Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 59

Stefan Löfvens valfläsk

[image error]

Via en bloggläsare har vi fått tillgång till det stora tal som Stefan Löfven kommer att hålla till svenska folket, inför valet år 2018. Så här kommer det att låta, åtminstone så långt vi vet i dag:

Kära svenska medborgare!

Ett viktigt val närmar sig. Därför vill jag rikta mig direkt till er, ett av Europas äldsta folk – med stolta anor tillbaka till fornstora dar. Av tradition älskar ni att äta både fläskkött och fläskkorv. Ni älskar öl och nubbe, sill och potäter. Och ni gillar att fira midsommarsolen med att dansa hela natten, och lite annat till. Ni har alltid älskat djur som hästar, hundar och katter av alla de slag – kanske med undantag av perserkatter, som är platta och fula i nosen.

Numera har ni även lärt er att tycka att jämställhet är det enda rätta, att ha sexualundervisning i skolorna och att inte komma med några invändningar, inte ens när prepubertala skolflickor följer det senaste lättklädda modet. Ni förstår att ungdomarna behöver tatuera och vaxa sig samt att det är nödvändigt att ha sex innan bröllopet. Det senaste är att ni tågar i prideparader. Många av er är normkritiska och tar med rätta avstånd från den föråldrade kärnfamiljen, med sitt patriarkala förtryck.

Människor i andra delar av världen förundras över svenskarnas sätt att leva. En del kallar till och med den svenska kulturen haram. Trots detta älskar människor från avlägsna länder att vandra till vårt land. Varför det? Det är jag stolt över att kunna tala om för er.

Det är regeringens generösa politik som har gjort Sverige till världens mest eftertraktade land för utvecklingsländer. trots de stora avstånden till oss, här uppe i den fjällhöga nord. Det är därför självklart att vi ska fortsätta med den framgångsrikt förda politiken, så att fler människor får möjlighet att uppskatta vårt samhälle. Vi ger generösa bidrag till alla som upplever sig som flyktingar, så att de inte behöver anstränga sig att söka jobb de första åren. De kan ju behöva vila upp sig rejält efter att ha promenerat genom hela Europa. Får de jobb är det ju risk att deras levnadsstandard sänks, för alla vill ju utnyttja flyktingar.

Jag säger som jag tidigare sagt på Medborgarplatsen i Stockholm: I mitt Europa bygger vi inga murar – vi älskar mångkultur. Numera accepterar vi därför månggifte och betalar extra med skattepengar till män med upp till fyra fruar och många barn. Särskilt älskar vi barnen och vår kärlek är så inkluderande att den också innefattar de barn som slutade med blöjor flera år före millennieskiftet.

Vi välkomnar särskilt alla ensamkommande barn, som deras familjer skickat hit, i förhoppning om en snar återförening! De är offer för en ond värld! I mitt Europa öppnar vi våra hjärtan. Vi välkomnar alla asylsökande som lyckas komma in i landet. Vi ger dem fri bostad, gratis tolk osv.

Vi tar även hand om före detta IS-soldater, förser dem med jobb, bostäder och socialbidrag samtidigt som vi inte lägger oss i höjningar av kommunalskatten. Denna är inte regeringens problem. Kommunerna måste få behålla sitt självbestämmande på detta område.

Vi ger också psykologbehandling till koranskolade ungdomar som valt att ansluta sig till IS. Det är riktigt synd om dem, de måste ju ha haft hemska upplevelser i Mellanöstern. I Sverige har vi plats för alla och har vi inte plats så gör vi plats. Ingen har rätt att protestera mot min tes: I mitt Europa bygger vi inga murar, vi öppnar våra plånböcker.

Familjeåterföreningar är mycket bra, vi behöver fler människor i vårt glest befolkade land. Till och med Annie Lööf har förstått detta, inte illa! Hela klaner är välkomna hit. De kan hjälpa polisen att hålla ordning i utsatta förortsområden. Samtidigt avskedar vi de lärare, socialarbetare och andra fascistiska och främlingsfientliga rasister, som tror sig vara någon typ av amatörvisselblåsare. För vi har inga fördomar och vill heller inte utsätta oss för risken att möta några!

Försök förstå följande: I mitt Europa bygger vi inga murar, vi har gratis skola åt alla. Särskilt angeläget är det att barn hamnar i rätt åldersgrupp, även om de aldrig gått i skola tidigare. Det är viktigare att följa sin grupp än att nå målen. Lärare får finna sig i ett jämlikare och öppnare klimat. Kvinnliga lärare bör absolut inte känna sig kränkta om de blir kallade för horor. Kvinnor utan slöja kallas ju för detta i barnens hemländer. Vi måste förstå att det tar tid för barnen att anpassa sig. Tack och lov att vi har duktiga lärare som fixar allt, så länge som de inte går in i väggen. Vi håller tummarna och tror på dem. De har fått lära sig att arbeta kompensatoriskt. Emellertid, vi varnar dem när de har rastvakt och det går livligt till. På med plasthandskarna! Allvarlig blodsmitta finns nu i alla svenska skolor.

I mitt Europa har vi bara tillfälliga gränskontroller. Och har du ”tappat” ditt pass så hjälper vi gärna till. Det är viktigt med din integritet så din mobil behåller du alltid. Vi ser också alltid positivt på din berättelse, din sanning. Och att det är mest unga män som kommer, det lovar gott för arbetsmarknaden.

Du kanske invänder att vi har ett system som teoretiskt möjliggör för en IS-armé att tåga in i landet en efter en, om de bara uttalar det magiska ordet ”asyl”, asylrätten är ju som du vet helig. Men vi har förstått att de vill bli som oss svenskar när de väl kommit innanför gränsen. Skrapar vi bara lite på ytan finns det alltid en liten svensk därinne och därför är vi inte rädda. Det gäller bara för en sådan person att hamna i rätt miljö, få arbete och bli integrerad.

Men utlänningslagen säger några. Visst säger vi. Men föråldrade lagar får inte hindra våra visioner. Hör noga: I mitt Europa finns öppna landskap vilka alla bör trivas i. EU-migranter får därför gärna stanna längre än de tre månader som EU bestämt om, för vi ska inte gå i EU:s ledband jämt och ständigt, fixar de eget boende på andras mark så får vi överse med detta. Vi funderar på att utöka allemansrätten till allemansbostadsrätten.

Vi säger till de gamla att inte öppna dörren för okända män med ett visst främmande uttal och som specialiserat sig på åldringsbesök. Och gör det de för att de är glömska så är det ju bara fråga om pengar eller smycken, bara världsliga ting. Och de gamla håller ju sig redan för det mesta inne vilket betyder mindre höftledsbrott, mindre arbete för våra överbelastade sjukhus.

Poliser har fått klart för sig att pojkstrecket stenkastning numera ingår i deras vardag. De bör absolut inte känna sig kränkta om det kastas sten på dem. Vi utbildar också ambulanspersonal i säkerhet. De måste alltid vara noga med att ringa polisen först så att stenkastarna kan omdirigeras. Samtidigt försöker vi förklara för våra kära invandrarungdomar att sätta eld på bilar är fel sätt att uttrycka sitt rättmätiga missnöje på. Vi har byggt många fritidsgårdar men det har inte varit tillräckligt. Nu funderar vi på att utöka vårt engagemang och bygga skjutbanor, så att de unga ska ha tillräckligt att göra.

Naturligtvis vill vi att de som kommer hit behåller sina seder. Därför rekommenderar vi sjukhusen att ändra sina hygienregler. Inga nakna och vackra kvinnoarmar, som män kan frestas av. Vi har infört skilda badtider för män och kvinnor så att ingen man ska behöva tråna efter en kvinna i burkini. Kommunerna kommer att förstärkas med koranskoleutbildade klädpoliser, så att ingen klär sig allt för lättvindigt eller tvetydigt. Diskrimineringsombudsmannen har fått order om att hjälpa till.

På så sätt mångfaldskompletterar vi den svenska kvinnans lättkläddhet och lever upp till vår roll som världens första feministiska regering! Vi har vidare bejakat den av det muslimska brödraskapet framförda tanken att kvinnor med en viss religiös profil inte längre får cykla. En positiv konsekvens är att det inte blir så trångt på cykelbanorna. På så sätt får vi hjälp med att minska olycksriskerna.

Är du en i Sverige barnafödd kvinna och blir arg när främmande män inte vill ta dig i hand? Var lugn, kompensation kommer att ges av den nya diskrimineringsmyndighet som ska ersätta JämO, DO och HomO. Till männen förstås. Jag vill särskilt betona att vi ser positivt på kulturskillnader. Det är de berikande skillnaderna vi i första hand vill behålla!

Igen säger jag: I mitt Europa bygger vi inga murar, vi arbetar mycket seriöst med säkerhet istället. Vi har ordnat med säkerhetsvakter på akutmottagningar, bibliotek och torg. Blir det för farligt tänker vi även på vakternas säkerhet. De får inte utsättas för våld. Om det finns risk så stannar de enligt order på sina kontor. Vi tänker också på begravningspersonal som får lära sig att hantera folk med skjutvapen. Vi bygger extra nödutgångar för vårdpersonal. Barnmorskor får trygghetslarm osv. Säkerhet, säkerhet.

Bostäder är viktigt. Därför förelägger vi kommunerna att köpa bostadsrätter när det inte finns bostäder att hyra. Det gör inte så mycket att Nisse i Hökarängen på grund av denna konkurrens får betala mer för bostadsrätten, eftersom Riksbanken numera erbjuder nästan negativ ränta. Vi ger bidrag när flyktingarna startar företag, så att de lättare kan konkurrera med svenskarna. Det är mycket effektivt, se bara på alla produktiva invandrade pizzabagare som finns över hela landet. En bra service åt svenskarna!

Följande bör inskärpas: Vi är angelägna om våra flickor. Vi säger till våra flickor att alltid gå flera tillsammans om det är sent på kvällen och helst stanna inne, om det inte är helt nödvändigt att gå på krogen eller att hälsa på en mormor.

Vi ger våra flickor ett avskräckande armband där det står ”tafsa inte” Och om du är flicka och blir våldtagen så får du inte ha alltför bråttom med att se din överman i fängelse. Det är ett rättvist kösystem hos polisen och tänk på att de kan vara överbelastade. Brottmål på andra språk tar ju längre tid med missförstånd trots tolkar och tolktelefoner.

Vi tycker synd om de killar som inte förstått att flickor får gå lättklädda i vårt land på sommaren, att vi har en annan kultur. Det får räcka med att de ber om ursäkt då de tafsat, straffet hoppar vi över, de är ju så trevliga och ångerfulla när en polisman talar med dem.

Jag vill betona: Vi älskar papperslösa! Vi låter de som är papperslösa vara kvar här och få bidrag, sjukvård och gå i skola så länge de vill stanna kvar samtidigt som vi ibland vänligen ber dem att flytta hem, givetvis med ett rundligt tilltaget flyttbidrag. Ok, det finns fall där vi agerat mera handfast.

De papperslösa får också gärna demonstrera och säga sin mening utan tillstånd dygnet runt för demonstrationsrätten gäller ju alla, polisen har fått order om att hjälpa till så att de inte blir störda av knepiga element som kan dyka upp och som tycker annorlunda.

Och får man tillslut uppehållstillstånd mm så finns ju också möjlighet att bli förtidspensionär för dem som varit här lite längre och inte anser sig kunna arbeta i exempelvis tunga slakterier där grisar slaktas för att tillfredsställa svenskarnas längtan efter fläsk. I skolan är fläskpannkakor redan borttagna, svenskar ska ju även lära sig att äta klimatsmart. Samtidigt som vi ändrar vårt samhälle att bli mera halal så att säga.

Vi är också synnerligen övertygade om att alla dessa nysvenskar med de startbidrag de får, som vi kallat ”allt åt alla” vilket regeringen bestämt om, ska ge oss förtroendet att fortsätta regera vårt land. Det är bäst om vi sitter kvar vid regeringsmakten och håller grytorna uppvärmda.

Så till sist: Vi är en humanitär stormakt. Vi vill visa världen hur man tar emot människor som flyttar, kanske skulle jag säga flyr, till ett land med humanism som ledstjärna. Vi har givit våra ambassader i uppdrag att så tydligt som möjligt tala om vilka bidrag som är möjliga att få, då de anländer till Sverige efter sin långa promenad.

Om det blir många fler av en annan religion välkomnar vi att främmande makter bygger moskéer i vårt land, även om det är på det som några kallar historiska marker. Det är inte den historien som vi är intresserad av, vi är mer intresserade av den historia vi skriver nu. De som vill införa sharialagar bör inte vara oroliga för vi förstår att deras lagar kan ju komplettera våra lagar. Vi har alltid plats för ytterligare ett samhällsystem. Det blir en spännande mångfald. Sverige har ändrat sin religion och även sitt samhällssystem flera gånger tidigare så varför inte en gång till. Det bör inte vara något problem.

Vi ser framemot en spännande mångfaldsframtid. Tack ska ni ha.

Rätt återgivet intygar Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare slutet av oktober 2017

[image error]

I dag blir det ett uppsamlingsheat och jag börjar med översättningen av ”The Paris Statement”. Flera bloggläsare erbjöd sig att göra en översättning. Den som kom att göra jobbet blev Pia Hellertz. Ett stort tack till dig Pia! Emellertid, nästan samtidigt skickade Fredrik Östman en länk till sin blogg, där han lagt ut sin översättning. Eftersom texten redan finns åtkomlig där och eftersom hans blogg var en för mig ny och givande bekantskap väljer jag att länka till den.

Jag fick också följande kommentar från en forskare:

Författarna till ”The Paris Statement” gör misstaget att kritisera en ideologi med en annan ideologi. Jag tror inte de riktigt förstår den evolutionära sociala dynamik, som vi alla är underställda. Den är allt annat än idealistisk. Jag kom just från en personalkonferens, där vi tvingades genomleva hur marknadsföringsavdelningen undervisade oss om hur vi skall nå och vinna ”Generation Z”. Jag och mina ämnesmässiga kolleger satt i ett hörn av salen och kved. De anpassar mycket systematiskt och på fullaste allvar lärosätet efter barnens och ungdomarnas krav. Vi blir skyldiga att alltid gå studenterna till mötes. Om de inte läser kursinstruktioner är det vårt fel, eftersom vi inte förstår hur Generation Z resonerar. Man behöver inte många poäng i psykologi för att veta att barn och ungdomar i en formativ ålder blir ganska rastlösa och olyckliga, om de aldrig ställs inför krav eller tvingas till egen problemlösning. Man kan alltid diskutera typen av normer, men man kan inte förhandla bort normerna – och det har våra eminenta politiker sett till att vi är i färd med i all svensk utbildning. Efter amerikansk förlaga faktiskt. Amerikansk marknadsföring diskuterar brinnande hur man skall nå denna yngre generation. Jobben skall anpassas efter dem. Den tyskspråkiga världen resonerar tvärtom! Den yngre generationen skall anpassa sig efter den äldre och anställda skall följa gällande regler. Jag tror mer på den tyska modellen i detta fall!

