Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 61

DEN SLUTGILTIGA LÖSNINGEN

[image error]

Sverige har fått ett nytt förlag med målsättningen att bryta kulturvänsterns hegemoni, Runeskrifts Förlag. Den första boken är utgiven, pseudonymen Dick Taytors Diktat. Politiskt inkorrekta alternativpresskrön(ik)or. Jag gillar både Dick Taytor och hans finurliga sätt att skriva. Nedan ett smakprov.

Karl-Olov Arnstberg

***

Efter generalstrejken i Östtyskland sommaren 1953, då 50.000 demonstranter i Berlin brutalt stoppades av sovjetisk militär, med hundratals döda som följd, skrev Bertolt Brecht den satiriska dikten Die Lösung, där han föreslog att ett olydigt folk, som har förverkat de styrandes förtroende, borde kunna bytas ut. Dikten avslutas således med strofen: ”Vore det då inte enklare att regeringen upplöste folket och valde sig ett nytt”.

Detta med tanke på SCB:s senaste siffror som visar att nästan 40 procent av ungdomarna i Sverige idag har utländsk bakgrund, med städer som Malmö och Södertälje i topp med cirka 65 procent. I utanförskapsområdena är siffran förmodligen betydligt högre, och kanske även i landet som helhet då man i statistiken bara räknar första och andra generationens invandrare, inte den tredje.

Sveriges olydiga folk, alltså de som sympatiserar med Sverigedemokraterna, ska således straffas och påföljden är ännu mera invandring, framför allt från misogyna demokratiföraktande klankulturer, som med hjälp av ekonomiska bidrag kan mutas till att rösta på de ”rätta” partierna.

Ska då även den majoritet av svenska folket som är mot massinvandring, men som inte röstar på SD, också de straffas? Ja, tydligen, för enligt den svenska skuld- och skamkulturen står vi idag i evig tacksamhetsskuld till alla världens fattiga, som vi plundrat och sugit ut genom slaveri och kolonialism och på så sätt skaffat oss vårt välstånd och vår orättvisa rikedom.



Enligt de senaste opinionsundersökningarna sätter nu de svenskar som är för massinvandring och folkutbyte sitt hopp till Centerpartiet, som verkar vara på väg mot fornstora dagars opinionssiffror. Annie Lööf hade ju för några år sen en ”lösning” på hela världens flyktingkris, då hon med glatt mod tyckte att Sverige lätt kunde ta emot 30 miljoner flyktingar, eller ”nybyggare”, som hon uttryckte det. Kanske inte på en gång men utspritt på ett tiotal år borde väl detta kunna genomföras, tyckte blåögda Annie.

Man kunde ju tro att en numera nybliven mamma av rent biologiska skäl borde skaffa sig en lite mer verklighetsförankrad, jordnära världsbild, i stil med en annan tidigare så politiskt korrekt person, komikern och programledaren Petra Mede, som efter det att hon fått barn medger att hon idag tänker mer biologiskt konservativt på exempelvis barnuppfostran och föräldraskap. Men inte vår kära Annie ”get your gun” inte. Hon ser nu en möjlighet att slå två flugor i en smäll: Dels att sno väljare från Miljöpartiet genom att profilera sig som varande ännu mer för fri invandring och dels genom att haka på den av Anna Kindberg Batra övergivna, av Reinfeldt stipulerade politiken, att avskaffa välfärdssamhället.

Om valet står mellan invandring och välfärd måste man, med tanke på värdegrunden och den heliga principen om alla människors lika värde prioritera den internationella människan före den nationella välfärden. Den viktigaste målsättningen för centern är att vara för allt det som SD är emot, allt för att locka SD-hatande väljare över till sin sida. Säger SD att påtvingad mångkultur är förödande säger centern att det är berikande. Säger SD att nationalstaten är en förutsättning för välfärd säger centern att öppna gränser är framtidens melodi. ”Allt det som ni (SD) gör kan vi (C) göra bättre” för att parafrasera Ms Oakley, som hon sjunger i Irving Berlins musikal Annie get your gun.

Den ”Duktiga flickan” Birgitta Ohlsson tyckte för 16 år sen att det var dags att avskaffa Sverige och för den delen alla andra nationalstater på samma gång. Därefter borde man införa en global världsfederation som på fredlig väg kan lösa alla mellanfolkliga konflikter och verkar för en globalt rättvis omfördelningspolitik. Mer makt till färre är tydligen hennes ”lösning” på framtidens demokratifrågor. Senare har hon även varit en ivrig förespråkare för islam i Sverige, med krav på fler moskébyggen, så att alla kan ta del av den religiösa mångfalden, gärna även ackompanjerad med flera böneutropare.

Denna radikalfeminist som satte karriären före sitt eget barn, då hon tackade ja till jobbet som EU-minister och började jobba tre veckor efter dotterns födelse, tycker att det är omodernt med amning och lät sin hemmaman ta hand om bebisen medan hon var ute och ”förbättrade” världen. Detta var för några år sen, men troligen hade hon väl senare heller inget emot att lämna sitt spädbarn på dagis, något som de flesta mödrar i Sverige idag verkar göra, trots att det enligt biologisk forskning är direkt skadligt och skapar otrygghet hos barnet. En otrygghet som idag kan observeras bland heltidsdagisgenerationens barn som nu är i skolåldern och som i många fall lider av psykisk ohälsa.

I sin nya bok Duktiga flickors revansch, som både fått ris och ros, vill Birgitta Ohlsson dock ge upprättelse åt denna grupp flickor, som hon själv tillhörde. De som alltid gjorde sina läxor, var allmänt skötsamma och hade bra betyg. De som verkar ha mest problem med dessa högpresterande tjejer är ju givetvis vänstermänniskor, som tycker att det luktar elitism lång väg och att det är osolidariskt mot mindre begåvade elever att visa framfötterna. Alla ska vara lika duktiga så att ingen känner sig diskriminerad eller ointelligent. Ingen satsning på spetskompetens ska förekomma i svenska skolor, menar vänstern. Detta trots att det är den kompetens som efterfrågas i dagens konkurrensutsatta globala ekonomi.

Annie Lööf är redan även hon en duktig flicka och tycker alla tjejer ska få chansen att bli lika duktiga som hon, framförallt de som kommer från länder där kvinnor ses som andra klassens människor och helst ska hållas inlåsta och draperade från topp till tå. Allt för att hederskulturen ska bevaras. Denna djupt inrotade kultur kommer dock som genom ett trollslag att försvinna så fort dessa invandrare beträder svensk mark, ty det är så vår ”framgångsrika” integrationspolitik alltid har fungerat, nämligen genom tron på magiska under. Lika enkelt tycker Annie att det är med språket. I Sverige pratar vi svenska och människor som kommer hit och arbetar och betalar skatt pratar också svenska. Ja, eller hur? Denna naiva godtrogenhet påminner mig om en passus i Mobergs utvandrarepos, när frikyrkopredikanten Danjel på frågan om svårigheten att lära sig engelska svarar att: ”Så fort vi sätter vår fot på det amerikanska fastlandet kommer Gud att se till att vi kan det amerikanska språket”. Som sagt var, allt ordnar sig genom övernaturliga under.

Det är kanske så man måste förstå den närmast patologiska vurmen för massinvandring och påtvingad mångkultur, som en slags religiös masspsykos. De hårdast drabbade verkar vara kvinnor och feminiserade män, de som låter känslohjärnan helt ta över tankeprocessen och således erhåller immunitet mot allt logiskt tänkande. Tron på att aggressiva testosteronfyllda unga män från MENA-regionerna, så fort de kommer till Sverige och välkomnas av dessa naiva feminister, direkt ska förvandlas till små fromma lamm, påminner om den mängd av beundrarbrev som grova brottslingar får på våra fängelser. Kvinnors medfödda empati slår slint och resulterar i en tro på att bara jag (den frälsta kvinnan), genom min oändliga godhet, kan omvandla denna djupt störda och våldsamma man till den snälle pojke han innerst inne är.

Män som kommer från kulturer där könen separeras, där tack vare polygami många män aldrig får möjligheten att leva ut sin sexualitet på grund av brist på kvinnor, där hederskulturen uppmuntrar ett aggressivt beteende och en skev kvinnosyn, där barnuppfostran i form av våld och aga är vanligt förekommande och där en helig skrift från sexhundratalet är den moraliska kompassen – det är dessa, mestadels unga män som tydligen är ”lösningen” på västs demografiproblem. De ska ersätta de fortplantningsodugliga svenska männen och se till att befolkningspyramiden får rätt form igen.

När Valerie Solanas ”Scum-manifestet” sattes upp på Turteatern 2011 uttryckte sig huvudrollsinnehavaren Andrea Edwards på följande sett angående de självföraktande män som efter föreställningen stannade kvar i salongen: ”De satt i ring och ville diskutera. Gulliga män, men absolut inte sådana som man skulle vilja ligga med”. Och där har vi problemet, när den svenske mannen helt har avkönats är han inte längre intressant för de kvinnor som genomdrivit denna metamorfos, där maskuliniteten mer eller mindre har utplånats.

Detta åskådliggörs även tydligt i den nya icke-animerade versionen av Disneys Skönheten och odjuret, där Belle inte kan älska den i odjurets kropp fängslade prinsen förrän han ger sin manlighet till föga för hennes fåfänga. Endast då kan hon älska honom, varpå förtrollningen bryts och han förvandlas till en androgyn vacker yngling. Vid åsynen av denna könlösa varelse verkar dock skönheten Belle ångra sig och missnöjd över prinsens avsaknad av maskulinitet ber hon honom att åtminstone låta skägget växa, varpå han svarar med att ryta till.

Varför har västerländska kvinnor i alla tider varit fascinerade av den litteratur man föraktfullt brukar kalla för ”tantsnusk”? Från Jane Austen via Harlequin-romantik till dagens Fifty shades of grey, där starka dominanta mystiska män förför unga försvarslösa kvinnor. Där uttråkade kvinnor låter sig bortrövas av orientaliska shejker till häst eller går med på S&M-lekar med maktfulla rika män. Är det möjligen så att ingen kommer undan biologin och evolutionens nedärvda instinkter? Kvinnor har ju av rent krassa överlevnadsskäl genom historien alltid kapitulerat och underkastat sig de erövrande männen, då deras egna män varit oförmögna att försvara sina kvinnor.

Den något provocerande titeln på denna krönika för ju osökt tankarna till nazisternas konferens i Wannsee 1942, då man diskuterade hur den ”slutgiltiga lösningen” av judefrågan rent praktiskt skulle genomföras. Så cyniskt grymma tror jag inte Europas makthavande politiker är, att de medvetet planerar ett ”folkmord” på sina egna medborgare genom okontrollerad massinvandring, utan det är nog snarare så att de i sin iver att framstå som toleranta och goda inte tänker längre än näsan räcker. Rädslan för den felaktiga formen på befolkningspyramiden borde väl istället i rimlighetens namn resultera i en uppmuntran till den egna befolkningen att producera fler barn, snarare än till att importera kvinnor som själva vill eller tvingas, av sin män skaffa många barn.

