Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 58

Uteblivna trakasserier oroar

[image error]

Idag har vi en ny gästbloggare, Harriet Larsson

***

Ja, här gäller det att ta för sig utbrast en charmig äldre herre med glimten i ögat, när han passerade under misteln och höll på att krocka med min dotter i dörren, på helgens julmarknad.

Vilken tur viskade hon till mig, som redan passerat denna löftesrika symbol, att jag inte är en radikal feminist, då hade detta kunnat publiceras som en kränkning under #MeToo. Något som oroar mig är, att jag själv aldrig varit utsatt för sexuella trakasserier. Trots glada dagar under ungdomen och yrkesåren.

Kanske sjukvårdens kvinnoöverskott satte konkurrensen ur spel under arbetstiden?

Visst har det hänt, att det ett par enstaka gånger kommit en inlindad förfrågan från någon kärvänlig doktor, som passerat trygghetszonen och som ville ha sällskap på kammaren, utöver sin fru. Men, när det blev ett tydligt nej på denna intresseförfrågan både muntligt och med kroppsspråk, så avstannade dessa inviter och ointresset verkade ha spridits till eventuella kollegor av samma skrot och korn.

Visserligen kan uteblivna trakasserier vara bevis på samma tråkighet, som en tom almanacka, vilket numera för dagens kvinnor, från späda år fram till hemmets rollator, verkar vara samma fasa, som cancer eller en stroke.

Att påvisa sin upptagenhet är ett mått på socialt status och håller varumärket uppdaterat.

1000 vänner på fejan verkar bekräfta hög attraktionsgrad och att vifta med sin mobil eller en liten (omodern) almanacka och högljudd förklara att då kan inte jag, för då skall vi till Provence, ha middagsbjudning, åka på teaterutflykt, fira barnbarns födelsedag, köruppvisning, yoga, gym, SPA osv. Så frågeställaren förstår vilken viktig person som finns i väninnegänget. Avundsjuk eller misstänksam mot imponerande aktivitetsradie är frågan?

Varför har vissa kvinnor aldrig blivit utsatta för sexuella trakasserier?

Beror det på att vi är så fula och sura, så inte ens fyllo höjer blicken? Jag frågade först mina döttrar om mina uteblivna trakasserier från män hade gått i arv? Och det hade det!

Båda ser bra ut, är socialt omtyckta, glada, har humor och kan ge svar på tal.

Men det som lugnar mig beträffande vår oförmåga till trakasseri inbjudan var konstaterandet från en av deras pojkvänner, att man sätter sig inte på en tjej med fast blick och som kan ge ett avväpnande och tydligt svar. Det gör att testosteronet dalar och man kommer av sig.

Undantag från denna regel är dock Centralens invandrargäng som hojtar hora, så fort unga kvinnor passerar, men det har nu blivit så normaliserat, att det ingår i gatubilden, precis som bilbränder och stenkastning. Så sökarljuset riktas enbart mot vita män, som hoppat över skranket eller vad värre är, endast försökt sig på en klumpig uppvaktning.

För att vara tydligt, så tvivlar jag inte alls på att vissa män har gått över anständighetens gräns och har tagit för sig med allt från plumpa antydningar till grova övergrepp. Vad som dock upprör mig ännu mer är att förortens kvinnoförtryckande skäggiga skuggor knappt är synbara skuggor för det tongivande etablissemanget. Och skulle en ung kvinna, våga skriva på detta Metoo upprop, så åkte hon nog snabbt ut på balkongen.

Det jag tvivlar på är om alla utsatta kvinnors signalsystem presenteras ärligt vid otillbörliga närmanden under #MeToo. För vårt minne är förrädiskt. Vi minns det vi vill minnas och glömmer resten, där medskyldigheten kan vara stor.

Kulturelitens dubbelmoral

Störst frekvens av skitstövlar verkar finnas inom kultureliten, där ”Kapten Klännings” dubbelmoral verkar ha spridits till andra feminist- och mångkulturspredikande alfahannar.

Men det som saknas i MeToo debatten är just kvinnors medskyldighet med uppmuntrande leenden, varma ögonkast och knappar som knäppts upp över behagen, som gör att den manliga GPS:en visar fel.

Olika mål

Problemet är att parterna kan ha olika mål med sitt agerande. Han vill bara lätta på trycket, medan hon hoppas på snabbare karriär, stadigt sällskap eller andra fördelar och flamsar med alldeles för länge. När måluppfyllelsen uteblir, så kan den utgöra en högre grad av kränkning än själva medlet, medan han bara känner förvirring, när offerkoftan tas på över den nu knäppta blusen.

Men, nu djävlar skall dessa karlslokar få igen. Minnesbanken är välfylld av oförrätter, som sätts på pränt och skulle minnet svika, så kan MeToo:s systrar få det att vakna till liv igen.

Jag tänker på Julian Assanges kärleksäventyr i sänghalmen med två kvinnor, där efterspelet med oskyddat sex blev alibi för inspärrning på Ecuadors ambassad av tjänstvilligt svenskt rättsväsende, där proportionerna är groteskt förvridna i sitt fjäskeri mot USA. En skandal utan dess like, jämfört med förståelsen från dagens domstolar. Där har frisläppande av våldtäktsmän från invandrargäng till lite samhällstjänst blivit legio, eftersom dessa gossar med flexibel ålder mår dåligt och inte kan utvisas.

Konstigt är också medias val av namn, när det gäller publicering. Martin och Lars har stort samhällsintresse, men inte Jean och Soran. ”Sila mygg och svälja kameler” är numera lika heligt som allas-lika-värde-svamlet, inom hela det offentliga Sverige.

Gudrun Schyman konstaterar glatt att det är dags för män att bli människor, men jag vill bestämt komplettera med det också är dags för kvinnorna. Nu hoppas jag bara på utdelning av mistelinköp till julhelgen!

Harriet Larsson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Dumheten

[image error]

Först en efterlysning. Om den Gösta Wallin som satt in slantar på mitt plusgirokonto läser det här, ta kontakt med mig. Jag behöver din adress för att kunna skicka dig ”Priset”, som i nästa vecka kommer från tryckeriet.

***

I det förra blogginlägget skrev Håkan Karlberg om Riksrevisionens konstaterande, att under perioden 2004 – 2015 har varken den borgerliga eller den rödgröna regeringen låtit göra konsekvensbeskrivningar för de 26 migrationspolitiska propositioner, som nu sänker det svenska välfärdssamhället. Något större avtryck fick Riksrevisionens granskning inte i den offentliga debatten. För mig var det ingen större överraskning, eftersom jag redan kände till både utredningsväsendets förfall och mediernas ointresse.

Utredningsväsendet föddes redan under stormaktstiden och utvecklades under 1900-talets första hälft till föredömligt parlamentariska tillsatta och i relevant forskning väl förankrade utredningar. Därmed lade grunden till folkhemspolitikens rationalitet, pragmatism och konsensus. Det blev möjligt att genomföra stora politiska reformer utan starka motsättningar och politiskt kaos.

Förfallet och dagens politiserade utredningar började i mitten av 1990-talet och kröntes 2004 med att Mona Sahlin, denna katastrofalt inkompetenta politiker, sparkade statsvetaren Anders Westholm som ledare av den integrationspolitiska maktutredningen. Istället tillsatte hon revoltörerna och agendaforskarna Paulina de los Reyes och Masoud Kamali. Åtta skandinaviska forskare protesterade på DN Debatt:

Den politisering av forskning som Mona Sahlins beslut innebär är mycket oroande och kan komma att skada trovärdigheten för både IMER-och etnicitetsforskningen samt för svenskt utredningsväsende under lång tid framöver.

Det var precis det som skedde, trovärdigheten skadades. Samma år, 2004, gjorde Riksrevisionen en uppföljning av sin egen kritiska rapport från 1997 om utredningsväsendet. 2013 en ny uppföljning, som återigen visade på hur utredningsväsendet förföll. Politisering och otillräckligt underbyggda slutsatser, dålig kontakt med forskningen och bristande överensstämmelse mellan uppdragens omfattning och avsatt tid. Dessutom: konsekvensanalyserna lös också här i hög utsträckning med sin frånvaro.

Hos mig föder det politiska förfallet en känsla av vanmakt. Varför har vi nu för tiden så praktfullt inkompetenta politiker, både till höger och vänster? Har det något med den demokratiska proceduren att göra? Den verkar ju resultera i att rena idioter (förlåt att jag tar i, men det är befogat) hamnar vid makten. Den uppfattningen förstärks när jag på Swebbteve lyssnar till en intervju med Roger Mogert, dåvarande stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm. Ett smakprov på frågor och svar nedan.

RM: Alltså, bostadssituationen är ju svår i Stockholm

Så när kan dom (ungdomar) få en rimlig kötid hos bostadsförmedlingen?

Jag tror, med det vi planerar nu, så kommer vi ha en rimlig kötid, om jag ska vara ärlig, om två, tre, kanske fyra år så kommer kötiderna vara nere på kanske ett till två år i Stockholms ytterstad, inte i Stockholms innerstad.

Finns den kalkylen någonstans, så att andra kan ta del av den informationen?

Nej, alltså det är min analys av det som ligger i … Det som … Det går att ta del av det som ligger i pipelinen, det som är på väg att byggas. Men hur det påverkar bostadsköerna, det är ju bara en uppskattning.

Men du har en uppskattning som du kan dela med dig av?

Ja, det gjorde jag just, det är min uppskattning.

Kan man få se underlaget på den också?

Nej, det är min uppskattning på, utifrån vad som hände när vi byggde ungefär motsvarande 02 till 06. Då gav det den effekten, så det är absolut ingen garanti att det händer, utan det är min uppskattning.

Har du då tagit med alla dom flyktingar som kommer hit och alla anhöriga som kommer till dom också?

Då tar man med både flyktingar, både den inflyttning som vi har inom Stockholm, som är ganska stor, och antalet nyfödda i Stockholm, det vill säga vi har en ganska kraftig befolkningsökning. Ja, självklart!

Varför kan inte den uträkningen vara publik?

Men det är ingen uträkning, utan det är en uppskattning och det är en uppskattning som jag gör på att jag var med när vi byggde 02 till 06, när vi byggde inte riktigt lika mycket och på lika lång tid. Så det är bara en uppskattning, den kan vara felaktig, det kan ge andra effekter men det är en uppskattning baserat på, ja, men, bara på min erfarenhet

Varför gör ni ingen uträkning?

Därför att det är jättesvårt att räkna, därför att … jag har pratat med bostadsförmedlingen om det och bett dom göra en uträkning, de säger i princip så här att man kan inte göra en sådan här uträkning

De kan inte göra det, det förstår jag ju, för de har kanske inte koll på hur många flyktingar som kommer hit och hur många barn som föds och så, men ni som sitter och fattar beslut om dom här frågorna måste väl göra uträkningar på hur stora behoven kommer att vara?

Ja, fast det är väldigt svårt att göra en uträkning på hur bostadsförmedlingens köer påverkas

Det går inte?

Jag tror att det är svårt att göra på en stark grund men jag kan göra en ganska bra uppskattning.

Jag tar mig för pannan! Ska det vara så omöjligt att skaka fram politiska ledare som

ser som sin skyldighet att låta politiska beslut följas upp av konsekvensutredningar?
låter experter göra prognoser för framtida behov?
sätter landets och folkets intressen framför den egna karriären?
prioriterar nationella intressen framför humanitära stormaktsdrömmar?
Förstår att de egna invånarna har företrädesrätt framför invandrare?
stenhårt jagar bidragsfuskare och välfärdsexploatörer?
vet att ett fungerande rättsväsende och en stark försvarsmakt är prioriterade politiska angelägenheter?
begriper att det är deras ansvar att lämna över ett välskött land till nästa generation?
tar utredningsväsendet och forskningen till hjälp för att styra politiken?
lyssnar till och respekterar sina politiska motståndare, i synnerhet de folkligt förankrade politiker, som de nu ägnar sig åt att skända?

Och ni journalister, ni som brukar skryta med att vara folkets företrädare, ni med ert självpåtagna ansvar för att kopplingen mellan makthavare och folk fungerar, ni verkar mest intresserade av att föra fram er egen vänster-politiska agenda och att kritikerna ska hålla käften.

Och ni journalister, ni som brukar skryta med att vara folkets företrädare, ni med ert självpåtagna ansvar för att kopplingen mellan makthavare och folk fungerar, ni verkar mest intresserade av att föra fram er egen vänsterpolitiska agenda och att kritikerna ska hålla käften. Förstår ni verkligen inte att ni genom att vägra kritiker tillträde till den offentliga scenen, genom att smäda oss som hederligt beskriver vad som händer, banar vägen för ett totalitärt Sverige – det fattiga och farliga land som blir kvar när välfärden är förbrukad och skatterna fortfarande är världsledande? Jag vet hur ni fungerar bakom ert skrymteri! Blodsmaken finns kvar i munnen och min kropp minns många sömnlösa nattimmar. Ett färskt exempel ur ett mail från en av mina vänner:

Jag hörde på radion förra lördagen på ”Lördagsintervjun”. Där var finansmarknadsminister Per Bolund (MP) intervjuad. Sedan fortsatte programmet och handlade om politiska vildar i riksdagen. Bland annat en kvinnlig före detta SD-ledamot, som ”bjudit in etnologiprofessorn KA Arnstberg till riksdagen. Arnstberg som är rädd för att den vita rasen skall dö ut”, (och sedan sa de något mer hårresande om Dej som jag glömt, men tror det var något om judar… Stööön. Hör det på länken nedan.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/980338?programid=3071

Om Du inte redan hört det , så måste Du göra det. Och jag tycker Du skulle agera mot ”opolitiska SRT”. Detta är ju hårresande!!!

Eftersom en annan av mina vänner är jurist och tillhör de vassaste i Sverige på sådana här frågor, mailade jag honom och frågade om jag skulle behöva tåla den här typen av lögnaktiga skändningar. Han svarade:

Svar ja! Att vi skulle ha ett skydd mot publicitetsskador är en myt. I synnerhet saknas skydd mot lögner m.m. för personer som själva sökt sig ut på den offentliga scenen. Bara personer med mycket pengar, tex. Björn Borg och Mikael Persbrandt kan våga sig på en process, eftersom kostnaden att processa är hög och förloraren betalar segrarens ombudskostnader, som ofta hamnar på miljonbelopp.

En anmälan till Granskningsnämnden för radio och tv (GRN) är i princip lika utsiktslös för personer i din ställning. ”Vinner” SR kommer de att publicera utslaget som bevis på att de hade rätt och att du ”är rädd att vita rasen ska dö ut”. Risk finns att ditt försök till upprättelse ger dig ännu mer stryk.