***

Först rubriken i Västerbottens-Kuriren: ”Man häktad för mord i Norsjö”. Därefter nio rader text. Så stort utrymme i lokaltidningen fick mordet på en 80-årig kvinna. Normalt sett borde händelsen föranlett ett tvåsidigt reportage med bilder från platsen, intervjuer med grannar och andra bosatta i området. Kommentarer från polis och spaningsledning med mera. Frågor om hur invånarna mår, om deras trygghet är hotad och så vidare. Vanligtvis brukar även händelser av denna typ föranleda omfattande pådrag med extraöppna kyrkor, ljusmanifestationer och demonstrationer med motiv som “Vi har fått nog” och “Stoppa våldet”. Den här händelsen verkar snarast behandlas som jämförlig med en trafikolycka, ett nedrasat staket eller tågstopp i trafiken. För att få en förklaring till den magra information händelsen föranlett får man leta sig vidare till sidor som sprider “hat”, fake news” eller “alternativa fakta”. Vad man då upptäcker är att den misstänkte och numera häktade är en ung afghan. Den typen av personer som begår brott har inte särskilt högt nyhetsvärde i den PK-baserade mediadramaturgin, utan ses snarast som något man tvingas informera på minsta möjliga sätt.

***

Vänsterliberalers inställning till sådant som folk, nation, ära, stolthet, hänförelse är lite grand som bigotta människors inställning till sex: det är snuskigt, småäckligt. Ändå behöver vi det. Utan det dör vi. Lyssnar på tal av Mannerheim och blir plötslig bara så jävla förbannad när jag tänker på hur han och hans generation förkroppsligade ”ära, frihet och västerländsk kultur”. Bara för att generationerna efteråt skulle kunna förslösa allt på tv-tittande, semester­resor och sinnessjuka vänsteridéer, nyliberalism också vidare.

***

Jag råkade titta på följande program från Axess TV. Det var en intervju med David Goodhart om hans teori om somwherers/anywherers. Efter åtta minuter kommer man in på Jonathan Haidt som skapat en teori som beskriver hur relationen mellan nationalister och globalister utvecklas. Det är en teori som gör det möjligt att påverka mängden nationalister respektive globalister i samhället. Därefter gör Goodhart en passiv katalogisering, av samma slag som Strindberg gjorde när han myntade begreppet knappologi för det vetande som är pedantiskt, systematiskt och meningslöst. Goodharts passiva katalogisering uppfattas som en nyhet och leder till intervjuer och TV-program medan Haidts teori förbigås med tystnad. I det moderna samhället är det tydligen svårt att ta till sig kunskap som ger verktyg som löser problem, medan kunskap som inte går att använda till något vettigt haussas upp. Är detta ett resultat av postmodernismen?

***

Som du kanske förstått skriver jag under pseudonym, något jag skäms över. Orsaken är att min hustru kommer från Jemen. Delvis akham, född som rekabit och hjärntvättad som muslim. Hon har sedan länge tagit avstånd från islam men det är först i Sverige, som hon kommit ut ur garderoben. Det är varje muslims plikt att skära halsen av henne och det är med tanke på hennes säkerhet jag använder alias.

***

Efter att tidigare varit stolt över mitt land, skäms jag nu över att vara medborgare i en ”failed state”. När min hustrus juristutbildning är klar lämnar vi troligen eländet. Jag vill inte att skatten på min förhållandevis höga tjänstepension ska förslösas av, i de flesta fall, synnerligen korkade politiker. Anna Johansson ett år på komvux, statsministern en icke avslutad AMS-kurs i svetsning. Excellensen Margot har troligen högre tankar om sig själv än vad jag har om henne. Bildt, en medelstor hund med svansföring som en stor dito, synnerligen patetisk.

Det värsta för mig är Lögnen. Hur kan någon, som är tillsatt i så kallade demokratiska val, blåljuga sina väljare rakt i ansiktet? Hur kan makten vara så eftersträvansvärd att man vill förstöra ett samhälle, som byggts upp under så många generationer? Varför har vi ett ledargarnityr som är måttligt begåvat, i flera fall med direkt korkade statsråd?

***

Naturligtvis följer Brottsförebyggande rådet (BRÅ) de postmoderna teserna att om vi tillskriver vissa grupper gemensamma egenskaper utifrån ras, etnicitet med mera, är vi rasister. Dessa kunskaper skall förpassas till källaren i stället för att lyfta fram dem och använda till att försöka få nån jävla ordning på kaoset.

***

Varje ansats att förebygga och värna sig mot de ständiga attackerna på occidentens traditionella värden … för att inte tala om de direkta grepp som görs, som måste göras för att försvara dess medborgare – möts av en storm av indignation och anklagelser, inom- och utomlands.

Inomlands faller rasist- och fascistkorten som teatersnö över de få agerande som vågar sig ut på offentlighetens scen. Utomlands vrålas det om hämnd och heligt krig mot förtryckarna av ummah’s bröder och systrar, mot de otrogna, mot grisars och apors avkomma … ”För varje oförrätt, för varje liv ska vi …” Det slår mig att jag hört dessa hot förr, helt nära. Ariska Brödraskapets hederskodex. Hells Angels. Här hemma marginaliserade utkantsföreteelser i samhället, likväl mäktiga och starka genom ett väl upparbetat och marknadsfört skräckens kapital och i praktiken skyddade av en dysfunktionell rättsapparat.

***

Detta ständiga ältande av ”Vita medelålders man med makt”. Alltså är alla vita medelålders män makthavare …

Följden: en aggressiv självmedveten revanschistisk och definitionsmässigt rasistisk mobb av unga muslimska män vilka riktar sitt hat mot vita medelålders män … den manliga delen av ursprungsbefolkningen. Arbetarna. Den kvinnliga delen betraktar de som sexualobjekt. Arbeterskorna. Bakom sig har den på lite sikt uppseglande potenta härskarklassen några av jordens mäktigaste ekonomier och islam, en djupt elitistisk ideologi. Mumma, ummah!

***

Vem delar upp världen i höger och vänster? Vem bestämmer att Marine le Pen befinner sig på den högerextrema ytterkanten? Med vilken rätt beskrivs Nya Tider som en nazistisk tidskrift trots att ingen av kritikerna kunnat visa på någon nazistisk text där? Varför ska kritiker av massinvandringen brunsmetas istället för att bemötas med kunnighet och argument? Varför är de mindre värda i ett samhälle där alla sägs vara lika mycket värda? Många frågor som aldrig kommer att besvaras därför att tiden är ”halv”. Den halva som består av påståenden är intakt, men den halva som består av de argument som ska styrka det som påstås, den har försvunnit.

***

Individualism och etnicism är viktiga leverantörer av byggmaterial till det partikulära subjektet. Målet tycks vara en kosmopolitisk värld, där alla människors har samma möjligheter. Ditt sociala kapital ska vara lika stort vare sig du är vit eller svart, jude eller grek, man eller kvinna, professor eller student, direktör eller processövervakare, homo- eller heterosexuell. I denna tid då andra ideologier tycks ha spelat ut sin roll finns det kvar åtminstone en högst levande och utopisk ideologi: jämlikheten.

Jämlikheten erkänner inte någon maktstruktur som kan identifieras som auktoritär. Därför får det jämlika samhället problem med varje form av ledarskap, som inte bygger på individuell karisma och kompetens. Vi ser redan tendenser till detta, i synnerhet i skolan där auktoritet knyts till personlighet snarare än till profession. Detta innebär att dåliga lärare inte via lärarrollen har något skydd gentemot sina elever. Och motsatt – för att se det goda i detta – bra lärare kan uppnå ett kamratskap med sina elever, som de aldrig kunnat komma i närheten av i ett tidigare samhälle.

En fråga som vanligtvis inte ställs är hur det samhälle skall se ut och fungera, som befolkas av dessa jämlika personer, sysselsatta med att via konsumtion bygga sina individuella identiteter. Vi borde också fråga hur alla etniska och kulturella särintressen skall härbärgeras.

Utvalda och något redigerade av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

En ny bok från Debattförlaget

[image error]

Karl-Olov Arnstberg, Ingrid Björkman, Julia Caesar, Ingrid Carlqvist, Mats Dagerlind, Kajsa Ekholm Friedman, Marika Formgren, Jonathan Friedman, Anna Hagwall, Jan Milld, Gunnar Sandelin, Jan Sjunnesson

I PRISET berättar tolv av Sveriges mest kända och genomtänkta kritiker av massinvandringen om vad det kostar dem att stå upp för det egna landet och det egna folket – det självklara för de flesta folk i världens alla länder – men inte i Sverige. Här kallar överheten dem för främlingsfientliga, högerextrema och rasister, ja till och med nazister. Genom att protestera mot den katastrofala massinvandringspolitik som Sveriges både höger- och vänsterregeringar driver, visar författarna att yttrandefriheten enbart gäller medlöparna. De ger bilden av ett land där många förstår vad som händer men är rädda och håller tyst. Protesterna sätter inte bara jobbet utan också äktenskap och familjer, kontakten med arbetskamrater, nära vänner och släktingar på spel. Läs PRISET och se hur repressionen är satt i system. Möt i dessa berättelser en överhet som tappat verklighetskontakten och glömt sitt uppdrag att se till folkets bästa.

PRISET (inbunden, 250 sidor) finns i handeln från 12 december. Med en förmånlig förskottsinbetalning får du den före jul. Sätt in 190 kr på plusgiro 463 33 86-0, markera med signatur och meddela på koa@arnstberg.se eller koarnstberg@gmail.com vart boken ska skickas. Moms och frakt ingår.

THE PARIS STATEMENT – A Europe We Can Believe In

[image error]

The Paris Statement offentliggjordes den 7 oktober i år och finns på norska, engelska, tyska, franska, italienska, spanska, holländska, polska, tjeckiska, och ungerska.

Den norska versionen återges nedan. Däremot finns uppropet inte på svenska. En fråga till bloggens läsare: vem vill göra en insats och se till att den översätts till svenska? Bland undertecknarna finns den engelske filosofen Roger Scruton och idéhistorikern Chantal Delsol, som vi hade med i ett blogginlägg ganska nyligen

Svara till någon av oss Karl-Olov Arnstberg koa@arnstberg.se & Gunnar Sandelin gunnar.sandelin@gmail.com

***

Paris-erklæringen: Et Europa vi kan tro på

Europa er vårt hjem

1. Europa tilhører oss, og vi tilhører Europa. De europeiske landene er våre hjem. Vi har ingen andre. Grunnene til at vi setter Europa så høyt, går utover evnen til å forklare eller rettferdiggjøre vår hengivenhet. Det handler om felles historie, håp og kjærlighet. Det handler om sedvaner og om øyeblikk fylt av smerte eller lidenskap. Det handler om inspirerende opplevelser av forsoning og et løfte om en felles fremtid. Alminnelige landskap og hendelser er fulle av spesiell betydning – for oss, men ikke for andre. Hjemme er et sted hvor vi er fortrolige med ting, og hvor vi blir gjenkjent, uansett hvor langt vi har vært avgårde. Dette er det egentlige Europa, vår dyrebare og uerstattelige sivilisasjon.

Et falskt Europa truer oss

2. I all sin rikdom og storhet trues Europa av en falsk forståelse av seg selv. Dette falske Europa tenker på seg selv som en oppfyllelse av vår sivilisasjon, men i virkeligheten vil det konfiskere vårt hjem. Det tyr til overdrivelser og forvrenger Europas autentiske fortrinn, og er blind for sine egne feiltrinn. Dette falske Europa tegner selvtilfredse karikaturer av historien, og er urokkelig i sin forutinntatthet mot fortiden. Dets talsmenn er foreldreløse etter eget valg, og de tror at det å være foreldreløs – det å være hjemløs – er en edel dåd. På den måten hyller det falske Europa seg selv som forløperen til et universelt fellesskap, som hverken er universelt eller felles.

Det falske Europa er utopisk og tyrannisk

3. Det falske Europas beskyttere er forheksede av sin overtro på uavlatelig fremgang. De tror at historien er på deres side, og denne troen gjør dem hovmodige, foraktfulle og ute av stand til å erkjenne manglene ved den postnasjonale, postkulturelle verdenen de konstruerer. De er dessuten uvitende om de sanne kildene til den menneskelige anstendigheten de setter så høyt – slik vi også gjør. De ignorerer Europas kristne røtter, eller forkaster dem sågar. Samtidig er de svært opptatt av ikke å fornærme muslimer, som de innbiller seg vil omfavne deres sekulære, flerkulturelle utsyn med glede. Hensunket i fordommer, overtro og uvitenhet, og forblindet av forfengelige, selvgode visjoner om en utopisk fremtid, kveler det falske Europa enhver dissens som på refleks. Dette gjøres selvfølgelig i frihetens og toleransens navn.

Vi må forsvare det virkelige Europa

4. Vi er havnet i en blindgate. Den største trusselen mot Europas fremtid er ikke russisk hensynsløshet eller muslimsk innvandring. Det ekte Europa er i fare fordi det falske Europa har kvelertak på vår kreativitet. Våre nasjoner og felles kultur uthules av illusjoner og selvbedrag om hva Europa er og burde være. Vi forplikter oss til å motstå denne trusselen mot vår fremtid. Vi vil forsvare, opprettholde og fremme det virkelige Europa, det Europa som vi alle i sannhet tilhører.