Den konspiratoriskt lagde kanske tänker att politiker i sin strävan efter makt inte på något sätt tar hänsyn till folkviljan, utan enbart är intresserade av den beroendeframkallande maktberusningen. I demokratier som Sverige är politikerna dock fortfarande beroende av röster och i de grumliga vatten där röstfiskeriet bedrivs, tar man till alla möjliga och omöjliga knep och fångstmetoder för att locka till sig väljare. Invandrare och ensamstående mammor som bägge vill ha en generös bidragspolitik röstar oftast ”rött” så därför vill socialisterna se att dessa, redan rätt så stora grupper, växer genom att exempelvis låta dessa mammor ”gifta” sig med staten istället för med barnens fäder, samt att importera mer bidragsberoende röstboskap från hopplöst efterblivna kulturer.

Den ”blå” Alliansens politik, som under åtta år dikterades av Reinfeldts illa dolda agenda att rasera välfärdssamhället genom okontrollerad invandring, var kanske ändå en mer realistisk politik, då det i längden inte går att med lånade pengar upprätthålla bidragssamhället. Dock gick inte omställningen tillräckligt fort för den otålige herr Reinfeldt, som efter sin avgång numera propagerar för en mer tålmodig inställning till den förändring eller slutgiltiga lösning han ville åstadkomma, genom att ideligen upprepa sitt nya mantra: ”Invandringen lönar sig i längden”.

Vad feminister, kommunister och miljöpartister, som för en tynade tillvaro – åtminstone vad det gäller väljarstöd – vill, är lite svårare att komma underfund med. Kanske bidar de sin tid i väntan på det folkutbyte som har varit denna texts tema och som om trenden fortgår kommer att resultera i att svenskarna blir en minoritet i sitt eget land inom en ganska snar framtid. Man sätter troligen allt sitt hopp till den heliga eller oheliga alliansen av två totalitära ideologier, nämligen islamismen och kommunismen, som då enväldigt ska härska och för all framtid krossa det förhatliga kapitalistiska västerländska samhället. Vad som dock krävs av framför allt feministerna för att åstadkomma denna revolution är – som islam förespråkar – total underkastelse.

Kvinnokampen har i så fall gått cirkeln runt, från kristendomens hucklebeklädda artonhundratals- förtryck till islamiskt klädseltvång i form av hijab eller niqab. Bra jobbat, feminister! Ultrafeministerna kanske önskar och tror att Gudrun Schyman ska bli den första kvinnliga imamen med reell makt att stifta lagar, som exempelvis förbjuder manlig humor med skämt om kvinnliga kroppsdelar, i stil med islams förbud att skämta om Muhammed. Tänk om denna maktfullkomliga kommunist äntligen kan leva upp till sitt förnamn och förena Gud(run) med Allah för att på så sätt förpassa Sverige tillbaks till medeltiden. Då kan vi verkligen snacka om en slutgiltig lösning.

Dick Taytor

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

En domstolsjurists vånda

[image error]

Ett lidande som jag vet många med mig upplever är att om man reagerar eller protesterar riskerar man rasera hela den sociala existensen. För egen del är jag statsanställd så med ett pennstreck kan hela ens situation förändras. Jag talade med en kamrat i Linköping igår. Han är pensionerad men även han upplevde trots detta att han inte vågade protestera och uttrycka sina tankar. Visserligen känner jag några bekanta som på sociala medier kan skriva precis vad man tycker och tänker. De har inget att förlora och skiter fullständigt i omgivningens reaktioner. Man blir avundsjuk. Samtidigt konstaterar jag att jag inte har många bekanta och manliga vänner som inte kommer att rösta på SD nästa år. Det rör sig om domare, lärare, snickare, rörmokare mm. Midsommaraftonen var frun och jag hembjuden till närmaste grannen och i ett undanskymt ögonblick avslöjade min manlige granne att han prenumererade på “Nya Tider”.

***

Kvällens Aktuelltsändning gick i postmodernitetens tecken. Ett ganska omfattande inslag handlade om de marockanska gatubarnen i Stockholm, cirka 200 stycken. Socialborgarrådet Åsa Lindhagen intervjuades av Aktuellts Kristina Hedberg. Helt uppenbart är att kommunen i nuvarande stund totalt saknar förmåga att hantera problemet och samma sak gäller även polisen. Socialborgarrådet var mediatränat och använde begreppet “barn” 21 gånger i inslaget, förmodligen så att vi kan associera till små personer med hink och spade.

Socialborgarrådet såg det hela som ett “oerhört prioriterat problem” men uppgav även att allt vad man hittills gjort saknade effekt. “Barnen” kunde inte låsas in. De rymde från alla institutioner inklusive familjehemmen och HVB-hemmen. Att polisen står helt handfallna vet vi sedan tidigare och kan konstatera att dessa “barn” kan gå ut och in i affärer och stjäla utan att ens riskeras gripas av polis, efter den svenska tolkningen av Barnkonventionen. Hon aviserade från kommunens sida att man skulle få fram “förstärkta familjehem” och även HVB-hem med “särskild kompetens”. Här kan man tänka sig att det rör sig om placeringar där dygnskostnaderna passerar boendet på Royal Viking eller Sheraton. Hon föreslog och hoppades även att staten skulle utöka antalet SIS-platser så att dessa barn kunde placeras i låsta boenden, eftersom de utsätter andra för brott, men även lever i en miljö där man själva riskerar att utsättas för brott. Sistnämnda skrivningen används alltid i sammanhanget så att vi inte ska tro att dessa barn endast själva begår brott.

Det kan i sammanhanget nämnas att dygnskostnaden för en SIS plats beräknas till 5.000:- per dygn. Skulle således hela gruppen SIS placeras skulle statens dygnskostnad uppgå till en miljon per dygn för dessa “barn”. Under hela det långa inslaget nämndes inte med ett ord varför inte kommunen själva verkar för att barnen återförs till sina hemländer och att man där försöker förena dem med sina släktingar och vänner, eller helt sonika bara därför att de kommer därifrån! Naturligtvis är svaret den postmoderna tolkningen av politiken som innebär att länder är sociala konstruktioner. Ingen har mer eller mindre rätt än någon annan till samhällets resurser och stöd, oavsett varifrån man kommer eller tillhör. Att en kommun är uppbyggd för att uppfylla sina kommuninvånares behov och krav gäller inte längre utan kommunernas ansvar är globalt. Att dessa idéer kommer från ett Miljöpartistiskt socialborgarråd är helt naturligt, eftersom det är helt i enlighet med den politik Miljöpartiet förordar om man läser deras motioner. Före senaste valet valde dock alla medier nogsamt att aldrig pressa miljöpartisterna i dessa frågor, så förmodligen är detta helt okänt för den stora majoriteten.

Nästa inslag handlade om “könsdysfori” och man konstaterade att antalet fall av denna diagnos ökat lavinartat den senaste tiden. I nyhetsprogrammet beskrevs det hela som personer som vid födseln tilldelats “fel kön”. För egen del påminner beskrivelsen om en Sankte Per, fast nu på BB, som delar ut och sorterar in oss i kön efter eget godtycke. Naturligtvis vill jag inte raljera och kränka dessa människor men kan inte undgå att uppfatta att dessa individer blivit bondeoffer i ett postmodernt drama, för att utgöra levande bevis på att “kön” är något konstruerat. Det vill säga kön eller rättare sagt “genus” är något man själv upplever och således det som gäller.  Vad jag för egen del fortfarande brottas med som tankekonstruktion är hur det kan komma sig att något som inte finns utan som vi själva konstruerar, kan leda oss på dessa vägar? Jag har fortfarande inte fått klart för mig hur våra postmodernister ser på företeelser som ADHD, Bipolär sjukdom, alkoholism, pedofili, spelberoende med mera. Är alla dessa fenomen sociala konstruktioner eller är det kemi och biologi som spökar och ställer till det för vissa personer?

***

Kom nyss hem efter en journatt i Stormakten. I mitt jourområde satt det tolv anhållna varav elva var av “rätt sort”, som jag och några av mina kollegor säga.

***

Eftersom man är ledig finns det utrymme för att läsa lite av dagens händelser som inträffat. Man noterar att i Malmö har två personer skjutits i samband med ett rån. För övrigt den 36:e skjutningen i Malmö detta år. I samma stad har en person slagits ned och rånats och en kvinna våldtagits på öppen gata under natten. I Alby, Stockholm, har två mord begåtts i en lägenhet och polisen har varit där och bärgat kropparna. Det mest allvarliga verkar trots detta ha varit Anders Borgs excesser natten innan, då han kallat kvinnor horor och sprungit omkring och tagit sina manliga kollegor mellan benen. Att han eventuellt har bett om ursäkt för sitt beteende saknar totalt relevans. Nu ska häxbålen tändas. Naturligtvis kommer inte några detaljer från morden, våldtäkten eller skottlossningen att meddelas och nåde den som tror att sakerna har med invandring eller migration att göra. Vi matas kontinuerligt med informationen från Brå, Sarnecki med flera att brottsligheten inte har ökat, att den inte har med etnicitet att göra och skulle det komma fram information som får oss att tänka i den riktningen får vi omedelbart veta att orsakerna är att hämta ur “fattigdom”, “trångboddhet” eller att man bor i ett “utanförskapsområde”. Polisens högste chef Dan Eliasson var tidigare chef för Försäkringskassan. Hans första åtgärd var då att öka myndighetens servicegrad så att alla fick sina pengar omgående. Kontroller och fusk talades det inte om i organisationen under hans tid. Att tro att en chef med den läggningen skulle kunna lösa landets poliskris eller hantera den omfattande och grova brottsligheten begriper alla är en omöjlighet.

***

Det stora numret i Sthlm verkar vara avvisandet av de demonstrerande afghanerna. Det ska bli en nagelbitare att följa. Att samtliga partier som protesterar varit med och stött och infört den lagstiftning som tillämpas saknar naturligtvis betydelse. Nu är det “allas lika värde” som räknas och andra honnörsord av liknande innebörd. Som vanligt kan jag inte låta bli att reflektera över dessa stockholmare och deras förhållningssätt till omvärlden. Den postmoderna ideologin har lett fram till att dessa innevånare numera känner sig betydligt mera “inkluderande” och ha betydligt “högre värdegrund” än de övriga av Sveriges befolkning. Urban medelklass med ett mångkulturellt perspektiv är nog höjden av lycka och målet för alla människor i dagens samhälle. Den tar sig även uttryck i inredning, matlagning, träning, talekonst och framförallt det rätta synsättet på omvärlden och andra.

***

Lite småroligt med att Löfven inte kommer att delta i Pridefestivalen i år. Han uppgavs vara upptagen av “annat”. Vi låter väl etablissemanget tåga på ett tag till får vi se vad som händer. Tyvärr är nog skadorna oreparabla.