Och vad är svenskarna för naivt och korkat folk, som inte bara vägrar förstå vad som händer utan accepterar och till och med applåderar det pågående förfallet? Kanske är det så att de flesta svenskar tycker att det här bara är torr byråkrati, inget som vanligt folk behöver bry sig om? Varken Dagens Nyheter eller SVT har ju slagit larm. Inte är det just någon som bråkar i Riksdagen heller.

Vi som hoppar över identitetspolitiken och har verkligheten i fokus, vi som förstår att den varken låter sig dompteras av vackra ord eller goda tankar, vi ser hjälplösa på hur det går åt helvete. Som en verklighetsförankrad jurist i statens tjänst skriver i ett mail till mig:

Polisens haveri är betydligt större än vad vi kan föreställa oss. Min chef, som förmodligen har betydligt bättre helikopterperspektiv angav detta när vi träffade honom. Det finns inget som talar för att det inom överskådlig tid ska gå att rätta till. I våra storstäder och även större städer typ Uppsala, Linköping, Örebro mm kommer man inte att kunna göra något åt detta utan det är något vi bara kommer att få leva med. Ett annat problem man ser är att våra politiker verkar totalt handlingsförlamade. Man kan inte ens stå fast vid beslut man nyligt träffat utan vid minsta storm faller man till föga och backar. Exemplen är otaliga. Naturligtvis begriper alla att vårt välfärdssystem är på väg att krackelera och utvecklingen fortsätter. Man försöker bromsa kostnader för assistans, sjukersättningar med mera och detta leder till folkstormar. Naturligtvis drabbas människor som inte borde göra detta. Vid minsta protest återgår man till ursprungligt läge. Idag angavs att det i Sverige finns 50 000 illegala invandrare. Att tro att vi ska kunna hantera dessa och få dem att återvända är bara fantasier. Se bara på de marockanska gatubarnen i Stockholm. Där har inte ett dugg hänt. Dessa kan med stöd av barnkonventionen leva på brott utan att polisen ens kan gripa dem. Sverige har sedan urminnes tider varit förskonade från dylika fenomen i vart fall i en omfattning som är långt ifrån vad som förekommer i många delar av världen. Detta kommer att bli ett alltmer reguljärt inslag i samhället allt efter att utvecklingen tilltar. Man kan stega på inom område efter område och se en utveckling som bara går åt ett håll. Ohyggligt tragiskt för ett land som en gång varit välfungerande och där befolkningen har haft ganska gemensamma värderingar och varit oerhört homogen. Vi raserar något vi aldrig kommer att återfå!!

Jag kan undra hur de tjänstemän som genomförde granskningen på Riksrevisionen känner det. Nog kan väl någon av de ansvariga ta bladet från munnen och berättade om reaktionerna bland myndighetens tjänstemän? I så fall, välkommen till bloggen! Skriv öppet och hederligt om din reaktion, och underteckna med eget namn, för så ska man naturligtvis kunna göra i ett demokratiskt, öppet och mångfaldsbejakande land som Sverige. Ett land som har anledning att vara stolt över sitt utredningsväsende!

Inte? Varför inte?

Vaddå harakiri?

Vad är det som är främlingsfientligt?

Dödskyss?

Förlora jobbet?

Feminister som kallar dig nazist?

Närstående som vänder dig ryggen?

Den 85-årige gävlebon Olle Ljungbeck skriver förtvivlat i ett mail att det inte räcker med att skriva artiklar och böcker. Han vill göra något mer, annars blir det ingen förändring. ”Kan inte Du och dina vänner som tycker som vi dra igång något? Jag ställer gärna upp. Avfärda inte mina synpunkter som orealiserbara. Jag tror att vi kan få många med oss.”

Det är det ena alternativet. Uj vilka massa fula epitet det skulle utlösa! Jag funderar mera på det andra alternativet, att lägga ner kritiken och lämna Sverige. Ännu är jag inte där, men det börjar kännas som att jag har fått nog. Den amerikanske journalisten Tim Pool prickade helt rätt när han efter ett besök i våras sa ”I am sorry Sweden, but I find you creepy”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

DE GODA FÖRESATSERNAS HAVERI

[image error]

I dag är Håkan Karlberg gästbloggare:

***

Riksrevisionen har 2017-11-09 till Riksdagen överlämnat rapporten ”Bristande konsekvensanalys inför migrationspolitiska beslut”. Granskningen har genomförts mot bakgrund av den stora betydelse som migrationspolitiska beslut har för berörda människor, kommuner och statliga myndigheter och omfattar 26 propositioner från regering till Riksdag under perioden 2004-2015. Under denna period utdelades mer än 1 miljon uppehållstillstånd, till mycket stor del permanenta.

Det fåtal konsekvensbedömningar som gjorts är så svagt underbyggda eller kortfattat redovisade att deras tillförlitlighet inte går att bedöma. Endast tre av de 26 granskade propositionerna anges ha några konsekvenser för kommuner och landsting, och 16 av dem saknar helt analys på området. I 20 av de 26 granskade propositionerna saknas analyser av risker och osäkerheter helt.

Det stora antalet propositioner har i mycket stor utsträckning kommit fram till ingen eller ringa konsekvenser när det gäller statsbudget och kommunala kostnader eller att bedömning saknas helt för de ekonomiska konsekvenserna. För sysselsättning och service, jämställdhet, integration, brottslighet och brottsförebyggande saknas bedömning eller bedöms konsekvenserna som ringa. Särskilt anmärkningsvärt är detta, när det gäller integration, eftersom Sveriges integrationskapacitet i många år varit överskriden och att vi, under den period som propositionerna ställts, tog emot över 1 miljon nya medborgare.

Propositionerna har uppenbarligen tagits fram på ett lättsinnigt och oprofessionellt sätt, vedertagen metodik har inte använts, hänvisningar till forskning och annat kunskapsunderlag lyser med sin frånvaro och i 20 av de 26 granskade propositionerna saknades helt analyser av risker och osäkerheter. Det finns skäl att anta, att samtliga propositioner skulle få underkänt i ett välfungerande företag.

Våra regeringar, främst Alliansen och den nuvarande, har uppenbarligen när det gäller den mycket stora och irreparabla samhällsomvandlingen som Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström kallar ett ”haveri utan återvändo”, inte ansett att konsekvensanalys är viktigt eftersom ”föresatserna är goda”!

Detta borde väckt stor uppmärksamhet i media, eftersom problemen som följd av migrationsbesluten nu tornar upp på alla områden och tycks olösliga. Hans Jensevik, som bl.a. varit lärare i nationalekonomi vid Göteborgs Universitet, berättar i Det Goda Samhället att i Flen, min barn- och ungdomsstad, motsvarar överkostnaderna inom social omsorg en skatteförändring på mer än sex procent. Vad detta innebär bl.a. för äldrevården kan man ju fundera över.

Efter att ha googlat efter reaktioner på Riksrevisionens rapport finner jag ett antal bloggar, som allmänt nog anses som ”främlingsfientliga”, ledare i Svenska Dagbladet, Barometern och Gotlands Allehanda samt fem likalydande nyhetsnotiser utan kommentarer i landsortstidningar. Anmärkningsvärt är ett svagt ord när det gäller pressens intresse för en fråga med så stora konsekvenser.

SvD anser att en rad regeringar uppenbarligen ansåg att ”invandringspolitik huvudsakligen var en fråga om att blunda och köra. Den politiska ledningen har alltså aldrig brytt sig om att räkna ordentligt på vad man gör, man kan inte låta bli att undra ifall även andra politikområden sköts med samma metod.”

”Politik frikopplad från sina konsekvenser”, är rubriken i småländska Barometern.

”Än mer allvarligt är att det i propositionerna helt saknades resonemang om hur kommunerna skulle påverkas. Få företeelser har under senare år påverkat kommunernas ekonomi så mycket, men den sammanlagda kostnadssatta effekten uppgår i propositionerna till knappt 150 miljoner kronor om året. Sådana bedömningar kan omöjligen vara förenliga med de krav som väljare rimligen kan ställa på att beslut ska vara genomtänkta.”

”Fly inte ansvaret”, är rubriken i Gotlands Allehanda. Tidningen berättar att i kommunens ”funktionshinderenhet var det bara fyra av elva tjänster, som var besatta, och att flyktingmottagandet var skäl till att situationen uppstod. Detta är bara ett litet exempel på de prövningar kommunerna utsatts för, på grund av den migrationspolitik som staten bedrivit. Staten har i stor utsträckning skyfflat över ansvaret för kommunerna att klara upp den situation som staten har försatt dem i”. Ansvarslösheten var total, är tidningens slutsats.

En studie i hur ett land INTE skall regeras, skriver Johan Westerholm i Ledarsidorna.se.

Sent omsider kommer en mycket kritisk ledarkommentar av Ann-Charlotte Marteus i Expressen, under rubriken ”Svidande uppläxning efter flyktingkrisen”:

Utfallet var en helt logisk följd av den migrationspolitik som i omgångar klubbats i Sveriges riksdag, ofta i stor enighet och i en anda av varm humanism, blågul hybris och kopiös inkompetens. De struntade i att utreda migrationens konsekvenser för kommuner, landsting och för integration, som de skulle. Men 2017 lyder det stränga, moraliskt uppfordrande mantrat från Stockholm: ”Kommunerna måste ta sitt ansvar!” När ska Sveriges regering och riksdag ta sitt ansvar?

Om väljarna inför nästa års val till Riksdagen får klart för sig vad den så kallade 7-klövern ställt till med, skulle detta naturligtvis gynna ”mörka krafter”. Kanske är det detta, som ligger bakom pressens tystnad?

Håkan Karlberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare slutet av november 2017

[image error]

När jag googlar ”massinvandring väntetider”, för att få lite koll på hur hårt massinvandringen tär på välfärden, ger Google följande åtta förslag på relaterade sökningar:

Fördelar med invandring i Sverige
Fördelar med ökad invandring
Invandring positiva effekter
Invandring positivt
Invandring är bra för Sverige
Positiva saker med invandring
Fördelar med flyktingar till Sverige
Negativa konsekvenser av invandring i Sverige

***

I ”Tankar för dagen”, P1 Sveriges radio 6.50 på morgonen berättar Staffan Westerberg om en bussresa till Paris. Han vistas där i nio dygn och allting är som förr, precis lika idylliskt. Programmatiskt omtalas goda judiska vänners vedermödor i samband med tyskockupationen på 40-talet.

-Michelle ser sig om kring med sina sorgsenglada överlevnadsögon i Veras vackra lägenhet.

Inte ett ord om dagens islamisering av Paris. Inte ett ord om alla muslimer med och utan slöja i gatubilden, alla affärer med skyltar på arabiska etc. På hemresan till det idylliska hemlandet, med sitt 34-procentiska inslag av kulturberikande etniska främlingar, gör bussen uppehåll vid Centralstationen i Amsterdam, där Westerberg får syn på en staty föreställande en kamel med förare (SIC!) som sätter igång hans romantiska dagdrömmande, typ shejkroman.

***

Nu har våldet nått den “vita medelklassen” i Sverige, vilket till och med föranlett polischef Eliasson att en lördag resa ut i verkligheten. Jag talade med en polis i Västmanland på morgonen och han beskrev den senaste veckan, som bestod i gripande av värdetransportrånare, ett mordförsök, ett knivöverfall, anhållna för grova narkotikabrott och anhållna för grova stölder. När jag frågade hur detta skulle gå svarade han uppgivet: Ja du!! Skjutningen mot polis, nämnd ovan, tillkom. Naturligtvis har landet inte kontroll över vad som sker och hur man ska lyckas återvinna kontrollen, det står nog skrivet i stjärnorna.

***

Råkade av en tillfällighet lyssna på Jenny Strömstedt, Marie Richardson med flera i TV4:s morgonprogram. De jämförde de svenskar som emigrerade till USA med våra nyanlända flyktingar. Den sistnämnda gruppen hade det betydligt svårare än våran Karl Oskar. Karl Oskar var “ekonomisk migrant” och drabbades inte av rasism. Däremot nämndes inte något om att Karl Oskar mottogs av kvinnor i västar, bussades ut till ett boende och fick dagersättning för sin vistelse.

***

Många använder det så kallade klimathotet som drivmedel mot en New World Order (NWO). Dessa hotets kolportörer uttalar sig olika klart om vad det innebär. Johan Rockström (agronomen som svenska medier älskar att kalla för klimatexpert) och Anders Wijkman ingår i samma sällskap som påvens rådgivare John Schellnhuber. Denne har skissat på den ljusa NWO-framtiden. Håll i dig – vi ska ha:

En global ”Jordens konstitution”
Ett globalt ”Styrande råd” av ledamöter direktvalda av alla (nja!) i hela världen
En ”Planetens domstol”, öppen (nja!) för alla klagomål på konstitutionens efterlevnad

För att inte överexploatera jordens resurser måste jordens befolkning minskas med sex miljarder människor. Vilka som ska offras är inte helt uttalat – kanske är det de som inte tillhör gruppen klimathotstroende?

***

Jag vill inte försörja människor som väljer att bosätta sig i Sverige. Jag vill inte att Sverige skall påtvingas en social och kulturell förändring av dem som väljer att bosätta sig i Sverige. Ingen hamnar i Sverige, utan det är istället ett val av land för bosättning. De som möjligtvis skulle kunna hamna i Sverige är människor som bor i våra grannländer, om de av någon anledning skulle tvingas förflytta sig. Alla andra som kommer hit väljer att bosätta sig i Sverige. De bosätter sig inte i några grannländer eller första säkra land utan betalar ordentliga belopp för att kunna välja just Sverige. Att detta förfarande skulle innebära att jag har ansvar för dessa människor, som väljer Sverige för sin bosättning är befängt. Jag kan inte bli ansvarig för att någon vidtar en handling mot mig. I vilka andra sammanhang kan ansvar uppstå på detta vis? Ansvar kan uppstå om jag företar mig en handling eller om jag försätter mig i någon situation. Ingen till Sverige inflyttande kan påtvinga mig ansvar.

Tänk tanken att Åkesson för några år sedan hade yttrat att ”snart dröjer det väl inte att någon kommun ​köper flera bostadsrätter åt någon arab med tre fruar och 16 ungar”. Jag kan förställa mig den vrede som skulle flöda från DN och andra invandringspositiva om han hade sagt något sådant. Tillmälen hade strömmat ymnigt och epiteten hade rört sig mellan oanständigt och djupt rasistiskt. Men nu är vi där. Sverige tar ansvar. Och ingen ändring är att skåda i regelverket.

