Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 62

Inkompetens

[image error]

Jag får ett mail från en högt uppsatt jurist. Dagligen möter han det mångkulturella Sverige som bara når den offentliga debatten i tvättat och pixlat skick. Timmen är sen när han skriver till mig, men han behöver lätta lite på trycket, innan han lägger sig:

Det är inte utan att man, samtidigt som man ser hur landet förfaller inom område efter område, trots allt njuter lite av skadeglädje! Debaclet med Transportstyrelsen är nog droppen som får folk att inse att den sittande regeringen i princip är totalt oduglig och visar detta inom område efter område. Hur man nu ska krångla sig ut ur detta ska bli intressant att följa. Haveriet ligger helt i linje med allt annat som förvånat oss. Ett land som under hösten 2015 helt öppnade sina gränser och där människor från hela världen strömmade in och mottogs av folk med västar under parollen “Refugees welcome”. Återvändande terrorister och krigsförbrytare hanterades under lång tid av kulturdepartementet. Utlänningar och tiggare ockuperar sommarstugor och bostäder och när folk vill ha hjälp av polisen möts de av beskedet att det är kronofogden som skall delge och avhysa dessa, trots att förfarandet sedan mannaminne utgjort ett grovt kriminellt beteende.

Antalet områden där polisen saknar möjligheter att agera och ingripa växer dag för dag i våra största städer och kallas “utanförskapsområden” i stället för “laglöst land”, som vore den rätta benämningen. Det har börja “krångla” i en del mindre kommuner då budgetar för skola och omsorg överskrids med stora summor, under åberopande av en ökad “befolkningsmängd”, som beskrivs som nödvändig av demografiska skäl. Listan kan fortsätta i det oändliga.

Det är en suck av ett slag som jag läst så många gångar att jag tappat räkningen. Inte alls originell, men sann. Den får tjäna som en prolog till dags text, skriven av läkaren Patrik Sten (pseudonym). Om sin egen yrkessituation säger han att politiker och administratörer betraktar läkare som sina fiender. De arbetar oförtrutet på med att ta makten över sjukvården, samtidigt som de i praktiken inte förstår mycket av den praktiska verksamheten.

Karl-Olov Arnstberg

***

Infrastrukturminister Anna Johansson, vars främsta merit verkar vara att hon är dotter till Göteborgs f.d. starke man, Göran Johansson, har åter hamnat i fokus för underlydandes, men högt uppsattas, brottslighet/korruption/omdömeslöshet, nu senast Transportstyrelsens underlåtenhet avseende IT-säkerhet. Som ansvarig minister för transporter och kommunikation har Anna Johansson i sin egen bakgrund själv inte klarat av att ta körkort och hon har tidigare inte heller arbetat med transport- och kommunikationsfrågor. Det är alltså en gåta vad som har kvalificerat henne för statsrådsuppdraget, såväl med avseende på sakkännedom som politisk kompetens. Vad har hon klarat av, utöver en karriär i den av journalisten Anders Isaksson så kallade politikeradeln, präglad av nepotism?

Regeringskansliet publicerar uppgifter om statsrådens formella utbildning i form av CV, och eftersom det handlar om Sveriges högst uppsatta politiker är en del uppgifter uppseendeväckande för personer som nu är i ålder 45-60 år och alltså även som vuxna haft god tillgång till utbildningsmöjligheter, i det land som Sverige varit.

Anna Johansson har ett års studier på Komvux. Detta är hennes samlade högre utbildning. Därefter var hon mogen för Göteborgs kommunfullmäktige och en fortsatt politisk toppkarriär som hon uppenbarligen haft svårt att hantera professionellt, då den är kantad av korruption och skandaler. Ansvarsmässigt kommer hon undan genom att skylla på andra men vad är det för kultur hon återkommande skapar omkring sig?

Politikens egenskap att inte behöva respektera fakta slår igenom och Alf Henriksons rader är tänkvärda: ”I den långa debatten om skolan hörde jag pladdret flöda. Åsikter kostar ingenting men kunskaper kostar möda.”

Tittar man vidare på statsrådens samlade meriter ser man bland annat: Statsministern 2 år ekonomiskt gymnasium. Socialhögskolan i Umeå 1,5 år; Utrikesministern 3 år gymnasium; Försvarsministern 1+1 år gymnasium (alltså ingen examen från gymnasium).

Via fack och parti utsedda och avlönade uppgifter föreligger desto mer för många, men alltså inga akademiska meriter hos flera av de högsta statsråden.

I den läsvärda artikeln ”Den svenska trollfabriken” i tidskriften Filter intervjuas kloka och erfarna personer som Hans Blix och Johan Kihl och den senare fångar något väsentligt med:

– Alla logiska resonemang utgår från ett antagande, och därifrån dras slutsatser som leder till nya slutsatser. När du granskar resonemanget är det lätt hänt att du kommer fram till att slut­satserna är korrekta. Men det är ju grund­­anta­gandet som måste ifrågasättas.

Skolan ska ju utbilda elever till kritiskt tänkande. Det underlättas av kännedom om hur kunskapsfundamentet är beskaffat, något som dock sällan beaktas. Att som en papegoja upprepa andras utsagor avslöjar inget eget tänkande. För en djupare förståelse av exempelvis statistik, som genomsyrar så mycket och många gånger är magnifikt manipulerbar, behövs som regel akademisk kompetens för att kunna belysa och genomskåda de grundantaganden allt bygger på, och hur dessa har bearbetats.  Högre utbildning är naturligtvis ingen garant för djupare insikter och den pågående politiseringen av kunskapsbegrepp är djupt problematisk – allt genuint kunskapssökande är förutsättningslöst. Detta upphäver inte utan snarare understryker betydelsen av att behärska instrumentariet.

Sveriges statsråd saknar alltså på en personlig nivå en del förutsättningar för en mer komplex förståelse av tillvaron, inklusive av hur saker kan gå fel. Den samlade bilden av den feministiska regeringen röjer ett förhållande till kunskap som gör landet illa.

Patrik Sten, medicus

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Varför sagan om Kejsarens nya kläder inte stämmer

[image error]

I dag har vi en gästbloggare, utvecklingschefen Mikael Willgert, som bland annat driver Swebbtv, en medborgarjournalistisk webbtevekanal.

***

Varför sagan om Kejsarens nya kläder inte stämmer eller Hur vi censurerar farlig information.

Många undrar hur det kommer sig att folk inte reagerar på de motsägande påståenden som levereras från den svenska regeringen och andra ledande politiker. Påståenden som uppenbart krockar med varandra borde väl leda till en reaktion hos normalt kloka personer? Exempelvis har vi fått veta att våra pensioner ska säkras genom inflödet av asylsökande. Inte långt senare meddelar regeringen att den planerar att höja pensionsåldern med flera år. Det har också talats mycket om hur högutbildade flyktingarna är, medan det nu är vanligare att samma personer talar om att det måste skapas enkla jobb, eftersom flyktingarna har så låg utbildningsnivå. Eller att skattesatsen måste höjas flera kronor trots att vi tjänar så mycket på massinvandringen. Eller att tiggeriet inte är organiserat fast det är uppenbart att tiggarna har sina tilldelade platser. Eller att det verkar omöjligt att åldersbestämma ensamkommande. Eller att myndigheterna år efter år utfärdar hundratusentals pass till personer som gång på gång tappar bort dem. Listan på orimligheter som accepteras av medborgarna kan göras lång.

För tillfället rasar också en debatt angående det så kallade näthatet mot etablissemanget, medan samma etablissemang utan att tveka kallar dem som röstar på Sveriges kanske största parti, SD, för nazister, rasister och fascister.

Det måste finnas en orsak till att dessa och många andra liknande motsägelser från regeringen och etablissemanget kan passera så obemärkt och oemotsagt.

I HC Andersens Kejsarens nya kläder erbjöd några bedragare kejsaren nya kläder tillverkade av ett magiskt tyg som kunde ses av alla, utom av dem som misskötte sitt arbete eller var dumma. Ingen vågade därför under en procession tala om att kejsaren var naken, eftersom de inte ville framstå i dålig dager. Detta pågick tills ett litet barn kommenterade att kejsaren var naken, vilket startade viskningar hos publiken. Dessa eskalerade tills alla ropade: ”Han har ju ingenting på sig!”.

Det låter ju enkelt men i verkligheten fungerar det uppenbarligen inte så enkelt. Då skulle publiken envist hålla fast vid att tyget var fantastiskt och kalla det lilla barnet och alla som upprepade barnets ord för bedragare och lögnare. Många skulle bli arga och vilja utesluta sanningssägarna ur sin gemenskap. En del kanske skulle ta avstånd från sina föräldrar eller andra anhöriga, om de framhärdade med att hävda att kejsaren är naken. Vissa skulle i enlighet med det magiska tygets egenskaper bli av med sina jobb, eftersom de uppenbarligen misskötte det. Det är ju en av de saker som avslöjas genom tygets magiska egenskaper.

Varför är det så annorlunda i verkligheten mot i sagan? En annan fråga man ställer sig är om de som tror på det magiska tyget, det vill säga tror på etablissemangets påståenden om migrationspolitiken, ljuger och i själva verket också ser att kejsaren är naken, men låtsas att de ser tyget? Nej, jag tror att de flesta inte ljuger. En del gör det, men de flesta människor kan inte medvetet ljuga så skickligt och med sådan konsekvens och inlevelse.

Det vi ser är resultatet av en mekanism som har att göra med våra grundläggande behov och vår överlevnad. Redan Sigismund Freud talade om den funktion hos människan som kallas för ”överjag” och som recenserar handlingar och bestraffar med skuld och skam, när dessa bryter mot konventioner och normer hos den grupp de tillhör. Detta leder till att man inordnar sig i sin grupps tankemönster, ett så kallat grupptänkande, vilket möjliggör ett enat och kraftfullt handlande i gruppen. En risk finns emellertid att hela gruppen kommer fel eller leds fel i sitt tänkande, varför det oftast finns en eller annan person som tar på sig rollen att tänka utanför grupptänkandet och även ifrågasätta det. Detta alternativa tänkande inom gruppen sker oftast med viss försiktighet, eftersom det kan skapa osäkerhet och uppfattas som illojalt. Acceptansen för att diskutera och ifrågasätta grupptänkandet beror till stor del på gruppens uppgifter och i vilket skede gruppen arbetar. En trupp i strid exempelvis, har låg acceptans för fritänkare medan ett brainstormingmöte för att få fram nya idéer har hög acceptans. Värt att notera är att regeringen närmast piskat upp en krigskänsla i samband med den s.k. flyktingkrisen 2015, vilket betyder att utrymmet för ifrågasättande blir minimalt.

Utöver att det finns en hämmande funktion som hindrar att man säger opassande saker verkar det finnas en censorfunktion i hjärnan, som förhindrar att farlig information och ifrågasättande tränger in hos mottagaren.

Censorfunktionens uppgift är att hindra mottagande av känslig information i de fall informationen är så känslig att det är säkrast att inte känna till den, eftersom den motsäger grupptänkandet och skulle kunna leda till uteslutning.

Undantaget är om det är viktigt för personen att få informationen för att möta andra och ännu större hot. Exempelvis utestängs känslig information om att massinvandringen lett till gruppvåldtäkter, eftersom risken att mottagaren eller mottagarens anhöriga ska råka ut för våldtäkt bedöms liten i jämförelse med följderna av att bryta mot grupptänkandet. Däremot är det sannolikt att ett hot om större skattehöjning, på grund av massinvandringen, släpps fram av censorfunktionen trots att det går emot grupptänkandet. Orsaken är att det påverkar den egna levnadsstandarden, vilket kan upplevas som ett större hot än att bryta grupptänkandet.

Hypotesen är alltså att censorfunktonen kan hindra information som är känslig för gruppen från att nå in till mottagarens medvetande.

Om den känsliga informationen blir alltför påträngande och inte enkelt kan utestängas, kan den bli farlig och gruppen måste agera för att stoppa spridande. Ett sätt är att svara med aggressivitet, och skrämma till tystnad genom hot om uteslutning. Ett annat hot är att gruppkänslan och sammanhållningen i gruppen riskerar att haverera. Dessa är grundläggande hot som överjaget agerar för att skydda emot, genom att beordra tystnad. Hos ett barn är inte denna självcensur utvecklad varför HC Andersen låter just ett barn vara den som först avslöjar kejsaren. Men enligt den nämnda hypotesen finns även en censorfunktion som också förhindrar mottagande av den farliga informationen. Oftast utan att inblandade personer själva är medvetna om hur och varför detta sker.

Om tillräckligt många får känslig information blir den emellertid omöjlig att hålla utanför grupptänkandet. Då kan det vara klokt för ledare att sända ut liknande information, nedtonad, i små portioner och paketerad på sådant sätt att gruppens tilltro till ledarna inte utmanas alltför mycket. Exempelvis genom att då och då medge viss felkalkylering för enskilda områden och skylla på orsaker utanför ledarnas kontroll, såsom en misslyckad integration och fördomar hos personer utanför den egna gruppen. Att skylla på naivitet till följd av den egna godheten verkar också fungera och så småningom har grupptänkandet förändrats något utan att gruppens tilltro till ledarna skadats alltför mycket, vilket skulle ha varit ofrånkomligt om problemen och kursändringen diskuterats öppet.

Alla följer inte samma tankemönster. Det finns, som tidigare nämnts, vanligtvis några personer som bedömer hot från omvärlden eller i pågående skeenden på ett annat sätt än gruppen i stort. Upplevs hoten tillräckligt stora, och ifall de har det mod som krävs, berättar de om problemen för att skydda gruppen. De gör det trots att de är medvetna om att de kan få betala ett högt pris. De känner sig tvungna att ”berätta sanningen”. Vad de kanske inte har förstått är att informationen inte har möjlighet att nå fram till mottagaren, eftersom blotta vetskapen om informationen blir ett hot för mottagaren och stoppas av den beskrivna censorfunktionen. Informationen kan bara nå fram till den del av gruppen som av olika anledningar inte censurerar den. Möjligen kan fragment sippra igenom och kanske finns ett visst mått av ”droppen som urholkar stenen” men mottagarnas censorfunktion gör att förändring från den inslagna vägen går trögt.

Men nu kommer, om den hypotes som förs fram här stämmer, de svårigheter och hot som tornar upp sig att leda till förändring, genom att fler tar in känslig information och bryter med grupptänkandet. De ekonomiska påfrestningar Sverige står inför med höjda skatter, sämre pensioner och sämre tillgång till sjukvård och andra skattefinansierade tjänster blir utmaningar som inte bara drabbar ”någon annan” och personer boende intill, eller i utanförskapsområden. Utmaningarna blir problem för så många fler, även i skyddade områden. Detta leder till att också personer med inflytande bryter med grupptänkandet och instämmer i det lilla barnets rop: ”Han har ju ingenting på sig!”.

Mikael Willgert

Mikael Willgert har bakgrund som utvecklingschef under 30 år i ett flertal stora och små internationella industriföretag.

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Sveriges historia och identitetsbygget

[image error]

För många år sedan intervjuade jag en läkare som kommit från Sri Lanka till Sverige som barn. Han berättade om sitt liv som adoptivbarn, om sin utbildning och sitt arbete, varvid han mer eller mindre självklart gav en sammanhängande bild av sitt liv. Jag tror att för oss båda var det underförstått att vi tänkte och förstod verkligheten på ungefär samma sätt. Han hade mörkare hår och hud, men vi var båda två svenskar, såväl med referens till medborgarskap som till våra vardagskompetenser och grundläggande värderingar. Emellertid, av någon anledning kom vi i intervjun också att diskutera Sri Lankas historia och då ändrade hans sätt att svara på mina frågor karaktär. Han berättade vad jag uppfattade som sagor och förlorade sig mycket långt tillbaka i historien. Samtidigt som berättelserna blev röriga och allt svårare att tro på, så blev han själv allt ivrigare att övertyga mig om att allt detta var sant. Det var som om han var två helt olika personer. Den första vetenskapligt utbildad och rationell, den andre en man från en traditionell kultur.

