Karl-Olov Arnstberg's Blog, page 55

Bloggläsare slutet av mars 2018

[image error]

Hörde idag att tingsrätten i Malmö kallat in en SD-politiker till förhör. Han hade uttalat sig kritiskt till den ohämmade invandringen, precis som jag själv brukar göra och anser mig ha fog för. Sverige är idag en kopia av Stasi och det går ut påbud från våra makthavare (inte officiellt uttalat) att skrämma medborgarna till tystnad. Det är globalisternas agenda som gäller och glöm det Sverige som varit. I Kina är det fr.o.m. den 16 februari Hundens år och i Sverige är det Bolsjevikernas.

Klart att beslutsfattarna inom media, regering och riksdag vill tysta folk, när saker och ting inte går deras egen väg. Vänta er mer censur och angiveri. Som ni vet finns det redan horder av vänsterfolk som går samman och gör massanmälningar på Facebook mot de personer som tycker annorlunda. Hur har vi det med Nationalsångens inledande fras?

643 nyanlända bor det tidigare äldreboendet på Vintertullen, som ska vara ett genomgångsboende för nyanlända på Södermalm. Nu är det bara åtta månader kvar tills kostnaderna ska tas över av kommunen, och det är, enligt projektledaren, ”en stor utmaning” men ”ett näst intill omöjligt uppdrag” att hitta jobb och bostad i Stockholm (vilket man söker i första hand) åt dem.

Detta är det självklara resultatet av en svensk migrationspolitik, där vi exempelvis förra året beviljade uppehållstillstånd till drygt tre gånger så många som övriga Norden gjorde tillsammans. I Norge, Danmark eller Finland fick i snitt en tiondel så många asylsökande stanna som i Sverige. Det vi ser är konsekvensen av att våra politiker, understödda bland andra av medier och myndigheter, under lång tid velat visa för hela världen att vi är världsledande i humanism. En humanism fylld av drömmar om den egna moraliska förträffligheten, men utan några som helst socio-ekonomiska konsekvensanalyser.

***

Bra skriven krönika K-O!

Men som med allt man läser vill man göra lite personliga tillägg. Visst var Hitler socialist:

1. Partinamnet (som du skriver).

2. Han kallade sig socialist. När han lät bli att förstatliga de stora företagen (tror det var Thyssen,Krupp, IG Farben) så blev han vid ett tillfället anklagad av en partikollega för att inte vara socialist. Han fick då ett av sina raseriutbrotts och vrålade gång på gång ”Ich bin ein socialist!!”. Anledningen till att inte förstatliga var så klart att han behövde deras expertis i krigsindustrin, han förstod att man inte hade råd med ett förstatligande – han var en pragmatiker.

3. Han sade att Marx var en av hans största inspirationskällor.

4. Han beundrade Stalin, för vad denne åstadkommit.

5. Han hade ett nära samarbete med Stalin och Sovjet fram till anfallet. NKVD utbildade faktiskt Gestapo! Hur många känner till det? Och Stalin skickade efter krigsutbrotten Ukrainas vete till Tyskland, som hjälp på traven.

Att Stalin och Hitler var samma andas barn med samma ideologiska föräldrar råder det ingen tvekan om.

Detsamma gällde Mussolini som ju var en revolutionär kommunist. Utslängd ur Schweiz på grund av revolutionär kommunistisk verksamhet. Ledare för det mest extrema kommunistpartiet i Italien och som, när han inte fick med sig partiet i en ännu mer extrem inriktning, bildade ett nytt extremkommunistiskt revolutionärt parti – Fascisterna.

Summarum – kommunisterna, socialisterna (både national och international) och fascisterna är alla längst ut på den extrema vänsterkanten med totalitärt styre (diktatur) förstatligande, människan som en utbytbar maskindel i den stora kollektiva diktaturen som mål.

Kriget startades av nationalsocialister men vanns av kommunister(internationalsocialister), plus så klart de allierade. Internationalsocialisterna har ägnat hela efterkrigstiden åt att förvanska historien och placera nationalsocialisterna ute på yttersta högerkanten. En strategi för att distansera sig som varit mycket framgångsrik tack vare infiltrationen av universitet och lärosäten.

Tramset att nationalsocialisterna skulle ligga till höger om konservativa demokratiska marknadsliberaler är så urbota dumt och lögnaktigt att det borde falla platt hos varje tänkande upplyst människa. Och det gör det naturligtvis också, problemet är att det finns så få i den kategorin.

Jag skriver medvetet nationalsocialister eftersom det var så de kallade sig, det har aldrig funnits några nazister! Detta nid-epitet uppfanns av segrarna efter kriget, just för att distansera sig och beskriva sig själva som motpolen. Segraren skriver historien lika säkert som att segraren alltid skriver om historien.

Socialister och kommunister vill ha exakt samma samhälle. Skillnaden är att medan kommunisterna är otåliga och vill ha det med en gång, är socialisterna betydligt långsiktigare, tålmodigare och mer pragmatiska. Man bidar sin tid, men i fjärran är målet alltid total diktatur och åsiktsofrihet.

Höger vänsterskalan är helt falsk och har dessutom spelat ut sin roll sedan länge. Kampen står mellan globalism och nationalism. Det står mellan GAL och TAN. Det står mellan frihet och ofrihet. Det står mellan demokrati och diktatur. Det står mellan människan och kollektivet.

***

En kommentar till din artikel ”Höger Vänster”:

Första världskriget startades av Österrike, Ungern och Serbien. Tyskland belades ändå med hela skuldbördan och ett massivt krigsskadestånd utdömdes genom fredsavtalet i Versailles. I Tyskland följde den folkmordspolitik som kallas Weimarrepubliken. Befolkningen drevs till desperation som bland annat kunde ses i Berlin då folk sålde vad de kunde för att överleva, ofta sex i alla möjliga och omöjliga former. Man befann sig i totalt moraliskt förfall, familjer sålde sina döttrar etc.

Det här har blivit omvittnat bland annat i Mel Gordons ”Voluptuous Panic – The Erotic World of Weimar Berlin” (2008). Det glada tjugotalet har man hört talas om men det kanske inte var så glatt överallt. Reaktionen på folkmordspolitiken kom när NSDAP vann valet 1933. Det finns så mycket mer att upptäcka om vad det egentligen var som hände under de här åren. Segrarna skriver som bekant historien!

***

Jag förstår att det kan kännas hopplöst att kämpa mot massinvandringen, som ni har gjort i många år. Har själv misströstat och förundrats över hur välutbildade bekanta aktivt stött omvandlingen och försökt frysa ut personer med obekväma åsikter. Men det känns numera som att en åsiktsvändning faktiskt är på gång. Några observationer från 2018: Kvinnliga kollegor pratar om våld och känner till det som tidigare skulle kallas hatfakta. Enda förklaringen är att de smygläser alternativmedia. De är akademiskt skolade och kunde för bara två tre år sedan klösa ögonen ur män för att kunna ösa in obegränsat med manspersoner ii Sverige. Nu oroas de över att friheten minskas och att deras barn kan bli överfallna.

Bland vita medelålders män så är det numera nästan ingen som försvarar importen. Tvärtom så visar en klar majoritet motvilja mot det som sker. Det är dock ingen öppen kritik ännu, men nu går det att prata om vansinnigheterna utan att uteslutas ur gemenskaper. Snarast håller det på att bli tvärtom. De som förespråkar fortsatt massinvandring ses som lägre stående när fakta öppet finns på bordet via alternativmedia.

Nästa lågkonjunktur förväntar jag mig ett totalt åsiktsskifte. När männen inte längre kan erbjuda kvinnor och barn trygghet och boende kommer svenska kvinnor kräva att männen tar sitt ansvar och ordnar upp den eländiga situationen.

***

Såg på SVT att man skulle starta upp en serie om ”demokratin”. Det hävdas att ”extremhögern” och nationalismen är ett hot mot demokratin medan däremot ”anywheres” och ”PK:arna” står bakom och försvarar den!! Samtidigt förhåller det sig så att landet i princip allt mer låter sig styras av konventioner, EU-direktiv som spikats hundratals mil från landet. Domstolarna tillämpar allt mer regler som kommer ur konventionstexter och som aldrig varit föremål för behandling inom landet. Det kan man väl verkligen mena är ett ”hot mot demokratin”.

***

Nu när centern verkar ha gått med på den sittande regeringens förslag på amnesti regerar några medier, bland annat GPs Jenny Sonesson, men det kommer inte göra någon skillnad. Sverige ska in i kaklet till varje pris. När vi har det lika eländigt som valfritt land i Afrika har gudomlig rättvisa skipats och allt är under kontroll.

De styrande ser till att det inte behövs gymnasiekompetens för utlandsfödda, inte ens säkerställda identiteter. Resultatet är att få, om några, arbetsgivare/ högre utbildningscentra kommer att lita på slutbetygen utan kräva att de sökande genomgår rigorösa tester (rensade på genus PK-nonsens) innan anställning eller antagning till högre utbildning accepteras. På grund av betygsinflationen i UK har University of Cambridge redan börjat med detta förfarande. Det finfina med detta är att man då skapat ännu en inkomstmöjlighet åt det välfärdsindustriella komplexet. Alla vinner – förutom arbetsgivare, högre utbildningscentra, skattebetalare, eleverna själva och samhället i stort.

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Och de märker ingenting

[image error]

Stig Carlsson har översatt artiklar av Arturo Pérez-Reverte, en av Spaniens mest kända författare, samtliga publicerade på danska Snaphanen. Pérez-Reverte är medlem av Spanska Akademien och hans böcker har översatts till 35 språk, också svenska. Han har som krigskorrespondent erfarenheter från ett tjugotal krig. I ett mejl till mig skriver Stig Carlsson: Här i Sverige skulle han ha varit en lika ”ond” människa som du och jag, men i Spanien har han fått ett fint pris och en penningsumma på 10 000 euro. Priset kommer från motsvarande spanska TT (AGencia EFE) och spanska SIDA (AECID). Det är högre i tak i Spanien.” Artikeln som tilldelats pris heter Goterna och kejsar Valente. Nedan utdrag ur fyra av hans texter:

Sedan urminnes tider har olika folkslag invaderat andra på grund av hunger, maktlystnad eller därför att även de själva misshandlats och fördrivits av andra. Tills helt nyligen försvarade de sig och alla överlevde på samma sätt: de högg ner inkräktarna, tog deras kvinnor och förslavade deras barn. På så vis levde de vidare tills Historien utraderade dem och lämnade utrymme för andra imperier, som i sin tur kollapsade och mötte samma öde.

De problem som vi ställs inför gäller det som vi idag kallar Europa eller Västerlandet (en sammansatt civilisation, som har sina rötter i Bibeln och Talmud och är besläktad med Koranen och som blomstrade i den medeltida kyrkan och under Renässansen, och som med Upplysningen och den franska Revolutionen etablerar människans rättigheter och friheter). Allt detta – Homeros, Dante, Cervantes, Shakespeare, Newton, Voltaire – har ett utgångsdatum och vår civilisation befinner sig under avveckling på grund av sönderfall. Oförmögen att klara sig. Att försvara sig. Nu har den bara pengar. Pengar räddar den en stund, inte mer.

***

Jag har i min hand ett foto från den muslimska horisonten. Två ungdomar med palestinaschalar höjer ett plakat: Europa är cancern, islam är svaret. De här ungdomarna befinner sig i London. De bor mitt i cancern, kanske därför att på andra platser är det omöjligt att förena arbete, hälsa, religionsfrihet och friheten att hävda idéer, som inte sammanfaller med Statens officiella lära.

Det avslöjande fotot handlar inte om att anpassa det renläriga islam till väst, utan om att islamisera det sjuka Europa. Allt annat är krumbukter. En del europeiska ledares tjuv- och rackarspel och andras underlåtenhet och ett fåtals karaktärsfasthet förändrar inte situationen. Inte heller framtiden. I Europa kan en fårskalle titulera sin pjäs Jag skiter i Gud och folket protesterar i frihet framför teatern och en domstol kan, om den väcker talan, avgöra fallet. Det stämmer, att i andra tider brände man i Europa människor av sådana här orsaker. Men inkvisitionens bål slocknade – även om någon biskop ännu beklagar det – när Voltaire skrev: “Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.” (KOA: Lär vara en faktoid).

För att vara tydlig så tror jag att allianser mellan civilisationer är en idiotisk bluff och att de dessutom är omöjliga. Islam och Västerlandet kommer aldrig att förenas. De skulle kunna samexistera med försiktighet och tolerans och med ett utbyte av människor och idéer i en ömsesidig påverkan lika oundviklig som nödvändig. Men de som talar om integration och interkulturell sammansmältning vet inte vad de talar om. Den som känner den muslimska världen – en del av oss har rest genom den ett tjugotal år – förstår att islam är oförenlig med ordet framsteg, som vi förstår det i Västerlandet. /…/

Bör jag respektera de som straffar äktenskapsbrott eller homosexuella? Västerlandet är demokratiskt. Islam är det inte. Inte ens kommunismen lyckades tränga in i den. Den har bevarat sig stark och oslagbar som en klippa. “Vi kommer att använda er demokrati för att förstöra er demokrati,” sa Omar Bin Bakri, en av islams viktigaste radikala ideologer. /…/

Gå till biblioteket och läs, dumhuvud. Bara de starka segrar och överlever. Detta helt oavsett vad många pratmakare fantiserar om. Därför kommer pojkarna med plakatet i London och deras kusiner på den andra sidan att segra. Och de vet det. De har tro, de är hungriga, de är desperata, de har djävlar anamma. Skickligt har de genomskådat oss. De känner cancern. För dem räcker det att iaktta råttornas räddhågsna leenden, när de vill komma på god fot med bödeln.