***

Det är med stor sorg jag noterar Sveriges fall inom många områden. Bland de mest viktiga är självfallet utbildningsväsendet. Sedan 2014 är Sverige inte längre med i Europas kvalitetssystem för högre utbildning. Vad sker nu när vi inte anses ha tillräckligt hög standard på högre utbildning och vilka blir konsekvenserna i det långa loppet? Som förälder är jag glad för att vi valde bort Sverige, när vår dotter läste vidare efter gymnasiets International Baccalaureate-program (IB). IB är en internationellt erkänd studentexamen som erbjuds på ca 2 700 skolor i 147 länder. Hon valde ett av Englands många ansedda universitet och följer upp det med en PhD, även det i England.

IB har länge varit under attack från politikerna då det är den enda utbildningen i Sverige som har en examen som granskas av externa betygsättare. Självklart kan inte klåfingriga politiker ha det på det viset. Allt ska genusmarineras för att passa in i den postmodernistiska samhällsmodell som våra politiker nästan mangrant bekänner sig till.

***

Det är intressant att ”klimatkrisen” numera alltid nämns i bestämd form, som om den vore allmänt känd och erkänd. Det första frågan är om det finns någon kris och vari den i så fall består. Såvitt jag vet är det som kallas ”klimatkrisen” odefinierat. Det första som borde göras är att ta reda på 1) om någon ”klimatkris” föreligger och 2) om det går att göra något åt den. Först därefter är det dags att gå in på vad som bör eller måste göras.

För närvarande ägnar sig alarmisterna åt övertygelseodling via skrämsel. Det är svårt med människor som är besatta av övertygelse. De har bara en enda tanke i huvudet och vill utav bara helvete, och deras mål är tvinga sin uppfattning på alla andra.

***

Signaturen ”Humanist” undersöker och förutspår att svenskarna förr eller senare kommer att kräva ändring av förd omsorgsinvandringspolitik. Låt mig bara påpeka att de ambivalenta Moderaternas nya utspel på området inte övertygar, eftersom de utesluter en koalition med det parti man lånat ut till och sedan shanghajat tillbaka sina idéer ifrån. M förlänger bara puberteten och förstärker den svekdebatt som väntar dem. Om Reinfeldt och ”HelikopterBorg” är nyliberaler eller kryptosocialister får vi kanske aldrig veta. Sociopater är de i vilket fall, men att ”Humanist” kommer att få rätt betvivlar jag starkt. Svensken går inte man ur bostadsrätt med nagelsaxen i högsta hugg och satsar och riskerar någonting av värde. Själv har jag aldrig tågat i någonting.

Revolutioner inträffar när man har varit på botten och det vänder, men denna uppåtgående trend bryts och hotas av ytterligare bottenkänning. Jag tror att våra parlamentariker kan förhala dylika bottennapp länge, länge. Värnskatt hit, anslagsminskning dit, obladi, oblada, life goes on.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

EKONOMISKA INCITAMENT

[image error]

I dag återkommer Dick Taytor som gästbloggare. Nyligen släppte han sin bok Diktat, en kritisk granskning av multikulturalismen, på Runeskrifts förlag.

***

För drygt tio år sen publicerades boken Freakonomics, med undertiteln: A Rogue Economist

Explores the Hidden Side of Everything. Boken som är författad av nationalekonomen Steven Levitt och journalisten Stephen J. Dubner, försöker med hjälp av statistik och ekonomisk teori förklara olika fenomen i samhället, som har att göra med motivationsfaktorer (incentives). Författarna visar och bevisar att såväl statliga som privata initiativ och åtgärder för att ändra vissa beteenden i många fall ofta leder till direkt motsatta effekter.

Levitt och Dubner utgår från att människan är ett resurssökande däggdjur som, när tillfälle bjuds, utnyttjar alla till buds stående möjligheter att öka sin chans till överlevnad. När man exempelvis i vissa välfärdssamhällen försöker att bekämpa fattigdom genom generösa bidragssystem, uppmuntrar man dem man vill hjälpa att stanna kvar i den samhällsklass, som ekonomiskt sett är berättigad till dessa bidrag. Åtgärden att betala fattiga människor för att de ska komma ur sin speciella situation motiverar paradoxalt nog dessa att fortsätta vara fattiga. Det ger en belöning i form av bidrag – en totalt motsatt effekt än den som förväntades.

På 50- och 60-talet, när de västerländska samhällena förvandlades till rika välfärdsstater, skedde den sociala mobiliteten från arbetarklass till medelklass, utan några som helst riktade bidrag från staten till dessa klassresenärer. De skattepengar som användes för att gynna jämlikhetstanken hade mest med utbildningssystemet att göra. Var man intelligent, så skulle det inte spela någon roll vilken klass man kom ifrån. Chansen till högre utbildning skulle inte längre vara reserverad för den rika överklassen utan alla skulle ges möjligheten att studera, med hjälp av förmånliga lån och studiebidrag.

Denna jämlikhetspolitik, som utgår från att alla ska ha lika möjligheter (equallity of opportunities) till en rättvis konkurrens inom både utbildningssystemet och arbetsmarknaden, är numera en självklar rätt i de flesta demokratiska länder. Detta resulterar i att vissa klarar sig bättre än andra, på grund av olika personliga egenskaper, som intelligens, ansvarskänsla och talang, vilket då kan ge ett ojämlikt utfall. I det mångkulturella USA har man under en längre tid försökt att kompensera vissa etniciteter genom positiv särbehandling (affirmative action), för att även ge dessa grupper en chans till högre studier. Betygskraven är exempelvis lägre för svarta och latinos än för vita, men betydligt högre för nordostasiater, som snarare är utsatta för negativ särbehandling. Allt detta för att försöka få till ett slags jämlikt utfall (equallity of outcome). En typ av åtgärd som kan liknas vid ett handikappsystem, där alla ska komma i mål ungefär samtidigt.

Denna typ av tävlingsform fungerar alldeles utmärkt i vänskapsmatcher men inte inom professionell idrott eller i en meritokratisk skola, samt dito arbetsmarknad. Den positiva särbehandlingen i USA har i många fall lett till att okvalificerade studenter helt enkelt inte håller måttet och får hoppa av utbildningen. En plats som kunde ha tagits av en ratad elev, som kanske hade betydligt högre betyg eller fler poäng på det amerikanska högskoleprovet (S.A.T) och därför varit mer lämpad för högre studier. Denna ologiska modell, att man ska ha ett jämlikt utfall för alla studerande, bygger på tanken att alla människor har exakt samma personliga förutsättningar. Det finns helt enkelt inte några ärftliga skillnader vad det gäller intelligens och talang, allt är avhängigt miljön.

Att denna premiss inte stämmer förstår ju vilken normalbegåvad människa som helst. Konkurrensen mellan framför allt män har historiskt sett varit en evolutionär strategi för att skaffa sig ekonomiska fördelar. Kvinnorna har i första hand valt framgångsrika män som fäder till sin avkomma, allt för att säkra sina barns framtida möjligheter till överlevnad. När filosofer sedan under upplysningstiden spekulerade i framtida drömsamhällen, bortsåg man i många fall från dessa grundläggande drivkrafter till hur den mänskliga naturen fungerar och ersatte realitetens är med utopins bör.

Den utopiska kommunistiska tanken, formulerad av Karl Marx, lydande: av var och en efter förmåga, till var och en efter behov, har varhelst den praktiserats lett till uniformerat tvång och fattigdom för folket och rikedom för de styrande (tydligen har dessa större behov?). Ändå förfäktar fortfarande vissa intellektuella, utan att nämnvärt kritiseras av etablissemanget, detta styrelseskicks förträfflighet. Räcker det inte med hundratals miljoner döda i kommunismens namn som motbevis för denna ideologis utsikt att i praktiken förverkligas?

När däremot vissa andra – inte fullt så intellektuella – stollar, typ NMR (Nordisk motståndsrörelsen) är ute på gator och demonstrerar i åsiktsfrihetens namn, utlöser det panik hos politiker samt media, varpå naziststämpeln genast tas fram, med krav på förbud och straff. Av någon konstig anledning betecknas dessa grupper, de så kallade fascisterna och nazisterna, som högerextrema, när de egentligen borde placeras längst ut till vänster, ihop med kommunismen. Alla tre är totalitära odemokratiska ideologier som förespråkar diktatur. Den politiska höger-vänsterskalan borde istället uppdelas med de som vill ha en så liten stat som möjligt samt total individuell frihet med personligt ansvar, längst till höger. Detta i motsats till de längst ut till vänster, vilka vill ha en stor statsapparat med tvångsmässiga totalitära kollektiva lösningar.

Kännetecknande för dessa totalitära ideologier är vad man brukar kalla för social ingenjörskonst, nämligen att de styrande använder indoktrinering och tvång för att omdana samhället till det hägrande utopiska målet. En mild (?) form av denna sociala ingenjörskonst tillämpades exempelvis i Sverige under socialdemokraternas långvarige styre, när ”folkhemstanken” implementerades och idén om välfärdssamhället framgångsrikt genomfördes. När sedan skattetvånget genererade skyhöga marginalskatter försvann incitamenten hos företagare och entreprenörer att arbeta hårdare – vilket krävdes på grund av en alltmer hårdnande global konkurrensen. Regeringen blev helt enkelt tvungna att successivt sänka marginalskatten, som i början på nittiotalet var nere på 51 procent. När Sverige sedan gick med i EU införde man en ”avgift” för att finansiera medlemskapet. Denna så kallade allmänna löneskatt, som då var på 1,5 procent och doldes som en arbetsgivaravgift, är numera uppe i nästan elva procent. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna.

Efter EU-inträdet är det fritt fram för medlemsländernas rörliga arbetskraft att invandra till Sverige och med lägre löneanspråk konkurrera ut exempelvis svenska byggjobbare. Även de enkla jobben går till gästarbetande migranter där en minimilön på knappt 13,000 kr verkar ha blivit praxis för arbetsgivarna. Då man som utlänning kan jobba skattefritt i Sverige upp till ett halvår (183 dagar) har arbetslösa svenskar inte en chans att rättvist tävla om dessa arbetstillfällen.

Svensk invandringspolitik, det politiker och journalister kallar flyktingmottagande, har totalt urartat på senare år, då de ekonomiska incitamenten som lockar med livstidsförsörjning för fattiga afrikaner och Mellanöstern-bor har lett till rena rama folkvandringen till den ”humanitära stormakten” Sverige. Politikernas aningslösa beslut att öppna Sveriges gränser i början på nittiotalet resulterade drygt tjugo år senare i ett inflöde av hundratusentals migranter som det svenska samhället varken klarar av att utbilda, sysselsätta eller husera.

Just att politiska och rättsliga beslut senare i framtiden kan ge oanade konsekvenser exemplifieras i två fall i den ovannämnda boken, Freakonomics. Levitt och Dubner har bland annat en kontroversiell teori angående kriminaliteten i amerikanska storstäder och varför man i slutet av 1990-talet såg en radikal minskning av brottsligheten i framför allt storstadsområdena. Författarna går tillbaka till ett beslut av Högsta Domstolen från 1973 med det så kallade fallet ”Roe vs Wade”, då man beslutar om fri abort som en konstitutionell rättighet. Innan beslutet hade endast ett fåtal stater fri abort, så många delstater var tvungna att ändra sin lagstiftning. Resultatet, menar författarna kunde man se femton till tjugo år senare i form av ett mindre antal presumtiva ungdomsbrottslingar av den enkla anledningen att dessa aldrig föddes. I Rumänien var det tvärtom, när Nicolae Ceausescu på 60-talet förbjöd abort och preventivmedel för att trygga tillgången på arbetskraft i landet. Resultatet blev ett överskott av arga unga män som tjugo år senare protesterade mot den kommunistiska diktaturen, vilket i sin tur ledde till att diktatorn Ceausescu med hustru, efter en summarisk rättegång, brutalt avrättades.

Incitament i form av straff och belöning är något som introduceras så fort som vi som barn lärt oss förstå orsakssammanhang. Med tiden utkristalliseras det tre tydliga motiv till vårt beteende, nämligen sociala, moraliska samt ekonomiska incitament för hur vi uppför oss. De sociala och moraliska drivfjädrarna för hur vi förhåller oss till vår omvärld kan troligen härledas tillbaka till vår flockdjursgemenskap, där beteendet att gå emot vad gruppen tycker, kan resultera i social utfrysning och där avvikelser från moralkodex kan vara oerhört stigmatiserande. De ekonomiskt drivna beteendena är däremot mer pragmatiska, där exempelvis bötesbelopp för vardagliga lagöverträdelser ställs i relation till chansen att åka fast. Där valet att betala skyhöga skatter för sina laster ställs emot njutningen av exempelvis alkoholintag eller tobaksrökning.

När man i staden Haifa i Israel, på grund av vissa föräldrars tendens att komma för sent till daghemmen för att hämta sina barn, som ett experiment införde straffavgifter, fick det en motsatt effekt. Böterna var helt enkelt för låga, så antalet föräldrar som kom för sent fördubblades, därför att det social-moraliska stigmat att inte komma i tid hade ersatts av ett ekonomiskt straff som man mycket lättare kunde leva med.

Ovannämnda exempel är också det taget från Freakonomics-boken, där författarna även radar upp andra exempel på olika, framför allt ekonomiska, incitament, som kan få oanade konsekvenser. Författarna tar också itu med ett av världens vanligaste och allmänt förekommande problem, nämligen frestelsen att fuska. En företeelse som verkar vara svår att motstå så fort man gynnas ekonomiskt. Inom exempelvis den professionella idrotten där fantasisummor betalas till de främsta inom respektive sport, är det givetvis frestande att fuska genom att använda prestationshöjande preparat. De få idrottare (WADA ligger hela tiden steget efter) som blir ertappade har nästan alltid en fantasifull bortförklaring, för skulle det utbredda fusket avslöjas så skulle kanske intresset för elitidrotten avta och pengarna utebli. Dock är engagemanget hos fansen och de dyrt betalande åskådarna så stort, att de flesta blundar för regelbrotten och förtränger fenomenet.

Fusk i form av korruption och mutor verkar också vara allmänt förekommande överallt, där man kan skaffa sig ekonomiska fördelar. Till och med i ”bäst i klassen”-landet Sverige har det uppdagats mutskandaler som exempelvis nu senast Telia Soneras förehavanden i Uzbekistan. Annars har vi varit anmärkningsvärt befriade ifrån maktmissbruk från myndigheter, jämfört med vissa andra länder, där mutor verkar vara den enda vägen genom byråkratin. Detta kanske kan tillskrivas den i Sverige rätt unika sociala tilliten, som verkar vara en viktig förutsättning för en välfärdsstat med höga skatter.