I något redigerat skick återgivet av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

En äkta konspirationsteoretiker

[image error]

Någon skickar mig en text skriven av skriven av Kristoffer Hell, som jag inte vet vem det är. Den är lite för lång för att jag ska ha lust att återge den in extenso, men nedanstående utdrag passar in i sådant som jag funderar över:

Rasist som kodord för antiglobalist

Rasiststämpeln, som används för att tysta människor i Sverige, har ingenting med främlingsfientlighet att göra. Stämpeln är den dolda maktens kodord för antiglobalist: kritiker av den dolda makten och dess strukturer – motståndet mot de internationella finansoligarkernas dröm om en framtida global diktatur med en världsregering (FN) och en världsarmé (NATO), där mänskligheten reducerats till en eurasisk-negroid ras som mikrochippas vid födseln.

I motsats till vad media kan få allmänheten att tro, är kärnfrågan för Sverige och Europa inte utmaningarna som kommer i kölvattnet på de folkomflyttningar av bibliska format, som bland andra miljardären George Soros ligger bakom. Kärnfrågan som är skymd av, men överordnad denna, är globaliseringen. /…/

När finansoligarkernas systemmedia i dag angriper människor som ifrågasätter globaliseringsprocessen, brännmärker man inte dessa som antiglobalister – istället stigmatiserar man dem som främlingsfientliga, som rasister. Det är en lögnens strategi anammad med avsikt. Det är mycket enklare för finansoligarkerna att elda upp aktivister på vänsterflanken mot påstådd ”rasism” – än att få vänstern att tro att den ultrakapitalistiska globaliseringsprocessen, vilket är vad det egentligen handlar om, skulle vara något gott för någon annan än den ”klass” som enligt uppgift omfattar blott 85 äldre män och som alla får plats i en Londonbuss.

Det har blivit dags att kalla saker och ting vid deras rätta namn.

Det är en koncentrerad och stark text. Ändå, efter att ha läst den lägger jag den åt sidan för att, när jag rensar i pappershögarna någon månad senare, läsa den på nytt. Då upptäcker jag att i en av mina bloggtexter har jag använt Kristoffer Hells formulering om att ”alla får plats i en Londonbuss”, frånsett att jag tappade bort London. Så är det för de flesta av oss som skriver professionellt. Vi suger åt oss formuleringar och mer eller mindre förtränger varifrån de kommer. Kanske att Kristoffer Hell hittat den i ytterligare någon text? Varför skulle han annars precisera bussens hemort till London?

Jag googlar Kristoffer Hell. De länkar som hamnar överst är fem år gamla. I den ena kallas han för foliehatt och i den andra för knasboll. Jag ser också att han kandiderat till riksdagen för Piratpartiet. Och på Flashback kan man läsa att: killen är naturligtvis spritt språngande galen. Bland annat verkar han väldigt rädd för något han kallar ’svartmurare’, vilket jag antar ska betyda ondskefulla frimurare.

En länk, från oktober 2012 presenterar Kristoffer Hell på följande sätt:

Det räcker att tillbringa några minuter, eller så sekunder, med att studera vad Kristoffer Hell skriver på sin hemsida kristofferhell.net för att inse att han är en konspirationsteoretiker av Guds nåde. Vad han skriver om? Vad skriver han inte om …?

Några smakprov:

Förintelsen är påhitt
Loreen är Babylons sköka
Satanisterna inom Illuminati (bl.a. familjen Bonnier) kommer att försöka mörda Carl XVI Gustaf.
Benjamin Långnäsa (Netanyahu, han är ju jude …) ska fejka ett terrordåd för att få en ursäkt att anfalla Iran
Klanen Bonnier (judar, ni vet) vil ha krig i Syrien
Pussy Riot förtjänar sitt straff
Obama är en bluff och försöker att starta tredje världskriget
9/11 är en bluff

Den fråga som Kristoffer Hell verkar brinna mest för är hur bankerna agerar, dels med att skapa pengar ur tomma intet, vilket är en för dem förträfflig konsekvens av digitaliseringen, dels för att få bort kontanterna. Det lär ha varit Kristoffer Hell som startade det så kallade Kontantupproret, som fick många undertecknare. Bankerna har tydligen vid en kris rätt att stjäla spararnas pengar och den kloke har då lagt undan ett kapital i form av kontanter i madrassen.

Här har Kristoffer Hell sina supporters. De anser att han är på rätt spår och en av dem bjuder på en lysande formulering: Ännu en gång slår en foliehatt en trähatt i en diskussion. Som en flashbackskribent konstaterar, när det gäller faran med det kontantlösa samhället:

Och idag, i teknologins tidsålder, springer vi gladeligen in i det mest komiska kaos man kan föreställa sig ur ekonomisk synpunkt – valuta och pengar i digital form, som inte ens är värda en bunt papper. De kan skapas från ingenting och även raderas utan spår. Det finns ingen garanti för att de existerar över huvud taget. Ja vi ser att det står ”10,000.00” på kontot – men och? Det är digital information. Nästa sekund kan det stå ”0.00” eller lika gärna ”1,000,000.00”. Men inte skulle någon få för sig att missbruka detta, eller hur? Nä det kan vi inte tänka oss…

Jag upptäcker att Kristoffer Hell skrivit två böcker, ”Västs mörka hjärta – 9/11, Geopolitisk terrorism & Globaliseringsagendan” och ”Demokrati till döds – Sveriges väg in i den globala diktaturen”. När jag kollar upp titlarna är båda slutsålda på Adlibris och Bokus. Eller så vill de helt enkelt inte sälja böckerna längre. Det verkar nämligen som de fortfarande går att köpa direkt från Kristoffer Hells förlag Blueshift.

I en recension av ”Västs mörka hjärta” från oktober 2015 kallar en Pia Hellerz honom för en grävande reporter men Kristoffer Hells roll som konspirationsteoretiker är mycket mer framträdande. Själv kallar han sig för geopolitisk analytiker. Här finns många påståenden som jag inte överhuvudtaget kan ta ställning till därför att jag är okunnig. Inte desto mindre har jag svårt att trycka undan de protester som bubblar inom mig. Det är exempelvis svårt att tro att CIA ligger bakom en stor del av världens narkotikahandel. Kristoffer Hell påstår att de behöver pengarna för att finansiera alla sina krig och den amerikanska kongressen ger inte tillräckliga bidrag. Den andra boken ”Demokrati till döds”, utgiven 2014, anges handla om mordet på Olof Palme.

Jag letar efter lite färskare material och hittar på youtube en video med titeln ”Democracy to Death: Sweden’s Path to Disintegration & Palme Assassination – Hour 1”.

Kristoffer Hell intervjuas på engelska och jag lyssnar i ungefär tjugo minuter innan gäspningarna tar överhanden. Det hela är för allmänt gnälligt och löst i köttet. Jag tappar lusten och googlar vidare. Bilden förändras inte. Kristoffer Hell är en ung man som gett sig ut i den politiska forsens starkaste strömvirvlar, men har inte koll på vilka stenar det går att kliva på utan att förlora fotfästet. Inte desto mindre, heder åt honom som förstår vad som är viktigt och vad som är betydelselöst i den pågående samhällsdebatten.

Kristoffer Hell förstår mer än det finns att förstå, men det bör ses mot bakgrunden att svenskar i gemen förstår mindre än det finns att förstå. Med min egen foliehatt, den som jag alltmer sällan sätter på mig, viftar jag en hälsning till honom.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ur Mias brev

[image error]

Mia skriver riktiga brev till mig. Inte så ofta men ändå återkommande. Alltid åttans teckenstorlek och minsta radavståndet. Jag har ingen aning om vem hon är. Hon kanske inte ens heter Mia. Vid ett tidigare tillfälle citerade jag henne i en bloggtext. Det gjorde Mia upprörd, vilket var oväntat, eftersom vi inte känner varandra (eller gör vi?). Jag tänkte att om Mia skriver till mig, så är det för att hon vill göra sin röst hörd. Hon vill tala om saker för mig som jag inte förstått. Det uppskattar jag, men varför ska inte andra också få läsa? Det kan ju hända att inte de heller förstått. I dag serverar jag därför ett sovrat urval ”Miaiana”.

Karl-Olov Arnstberg

***

Jag har ett extremt dåligt detaljminne. Det innebär bland att jag kan läsa om böcker jag gillar, både en, två och ibland tre gånger. Men det är nog den enda fördelen med dåligt detaljminne jag har kunnat komma på. Film har jag inte sett så värst mycket, jag föredrar böcker, men t.ex. Monthy Pyton har jag nog sett det mesta av, även om det är ohyggligt länge sedan nu. Men det är samma med film och mitt minne, att jag inte minns så mycket annat än om jag tyckte de var dåliga/bra/roliga eller något annat. Dock är det ofta så att enstaka scener eller rollfigurer gör ett så starkt intryck att jag minns dem, eller åtminstone minns dem så som jag tolkat dem.

En Pyton-scen jag (och nog de flesta som sett den) minns tydligt, är den smällfete mannen på restaurang som ätit på sig en rejäl paltkoma och inte vill ha en endaste smula till. Men bordsbetjänten frestar och övertalar honom att ta en liiiiten liiiten chokladbit till kaffet, och till sist ger den smällfete med sig, stoppar in chokladbiten och spricker sedan. Scenen är ju ruskigt äcklig, men för mig har den även en symbolik; droppen som fick bägaren att rinna över/the straw that broke the camels back… Exponentiell tillväxt helt enkelt. Det är så jag ser på Mellanöstern, Afrika, södra Asien, Mellanamerika och liknande. De har fyllt på befolkningen tills allt brister och folk väller ut ur områdena.

En annan scen jag minns kommer ur filmen Erik Viking. Jag minns ingenting av filmen, mer än just den scenen, och minns jag den någorlunda korrekt, så kommer vikingarna till en ö som jag tror ska symbolisera Atlantis, men folket där är klädda i vita särkar, mer som Romarriket, osäker där… De är ett lyckligt, sjungande, skrattande folk, mitt intryck är; ”infantila”. De lämnar glatt ifrån sig allt de har, så vikingarna behöver inte ens plundra, bränna och våldta (”for breakfast we burn, for lunch we pillage and for dinner we rape”), men ön börjar sjunka. Vikingarna inser att det är fara å färde, så de kastar sig i båten, men det lyckliga folket bryr sig inte, utan sjunger glatt och vinkar vikingarna farväl medan ön sjunker i havet. Det sista man ser är huvudet av ”kungen” eller vad han är, som leende och sjungande försvinner ner i vattnet och efterlämnar lite bubblor. Så tänker jag mig Sverige, kan du tro!?

Men det är faktiskt inte bara PK-isterna som är infantila. Även en hel del av dem som skriver inlägg och kommentarer i vissa alternativmedia ger intryck av viss infantilitet. Ibland häpnar jag när jag läser vad de senast kommit på, för att hitta någon/några att lägga skulden på. Aldrig någon tvekan om till exempel vad som är orsak och verkan. Ingen idé om att deras kunskaper kanske är alltför grunda och bristfälliga för att dra slutsatser från. Inte en tanke på att till exempel Olof Palme är död sedan trettio år, och att det passerat oändligt många politiker av olika kulör genom regering och riksdag sedan dess, och att vilka som helst av dessa kunnat vända skutan i en annan riktning, eller att till och med rena tillfälligheter i historiens gång kunnat ge ett annat utfall, än vad som nu är vår vardag. Senare makthavare är ju inte precis slavar under Palme.