***

Och under tiden tiger ultrafeministerna om allt det här. De som annars är så benägna att prata strunt. De tiger som horor – ett gammalt folkligt talesätt, som inte kommer från mig – ”eller som graven”, som låter mindre macho. De är alltför upptagna med nödvändiga saker, som att hävda, att bin och hönor också är exploaterade, att Quevedo bör avlägsnas från undervisningen på grund av kvinnoförakt, och att Sabinas sånger är machista och att han bör skärpa sig, om han vill fortsätta att tillhöra vänstern.

Och så fortsätter det. Sekler av kamp slänger vi över bord. Vi tillåter, att det genom bakdörren kommer in det som vi genom blod, intelligens och uppoffringar har sparkat ut genom huvudingången. Vi begår självmord som idioter.

Öl och grillspett. I skuggan av den forntida muren i Melilla sitter min vän – trettio år av obrottslig vänskap – och han lutar sig bakåt i stolen och ler, bittert. “De förstår ingenting, de där idioterna,” säger han. “Det är krig. Vi befinner oss mitt inne i det. Det är tredje världskriget och de märker ingenting.” Min vän vet vad han talar om, för sedan länge är han soldat i det här kriget. En anonym soldat. Utan uniform. En av dem som ibland har varit tvungen att sova med en pistol under kudden. “Det är ett krig,” – hävdar han envist och tar en klunk öl, en del av skummet fastnar i mustaschen – “Vi är på väg att förlora det på grund av vår naivitet. Vi stryker fienden medhårs.”

***

Allt upprepar sig, liksom Historien upprepar sig allt sedan turkarnas tid, Konstantinopel och korstågen. Alltsedan Termópilas. Liksom den upprepade sig i Iran, där de lättlurade och enfaldiga applåderade shahens fall och välkomnade befriaren Khomeini och hans ayatollor. Liksom den upprepar sig i det okritiska dreglandet inför de olika arabiska vårarna, som slutligen – till de professionella idioternas förvåning – blev förspelet till mycket mörka vintrar. /…/

Därför är det Jihad. Det är det heliga kriget. Det vet min vän i Melilla. Det vet jag av personlig erfarenhet. Det vet den som har varit där. Det vet den som har läst historia, och den som är i stånd att kritiskt analysera tidningar och TV. Det vet den som på Internet finner tusentals videos och fotografier med avrättningar, avhuggna huvuden, och leende barn som visar upp de halshuggna för sina föräldrar, videos av kvinnor och barn våldtagna på grund av trolöshet mot islam, äktenskapsbryterskor som stenas – och hur ultrafeminister tiger om detta – men är mycket känsliga i fråga om mindre brott. Brottslingar som skär halsen av levande människor, medan de skriker, “Allahu Akbar” och tiotals åskådare spelar in detta med sina förbannade mobiler. Den som läser plakaten som ett muslimskt barn – inte i Irak utan i Australien – visar upp med texten: “Halshugg den som förolämpar profeten.” Det vet den som ser banderollen, som förevisas av en ung muslimsk student – inte i Damaskus utan i London – där han varnar: “Vi kommer att använda er demokrati för att förstöra er demokrati”.

För Västerlandet och Europa kostade det århundraden av lidande att komma fram till den frihet som vi åtnjuter idag. Att vara äktenskapsbryterska utan att stenas. Att häda utan att brännas på bål eller bli upphängd i en lyftkran. Att gå med kort kjol utan att bli kallad hora. Vi åtnjuter fördelarna med den här kampen, som vunnits efter många strider mot våra egna spöken och där många värdefulla människor förlorade livet: strider som Västerlandet utkämpade, när det var ungt och ännu hade en tro.

Men nu är ungdomarna annorlunda: barnet med plakatet, den som skär av halsen, fanatikern som är beredd att döda trettio otrogna och bege sig till Paradiset. I historiska termer är det de som är de nya barbarerna. Europa, där friheten föddes, är gammalt, demagogiskt och fegt, medan radikal islam är ungt, modigt och hungrigt och har desperation och djävlar anamma.

***

Tillbaka till Sverige. Många av oss, Arturo Pérez-Revertes svenska bröder och systrar, tänker att någon gång måste PK-folket vakna och inse vad som pågår. Jag tvivlar på att det kommer att ske. Följande skriver Peter Englund i ”Stridens skönhet och sorg” ( Atlantis 2008):

Personliga erfarenheter i detta som kallas krig handlar i bästa fall om ett återupptäckande av minnen från en svårbegriplig och förvirrande dröm. Några få individuella händelser träder fram lite tydligare än andra, med en klarhet skänkt av den personliga farans hetta. Sedan blir även de farligaste situationer vardagsmat, tills dagarna verkar passera utan att innehålla något annat av intresse än dödens ständiga närhet. Men även den idén, hur framträdande den än var till att börja med, förtränger man då den är en ständigt närvarande och därför en försumbar storhet.

Urval av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Självmordspolitik

[image error]

En av de senaste dagarnas stora nyhetsfrågor är om moskén i Växjö ska tillåtas böneutrop två gånger i veckan. Egentligen borde det vara en icke-fråga – i en ny undersökning från Sifo framgår att 60 procent vill förbjuda, medan 21 procent vill tillåta.

Men så enkelt är det ju inte i Sverige, att folkopinionen styr partierna. Vänstern och Miljöpartiet ligger lågt för att inte förlora väljare och i Alliansen är det bara de pyttiga kristdemokraterna som i klarspråk förklarat att de är motståndare. Deras argument är det svagast tänkbara: Böneutrop når alla och människor ska ha rätten att få vara i fred i sina hem. Samtidigt är de mångordigt angelägna om religionsfriheten. Det gäller överhuvudtaget för Sveriges kristna. Gud är större, den svenska ärkebiskopen Antje Jackeléns valspråk, är lätt att uppfatta som en förtrolig blinkning åt muslimernas Allahu akhbar. Inför julen 2015 twittrade biskop Eva Brunne ut sin glädje över Muhammeds födelse.

En österikisk universitetsprofessor intervjuade nyligen 288 av de cirka 4.000 afghaner som sökte asyl i Graz. Stadens integrationsdepartement ville veta vilka åsikter de muslimska nykomlingarna hade.

 Enligt studien är två tredjedelar av de asylsökande män, de flesta under 30 år. Samtliga vill bevara sina traditionella, konservativa och islamiska värderingar. Migranterna är extremt religiösa; 70 % besöker moskén varje fredag för att be.

Kvinnorna är lika religiösa, om inte mer: 62,6 % ber fem gånger om dagen, vilket är fler än männen (39,7 %). Dessutom bär 66,3 % av kvinnorna slöja offentligt, och 44,3 % vägrar skaka hand med män.

 Hälften av migranterna (49,8 %) rapporterar att religionen nu spelar en större roll i deras vardag i Europa än den gjorde i deras hemland. 47,2 % är övertygade om att judar och kristna har villat bort sig från den ”rätta vägen”, och 47,8 % tror att islams framtid skulle vara i fara om islam skulle tolkas på ett modernt sätt.

 För 51,6 % av de tillfrågade är islams överlägsenhet jämfört med andra religioner självklar. 55 % tror på att icke troende kommer att hamna i helvetet.

Antisemitismen är djupt rotad: 46 % tycker att judar har ”för stort inflytande i världsfrågor”, och 44 % anser att judendomen är skadlig. 43 % anser att det är judarnas eget fel att de förföljs, medan 54,5 % anser att judar endast bryr sig om sig själva.

Våra politiker talar om religionsfrihet och åsiktsfrihet och gör sitt bästa för att förhindra kritik, utan att förstå att det leder till att muslimerna trappar upp sina krav. De förmanar oss, säger att vi måste bättra oss, i annat fall fungerar inte integrationen. De vägrar se att många muslimer inte alls vill integreras utan styra sig själva. Och på sikt vill de ta över.



I SVT:s Aktuellt intervjuas en stilig karl som talar svenska utan brytning. Han är på väg från moskén och förklarar dels att utropen ju bara vänder sig till troende muslimer och att andra därför inte behöver bry sig, dels att de som protesterar mot utropen angriper muslimerna, som är en minoritet – om det för dem som kan läsa mellan raderna ska betraktas som islamofobi eller rasism är mest en smaksak. Jag ser också en ”fördjupande” debatt i Aktuellt mellan kristdemokraternas ledare Ebba Thor-Bush och socialdemokraten Nalin Pekul, troende muslim. Ingenting fördjupas emellertid, utan det är samma argument som bara upprepas lite fler gånger. Nedan följer den fördjupning som SVT inte förmådde bjuda sina tittare på.

Den muslim som intervjuades i Aktuellt var möjligen född i Sverige, men med rötter i ett annat land. Etniskt tillhör han en minoritet. Detsamma gäller för Nalin Pekgul, som är kurd. Emellertid, i rollen av muslimer är ingen av dem minoritetsmedlemmar, utan tvärtom bekänner de sig till en världsreligion, till på köpet den som växer snabbast. För tre år sedan beräknades antalet muslimer i världen vara cirka 1,6 miljarder. Medan var fjärde människa i världen är muslim, är bara var sjuhundrade människa svensk. Under de närmaste 40 åren beräknas dessutom antalet muslimer stiga till upp emot 2,8 miljarder, vilket gör islam större eller åtminstone lika stor som den retirerande kristendomen, världens ännu så länge största religion.

Gäller frågan islam i Europa finns det en seriös beräkning från år 2011. Då angavs antalet muslimer i Europa till 44,1 miljoner. I en färskare undersökning anges muslimerna utgöra 4,9 procent av Europas befolkning.

Det är svårt att exakt slå fast hur många muslimer som bor i Europa, dels beroende på vilka som ska räknas som muslimer, dels därför att det finns olika uppfattningar om hur Europa bör avgränsas. Det hindrar inte att trenden är kristallklar. I Holland fanns år 1909 drygt femtio muslimer. 2010 var antalet 914.000 och år 2030 beräknas antalet till 1.365.000. I Tyskland finns i dag ungefär sex miljoner muslimer, 6,1 procent av befolkningen. I Frankrike är de fler, 8,8 procent – ett arv från Frankrikes koloniala förflutna i Nordafrika. Samtidigt som Europas åldrande befolkning föder allt färre barn fortsätter muslimer både att immigrera och att föda fler barn, närmare bestämt tre gånger så många som Europas icke-muslimska befolkning. Bilden blir inte ljusare när man inser att europeiska icke-muslimska kvinnor, om de verkligen skaffar sig barn, gör det i trettioårsåldern. medan muslimska kvinnor ofta har fått flera barn före 25 års ålder. Det gör deras generationsväxlingar snabbare än de icke-muslimska européernas. Muslimerna och de icke-muslimska européerna möts med andra ord på halva vägen, i det snabbaste och mest omfattande folkbyte som Europa någonsin blivit utsatt för.

Den amerikanske diplomaten och islamkännaren Timothy M. Savage har beräknat antalet muslimer i Europa till 20 procent år 2050. Han anser att det är en tillräcklig bas för att Europa skall anpassas till Islam. Muslimerna kommer att representera det unga, livskraftiga och framtida Europa medan de kristna med sin betydligt högre medelålder, låga födelsetal och svaga förankring både i nationen och kristendomen kommer att vara den stora förloraren. Hur ska de män som i dag inte ens mentalt klarar att försvara sitt folk mot terrorism utan är kvinnligt välkomnande, omfamnande och inkluderande, kunna stå upp mot muslimska män, starka och tveklösa både i sin manlighet och i sin tro?

Nu Sverige. År 1930 genomfördes den sista folkräkningen, där medborgarnas religionstillhörighet registrerades. 15 personer uppgav då att de var muslimer. Fyra decennier senare skrev religionssociologen Lennart Ejerfeldt om muslimer, i en antologi redigerad av sociologen David Schwarz (Identitet och minoritet: teori och politik i dagens Sverige. Stockholm: Almqvist & Wiksell 1971). Han angav antalet muslimer i Sverige till mellan tio- och tolvtusen, fördelat på turkar, jugoslaviska bosnier och araber från skilda länder. Något muslimskt gemenskapsliv fanns inte, inte heller några moskéer eller andra religiösa samlingsplatser. Islamförsamlingen i Sverige hade ett hundratal medlemmar och anordnade en gemensam gudstjänst två gånger om året, i tillfälligt hyrda lokaler. Muslimerna låg lågt med sin religiösa tillhörighet, eftersom de uppfattade svenskarna som fientligt inställda till islam. De bad inte på sina arbetsplatser utan enbart i privatlivet och bostaden, vilket gjorde att de framstod som helt sekulariserade.