Efteråt har jag kanske mest funderat över varför han som upplyst och logiskt tänkande svensk, behövde dessa fantastiska berättelser från ett land han inte längre levde i. Det var till och med så, att det verkade som om läkarjobbet bara var något han gjorde, medan de historiska berättelserna var del av honom själv; som om han i djupet av sitt medvetande var mera tamil från Sri Lanka än svensk.

Jag kom också att se en slags besynnerlig parallell med Sverige. Vid förra sekelskiftet och några årtionden därefter hade historiska sagoberättare som Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam ett starkt grepp om svenskarnas nationella medvetande. Och längre tillbaka fyllde Carl Grimberg den rollen. Han är en i dag i fackkretsar i stort sett dumpad historiker, som för vanligt folk berättade om det svenska folkets underbara öden. Intresset för och kunskaperna i svensk historia går dock från 1930-talet kräftgång bland vanligt folk, parallellt med att historievetenskapen är mycket framgångsrik med sin ambition att vara en äkta vetenskap. Det lämnade ett hålrum, som ropade på en ny berättare. Herman Lindqvists svenska historia har haft ett starkt folkligt genomslag samtidigt som de akademiska forskarna varit mycket kritiska.

Antagligen är det så, att när Sveriges historia skrivs med vetenskaplig objektivitet och mycket höga sanningskrav, så inte bara förlorar den sitt folkliga fotfäste utan den blir svår att använda som en mursten i det egna identitetsbygget. För att skänka ett lands invånare stolthet, måste förmodligen historien kretsa kring fantastiska händelser och kring hjältar. I synnerhet är hjältarna viktiga. Ännu så sent som år 1911 röstade 500 folkskolebarn i Göteborg fram Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Karl XII som de personer som de beundrade mest, inte bara i Sverige utan över huvudtaget.

De nationalister som ägnade sig åt att dyrka Karl XII fram till första världskriget, då kulten tog en paus, var inte särskilt intresserade av att diskutera hur han förödde landet, i varje fall inte med några plågsamma detaljer. De ville inte heller veta att han också möjligen var autistisk. De ville få bekräftat att han var en fantastisk person, en svensk historisk motsvarighet till vår egen tids filmhjältar.

Genom mitt yrke har jag lärt mig en del om Sveriges historia, men antagligen är jag för mycket modernist och alltför vetenskapligt tillknycklad, för att riktigt fångas. Jag ser ingen som helst anledning till att hylla några hjältekungar och är blind för kopplingen till min egen tid. Och, om möjligt, förstår jag kopplingen till mig själv ännu sämre. Mitt eget liv är ”just nu” och står förhoppningsvis till mitt förfogande under ännu något decennium. Men det har aldrig sträckt sig längre tillbaka i historien än till mitt eget födelseår. För att travestera Madame de Pompadour, så skulle jag kunna säga ”före mig syndafloden”. Sveriges historia är historia i betydelsen någonting avslutat och från scenen bortfört.

Formulerat på ett annorlunda sätt kan man säga att jag inte behöver den svenska historien för att kunna vara och förbli den jag vill vara. Min egen självbild är uppbyggd av ett antal komponenter som inte lägger in den svenska historien som en av de nödvändiga bitarna i helheten. Det kan därvid mycket väl vara på det tragiska sätt, som historikern och akademiledamoten Peter Englund förmodat, att ett av skälen till att många bland oss plågas av brist på mening och identitet är att vi är det förflutnas ovetande fångar.

Men man bör också minnas att Peter Englund i flera sammanhang tydligt markerat att han starkt ogillar att historiska skeenden och gestalter används som argument för nationalism. När nynazisterna på nittiotalet samlades kring Karl XII-statyn i Kungsträdgården skrev han i Expressen att det var tramsigt att använda den mumifierade gamle kungen i Riddarholmskyrkan som en symbol för något slags renrasig svenskhet. Med sin utländska mor, sitt mångkulturella rike, sin etniskt brokiga armé, sitt vapenbrödraskap med turkarna och sin stora respekt för islam, så var Karl XII en direkt olämplig symbol för svensk nationalism.

Vad menar Englund då med att omedvetenhet om historien skapar brist på mening och identitet? Det enda sätt jag kan tolka detta på är, att det finns två grundperspektiv på historia. Det ena är modernistens, som inte uppfattar historiekunskapen som ett identitetsprojekt (också om gränsdragningen inte är helt knivskarp). Som etnologen Orvar Löfgren skrivit, är den moderna svenskheten baserad på en föreställning om ett kollektivt framsteg, där allt gammalt bagage, föråldrade vanor, traditioner och lojaliteter bör kastas i diket eller lämnas in på museernas effektförvaringar. En god svensk måste vara en modern varelse med fast framtidsblick, en som inte släpar benen efter sig.

Det andra slaget av intresse är nationalistens och då är det inte vilken historia som helst som gäller, utan just den svenska historien. Det som styr är inte längre driften att få veta hur livet i Sverige levdes under andra tider, utan driften att vara någon – och är det nationalist man strävar efter att vara, så handlar det om tillhörighet. Den som är nationalist vill tillhöra den svenska gemenskapen och där är historiekunskapen viktig. ”Det ärorika förflutna” är ett viktigare tema än det som Englund kallat ”historiens buller, oro och storslagna elände”

För egen del är historieintresset av likartat slag som Englunds, om än alls inte lika djuplodande och begåvat. Det handlar om historia som kunskapstema, precis på samma sätt som jag kan ha kunskap om skilda fenomen i rummet. Jag vet till exempel en del om den indonesiska ön Bali, men inte på ett sådant sätt att jag någonsin söker min egen identitet i en balinesisk verklighet. I allt väsentligt håller jag mig till min egen ”svenska” tid och söker såväl förklaringar som identitet här. Mitt historie- respektive Baliintresse är designat för att fungera i samtiden.

Eftersom jag misstänker att jag i detta avseende inte är särskilt originell, tror jag att det är med den distinktionen ett fruktbart resonemang kring nationalism och historia kan starta. Nationalismen behöver den ärorika historien och vissa medborgare (men inte alla) gör bruk av historien för att bygga upp sina individuella tillhörigheter till nationen. De skapar sin grundläggande identifikation som en form av gemenskap med det förflutna och om jag frågar dem, så vet jag ungefär vilket standardsvar jag får: ”Om man inte känner sin historia, så känner man heller inte sig själv”. Eller kanske: ”Vare sig vi vill det eller inte, så tillhör vi det nordliga hörn av världen som kallas Sverige. På gott och ont så är vi produkter av vårt eget ursprung”. Jag hör orden och jag tror mig med hjärnan, om än inte med hjärtat, förstå vad dessa medmänniskor säger. De kan antagligen mer eller mindre bevisa för mig att detta är sant och att det också gäller mig. Men jag kommer inte ifrån det, den svenska historien betyder ingenting för min självuppfattning, den rör inte vid några känslosträngar.

Även om jag inte själv har några egna ägg i den korgen, vill jag hävda nationalismens nödvändighet också i framtidens svenska verklighet. Jag är på samma linje som kulturforskaren Timothy Brennan när han i sin studie av kosmopolitanismen konstaterar att nationalismen inte är död. Samt att det är bra att den inte är det (Brennan, Timothy 1997: At Home in the World: Cosmopolitanism now. Cambridge, Mass.: Harvard University Press).

Den mest citerade definitionen på nationalism kommer från historikern Benedict Andersen. Den lyfter fram den nationella identiteten som en en föreställd (imagined) gemenskap. En svensk motsvarighet formulerades av författaren och kulturhistorikern Göran Hägg när han i Svenskhetens historia (2003) skrev att ett folk är ”en grupp människor som förenas av gemensamma vanföreställningar om sitt förflutna”.

Som historikern Henrik Berggren påpekat kan man inte avfärda nationen på grund av att den med ett socialpsykologiskt perspektiv inte ”finns på riktigt”. Beskrivningen av nationen som en social konstruktion kan leda till ett tankefel, att den bara utgör ett påhitt, som kan avskaffas, nu när medborgarna får veta hur det ligger till.

Ett exempel: i en ganska snårig uppsats har lärdomshistorikern Michael Azar påstått att ingen kan veta vad den äkta svenskheten består av. Ingen kan vara säker på att få tillgång till den – och de som tror sig besitta den riskerar alltid att en dag gå miste om den. Svenskheten saknar substantiell insida och det enda som upprätthåller den är negationen gentemot utsidan. Att försöka älska ”det svenska” blir därför en högst olycklig kärleksaffär. Det svenska finns inte.

”Den äkta svenskheten” framträder som ett mycket paradoxalt kärleksobjekt. Det är för det första namnet på en brist på identitet, dvs. ett fantasiobjekt vars konturer, egenskaper, gränser och lösenord är omöjliga att entydigt definiera eftersom fantasin uppstått ur viljan att ge innehåll åt samma brist. Det är en identitet som endast kan fästas på ständigt undflyende och triviala egenskaper … (Azar, Michael 2001: Den äkta svenskheten och begärets dunkla objekt. I Sernhede, Ove & Johansson, Thomas: Identitetens omvandlingar. Black metal, magdans och hemlöshet. Göteborg: Daidalos).

Det misstag som Azar gör är att förvandla svenskheten till ett kunskapsinnehåll, ungefär som om det fanns en examen att avlägga, där man är godkänd om man klarat åtta av tio frågor. Azar säger att det inte finns någon sådan examen, därför att med avseende på innehåll är svenskheten en fantasi. Vad han gör är dock mer begränsat, han diskvalificerar sin egen definition av svenskhet. Men därav följer ju varken att svenskhet som ett fenomen ”därute” eller svenskhet infångad med andra analytiska instrument, är en fantasi. Historikern Knut Carlqvist skriver:

Att definiera svenskhet genom markörer (tryggaräkan och kräftor) är lättja. Svenskheten är omedveten. Den är kontinuerlig och anpassbar och ikläder sig i stort sett vilka markörer som helst. Den är oljan i språket, inte orden utan känsloladdningen i orden. Att människor från Mellanöstern inte förstår sig på den är inte konstigare än att jag skulle missa 99 procent av vad som pågår i ett vardagsrum i Bagdad. Svenskhet (eller kurdiskhet) är inget man tillägnar sig på intellektuell väg (I tidskriften Dagens forskning 23-24 september 2002, Stockholm).

Idén om svenskheten som frihetsbegränsande, ett slags historisk boja, som vi inte borde släpa på utan befria oss ifrån, återkommer i många skilda sammanhang. Exempelvis kan man i den liberala webbtidskriften Friktion läsa en ledare från 1999 med rubriken ”Bort med svenskheten”. Där sägs att det är fel med nationalsång, svenska kyrkans psalmer och Sveriges flagga i skolan. Ledarskribenten är upprörd över att det i gällande läroplan (Lpo 94) stadgas att grundskoleelever ska fostras i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism. Friktion menade att det är fel av skolan att sträva efter att ge eleverna delaktighet i det gemensamma kulturarvet, det svenska samhällets värdegrund och förtrogenhet med vårt svenska, nordiska och västerländska kulturarv. Retoriskt frågar tidskriften hur den som inte är svensk ska kunna känna sig hemma i en sådan skola och lägger skulden på socialdemokratin och vänstern, eftersom de ogillar privatskolor. Ironiskt frågar de varför det anses som etniskt neutralt att sjunga psalmer och hissa svenska flaggan, medan att läsa koranen och hissa finska flaggan är religiöst och etniskt.

Kulturarvet och svenskheten måste bort ur läroplanen. Rätten att starta friskolor ska vara oberoende av skolans kulturella profil. I grund och botten handlar det om individens rätt till sin egen identitet, rätten att inte prackas på en svenskhet som man inte vill ha. Den insikten saknar sossarna och vänstern. För den som har svenskhet som norm, blir kulturell mångfald ett problem.

Aftonbladets politiske chefredaktör Helle Klein var inne på samma tankegång som ledarskribenten i Friktion och skrev att nationalstatens idé knappast är evig och att den inte funnits i mer än ett par hundra år. Hon hävdade att det inte var naturligt att människor vill leva bland sin egen sort, onekligen ett egendomligt påstående med vetskap om de segregationsprocesser som plågar Sverige och världen. ”Må vänstern hålla den kosmopolitiska fanan högt”, avslutar hon en av sina ledare (2000.03.07).

Vänstern och liberalerna kan tydligen konkurrera om den godbit som förnekelsen av svenskhet utgör. Detta är en rent ideologisk hållning och som sådan givetvis legitim, men den missar att nationer är synnerligen beständiga konstruktioner. Dessutom finns det en intellektuell snobbism i denna typ av fördömanden. Den har vittring på vad företrädarna ser som trångsynt, intolerant och vulgärt, det vill säga folkliga värderingar. Nationalismen demoniseras och i detta kan kosmopolitiskt orienterade kulturdebattörer känna samhörighet med varandra. Det Utopia som hägrar, en värld bestående av hybridiserade identiteter, transnationella etniska grupper i jämlik och fredlig samexistens, öppna gränser och mångkultur, känns emellertid inte särskilt realistisk.

Det betyder inte att vi behöver gilla den dominerande uppfattningen av Sverige eller det svenska. Det betyder inte heller att det nationella har något självklart värde eller att det är evigt givet. Tvärtom befinner det sig i förändring, och det sker konstanta förskjutningar och omdefinitioner. Vi kan ta avstånd, rösta nej, flytta utomlands eller aktivt arbeta för att förändra det som vi uppfattar som svenskt. Men vi kan inte låtsas som om nationen inte finns. För det gör den, i oss och omkring oss. Varje dag.

Hur som helst, jag vill gärna tro Benedict Anderson när han pekar ut nationalismens tre paradoxer. För det första finns det en egendomlig motsättning mellan nationalisternas uppfattning av den egna nationen såsom uråldrig och forskarnas mera krassa konstaterande av dess modernitet. Detta är en tanke som också den engelske historikern Eric Hobsbawm lyft fram. Nu är inte detta med nationalismens modernitet alldeles enkelt. Det är visserligen en standarduppfattning bland samhällsforskare, att nationalstaten och nationalismen är skapelser i den franska revolutionens kölvatten, men de har antagligen gjort det lite för enkelt för sig. Det finns historiker som är av en annan mening. Främst bland dem är Anthony D. Smith, som urskiljer en kontinuitet mellan äldre samhällen, eller ethnie, som han kallar dem, och moderna nationalstater. Han menar att de moderna nationerna hellre bör uppfattas som en påbyggnad än som en nykonstruktion (The Ethnic Origins of Nations. Oxford: Blackwell 1986).

För det andra är varje nationalitet unik – att vara svensk är att vara något alldeles särskilt – samtidigt som begreppet är universellt. I vår moderna värld har varje människa sin nationalitet, precis som hon har sitt kön. Nationalismen blir på så sätt den mest internationella av alla ismer.

För det tredje finns det en egendomlig motsättning mellan begreppets politiska sprängkraft, som är av första rangen, och dess filosofiska torftighet. Till skillnad från andra ismer, så har nationalism aldrig producerat sina egna stora tänkare. Där finns ingen som Hobbes, Tocqueville, Marx eller Weber.