Dessutom är det ju ytterst tveksamt om Palme och alla de andra politikerna av olika kulörer som då fattade beslut om mångkultur verkligen tänkte sig den situation som nu råder i Sverige. Den har nog snarare inträtt gradvis, enligt principen om normförskjutningar.

Näringslivet och deras tillskyndare är de som traditionellt propagerat för tillväxt och invandring, men något har fått den nya vänsterns världsbild att bli ultraliberal och sammanfalla med oligarkernas intressen. Samma med 1968. Det har funnits gott om tid att ändra kurs sedan dess, gott om tid för folket att gå åt ett annat håll och gott om historiskt utrymme för att rådande kultur kunnat få ett annat resultat. Dessutom uppskattar de allra flesta av oss att levnadsstandarden är tämligen likvärdig för hela folket, att alla ska få skolutbildning, sjukvård, äldreomsorg och så vidare på ungefär samma nivå, ett pålitligt rättsväsende som inte gynnar någon mer än en ann, ett försvar som vi alla är involverade i och som räcker för att garantera oss vår rätt till vårt land.

Däremot tror jag inte att så många uppskattar att offentligsektorn har vuxit sig till ett gigantiskt monster och blivit ett självändamål för människor som skaffar sig enorma förmåner och stor makt genom detta system, och på flertalets bekostnad.

Lagom är bäst helt enkelt. Och framförallt måste vi ha produktion för att finansiera offentligsektorn, och vi måste ha export som minst motsvarar importen, om det ska gå ihop sig. Så för mig handlar det om planering. Det är ingen god idé att lämna alltför stort konsumtionsutrymme till en stor grupp människor, ty de kommer då att skaffa sig en extravagans som minskar våra gemensamma naturresurser än snabbare, och därmed beskär nästa generations möjligheter att leva ett gott och värdigt liv. Vi behöver planera för mer än ett kvartal eller en mandatperiod i taget. Det är ingen god idé att göra sig beroende av importerad mat och annan energi, eftersom vi då kommer att stå på näsan den dag vi av något skäl inte längre kan importera dessa livsnödvändigheter. Med samma logik är det därför inte heller någon god idé att fylla upp landet med fler människor än vi har den minsta chans att förse med vatten, mat och annan nödvändig energi. Svårare än så är det inte. Allt utöver det grundläggande för ett gott liv ska betraktas som härligt grädde på moset, och bara njutas när vi vet att nästa generation har vad de behöver med god marginal och att vi inte berövar dem ett rimligt liv.

Att vi inte borde importerat en endaste individ som svär sig till den sjuka ideologi som kallas islam, behöver jag knappast argumentera för. Det var åtskilliga personer som redan för 60-70 år sedan, och troligen redan tidigare, argumenterade tämligen högljutt för att vi inte skulle ägna oss åt sådan import. Nu är det för sent.

Vad är det som får människor att vara så oerhört vettskrämda för vad ”folk ska säga”, att de inte ens i hemlighet vågar ta in andra bilder av verkligheten än de gängse godkända? Det är helt obegripligt för mig, och jag blir lika förtvivlad varje gång jag konfronteras med det faktum att det är så för väldigt många människor. De får plötsligt något glasartat i blicken som leder mina tankar till fjärrstyrning och science fiction. ”Världen tillhör oss alla, alla ska få leva var de vill, inga gränser, vi måste hjälpa dem som har det svårt…” Konsekvensanalys är helt enkelt inget de i allmänhet förmår.

Men jag har även träffat på en och annan som klarar att göra en konsekvensanalys, men ändå bara rycker på axlarna och tycker att ”det blir som det blir, inget vi kan göra åt”. Underkastar sig helt enkelt. Och skiter uppenbarligen i hur det går för deras barn. Obegripligt. En frisk människa borde väl försöka att antingen fly, eller slåss?

Triggerwarnings, safe spaces och allt vad det heter, är ju detta egendomliga förhållningssätt draget till sin spets och tydligt uttalat, men väldigt många människor värjer sig tydligen helt instinktivt mot att nyansera världsbilden, utan att för den delen uttala sig så klart om saken. Vad är det de tror att de ska skydda sig mot? Tror de att ifall man inte låtsas om verkligheten, så kommer de inte att drabbas av den? Att ständigt leva inuti en stor jävla skämskudde måste ju göra tillvaron mörk, och andningen väldigt tung, med den unkna luft som uppstår därinne.

Men detta med social kontroll tycks vara enormt viktigt, för att inte säga helt dominerande för många människor. Jag begriper inte hur man kan kasta all personlig integritet åt helsike på det viset. Jag lever hellre i social isolering än att sälja min själ på det viset. Leva i en lögn med kulisser omkring sig och aldrig kunna tänka fritt och självständigt, pröva och värdera vad som helst som kommer i ens väg. Det finns de som anser att jag därför är egensinnig, och de menar det som något negativt. Man ska anpassa sig, flyta med strömmen som ett stim döda fiskar. Varför fungerar så många människor så? Det är ju inte alls bara svenskar, eller ens ”västerlänningar”, utan även islam är ju verkligen att helt och hållet underkasta sig den sociala och kulturella kontext som bestämts av överheten.

Jag tänker ofta nuförtiden på Rwanda under det så kallade ”folkmordet”, och det horribla faktum att många kvinnor förmåddes att dräpa sina egna barn för att inte själva bli utstötta ur sin sociala grupp, eller rent av själva bli dödade. Där och då handlade det om liv eller död; mitt liv och mitt barns död, alternativt bådas vår död. Här och nu handlar det ju verkligen inte om så dramatiska följder. Det finns ju gott om människor på ”vår sida”, så dräpt, eller ens social enstöring blir man ju inte om man tar in din världsbild och kanske till och med anammar hela eller delar av den för egen del, om man kommer fram till att den beskriver verkligheten på ett mer korrekt sätt.

”Mansplaining” läste jag några gånger här och där, och hade ingen aning om vad det betydde förrän min bror förklarade det för mig. Jag konstaterade krasst att ”du har just mansplainat mig!”, vilket vi tyckte var himla lustigt. Men jag har funderat lite till, och ger ”feministerna” delvis rätt i att mansplaining är i många fall helt förkastligt. Ta del av hur t.ex. Anders Lindberg, Peter Wolodarski, Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt, Fredrik Virtanen, Fredrik Reinfeldt, Göran Greider och många många fler män förklarar saker och ting, så tror jag att du förstår hur jag tänker. Och att kvinnor i många fall är mycket bättre på att förklara, inser man om man tar del av vad t.ex. Julia Caesar, Merit Wager, Marika Formgren, Tanja Bergkvist, Helena Edlund, Chris Forsne, numera Ann Heberlein och många många fler kvinnor har att tillföra.

Detta med att man inte kan säga en sanning till en troende postmodernist, tror jag har mycket att göra med att de lägger värderingar i det mesta. För dem finns inget neutralt. Det är sannolikt också därför som de blir så hysteriskt kränkta av sådant en ”normal” människa inte trodde var möjligt att bli kränkt över.

Jag märker det också på de värdegrundstroendes sätt att tilltala mig. De tror de ska kränka om de säger som det är, så de tassar runt och kläcker ur sig lögner. Jag avser vardagliga småsaker som ingen normal människa skulle ta illa vid sig av. Jag tycker dessa smålögner är förbaskat tröttsamma, och det urholkar min tillit till dessa människor. Ifall de kan ljuga om skitsaker som inte behöver ljugas om, kan jag då lita ett ögonblick på dessa människor när det verkligen gäller? Nej, definitivt inte. Och då finns ju inte så många skäl till att umgås över huvud taget.

Ta ordet ”neger”. Det är för mig och många andra ett helt neutralt ord som betyder att det handlar om en man med mycket hudpigment – en mörkhyad man. Men postmodernisten lägger in bilder, betydelser och värderingar i ordet, som jag gissar härstammar från USA:s slavepok, men då snarare ordet ”nigger” som ju användes nedsättande där och då. Så nu måste alla vi andra rätta oss efter postmodernisternas rasistiska värderingar av ordet neger. Ungefär som när ett bortskämt litet barn kräver att alla ska anpassa sig efter dess vilja. Därför måste vi alla tassa runt negrer, muslimer, invandrare och mycket annat. Det får katastrofala konsekvenser för hela den svenska befolkningen att låta dessa bortskämda barn dominera och sätta upp reglerna.

Mia

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Den sabbade kvinnorollen

[image error]

För åtta år sedan gjorde forskare vid ”Wharton School of Business” vid ”University of Pennsylvania” en studie med material från den stora nordamerikanska General Social Survey, som håller koll på USA:s sociala tillstånd alltsedan 1972. Resultatet publicerades i “American Economic Journal”: The paradox of Declining Female Happiness. Titeln säger det mesta.

En svensk studie av 14.000 självmordsförsök från år 2005 visade att antalet självmord i Sverige går stadigt nedåt, utom för en grupp: unga kvinnor. Där hade självmordsförsöken ökat.

År 2013 rapporterade Socialstyrelsen att 21 procent av Sveriges kvinnor mellan 18 och 24 år mådde så dåligt att de använde psykofarmaka eller uppsökte psykiatrisk vård. För unga män var motsvarande siffra sju procent.

Vetenskapliga och inte fullt så vetenskapliga rapporter brukar, när de undersöker hur lyckliga och harmoniska svenska och västerländska kvinnor är, komma fram till samma resultat, nämligen att kvinnorna varken är lyckliga eller särskilt harmoniska. En undersökning jag hittat visar dock att både kvinnor och män, i synnerhet de yngre, muntras upp av att shoppa, vilket är frestande att tolka som ett slags tröstbeteende. Eller som Nordeas privatekonom Ingela Gabrielsson sa: En flykt från verkligheten.

Medan mätresultaten är ganska tydliga, är förklaringarna mer svävande. Kort sagt, forskarna vet inte varför inte kvinnors lycka stiger, i takt med att hälsan och välståndet förbättras. Den vanligaste förklaringen är att det ställs allt högre krav. Dagens kvinnor ska inte bara vara attraktiva utan också klara yrkeskarriären. Stress gör dem olyckliga.

Inte heller jag vet varför svenska kvinnor inte är själaglada, men det är frestande att spekulera längs lite andra linjer än forskarna brukar våga sig på. Utgångspunkten är att det finns biologiska och kulturella anvisningar för hur kvinnor (liksom män) ska vara – resultatet av många tusen års utveckling. Det postmoderna samhället är bara det senaste ögonblicket i den mänskliga existensen. Jag kan tänka mig att vissa av postmodernitetens roller helt enkelt krockar med biologi och innötta traditioner. I samhällsdebatten är detta en ickefråga. Vår tids opinionsbildare har ingenting till övers för kvinnans natur (ja, jag vet att det låter mossigt med ”kvinnans natur” men det finns en sådan, liksom det givetvis finns en ”mannens natur”).