Solidaritet og lojal borgerånd oppmuntrer til aktiv deltagelse

5. Det ekte Europa forventer og oppfordrer aktiv deltagelse i et felles politisk og kulturelt prosjekt. Det europeiske idealet er en solidaritet basert på tilslutning til et lovverk som gjelder for alle, men er begrenset i sine krav. Denne tilslutningen har ikke alltid tatt form av representativt demokrati. Men våre tradisjoner for lojal samfunnsånd gjenspeiler en fundamental tilslutning til de politiske og kulturelle tradisjonene, uansett form. I fortiden har europeere kjempet for å gjøre de politiske systemene åpnere for allmenn deltagelse, og vi er med rette stolte av denne historien. Selv når de gjorde det, noen ganger i åpent opprør, bekreftet de lidenskapelig at folkeslagenes tradisjoner i denne verdensdelen er våre, feilgrep og urettferdigheter til tross. Et slikt engasjement for reform gjør Europa til et sted som etterstreber stadig større rettferdighet. Denne fremskrittsånden er et barn av vår kjærlighet og lojalitet til våre hjemland.

Vi er ikke passive undersåtter

6. Den europeiske enhetens ånd gjør at vi stoler på andre i det offentlige rom, selv når vi ikke kjenner hverandre. Offentlige parker, sentrumstorg og brede boulevarder i større og mindre europeiske byer er uttrykk for Europas politiske ånd: Vi lever i fellesskap og res publica. Vi synes det er en plikt å ta ansvar for våre samfunns fremtid. Vi er ikke passive undersåtter av despotiske krefters dominans, de være seg hellige eller verdslige. Og vi er ikke underkastet ubønnhørlige historiske krefter. Det å være europeer er også å være en politisk og historisk aktør. Vår felles skjebne ligger i våre egne hender.

Nasjonalstaten er et kjennetegn på Europa

7. Det ekte Europa er et nasjonenes fellesskap. Vi har våre egne språk, tradisjoner og grenser. Likevel har vi alltid anerkjent et slektskap med hverandre, selv når vi har ligget i strid – eller krig. Denne enheten i mangfoldet virker naturlig for oss. Men en slik enhet er både ekstraordinær og dyrebar, for den er hverken naturgitt eller noen selvfølge. Den vanligste politiske formen for enhet i mangfold har vært imperier, som krigførende europeiske konger forsøkte å gjenskape i århundrene etter Romerrikets fall. Tanken om imperiet forble forlokkende, men det som vant frem, var nasjonalstaten, den politiske formen som gjør folkeslagene suverene. Slik ble nasjonalstaten kjennetegnet på europeisk sivilisasjon.

Vi støtter ingen påtvungen enhet

8. Et nasjonalt fellesskap er stolt av å styre seg selv på sin egen måte. Det slår seg på brystet av store nasjonale prestasjoner innen vitenskap og kunst, og konkurrerer med andre nasjoner – noen ganger på slagmarken. Dette har såret Europa, noen ganger alvorlig, men det har aldri svekket vår kulturelle enhet. Det er faktisk det motsatte som har skjedd. Etter hvert som nasjonene i Europa befestet seg og ble tydeligere, ble også den felles europeiske identiteten sterkere. Etter verdenskrigenes grusomme blodsutydelse i den første halvparten av det tjue århundre, kom vi ut av det med et forsterket løfte om å hedre vår felles arv. Dette vitner om en kraft og en dybde i den europeiske sivilisasjonen som i rette forstand er kosmopolitisk. Vi etterstreber ikke en påtvungen enhet av noe imperium. I stedet anerkjenner den europeiske kosmopolitismen at fedrelandskjærlighet og lojal borgerånd åpner opp for en større verden.

Kristendommen ansporet til kulturell enhet

9. Det ekte Europa er blitt preget av kristendommen. Kirkens universelle åndelige imperium gav Europa kulturell enhet, men uten noe politisk imperium. Dette har gjort at forskjellige former for lojal borgerånd har blomstret i en felles europeisk kultur. Friheten til det vi kaller sivilsamfunnet ble en karakteristisk egenskap ved livet i Europa. Det kristne evangeliet er da heller ingen altomfattende guddommelig lovgivning, og dermed kan mangfoldet av nasjonenes sekulære lover fremmes og holdes i hevd uten at det truer den europeiske enheten. Det er ingen tilfeldighet at tilbakegangen for den kristne troen i Europa har vært ledsaget av fornyede anstrengelser med sikte på å opprette en politisk enhet – et imperium av penger og forskrifter under bygging av Den europeiske union, overtrukket med pseudoreligiøse følelser av universalisme.

De kristne røttene nærer Europa

10. Det ekte Europa stadfester hvert enkelt menneskes likeverd, uavhengig av kjønn, rang eller etnisitet. Dette vokser også frem av våre kristne røtter. Våre milde dyder er av umiskjennelig kristen arv: rettferdighet, medfølelse, barmhjertighet, tilgivelse, konfliktløsning, veldedighet. Kristendommen revolusjonerte forholdet mellom menn og kvinner, og verdsatte kjærligheten og den gjensidige troskapen på en måte som ikke hadde historisk sidestykke. Ekteskapsbåndet gjør at både menn og kvinner kan blomstre i samlivet. De fleste oppofrelsene vi gjør, er for ektefellers og barns skyld. Denne ånden som gir av seg selv, er enda et kristent bidrag til det Europa vi elsker.

De klassiske røttene oppmuntrer til fremragenhet

11. Det ekte Europa henter også inspirasjon fra den klassiske tradisjonen. Vi drar kjensel på oss selv i den antikke greske og romerske litteraturen. Som europeere streber vi etter storhet, juvelen blant de klassiske dyder. Til tider har dette avstedkommet voldelig konkurranse om overhøyhet. Men på sitt beste inspirerer ambisjonene om fremragenhet Europas menn og kvinner til å lage musikalske og kunstneriske verker av uovertruffen skjønnhet, og gjøre ekstraordinære vitenskapelige og teknologiske gjennombrudd. De alvorlige dydene hos de selvstendige romerne, og stoltheten ved grekernes medborgerlige deltagelse og undersøkende filosofiske ånd, er aldri blitt glemt i det ekte Europa. Denne arven er også vår arv.

Europa er et felles prosjekt

12. Det ekte Europa har aldri vært perfekt. Det er ikke galt av det falske Europas talsmenn å søke utvikling og reform, og mye av det som er blitt oppnådd siden 1945, eller siden 1989, bør vi hedre og hegne om. Livet i fellesskap er et pågående prosjekt, ikke en forstenet arv. Men Europas fremtid avhenger av fornyet lojalitet til våre beste tradisjoner, ikke en falsk universalisme som krever glemsomhet og selvfrastøtelse. Europa begynte ikke med opplysningstiden. Vårt elskede hjem vil ikke bli fullendt med EU. Det virkelige Europa er, og vil alltid være, et fellesskap av nasjoner som riktignok er særegne, noen ganger voldsomt særegne, men likevel forenet av en åndelig arv vi på samme tid debatterer, utvikler, deler – og elsker.

Vi mister vårt hjem

13. Det ekte Europa er i fare. Erobringene som skyldes folkesuvereniteten, motstanden mot imperier, kosmopolitismen som besitter kjærlig borgerånd, den kristne tradisjonen for menneskelige og verdige liv, et levende forhold til vår klassiske arv – alt dette er i ferd med å gli bort. Mens det falske Europa konstruerer sin imitasjon av kristendommen med universelle menneskerettigheter, mister vi vårt hjem.

Det hersker en falsk frihet

14. Det falske Europa skryter av et hittil usett engasjement for menneskets frihet. Denne friheten er imidlertid svært ensidig. Den promoterer seg selv som frigjøring fra alle begrensninger: seksuell frihet, frihet til selvutfoldelse, frihet til å «være seg selv». Sekstiåttergenerasjonen betrakter disse frihetene som etterlengtede seire over et en gang allmektig og undertrykkende kulturelt regime. De anser seg som store frigjørere, og deres overtredelser anerkjennes som edle moralske bragder hele verden skal være takknemlig for.

Individualismen, isolasjonen og formålsløsheten er utbredt

15. For Europas yngre generasjoner er virkeligheten imidlertid langt mindre rosenrød. Den frihetlige hedonismen fører ofte til kjedsomhet og en dyp følelse av meningsløshet. Ekteskapsbåndet er svekket. I den seksuelle frihetens stormsjø blir våre ungdommers dyptfølte ønsker om å gifte seg og stifte familie ofte gjort til skamme. En frihet som ikke tilfredsstiller hjertets dypeste lengsler, blir en forbannelse. Det virker som om våre samfunn henfaller til individualisme, isolasjon og formålsløshet. I stedet for å bli frie, dømmes vi til den tomme konformiteten ved en kultur som drives av medier og forbruk. Vi er forpliktet til å si sannheten: Sekstiåttergenerasjonen ødela uten å bygge noe. De skapte et vakuum som nå blir fylt av sosiale medier, lavpristurisme og pornografi.

Vi blir regulert og administrert

16. Samtidig som den enestående friheten hylles, blir livet i Europa stadig mer omfattende regulert. Det er regler – ofte tilvirket av ansiktsløse teknokrater knyttet til mektige interesser – som styrer våre arbeidsforhold, forretningsmessige beslutninger, utdanningskvalifikasjoner, nyheter og underholdningsmedier. Men Europa prøver nå å stramme inn de eksisterende reglene for ytringsfrihet, en gammel og genuint europeisk frihet – manifestasjonen av samvittighetens frihet. Det er ikke obskøniteter eller andre angrep på den offentlige anstendigheten som er gjenstand for disse begrensningene. Europas herskende klasser ønsker i stedet å begrense ytringer som er klart politiske. Politiske ledere som gir en stemme til ubehagelige sannheter om innvandring og islam, blir trukket for dommere. Den politiske korrektheten håndhever sterke tabuer som får enhver utfordring av status quo til å fremstå som uakseptabel. Det falske Europa oppmuntrer egentlig ikke til noen frihetskultur. Det fremmer en kultur for markedsdreven homogenitet og politisk håndhevet konformitet.

Multikulturalismen fungerer ikke

17. Det falske Europa skryter også av et hittil usett engasjement for likestilling. Det påberoper seg å jobbe mot diskriminering og fremme inkludering av alle etnisiteter, religioner og identiteter. Her har det skjedd virkelige fremskritt, men en utopisk løsrivelse fra virkeligheten har tatt overhånd. I løpet av den siste generasjonen har Europa prøvd å gjennomføre et stort multikulturalistisk prosjekt. Det å kreve eller bare ta til orde for muslimske nykommeres assimilering i vår skikk og bruk, for ikke å snakke om vår religion, er blitt ansett som en grov urett. Vi er blitt fortalt at engasjementet for likestilling krever at vi avsverger enhver antydning om at vi synes vår egen kultur er overlegen. Det er et paradoks at Europas flerkulturelle foretagende benekter Europas kristne røtter, men utnytter det kristne idealet om universell veldedighet i en overdreven og uholdbar form. Av de europeiske folkene kreves en grad av selvoppgivelse som er helgener verdig. Vi skal hilse koloniseringen av våre hjemland og forfallet i vår kultur velkommen som Europas store stolthet i det 21. århundre – en kollektiv selvoppofrende handling for fremveksten av et slags nytt globalt samfunn av fred og velstand.

Bedrageriet griper om seg

18. Mye av denne tenkningen gjøres ikke i god tro. De fleste i vårt politiske ledersjikt mener utvilsomt at den europeiske kulturen er overlegen, men det kan ikke sies offentlig på en måte som kan fornærme innvandrere. Gitt den overlegenheten tror de at assimileringen vil skje raskt og naturlig. Som et ironisk ekko av gammel imperialistisk tenkning antar Europas politiske ledere at «de» på en eller annen måte nødvendigvis vil bli som «oss» ved naturens eller historiens lover – og det er utenkelig at det omvendte kan skje. I mellomtiden har den offisielle multikulturalismen blitt brukt som et terapeutisk verktøy for å håndtere de uheldige, men «midlertidige» kulturelle spenningene.

Det teknokratiske tyranniet øker

19. Det pågår et stadig større bedrag, av en skumlere type. I løpet av den siste generasjonen har et stadig større segment av den politiske klassen bestemt seg for at raskere globalisering er i dens egen interesse. De vil bygge overnasjonale institusjoner som de kan kontrollere uten folkesuverenitetens forstyrrende innblanding. Det blir stadig tydeligere at EUs «demokratiske underskudd» ikke er et rent teknisk problem som kan løses med tekniske midler. Det er snarere en fundamental plikt, som forsvares med glødende iver. Hva enten det legitimeres med antatte økonomiske nødvendigheter eller selvstendig utviklede internasjonale menneskerettslover, konfiskerer EU-institusjonenes overnasjonale mandariner det politiske livet i Europa, og møter alle utfordringene med et teknokratisk svar: Det finnes ikke noe alternativ. Dette er det myke, men stadig ektere tyranniet vi står overfor.

Det falske Europa er skrøpelig og maktesløst

20. Det falske Europas overmot er nå blitt tydelig, til tross for de store anstrengelsene dets forkjempere gjør for å komme opp med komfortable illusjoner. Fremfor alt viser det seg at det falske Europa er svakere enn noen trodde. Folkelig underholdning og materielt forbruk opprettholder ikke sivilsamfunnet. Fremmedgjort for sine høyere idealer og fratatt motet til å vise patriotisk stolthet av den multikulturalistiske ideologien, har våre samfunn nå vanskelig for å mobilisere viljen til å forsvare seg. Det sosiale samholdet og tilliten mellom borgerne fornyes dessuten ikke med inkluderende retorikk eller et upersonlig økonomisk system som domineres av gigantiske internasjonale selskaper. Igjen må vi være ærlige: De europeiske samfunnene er i ferd med å bli svært tynnslitte. Det holder å åpne øynene for å se stadig mer statlig maktbruk, sosial styring og indoktrinering i oppdragelsen. Det er ikke bare den islamske terroren som bringer tungt væpnede soldater ut på gatene. Det behøves nå opprørspoliti for å stanse voldelige protester mot det etablerte systemet, til og med for å hanskes med flokker av fulle fotballtilhengere. Fanatismen i lojaliteten til fotballag er et desperat tegn på et dypt menneskelig behov for solidaritet, et behov som ikke blir oppfylt på andre måter i det falske Europa.