Det var då det. I dag finns det upp emot 800.000 muslimer i Sverige och antalet växer i rasande takt. Malmö har cirka 50.000 muslimer och 16 moskéer, vilket förklarar att judar flyttar därifrån. År 2010 uppskattades antalet aktivt religiösa muslimer i hela landet till cirka 110.000, men då räknades endast muslimer som är medlemmar i organisationer och föreningar som tar emot statsbidrag. En rimlig upp­skat­tning är, att i dag är ungefär en tredjedel aktivt troende och besöker ganska regelbundet någon av landets bortåt 200 moskéer, de flesta så kallade ”källarmoskéer”. Islamic Center i Malmö har räknat ut att cirka tio % av Sveriges muslimer är bokstavstroende vilket betyder att det finns cirka 80.000 muslimska fundamentalister bara i Sverige.

Kyösti Tarvainen, docent och systemanalytiker vid Aaltouniversitetet i Helsingfors, har gjort en prognos över den demografiska förändringen för bland annat Sverige fram till år 2065.

Sveriges muslimska befolkning beräknas årligen växa med 4,1 procent, beroende dels på ett högre födelsetal, dels på ett årligt beräknat inflöde av 34.000 muslimer. Enligt Tarvainens beräkningar kommer Sverige år 2065 att ha ungefär 25 procent muslimer.

[image error]

”PEW Research Center” har också gjort beräkningar och ställer upp tre scenarios.

Om vi inte släpper in fler muslimer i landet kommer antalet muslimer ändå år 2050 att utgöra 11,1 procent av befolkningen. Med en viss migration är siffran 20,5 procent och om vi fortsätter med dagens stora migration blir siffran 30,6 procent. Det gör Sverige till det land i Europa som år 2050 har överlägset störst andel muslimer. Det alternativet är det mest troliga, med referens till antalet invandrade muslimer under det senaste decenniet.

De som enbart följer Main Stream Media får inte veta hur väl organiserade muslimerna är. Vi tenderar att se dem som ett kollektiv av familjer och individer, varav en överväldigande majoritet är fromma människor som inget annat vill än att integreras i sitt nya västerländska och svenska liv. Det är helt fel! Ingenstans i världen integreras muslimer. De gör inte bara motstånd utan deras organisationer är inriktade på att återigen erövra Europa.

En av dessa, Muslimska Brödraskapet, bildades år 1928. Denna, den kanske största och viktigaste muslimska organisationen, finns i ett 70-tal av världens länder och rörelsens budskap har sedan mitten av 1900-talet spritts till ett 90-tal länder. Det finns inga direkta belägg för att organisationen bejakar terror och väpnad kamp, även om man kan säga att den gör det indirekt genom att vara nära lierad med palestinska Hamas.

Den inflytelserike ideologen Yusuf al-Qaradawi, som står Muslimska Brödraskapet nära och som uttryckt sitt stöd för självmordsattacker, har uttalat att alla muslimer bör eftersträva att bygga upp sina egna samhällen, annars kommer de att smälta som salt i vatten. Ett sådant identitetsbevarande kräver att muslimer i väst ges möjlighet att inrätta offentliga institutioner, som drar en gräns mot omvärlden. Kravet på shariadomstolar är ett av dessa delprojekt, med målsättningen att avskilja muslimer från icke-muslimer i en islamiskt organiserad offentlighet. Medan ledare och intellektuella i väst siktar in sig på kommunikation mellan olika kulturer, säger Al-Qaradawi rent ut att dialogen med eliten i väst går ut på att bereda mark för islam.

Muslimska Brödraskapet driver en identitetspolitik som totalkrockar med den svenska PK-retoriken, eftersom den ställer grupper mot varandra. Detta blir bara undantagsvis synligt i den offentliga debatten. Det gäller yttrandefrihet, religionsfrågor, antisemitism, jämställdhet mellan kvinnor och män samt synen på homosexualitet och sexuella minoriteter.

Socialantropologen Aje Carlbom konstaterar i en färsk rapport att Muslimska Brödraskapet är ”en rörelse för samhällsförändring i islamisk riktning där både det civila samhället och staten har ingått i den politiska målsättningen.” (Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring? Malmö Universitet/Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 2017). Aje Carlbom skriver:

En inte ovanlig teoretisk lösning är att göra en distinktion mellan ”moderata” och ”radikala” grupper i frågor som har att göra med den politiska metod för samhällsförändring som används av olika islamister. Både moderata och radikala eftersträvar att samhället och staten ska styras av deras religiösa tolkningar men metoden för att nå fram till detta styresskick varierar mellan de som ser det som ett långsiktigt övertalningsprojekt och de som vill gå snabbare fram och förändra genom väpnad kamp.

Islamistisk ideologi gör anspråk på att i princip styra allt som människor företar sig. Det slutgiltiga målet är att etablera en islamisk stat – och helst en globalt omspännande islamisk värld – där islamiska normer och värderingar kontrollerar alla människors handlande och tänkande. För att nå detta mål har rörelsen byggt upp en stark och uthållig organisation samt etablerat ett effektivt och omfattande socialt nätverk. Medlemmarna arbetar ständigt för att expandera den sociala basen och vidga cirklarna för anhängare och sympatisörer. Det viktigaste ”verktyget” kallas i islamiska kretsar för dawa. Vanligtvis översätts begreppet med att ”kalla” till eller ”missionera” för islam men i Muslimska Brödraskapets tolkning har termen en bredare betydelse. Det handlar om ett gräsrotsarbete för att ”omformulera människors identiteter så att de börjar följa islamiska värderingar”.

Det går inte att bli medlem i Muslimska Brödraskapet genom att fylla i en ansökan per mejl eller som skickas in med posten. Organisationen har spärrar för att säkerställa att bara de mest renläriga aktivisterna kan ta sig in i rörelsens kärnverksamhet och erhålla inflytelserika positioner. Medlemskap föregås av en flera månader lång indoktrineringskampanj där den tänkta medlemmen socialiseras in i Muslimska Brödraskapets speciella tänkande.

Vilka muslimska organisationer finns det i Sverige, organisationer där Muslimska Brödraskapet har ett mer eller mindre stort inflytande? Nedan en lista på de organisationer som figurerade i medierna år 2013. Den är inte på något sätt komplett men ger en fingervisning om hur väl organiserade muslimerna är.

Islamic Center, Islamiska förbundet, Islamic Relief, Sveriges Muslimska Råd, Sveriges Unga Muslimer, Svenska Muslimer för fred och rättvisa, Sveriges Imamråd, Islamiska sunnicentret, Islamiska informationsföreningen, Sverige muslimska förbund, Bosniakiska islamiska församlingar i Sverige, Svenska Islamiska Samfundet, Imam ali Islamic Center, Islamiska samarbetsrådet, Islamiska kulturcenterunionen i Sverige, Islamiska shiasamfunden i Sverige, Svenska islamiska församlingar, Svenska islamisk samling, Islamiska Rådet i Sverige, Islamiska kvinnoförbundet i Sverige, Ibn Rusdh studieförbund, New Moon kulturförening, Skandinaviska islamiska organisationen, Sidratul Muntaha, Aksaa islamutbildning, Sveriges muslimska akademi, Koranläsarnas förbund, Sveriges muslimska scouter, Stiftelsen islamiska skolor i Sverige, Muslimskt Politiskt forum, Svenska islamska akademin, Ahmadiyya muslimska samfundet, Islamiska kulturföreningen i Trollhättan.

Sveriges Muslimska Studenter finns inte med på listan, inte heller ”Sveriges muslimska akademiker”, ”Muslimska mänskliga rättighetskommittén” eller ”Charta 2008”.

Sannolikheten är stor för att det finns ett antal unga muslimer som engagerar sig i någon av dessa föreningar utan att för den skull aktivt ha sökt sig till Muslimska Brödraskapets tankegods. Det gäller i än högre grad för flera unga kvinnor, som inte bryr sig om vilken islamisk inriktning de gör till sin egen. Aje Carlbom skriver att Studieförbundet Ibn Rushd, som är kopplat till Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), i sin verksamhetsplan för 2017-18 lyfter fram Dawa som en viktig del av verksamhetens ”folkbildning”.

I stora delar formulerar Ibn Rushd verksamhetsplanen på ett sätt som förväntas av en organisation som är intresserad av att kunna tillgodogöra sig statsbidrag. Det är dock möjligt att argumentera för att förbundet styrs av MB:s klassiska princip om att arbeta med vad vissa forskare kallar för ”soft islamization”, det vill säga ett långsamt verkande attitydförändrande arbete i syfte att påverka det omgivande samhällets uppfattningar om religiösa idéer på ett positivt sätt.

På sin blogg har Rebecca Weidmo Uvell sökt reda ut alla bidrag som olika muslimska organisationer fått av staten. Det visar sig vara en svårgenomtränglig djungel. Några smakprov:

Totalt har Centrala studiestödsnämnden (CSN) finansierat resor med nästan 13 miljoner för svenska muslimer som studerat vid islamistiska universitet i Saudiarabien, Jemen och Pakistan. Det främsta problemet är inte att dessa studenter på svenska skattebetalares bekostnad kan fördjupa sina studier i Islam utan att de kommer tillbaka till Sverige och radikaliserar folk.

År 2015 fick de olika muslimska förbunden via Islamiska Samarbetsrådet (ISR) totalt 8.868.000 kronor. Mellan 2013 och 2014 hade bidragen ökat med 26 procent och mellan 2014 och 2015 med 11 procent. Läser man Folkbildningsrådets årsredovisning för 2014 får man veta att studieförbundet Ibn Rushd 2015 kvitterade ut 17.360.000 kr. Folkbildningsrådet spädde på med 200.000 i extra bidrag för digitalisering. Därutöver fick de nästan åtta miljoner i andra bidrag och drog in över en miljon på hyresintäkter, I redovisningen finns en post på ”Övriga intäkter” på 5,3 miljoner. 2016 fick Ibn Rushd hela 48 miljoner i bidrag.

Men det finns som sagt mer att fiska i skattesjön och f d Ungdomsstyrelsen (MUCFS) delar också ut pengar som om det inte fanns någon morgondag. Så givetvis har många av de mest framträdande organisationerna även bidrag härifrån. Ibn Rushd fick till exempel 570.000 kr år 2011, 911.560 kr 2012, 720.000 kr 2013 och 350.000 kr år 2014. Totalt 2,5 miljoner kronor i ytterligare skattefinansierade bidrag på fyra år. ”Svenska Muslimer för Fred och rättvisa” har också varit mycket bidragsflitiga: 

2011

2012

2013

2014

2015
1.137 000 kr

1.175 000 kr

775 000 kr

1.923 000 kr

2.372 000 kr
 

Sveriges Unga Muslimer har också fått bidrag av MUCFS.

2011

2012

2013

2014

2015
2.143 000 kr

503 293 kr

1.409 000 kr

0 kr

1.821 000 kr
 

Dessutom får muslimska föreningar bidrag från Allmänna Arvsfonden, Postkodlotteriet, Svenska Spel samt alla de framför allt stora kommunerna och deras föreningsbidrag.

Rebeccca Weidmo Uvell konstaterar att Sverige är ett land som formligen kastar pengar på olika “ideella” initiativ, och för dem som en gång fått bidrag verkar det vara näst intill omöjligt att någonsin förlora det ”alldeles oavsett hur dålig eller orimlig du är.” Ett exempel är Islamakademin i Göteborg, som lyckades få ut pengar från Arvsfonden för projektet ”Våra Liv”, där inga resultat kunnat styrkas. Tror någon att de behövde lämna tillbaka pengarna?

I den i svensk översättning nyutgivna ”Egohumanisterna. De nya totalitärerna” ger den danske författaren Kristian Tørning en bra sammanfattning av det islamska projektet (Logik förlag 2018):

Europa har innehållit många olika kulturer, fast separerade i sina egna geografiska områden, och det har varit väldigt lyckat. Här kan man verkligen tala om att äkta kulturell mångfald har haft en positiv innebörd, men det har varit en naturlig mångfald, skapad av de europeiska folken, som förfinat sina egna kulturer till något unikt. Det har funnits och finns stora skillnader mellan de europeiska folken, men när man tillför islamisering, så har man plötsligt ett katastrofrecept. En katastrof som beror på att islam är ett äkta monokulturellt, transnationellt projekt. Islam vill bara ha islam, arbetar bara för att expandera islam och respekterar bara islam – så fungerar ingen av de europeiska kulturerna. Med utgångspunkt i upplysningstiden och den klassiska humanismen, finns en inbyggd välvilja och nyfikenhet i de europeiska kulturerna. Det enda som finns inbyggt i islam är strategisk dominans.

Allt det ekonomiska stöd till muslimska organisationer som Rebeccca Weidmo Uvell redogör för är rena självmordspolitiken. De har som främsta ambition att stärka och vidmakthålla den muslimska identiteten. Islam är en totalitär ideologi med stor livskraft och ideal, som går på direkt kollisionskurs med de västerländska idealen.