Vår tids största misstag, inte bara när det gäller kvinnorollen utan generellt, är inversionen. Medan modernismens credo var Skit i traditionerna, så kan postmodernismens formuleras som Gör tvärtom! Istället för att satsa på det som majoriteten står för, det vill säga det normala och reguljära, satsar postmodernismen på minoritetsintressen. Diskuterar vi könsroller, gäller det givetvis inte bara kvinnorna. Så här beskrivs en man som bejakat postmodernismens möjligheter och snickrat ihop en alternativ kvinnomanlig identitet:

Min före detta söderhipster var jättegullig, frånskild med barn. Intresserad av biodynamiskt odlade grönsaker, Simone de Beauvoir, Caitlin Moran och knyppling, samtidigt som han hejade på Hammarby.

Snygg på ytan med rockabillyfrilla och tatueringar, men inuti som en femåring. Sexuellt var det en katastrof. Han var väl insatt i feministisk teori och genus och väldigt mån om att jag som kvinna skulle känna mig tillfreds med allt. Jag vill inte ha nåt nervöst mähä som inte kan slappna av i rädsla för att jag ska bli ”kränkt” bara för att han råkar vilja knulla. Det var så sjukt avtändande när han knappt kom för att ”hans orgasm inte var så viktig”. Jag klarade inte av det till slut.

Tillvaron i alla hittills kända samhällsbildningar är ordnad i det reguljära, som ska bejakas, och det avvikande, det främmande som ska bekämpas, eller möjligen får finnas så länge det inte kommer andra till skada. Vårt postmoderna samhälle har traskat rätt ut i vildmarken genom att hävda att allt är lika rätt och legitimt. Utifrån det som självklart bör gälla vid allmänna val och inför en domstol, nämligen att alla människor har lika värde, påstås att alla människor är lika och utbytbara mot varandra. Det gäller till och med för det mest biologiskt motiverade av allt som människor ägnar sig åt, att ha samlag. Den postmoderna regelboken säger att kvinnor kan axla manliga roller och män kvinnliga – och det bara är fördomar som skiljer ut homosexualiteten som något annat än en av flera varianter. Som man kan läsa på Wikipedia i en översikt som är lika tillkrånglad och distanslös, som den är pretentiös:

De praktiska implikationerna av feministisk postmodernistisk vetenskapskritik blir att vi måste försöka upphäva de dikotomier som upprätthåller skillnader mellan könen och mellan andra grupper.

Det biologiska argumentet är att apor och en del andra djur också ägnar sig åt homosexualitet. Självklarheten som har tappats bort är att sex handlar om fortplantning. Homosex har inte med barnalstring att göra. Det är alltså en avvikelse, som mer eller mindre frekvent förkommer också hos andra djur än människan.

Vår tids stora sexuella fråga borde inte handla om sexuella preferenser, lika lite som om kvinnors rätt till abort. Den fråga som borde inta en förstaplats i debatten är att kvinnorna inte föder tillräckligt många barn. Den obevekliga demografiska konsekvensen är att den västerländska civilisationen på inte särskilt lång sikt alls, utrotar sig själv. Ett samhällsideal och en debatt som i det prekära läget får som konsekvens att det inte föds fler utan färre barn är inversiv och därmed också patologisk.

Nå, det kanske inte spelar så stor roll, när likhetsdogmen råder? Det finns gott om människor på jordklotet, egentligen alldeles för många. Om västerlänningarna tar kål på sig själva är det väl en god gärning, ur miljösynpunkt? Jodå, med det tillägget att om vi inte anser oss ha något egenintresse att försvara, är mänsklighetens optimala miljöinsats att utrota sig själv.

Också vår postmoderna version av välfärdssamhället är patologisk. Den ursprungliga och sunda tanken var att bygga upp ett statligt försäkringssystem, så att medborgarna i livets djupaste dalar och brantaste uppförsbackar kunde få en utsträckt hand från samhället. Men det svenska lagomfolkets lagomledare lyckades inte åstadkomma någon lagomlösning utan byggde upp en expansiv välfärdsindustri, där alltför många medborgares skam över att vara bidragstagare försvunnit och där funktionärerna, för att inte förlora jobbet, strävar efter att göra de hjälpsökande permanent bidragsberoende. Resultatet är att Sverige har fått ett stort antal kravfyllda och osjälvständiga medborgare. En snabbt växande underklass är dessutom farligt missnöjd: invandrarna.

Det postmoderna samhället nöjer sig inte med att hjälpa utan premierar svaghet. Det gäller inte bara på individnivå, utan också för företag, i synnerhet på EU-nivå för lantbruken. För att överleva är merparten av de Sveriges bondgårdar beroende av ett mycket komplicerat bidragssystem. Den som tror att denna postmoderna inversion på sikt är livskraftig, har ingen verklighetsförankring.

Den inversiva logiken är så djupt förankrad, att det till och med blivit en viktig angelägenhet för etablissemanget att tåga med i Prideparader, moralupplösningens mest hyllade manifestation. Ett annat exempel inom samma genre: På svenska skolgårdar är hård sminkning och erotiskt utmanande kläder ett inte ovanligt ideal också bland prepubertala flickor. Samtidigt som pedofili är ett mer oförlåtligt brott än det någonsin tidigare varit, tillåts de unga flickorna fritt marknadsföra sin spirande sexualitet – i skolan.

Motsatsparet Madonnan och horan hör visserligen mest hemma i katolska länder, men är relevant också för Sverige. Det allt vanligare skällsordet ”hora” är lika skändande som det alltid varit. Det hindrar inte att madonnan försvunnit ut i periferin. Horan behärskar scenen. Normförvirringen tränger djupt ner i vardagen. I ett mail till mig skriver en kvinna:

Som bofast på ett populärt turistmål noterar jag så här i semestertider med förundran turisternas kulturella uttryckssätt, sådana de manifesterar sig på det pyttelilla, trånga snus-Konsum, där man måste dra in magen och hålla andan för att över huvud taget kunna pressa sig fram och slita åt sig lite mat. En dag ser jag två tjejer i 15-16-årsåldern på Konsum. Den ena hyfsat klädd. Den andra med ett linne eller dylikt på överkroppen. Nedtill endast stringtrosor med ett snöre mellan skinkorna. Skinkorna framförs alltså nakna i full frihet bland matdiskarna.

I de flesta samhällsbildningar, såväl historiskt som i nutid, klär sig kvinnor neutralt och sedesamt när de lämnar hemmet. Det var inte länge sedan också svenska kvinnor täckte sitt hår på offentliga platser. Anledningen är att sexuella utspel i offentligheten är destruktiva. Människan är ett djur med driften ständigt påslagen, vilket gör det nödvändigt att kontrollera den. Driften skall paketeras och placeras på en undanskymd plats, för att plockas fram vid rätt tillfälle.

Det som historiskt och geografiskt är vanligast är att en kvinna sparar de erotiska utspelen för den man hon är gift med, och då företrädesvis för tillfällen när de är ensamma. I vissa muslimska länder är denna uppdelning extrem. Kvinnor, som inte ens får visa nästippen i offentligheten kan hemma, för sin man, frossa i erotiska utspel. Det vore dem fjärran att, som många svenska kvinnor gör, klä sig i mjukisbrallor och skräpkläder på hemmaplan. Att vara sexuellt utmanande i offentligheten men vardagstrist i det privata skulle tolkas som att de värderade sina egna män lägre än främmande män.

Feministerna kör ner i det motsatta diket. De bekämpar inte bara mannen och den manliga blicken utan de mest extrema är till och med upprörda över mänsklighetens indelning i två kön. I olika sammanhang har jag markerat att jag tycker dessa ideologiserade och avsexualiserade kvinnor, med kulturkoftorna som en i medierna mycket synlig förtrupp, är praktfullt snurriga. Det handlar inte om min förlegade kvinnosyn. Jag har varken problem med att utföra traditionella kvinnosysslor eller svårt för kvinnliga ledare. Dessutom, om jag skulle lista de tio personer som jag intellektuellt har störst utbyte av, skulle det hamna fler kvinnor än män på den listan.

Men det är det personliga, för att inte skriva privata. När jag ser på det postmoderna samhällets utbud av mer eller mindre accepterade kvinnoroller, skär det sig totalt. Opinionsbildande svenska kvinnor har helt enkelt spårat ur. Här finns aktivisterna – de som gärna uppsöker allmänna platser och i megafoner skriker ut sin förtrytelse över manssamhället. Här finns förskolornas könsförnekare, som ivrar för en hen-kultur. I borgerlighetens övre åldersskikt härjar kulturkoftorna, oändligt empatiska med alla lidande människor runt om i världen: Ta hit dem, låt oss ta hand om dem och en och annan kan vi kanske locka med ner i sänghalmen! Så kommer hela skocken: De rasifierade, som ivrar för minoritetsrasismens legitimering, genusforskarna som bekämpar vetenskap som en patriarkatets härskarteknik, särartsfeministerna, likhetsfeministerna, radikalfeministerna, anarkafeministerna – andra feminister, som livmoderfeministerna, inte att förglömma.

Svenska män och kvinnor har hunnit långt med att bygga upp ett samhälle, där de själva inte kommer att vilja leva. Inte heller skulle de vilja lämna över det till sina barn, om de bara förstod konsekvenserna av det som de håller på med. Det var förmodligen Lenin som myntade begreppet nyttig idiot för de medborgare som, utan att se konsekvenserna av sina egna handlingar, ivrigt bejakade maktelitens propaganda. Inom det svenska maktskiktet trängs de nyttiga idioterna med varandra.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare början av augusti 2017

[image error]

Ge turister fri vård också! Tre vänsterpartister föreslår att sylsökande, papperslösa och människor som vistas illegalt i Sverige bör ha samma rätt till sjukvård som svenska medborgare. Detta eftersom alla människor är lika värda. Men då bör det förstås även gälla alla turister på besök i vårt land – de är ju också lika värda som människor. Och tänk vilket uppsving för turismen när hela världen kan komma till Sverige och få fri sjukvård!

***

Det allvarligaste hotet som Sverige står inför på kort sikt är matförsörjningen. Om matimporten stoppas på grund av exempelvis krig, är invånarna i ett kargt massinvandringsland med nedlagda jordbruk på norra halvklotet mycket illa ute. 1932-1933, det vill säga på ett enda år, dog nästan lika många människor som Sveriges befolkning av svält i Ukraina.

***

Idag är 60 % av invånarna i Malmö invandrare eller barn till invandrare. För fem år sedan berättade en förlossningsöverläkare från Skåne för mig att de flesta barn som föds i Skåne har invandrade föräldrar! Redan på 2040-talet kommer Sverige att ha en muslimsk majoritet. Och kaoset på våra BB-avdelningar beror på att invandrade muslimska kvinnor föder många barn. Exakta siffror går inte att få fram eftersom varken etnicitet eller religion får registreras i Sverige. Men Migrationsverket rapporterade nyligen att mödrar med PUT (vilket nästan alltid betyder muslimska kvinnor) under åren 2015 – 2016 fött inte mindre än 11.000 barn. Sannolikt är totalantalet barn som muslimska kvinnor idag föder i Sverige cirka 3.000 per månad.