En kultur for frastøtelse har tatt overhånd

21. Europas intellektuelle klasser er dessverre blant de viktigste ideologiske forkjemperne for det falske Europas innbilskhet. Det er ingen tvil om at universitetene er blant den europeiske sivilisasjonens stoltheter. Men der hvor de en gang forsøkte å formidle tidligere tiders visdom til hver eneste nye generasjon, gjør de fleste ved universitetene i dag den kritiske tenkningen ensbetydende med en overforenklet avvisning av fortiden. En ledestjerne i europeisk åndsliv har vært objektivitetens og den intellektuelle redelighetens strenge disiplin. Men i løpet av de to siste generasjonene er dette edle idealet blitt forvandlet. Askesen som en gang forsøkte å frigjøre tankene fra de fremherskende oppfatningenes tyranni, er blitt omgjort til en ofte selvtilfreds og ureflektert motvilje mot alt som er vårt eget. Denne avvisende holdningen til kulturen fungerer som en enkel og billig måte å være «kritisk» på. I løpet av den siste generasjonen er den blitt innstudert i forelesningssalene, hvor den er blitt til en doktrine, et dogme. Og det å bli med på å bekjenne seg til denne troen, tas som et tegn på «opplysning» og åndelig valg. Et resultat av dette er at universitetene nå er en aktiv drivkraft i den pågående kulturelle ødeleggelsen.

En arrogant elite stiller ut sin prektighet

22. Den politiske klassen fremmer menneskerettighetene. De er opptatt med kampen mot klimaendringer. De jobber med en mer globalt integrert markedsøkonomi, og harmoniserer skattepolitikken. De følger med på utviklingen i likestillingen. Alt hva de gjør for oss! Spiller det noen rolle hvordan de oppnådde sine embeder? Spiller det noen rolle om de europeiske befolkningene blir mer skeptiske til deres embedsgjerninger?

Det finnes et alternativ

23. Denne voksende skepsisen er absolutt berettiget. Europa domineres i dag av en formålsløs materialisme som virker ute av stand til å gi menn og kvinner lyst til å stifte familie og få barn. En kultur for frastøtelse berøver den neste generasjonen for følelsen av identitet. I noen av landene våre finnes det områder hvor muslimer lever i uformelt selvstyre uavhengig av lovene på stedet, som om de drev kolonisering snarere enn å være medlemmer av våre nasjoner. Individualismen isolerer oss fra hverandre. Globaliseringen forandrer fremtidsutsiktene for millioner av mennesker. Når den politiske klassen konfronteres med dette, lyder svaret at de simpelthen arbeider for å komme det uunngåelige i møte, og tilpasse oss til ubønnhørlige krav. Ingen annen kurs er mulig, og det er irrasjonelt å gjøre motstand. Ting kan ikke være annerledes. De som protesterer, sies å lide av nostalgi, og da fortjener de å fordømmes moralsk som rasister eller fascister. Etter hvert som de sosiale splittelsene og mistilliten i samfunnet blir tydeligere, blir den europeiske offentligheten sintere og bitrere, og ingen vet hvor det vil ende. Vi kan ikke fortsette på denne måten. Vi må riste av oss det falske Europas tyranni. Det finnes et alternativ.

Vi må avvise erstatningsreligionen

24. Arbeidet med fornyelsen starter med teologisk selvinnsikt. Den universalistiske og universaliserende arrogansen til det falske Europa avslører at det er et erstatningsreligiøst foretagende, der troen krever store forpliktelser – og kraftige forbannelser. Dette kraftige beroligende middelet har lammet Europa som politisk legeme. Vi må fastholde at religiøs streben hører hjemme i den religiøse sfæren, ikke i den politiske, og langt mindre i den byråkratiske og administrative. For å bli politiske og historiske aktører igjen, er det viktig at vi sekulariserer det europeiske offentlige livet på nytt.

Vi må gjenreise den ekte liberalismen

25. Dette vil kreve at vi avstår fra den løgnaktige språkbruken som unndrar seg ansvar og nærer ideologisk manipulasjon. Det som sies om mangfold, inkludering og multikulturalisme, er tomprat. Ofte benyttes dette språket strategisk for å beskrive fiaskoer som suksesser: Når solidariteten i samfunnet rakner, er det «egentlig» et tegn på velkomst, toleranse og inkludering. Dette er markedsføringens språk, et språk som er ment til å skjule virkeligheten istedenfor å kaste lys over den. Vi må gjenopprette en ærbødig respekt for virkeligheten. Språket er et ømtålig instrument, og det fornedres når det blir brukt som klubbe. Vi bør verne om den språklige anstendigheten. Tilflukten i de fordømmende ordelagene er et tegn på dekadensen i øyeblikket. Vi må ikke finne oss i verbale skremsler, langt mindre dødelige trusler. Vi må beskytte alle som uttaler seg som rimelige personer, selv om vi mener at de tar feil i sine oppfatninger. Europas fremtid må være liberal i beste forstand, og det betyr at man er forpliktet på en robust offentlig debatt, som er fri for alle trusler om vold og tvang.

Vi trenger ansvarlige statsmenn

26. For å bryte det falske Europas forbannelse, med sitt utopiske, pseudoreligiøse korstog for en grenseløs verden, behøves en ny form for statsmannskunst, og en ny type statsmenn. En god politisk leder forvalter et bestemt folks felles vel. En god statsmann ser den felles europeiske arven og de nasjonale tradisjonene som fantastiske og livgivende, men også skjøre, gaver. Han avviser ikke den arven, ei heller tar han sjansen å forspille den for noen utopiske drømmers skyld. Slike ledere ønsker ingen andre æresbevisninger enn deres egne folk gir dem. De begjærer ingen hyllest fra det «internasjonale samfunnet», som i virkeligheten er PR-apparatet til et oligarki.

Vi bør fornye den nasjonale enheten og solidariteten

27. Hvis vi anerkjenner de europeiske nasjonenes egenart og kristne kjennemerker, trenger vi ikke la oss affisere av multikulturalistenes falske påstander. Innvandring uten assimilering er kolonisering, og må avvises. Vi forventer med rette at de som migrerer til våre land, vil innlemme seg i våre nasjoner og tilpasse seg vår skikk og bruk. Disse forventningene må understøttes av en sunn politikk. Multikulturalismens språk er importert fra USA. Men tiden for den store innvandringen til USA var rundt begynnelsen av det 20. århundre, en periode med bemerkelsesverdig rask økonomisk vekst i et land nesten uten noen velferdsstat, men med en uhyre sterk nasjonal identitetsfølelse som innvandrere ble forventet å ta til seg. Etter å ha tatt imot et stort antall innvandrere, holdt USA døren nesten lukket i to generasjoner. Europa må lære av USAs erfaring, i stedet for å ta i bruk samtidens amerikanske ideologier. Den erfaringen forteller oss at arbeidsplassen er en kraftig assimileringsmotor, at et sjenerøst velferdssystem kan være til hinder for assimilering, og at et forstandig politisk lederskap noen ganger krever mindre innvandring – sågar drastisk mindre. Vi kan ikke la en flerkulturell ideologi forvrenge de politiske vurderingene av hvordan man best tjener vårt felles vel, og det krever nasjonale samfunn med tilstrekkelig enhet og solidaritet til å anse godene som felles.

Kun imperier er flerkulturelle

28. Etter andre verdenskrig utviklet Vest-Europa vitale demokratier. Etter Sovjetunionens sammenbrudd gjenopprettet de sentraleuropeiske nasjonene sin vitalitet som sivilsamfunn. Dette er blant Europas mest fantastiske prestasjoner. Men de vil gå tapt hvis vi ikke tar fatt i innvandringsspørsmålet og de demografiske endringene i våre nasjoner. Kun imperier kan være flerkulturelle, og det er hva EU vil bli hvis vi ikke klarer å gjøre en fornyet solidaritet og sosial enhet til kriterier for vurdering av innvandringspolitikken og strategiene for assimilering.

Et egnet hierarki nærer samfunnets vel

29. Mange tror feilaktig at Europa ikke rystes av annet enn striden om innvandring. I virkeligheten er den bare én dimensjon ved en mer generell sosial oppløsning som må motvirkes. Vi må gjenopprette verdigheten ved bestemte roller i samfunnet. Foreldre, lærere og professorer har plikt til å forme dem som de har under sin omsorg. Vi må motstå dyrkingen av ekspertise som går på bekostning av takt, klokskap og streben etter et kultivert liv. Europa kan ikke fornyes uten bestemt avvisning av en overdreven likhetsideologi og en reduksjon av visdommen til rent teknisk kunnskap. Vi bifaller de politiske bragdene i moderne tid. Menn og kvinner skal ha lik stemme. Grunnleggende rettigheter skal beskyttes. Men et sunt demokrati krever sosiale og kulturelle hierarkier som oppmuntrer streben etter fremragenhet, og ærer dem som tjener fellesskapets vel. Vi må gjenopprette en følelse av åndelig storhet og gi den behørig heder, slik at sivilisasjonen kan motvirke den økende pengemakten på den ene siden, og den vulgære underholdningen på den andre.

Vi må gjenopprette en moralsk kultur

30. Menneskets verdighet handler om mer enn retten til å være i fred, og de internasjonale menneskerettighetenes doktriner er ikke noe uttømmende svar på kravene om rettferdighet, langt mindre det gode. Europa trenger en ny konsensus om den moralske kulturen, slik at befolkningen kan styres i retning rettskafne liv. Vi kan ikke la en feilaktig oppfatning av friheten hindre oss i forsiktig bruk av lovverket for å forebygge umoral. Vi må tilgi menneskelig svakhet, men Europa kan ikke blomstre uten å gjenopprette felles ambisjoner om hederlig oppførsel og menneskelig fremragenhet. Verdighetskulturen er et resultat av anstendigheten og utførelsen av pliktene langs livets vei. Vi må fornye en gjensidig respekt mellom samfunnsklasser som kjennetegner et samfunn hvor alles bidrag blir verdsatt.

Markedene må tilpasses sosiale mål

31. Selv om vi anerkjenner de positive sidene ved den frie markedsøkonomien, må vi stå imot ideologier som forsøker å gjøre markedslogikken total. Vi kan ikke la alt være til salgs. Velfungerende markeder krever rettsstater, og vår rettsstat bør ta sikte på mer enn bare økonomisk effektivitet. Markeder fungerer også best når de er omgitt av sterke sosiale institusjoner som er organisert etter egne, ikke-merkantile prinsipper. Økonomisk vekst er gunstig, men ikke det høyeste gode. Markedene må være tilpasset sosiale mål. Selskapers kjempemessige vekst er i dag en trussel, sågar mot den politiske suvereniteten. Nasjonene må samarbeide for å overvinne arrogansen og tankeløsheten til globale økonomiske krefter. Vi forsvarer en forsiktig bruk av statsmakt for å opprettholde sosiale goder av andre slag enn de økonomiske.

Utdannelsen må reformeres

32. Vi mener at Europa har en historie og en kultur som er verdt å opprettholde. Men universitetene forråder vår kulturarv altfor ofte. Vi må reformere læreplanene for å hjelpe til med formidlingen av felleskulturen, i stedet for å indoktrinere unge mennesker i en kultur for frastøtelse. Lærere og mentorer på alle nivåer har plikt til å minne om ting. De burde være stolte av rollen som bro mellom fortidens og de kommende generasjoner. Vi må også fornye Europas høykultur ved å sette det sublime og det vakre som felles standard, og avvise nedgraderingen av kunsten til en slags politisk propaganda. Dette forutsetter at det dyrkes frem en ny generasjon av velgjørere. Bedrifter og byråkrater har vist seg å være dårlige forvaltere av kunsten.

Ekteskap og familie er livsviktig

33. Ekteskapet er fundamentet for sivilsamfunnet og grunnlaget for harmoni mellom menn og kvinner, og utgjør det nære båndet som beskjeftiger seg med å holde i gang en husstand og oppdra barn. Vi hevder at den viktigste rollen vi har i samfunnet og som mennesker, er som fedre og mødre. Ekteskap og barn er helt vesentlig for enhver visjon om menneskelig blomstring. Barn krever offervilje fra personene som bringer dem til verden. Denne offerviljen er storsinnet, og må hedres. Vi støtter en veloverveid sosialpolitikk som fremmer og styrker ekteskapet, svangerskapet og barneoppdragelsen. Et samfunn som unnlater å ønske barn velkommen, har ingen fremtid.

Populismen bør forplikte oss

34. Det finnes stor bekymring i dagens Europa på grunn av fremveksten av det som kalles «populismen» – selv om begrepets betydning aldri ser ut til å bli forklart, og det i hovedsak brukes som ukvemsord. Vi har våre forbehold. Europa må trekke veksler på den dype visdommen i sine tradisjoner, heller enn å stole på overforenklende slagord og splittende følelsesladede appeller. Likevel anerkjenner vi at mye av dette nye politiske fenomenet kan representere et sunt opprør mot det falske Europas tyranni, hvor man betegner enhver trussel mot eget monopol på moralsk legitimitet som «antidemokratisk». Den såkalte «populismen» utfordrer diktaturet til status quo, eller «sentrumsfanatismen», og det med rette. Den er et tegn på at de europeiske befolkningenes rolle som historiske aktører kan bli gjenfødt, også midt oppe i vår forfalne og utarmede politiske kultur.

Vår fremtid er det ekte Europa

35. Påstanden om at det ikke finnes noe ansvarlig alternativ til den kunstige, sjelløse solidariteten i det forente markedet med sitt grenseoverskridende byråkrati og lettvinne underholdning, avviser vi som usann. Brød og sirkus er ikke nok. Det ansvarlige alternativet er det ekte Europa.

Vi må ta ansvar

36. Vi ber i dette øyeblikk alle europeere om å bli med på å avvise den utopiske fantasien om en flerkulturell verden uten grenser. Vi elsker med rette våre hjemland, og vi forsøker å gi alt det fine som vi selv har fått i arv, videre til våre barn. Som europeere deler vi også en felles arv, og denne arven ber oss om å leve sammen i fred som et nasjonenes Europa. La oss fornye den nasjonale suvereniteten, og igjen se verdien ved et felles politisk ansvar for Europas fremtid.