Islam är en religion som inte bara skrämmer oss västerlänningar utan många muslimer är också rädda. De är rädda för Gud och för Guds bestraffning, om de bryter mot någon av alla dess regler och påbud. Islam är skräckens religion såväl för oss som för många tillbedjare. Det går inte att försvara sig mot en sådan religion genom att vara hygglig – det är liktydigt med reträtt. Frågan är hur vi ska kunna samla oss till försvar. De kristna organisationerna ger inga anvisningar. Tidigare har Europa framgångsrikt försvarat sig mot islam med hjälp av kristendomen. Nu är det första gången vi ska göra det utan kristendomen som vapen och ärligt talat går det inget vidare. Vi är helt enkelt för svaga. Konsekvensen är att vi både i Sverige och runt om i Europa har ett växande antal muslimska enklaver, lokala samhällen som i praktiken är ockuperade av muslimer. Vill vi att den processen ska fortsätta, att som en cancer att äta sig djupare in i samhällskroppen? Ska det landa i ett inbördeskrig? Dit är vi på väg med den strategi för hanteringen av islam som politiker, kristna ledare, journalister och andra opinionsbildare anbefaller. De påstår att vi kan lösa konflikter med dialog och då blir det bra för alla inblandade. De tror att bara vi är trevliga, tillmötesgående och ekonomiskt generösa mot muslimerna, så kommer de att integreras. De kallar omöjliga integrationsprojekt för utmaningar. Med sina händer formar de hjärtan. Själv tar jag mig för pannan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Höger Vänster

[image error]

Sverige har fått ett nytt politiskt parti, Alternativ för Sverige. Partiledare är Gustav Kasselstrand, som efter en maktstrid 2015 uteslöts ur Sverigedemokraterna. I en intervju som Swebbteve gjort med honom får han frågan var partiet står politiskt och svarar att det inte går att placera in det nya partiet på en höger-vänsterskala. Dagen därpå har SVT ett kort inslag i Rapport. Där sägs det att det nya partiet ligger längst ut på högerkanten. Googlar man Alternativ för Sverige, är det självklart för dem som har tillträde till den svenska offentligheten att placera partiet till höger. Så här uttalar sig exempelvis Ann-Cathrine Jungar i Svenska Dagbladet. Hon forskar om högerpopulistiska partier vid Södertörns högskola:

Tidigare har det funnits mer extrema partier som har kandiderat i valen, som Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti. Men de finns inte längre och då har det skapats ett utrymme ute på högerkanten för nya partier.

Ingenstans hittar jag någon politisk kommentator som tar fasta på Kasselstrands egen uppfattning, att det inte går att placera partiet på en höger-vänsterskala. Det är just det jag själv nappade på, eftersom jag anser att inte heller jag själv kan placeras in där, men likväl får finna mig i att i offentligheten klassas som extremhöger.

När jag kollar in vilka frågor Alternativ för Sverige brinner för, finner jag ingenting som är höger i sig utan i huvudsak är det politiska sunt-förnuft-frågor. De har sin bas i det som också är min övertygelse, men som de som skändar oss i offentligheten vägrar förstå, nämligen att vi vänder oss mot en politik, där etablerade politiker såväl till höger som till vänster beslutat sig för att slänga det svenska välfärdssamhället på historiens sophög. De flesta av oss som tycker detta är en dålig idé varken kan eller bör placeras till höger – det är att totalt missförstå oss. Ska vi placeras någonstans alls, bör vi klassas som en folkligt förankrad motståndsrörelse. Vi som anslutit oss har insett att om vi inte agerar går det åt helvete för landet – vilket det finns risk för att det gör ändå. Reaktionen bärs inte upp av tillräckligt många för att hota dem som har makten. Dessutom tyder mycket på att reaktionen kommer för sent.

Det som är den stora politiska frågan för ”Alternativ för Sverige” är återvandringen. Ska det jämföras med något, så associerar jag främst till när Jesus drev ut månglarna ur templet. Så här säger Gustav Kasselstrand, vilket jag misstänker kolliderar med dogmen om alla människors lika värde:

De som kommit till Sverige illegalt, de som begått brott, de som ljugit eller fuskat sig till uppehållstillstånd, de som bott här år efter år utan att lyfta ett finger för att anpassa sig eller bidra till det svenska samhället har ingen plats här. De ska inte integreras, de ska åka tillbaka till sina hemländer!

Även om jag ser stora svårigheter med förverkligandet, konstaterar jag att det är sunt förnuft och folkligt djupt förankrat klarspråk. Det gäller också för partiets övriga frågor. De är inte ideologistyrda utan reaktionen på den självmordspolitik som landet styrts med under i synnerhet de två senaste decennierna:

Stoppa asylinvandringen

Anledningen är inte rasism utan att den svenska, även för Europa extrema omfattningen, håller på att rasera välfärden.

Höj straffen

Kriminaliteten, särskilt våldsbrott och sexuella övergrepp rusar i höjden.

Sänk skatterna

När välfärden backar men inte skatterna riskerar vi en ”white flight” som kommer att påskynda haveriet.

Rusta upp försvaret

En av de mest obegripliga uppfattningarna bland svenska politiker är att landets försvar bör vara ett lågbudgetprojekt (minns Reinfeldt som kallade det för ett särintresse).

Stoppa feministiskt trams

Svenska feminister hyllar extremideologier som har som mål att överta makten från svenska män.

Ordning och reda i skolan

Svenska skolan har rasat i OECD:s Pisamätningar

Lämna EU

Ett land ska styras av sitt folk via valda representanter, inte av en europeisk politikerelit, i synnerhet inte när denna, som nu är fallet, utifrån en globalistisk ideologi, bejakar fortsatt massinvandring.

Det finns anledning till en kort utredning av den i svensk och europeisk politik alltmer missvisande uppdelningen i höger och vänsterpolitik. Beteckningarna kommer från den franska revolutionen 1789. De revolutionära tog plats till vänster medan kungens supportrar satte sig till höger i nationalförsamlingen. Observera, det här hände trettio år innan Marx föddes. Det tog närmare ett sekel innan höger och vänster fördes in i partibeteckningarna.

Uppdelningen kan tolkas på två sätt. Antingen säger man att det är folket mot överheten, vilket med marxismen kom att bli den förhärskande tolkningen. Men man kan också säga att vänster betyder förändring (revolution) och höger betyder kontinuitet, att hålla fast vid det gamla, därför att det visat sig fungera. En tredje och vilseledande tolkning, som tillhör vår egen tid, är att vänster betyder demokrati medan höger betyder totalitärt styre.

Lyfter vi blicken från ideologiernas värld kan vi konstatera att alla samhällen mår bra av en sammanvägning av kontinuitet och förändring. Om ett samhälle inte förändras, det vill säga utvecklas, stagnerar det. Sådana samhällen finns det gott om i världen. De primitiva stamsamhällen som särskilt antropologer intresserat sig för, är de bästa exemplen. Ibland sägs det i populärvetenskapen att de befinner sig på stenåldersstadiet. Om muslimska samhällen sägs det emellanåt att de är medeltida. Gemensamt för dessa samhällstyper är att de förändrande krafterna inte kan mäta sig med de stabiliserande, vilket markeras med sådana ”tidsangivelser”. Det är samhällen som stagnerat.

Det västerländska moderna samhället sätter framtiden före historien, förändring framför kontinuitet. Det har gett dessa samhällen – och för den delen hela mänskligheten – en fantastisk utveckling under i synnerhet de senaste etthundra åren. Emellertid, också här kan det som bekant gå snett – risktagandet är högre och västerlandet rymmer två ideologiska haverier av tidigare okänd dignitet. Det ena är marxismen, som förde Sovjetunionen till historien. Det andra är nazismen. Och nu är vi inne i ett pågående tredje haveri: mångkulturalismen.

Vänta nu, kanske någon säger, Kommunismen är ju vänster och nazismen höger, inte kan de väl likställas? Och mångkulturalismen, är det så säkert att det är vänster? I Sverige står ju sju av åtta riksdagspolitiker bakom den.

Gå tillbaka till franska revolutionens uppdelning. De som står för en revolutionär förändring befinner sig till vänster, vilket är gemensamt för dessa tre ideologier. Alla tre ger sig ut i den politiska vildmarken, förändring till varje pris. För de två första sitter vi med facit och det gäller egentligen för den tredje också. Får nuvarande makthavare behålla makten, så är avståndet mellan nu och när den svenska välfärdskolossen på sina lerfötter trillat omkull, bara en transportsträcka.

Också med ett maktperspektiv stämmer denna uppdelning, med ett tillägg, nämligen att den ryska revolutionen inte hade folket med sig medan den tyska nazismen var en folkligt bred revoltrörelse mot Weimarrepubliken, med sin styrande kejsartrogna elit. Då som nu var kultureliten politiska dårar. Dekadensens tjugotal framstår som en kulturens glansperiod. Eliten dansade charleston och vägrade inse att den dansade på en vulkan. Föga bekymrade det den nöjeslystna kultureliten att Tyskland år 1932 hade en arbetslöshet på över trettio procent. Ett år senare var Hitlers parti Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP) störst. Observera att av de tre begreppen är två vänster: socialism och arbetare. Efter mindre än ett år med Hitler vid makten fanns bara ett parti kvar: NSDAP.

Det är endast om man klassificerar fungerande demokratier som ”vänster” och totalitära partier som ”höger”, som nazismen placerar sig till höger. Men det är en tudelning som är rätt svag, eftersom vänsterpolitik inte på något sätt är vaccinerad mot totalitarism. Varför då denna uppdelning i höger och vänster, som är så självklar inom dagens politik? Svaret är att det är segrarna som bestämmer och som bekant både startade och förlorade nazisterna andra världskriget. För Sveriges del fastlades definitionerna under den långa tid då den demokratiska socialismen – det vill säga socialdemokraterna – satte agendan. Vänster är bra, medan höger är dåligt. Vänster är folket, högern är makthavarna, vänstern är arbetet, högern är kapitalet.

Konsekvensen av detta vilseledande språkbruk är att de som nu styr Sverige ser sig själva som folkets företrädare. Skit samma att klyftan mellan den politiska eliten och folket är bråddjup. Pröva tanken att Gustav Kasselstrand företräder makten, kapitalet och bankerna. Gör han det, han som inte ens försörjer sig på politik? Är han en folkets fiende? Är han en nazist, som vill omvandla Sverige till en totalitär stat? Eller är han som jag, en medborgare som tillämpar sitt förnuft, läser in sig på frågan och ser att med nuvarande politik går det käpprätt åt helvete.

Jag känner inte Kasselstrand, har aldrig träffat honom eller ens varit i närheten av hans politiska krets. Men när han säger att Alternativ för Sverige inte kan mätas i höger och vänster, så borde en hederlig journalistkår lystra och börja undersöka vad det egentligen är karln står för. Det är en naiv förhoppning som jag ständigt återkommer till, för jag vet ju att så går det inte till i Sverige.

Svenska journalister, om ni visste vad jag, och många med mig, föraktar er! För era lögner, för er okunnighet, för er bristande intellektuella receptivitet, för ert taskspel, för er självpåtagna roll, inte som maktens granskare utan som maktens papegojor!

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Vreden och sorgen

[image error]

De senaste dagarna har jag på allvar börjat fundera på om det inte är dags att lämna Sverige – att fly i ordets egentliga mening. En av anledningarna är att jag här på den tropiska semesterkobben följer svenska nyheters ständigt pågående propaganda. För någon timme sedan hörde jag Gudrun Schyman desinformera tittarna om hedersförtryck i Aktuellt. Varför ges hon utrymme? Visst, hon är ”bra teve”, men ideologiskt är hon en sektledare, dessutom helt amoralisk, såväl i relation till Skatteverket som när det gäller att synas i offentligheten. Har skattefinansierad nyhetsförmedling ingen ideologisk kompass? Förstår de inte varför fler och fler överger ”gammelmedia” och föredrar det ocensurerade nyhetsflöde som nätet erbjuder?

I min mailbox trillar det in kommentarer till det jag skriver. En och annan vill också kommentera något de läst, i de böcker jag antingen skrivit själv eller tillsammans med andra. Som jag tidigare meddelat på bloggen får jag inga hatmail och inte heller några fake news, i den meningen att någon avsiktligt försöker lura mig. Till en del förklaras det givetvis av att jag är en perifer person i svensk opinionsbildning och inte värd att offra något krut på, men det är också en upplysning om sambandet mellan en växande folklig vrede och den politik och offentliga debatt som makten och dess politruker bjuder på. Det är inte på grund av rasism och ondska som medborgarna öser sin galla över politiker och journalister. De gör det därför att de blir upprörda – ja värre än så: rasande och förtvivlade över den dårskap som gestaltar sig på den politiska scenen – dag ut och dag in. Jag vet, för jag är en av dem som i ord attackerar etablissemanget, om än med ett mer elaborerat och nyanserat språk. Men ingen bör därför ta miste på den vrede och den sorg jag känner över det pågående vansinnet.

Den här gången rasade blodtrycket i höjden när jag förstod att Stefan Löfven på en fråga från Donald Trump om Sveriges alla no-gozoner svarade att några sådana har vi inte:

Bilden av Sverige, det är två bilder. Ja, vi har vår beskärda del av inrikes problem och utmaningar, inga tvivel om det. Vi arbetar på att lösa dem, för vilket vi har en bra grund.

Vi har med andra ord en statsminister som ljuger i ett samtal med ingen mindre än USAs president, och det utan att svenska journalister reagerar. Anledningen är naturligtvis att journalisterna själva ljuger på samma sätt. Det korta uttalandet rymmer dessutom inte mindre än två lögner, eftersom drogfinansierad gängkriminalitet – som det i hög utsträckning handlar om – är bland det svåraste som finns att komma till rätta med. Han har inte alls någon bra grund för att komma till rätta med ”problemet”. Har Löfven aldrig läst om Colombias och Mexikos knarkkarteller och hur de opererar? Får han ingen tankeställare när han läser om att Filippinerna har en statsminister, Rodrigo Duterte, som inte bara själv skjutit ihjäl drogkriminella utan faktiskt också, i full medvetenhet om vad han politiskt står för, av väljarna blivit tillsatt i allmänna val. Han har ett starkt stöd från inte bara landets fattiga befolkning utan även polis och militär. Till och med ett par större kyrkor har öppet gett honom sitt stöd, eftersom de anser att han är den enda som har tillräckligt hårda nypor för att kunna stå upp mot gängkriminaliteten.