Klan- och mångkulturer verkar sakna denna tillit till myndigheter och institutioner, vilket kan vara en av orsakerna till många av dessa misslyckade staters förfall. När man listar världens mest korrumperade länder hamnar alltid Irak, Afghanistan, Syrien och Somalia högt upp i statistiken och det är just från dessa stater som majoriteten av Sveriges invandrare kommer ifrån. Väl i Sverige förväntas dessa migranter lita på dessa, i sina forna hemländer svurna fiender som polisen eller myndigheterna, varför kulturkrockar blir oundvikliga. När man i initialskedet konfronteras med myndigheten Migrationsverket och märker att lögnen är en framgångsrik strategi, när konsensus på nämnda verk tycks vara att ingen invandrare ljuger varken om sin härkomst eller ålder, verifieras misstron och respektlösheten gentemot institutioner även i Sverige.

Att sedan en majoritet utav dessa ”berikare” råkar vara muslimer gör ju inte saken bättre, då koranen uppmuntrar sina bokstavstrogna att ljuga och bedra de ”otrogna” om så behövs. Allah straffar tydligen inte detta beteende, kallat Taqiya, om det används mot kuffarer eller dhimmis. När alla de tre abrahamitiska religionerna har samma ursprung och då troligen också borde har samma omnipotenta övernaturliga gudaväsen ( Jahve, Gud eller Allah), är det därför egendomligt att denna samme (?) gudom faktiskt favoriserar olika folkslag.

Att ett övernaturligt väsen vakar över just dig alla dygnets timmar, har varit en effektiv lögn i tusentals år från prästerskapet, för att hålla allmogen i herrans tukt och förmaning. I Richard Dawkins bok Illusionen om Gud (The God delusion) citerar författaren komikern George Carlin när denne säger att:

Religion has actually convinced people that there´s an invisible man – living in the sky – who watches everything you do, every minute of every day. And the invisible man has a special list of ten things he does not want you to do. And if you do any of these ten things, he has a special place, full of fire and smoke and burning and torture and anguish, where he will send you to live and suffer and burn and choke and scream and cry forever and ever ‘til the end of time….. But he loves you!

Evolutionspsykologisk forskning hävdar att de moraliska incitamenten att följa regler, för att vi tror vi är övervakade av ett övernaturligt väsen, verkar sitta i vår arvsmassa. Någon gång under vår förhistoria har tron på metafysiska agenter troligen givit en evolutionär fördel som sedan har spridit sig, då religiositet har visat sig förekomma överallt här på jorden. Ett talande exempel på denna instinktiva tro åskådliggjordes genom ett experiment som utfördes på en grupp småbarn. Experimentet gick ut på att barnen skulle kasta en kardborrboll på en tavla och den som träffade mitt i skulle få en belöning (ett ekonomiskt incitament). För att kraftigt försvåra premisserna skulle barnen stå med ryggen mot tavlan och kasta med fel hand, vilket gjorde det hart när omöjligt att pricka rätt. Forskarna delade in barnen i tre grupper. I den första gruppen var barnen ensamma, i den andra gruppen var de övervakade av en vuxen. I den tredje gruppen sa man till barnen att en speciell person med en magisk förmåga att göra sig osynlig satt på en tom stol i rummet och såg allt de gjorde. Resultatet är häpnadsväckande. En hel del av barnen i den oövervakade gruppen tröttnade förståeligt nog efter flera tröstlösa försök att pricka tavlan och fuskade genom att helt enkelt gå fram och trycka fast bollen i ”Bulls eye”. Men i de två andra grupperna vågade inte barnen fuska, då de kände sig övervakade av antingen en verklig person eller av ett övernaturligt väsen. Även ateister som inte tror på den himmelska övervakningskameran känner det moraliska trycket att inte fuska eller ljuga, men då kallar vi denna inre andliga kontrollant för vårt samvete.

Idag har det numera mer eller mindre sekulära västerlandet istället ersatt Gud med allsköns ”ismer”. Eller rättare sagt ”efter-ismer”, för nu för tiden finns ett prefix påhängt alla ideologier, nämligen ”post”. Det är postmodernism, postkolonialism, postmarxism, poststrukturalism etc. in absurdum som gäller. Finns det då inget som är pre, inget som vi väntar ska komma? Nu är det är lite lättare att vara historiker än att sia om framtiden, men man behöver dock inte vara Nostradamus för att skönja vissa framtidsscenarier. 1948 förutspådde exempelvis George Orwell övervakningsstaten genom att i romanen 1984 mynta uttrycket: Big Brother is watching you. En spådom som är på god väg att uppfyllas då storstäderna idag har kameror i snart varenda affär och varje gathörn.

Något som många ”troende” hoppas på, är att mångkulturalismens utopi äntligen ska förverkligas. Multikulturalismens sekulära himmelrike ska snart uppenbara sig i exempelvis Sverige, om bara vi har lite tålamod och släpper in ytterligare några miljoner migranter, så att den ”rasistiska” svenska ursprungsbefolkningen blir en minoritet. Halleluja, pris ske Gud (Allah) i himmelen! Skeptiker till denna vision, som inte har sett några som helst historiska bevis för lyckade fredliga mångkulturer, blir av etablissemanget bildligt talat brända på bål, som varandes kättare och otrogna.

Är det istället ett undergångsscenario vi är på väg att bevittna, är tiden äntligen inne för jordens undergång, den som alla religioner i alla tider har förutspått skall komma? Post-stadiernas tid är över och pre-apokalypsens tid är tydligen här. 97 procent (?) av alla världens ”Doomsday prophets” är ”bombsäkra” på att jorden snart går under på grund av översvämningar (syndafloden) och enorma temperaturökningar (helveteselden). Allt på grund av växthusgaser (ragnarök).

På tal om bombsäkra så är vi kanske inte det så länge till, om islamistiska terrorister får tillgång till vätebomben. Kommunisternas drömsamhälle, Nordkorea har tydligen redan detta kusliga massförstörelsevapen och hotar med att sätta igång ett kärnvapenkrig om man inte blir erkänd som en maktfaktor att räkna med i det världspolitiska spelet. Det påstås att det tar tre generationer för att slösa bort en förmögenhet (fadern skapar, sonen förvaltar och sonsonen förskingrar). Nu är ju inte Nordkorea ett direkt förmöget land men tendensen kanske är densamma. Kim Il Sung skapade diktaturen, hans son Kim Jong Il förvaltade och nu håller Kim Jong Un på att (förhoppningsvis) förstöra den. Vilket kanske bara är bra då ett enat Korea vore att föredra. Bara han inte lyckas med konststycket att få hela världen att ”go totally MAD” (Mutual assured destruction) på kuppen.

Människans tro på världens undergång hänger troligen ihop med den enda sanna framtidsvisionen som vi kan vara säkra på, att vi alla förr eller senare kommer att dö. Denna vetskap borde göra oss till samvetslösa egoister, om vi nu inte tror på straff eller belöning i livet efter detta. Dock verkar vår medfödda altruism och empati hindra oss från att förvandlas till totala ”skitstövlar”. Detta har troligen att göra med instinkten att föra våra gener vidare för att säkra släktets överlevnad. Därför fortsätter vi att jobba och tro på framtiden, trots att undergången, enligt vissa domedagsprofeter är nära förestående. Allt för att trygga våra barn och barnbarns fortlevnad. Tyvärr är vi dock bara än så länge programmerade för att säkra vår egen arts överlevnad. Ny programvara måste förmodligen installeras för ett mer globalt tänk, innefattande hela jordens fauna och floras framtida existens.

Människans viktigaste incitament – att föra släktet vidare – åtminstone för oss som har barn, till skillnad från vissa barnlösa europeiska makthavare som verkar strunta i sina respektive länders framtid, verkar vara en evolutionär drivkraft som är svårstoppad. Västerländska kvinnor, påverkade av vissa fanatiska ideologier förefaller dock ha tappat instinkten till reproduktion. Låt tredje världens kvinnor föda barnen så vi kan förverkliga oss själva, tycks resonemanget vara bland dessa moderna ”progressiva” tjejer. Vi vill tävla på männens villkor och då kan vi inte hållas tillbaka av att ta hand om och föda en massa osnutna ungar. Så låter stridsropen från ”tredje vågen” feministerna i dagens Europa. Drivkraften (incitamentet) att tjäna minst lika mycket som männen, eller helst mer, har att göra med de flesta kvinnors största fritidsnöje, att konsumera, eller ”shoppa” som det numera heter.

Konsumismen är den allenarådande drivkraften i den kapitalistiska ekonomin. Utan hugade konsumenter, som hela tiden känner ett trängande behov av att köpa nya produkter, kommer systemet att kollapsa och hjulen att stanna. Därför ligger det i varutillverkarnas och affärsmännens intressen att ge kvinnorna större makt över konsumtionspengarna, då de är mer villiga att sätta sprätt på ”stålarna” än männen, som traditionellt sett mer är inne på att spara på slantarna. Kan då även den makten som vi konsumenter faktiskt har, användas till att styra producenter att tillverka mer miljövänliga och energisnåla produkter i framtiden? Ja, kanske det, för konsumentmakten som alla kan tillämpa verkar vara bra mycket effektivare resultatmässigt, än den (imaginära?) makt vi har vart fjärde år att via en valsedel påverka vårt lands framtid.

Kanske är det ändå Adam Smith´s idé om ”den osynliga handen”, som gäller. Den som hävdar att individens egennyttiga behov gynnar samhällets bästa. Trots mördande reklam för vissa onyttiga produkter måste man ändå konstatera att konsumentmakten har tvingat producenter att tillverka produkter som folket vill konsumera. Produkter som i många fall rationaliserat och förenklat tillvaron för gemene man, har visat sig vara kommersiellt framgångsrika och därmed gynnat den tekniska utvecklingen. Problemet med den snabba teknologiska evolutionen är dock att vi riskerar att tappa bort oss själva och kanske gå vilse i den nya virtuella verklighet som står för dörren.

Dick Taytor

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Apropå metoo-hysterin

[image error]

Några egenskaper som är utmärkande för däggdjuret människa:

Människosläktet saknar brunstperioder. Vi är permanent sexuellt tillgängliga för varandra. Forskning visar att män i snitt tänker på sex ungefär tjugo gånger per dygn. Kvinnorna mer begränsat, ungefär tio gånger per dygn.
Vi är endogama flockdjur. Det är den egna flocken som räknas. Sexualiteten måste kontrolleras, därför att om partners fritt gifts in respektive ut ur flocken, blir konsekvensen att flocken/gemenskapen/samhället upplöses. Det kan tilläggas att för framgångsrika samhällen/släkter får endogamin inte bli hundraprocentig, därför att det leder till inavel. Endogamin behöver därför ”kompletteras” med en dos exogami, det som i vardagsspråk ibland kallas för ”friskt blod”.
Barndomen är en lång och hjälplös period, vilket betyder att familjebildningarna måste vara beständiga, så att barnen kan få det nödvändiga skyddet och vägledningen fram till vuxenhet.
Männens viktigaste uppgift är att sprida sina gener.
Kvinnornas viktigaste uppgift är att välja rätt män, och binda dem till sig, så att barnen får det nödvändiga skyddet under sin uppväxt.

Sexualitetens syfte är fortlevnad via barnalstring. Det betyder att samlag där parterna blockerat möjligheten till/risken för graviditet, biologiskt sett är lika meningslösa som att onanera. Det kan synas självklart men är antagligen lämpligt att påminna om i våra tredje könet-, hbtq- och pridetider.

Vidare, biologiskt sett finns det inget moraliskt raster. Ett samlag är ett samlag oavsett hur det kom till stånd och om det är lyckat eller misslyckat – fortfarande med biologiska ögon – avgörs av om kvinnan blir gravid eller inte. Det finns forskare som prövat tanken att det är generna som är de egentliga aktörerna i den mänskliga existensen, medan vi människor endast är ”medel” för den genetiska överlevnaden – ungefär som i svamparnas värld. Mycelet – de fina trådar som gömmer sig i jorden – är den egentliga svampen, medan kantarellerna och champinjonerna är fruktkroppar, som mycelet använder sig av för överlevnad och spridning.

Parningen handlar varken om kärlek eller om parternas möjlighet att tillfredsställa sina lustar, det är bara ”triggers” för att människor ska para sig. Av detta följer också att, oavsett hur moraliskt högtstående och jämställt ett samhälle är, oavsett hur föredömliga männen med kvinnoögon är, så är könsrollsspelet felkonstruerat och samhället dysfunktionellt, om kvinnorna inte föder tillräckligt många barn för att säkra folkgruppens framtida existens.

Det biologiska grundmönstret, vilket säkert stärker manshatet hos en och annan feminist, är att männen lägrar så många icke gravida kvinnor som möjligt, så ofta som möjligt. Det gäller för männen att utnyttja de tillfällen som erbjuds att säkra sina geners överlevnad, antingen det nu sker via överenskommet sex, förförelse eller våldtäkt. Som det heter: ”Rädda/snälla/blyga pojkar får aldrig kyssa vackra flickor.”

För att ett samhälle ska kunna bildas, men framför allt för att bli beständigt, måste det därför skapa ett regelverk kring sexualiteten. En gräns måste dras mellan det tillåtna och otillåtna, mellan bejakad sexualitet och övergrepp. Att alltid hamna på rätt sida om den gränsen är och förblir en svår uppgift, mera för männen än för kvinnorna.

Männens sexualdrift bör inte uttolkas som att mannen är en primitivare och lägre stående varelse än kvinnan. Men det betyder att frekventa manliga övergrepp är en varningssignal om ett samhälle som misslyckas med att upprätthålla det sexuella regelsystem, som är nödvändigt för dess fortsatta existens.

Jag småler när jag hör en socialdemokratisk kvinnlig politiker i teves nyhetsprogram säga att nu gäller det att en gång för alla sätta stopp för de manliga övergreppen. Att sätta stopp (reglera) är givetvis nödvändigt men … en gång för alla? Hon ser tydligen sexualiteten som någon form av genant och snuskigt oskick, typ ”den gubbdjävel som pruttar i riksdagen, den kör vi ut!”.