Phillipe Bénéton (Frankrike)

Rémi Brague (Frankrike)

Chantal Delsol (Frankrike)

Roman Joch (Tsjekkia)

Lánczi András (Ungarn)

Ryszard Legutko (Polen)

Roger Scruton (Storbritannia)

Robert Spaemann (Tyskland)

Bart Jan Spruyt (Nederland)

Matthias Storme (Belgia)

Kurt Atterberg – En nationalromantisk mästare med enande kraft

I dag skriver en anonym gästbloggare om Kurt Atterberg

***

[image error]Vad sägs om att upptäcka en svensk kompositör i världsklass, vars musik av diffusa värdegrundsskäl inte spelas idag? Kurt Atterberg komponerade under första hälften av förra seklet sin musik i sen national­romantisk anda. Den är av så hög klass att han egentligen borde ses som en svensk nationalkompositör, ungefär som Sibelius i Finland och Grieg i Norge. Man kan därför fråga varför han får så lite uppmärksamhet här i Sverige. Orsaken verkar ligga hos en konflikträdd kulturkrets, som ängsligt undviker allt som tros vara kontroversiellt.

Skenbart från ingenstans och parallellt med sina studier i elektroteknik på KTH presenterade en musikteoretiskt självlärd Kurt Atterberg 1909 fullskaliga orkesterverk, bland annat en orkesterrapsodi och en första symfoni. Efter fullgjord ingenjörsexamen 1911 fick han anställning på Patentverket, men fortsatte att komponera operor, symfonier och konserter, synbarligen som fritidssysselsättning. Parallellt med detta komponerande tog han och ett antal andra tonsättare initiativet till ”Föreningen Svenska Tonsättare” (FST) och en ”Inkassobyrå”, föregångaren till STIM.

Försöket att ena de svenska tonsättarna misslyckades men kvar stod en konstnärsgrupp kallad ”Spillran” eller ”Ungsvenskarna”, bestående av Kurt Atterberg, Natanael Berg, Ture Rangström och Oskar Lindberg. Dessa kom att bli stommen i det svenska musiklivet under flera decennier framöver. Tonsättarföreningen (FST) förverkligades först 1918, med Atterberg som ord­förande under perioden 1924–47. Han blev så småningom också musikrecensent på Stockholms-Tidningen och STIM:s ordförande 1924 – 43.

Det senare kan ha varit hans olycka. Flera tonsättare, speciellt modernistiska, kände sig åsidosatta beträffande stipendier och liknande och beskyllde Atterberg för partiskhet. Efter fredsslutet 1945 såg de sin chans och han misstänkliggjordes för sina kontakter med Tyskland och fick avgå från ordförandeskapet i FST och STIM.

Enligt Wikipedia såg Atterberg sig själv som ”nationalklassicist” snarare än national­romantiker, då han menade sig inte skriva ”formlösa stämningsstycken” utan använde de ”klassiska formmönstren”. Efter krigsslutet 1945 minskade intresset för hans musik. Han led väl själv av detta, kan man tänka, och kallade de två sista delarna i sina outgivna självbiografiska Minnesanteckningar för ”På överblivna kartan” och ”Det levande liket”.

Idag verkar han vara utfryst av det svenska kulturetablissemanget. Googlar man på hans namn eller söker på universitetsbiblioteken finner man nästan bara värdegrunds­baserade kritiska texter och för övrigt… ingenting! Inget stödsällskap, ingen levande debatt eller intressanta analyser av hans musik. Varför? Kanske ges svaret av den Atterbergkritiske Magnus Haglund i GP.

I GP-artikeln drar Magnus Haglund främst nazistkortet, inte direkt men via anspelningar och hummande om folkmusik, tysklandkontakter och ett lösryckt citat. Atterberg krävde själv efter kriget en utredning kring detta. En sådan gjordes och han frikändes. Bannbullan var dock redan lyst och verkar gälla än då Magnus Haglund uppenbarligen är av den åsikten att Atterbergs musik inte ska spelas av ideologiska skäl.

Mot ett svenskt kulturetablissemang står dock utövare och konsumenter. Neeme Järvi, den världsberömde estniskt-amerikanske dirigenten, spelade för några år sedan in flera av Atterbergs orkesterverk. Utifrån hans ingående kunskap borde det därför göra intryck på det svenska kulturetablissemanget, när Järvi hävdar att efter Sibelius är Atterberg nordens största kompositör. Lite uppgivet menar han att vi borde vara mera stolta över honom. Nyinspelningar genom Järvi, men kanske ännu mera genom den geniale finske dirigenten Ari Rasilainen och Stuttgarts symfoniorkester har lagts upp på Youtube och i kommentarsfälten kan man läsa enastående hyllningar från en häpen omvärld:

Symfoni nr 3 Västkustbilder: “This is an astonishing beautiful masterpiece.” – “One of the most spectacular symphonies I have heard!!!…the first movement is just unbelievable!!!”

Symfoni nr 4 Sinfonia piccolo: “The Andante from 10:20 onwards had me traumatized. A beauty out of this world. Unspeakable.“ – “I think the second movement of this symphony must be the most beautiful single movement ever written.”

Symfoni nr 5 Sinfonia funebre: “Aah… 23:40 ….. I wish that had lasted longer” – “One of many great moments.” – “The climax on the 2nd movement is STIRRING, APOTHEOSIC, MAJESTIC!!!!”

Symfoni nr 6 Dollarsymfonin: “Having been a serious classical music fan for over 50 years I’m ashamed to say I’d never really paid any attention to Kurt Atterberg.” – “Until a few weeks ago I had never heard this piece.  Now it is one of my favorite symphonies.”

Piano concerto i Bb-moll: “It’s a mindblowing majestic piece, that one could pare up any time with Tchaikowskys 1:st one.” – “From 25:57 to 26:25 into this recording is what I would call ”Passing to the Other Side” music.” – “On my first listen to this concerto I feel that I may have stumbled onto something very special. Completely by accident.”— “Best Piano Concerto I’ve ever heard.”

Värmland Rhapsody (1933, till Selma Lagerlöfs 75 årsdag): “There are no words to describe how beautiful this piece of music is.” – “6:40 to 7:40 almost makes me weep – It is that beautiful.“

Romantic Prelude to the Swineherd: “Atterberg is criminally underrated and under-performed” – “I don’t need Beethoven, I don’t want Mozart… all I really need is Atterberg.”

Men döm själv, köp biobiljetter åt familjen, inta favoritfåtöljen, vrid upp volymen och njut.

Fortfarande vid 66 års ålder kunde Atterberg skriva kraftfull musik. Ett exempel är ”Sinfonia per archi”(för stråkar) som framfördes 2011 av musikstuderande ungdomar på ett läger i Esslingen. Anledningen till att jag nämner just denna Youtubeinspelning är att framförandet känns som ett exempel på hur viktig grupptillhörighet är för vårt välbefinnande. Detta är viktigt att erkänna i en tid då sådana tankar regelmässigt likställs med rasism och till och med nazism. Inspelningen är gjord i fyra filmer.

Den fjärde filmen kan illustrera den förtätade och gruppenande stämning som musik kan ge.

Musik har troligtvis sina rötter i ursprungliga stamriter till sång, dans och trummor och användes i en gruppstärkande funktion inför bröllop, jakt, revirförsvar, födsel och död. Genom sinnespåverkande rörelser, musikfraser och rytm upparbetas inom gruppen en känsla av samhörighet och kraft, som sedan kan användas på olika sätt. Det är därför intressant att i filmen notera hur känslan av gemenskap växer fram ur den förtätade stämningen, koncentrationen hos publiken, blickar som utbyts, speciellt efter styckets slut. Jublet är också typiskt och påminner om studentutsläppets jubel. Det ska tolkas som en hyllning till de själva som grupp, även om de upplöses inför nästa skola.

Samma behov av att tillhöra en grupp finns överallt i samhället, från i sportens värld till ungdomskulter och popkonserter. Precis som rapartisterna samlar sina skaror så samlar denna musik de sina och det blir gärna lite etniskt sorterat. Detta är inget ideal i sig men det är heller inget hot. Man ser på musikerna och publiken i Esslingen att de alla har ungefär samma bakgrund, vilket stärker känslan av samhörighet utan att denna uppdelning av någon där skulle anses som nödvändig. Min poäng är bara att betona hur livsviktigt det är för oss att få tillhöra och skyddas av en grupp vi litar på och känner stöd ifrån.

Atterbergs musik är i sin dramatik, monolitiska form och instrumentering uppenbart starkt suggestiv. Den täta klangen, de intressanta sidostämmorna, det perfekta ljudet från olika instrumentgrupper och inkluderandet av pianots nyktra klang i instrumenteringen ger nya ljudbilder. Man finner sig ofta teleporterad till en fantasieggande ”Tolkienvärld”, ny och episk. Nyinspelningarna med Ari Rasilainen och Neeme Järvi drabbar nu med en nästan chockartad verkan lyssnare över hela världen. Ett utdrag från en musikblogg, avseende symfoni 2 illustrerar:

“It’s hard-edged and strong and powerful, but also delicate, lyrical, warm and absolutely, shockingly, almost unbearably breathtaking. The first movement gives us themes and contrasts of expression and content that may be too much for one movement, but when you think it’s getting a bit rich, the scenery changes, like clearing a hill to reveal a valley of an entirely new landscape below.

At nearly four minutes in, we have a return of our opening horn solo, and it feels at once like a repeat of the exposition, but also like we’re way too far into the music for that. The development again shows us heartstoppingly wonderful music for brass, but it’s not just that; everything built around it is equally well executed, to make for a first movement that already makes you ask irritatedly why does no one play this?  It’s jaw-dropping.

Atterberg has built a soundworld, a language, of warm brass sounds with strings for texture, and if the first movement was a more heroic, powerful, commanding sound, the opening of the second movement gives us a more tender view of the same soundscape. It swells and rises to stunning, almost heartbreaking beauty. Knowing where this movement goes, just hearing the opening with horns and cellos gives me chills. It’s the slow movement, obviously. Or is it?” –” And may I remind you that this is the composer’s opus no. six?!”

Att en person som i dag väcker sådan hänförelse och spelade en så central roll under tjugo- och trettiotalet, både inom musik och samhälle, inte ens har sin biografi utgiven, är verkligen egendomligt.

Det citat som Magnus Haglund misstänkliggör Atterberg med och som verkar ha haft så förödande verkan, är hämtat från en brevdiskussion mellan Atterberg och Moses Pergament. Bra att veta är att han var modernist, en musikstil Atterberg ogillade. Atterberg tycker enligt citatet att Pergament ska kalla sig för en judisk tonsättare på vilket Pergament svarar: ”Judenheten har i tvåtusen år och ända tills för några år sedan varit ett övernationellt begrepp, icke ett nationalpolitiskt och geografiskt. En jude har kunnat och kan fortfarande vara svensk, tysk, och kanske t.o.m hottentott”. Är detta meningsutbyte så hårresande att det diskvalificerar Atterberg som konstnär? Detta påminner också om dagens debatt där exempelvis en same får kalla sig för både svensk och same men att en svensk inte får göra den distinktionen för samen.

Kulturarbetarna är liksom journalisterna så att säga nutidens moralbevakande medicinmän och präster. Avsteg från den rätta, det vill säga den av eliten påbjudna moralen bestraffas hårt.

Det sägs ofta att kulturen är vänster men det är nog mer riktigt att kalla den politiskt korrekt. Det är dagens samhälle som är vänster genom sin besynnerliga mix av individualism kontra identitetskrav samt förbudet att tänka på sin grupp kontra gruppkampsfokuset mellan svenskar-invandrare, kvinnor-män, nationalister-globalister, goda-onda värdegrundsbärare etc. Allt troligen som ett resultat av behovet av att ta avstånd från den nationalromantiska tidens tänkande till förmån för dagens. Kulturen är en del av den samhällsbärande ­moralen och förhåller sig alltid till denna. Kulturarbetarna är liksom journalisterna så att säga nutidens moralbevakande medicinmän och präster. Avsteg från den rätta, det vill säga den av eliten påbjudna moralen bestraffas hårt. Det räcker därför att ha blivit sedd läsandes fel tidning eller ätandes lunch med fel person, för att bli lysta i bann. Turerna och spiksoppan kring bokmässan och den lilla veckotidningen Nya Tider har tagit detta faktum till nya surrealistiska nivåer där kulturpersonligheter tävlar om att visa sin lojalitet till den elit de vill tillhöra.

Det finns flera skäl till att inte förstora betydelsen av Atterbergs uttalande. Ett är att merparten av hans musik skrevs före nationalsocialismen. Ett annat är att musik inte bör recenseras efter en annan tids ideologiska filter. Ända sedan stamriternas tid har musik haft en gruppstärkande funktion utifrån dess föreställningsvärld (jämför operans och operahusets roll i samhället). Därför måste uttalanden sättas in i sin historiska kontext. Man måste också skilja mellan det som är personliga strider och det som är knäfall inför en mordisk rasideologi. Det som rimligen alltid har företräde när det gäller kompositörer är musiken.

Beträffande Tysklandskontakterna var Tyskland fram till andra världskriget centrum för musikers utbildning och kontaktnät och framföranden. Atterberg gjorde en tidig internationell karriär samt blev också generalsekreterare i den europeiska musikorganisationen CISAC. Till och med Richard Strauss dirigerade en av hans symfonier. Han fick ett brett kontaktnät som han förmedlade till svenska samtida tonsättare. Denna verksamhet fortsatte under 30-talet vilket är kärnan i kritiken mot honom. Men också andra svenska tonsättare besökte Tyskland, som Ture Rangström. 1940 åkte han till Dresden för att dirigera sina verk. Völkischer Beobachter intervjuade honom och han sade sig vara angenämt överraskad över den konstnärliga livsviljan och ”att det verkade som om det vore fredstid”. Dessutom, år 1936 åkte alla svenskar som ville till Olympiaden i Tyskland utan att de därför klassades som nazister.

Att Atterberg verkligen hade åsikter som låg nära nationalsocialismen är inte belagt. Man kan jämföra med Wilhelm Peterson-Berger, som var DN-recensent i 35 år. Han gav ibland ”det judiska” skulden, speciellt om det gällde modern musik (Schönberg och tolvtonsmusiken) men eftersom han var den ende av de svenska tonsättarna som starkt tog avstånd från nazismen, fanns det utrymme för honom att, utan att bli missförstådd, göra den typen av uttalanden. ”Först nu har den stora skrällen kommit för all tysk kultur – genom en sinnessjuk politiks omänskliga ingrepp. Där all frihet undertrycks så grundligt att även skaparfriheten förintas”, skrev han i DN. Det hindrade inte Peterson-Berger från att i både verk och estetik vurma för hembygd och fosterland.