Milde Pilatus, hur naiv får en svensk statsminister vara? Och den hycklande lojalitet som våra medier uppvisar, finns det inte någon nedre anständighetsgräns? Jag hittar en kommentar på nätet av Jimmie Åkesson. Den är ovanligt skarp för att komma från honom:

Statsministerns uttalande är helt enkelt inte sant. Vi har återkommande incidenter med inställda busslinjer på grund av rädsla för att köra in i vissa invandrartäta områden, återkommande attacker på nödfordon, ofta inlurade med hjälp av falska 911-larm, med enda syfte att attackera akutpersonalen. Vi har också motstånd mot enkla tjänster som postgången eller kontroll av att teve och kabeltjänster betalas. I vissa områden patrullerar självutnämnd shariapolis gatorna och kräver lojalitet mot klädkodsregler och korrekt islamiskt beteende.

Jag går över till min mail och läser följande kommentar från en kvinna som en gång i tiden var min elev, när jag undervisade vid Stockholms universitet:

Just idag är jag mycket upprörd. Mitt äldsta barnbarn, en pojke på åtta år, utsätts för konstiga idéer i skolan, om hur man skall vara. Man får inte ha kalas om inte hela klassen bjuds, det vill säga 22 stycken. Istället blir kalasen på lokal såsom Laserdom eller McDonalds. Är det vettigt? Alla har inte råd och många kan inte ta emot 22 barn hemma. Framför allt är det för många. Det är ju ”hemskt” att utesluta någon så då blir det så här tokigt. Sanningen är att alla gillar inte alla!

Ännu ett nytt grepp är att de fyra pojkar som mitt barnbarn är med, får inte leka med varandra. De skall tvingas vara med andra barn så man lär sig att inte vara så selektiv. Unga pojkar och flickor väljer ju sina bästisar själva och vill inte ha alla som vänner, det kommer senare, så detta är helt emot vad vi vet om social utveckling. Följden har blivit att han inte vill gå till skolan längre.

Hela tiden matas de med ekologiska dumma idéer som plötsligt får dem att inte vilja äta som förr. Vad är detta? Jag som farmor tänker gå och fråga skolan vem som bestämt allt detta men måste förstås undersöka först, för mitt barnbarn kan bli utsatt!

Dessutom måste pappor gå och vara lunchvakter i skolan, i jämlikhetens anda. Min son råkar ha ett jobb i närheten av skolan, men vem förväntas ha detta?  Tas ingenting på allvar längre? Kan man inte respektera en familjeförsörjare som jobbar jämt? Är det inte skolans jobb att vakta under lunchen då barnen äter där?

Jag fortsätter med ett annat mail, om ett vanartigt ”ensamkommande barn” som åtalats för en mängd brott. I ett av de utlåtanden som begärts in kan man läsa:

NN har sedan han varit liten haft svårt för att koppla ihop handling och konsekvens och han ger sken av att förstå i samtal, men har i efterhand svårt att redogöra för de överenskommelser som gjorts. NN är inte själv medveten om sin problematik. Detta har lett till ett flertal besvikelser hos familjen (familjehemmet där han är placerad)  eftersom dom stödjer NN i svåra situationer.

Mailskrivaren konstaterar: ”Översatt till vardagsprosa: NN skiter fullständigt i vad man säger till honom och vad man kommer överens om.” Jag går vidare i mailskörden och öppnar en länk som skickats mig. Den går till en annan blogg, ”Rosa Traktorn”, som jag aldrig tidigare varit inne på.

Medborgarjournalisten (han kallar sig så) Thomaz Wiberg är åtalad för ”hets mot folkgrupp” och har förhörts av polis med anledning av en bild, som han publicerat på Facebook och på sin blogg. Själva bilden är av ett slag som vi sett många gånger tidigare, upprörda demonstrerande muslimska kvinnor. Det är egentligen inte själva bilden, utan texten som är grunden för åtalet (av mig lätt språkligt normaliserad):

Vi hatar européer, kristna, buddhister, hinduer, judar, ateister, hundar, fläsk, vin, öl, homosexuella, julen, alla hjärtans dag, demokrati, ditt samhälle, din kultur, dina traditioner, ditt land och DIG!!

OCH VI TYCKER DU ÄR EN ISLAMOFOB

I polisförhöret blir Thomaz Wiberg tillfrågad om han har någon anknytning till Sverigedemokraterna eller Nordiska Motståndsrörelsen och svarar att de inte har med hans politiska uppfattning att göra. Hans rätt att inte uppge den är skyddad i grundlagen. Han återger också frågebatteriet och de svar han ger (av mig något språkligt korrigerat):

– Står det i koranen att muslimer ska förfölja och utplåna kristna och judar?

– Ja det gör det. Jag refererade till källorna.

– Står det i koranen något om det jag påstår om deras inställning till homosexuella?

– Ja det gör det. Jag refererade till källorna.

– Firar muslimer våra helgdagar?

– Nej, och det har förekommit hot och trakasserier mot svenskar, och uttalanden från imamer som påstår att vårt firande är kränkande mot mulismer. Jag refererade till källorna.

– Får muslimer äta griskött?

– Nej. Jag refererade till källorna.

– Respekteras våra lagar när 52% av landets muslimer föredrar Sharia?

– Nej. Jag refererade till källorna, bland annat genom att hänvisa till en nyligen uppmärksammad händelse i Solna.

– Får Muslimer dricka alkohol?

– Nej. Jag refererade till källorna

– Förespråkar islam demokrati?

– Nej, tvärtom. Jag refererade till källorna.

– Erkänner islam de mänskliga rättigheterna?

– Nej. Jag refererade till källorna, bland annat Kairodeklarationen.

Med andra ord, Tomaz Wiberg var påläst och kunde styrka varje påstående på bilden i fråga, vilket leder till frågan om det är hets mot folkgrupp att tala sanning. Plus att jag tycker att juristerna bör ställa frågan om muslimer är en folkgrupp. I så fall är den en av jordens absolut största och knappast någon diskriminerad minoritet. Dessutom påpekade Tomaz Wiberg att begreppet islamofob är en oxymoron, ett ord som han fick förklara för poliserna. Nu återstår att se om åklagaren beslutar att ställa honom inför domstol och om han i så fall blir fälld. Då är det bara att konstatera att också det svenska rättsväsendet korrumperats.

Jag avslutar morgonens genomgång av nyheter, mail och länkar till nätet med att läsa en artikel, där nedanstående sägs i kommentatorsfältet. Själv skulle jag aldrig formulera mig så, men känslomässigt sitter orden som hand i handske – eller som ett epitafium över det svenska välfärdssamhället.

Dom påstår att Gud förlåter, det är möjligt att det är sant, men jag är inte Gud. Till er alla politiker, landsförrädare inom media och alla andra godhetsknarkande verklighetsfrånvända idioter säger jag att måtte era barn och barnbarn pissa på era gravar.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Folkfostran

[image error]

I Svenska Dagbladet fick häromdagen ett tjugotal opinionsbildare en helsida för att presentera ett upprop till stöd för demokratin. De har valt rubriceringen #vi måste prata och meddelar att ett hundratal samhällsengagerade medborgare undertecknat uppropet. När man läser den mycket generellt hållna texten hittar man tydliga signaler, som inte precis talar för något försvar för den fria tanken och det fria ordet, demokratins grundbultar. Som i så många andra sammanhang gäller det också här att få medborgarna att hålla käften – i varje fall när de inte tycker detsamma som etablissemanget. Ett par smakprov ur texten:

Läget för demokratin kan kopplas till att fördomsfulla och populistiska krafter växt i styrka även i vårt samhälle. Hat och hot används för att tysta meningsmotståndare. Religiösa, etniska och andra minoriteter angrips.

Inte ett ord om överhetens folkförakt och den stora frågan: med vilken rätt angriper överheten den etniskt svenska majoriteten? Frågan är också hur dessa potentater ska få till stånd ett samtal med sina meningsmotståndare när de så här oförblommerat uttrycker sitt avståndstagande:

Det kan vara jobbigt att ta samtalen. Det gäller mellan människor och det gäller i hela samhället. Spänningar är nyttiga, åsiktsskillnader oundvikliga. Men tonens råhet, föraktet för svaghet, hånet mot det som inte passar har gått för långt.

Med andra ord, det är bara det som passar som ska diskuteras – det vill säga det som passar dessa politiskt korrekta undertecknare av uppropet. Denna inbjudan är inte en inbjudan till fri debatt kring demokratin utan folkfostran av klassiskt svenskt slag. Bland undertecknarna finns biskop Eva Brunne, DN-journalisten Ola Larsmo, Politikern Birgitta Ohlsson, journalisten Po Tidholm och politikern Bengt Westerberg. När jag läser namnen hittar jag inte en enda fri tänkare. Inte ens Håkan Juholt är med, den person som troligtvis motiverade uppropet med sitt lakoniska konstaterande att ”Vi håller på att avveckla demokratin”. Undertecknarna tillhör åsiktskorridorens mest hemmastadda opinionsbildare, den överhet som med sin solida politiska korrekthet för välfärdssamhället mot ättestupan.

Det hindrar inte att jag gärna skulle diskutera demokrati med dem. Det är bara det att jag är rätt övertygad om att ställde jag ett antal viktiga frågor och skickade in min artikel till, låt oss säga DN, SvD, Aftonbladet och Expressen, skulle samtliga refusera den. De behövde knappast ens läsa frågorna och fundera över om de är relevanta för demokratins framtid. När de såg vem som formulerat dem, var det fullt tillräckligt för att fatta beslutet ”papperskorgen nästa”. De av undertecknarna som rör sig i medievärlden vet precis vilka som inte är tillåtna att i offentligheten diskutera demokratins framtid, eller i stort sett vilken politisk fråga som helst.

Detsamma skulle hända om jag ställde frågorna i personliga mail till undertecknarna av uppropet. Jag kanske skulle få ett artigt och intetsägande svar från en eller två av dem. Resten skulle inte ens bevärdiga sig med att svara. Det påstår jag vis av tidigare erfarenheter. Och när jag nu publicerar den här texten på min blogg har jag mycket svårt att tro att någon av undertecknarna läser den. Om jag har fel, så välkommen att ge mig ett svar på mina frågor. Svaret kommer att publiceras på bloggen och ni kommer inte att skändas utan hedras för ert mod. Därigenom når ni ett antal personer som jag starkt misstänker har det gemensamt att de misströstar om den svenska demokratin, inte bara i framtiden utan redan nu. Är det någon av läsarna som via Facebook har kontakt med någon av ovanstående personer, skicka gärna en länk (förmodligen med risk för att bli fimpad som vän).

Här är bakgrunden till de tio frågor som följer:

Det finns ett antal böcker, videoklipp på Youtube och debattartiklar som har det gemensamt att de med trovärdighet visar på hur Europa är i färd med att begå självmord. Den första boken jag läste i genren är norrmannen O.J. Anfindsens Selvmordsparadigmet (Koloritt förlag, Norge 2010), den senaste den brittiske konservative journalisten och författaren Douglas Murrays mycket uppmärksammade The Strange Death of Europe. Själv har jag några gånger skrivit på bloggen och utgått från den brittiske historikern Arnold Joseph Toynbee (1889 – 1975) som i sin forskning kom fram till att civilisationer inte går under på grund av yttre hot utan begår självmord.

Toynbee arbetade i tre decennier med ett slags metaversion av världshistorien. Resultatet, ”A Study of History”, publicerades i sammanlagt tolv band. Huvudtemat är civilisationers uppgång och fall. Toynbee var på sin tid en av världens mest lästa historiker. I dag är han halvt om halvt bortglömd. Antagligen beror det dels på att det finns ett religiöst anslag i hans böcker, men också på att historiker inte gärna avhandlar civilisationer längre. De föredrar andra avgränsningar, som lokalhistoria, nationalstater och stora övergripande teman (exempelvis andra världskriget).

Toynbee menade att civilisationer uppstår på så sätt att minoritetsgrupper ger sig i kast med stora problem. Om de klarar att hantera problemen, växer civilisationerna. Och motsatt, om dessa grupper misslyckas stannar civilisationen av i sin utveckling, går tillbaka och kanske till och med dukar under.

Efter oerhört djupgående studier av bortåt ett trettiotal högkulturer slog Toynbee fast att dessa inte gick under på grund av yttre hot, utan de begick självmord: ”Civilizations die from suicide, not by murder.” Det bör kanske tilläggas att precis som civilisationer uppstår genom framgångsrika minoriteters agerande, kan de också räddas från undergång genom att de styrande lyckas rätt förstå och lösa de problem och förhållanden som annars skulle leda mot ättestupan. Toynbee menade att det är frestande att se civilisationer som ett slags organismer men att detta är vilseledande. De är ”viljornas produkter” (product of wills), såväl när de är på uppgång som på nedgång.