***

Alla gör ju en loop runt det verkliga problemet. Läste just i ”Mitt i Södermalm” om ökat missnöje med vårdcentraler. 7 av 10 stockholmare tycker att det har blivit svårare att få vård under det senaste året. Sjukhuslandstingsrådet säger att det beror på att man måste fokusera på dem som har störst vårdbehov. Jaha, och vilka är det då, när äldre svenskar får allt svårare att komma fram och få träffa en läkare? Inte ett ord om att 100.000 nya uppehållstillstånd från tredje världen varje år spelar en roll. För då måste man ju fråga den icke-goda frågan om inte de som har betalat skatt till detta hela livet ska ha förtur framför dem som inte pröjsat en spänn. Jag säger inte att allt beror på massinvandringen, jag säger bara att denna oerhörda demografiska förändring inte ens nämns, med tanke på hur många vårdbehövande och vårdkrävande som kommer hit.

***

Efter gnistbildning står snart den svenska pensionsbromsens lameller i brand och därefter väntar nedsmältning.

***

Beppe Wolgers skrev texten till Olle Adolphsons visa ”Mitt eget land”. Ulla Sjöbloms version från kalla krigets dagar ringer i mina öron. Ett utdrag:

Jag hörde musik någonstans

Som kom från en frusen orkester

Den kallas för terrorbalans

Och dansas av öster och väster

Vad bryr jag mej om öst och väst

Jag vet ju bäst

… för när mänskorna har varandra

Bor de alla i samma land

Och jag är ju precis som andra

Och min hand är så lik din hand

Hela landet syns från mitt fönster

Huvudstan ligger i mitt rum

Och i taket gör lyktor mönster

Det är dumt

Men jag är väl dum

Visan har över ett halvsekel på nacken, men det slår mig att den passar ännu bättre in på vår egen tid. Se avslutningen av första versen: ”Vad bryr jag mej om öst och väst, jag vet ju bäst”. Det är en hyllning till tyckandet framför vetandet.

Varför vet då Beppe/Olle/Ulla bäst?

Svaret kommer i nästa vers där det sägs både att alla människor är lika (Och jag är ju precis som andra, och min hand är så lik din hand) och att nationsgränserna och konflikterna mellan olika länder är ett stort misstag. Leve globalismen (för när mänskorna har varandra, bor de alla i samma land)!

Verklighetskontakten är obefintlig. Man förstår att diktaren ligger i sin säng och tittar i taket, fantiserande om att huvudstaden ligger i hans/hennes rum. Och så en belåten kraschlandning: ”Det är dumt men jag är väl dum”. Jag tänker att det stämmer ju på pricken in på vår egen tid: den accepterade dumheten.

***

Vi som växte upp på femtiotalet minns Sparbankernas tidning Lyckoslanten med ”Spara och Slösa”, där Spara samlade sina pengar till något fint medan det gick illa för Slösa. Varje barn fick också en sparbössa i skolan. I dag är det annorlunda. Konsumtionstrycket är enormt. Titta på den utrustningsarsenal som behövs för ett litet barn. De föräldrar som inte sparat till allt som ”behövs” kan få låna. Visserligen till skyhög ränta, men ändå. Joxa bara lite med telefonen så kommer pengarna! Sparbössan byttes ut mot mobillånet. Slösa regerar.

***

Hur gör man för att förstöra Sverige?

Jo:

Först uppfostrar man svenska flickor till att hata män, framför allt svenska män. Det är viktigt att svenska kvinnor föder få, eller helst inga, barn. Sedan ser man till att förinta samhörigheten bland svenskar. Svenskar ska istället måna om romer, syrier, afghaner, afrikaner, i stort sett alla folkslag som inte är vita och/eller västerländska.

Främlingar intar viktiga samhällspositioner.

Sedan tar de över.

***

Om man gör tankeexperimentet att det kommer att ske ett muslimskt övertagande av Europa så krävs det nog att samhällsstrukturen fortfarande upprätthålls av ”ureuropéerna”. Detta därför att det är hos dessa som kunskapen finns för att driva och förvalta de komplexa system som moderna västerländska länder består av. Detta handlar då både om administration och teknik.

Det framgår ju på ett övertydligt sätt att de som invandrar till Europa från olika länder med icke fungerande infrastruktur, och överhuvudtaget dysfunktionella förhållanden, inte är kapabla att ta över och driva ett modernt civiliserat samhälle. Deras överlevnad baserar sig på att de kan luta sig mot en fungerande välfärdsstat, som sannolikt inte kan upprätthållas efter deras eventuella övertagande. Men givetvis vill de fortfarande äta russinen i kakan vilket innebär att de arbetsuppgifter som krävs för att ”behålla välfärden” även i fortsättningen måste utföras av de ”pureuropéer” som är insatta i och till fullo behärskar de olika systemen som samhället består av. Resulterar detta i att vi kommer att få en situation där de systemkunniga utnyttjas som arbetskraft för att de okunniga skall kunna fortsätta att leva med ”bibehållen välfärd”?

Texterna valda och något redigerade av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Ädla-syftet-korruption

[image error]

I dag är läkaren och psykiatern Ann Gardner gästskribent

***

I slutet av 1960-talet läste jag psykologi på Stockholms universitet. Mycket av den då pågående forskningen på institutionen gällde skillnader i varseblivning och uppmärksamhet. Den bekostades av myndigheter och avsåg sådant som höjdplaceringen av trafikljus i gaturummet, och vilka färgvåglängder för rött, gult och grönt som uppmärksammades bäst i det perifera synfältet.

Den speciella ”intelligenskursen” på utbildningen betraktades som viktig och varade två månader. Viss politisk korrekthet hade insmugit sig. De intelligensskillnader mellan olika folkslag som rapporterats ansågs bara orsakade av att kulturberoende tester använts. Könsskillnader avseende delförmågor ansågs visserligen säkerställda, men kompenserades av att det andra könet hade bättre förmågor på andra deltest. Förmågan att klara akademiska studier betraktades inte som ett individuellt fastlagt öde på grund av intelligens, därför att hög motivation kunde kompensera att ”det tar längre tid att lära sig, men det går om man kämpar.”

På 1970-talet började individuella skillnader i intelligens betraktas som (mest) förvärvade och beroende av klassursprung eller föräldrarnas omhändertagande, vilket avspeglades på institutionen vars inriktning förändrades till mer ”människotillvänd” och ”kliniskt användbar”. Hög begåvning sågs inte som en egenskap utan som en ”neurotisk kompensation”, för att bli omtyckt av föräldrar och/eller lärare – till nackdel för den drabbade, som tvingades ”gå på högre varv” med risk för framtida psykiatriska problem. Då jag motsatte mig idén att alla föds lika blev jag bemött med rättskaffens tillsägelser och det blev omöjligt att ens diskutera. Under 1980-talet började kliniska psykologer vägra att utföra intelligenstester på patienter intagna på den psykiatriska stockholmsklinik jag arbetade vid. Även när syftet var att visa god begåvning. Skillnader i intelligens hade blivit ett tabu-område.

Enligt en färsk studie användes bara 3.3 % av textutrymmet i 29 introduktionsböcker i psykologi till intelligensområdet. Mindre än 10 % av amerikanska psykologiinstitutioner undervisade om intelligens. Studieförfattarna skriver att inte heller modern intelligensforskning nämns “Our study may provide insight into why popular beliefs about intelligence often do not match expert opinions.” Intelligensforskaren psykolog James Thompsons slutsats blev “My conclusion is more acerbic: too many writers of psychology textbooks fear intelligence research and loathe what the results imply. They regard it as their democratic duty to twist the results to serve their own, presumably saintly, objectives. I think they have fallen into Noble Cause Corruption, but doubt they feel any shame at respecting their presumptions more highly than the facts.”

Att bortse från intelligens kan ha betydelse. För några år sedan visade en ADHD-utredning på en av mina patienter, i vilken intelligenstestning ingår, att patientens begåvning låg på gränsen till begåvningshandikapp, IQ omkring 70. Hon var en av fyra sjuksköterskor som jag då hade som patienter – alla med utomeuropeisk invandrarbakgrund – som utbildats till sjuksköterskor i Sverige. De hade inte klarat det första arbete de fick efter examen, trots handledning från första arbetsdagen som skulle fortsätta minst en månad. De skulle slippa självständiga arbetsuppgifter under tiden. Två av dem insjuknade redan efter 2 veckor som ovannämnda patient, en efter 4 månader och en efter 1 år, i vad som visade sig bli en icke behandlingsbar svår depression. Resultatet av intelligenstestningen fick mig att fundera över om deras svårigheter att förstå matematik och förklaringarna som givits avseende Försäkringskassans hantering av deras sjukskrivningsärenden kanske inte bara berodde på depressionssymtom. Kanske hade deras förmågor till att börja med inte räckt för sjuksköterskeyrkets krav. För deras del blev resultatet personliga tragedier, såväl som studieskulder för ett yrke de inte klarade av.

Jag ogillar Ädla-syftet-korruption (Noble Cause Corruption), men ensidig betoning på intelligens och skolresultat är inte heller bra. Att slippa ”stämplas” som lågbegåvad redan i barndomen var till fördel för självförtroendet för några utomeuropeiska invandrarkvinnor med låg begåvning jag träffat. De kom till Sverige som vuxna. En hade aldrig gått i skola och de andra i en skolklass med så många barn att många inte klarade av att lära sig, det var inget onormalt. Det var först i Sverige de ställdes inför krav de inte klarade. De hade sluppit den livslånga sorgen och det låga självförtroendet som svenskfödda särskoleplacerade berättat om för mig – ”varför är jag inte som andra?”.

Ett bättre mått än IQ på ”användbar intelligens” kan vara förmågan till kritiskt tänkande. En första liten studie visar att hög IQ inte har så starkt samband med kritiskt tänkande “it’s possible to have a modest IQ and navigate life wisely, or to have a high IQ and make clangers that leave your peers shaking their heads. It’s a question of critical thinking.— Critical thinking isn’t about mental resources so much as a way of looking at the world and a tool-kit to use at the relevant moments. But unfortunately, as a society, we don’t give enough attention to how to foster these skills.”

Under mina arbetsår 1970- 2010-talen lärde jag mig att ligga lågt med att ifrågasätta om långtidseffekterna av det vi gjorde verkligen skulle bli bra, efter att blivit nedtystad med att jag var ”neurotisk” eller ”saknar förmåga att förstå det rätta”. Ifrågasättande av gruppideologin ledde till att jag inte längre blev bjuden till fester. Antalet bekanta att utöva yttrandefrihet med minskade.

De senaste åren har min oförmåga att rätta in mig i ledet lett till att bekantskaper, även med några anhöriga, avslutats men aldrig på mitt initiativ. Jag har haft besök av internationella kollegor, forskare från två andra kontinenter och Sydeuropa och Ryssland. Dessa tar avstånd från postmodernism och Ädla-syftet-tänkande, men undviker samtalsämnen som klimatet och invandringen. De förskräcktes av att se så många tiggare på Stockholms gator, utan att jag behövde påpeka det, och frågade ”hur kan ni tillåta det?”. De tar avstånd från ”fascistiska partier” till vilka de räknar Sverigedemokraterna, för så har det stått i tidningar de läst. Till min förvåning visade det sig för en månad sedan att en av dessa jag känt sedan 1997 (!) nu förmodligen betraktar mig som fascist. Han är tolerant nog att inte ”avvänna” mig i alla fall. Men han värjer sig mot diskussioner, att lyssna på argument. Jag tror att han, liksom de andra kollegorna, har högre logisk begåvning, än jag. Undvikandet beror inte på intelligensbrist men möjligen på en ovilja att använda kritiskt tänkande i samband med kontroversiella ämnen, en beröringsskräck.