Musikvärlden var då som nu full av färgstarka personligheter med ibland oansvariga och spontana kommentarer som idag känns oacceptabla. Wilhelm Peterson-Berger hatade modern musik intensivt och gick ofta till personangrepp i sina DN-recensioner, då han menade att man inte ska skilja på person och verk (Han fick öknamnet Peterson-Arger). Men frågan är om det ens för honom var så enkelt. Vad man tyckte bra respektive illa om kunde vara rätt komplicerat. Till exempel ogillade Hugo Alfvén sin egen musik. Ett speciellt lyckat sentida orkesterverk kallade han för ”det minst dåliga jag har gjort”.

Att det inte självklart går att klassa personer som onda med referens till obetänksamma uttalanden visas av att självaste Jussi Björling sägs ha stegat upp till Peterson-Berger för att göra upp efter något denne skrivit, men mötts av en strålande välvillig kompositör. De ska ha skilts som bästa vänner. Enstaka angrepp, även om de så att säga etniskt slår under bältet, går därför inte att ta till intäkt för att personen delar den nazistiska apparaten. Det råder dock ingen tvekan om att skaparfriheten i Nazityskland var undertryckt. Nordiska kompositörer blev därför ett andningshål för tyskarna, vilket är en av förklaringarna till att de ofta bjöds ner till Tyskland.

Att musik i första hand bör bedömas efter sina musikaliska kvaliteter visas av att Wagner går att spela, trots att han i motsats till tidens svenska kompositörerna var en uttalad antisemit. Wagner hävdade att judar inte kunde skriva bra tysk musik, då de inte förstod den tyska folksjälen, som den beskrivs i Nibelungens ring. Ibland ursäktas hans fientligheter med att han inte tyckte sig bli tillräckligt hjälpt av Giacomo Meyerbeer, den i Paris då ledande judiske operatonsättaren. Han var en operaestetisk konkurrent till Wagner.

Martin Haglund skriver vidare om Atterberg: ”Hans nationellt inriktade försök att få folkmusikaliska och senromantiska klangspråk att sammanfalla, fick med åren alltmer reaktionära drag.” samt ”I viss mening är musiken än mer reaktionär i dag när dunkla idéer om nationella särdrag återigen gör sig gällande.” Att folkmusik kan användas till att beskriva nationella särdrag är alltså skälet till att Atterbergs musik ska placeras i kylan. Sannolikt syftar Hagberg syftar på symfoni 8, här framförd av den geniale finske dirigenten Ari Rasilainen och Stuttgarts symfoniorkester.

Atterbergs syfte med folkmusikinslagen ska nog mer ses som ett sätt att behandla det svenska folkets öde i en orolig tid, den skrevs 1944. De enkla folkmelodierna är en bakgrund till en dramatisk bearbetning av svenska attribut.

Varför är då Kurt Atterberg intressant? Viktigast är väl är att musiken är så bra men också att den genom folkmusikinslagen hyllar en gången svensk tids gemenskap och sammanhållning. Atterberg levde och verkade under en era då de svenska storföretagen och demokratin växte fram, en tid med starka folkrörelser och ett intresse för det egna folket, med stora konstnärer och inte minst arkitekter. Se till exempel Ragnar Östberg och det fantastiska Stadshuset. Denna tidsperiod är som en enda stor hyllning av det svenska folkets mödosamma kamp för välstånd, kunskap och demokrati. Det är ett sant barbari att inte känna till och erkänna denna svenska kulturella storhetstid.

P.H.

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Är du hållbart klimatanpassad?

[image error]

I dag återkommer Rolf Oward

***

Är du inte säker på att du är långsiktigt hållbar? Vill du veta om du är koldioxidneutral, avtryckssmart, miljöriktig och globalt utsläppssäker? Rent av feministiskt energieffektiv med en HBTQ-inkluderande värdegrund som vapen i kampen mot klimathotet?

Ett smidigt sätt att kontrollera sin trendriktighet och befästa sin politiskt korrekta följsamhet är att gå någon av de många kurser som ges på området.

Så här kan en klimatriktig och genustrygg utbildning se ut:

Välkommen till kursen Hållbar människa 2017 som strategiskt, praktiskt och utsläppsfritt har sitt fokus på dagens och morgondagens största miljö-, energi-, verklighets-, fakta- och hållbarhetsutmaningar i Sverige.

På kursen lär du dig hur du ska förhålla dig till miljösmart förnybar energi, hur globala klimathållbarhetsmål omvandlas till lokala realiteter, hur man lever billigt, genuskorrekt och hållbart, och mycket mer. Lär dig bli den mest hållbara i din kommun!

På den digra koldioxidbefriade agendan finns bland annat följande:

Sveriges mest miljöorienterade personer berättar om sina framgångsrika anpassningsstrategier och konkreta klimatresultat. De redogör för sina framgångsrecept och delar också med sig av sina miljömärkta lärdomar.
Den enskilda människan har en nyckelroll när det gäller att skapa det inkluderande hållbara samhället. Därför behövs en central anpassnings-myndighet som säkerställer såväl nationella miljökvalitetsmål som andra hållbarhets- och genusmål. Lyssna till företrädare för myndigheten berätta om nya klimatutmaningar i en alltmer komplext koldioxidnära värld.
Den praktiska nyttan med social hållbarhet och vikten av koldioxidfri tillgänglighet ur ett normkritiskt perspektiv för slutlig jämställdhets-integrering i en klimatanpassad miljö.
Hör landets mest miljöanpassade personer berätta om hållbarhets-prestanda som en central nyckelfaktor för framtida tillväxt i morgondagens klimatsäkra samhälle. Ta del av vad Sveriges ledande miljöanpassare har att säga om framtidens hållbara städer, fyllda av genusmärkta mötesplatser och köttfri livskvalitet.
Vikten av hållbara energilösningar i en mer och mer miljöutsatt klimatverklighet, där betydelsen av förnybar energi understryks av konkreta exempel på arbete med klimatinkludering, elkraftsneutral energiproduktion och utvecklad koldioxidfrihet.

Hållbar människa 2017 är det självklara valet – den givna mötesplatsen – för dig som vill klimatutveckla din hållbarhet på ett miljönära sätt och få en garanti för ett framtidsanpassat liv i klimatet. Med de kunskaper som kursen ger, har du de verktyg som krävs för en koldioxidfri klimatinkludering och en framtida HBTQ-säkrad hållbarhet.

Ett längre motto är bra att ha som styrmedel för sitt klimatkorrekta liv. Om du tycker att det är svårt att komma fram till en sådan utsläppsfri devis, är det bara att ta hjälp av den enkla motto- och hållbarhetsgeneratorn nedan. Välj bland de fem ord som finns till varje siffra – det finns oanade möjligheter att kombinera:

För att leva ___________________________ (1) måste vi tillsammans som ett

brett bälte från A till Ö verka för en ____________________________ (2), som

skapar de globala förutsättningar som behövs för ett ________________________ (3)

liv, där alla måste ___________________________ (4) i syfte att förnya

energin från _____________________ (5) tills den giftiga koldioxiden försvinner.

Orden:

1) klimatmärkt

HBTQ-korrekt

köttfritt

klimathållbart

anpassningssmart

2) värdegrundsdriven livskvalitet

klimatutvecklad hållbarhet

aktiv klimatavgiftning

klimatinkluderad genushållbarhet

feministisk klimatanpassning

3) koldioxidbefriat

genusanpassat

klimathållbart

miljönära

normkritiskt

4) klimatanpassa vädret

hållbarhetssäkra klimatet

inkludera en hållbar värdegrund

genusneutralisera hållbarheten

anpassa klimattryggheten

5) solens undersida

månens faser

Fridolins rakhyvel

Romsons talmanus

det klimatfria samhället

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Äktenskapstvång

[image error]

Följande redogörelse är baserad på en färsk dom i Västmanlands tingsrätt (Mål nr B3440-17, 2017-10-04). Namn och orter är utbytta. Det råder visserligen ingen sekretess, men eftersom vi enligt maktens påbud i Sverige inte ska göra skillnad på ”vi och dem” har jag valt att försvenska händelseförloppet. Tänk ändå att vi alla är så lika!

Roland och Susanne Erikson kommer från Skara och är gifta med varandra. De har tre barn som är födda i tät följd: Glenn föddes 1997, Elin 1998 och Krister 1999. Det är alltid Roland som bestämmer i familjen. Hans fru Kristina kan i och för sig tala om vad hon tycker i olika frågor, men något inflytande över besluten har hon inte. Ännu mindre möjlighet har barnen att gå emot sin far.

För 17 år sedan bosatte sig denna skövdefamilj i en lägenhet i Göteborg. Först flyttade Roland dit och ganska snart tog han dit sin familj. Roland arbetade som taxichaufför och Susanne på en förskola. Petter är en göteborgspojke som Elin en kort tid var förlovad med. Sixten är den man som Elin gifts bort med. Kalle Stolt är en skövdebo som tar kontakt med Anna Bergström, en lärare som bor i Norrköping. Anna är engagerad i organisationen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime).

Under sin uppväxt i Göteborg hade Elin ett ganska fritt liv. Hon fick umgås med vänner och hon fick bjuda hem dem, också sådana vänner som aldrig ens satt sin fot i Skövde. Hon fick sminka sig och klä sig i stort sett hur hon ville. Vart och vartannat år reste familjen till Skövde för att hälsa på släktingar där.

När Elin började i gymnasiet blev hon kär i Petter och de låg med varandra. Hon berättade för sin mamma att de var tillsammans, men inte att de hade haft sex. Mamman blev inte särskilt upprörd, utan konstaterade bara att ”alla blir kära”, men berättade aldrig för Elins pappa Roland att dottern var tillsammans med en kille. Det var inte bara det att Petter inte kom från Skövde utan pappan ansåg att Elin överhuvudtaget inte skulle ha med killar att göra. Så tyckte nämligen de flesta som bodde i Skövde och det var ju där han hade sin släkt.

Romansen gick emellertid inte att hålla hemlig. Efter ett tag fick pappa Roland reda på vad som pågick. Han hade tagit dotterns telefon och upptäckt en sms-konversation mellan Elin och Petter. Roland frågade nu ut dottern och hon erkände att hon hade haft sex med Petter. Pappan bestämde då att de var tvungna att förlova sig, så att det inte ”blev problem”. Hans uppfattning var, att eftersom Elin förlorat oskulden kunde hon inte gifta sig med någon annan.

Det unga paret förlovade sig i februari 2015, men det höll inte utan ganska snart bröts förlovningen. Pappa Roland och mamma Susanne hade då redan berättat för sina släktingar i Skövde, att dottern Elin hade förlovat sig och snart skulle gifta sig. Nu när förlovningen var bruten ansåg de att hon dragit skam över familjen och bestraffade henne på olika sätt. Pappan började kalla sin dotter för hora, ibland fick hon stryk – han slog henne på benen och på kroppen. En gång fick Elin stryk när hon hade beställt en keps av det slag som ungdomarna i Göteborg gillade. När Roland var arg spottade han på sin dotter, alltid i ansiktet. Det hände rätt ofta i början men under 2017 hände det nog bara en gång var eller varannan månad. För Elin var det värre när pappan spottade på henne än när han kallade henne för hora. Elins bröder ställde sig på hennes sida men de kunde ingenting göra, eftersom pappans ord var lag. I synnerhet var Glenn upprörd.

Elin fick inte längre umgås med sina vänner på fritiden. Hon var tvungen att gå direkt hem efter skolan. Hon fick inte ens ha telefonkontakt med dem. Inte heller fick hon sminka sig och pappan tog ifrån henne de smycken som hon hade. Och hon fick inte gå till skolan i mjukisbyxor och keps, för så gjorde man inte i Skövde. Elin fick också veta att efter att hon tagit studenten skulle hon varken få arbeta eller studera vidare, därför att då fanns det risk för att hon stötte på Petter.

Föräldrarnas sanktioner ledde till att Elin tappade lusten att plugga, men hon slutförde i alla fall sina studier och tog studenten. På studentdagen fick hon sminka sig på och ”åka med på flaket”, men hon fick inte gå på några studentbaler och inte heller fick hon festa på något annat sätt.

Sommaren kom och fadern sa att familjen skulle åka och hälsa på släkten i Skövde. Elin ville inte åka med, eftersom hon var rädd för att antingen bli bortgift eller att fadern skulle döda henne där. Hon sa att hon tänkte stanna hemma och broder Glenn föreslog att han också skulle stanna hemma och hålla henne sällskap, det vill säga hålla lite koll på henne. Fadern lovade emellertid att inget ont skulle drabba Elin i Skövde och eftersom hon längtade efter att träffa sina släktingar åkte hon med.

Den 23 juni i år åkte Roland och Susanne till Skövde med sina tre barn för att hälsa på släkten. Två dagar efter ankomsten till Skövde frågade pappa Roland Elin om hon ville gifta sig. Det ville hon inte men hon vågade inte tala om det för pappan, eftersom hon var rädd för att få stryk. Därför svarade hon ”Jag vet inte”. Roland blev arg och sade att hon måste svara honom ordentligt. Därefter spottade han på henne. Brodern Glenn bad då pappan att lämna dottern ifred.

Två veckor gick utan att något särskilt hände. De besökte då en annan familj och efter besöket talade mamma Susanne om för sin dotter att hon skulle gifta sig med Sixten, en av sönerna i den familjen och Elins kusin. Elin berättade för sin bror Glenn att hon absolut inte ville gifta sig. Glenn sa då att hon skulle ha pratat med honom tidigare. Nu var det för sent att stoppa giftermålet. Elins föräldrar var överens och alla släktingar hade fått veta att äktenskapet skulle äga rum. Glenn berättade visserligen för föräldrarna att Elin inte alls ville gifta sig men det var ingen som lyssnade på honom.

När Elin förstod att hon verkligen skulle bli bortgift skrev hon till Kalle Stolt, som visserligen var Skövdebo, men också motståndare till tvångsäktenskap. Han vände sig till polis och sociala myndigheter samt förmedlade en kontakt med Anna Bergström i GAPF.