Till detta kan man lägga en fjärde paradox, nämligen att nationalismen till och med kan överleva genom att förtvina – med en kameleonts förmåga kan den anpassa sig efter de mest skiftande politiska grupperingars intressen. Svensk nationalism verkar för många ”upplysta” medborgare bestå om inte precis i ett förtvinande, så i en förnekelse. Att svenskarna inte har någon fosterlandskänsla slog för övrigt redan befolkningsstatistikern Gustaf Sundbärg fast 1911 i sin mycket lästa bok Det svenska folklynnet:

Huru bred materialismen än kan göra sig, finnes bland andra folk dock alltid ett för alla gemensamt ideellt intresse: fosterlandet. I Sverige saknas även detta. Och därför är det som man hos oss så ofta möter till och med bildade människor, som sakna ända till varje spår av ideella syften … (Sundbärg 1911:36).

Sundbärgs egen förklaring är dels ungsocialisternas verksamhet, dels de brev som emigranter sände hem från Amerika. Sverige var inte mycket att skryta med, jämfört med det underbara Amerika.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Globaliseringen

[image error]

Beatrice, det här är den tredje och sista texten, där jag försöker besvara frågan vad invandringen handlar om. Resonemanget är upphängt på tre begrepp: makt, rättvisa och frihet.

Makt betyder att andra människor lyder och respekterar dig. Den som har makt kan både begära och få det allra bästa. Makthavare behöver inte flyga ekonomiklass, stilla sin hunger vid korvkiosken eller trängas på tunnelbanan. Har du makt blir du väl behandlad och vill du säga något, så lyssnar man. Medierna publicerar gärna dina visdomsord, hur platt och ointressant du än uttalar dig. Makt är åtråvärt för de allra flesta, även om långt ifrån alla erkänner det.

Makt är att kunna driva igenom sin vilja, trots motstånd. Det syns särskilt tydligt i sammansättningar som krigsmakt och övermakt. Den svagare, den som är maktlös, måste lyda. Den som vägrar råkar illa ut, kan till och med förlora sitt liv. Makt och våld är två begrepp som trivs i varandras sällskap.

Makt förvärvas eller förloras i ett nollsummespel. Det jag vinner förlorar du och vice versa. Makten har en biologisk grund, som kan kopplas till Spencers och Darwins ”Survival of the fittest”. Individer konkurrerar. Etniska grupper gör det också. Kvinnor och män kämpar om makten. Barn, i synnerhet i trotsåldern, gör sitt bästa för att erövra makten över situationen. För västerländska tonåringar gäller maktkampen frigörelse, från föräldrarna och den äldre generationen. Den som har blick för det, kan se hur människor överallt befinner sig i ständig konkurrens med varandra om makten.

När alla begär är tillfredsställda, så finns ändå ett kvar som aldrig verkar kunna stillas: begäret efter mer makt. Världens rikaste människor. Vad är det de vill ha mer av? Pengar? Javisst, pengar är alltid bra, hur mycket man än har. Men framför allt vill de ha mer makt. Makten är en drog, ett berusningsmedel. Det är ingen tillfällighet att makten förknippas mer med djävulen än med Gud. Gud, den allsmäktige, kräver saktmodighet och lydnad, din belöning kommer i himlen. Men vill du inte vänta, så kan du sälja din själ till djävulen.

Rättvisa är begrepp nummer två, av de tre som den här texten är uppbyggd kring. Det är ett begrepp som behöver preciseras. I varje samhälle finns det ”rätt och fel”, men det är inte självklart att det som är rätt också är rättvist. Ta det juridiska rättvisebegreppet. Det handlar inte om att skapa ett rättvist samhälle utan dels om att förhindra att brott begås, dels om kompensation och hämnd. Samhället straffar den som gjort fel, men för väldigt många brott, kanske de flesta, går det inte att skapa rättvisa eftersom skadan inte kan göras ogjord. Lagen och statens våldsmonopol handlar inte om rättvisa utan om prevention och att förvalta hämnden, ytterst om att förhindra att ett samhälle bryts sönder av inre konflikter. Jag har skrivit om blodshämnden i en bloggtext. Där finns det ytterligare material för denna ”rättvisefråga”, som jag inte går vidare med här.

I en demokrati är löften och utfästelser vägen till makten. När detta skrivs har Frankrike fått en ny president. Han är älskad redan innan han visat att han kan göra något bra för fransmännen. Se här, du får makt! Ännu mera makt! Mycket mera makt! Varför det? Därför att han har lovat och blivit trodd. Vad är det då han har lovat? Eller mer allmänt, vad är det en ledare kan lova och som andra människor alltid vill ha. I en demokrati, med vilka löften köps makten?

De två grundläggande värden med vilka makten ”köps” är rättvisa och frihet. De har antagligen alltid varit människans följeslagare, men har något olika karaktär. Rättvisa handlar i första hand om trygghet och ekonomi, om att inte gå under, om att resurserna måste fördelas så att alla får del av kakan. Det gäller såväl medborgarnas krav på staten, som hur de förhåller sig till den egna släkten och familjen. Det är kollektivet som utgör ett skydd mot undergången.

I förindustriell tid, i det svenska ståndssamhället, hade regenten rättigheter som är otänkbara i dagens Sverige. När drottning Kristina abdikerat och flyttat till Rom tvingades ölänningarna att finansiera hennes lyxliv. Varje år skickade de henne 38.000 riksdaler. Det gällde också när Öland under danska kriget 1677 blivit så gott som helt utplundrat. Orätt, ja! Men orättvist – nej, det är fel begrepp. En snickare kunde heller inte säga att det var orättvist att en greve bodde i ett slott medan han själv bodde i en koja. Eller, han kunde givetvis säga det, men det mötte ingen samhällelig förståelse. Att det skilde sig mellan snickarens och grevens livsvillkor var ingen orättvisa. Samhället var uppbyggt av sex delar. Först kungen eller drottningen, som härskade över alla. Sedan adel, präster, borgare, bönder och egendomslösa. Rättigheterna såg olika ut för dessa grupperingar. Till och med döden, det mest jämlika som finns, kunde skilja människor åt. Adeln hade privilegiet att avrättas med svärd istället för att dingla i galgen, som vilken bondlurk som helst.

Det kan till och med vara så att själva orättvisan är rättvis. I det indiska kastsamhället är ett svårt och fattigt liv resultatet av dålig karma och ett privilegierat liv resultatet av god karma. Tiggarens armod är med andra ord en lika rättvis konsekvens som maharadjans rikedom, av det som hänt i dessa två personers tidigare liv.

Det moderna rättvisetänkandet föds med den franska revolutionen och upplysningstiden. Voltaire attackerade den katolska kyrkan, som representerade en orättvis samhällsordning: ”Krossa den skändliga!” Även om begreppen höger och vänster i politiken fanns redan i 1500-talets England, så brukar de hänföras till franska revolutionen och nationalförsamlingen i Paris, där revolutionära partier tog plats till vänster och de som var solidariska med kungen satte sig till höger. På 1870-talet hade denna politiska uppdelning blivit så vanlig att franska politiska partier började använda den i sina namn.

Med Karl Marx´ samhällssyn hamnar kapitalisterna till höger och arbetarna till vänster. Det är orättvist att en minoritet som kapitalisterna förtrycker och exploaterar majoriteten, det vill säga arbetarna. Marxismen/kommunismen/socialismen är ett ideologiskt verktyg för att befria majoriteten från minoritetens förtryck. Även om han inte var ensam, så är Karl Marx den ojämförligt viktigaste bland de 1800-talstänkare som sätter ord på den nya ordningen: det orättvisa klassamhället. Som vi alla vet blev kommunismen 1900-talets dominerande politiska tankefigur. Den skapade de totalitära samhällen, av vilka flera fortfarande håller en stor del av världens befolkning i ett järngrepp.

Nu tillbaka till maktbegreppet. Marxismen är ett verktyg för att erövra makten. Genom att lova majoriteten ett klasslöst och rättvist samhälle, kan makten såväl erövras som legitimeras. När Lenin och hans bolsjeviker i oktoberrevolutionen 1917 tog makten i Ryssland var ungefär 80 procent av befolkningen bönder. Det hindrade inte Lenin från att utropa proletariatets diktatur, i enlighet med Marx´ teori om hur det klasslösa samhället skulle störtas i gruset, trots att arbetarklassen endast utgjorde tre procent av befolkningen.

Vi har landat i ett samhälle som bejakar den etniska men bekämpar den intellektuella mångfalden. Att bekämpa intellektuell mångfald och kritik är liktydigt med att bereda vägen för dumhet.

Det gick som vi senare lärt oss att det brukar gå i kommunistiska länder. När verkligheten inte låter sig dompteras väntar en totalitär utveckling. Inom politiken är makt viktigare än allt annat. Den som hade för makteliten besvärande invändningar – eller kanske kunde tänkas ha sådana – avrättades eller skickades till Sibirien, vilket ofta var ungefär samma sak. I dagens Turkiet sätter Erdogan dem som kritiserar hans politik i fängelse. Så går det naturligtvis inte till i det mjuktotalitära Sverige. Här gäller ännu så länge silkesvantarna – karaktärsmord istället för mord. Den som kritiserar den mångkulturella ideologin interneras inte i Nattavaara, men riskerar att förlora jobbet och bör räkna med att kallas både för främlingsfientlig och nazist. Vi har landat i ett samhälle som bejakar den etniska men bekämpar den intellektuella mångfalden. Att bekämpa intellektuell mångfald och kritik är liktydigt med att bereda vägen för dumhet. Är det möjligen så att Die dummen Schweden är en självuppfyllande profetia?

Det tredje begreppet, Frihet, är mer diffust, men också tidlöst. Som det heter i biskop Thomas frihetssång: Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring. I slutet av 1400-talet, då visan sattes på pränt, handlade det inte om någon individuell frihet utan om en nationell frihetskamp. Det gällde att bli av med danskarnas förtryck under Kalmarunionen. I dag kopplas inte begrepp som frihet och nationalism samman – vilket de borde göra. Nu betyder frihet att människor, varor och pengar ska kunna färdas fritt över de nationella gränserna. Den kosmopolitiska människan står modell och globaliseringen är vår tids viktigaste frihetsrörelse. Globalisterna är urbana. Tätast med globalister är det i huvudstädernas kommersiella centra. De flesta är högutbildade och det finns gott om dem vid universiteten.

En konsekvens av globalisternas maktövertagande är att rättviseprocessen muterat. Rättvisa handlar inte längre om vad de fattiga kräver från de rika. Till exempel bemöts fattigpensionärernas krav inom rikspolitiken med stor likgiltighet. Rättvisa är inte heller längre ett krav, som majoriteten riktar mot en priviligierad minoritet. Rättvisa är det som minoriteterna kräver av majoriteten. Etniska och sexuella minoriteter anses illa behandlade av majoriteten och kräver upprättelse. I feminismens namn påstår sig kvinnorna vara förtryckta av männen. Är de inte i minoritet numerärt, så är de i underläge med avseende på makt. Dessa krav anses både berättigade och legitima. Det är därför som den svenska regeringen – den första i världen – kallar sig för feministisk. Rättvisa åt minoriteterna är också skälet till att präster i dag har skyldighet att viga så kallade samkönade par.

Ändå, rättvisa är gårdagens budskap. Den som tolkar det postmoderna samhället i klass- och rättvisetermer griper efter fel verktyg. Klasstänkandet och vänster-högerskalan ligger som ett betongblock i vårt tänkande. Det är åldrat, dement och vilseledande, men likt förbannat är det fortfarande det mest brukade analytiska redskapet för att förstå vårt samhälle.

Den tudelning som förklarar den västerländska politiken är inte längre vänster och höger utan globalism och nationalism. Globalismen har makten och nationalismen, i form av populism, är inte gårdagens komprometterade budskap, vilket globalisterna påstår, utan konsekvensen av att postmodernismen och globalisterna förlorat verklighetskontakten. Som Marine Le Pen konstaterat så står striden i Frankrike mellan globalister och patrioter.

Rättvisebegreppets sorti skedde i form av en sista grandios hyllning till arbetarklassen. Krigsårens stora barnkullar fick med västvärldens snabbt ökande välstånd möjlighet att inta högskolor och universitet, vilka fram till dess var en av borgerlighetens starkaste bastioner. Som ett resultat fick vi studentupproren under sextiotalets slut och sjuttiotalet. Politiken radikaliserades och än en gång ikoniserades den arbetarklass, som aldrig fullt ut besvarat kärleksförklaringarna från de kommunistiska ideologerna. Att det var ett avskedstagande, en dödskyss, var det få som förstod men nu, när vi sitter med facit, vet vi att det aldrig handlade om att arbetarna skulle få någon makt. Det som hände var att studenterna – ofta med bakgrund i övre medelklassen – byggde sig de vänsterideologiska identiteter, som de något decennium senare skulle ta med sig till sina maktpositioner i politiken, välfärdsindustrin och medierna. I sitt sommarprogram den 9 juli 2017 konstaterade Janne Josefsson att kommunisthögskolan var ett mer rättvisande namn än journalisthögskolan, för den läroanstalt där han och andra framtida journalister lärde sig att tolka tillvaron.

Det snabbt växande välståndet och frånvaron av hot från omvärlden spelade också roll. Svenskarna blev mer öppna och toleranta. Människor från andra länder framstod inte längre som hotfulla. Dessutom, det mesta av det som svenskarna är förtjusta i kommer utifrån: filmerna, musiken och ungdomsidealen. Inte minst viktigt: de goda dryckerna och den goda maten. Jag och många med mig har ätit en hel del riktigt äckligt i andra länder, men den maten möter vi ju aldrig i Sverige. Också, det blev möjligt att tåg-, båt- och flygluffa för att upptäcka vilken underbar värld vi lever i. Att resa är inte längre en skräck, inte att riskera sitt liv, som det var under exempelvis emigrationen till Amerika. Nej, att resa och se världen slår det mesta. När folk vinner på lotteri och får frågan vad de ska göra med alla sina pengar, så är det vanligaste svaret att de ska resa. Världen blir till en fantastisk plats!

Paradigmskiftet pågår fortfarande. Rättvisa, visst är det viktigt, men än viktigare är det med frihet, i form av en gränslös värld. De stora företagen blir transnationella. Världen går från protektionism till frihandel. Överstatliga organisationer som FN och EU byggs upp. De nationella gränserna luckras upp. Människor tar arbete i andra länder.

1970 släppte John Lennon A working class hero, där han bittert redovisat villkoren för klassamhällets arbetare. Året därefter drömmer John Lennon om en bättre värld och ger sin hyllning till framtidens globaliserade värld, till friheten:

Imagine there’s no countries; it isn’t hard to do

Nothing to kill or die for, and no religion too

Imagine all the people living life in peace.

You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one.

I hope some day you’ll join us, and the world will be as one.

Tydligare kan paradigmskiftet knappast visas. Det är frestande att förena sig med John Lennon, i hoppet om en fri, harmonisk och globaliserad värld. Men tyvärr är människorna inte konstruerade för livet som lotofager, utan maktkampen pågår ständigt och överallt. Darwinismen härskar, sedan får globalisterna tro vad de vill.