Beröringsskräcken verkar inte bara gälla personer utan även rapporterade uppgifter. För ett år sedan berättade jag för en bekant jag känt i 50 år att jag ändrat var jag går och numer undviker folktomma gator. Han frågade varför. Jag sa att jag läst i vanlig press att gäng av marockanska gatubarn överfallit, skadat och rånat ensamma personer på ödsliga platser i mina närliggande innerstadskvarter, även dagtid. Han spände blicken i mig och blev väldigt rättskaffens och sa ”har DU råkat ut för något?”. Han ansåg att jag drabbats av hysteri och att mitt uppförande var överdrivet. Jag påmindes om hans yttrande häromdagen.

Vid en föreläsning omkring 2009 åhörde jag en professor som spekulerade om varför de så kallade ”personlighetsstörningarna” finns, speciellt den paranoida och de ”räddhågade”. Professorn föreslog att majoriteten i den lilla gruppen (ofta omkring 50 besläktade individer) under jägar-samlar-tiden behövde bestå av stabila personligheter som klarade av vardagens mödor utan knot. Men det behövdes enstaka individer som reagerade starkt på faror. En räddhågad som hör när fåglarna och trädens apor börjar skrika varningsljud då ett rovdjur närmar sig och får så stark ångest att den individen måste meddela andra. En paranoid som ser blickriktningar hos de unga ”vänliga” besökande männen från en annan grupp, när dessa ser sig omkring. Tolkar blickarna som bedömning av hur många unga kvinnor som finns att erövra och hur många starka män att bekämpa, och i vilka hyddor dessa bor. Den paranoides påträngande krav på att gruppen genast överger sin tillfälliga boplats, kan resultera i gruppens överlevnad.

Något senare träffade jag en bekant som arbetade som inhyrd personalkonsult i olika myndigheters personalavdelningar vid konflikter i arbetsgrupper. Han beklagade sig över det svåra arbetet. Ofta rörde det sig om att en arbetsgrupp ville bli av med en gruppmedlem som inte var med på noterna, utan fortsatte att påpeka problem. Jag berättade om ovan professors spekulation om dessa udda som tänker annorlunda ”de kan bli våra räddare”. Han hajade till och sa att det perspektivet hade han aldrig hört under sin utbildning. Senare berättade han att tolkningen hade tagits emot bra och lett till tolerans istället för utstötning ”det är kanske bra att vi inte når konsensus i allt.”

Jag tröstar mig numer med att jag är udda på det sättet att ”min förhöjda varseblivning” för ”fåglarnas och trädapornas varningsskrin”, som kunnat uppfattas som så stötande för gruppgemenskaper att det jag sagt negligerats eller jag blivit ”avvännad”, beror på en medfödd personlighetsvariant hos mig. Jag har fått nya vänner. Dock är det jättetrist för jag betraktar inte yttrandefrihet bland likatänkande som speciellt inspirerande utan tvärtom, som riskabelt konserverande.

Ann Gardner

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Feminismen är en draksådd

[image error]

Feminismen är i sin nuvarande form en draksådd därför att kvinnor (naturligtvis inte alla, men som kollektiv) tänker annorlunda än män.  Mäns tänkande är format för att bygga samhällen, alltifrån stammen/klanen till nationen. Kvinnors tänkande är inriktat på familjen/hushållsgruppen, dvs. nära relationer.

Så funkar våra hjärnor biologiskt, efter en flera hundratusen år lång utveckling. Det som skett under de senaste sekunderna av den mänskliga existensen är att vi har lurats in i en feminisering – att tro att man kan bygga ett samhälle på samma kvinnliga sätt som man vårdar sina närmaste relationer, byggd på en gemensam “värdegrund”. Så funkar det inte.

15 procent av kvinnorna har visst manliga hjärnor, så där finns det hopp om att det logiska tänkandet tar över, i motsats till den känslostyrning som spillt över på männen, typ kvinnliga pojkar som miljöpartisten och utbildningsministern Gustav Fridolin m.fl. som styr oss mot avgrunden. Eller en statsminister som måste gå en kurs i feminism innan han tillträdde.

Vi har “världens första feministiska regering”, men en raserad försvarsmakt, ett svagt statligt våldsmonopol, där dialogpolis grillar korv med våldsverkare, och inte vågar sig in i ett ständigt antal växande “utanförskapsområden”, nu 63 stycken. Manligt våld är ju en feministisk dödssynd, även när det ska skydda våra yttre och inre gränser. Av tradition betraktades sådant tidigare som någonting hedervärt, i nationens och familjens intresse.

Och vi föder inte heller tillräckligt med barn (det är inget som feminister eftersträvar). Våra politiker uppmuntrar knappast detta, ser ingen sådan kris i befolkningsfrågan. Istället för att stimulera familjebildning importerar vi unga ensamkommande ”barn”. Vi har den största asyl- och anhöriginvandringen per capita i västvärlden. Eftersom alla människor enligt gällande dogm är lika mycket värda ser vi det inte som problematiskt att importera unga muslimska outbildade män från världens mest dysfunktionella och våldsamma stater. Resultatet: Sverige har en större könsobalans i populationen för 16-17-åringar än Kina.

Svenska feminister/kulturradikaler har visat en oerhörd flathet gentemot patriarkat från tredje världen, samtidigt som många svenska män, likt arbetsbin, kastrerar sig själva för att vara dessa drottningar (av båda könen) till lags. Att så mycket som ens andas om att den statliga feminismen kan ha skadeverkningar är fullständigt omöjligt, såväl i det offentliga samtalet, som i politik och forskning.

Därtill är jag övertygad om att det finns en viktig underliggande psykologisk aspekt. Män är på det hela taget det svagare könet, trots större formell makt. Vi är mer rädda än kvinnor för att bli övergivna, exempelvis sker en klar majoritet av alla skilsmässor på kvinnors initiativ. Vi är också sämre emotionellt utrustade för att klara ensamheten och har oftast ett torftigare känslomässigt språk, eftersom kvinnor på ett tidigare stadium i livet lär sig att spegla sig i varandra. Detta underläge leder till att män mer eller mindre omedvetet hindrar sig själva från att klandra kvinnligt emotionellt tänkande i allmänhet och feminism i synnerhet, eftersom det kan leda till att kvinnorna undandrar dem sin uppskattning och kärlek.

En konsekvens av att de kvinnliga aspekterna dominerar är att vi på samhällsnivå får en terapeutisk stat. Samhället ska visa kvinnlig omsorg, även då det är ett självskadebeteende. Vi ska amma hela världen med lösbröst!

Det hela blir tydligt när min lokaltidning Södermalmsnytt i skrivande stund dimper ned i brevlådan. De rapporterar att polis och socialtjänst inte har ”tillräckliga verktyg” för att kunna få bort 200 utländska (mest marockanska) barn från gatan. Trots att de nyligen uppmärksammats för alla personrån som de begår står ”Staden handfallen inför gatubarnen”, som rubriken lyder. Polis och socialtjänst kommer därefter med den sedvanliga refrängen om ”samverkan och motivation”, något som gatubarnen fullständigt struntar i eftersom de inte är straffmyndiga. ”Vi vet inte vad vi ska göra”, klagar socialförvaltningen.

Jag vet att det finns åklagare som ger uttryck för sin frustration över att man inte kan anhålla kriminella 15-16-åringar. De möter motstånd från politiker, barnombudsman och barnrättsorganisationer, som åberopar att barnkonventionen inte medger att man berövar ”barn utan vårdnadshavare” sin fysiska frihet, även om dessa är gangsters.

Att mina hemkvarter blivit osäkrare för vanliga människor att vistas i bekymrar inte den politiska, mediala och moraliska eliten. Dess medlemmar fortsätter att putsa på sina (feministiska) godhetsglorior. Så här skrev DN:s ledarskribent Lisa Magnusson för några dagar sedan om de kriminella marockanska gatubarnen:

Barn är skyddsvärda just för att de är små och ömtåliga. Och vi är skyldiga att ta hand också om gatubarnen och skydda dem, även om de är både opålitliga och saknar tillit, även om deras framtid är aldrig så tröstlös. Att vara deras mammor och pappor när de inte har några, och stänga dörren mot den farliga undre världen – bokstavligen. Det är att se till deras bästa.

I går hade Studio Ett (P1) en lång diskussion om de marockanska rånarbarnen. Ingen av deltagarna var förbannade på dem. Ingen brydde sig ett dugg om brottsoffren. Det var synd om dem som behövde bo på gatan och hur skulle man hjälpa dem?

Konsekvenserna av denna hållning ser vi också i ett större perspektiv. Enligt Migrationsverkets senaste prognos väntas mellan drygt en halv miljon till över 800.000 människor söka uppehållstillstånd fram till 2021 i världens mest feministiska, tillåtande och välvilligt inställda land mot främlingar. Under tiden har vårt grannland Norge planerat att kunna överge Genèvekonventionen och stänga sina gränser mot oss om vi inte skärper oss.

Läs också Karl-Olov Arnstbergs djupare analys av feminismen som samhällsideologi.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Det demografiska självmordet

[image error]

Som skrivande personer får Gunnar och jag många mail från läsare och andra som hittat material de tror att vi kan ha intresse av. Många skriver också själva. Det är en ström av information, där ingen av oss vare sig hinner eller har lust att ta del av allt. Med tiden har vi lärt oss att vissa personer är bättre än andra på att förmedla och själva skriva texter som vi har ”glädje” av. Så tack Stefan, Stefan, Julia, Memento, Lars-Erik, Darkwing Duck, Janne, Ann, Christer, Magnus, Anders, Lotten och alla ni andra. Några nämnda och andra som också borde ha nämnts. Medaljens baksida är att det vi får oss tillsänt nästan aldrig är uppmuntrande att läsa, se och lyssna till. Så gott som allt handlar om hur det går åt helvete, såväl för Sverige som för Västerlandet.

En del texter och filmer värjer vi oss emot, därför att de gör för ont. Men vi reagerar inte helt lika. Gunnar är känsligare än jag, vilket möjligen beror på att han inte skriver lika ofta. För mig handlar det om arbetsmaterial, där jag sorterar det som väcker mitt intresse i tre kategorier: sådant som jag tar del av men inte skriver om, sådant jag tänker mig att skriva om (vilket långt ifrån alltid blir av) och – givetvis – sådant som på ett eller annat sätt hamnar i mina texter. Det är något av en terapeutisk process, där känslorna aldrig riktigt släpps fram. Jag har inte tid att voja mig, jag arbetar!

