversitetet i Helsingfors, att svenskarna skulle vara i minoritet i sitt eget land år 2065.

[image error]

Nästa diagram (källa SCB, avser folkbokföring) visar på vilka länder som de nya svenskarna kommer ifrån. Nettoinvandring är invandring minus utvandring. 2016 var nettoinvandringen till Sverige drygt 117.000 personer. Här ligger Syrien i topp i en klass för sig, men har det gemensamt med flera länder på listan att de tillhör de mest dysfunktionella och våldsamma i världen. Sverige ligger däremot sist vad gäller nettoinvandring, trots att politiker ofta tidigare har hävdat att svenskarna är den största återvändande gruppen. Då har de inte räknat med dem som är födda här, men som lämnar landet.

[image error]

Under de kommande fem åren, 2017-2021, förväntar vi enligt Migrationsverkets senaste prognos från i början av februari att stå inför mycket stora volymer av både asylsökande och anhöriga som vill hit. Det är svårt att ge en exakt prognos eftersom verket gör mycket flexibla spann för dem som kommer att söka asyl. Men en rimlig beräkning är ungefär 250.000 asylsökande inom denna period, liksom 340.000 anhöriga. Det är nästan 600.000 personer. Till dessa förväntas också drygt 100.000 arbetskraftsinvandrare utanför EU/EES att komma hit.

Den avgörande frågan blir då hur många som kommer att få stanna och på vilka grunder det kommer att ske. Den skärpta svenska lagstiftningen med tillfälliga uppehållstillstånd för asylsökande och försörjningskrav för anhöriga innehåller många undantag. Till det kommer regeringens och våra myndigheters oförmåga att avhysa dem som har fått avslag.

I det senaste avsnittet av Swebb-teves program Lördagsmorgon, diskuterar ekonomidocenten Jan Tullberg och jag bland annat dessa problem under rubriken ”Om massinvandringens ofattbara konsekvenser”. Programmet kan ses här:

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.