Konstaterandet att ledarna sviker sina väljare är inte överord. Det uppstår en klyfta mellan folket och makthavarna. Solidariteten försvinner in i historien och fram träder moralen. Rättvisa för majoriteten byts ut mot rättvisa för minoriteterna. Arbetarna förlorar sin hjältestatus. Kvinnor, flyktingar och sexuellt avvikande blir maktelitens nya gullegrisar. Det normala får ge vika för det avvikande. Intresset för nutiden byts ut mot längtan efter en bättre framtid. Sveriges maktelit ska inte skapa ett bättre land utan ett bättre folk. Ja hela världen måste bli bättre! Det nya samhällets maktelit förflyttar sitt fokus från rättvisa till frihet, från verkligheten till språket, från nationen till världen, från nutidens hårda vardag till framtidens lyckorike. Verkligheten får ge vika för en dröm och för att förverkliga den duger inte den gamla vanliga demokratin utan istället behöver vi en värdegrundsdemokrati, om man får tro den svenska makteliten. Och här får de hjälp att implementera dessa tankefigurer hos allmänheten av sina ständiga vapendragare – den svenska journalistkåren.

Den förlorande majoriteten protesterar, vänder sig mot globalismen. Den röstar fram Brexit och Trump och lägger i allmänna val allt fler röster på den föraktade europeiska ”populismen”. Trots maktelitens hånfullhet och spottloskor, är Sverigedemokraterna på väg att bli det största politiska partiet. Nu som tidigare är demokratin den enda räddningen. Det är det enda statsskick där folket kan göra sig av med sina ledare.

Ekonomiskt har Sverige gått framåt, svenskarna har fått det bättre, men till priset av att många som tillhör majoriteten har fått det sämre. De arbetare som skulle få det bättre, fick det i själva verket sämre. Ser vi till Sverige så har de fått vara med om att enklare industrijobb försvunnit till andra länder, plus att det kommit invandrare som gör samma jobb för lägre lön. Dessutom har ordningen blivit sämre på arbetsplatserna, i synnerhet byggarbetsplatser, vilket lett till att arbetsskadorna blivit fler. Pensionärerna är en annan grupp som fått det sämre, i synnerhet äldre kvinnor som inte har tjänstepensioner som komplement. Så har vi fått en underklass av invandrare. Dyr, med hög arbetslöshet, farlig med hög kriminalitet, missnöjd utav bara helvete, eftersom den jämför sig med hur svenskarna har det och ser ”orättvisorna”. Kravfylld, därför att det lönar sig att vara kravfylld, då både politiker och media ständigt ger den svenska majoriteten skulden. Observera att andra generationen är mer problematisk än den första, så man kan inte säga ”det tar tid men så småningom blir allting bra”. Vi har fått politiker och journalister som inte längre är sams med folket och representerar dem. De föredrar vackra lögner framför svidande bittra sanningar.

I form av globalisering gör friheten, till skillnad från kommunismens rättvisefanatism, mycket gott i världen, men priset är alltför högt. Det enda statsskick som någorlunda klarar att styra maktkampen är demokratin, men den är på snabb reträtt i demokratins kärnländer. Demokratin är knuten till nationen, vilket betyder att en globaliserad värld är liktydigt med en totalitär värld. Makten läggs i händerna på en överstatlig politikerelit som i sin tur styrs av en global finanselit med inte fler medlemmar än att de ryms i en buss. Global makt, det är vad denna elit alltid kämpat för!

Nu är det dags att knyta ihop resonemanget. Gårdagens samhälle beskrevs enligt marxistisk ideologi som ett orättvist klassamhälle. Medaljens uppsida var att majoriteten i allmänna val hade möjlighet att tillsätta sina ledare. Det var dessa som skapade det europeiska välfärdssamhället. Dessa ledare behöll klassretoriken samtidigt som de omvandlade välfärden till ett nytt samhälle, som tar minoriteternas parti gentemot majoriteten. De premierar avarterna framför det normala, svaghet framför styrka. I mångkulturens namn importeras medborgarna som aldrig klarat att på hemmaplan bygga ett fungerande samhälle. Det påstås att alla människor är lika mycket värda, vilket fungerar som ett argument för att arbetande svenskar ska försörja arbetslösa invandrare. Det är ett samhällsskick där det i frihetens namn är viktigare att kvinnorna gör abort än att de föder barn. Darwin skulle ha tagit sig för pannan!

Det borde säga sig självt att det inte kan fungera. Alltfler inser att den överlägset mest högstående civilisation som skapats, nämligen den västerländska, är på väg att begå självmord.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare början av juli 2017

[image error]

Från början kände jag mig som en vakthund som, genom att bo i ett extremt utsatt område, kunde upplysa och varna andra för vad som var på väg att ske. Det var för 15 – 20 år sedan. Jag är drillad i bevisföring inom fysik och matematik och trodde att det bara var information det handlade om. Sedan dess har jag lärt mig. Det är ett obestridligt faktum att de religiöst goda:

* skiter i alla våldtäkter (flickor som slutligen begår självmord)

* skiter i nedslagna pensionärer och grova brott inriktade på svaga grupper

* skiter i äldrevård (tar bort ålderdomshem till förmån för ensamkommande kriminella)

* hånar polisen och tar bort dess våldsmonopol, skär ner stöd

* lägger ner försvaret

* hatar sitt ursprung

I elektronik hanterar man operationsförstärkaren som en ”svart låda”, vars egenskaper man har mätt upp genom ett antal tester (man tittar speciellt på graden av ingångsresistans och hur den hanterar signaler vid olika frekvenser). Kort sagt, ett antal mätningar ringar in hur något beter sig. På samma sätt borde man kunna mäta upp den så kallade ”godhetsideologin” och kunna systematisera felen – precis som man kan göra med Miljöpartiet. Där är det möjligt att snabbt ringa in att partiet har helt fel etikett. Miljöpartiet förstår nämligen inte att välfärdsindustrin istället för utsläpp av kvicksilver och övergödning släpper ut ointegrerbara grupper som dödar stadsdelar (snart städer).

Problemet kan kallas för tröga människor (zombies). Troligen kommer de inte att byta åsikt under sin livstid, precis som en narkoman har svårt att komma ur sin skit. Det är uppenbart att såväl hög- som lågutbildade hamnar i den kategorin. Den observation jag dömer ”de tröga” hårdast för, är deras ointresse för den skada de gör sina barn (att inte ens knyta näven i fickan, inte ens vilja se problemet).

Kanske befinner vi oss nu i ett av de mest sällsynta ögonblicken i historien, där man faktiskt ser dumheten fullt upplyst. Tidigare har det alltid funnits ursäkter, som galna ledares förtryck. Denna gång får svenska folket titta sig i spegeln. Själv kan jag stå ut med att vi genom olika erfarenheter har olika åsikter i nuet men jag har otroligt svårt för oviljan att ens försöka skilja mellan tyckande och erfarenhet. Att bete sig som en sten – vilket slutligen får mig att fundera över värdet med att få dessa tröga att rösta ”rätt” (det blir ju lik förbannat förr eller senare fel igen, på grund av deras oförmåga att ta till sig nuet).

En otäck tanke som slog mig nyligen är att samma tröga människor faktiskt skulle kunna rösta på Sverigedemokraterna. Även om jag har svårt att tro att det kan bli sämre än nuläget, slår det mig att när väl de tröga ger sig in i något så börjar förvanskningen av sanningen och häxprocesser.

***

En enkel dansk kommentar. ”Sverige er snart kørt helt i sænk! En generation skulle der til, for at smadre et af verdens mest velfungerende lande. De svenskere, der kommer til at skulle betale for de kommende fejlslagne generationer, forsvinder sikkert lige så stille ud af landet. Og så har Danmark, Norge og Finland fået et Libanon som nabo! Hvordan kunne I gøre det?”

***

Jag är inte övertygad om att KOA har rätt i att värdegrunden härstammar från skolvärlden. I min värld (administratör på en stor arbetsplats) är det en del av NPM, New Public Management. Begreppet härstammar från företag, menar jag. Där används det för att sätta en gemensam standard bland medarbetare, i första hand för kundbemötande. Den odemokratiska karaktären är naturlig i företagsvärlden. Medarbetarna är involverade genom ett anställningsavtal och att arbetsgivaren vill bestämma kundrelationer och annat är naturligt – gillar den anställde inte det går det ju att byta arbetsgivare. Men ju mer baserad på enskilda medarbetares kunskap och engagemang en verksamhet blir, ju mer malplacerat blir värdegrundstänkandet. Allra konstigast blir det i politiska sammanhang.

***

Söker man översättningar från ordet värdegrund, ett ord som nu fullständigt verkar dominera journalistiska principer, styrsignaler och officiella värderingar i Sverige, så går ordet inte att påträffa i något annat språk. Till engelska blir det value, tyska werte, spanska valores, italienska valori, franska valeurs, norska verdier, danska værdier, esperanto valoroj, isländska gildi, latin bonorum, nederländska waarden, polska wartości och så vidare. Från dessa språk blir översättningen till svenska ”värde”, ”värdera”, ”värden” och liknande och latinet blir ”bra”. Ordet värdegrund kan knappast tilldelas någon annan innebörd än just värdering, vilket är en mänsklig rättighet att själv få göra och även uttala, om det inte handlar om direkt förtal eller hets mot folkgrupp.

Det hysteriska, djupt intoleranta och elaka tonläge, som på senare tid kommit att prägla debattklimatet i Sverige, förankras alltså i ett ord som inte finns i resten av världen och som strider mot de mänskliga rättigheter som FN formulerade i 30 punkter 1948. I Sverige förstår man uppenbarligen inte längre innebörden av, och tyngden i, rätten att själv få hysa åsikter och ha yttrandefrihet.

***

I sin biografi över Voltaire fångar Evelyn Beatrice Hall (1868-1956) upplysningstidens och Voltaire’s credo, “I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.”  John Stuart Mill hävdade att utan mänsklig frihet görs inga framsteg. I On Liberty (1859) försvarar han rätten till yttrandefrihet: “First, if any opinion is compelled to silence, that opinion may, for aught we can certainly know, be true. To deny this is to assume our own infallibility”.

Mänsklig frihet innefattar tankefrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Utan detta görs inga framsteg. Det är beklämmande och skrämmande att se hur svenska journalister och författare vänder sig bort från kunskap, upplysning och frihet.

***

Den i svensk politik dominerande socialdemokratin företräder nu ett svek mot välfärdslandet och därmed dess svagaste. Varför? Kanske Oswald Spengler var något på spåren om en ohjälpligt stelnande kultur som deklinerar – det immanenta åldrande som gäller för alla organismer.

Sverige lever i en ekonomisk bubbla. När den brister och när högskattesamhället inte längre levererar välfärd måste man nå en brytpunkt. Vi är i snabb takt på väg dit. Våra grannländer har nu en ”garantipension” som är dubbelt så hög som i Sverige. ”Gärna medalj men först en rejäl pension” från andrakammarvalet 1958 har skrumpnat till något som politikerna i möjligaste mån undviker, i landet där en allt större del av befolkningen är på väg mot Europas lägsta pensioner. Detta förtigs systematiskt av Public Service.

Sverige har världens mest belånade befolkning som tror att den är rik, med en konstlat låg ränta som håller nere värdet på kronan, vilket gynnar storföretagen som handlar i dollar, och som fortsätter att blåsa upp landets bostadsbubbla. Många svenskar saknar i stort solida tillgångar. Mycket av det officiella sparandet är arbetsgivares inbetalning till tjänstepension och statens inbetalning till premiepension. När bubblan brister kan dessa ”sparmedel” inte realiseras.

Ett av Riksbankens många svek är selektionen i beräknad inflation. I boendekostnaden räknas exempelvis inte in redovisad inflation. Utgångspunkten ”konsumentprisindex” är ett förbluffande bedrägeri. Det är en variabel där innehållet varieras, vilket försvårar eller omöjliggör objektiv granskning och jämförelser över tid. Att inte ens försiktigt moderera reporäntan är att fortsätta blåsa upp bubblan. ”Tvåprocentsmålet” för inflation, och att i en högkonjunktur elda ekonomin med negativ styrränta, saknar fullständigt vetenskapligt underlag.

Effektuerandet av det kontantlösa samhället, politikerna verkar ju vara beredda att ändra riksbankslagen, är ytterligare ett svek som medför en ökande risk för krissituationer i civilsamhället och också en växande abstraktion och bristande förståelse i befolkningen för ekonomiska realiteter.

Sverige har idag världens högsta beskattning av lönearbete. Den vill regeringen höja ytterligare. Aldrig den uttalar ett tack till dem som betalar, utan upprepar sin slappa litania över tidigare små skattesänkningar. Socialdemokratin har utformat skattesystemet så att du måste betala skatt även på en liten vinst i till exempel frågesport. Innebörden är ju att vinnaren har gjort en prestation som bygger på kunskap. Om du vinner 237 miljoner på Lotto behöver du inte betala ett öre i skatt. Arbete och kunskap ska i ekonomiska utfall för den enskilde missgynnas. Bidrag till den som aldrig arbetat i Sverige premieras, liksom lotterivinster. Man bygger inget hållbart samhälle på denna grund.

Stora kommunala budgetar grundas alltmer på statlig finansiering, inte minst genom det kommunala utjämningssystemet, som staten styr över och som kan handla om miljardbelopp för enskilda kommuner. Räknar man utjämningsbidrag per capita är större städer som Malmö, Eskilstuna och Norrköping skräckexempel på ekonomier som kommunerna själva inte längre kan kontrollera och där sparsamheten på lokal nivå är ljusår från att kunna täcka brister, då den aldrig kan väga upp tusentals miljoner kronor i bidrag per år. SKL har ju räknat med kommunala skattehöjningar om två till sex kronor, inte minst för att försörja alla nyanlända som aldrig kommer att arbeta, men det kommer ändå inte att räcka om staten drar sig ur. Därtill kommer en växande kommunal belåning. Det kommunala självstyret liksom framtida välfärd är till stor del är en chimär.

Diskrepansen mellan ekonomiska realiteter och politiska ideal alstrar för Sveriges befolkning risker som inte är försvarbara. Därtill har vi en hycklande kulturvänster som propagerar för högskattesamhället, men som för egen del gärna undandrar sig en del av arbetsinkomstbeskattningen via bolagsbildning (enligt ”allabolag” har Henrik Schyffert via Schyffert SWEDEN Aktiebolag 25 miljoner kronor i tillgångar, Jonas Gardell har via Jonas Gardell Produktion Aktiebolag 110 miljoner).

Den osunda strukturen i Sveriges ekonomi och ändå mer förhållningssättet till ekonomi är inte bara ett kvitto på politiken utan också en motor för den verklighetsfrånvända ideologi som präglar landet där mellanmjölken inte har någon framtid. Det kommer inte att gå bra oavsett vad politikerna säger. Någon får alltid betala.

***

Svenska politikers oförmåga att se helheter och att hushålla med resurser är världsledande. Vice statsminister Isabella Lövin ljög öppet om att öknarna breder ut sig. Hon har ansvar för att volym (enprocentsmålet) istället för kvalitet ska prioriteras i biståndspolitiken. Biståndsmiljoner ska åter användas för opinionsbildning i stället för ”informationsverksamhet vars syfte är att höja kunskapen om biståndets resultat” (Regeringskansliet: ”Ny strategi för biståndet ska uppmuntra debatt i Sverige”2015/05). Skattefinansierade åsikter ska prioriteras före fakta. Önskvärt resultat ska vi helst inte prata om. Klarsyn kastreras med politisk retorik och ord punkterade på innehåll.