Människan bygger civilisationer, inte som ett resultat av en överlägsen och biologiskt grundad begåvning eller en därför lämpad geografisk omgivning, utan som ett svar på de utmaningar som svåra situationer reser. Dessa får människan att svara med fram till dess okända ansträngningar (Volym 1, Oxford 1934, s. 570).

Toynbees slutsats, att civilisationers uppgång och fall bäst förklaras genom att styrande minoriteter lyckas respektive misslyckas med att lösa svåra problem, är intressant. För mig och en växande andel av Sveriges befolkning är det helt uppenbart att vår härskande elit misslyckas med att hantera det som Douglas Murray kallar för de tre I:na: Immigration, identitet och islam. Alla dessa är demokratifrågor, något som är särskilt tydligt för det sista I:et. Att i demokratins och religionsfrihetens namn välkomna islam, en totalitär och öppet fientlig ideologi, är ett svårt och irreversibelt misstag. Denna självmordspolitik gör de medborgare som förstår vad som händer både förtvivlade och förbannade. De som ”kokar över” blir allt fler. Istället för att beskylla dem för ”hate speech” borde överheten förstå att det är de själva som bär skulden, genom den medborgarfientliga politik som de för.

Nedan följer ett antal frågor för den som tar demokrati på allvar, inte bara hanterar sitt demokratiska engagemang som en klädsam positionering. Demokrati betyder folkstyre. Eftersom alla i praktiken inte kan vara med och styra, utövas demokratin genom att folket väljer sina representanter. Det är demokratins akilleshäl, eftersom politik blir ett yrke. För en politiker är den första och överlägset viktigaste frågan att bli accepterad och framlyft inte av folket utan av sitt eget parti. Målet är inte att bli en folkets företrädare och ledare utan en europeisk statsman – vilket betyder att det är en global politiker- och finanselit som sätter agendan. Medborgarna kommer i andra hand och konstruktionen inbjuder till manipulation. Det gäller att säga ”rätt saker” till väljarna. Viktigast är kanske att få dem att gilla politikens företrädare, inte den förda politiken. För det politiska innehållet verkar det räcka med att det ”låter bra”. Trump versus Obama är ett tydligt exempel. Obama åstadkom praktiskt taget ingenting som president men hade en fager trut och en mäktig röst. Såväl politiker som medieetablissemang gillade honom. Trump är på kant med både den politiska världseliten och journalisterna med sitt ”America First-perspektiv”. När krutröken skingrats och vi alla fått lite perspektiv på hans presidentskap håller jag inte alls för otroligt att han – precis som Reagan – får betyget ”en av USAs bästa presidenter genom tiderna”. Det viktiga är nämligen inte vad man säger utan det man gör för sitt folk, vilket i synnerhet journalister har svårt för att förstå.

Nedan följer ett antal salta frågor, som sjuklöverns politiker aldrig kommer att besvara, eftersom det skulle medföra att de hamnade i onåd inom sina partier. Hur som helst, ni som undertecknat demokratiuppropet, här har ni chansen.

Med vilken rätt

har makthavarna under 20000-talet släppt in och beviljat asyl till hundratusentals människor utan passhandlingar?
har makthavarna vid universitet och högskolor bejakat, prioriterat och finansierat ren ideologiproduktion, som exempelvis genusteori?
ger makthavarna dem som beviljats asyl samma tillgång till skattefinansierad välfärd, som medborgarna har?
vägrar makthavarna att ge hederliga och uttömmande redovisningar av vad massinvandringen kostar?
förespråkar makthavarna mångkultur, en ideologi för vilken det saknas positiva förebilder och som forskarna vet är en källa till djupgående konflikter i samhället?
för regeringen en feministisk politik, trots att historiker kan visa att det saknas exempel på lyckosamma feministiska samhällen?
tystas och skändas kritiker av den förda massinvandringspolitiken?
importerar makthavarna nya medborgare helt utan vana vid att leva i en demokrati, från länder som aldrig ens varit i närheten av att vara demokratiska?
har våra makthavare förbundit sig att med skattemedel försörja en miljon invånare, varav majoriteten utgörs av invandrare som inte är anställningsbara på den svenska arbetsmarknaden?
ljuger politikerna för sina väljare och mörklägger besvärande fakta om våldtäkter, våldsbrott och annan kriminalitet, som hänger samman med massinvandringen?

För den som tycker jag missat en eller annan fråga: jag skulle med lätthet kunna fylla på med upp till ett hundratal. Det hindrar inte att den som vill tipsa mig är välkommen med mail.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Välfärdspatologi

[image error]

Brasklapp: I den här texten lyfter jag fram thailändarna som ett föredöme, till och med när det gäller trafik(o)säkerhet. Det är nog inte särskilt klokt, eftersom mina kunskaper om landet och dess invånare är ytliga och selektiva. Att jag ändå publicerar texten beror på att jag vill ha något sagt, inte om Thailand men väl om svenskars undersåtlighet.

Tips: Jag brukar inte referera till andra bloggar men i dag gör jag ett undantag. Gå in på Affes statistikblogg: https://affes.wordpress.com/ Här finns färska siffror som ni inte kommer att hitta i Dagens Nyheter. Inte heller kommer de någonsin att debatteras i SVT. Den tabell som gjorde mig mest bedrövad gäller våldtäkter, där ökningen sedan 1975 är 1522 procent. Källa: Brottsförebyggande Rådet. Jag skulle vilja fråga Sveriges godhetsreligiösa feminister …

***

Här i Thailand väljer jag själv om jag vill ha hjälm på mig när jag åker omkring på min moppe. Fast det är ju ingen moppe förstås utan en 150 kubiks scooter som är god för 120 knutar. Det råder hjälmtvång, åtminstone för den som kör, men det hindrar inte medborgarna från att göra lite som de har lust. Det betyder att de flesta i Bangkoks intensiva trafik bär hjälm medan det är lite si och så på den ö i söder där jag befinner mig. Jag har till och med sett poliser köra utan hjälm.

I synnerhet struntar många turister i ”vurpollonet”, trots att de nätt och jämnt klarar av att manövrera sina fordon, ovana som de är. Att trafikdöden i Thailand ligger i den absoluta världstoppen inverkar inte. Jag hittar en närmast osannolik uppgift, 38 personer lär dö varje dag i motorcykelolyckor, inbegripet turister. Är det någonstans man borde vara noga med säkerheten så är det här. Så varför gör turisterna så? Hemma i Europa skulle de aldrig ens drömma om en sådan lättsinnighet.

Det kanske finns något tillkrånglat svar men mitt är ganska enkelt. De är på semester och de har tagit ledigt inte bara från jobbet utan också från det egna samhällets alla regler och krav. Att köra utan hjälm är frihet. Att möta livet ”ofiltrerat” längs den pulsåder som vägen utgör, att låta fartvinden leka i håret, att känna dofterna (och stankerna). Att köra sin moppe på det sättet istället för med skallen instoppad bakom ett rökfärgat visir i en integralhjälm, det har sitt värde.

Den thailändska staten har samma syn på hjälmtvånget som den svenska, med två tillägg, Det ena är att staten verkar mer eller mindre tvingad att acceptera att folk gör lite som de vill, det andra att i Thailand är hjälmvägran en mycket lindrig förseelse. Blir du stoppad utan hjälm kostar lagbrottet ungefär 80 svenska kronor. I Sverige är det otänkbart att köra hjälmlöst, om det så bara gäller en äkta moppe, kapabel till högst 40 kilometer i timmen. Böterna ligger på femtonhundra och får en polis syn på en syndande tvåhjulstrafikant, blir han eller hon stoppad direkt.

I Thailand finns det också ett ganska färskt förbud mot att sitta på flaket på de pickuper (små lastbilar), som närapå är lika vanliga som personbilarna. Där kan det ibland trängas fler än tio personer, ofta jobbare som transporteras till sina arbetsplatser. Några veckor kanske förbudet efterlevdes, lite grand. Det kan tolkas som olydnad, men jag föredrar ett annat och mer positivt ord: integritet. Medborgarna tar sig rätten att själva bestämma.

Jämför med föräldrar, som nästan alltid vill ha lydiga barn. Emellertid, barnen växer upp. De tar kontrollen över sina egna liv och befriar sig från föräldrarnas mer eller mindre krävande och kvävande pålagor. De föräldrar som inte förstår att befrielsen är lika naturlig som generationsväxlingen, tenderar att hållas på avstånd av barnen.

Nu är jag framme vid kärnan i denna krönika: Många svenskar växer aldrig upp utan förblir statens barn. Det är ett patologiskt tillstånd. Jag gillar begreppet patologi, därför att det beskriver hur något som borde vara friskt och sunt har utvecklats på fel sätt. Ett exempel på välfärdspatologi ges nedan. Den kom i ett mail häromdagen:

Alla ledare som talar för sitt eget folk och sina egna länder betraktas av våra globalister som ”högerextremister”, ”nationalister” med mera. Se på Ungern, Polen, Turkiet, Ryssland och nu även USA. Vår distingerade medelklass är föraktfull. De gillar uttryck som öppna hjärtan, inkludering och ”allas lika värde”. Det betyder att en ”ensamkommande” från Afghanistan som anländer till en svensk kommun, exempelvis Årjäng eller Bräcke, har rätt att kräva och få samma rättigheter som kommunens egna innevånare, som levt och betalat skatt där under många år. Idén är helt sjuk!! Postmodernismen kan vara en lämplig form för konstnärer, musiker och skådespelare som vill ”bryta gränser” och ”utmana föreställningar” men knappast något för ett samhälle att leva efter.

Varför är svensken så lydig? Kanske svaret är att indoktrineringen börjar tidigt och varar hela livet. Stat, kommun, landsting och en sjudjävla massa myndigheter griper djupt in i allas våra liv. Vi hinner nätt och jämnt sluta bajsa i blöjan innan vi lämnas in på dagis, så att våra föräldrar kan gå till jobbet, för att dra in pengar inte bara till sig själva utan också till staten – ungefär fifty fifty.

Går man till Skolinspektionens färska rapport ”Förskolors värdegrundsarbete”, får man klart för sig att förskolepedagogik är och bör vara ett ideologiskt verktyg, i varje fall om staten får som den vill. Därför måste värdegrundsarbetet skärpas. Då blir effekten dubbel, såväl barnen som personalen indoktrineras … eh, förlåt, ”lär sig att förstå de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”.

Skolinspektionen kan avslöja något ”bekymmersamt” nämligen att all personal inte tar aktiv del i värdegrundsarbetet. Förskolecheferna förklarar detta med att vaktmästare, städare och matpersonal möter barnen i begränsad utsträckning. /…/ Skolinspektionen ordinerar skriftlig dokumentation från förskolepedagoger och chefer för att värdegrundsarbetet inte skall gå i stå. Man ser det också som viktigt att personalen får särskild tid till att meditera över sina egna normer.

Efter förskolan följer organiserade, kontrollerade och ofta samhällsfinansierade fritidsverksamheter samt skola i tio tjugo år. Och skulle det vara så att vi redan i barndomen är på väg att hamna snett och bli olydiga, rycker en hel skara av hjälpare i form av lärare, kuratorer, specialpedagoger och socialassistenter in.

Inte desto mindre verkar det som om svenska barn blivit alltmer i behov av övervakning. En av mina mailkontakter skickar en länk till en artikel i en lokaltidning om Wendela Hellmanskolan i Härnösand. Kameror är uppsatta överallt i korridorerna för att skapa lugn. Periodvis har man också haft väktare i skolan. När de rör sig i korridorerna behöver eleverna inte längre känna sig rädda för de elever som är bråkiga ”för att de saknar trygghet hemifrån”.

Med andra ord, svensk överhet ingriper på väldigt många sätt i medborgarnas liv. Staten reglerar inte bara vad du får och inte får göra utan också ditt språk. Är du exempelvis förbannad på massinvandringen och säger något olämpligt kan du åka dit för hets mot folkgrupp. Observera, du har bara kokat över i språket. Du kanske till och med sagt något som är sant, till exempel att islam är en totalitär ideologi. Eller du har kanske på goda grunder ifrågasatt en etablerad lögn, som att alla människor är lika mycket värda. Yttrandefrihet? Men herregud, sådant kan väl inte gälla för rasister!

Staten lägger sig också i ditt privatliv. Har du och din partner fått ett barn, så kan ni inte fritt bestämma vem som ska vara hemma och ta hand om barnet under den första tiden, i varje fall inte om ni vill ta del av det ekonomiska stöd som staten ger till nyblivna föräldrar. Och är du en ensam och inte särskilt attraktiv man som gärna betalar en slant för en stunds fysisk närhet, då riskerar du att straffas av staten, även om den överenskommelse du gjort med en kvinna är frivillig från båda parter. Att båda tycker sig ha vunnit något på affären spelar ingen roll. Eftersom kvinnan, oavsett hur mycket hon tjänar på affären, anses vara ett offer, är det mannen som ska straffas. Även om jag själv inte har några ägg i den korgen undrar jag vad fasen staten har med medborgarnas driftsliv att göra.

Det går att ge hur många exempel som helst. När detta skrivs är en stor politisk fråga hur man ska förhindra medborgarna att skriva vad de vill på nätet. Den officiella förklaringen är att överheten vill förhindra spridningen av ”fake news”. Det finns också ett lagförslag som förbjuder rökning på uteserveringar och allmänna platser. Detta kan givetvis tolkas som välfärdssamhällets större omsorg om sina medborgares liv och hälsa. Men det kan också ses som överhetens krav på lydnad, därför att ett olydigt folk riskerar att sätta överhetens maktinnehav på spel. Oavsett vilket tolkning man föredrar beter sig alltför många svenskar som överhetens barn. Och det vet vi ju vad föräldrarna kräver av sina barn: lydnad.