Alfred Schütz heter en österrikisk/amerikansk filosof som starkt påverkat mitt tänkande. Han förde fram två fruktbara begrepp, av intresse för den som vill begripa hur människor hanterar sin sexualitet: vardagsverklighet är det ena och finita meningsprovinser det andra. Han menar att vi tillbringar våra liv i den ständigt pågående vardagsverkligheten, som vi föds in i och lämnar först när vi dör. Emellanåt förpassar vi oss till ett särskilt tillstånd – en meningsprovins. Att den är ”finit” betyder att den har en början och ett slut och att det är ett tillstånd där särskilda regler gäller. Där gör vi sådant som inte hänger samman med vardagsverkligheten. Det kan handla om ett religiöst tillstånd, en sporthändelse som en boxningsmarsch eller – framför allt – ett samlag. Själva övergången mellan vardagsverklighet och finit meningsprovins är och förblir svår. Tänk om den inte fungerar, om man inte har rätt ”nyckel”. Då förvägras man tillträde till den finita meningsprovinsen. Frikyrkoprästen sätter upp kalla handen och säger att inga kättare är välkomna till tungomålstalandet. Peter Wolodarski säger stopp och belägg, i Dagens Nyheter får bara de politiskt korrekta skriva. Och kvinnan som säger: ”Vad i helvete gör du karlslok, nu blir jag både förorättad och skändad!”

Intressant är, att medan vardagsverkligheten ”bara finns”, är finita meningsprovinser något som kan skapas. Här har begreppet ”sociala konstruktioner” sin rätta plats. Det demokratiska samhällets politik är tänkt att fungera som en vardagsverklighetens styrsystem, att likna vid ett fartygs kommandobrygga. Val, omröstningar och politiker som kommer från folket ska utgöra garantier för att fartyget håller kursen och inte går på grund, vilket hotar att ske om politikerna omvandlar kommandobryggan till en egen meningsprovins. När de folkvalda politikerna, för att gagna sina professionella karriärer, lyssnar mera till sina ledare än sina väljare, så riskerar politiken just detta, att bli sin egen meningsprovins. Samma analytiska verktyg kan med högt förklaringsvärde tillämpas på medierna. Jag vill påstå att det är detta som hänt i Sverige, men att utveckla den tankegången sparar jag till ett annat tillfälle. Nu tillbaka till sexualiteten.

Inte bara mannens utan också kvinnans sexualitet måste regleras. Logiken i könsrollsspelet är att mannen säger ”jag vill” och att kvinnan, med samhällets stöd, gör ett val. I de flesta fall avvisar hon mannen. Svaret på ”Jag vill” är ”Du får inte”. Här finns en expertis att tillägna sig. Männen övar upp sin ”förförarkompetens” och kvinnor lär sig att med små medel avspisa männen alternativt låta ”den rätte komma in”. Det betyder att män som skickar ”dickpics” till kvinnor har små chanser att lyckas med sin uppvaktning. Förmodligen är det något som de vet om. Syftet kan knappast vara att attrahera utan en pueril form av provokation, ett patologiskt inslag i könsrollsspelet. Jag vet inte hur pass utbrett det är med dicpics, men även om upprörda kvinnor överdriver förekomsten, att det alls förekommer är en av flera signaler om att något i könsrollsspelet gått allvarligt snett.

Hur som helst, mannen är den aktiva och erövrande medan kvinnan är den avvisande eller medgivande. Hur detta går till, eller kan gå till, är praktiskt taget alla människor mycket intresserade av. Som barn läste jag om Dummerjöns. Lyckades han roa prinsessan för att få henne och halva kungariket? Ja, en död kråka i en sko med gyttja fungerade. Vuxna, främst kvinnor, konsumerar chicklit och diverse romantik. De applåderar när fel man fått nobben och suckar lyckligt när de unga tu efter diverse besvärligheter får varandra.

I vardagsverkligheten sker avvisandet på flera sätt, varav det mest grundläggande kvinnliga ansvaret är att inte göra sig attraktiv. Kvinnor som är för unga (barn) ska därför inte använda smink och heller inte klä sig sexistiskt. Detsamma gäller för gifta kvinnor. En gången tids regelverk krävde att de klädde och betedde sig ”som det anstår en gift kvinna”, till exempel vigselring, sparsamt med smink, längre kjolar och att de täckte sitt hår på offentliga platser. Här har både slöjan och burkan sin plats, som extrema markeringar av att dessa kvinnor inte är tillgängliga för männens begär. Nunnors klädsel är ett annat exempel. Kvinnor görs också oåtkomliga genom att inte tillåtas att vistas ensamma i främmande mäns sällskap. En äkta man, en bror eller annan nära släkting är närvarande, för att se till att inga sexuella regelbrott sker. Andra exempel är muslimska friskolor som sorterar skolbarnen i gymnastiken och skolbussen (tjejerna får gå in genom bakdörren och sitter bak) och vill täcka för fönstren när flickor får simundervisning.

För nio år sedan hamnade ”tevekändisen” Martin Timell under en blöt personalfest i en badtunna tillsammans med en kvinna. Om jag förstått rätt stack han handen i kvinnans trosa. Hon avvisade honom och något mer hände inte. Kvinnan anser att han kränkte henne och Martin Timell har fått löpa gatlopp i media och förlorat jobbet. Han har också, i klassisk sovjetstil, offentligt bekänt sig helt och fullt skyldig.

Men hallå! En berusad man och en berusad kvinna befinner sig på en fest nästan nakna tillsammans i en badtunna. Han gör en erotisk framstöt och blir avvisad. Straffet nio år senare står inte i någon som helst proportion till ”brottet”. Det jag ser skrämmer mig, ett samhälle där regelsystemet ”löper amok”. Som en bloggläsare skriver i ett mail: ”Det svenska samhället verkar ha förlorat förståndet. Det var precis så här som det tyska folket blev entusiastiska nationalsocialister efter 1933 och kineserna omfamnade kulturrevolutionen.” För att påminna: Mao inledde sin kulturrevolution 1966. Två år senare rådde kaos i Kina. Från det året och tre år framåt dödades där mellan 750.000 och 1,5 miljoner människor.

Kvinnors erotiska signalsystem med röda läppar, förlängda ögonfransar, lackerade naglar, kläder som framhåller könet, utslaget hår, med hjälp av rouge blossande kinder etc. avser givetvis att attrahera männen. Eller? Frågar man kvinnor, visar det sig att de relaterar mer till andra kvinnor än till män. Det är bara de andra kvinnorna som behärskar nyanserna, överkursen och finliret. Männen ser smink och kläder mera som ett inte särskilt viktigt omslagspapper. För att referera till den som förförare rätt misslyckade Fröding, så är rosor i ett sprucket krus ändå alltid rosor.

Med andra ord, vår tids västerländska kvinnor exploaterar det sexuella signalsystemet för sin privata självkänsla. De vill bli beundrade och uppskattade men detta får inte tolkas som att de är sexuellt tillgängliga. Kvinnor brukar visserligen påstå att de inte vill bli bedömda (den manliga blicken) men den frågan är inte alls enkel. Tecknaren och författaren Anna-Karin Elde konstaterade det med sitt bevingade uttryck ”Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem”. För samman detta med ”metoo-kampanjen” – den kvinna som säger att hon aldrig blivit antastad av någon man, säger därmed också något diskrediterande om sin kvinnliga attraktivitet. De flesta kvinnor begriper att om antastandet uteblivit, då är det bäst att hålla tyst.

Kvinnor i vårt samhälle har rätt att klä sig hur som helst, bete sig hur som helst och befinna sig i vilka sällskap och på vilka platser som helst, utan att det ska tolkas som sexuella inviter. Inte ens att ha ingått äktenskap är någon självklar anledning till att byta vanor eller signalsystem. De kan med andra ord fortsätta att signalera tillgänglighet, utan att mena det. Det gäller också för pubertala flickor, som ibland klär sig som nymfetter. De borde tvingas att bära varningsskyltar till sin klädsel: ”Beröring kan medföra livsfara!” eftersom pedofili är ett av vårt samhälles absolut mest skändliga brott.

Ett annat sätt att formulera vårt samhälles könsrollsspel på, är konstaterandet att kvinnor har rätt att begå misstag – de har samhällets klartecken för att felaktigt signalera sexuell tillgänglighet. Däremot har männen inte rätt att begå misstag, det vill säga att gå på signalerna. Av dem krävs det att de förstår att kvinnorna använder erotiska signaler på låtsas, att de gör det för att stärka sin egen självkänsla.

Män måste givetvis lära sig att inte misstolka kvinnors signalsystem och göra sig skyldiga till övergrepp, men när och om övergrepp eller förförelseförsök sker, bär dessa felsignalerande kvinnor, biologiskt sett, en del av skulden till det som händer (Ja, jag vet att det är ett provocerande påstående).

När män från andra kulturer förgriper sig på kvinnor som enligt deras regelsystem bjuder ut sig, är det givetvis moraliskt sett förkastligt, men biologiskt begripligt (säkert ett provocerande påstående, det också). Jag har intervjuat rätt många invandrarkillar, som betraktar svenska tjejer som horor, på grund av deras beteende och klädsel.

Mera efter samma biologiska tankemall: I vårt moderna/postmoderna samhälle förkastar vi arrangerade äktenskap och tillämpar en lyckomoral. Vem som ska para sig och leva med vem, bestäms av parterna själva. I grunden är det ett hedonistiskt perspektiv – vilket är biologiskt problematiskt, eftersom det inte sätter artens fortlevnad i fokus. Lustkänsla och lycka prioriteras, oavsett de samhälleliga konsekvenserna. Därmed öppnas dörren för ett konsumtionsperspektiv på äktenskap och familjebildning. När kärleken och lusten tar slut, tar ofta också äktenskapet också slut, oavsett konsekvenserna för samtliga inblandade parter. Att det samhälleligt sett är destruktivt, är inte så svårt att förstå. Inte heller för individen är det särskilt lyckat – påtvingad ensamhet är sällan något som är människor till glädje.

P-pillret har mer än något annat preventivmedel befriat kvinnorna – och därmed också männen – från den oönskade graviditetens risker. Eftersom jag var ung under ”befrielsens tid” vet jag hur mycket kul man kunde ha, tack vare p-pillret. I dag är jag inte lika förtjust och det har inte främst med min ålder att göra. P-pillrets konsekvens är inte bara mera sex utan färre barn. Den alltför låga nativiteten är i dag västerlandets och i synnerhet Europas största problem, ett faktum som det är omöjligt att trixa sig förbi. Nu tar jag på mig biologens glasögon en sista gång för den här texten och konstaterar att ett samhälle där det inte föds tillräckligt många barn går under, oavsett hur fritt och trevligt det har blivit med sex. Också: Oavsett hur högtstående och föredömlig dess moral än är, så går det under. Alla ni metoo:are och andra som älskar att kampanja: Om detta må ni berätta.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

BLODSHÄMND OCH DÖDLIGT VÅLD

[image error]

I dag serveras en sammanställning av forskningsmaterial från Brottsförebyggande Rådet – kunde man önska – men sådant sysslar de inte med. Utredningar som riskerar att leda till politiskt inkorrekta slutsatser anses inte ligga inom myndighetens uppdrag. Texten kommer från den av mina kontakter som har överlägset bäst koll på kriminalitet bland romer.

Blodshämnden bland finska romer, som så gott som enbart bor i Finland och Sverige, är med referens till folkgruppens storlek förmodligen världens mest dödliga tradition. I facklitteratur, offentlig debatt och i det allmänna medvetandet är informationen obetydlig, i synnerhet i Sverige.

I början av 1980-talet deltog jag i en utredningsgrupp som hade Socialstyrelsens uppdrag att utreda blodshämnd bland finska romer, efter att några experter slagit larm. Med i gruppen fanns bland andra Jerzy Sarnecki. Vi var tvungna att lägga ner gruppen, eftersom det i lag är förbjudet med register över etniska grupperingar. Här följer signaturen M.s redogörelse:

***

En jämförelse mellan resande, svenska romer och finska romer.

Ibland när jag diskuterar olika romska företeelser med både resande och svenska romer kan de nämna att blodshämnd, som förekommer bland de finska romerna och som jag samlat material om, också är känt bland resandefolket och de svenska romerna.

Bland resandefolket, som sägs bestå av omkring 20 – 30.000 personer i Sverige, vill jag påstå att blodshämnd knappast förekommer alls idag. Längre tillbaka i tiden kan man i domar hitta olika fall med blodshämnd som motiv, även om mord var ganska ovanligt. Istället var knivslagsmål med icke-dödlig utgång vanligare. Sammanlagt handlar det från mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet om ett par dussin mord, där både gärningsmannen och offret var resande. De senaste 50 åren (1965 till 2015) finner jag följande fall bland resandefolket:

1 – 1975: Man mördad av en nära släkting (dömd)

2 – 1985: Man mördad av sin syssling (dömd)

3 – 1990: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

4 – 1999: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

5 – 2013: Man mördad av sitt kusinbarn (dömd)

Underlagsmaterialet består av 704 personakter på personer som genom släktforskning bekräftats vara resande. Dessa har matchats mot cirka 5.000 domar. Det bör tilläggas att jag kan ha missat ungefär lika många, som de som listats. Resandefolket ansågs inte som särskilt ”exotiska” under 60- och 70-talet och låg därför inte i fokus för myndigheternas intresse. Intresset var istället riktat mot de svenska romerna, som levt här i nästan 100 år, samt de finska romer som börjat söka sig till Sverige, efter att det blivit möjligt för nordiska medborgare att resa fritt mellan länderna. I synnerhet sökte sig många finska romer till Sverige i slutet av 70-talet och början av 80-talet.

De svenska romerna, som sägs vara omkring 2.500 – 3.000, och som kom till Sverige under senare halvan av 1800-talet, har vad som kallas för Kris — en slags domstol där äldre romer medlar i de konflikter som uppstår. Syftet är att slippa våldsamheter familjer och släkter emellan. Bötesbelopp utdöms och på så sätt undviks vedergällning i form av våld. Det finns fyra belägg i mitt material:

1 – 2005: Man mördad av man ur en annan släkt (frikänd)

2 – 2009: Man mördad av sin flickväns farbror (dömd)

3 – 2009: Man mördad av sin syssling (dömd)

4 – 2012: Två systrar mördas av en man och kvinna (frikända)

Materialet består av 233 personakter på personer som bekräftats vara svenska romer genom släktforskning. De 1.200 domar som de matchats mot är från 1960-talet fram till nutid. Här kan det fattas en eller två domar, men förmodligen inte fler.