***

Mer pengar till Palestina kan i förlängningen frigöra mer medel till terrorism. Fungibilitet kallas det. Men varför se längre än den politiska näsan? Hur många gånger har inte svenska skattepengar finansierat Sidas projekt, som sedan har förstört infrastruktur. Svenska biståndspengar har i verkligheten gått till krig och korruption. Mönstret är tydligt. Bengt Nilsson skriver i Ethno Press om svenska kostnader för bistånd till Tanzania 1962-2013:

Sextiosex miljarder kronor i bistånd. Sjunkande tillväxt. Ekonomisk kollaps. Bortkastade utvecklingsmöjligheter. Med den här rapporten från EBA får vi för första gången en konkret sammanfattning av misslyckandet, men huvuddragen har varit kända länge. Hur har Sida reagerat på det? Som vanligt, genom att överföra mer pengar. Bara under 2015 tog Tanzania emot 837 miljoner kronor från svenska skattebetalare.

Sveriges enorma kostnader för asylmottagande representerar via beskattning tvångsöppnade plånböcker och dumhet, med innebörden ineffektiv resursallokering. Svenska politikers misshushållning representerar ingen godhet. Hans Rosling lär ha konstaterat att kostnaden för flyktingmottagande i Sverige i år är dubbelt så hög som FN:s budget för hela världens flyktingar. För hälften av Sveriges asylmottagnings kostnader hade vi alltså kunnat hjälpa hela världens flyktingar.

***

Sverige har aldrig varit någon kolonialmakt och har inget särskilt ansvar för situationen i exempelvis mellanöstern eller Afghanistan. Sveriges verkliga stormaktstid för 300-400 år sedan hade i följe ett fruktansvärt högt pris, i form av mänskligt lidande och fattigdom. Att bygga ett välstånd för folket är mycket större än att vara en ”stormakt”. Att vara en ”humanitär stormakt” är i praktiken en självmotsägelse, en oxymoron.

***

Läste i DN.se igår. “1000 miljoner skänks till Irak….. Hjälp, jag turnar crazy……. Topplockspackningen blåser igen…… Hur är det möjligt ??????

Redigerat och förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Populism och näthat – en tänkbar förklaring

[image error]

Dagens gästskribent skriver i ett mail:

Din senaste artikel ”Godheten är en religion” har fått mig att reagera. Jag har publicerat några artiklar de senaste åren, men den jag bifogar har varit omöjlig att få accepterad. Den ger en möjlig förklaring på godhetsproblemet i dagens samhälle.

Först sväljer jag den närmast sensationella slutsats med hull och hår, men sedan börjar jag fundera över alla dessa ”moderata liberaler” som har minst lika svårt att förstå vad som händer. Kanske har de trots allt hjärtat till vänster? Nu över till Pelle Johanssons text:

Populism och näthat – en tänkbar förklaring

Pelle Johansson

Moral Foundations Theory (MFT) har utvecklats av den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt. Han besökte Sverige under sommaren 2016 och detta ledde till flera artiklar kring hans teorier i svenska media. Den som vill fördjupa sig i vad som sades kan med fördel läsa här.

En människas moraluppfattning baseras inte på ett logiskt resonemang kring gott och ont, så som de antika filosoferna uppfattade det, utan det är känslostyrt och utvecklas från tidig barndom. Även små barn har klart för sig vem som är ond och vem som är god i en saga. Moralfilosofi är att skapa en teori för vad som är gott och ont. Moralpsykologi är att förstå mekanismerna som styr de människor som måste fatta beslut inom moralområdet.

Genom att utsätta ett stort antal människor för moraliska frågeställningar kunde forskarna konstruera en modell för hur människor tänker. Det visade sig att moraliska frågeställningar alltid bedömdes i enlighet med en eller flera av ett begränsat antal dimensioner. Varje dimension består av en egenskap och en skala från god till ond. Dessa dimensioner bildar tillsammans en 6-dimensionell rymd. De sex moraliska dimensionerna är:

1. Omhändertagande/frånvaro av skada

2. Rättvisa/frånvaro av fusk

3. Frihet/frånvaro av förtryck

4. Lojalitet/frånvaro av svek

5. Auktoritet/frånvaro av ohörsamhet

6. Helighet/frånvaro av vanhedrande

När forskarna gick vidare och kopplade en försökspersons politiska uppfattning till samma persons moral fann de något högst anmärkningsvärt. Det visade sig att konservativa människor hade en moraluppfattning som omfattade alla sex dimensionerna. Alla dimensionerna utnyttjades alltså för att beskriva olika aktiviteter som goda eller onda. Vänstermänniskor/liberaler uppfattade bara de tre första dimensionerna. När det gällde de övriga tre dimensionerna var dessa en fullständigt vit fläck för vänstermänniskor/liberaler. De kunde över huvud taget inte se om en gärning var ond eller god i dessa dimensioner. Det rörde sig alltså inte om olika uppfattning om en viss gärnings egenskaper utan om en total avsaknad av förståelse för att andra människor lägger en moralisk aspekt på en viss gärning. (Se bilden på s. 1).

Man kan jämföra med synen. Människor med synen i behåll på båda ögonen ser en tredimensionell värld, medan de som har förlorat synen på ett öga bara ser en tvådimensionell värld. För att förstå detta, räcker det med att gå till bilkörning. Den enögde kan inte uppfatta djupet i det han ser. Effekten blir att en normalseende, som sitter bredvid föraren, hela tiden ser hur farliga situationer i trafiken utvecklas snabbare än föraren själv ser det. Det hjälper inte att påpeka för föraren att denne måste vara mer uppmärksam på övrig trafik, då föraren inte har någon möjlighet alls att tillgodogöra sig det som passageraren talar om.

Enligt MTF-forskarna har vi således en grupp människor med normal moralsyn, och en grupp med defekt moralsyn. Den senare består bara av vänstermänniskor, ”den vänsterintellektuella eliten”. Enligt MTF-teorin är alltså skillnaden mellan folket och eliten inte att eliten är bättre eller mer god än folket utan att eliten helt enkelt saknar förmågan att utvärdera ett stort antal moraliska frågeställningar. En defekt syn och en defekt moral fungerar i princip på samma sätt varför det går att göra ett antal intressanta jämförelser. En normalseende kan genom att hålla för det ena ögat föreställa sig hur den enögde upplever omvärlden, men den enögde har ingen möjlighet att föreställa sig en tredimensionell värld. På samma sätt är det enkelt för någon med normal moral att föreställa sig hur en vänstermänniska med defekt moral ser på sin omgivning, men det fungerar inte omvänt, en vänstermänniska kan aldrig sätta sig in i hur en medmänniska med normal moraluppfattning tycker och känner. Det finns många exempel på detta, till exempel här och här.

I den första artikeln ser man tydligt hur författaren inte för sitt liv kan förstå normala människor som upplever obehag och frustration på grund av den ondska som visas.

När jag var liten hade vissa barn glasögon med ena öga täckt av en kåpa vilket tvingade dem att bara använda det andra ögat. Avsikten var att träna upp det svaga ögat för att ge dem en normal syn, där båda ögonen fungerade, när de vuxit upp. I dagens skola gör man tvärtom, Figurligt talat sätter man en lapp för ena ögat på friska barn så att de inte skall utveckla en normal 6-dimensionell moral. Detta kallas att lära dem värdegrunden. De som försöker definiera värdegrunden råkar ofta i svårigheter. En definition, baserad på MTF-teori, skulle kunna vara att man medvetet blockerar barnens möjligheter att lägga till de olika moraldimensionerna efterhand som de mognar och låter dem lämna skolan med en förkrympt moralrymd, och därmed parkerade långt till vänster på den politiska skalan.

Begreppet ”godhetssignalering” som nyligen har introducerats i den svenska debatten får genom teorin en naturlig förklaring. Moraliskt defekta människor gör goda gärningar i sin 3-dimensionella rymd, gärningar som får onda konsekvenser i den för godhetsmänniskorna oåtkomliga delen av moralrymden. En bra analys av detta hittar man i en artikel av Ann Heberlein om den banala godheten.

Även näthat får via MTF en naturlig förklaring. Om en medlem av vänstereliten gör något som är tänkt att bryta normerna, så förstår denne inte om handlingen ifråga samtidigt är ond i den otillgängliga delen av moralrymden. Råkar det bli så, blir normala människor extremt frustrerade och vill på något sätt tala om för elitmänniskan hur illa hon har gjort och med dagens kommunikationsmöjligheter blir det gärna ett snabbt och skarpt tillrättavisande, vilket den tillrättavisade helt enkelt inte kan förstå. Hon upplever sig i stället drabbad av näthat. Det omvända näthatet finns också och drabbar sådana som tänker och gör moraliskt rätt, men vilkas synpunkter ligger i den för vänstermänniskor otillgängliga delen av moralrymden. Detta ogillas av vänstermänniskor utifrån att dessa omöjligt förstår vad som är rätt eller fel, ont eller gott i sammanhanget. Ett problem som vänstermänniskorna vanligtvis kommer runt genom att ge sig på personen och inte åsikten som har framförts. Ett åskådligt exempel på detta är det ”karaktärsmord” på Alice Teodorescu som för några månader sedan skedde i Dagens Nyheter. Teodorescu gör skarpa analyser baserade på en normal moralsyn vilket vänstermänniskor inte kan hantera i en debatt.

Med detta som bakgrund kan man även förklara populistiska partier som partier vilka leds av människor med en normal, 6-dimensionell, moral, medan många av dagens icke-populistiska partier leds av politiker med en 3-dimensionell, det vill säga defekt, moral. På samma sätt som folk hellre åker taxi med en normalseende förare så vill de helst att landet leds av politiker med normal moral. Företrädare för övriga partier är alltid frågande inför detta, av den enkla anledningen, att det ligger helt utanför deras förmåga att föreställa sig hur vanligt folk uppfattar världen.

De politiska strömningar, som vi nu ser i västvärlden, kan enligt teorin enkelt förklaras med att människor efter hand ger upp kampen att få moraliskt defekta politiker att göra rätt och i stället vänder sig till politiker som har en moral som får dem att göra rätt hela tiden, utan att behöva reflektera över detta. Detta förklarar också varför vänsterpolitiker av människor med normal moral upplevs som faktaresistenta. De kan inte diskutera eller ens förstå problem som ligger utanför deras begränsade moralrymd. Det sägs ju att de populistiska partierna alltid kommer in från höger. Det är ett annat sätt att beskriva att de består av människor med en normal moral (konservativa enlig MTF). Enligt vänsterpolitikerna utnyttjas de rädda människorna av populisterna. De inser inte att folks rädsla knappast beror på att de är okunniga utan på att de är rädda för oförmågan hos vänsterpolitikerna att se konsekvenserna av sina beslut och handlingar, när dessa befinner sig i den del av moralrymden som de inte har tillgång till.

Att ersätta moraliskt defekta personer i ledningen av etablerade partier med moraliskt normala personer tycks vara svårare än att ge makten till så kallade populistiska partier, vars ledare har normal moral från början. Är detta den enkla förklaringen till att populistiska partier går framåt överallt i Europa? Ett tankeväckande resonemang kring detta finns i en artikel av Jonathan Haidt där han pekar på hur globalisterna (eliten) genom obetänksamt beteende enligt min beskrivning ovan, får tidigare passiva människor att börja agera nationalistiskt för att skydda sig. I dagens värld driver människor med en defekt moral globalism medan människor med en normal moral driver nationalism. Haidts råd till politikerna är att försöka förstå hur människor med en normal moral fungerar och inte av okunnighet driva en politik som dessa människor uppfattar får onda konsekvenser.

Förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Godheten är en religion

[image error]

Beatrice, dags för svar nummer två i ”Enkelt och lättbegripligt”. Du kommer så småningom att få ett tredje och avslutande svar.

För ett par veckor sedan var jag på skolavslutning i Bergviks kyrka här i Hälsingland. Det är en vacker liten kyrka, drygt hundra år gammal. Den ser mera tysk än svensk ut, med sin blandning av nationalromantik och jugend. Det var en förkrossande majoritet av blåögda lintottar, detta är svensk landsbygd, men det fanns också en muslimsk flicka med schal om håret och några andra barn med ursprung från andra länder. Sammanlagt ett femtiotal barn skulle ut på sommarlov och kyrkan var proppfull med föräldrar, syskon och andra anhöriga.

Avslutningen blev en egendomligt form- och traditionslös händelse. Ingen präst och ingen rektor, inga tal. Bara en musiklärare som inte sa fem ord en gång utan satt i bakgrunden och kompade på gitarr när barnen i olika grupperingar – och en solo – sjöng slitna schlagers som Gyllene tiders ”Jag går och fiskar” och John Legends ”All of me”. Jag kunde till nöds förstå kopplingen mellan Per Gessles behov av att ta en paus och sommarlovet. Det var svårare att förstå sambandet mellan dessa förpubertala barns skolavslutning och den engelska och språkligt rätt avancerade kärlekstext som de knappast kunde ha någon relation till:



Drawing me in, and you kicking me out

You’ve got my head spinning, no kidding, I can’t pin you down

What’s going on in that beautiful mind …

En mattelärare delade ut diplom till två elever som hade gjort någon hemuppgift bra och så gav han blombuketter till de två elever, en pojke och en flicka, som presenterade de olika sånginslagen.

Som avslutning sjöngs psalm 199, ”Den blomstertid nu kommer”, men bara första versen där det inte finns någon gud med. Han dyker upp i slutet av andra versen och då kan han egentligen vara Gud inom vilken religion som helst. Först i fjärde versen nämns ”Jesu Kriste” och Blomstertiden blir en kristen sång, på betryggande avstånd från den välkända första versen.

Hur har det kunnat bli så, att skolavslutningen omvandlats från en strikt regelstyrd rituell händelse, en svensk tradition som gör många av oss hjärtnupna, till ett formlöst ”vadsomhelst?” Svaret är att det mångkulturella samhället inte kan innehålla några traditionellt sammanbindande riter, eftersom dessa alltid har sitt ursprung i en bestämd samhällsformation, med sin kultur och sin religion. De som styr Sverige påstår ju att landet inte längre tillhör svenskarna i etnisk/kulturell mening utan är knutet till medborgarskapet, om landet nu är knutet någonstans alls. En svensk kristen skolavslutning blir då en provokation. Det skulle det för övrigt också vara med en muslimsk skolavslutning. Det enda som återstår är en allmängiltig form, det vill säga ingen identitetsgivande form alls.

Skolavslutningen i Bergviks kyrka följde dagens svenska kultur- och traditionsförnekande spelregler och var på så sätt typiskt svensk. Vi finner samma förhållningssätt när det gäller Sveriges kulturarv. Riksantikvarieämbetet har mångkulturen som policy, vilket gör antikvarierna förvirrade. Vad ska räknas till det svenska kulturarvet? De vet inte. Så här substanslöst blir kulturarvet när det under rubriken ”Begrav det svenska kulturarvet” beskrivs av Sergei Muchin, chef på länsmuseet i Jönköping:

Jönköpings läns museum väljer numera att undvika beskrivningar som ”det svenska kulturarvet”. Vi talar hellre om de bredare och långt mycket relevantare ”kulturarv i Sverige”. En formulering som inkluderar variation och mångfald och som historiskt sett är långt mycket mer korrekt med tanke på hur vår nationella identitet utvecklats. Vi har levt med varierande influenser, erfarenheter och överenskommelser sedan länge. /…/ Jag menar att vi bör hålla oss till det mer öppna begreppet. Att vi utifrån ”kulturarv i Sverige” värderar mångfald och varierande kulturella erfarenheter som något viktigt och värdefullt. Något att investera i och, som vi vårdar och förmedlar generation efter generation.