Det postmoderna välfärdssamhällets medelsvenssonar verkar på sin färd mot vuxenhet aldrig nå längre än till tonåren. De påstår att de är vuxna men är lika beroende av välfärdsstaten som en tonåring av sina föräldrar.

Det postmoderna välfärdssamhällets medelsvenssonar verkar på sin färd mot vuxenhet aldrig nå längre än till tonåren. De påstår att de är vuxna men är lika beroende av välfärdsstaten som en tonåring av sina föräldrar. Tonårigt är det också att anse att den egna identiteten är viktigare än allt annat, liksom att när som helst i livet byta livspartner. Det är sådant man gör i tonåren, när man med känslolivet som kompass prövar sig fram. Barn? Ja, kanske ett eller två, men inte så många att det naggar den egna livskvaliteten ens i kanten. Vad är det om inte tonårig egoism? Ansvar inför det egna samhället, vad är det? Ansvar inför nästa generation, är det inte sådant som högerextremister brukar tjata om. Usch! Dubbelusch!!

Svenskar borde ta efter thailändarna och hantera staten på samma sätt, hålla avståndet och så långt det är möjligt fatta sina egna beslut. Som vuxen tar man ansvar inte bara för sig själv utan också för sin partner och sina barn, liksom givetvis för sina föräldrar, när de en dag inte klarar sig själva. Och för sitt land! Det senare är inte minst viktigt under tider när överheten beter sig som en ockupationsmakt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Bloggläsare slutet av februari 2018

[image error]

I dag blir det ett samlingsheat igen. Om någon undrar över bilden ovan, så har den ingen direkt anknytning till någon av kommentarerna nedan. Den är bara så ohyggligt drabbande. Mina tankar går direkt till patologfeministerna, som vägrar att förstå att islam totalkrockar med deras ideal. Förr kunde man se skämtteckningar om korkade blondiner och om ”lauror” i trafiken. Det är hög tid för ett nytt skämttema: feminister i politiken.

Karl-Olov Arnstberg

***

I ett tv-program om människan och hennes hjärna gjordes ett experiment som gick ut på att 15 personer i olika åldrar skulle gissa antalet ärtor i en större glasburk. Vem skulle komma närmast och, hade det med ålder & erfarenhet att göra, eller kanske med intelligens? Det enkla svaret blev, att om man samlade in alla gissningarna och delade summan med 15 kom man förbluffande nära antalet ärtor i burken och betydligt bättre än den individ som låg närmast!

I ett medialt någorlunda väl balanserat samhälle, med en yttrandefrihet värd namnet och en lagstiftande församling utan besvärande utopiska ambitioner, bör folkviljan fungera på samma sätt, som en väl kalibrerad våg, redo att måtta, mäta och väga spörsmålen, för att sedan kunna avge rimliga bedömningar även i de tyngsta och svåraste av politiska frågor.

Om vi anger Sverige som studieobjekt för ovanstående kan vi konstatera att det som står i vägen för den sanna folkviljan är: värdegrunden, konsensustänkandet, den politiska klassen, den mediala klassen, symbiosen mellan den politiska och mediala klassen och, viktigast: frånvaron av beslutande folkomröstningar.

***

Det finns en del märkligheter kring bibliotekens hantering av ”Priset”. I Uppsala finns den i magasinet och ”Endast läsesal”. På andra bibliotek saknar den status. I Malmö finns den inte. Inte heller i Norrland. Jag tycker att du skall uppmana din läsekrets, att de skall beställa boken på sitt bibliotek och därigenom ”skapa” efterfrågan. Även de som redan har läst den bör göra detta. Generellt gäller att ju fler som beställer, desto fler tar biblioteken hem.

***

I en tid när våldtäkter och grupptafsande exploderat måste den postmoderna offerlogikens portvakter fokusera på #Metoo och – som i SVT – göra vita mäns besöks hos prostituerade i andra länder till ett problematiskt nyhetsinslag. Ordningen måste ju återställas. Media har problemformuleringsrätten och använder den till sitt yttersta. #Metoo skulle naturligtvis inte vara så stort, om inte media gjort det till en huvudfråga.

***

Vilhelm Moberg i Dagens Nyheter den 7 november 1947:

”Genom yrkespolitikerns framträdande blir nu faran av en skråbildning uppenbar: politikerna kan bli en hierarki som helt avskiljer sig från övriga medborgare. Klyftan mellan de styrande och de styrda har redan blivit bredare, allteftersom de förra avlägsnat sig från ’civila’ yrken och blivit politiker och ingenting annat. För medlemmar i ett skrå ligger självtillräckligheten nära: man anser sig vara ensam om insikter i politik. Folket ska rösta vid valen men för övrigt hålla sig tyst och stilla.

Men om politiken ska bli en verksamhet enbart för specialister, är detta en olycklig utveckling som endast kan minska allmänhetens politiska intresse och förbereda marken för totalitära tänkesätt.”

***

I ett mail med rubriken ”Identitetsvänsterns kluvna identitet – håller luftslottet på att rämna” skickar en blogglösare mig ett utdrag ur FB-flödet, skriver av Tomas Brandberg:

Från Tomas Brandbergs FB-flöde:

Under januari lanserades nån sorts upprop, #nostranger, där uppemot 700 personer, med lite annorlunda namn eller ett utseende som inte för tankarna till Smålands djupaste skogar direkt, ondgör sig över att de ibland får frågor om sitt ursprung.

Ja folk får väl tycka vad de vill och skriva på vilka upprop de vill, inte mig emot (jag frågar vad jag vill), men så ser jag den här drapan av Jaqueline Lenander, som ondgör sig över att en journalist på DN förbiser hennes tysk-spansk-filippinska ursprung:

Dessutom får vi veta att hon betraktar sig som ”rasifierad” trots att hon ser ut att komma från Vänersborg ungefär. Ja mammamia, här ska man inte tro att någon är ”vit” bara sådär, då får man på moppo. Jamen hur ska vi känna till dina filippinska rötter om vi inte får fråga?

Det är alltså en slak lina vi har att balansera på. Nåt i stil med kränkt-om-du-frågar-varifrån-jag-kommer-kränkt-om-du-förbiser-mitt-ursprung, eller?

Och förresten, när blev de så kallade antirasisterna så besatta av ras?

***

Nazism innebär något i stil med att den starke har rätt över den svage och kommunism vänder på det och menar att den svage kan ta makten över den starke (i kraft att de är många) . Det kan också sägas att denna tanke lett till att minoriteterna (då de är många tillsammans) kan ta makten över den vite mannen, som ju är den starke — eller har varit så i vårt samhälle. Hursomhelst utgår man inom den marxistiska doktrinen från att det finns olösliga motsättningar mellan grupper: jordägare mot drängar, industriägare mot arbetare och idag man mot kvinna, etniska svenskar mot invandrare, heterosexuella mot homosexuella etc. Dessa motsättningar löses när ”proletariatet” eller minoriteterna tar makten över alla, i praktiken genom en faktisk diktatur.

Feltänket är synen på människans natur, att hon konstant är fiende till andra identitärer inom sin grupp, inom samma pyramid så att säga. Emellertid, givet att det finns en viss omtanke och skydd för alla i en grupp, kan man mycket väl finna sig till rätta som arbetare, dräng, kvinna och homosexuell ex.  Människans framgångar och faktiska signum är att vi kan samarbeta inom gruppen för att få fördelar i jakt, skydd och revir. Det kommer hela gruppen till del. Människan är som individ löjligt vek i jämförelse med andra rovdjur – svag och naglar istället för klor, svaga tänder etc. – men ändå det farligaste rovdjuret därför att vi har förmågan att samarbeta.

***

Jag sitter just nu och räknar på hur mycket jag behöver betala till Skatteverket för att inte få restskatt. Jag fortsätter att arbeta, trots min aktningsvärda ålder, eftersom jag har turen att ha hälsan och tycker att jag gör en meningsfull insats för samhället. Min insats är också eftertraktad, i förra veckan fick två förfrågningar om att arbeta mera och då för andra uppdragsgivare. Jag har ingenting emot att betala skatt och klarar mig alldeles utmärkt på den pension jag har fått, efter att hela livet ha arbetat heltid och råkat ha en välbetald syssla. Dock retar jag mig på att mina skattepengar går till människor som parasiterar på vårt välfärdssystem i stället för till mina medsystrar som också arbetat hela livet, men vars insatser som sjuksköterskor och andra samhällsnyttiga och behövliga, inte uppskattats pekuniärt.

För närvarande irriterar det mig särskilt att utländska män i vapenför ålder utan rätt till asyl på synnerligen välvilliga villkor ska få kvarstanna i Sverige, för att fullfölja gymnasiestudier. Varför ska jag och andra skattebetalare stå för kostnaderna för detta?

I stället skulle jag gärna betala för att kvinnor i deras hemländer och i Afrika fick bra preventivmedel så att befolkningsökningen i länder med utvandrande befolkning skulle kunna anpassas till länders förmågor. Nyare lågdosspiraler, kan användas även till kvinnor, som ännu inte fött barn.

Som läkare ser jag med förfäran på hur vi i Sverige tagit emot ett stort antal läkare från MENA-länder. De flesta hamnar inom primärvården, eftersom sjukhus är betydligt mer attraktiva. På sjukhus är patienterna ”sorterade” och genom att det är flera läkare omkring patienten märks det vad som man som enskild läkare kan eller inte kan. Till vårdcentralernas primärvård söker sig svenska läkare som vill arbeta kontorstider och hinna med annat eller har någon naiv föreställning om att bli Dr Finlay, enstaka pensionerade läkare och en hord av utländska läkare som inte står sig i konkurrensen om sjukhustjänster.

MENA-läkare och läkare från forna Sovjet med flera länder förstår vanligen inte vad våra duktiga sköterskor kan, utan behandlar dem illa. Till exempel tar de sällan råd från sina medarbetare. Inte heller förstår de det svenska kynnet, till exempel att en svensk man i 60-årsåldern på frågan från doktorn ”Hur står det till?” svarar ”Tack bara bra!” och sedan efter en stund berättar att hustrun tvingat honom att söka sjukvård, innan egentlig anamnesupptagning kan påbörjas.

Tyvärr vill inte MENA-läkare heller alltid vårda sina landsmän, på grund av olika meningsskiljaktigheter, eller arbeta i områden med många nationaliteter, eftersom de där med sin knackiga svenska inte förstår knackig svenska från patienter och tolkar. I stället söker de sig till vårdcentraler med huvudsakligen svensketnisk befolkning, vilket låter sig göras eftersom vårdcentraler överallt har mycket svårt med läkarbemanningen.

Som jag tidigare berättat för Dig orkar jag inte längre med oförskämda nyanlända män och då min uppdragsgivare inte längre kan fixa arbete åt mig på någon trevlig vårdcentral med ren svensk befolkning någonstans utanför Stockholm, nöjer jag mig med att arbeta på en närakut i Stockholm. Också till den mottagningen kommer förstås ”exotiska” utländska människor, men de uppför sig korrekt och det gör det mig ingenting om de inte talar korrekt svenska, men väl engelska eller tyska.

***

I en lång artikel skriver Malcom Kyeyunes om varför enkla jobb aldrig kan bli en lösning för dagens lågutbildade och arbetslösa invandrare:

En stor och växande grupp i Sverige idag är inte kapabla att nå upp till den produktivitetsnivå som möjliggör deras exploatering till det minimum av ersättning som krävs för att vederbörande ska överleva i Sverige under vintermånaderna. Jobben finns inte här, och jobben kan inte finnas här: de människor som faller inom denna kategori kan liksom inte först leva på bidrag för att sedan sadla om till att bli driftstekniker på ABB. Den sortens ”enkla jobb”, ”instegsjobb” och dylika uppfinningar som är beroende av ekonomiska transfereringar för att existera – och således utgör en sorts förklädda socialbidrag – kommer överhuvudtaget inte att vara till någon hjälp: den dagen man inte längre har råd att betala ut socialbidrag kommer man inte heller att ha råd att betala ut samma socialbidrag bara för att mottagaren förbinder sig att skrapa bort tuggummin från trottoarkanten ett antal timmar om dagen!

Nima Sanandaji har också sågat tanken på enkla jobb i en pod. Jag hittar inte länken, men han sade ungefär så här: ”Jag har varit i kontakt med högt uppsatta människor inom både näringslivet och politiken. Jag vill inte peka ut några enskilda personer, men de bär sig åt som femåringar på dagis när de tror att det ska gå att ordna mängder av enkla jobb. Under nittiotalet kom en hel del välutbildade människor från Irak till Sverige. Ja, vissa av dem tillhörde till och med ”crème de la créme forskare”, men inte ens de hade lätt att få jobb.”

Till sist en lustig kommentar som jag hittade på nätet, apropå att färre måste försörja fler i framtiden: ”Förr kunde man försörja två personer på en lön. Det kan man i och för sig nu också – skillnaden är bara att man inte känner den andra personen.”

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Samma bedrägerier nu som då

[image error]

I dag återkommer Harriet Larsson som gästbloggare.