Hos de finska romerna, som sägs vara mellan 3.000 och 4.000 i Sverige och ungefär det dubbla i Finland, ser det tyvärr helt annorlunda ut. Mordfall i Sverige (en mer eller mindre komplett lista):

1 – 1965: Man mördad av sin mosters mans brorson (dömd)

2 – 1971: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

3 – 1973: Man mördad av sin halvbror (dömd)

4 – 1973: Kvinna mördad av misstag i knivbråk av man ur annan släkt (dömd)

5 – 1974: Man mördad av avlägsen släkting (dömd)

6 – 1976: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

7 – 1978: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

8 – 1978: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

9 – 1980: Man mördad av sin systerson (dömd)

10 – 1980: Två män och en kvinna mördad av man ur en annan släkt (dömd)

11 – 1983: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

12 – 1989: Kvinna skjuten till döds av misstag av sin man (dömd)

13 – 1989: Man mördad av två män ur en annan släkt (dömd)

14 – 1994: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

15 – 1998: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

16 – 2001: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

17 – 2006: Man mördad av sin frus systerson (dömd)

18 – 2009: Man mördad av sitt kusinbarn (dömd)

19 – 2013: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

Mordfall i Finland (inkomplett lista):

1 (20) – 1966: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

2 (21) – 1967: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

3 (22) – 1965: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

4 (23) – 1966: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

5 (24) – 1968: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

6 (25) – 1971: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

7 (26) – 1971: Två bröder mördade av man ur annan släkt (dömd)

8 (27) – 1972: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

9 (28) – 1974: Kvinna mördad av sin dotters man (dömd)

10 (29) – 1977: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

11 (30) – 1978: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

12 (31) – 1989: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

13 (32) – 1989: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

14 (33) – 1989: Man mördad av sin bror (dömd)

15 (34) – 1992: Man mördad av far och son ur annan släkt (dömda)

16 (35) – 1995: Man mördad av sin halvbror (dömd)

17 (36) – 1995: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

18 (37) – 1998: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

19 (38) – 2003: Tre män, far och två söner, mördade av avlägsen släkting (dömd)

20 (39) – 2005: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

21 (40) – 2007: Man mördad av sin systers ex-man (dömd)

22 (41) – 2007: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

23 (42) – 2007: Man mördad av sina tre sysslingar (en dömd)

24 (43) – 2008: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

25 (44) – 2008: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

26 (45) – 2012: Man mördad av sin kusin (dömd)

27 (46) – 2013: Kvinna mördad av sin man (dömd)

28 (47) – 2013: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

29 (48) – 2014: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

30 (49) – 2014: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)

Materialet består av 1.653 personakter på personer som bekräftats vara finska romer genom information från domar samt starka indicier genom namnskick. Domarna är från 1960-talet fram till nutid, sammanlagt omkring 10.000 domar.

Alltså: Under femtio år 54 mord, där gärningsman och offer dokumenterats vara finska romer. Detta inom en population som består av mellan 9.000 och 12.000 personer.

Utöver detta nämns i domar för de finska romerna under dessa femtio år minst ett dussin mord till. Där har jag inte lyckats finna datum när domarna har avkunnats, vilket gjort att jag inte kunnat begära ut dem från domstolen.

Domarna i Finland är endast hämtade från ett par tingsrätter, kompletterat med information från den finska versionen av Flashback där jag genom Google Translate hittat ett antal fall, och sedan genom artiklar hittat datum för vilken domstol det är och på detta sätt kunnat begära ut domen. Även om domarna är på finska går det ganska lätt att förstå vem som är gärningsman respektive offer, och de finska romerna känner man mycket enkelt igen på deras namn. Jag vill påstå att sannolikheten är stor för att det finns lika många domar till i andra finska domstolar.

Min uppskattning är att det under de senaste 50 åren begåtts omkring 100 mord i Sverige och Finland bland de finska romerna. Under samma tid har minst lika många försök till mord och dråp skett mellan dem. Bland de finska romerna i Sverige har jag sammanlagt 29 domar gällande dödligt våld, utdömda i svenska domstolar under dessa 50 år, men det tillkommer nog fem till tio domar med finska romer som gärningsmän, där offren inte varit romer. Dessa är svårare att hitta än domar mellan finska romer, då dessa mord ofta i tidningsartiklar beskrivs som släktfejder. Jag skulle tippa på att ungefär hälften av alla fall av dödligt våld, där finska romer är gärningsmän, drabbar andra finska romer.

Det är svårt att tro att det finns någon folkgrupp i världen, där antalet mord med motiv som heder och blodshämnd är lika högt, som bland de finska romerna — varken historiskt eller i nutid. Inte förr bland korsikanerna eller sicilianarna, och inte i nutid bland albanerna, tjetjenerna, afghanerna, mhallami-folket, syrianerna eller somalierna.

Den som vill forska på blodshämnd och dödligt våld bland finska romer riskerar att stämplas som rasist. Det är synd, eftersom alla som är bekanta med fenomenet blodshämnd också vet att de som skadas mest är romerna själva.

M.

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Mer om Kurt Atterberg

[image error]

En bloggläsare har reagerat på det tidigare inlägget om kompositören Kurt Atterberg. Han (eller hon?) menar att de ”diffusa värdegrundsskälen” inte spelar så stor roll som signaturen P.H. anser. Här följer kommentaren:

***

Det är riktigt att det finns musikkritiker som fnyser åt Atterberg för att han inte anses vara PK. Magnus Haglund och hans kampanj i Göteborgsposten mot skivmärket Chandos inspelningar av Atterbergs symfonier häromåret är ett illustrativt exempel. Nedvärderandet av honom för att han använt sig av folkmusik (även) i sin åttonde symfoni – Atterberg är knappast ensam om det – är ett annat exempel. Men varken Göteborgssymfonikerna eller Chandos lät sig påverkas av Haglunds tirader.

Det är också riktigt att Atterberg ofta bedöms efter kriterier som inte gäller för andra tonsättare från samma tid. Få tjatar om Richard Strauss´ eller Carl Orffs samröre med naziregimen, när deras verk spelas. Hur det förhåller sig med Atterberg och nazisterna har etnologen Petra Garberding förtjänstfullt benat ut i sin uppmärksammade avhandling: Musik och politik i skuggan av nazismen – Kurt Atterberg och de svensk-tyska musikrelationerna (Sekel, 2007)

I våras uppfördes för första gången sedan 40-talet Kurt Atterbergs opera Aladin i tyska Braunschweig. Till stor förvåning för många här i Sverige, därför att operan var helt obekant. Om jag inte missat något, varken bevakade eller rapporterade SVT:s Kulturnyheter från detta evenemang.

Atterbergs Svit för violin, viola och stråkorkester spelades i Stockholms Konserthus 2009 och vid flera tillfällen (alldeles för få förvisso) har man framfört några av hans nio symfonier. Bland annat framfördes tvåan alldeles nyligen. Sexan, den så kallade Dollarsymfonin, spelas emellanåt och i januari 2018 ska den unge cellisten Jakob Koranyi framföra Atterbergs cellokonsert (ett makalöst fint verk) i Berwaldhallen. I den uppmärksammade programserien Levande musikarv spelade Roland Pöntinen Atterbergs pianokonsert i Konserthuset för fem år sedan. Detta är bara några exempel.

Atterbergs representation på skiva är minst sagt riklig. I den omfattande serie inspelningar av hans orkestermusik, som det tyska skivbolaget Cpo gett ut har, förutom Radioorkestern i Stuttgart, även Nordtyska Radions orkester i Hannover och Radioorkestern i Berlin medverkat. Det kan tilläggas att Cpo också har spelat in många andra verk av svenska tonsättare som Tor Aulin, Peterson-Berger, Ture Rangström, Natanael Berg, Lars-Erik Larsson, Dag Wirén, Allan Pettersson med flera.

Nyligen har också skivmärket Chandos spelat in Atterbergs samtliga symfonier plus en del andra orkesterverk. För något år sedan släppte ett tyskt skivbolag ut en radioupptagning från Stockholmsoperan 1957 av hans opera Fanal, som hade stor publik framgång både när den uruppfördes 1934 och på 50-talet.

För tio år sedan kom skivmärket BIS – som spelat in många av Atterbergs verk – ut med en inspelning av hans cellokonsert med den kände norske cellisten Truls Mørk och Norrlandsoperans orkester (i Umeå). Exemplen kan mångfaldigas och jag tror knappast Atterberg själv hade klagat på grammofonbranschens intresse för hans musik. Men visst spelas Atterbergs musik för lite i våra konserthus. Emellertid, samma sak gäller även Peterson-Berger, Hugo Alfvén och många andra svenska tonsättare. Jag betvivlar att Atterberg skulle stå i någon särskild strykklass.

Musikmänniskor har förstånd att uppskatta Atterberg efter förtjänst och värjer sig mot den avståndstagande ”PK-politisering” som somliga gör av hans musik, eller för den delen även av många andra svenska nationalromantiska tonsättares musik.

P.H.s kommentar: Att en person som i dag väcker sådan hänförelse och spelade en så central roll under tjugo- och trettiotalet, både inom musik och samhälle, inte ens har sin biografi utgiven, är verkligen egendomligt är ett påstående som behöver nyanseras. Det är sant att det inte finns något musikvetenskapligt standardverk om Atterberg i klass med Bo Wallners Stenhammar-biografi eller Axel Helmers´ över Ture Rangström. Men det finns en inte alls oäven biografi över Atterberg, skriven av Stig Jacobssons (Norma, 1985). Dessutom finns Petra Garberdings doktoravhandling, nämnd ovan. Det kan tilläggas att det saknas biografier över flera svenska tonsättare, även om Musikaliska akademien på sistone har försökt täppa till några hål med sin serie Svenska tonsättare på Gidlunds förlag.

I sammanhanget bör även nämnas den tyska musikforskaren Carola Finkels avhandling som kom för bara några år sedan: ”Ich selbst bin ein unverbesserlicher Romantiker” – Die Sinfonien Kurt Atterbergs (Tectum Verlag, 2013).

Beträffande musikaliska sällskap finns sådana i princip bara för Hugo Alfvén, Wilhelm Peterson-Berger, Emil Sjögren och Wilhelm Stenhammar – det senare helt nybildat. Tidigare fanns även sällskap för Franz Berwald och Allan Pettersson (Finns det fortfarande?) Det är nog bara en tidsfråga innan ett sällskap tar sig an Atterberg, eftersom intresset för denne tonsättare tycks öka.

Musikmänniskor har förstånd att uppskatta Atterberg efter förtjänst. Man värjer sig mot den avståndstagande politisering som somliga gör av hans musik, eller för den delen även många andra svenska tonsättares musik, som ett led i nedvärderandet av det svenska kulturarvet. På Facebooks Forum för klassisk musik har Atterberg många beundrare och anhängare. De varken förminskar eller haussar upp hans gärning.

I likhet med många andra musikälskare anser jag att Atterberg är en av våra största tonsättare, underskattad och för lite spelad i våra konserthus. Men hans musik mår bäst av att avnjutas utan vare sig skambeläggning eller martyrskapets politiserade tvångströja. Musik är musik och som sådan autonom – ungefär som den danske tonsättaren Carl Nielsen uttryckte det.

H.L

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vännerna?

[image error]

Jag minns en etnologkompis från 1970-talet vars lilla lägenhet jag såg till när han åkte på ett långt fältarbete. Han kom hem till Sverige igen, fick tillbaka nyckeln och frågade ”Nå, är jag den du trodde att jag var?” Jag förstod inte vad han menade. Efter en stunds förvirrad dialog visade det sig att han var förvånad över att jag inte rotat i hans skrivbordslådor, lika lite som jag kollat vad han hade i garderoben (bokstavligt). Han var besviken över mitt bristande intresse för hans person. Jag trodde han skämtade men det gjorde han inte.

I våra postmoderna tider förstår jag honom bättre. I dag är det en problematisk praxis att inte ta reda på saker. De PK-frälsta skriker Usch istället för att söka förstå kättarnas argument. Det är frestande att se beteendet som religiöst – när det luktar svavel är djävulen i antågande och då, istället för att lyssna och bli lurad rakt åt helvete, gäller det att hålla hårt i sin bibel, med hög röst be sina böner och titta åt ett annat håll.

För egen del har jag förstått att jag försvurit mig åt djävulen genom att skriva i den som högerextrem skällda lilla papperstidningen Nya Tider, där för övrigt också Jan Myrdal skrivit. (Han följde sin egen anvisning om att ”gå till läggen” och konstaterade att Dagens Nyheter är mer propagandistisk).

Den i min värld avgörande frågan är vad texter innehåller. Var de offentliggörs är av underordnat intresse. För min del spelar det inte så stor roll om det jag skriver hamnar på bloggen, i en bok, i Nya Tider eller någon annanstans. Jag hade gärna skrivit i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller någon annan stor drake. Jag vet att jag kan skriva och att jag har både kunskaper och åsikter som står pall för en kvalitetsgranskning. Men ett sådant skriftställeri kan jag – liksom många andra PK-kritiska – titta i månen efter.

Jag tar inte ansvar för Nya Tider. Däremot gör jag givetvis det för mina texter. Jag hade därför gärna mött lite intellektuellt motstånd, precis som jag opponerar mot PK-ideologin. Men det är det ingen som gör. Även om det aldrig uttalas, vet alla som rör sig i offentligheten att skriva i Nya Tider är detsamma som att straffa ut sig. Där får man absolut inte skriva! Det är inte ens tillåtet att läsa vad som står där. Synd, för där står mycket som de PK-frälsta skulle behöva läsa.

Är Nya Tider det som erbjuds, skriver jag i Nya Tider. Är Swebbtv alternativet till SVT, blir det Swebbtv. Är en eller annan podd alternativet till Sveriges Radio, OK, då vet jag villkoren och anpassar mig. Det är inte detsamma som att gilla läget. ”This is bad, this is not good!”, som en av mina youtubefavoriter, Jordan Peterson, med emfas skulle ha konstaterat.

I ett totalitärt samhälle är det inte bara farligt utan också en skam att opponera sig. Så har det blivit i Sverige men vilkas skam är det egentligen? Ni som anser att vi kättare bör skämmas, ge mig argumenten tack. Men kom inte dragandes med era dogmer och ideologiska positioneringar utan visa att ni har förstått det jag, som en av alltfler ”dissidenter”, vill ha sagt. Ideologi är i min värld att ignorera kontexten och ge ett standardsvar, det vill säga intellektuellt fusk. Det blir som att kalla sig för pianist, trots att skalor är det enda man kan spela. Skickligt och fingerfärdigt kanske, men onjutbart. Eller ännu värre, som jag läste i ett mail jag fick:

Att argumentera med vänsterliberaler är som att spela schack med en duva. Det spelar ingen roll hur bra jag är på schack, duvan kommer i alla fall att slå omkull pjäserna, skita på brädet och strutta runt som om det var den som hade segrat.

Bland de PK-frälsta är det inte viktigt att sätta sig in i sina politiska motståndares argument. Värre än så: det är viktigt att inte göra det. Om medium eller signalord visar att någon befinner sig utanför den åsiktskorridor där alla PK-frälsta trängs, så är det förbjudet område.