Ibland, men inte ofta, händer det att en text, ett inspelat föredrag eller en film trasar sönder mina arbetsrutiner. Det hände med en video där den kanadensiske kommentatorn och författaren av politiska bestsellers Mark Steyn ger en påläst redogörelse för Europas demografi. Den är drygt tjugofyra minuter lång och Stefan som skickat länken föreslår att jag ska ta upp den på bloggen.

Sådana förslag nappar jag nästan aldrig på, men den här gången gör jag det, därtill på ett mycket osjälvständigt sätt. Jag ska helt enkelt sammanfatta det som Mark Steyn säger om Europas demografi. Det blir ingen text där jag blommar ut med egna formuleringar. Det är heller ingen mjukistext där man kan tycka si eller så. Det är granithård och mycket skrämmande information. Fan ta dig Mark Steyn för att du gjorde mig illa! Och tack för att du tar det ansvar och gör det jobb som svenska journalister inte gör.

Som den engelske historikern Arnold Toynbee konstaterat i sitt stora verk ”A Study of History” går stora civilisationer inte under därför att de besegras, utan de begår självmord. Det är det ämne som dagens text handlar om – närmare bestämt Europas pågående demografiska självmord.

Europa som ett fäste för den västerländska civilisationen kommer att gå under. Jag tar det en gång till i kortversion: Europa går under! Det är inget skrämskott, ingen spekulation, inte ens en hypotes. Det är ett demografiskt faktum, en pågående process. Frågan är inte om det kommer att hända utan hur lång tid det tar.

Irland har sedan juni i år en ny premiärminister, Leo Varadkar. Han har indiskt ursprung, är homosexuell och född 1979, vilket gör honom till den yngste premiärministern någonsin i Irland, vilket irländska media givetvis tagit upp på både längden och tvären. Vad de emellertid inte gjort till någon stor fråga är att han är barnlös och att hans namn därmed kan läggas till en lång lista av barnlösa politiska ledare i Europa. Samtliga fyra ledare av Europas G7-länder är barnlösa: Englands Theresa May, Tysklands Angela Merkel, Frankrikes Emmanuel Macron och Italiens Paolo Gentiloni.

Av de sex medlemsstater som grundade EU – Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg – leds fem av barnlösa premiärministrar, vilket betyder att dessa inte har något personligt intresse av frågor om barn och familjeliv. Utöver de redan nämnda gäller det också Hollands Mark Rutte och Luxemburgs Xavier Bettel. Den senare är visserligen gift, men med en man eftersom han är homosexuell – vilket betyder att storken aldrig landat på hans tak. Undantaget av EU:s grundarstater är Belgien, som leds av Charles Michel. Han har två barn. Sex av Europas premiärministrar har således sammanlagt två barn. Vi kan fortsätta med Schweiz´ Simonetta Sommaruga, Sveriges Stefan Löfven och Skottlands Nicola Sturgeon, som alla är barnlösa. Europas politiska elit är med andra ord representativ för ett Europa, där det är normalt att vara barnlös.

Att Grekland är på fallrepet känner de flesta till. Grekerna är korrupta och panka, de spenderar mer pengar än de har, statstjänstemännen pensionerar sig tidigt och landet har en tung välfärdsbörda. Med ett understatement, grekerna har ekonomiska problem. Men att de också har ett demografiskt bekymmer får inte alls lika stor uppmärksamhet. När du ser filmer som Mitt stora feta grekiska bröllop, där en stel kille från en vit protestantisk överklassfamilj förälskar sig i en ung grekisk kvinna, så kryllar det av syskon och kusiner. Det är en myt. Som i de flesta Hollywood-filmer gestaltas en kliché från förgången tid. I verklighetens Grekland har etthundra far- och morföräldrar inte fler än 42 barnbarn, vilket betyder att släktträdet har vänts upp och ner. Är det troligt att alla de skulder som 100 personer drar på sig kommer att betalas av deras 42 barnbarn?

Detta har också konsekvenser i andra sammanhang. Om du som företagare bygger ett köpcentrum med parkeringsplats för hundra bilar och det bara kommer 42 bilar, om du bygger ett kontor för 100 människor och det bara finns 42, det är inte så svårt att förstå att det inte kommer att bära sig ekonomiskt. Demografin påverkar allt och är obeveklig.

I England och Wales var en av nio kvinnor födda på 1940-talet barnlös vid 45 års ålder. Av kvinnor födda 1965 var en av fem barnlös. Var fjärde av de kvinnor som föddes på 1970-talet är barnlös. I Tyskland är 30 procent av alla kvinnor barnlösa. Av tyska kvinnor med universitetsutbildning är 40 procent barnlösa.

Många länder i Europa har tidig pensionsålder. Att pensioneras vid sextio års ålder är normalt. I några länder, Grekland och Frankrike exempelvis, kan det ske redan vid femtio års ålder. De som arbetar får således, som avslutning på sina liv, en trettio till fyrtio år lång semester, finansierad av de yngre som arbetar. Ett annat sätt att beskriva det på är att det sker en ekonomisk överföring från de yngre till de äldre. Det betyder att om det inte finns tillräckligt många unga personer som arbetar, kan de äldre inte få dessa tidiga pensioneringar.

Av de människor som importeras och till skillnad från européerna föder barn, är en majoritet muslimer. Muslimska ledare har inga problem med att förstå att detta på sikt betyder att muslimerna tar över Europa. Exempelvis har Turkiets president Erdoğan uppmanat muslimer i Europa att åtminstone föda fem barn. Men det behövs inte så många som fem för att detta ska bli en snabbare process än folk i gemen förstår. Om tio procent av befolkningen är muslimer och 90 procent sekulära före detta kristna européer, så låter det ju inte som det skulle vara så demografiskt hotfullt. Men om européerna har ett födelsetal på 1.3 barn per kvinna och muslimernas födelsetal är 3.5 betyder det att muslimerna hinner ifatt på bara två generationer.

Wiens demografiska institut, en av få institutioner som intresserar sig för denna fråga, säger att vid mitten av 2000-talet är en majoritet av österrikarna under femton år muslimer. Det är ett land där för inte så särskilt länge sedan nittio procent var katoliker. Sound of Music, som utspelar sig i Salzburg 1938, har hundra år senare en muslimsk majoritet. Folkbytet går med andra ord skrämmande fort.

Douglas Murray heter en författare som nyligen kommit ut med en bok som tar upp den demografiska frågan, The Strange Death of Europe, men han är ett undantag från det reguljära: tystnaden. Detta är en av historiens största demografiska transformationer, men folkbytet äger rum utan att politiker och opinionsbildare verkar bekymrade.

Dessutom tyder allt på att processen kommer att accelerera. Att Europa är utsatt för en massinvandring har ingen missat, även om makteliten gör sitt bästa för att giftstämpla det ordet. Det handlar emellertid inte om tillfälliga kriser som ger tillfälliga och hanterliga problem, utan det är ett permanent tryck på Europa, ett tryck som bara kommer att öka. Afrika är en kontinent som inte klarar att försörja en miljard människor. Vid nästa sekelskifte kommer kontinenten att ha en befolkning på fyra miljarder.

Med andra ord, den västerländska civilisation och det folk som byggde vår moderna värld är historia inom en inte särskilt avlägsen framtid. Demografiskt begår vi självmord. För den som tror att alla människor är likadana och utbytbara med varandra – att alla uppfattningar om skillnader är rasism – spelar detta inte någon roll. Men för dem som ser skillnader mellan folk med olika religioner, från olika delar av världen, är den demografiska omvandlingen skrämmande.

Om du anser att Italiens, Frankrikes, Sveriges och Tysklands bidrag till den moderna världens framgångar beror på vilka människor som befolkar dessa länder, har den demografiska omvandlingen stora konsekvenser för världen. Det gäller dels på lite sikt, dels också nu, i vår egen tid, eftersom folkutbytet leder till social oro och konflikter mellan olika grupperingar. Välfärden, som är så viktig i Europa, förutsätter solidaritet mellan ett samhälles invånare. Den som är ung ska vara villig att betala för de äldres välfärd. Om det inte innebär en alltför stor inskränkning i din ekonomi så är du beredd att göra det, när det handlar om dina egna far- och morföräldrar. Men om de gamla som du ska försörja tillhör en helt annan folkgrupp, hur villig blir du då att arbeta för deras välfärd? Hur villiga kommer Ahmed och Muhammed att vara att betala för Michaels och Hannas pensionärsliv? Det är svårt att tro annat än att Europa har oroliga tider framför sig.

Ser vi till Sverige så har landet tagit emot så många ensamkommande unga män att könsobalansen för pojkar i den sena tonåldern är större än i Kina efter trettio år av ettbarnspolitik (den ledde till att många flickor aborterades). Om ett land har ett stort överskott på unga pojkar som inte har en chans till kvinnligt sällskap, räkna med sexuella övergrepp, konflikter och social oro. Den demografiska omvandlingen är vår tids största händelse och den drabbar så gott som allting.

Fungerande samhällen har en fot kvar i historien, medan de med den andra foten tar klivet in i framtiden. Vi som lever nu förvaltar arvet från tidigare generationer. Vår uppgift är att föra det vidare till nästa generation. Det är så mänskligheten förmedlar sig själv genom tiden. Europas folk har brutit den kedjan. Med det mångkulturella samhället har vi skapat ett Utopia, som saknar förutsättningar för att överleva. Det är ett samhälle som finns just nu och försöker hålla kvar ögonblicket, likt Göthes Faust. Det går inte, det kan inte gå. Alla dessa Europas barnlösa politiska ledare verkar för att Europa tas över av en ny befolkning.

Ni som vägrar att tro att detta sker, argumentera emot. Om det går, visa att detta inte är sant. Gör bara inte som medierna gör inför det ojämförligt mest omvälvande skeendet i vår egen tid. De som ska slå larm, journalisterna och opinionsbildarna, de håller tyst.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Fortsatt massinvandring

Igår kom Migrationsverkets juliprognos för åren 2017-2021. Den visar på ett fortsatt mycket stort inflöde till Sverige, medan media väljer att rapportera om en viss tillfällig minskning.

Så här ser det ut:

[image error]

Om vi ser verkets normalprognoser för förstagångsansökningar så handlar det totalt om 547.000 personer som vill komma hit. 151.000 av dem är asylsökande, 234.000 är anhöriga och 162.000 är arbetskraftsinvandrare utanför EU/EES (tredjelandsmedborgare).

Räknar vi med Migverkets högre scenario och tar med de personer som redan finns här och som vill förlänga sina ansökningar, handlar det om totalt 813.000 personer!

Och då räknar vi bara med ärenden som ska avgöras i första instans, d.v.s av Migverket själva, och inte med alla de ärenden som kommer att överklagas till de högre domstolarna. Sedan tillkommer naturligtvis alla som har fått avslag på sina ansökningar, men som inte lämnar landet för det. I år har exempelvis runt hälften av alla asylansökningar beviljas av Migverket.

För den intresserade finns rapporten att ladda ned som pdf:

Bifogar också vilka länder som det handlar om. Nettoinvandring är invandring minus utvandring.

[image error]

Källor Migrationsverket och SCB.

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.