Förberedelserna för en förlovning fortsatte, något som Elin inte deltog i. Hon visste inte var förlovningen skulle äga rum, vad hon skulle ha på sig eller vilka som skulle komma på festen. Kvällen innan förlovningen talade hon om för sin mamma att hon inte ville gifta sig med sin kusin Sixten och att hon absolut inte ville bo i Skövde. Brodern Glenn bråkade med mamman och lämnade sedan familjen, som en protest. Tidigare hade också pappa Roland lämnat sin familj och tagit in på ett hotell, eftersom han ogillade en svåger. Nu ringde mamma Susanne till sin man Roland som nu åkte till sin familj och väl där påstod att det var Susannes fel att Glenn hade lämnat familjen. Roland slog därefter Elin i bakhuvudet och drog henne i håret. Mamman såg på men ingrep inte till sin dotters försvar. Under misshandeln sade pappa Roland att Elin skulle gifta sig ”vad som än hände”. Han sa att annars skulle hon bli inlåst på sitt rum, inte få någon mobil och heller inte ha tillgång till internet. Han upprepade att hon inte skulle få träffa sina kamrater, inte få arbeta och heller inte studera vidare. Därefter tog han hennes mobiltelefon och talade om att nästa dag skulle förlovningen äga rum.

Elin ringde till Anna Bergström på en av brödernas telefoner. Hon berättade hur hon hade det och tillsammans planerade de hur hon skulle fly. Anna Bergström tyckte dock att det till en början var säkrast för Elin att spela med. Men så råkade Elin använda mammans telefon och fick ett meddelande från Anna Bergström. Det fick mamman syn på och frågade vem Anna Bergström var, vilket Elin inte svarade på. Utan att lyckas försökte hon ta telefon från sin mamma. Senare loggade hon in på en av brödernas telefoner för att försöka logga ut mamman från Snapchat. Mamman tog då några skärmbilder och ringde upp sin man, som fanns på sitt hotellrum, vilket fick honom att omedelbart bege sig till det hus de befann sig i. Där mötte han hustrun Susanne och dottern Elin alldeles utanför huset. Mamma var arg och pappan var också arg. Han sa till sin dotter ”Din hora, du försöker fly” och därefter slog han henne i ansiktet vid ena ögat. Mamman stod bredvid men ingrep inte. Elin gick in i huset igen och där fanns en kusin som frågade henne vad som hade hänt, eftersom hon var röd under ögat. Pappan började bråka med någon annan person utanför. Elin visste inte vem det var. Därefter kom han in i huset, tog tag i dotterns hår och drog ner henne på golvet. Andra personer ingrep och drog bort Roland från sin dotter. Så småningom åkte alla iväg till en av Elins fastrar. Där stannade Roland och Susanne med Elin i ett rum hela natten, så att hon inte skulle kunna smita. De frågade ut henne om Anna Bergström och den planerade flykten. Elin svarade sin mamma men pappan vägrade hon att tala med. Det gjorde honom arg och han slog henne på högra låret ett tiotal gånger. När hon satte upp sin högerarm som skydd så slog han henne där. Hon fick blåmärken på både lår och arm och handleden svullnade upp. Han drog henne också ett tiotal gånger i håret, vilket ledde till att Elin tappade rätt mycket hår. Mamman var helt passiv. Elin upplevde situationen som hopplös och var rädd för att bli dödad.

Klockan åtta på morgonen tog Roland och Susanne med henne för att ta ett blodprov, något som antagligen måste göras inför bröllopet. När de kom tillbaka till fasterns hus så togs hon på nytt in i rummet av sina föräldrar. De fortsatte att fråga ut henne men nu var pappan inte längre våldsam.

Den 28 eller 29 juli 2017, Elin är lite osäker på datumet, giftes hon bort med sin kusin Sixten. Han var 23 år gammal polis och förvarade sitt tjänstevapen i sovrummet. Elin deltog inte i planeringen och att bröllopet skulle gå av stapeln fick hon reda på två eller tre dagar i förväg. Däremot fick hon vara med och välja bröllopsklänning. Hon gick med på att gifta sig för att undvika ytterligare misshandel. För släktens skull till och med log hon några gånger under själva vigseln. Elin fick bo hos Sixten och hans familj. Alla var snälla mot henne men hon mådde dåligt.

I Skövde kan en man kräva sex från sin hustru. Sixten ville ha sex men hon lyckades prata sig ur det genom att påstå att hon hade mens. Den 3 augusti åkte hennes föräldrar och bröder tillbaka till Göteborg. Elin ville följa med men det fick hon inte. Nu var hon ju gift och bodde i Skövde med sin nya familj.

Elin grät nästan varje kväll i Skövde. Hon hade inga identitetshandlingar och inga pengar och tyckte inte hon kunde lita på någon, inte heller polisen. Att hon stannade berodde på att Anna Bergström hade rått henne att vänta tills de andra hade åkt.

Efter att familjen rest, ringde en kusin henne och talade om att familjen hade gripits av Göteborgspolisen. Kusinen bad henne att säga till polisen att det var hon som hade velat gifta sig. Om hon inte gjorde det skulle hon förstöra för familjen. Pappan ringde också och sa att han kunde hamna i fängelse i kanske tjugo år. Hennes bröder skulle inte kunna studera vidare. Elin gjorde därför som pappan sa och därefter såg han till att hon fick åka med släktingar i en bil till Göteborg. Till sin man Sixten sa Elin att hon måste tillfälligt åka till Göteborg för att ordna en del papper. I Skövde får nämligen inte en hustru åka till en annan stad utan att ha sin makes tillåtelse.

Äktenskapstvång faller under allmänt åtal, så det spelade inte så stor roll vad Elin sa. Det blev rättegång och motivet till gärningen angavs vara att återupprätta familjens heder. Västmanlands tingsrätt dömde pappan för äktenskapstvång till fängelse i ett år och fyra månader. Mamman dömdes till ett års fängelse. Föräldrarna dömdes också att betala ett skadestånd om 90.000 kronor till sin dotter. Advokatkostnaderna uppgick till 224.190 kr. I dag har Elin skyddat boende.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Om hederskultur

[image error]

Bland de PK-frälsta framhålls som bekant ofta att alla människor är lika mycket värda. Det är en farlig dogm, eftersom den i praktiken ofta uttolkas som att alla människor är lika. I grunden är det inte ett deskriptivt utan normativt påstående – det beskriver något som anses önskvärt inom PK-kulturen.

Om alla människor är lika mycket värda, blir de återkommande politiska önskemålen om en förbättrad integration egendomliga. Det kan väl aldrig vara så att våra politiker tycker att människor som uppbär bidrag är mindre värda än de som arbetar och försörjer sig själva och sina familjer?

Allting med likavärdesdogmen är galet, från början till slut. Vem klarar att med trovärdighet hävda att en domprost, en knarklangare, en barnmorska och en bankrånare alla är lika mycket värda? Varför har vi i så fall fängelser? Varför har vi lönedifferentiering?

Inte ens inför Gud är vi alla lika. Gud älskar visserligen omvändelsen, men inte de obotfärdiga syndarna, därför att det skulle göra goda gärningar meningslösa. Om alla är lika mycket värda, kommer vi alla till himlen, oavsett vad vi haft för oss i jordelivet – alternativt till helvetet. Det senare är nog inte så illa som det låter. Båda platserna är säkert lika mycket värda, om man resonerar vidare i tangentens riktning. Således, när vår egen ärkebiskop påstår att Gud är större (än djävulen får man förmoda), är det ett klockrent utslag inte av gudsförnekelse men väl av främlingsfientlighet. Att göra skillnad mellan olika varelser … ja, ni fattar!

Viktigast är nog att påståendet om allas lika värde skiljer mellan de goda och de onda. De som bejakar dogmen är goda och välkomnas i flocken; de mest vältaliga får också passersedel till den offentliga scenen. Där kan de chilla och mysa med de övriga verklighetsförnekarna. Men vi onda, vi som inte bejakar denna tankevurpa, vi är förmodligen nazister! Inte desto mindre är vi lika mycket värda. Eller?

Det fotfäste i verkligheten som gör det omöjligt att bejaka tesen om allas lika värde, är naturligtvis inte något kriterium på ondska. Det är PK-retorik och anledningen till att sådant fnosk alls tarvar en kommentar är de PK-frälstas makt över språket. Det är på det sättet de lurar många av oss och därför måste vi visa upp deras kejserliga nakenhet. Gång på gång.

Det är frestande att fortsätta detta lustmord på de politiska snyggorden, men jag ska istället lämna plats för en läsare som ger en glimt av en helt annan föreställningsvärld än PK-elitens: klansamhällets hederskultur. Här är integration något som man måste försvara sig emot och allas lika värde lika sant som ett aprilskämt.

Kan de allsmäktiga patriarkerna lockas till en ”svensk” kvinnosyn? Ser de den som lika mycket värd som den egna? Längtar de efter att integreras? Länge förnekade svenska feminister och extremvänsterister att det alls fanns något som kunde kallas för hederskultur. Nå, här kommer ”basics”, serverat av en av bloggens pålästa läsare:

***

Fadime Sahindal mördades av sin far i Uppsala den 21 januari 2002. Mordet sände en chockvåg genom Sverige. Hur kan man mörda sitt eget barn? Detta framstår som obegripligt för det svenska folket. Det vill säga om man saknar kunskap om hederskultur. Men om man vet vad hederskultur är och vad hederskultur innebär så förstår man varför Fadimes far mördade sin dotter.

Han mördade Fadime för att återupprätta familjens ”heder”. Fadime hade nämligen dragit ”skam” över familjen genom att sällskapa med en svensk man, vilket föräldrarna inte godkände. Och ännu värre – Fadime hade gått ut offentligt och berättat om hur unga kvinnor i Sverige, med föräldrar från länder med hederskultur, försöker hävda rätten att bestämma över sina liv, bestämma hur de klär sig, vilka vänner de umgås med och vilka partners de gifter sig med.

Men detta är förbjudet inom hederskulturen – där bestämmer föräldrarna över sin dotter och hur hon ska leva. Om hon inte lyder så drar hon ”skam ”över familjen. Och om hon inte underkastar sig föräldrarnas krav, utsätts hon för verbal misshandel och kallas hora, idiot etc. Och hon utsätts för fysisk misshandel av ofta grövsta slag. Om hon ändå inte underkastar sig så hotas hon med mord. Och om hon inte heller då underkastar sig, så dödar familjen sin dotter. Som de dödade Fadime.

Hederskultur har funnits i tusentals år i vissa regioner i världen. Det är omtvistat huruvida hederskultur utmärker alla samhällen i deras tidiga historiska faser. Att föräldrar bestämmer över sina barn är naturligtvis vanligt och rimligt när barnen är små och när de kommer upp i tonåren. Men i de flesta kulturer minskar föräldrarna sedan successivt sin kontroll över tonåringarna och de slussas steg för steg in i vuxenvärlden, där de förväntas leva och ta ansvar på samma sätt som sina föräldrar. Men i hederskulturer sker inte detta, utan där behåller föräldrarna ett starkt grepp även över sina vuxna barn.

Hederskultur förekommer i samhällen som har en klanstruktur: klanen – släkten – familjen bestämmer, och individen har ingenting att säga till om. Det vill säga gruppen bestämmer och individen är maktlös. Individen måste anpassa sig, underkasta sig det som ledningen bestämmer. Och ledningen utgörs av män, det är alltså ett patriarkat.

De flesta kvinnorna inom hederskulturen stöder den här strukturen, en del för att de verkligen gillar det hela, andra för att de inte vågar protestera för då riskerar de hot, misshandel och mord.

När en individ, vanligen en ung kvinna, bryter mot klanens regler svarar omgivningen med hot och våld, hedersvåld, för att tvinga kvinnan till underkastelse. Om kvinnan ändå inte lyder så kan hon mördas, hedersmord. Även unga män som bryter mot reglerna kan misshandlas och mördas (se nedan).

Vi i västerlandet har successivt utvecklat ett rättssamhälle där individuella rättigheter utgör grunden. Det hela finns formulerat i FN:s Deklaration om Mänskliga Rättigheter. I vår kultur har alltså individen alla rättigheter över sitt liv, och gruppen har inga rättigheter över individens liv. Många människor i fattiga länder protesterar mot klanens regler och vill utveckla individuella rättigheter. Det gäller även många invandrare i Sverige, inte minst kvinnor.

Inom klansamhället är det vanligt med barnäktenskap, det vill säga att ett barn under 15 års ålder gifts bort med en betydligt äldre man. I ett antal länder kan så små flickor som nioåringar giftas bort mot sin vilja. När mannen sedan har samlag med flickan är det våldtäkt, enligt vårt västerländska sätt att se på saken. Att vuxna män har sex med barn kallar vi pedofili, och det är förbjudet i de flesta kulturer i världen. Men alltså inte i hederskulturen. Mer om detta nedan. Även vuxna kvinnor kan utsättas för hård press av familjen, att mot sin vilja gifta sig med en man som släkten har valt ut. Vi talar då om arrangerat äktenskap.

Ytterligare ett uttryck för hederskulturen är könsstympning. Hela eller delar av flickans könsorgan skärs bort och slidan sys delvis igen. Könsstympning innebär ett ofta livslångt lidande för den drabbade. Även könsstympning har mångtusenåriga anor.

Vad är då klansamhällets syfte med att kontrollera kvinnorna och deras sexualitet? Syftet är att hindra kvinnan att knyta kontakt med män utanför klanen, män som klanens ledning inte har godkänt. Om sådana relationer uppstår så bryts ledningens kontroll över kvinnorna och därmed över klanen, och klanen riskerar att falla sönder och upplösas.

Därmed skulle den ledande gruppen av män förlora sin makt över släkten och över de materiella tillgångar som släkten äger. Andra klaner och grupper kan då med våld ta över, vilket skulle besegla klanens undergång.

I klansamhället väljer ledningen ut män inom klanen när unga kvinnor anses mogna för äktenskap. Det kallas för endogami, äktenskap inom släkten. Men parterna är då genetiskt närbesläktade, vilket leder till minskad vitalitet och fertilitet samt minskad biologisk variation. Livsdugligheten hos inavlade barn minskar, så kallad inavelsdegeneration, och skadliga mutationer blir vanligare i populationen. Det kan leda till missbildningar, ämnesomsättningsrubbningar eller död. Ju närmare parterna är besläktade med varandra desto större är denna risk. Ärftliga sjukdomar blir då vanligare än om parterna inte är släkt med varandra.