Varje samhällsbildning har sin praktik, sitt kulturella språk och sina ritualer. Meningen med dessa är att ge invånarna en plats i tillvaron och – för att uttrycka sig lite högtravande – en mening med livet. Vad detta ”något” är, som Sergei Muchin tycker att vi ska investera i, vårda och förmedla generation efter generation, det får vi inte veta. Jag är rätt säker på att inte han heller vet. Sergei Muchin vill nog bara meddela att han är med på tåget. Också han bejakar det mångkulturella samhället.

Historiskt har vi kunnat se Sverige omvandlas från ett förmodernt ståndssamhälle till modernismens klassamhälle och nu postmodernismens mångkulturella samhälle. Parallellt har den meningsbärande och identitetsgivande symboliken i yttre mening försvunnit. Politiker som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har bekräftat detta genom att båda, rätt föraktfullt, påstå att det just inte finns någon svensk kultur. Varken religionen eller traditionerna fungerar längre som nationell identitetsgivare.

Dessvärre gör inte heller vårt kapitalistiska konsumtionssamhälle det. Kapitalismen är oslagbar när det gäller teknologiska framsteg och att skapa välstånd men detta med att den vinner som har mest prylar när han eller hon dör, nej det ger ingen mening med att existera.

Om inte Gud och religionen ger lugn i sinnet, om inte heller den nationella identiteten odlas i form av exempelvis skolavslutningar, vad finns det då som ger livet en mening?

Många skulle svara sport och idrott, som har blivit ett slags nationalistiskt reservat. Det är en paradox att ett nationellt fotbollslag kan innehålla spelare från världens alla hörn och tävla för Sverige, utan att det stör publiken. Den nationella manifestationen fungerar ändå. Männen, för det är mest män, kan sitta där och vråla ut sin solidaritet med det svenska landslaget, med svenska flaggan målad över ansiktet, kanske också med en vikingahjälm med horn (som de äkta vikingahjälmarna aldrig var försedda med). På så sätt illustreras att identiteten kan knytas till precis vad som helst.

När jag gick i första klass hade jag en liten pälsbit och lyckades samla en tre fyra småpojkar i ett gäng som kallade sig ”pälsbitens beskyddare”. Vi ordnade med små ritualer och byggde på så sätt en gemensam identitet under vad som kanske var ett par veckor. Sedan hittade vi på något annat, men var inte, vad jag minns, längre någon grupp. Händelsen illustrerar identitetsbildningens godtyckliga förhållande till ting och seder. Att det fungerar är det enda giltiga kriteriet. Oftast är dessa identitetsgivande symboler knutna till religionen. Det ger hållbarhet över generationsskiften.

Med denna glimt av hur identitetsbildning går till vill jag ha sagt att i det mångkulturella Sverige bygger en majoritet upp en ny identitet, inte med hjälp av yttre och för alla gemensamma ritualer och ting, utan som en form av åsiktssamhörighet. Här har begreppet värdegrund, som skapades i skolvärlden under 90-talet, visat sig oerhört potent. Det som ger vår postmoderna tids svenskar en fungerande identitet är inte kulturarvet utan en gemensam värdegrund. Jag ska inte utveckla just den tanketråden här, men värdegrund är ett mycket förrädiskt begrepp, med i grunden totalitär karaktär. De som inte delar majoritetens värdegrund får inte vistas på den moraliska högplatån (låter bättre på engelska: ”The moral highground”).

För ett par månader sedan sa min hustru till mig att vi inte delade samma värdegrund. Jag gick i taket, men lyckades antagligen inte förklara begreppets totalitära och samhällsdestruktiva karaktär för henne. I sak hade hon rätt, hon befinner sig på ”den moraliska högplatån” och där är inte jag. Jag varken vill eller kan vara där, därför att där härskar den samhällslögn som leder Sverige i fördärvet. Men, och det är det viktiga, jag får heller inte befinna mig där, eftersom jag skrivit kätterska böcker och växelvis med journalisten Gunnar Sandelin gör provocerande samhällsreflektioner på vår blogg.

De som har rätt värdegrund och befinner sig på den moraliska högplatån är mer högtstående än de som befinner sig nedanför, antingen de nu inte släpps upp dit, har blivit nersparkade eller absolut inte vill befinna sig där.

De som har rätt värdegrund och befinner sig på den moraliska högplatån är mer högtstående än de som befinner sig nedanför, antingen de nu inte släpps upp dit, har blivit nersparkade eller absolut inte vill befinna sig där. De som finns däruppe har det moraliska tolkningsföreträdet framför oss andra. Det innebär exempelvis att de kan skända alla som inte befinner sig, ja till och med applådera varandra för särskilt effektiv mobbning. Det innebär att de har rätt att klistra fula etiketter på oss andra, som ”högerextremist” och ”främlingsfientlig”. Våra invändningar spelar ingen roll. Hur logiska, faktaunderbyggda och välargumenterade vi än är, så har vi fel. Vi inte bara har fel utan vi är fel. Vi är kättare.

Det postmoderna och mångkulturella samhället är i färd med att skapa sig en ny religion. Den behöver inga kyrkobyggnader och heller inga kulturarvsdesignade skolavslutningar. Det behövs inga heliga föremål och heller inga traditioner. Det som behövs är en språklig överenskommelse och en inre mental gestalt.

Det räcker emellertid inte med en inre gestalt. Det krävs också handlingar, som gör denna inre gestalt offentligt synlig. Det är här som godheten kommer in. Goda handlingar ger mening åt existensen och tillvaron! För att få vistas på den moraliska högplatån måste man visa att man är införstådd med denna godhets nödvändighet. Men det är inte en godhet, som är verklighets- och förnuftsrefererande utan en rituell godhet, en manifestation. För den politiska eliten är det viktigt att flyktingarna (även om en förkrossande majoritet av de asylsökande aldrig får flyktingstatus) får hjälp här i Sverige, så att det verkligen syns att det är godhet som utövas. Att istället ge ekonomisk hjälp till flyktingläger ger inte alls samma effekt. Även om det ger mångdubbelt mer flyktinghjälp för pengarna, syns godheten inte lika tydligt. Sverige är ett land där det i dag frossas i godhet. Bland annat har de tiggande EU-medborgare som översvämmat landet upptäckt det. Det finns många sätt att visa sin godhet på.

Man är exempelvis god om man skickar pengar till människor i nöd runt om i världen. Svenska kyrkan verkar nästan ha övergivit gud, till förmån för att lindra existensen för världens alla nödlidande. Man kan klistra sin godhet på asylmigranter, EU-migranter, sommarkatter, gatuhundar eller skänka pengar till cancerforskning, Bris, Ship to Gaza, Rädda Barnen, Röda Korset eller Läkare utan gränser. You name it! Och man behöver inte få något kvitto på sin godhet utan det kan räcka med att en programledare i teve förkunnar att ”nu har svenska folket sänkt så och så mycket!” Emellanåt får vi små signaler om att svenska godhetsfunktionärer lever lyxliv på skänkta pengar. Det är ju tråkigt, men sluta skänka pengar kan man väl inte göra bara för det!? Denna rätt-ut-i-det-blå-vilja att göra gott handlar inte om att göra gott, utan om att känna sig god.

Vi hittar den också på den politiska scenen där riksdag och regering optimerar sin godhet genom att hjälpa flyktingar till ett bättre liv. Det är därför alla möjliga människor som vill bo i Sverige kallas för flyktingar. Att kalla dem för exempelvis asylsökande, vilket är mer korrekt, vore att skymma sikten för deras lidande. Det är detta lidande som utlöser de goda handlingarna, från dem som har rätt värdegrund.

När Sverige hösten 2015 drabbades av en invandringstsunami, så kunde den som särskilt ville markera sin godhet, godhetsaktivisterna, öppna det egna hemmet för flyktingar (asylsökande), eller kanske ansluta sig till olika välkomstkommittéer, som gjorde de insatser som välfärdsindustrin inte klarade av på egen hand.

Nå, vad är det som gör denna godhet till en religion? Svaret är att den inte ser till konsekvenserna. Att föröda Sverige på det sätt som nu sker är inte godhet i min värld. Vad som är gott och vad som är ont kan bara bedömas med referens till konsekvenserna. Riksrevisionen gav nyligen ett talande exempel, när de kritiserade de propositioner för migrationen, som de båda regeringarna lagt under åren 2005 till 2014. De saknade konsekvensbeskrivningar. Bland annat har samtliga statliga långtidsprognoser kraftigt underskattat de verkliga kostnaderna på migrationsområdet. Underskattningen har ökat med tiden och uppgår de senaste åren till flera miljarder kronor om året.

Regeringen har under perioden lagt närmare ett trettiotal propositioner med förslag som påverkar förutsättningarna att söka, eller få, uppehållstillstånd i Sverige av asylrelaterade skäl. En översiktlig genomgång visar att nästan alla förslagen bedömdes sakna väsentliga konsekvenser för statlig och kommunal verksamhet eller ekonomi. I den mån förslagen bedömdes ha ekonomiska konsekvenser, beskrevs de som små. Bedömningarna motiverades i allmänhet kortfattat och det saknades ofta redovisning av bakomliggande analyser.

Det verkar inte som Sveriges journalister riktigt förstår hur allvarlig denna kritik är, eftersom de håller tyst. Den forskare och samhällsdebattör som uppmärksammade mig på riksrevisionens granskning har vanligtvis ett mycket lågmält språkbruk. Den här gången reser hon frågan om inte de båda regeringar som kritiken gäller, borde ställas inför riksrätt.

Att lämna ett konkursbo i arv till nästa generation, det är inte godhet utan ondska. Det har jag sagt till flera av mina godhetsfrälsta och för det pågående samhällshaveriet blinda vänner. Jag tror faktiskt inte att de förstår vad jag säger. Om de insåg vidden skulle de nämligen bli tvungna att lämna den moraliska högplatån. Då blir livet inte lika kul längre. Det är liktydigt med att bli fredlös och var mans villebråd.

Tro mig, jag vet vad det handlar om, inte minst därför att flera av mina före detta vänner, tryggt förankrade på den moraliska högplatån, har försökt tala förnuft med mig. De har förklarat för mig hur lönsam invandringen är och de har varnat mig för att ansluta mig till de främlingsfientliga. En nära vän höll en lång utläggning om hur mycket han hatar Sverigedemokraterna (det måste man göra för att få vistas på den moraliska högplatån). En äldre kvinnlig vän ville till och med gräva upp min mamma ur graven, övertygad om att hon som hjärtevarm person skulle ställa mig till svars. Kanske lyssnade jag till henne och förstå hur nödvändigt det är att bedriva det som de goda kallar för en solidarisk och humanitär politik.

Solidarisk och humanitär politik, det är godhetsreligionens nyspråk för att släppa in människor från andra delar av världen och försörja dem med skattemedel. Det är godhetsreligionens nyspråk för att prioritera nykomlingar framför det växande antalet svenska fattigpensionärer. Det är godhetsreligionens nyspråk för att ge unga ”nysvenskar” närmare tiotusen kronor i villkorslöst månadsbidrag, om de påstår sig bedriva studier. Svenska studenter kan inte få detta, de får tretusen.

Ingen av de sju vänner jag sagt upp bekantskapen med, samtliga högskoleutbildade och två av dem professorer, klarar att dra några vettiga slutsatser av Sverigedemokraternas snabba tillväxt, utan tycker det är mer angeläget att instämma i det absoluta fördömande som ständigt pågår i alla media. Enkelt uttryckt: de totalvägrar att förstå det haveri som det svenska välfärdssamhället befinner sig mitt uppe i. Det är för mig omöjligt att se som godhet, eftersom konsekvenserna är onda. Hycklar de, eller är de verkligen så blinda? Med åren har det blivit allt tydligare att precis så blind kan man bara bli, om man är frälst. De skarpaste bland dissidenterna kallar dem för ”godhetsknarkare”.

Jag kan ge hur många exempel som helst på vad som händer med vårt samhälle men det rör dem inte i ryggen. Eftersom jag inte får vistas på den moraliska högplatån så spelar mina angrepp på den religiösa godheten ingen roll. Det jag och andra dissidenter säger, behöver makteliten varken relatera till eller bry sig om. När vi, väl underbyggt och med sakliga argument, ställer frågor om det pågående haveriet så får vi inget svar. Sådana frågor behöver de goda inte besvara. Det är därför den postmoderna godheten är en religion. Den är lika verklighetsförnekande som kristendomen, eller vilken annan religion som helst.

Om det bara fanns Sverige här i världen, så kunde godhetsideologin kanske fungera. Kanske. Men eftersom den är ekonomiskt förödande, verklighetsförnekande och ideologiskt svag, så öppnar den Sverige för exploatering. Invandringen fortsätter och det är nästan bara muslimer från dysfunktionella länder som beviljas asyl. Islam är världens snabbast växande religion och vi har redan en halv miljon muslimer i Sverige. Mot deras ideologi är godhetsideologin chanslös. För varje nytt terrordåd så piper de goda att vi måste älska varandra. Det är vämjeligt! Den som tror att muslimerna kommer att integreras i Sverige, byta ut fredagsbönen och ramadan mot lördagsfylla och hoppa grodorna, är mer än lovligt naiv och verklighetsförnekande. Medan de värsta godhetsnarkomanerna hyllar en värld utan gränser, invaderas Sverige. Detta i kombination med att svenska kvinnor inte föder tillräckligt många barn kan bara få ett slut, nämligen att den svenska livsformen utrotas. Upphör att existera, finito Manolito!

Beatrice, det är för att jag vet detta och också säger det, som jag nu försöker finna mig tillrätta i Söderhamn, en hustru och sju vänner fattigare. Men, vilket väl kan tjäna som ett credo för detta långa mail: hellre det än att leva i förnekelse och lögn.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det svenska tillståndet i Norge

[image error]

Den norska författarinnan och journalisten Anne Holt får stort utrymme i DN (26/6) för att beklaga sig över att Sverige används som ett avskräckande exempel i flyktingdebatten i Norge. Detta, anser hon, marginaliserar rösterna från dem som vill ha en human asylpolitik i hennes hemland. Hon menar att begreppet ”det svenska tillståndet” myntades redan på 1990-talet för att begränsa asylinvandringen av bosnier. Nu ser hon en nidbild av Sverige som flödar inom norsk journalistik, politik, tankesmedjor och i sociala medier.

Anne Holts stort uppslagna artikel är intressant ur flera aspekter, Det är en av många texter som med en ideologisk, nästan religiös ton, ivrar för massinvandring och mångkultur. Det slaget av artiklar har sedan länge DN – men särskilt under den nuvarande chefredaktören – villigt publicerat. De innehåller aldrig några som helst obekväma fakta, som skulle bidra till att ge läsaren allsidig information.

Om vi börjar med påståendet att de som ivrar för en ”generös flyktingpolitik” skulle marginalseras i offentligheten, så är det snarare motsatsen som har gällt i åtminstone två decennier, i alla fall i vårt land. Själv vet jag inte hur många faktabaserade artiklar med migrationsstatistik som jag har skrivit, och som samtliga våra största tidningar har nobbat. Hade de publicerats, kunde en större allmänhet fått förklarat att det inte går att dra paralleller mellan Sverige och Norge. Detta blir missvisande eftersom vi tar emot fem gånger så många asylsökande som vårt forna broderland.

Anne Holt gör jämförelser med de bosnier som kom för närmare 30 år sedan och som är välintegrerade i det norska samhället. Men majoriteten av dagens våg av asylinvandrare till Sverige utgörs av unga outbildade män. De kommer från jordens mest våldsamma, dysfunktionella muslimska länder i Mellanöstern och Afrika. Jämförelsen blir därför gravt missvisande. När hon sedan skriver att Sverige har en lika restriktiv flyktingpolitik som alla andra länder, så kan det stämma på pappret, men inte i verkligheten. Enligt Migrationsverkets prognoser kan så många som närmare 700.000 personer, varav hälften är anhöriga, komma att söka uppehållstillstånd här mellan 2017-2021.