***

I nästan tjugo år arbetade jag med neurologisk rehabilitering av svårt sjuka och skadade patienter. Därefter bytte jag 1986 till en tjänst som sjukgymnast på en vårdcentral. Efter bara en månads arbete hade jag lärt mig att ”En avbruten rygg kämpar, för att komma åter till arbete, en spänd rygg gnäller, för att slippa det”. Det var en svår chock när jag upptäckte mängden av ”etablerade” patienter, liksom hur mycket det gnälldes och hur stor andel av behandlingen som var passiv, det vill säga inte på allvar syftade till någon förbättring. På den tiden slog Sverige rekord i sjukskrivningar, trots god arbetsmiljö jämfört med de flesta andra länder. Den officiella förklaringen, inte minst från regeringshåll, var arbetsgivarnas alla olämpliga arbetsplatser. Jag upptäckte helt andra ”olämpligheter” som olämplig make/maka, olämpliga tonårsungar, olämpligt missbruk, olämplig kondition, olämplig lathet, olämplig smarthet etc.

Två grupper utkristalliserade sig snabbt. Den ena var patienter där funktionsbedömningen överensstämde med patientens upplevda besvär. De var som regel mycket motiverade för behandling. De kom i tid, utförde hemövningar och blev förbättrade. Hos den andra gruppen var motivationen låg och återbuden många. Damfrissan, passa barnbarn, husvagnssemester och hundpromenader var exempel på förhinder. Det mesta rann ut i sanden och rehabiliteringen slutade med förtidspension. Det gladde såväl patienten som regeringen, för då kom de bort från arbetslöshetsstatistiken. Staten, fackföreningarna, försäkringskassan och vi i sjukvården levde i någon slags symbios med samma syfte, att rensa bort de lågpresterande från produktionen.

Eftersom jag skolats i neurologi var jag, när jag bytte tjänst, tvungen att gå kurser inom manuell medicin, men tyvärr – när patienten hade kraftig övervikt och svaga, strama muskler i kombination med låg träningsmotivation – var min fallenhet skral för att till exempel ”mobilisera nedre lumbalcolumna i rotation vänster och lateralflexion höger i dorsalflexion”. Dessa etablerade patienter sa aldrig ”Jag röker för mycket, rör mig för lite och trivs inte på mitt arbete”. Istället kunde de glatt berätta att de hade låsta, upphakade facettleder, roterade bäckenhalvor och en som jag särskilt minns avslutade med orden ”Jag svarar bra på Tens …”, ett svar som kunde göra den mest talföra terapeut svarslös. Tens ska uttolkas som Transcutan nervstimulering – smärtan dämpas tillfälligt när nerver under huden stimuleras med elektriska strömmar, men grundorsaken botas inte. Med andra ord var det en behandling som bara bidrog till patientetableringen.

Normala avvikelser och påfrestningar förvandlades till patologiska tillstånd och fick diagnoser som ledde till sjukskrivning. Salige professor Gösta Tibblin talade om att sjukvården ”inte bara upptäcker sjukdomar, utan uppfinner också,” men han var inte så populär bland läkare, i synnerhet inte de som startade privata rehabiliteringsanläggningar. När det gällde forskningsanslag om till exempel arbetsskador var generositeten stor från Allmänna arvsfonden, privata stiftelser och LO, om det i ansökan framkom att forskaren hade rätt ideologi, det vill säga sin kritiska blick riktad mot arbetsgivaren. Då staten infiltrerat högskolor och universitetens styrelser, så visste dess forskare vad som var mest lönsamt att ansöka forskningsmedel om.

År 2006 fick jag av landstinget förtroendet att tillsammans med en handikapporganisation (dåvarande personskadeförbundet RTP) starta en sjukgymnastmottagning för polioskadade. Där utkristalliserade sig snabbt två grupper av patienter. Gamla svenskfödda, som hade drabbats av polio under barndom, ungdom och/eller vuxenliv fram till slutet av 1955 då poliovaccinet kom. Trots bestående partiella förlamningar i ben, bål och armar, hade de bitit ihop och kämpat hårt under hela sitt liv, många av dem utan samhällets stöd. Att ligga samhället till last var skamligt, att arbeta och göra rätt för sig var måttstocken. Syftet med dåtidens vanföreanstalter var just att lära sig ett arbete för egen försörjning.

En gammal man jag särskilt minns hade i den helt förlamade överarmens ben en fördjupning, som jag inte fann någon förklaring till. Han berättade att han hade jobbat i Norrland som rallare under många år. Den förlamade armen hade han spänt fast med en livrem runt bålen, medan han under långa arbetsdagar kånkade på slipers med sin friska arm.

Den andra gruppen var polioskadade invandrare, där jag åter blev chockad. Denna gång över:

1. Kravfylldheten från patienten

2. Kravlösheten från samhället

3. Vårdens överdrivna hänsynstagande/undfallenhet.

Hos polioskadade med annan etnicitet kunde återbuden vara många och de kunde också bara utebli, om det inte gällde underlag för varierande bidrag. Tolk var det vanliga kravet trots 10 – 20 år i landet, utan att SFI-kurser satt några större spår. Även här finns minnen kvar: En välväxt man där inga fynd av polio fanns utbrast glatt ”Sverige tycka om invandrare, man får bidrag, inte behöva jobba”. En kvinna med arbetspotential utbrast förtörnat ”Du lilla gymnasta inte förstå, jag har man och två barn, då inte jag kan jobba.” En jävig tolk sa irriterat att ”Ni svenskar har smärta på en linje, men vi muslimer har smärta i hela kroppen.”

Det senare äger sin riktighet. Våra bedömningsinstrument för utvärdering är illa anpassade till muslimer. Jag erinrar mig en kvinna som på VAS-skalan – en skala där patienten graderar sin värk mellan ett och tio – hade fortsatt med pennan ut på bordet, förbi tio-strecket.

Frågan är om är det rimligt att sjukvården skall anpassa både arbetsätt och bedömningsinstrument till muslimer smärtkänslighet, när cancerpatienter nu dör i orimliga köer, när svårt sjuka barn nekas assistans, då andningshjälp ej längre klassas som ett grundläggande behov av försäkringskassan och när kvinnor tvingas föda i taxibilar eller ännu värre, i en snödriva?

Hur som helst, dessa och många andra invandrares önskemål blev snabbt tillgodosedda av en bidragsvänlig sjukvård, socialförvaltning, försäkringskassa och arbetsförmedling. Samma symbios 2006 som tjugo år tidigare. Med vänsterliberalas godhetsparaply över sina huvuden var det få som vågade protestera. Vi som prioriterade yrkeskompetensen och ställde krav fick ofta höra att vi inte var kulturkompetenta!

Också när det gäller protester mot osäkra åldersbedömningar hos ensamkommande ”barn” ser jag samma mönster som 1986. Privata firmor med vinstmotiv höjer sin stämma, med Andreas Schmeling, tysk professor inom rättsmedicin i Munster i täten. Svenska myndigheter lyssnar, trots att vi vet att majoriteten ensamkommande ljugit sig in och i stället borde dömas enligt brottsbalkens kap 9 som handlar om ”bedrägeri och annan oredlighet”. Att svensk lag inte gäller för alla borde rimligen klassificeras som diskriminering, men det är inget som diskrimineringsombudsmannen vill ta i.

I våra dagar har massinvandringen och de vänsterliberalas ”kulturkompetens” tvingat fram larm med vakter på akutavdelningar, borttagna namnskyltar så inte däcken är sönderskurna på parkeringen, terroriserande patienter med familjer som kräver förtur i dagligt vårdarbete, något som medför att andra patienter får stå tillbaka.

Regeringens låtsasjobb når nya höjder och slukar miljarder. De tas främst från mina gamla patienter, som trots svår uppförsbacke i livet aldrig legat samhället till last. Soppköken är räddning för många fattigpensionärer, medan unga män utan asylskäl kan slå sönder inredningar på förläggningar, om maten på tallriken inte passar dem. Här är sjukvården åter uppfinningsrik, med diagnoser som ”posttraumatiska stresstillstånd”, trots att de ”inte ens hört ett tomtebloss”, som en luttrad kurator uttryckte det om diverse påstådda krigsskador. Jag kan bara konstatera att jasägarna och rövslickarna klättrar uppåt på karriärstegen, medan den sjukvårdspersonal som omges av förfallet och slår larm, riskerar att anklagas för hets mot folkgrupp. Värdlandets medborgare får betala för att välfärdsmigranter utan asylskäl ges rätten till ett gott bidragsliv. Det sker på bekostnad av sjuka och resurssvaga grupper. Men hoppet finns där ändå. När verkligheten drabbar också medelklassen kommer fler att förstå att statsministerns tal om att utveckla Sverige betyder avveckling för oss och kommande generationer.

Harriet Larsson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Elefanten i klassrummet

[image error]

I måndags hade SVT Rapport ett inslag som handlade om att de senaste fem åren har antalet anmälningar om hot och våld i skolan nästan fördubblats. Det är anmälningar inom förskole- och grundskoleklasserna i landet som inkommit till Arbetsmiljöverket. Under 2012 var antalet anmälningar 327 mot 597 under 2017. Frågan som Rapport och övriga medier ”glömde” att ställa var om detta möjligtvis kan ha att göra med kulturkrockar och det stora antal barn och ungdomar från icke-västliga länder, som många kommuner tvingats ta emot under senare år.

I rapportinslaget berättar Ulla Nyström-Theander, rektor och specialpedagog på Wendela Hellmanskolan i Härnösand, att skolans vardag präglas av ett allt grövre våld, hårdare attityder och aggressioner mot lärare. Hon konstaterar att det har blivit en enorm skillnad mot hur det har varit tidigare. Väktare och övervakningskameror har satts in på skolan och elever berättar om att stolar kan flyga i klassrummen och att ambulans har fått tillkallats.

Ulla Nyström-Theander, som snart ska gå i pension, är frispråkig när jag ringer upp henne för att ställa den uteblivna följdfrågan. Hon betonar samtidigt att det är svårt att prata fritt om detta, man måste väga sina ord på guldvåg för att man inte ska bli kallad för rasistisk. Det gör att man inte talar klartext om problemen, säger hon.

Jag ser en jättestor fara i motsättningarna mellan många elever vare sig de har invandrarbakgrund eller inte. Vi har blandat elever från åtta olika skolor och sedan har ju Härnösand tagit emot väldigt många utlandsfödda. Vi har hur många kulturer som helst som kommer i konflikt med varandra. Det är klart att allting blir fasen så mycket rörigare då.

Några exempel på stora skillnader är hur man använder språket, hur elever från andra kulturer har uppfostrats. Till exempel tycker en del av dem att det är naturligt att föräldrar slår sina barn. Ulla Nyström Theander understryker att vi inte har samma lagar för hur man ska uppföra sig, men att också alla inlandsfödda inte alltid följer de lagar som vi har.

”När elever uppehåller sig på skolan efter lektionstid, och vi vuxna ber dem att gå hem, är ofta kommentaren att vi är rasistiska för att vi säger till. En del barn blir uppmuntrade av sina föräldrar att slåss”, fortsätter hon. ”Om någon till exempel tar en annan persons Ipad är det okey för denne att slå den som tog Ipaden.” Hon berättar också att det förekommit våld från elever mot lärare, där föräldrarna har försvarat sina barns handlande.

En lätt overklighetskänsla infinner sig när jag talar med berörda myndigheter. Frågan för dem om hur mycket av de ökande hoten och våldet i skolan som kan ha importerats utifrån, tycks vara en icke-fråga. Våldet går ner i åldrarna och skolan följer bara tendenserna i hela samhället, säger kommunens huvudskyddsombud Niklas Haggren, som inte vill ha fokus på om det eskalerande våldet är invandrarrelaterat

”Det är ingen koppling, som jag gör, jag har inte gått in på det så. Nej, det är ingenting som jag ser från min huvudskyddsombudshorisont”, säger han. Kristian Hansson, sakkunnig i arbetsmiljöfrågor på Arbetsmiljöverket, är inne på samma linje. ”Vi har inte den typen av statistik och därför har vi inte heller några siffror som pekar på det. Det här är ju en trend som har börjat långt tidigare än de senaste fem åren”, tillägger han.

Samtidigt som rapporten om ökat hot och våld i skolan blir en nyhet, menar lärarfacket Lärarnas riksförbund, att det också blir allt vanligare att föräldrar kommer till skolan och hotar lärare, men att skolorna mörkar också detta genom att inte anmäla, då de inte vill att de själva ska få en dålig stämpel i konkurrensen om elevernas skolval. I en debattartikel skriver ordföranden Åsa Fahlén att hon vill ha skärpta straff för personer som ger sig på lärare. Särskilt allvarligt är det i de områden där det finns gängkriminalitet som eleverna dras in i, menar hon. Det är bara att läsa mellan raderna om man vill få en förövarbild när släkten drar in på skolgården:

Många lärare upplever idag inte bara hot och våld från elever utan utsätts också för våld från föräldrar och anhöriga. Men också från personer som helt saknar rätt att vistas inom skolans område. 

Lärarnas Riksförbunds arbetsmiljöundersökningar visar dessutom att nästan var femte lärare går till sitt arbete med känslor av obehag inför risken att utsättas för hot, våld eller andra trakasserier. Närmare hälften av lärarna uppger att våldet i skolan ökar. Färre än vart tionde fall anmäls. 

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.