I många kulturer har man sedan urminnes tider insett detta. Man har därför förbjudit incest och infört regeln att äktenskapspartnern ska hämtas utanför den egna gruppen, s.k exogami. Detta leder till genetisk variation och därmed en friskare befolkning. Men inom hederskulturen tillämpar man endogami, vilket alltså leder till ökad ärftlig sjuklighet.

Hederskulturen utövas mest mot flickor och unga kvinnor som tvingas att underkasta sig ledningens val av äktenskapspartner. Men även pojkar och unga män utsätts för hederskulturen, men detta i betydligt mindre utsträckning. Det är emellertid ganska vanligt att pojkar redan från att de är små får större frihet och självständighet än deras jämnåriga systrar. Det inpräntas i flickorna att de ska vara hemma och hjälpa till med hushållet, medan pojkarna får viss frihet att röra sig utanför hemmet.

Pojkarna kan dock ges det uttalade uppdraget att kontrollera sina systrar, i synnerhet när dessa befinner sig utanför hemmet, t.ex. i skolan. Om pojkarna inte utför detta uppdrag till belåtenhet kan de bestraffas psykiskt och fysiskt. De kan också i sista hand dödas.

På samma sätt måste vuxna män ofta acceptera att ledningen utser vilken kvinna de ska gifta sig med. Men om männen vägrar så kan de utsättas för psykisk och fysisk bestraffning, och de kan även dödas, alltså hedersmord.

Som beskrivits ovan har hederskulturen flera tusen år på nacken. Den har alltså inte införts av kristendomen eller islam i t.ex. Mellanöstern. Utan när en ny religion breder ut sig i ett område med hederskultur så tar vanligen religionen upp den redan existerande hederskulturen, omfamnar den, och gör den till en del av den egna världsbilden. Hederskultur ser vi därför hos både kristna och muslimer i Mellanöstern.

Eftersom många av invandrarna till Sverige de senaste decennierna är muslimer, så tror många att hederskultur är ett rent muslimskt fenomen. Men så är inte fallet. Hederskultur förkommer också bland kristna från Mellanöstern, vilket vi ser i t.ex. Södertälje. Där har förekommit ett antal mord på unga kvinnor, som inte underkastat sig klanens regler.

Vad gäller islam och hederskultur kompliceras dock bilden av det faktum att profeten Mohammed legitimerade barnäktenskap och pedofili genom att gifta sig med Aisha när hon var sex år gammal och ha samlag med henne när hon var nio. Bilden kompliceras också av att Mohammed legitimerar våld mot kvinnor som inte lyder. Dessa får bestraffas med psykiska och fysiska medel.

Islam och Koranen ger alltså ett uttalat stöd till pedofili, barnäktenskap, tvångsäktenskap samt hot och våld mot kvinnor som inte underkastar sig och slutligen mord på den oförbätterliga kvinnan.

Inom islam anses Mohammed vara den mest perfekta människan som någonsin levt, varför allt som han i ord och handling gjorde mot flickor och kvinnor är legitimt att utföras av alla muslimska män.

Somliga tror att det går att förändra islam på denna punkt, det vill säga att få muslimska män att inse det förkastliga med de beskrivna övergreppen på kvinnor. Men Koranen påstås vara Allahs ord, boken anses inte vara skapad av människor, även om vi vet att det är Mohammed och hans medarbetare och efterföljare som skrivit Koranen.

Det är därför förbjudet att ändra på islam, som läran beskrivs i Koranen, Haditherna och i biografin om Mohammed. Dessa tre verk är islams kanoniska skrifter och får inte ändras eller omtolkas av människor – man får inte ändra på Allahs ord.

Från en bloggläsare, med inledning av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Var är våra egna övertygelser?

[image error]

I dag en norsk text som jag (Karl-Olov Arnstberg) tyckte var så bra att jag översatte den till bloggen (med författarens tillåtelse).

***

Frankrike är bland de europeiska länder som plågas mest av den islamska terrorismen, men samtidigt kanske också det land som har flest offentliga intellektuella som förstår vad det är som sker. En av dem är filologen, idéhistorikern och filosofen Chantal Delsol, professor i europeiska studier vid Hannah Arendt-institutet, som hon själv byggt upp vid Université Paris-Est Marne-la-Vallée.

Ett vanligt fel bland intellektuella, som får betalt av samhället för att hjälpa till med att förstå världen, är att de slutar att observera den yttre verkligheten, för att istället belamra sin omgivning med de världsfrånvända teorier som de föredrar. Det är därför befriande när Delsol i Le Figaro den 6 september pekar på en uppenbar anledning till den islamska terrorismen, nämligen att många muslimer hatar Västvärlden.

Trots att det är uppenbart vill människor tyvärr inte gärna erkänna detta och inte heller vill de ha hjälp med att förstå det:

Terrorismen som drabbar oss beskrivs som oförklarlig. Vi är kapabla att införa undantagstillstånd och bedriva hemlig underrättelseverksamhet, som otvivelaktigt avvärjer många andra angrepp, men vi är inte i stånd till att sätta fingret på orsakerna.

Alldeles efter 9/11 var det många som hävdade att massmorden hade ekonomiska orsaker. Det är en löjeväckande förklaring i ljuset av att självmordspiloterna var resursstarka personer och Osama bin Laden stenrik. Och vi har fortsatt att släpa på detta intellektuella vrakgods:

Marxismens avtryck är ännu efter millennieskiftet betydande i det västerländska samhället. Man tror fortfarande att arbetslöshet och sociala problem leder till kriminalitet. Detta trots att man insett att det inte förhåller sig på det sättet. Många brottslingar är integrerade och välutbildade.

Det betyder inte att verklighetsförnekelsen försvunnit:

I dag får vi oss via teve serverade en annan lika löjlig förklaring: Terroristerna rapporteras vara mentalt sjuka. Eller så upprättar vi oseriösa och meningslösa enheter för avradikalisering, som om vi skulle kunna bekämpa övertygelser med det byråkratiska förnuftet som vapen. Den andra förklaringen är lika meningslös som den första.

Rädslan för att erkänna det uppenbara ger rent absurda utslag:

Verklighetsförnekelsen är så stark i dessa dagar att vi ser spanjorerna demonstrera mot terrorismen genom att ropa ”nej till islamofobi”, som om inte den uppenbara orsaken till detta är occidentofobi, alltså fobi mot Väst. Tro det eller ej, men den tidigare kommunistiska blindheten inför Lenins och Stalins förbrytelser har övertrumfats av samtidens blindhet inför de massmord som vi verkar ha vant oss vid …

Det talas aldrig om västfobi. Det är förmodligen suspekt att snacka om den, eftersom man då bryter en länk till islam. Inte desto mindre är de angrepp som med allt kortare mellanrum drabbar våra städer i hög grad ett resultat av västfobin.

Väst förstår helt enkelt inte att ”culture matters”, att det som pågår är ett krig mot vår kultur, som den presenterar sig i praktiken. Kanske är skälet att vi vägrar förstå den kultur som är fientlig mot oss.

Amerikanen John Updike gav en bra beskrivning i romanen ”Terrorist”. Huvudpersonen, den unge Ahmad Mulloy står inte ut med det amerikanska vardagslivet: slit och slänget, kärleken till överflödiga föremål, exploateringen av kvinnor med all nakenhet och den moraliska hållningslösheten, frånvaron av gränser, vulgariteten, bagatelliseringen och avvisandet av varje slags andlighet.

Många muslimer i Väst visar för hela världen att de med näbbar och klor håller fast vid sin kvinnofientliga kultur. Men det är inte bara kvinnofrigörelsen som de hatar:

En viss procent av de muslimer som bor i väst, hatar väst. Detta är ett faktum. De blev välkomnade hit men gjorde uppror mot värdlandets kultur. Sådant sker, och det är inte första gången i historien. Men detta handlar inte bara om avsky, för i så fall skulle terroristerna ha flyttat till ett annat land, med muslimskt styre och beslöjade kvinnor. Det är ett hat, en önskar om att utrota vår kultur, och en ideologi som vill erövra hela världen.

Varför är det så svårt för folk i Väst att inse dessa kristallklara förhållanden? Är det för att konsekvensen av ett sådant erkännande gör att folk måste stå upp för Västerlandets värden? Problemet är att de inte värdesätter något annat än Västs glädjeämnen. De värden som skapade det samhälle där dessa glädjeämnen erbjuds i överflöd, har de själva ägnat mycket tid för att dra ner i smutsen. Européerna gillar egentligen inte sig själva.

Denna blindhet har intressanta orsaker, liksom konsekvenser som inte kan bortes ifrån. Vi är helt kapabla till att förklara varför vi i väst är occidentofober: Den självkritiska kulturen har gång på gång återkommit under ett halvt århundrade. Vi kan förklara varför den västliga kulturen är aggressiv och ansvarig för religionskrig och världskrig.

På sig själv känner ska man visst känna andra, men européerna klarar inte det:

Men vi är oförmögna att förstå och förklara varför en ung muslim i dag, som har fått bostad och utbildning av Väst, en dag kan komma till att hata sekulariseringen och kvinnofrigörelsen. Vi har ännu inte accepterat den verkligheten. Den är alltför plågsam, eftersom den kritiserar en minoritet som vi har förtryckt, alltså en grupp med hjältar.

Resultatet är att folk i Väst har slutat att värna sin egen kultur:

Så förblir vi lamslagna och hjälplösa, ur stånd att förstå vilka vi är, långt mindre reagera. Vi borde försvara våra rötter, men vi har använt femtio år till att förneka deras existens. Vi vet inte längre vilka rötterna är. Uppgiften skrämmer oss. Den kräver en total helomvändning.

Islamisterna är egentligen inte starka nog till att försvaga väst. Det är Västerlandet självt som gjort detta möjligt för dem:

Det är plausibelt att vi i vår önskan om att dekonstruera oss själva har försett dem, som redan som utgångspunkt inte var särskilt förtjusta i oss, med ammunition. När man hela tiden annonserar sin synd, leder det till att man framstår som misslyckad.

En intelligent politik kan begränsa skadeverkningarna, men fiendens övertygelser kan inte sättas i fängelse, säger Delsol, som rundar av med en uppmaning till oss själva:

Var är våra egna övertygelser? Vi skulle lätt kunna söka rätt på dem igen, som vi så obetänksamt lämnade.

Många kanske frågar sig vilka dessa är. Om de har tur, så har de ännu föräldrar eller far-och morföräldrar som kan berätta.

Christian Skaug

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Gå med i Naivisterna!

Gå med i naivisterna

[image error]

Ännu en gästskribent, alldeles oanonym!

***

Tänk om det funnes en värld som inte störs av fakta, som inte påverkas av verkligheten och där den fulländade politiska korrektheten råder. En värld med bara en åsikt – den rätta och legitima – en värld där alla andra åsikter klassas som rasistiska, nazistiska och/eller fascistiska.

Den världen finns! Välkommen till Naivisternas underbara rike.

Naivismen är en ideologi som passar alla som lider av verklighetsfobi och som vill leva i sina utopiska fantasibubblor utan kontakt med omvärlden. Visst låter det bra?

Det mest aktuella ämnet för Naivisterna är invandringen. Enligt dem kostar den inget utan är snarare något som Sverige behöver för att överleva. Verkligheten ser annorlunda ut. Vad gratis egentligen kostar framgår exempelvis av regeringens budgeter. Bara i år är den äkta prislappen runt 250 miljarder kronor. Det är de direkta kostnaderna. Sedan finns indirekta och därför svårbedömda kostnader på ytterligare tiotals miljarder kronor. Men sådana fakta påverkar inte Naivisterna.

Förutom att våga vägra verkligheten är det viktigt för den sanne naivisten att helt bortse från fakta och att förvränga dem för egna syften. Korrekta fakta är ytterst besvärande för naivisten och sådana ska således aldrig tillåtas att komma fram. Att som Naivisterna leva i Overkligheten har alltså sina fördelar; det är enkelt att filtrera bort det man inte vill höra.

Vidare ska den sanne naivisten alltid baktala, förhåna, bespotta och förklena sina motståndare. Likaså ska man till varje pris undvika sakfrågor och istället gå på person.

Dock – det absoluta viktigaste för en naivist är bedriva aktiv identitetspolitik, det vill säga konsten att effektivt skapa splittring genom att hitta grupper som ska ”stödjas”, ofta i syfte att köpa röster. Man sätter biologiskt baserade etiketter på folk, som reduceras till exempelvis ”vita” och ”kvinnor”.

I grunden innebär identitetspolitik att man, baserat på biologiska egenskaper, grupperar ihop och utesluter dem som tycker fel. Just nu är kombinationen man/vit en sådan icke önskvärd grupp. Vilka biologiska egenskaper man ska ha för att vara Naivist överlämnar jag till läsaren att räkna ut!

Den här typen av modern apartheid finns i många former. Ofta förkläds den i positiva termer som ”balans” – vi måste ha med en kvinna/man/ungdom i styrelsen – eller ”rättvisa” – vi måste ha med en nyköpingsbo/släggkas­tare/vänsterhänt i styrelsen.

Vidare gäller det att rasifiera omvärlden, för då får naivisten tillfälle att spela ut sitt favoritkort mot meningsmotståndarna: du är ju rasist! Därför måste det, enligt identitetspolitikens och naivismens logik, finnas representanter för alla ”raser” i alla sammanhang, det vill säga en representant för barnrasen, en för kvinnliga rasen, en för den vänsterhänta rasen, en för ishockeyspelarrasen, en för pokerrasen … .

Som vanligt är det viktigaste inte vad som sägs utan vem som säger det. Exempel: Om Donald Trump – Naivisternas favoritspottkopp – skulle säga att två plus två är lika med fyra skulle det orsaka våldsamma globala vredesutbrott bland de rättroende naivisterna; Trump kan ju aldrig ha rätt.

Så identitetspolitik är särbehandling och rasism i praktiken; för en identitetspolitiskt orienterad naivist är det de biologiska egenskaperna som har betydelse, inte vad personerna har för kunskaper eller yrkesmässiga meriter.

Om du tycker att fakta är besvärliga, att verkligheten är för obekväm, finns det egentligen bara ett val ­– bli naivist! Du kan se fram emot en lång och privatekonomiskt ytterst lönsam karriär som identitetspolitiker hos s, v eller mp.

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.