Anne Holt menar också att ”den norska bilden av Sverige blir allt mörkare för varje månad som går.” Enligt henne är denna dystopi av ett folkhem i snabbt förfall bara ett påhitt av främlingsfientliga krafter. Hon tillstår visserligen att ”Sverige har större utmaningar än Norge”, men nämner ingenting om allt det som splittrar och monterar ned den generella välfärd som en gång var folkhemmets signum. Våra fattigpensionärer, den rusande våldtäktsstatistiken, de enorma utgifterna som massinvandringen slukar, en polis och militär som inte kan upprätthålla våldsmonopolet, alla kriminella nätverk och zoner, konflikterna kring islams utbredning i samhället och förnekandet av svensk kultur och tradition är inte avgörande frågor i hennes ”berättelse” (ett ord som postmodernistiska godhetsivrare ofta använder, för att understryka att verkligheten bara finns i våra huvuden). I detta vänsterliberala sätt att argumentera, får kartan alltid företräde framför terrängen.

Att bilden av Sverige som föregångsland sedan länge passerat sitt bäst-före datum, är bara att konstatera. Vårt land framställs numera även i många andra länder som ett varnande exempel. Några exempel: dansk press och etermedia (där jag själv blivit intervjuad och publicerad) har många gånger förfasats över tillståndet i vårt land. Jag har blivit intervjuad i större norska tidningar, amerikanska teveteam har besökt svenska förorter och rapporterat om vad de ser som närmast krigszoner, i Israel har media berättat om judar som lämnar Malmö.

Inte för att jag förväntar mig något svar till varför DN ger denna ”berättelse” ett så stort utrymme, men jag mejlade ändå följande till chefen för DN Kultur, Björn Wiman, som också översatt Anne Holts text:

”Varför kan DN aldrig berätta sanningen så att man får en helhetsbild när det gäller invandringen?

Det går inte att jämföra Sverige och Norge.

Sverige beviljar uppehållstillstånd till nästan tre gånger så många asylsökande som övriga Norden gör TILLSAMMANS!

Denna skillnad fördubblas sedan med den påföljande anhöriginvandringen.

Mellan 2014 och till och med maj 2017 har Norge givit 27.000 positiva asylbeslut.

Motsvarande siffra för Sverige är 141.000!

Allting handlar om volymerna.

Förstår inte DN det?

Och varför fortsätter ni att kalla alla asylsökande för flyktingar när ytterst få får flyktingstatus?

När till och med EU-kommissionen har påpekat att en majoritet av de asylsökande är välfärdsmigranter.”

En länk till artikeln finns här:

http://www.dn.se/kultur-noje/anne-holt-sa-blev-sverige-ett-land-att-skammas-over/

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Samhällsansvar

[image error]

En nära släkting, en kvinna i femtioårsåldern som inte längre bor i Sverige, skickar mig ett mail och ber mig enkelt och översiktligt förklara vad jag tänker ”om detta med invandring”. Hon utgår från att jag har ”kunskaper och tillgång till statistik”, som inte hon och heller inte ”mannen på gatan” har. Av samma skäl brukar hon läsa mina bloggtexter. Hon betvivlar att hon kan göra så mycket åt det som sker, men skriver att hon, för att inte resonera galet, i alla fall behöver kunskaper.

Jag svarar henne att det ska jag gärna göra och att jag också kommer att skicka henne en och annan länk, dock inte så många att hon drunknar. Hon skriver att jag inte behöver vara tveksam om att sända henne vissa länkar: ”Jag har vett nog i huvudet att läsa då det passar mig”. Och så en hjärtevärmande formulering: ”Berätta lite för mig med enkla ord – det skulle jag uppskatta. Vet du är en klok man. Och jag vill gärna höra/läsa.” 

Jag svarar att det här är en fråga jag aldrig fått tidigare. Jag har mina fans och säkert också de som avskyr mig, även om jag inte håller särskild koll på de senare. Men ingen har i så här allmänna ordalag frågat mig om invandring, på samma sätt som jag blivit tillfrågad om andra ämnesområden där jag har vissa insikter. Jag har till exempel fått den frågan ett oräkneligt antal gånger rörande romer, men som sagt aldrig för invandring. Det säger något om hur infekterat området är.

Jag svarar henne att det är en så bra fråga, att jag tänker mig att skriva ett tredelat svar och så småningom också lägga ut det på bloggen: ”Det kommer givetvis att handla om Sverige, men situationen är ungefär densamma i det land där du bor, även om det inte gått lika långt där. Plus den stora skillnaden att i ’ditt’ land är politikerna friare att ta egna beslut, eftersom landet inte är med i EU.”



I Sverige är det inte självklart för medborgarna att vi alla har ett ansvar för samhället. Detta är något som går långt tillbaka och som skiljer Sverige från de flesta andra jämförbara länder. Redan befolkningsstatistikern Gustav Sundbärg, som skrev om den svenska nationalkaraktären för över hundra år sedan, konstaterade att svenskar inte hyllar den egna nationen. Vi kan se det i flera sammanhang. Vi har exempelvis en nationalsång som inte ens nämner Sverige. Vi har inte heller förrän sent fått en nationaldag och då mest för att andra länder har det. Vad vi ska minnas med den svenska nationaldagen vet vanligtvis inte folk. Det är helt enkelt inte viktigt i ett land som är extremt ointresserat av sin egen historia. Sverige är förmodligen världens mest framtidsorienterade land.

Nationalism och patriotism är med andra ord ganska främmande för Sverige. Samhällskänslan blossade senast under andra världskriget, då folk förstod att de måste värna det egna landet, om de inte skulle förlora det. Det var den generationen som förverkligade välfärdsstaten efter kriget. Det var emellertid inte just Sverige i nationell mening utan det som stod i fokus var den välfärdsstat som socialdemokraterna var i färd med att bygga upp. Det är en skillnad som säkert inte var särskilt viktig under efterkrigstiden fram till 1970-talet, men i dag har den betydelse, eftersom dagens politiker inte riktigt förstår att välfärdsideologin, för att spetsa till det, har blivit samhällsdestruktiv, i varje fall i sin postmoderna tappning.

På grund av de två världskrigen är nationalismen ifrågasatt av makteliter också i andra västerländska länder, dock kanske starkast i Sverige, trots att vi inte drabbades av något av de båda krigens förödelse. Det är emellertid inte nationalismen i sig som är farlig, det är en missuppfattning. Nationalism är en stark folklig kraft som kan utnyttjas för olika syften. Frågan är alltså hur och av vilka den exploateras.

För demokratiska välfärdsstater är två nationalistiska förhållningssätt självklara och baserade på sunt förnuft. Det första är att den egna skattebetalande befolkningen – när inte undantag särskilt kan motiveras – alltid har företräde. Det är dess trygghet och välfärd som ska bejakas och värnas. Det andra är att det är majoritetens intressen som gäller. Minoritetsgrupper får stå tillbaka, med det tillägget att en rättvis fördelning också är av betydelse.

Det är en slags grundposition, ett ursprungligt, naturligt och självklart tillstånd. För detta perspektiv behöver inte politikerna höja rösten i sin argumentering och massmedia behöver inte agera ideologiskt. Med avseende på invandring betyder det att ett land som Sverige prioriterar den invandring som landet har nytta av. Så var fallet fram till lågkonjunkturen slog till i början av 1970-talet, då invandringen av arbetskraft stoppades. Den återkom visserligen, men är inte längre någon huvudfråga inom politiken.

Därutöver är det okontroversiellt att anse att landet bör ta ett kontrollerat och begränsat globalt ansvar. Ingen nation är en ö. Varje nation är en del av helheten, av människornas värld. Antalet människor som är på flykt i världen brukar av FN anges till cirka 65 miljoner, vilket betyder att Sverige inte kan lösa ”flyktingfrågan”. Kontrollerat ansvar betyder dels att politikerna har skyldighet att förankra sina beslut hos den egna befolkningen (demokrati), dels att inte pressa landets ekonomi och bostadsbestånd samt inte heller äventyra statens våldsmonopol med försvar och polis, som skett i Sverige. De egna invånarna måste fortfarande komma i första rummet. Det gäller också socialt. Politiker och andra potentater har inte rätt att hur mycket som helst ändra på befolkningssammansättningen i det pussel av lokala samhällen som Sverige är uppbyggt av, i synnerhet inte när det riskerar att få negativa konsekvenser i form av motsättningar. Politikerna har alltid en första och ovillkorlig skyldighet att tillvarata de egna invånarnas intressen.

Det är mot denna bakgrund dagens svenska invandringspolitik är ett övergrepp mot den egna befolkningen. Politikerna talar om att svenskarna måste ”ta sitt ansvar”, men det är orwellskt nyspråk (1984), eftersom de menar att svenskarna ska öppna sina hjärtan och plånböcker i en utsträckning som gör att det blir kris i hela landet. Detsamma gäller för många andra påståenden, som att människor är lika mycket värda. Detta är inte sant utan öppnar bara för andra övergrepp, som när kommunpolitiker tömt ålderdomshem och gjort om dem till bostäder åt asylsökande. Svenska pensionärer är mindre värda än unga afghaner som söker asyl, inte minst ekonomiskt eftersom staten betalar kommunerna för att ta emot ”flyktingar” (det begreppet är värt sin egen utredning, men den sparar jag till ett annat tillfälle). Med andra ord går politikerna på kollisionskurs inte bara med de egna medborgarna utan också med de demokratiska idealen. Det är sådant som ideologier ställer till med. Ideologier klassar också oss, som på goda grunder avskyr och räds ideologier, som ideologiskt anfrätta. Den som själv alltid tänker ideologiskt är oförmögen att begripa förståndets ideologiska hemlöshet.

Ser vi oss om i världen finns det givetvis också andra statsbildningar, där det nationella ansvaret får stå tillbaka för mäktigare intressen. I synnerhet gäller det för stater varifrån Sverige hämtar sina nya invånare. Afghanistan är ett exempel, även om det komplicerar situationen att många unga afghaner kommer från Iran. Syrien, Eritrea och Somalia är andra exempel. Detta är samhällen där etniska grupperingar och mäktiga klaner bestämmer och eftersom medborgarna är muslimer så är det sharia och koranen som gäller som lag och måttstock. Att importera medborgare från dessa stater till Sverige och tro att de ska byta kultur och bli goda svenska välfärdsmedborgare, med i grunden kristna puritanska ideal, är så huvudlöst att det är berättigat att ställa frågan vilka som ligger bakom. Den frågan vill jag emellertid inte söka besvara här, utan nöjer mig med att peka ut galenskapen.

Svenska politiker och opinionsbildare är inte längre särskilt intresserade av den folkliga förankringen. De har övergivit det sunda förnuftet och den näst intill självklara uppgiften att sätta det egna folkets intressen i första rummet. Istället har de anammat en modell där majoritetens övergrepp och skulden mot de förtryckta minoriteterna befinner sig i fokus. Dessa måste få upprättelse för århundraden av förtryck. Dit hör att kvinnorna måste befrias från patriarkatet. Vi får aldrig glömma övergreppet mot judarna och Sverige måste vara med och sona den koloniala slavhandeln. Istället för majoritetens intressen så är det minoriteterna som ska gagnas. Tanken är att endast på så sätt kan en tillfredsställande rättvisa skapas.

I sig är detta att sätta sig över demokratins spelregler. Det är inte rättvisa när svenska politiker använder skattemedel till projekt, som de själva av olika skäl finner angelägna, men som saknar folklig förankring. Till exempel ansåg svenska socialdemokratiska politiker det väldigt angeläget att under 1980- och 90-talet stödja ANC i Sydafrika. De ville kämpa mot apartheid och satsade över två miljarder svenska kronor, som slussades till den sydafrikanska motståndsrörelsen på allehanda konstiga vägar, bland annat över hemliga bankkonton i Schweiz. Sammantaget gick närmare tio miljarder i bistånd till afrikanska väpnade kommunistiska befrielserörelser där Sverige, ofta i hemlighet, stod för det ”humanitära” och Sovjet för vapen. Författaren och afrikakännaren Bengt G Nilsson har berättat om detta i den nyutkomna, men ihjältigna boken ”I tyst samförstånd”. Ingen har mig veterligt sagt att detta var en regelrätt stöld från svenska skattebetalare. Ingen har sagt att dessa politiker borde ställas inför domstol. Aningslösheten, eller vad man nu ska kalla det, är formidabel. Den statsminister som var mest ansvarig, Ingvar Carlsson, berättar med stolthet om detta stöd. Men han säger samtidigt att han inte närmare vet hur det gick till. Det ansvaret hade politikerna delegerat till det korporativa organet Humanberedningen, som fick fria händer. Att med svenska skattemedel delta i kampen mot apartheid var självklart och någonting som Sverige berömmer sig av, i rollen som moralisk stormakt.

Som vi alla vet har det inte gått så bra för ANC. I dag, när vi sitter med facit, så är det inte lika självklart vad som är en god politisk handling, men det är inte huvudanledningen till att det svenska stödet är upprörande. Den fråga som borde göra ont och inte bara gå att skjuta åt sidan är med vilken legitimitet den svenska regeringen på illegala vägar stödde en motståndsrörelse på andra sidan jordklotet. Observera att det handlar om Sveriges regering, inte vilken fristående gruppering som helst.

Som sagt, i en demokrati är politikernas huvuduppgift att hålla koll på och bejaka folkmajoritetens intressen. I Sverige gäller detta inte längre. Det är världen och ett globalt ansvar som gäller. Sverige måste ta sitt ansvar i flyktingfrågan på samma sätt som när en livbåt blir överfylld och sjunker, med konsekvensen att ingen blir räddad. Just nu agerar statsminister Löfven kraftfullt gentemot Polen, där regeringen inte vill göra som Sverige har gjort. ”Polen måste ta sitt ansvar”, säger han, och tycks inte ens för en millisekund ha reflekterat över att det är just det den gör. Den polska regeringen må ha sina svagheter – jag har hört ett och annat från mina polska vänner – men när det gäller invandring så gör den vad också den svenska regeringen borde gjort men inte gör: tar sitt ansvar gentemot det egna folket.

”Ta sitt ansvar”, det är ett mantra som ständigt återkommer i denna den stora förvirringens tid. Sverige måste ta sitt ansvar för minoriteter, som alltid ses som förtrycka. Jag brukar exemplifiera med romer, en folkgrupp vars kultur och försörjningsvägar intresserar mig. Jag är mycket upprörd över de åldringsrån som är något av en romsk specialitet och har på flera sätt slagit larm. Ingen politiker eller opinionsbildare vågar ta i frågan, därför att risken för att bli anklagad för rasism är alltför stor. Svenska pensionärers trygghet får stå tillbaka för kriminella romers försörjning. Politiker som låter detta fortgå år efter år, saknar såväl moralisk kompass som politisk ryggrad.