Efter att återigen blivit refuserad frågade min skrivarkompis Gunnar Sandelin GP:s debattredaktör Jannika Wasastjerna, varför journalisterna kallar det för debatt när de tycker samma sak. Debatt är väl att låta olika åsikter konfronteras med varandra? Han fick inget svar på den frågan. Det var inte förvånande. Frågor som sätter de PK-frälsta på pottan besvaras inte. Våga vägra debattera!

Jag är inte tillåten att vistas på den offentliga scenen och så har det varit i rätt många år. Jag har också på omvägar fått höra att flera av mina vänner sagt upp vänskapen med mig, på grund av mina påstått högerextrema åsikter. Detta är ett tema som jag flera gånger tagit upp på bloggen, hur barn brutit med sina föräldrar och hur makar och släktingar skilts åt – den politiska vallgrav som delar Sverige. Men då har det gällt hur de PK-frälsta tar avstånd från kättare.

På plussidan för mina vänner bör det anföras att det inte är de som brutit med mig utan jag med dem. En möjlig tolkning skulle därför kunna vara att de är politiskt mer toleranta än jag. De tillåter mig att tänka annorlunda, medan jag inte är lika generös mot dem. Med andra ord, samtidigt som jag håller yttrandefrihetens fana högt, accepterar jag inte andra politiska åsikter, inte ens hos mina äldsta och närmaste vänner.

Emellertid, för mig handlar detta inte om åsikter. Jag har ägnat mitt akademiska liv åt etniska minoriteter, invandrarfrågor och samhällsplanering. Det är för mig inte i första hand ett åsikts- utan ett kunskapsområde och när jag tar del av mina PK-vänners åsikter, så känner jag mig som en läkare antagligen gör, när vännerna visat sig vara homeopater. Ja värre än så. Tänk tanken att homeopati är det som stöds i den offentliga debatten, samtidigt som skolmedicinen föraktas, som en typiskt vit och manlig förtryckarstruktur.

De PK-frälstas argument för att inte släppa fram någon politisk opposition i den offentliga debatten är att deras motståndare – det vill säga vi ”dissidenter” – är moraliskt defekta. Vi påstås vara rasister, nazister, islamofober … ja, ni vet. Istället för att argumentera med oss och visa att våra argument inte håller, klistrar de fula etiketter på oss och går till personangrepp.

Jag skulle kunna svara att vi inte alls är rasister, nazister och islamofober men hur sant det än är, så vore det att acceptera deras moraliska överläge. Det bästa vi kan uppnå är att bli ”lika bra” antirasister och mångkulturalister, men det blir vi ju aldrig, eftersom det är de PK-frälsta som sätter betyg. Den enda rimliga strategin måste vara att visa hur de skadar det samhälle vi alla lever i och ska lämna över till nästa generation. Därför vill jag ställa fyra frågor, på vilka jag gärna vill ha verklighetsrelaterade och trovärdiga svar. Det är tunga frågor, de signalerar ett sjukt samhälle. Ja värre än så, ett samhälle som drabbats av en dödlig sjukdom. Här är fyra frågor från en ”läkare” till ett gäng ”homeopater”:

Hur ska ni hindra den islamisering som pågår? Vi har i dag bortåt 800.000 muslimer i Sverige. Även om en majoritet tveklöst vill leva ett fredligt liv så är sanningen att islam är en demokratifientlig, västfientlig, kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig global rörelse, med oljemiljarder i ryggen, som har det långsiktiga målet att upprätta en gudsstat, en teokrati, ett kalifat.
Hur ska ni stävja den näst intill explosiva kriminalitets- och våldsutvecklingen? Sanningen är att polisen tappat kontrollen över många av de hårt segregerade samhällen, som ligger i utkanten större städer. Framtidsstaden Malmö, Sveriges mest mångkulturella stad – med förorten mitt i stan – är i dag nordens farligaste stad.
Vad ska ni göra när bidragen inte längre räcker till för de arbetslösas och oanställningsbaras försörjning? Regeringen har meddelat att år 2020 har Sverige en miljon bidragsförsörjda medborgare. När Sveriges arbetande befolkning inte längre klarar/vill försörja dem – det är bara en tidsfråga – hur kommer dessa människor, av vilka många kommer från världens mest våldsamma och sämst fungerande stater, att kunna ordna sin försörjning?
Som en konsekvens av ovanstående samhällsförsämring, hur tänker ni förhindra ”white flight”? När allt fler medborgare konstaterar att det svenska högskattesamhället inte ger särskilt mycket välfärd i retur, kommer ett växande antal av de välutbildade, språkkunniga och internationellt orienterade svenskar, som i dag svarar för en stor del av försörjningsbördan, att lämna landet. Det är en process som redan inletts. Kvar blir de som inte kan hitta sin försörjning genom lönearbete i något annat land och kanske inte heller i Sverige – de som inte kan ta vägen någon annanstans. Hur ska ni stoppa den processen?

Även om jag är påläst och som samhällsforskare vet vad jag talar om, vill jag inte markera invandrings- och mångkultursfrågor som svåra och på så sätt ursäkta er för att ni medverkat till det pågående samhällshaveriet. Jag vill bara tala om att det finns solid samhällsvetenskaplig kunskap att tillgå, för den som vill fördjupa sig. Men det räcker rätt långt med vanligt bondförnuft också, som följande reflektion, hämtad från Facebook, visar:

Varifrån kommer vanföreställningen att olikheter berikar? Att mångfald gynnar oss? Vi alla, inte bara svenskar, är i grunden stenåldersmänniskor. Jag har svårt att tro att våra förfäder sprang omkring på stäppen för att hitta den som var som allra mest olik att bilda flock med. Det handlade om gruppens överlevnad. En gemensam strävan i jakten så att alla kunde samlas vid lägerelden vid dagens slut och njuta av hjortsteken.

Satt de där och skämdes över en lyckad jakt? Tyckte de att de borde bjuda in alla de där andra som bara satt och käkade nötter hela dagarna? Som rent av föraktade dem för hur de levde? Nej, jag tror inte det.

Nu har vi ålagts att begå våld mot våra innersta och djupaste instinkter. Kaka söker maka gäller inte längre. Nu är det mångfald som berikar. Hitta den som är mest olik allt som du står för, ingå allians och du blir så mycket klokare och bättre.

Det är därför som Jonas Gardell är gift med en massajkrigare från Kenya med spjut och ansiktsmålning och inte Mark Levengood. Och Malena Ernman ingår i Al Abu Dahba Den Tredjes harem i Saudiarabien istället för att mysa med sin helsvenska familj i skärgården. 

För att avsluta med en sista metafor, tänk er att vi alla befinner oss på ett skepp som sprungit läck. Några i besättningen slår larm men är i underläge mot de övriga som påstår att fartyget inte alls håller på att sjunka, utan det är bara att segla vidare. Kaptenen är till 120 procent på deras sida och vill helst stänga in dem som slår larm under däck, och skalka luckorna.

För vi nu över detta bildspråk till mina PK-vänner, klarar jag inte deras förnekanden. Jag och många med mig ser ju att haveriet pågår för fullt. Om de är blinda eller om de hycklar, det ska jag låta vara osagt, men tamejfan om jag accepterar deras moraliska överläge. Homeopati, nyttig idioti, godhetsreligion eller cynism – vad det nu än handlar om, så är de inte mina barns och barnbarns vänner. De är inte heller sina egna barns och barnbarns vänner. Hur skulle de då kunna vara mina?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Från humanist

[image error]

Hej Karl-Olov,

Jag antar att du minns mig. Vi hade en hel del kontakt per mejl för något år sedan, då jag ofta kommenterade texterna på din/er blogg. Jag läser fortfarande era inlägg på bloggen, oftast med stor behållning, men har inte haft så mycket tid att kommentera. Nu tänkte jag dock ta mig tid att lämna ett par kommentarer. Det jag har att säga är inget direkt nytt, men jag anser – med tanke på vissa av de texter du/ni publicerat – att en del av mina tankegångar kring islam och invandring förtjänar att påpekas ännu en gång.

För det första, en kort kommentar kring den översatta artikeln av Christian Skaug, som du publicerade på er blogg 6 oktober: Jag (och många med mig) har sedan flera år tillbaks konstaterat att såväl den islamistiska terrorismen som många muslimska invandrares ovilja att integreras i europeiska samhällen inte bara kan förklaras med sociala/socioekonomiska faktorer som arbetslöshet, ”utanförskap” och (påstådd) diskriminering.

Det är alldeles uppenbart att kulturkonflikten mellan den muslimska världen och västvärlden i grund och botten handlar om förmodernitet kontra (västerländsk) modernitet. Mycket av det tankegods och de värderingar som ligger till grund för den moderna västerländska civilisationen står i direkt konflikt med den världssyn som dominerar inom den muslimska världen. Jag tänker då t.ex. på förnuftstro, rationalitet, religionsfrihet, frihet att kritisera och ifrågasätta religion/trosföreställningar, vetenskapligt tänkande (såväl inom naturvetenskaperna som inom samhällsvetenskap och humaniora), respekt för individens frihet (av vilken bl.a. följer kvinnans frigörelse, jämställdhet mellan könen samt respekt för sexuella minoriteters rättigheter), och respekt för demokrati, yttrandefrihet och åsiktsfrihet.

Det finns – i motsats till vad många inom PK-etablissemanget tycks tro – ingen naturlag som gör att alla människor per automatik förstår och respekterar den moderna västvärldens grundläggande värderingar, så fort de konfronteras med dem. Tvärtom ser många människor runt om i världen ”våra” värderingar som avskyvärda, samtidigt som de gärna vill ta del av vårt välstånd i form av t.ex. modern teknik eller högkvalitativ, skattefinansierad sjukvård. Det går av allt att döma alldeles utmärkt att vara salafist och samtidigt ha den senaste smart-telefonen samt förvänta sig vård av västerländska läkare om man skulle bli allvarligt sjuk.

För det andra, en kommentar till en lite äldre bloggtext som du publicerade den 22 september. I inledningen till texten (med rubriken ”Vi behöver inte ljuga”) skrev du:

En journalist jag känner tror inte att det pågående samhällshaveriet någonsin kommer att leda till att svenskarna bygger upp ett motstånd värt namnet. Ingen situation kan bli så vidrig och farlig att det svenska kollektivet säger att nu djävlars får det vara nog! Det finns ingen nedre vändpunkt, ingen nivå där missnöjet växer till ett aktivt och organiserat motstånd, utan svenskarna kommer att lydigt traska på, hela vägen fram till sin icke-existens. /…/ Jag frågar honom om inte Sverigedemokraterna kan ses som en motståndsrörelse. Han skakar på huvudet. Sverigedemokraterna må vara både emot massinvandringen och folkligt förankrade, men de har anpassat sig till sina politiska motståndares spelregler. Han jämför med någon som får åka med i bilens bagageutrymme och där, för att bromsa, pressar fötterna mot plåten så att tårna vitnar. Men så kan man inte bromsa en bil, då måste man sitta i förarsätet.”

Jag vill påpeka två saker vad gäller ovanstående resonemang. Min första, mindre allvarliga invändning gäller analysen av SD:s roll i svensk politik. Din journalistkompis har enligt min mening delvis rätt, men jag tror han drar alltför stora växlar på sin iakttagelse. Okej, visst har SD i viss utsträckning anpassat sig till etablissemanget, och de kommer sannolikt att anpassa sig ännu mer. Så småningom kommer SD att själva utgöra ett slags etablissemang, som helt eller delvis kommer att smälta samman med det etablissemang de nu säger sig stå utanför och vara i opposition mot.

Men, med detta sagt, är det ändå i nuläget en förhållandevis stark motståndshandling att stödja SD. Partiet betraktas fortfarande som paria av praktiskt taget hela det politiska, kulturella och massmediala etablissemanget. De är dessutom det enda riksdagspartiet som driver en tydligt invandrings- och islamkritisk linje, och utan SD som ”pådrivare” hade sannolikt varken moderaterna eller kristdemokraterna aviserat den tuffare hållning i migrationspolitiska frågor som börjat märkas under det senaste året.

Min andra invändning mot din journalistkompis resonemang är allvarligare. Den gäller hans förutsägelse att etniska svenskar aldrig kommer att göra något nämnvärt motstånd mot massinvandringen och islamiseringen, utan aningslöst tåga mot sin undergång. Jag tror absolut inte att detta är sant. Alla folkgrupper reagerar om de upplever att deras samhälle, kultur och levnadssätt är under hot, och de reagerar än starkare om hoten dessutom konkretiseras och gäller ekonomisk och fysisk trygghet (t.ex. i form av omfattande nedskärningar i välfärden och risk att utsättas för brott). När människor ställs inför sådana hot tar de strid eller flyr. Det handlar om en överlevnadsinstinkt och en vilja att skydda den egna gruppen, som sannolikt är allmänmänsklig. Svenskar är i detta avseende knappast annorlunda än andra etniska grupper.

Jag tror att din journalistkompis missat två saker i sin analys: Det ena han missat är att det pågår en mängd rörelser ”under ytan” i det svenska samhället. Allt fler svenskar resonerar i det fördolda kring hur man på sikt ska kunna klara sig i ett allt hårdare Sverige, med skyhög kriminalitet, polis och rättsväsende i fritt fall, kraftigt urholkad social trygghet, och ständigt växande etniska motsättningar.

En del svenskar funderar på att emigrera. Andra för resonemang som för tankarna till amerikanska ”survivalist”-grupper, det vill säga att man överväger möjligheterna att flytta långt ut på landet, bli självförsörjande med t.ex. mat, och ha vapen så att man kan försvara sig i ett tänkt framtida inbördeskrigsliknande tillstånd.

Debattören Johan Westerholm tog nyligen upp denna tendens i en av sina texter på bloggen Ledarsidorna (”Nordiska Motståndsrörelsen under radarn”, publicerad 2017-10-02). Westerholm skrev bland annat:

Varje vecka kommer det mellan fem och tio mail eller telefonsamtal från Ledarsidorna.se läsare. Från olika avsändare. Alla pekar de på ett stort missnöje med såväl debattklimat som förd politik. Läsare som rapporterar om låg polisnärvaro ute i landet och hur de själva tvingas till att patrullera med pumphagelgevär i knät i bilen nattetid. Läsare som skaffar såväl licens för jaktvapen som att de engagerar sig i pistolskytteklubbar och olika former av grannsamverkan. Andra samtal handlar om enkel rådgivning. Vilket land de nu skall flytta till eller i vilket land barnen skall få sin utbildning. För tre år sedan handlade samtalen om vilka skolor som kan ge barnen den bästa framtiden, nu ökar samtalen om vilket land som kan ge en familj framtidshopp. Gemensamt för alla dessa personer är att de inte tidigare, i någon form, givit sig tillkänna i samhällsdebatten. De är rädda för medias makt. De är alla rädda för vad effekten skulle bli om de gav sig tillkänna och att Expo, Inte Rasist Men… eller Researchgruppen skulle publicera deras namn och lösryckta, inte alltid helt balanserade eller välformulerade citat. Att bli uthängda i olika granskningar om de uttrycker sig på sätt som kan missförstås och som följd av detta, förutom att bli socialt isolerade av släkt och vänner, även förlora sina jobb och uppdrag. Dessa mail och samtal visar på en pågående rörelse som inte är synlig annat för de med tränade ögon och öron.