När politiker och opinionsbildare lämnar den mer eller mindre självklara moderna modellen för hur politiken ska bedrivas, till förmån för en ideologiskt uppbackad postmodern modell, så går de emot det sunda förnuftet. De hamnar i argumentationsnöd. I synnerhet gäller det för invandringen. Först sa de, i övermod, att de var beredda att ta debatten med sina kritiker. När de upptäckte att deras politik inte gick att försvara, så bestämde det sig för att det gällde att ”vägra ta debatten” med sina motståndare. Istället har de öst okvädningsord över dem (oss). De drar med maktens rätt en skiljelinje mellan ont och gott och vi beskrivs som onda, vi som säger att det postmoderna projektet är ett nationellt självmordsprojekt (och kan visa att det faktiskt förhåller sig så). Det kostar oss en hel del. Mig har det, som du vet, just kostat ett under närmare fyrtio år mycket lyckligt äktenskap. Dessutom har jag, vilket du också vet, sagt upp vänskapen med sju av mina närmaste vänner. Jag står inte ut med deras vägran att förstå det som händer. Jag tål heller inte deras övertygelse om att de är goda och oförvitliga, medan jag anses ha förfallit till högerextremism. Den kostnaden för att upprätthålla vänskapen är helt enkelt för hög.

Propagandan väller fram i alla media, den måste det för att inte den postmoderna fantasin ska braka samman – vilket den ändå kommer att göra. Förr eller senare tar verkligheten kommandot och kartan upphör att gälla. Snyftjournalistiken är ett av propagandans effektivaste redskap. Den har som mål att sätta den lag och ordning, som måste gälla i ett demokratiskt rättssamhälle, på undantag. Vi måste exempelvis vara särskilt snälla mot alla dem som inte beviljats asyl. Resultatet är att Sverige idag har ett skuggsamhälle av medborgare som inte får vistas i landet och som, i de fall de inte beviljats bidragsförsörjning, försörjer sig på svartarbete och kriminalitet. Det är alldeles för djävligt mot såväl Sveriges medborgare som mot dessa illegala invandrare (kallas som du vet för papperslösa – orwellskt nyspråk).

En intressant konsekvens är att Sverigedemokraterna växer. Till skillnad från de övriga sju riksdagspartierna respekterar de sitt demokratiska uppdrag: att sätta den egna befolkningens och majoritetens intresse i första rummet. Sverigedemokraterna är i dag Sveriges näst största parti och kan bli det största i nästa års val, om trenden fortsätter. Det räcker med att de sitter stilla i båten. Det är inte så många som gillar Sverigedemokrater men allt fler inser att deras politik är nödvändig. Det gäller även invandrare, där många begriper bättre än av media indoktrinerade svenskar vad som håller på att hända. När välfärdssamhället rasar samman – det är det som pågår – så drabbar det ju många av dem hårdare än det drabbar svensk medelklass. Sverigedemokraterna har därför fått en snabb tillväxt av just invandrare. I det invandrartäta Södertälje var invandrarna i majoritet på Sverigedemokraternas valsedel inför valet 2014. Det är inte så vårt att begripa. Det stämmer emellertid inte med den moraliska elitens ideologiska hållning, varför den håller käften – som den gör om så mycket annat av avgörande betydelse för landets framtid.

Sverige befinner sig i ett ideologiskt järngrepp, vilket för oss som inte låtit oss luras visar sig på många sätt. Jag ser just i tidningen att Stockholms stadsmission vägrar att ta emot ett bidrag från Sverigedemokraterna på 85.000 kronor. Sverigedemokraterna vill gagna landets fattigpensionärer, men Stadsmissionens tar inte emot bidraget med hänvisning till partiets värdegrund.

Ideologin är för stadsmissionen viktigare än den verklighet, där dessa pengar skulle komma människor till nytta. De är skänkta av Sveriges, trots det intensiva ideologiska motståndet i alla media, näst största politiska parti. Hade slantarna kommer från Kristdemokraterna, som kanske inte ens klarar spärren till riksdagen i nästa val, eller från Vänsterpartiet som borde vara det parti som Stadsmissionen hade det största ideologiska avståndet till, så hade det förmodligen inte varit problematiskt att ta emot pengarna.

Sju av de åtta riksdagspartier som turas om med att styra landet sätter sin postmoderna ideologi framför såväl verklighet som förnuft. Med den påföljden att det svenska välståndet går åt skogen. Ingen av oss kritiker som är insatta i det som händer, tror längre att Sverige kommer att klara att upprätthålla välfärden särskilt länge till. När en växande andel av skatterna, som ju är högst i världen, går till att försörja det mångkulturella samhällets alla arbetslösa, när kriminaliteten och konflikterna ökar, så flyr den välutbildade medelklassen till andra länder. Kvar blir i synnerhet alla dessa bidragsförsörja som varken kan eller vill fly någon annanstans, oavsett hur illa det står till med Sverige.

Att varken den politiska eliten eller opinionsbildarna kan se att detta händer är en gåta. Det är huvudanledningen till att jag i dag inte längre undviker begrepp som hjärntvätt och förräderi. Det är hårda ord, men vad ska man säga om dem som förvaltar landet så illa, som anser sig goda och moraliskt högtstående, trots att de lämnar över ett konkursbo till nästa generation?

Om jag nu, som avslutning, återvänder dit där jag började, så måste på något sätt svenskarna på nytt lära sig vad ett samhällsansvar för något. Även om det förmodligen är för sent, så kan det bli mer eller mindre djävligt i det nya Sverige. För att katastrofen ska bli mindre, så måste vi tillbaka till verkligheten, till ett land där politikerna är folkligt förankrade och väljer verkligheten framför ideologin.

Ska vi komma dit, krävs det att vanliga medborgare, som du och jag, förstår att vi har ett nationellt ansvar. Det är det demokratiska Sverige, styrt av majoritetens värderingar och ”det normala” som är det goda samhället. Sedan kan antirasister, genusvetare, hbtq-förespråkare och andra av det postmoderna templets månglare tro vad de vill.

Långt blev det, mitt första delsvar. Hoppas du har glädje av det.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Blodshämnden

[image error]

I ”Violence and the Sacred” (1972) skriver den franske filosofen René Girard om rättssamhället som en av mänsklighetens stora landvinningar. Utan ett fungerande rättssystem går det inte att sätta stopp för klansamhällets ständigt pågående vendettor. Rättssamhället sköter om hämnden och har det som brukar kallas för ett våldsmonopol. Någon har begått ett brott men brottsoffrens släktklan får inte hämnas. Rättssamhället träder emellan och straffar förövaren. Också den som tar lagen i egna händer straffas.

Betydelsen av att förhindra blodshämnd tas upp på många ställen i bibeln: ”Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren”. Eller som det mer dramatiskt formuleras i Psaltaren 94:1: ”Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans”. Här skiljer sig bibeln från koranen, som bejakar Qisas, blodshämnden. Också i norden har vi haft både klansystem (ättesamhället) och blodshämnd. De isländska sagorna ger ett rikt material. Njals saga kan läsas som en berättelse om blodshämnd.

Hedersmord är en form av rättsskipning som vi i Sverige, trots feministernas motstånd (det finns inga särskilda hedersmord, alla karlar är av samma skrot och korn), lärt oss att se som en väg att upprätta en familjs heder. Det kan också handla om att undvika fiendskap mellan olika klaner. När en man eller kvinna skymfats eller dödats är det släktingarnas plikt att utkräva hämnd. För att undvika fiendskap – och därmed blodshämnd – kan därför en klan eller familj känna sig tvingad ta livet av en av sina egna medlemmar. Endast på det sättet kan freden bevaras.

I Europa är Albanien mest känt för att tillämpa blodshämnd. Landet har en lagsamling från 1400-talet, kanun, som ger en familj rätt att begå ett mord, om någon i familjen dödats eller förolämpats. När kommunistregimen kollapsade 1991 kom kanun tillbaka med förnyad kraft. Varje år lär omkring 3.000 personer mista livet i olika albanska släktfejder.

För några år sedan fick vi också se den albanska blodshämnden praktiserad i Borås. Nyårsafton 2013 sköts tolvårige Arben i en blodsfejd, som inletts 14 år tidigare i Albanien. En kontrakterad mördare fyrade av tre skott i ryggen på Arben och försökte därefter fullborda illdådet genom att hugga honom i halsen med en kniv. Flera inre organ skadades men Arben överlevde, efter sex veckors sjukhusvård. Mordförsöket fick större uppmärksamhet i Albanien än i Sverige. I såväl landets största tidning som i teve intervjuades inte bara Arbens anhöriga utan också den man som påstods ha beställt attacken.

De flesta bland oss vill gärna tro att blodshämnd är en utdöende form av rättsskipning. Så är emellertid inte fallet. När rättssamhället sviktar kommer blodshämnden tillbaka. Flera av de förortsmord som under senare år skett i Sverige, kan förklaras som former av blodshämnd, om man vidgar perspektivet och ser kriminella nätverk som släkter.

I norden finns det en etnisk minoritet, som upprätthåller blodsfejden, trots att förövarna hamnar i fängelse. Finska romer, som det handlar om, har med andra ord ett dubbelt straffsystem, vilket borde göra gruppen ytterst fredlig. Så är emellertid inte fallet. Blodshämnden anger praxis. En man jag har kontakt med har ägnat många år åt att studera just blodshämnden. Han har gjort nedanstående utredning. Jag publicerar den inte i första hand för att visa vilka brutala sällar finska romer kan vara utan för att visa att alla människor inte är lika, vilket de ju är, enligt den nu gällande samhällsdogmen.

På sextio- och sjuttiotalet markerade socialantropologi och etnologi gränsen gentemot andra discipliner med begreppet kulturell variation. Medan sociologin och socialpsykologin sökte likheter, det generella i mänskligt beteende, så sökte vi bekämpa etnocentrismen genom att visa att det självklara inte alls var så självklart. Det fanns alltid ett eller annat stamfolk som diskvalificerade det som inom andra samhällsvetenskaper påstods vara allmängiltigt beteende. I vår kunskapsförnekande tid klassas mycket av denna forskning vara rasistisk. Att peka ut olikheter är rasism, sägs det. Denna kunskapsförnekelse har absurda konsekvenser. Nedanstående reflektion är knappast tillåten i dag, varför den kunnige forskare som skrivit den får förbli anonym. När jag föreslog honom att publicera texten på denna blogg, så ville han ha följande tillagt:

Släktskapen är dock i vissa fall inte helt säkra, utan bygger på antaganden av mig. De kan mycket väl vara fel i vissa fall alltså. Det är mycket svårt att utreda släktskapen bland finska romer och detta är ett hopplock av uppgifter från domar, personundersökningar och slutsatser utifrån delade efternamn etc. 

Det kan vara värt att påpeka iallafall. Det viktiga är hursomhelst att de är bekräftade finska romer, och det är samtliga. Oavsett om släktskapen inte stämmer helt och hållet visar det ändå på hur mycket våld som finns inom den lilla finsk-romska gruppen.

Och här följer själva utredningen som handlar om finska romers brott mot knivlagen. Begår de, genom att bära kniv, också ett moraliskt fel? Författaren har inget egentligt svar, men erkänner sin kluvenhet:

Jag läser ofta domar mot finska romer gällande vapenbrott eller brott mot knivlagen, och har funnit att det bland dem finns en tragisk tradition att beväpna sig, vilket också bekräftas av bland annat polisen i ett förundersökningsprotokoll jag har tillgång till bland annat. För de som inte känner mig, men läst mina inlägg, kanske detta kommer som en överraskning; men jag har faktiskt viss förståelse för denna tradition, och efter omfattande efterforskningar växer en bild fram, utifrån domar och förundersökningsprotokoll, som få människor uppvuxna i en trygg tillvaro kan förstå fullt ut. Tillåt mig förklara.

I en dom från 1989 hävdar en man som senare döms för vapenbrott till fängelse att han införskaffat vapnet på grund av att det ”inom hans släkt inträffat ett antal mord”. I samma mål behandlas det faktum att gärningsmannen dessutom råkat skjuta ihjäl sin fru med pistolen, en kvinna som för övrigt var dotter till en man som på 70-talet hade mördat en släkting till sin dåvarande fru och som för innehav av en pistol döms till fängelse på 2000-talet.

En man döms 1985 för olaga vapeninnehav, då han haft en pistol. Skälet anges vara för att han befann sig i en ”pågående zigensk släktfejd i vilken en medlem på vardera sidan dödats”. 25 år senare står samma man tilltalad i ett mål, tillsammans med sina två söner, gällande mordförsök på en annan finsk rom, som skjutits flera gånger i sitt hem. Offret i detta fall blir ett år senare skjuten igen av finska romer från en annan släkt. Dessutom är han kusin till ett brödrapar som flera gånger skjuter sin kusin 2005 med pistol i en släktfejd.

En brorson till mannen som 1985 dömdes för olaga vapeninnehav dömdes 2012 för grovt vapenbrott. Som skäl uppger han följande:

”NN är finsk zigenare och de har släktfejder och sådant. Hans familj har gjort andra illa och på grund av det är han hotad till livet. Hans bror har dödat en man 1998 och 2011 blev andra familjemedlemmar friade i hovrätten [för mordförsöket som nämns ovan]. Han lever i konstant fara. Han har pistolen för att försvara sig själv. För cirka tre månader sedan fanns en polisrapport från en händelse i en kyrka i Stockholm där någon tryckt en pistol i bröstkorgen på en släkting till NN.”

En man som 2011 döms för brott mot knivlagen uppger att ”han haft kniven för att det finns så många släktfejder runt honom”. Han är kusin till en man som mördade fyra personer 1980 i Brandbergen, varav tre var finska romer, och som blev ihjälskjuten 21 år senare i centrala Stockholm, av en son till en av de mördade romerna. Hans ena morbror (fadern till massmördaren) var dömd för dråp på en annan rom i Finland på 60-talet och var invalidiserad efter en hämndaktion från denna släkt. Hans andra morbror var dömd för att i en släktfejd 1978 skjutit en annan finsk rom, som dock överlevde. De två medgärningsmännen, där en dömdes för försök till mord, angav att konflikten hade sin grund i att deras farbror 35 år tidigare blivit mördad av en farbror till offret, och offret uppger att flera mordförsök med skjutvapen har utförts mot hans farbröder och kusiner genom åren. Hans tredje morbror är dömd för att ha skjutit fyra andra romer vid tre olika tillfällen samt knivhuggit en annan finsk rom vid ett tillfälle, varav två av dessa offer har avlidit. Ett av hans offer var far till en man som 1994 av två bröder ur en rivaliserande släkt sköts ihjäl på en travbana i norra Sverige. Han hade beväpnat sig på grund av att släktingar till dem ett par år tidigare hade gjort sig skyldiga till ett mordförsök på Solvalla mot en annan finsk rom.

Givetvis kan man inte sitta och utreda huruvida enskilda personer har en hotbild mot sig eller inte, samt om detta i sin tur skulle utgöra någon slags förmildrande omständighet — det förstår jag också. Vidare försvarar jag heller inte att folk går runt med skarpladdade pistoler eller knivar på sig på stan. Men jag finner det helt klart vara ett intressant ämne. Släktfejder är en del av vardagen för många romer, inte minst inom den finsk-romska gruppen, och kanske blir det faktum att de beväpnar sig en aning lättare att förstå, när man också tar hänsyn till de många våldsamma konflikter som präglar vardagen för medlemmarna i dessa grupper.

Dagsböter för brott mot knivlagen, eller skyddstillsyn eller ett par månaders fängelse för en skarpladdad pistol kontra det faktum att man, om man inte har ett vapen på sig, riskerar att bli mördad i en hämndaktion på grund av något en släkting har gjort sig skyldig till mot en annan rom för en herrans massa år sedan. För att vara ärlig, jag skulle nog också beväpna mig om situationen hade sett ut så för mig. Är det moraliskt fel att beväpna sig när man vet att det finns en stor risk att man utsätts för ett våldsbrott?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.