Den tendens Johan Westerholm beskriver kan också ses i stor omfattning på diskussionsforum som Flashback, där skribenterna kan vara anonyma. I skrivande stund innehåller t.ex. en diskussionstråd på Flashback med rubriken ”Jag är trött på invandrare och vill flytta från Sverige” drygt 3300 inlägg.

Det säger dock sig självt att flertalet svenskar som har denna typ av funderingar inte vågar stå för det öppet. Om man inte ens vågar säga att man röstar på SD, hur ska man då våga säga att man överväger att emigrera på grund av massinvandringen, eller att man börjat träna skytte för att kunna försvara sig i ett eventuellt framtida inbördeskrig mot invandrade muslimer?

Det andra din journalistbekant missat är att dagens Sverige är ett starkt segregerat land, där stora delar av befolkningen fortfarande inte konfronteras med massinvandringens konsekvenser annat än (i bästa fall) via media. Min egen hemstad, Helsingborg, utgör ett mycket tydligt exempel på detta.

Helsingborg har under flera decennier varit en invandrartät stad, och de senaste årens skyhöga asylinvandring har gjort situationen allt värre. Stadsdelen Söder, som utgör södra delen av innerstaden, är numera ett renodlat invandrarområde. Så gott som samtliga svenska affärsidkare har lämnat området, och praktiskt taget alla butiker har skyltar på arabiska och namn som ”Iraq foods” eller ”Afghanska livs”.

Även i övriga delar av centrala Helsingborg är slöjklädda kvinnor med barnvagnar och stora barnaskaror ett återkommande inslag i gatubilden. På många caféer är en majoritet av gästerna unga män från Mellanöstern, som tycks kunna ägna hela dagarna åt att fika och leka med sina exklusiva mobiltelefoner.

Vad gäller grov brottslighet har Helsingborg lyckligtvis inte nått samma nivå som t.ex. Malmö, men det är tydligt att staden är på väg att utvecklas i samma riktning som andra invandrartäta svenska städer. De senaste åren har ett flertal skottdåd skett på öppen gata, både på Söder och i de angränsande stadsdelarna Högaborg och Eneborg. Även andra invandrartäta problemområden som t.ex. Drottninghög, Dalhem, Planteringen och Närlunda har drabbats av skottlossningar, sprängdåd och anlagda bilbränder.

Helsingborg har historiskt sett, ända sedan tidigt 1900-tal, varit en i hög grad segregerad stad. Överklass och övre medelklass har av tradition bott i norra delen av staden, t.ex. i stadsdelarna Tågaborg och Norr, medan arbetarklass och lägre medelklass bott i de södra delarna. Denna uppdelning lever kvar än idag, och har ytterligare förstärkts av invandringen, de höga bostadspriserna och de ökade klyftorna i samhället. Följaktligen är det idag möjligt att nästan helt köpa sig fri från oönskad mångkultur, om man har råd med en bostad på t.ex. Tågaborg/Norr eller i de angränsande villakvarteren på norra Stattena/Ringstorp.

Och vill man vara absolut säker på att slippa höra arabiska och se kvinnor i spökplumpen-mundering kan man söka sig till stadens utkanter, t.ex. till förhållandevis nybyggda Maria Park i norr, eller till exklusiva Råå i söder. I de områdena torde det vara större risk för jordbävning än för att grannen skulle visa sig heta Muhammed.

Om man har tillräckligt god ekonomi för att ha råd med bostad i något av ovan nämnda områden kan man alltså hålla sig på behörigt avstånd från massinvandringens sociala konsekvenser. Om man dessutom arbetar i ett yrke där man inte konfronteras med invandringsrelaterade problem (alternativt är pensionär med god ekonomi), är någorlunda frisk och inte behöver hjälp från den allmänna sjukvården, och inte har barn i dagis-/skolålder – ja, då kan man, även i en stad som Helsingborg, nästan helt blunda för massinvandringens effekter på det svenska samhället, om man så önskar.

Personerna jag beskriver nedan är fiktiva. Jag har hämtat drag från personer i min bekantskapskrets och satt samman dem i nya kombinationer, så att individerna inte är direkt igenkännbara. Även om de personer jag beskriver nedan inte finns, så skulle de alltså mycket väl kunna finnas, eftersom varje enskild upplysning är autentisk.

Fredrik, 54, och hans fru Emelie, 52, bor sedan mitten av 1990-talet i villa i Domsten, ett gammalt fiskeläge i norra utkanten av Helsingborgs kommun, vid kusten mellan Helsingborg och Höganäs. Domsten har c:a 600 invånare. Det finns knappast några lägenheter att hyra i det lilla samhället, utan för att bo där måste man ha råd att köpa villa. Fredrik är dataingenjör och har en chefsposition på ett framgångsrikt företag inom mjukvarubranschen. Emelie är ekonom. Även hon har en chefsbefattning. Hon ansvarar för marknadsavdelningen på ett företag som säljer kosmetikprodukter.

Fredrik och Emelie är starkt engagerade i sina yrkeskarriärer och gör ingen hemlighet av att de har det mycket gott ställt ekonomiskt. De har en vuxen son, 24-årige Alexander. Alexander studerar datateknik, som sin far, men tycks i motsats till fadern sikta på en akademisk karriär inom sitt ämne. Han studerar sedan ett drygt år tillbaks i USA, och räknar med att vara klar med sin civilingenjörsexamen i slutet av 2018.

Sedan Alexander för några år sedan lämnade boet har Fredrik och Emelie gott om tid att ägna sig åt sina två stora gemensamma passioner; segling och dykning. Under sommarhalvåret är de ute med sin segelbåt så ofta vädret tillåter, och på vintrarna gör de i allmänhet minst en resa till något exotiskt dykparadis. Nästa tur är inbokad i januari 2018. Då ska paret tillbringa två veckor på Bahamas, som de inte besökt tidigare.

Mattias, 47, och hans sambo Petra, 50, bor i bostadsrätt med sundutsikt på exklusiva Tågaborg, i norra delen av Helsingborg. De har inga barn. Mattias arbetar med medieproduktion på ett företag med säte i Lund. Petra har ett prestigefyllt chefsjobb inom kultursektorn.

Eftersom de är barnlösa och har goda inkomster kan Mattias och Petra ägna nästan all sin lediga tid åt sina huvudsakliga intressen, som är resor och kulturupplevelser. På semestern blir det i allmänhet en längre äventyrsresa till någon exotisk plats. Senast gjorde de en tre veckor lång rundresa i Vietnam och Kambodja. Dessutom brukar de kosta på sig kortare weekend -tripper till t.ex. London, Paris eller Berlin några gånger per år. Då går de på konserter och utställningar, samt njuter av lyxiga middagar på exklusiva restauranger.

De två par jag beskrivit ovan lever liv som innebär att de nästan helt och hållet slipper konfronteras med det mångkulturella Sverige och de sociala konsekvenserna av de senaste decenniernas massinvandring. De möter varken invandrare i sina arbeten, i sina bostadsområden eller i de aktiviteter de ägnar sig åt på fritiden. De kör i sina egna bilar till sina respektive arbetsplatser. Vardagsärenden, som t.ex. att handla hem mat, gör de i allmänhet i något av de större köpcentrum som finns i Helsingborgs utkanter, och även i sådana sammanhang åker de förstås i egen bil.

De har inte barn i dagis-/skolålder, och kommer därmed inte i kontakt med invandringsrelaterade samhällsproblem via barnen. De har inget behov av hjälp från den allmänna sjukvården eller annan skattefinansierad vård/omsorg, och ser därmed inte alla de nedskärningar och försämringar som i stor utsträckning beror på invandringen. Deras respektive föräldrar är (såvitt jag vet) antingen bortgångna eller ännu så pass friska att de klarar sig i egna boenden utan hjälp från äldreomsorgen.

Fredrik, Emelie, Mattias och Petra lyckas alltså nästan helt undvika alla sociala sammanhang där de skulle riskera att komma i kontakt med det mångkulturella Sverige och de negativa sociala konsekvenserna av de senaste decenniernas okontrollerade massinvandring (t.ex. omfattande försämringar i vård, omsorg och social service).

Det finns sannolikt hundratusentals människor i Sverige som lever ungefär som Fredrik, Emelie, Mattias och Petra. Förutsättningarna är följande:

Någorlunda välutbildad, stabilt fotfäste på arbetsmarknaden och relativt välbetalt jobb ( helst inom privat sektor), boende i ”bra” (= invandrarfritt) område, god fysisk och psykisk hälsa (så att man inte är beroende av allmän sjukvård eller annan skattefinansierad hjälp), samt inga barn i dagis-/skolåldern (så att man inte riskerar att komma i kontakt med invandringsrelaterade problem via barnen).

Människor som lever på detta sätt kan i lugn och ro fortsätta strunta i samhällsutvecklingen alternativt skaffa sig godhetspoäng genom att prata om ”öppna hjärtan” och uppröras över ”de hemska rasisterna i SD”. Men vad tror du kommer att ske när även dessa människor på konkreta sätt börjar drabbas av invandringsrelaterade problem, t.ex. när även deras bostadsområden börjar drabbas av gruppvåldtäkter och ”gängskjutningar”?

Nej, svenskarna kommer inte att aningslöst gå mot sin undergång utan att göra motstånd. Men än så länge finns en stor medel- och överklass som har det så pass gott ställt att de i stor utsträckning kan köpa sig fria från de invandringsrelaterade problemen och låtsas som om problemen inte finns.

Jag kan utveckla ovanstående resonemang med en iakttagelse från mitt Facebook-flöde. Jag har c:irka 200 Facebook-kontakter. Så gott som samtliga är svenskar som jag träffat och haft kontakt med i verkliga livet. Det krävs ingen djupare analytisk förmåga för att konstatera att mina Facebook-kontakter, baserat på deras aktivitet på Facebook, kan indelas i tre kategorier:

De som aldrig skriver, delar eller ”lajkar” något som har med invandringsrelaterade samhällsfrågor att göra.
De som skriver, delar och lajkar politiskt korrekta budskap, t.ex. protester mot utvisningar av illegala invandrare, diverse påhopp på SD, snyftartiklar om asylsökande familjer som fått avslag osv.
De som skriver, delar och lajkar texter med (i någon mån) invandrings- och islamkritiskt innehåll. Det brukar i allmänhet vara fråga om debatt- och ledarartiklar av t.ex. Ivar Arpi, Per Gudmundson, Ann Heberlein, Johan Westerholm, Merit Wager, Katerina Janouch osv. Skarpare invandringskritiska texter av det slag som man kan hitta på t.ex. Snaphanen, Samhällsnytt/Avpixlat eller document.no verkar ingen av mina Facebook-kontakter våga stå för att de läser.

En överväldigande majoritet av mina Facebook-kontakter (c:a 80 – 85%) befinner sig i kategori 1. De är uppenbarligen måna om att dölja sina politiska åsikter, eftersom många av dem för övrigt är mycket aktiva på Facebook.

C:a 10 – 15% av mina Facebook-kontakter tillhör kategori 2. De koketterar med politiskt korrekta åsikter och är noga med att lajka och dela alla åsiktsyttringar som visar att de är ”antirasister”. I denna grupp ingår flera personer som är politiskt aktiva i något av sjuklöverpartierna och/eller fackligt aktiva. Dessa människor befinner sig alltså i positioner där de offentligt förväntas försvara massinvandring, mångkultur och islamisering.

En ytterst liten grupp, 3 – 4 personer, tillhör kategori 3, dvs. att de öppet skriver, delar och lajkar texter som i någon utsträckning är invandrings- och islamkritiska. I denna lilla grupp ingår:

A. En kvinna som är förtidspensionerad, tycks leva ett ganska isolerat liv, och troligen inte anser sig ha så mycket att riskera socialt.

B. En man som efter ett långt och framgångsrikt yrkesliv snart ska pensioneras, och därmed (förmodar jag) anser sig ha råd att strunta i om någon skulle peka ut honom som ”främlingsfientlig”.

C. En medelålders man som själv har invandrarbakgrund och därmed har ett slags frikort. Det ska ju oftast mycket till för att politiskt korrekta svenskar ska våga anklaga personer med invandrarbakgrund för ”rasism”.

Men vad ska jag tro om den stora grupp som aldrig skriver, delar eller lajkar något som har med invandrings-/islamrelaterade samhällsfrågor att göra? Majoriteten av mina Facebook-kontakter ( i absoluta tal c:a 160 – 170 personer) tillhör denna kategori. Många av dem är mycket aktiva på Facebook. Många av dem är också välutbildade, har bra jobb och god ekonomi. Har de verkligen inga åsikter om invandringen och dess samhälleliga effekter?

Jo, självklart har de allra flesta av dem åsikter. Men en del av dem tillhör den grupp som jag ovan illustrerat med de fiktiva personerna Fredrik, Emelie, Mattias och Petra, dvs. välsituerade svenskar, som i stor utsträckning köpt sig fria från invandringens sociala effekter, och därmed kan tillåta sig att förminska eller helt blunda för invandringsrelaterade samhällsproblem.

Andra av mina ”tysta” Facebook-kontakter – sannolikt en stor majoritet – är troligen sådana som inte vill riskera konflikt, irritation och ev. stigmatisering genom att diskutera känsliga politiska frågor offentligt. Men vad kan jag veta om vad dessa människor egentligen tycker? Jag gissar att det i denna grupp finns åtskilliga som i det tysta hyser invandringskritiska åsikter.

Sammanfattningsvis: Nej, jag har mycket svårt att se att etniska svenskar aldrig kommer att göra något nämnvärt motstånd mot massinvandring och islamisering. Det jag ser är istället två tendenser: För det första en förhållandevis stor övre medelklass och överklass som ännu i stor utsträckning kan köpa sig fria från invandringens negativa sociala effekter. Och för det andra en tyst majoritet som inte öppet visar sina åsikter, men inom vilken det tycks försiggå omfattande aktiviteter under ytan.

Humanist

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.